Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001 beslutade regeringen den 20 juni samma år att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang.

Samma dag förordnades förutvarande statsministern Ingvar Carlsson som ordförande och dåvarande landshövdingen Ulf Adelsohn som ledamot i kommittén. Studeranden Malin Berggren och regeringsrådet Marianne Eliason förordnades fr.o.m. den 20 augusti 2001 som ledamöter i kommittén.

Den 5 juli 2001 förordnades hovrättsrådet Petra Lundh som sekreterare och kanslichef i kommittén. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 20 augusti 2001 dåvarande departementssekreteraren Louise Calais, journalisten Anita Kratz och hovrättsassessorn Erik Wendel. Hovrättsassessorn Peder Bjursten förordnades som sekreterare den 1 oktober 2001. Louise Calais entledigades från sitt uppdrag den 1 februari 2002.

Som experter i kommittén förordnades fr.o.m. den 1 februari 2002 polisöverintendenten Stig Ericsson, polismästaren Dan Persson samt poliskommissarien Anders Sigurdson. Experterna har utan att delta i det löpande arbetet biträtt kommittén i polistekniska frågor.

Kommittén har antagit namnet Göteborgskommittén. Härmed överlämnas betänkandet Göteborg 2001 (SOU 2002:122). Ledamoten Malin Berggren har avgivit ett särskilt yttrande.

Kommittén har därmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm i december 2002

Ingvar Carlsson

Ulf Adelsohn Malin Berggren Marianne Eliason

/Petra Lundh Anita Kratz Erik Wendel Peder Bjursten

Sammanfattning

Uppdraget och genomförandet

Vår uppgift har varit att göra en kartläggning och analys av händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg den 14–16 juni 2001. Med utgångspunkt i den analysen och i erfarenheter av liknande evenemang har vi haft att överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.

Det som hände i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser utan också som politiska frågor rörande demokrati, inflytande, utanförskap m.m. Av den anledningen har vi valt att anlägga ett bredare perspektiv på vårt uppdrag.

En annan fråga som vi valt att utreda är den polisinsats som ägde rum mot en demonstration under Ekofin-mötet i Malmö i april 2001. Tidigt under vårt arbete fick vi nämligen uppgifter från såväl polis som demonstranter om att denna insats spelat stor roll för händelseutvecklingen i Göteborg.

En annan uppgift har varit att införskaffa erfarenheter av liknande evenemang. I detta syfte har vi studerat demonstrationer vid fyra internationella möten; Världshandelsorganisationens möte i Seattle i månadsskiftet november–december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag i september 2000, Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 samt G8-mötet i Genua i juli 2001.

Under vårt arbete har vi hållit ca 200 intervjuer. Vi har deltagit i två öppna möten. Vi har företagit resor till Prag, Rom/Genua, Köpenhamn och Oslo. Härutöver har vi naturligtvis studerat en omfattande dokumentation och tagit del av filmer, artiklar, böcker m.m. Vi har även deltagit i flera seminarier på teman med anknytning till Göteborgshändelserna.

Polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö

Den polisinsats som ägde rum mot en demonstration i samband med Ekofin-mötet i Malmö under våren 2001 kom på många sätt att påverka förhållningssättet inför Göteborgsmötet såväl hos demonstranter som polis. Frågan om maskeringsförbud kom upp på dagordningen hos flera politiska organisationer och under våren pågick en allmän debatt om demokrati och värnandet om demonstrationsfriheten. Även mer specifika ämnen som märkning av polisens hjälmar diskuterades tiden före Göteborgsmötet. Vi har vid vår utredning av händelsen kunnat konstatera följande. N Vi har inte funnit några belägg för att insatsen varit beslutad i förväg, vilket det bland demonstranter och andra spekulerats om. N Vi har inte kunnat finna att avspärrningen av ett helt block stod i proportion till de ordningsstörningar som förekom vid uppmarschen. Genom polisens insats kom enligt vår mening demonstrationsfriheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare allvarligt att inskränkas. N Beträffande omhändertagandena talar mycket för att någon sådan individuell prövning som skall göras inte skedde. Det våld som vissa poliser brukat framstår för oss som överdrivet. Språkbruket som vissa polismän påstås ha använt mot främst unga kvinnliga demonstranter är oacceptabelt. N Det står helt klart att polisen brustit i sin information till demonstrationsledningen och andra. Polisens brist på kommunikation med demonstranterna torde vara orsaken till de spekulationer som uppstått.

Händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg

Poliskommenderingen i Göteborg under ledning av polismästare Håkan Jaldung var den mest komplexa och en av de största som ägt rum i Sverige. Den kom att omfatta ca 2 500 poliser. Under kommenderingen ställdes polisen inför svåra uppgifter och dess förmåga och kompetens kom att prövas på ett extraordinärt sätt. Trots besvärliga förhållanden kunde EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök genomföras utan allvarliga störningar. Vidare kunde demonstrationsrätten värnas i den meningen att alla

tillståndsgivna demonstrationer kunde äga rum. Bevakning av de hotell där delegaterna bodde liksom samtliga eskorter och transporter fungerade också utan anmärkning.

Våra uttalanden måste ses i ljuset härav. Vid en så omfattande polisinsats är det naturligtvis näst intill oundvikligt att vissa fel och misstag begås. Avsikten med att i efterhand försöka utvärdera ett händelseförlopp och lyfta fram vad som var bra respektive dåligt måste vara att såväl berörda myndigheter som andra skall kunna dra lärdom av slutsatserna. Det är också så vi sett på vår uppgift.

Rikspolisstyrelsens samordning av planeringsarbetet

Rikspolisstyrelsen svarar enligt 3 § 2 förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Vi framför vissa synpunkter på Rikspolisstyrelsens samordning inför EU-toppmötet. N Vi anser att Rikspolisstyrelsen borde ha givit de två samordningsgrupper som tillsattes under planeringsstadiet en starkare roll och större befogenheter. I vart fall borde Rikspolisstyrelsen senast efter händelserna i Nice ha reagerat och spelat en aktivare roll.

N

För kommittén framstår det som märkligt att frågan om huruvida Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten i Västa Götaland skulle ha ansvaret för personskyddet, inte klarades ut med rikspolischefen under den operativa förberedelsegruppens arbete. Om detta gjorts på ett tidigt stadium hade med stor sannolikhet gruppens arbete kunnat bedrivas på ett mer konstruktivt sätt. N Att polismyndigheterna i landet är relativt självständiga fråntar inte Rikspolisstyrelsen det övergripande ansvaret. Decentraliserat budgetansvar får inte hindra att frågor som gemensam utbildning, utrustning och villkor för personalen hanteras centralt när det framstår som rationellt och ändamålsenligt. De poliser som deltog i Göteborg hade sannolikt haft bättre förutsättningar att klara sina uppgifter med en sådan hantering. I sammanhanget bör noteras att Polismyndigheten i Västa Götaland inte inför mötet erhöll några ytterligare ekonomiska resurser vilket i sin tur får antas bero på att Rikspolisstyrelsen inte tilldelats några extra medel till polisinsatserna vid de svenska EU-mötena. Vi finner det angeläget att sådana aspekter i god tid beaktas av riksdag och regering.

N Rikspolisstyrelsen borde ha agerat kraftfullare i frågan om polisförstärkningar. N Vi anser sammanfattningsvis att den centrala nivån inom polisen, dvs. Rikspolisstyrelsen måste ta ett större ansvar för samordningen av planeringen inför stora internationella evenemang där flera polismyndigheter kommer att vara inblandade än vad som skedde inför EU-toppmötet i Göteborg.

Polismyndighetens i Västra Götaland planerings- och förberedelsearbete

N I oktober 2000 inrättade polismyndigheten en stab med uppgift att handha den övergripande planeringen. Staben bemannades från början med en person på heltid. I januari 2001 förstärktes staben med ytterligare två personer, varav en dock nästan omgående kom att övergå till andra arbetsuppgifter.

Det är naturligtvis viktigt att polisen, inför en sådan extraordinär händelse som ett EU-toppmöte är, påbörjar planeringen i god tid och med tillräcklig bemanning. Det är en förutsättning för att en omfattande polisinsats skall kunna genomföras på ett bra sätt. N Erfarenheterna från Göteborg visar att det finns behov av en enhetlig modell för hur planerings- och förberedelsearbetet skall organiseras inför särskilda händelser. N Polismyndighetens kriminalunderrättelsearbete synes ha fungerat väl. N Polisledningen har av såväl egna som förstärkande poliser kritiserats för att ha försökt tona ned hotbilden alltför mycket. Kritik skall i och för sig inte riktas mot polisledningen för dess ambitioner att försöka undvika att hetsa upp de poliser som skulle delta i insatsen. Det är emellertid lika viktigt att poliserna ges en så realistisk bild som möjligt av vad de kan förvänta sig. Poliserna måste ges goda förutsättningar för att förbereda sig. N Den nya taktiska modell rörande polisens hantering av demonstrationer och andra opinionsyttringar som tog form under våren 2001 och som byggde på dialog och öppenhet måste ses som konstruktiv. Vi kan dock konstatera att den fastställdes på ett sent stadium.

N Trots den under våren alltmer ökande hotbilden skedde inte någon samordnad övergripande omfallsplanering. Med omfallsplanering menas polisens planering för handlingsalternativ på olika platser och vid skilda händelseutvecklingar. Omfallsplanering saknades för insatser mot de centralt belägna skolorna Hvitfeldtska och Schillerska. Den omfallsplanering som fanns för inträngningsförsök mot Svenska Mässan var inte förankrad hos kommenderingsledningen. En bristande omfallsplanering kan leda till att polisen fastnar i ad hoc-lösningar, inte är mentalt förberedd på vad som kan hända och inte vet var den skall söka information. Vi är starkt kritiska till polismyndighetens hantering av omfallsplaneringen inför EU-toppmötet.

Polismyndighetens samverkan med andra myndigheter

N Polismyndighetens samarbete och samverkan med andra myndigheter och organisationer inom länet synes i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. N När det gäller samarbetet och samverkan mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen har vi konstaterat allvarliga brister framför allt på ledningsnivå. N Även i samarbetet mellan polismyndigheten och Rikskriminalpolisen fanns brister. Vi finner det anmärkningsvärt att polismyndigheten inte varit intresserad av den samverkan och det stöd som Rikskriminalpolisens samordningsgrupp, den s.k. Hydforsgruppen, kunde erbjuda.

Polisförstärkningar

N Vi är kritiska till hur frågan om polisförstärkningar hanterats inför EU-toppmötet i Göteborg. N Rikskriminalpolisens första formella beslut om polisförstärkning inför EU-kommenderingen fattades i början av maj 2001, drygt fyra respektive två månader efter polismyndighetens begäran. Vi konstaterar att det vid en kommendering som den aktuella är av stor vikt att beslut om polisförstärkningar fattas så tidigt som möjligt.

N Mot bakgrund av den efter EU-toppmötet i Nice i december 2000 alltmer ökande hotbilden anser vi att polismyndigheten tidigare borde ha begärt en ordentlig reservstyrka, som skulle kunna tas i anspråk om något extraordinärt inträffade. När polismyndigheten i maj begärde att reservstyrkan skulle tas i anspråk borde den, även om det var i ett sent skede, samtidigt ha begärt att ytterligare reserver skulle finnas tillgängliga. Som det nu blev fick Rikskriminalpolisen försöka få fram fler förstärkande poliser under kommenderingen när behovet blev akut. N Polismyndigheten ville på fredagsförmiddagen den 15 juni skicka hem ca 80 förstärkande poliser. Mot bakgrund av att torsdagens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet krävt stora personalresurser och då fredagen hade en allvarlig hotbild med hög risk för våldsamma opinionsyttringar förefaller polismyndighetens hantering av förstärkningsfrågan under fredagsförmiddagen oss märklig.

Dialog

N Polismyndighetens ansats att genom en dialog etablera samarbete och samverkan med arrangörer och deltagare i demonstrationer och andra manifestationer anser vi vara ett bra initiativ. N Mot bakgrund av att kontaktgruppens arbete påbörjades i ett så sent skede, endast ca fem veckor före EU-toppmötet, måste resultatet av arbetet ses som en framgång. Resultatet av dialogarbetet hade förmodligen blivit ännu bättre om dialogen påbörjats i god tid. N Kontaktgruppens mandat var oklart såväl inom gruppen som i förhållande till demonstrationsarrangörer. Det oklara mandatet ledde bl.a. till misstroende bland demonstranter och andra då polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet genomfördes och det skadade därmed relationen mellan parterna.

Utbildning och utrustning

N Vi har konstaterat allvarliga brister när det gäller svenska polismäns utbildning för att kunna ingripa mot folkmassa. Vi har också noterat andra kunskapsbrister hos de poliser som deltog i kommenderingen. T.ex. saknade många kunskap om de politiska grupper m.fl. som var i Göteborg. Förutom bristfällig kunskap har

vi konstaterat att poliser vid olika myndigheter arbetar efter skilda taktiska modeller, vilket i Göteborg medfört samverkanssvårigheter. N Ansvaret för att en enhetlig och ändamålsenlig utbildning kommer till stånd inför stora internationella evenemang måste läggas på centralmyndigheten, dvs. Rikspolisstyrelsen, som ett led i dess samordningsuppgifter. N Händelserna i Göteborg ger anledning att generellt överväga polisens utrustning eftersom vi konstaterat stora brister i den.

Polismyndighetens genomförande av kommenderingen

N Erfarenheterna från Göteborg visar att det finns ett behov av en enhetlig nationell modell för ledning och genomförande av poliskommenderingar vid särskilda händelser. N Polismyndighetens kriminalpolisarbete anser vi har bedrivits på ett framgångsrikt sätt.

Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet

N Åklagaren beslutade på onsdagskvällen den 13 juni att en reell husrannsakan skulle genomföras på skolan. Mot bakgrund av det underlag som fanns finner vi ingen anledning att ifrågasätta åklagarens beslut. Vi är däremot kritiska till hur beslutet kom att verkställas. Vi uttalar oss inte om de rent rättsliga bedömningar som gjordes av polisen. Polisens agerande är för närvarande föremål för förundersökning på initiativ av riksdagens ombudsmän (JO). N Insatsen fick enligt vår bedömning karaktär av hafsverk, tog alltför stora resurser i anspråk och orsakade dem som befann sig på skolan oproportionerligt stora inskränkningar i rörelsefriheten. Vi är kritiska till att det planerings- och förberedelsearbete som föregick insatsen var så brisfälligt. N Det står klart att polisen under flera timmars tid inte aktivt försökte sprida information om anledningen till avspärrningen eller om villkoren för att få lämna det avspärrade området. Den som på detta sätt stängs inne har rätt att få information om orsaken härtill samt om när och under vilka förutsättningar han eller hon får lämna området. Polisens brister i detta avseende är allvarliga.

N Vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet greps 459 personer misstänkta för våldsamt upplopp. Massgripandet ingår i det som är föremål för JO:s prövning. Vi kan dock konstatera att polisen i samband med omhändertagandet av de gripna förefaller ha begått ett antal överträdelser av gällande författningar. N Många demonstranter har omvittnat att polisen i samband med ingripandet mot Hvitfeldtska gymnasiet uttalat sig nedsättande och kränkande om dem. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att polisen använder ett olämpligt språkbruk. N Händelseutvecklingen på Hvitfeldtska gymnasiet medförde ett antal negativa konsekvenser för det fortsatta skeendet under toppmötet. – Det tärde kraftigt på polisresurserna, vilket fick allvarliga följder främst under fredagen. – Det skadade relationerna till demonstranterna. – Genom ingripandet förhindrades demonstranter att utöva sin mötesrätt eftersom den s.k. motkonferensen och andra möten inte kunde hållas som planerat. – De enskilda polismännen utsattes för utomordentligt svåra påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt.

Övriga polisinsatser

N Även beträffande övriga insatser har vi kunnat konstatera brister bl.a. i radiokommunikationsutrustning, skyddsutrustning och annan utrustning, samträning, information till och behandling av enskilda.

Övergripande ansvar

N Håkan Jaldung fick uppdraget att leda kommenderingen under Europeiska rådets möte i Göteborg av länspolismästaren Ann Charlotte Norrås. Detta uppdrag förblev obrutet under hela den komplexa polisoperationen. Länspolismästaren har även med den valda organisationen det övergripande ansvaret för polisens förmåga att klara sina uppgifter.

Våra slutsatser och förslag

Protesterna i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser. En analys av de bakomliggande orsakerna visar att det framför allt handlar om frågor som bara kan lösas politiskt inom de demokratiska strukturerna. När det politiska engagemanget liksom den politiska arenan förändras krävs nya kanaler för dialog och påverkan. Dagens nya rörelser präglas av en mångfald av åsikter, ett icke-hierarkiskt nätverk, avsaknad av visionen om den stora samhällslösningen, engagemang i de konkreta orättvisorna i världen samt ett växande medieberoende. Upparbetade kanaler, t.ex. traditionella folkrörelser och politiska partier fångar inte alltid upp de nya rörelsernas uttryckssätt. I dag kan vi skönja två kulturer som har svårt att finna fungerande former för dialog med varandra. Detta försvåras ytterligare av de asymmetriska förhållandena mellan å ena sidan politiska och ekonomiska makthavare och å andra sidan de kritiska rörelserna.

Vi vill understryka vikten av öppenhet och transparens i de demokratiska processerna. Sveriges regering försökte vid EU-toppmötet i Göteborg, på initiativ av demonstrationsarrangörerna, att bryta traditionen av slutenhet vid den sortens möten. Detta var ett viktigt steg i en önskvärd utveckling. Sverige bör i internationella sammanhang fortsätta att verka för ökad öppenhet vid framtida möten.

Ett underliggande problem är att många, framförallt unga, upplever ett utanförskap och en känsla av maktlöshet. Vi vill betona vikten av den politiska dialogen i form av samtal och andra kanaler för påverkan och deltagande i det demokratiska beslutsfattandet. Det gäller såväl internationellt som nationellt och lokalt. Det är av stor vikt att finna fungerande former för denna diskussion mellan beslutsfattare och dagens opinionsrörelser. Vi ser gärna ett fortsatt aktivt arbete i sökandet efter dessa former liksom kanaler för att minska det politiska utanförskap som många känner i Sverige i dag.

Polisens planering, förberedelse och organisation inför stora internationella evenemang

Ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen anser vi det i det närmaste vara självklart att den centrala nivån, dvs. Rikspolisstyrelsen, skall ansvara för samordning av planering och förberedelser i samband med stora internationella evenemang. Genom att ålägga Rikspolisstyrelsen ett samordningsansvar optimeras möjligheten att upparbeta och upprätthålla erforderlig kompetens för en god planering och förberedelse. Ett annat skäl är att det är den centrala nivån som har bäst förutsättningar att överblicka landets samtliga polisresurser. Vid ett stort internationellt evenemang torde det så gott som alltid krävas omfattande polisförstärkningar. Vidare anser vi att den centrala nivån måste verka för att de poliser som skall delta är utbildade för detta, att de har en gemensam modell att samarbeta kring med gemensam taktik och gemensamt språk samt enhetlig och ändamålsenlig utrustning.

Rikspolisstyrelsen svarar som vi tidigare nämnt enligt sin instruktion redan i dag för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Enligt vår uppfattning måste ett stort internationellt evenemang alltid anses vara en särskild händelse där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Vi anser därför inte att någon författningsändring är nödvändig. Rikspolisstyrelsen bör således, i enlighet med gällande regler, i framtiden ansvara för samordningen av polisens planering inför stora internationella evenemang. Mot bakgrund av erfarenheterna från Göteborg finner vi emellertid att detta behöver betonas.

En samordning enligt de principer vi här förordat motiverar att medel i varje särskilt fall ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.

Ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen har vi som nämnts uppmärksammat allvarliga brister, främst när det gäller samverkan på ledningsnivå. Samverkan mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen måste bli betydligt bättre. Om en sammanslagning inte genomförs måste

förändringar åstadkommas på annat sätt. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att de olika myndigheternas roller förtydligas och framför allt förankras hos all berörd personal.

Polisens beredskap och kompetens att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar

Rikspolisstyrelsen har nyligen bedrivit ett särskilt taktikprojekt. Projektet har uppmärksammat en rad brister inom svensk polis, bl.a. beträffande ingripande mot folksamlingar och föreslagit att det inrättas ett nationellt polistaktiskt centrum med uppgifter inom taktikområdet.

Mot bakgrund av de erfarenheter vi gjort av händelserna i Göteborg finner vi starka skäl att ställa oss bakom principerna i taktikprojektets förslag. I likhet med projektet anser vi att grunden för polistaktik bör vara icke-konfrontation och att poliserna skall verka för en de-eskalering av situationen. Vårt samhälles grundvärderingar skall ytterst styra valet av taktik. Det är nödvändigt att en enhetlig modell utarbetas när det gäller ingripande mot folksamlingar och en förutsättning för att Sverige framdeles skall kunna åta sig att arrangera den typ av evenemang som ett EU-toppmöte är. Denna nationella modell bör inkludera våldsförebyggande strategier i samband med stora möten och demonstrationer. Den bör också, i syfte att massgripanden och massomhändertaganden så långt möjligt skall kunna undvikas, prioritera ingripanden mot enskilda personer.

Deltagande poliser måste ha enhetlig utbildning som vilar på en sådan nationell modell med en bestämd taktik och ett gemensamt språk. För detta behöver poliserna hög kompetens i samhällsfrågor (t.ex. kunskap om opinionsrörelser och nya former för opinionsyttringar) men även i kommunikation och konflikthantering i våldsförebyggande syfte. Det är vidare av största vikt att de som skall leda polisinsatser under svåra förhållanden får ordentlig utbildning och träning. Också projektets förslag beträffande egen utvecklings- och forskningsverksamhet samt skapande och upprätthållande av internationella kontakter är av stor vikt.

Det har framkommit flera exempel på att polisen under kommenderingarna i såväl Malmö som Göteborg använde ett kränkande språk mot demonstranterna och enskilda. Polisledningen måste med kraft motverka sådana attityder.

När det gäller piketpolisen och nationella insatsstyrkan, dvs. landets särskilda insatsstyrkor, anser vi att det är anmärkningsvärt att det helt saknas nationell samsyn. Styrkorna bör i viss mån kunna betraktas som en nationell resurs eftersom det bara finns fyra stycken. De måste kunna förstärka polisen på orter överallt ute i landet där allvarliga händelser inträffar. Även om styrkorna organisatoriskt lyder under skilda myndigheter måste de kunna samarbeta effektivt. Ett sådant samarbete förutsätter viss gemensam utbildning, samträning och enhetlig utrustning.

Polisens utrustning

Vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar har polisen i dag normalt bara tillgång till batong och skjutvapen. När polisen utsätts för stenkastning och liknande är den i princip utlämnad åt att så gott det går söka skydda sig med hjälp av hjälmar och sköldar. Det var också i samband med stenkastning som ett stort antal poliser blev skadade i Göteborg.

Vi har behandlat vissa hjälpmedel vid våldsanvändning – främst vapen mellan batong och pistol, tårgas och vattenkanoner – samt annan utrustning som anses vara av särskild betydelse för frågan hur allvarliga ordningsstörningar i samband med stora evenemang skall kunna hanteras.

Som nämnts bör en nationell modell för förebyggande av och ingripande mot allvarliga ordningsstörningar utarbetas. Därefter ankommer det i första hand på polisen att bestämma vilken utrustning som i framtiden skall användas vid sådana ingripanden.

Vapen mellan batong och pistol

Steget mellan batong och skjutvapen är stort. Det kan leda till att en polisman i ett trängt läge använder sitt skjutvapen även då ett mindre skadligt vapen skulle ha varit tillräckligt för att oskadliggöra en person eller avvärja en farlig situation.

Vapen mellan batong och pistol används i andra länder. Avsaknaden i Sverige härav är enligt vår mening ett problem. Vi anser därför att det utvecklingsarbete som Rikspolisstyrelsen bedriver på området bör fortsätta.

Tårgas

Tårgas användes vid de möten i Seattle, Prag, Nice och Genua som vi studerat. Mot bakgrund av erfarenheterna därifrån anser vi inte att det är lämpligt eller effektivt att använda tårgas som ett reguljärt hjälpmedel vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Taktikprojektet har föreslagit att tårgas i framtiden skall kunna användas mot ordningsstörande folksamlingar i nödsituationer. En sådan användning förekommer i dag i Danmark. Huruvida polisen i nödsituationer bör använda sig av tårgas vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar får ankomma på polisen att bestämma efter det att en nationell modell utarbetats.

Vattenkanoner

Vattenkanoner användes i Prag, Nice och Genua. Erfarenheterna därifrån talar enligt vår uppfattning inte för att svensk polis bör använda sig av mobila vattenkanoner, dvs. fordon utrustade med vattenkanoner, vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Däremot visar erfarenheterna att fasta vattenkanoner, dvs. vattenkanoner i fasta positioner, kan vara ett betydelsefullt hjälpmedel för att förhindra att demonstranter och andra tränger igenom polisens avspärrningar t.ex. runt en möteslokal. En sådan användning torde innebära att polisresurser frigörs, vilket är särskilt viktigt i Sverige där vi har relativt få poliser. Vattenkanoner i fasta positioner vid möteslokaler och andra avspärrade områden kan bidra till att Sverige i framtiden bättre klarar ordningen vid stora evenemang.

Skyddade fordon

Utomlands används skyddade fordon i stor utsträckning. Erfarenheterna därifrån visar på flera fördelar. Det är lättare och säkrare att ingripa mot enskilda personer som stör ordningen i en folksamling. Fordonen kan hålla sig i bakgrunden för att snabbt kunna göra en insats och sedan återigen dra sig tillbaka. Detta upplevs av demonstranter och andra i en folksamling som mindre provocerande än ett stort antal skyddsutrustade poliser. Det är dessutom betydligt säkrare för de enskilda poliserna att ha skyddade fordon när de skall förflytta sig. Vi finner mot denna bakgrund att ett antal starka

skäl talar för att den svenska polisen snarast bör få tillgång till säkrade fordon.

Radiokommunikationsutrustning

För den operativa polisverksamheten utgör radiokommunikation en förutsättning för ledning av verksamheten och säkerheten för personalen.

Nuvarande radiokommunikationssystem är gamla. Ett av dem tillverkas inte längre och det går inte heller att få tag i reservdelar eller annan utrustning till det. Systemen är inte kompatibla, de handhas inte på samma sätt, de är inte krypterade och de är relativt lätta att störa ut.

Under Göteborgsmötet drabbades radiokommunikationssystemet av kraftiga störningar och det var under insatsen vid Vasaplatsen på kvällen den 15 juni i princip helt utslaget. Insatschefen vid Vasaplatsen kunde under långa perioder inte via radio nå de ca 700 poliser som fanns i närområdet. Om radiosystemet fungerat hade enligt flera poliser vi talat med mycket av det våld som förekom och som kulminerade med att flera skott avlossades sannolikt kunnat undvikas.

Vi anser att det är nödvändigt att svensk polis snarast får ett nytt modernt radiosystem, gärna i samverkan med andra myndigheter och aktörer. Det är en förutsättning för att Sverige i framtiden bl.a. skall kunna åta sig att arrangera evenemang som EU-toppmötet i Göteborg.

Polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper inför stora evenemang

Vi är övertygade om att polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper är av stor betydelse för att förhindra allvarliga ordningsstörningar i samband med demonstrationer och andra opinionsyttringar. Genom en dialog kan polisen och arrangörer diskutera och finna gemensamma lösningar på olika praktiska frågor kring arrangemanget. Vår uppfattning är att polisen skall utveckla dialogen som metod. Eftersom varje evenemang med sina olika aktörer är unikt tror vi dock inte att det går att använda samma dialogmodell eller metod vid alla tillfällen. Det finns emellertid vissa grundläggande principer som bör följas.

Erfarenheterna från Göteborg visar att det är viktigt att dialogen påbörjas i god tid före evenemanget. Det tar tid att bryta ned ömsesidig misstänksamhet, vilket kräver en god förmåga till kommunikation hos alla parter. De som från polisens sida sätts att föra dialogen bör ha en ordentlig utbildning samt vara lämpade för och väl förtrogna med uppgiften. Polisen bör arbeta aktivt för att dialogen som metod skall bli en självklar del i organisationen. Det är också värdefullt att polisen fördjupar sin förståelse av samhället utanför den egna organisationen. Parternas mandat och dialogens syfte måste tydligt klargöras. Det är vidare viktigt att gjorda överenskommelser är klara och entydiga så att missförstånd och misstroende undviks liksom att parterna följer dessa överenskommelser.

Maskeringsförbud

Vi föreslår att ett maskeringsförbud införs. Vi är övertygade om att ett sådant förbud kommer att verka i positiv riktning vad gäller undvikande av våldsyttringar i samband med demonstrationer och andra liknande sammankomster. Med stor sannolikhet kommer den som deltar i en demonstration och som i eller utifrån denna provocerar, åstadkommer skadegörelse eller använder våld att hejda sig om han eller hon inte kan dölja sin identitet. Även om ett maskeringsförbud självfallet inte kommer att förhindra all allvarlig brottslighet i nu aktuella sammanhang är vi övertygade om att det har en preventiv effekt, dvs. en kriminalitetsdämpande verkan med färre allvarliga ordningsstörningar som följd. Därtill kommer den viktiga aspekten att ett förbud sannolikt leder till att medborgarna i högre utsträckning vågar och vill utnyttja sin demonstrationsfrihet. En annan effekt som ett sådant förbud kan förväntas ha är att det bidrar till att stärka enskilda människors rättstrygghet. Många känner rädsla eller starkt obehag inför maskerade demonstranter.

Vi har övervägt om regeringsformen behöver ändras innan ett maskeringsförbud kan införas. Vår slutsats i denna fråga är att någon sådan ändring inte behövs eftersom ett maskeringsförbud faller inom ramen för vad som utgör en tillåten begränsning av mötes- och demonstrationsfriheten.

Vi föreslår således att det i brottsbalken införs bestämmelser om ett nytt brott, olaga maskering. För olaga maskering döms med vissa undantag den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats helt eller delvis täcker sitt ansikte på ett sätt som medför att

identifikation försvåras. För samma brott döms även den som under nämnda omständigheter innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas på detta sätt. Vissa undantag från maskeringsförbudet skall gälla. Förbudet gäller inte den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för att täcka ansiktet för att skydda sig mot väderleken (1), av religiösa skäl (2) eller under deltagande i en parad, karneval eller liknande (3). Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare fått tillstånd att bära maskering. Den som döms för olaga maskering straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Vi föreslår vidare att det i ordningslagen införs bestämmelser som innebär att en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan begära tillstånd för deltagarna i sammankomsten eller tillställningen att bära maskering. Beslut om sådant tillstånd skall meddelas av polismyndigheten under förutsättning att de skäl som angetts för begäran är beaktansvärda och att risken för ordningsstörningar är obetydlig.

Övriga slutsatser

Vi har övervägt också andra frågor som det internationella polissamarbetet, gränskontrollen i Schengenområdet, polisens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden m.m. samt beredskapspolisen. Vi har dock inte funnit skäl att föreslå ändringar i gällande bestämmelser.

Under vårt arbete har vi kunnat konstatera att de brister som vi uppmärksammat rörande polisens insatser för att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar också förefaller finnas inom polisen som helhet. Flera händelser som inträffat, inte bara under senare år, – mordet på Olof Palme, spionen Stig Berglings flykt, dödsskjutningarna vid Stureplan, Osmo Vallos död, polismorden i Malexander – antyder att det kan finnas ett grundläggande strukturellt problem inom den svenska polisen. Många vi talat med vid skilda myndigheter och inom olika organisationer bekräftar detta och anger som anledning bl.a. bristande samsyn, dåligt chefs- och ledarskap samt bristfällig utbildning. Det ligger inte inom ramen för vårt uppdrag att behandla denna fråga i det större perspektivet. Vi finner det dock angeläget att den blir föremål för ytterligare överväganden.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att det i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

3 a §

Den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats

1. helt eller delvis täcker ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation eller

2. innehar klädesplagg eller annat föremål som är särskilt ägnat att användas för att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation döms för olaga maskering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Förbudet gäller inte den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller annat föremål som är särkilt ägnat att täcka ansiktet

1. för att skydda sig mot väderleken,

2. av religiösa skäl eller

3. under deltagande i en parad, karneval, eller liknande.

Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare med stöd av 2 kap. 11 a § ordningslagen (1993: 1617) fått tillstånd att bära maskering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)

dels att 2 kap. 8 och 9 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 7 a och 11 a §§, samt närmast före nya 2 kap. 7 a § en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Tillstånd att bära maskering

7 a §

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att söka tillstånd eller anmäla en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får i samband med att en sådan ansökan eller anmälan görs begära att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering.

En begäran skall vara skriftlig och göras hos polismyndigheten inom den tid som anges i 6 §. Den skall innehålla de skäl som den grundar sig på.

Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan

Prövningen med anledning av ansökan, anmälan eller begäran

8 §

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 § andra

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, om tillstånd enligt 7 a § för deltagare i

stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.

allmänna sammankomster och offentliga tillställningar att bära maskering samt om befrielse enligt 4 § andra stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.

Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motorsport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter samråd med polismyndigheten.

Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster eller tillställningar.

9 §

Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller anmälan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.

Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan, anmälan eller begäran om tillstånd att bära maskering skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.

Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en sakkunnig på anordnarens bekostnad.

11 a §

Beslut med anledning av en begäran om tillstånd för deltagare i en allmän sammankomst eller

offentlig tillställning att bära maskering enligt 7 a § skall meddelas skyndsamt.

Ett sådant tillstånd skall lämnas om skälen för begäran är beaktansvärda och risken för ordningsstörningar i samband med sammankomsten eller tillställningen är obetydlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1. Utredningsuppdraget

1.1. Vårt uppdrag

1.1.1. Direktiven

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001 beslutade regeringen den 20 juni samma år att tillkalla en kommitté för att se över polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang.

Av direktiven (bilaga 1) framgår att kommittén skall göra en kartläggning och analys av händelserna i samband med Göteborgsmötet. Kartläggningen skall bl.a. omfatta polisväsendets planering och organisation för säkerhetsfrågorna inför mötet. Vidare skall kommittén undersöka hur underrättelseinformationen använts i arbetet, tillgången till polisresurser och utrustning samt hur polispersonalen har utbildats och förberetts för uppgiften. Den skall också granska polismyndighetens samverkan med Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och andra myndigheter. Även samarbetet och dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper skall studeras.

I uppdraget ingår att kommittén med utgångspunkt i kartläggningen och analysen samt i erfarenheter av liknande evenemang skall överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.

Kommitténs huvuduppgift enligt direktiven är att se över polisväsendets befogenheter och arbetssätt och föreslå förbättringar. Även andra myndigheter omfattas av uppdraget på det sättet att polisväsendets samverkan med berörda myndigheter och organisationer skall analyseras.

Följande frågor uppges vara av särskilt intresse.

N Förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper N Polisens planering, förberedelser och organisation inför stora internationella evenemang N Det internationella polissamarbetet N Gränskontrollen i Schengenområdet N Polisens beredskap och kompetens för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar N Möjligheter att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar N Polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m. N Polisens utrustning m.m. N Beredskapspolisen

I direktiven anges att det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som kommittén finner motiverade med anledning av uppdraget. Kommittén skall inte uttala sig om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning, såsom frågor om ersättning. I den utsträckning kommitténs överväganden föranleder författningsändringar skall förslag till sådana läggas fram.

Till stöd för kommittén i dess arbete med förslagen anges att en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna skall inrättas.

Enligt direktiven skulle kommittén redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2002. Genom ett tilläggsdirektiv den 11 april 2002 (bilaga 1) beslutade regeringen att uppdraget i stället skall redovisas senast den 31 december 2002.

1.1.2. Avgränsningar

Enligt direktiven är vårt uppdrag i stor utsträckning fokuserat på polisen och dess arbete i samband med stora internationella evenemang. Vi insåg emellertid relativt tidigt att det som hände i Göteborg inte enbart kan ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser utan också som politiska frågor

rörande demokrati, inflytande, utanförskap m.m. Av den anledningen har vi valt att anlägga ett bredare perspektiv på uppdraget. Denna möjlighet har vi ansett oss ha eftersom det i direktiven sägs att det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som den finner motiverade med anledning av uppdraget.

En annan fråga som inte omfattas av direktiven men som vi valt att utreda är den polisinsats som ägde rum mot en demonstration i samband med Ekofin-mötet i Malmö under våren 2001. Anledningen till det är att vi tidigt under arbetet med kartläggningen av Göteborgshändelserna fick uppgifter från såväl polis som demonstranter om att denna insats spelat en stor roll för händelseutvecklingen i Göteborg.

En uppgift, vars omfattning inte särskilt framgår av uppdraget, har varit att införskaffa erfarenheter av liknande evenemang. I detta syfte har vi studerat demonstrationer vid fyra internationella möten.

Huvuddelen av vårt arbete har dock bestått i att kartlägga och analysera Göteborgshändelserna samt överväga åtgärder som kan bidra till att stärka demonstrations- och mötesfriheten och samtidigt förebygga allvarliga ordningsstörningar i samband med stora internationella evenemang. Eftersom debatten efter Göteborg varit intensiv och då många frågor ställts kring skilda delar av händelseförloppet har vår ambition varit att så noga som möjligt redovisa den kartläggning vi gjort i förhoppningen om att en del frågor skall få svar. Det är vid en sådan här händelse naturligtvis svårt att få fram en objektiv sanning.

Enligt våra direktiv skall vi inte uttala oss om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning. Eftersom vissa av de händelser vi försökt kartlägga är eller under större delen av vårt arbete har varit föremål för rättslig prövning har vi ansett oss förhindrade att beträffande dessa göra en mera grundlig utredning. Det har emellertid inte hindrat oss från att redovisa händelseförloppen på ett mera övergripande sätt, vilket vi i de flesta fall ansett vara tillräckligt för att kunna dra för framtiden intressanta slutsatser.

Ett problem med att försöka redovisa ett skeende som inte är avslutat är att det inte är möjligt att beakta uppgifter som tillkommer i ett sent skede. Vi har mot denna bakgrund inte annat än undantagsvis kunnat beakta uppgifter som tillkommit efter den 15 november 2002. Vår redovisning får således läsas med denna reservation.

1.2. Genomförandet av uppdraget

1.2.1. Kommitténs arbete

Vi inledde vårt arbete den 21 augusti 2001.

För att kunna kartlägga händelserna i Göteborg på bästa sätt bestämdes i ett tidigt skede att kunskap skulle inhämtas genom intervjuer med demonstranter, poliser och andra personer som befann sig i Göteborg under de aktuella dagarna. Höstens arbete ägnades därför i första hand åt intervjuer med demonstranter och vissa nyckelpersoner inom polisen. Vid intervjuerna framkom från ömse håll uppgifter om att den polisinsats som under våren ägt rum mot en demonstration i Malmö i samband med Ekofin-mötet haft stor betydelse för händelseutvecklingen i Göteborg. Vi beslutade därför, som nämnts, att utvidga vårt uppdrag till att avse även den händelsen.

Hösten 2001 hölls också två möten i Göteborg; ett med företrädare för demonstrationsnätverken och ett öppet möte, i vilket ca 100 personer deltog.

Under samma tid bedrevs vidare studier av demonstrationer i samband med fyra internationella möten; Världshandelsorganisationens möte i Seattle i november/december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag i september 2000, Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 samt G8-mötet i Genua i juli 2001. Företrädare för kommittén företog under dessa studier resor till såväl Prag som Rom/Genua.1

Under vintern och våren fortsatte arbetet med intervjuer rörande händelserna i Göteborg och Malmö.

I januari tillsattes den parlamentariska referensgrupp som enligt direktiven skulle inrättas som stöd åt oss i arbetet med förslagen. Vår samverkan med referensgruppen skildras närmare i det följande.

I februari förordnades polisexperterna. Deras roll beskrivs i följande avsnitt.

I mars arrangerades ytterligare ett öppet möte i Hammarkullen. Våren 2002 genomfördes resor till Danmark respektive Norge. I Danmark sammanträffade vi med företrädare för Justitsministeriet, Rigspolitiet och Københavns Politi.2 I Norge besöktes Avdeling

1 Kommittén representerades i Prag av Ulf Adelsohn och Louise Calais samt i Rom/Genua av Ingvar Carlsson och Louise Calais. 2 Kommittén representerades av samtliga ledamöter, sekreterarna Petra Lundh, Peder Bjursten och Erik Wendel samt samtliga experter.

for rettssosiologi vid Universitetet i Oslo och företrädare för Politidirektoratet i Oslo.3

Sommaren och hösten 2002 har främst ägnats åt kompletterande intervjuer och diskussioner rörande bedömningar och förslag.

Under EU-toppmötet i Köpenhamn i december 2002 besökte kommittén Köpenhamnspolisen.4

Utöver det beskrivna arbetet har vi naturligtvis studerat en omfattande dokumentation och tagit del av filmer, artiklar, böcker m.m. Vi har även deltagit i flera seminarier på teman med anknytning till Göteborgshändelserna.

Eftersom arbetet med framtagandet av grundmaterial i viss mån skilt sig åt mellan de olika delarna av vårt uppdrag redovisas det arbetet närmare i respektive kapitel.

Kommittén har haft 35 sammanträdesdagar. Sammanlagt har vi hållit ca 200 intervjuer. En förteckning över myndigheter, organisationer och personer som vi sammanträffat med under utredningsarbetet finns i bilaga 2.

1.2.2. Experternas medverkan

Den 1 februari 2002 förordnades polisöverintendenten Stig Ericsson, polismästaren Dan Persson och poliskommissarien Anders Sigurdson som experter i kommittén.

Experternas roll har varit att bistå oss med sin särskilda kunskap i polistekniska frågor. De har framför allt medverkat under det skede då vi samlat in grundmaterial beträffande polisens verksamhet. Experterna har inte följt kommitténs löpande arbete eller deltagit vid våra interna diskussioner rörande bedömningar och förslag. Härav följer att de inte till någon del svarar för innehållet i den fortsatta framställningen.

1.2.3. Den parlamentariska referensgruppen

Enligt direktiven skulle, som nämnts, en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna inrättas till stöd för kommittén i arbetet med förslagen.

3 Kommittén representerades av Malin Berggren, Peder Bjursten och Anita Kratz. 4 Kommittén representerades av Malin Berggren, Marianne Eliason, Peder Bjursten och Anita Kratz.

Den 10 januari 2002 förordnades riksdagsledamöterna Helena Bargholtz, Mats Einarsson, Ragnwi Marcelind och Fredrik Reinfeldt samt dåvarande riksdagsledamöterna Kia Andreasson, Erik Arthur Egervärn och Morgan Johansson att ingå i referensgruppen.

Vi har under våren 2002 sammanträffat med referensgruppen vid fem tillfällen.

Samarbetet har främst avsett de frågor som enligt direktiven varit av särkilt intresse att överväga. Det har gått till så att vi i varje fråga presenterat underlag främst i form av rättsutredningar, redogörelser för utländska förhållanden och iakttagelser från händelserna i Göteborg. Därefter har frågan diskuterats, varvid varje representant har fått ge sin syn på den.

Referensgruppen har avgett sina ståndpunkter innan frågorna övervägts inom kommittén. Av detta följer att för de förslag som redovisas i betänkandet svarar endast kommittén.

1.2.4. Personuppgifter i betänkandet

Vårt betänkande innehåller många personuppgifter. För att betänkandet skall bli så tydligt som möjligt har vi ansett det värdefullt att kunna namnge uppgiftslämnare. Vi har haft följande huvudprinciper för hur vi behandlat personuppgifter.

Myndighetsföreträdare – främst inom polisen – är namngivna om de har eller har innehaft chefsbefattningar eller andra centrala befattningar i samband med aktuella händelser. En del befattningshavare har tidigare framträtt offentligt och dessa förekommer även i vårt betänkande med namn. Övriga befattningshavare har namngivits i den mån de samtyckt till det.

Enskilda personer har namngivits i den utsträckning de samtyckt till det.

Befattningshavare i utlandet och enskilda personer boende utomlands har namngivits eftersom vi antagit att detta inte medför någon skada för dem.

I den mån vi ansett att personnamn inte har någon betydelse eller bedömt att en publicering kan medföra skada för den enskilde har vi anonymiserat dem.

1.2.5. Den fortsatta framställningen

Betänkandet innehåller nio kapitel. Kapitel 2–9 är disponerade på följande sätt.

I kapitel 2 har vi försökt beskriva de nya proteströrelserna, deras syn på samhällsutvecklingen och vad protesterna under EU-toppmötet i Göteborg handlade om.

Kapitel 3 innehåller den rättsliga reglering som vi anser vara av betydelse för vårt uppdrag. I det redogör vi för rättsregler rörande demonstrations- och mötesfriheterna, polisens verksamhet, vissa aktuella straffbestämmelser samt viss registerlagstiftning m.m.

I kapitel 4 redovisar vi den studie vi gjort av demonstrationer vid internationella möten. De möten vi särskilt studerat är Världshandelsorganisationens möte i Seattle den 29 november – den 3 december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag den 26–28 september 2000, Europeiska rådets möte i Nice den 7–9 december 2000 samt G8-mötet i Genua den 20–22 juli 2001.

I kapitel 5 beskriver vi den polisinsats som ägde rum i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20–22 april 2001. Vi gör där också vissa bedömningar av polisinsatsen.

Kapitel 6 upptar en stor del av betänkandet. Där redovisar vi den kartläggning av händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001, som varit en av våra huvuduppgifter. De bedömningar som vi gjort baserade på kartläggningen återfinns i slutet av kapitlet.

I kapitel 7 har vi samlat våra slutsatser och förslag. Förutom de frågor som vi enligt direktiven särskilt skulle behandla innehåller kapitlet även vissa övergripande slutsatser.

I kapitel 8 återfinns en kort analys av de konsekvenser som våra förslag kan förväntas medföra.

Kapitel 9 består av en författningskommentar.

Sist i betänkandet finns en karta över Göteborg, vari vissa aktuella platser märkts ut. Den bör kunna vara till hjälp när kapitel 6 läses.

2. Demonstrations- och mötesfrihet – förändrade villkor

Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua. Händelserna i Göteborg i samband med EU-mötet och USA:s president George Bushs besök var inga isolerade företeelser. Upplopp och stenkastning skymde till en början den proteströrelse som flyttade från världsscenen till Göteborg under tre dagar i mitten av juni 2001. Aktörerna på denna scen är många, inte bara polis och stenkastande ungdomar. De är folkvalda och tjänstemän inne på EU-mötet, demonstranter, medier, allmänhet, näringsliv och politiska organisationer.

I konflikter uppstår lätt myter och förutfattade meningar. För att undvika detta har kommittén sett som sin uppgift att som en bakgrund till händelseförloppet i Göteborg försöka beskriva de nya proteströrelsernas syn på samhällsutvecklingen och de förändrade villkoren för demonstrations- och mötesfriheten.

2.1. Villkor och utmaningar

Protesterna i Göteborg handlade i grunden om globaliseringens effekter på samhället. De senaste decennierna har tid och rum krympt genom internationalisering av kapital och varor, genom människors större rörlighet och genom tillgång till ny teknik. Dessutom har medvetenheten om internationella problem ökat. Detta har lett till att ekonomiska, politiska, sociala och kulturella processer får effekter på flera håll i världen ungefär samtidigt.

Till en början kom globaliseringen att handla om de ekonomiska marknaderna. Men den pågår även inom de kulturella, sociala och politiska nätverken. Globaliseringen väcker reaktioner. En del ser möjligheterna, andra varnar för socialt och materiellt utanförskap. Några vill hejda processen och återta vad nationalstaterna förlorat. Andra tror på globaliseringen om den får en politisk styrning.

Det handlar om uppluckring av gränser mellan nationalstater, mellan det privata och det offentliga, mellan institutioner och

familj. Eller annorlunda uttryckt, gamla maktstrukturer utmanas av de nya villkor som uppstår i globaliseringens spår.1

2.1.1. Demokrati ger ökade möjligheter

Kommunismens sammanbrott i Sovjetunionen och övriga Östeuropa ledde till att demokratin vann insteg i fler länder. Demokratiska principer har fått ökat genomslag även i andra delar av världen. Också för proteströrelser har denna geografiska spridning av yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätt skapat nya möjligheter. Nationsgränser har blivit lättare att överskrida. Möjligheterna att träffas förbättras. Hindren från det kalla kriget är borta.

På Världshandelsorganisationens, WTO:s, möte i Seattle i november 1999 uppträdde den globaliseringskritiska rörelsen på en arena som gav stort medialt genomslag världen över. Protesterna var inte nya utan hade föregåtts av andra samordnade aktioner över nationsgränserna. En sådan var stoppandet av MAI-avtalet, OECD-ländernas framförhandlade avtal som skulle underlätta investeringar över gränserna, i slutet av år 1998. 2

En proteströrelse reagerar ofta på processer som pågått längre än ett par år, så också den globaliseringskritiska. Forskare tar avstamp ända tillbaka i internationaliseringen under 1700-talets senare del, i den kraftiga ökningen av export och investeringar under 1870-talet eller i Bretton Wood-systemets upplösning av den fasta växelkursen på 1970-talet. 3

I ett kortare perspektiv har Berlinmurens fall år 1989 och Sovjetunionens upplösning år 1991 haft stor betydelse. Det beror inte minst på att marknadsekonomin vann insteg i nya områden i och med kommunismens sammanbrott. De fria marknadskrafterna gynnades av de öppna gränserna och den nya tekniken. Ett decennium senare var det dags för protesterna i Seattle och något år därefter i Göteborg. Vilka omständigheter bäddade för proteströrelserna att agera samfällt?

1 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering, SOU 1999:84, s. 429; Sörbom, Adrienne: Engagemang med förhinder!, Yngre och äldre om politik, förändring och miljö, s. 300. 2 Larsson, Petter: Proteststormen, Bokförlaget Atlas Global år 2001, Stockholm, s. 61; Clinell, Bim: Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden, Agora år 2001, s. 42 ff. 3 Rothschild, Emma: Globalisering och demokrati i historiskt perspektiv, föredrag vid Demokratiutredningens seminarium 9 december 1998, SOU 1999:56; Jonung, Lars: Den finansiella marknaden och demokratin i Sverige; Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring. Båda artiklarna ur SOU 1999:56. Demokratiutredningens skrift nr 32.

2.1.2. Ekonomins utveckling

En bärande tanke under efterkrigstiden har varit att ökade ömsesidiga ekonomiska intressen skapar en vilja staterna emellan att hålla fred. Det är här som en del forskare hittar en orsak till kapitalets ökade rörlighet över nationsgränserna vilket leder till förskjutning av rådande maktstrukturer.

Globaliseringen av ekonomin sker, enligt i-ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD:s beskrivning, i tre faser.4

Den första fasen är internationaliseringen genom ökad handel.

Sedan 1950-talet hade världshandeln fram till 1996 ökat 16 gånger, men den var ojämnt fördelad. OECD-länderna svarade för 80 procent av handeln.

I den andra fasen, transnationaliseringen, investerade och växte företagen över nationsgränserna. Under 1980-talet ökade dessa utlandsinvesteringar årligen i genomsnitt med 35 procent. Motsvarande ökning för utrikeshandeln var tio procent. Även här är kapitalet koncentrerat på ett fåtal händer. De 150 största företagen i främst USA, Västeuropa och Japan står ensamma för en tredjedel av utlandsinvesteringarna.

Den tredje fasen är ekonomins globalisering, ett stadium där finansmarknaderna är avreglerade och handeln med valutor, aktier, obligationer och andra värdepapper ökar kraftigt. Värdet på denna handel har sjudubblats under perioden 1990–1997. Den dagliga valutahandeln var 40 gånger5 större än dagsvärdet i världshandeln med varor. Det rör i huvudsak placeringar med kortsiktiga vinstintressen. De sker globalt, men kapitalet är också här koncentrerat till ett fåtal länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Schweiz och Japan.

Flertalet forskare förefaller ense om att marknadsekonomins expansion de senaste decennierna bl.a. lett till att internationella företag har kunnat välja att placera sin produktion av varor och tjänster i länder med de bästa villkoren för skatt, lön och andra produktionsfaktorer. Därtill kommer den nya informationstekniken som ger omedelbar utdelning på placeringar på finansmarknaderna. Visserligen är tekniken global, men tillgången till den är ojämnt

4 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 64 ff.; Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, Globaliseringen och demokratin (SOU 1999:56) s. 108. 5 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 66. Här anges att världshandeln var 40 gånger större. I Øyvind Østeruds artikel Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, s. 111 anges att den var 50 gånger större.

fördelad och till fördel för de redan kapitalstarka.6 Globaliseringen av kapitalet har också koncentrerats till ett fåtal länder och företag.7

De senaste årens proteströrelse har reagerat mot vad de anser vara resultatet, en fortsatt ojämlik fördelning av makt och kapital, inte minst mellan länderna i Nord och Syd. Dessutom är de fattiga länderna i många fall skuldsatta till den rikare delen av världen och till stor del beroende av de lånevillkor som den internationella finansmarknaden ställer.

I det globala samhället som börjar växa fram kommer människor i olika delar av världen närmare varandra och blir också mer beroende av varandra. Samtidigt har de olika möjligheter att påverka sin situation. Känslan av orättvisa villkor är inte geografiskt begränsad till människor i fattiga länder i Syd. En ökad global medvetenhet om världens tillstånd gör att många människor också i Nord blir frustrerade.

Proteströrelsen har också sin grund i att konflikter uppstår inom den rikare delen av världen. De människor som får del av utvecklingens positiva sidor etablerar kontakter med sina likar utanför nationsgränserna för att tillvarata gemensamma intressen. Samtidigt söker människor, som vill protestera mot orättvisor de ser, stöd hos varandra oberoende av var de bor. Protesterna behöver inte längre äga rum på den plats där orsakerna har sitt ursprung. Om en individ känner utanförskap och frustration förstärks konflikter som i stället för att hanteras genom dialog kan resultera i våldsam konfrontation och social oro. 8

2.1.3. Nationalstatens nya roll

En konsekvens av den ekonomiska globaliseringen är att nationalstaten förlorar en del av sin makt. Ändå anses nationalstaten fortfarande självklar med dess ramar för de ekonomiska och politiska samt sociala sfärerna. Men större hänsyn måste tas till vad som sker i omgivande stater och länder på andra sidan jordklotet. Följden blir att globaliseringen inte längre ger staterna lika stora möjligheter att genom nationella politiska beslut styra utvecklingen

6 Allardt, Erik: Globaliseringen, demokratin och välfärdssamhället, SOU 1999:56, Demokratiutredningens skrift nr 22: Statistik från FN säger att i USA var 1995 antalet persondatorer 315, i Norden 222 och i utvecklingsländerna 7 per tusen invånare. 7 Allardt, Erik: Globaliseringen, demokratin och välfärdssamhället, SOU 1999:56. Demokratiutredningens skrift nr 22. 8 Hettne, Björn: Minnesanteckningar 2002-11-19; Hettne, Björn: e-post till Göteborgskommittén 2002-11-19, Mot en postwestfalisk ordning?

innanför sina egna gränser. Åsikterna går isär om det är bra eller dåligt.

En grupp hävdar att statens, eller de politiska företrädarnas, minskade inflytande är bra. Avregleringen är nödvändig för tillväxten i ekonomierna. De politiska ingreppen har varit för omfattande där särintressen och kortsiktighet hämmat individen och samhällets utveckling.

Andra anser att globaliseringen är ofrånkomlig men att den måste kompletteras med politiska åtgärder för att värna om den enskildes trygghet.

En tredje grupp vill stoppa globaliseringen och önskar att nationalstaten skall spela ungefär den roll som blev vanlig under 1900talet.9

Många argumenterar för överstatliga regler. Ett sådant omdebatterat förslag på senare år är Tobinskatten. Denna skatt på kortsiktiga spekulationer skulle begränsa den oreglerade handeln på finansmarknaden. Det skulle, tror förslagsställarna, minska riskerna för att de produktiva investeringarna urholkas.10

I spåren av globaliseringen söker fler länder samarbete inom regionala områden. USA, Kanada och Mexiko har bildat Nafta, de sydasiatiska länderna formerar sig i Asean, i Stillahavsområdet är det Apec och i Europa EU.11

2.1.4. Den politiska maktens nya utmaning

Sverige blev medlem i den europeiska unionen år 1995 och fick representation i en ny politisk institution. Under första halvåret 2001 då Sverige för första gången var ordförande i Europeiska rådet kunde medborgarna på nära håll följa EU:s politik. När ordförandeskapet avslutades med toppmötet i Göteborg blev det ett tillfälle för människor att framföra protester inte bara mot EU utan också mot den ekonomiska globaliseringens konsekvenser.

Numera har vi politiska beslutsnivåer på nationell, regional och lokal nivå. Därtill kommer internationella engagemang i t.ex. FN, WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden. Argument

9 Jonung, Lars: Den finansiella marknaden och demokratin i Sverige, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56. 10 Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56. 11 Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56.

för deltagande i internationella fora är att man får ett reellt inflytande, kan påverka utvecklingen samt vara med och ta ansvar.

Men oro finns för att riksdag, kommun och landsting, den representativa demokratins institutioner, får mindre att säga till om. Beslut flyttas till nya institutioner längre bort från de nationella församlingarna och medborgarna. Därtill kommer att gränsen mellan inrikes- och utrikesfrågor blivit alltmer flytande. Kritikerna är missnöjda med att staternas regeringar förhandlar fram uppgörelser i slutna församlingar. De är kritiska till att beslut bygger på kompromisser där parterna i förväg inte gärna vill delge sina förhandlingspositioner eller ge offentlighet till vilka krav de tvingats ge upp. Öppenhet, som i stort sett präglat politiken i Sveriges kommuner och riksdag, ger bättre möjlighet för medborgarna att påverka beslutsprocessen och utkräva ansvar.12

2.1.5. Det demokratiska underskottet

Demokratin riskerar att urholkas när beslut flyttas till nya institutioner längre bort från medborgarna, när de omfattar större problemområden än tidigare och när det är svårare att få insyn i beslutsprocessen. Många medborgare upplever att politiken härmed blir mer abstrakt och att deras möjligheter att påverka minskar. Många tappar förtroendet för de politiska institutionerna och dess beslutsfattare. Ett demokratiskt underskott uppstår.

Länge har svenska politiker rört sig relativt obehindrat i folksamlingar och i jämförelse med andra länder har allmänheten lätt kunnat få kontakt med de folkvalda. Omständigheter som bombattentatet mot den västtyska ambassaden i Stockholm år 1975, mordet på statsminister Olof Palme år 1986 och den senaste tidens terrorism har satt gränser för öppenheten.

När EU:s politiska ledare träffades i Svenska Mässan i centrala Göteborg skedde det inom avspärrat område, vilket säkert bidrog till medborgarnas upplevelse av avstånd till beslutsfattarna. Om världens ledare måste förlägga sina möten på svåråtkomliga platser med rigorösa säkerhetskrav för att undvika hot och attentat kan medborgarna få en känsla av att avståndet till de folkvalda ökar än mer. Förtroendet för demokratin riskerar att ytterligare försämras.

12 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1).

2.1.6. Reaktioner mot det partipolitiska systemet

Demonstrationer, möten, appeller och debatter är viktiga inslag i den representativa demokratin, inte minst för minoriteters möjlighet att protestera. De allmänna, fria och hemliga valen utgör annars kärnan i demokratin. Ett högt valdeltagande anses av de flesta utgöra en mätare på det politiska systemets legitimitet, eller annorlunda uttryckt hur stort förtroende medborgarna har för den representativa demokratin.13

I viktiga avseenden har svensk demokrati varit framgångsrik. Stora framsteg har gjorts ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det stora flertalet medborgare anser att Sverige är ett bra land att leva i.

De senaste decennierna har det politiska engagemanget avtagit. Sverige har vid en internationell jämförelse visserligen ett högt valdeltagande, men andelen röstande bland de röstberättigade har gått ner. I valet år 1982 deltog 91,4 procent i riksdagsvalet, i valet 2002 röstade 80,1 procent. I Europavalen visade de svenska väljarna ett ännu lägre intresse med ett deltagande på under 40 procent år 1999. Framför allt var det röstberättigade med kort utbildning och låg lön som inte röstade. 14

Ett annat tecken på ett avtagande intresse för partipolitiken är det sjunkande antalet medlemmar i de politiska partierna. Det gäller inte minst ungdomsförbunden där en radikal minskning skedde under 1990-talet. I dag är färre än 50 000 mellan 12–25 år medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund mot 130 000 i mitten av 1980-talet.15 De senaste åren har dock medlemsantalet stabiliserats och några förbund kan visa på vissa ökningar. Flera orsaker anges som skäl till det avtagande intresset för partipolitiken:16N Färre ser valhandlingen som en medborgarplikt. N Väljarna uppfattar inte några större skillnader mellan de poli-

tiska alternativen. I en attitydmätning år 1998 framkom att 60 procent av ungdomar i åldern 16–25 år anser att skillnaden mellan riksdagspartierna inte är särskilt stor eller att det inte är någon skillnad alls.17

13 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 176 ff. 14 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 176 ff.; SCB och Valmyndigheten, 2002-10-07. 15 Ungdomsstyrelsen. 16 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 179 ff.; Ungdomarnas Demokratikommission som tillsattes av Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, Utgång, en delrapport. 17 Petersson, Olof och Holmberg, Sören: Dagens Nyheter, DN Debatt 2002-01-22; Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 180 ff.

N Få ungdomar har förebilder i det politiska livet. Den genom-

snittlige kommunpolitikern är en man i åldern 50–59 år och medelåldern för en politiker i de politiska institutionerna med svensk representation är 49 år. N Den ekonomiska krisen under 1990-talet ledde till nedskär-

ningar i välfärden med ökade klyftor mellan samhällsgrupperna som följd. Det resulterade i en mer kritisk inställning till de politiska partierna. Den unga generationen såg fritidsgårdar slå igen, skolklasser bli större och ungdomsarbetslösheten öka. Många vände ryggen åt de politiska partierna. N Många upplever att lagar och förordningar tolkas snävt och

slumpmässigt. Det finns en skepsis mot hur myndigheter verkställer politiska beslut.

2.1.7. Det politiska intresset finns

De trender som ovan beskrivits och som syns i befolkningen som helhet har störst genomslag hos de yngre.

De traditionella undersökningarna ställer frågor av karaktären: Hur pass intresserad är du i allmänhet av politik? Svaren blir därefter, de visar ett lågt intresse för politik.18 I en rapport från ungdomarnas demokratikommission påpekar författarna att om frågorna specificerats så att de handlade om miljö, elevinflytande, invandring, jämställdhet och åldersgräns på krogen hade resultatet blivit ett annat. En annan typ av mätning anger att hela 70–82 procent känner engagemang inför frågor som rasism, miljö, jämställdhet och arbetslöshet.19

Undersökningar med mer preciserade frågor visar också att det politiska intresset hos ungdomar är stort. Nästan samtliga mellan 16 och 24 år anser att det är angeläget att unga människor deltar i planeringen av vårt samhälle. Men bara en tredjedel av de unga tror att de kan påverka Sveriges framtid, vilket måste ses som ett uttryck för att de känner maktlöshet.20

Det politiska intresset är uppenbarligen stort och skiljer sig inte mycket åt mellan generationerna. De yngre anser att de traditio-

18 Göteborgs universitet, statsvetenskapliga institutionen: Valundersökningen 1998 (informationen hämtad ur Ungdomarnas Demokratikommissions, tillsatt av Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, delrapport, Utgång, s. 21). 19 Ungdomarnas Demokratikommission presenterade dessa resultat från en SKOP-undersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000, s. 22. 20 Ungdomarnas Demokratikommission presenterade dessa resultat från en SKOP-undersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000, s. 11.

nella vägarna inte är effektiva eller intressanta. En del ungdomar tar till radikalare metoder för att göra sina röster hörda. Det visar Ungdomsstyrelsen i en rapport från 1998.21 Av den framgår att unga i större utsträckning än medelålders och äldre människor har deltagit i och kan tänka sig att utföra politiska handlingar som demonstrationer, aktioner och husockupationer. Några skulle kunna tänka sig att använda våld.

2.2. Proteströrelsen

Såväl i Seattle som i Göteborg bildades nätverk där nyare organisationer gick samman med äldre för att samordna sina aktioner. En del, inte minst deltagarna själva, har lyft fram demonstrationerna i Seattle som ett avstamp för en ny rörelse. Alla håller dock inte med om detta. På samma sätt som globaliseringen av marknaden har sin historia har proteströrelsen sin.22

Förberedelserna inför WTO-mötet i Seattle år 1999 hade från många organisationers sida pågått i flera år. Mötet inföll vid en tidpunkt då konflikterna av globaliseringen tillspetsades. Sociologen Håkan Thörn konstaterar att det är frågan om en politisk process som pågår i det fördolda, ett arbete som inte drar till sig de stora massorna, men som finns där och som plötsligt bär frukt när den rätta tidpunkten är inne.23

Proteströrelser är ingen ny företeelse. Arbetarrörelsen, väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen uppstod under 1800-talet. I nyare tid växte bland annat miljörörelsen, fredsrörelsen, Vietnamrörelsen, antikärnkraftsrörelsen och kvinnorörelsen fram. På senare år har djurrättsaktivisterna, flyktinggömmarna, globaliseringskritikerna och de autonoma anarkistiska nätverken etablerats. Proteströrelserna har fört upp nya frågor på den politiska dagordningen och utmanat etablerade former för politiken.24

Än så länge har forskarna bara påbörjat analyser om vad som utmärker de nya rörelserna i förhållande till de tidigare. Vad de hittills har framhållit som särskiljande är mångfalden av åsikter, ett icke-hierarkiskt nätverk, avsaknaden av de visionära stora samhälls-

21 Ungdomsstyrelsen 1998: Ny tid nya tankar? Ungdomars värderingar och framtidstro. 22 Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm, s. 150 ff.; Larsson, Petter; Proteststormen, Atlas Global 2001, s. 130 ff. 23 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global 2001, s. 63. 24 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering – demokrati utanför parlamentet?, SOU 1999:84.

lösningarna och ett engagemang i de konkreta orättvisorna i världen samt ett växande medieberoende.25

2.2.1. Mångfald av åsikter

Protesterna de senaste åren går inte att hänföra till en ny social rörelse med gemensamma mål och medel. I stället handlar det om många rörelser, eller snarare nätverk, som samsas på en internationell arena. En orsak är att politiken individualiserats, vilket lett till att många inte vill utgöra basen i en stor organisation. De politiska partierna lockar inte eftersom det tar emot att acceptera hela paketet av åsikter. Vissa forskare har beskrivit det som att politiken individualiserats. De talar om ett nytt politiskt handlande. Det privata politiseras, man ska leva som man lär. Förändringarna ska börja hos en själv. Unga engagerar sig i rörelser som är livsstilsbaserade och omfattar hela individen från klädsel, mat och boende till uttryckssätt och engagemang. De avvisar det vanemässiga politiska beteendet. Det politiska handlandet blir en del av identiteten.26

Det individuella beteendet har utvecklat en mångfald av åsikter, men också, som bl.a. konfliktforskaren docent Hans Abrahamsson noterat, en demokratisk ordning där ingen ska bestämma över någon annan. Det är proteströrelser med i många fall ett anarkistiskt förhållningssätt till demokratin.

2.2.2. Nätverk utan hierarkier

IT-tekniken har gynnat de nya rörelserna. Snabbt kan människor nå varandra trots de geografiska avstånden och utbyta information och åsikter. Protesterna kan samordnas och få genomslag världen över. En sådan aktion via internet var stoppandet av MAI-avtalet i slutet av 1998.27

Internet passar de nya rörelsernas arbetsmetoder. Den unga generationens politiskt engagerade arbetar i löst sammansatta nätverk utan hierarkiska strukturer. Många nätverk bygger inte ens

25 Sörbom, Adrienne: Vart tar politiken vägen?, Stockholms universitet, sociologiska institutionen, Almqvist & Wiksell International, år 2002, Stockholm; Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 26 Sörbom, Adrienne: Vart tar politiken vägen?, Stockholms universitet, sociologiska institutionen, Almqvist & Wiksell International, år 2002, Stockholm. 27 Clinell, Bim: Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden, Agora år 2001, Stockholm, s. 42 ff.

verksamheten på ett formaliserat medlemskap utan sympatisörerna ansluter sig på lösare grunder. I många fall räcker det med att sätta upp sig på nätverkens mailing-listor. Nätverken saknar också valda ledare. Ledarskapet är ofta av informell karaktär och beror ofta på vem som tar initiativ till pågående aktioner och projekt. Nätverken är platta sammanslutningar där alla skall vara med och bestämma. Inom en del nätverk arbetar deltagarna fristående från varandra på ett lokalt, nationellt eller globalt plan. Vid mer omfattande aktiviteter där många skall delta sker förhandlingar med alla smågrupper, en krävande tidsprocess som också kan skapa en del oenighet. Vid större sammankomster organiserar aktivisterna sig ofta i vängrupper, affinity-groups, där varje grupp består av 5 till 15 personer. De kan redan ha starka vänskapsband eller ha kommit i kontakt med varandra under träning i civil olydnad. Syftet är att ha tät kontakt så att de tillsammans kan utföra ett uppdrag. Men sammanhållning är viktig också för att ta hand om varandra om någon blir attackerad eller arresterad. Flera vängrupper kan slå sig ihop för att satsa på en större gemensam aktion.28

Utbyte av idéer och tankar pågår självfallet inte enbart via nätet. Mellan aktioner och demonstrationer träffas man för att diskutera och umgås. Kontakter med likasinnade knyts utomlands när man som i Göteborg samlas till större manifestationer. Nätverken ordnar vid dessa tillfällen ofta gatufester och konserter. Generositeten inom nätverken är också stor och värdlandets organisatörer erbjuder ofta mat och husrum åt besökarna.

2.2.3. Inga storpolitiska visioner

De stora politiska projekten som Per Albin Hanssons vision om folkhemmet, eller drömmen om det klasslösa samhället, eller kommunismens planekonomi eller nyliberalismens fria marknadskrafter är inget för de nya rörelserna. Med sin heterogena sammansättning har de få gemensamma visioner, eller utopier. Det kom också till uttryck inför planeringen av aktiviteterna i Göteborg. De hundratalet nätverk och organisationer som försökte skapa ett samarbete inför toppmötet hade svårt att enas om en gemensam plattform och om ramar för aktionerna. Trots detta samlades 80 organisa-

28 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år2001, Stockholm; Vinthagen, Stellan: intervju 2001-09-25.

tioner i Göteborgsaktionen 2001 och 27 stycken i Nätverket Göteborg 2001.29

Flera av dagens protesterande ungdomar hittar den teoretiska grunden för sitt motstånd mot de rådande maktförhållandena i den franske filosofen Michel Foucaults publicerade verk. Trots att han var verksam under 1968-generationens proteströrelse var han kritisk till de högstämda politiska programförklaringarna. Upproret måste komma underifrån, från gräsrotsnivå. Han trodde inte på att några utifrån, via politiskt program, partiapparat och propaganda skulle sätta igång protester. Sådana rörelser var dömda att misslyckas. En grupps intressen och erfarenhet får inte upphöjas till norm inte ens om den företräder gräsrötterna.30

De nya proteströrelserna är måna om sin självständighet. Flera av dem benämns också som autonoma rörelser. Filosofen Foucault underströk just vikten av motståndets autonoma karaktär. Grunden för deras agerande är att vart och ett av nätverken, eller grupperna, organiserar sig självständig, de gör egna analyser av förtrycket, bestämmer själva vilken form av kamp de väljer. De ska inte smälta samman i en enda gemensam opposition och riskera att därmed hamna under någon annans förtryck.31

De nätverksbaserade rörelserna är inga massrörelser. Men vad manifestationerna i Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua visar är att man kan enas kring en minsta gemensamma nämnare. Det gäller politiskt där rörelserna bildar allianser i motståndet mot globaliseringens negativa effekter och kraven på demokratisering. När det gäller metoderna är det delvis på samma sätt. Eftersom åsikter inom vissa ramar anses lika mycket värda och ingen har rätt att fördöma andras handlande accepterar man i stor utsträckning varandras metoder. Detta kallas för metodmaximalism. Man vill inte sätta sig över den individuella rätten att avgöra hur andra ska arbeta.32

29 Abrahamsson, Hans: intervju 2002-02-14; Olydiga medborgare? SOU 1999:101 av Hebert och Jacobsson, s. 24. 30 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlsson bokförlag år 1996. 31 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlsson bokförlag år 1996; Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 32 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år 2001, Stockholm, s. 131 ff.; Vinthagen, Stellan: intervju 2001-09-25; Thörn, Håkan; Abrahamsson, Hans; m.fl.

2.2.4. Direkta aktioner

Den nya generationen har som vi tidigare påpekat svårt att acceptera de politiska partiernas helhetslösningar. De vill nå resultat snabbt och väljer mer konkreta och nära mål. Det skall vara direkta aktioner här och nu. Ofta satsar de på en fråga. Djurrättsaktivisterna släpper ut minkar, asylrörelsen gömmer flyktingar, köpbojkotter organiseras mot företag som utnyttjar barnarbetare, husockupanter hindrar rivning av fastigheter, miljöaktivister blockerar vägbyggen och antifascister hindrar främlingsfientliga gruppers verksamhet. Det har lett till att mål och metod hänger ihop, att många deltar i flera nätverk samtidigt, att man samlas tillfälligt inför avgränsade projekt. De nyare rörelserna får en amöbaliknande karaktär, som författarna i en rapport till Demokratiutredningen uttrycker det. De ändrar form och innehåll efter aktionens syfte.33

2.2.5. Medieberoende

Dagens unga med politiskt engagemang har vuxit upp i en medieintensiv tid där televisionen haft en framträdande plats. De ägnar mellan fyra och sex timmar per dag åt olika medier. Den nya generationen har också anpassat sina metoder efter de nya förutsättningarna. Miljöorganisationen Greenpeace och plogbillsrörelsen var de första som insåg hur de skulle agera för att fånga mediernas intresse.

Massmedieforskare konstaterar att media har fått makt över dagordningen, vilka frågor som skall diskuteras och i vilken form. Såväl de politiska företrädarnas som övriga medborgares behov av att få uppmärksamhet för sina budskap gör att de är beredda att anpassa sig efter mediernas krav; den svenska demokratin har blivit allt mer medialiserad.34

Men de nya rörelserna reagerar också mot de etablerade medierna som de uppfattar står på etablissemangets sida. I samband med större manifestationer har egen nyhetsförmedling etablerats och sänts via internet. Det är eget skrivet och filmat material som förmedlas via Indymedia eller IMC (Independent Media Center). En sådan redaktion upprättades även i Göteborg. Men det är en

33 Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 34 Ungdomarnas Demokratikommissions slutrapport Ingång! År 2000.

informationskanal som framför allt når de redan invigda. Därför är rörelserna fortfarande beroende av de etablerade medierna och söker efter metoder som lockar journalisterna. De traditionella demonstrationerna räcker inte för att få den önskade uppmärksamheten. Massmanifestationer får inte lika stort genomslag som till exempel under 1970-talets protester. Mediernas rapportering om händelserna i Göteborg har kritiserats för att skildringarna särskilt under EU-toppmötet och den första tiden därefter hade ett onyanserat polisperspektiv.35

2.2.6. Symbolik

I Göteborg genomförde en organisation inom den nya proteströrelsen, Göteborgs ickevåldsnätverk, en inträngning mot Svenska Mässan. Den planerades noga i förväg, så väl att även polisen underrättades om hur den skulle gå till. Aktionen blev som en välregisserad teater där såväl aktivister som poliser hade repeterat sina roller i förväg. Det var i stort sett den enda protesten vid sidan av stenkastningen som fick medial uppmärksamhet. Aktivisterna var noga med att påpeka att de inte hade för avsikt att tränga in på mässan, däremot ville de med klättringen över staketet symboliskt visa att folket, gräsrötterna, var utestängda från makthavarnas uppgörelser, att EU är odemokratiskt.

Vissa forskare konstaterar att det politiska motståndet har blivit mer symboliskt. Det gäller inte bara metoderna utan protesterna riktas även mot maktens symboler.36

2.2.7. Civil olydnad

Enligt en undersökning som genomförts av Ungdomarnas demokratikommission år 2000 har tio procent av ungdomarna i Sverige försökt utöva inflytande genom en olaglig handling. Av dessa är 56 procent nöjda med resultatet av insatsen.37 När ickevåldsnätverket klättrade över staketet till mässan var det civil olydnad, en olaglig handling som politiskt aktiva ibland använder. Aktivisterna ut-

35 Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 36 Abrahamsson, Hans: Konfrontativ dialog och strukturell förändring för global rättvisa, uppsats 30 november 2001, Göteborgs universitet, institutionen för freds- och utvecklingsforskning; Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 37Ungdomarnas Demokratikommission presenterar dessa resultat från en SKOPundersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000.

manade de gränser som makthavarna satt upp både symboliskt och rättsligt.38 Ungdomarnas demokratikommission ansåg i sin rapport till Demokratiutredningen att civil olydnad som syftar till att starta en offentlig tolkningsprocess av en lag eller ett beslut är ”en fullständigt legitim handling i en demokrati”.

Forskare har många definitioner på civil olydnad och dess betydelse.39 Det råder enighet om att civil olydnad förutsätter lagbrott. Vidare skall aktionen vara politisk, vara av betydelse för medborgarna och den skall påverka samhället. Till civil olydnad hör ofta också att aktivisterna är beredda att ta sitt straff. Martin Luther Kings syn på civil olydnad är klassisk:

”Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet acceptera straffet.”

Han menade att en person därmed uttrycker högsta respekt för lagen. Öppenhet och beredskap att ta sitt straff kan sägas vara de två viktigaste inslagen för de grupper som har civil olydnad på sitt program.40 Andra krav är att civil olydnad bara bör användas när andra vägar prövats. Olydnaden får inte heller hota det konstitutionella systemet. Den civila olydnaden är en minoritets vädjan till majoritetens rättskänsla och syftar till omprövning av majoritetens beslut.

Diskussionen om civil olydnad inom de nya proteströrelserna är intensiv. Den handlar framförallt om var gränsen för våld och ickevåld går.

2.2.8. Våld

Metoderna för protester varierar allt ifrån våldsam konfrontation till karneval och dialog med makthavare. Totalt sett var det få av de uppskattningsvis 50 000 demonstranterna i Göteborg som stod för våldsamheterna. Ändå är det stenkastning, bränder längs Avenyn, maskerade anarkister, kravallutrustad polis och skottlossning som allmänheten minns av Göteborgsmötet. Det var bilder som väckte uppseende i medierna och hade högt nyhetsvärde och som slog ut rapporteringen av de fredliga aktiviteterna.

38 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlssons bokförlag år 1996, Stockholm, s. 117. 39 Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 40 Hebert och Jacobsson: Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101.

Trots en mängd varningssignaler inför EU-mötet kom våldet som en överraskning för många. På internet fanns flera uppmaningar om våld på de anarkistiska autonoma nätverkens hemsidor. De flesta kände inte till detta. Andra tog det inte på allvar utan betraktade slagorden mer som ett symbolspråk som användes för att mobilisera anhängare. En del förstod dock allvaret och diskuterade med de anarkister som antytt eller uttalat att de ser våld som en del i kampen.

Argumenten för våld varierar. Några menar att våld är tillåtet eller till och med nödvändigt i självförsvar. Samtidigt anser de flesta av dessa att våld inte får förekomma mot personer; våldet får inte förstöra liv eller orsaka smärta. Däremot förespråkar en del materiell förstörelse mot privat egendom och företrädesvis mot företag med laddat symbolvärde som Coca Cola, McDonalds och andra internationellt verksamma storföretag samt internationella bankkoncerner.

Några försöker provocera poliserna att ta till våld. De anser att samhället därmed visar sitt rätta ansikte, sin maktfullkomlighet.

Vissa grupper gör också kalkyler över vad som ger mest utdelning i fråga om uppmärksamhet och de har då noterat att våld lockar medierna.

Misstänksamheten mellan polis och demonstranter vad gäller varandras metoder kan leda till att en känslig situation kan eskalera. En del forskare menar att demonstranter solidariserar sig med de grupper som blivit utsatta för polisens metoder. Utvecklingen kan då bli att fler demonstranters protester inte enbart handlar om de politiska sakfrågorna utan även om rätten att uttrycka sin åsikt på gator och torg utan att bli störda av polisen.

2.2.9. Icke våld

De två stora nätverken, Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001, som bildades för att samordna aktiviteterna i Göteborg hade kravet att metoderna skulle vara fredliga.

Efter händelserna i Göteborg tog debatten om våld i den politiska kampen fart, inte minst inom de svenska autonoma grupperna. Vann de eller förlorade de sympatisörer genom våldsamheterna?

Kritikerna av våldet menade att våldsamma protester är otaktiskt. Det stjäl uppmärksamheten från det politiska budskapet. I stället för att locka nya anhängare får rörelserna allmänheten

emot sig. Dessutom uppträdde våldsverkarna odemokratiskt och illojalt. Våldet bidrog också till att polisens insatser för att få stopp på skadegörelse och personskador även drabbade fredliga demonstranter. Kritikerna ifrågasatte förstörelsen av till exempel McDonalds, Handelsbanken och Hennes & Mauritz. De anställda på dessa företag är enligt dem lika litet som polisen fiender utan de bör i stället värvas till kampen mot den ekonomiska och politiska eliten.41

2.2.10. Dialog

Efter händelserna i Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua är såväl forskare som proteströrelser och makthavare angelägna om att hitta metoder och en arena för en effektiv dialog. De ser en risk för att grupper inom den globaliseringskritiska rörelsen annars väljer allt våldsammare metoder. Studier i Tyskland visar att om samhället svarar med att bekämpa de militanta proteströrelserna med våld drivs dessa grupper mot terrorism.42

Hur ska den globaliseringskritiska rörelsen visa sitt missnöje, få uppmärksamhet och möjlighet att påverka opinionen?

Försök att utveckla dialogen gjordes vid Göteborgsmötet. Arrangörerna prövade en politisk dialog med delar ur den svenska regeringen vid ett tillfälle i Göteborgs universitets aula och vid ett annat via storbildsskärm med några av EU:s företrädare inifrån konferenscentret.

Den metod för politiskt samtal som rättviserörelsen Attac utvecklade inför EU-toppmötet kom att kallas den konfrontativa dialogen. Det är en form för samtal när aktörerna upplever att maktförhållandet dem emellan är ojämnt. Metoden strävar inte efter att på ett par timmar söka samsyn på svårlösta problem. I stället ska metoden hjälpa parterna att synliggöra meningsskiljaktigheter för att kunna identifiera politiskt möjliga alternativ. Syftet med den konfrontativa dialogen är alltså att stimulera kunskapsbildning med förutsättningar att förstå hur olika aktörer tänker och varför.

En dialog om planering och samordning upprättades också mellan kommun, polis och arrangörer av demonstrationerna där praktiska ramar för aktiviteterna diskuterades. En del inom nät-

41 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år 2001, Stockholm. 42 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering – demokrati utanför parlamentet?, SOU 1999: 84.

verken och organisationerna var till en början skeptiska, men förtroendet växte något under föreberedelserna för att efter EUmötet åter vändas i misstänksamhet.

Misstron gentemot polisen handlar, enligt en del forskare, även om hur demonstranter och andra ser på staten. Polisen upplevs ofta som gatans byråkrater som representerar regeringen och makten.

2.3. Ordets makt – ej våldets

2.3.1. Värdet av en fri åsikts- och opinionsbildning

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” Så lyder det inledande stadgandet i regeringsformen, den mest centrala av Sveriges fyra grundlagar.

En fri åsiktsbildning är fundamental i en demokrati. Den innefattar i väsentliga delar vad som brukar kallas politiska fri- och rättigheter och innebär en garanterad rätt för den enskilde medborgaren att hysa vilka åsikter som helst, att sprida dem och försöka övertyga andra om deras riktighet. Den enskilde skall själv eller i förening med andra kunna bilda opinion. Demokratin förutsätter en fri opinionsbildning. Som en följd härav är det i alla demokratiska stater självklart att den fria opinionsbildningen bör främjas och skyddas med alla tillgängliga och lämpliga medel.

De s.k. positiva opinionsfriheterna är garanterade i regeringsformen genom att varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkras yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfrihet. Dessa friheter kan bara begränsas eller ändras på annat sätt (religionsfriheten undantagen) under vissa i regeringsformen angivna förutsättningar (se vidare avsnitt 3.1.1

Grundlagsskyddet).

De opinionsfriheter som i detta sammanhang är särskilt aktuella är demonstrations- och mötesfriheterna. Demonstrationsfriheten definieras i regeringsformen som frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats. Med mötesfrihet avses en frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

2.3.2. Demonstrationsrätt och mötesfrihet i Göteborg

Den 14–16 juni 2001 samlades demokratiskt valda ledare för 15 länder i Göteborg. De möttes för att diskutera Europas framtid och Europas roll i världen. Rätten att genomföra ett sådant möte under rimliga villkor är obestridlig. Att med våld stoppa eller störa politiska eller andra sammankomster är oförenligt med mötesfriheten.

I samband med sådana möten har demonstranter däremot rätt att uttrycka kritik mot de åsikter och värderingar som deltagarna i mötet representerar. Det kan ske på många olika sätt, som demonstrationer, seminarier och manifestationer av skilda slag men också i dialog med i detta fall EU-toppmötets företrädare. Därmed ökar emellertid kraven på att alla parters rättigheter skall respekteras och inte kränkas.

Både de politiska ledarna och demonstranterna hade laglig rätt att träffas i Göteborg och genomföra arrangemang. I sista hand hade polisen ansvaret för att mötesfriheten och demonstrationsrätten utnyttjades på ett rimligt sätt.

Under mötesdagarna i Göteborg inträffade våldsamheter som ledde till både personlig och materiell skada. Planerade möten och arrangemang kunde inte fullt ut genomföras. Detta kan inte försvaras. I det följande kommer vi att med hjälp av tillgängligt material och inhämtad information skildra händelseförloppen och att lägga fram förslag som skall bidra till att bättre säkra mötesfriheten och demonstrationsrätten samt förhindra våldsyttringar.

3. Rättslig reglering av betydelse

I detta kapitel redogör vi för de rättsregler som är av betydelse för vårt utredningsuppdrag. För förståelsen av vår redovisning av händelserna i Göteborg och Malmö är en sådan redogörelse viktig. Också för våra resonemang i kapitel 7, Kommitténs slutsatser och förslag, är den av intresse. I den fortsatta framställningen kommer vi när olika rättsregler nämns att hänvisa till detta kapitel.

Kapitlet inleds med en beskrivning av de grundlagsskyddade demonstrations- och mötesfriheterna och hur dessa på vissa sätt har begränsats i ordningslagen (1993:1617). Därefter följer en redogörelse för de bestämmelser som styr polisens verksamhet. Häri inbegrips dess organisation, uppgifter, skyldigheter och befogenheter. Kapitlet innehåller också en kort redogörelse för vissa aktuella straffbestämmelser. Det avslutas med en beskrivning av viss registerlagstiftning m.m.

3.1. Demonstrations- och mötesfriheterna

3.1.1. Grundlagsskyddet

Fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen (RF) genomfördes i tre etapper med riksdagsbeslut åren 1973/74, 1976 och 1979. Huvuddelen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF kan delas in i två kategorier, de som utgör s.k. opinionsfriheter och de som sammanfattningsvis kan sägas skydda den kroppsliga integriteten, t.ex. skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp i 6 § och mot frihetsberövanden m.m. i 8 §.

Opinionsfriheterna brukar delas in i positiva och negativa opinionsfriheter. De positiva opinionsfriheterna innebär att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet (1 §). Exempel på en negativ opinions-

frihet är skyddet gentemot det allmänna mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende (2 §).

Mötesfriheten innebär frihet att anordna eller bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna eller deltaga i demonstration på allmän plats.

Att de grundläggande fri- och rättigheterna regleras i grundlagen innebär att de inte utan en grundlagsändring kan begränsas eller ändras. För grundlagsändringar krävs två likalydande beslut av riksdagen. Mellan de två besluten skall det ha hållits ett riksdagsval. Flertalet fri- och rättigheter får dock under vissa i grundlagen angivna förutsättningar begränsas genom lag, dvs. genom endast ett riksdagsbeslut (12 § första stycket). Vid riksdagsbehandlingen gäller dock ett särskilt förfarande, som innebär att en minoritet kan skjuta upp behandlingen under ett år. Syftet är att förhindra att begränsningar av fri- och rättigheterna genomförs utan tillräcklig tid till eftertanke och debatt.

För att en begränsning skall kunna göras genom lag måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Dessa förutsättningar är av två slag, dels de som gäller generellt för alla fri- och rättigheter som kan begränsas (12 § andra stycket), dels finns för de begränsningsbara positiva opinionsfriheterna vissa särskilda krav.

Generellt gäller att en begränsning får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningar får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

För mötes- och demonstrationsfriheterna gäller därutöver att dessa friheter får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (14 § första stycket).

I motiven till bestämmelsen uttalades att inskränkningsändamålet rikets säkerhet främst åsyftade 22 kap. 7 § brottsbalken (olovlig sammankomst) och delar av 2 § lagen om allmänna sammankomster. Inskränkningsändamålet ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen och trafiken åsyftade regleringen

i lagen om allmänna sammankomster över huvud taget (prop. 1975/76:209 s. 156).

Brottet olovlig sammankomst, som endast avsåg krigsmän, är avskaffat. Lagen om allmänna sammankomster har ersatts av ordningslagen.

3.1.2. Ordningslagens bestämmelser

I 2 kap. ordningslagen finns bestämmelser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Med en allmän sammankomst menas bl.a. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet samt andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.

För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst.

Såväl demonstrationer som allmänna möten är således att betrakta som allmänna sammankomster i ordningslagens mening.

Krav på tillstånd eller anmälan

Huvudregeln är att allmänna sammankomster inte utan tillstånd får anordnas på offentliga platser (2 kap. 4 §). Undantag görs under vissa förutsättningar för teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sammankomster som hålls för att framföra konstnärliga verk.

Begreppet offentlig plats definieras i 1 kap. 2 § ordningslagen och det inrymmer bl.a. allmänna vägar samt gator, vägar, torg och parker som redovisas som allmän plats i detaljplanen och som upplåtits för sitt ändamål.

Anordnare av en allmän sammankomst som inte är tillståndspliktig och som skall hållas inom ett område som redovisas i en detaljplan är normalt skyldig att i stället anmäla en sådan sammankomst (2 kap. 5 §).

En ansökan om tillstånd att anordna en allmän sammankomst och en anmälan om en sådan sammankomst görs hos polismyndigheten. En ansökan skall göras skriftligen i god tid och om möjligt senast en vecka före det att sammankomsten skall äga rum (2 kap.

6 §). Den skall innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta (2 kap. 7 §).

En anmälan kan däremot göras muntligen och skall om möjligt ske senast fem dagar före sammankomsten. Också en anmälan skall innehålla de uppgifter som anges ovan.

Polismyndigheten prövar tillståndsfrågor och behandlar anmälningar. Den får vid sin handläggning av sådana ärenden begära att anordnaren lämnar uppgifter utöver vad en ansökan respektive en anmälan skall innehålla. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Polismyndigheten får vägra tillstånd till en allmän sammankomst endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi (2 kap. 10 §). Att vägra tillstånd till en allmän sammankomst enbart på grund av att oroligheter kan förväntas i omgivningarna bör med hänsyn till de grundlagsfästa mötes- och demonstrationsfriheterna, enligt förarbetena, förekomma endast i undantagsfall och när övriga möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda (prop. 1992/93:210 s. 248 f.). Således bör inte tillstånd till en demonstration vägras enbart av den anledningen att man kan förvänta sig angrepp på demonstranterna från deltagarna i en motdemonstration. Polisen kan ju normalt förebygga sådana ordningsstörningar på mindre ingripande sätt t.ex. genom att spärra av områden eller utrymmen (se vidare avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Polismyndigheten skall skyndsamt meddela beslut med anledning av en ansökan eller anmälan (2 kap. 11 §). Beslutet skall innehålla de villkor som myndigheten meddelar för sammankomsten (se nedan under Ordningsföreskrifter).

Ordningsföreskrifter

Den som anordnar en allmän sammankomst skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten (2 kap. 16 §).

Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten. Villkoren får innefatta en skyldighet för anordnaren att anlita personal. Det

kan t.ex. vara fråga om ordningsvakter eller vaktmästare. Villkoren får dock inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla sammankomsten onödigtvis försvåras på något annat sätt.

Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst som skall gälla enligt villkor som polismyndigheten har meddelat är skyldig att på tillsägelse lämna sammankomsten.

Enligt 2 kap. 21 § ordningslagen skall chefen för en polismyndighet ha fritt tillträde till allmänna sammankomster. Detsamma gäller även andra personer som polismyndigheten har utsett att närvara.

Polisens rätt att inställa och upplösa en allmän sammankomst

I 2 kap.2224 §§ordningslagen finns bestämmelser om polisens rätt att ställa in och upplösa allmänna sammankomster. Dessa bestämmelser lyder:

22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett förbud enligt 25 §.

23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa

1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för sammankomsten eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket inte följs.

24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt 22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig

vara otillräckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.

Befogenhet att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst – 22 §

En polismyndighet får således ställa in eller upplösa en allmän sammankomst som hålls trots att myndigheten har avslagit en ansökan om tillstånd till sammankomsten. Polismyndigheten får dock inte ställa in eller upplösa en sammankomst enbart av den anledningen att något tillstånd inte har sökts.

En sammankomst får också under vissa förutsättningar upplösas eller inställas på grund av att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi (2 kap. 15 §).

Polismyndigheten får vidare ställa in eller upplösa en sammankomst som hålls trots att myndigheten har förbjudit den (se nedan).

Ytterligare befogenheter att upplösa en allmän sammankomst – 23 §

En allmän sammankomst får som framgår ovan upplösas om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller om den leder till sådan oordning i dess omedelbara omgivning. Förutsättningen att oordningen skall vara av svårare art innebär t.ex. att en demonstration kan upplösas på denna grund bara vid upploppsliknande situationer. Det finns i detta sammanhang anledning att peka på ett uttalande av Riksdagens ombudsman (JO) som denne gjort efter att ha konstaterat att polisen får upplösa en vanlig folksamling om oordning uppstått men, mot bakgrund av vikten att värna församlingsfriheten, upplösa en allmän sammankomst först om den lett till svårare oordning. JO konstaterade att en sammankomst vars syfte endast är att störa ordningen i detta avseende skall betraktas som en vanlig folksamling oavsett om dess syfte kamouflerats t.ex. genom plakat med opinionsyttringar (JO 1972 s. 42).

Även en allmän sammankomst som innebär en avsevärd fara för de närvarande eller som medför en allvarlig störning av trafiken kan upplösas.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk får också upplösas om sammankomsten genom ljud eller på annat sätt medför en allvarlig störning av ordningen i dess omedelbara närhet.

Undantag utgör sådana sammankomster som äger rum i enlighet med ett meddelat tillstånd. Med stöd av denna bestämmelse kan polismyndigheten ingripa t.ex. mot störande gatumusik.

Polismyndigheten har slutligen rätt att upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk om sammankomsten inte följer de villkor som tillståndet förenats med, t.ex. då sammankomsten inte avslutas inom den tid som polisen uppställt som villkor.

Ytterligare förutsättningar för att få upplösa en allmän sammankomst – 24 §

En polismyndighet får upplösa en allmän sammankomst endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga. Exempel på mindre ingripande åtgärder är t.ex. avspärrningar, avvisande eller avlägsnande av ordningsstörande personer, m.m. (se vidare avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Polisens rätt att förbjuda en allmän sammankomst

Polisen får enligt 2 kap. 25 § ordningslagen förbjuda en allmän sammankomst om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten visat sig medföra avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. En allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk får också förbjudas om det vid en tidigare sammankomst av samma slag genom ljud eller på annat sätt uppkommit allvarlig störning av ordningen i sammankomstens omedelbara omgivning och den sammankomsten inte ägt rum i enlighet med ett meddelat tillstånd. Förbud får meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oordning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.

Överklagande

De beslut som en polismyndighet fattar i enlighet med 2 kap. ordningslagen får överklagas hos länsrätten (2 kap. 28 §).

Straff m.m.

I 2 kap.29 och 30 §§ordningslagen finns bestämmelser om straffansvar. Dessa innebär att anordnare av allmänna sammankomster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa uppräknade bestämmelser i kapitlet eller mot vissa beslut som polismyndigheten meddelat med stöd av sådana bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

3.2. Polisens verksamhet

3.2.1. Polisens organisation m.m.

Grundläggande bestämmelser om polisens organisation finns i polislagen (1984:387). Därutöver innehåller bl.a. polisförordningen (1998:1558) sådana bestämmelser. Rikspolisstyrelsens organisation och uppgifter regleras främst i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Bestämmelser om utbildning finns i polisutbildningsförordningen (1999:740).

Rikspolisstyrelsen har enligt skilda förordningar, främst förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen, rätt att meddela föreskrifter för viss polisverksamhet. Dessa föreskrifter är bindande för polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen har också rätt att besluta om allmänna råd inom sitt verksamhetsområde. Sådana råd är inte bindande utan utgör endast generella rekommendationer, se 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725). Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd tas in i s.k. FAP-artiklar (Föreskrifter och Allmänna råd – Polisen) och publiceras i Rikspolisstyrelsens författningssamling (RPSFS).

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet (7 § polislagen). Rikspolischefen är chef för Rikspolisstyrelsen. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen.

Rikspolisstyrelsen har tillsyn över polisväsendet och skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom detta (7 § polislagen). Styrelsen leder normalt inte någon polisverksamhet. Regeringen får emellertid uppdra åt den att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet samt att i

särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. Regeringen har på denna grund i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen gett Rikspolisstyrelsen rätt att utöva direkt polisledning genom Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen ansvarar bland annat för personskyddet för den centrala statsledningen och de utländska beskickningarna i Sverige. Säkerhetspolisen har också ansvaret för samordning samt säkerhetsarbete och personskydd i samband med statsbesök och liknande händelser. Till Säkerhetspolisens uppgifter hör även verksamhet som bedrivs inom det s.k. författningsskyddet. Där utförs arbete för att förebygga och avslöja brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Regeringen har som nämnts också befogenhet att förordna att Rikspolisstyrelsen skall utöva polisverksamhet i särskilda hänseenden. Genom ett regeringsbeslut år 1987 leder t.ex. Rikspolisstyrelsen genom Rikskriminalpolisen polisverksamheten med anledning av mordet på statsminister Olof Palme.

Samordning

Rikspolisstyrelsen skall som nämnts bland annat verka för samordning inom polisväsendet. En av Rikspolisstyrelsens samordningsuppgifter är att svara för polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande (3 § 2 förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen). En särskild händelse definieras av Rikspolisstyrelsen i dess allmänna råd (FAP 201-1) som ”en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa sina uppgifter måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild ordning”.

Polisförstärkning

Rikspolisstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till ett annat om de polismyndigheter som berörs inte kan enas i frågan. Vid särskilda händelser får dock Rikspolisstyrelsen på

begäran av en polismyndighet alltid besluta om polisförstärkning från ett eller flera polisdistrikt till andra polisdistrikt (10 § förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

Föreskriftsrätt

Rikspolisstyrelsen har som nämnts rätt att i viss omfattning utfärda föreskrifter, som är av bindande natur, och allmänna råd. (12– 13 d §§ förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen). Styrelsen skall utfärda allmänna råd om polisverksamhet i den utsträckning som detta behövs för att uppnå planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete. Rikspolisstyrelsen får vidare meddela föreskrifter om bland annat beväpning och övrig personlig utrustning för poliser och om sådan utrustning som används i polisverksamheten, allt under förutsättning att behovet av enhetlighet inom polisen inte kan uppnås genom allmänna råd eller på något mindre ingripande sätt. Styrelsen får också meddela föreskrifter för planering och uppföljning inom polisen samt de föreskrifter som behövs för att uppnå nationell enhetlighet i verksamheten när ett sådant krav är särskilt framträdande.

Central utbildning

Rikspolisstyrelsen har i uppgift att bedriva den centrala utbildning som består av polisprogrammet och funktionsinriktad utbildning (1 § polisutbildningsförordningen). Med funktionsinriktad utbildning avses sådan fortbildning av polisväsendets personal som syftar till att öka personalens förmåga att utföra arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild kompetens utöver den grundläggande utbildningen.

Polismyndigheterna

I varje län finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet (4 § polislagen). Chef för polismyndigheten är en länspolismästare.

För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse (5 § polislagen). Denna består av polismyndighetens chef, länspolismästaren, och det antal övriga ledamöter, högst 13, som regeringen bestämmer.

Polisstyrelsen skall särskilt se till att polisarbetet bedrivs i överensstämmelse med de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast för polisverksamheten, att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens krav och att förvaltningen fungerar väl. Det är polisstyrelsen som avgör viktiga frågor om myndighetens organisation, dess planering och inriktning av verksamheten samt dess ekonomi.

Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer (5 a § polislagen).

3.2.2. Polisens uppgifter

Polisens uppgifter finns definierade i 2 § polislagen. Till dess uppgifter hör att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Polisen skall vid fullgörandet av sina uppgifter samarbeta med åklagarmyndigheterna samt med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten.

3.2.3. Polisens skyldigheter och befogenheter

Allmänna principer för polisingripanden

I 8 § polislagen regleras de allmänna principer som gäller för polisingripanden. Enligt bestämmelsen skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Om

tvång måste tillgripas skall detta ske endast i den form och utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Bestämmelsen innehåller således vad som brukar benämnas behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet.

Rapporteringsskyldighet

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall han snarast rapportera detta till sin förman (9 § polislagen). Om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annat straff än böter får polismannen göra undantag från sin rapporteringsskyldighet (lämna s.k. rapporteftergift).

Polisens befogenheter enligt rättegångsbalken

I rättegångsbalken finns bestämmelser om polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten. Följande bestämmelser är av särskilt intresse.

Häktning, anhållan och gripande

I 24 kap. rättegångsbalken finns regler om frihetsberövande i form av häktning, anhållan och gripande.

Häktning, som är ett mera varaktigt frihetsberövande än anhållan och gripande, beslutas alltid av domstol. Häktning kan ske på huvudsakligen tre grunder, s.k. häktningsgrunder. Den första är att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett tämligen allvarligt brott (24 kap. 1 § rättegångsbalken). Är det i straffskalan för brottet föreskrivet fängelse i minst två år är huvudregeln att den misstänkte skall häktas. Är brottet lindrigare men kan det ändå följas av ett års fängelse får den misstänkte också häktas under vissa särskilt angivna förutsättningar (särskilda häktningsgrunder). I båda fallen gäller dock att den misstänkte inte får häktas om det kan antas att han endast kommer att dömas till böter.

Den andra häktningsgrunden innebär att den som är okänd eller saknar hemvist i Sverige i vissa fall kan häktas (24 kap. 2 § rättegångsbalken).

Den tredje häktningsgrunden gör det möjligt att i vissa av de ovannämnda fallen häkta även den som endast är skäligen misstänkt för ett brott om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning (24 kap. 3 § rättegångsbalken).

I 24 kap. rättegångsbalken finns vidare regler som inskränker möjligheterna att häkta den misstänkte om det bl.a. på grund av hans eller hennes ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra ett allvarligt men för honom eller henne (24 kap. 4 § rättegångsbalken).

I fråga om häktning av den som är under 18 år finns dessutom ytterligare inskränkningar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Om det finns skäl att häkta någon får han eller hon anhållas i väntan på att domstol skall pröva häktningsfrågan. Den som är skäligen misstänkt för brott får anhållas även om det inte finns fulla skäl till häktning under förutsättning att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållan meddelas alltid av åklagare (24 kap. 6 § rättegångsbalken).

En polisman har i vissa fall rätt att gripa den som är misstänkt för brott även då åklagaren inte meddelat något anhållningsbeslut (24 kap. 7 § rättegångsbalken). För att ett sådant gripande skall få ske måste det finnas skäl att anhålla den misstänkte. Det krävs vidare att ett gripande är så brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Beslut att gripa någon kan bara fattas av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bedöma om förutsättningarna för ett gripande är uppfyllda (jfr JO 1991/92 s. 61 f.).

Har någon gripits skall han eller hon så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls han eller hon inte skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, eller i visst fall av polisman, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande (24 kap. 8 § rättegångsbalken).

Då någon grips eller anhålls skall den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för

frihetsberövandet En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen (24 kap. 9 § rättegångsbalken).

När det gäller gripande av personer under 18 år gäller vissa särskilda bestämmelser. Även sedan åklagaren beslutat att en gripen person under 18 år inte skall anhållas får polismyndigheten hålla kvar den unge i högst tre timmar för att skyndsamt kunna överlämna honom eller henne till föräldrar, vårdnadshavare, tjänsteman inom socialtjänsten eller annan lämplig person. Detta gäller dock bara under förutsättning att åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott (14 § LUL).

En person under 15 år får endast undantagsvis gripas. Förutsättningarna härför är att han eller hon begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och att han eller hon anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Polismyndigheten eller åklagaren skall i ett sådant fall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör (35–36 §§ LUL).

Vid förhör av personer som inte fyllt 18 år gäller vidare särskilda bestämmelser. Är en sådan person skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran omedelbart underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge om det inte är till men för utredningen eller annars finns särskilda skäl mot det (5 § LUL). Om den som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall socialtjänsten genast underrättas och vid förhör av den unge skall företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och kan ske utan men för utredningen (6–7 §§ LUL).

Medtagande till förhör

Det är en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande för förhör i brottsutredande syfte. Skyldigheten omfattar såväl den som misstänks för brottet som målsägande, vittnen och andra.

Regler om medtagande till förhör finns i 23 kap. rättegångsbalken. I 8 § föreskrivs att den som befinner sig på en plats, där ett brott förövas, på tillsägelse av polisman är skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han eller hon detta utan giltig orsak får polismannen ta med honom eller henne.

Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar (23 kap. 9 § rättegångs-

balken). Är det av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han eller hon skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Den som är under 15 år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar. Den som kan misstänkas för brottet får även tas i förvar under den tid han eller hon är skyldig att stanna kvar om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.

Vissa andra befogenheter i den brottsutredande verksamheten

I 27 och 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om vissa tvångsmedel såsom husrannsakan, kroppsvisitation och beslag.

Husrannsakan Husrannsakan i rättegångsbalkens mening innefattar en undersökning av ett hus, rum eller annat slutet förvaringsställe.

En husrannsakan kan vara antingen reell eller personell. Med reell husrannsakan menas en husrannsakan som företas för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för en brottsutredning. För att en reell husrannsakan skall få företas fordras enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken att det finns anledning att anta att det har förövats ett brott för vilket fängelse kan följa. Hos den som är skäligen misstänkt för brottet får en sådan husrannsakan alltid företas i något av de angivna syftena. Vidare får en reell husrannsakan företas hos annan än den som är misstänkt i tre särskilda fall, nämligen hos den där brottet har förövats, där den misstänkte har gripits eller om det annars finns synnerlig anledning att tro att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet.

Med personell husrannsakan menas en husrannsakan som företas då polisen eftersöker en person som skall gripas, anhållas, häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som skall delges stämning eller kallelse till förhandling vid domstol som misstänkt för ett brott (28 kap. 2 § rättegångsbalken). Huvudregeln är att en personell husrannsakan får genomföras oavsett brottets svårhetsgrad. En personell husrannsakan får dels genomföras hos den som eftersöks, dels hos annan under förutsättning att det finns synnerliga skäl att anta att den sökte uppehåller sig där.

Ett beslut om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller domstol. Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas bör åtgärden inte vidtas utan ett domstolsbeslut, om det inte är s.k. fara i dröjsmål (28 kap. 4 § rättegångsbalken). Med fara i dröjsmål avses att det är så brådskande att vidta åtgärden att ett beslut inte kan avvaktas.

En polisman får företa husrannsakan utan att ha ett beslut härom om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 § rättegångsbalken) .

Kroppsvisitation Bestämmelser om kroppsvisitation i brottsutredande verksamhet finns i 28 kap. 11 § rättegångsbalken. Om det finns anledning att anta att ett brott på vilket fängelse kan följa har begåtts får polisen utföra en kroppsvisitation på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för brottsutredningen. Med kroppsvisitation avses undersökning av kläder och annat samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Större föremål som t.ex. bilar och andra fordon kan inte undersökas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation, utan sådana undersökningar måste ske i enlighet med bestämmelserna om husrannsakan.

Ett beslut om kroppsvisitation fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller domstol. En polisman får utan ett sådant beslut företa kroppsvisitation om det är fara i dröjsmål.

Beslag I 27 kap. rättegångsbalken finns regler om beslag. Enligt 4 § får en polisman lägga beslag på föremål som han anträffar då han griper en misstänkt eller då han verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Föremål som påträffas i andra fall får inte tas i beslag utan föregående beslut av undersökningsledare eller åklagare. Är det fara i dröjsmål får åtgärden dock enligt huvudregeln vidtas av en polisman utan ett sådant beslut.

Polisens befogenheter enligt polislagen

Våldsanvändning

I 10 § polislagen regleras polisens rätt att använda våld. Enligt bestämmelsen får en polisman – i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt – använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om

1. han möts av våld eller hot om våld,

2. någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller om polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,

3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller omfattande skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel,

6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom eller

7. åtgärden är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i punkterna 4 och 6 får våld brukas mot en person endast om polismannen eller den som biträder honom möts av motstånd.

Bestämmelser om rätt att bruka våld finns också i 24 kap. brottsbalken, Om allmänna grunder för ansvarsfrihet. Detta kapitel innehåller bl.a. regler om nödvärn och nöd.

På lägre författningsnivå finns föreskrifter som inom polislagens ram ger riktlinjer för användande av vissa typer av hjälpmedel.

Bestämmelser om användande av skjutvapen finns t.ex. i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. I

denna regleras i vilka situationer en polisman får använda skjutvapen.

Särskilda myndighetsföreskrifter och allmänna råd meddelade av Rikspolisstyrelsen finns bl.a. för skjutvapen (RPSFS 2001:1, FAP 104-2), tårgas (RPSFS 2000:70, FAP 104-3), expanderbar batong (RPSFS 1999:3, FAP 200-7) och andra särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning (RPSFS 2002:3, FAP 933-1).

Avvisande, avlägsnande och tillfälligt omhändertagande – 13 § polislagen

I 13 § polislagen regleras förutsättningarna för avvisande, avlägsnande och tillfälligt omhändertagande av personer som gör sig skyldiga till ordningsstörning eller beter sig på ett sådant sätt att det finns risk för att brott begås. Av bestämmelsen framgår uttryckligen att de mindre ingripande åtgärderna avvisande och avlägsnande i första hand skall användas och att ett regelrätt omhändertagande bara får användas i fall då dessa inte är tillräckliga. Bestämmelsen lyder:

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Polisingripande enligt 13 § polislagen kan ske i fyra skilda situationer; vid ordningsstörning, vid omedelbar fara för ordningsstörning, vid brott och vid fara för brott. I detta sammanhang tas endast de två förstnämnda situationerna upp närmare.

Med ordningsstörning menas ett uppträdande som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten eller annars från allmän synpunkt.

För att en omedelbar fara för ordningsstörning skall anses föreligga krävs att faran är konkret, dvs. den måste vara bestämd till tid och rum. En persons blotta närvaro på en plats kan knappast betecknas som en konkret fara även om det sedan tidigare är känt att han eller hon brukar uppträda ordningsstörande.

I de fall då störande av eller en omedelbar fara för störande av allmän ordning föreligger gäller som en ytterligare förutsättning för ett polisingripande att ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande.

Avvisande respektive avlägsnande är alltså de åtgärder som skall vidtas i första hand vid ett polisingripande enligt 13 § polislagen. Med avvisande menas att en person hindras från att komma in på ett visst område eller i en viss byggnad. Med avlägsnande avses att den som stör allmän ordning helt enkelt förs bort från platsen.

När det gäller skillnaden mellan ingripandena avlägsnande och omhändertagande har ett allmänt riktmärke angetts vara att ett omhändertagande regelmässigt syftar till att föra en person till en plats – t.ex. en polisstation – medan ett avlägsnande som nämnts ovan syftar till att föra personen från en plats.

Vanliga fall av avlägsnanden är då någon flyttas från en lokal eller från ett område, t.ex. en idrottsarena eller ett nöjesfält, där han eller hon stört ordningen. Ett avlägsnande innebär normalt att någon som skall föras bort från en plats förflyttas en kortare sträcka till fots eller i ett fordon, t.ex. en polisbil eller buss. Om det är fråga om annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet, är dock åtgärden i regel att se som ett omhändertagande. (Berggren och Munck, Polislagen. En kommentar, 3:e uppl., Stockholm 2001, s. 94.)

Ett omhändertagande får, som tidigare nämnts, ske endast om ett avvisande eller ett avlägsnande inte är tillräckligt för att en ordningsstörning skall kunna förhindras. Om det redan från början framstår som uppenbart meningslöst att tillgripa ett avvisande eller ett avlägsnande för att det avsedda syftet skall kunna uppnås, kan ett direkt omhändertagande undantagsvis bli nödvändigt. I sådant fall bör det av dokumentationen beträffande omhändertagandet framgå vilka omständigheter som motiverat det (prop. 1983/84:111 s. 98, om dokumentation, se nedan).

Vidare om tillfälligt omhändertagande

Enligt 15 § polislagen skall den som har omhändertagits enligt polislagens regler underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt.

En sådan underrättelse bör alltså lämnas så tidigt som möjligt och senast i anslutning till det förhör som skall äga rum. Vilken

tidpunkt det kan ske vid beror på omständigheterna i det enskilda fallet. En lämplig utgångspunkt bör vara att den polisman som gör ingripandet, så snart situationen medger det och åtgärden inte förefaller helt meningslös, upplyser den omhändertagne om varför han har omhändertagits. Polismannen bör då också redogöra för innebörden av den bestämmelse som föranlett omhändertagandet. Situationen kan emellertid också vara sådan att det för polismannen framstår som uppenbart att den omhändertagne redan har klart för sig anledningen till omhändertagandet och att han eller hon därför inte behöver någon underrättelse. Lämpligen bör de åtgärder som har vidtagits i nu aktuella avseenden dokumenteras.

Enligt 15 § polislagen skall vidare den polisman som verkställt ett omhändertagande så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman – i normalfallet vakthavande befäl – som har att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Den som har omhändertagits skall förhöras så snart som möjligt (16 § polislagen). Har omhändertagandet skett med stöd av 13 § polislagen skall den omhändertagne friges snarast möjligt efter förhöret. Den som är under 18 år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman enligt socialtjänsten eller någon annan lämplig person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar.

Vid ett omhändertagande skall polisen tillse att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundvikligt med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet (17 § polislagen). Inte heller får den som omhändertagits underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet får den omhändertagne tas i förvar. Detta gäller dock inte den som är under 15 år. Med förvar menas enligt förarbetena insättning i arrest eller annan inlåsning (prop. 1996/97:175 s. 34).

Om någon skall gripas enligt bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken (se ovan Polisens befogenheter enligt rättegångsbalken) – dvs. om personen är misstänkt för brott av viss dignitet – får han inte omhändertas enligt 13 § polislagen (18 § polislagen).

Avvisande eller avlägsnande i samband med s.k. tillträdesförbud – 13 a § polislagen

Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket polisen har förbjudit tillträde får en polisman avvisa eller avlägsna denne när det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Detta gäller också den som vägrar att lämna ett sådant område eller utrymme. Bestämmelsen är tillämplig även om den som försöker passera en avspärrning inte kan anses störa ordningen. Frågan om det kan anses försvarligt att avlägsna den som försöker tränga in på avspärrat område får avgöras med hänsyn till avspärrningens ändamål.

Avvisande eller avlägsnande i samband med inställande eller upplösande av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning – 13 b § polislagen

Om en polismyndighet med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare eller åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås (om innehållet i 2 kap.2224 §§ordningslagen, se

Polisens rätt att upplösa eller inställa en allmän sammankomst).

Bestämmelsen innebär att om polismyndigheten har beslutat att upplösa t.ex. en demonstration, polisen med stöd av bestämmelsen kan avvisa eller avlägsna demonstranter som inte lämnar platsen. Det fordras inte att den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna ordningen.

Avvisande eller avlägsnande i samband med annan ordningsstörande folksamling – 13 c § polislagen

Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning enligt ordningslagen, genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.

Denna bestämmelse liksom 13 a och 13 b §§ tillkom år 1998. Den innebär att polisen kan inskränka sin prövning till frågorna om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ord-

ningen och om den mot vilket ingripandet riktar sig kan betraktas som en deltagare i folksamlingen. Vid avgörande av vem som är deltagare i en folksamling bör enligt förarbetena den praxis som vuxit fram i anslutning till tillämpningen av 16 kap. 3 § brottsbalken – brottet ohörsamhet mot ordningsmakten – kunna vara vägledande (prop. 1996/97:175 s. 27, om brottet ohörsamhet mot ordningsmakten, se avsnitt 3.3 Vissa straffbestämmelser).

Befogenhet att fatta beslut om avvisande eller avlägsnande tillkommer i första hand polismyndigheten. Detta innebär att ett sådant beslut får fattas av länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polissekreterare (3 kap. 8 § första stycket 2 polisförordningen). Polismyndigheten får också uppdra åt annan anställd att fatta ett sådant beslut under förutsättning att den anställde har den kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs (3 kap. 8 § andra stycket polisförordningen). Endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas får beslutet fattas av en enskild polisman.

Om folksamlingen är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning är polisen hänvisad att ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt rättegångsbalkens regler eller 13 § polislagen. Polisen kan som framgår ovan också ingripa med stöd av ordningslagen och, om förutsättningarna för det är uppfyllda, ställa in eller upplösa sammankomsten eller tillställningen.

Tillfälliga omhändertaganden kan inte ske enligt denna paragraf utan sådana kan göras endast efter prövning i varje enskilt fall.

Kroppsvisitation m.m. – 19 § polislagen

Regler om kroppsvisitation m.m. finns i 19 § polislagen. Denna bestämmelse skiljer sig från rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation. Kroppsvisitation enligt rättegångsbalken får som ovan redogjorts för bara företas mot den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa. Endast om det finns synnerlig anledning att anta att ett föremål som kan tas i beslag kommer att anträffas eller det annars är av betydelse för brottsutredningen får en person som inte är skäligen misstänkt kroppsvisiteras. Kroppsvisitation enligt 19 § polislagen får däremot företas under vidare förutsättningar. Bestämmelsen lyder:

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen och andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsens andra stycke tillkom år 1987. Med stöd av detta har polisen fått rätt att kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och andra farliga föremål så som kättingar, batonger, järnrör och andra liknande föremål. I begreppet kroppsvisitation inryms också undersökning av t.ex. handväskor och andra väskor som personen i fråga bär med sig.

I förarbetena understryks att de befogenheter som gäller i detta sammanhang bara är avsedda att utnyttjas i situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att vapen och andra tillhyggen skall komma till användning vid våldsbrott (prop. 1986/87:115 s. 5 ff.). Det framhålls att det är ytterst väsentligt att den praktiska tillämpningen inte får en sådan utformning att den av allmänheten uppfattas som utslag av obefogat trakasseri. Som exempel på typfall då bestämmelsen kan komma till användning anges offentliga evenemang där risken för våld erfarenhetsmässigt är överhängande. Polisen har vid sådana tillfällen befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig eller i handbagage medför föremål som kan användas för att skada andra. Enligt förarbetena får det ingripande som en visitation innebär självfallet inte vara större än vad som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Som regel anses det tillräckligt med en ytlig kroppsbesiktning bestående i att polismannen systematiskt känner i eller utanpå fickor och kläder samt kontrollerar medhavda väskor och dylikt.

Bestämmelsens utformning innebär att alla polismän har befogenhet att genomföra en kroppsvisitation under de föreskrivna förutsättningarna. I de fall då en mer rutinmässig visitation i samband med idrottsevenemang eller liknande aktualiseras bör dock, enligt förarbetena, regelmässigt ett sådant beslut fattas av en polisman i befälsställning (prop. 1986/87 s. 12).

Särskilda befogenheter i skyddande eller förebyggande syfte – 23 och 24 §§ polislagen

23 § polislagen23 § polislagen har följande lydelse.

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

För att denna bestämmelse skall vara tillämplig krävs alltså att det föreligger risk för ett brott av en särskild typ, nämligen ett sådant som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Som exempel på sådana brott nämns i förarbetena ett anonymt meddelande att en bomb placerats på viss plats eller att polisen får anledning att misstänka att våldsamma angrepp planeras på en främmande statschef på besök i Sverige (prop. 1983/84:111 s. 134 ff.).

De åtgärder som nämns i bestämmelsens första stycke får enligt förarbetena inte vidtas i mera allmänt förebyggande syfte (prop. 1983/84:111 s. 134 ff.). Det måste alltid förutsättas att man verkligen kan peka på att det på grund av särskilda omständigheter föreligger en viss risk. Proportionalitetsprincipen får här betydelse. Ett ingripande måste till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i ett rimligt förhållande till den fara som hotar.

Om en allvarlig brottsrisk finns får en polisman kroppsvisitera de personer som uppehåller sig på den plats som omfattas av risken. Med kravet att risken skall vara allvarlig har avsetts att markera att den skall vara mer påtaglig än vad som krävs för att bestämmelsens första stycke skall vara tillämpligt. I förarbetena anges som exempel att polisen fått kännedom om att ett attentat

planeras mot en utländsk regeringsledamot på besök i landet (prop. 1983/84:111 s. 135 f.).

Polismyndigheten beslutar om åtgärder enligt aktuell paragraf. Endast om det är så brådskande att ett beslut inte kan avvaktas får en enskild polisman vidta en sådan åtgärd.

24 § polislagen Polismyndigheten får enligt 24 § polislagen förbjuda tillträde till visst område eller utrymme om det i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Detta gäller också om det finns risk för sådana störningar.

Enligt bestämmelsen får polismyndigheten under samma förutsättningar också anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg.

Endast om någon av åtgärderna i denna bestämmelse är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas får en polisman själv vidta åtgärden.

Dokumentation

Enligt 27 § polislagen skall polisen föra protokoll över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen samt vid omhändertagande av föremål. Av protokollet skall framgå

1. vem som har fattat beslutet om ingripandet,

2. grunden för beslutet och tidpunkten för när det har fattats,

3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,

4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot,

5. tiden för ingripandet samt

6. vad som i övrigt förekommit vid ingripandet.

Ansvarig för att protokoll upprättas är, i fråga om uppgifter under punkterna 1 och 2, den som har fattat beslutet och, i fråga om uppgifter som avses under punkterna 3–6, den som är att anse som förman vid ingripandet.

Bestämmelsen om dokumentation tillkom år 1998. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör polisen alltid sträva efter att få fram identitetsuppgifter i samband med ett ingripande (prop. 1996/97: 175 s. 83). Denna strävan innebär emellertid ingen generell rätt att

kroppsvisitera eller göra husrannsakan hos någon i syfte att fastställa dennes identitet. Om det inte är möjligt att identifiera en person som polisen ingripit mot bör protokollet i varje fall innehålla någon form av beskrivning av personen i fråga. Har polisen avlägsnat deltagare i en stor ordningsstörande folksamling bör det åtminstone antecknas i protokollet ungefär hur många personer ingripandet avsåg och var de befann sig.

Med vad som i övrigt förekommit vid ingripandet (punkten 6) menas t.ex. tidpunkten när den omhändertagne tas i förvar, tidpunkten för frigivandet, uppgift om att den frihetsberövade underrättats om sina rättigheter, tecken på skador eller sjukdomar, tidpunkter för måltider och förhör.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd beträffande dokumentation enligt polislagen (RPSFS 2000:15, FAP 100-2). Dessa innehåller bestämmelser om vilka blanketter som skall användas när olika former av ingripanden sker.

3.3. Vissa straffbestämmelser

De brott som i detta sammanhang främst är aktuella kallas med ett samlingsnamn brott mot den allmänna ordningen. Dessa brott regleras i 16 kap. brottsbalken. Kapitlet innehåller bl.a. bestämmelser om upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten och uppvigling.

3.3.1. Upplopp

Om en folksamling stör den allmänna ordningen med uppsåt – dvs. med avsikt – att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig inte på myndighets befallning döms, enligt 16 kap. 1 § brottsbalken, deltagare i folksamlingens förehavande för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. Anstiftare och anförare döms enligt samma bestämmelse till fängelse i högst fyra år. Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning straffas endast anstiftare och anförare. Straffskalan är i detta fall böter eller fängelse i högst två år.

3.3.2. Våldsamt upplopp

Enligt 16 kap. 2 § brottsbalken döms deltagare i en folksamlings förehavande för våldsamt upplopp om folksamlingen, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld mot person eller egendom. Som deltagare i en folksamlings förehavande anses även den som inte själv utövat våld, men han eller hon måste då ha visat sig vara sympatisör med utövningen av våldet, t.ex. genom hotande eller upphetsande rop eller genom att springa med i en folksamling som gått till attack. Enligt denna bestämmelse spelar det, i motsats till vad som gäller enligt bestämmelsen om upplopp, inte någon roll om en skingringsbefallning meddelats eller ej eftersom det i detta fall inte krävs att en myndighet varit närvarande.

Straffet för anstiftare och anförare är fängelse i högst tio år och för annan deltagare böter eller fängelse i högst fyra år.

3.3.3. Ohörsamhet mot ordningsmakten

Om en deltagare i en folksamling som stör den allmänna ordningen inte rättar sig efter en för ordningens upprätthållande meddelad befallning gör han eller hon – under förutsättning att det inte är fråga om ett upplopp – sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakten. Det gör även, under samma förutsättning, den som deltar i en ordningsstörande folksamling och som tränger in på ett område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat. För straffbarhet fordras att deltagaren i folksamlingen verkligen uppfattat befallningen eller fått kännedom om fridlysningen eller avspärrningen.

Straffet för ohörsamhet mot ordningsmakten är, enligt 16 kap. 3 § brottsbalken, böter eller fängelse i högst sex månader.

3.3.4. Uppvigling

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller på annat sätt söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, döms enligt 16 kap. 5 § brottsbalken för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ringa fall – dvs. lindrigare fall – är inte straffbara. Vid bedömande av huruvida en gärning är att anse som ringa skall hänsyn särskilt tas till om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller av andra omständigheter att anse som grovt, är straffet fängelse i högst fyra år.

3.4. Viss registerlagstiftning m.m.

3.4.1. Inledning

Den grundläggande bestämmelsen om registrering av personuppgifter finns i 2 kap. 3 § regeringsformen. En anteckning om en medborgare i ett allmänt register får enligt första stycket inte utan hans eller hennes samtycke grundas enbart på hans eller hennes politiska åskådning. I motiven till bestämmelsen uttalade föredragande statsrådet att åsiktsregistrering utan anknytning till befarade brottsliga handlingar inte skulle få förekomma men att å andra sidan sådan registrering av säkerhetsrisker som då gjordes i det s.k. SÄPO-registret inte kunde undvaras som ett led i skyddet för det demokratiska samhällsskicket. Det måste ändå, enligt föredraganden, anses vara värdefullt att de yttersta gränserna för det allmännas möjligheter att registrera medborgarnas politiska åsikter klart angavs i grundlagen (prop. 1975/76:209 s. 117).

I ett senare lagstiftningsärende (prop. 1987/88:57, KU19, rskr. 117, 1988/89:KU 2, rskr. 11) infördes ett andra stycke i bestämmelsen. Enligt detta skall varje medborgare i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans eller hennes personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling.

Bestämmelsen i 2 kap. 3 § regeringsformen utgör således utgångspunkten för all lagstiftning som gäller registrering av personuppgifter.

Under de senaste åren har i Sverige införts omfattande ny lagstiftning för behandling av personuppgifter. Syftet har framför allt varit att anpassa lagstiftningen till den nya informationstekniken. Den bygger till stor del på internationella beslut och överenskommelser, bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet

av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) samt Europarådets rekommendation, No. R (87) 15, om användningen av personuppgifter inom polissektorn. De grundläggande bestämmelserna finns i personuppgiftslagen (1998:204). Personuppgiftslagen innehåller regler om bl.a. datasäkerhet, dataflöde över nationsgränser och användning av personuppgifter för forskning och statistik. Personuppgifter får bara samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Vidare säkras den personliga integriteten genom en insynsrätt för den registrerade, regler som anger till vem behandlade personuppgifter får utlämnas samt regler om hur länge uppgifterna får bevaras. Den myndighet som behandlar personuppgifter är i princip skyldig att lämna information om registreringen till en registrerad person om det inte i en författning föreskrivs undantag från denna skyldighet. Samtidigt säkrar sekretesslagstiftningen att uppgifterna inte lämnas ut till vem som helst. Personuppgifter får inte bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen.

Datainspektionen har till uppgift att se till att registerhanteringen sköts på rätt sätt och sedan den 1 juli 1996 finns det en särskild myndighet, Registernämnden, som bl.a. har till uppgift att följa Säkerhetspolisens registrering av uppgifter.

Personuppgiftslagen innehåller generella riktlinjer för bl.a. behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad, dvs. i första hand datoriserad. Såvitt avser polisens registrering av personuppgifter finns särskilda regler i lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) och lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

3.4.2. Svenska polisregister

Allmänt

I vårt arbete har frågan om polisens registreringar varit föremål för oro och undran hos bl.a. demonstranter och föräldrar till ungdomar som blivit föremål för någon åtgärd av polis, t.ex. omhändertagande enligt 13 § polislagen. Vi har därför ansett det angeläget att redovisa och försöka förklara det gällande regelverket. Regleringen är dock relativt komplicerad. Definitionerna är ofta abstrakta och svåra att förstå. Det kan förklaras av att regleringen vuxit fram under lång tid och att de nu ADB-baserade registren tidigare har

förts manuellt. Det har således varit fråga om att anpassa lagstiftningen till en verklighet där användandet av ny teknik ingår som en naturlig del. Regleringen är uppdelad på flera lagar. Dessutom är inte alla register särskilt reglerade i lag utan polisen kan upprätta ytterligare register. Därvid gäller dock de generella bestämmelserna i personuppgiftslagen och polisdatalagen.

Belastningsregistret

I belastningsregistret, som förs av Rikspolisstyrelsen, registreras uppgifter om domar och beslut rörande påföljder m.m. Dess ändamål är att ge information till bl.a. polis- och tullmyndigheter i deras brottsförebyggande och brottsutredande arbete samt till de allmänna domstolarna för straffmätning och val av påföljd. I lagen respektive förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns bestämmelser om under vilka förutsättningar uppgifter får lämnas ut till enskilda och till svenska och utländska myndigheter.

Misstankeregistret

För att samordna förundersökningar mot en misstänkt person och för att underlätta tillgången till uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos bl.a. polis- och åklagarmyndigheter förs ett särskilt misstankeregister. Uppgifter i registret gallras när en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av misstanken, när åtal har lagts ned, när dom eller beslut har meddelats eller när en begäran om utlämning har avgjorts. I lagen respektive förordningen (1999:1135) om misstankeregister finns bestämmelser om under vilka förutsättningar uppgifter får lämnas ut till enskilda och till svenska och utländska myndigheter.

Det allmänna spaningsregistret

Det allmänna spaningsregistret (ASP), som inte är särskilt författningsreglerat, förs av Rikspolisstyrelsen med tillstånd av Datainspektionen. Registret utgår från misstänkta gärningsmän. Registret innehåller även uppgifter om personer med anknytning till den misstänkte, vilka inte behöver vara misstänkta för brott för att registrering skall få ske. Deras namn är dock inte sökbara i ASP om de inte själva är misstänkta för brott. De allra flesta uppgifter i ASP

gallras automatiskt efter 18 månader om ingen ny uppgift noteras om personen.

Allmänt om personregistrering enligt polisdatalagen

Polisdatalagen, som gäller sedan den 1 april 1999, gäller utöver personuppgiftslagen och innehåller de särregler som ansetts nödvändiga i polisens verksamhet. Den innehåller både allmänna regler om behandling av personuppgifter i polisiärt arbete och regler om vissa särskilda register, bl.a. SÄPO-registret.

Polisdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när något sådant inträffat eller bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

De flesta polisregister innehåller endast uppgifter om personer som är misstänkta för något konkret brott. I vissa fall får emellertid polisen även behandla personuppgifter mot personer som inte är misstänkta för något särskilt brott. Detta är fallet såvitt gäller polisdatalagens reglering av kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregister.

Kriminalunderrättelseverksamhet

Med underrättelseverksamhet avses i polisdatalagen polisverksamhet som består i att samla, bearbeta och analysera information för att klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Med kriminalunderrättelseverksamhet avses annan underrättelseverksamhet än den som bedrivs av Säkerhetspolisen. Förenklat kan sägas att kriminalunderrättelseverksamhet är polismyndigheternas verksamhet med att klarlägga om brottslig verksamhet har förekommit, pågår eller kan förutses och som inte är förundersökning, dvs. den del av polisens arbete som inte består i att utreda

ett visst konkret brott.

Automatiserad behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet får ske endast om en särskild undersökning har inletts under ledning av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats

eller kan komma att utövas (14 § polisdatalagen). Med allvarlig brottslig verksamhet menas i lagen verksamhet som innefattar brott för vilket fängelse i två år eller däröver är föreskrivet.

Med begreppet särskild undersökning avses i lagen en undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 § polisdatalagen). En särskild undersökning är således inte ett register i vanlig bemärkelse utan ett ärende hos polisen rörande viss brottslighet, t.ex. MCrelaterad brottslighet eller handel med narkotika. Att detta förfarande särskilt reglerats beror på att polisen numera får göra sådana utredningar med hjälp av automatisk databehandling, vilket innebär särskilda risker för intrång i den enskildes integritet. På grund av denna integritetskänslighet har de särskilda undersökningarna ansetts skola omges med särskilda restriktioner.

Rikspolisstyrelsens eller polismyndighetens beslut att inleda en särskild undersökning skall innehålla uppgifter om ändamålet med behandlingen och de villkor i övrigt som behövs för att förebygga otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet (15 § polisdatalagen).

Uppgifter, i anledning av särskild undersökning, om en enskild person som det inte finns någon misstanke mot skall förses med en upplysning om detta förhållande (14 § polisdatalagen).

I förarbetena till lagstiftningen uttalade regeringen att syftet med automatiserad behandling av personuppgifter i särskilda undersökningar var att polisen skulle få ett verktyg för att bearbeta och analysera insamlat material för att få fram ett underlag som är tillräckligt för ett beslut att inleda förundersökning eller som underlag för operativa insatser för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Det medförde, enligt regeringen, att det kunde bli fråga om att behandla även uppgifter om personer som det i och för sig inte fanns någon misstanke mot, t.ex. anhöriga eller arbetskamrater. Det var därför viktigt att tillgången till uppgifterna begränsades till en särskild personkrets: i princip endast till de tjänstemän som enligt beslut skulle arbeta med den särskilda undersökningen (prop. 1997/98:97 s. 125).

Endast de personer som arbetar med en särskild undersökning får ha direktåtkomst till de uppgifter som behandlas automatiserat i undersökningen (7 § polisdataförordningen

[

1999:81]). Uppgifter

som behandlas automatiserat i en särskild undersökning får lämnas ut till en annan polisman, Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, tull-

myndighet eller skattemyndighet endast om uppgiften kan antas ha särskild betydelse för en pågående undersökning eller andra brottsbekämpande åtgärder (8 § polisdataförordningen).

Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall lämnas till den myndighet som ansvarar för framställning av sådan statistik (6 § polisdatalagen).

I vilka fall uppgifter får lämnas till utländska myndigheter regleras i polisdatalagen och polisdataförordningen. Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige tillträtt. Om det är förenligt med svenska intressen får uppgifter också lämnas till en utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst, till en polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott samt till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet.

Därutöver får Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om efterlysta personer och avlägsnanden ur landet till vissa svenska myndigheter och till de centrala utlänningsmyndigheterna i de nordiska länderna.

I 13 § polisdatalagen ges en allmän bestämmelse att uppgifter som inte längre behövs för sitt ändamål skall gallras om inte annat anges. I övrigt gäller att uppgifter i en särskild undersökning skall gallras senast ett år efter det att beslutet om behandlingen av personuppgifter fattades. Om det är av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall kunna avslutas får dock uppgifterna behandlas under längre tid.

Kriminalunderrättelseregister

Kriminalunderrättelseregister får föras för att ge underlag för beslut om särskilda undersökningar avseende allvarlig brottslig verksamhet eller för att underlätta tillgången till allmänna uppgifter med anknytning till underrättelseverksamhet (17 § polisdatalagen).

Kriminalunderrättelseregister får föras av Rikspolisstyrelsen eller av en polismyndighet (18 § polisdatalagen). Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Ekobrottsmyndigheten får ha direkt åtkomst till kriminalunderrättelseregistren. Åtkomsten till registren skall emellertid vara förbehållen de personer som på grund av sina

arbetsuppgifter behöver tillgång till information om sådana uppgifter som behandlas i kriminalunderrättelseregistren. Särskilda regler gäller för personal vid Ekobrottsmyndigheten (9 § polisdataförordningen).

Ett kriminalunderrättelseregister får innehålla uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om uppgifterna ger anledning att anta att allvarlig brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas. Med allvarlig brottslig verksamhet menas, liksom när det gäller särskilda undersökningar, verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller därutöver. Det krävs vidare att den person som avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva den allvarliga brottsliga verksamheten. Uppgifter om transportmedel eller varor som kan antas ha samband med allvarlig brottslig verksamhet eller om hjälpmedel som kan ha använts i samband med sådan verksamhet får dock registreras, även om uppgifterna kan hänföras till en enskild person som det inte finns någon misstanke mot. Uppgifterna skall då förses med upplysning om att det inte finns några misstankar mot denne (19 § polisdatalagen).

Uppgifter ur ett kriminalunderrättelseregister får lämnas ut till Kustbevakningen, Tullverket eller en skattemyndighet om uppgiften kan antas ha särskild betydelse för en pågående undersökning i myndighetens brottsutredande verksamhet eller för andra brottsbekämpande åtgärder.

Såvitt gäller utlämnande för framställning av rättsstatistik och till utländska myndigheter är bestämmelserna desamma som för kriminalunderrättelseverksamhet.

Uppgifter i ett kriminalunderrättelseregister skall gallras senast tre år efter det att en uppgift om personen som kan föranleda registrering sista gången infördes. Om det dessförinnan har inletts en särskild undersökning får uppgifterna stå kvar tills undersökningen har avslutats (21 § polisdatalagen).

Ett centralt ärendehanteringssystem för kriminalunderrättelseregistrering

Inom Rikspolisstyrelsen har utvecklats ett nytt ärendehanteringssystem för kriminalunderrättelseregistrering (KUR). Härigenom har skapats en nationell databas som varje polismyndighet har tillgång till. Endast sådana befattningshavare som är knutna till en-

heter eller rotlar som sysslar med kriminalunderrättelseverksamhet har behörighet att behandla uppgifter i registret.

I KUR läggs in personuppgifter som avser personer mot vilka det föreligger skäliga misstankar om att de utövar eller har utövat allvarlig brottslig verksamhet. Misstankarna behöver inte avse konkreta brott. Uppgifterna i KUR insamlas enbart för ändamålet att bearbetas i den databasen. Någon automatiserad överföring av uppgifter från andra register eller särskilda undersökningar till KUR förekommer däremot inte.

Säkerhetspolisen

I Säkerhetspolisens verksamhet används flera olika databaser som innehåller personuppgifter. Polisdatalagen föreskriver att Säkerhetspolisen skall föra ett register (SÄPO-registret) som har till ändamål att

- underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, - underlätta spaning i syfte att bekämpa terrorism och - utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627).

SÄPO-registret får innehålla uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om den uppgifterna gäller kan misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets säkerhet eller terrorism, om personen har undergått registerkontroll eller om det med hänsyn till registrets ändamål annars finns särskilda skäl till det. Registrering får således ske redan vid misstankegraden ”kan misstänkas”, dvs. vid en lägre misstankegrad än ”skälig misstanke” som gäller vid registrering i kriminalunderrättelseregister.

Såvitt gäller utlämnande för framställning av rättsstatistik och till utländska myndigheter är bestämmelserna desamma som för kriminalunderrättelseverksamhet.

Registrerade uppgifter skall gallras senast tio år efter det att en sådan uppgift om personen, som kan föranleda registrering senast infördes. Om det finns särskilda skäl får dock uppgifterna stå kvar under längre tid (35 § polisdatalagen).

Hos Säkerhetspolisen finns vidare Säkerhetspolisens centralregister. Denna databas innehåller uppgifter om personer mot vilka

det föreligger misstankar om brottslig verksamhet, som inte behöver vara preciserade till vissa konkreta brott. Det förkommer även uppgifter om personer som har samband med någon som antecknats på grund av en misstanke. Ändamålet med centralregistret är att det skall utgöra ett spaningsregister i Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet och för att bekämpa terrorism. Vidare används uppgifter ur databasen som underlag för registerkontroller. Uppgifterna i centralregistret är tillgängliga för Säkerhetspolisens operativa personal i enlighet med särskilda behörighetsregler. Det finns också särskilda regler som föreskriver att bara vissa av befattningshavarna har rätt att anteckna uppgifter i registret.

Registernämnden, som är en statlig myndighet, skall bl.a. granska Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen, särskilt med avseende på vad som där sägs om att uppgifter om en person inte får behandlas enbart grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexuella läggning.

Pågående utredningsarbete

Regeringen tillsatte i december 1999 en särskild utredare med uppdrag att följa genomförandet av den nya polisregisterlagstiftningen (dir 1999:99). Utredningen, som antog namnet Polisdatautredningen, redovisade sitt arbete i november 2001 i betänkandet Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (SOU 2001:92). Utredningen, som föreslår en ny polisdatalag, konstaterar i sitt betänkande att aktuell reglering om behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet har kommit att försvåra polisens arbete med att verka problemorienterat och brottsförebyggande. Utredningen fastslår att en lag om behandling av personuppgifter inte bör vara inriktad på att reglera vissa verksamheter eller arbetsmetoder inom polisen och föreslår bl.a. att bestämmelserna om kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregister ersätts av bestämmelser om behandling av uppgifter om enskilda personer som det inte finns någon misstanke om brott mot. Även fortsättningsvis bör, enligt utredningen, uppgifter om en enskild person som det inte finns någon misstanke om brott mot få behandlas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två

år eller mer. Alla uppgifter som är nödvändiga för ändamålet med behandlingen bör få behandlas. Om uppgifter om en person som det över huvud taget inte finns någon misstanke mot behandlas, skall uppgiften förses med en anteckning om detta förhållande. Personuppgifterna bör också förses med upplysningar om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak. Lagförslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

3.4.3. Interpol och Europol

Allmänt

Det internationella polissamarbetet har på senare år ökat kraftigt i omfattning. Samverkansformerna har blivit fler och mängden information som utväxlas har också ökat avsevärt.

Den svenska polisens internationella arbete sker – förutom bilateralt – främst genom medverkan i Interpol, Europol, Schengensamarbetet, Östersjösamarbetet samt i det nordiska polis- och tullsamarbetet (PTN).

I Sverige har Nationella sambandskontoret vid Rikskriminalpolisen till uppgift att samordna den internationella operativa verksamhet som ankommer på Rikskriminalpolisen i dess egenskap av svensk huvudman för bl.a. Interpol, Europol och Schengens datasystem SIS/SIRENE.

Interpol

Interpols syfte är att främja polisiärt bistånd mellan de 178 medlemsländernas polisorganisationer. Samarbetet inom Interpol bedrivs enligt principerna om respekt för den nationella suveräniteten, bekämpandet av brott som faller under allmän strafflag och principen om att varje medlemsland kan samarbeta med vilket annat medlemsland som helst. Interpol har inte några överstatliga befogenheter. Internationellt rättsligt samarbete genom Interpol grundas i stället på att åtgärder företas av varje lands brottsbekämpande myndigheter inom ramen för dess resurser och lagstiftning.

Vid Generalsekretariatet i Lyon, Frankrike, finns databaser för lagring och bearbetning av information om personer misstänkta

eller dömda för brott samt om narkotikabrott, stulna bilar, stulen konst och förfalskade pengar. I en särskild databas finns utvald information om internationellt efterlysta personer och personer dömda eller misstänkta för grov brottslighet. Denna databas är direkt tillgänglig för de nationella Interpolbyråerna via elektronisk post eller via särskild förbindelse.

Rikskriminalpolisen är nationell Interpolbyrå för Sverige. Det dagliga arbetet utförs vid Nationella sambandskontoret.

Europol

Medlemsstaterna i Europeiska unionen har genom Europolkonventionen beslutat upprätta en europeisk polisbyrå. Konventionen har ratificerats av samtliga medlemsstater. Riksdagen beslutade under hösten 1997 att Sverige skulle ansluta sig (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 22). Europol, med säte i Haag, Nederländerna, inledde sin fulla verksamhet den 1 juli 1999.

Europol skall förbättra effektiviteten hos främst de nationella polismyndigheterna (men även tullen och i vissa fall åklagarmyndigheterna) i medlemsländerna och förbättra deras inbördes samarbete i den förebyggande och brottsbekämpande verksamhet som riktar sig mot den allvarliga internationella brottsligheten.

Europol kan tas i anspråk när de faktiska omständigheterna visar att det förekommer en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller flera medlemsländer och som med hänsyn till brottslighetens omfattning, svårhetsgrad och konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt handlande från medlemsländernas sida. Europol är under dessa förutsättningar behörigt att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa särskilt allvarliga brott. Dessa brott är enligt konventionen narkotikahandel, människohandel däribland barnpornografi, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna fordon, brottslighet som är förknippad med nätverk för illegal invandring, terrorism, falskmynteri och förfalskning av andra betalningsmedel och penningtvätt. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 2002 har genom en bilaga till Europolkonventionen ytterligare brott kommit att ingå i Europols ansvarsområde, bl.a. allvarliga former av internationell brottslighet såsom miljöbrott, organiserade former av rån, olaglig handel med kulturföremål och piratkopiering. Skadegörelse och våldsamt upplopp, som är de brott som främst förekommer i anslutning till

demonstrationer ingår däremot inte i kategorin brott som ligger inom Europols behörighetsområde.

Inom varje medlemsstat finns en nationell enhet som är enda förbindelselänk mellan Europol och medlemsländerna. I Sverige är det Rikskriminalpolisen som har denna funktion. Rikskriminalpolisen har till uppgift att förse Europol med de uppgifter som från de svenska polisregistren eller motsvarande skall överlämnas till Europol och att ta emot uppgifter som kommer från Europol och vidarebefordra dessa till behöriga myndigheter enligt konventionen, dvs. polismyndigheterna, Säkerhetspolisen, Tullverket, Kustbevakningen och i vissa avseenden åklagarmyndigheterna.

Sverige har två sambandsmän placerade vid huvudkontoret i Haag – en från polisen och en från tullen. Sambandsmännen är de nationella enheternas representanter i Europol och har till uppgift att praktiskt genomföra informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella enheterna samt att samverka med Europols tjänstemän i bl.a. analysarbetet.

Den övergripande ledningen av Europol handhas av en styrelse. Chefen för Rikspolisstyrelsen är svensk ledamot i denna styrelse med chefen för Rikskriminalpolisen som ersättare.

Europols datasystem

Den centrala beståndsdelen i Europol är dess databaserade informationssystem. Detta skall bestå av ett informationsregister, ett analysregister och ett indexsystem.

Informationsregistret, som beräknas vara i bruk fullt ut under år 2003 avses innehålla uppgifter om personer som är dömda eller misstänkta för sådana brott som ligger inom Europols behörighet.

Uppgifterna kan också avse personer mot vilka det finns graverande omständigheter som ger anledning att anta att de kommer att begå brott inom Europols behörighetsområde. De personuppgifter som förekommer är av standardiserat slag som exempelvis uppgifter om namn, födelsetid och födelseort, kön, vissa signalementsuppgifter osv. Vidare får antecknas uppgift om brott och gärningsbeskrivning m.m. samt fällande domar. Dessa uppgifter är medlemsländerna skyldiga att utan särskild begäran föra in i informationsregistret från sina egna polisregister.

En av Europols huvuduppgifter är att genomföra analyser som ett led i kriminalunderrättelseverksamheten. Detta arbete har påbörjats. Analyserna genomförs i projektform och varje projekt-

grupp kan, om det behövs, efter särskilt beslut från styrelsen i Europol lägga upp ett särskilt arbetsregister (analysfil). Konventionen skiljer mellan strategisk analys och analys som har ett operativt syfte. Den strategiska analysen innehåller övergripande uppgifter t.ex. om den allmänna strukturen på viss brottslighet eller om smugglingsvägar för viss narkotika. Den strategiska analysen innehåller inga personuppgifter. Analys som har ett operativt syfte är direkt inriktat mot pågående undersökning eller utredning i ett eller flera länder och ett arbetsregister som inrättats för sådant ändamål får innehålla personuppgifter. I ett sådant register får till att börja med förekomma de uppgifter om personer som finns i informationsregistret. Vidare får föras in uppgifter om vittnen, brottsoffer, kontakter och andra personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds.

Det är endast analytikerna i respektive projektgrupp som har direkt tillgång till analysregistren. För att dessa register skall kunna fylla sin funktion som kunskapskälla för medlemsländernas sambandsmän finns ett särskilt indexregister. Indexregistret ger svar på frågan om det i analysregistren finns uppgifter som berör det nationella polisarbetet i sambandsmannens hemstat utan att registrets innehåll eller analysresultat avslöjas.

Som tidigare nämnts är medlemsstaterna utan begäran skyldiga att förse Europols informationsregister med vissa grundläggande uppgifter. Ytterligare uppgifter skall överlämnas till informationsregistret på Europols begäran om nationell lagstiftning tillåter att överlämnande sker. I fråga om de uppgifter som skall införas i analysregistren gäller att sådana uppgifter på begäran skall överlämnas till Europol om nationell lagstiftning tillåter att uppgifterna används för att utföra analyser i kriminalunderrättelseverksamhet i hemlandet.

Europolkonventionen innehåller ett antal regler som tar sikte på enskildas integritetsskydd och skydd för känsliga personuppgifter.

Uppgifter får införas, avläsas, bearbetas och användas endast för att utföra Europols arbetsuppgifter och uppfylla dess mål enligt konventionen. För att kontrollera att missbruk inte sker skall alla uttag ur informationsregistret och vart tionde uttag ur övriga register rapporteras. Om en personuppgift utplånas i ett nationellt register varifrån den överförts till Europol skall den också utplånas ur Europols register om inte Europol mot bakgrund av underrättelser från annat håll har ett intresse av att uppgiften behålls.

Det åvilar Nationella sambandskontoret att svara för rättning och gallring av de inmatade uppgifterna i informationssystemet. En

generell gallringsfrist om tre år gäller för personuppgifter i Europols register. Kontrollen att Europol uppfyller sina skyldigheter enligt konventionen handhas av en gemensam tillsynsmyndighet bestående av två dataskyddsexperter från varje medlemsstat. För Sveriges del har Datainspektionen fått motsvarande uppgifter i förhållande till det Nationella sambandskontoret.

I Europolkonventionen finns också bestämmelser som går ut på att enskilda skall kunna ta till vara sina rättigheter mot Europol. Grundregeln är att var och en antingen skall kunna få tillgång till uppgifter om sig själv i registren, om inte sekretessregler lägger hinder i vägen, eller få till stånd ett förfarande för att kontrollera att eventuella uppgifter är rättsenligt införda. Det avgörande för vilken av dessa möjligheter som står den enskilde till buds är det nationella regelsystemet i den medlemsstat i vilken begäran framställs.

3.4.4. Schengensamarbetet

Allmänt

EU:s grundtankar innebär fri rörlighet i Europa för personer, varor, tjänster och kapital. För att fullt ut förverkliga den fria rörligheten för personer ingicks år 1985 ett avtal mellan Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna i Schengen i Luxemburg. Avtalet innebar att länderna gemensamt skulle ansvara för den yttre gränskontrollen, att personkontrollen vid de gemensamma (inre) gränserna skulle avskaffas samt att ett polisiärt och rättsligt samarbete mot internationell kriminalitet och illegal invandring skulle utvecklas. Fem år senare undertecknades en tillämpningskonvention, Schengenkonventionen, som innehåller bestämmelser och praktiska åtgärder för att fullt ut genomföra Schengenavtalets syfte. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft år 1999, är Schengensamarbetet en del av EU och styrs således av EU-regler.

Av EU-länderna deltar alla utom Storbritannien och Irland i Schengensamarbetet. Sverige deltar operativt sedan den 25 mars 2001. Island och Norge har träffat ett särskilt samarbetsavtal för att ansluta sig till Schengensamarbetet.

För medborgarna i Schengenstaterna och övriga medlemsstater i EU (jämte Island och Norge) innebär Schengensamarbetet att de, väl inne på Schengenstaternas territorium, fritt kan röra sig inom detta område. För tredjelandsmedborgare innebär det en rätt att

röra sig fritt inom området under högst tre månader under en tidsperiod om sex månader eller, om viseringsplikt föreligger, under den tid viseringen gäller.

Inre gräns inom Schengen avser dels den geografiska gränsen mellan två Schengenstater och den yttre gränsen utgörs av gränsen mellan en Schengenstat och tredje land. Med tredje land menas alla stater som inte deltar i Schengensamarbetet. En internationell flygplats och hamn utgör också yttre Schengengräns när den tar emot trafik från tredje land.

Vid yttre Schengengräns skall myndigheterna genomföra vissa kontroller. Personkontroll vid inresa skall göras för att kontrollera att personen uppfyller kraven för att komma in i Schengen, dvs. har godtagbara resehandlingar, erforderlig visering samt tillräckliga medel för sitt uppehälle. Den inresande får inte heller vara en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Slutligen skall personkontroll ske även vid utresa.

När den allmänna ordningen eller statens säkerhet kräver det, kan en Schengenstat besluta om att vid de inre gränserna, under en begränsad tidsperiod, genomföra nationella gränskontroller, som är anpassade till det aktuella läget. Denna möjlighet har utnyttjats vid större tidsbegränsade händelser. Det har gällt t.ex. EU-toppmöten under ett lands ordförandeskap, Europamästerskapen i fotboll år 2000 samt NATO:s utrikesministermöte på Island år 2002. En sådan tidsbegränsad nationell gränskontroll genomfördes också under toppmötet i Göteborg (se avsnitt 6.3.3.5). Detta rör sig om situationer då undantag från Schengenregelverket görs och skall inte förväxlas med de kontroller som ett land genomför under normala omständigheter.

I Schengenkonventionen förbinder sig staterna att låta sina polismyndigheter bistå varandra i syfte att förhindra och upptäcka brott. Detta avser såväl informationsutbyte som operativ samverkan. Vad gäller det operativa polissamarbetet finns bl.a. regler om fortsatt övervakning på annan Schengenstats territorium och fortsatt efterföljande över landgräns. Huvudregeln är i båda fallen att samtycke skall inhämtas från den stat som berörs. Det operativa polissamarbetet berör även kommunikationsfrågor. Schengenstaterna skall sålunda, särskilt i gränstrakterna, upprätta direkta tele- och radioförbindelser för att underlätta polis- och tullsamarbetet. Avsikten med detta är bl.a. att i rätt tid kunna vidarebefordra information när det gäller övervakning och efterföljande över gränserna.

Schengens informationssystem

Schengens informationssystem (SIS), är ett datasystem som är uppbyggt som ett spanings- och efterlysningshjälpmedel. Registret är ett hjälpmedel för Schengenstaterna där de kan registrera framställningar om åtgärder enligt Schengenkonventionen.

SIS består av ett nationellt register för varje Schengenstat (det s.k. N.SIS) och en central teknisk stödfunktion (det s.k. C. SIS). C. SIS förser varje Schengenstats nationella register med uppgifter som är identiska med uppgifterna i de andra staternas nationella register. Varje Schengenstat använder sedan sitt nationella register för de sökningar som regleras i Schengenkonventionen.

Den information som utväxlas med anledning av en framställning i SIS sker via bestämda enheter, s.k. SIRENE-kontor i berörda länder. SIRENE är en förkortning för Supplementary Information

Requested at the National Entry. Informationen förmedlas således inte genom SIS utan utbyts mellan SIRENE-kontoren via telefax, e-post eller annat kommunikationsmedel. SIRENE-kontoren har huvudansvaret för respektive N.SIS. I Sverige finns enheten hos

Rikspolisstyrelsen.

SIS innehåller framställningar om:

N omhändertagande av en person som efterlysts för utlämning

(artikel 95)

 att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstill-

stånd i Schengenstaterna (personen skall föras in på spärrlista, artikel 96)  uppgift om uppehållsort för en person som anmälts för-

svunnen, har förelagts att inställa sig vid domstol i brottmål, eller som skall dömas till påföljd för brott eller inställa sig för verkställighet av frihetsberövande (artiklarna 97 och 98)  tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till

dennes eller någon annans säkerhet (artikel 97)  dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder (artikel

99) samt  åtgärd beträffande fordon eller andra föremål, som har

efterlysts för att tas i beslag eller för att användas som bevismaterial vid en rättegång i brottmål (artikel 100).

Schengensamarbetet innebär bl.a. att genomresa skall medges en medborgare i tredje land, om vederbörande har visering eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan Schengenstat. Förekommer personen på den gemensamma spärrlistan i SIS kan det utgöra hinder mot genomresa.

De uppgifter som får registreras på spärrlista är bl.a. att en utlänning utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet (exempelvis om vederbörande dömts för gärning som har ett minimistraff på ett års fängelse) eller att utlänningen varit föremål för avvisning eller utvisning (artikel 96 i konventionen).

En rapport om dold övervakning eller särskild kontroll av personer eller fordon får göras i syfte att bekämpa brottslighet och förebygga hot mot den allmänna säkerheten och får endast ske under vissa förutsättningar. Det första fallet är om det finns sannolika skäl att misstänka att personen avser att begå, eller redan begår, ett stort antal synnerligen grova brott. Det andra fallet som får föranleda en sådan rapport är om den allmänna uppfattningen om personen, särskilt på grundval av redan begångna brott, leder till misstanke om att han även i fortsättningen kommer begå synnerligen grova brott. Företrädare för Rikskriminalpolisen har för oss förklarat att med synnerligen grova brott avses från svensk sida mycket allvarliga brott för vilka är föreskrivet fängelsestraff på lägst fyra år, exempelvis mord och grov mordbrand.

Varje Schengenstat råder själv över vilka uppgifter den lägger in i sin nationella enhet av SIS och som således kommer att överföras till de andra staterna. Däremot kommer de personuppgifter m.m. som omfattas av andra Schengenstaters registreringar att automatiskt flyta in till den svenska enheten av SIS.

Hur Rikspolisstyrelsen, som är ansvarig myndighet för den svenska enheten av SIS skall hantera registret framgår av lagen (2000:344) respektive förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem.

Registret innehåller endast uppgifter som behandlats av behöriga myndigheter i Schengenstaterna, i enlighet med respektive stats nationella lagstiftning. Rikspolisstyrelsen för in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen, polisdatalagen eller annan svensk författning. Känsliga personuppgifter registreras inte. Det tillämpas olika gallringstider för olika slag av uppgifter. Uppgifter ur registret får under vissa förutsättningar lämnas ut till polismyndigheter, åklagarmyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket.

Sammanfattningsvis kan sägas att på spärrlistan finns endast personer som inte är medborgare i Schengenstat. Medborgare i Schengenstaterna förekommer i SIS endast om det finns ett nationellt beslut som skall verkställas t.ex. ett beslut om utlämning. Därutöver kan det finnas personuppgifter vid synnerligen grov brottslighet (artikel 99).

3.4.5. Sekretess för uppgifter i polisregister

Enligt Europarådets rekommendation om användning av personuppgifter inom polissektorn skall den registrerade i princip ha rätt att få tillgång till uppgifter i ett register. Denna rätt får dock begränsas om det är oundgängligt nödvändigt för att polisen skall kunna utföra sina uppgifter eller om det är nödvändigt för att skydda den registrerades eller andra personers fri- och rättigheter.

I personuppgiftslagen finns regler om en generell plikt för en registeransvarig att självmant eller på begäran av den registrerade informera honom eller henne om vilka uppgifter som finns registrerade.

Även när det gäller polisregister har den enskilde en principiell rätt att få ut uppgifter om sig själv. Såvitt gäller uppgifter i belastningsregistret har den enskilde en ovillkorlig rätt att få del av uppgifterna beträffande honom eller henne i det registret (9 § lagen om belastningsregister). För övriga polisregister är det sekretesslagens (1980:100) bestämmelser som är avgörande för om den enskilde har rätt att få ut uppgifter eller inte.

Sekretesslagen innehåller bestämmelser som inskränker både enskilda personers och myndigheters rätt att ta del av handlingar och uppgifter som förvaras hos myndigheter, dvs. undantagen från den svenska offentlighetsprincipen.

Hos polis- och åklagarmyndigheter gäller sekretess framför allt med hänsyn till polisens intresse av att förebygga eller beivra brott (den s.k. förundersökningssekretessen).

För att skydda polisens verksamhet gäller för uppgifter som hänför sig till såväl den öppna polisens som Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet, att dessa inte behöver lämnas ut om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas (5 kap. 1 § andra stycket). Denna sekretess kan åberopas både gentemot den registrerade och mot annan enskild.

I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns korresponderande regler om sekretess till skydd för den enskildes intressen. Uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i såväl lokala polisregister som i sådan behandling av personuppgifter som inte sker i registerform (särskild undersökning) får inte lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Detsamma gäller uppgifter som behandlas av Rikspolisstyrelsen. Denna sekretess gäller inte gentemot den registrerade själv (14 kap. 4 § sekretesslagen) utan bara mot andra enskilda.

I 1 kap. 3 § sekretesslagen finns regler om uppgiftslämnande från en myndighet till en annan. Sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut till en svensk myndighet om det följer av lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Sekretessbelagda uppgifter får inte röjas för en utländsk myndighet annat än om det sker i enlighet med en föreskrift i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till en svensk myndighet och det är förenligt med svenska intressen att uppgiften får lämnas ut. De föreskrifter som finns i dessa avseenden har såvitt avser de olika registren redovisats i respektive avsnitt.

3.4.6. Polisens rätt att fotografera

Det finns i regeringsformen inget direkt uttalat skydd mot fotografering, däremot för tagande av fingeravtryck (2 kap. 6 §). En skyldighet att underkasta sig fotografering eller någon därmed jämförbar åtgärd utgör ett sådant ingrepp i den enskildes personliga förhållanden som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen kräver stöd i lag.

Av intresse är också artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt artikeln har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privatliv. Rätten till skydd för privatlivet är av mycket allmän karaktär och omfattar skydd mot en mängd åtgärder som exempelvis övervakning av olika slag. Av artikelns andra punkt följer att undantag får göras men också att detta måste ske genom lag. En sådan begränsning får bara ske om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska väl-

stånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Generellt gäller enligt Europakonventionen att en begränsning måste stå i rimlig proportion till det syfte som skall tillgodoses genom inskränkningen.

Skyddet avser den enskildes privata sfär. Därför torde fotografering vid en demonstration på allmän plats oftast falla utanför skyddet i artikel 8 medan lagstöd krävs exempelvis för att en enskild skall tvingas underkasta sig fotografering på t.ex. en polisstation. Däremellan ryms givetvis ett flertal gränsfall.

Frågan om nödvändig lagreglering, beträffande fotografering och annan liknande övervakning, i anledning av Europadomstolens praxis bereds f.n. inom Beredningen för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13).

Föreskrifter om fotografering under en förundersökning finns i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Kortfattat innebär regleringen följande. Fotografi får tas av den som är anhållen eller häktad. Om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa, får fotografi tas också av den som misstänks för brottet utan att vara anhållen eller häktad för detta samt av den som inte är misstänkt för brottet. Sedan den 1 juli 1999 gäller regleringen även när polisen använder videokamera. Beslut om att ta fotografi eller göra en videoupptagning fattas av undersökningsledaren i de fall då åtgärden behövs för utredningen av brottet. I övriga fall fattas beslutet av polismyndigheten.

Även i utlänningslagen finns regler om fotografering och fingeravtryck (se närmast följande avsnitt).

I övrigt finns i lagen (1988:150) om allmän kameraövervakning och i lagen (1995:1506) om hemlig övervakning bestämmelser om videofilmning i vissa fall. Dessa lagar är emellertid inte tillämpliga på kameror som manövreras på platsen.

Användning av kamera i övriga fall, dvs. då handmanövrerad kamera används utanför en förundersökning, är inte reglerad i lag.

JO har i ett antal fall uttalat att det inte finns något lagligt hinder för polisen att – i samband med olika spanings- och brottsförebyggande åtgärder inom polisverksamheten – fotografera och videofilma exempelvis deltagare i en protestaktion. Även Buggningsutredningen fastslog i sitt betänkande Om buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) att det står polisen fritt att använda handmanövrerade kameror, antingen de är dolda eller

inte. Kännetecknande för dessa fall är fotografering på håll av deltagare i t.ex. ett protestmöte (s. 74).

I vårt arbete har också frågan uppkommit om vad som gäller beträffande polisens rätt att fotografera enskilda på nära håll utanför en förundersökning, exempelvis vid omhändertagande enligt 13 § polislagen.

Justitiekanslern (JK) har i ett beslut den 23 april 2001 uttalat sig om en polismyndighets användning av kamera för identifiering (JK:s Dnr 1002-00-21). I ärendet hade polisen tillfrågat ett antal ungdomar om sin identitet varvid dessa samtidigt fotograferades genom att stillbilder togs med en videokamera. Avsikten var att senare kunna kontrollera om ungdomarnas klädsel överensstämde med signalementet på gärningsmän vid begångna personrån i det aktuella området. Stillbilderna togs ut på skrivarpapper. Någon lagring av bilderna skedde inte och papperskopiorna hade, enligt polismyndigheten, därefter förstörts. JK uttalade i sin bedömning att han delade uppfattningen att gällande regler inte hindrade att i samband med en frivillig identifiering, stillbilder också togs av enskilda personer på det sätt som hade skett. En förutsättning var emellertid mot bakgrund av 8 kap. 3 § regeringsformen att fotograferingen inte genomfördes med tvång eller mot den enskildes vilja eftersom några regler i lag inte har meddelats förutom de om fotografering under en förundersökning. En ytterligare förutsättning för att polisen utan uttryckligt lagstöd skall få använda fotografering i samband med identitetskontroller är enligt JK att bilderna inte lagras på datormedium eller eljest tillförs ett register.

Avslutningsvis bör också något nämnas om användningen av digitalkamera. Utvecklingen av digital teknik påverkar i stor utsträckning polisens arbetssätt. Genom den digitala tekniken kan bilder lagras i datorer. De lagrade bilderna kan sedan redigeras på olika sätt. Allt vanligare blir digitalt uppbyggda småbildskameror med diskett i stället för filmrulle. Bilder från en sådan kamera kan föras direkt över till en dator för att redigeras tillsammans med text. Digitala bilder kan alltså förändras och bearbetas i större utsträckning än analoga bilder.

Datainspektionen har i ett tillsynsärende mot en polismyndighet (beslut den 1 november 2001 i ärende 1245-2001) ansett att polisens fotografering med digitala kameror av ungdomar under en festival skett i kriminalunderrättelseverksamhet enligt definitionen i polisdatalagen. Datainspektionen påpekade i beslutet att för att användningen av digitala kameror skall vara tillåten i kriminalunderrättelseverksamhet krävs att användningen sker inom ramen

för en särskild undersökning eller i ett kriminalunderrättelseregister.

Frågan har uppmärksammats av den tidigare nämnda Polisdatautredningen som i sitt förslag till ny polisdatalag föreslår att inte användandet av digitala kameror i sig utan endast den efterföljande bearbetningen i datorer av digitala fotografier skall omfattas av reglerna i den föreslagna polisdatalagen.

3.4.7. Avvisning och utvisning

Regler om avvisning och utvisning finns i 4 kap. utlänningslagen (1989:529). Begreppet avvisning avser de fall då avlägsnandet beslutas av en administrativ myndighet, t.ex. polisen och där utlänningen inte har, och inte heller när frågan aktualiseras, har haft uppehållstillstånd i Sverige efter ankomsten hit. Utvisning däremot sker när en utlänning antingen stannar kvar i Sverige efter det att hans eller hennes uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats eller har dömts för brott av viss svårhetsgrad. För vårt uppdrag torde främst regleringen om avvisning vara av intresse.

Avvisning får ske utan tidsgräns, om en utlänning inte uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige. Det är fråga om avlägsnande på grund av att utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige. Sedan Sverige blivit medlem i Schengensamarbetet kan avvisning dessutom ske om utlänningen inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 Schengenkonventionen, dvs. att utlänningen har godtagbara resehandlingar, erforderlig visering, tillräckliga medel för sitt uppehälle samt att han eller hon inte heller kan anses vara en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Hänvisningen i 4 kap. 1 § utlänningslagen till artikel 5 i Schengenkonventionen innebär också att formell avvisning utan tidsgräns får ske om en utlänning finns registrerad på spärrlista i SIS. Artikel 5 tar enbart sikte på den som från tredje land reser in i Schengenområdet.

Avvisning får också ske på annan än formell grund bl.a. om det kan antas att utlänningen på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller något annat nordiskt land (4 kap. 2 § 3).

Avvisning beslutas av Migrationsverket om utlänningen åberopar någon form av politiska skäl eller om utlänningen vistats i Sverige

utan avbrott mer än tre månader efter ankomsten när frågan om avvisning väcks. I andra fall meddelas beslut om avvisning av polismyndigheten.

En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas snarast möjligt och även om beslutet överklagas. Om det är sannolikt att en utlänning kommer att avvisas eller fråga uppkommit om verkställighet av avvisningsbeslut får han eller hon tas i förvar om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han eller hon annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige (6 kap. 2 och 3 §§). Om förutsättningar finns att ta utlänningen i förvar får polismyndigheten fotografera honom eller henne, och om utlänningen fyllt 14 år, ta fingeravtryck (5 kap. 5 §).

Avslutningsvis skall också nämnas att en utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon dömts för brott som kan leda till fängelse. Utlänningen får dock utvisas endast om han eller hon döms till svårare straff än böter och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (4 kap. 7 §). Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. En dom eller beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Organisationssidan och dess förberedelser

Fyra huvudsakliga aktörer kan urskiljas på organisationssidan.

Public Citizen’s Global Trade Watch grundades 1971 av Ralph

Nader och verkar för rättvisa och demokrati i den globala ekonomin. Av deras programblad inför protestaktiviteterna i Seattle framgår att dess förberedelser inleddes ett år i förväg och omfattade bl.a. ett upprop med kritik mot och krav på WTO, som cirkulerade på Internet. Över 1 120 organisationer och sammanslutningar från 87 länder skrev under uppropet. Under WTOveckan anordnade Public Citizen’s Trade Watch temadagar med olika seminarier, workshops och debatter. Aktiviteterna genomfördes i lokaler såsom kyrkor, teatrar, Seattle Town Hall etc. över hela Seattle. Den stora fackliga demonstrationen som genomfördes den 30 november, dagen när WTO:s ministerkonferens öppnade, hölls inom ramen för Public Citizen’s Global Trade Watchprogrammet.

Direct Action Network (DAN) bestod inledningsvis av miljö- och mänskliga rättighetsgrupper såsom Rainforest Action

Network, Art & Revolution och the Ruckus Society. Enligt artikelförfattaren Paul de Armond koordinerade grupperna inom ramen för DAN träning för aktivister i framförallt icke-våldsprotestaktioner. DAN:s uttalade strategiska mål var ”Shut down the WTO”, och det var DAN som organiserade de olika civila olydnadsaktionerna den 30 november som ledde till blockaden runt ministerkonferensens möteslokal.

AFL-CIO, den amerikanska fackföreningsorganisationen, var till skillnad från de två övriga aktörerna beskrivna ovan nationalistisk i sin syn på handelsfrågor och dess syfte med deltagandet i demonstrationen mot WTO var riktat mer mot att påverka amerikansk nationell politik och mindre mot internationella frågor.

Det svarta blockets antal uppges av olika källor ha uppgått till mellan 100 och 200 personer. Enligt Paul de Armond utfördes dock mycket av den vandalism och förstörelse som ägde rum i

Seattle av personer från Seattle med omnejd, utan politiska förtecken.

Det går inte att dra en knivskarp linje mellan vilka demonstranter som tillhörde vilken av ovan nämnda aktörsgrupper, förutom avseende svarta blocket. Det handlade snarare om att demonstranter deltog i såväl Public Citizen’s Global Trade Watch’s aktiviteter som i DAN:s aktiviteter. Även fackföreningsmedlemmarna deltog i de övrigas aktiviteter.

Utöver dessa aktörer som var direkt involverade i protestaktioner, seminarier, debatter etc. fanns det även många NGO:s som var ackrediterade till WTO:s ministerkonferens och bevakade denna. Forum Syd, som representerades av Maud Johansson, var en av dem. Hon har uppgett att det till NGO-konferensen löpande kom representanter från bl.a. WTO och EU för att berätta om vad som skedde på ministermötet liksom för att informera i olika sakfrågor. Dessa informationsträffar kombinerades med egna arrangemang som olika NGO:s stod för, och i vilka ministrar deltog ibland.

Från WTO:s sida anordnades enligt Utrikesdepartementets rapport den 29 november ett heldagssymposium, som var den då dittills största satsningen på kontakterna med NGO:s av WTO. Efter symposiet framfördes kritik från olika NGO:s på att formen för dialogen inte, som de ansåg det, möjliggjorde någon egentlig dialog.

Dialogen

Vi har inte lyckats få fram någon substantiell information avseende den förberedande dialogen. Av den mycket knapphändiga information som finns att tillgå i framförallt rapporten från WTO Accountability Review Committee framgår att myndigheterna förde dialog framförallt med DAN, men även med AFL-CIO men då främst för att komma överens om demonstrationsvägen. Av rapporten framgår det att ett omfattande antal möten ägde rum mellan ledarna för flera organisationer å ena sidan och representanter för Seattle Police Department, borgmästarens kansli samt City council å andra sidan, men vi saknar närmare information om vad som avhandlades vid dessa. Det står dock klart att DAN vid mötena var tydliga och öppna med sin ambition att de skulle ”shut down the WTO” och hindra delegaterna från att ta sig in i möteslokalen.

Polisens planering och förberedelser

Tidsramarna för planeringen var knappa och arbetet i underkommittéerna skedde i många fall endast på deltid. Enligt de rapporter vi tagit del av inleddes det konkreta planeringsarbetet först i mitten av juli 1999, fyra månader innan WTO:s minister-

konferens skulle äga rum. Den 28 september samma år presenterades den första operationsplanen, inklusive planerad bemanning, för Public Safety Executive Committee. Tidsmarginalerna för utvärdering samt identifiering och korrigering av eventuella brister var därmed begränsade. Den slutgiltiga planen godkändes andra veckan i november.

Av Seattle Police Departments rapport framgår att polisens planering av säkerhetsåtgärderna inleddes i februari 1999 med inrättandet av den ovan nämnda Public Safety Executive Committee. Den 11 mars 1999 tillsatte kommittén en arbetsgrupp, Public Safety Committee, under ledning av Seattles vice polischef. Arbetsgruppen möttes fram till september 1999 två gånger per månad och därefter hölls möten veckovis.

I samma rapport redogörs vidare för den planeringsenhet som inrättades vid SPD. På planeringsenheten arbetade fem polismän på heltid samt ytterligare tre polismän på deltid. Planeringsenheten hade i uppdrag att koordinera arbetet med den övergripande operations- och bemanningsplanen samt att inkorporera de olika underkommittéernas arbete i planen. Planeringsenheten hade dessutom i uppgift att utveckla ett effektivt ledningssystem för de myndigheter som deltog i insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens. För det ändamålet inrättades MACC – Multi-Agency Command Center. SPD hade det övergripande taktiska befälet över insatsen som avsågs ledas från Seattle Police Operations Center (SPOC). Det var även planeringsenhetens uppgift att koordinera säkerhetsarbetet med de lokala myndigheterna samt andra offentliga och privata organ.

Av rapporten framgår att följande 11 underkommittéer inrättades för hantering av specifika frågor i samband med polisens insats under ministerkonferensen:  Underrättelse  Mötesplatser och lokaler  Demonstrationshantering  Ackreditering  Transport och eskorthantering  Brottsutredning  Kommunikationer  Information till allmänheten/media  Brand och akutsjukvård  Taktik  Massförstörelsevapen och sprängämnen

Underkommittéerna fick även i uppdrag att identifiera utbildningsbehovet för de personer som omfattades av respektive underkommittés uppgift. Enligt SPD:s utvärderingsrapport ansvarade därutöver respektive berörd myndighet själv för sin logistik dvs. för fordon såväl som för annan utrustning.

Nedan behandlas endast arbetet i de underkommittéer som har bedömts som mest relevanta för vår studie.

Underrättelser. I Seattlepolisens utvärderingsrapport fastslås det att

SPD:s planerade åtgärder inte var anpassade till det ”worst casescenario” som underrättelsetjänsten hade presenterat veckorna före WTO:s ministerkonferens.

Underkommittén för underrättelser utgjordes av en permanent antiterroriststyrka där lokala, delstatliga och federala polismyndigheter deltog. Kommittén möttes två gånger i månaden fram till oktober 1999, därefter hölls möten på veckobasis.

Erfarenheterna från WTO:s ministerkonferens i Genève uppges i rapporten ha varit den enda indikationen under de fem första månaderna av kommitténs arbete på att våldsamma protestaktioner skulle kunna komma att ske i samband med WTO:s ministerkonferens i Seattle. Samtidigt ansåg kommittén att våldsamma protesaktioner främst var att betrakta som ett europeiskt fenomen, som högst sannolikt inte skulle migrera till USA.

SPD:s inledande bedömningar om omfattningen av säkerhetsåtgärderna var baserade främst på deras erfarenheter av APEC 1993, men även på erfarenheterna av friidrottsgalan ”Goodwill Games” 1990. FBI:s rapport från den 7 juli 1999 var den första som pekade på att det skulle kunna komma att äga rum omfattande protestaktiviteter i samband med WTO:s ministerkonferens, men enligt rapporten hade FBI inte någon tillförlitlig information som sade att våldsamheter och egendomförstörelse kunde förväntas i sammanhanget. Trots detta ledde rapporten till att SPD fördubblade sin planerade bemanning av demonstrationshanteringsavdelningarna (demonstration management plutons, det finns ingen direkt motsvarighet till dessa i Sverige, men avseende utbildning och vissa uppgifter kan de jämföras med de svenska piketstyrkorna) från 90 till 185 polismän samt ökade utbildningen och införskaffade extra ”kravallkontrollutrustning”.

Under sommaren ökade antalet rykten och rapporter, framför allt på Internet, om planerade aktioner mot ministerkonferensen. Underkommitténs underrättelser uttryckte dock vid den tiden

aldrig att SPD inte skulle vara förmögen att hantera potentiella våldsamma demonstrationer.

Under de tre veckor som föregick själva ministerkonferensens öppnande presenterades kommitténs slutliga rapport muntligt och skriftligt i olika sammanhang. Av den rapporten framgick det att det fanns en stor sannolikhet för att det fanns grupper av ”organiserade extremister som planerade att genom olika specifika aktioner stoppa WTO-konferensen”. Sannolikheten för lagstridiga aktioner under WTO-veckan ökade, bl.a. i samband med att en GAP-affär sattes i brand den 1 november. Det framkom emellertid aldrig några siffror över antalet förväntade våldsamma demonstranter.

Som respons på det slutgiltiga rapporten, uppges i SPD:s rapport, följde SPD tre principer. 1. SPD skulle planera för en total mobilisering av deras interna resurser. 2. SPD skulle förlita sig på förstärkningar utifrån genom ”call-out”. 3. SPD skulle även lita på sina tidigare goda erfarenheter av demonstrationer samt på den dialog som fördes med de organisationer som planerade demonstrationerna.

Anledningen till att SPD valde att inte förlita sig på i förhand ditkommenderade polisstyrkor utifrån var att polisledningen inte ville eller kunde utlova dem ekonomisk ersättning. Kompromissen blev att de skulle finnas till hands på ”call-out”, dvs. de kunde kallas in med kort varsel vid behov.

Inrättandet av den så kallade ”flying squad” var ett konkret resultat av den slutliga underrättelserapporten. Styrkan bestående av 16 uniformerade polismän, och 14 civilklädda poliser, hade till uppgift att gripa och föra bort aktivister som begick brott och den skulle på så sätt underminera och störa den brottsliga verksamheten. På grund av händelseutvecklingen under mötesveckan kom dock aldrig styrkan att användas som planerat.

Som det påpekas i flertalet av de rapporter som vi har haft till vårt förfogande ändrade polisen eller de lokala myndigheterna aldrig sin grundläggande uppfattning om att demonstrationerna i samband med WTO:s ministerkonferens skulle komma att gå lugnt till väga och att inga omfattande störningar skulle uppstå. Uppfattningen grundades främst på att Seattle hade en historia av fredliga demonstrationer samt på tron att SPD kunde hantera potentiella störningar med existerande resurser. De extra åtgärder som vidtogs på olika områden påverkade i praktiken inte den grundläggande inställningen.

I Independent review hänvisas det till uppgifter om att sannolikheten för omfattande störningar, inklusive våldsamheter, i samband med ministerkonferensen bedömdes till 8,5 på en 10-gradig skala. Med facit i hand dras i rapporten slutsatsen att polisledningen antingen inte trodde på underrättelseunderkommitténs rapporter eller valde att ignorera dem. Såväl Seattles polischef som borgmästaren uttalade offentligt att även om det skulle komma ett stort antal aktivister till Seattle så trodde de att demonstrationerna skulle gå lugnt till. Resultatet av denna uppfattning blev att den största delen av planeringsarbetet fokuserades på att kunna hantera stora men lugna demonstrationer samt på ett eventuellt hot från massförstörelsevapen.

Demonstrationshantering. Enligt SPD:s utvärderingsrapport hade underkommittén för demonstrationshantering i uppgift att utarbeta en plan för kontroll av folkmassa liksom hantering av brottsliga aktiviteter i samband med demonstrationerna. Ingångsvärdena för kommitténs arbete var säkerställandet av demonstrationsrätten liksom mötesfriheten. För att demonstranterna skulle tillåtas komma nära målen för sina protester inrättades särskilda protestområden. Protestområdena kom dock aldrig att utnyttjas.

Underkommittén var även ansvarig för att föreslå hur bemanningen avseende demonstrationshanteringen skulle se ut (se nedan under polisiära resurser).

Under insatsen avsåg polisens eventuella våldsutövande ledsagas av ”the use of force continuum”, som enligt SPD är standard för så gott som samtliga amerikanska och europeiska polismyndigheter när det gäller kontroll av folkmassa. De två grundläggande principerna är att den styrka som polisen använder måste vara proportionerlig mot det hot polisen ställs inför samt att en polisman aldrig få överge rätten till självförsvar.

Skalan har sin utgångspunkt i att folkmassan eller demonstrationen i fråga inte utgör något hot och polisen förutses då endast att vara närvarande. Nästa steg är att polisen verbalt framställer krav eller varningar för det fall oroligheter uppstår. I det fall omfattande ordningsstörningar uppstår i folkmassan eller i demonstrationen och om de sedan utvecklas till ett reellt hot mot ordningen har polisen enligt ”the use of force continuum” fyra steg att agera efter. Första steget förutsätter att personerna är samarbetsvilliga och polisen eskorterar då endast bort personerna i fråga alternativt använder även handklovar. Det andra steget innebär att polisen använder tårgas och, eller, ”less lethal munitions” (som av den

svenska polisen benämns ”impact ammunition”, beteckning på svenska saknas) mot våldsamma personer, personer som gör motstånd och personer som våldsamt motsätter sig polisens order. Utnyttjandet av tårgas är främst avsett för att förmå en folkmassa att flytta sig. Genom att polisen skjuter in tårgas bakom de första leden av demonstranter vill polisen få de bakre leden att backa och därigenom skapas en möjlighet för polisen att pressa täten bakåt, ifrån sig. De två kvarvarande stegen omfattar situationer av sammanstötningar mellan poliser och demonstranter där polisen inledningsvis använder sig av sina sköldar för att tvinga demonstranterna att backa. Eskalerar situationen kan polisen därefter använda sig av batong och kravallklubbor/stänger.

Polisen använde sig under insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens i mycket stor utsträckning av tårgas och pepparspray (CS och OC, se nedan) men även av mindre skadliga vapen. I polisens rapport förklaras valet med att om polisen hade använt sig av batonger i större utsträckning så hade antalet skadade förmodligen blivit högre än vad det nu blev.

Kommunikationer. Under insatsen användes ett koordinerat radiokommunikationssystem, i vilket såväl lokala som delstats- och federala myndigheter skulle deltaga.

Polisiära resurser och utrustning

Av en bilaga till SPD:s rapport framgår omfattningen av de polisiära resurserna från SPD som deltog i insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens. Det totala antalet uppgick till 1164 poliser, inklusive befäl.

Avseende demonstrationshanteringen förutsåg inledningsvis underkommittén för demonstrationshantering att Seattle Police SWAT (Special Weapons And Tactics) skulle utgöra den främsta styrkan för den uppgiften, men när dess ansvar utökades till att även omfatta respons mot taktiska respektive massförstörelsevapen övergick den ursprungliga uppgiften till annan personal inom polisen.

Fyra plutoner (motsvarande avdelningar vid svenska förhållanden) inrättades bestående av mellan 45 och 50 polismän, totalt 185 personer, för att hantera ordningsstörande folkmassor. Två av avdelningarna var utrustade med hel kravallutrustning omfattande skydd mot överkroppen, armar, ben och händer, gasmasker och

långa batonger. De två övriga avdelningarna hade enklare uniformer samt hjälmar, långa batonger och gasmasker.

Utöver dessa tillsattes ytterligare en avdelning att användas i nödläge. Deras utrustning motsvarade den senare nämnda.

Som stöd till styrkorna fanns fyra så kallade Chemicals Agent Response Team (CART) vilka ansvarade för användandet av kemiska retmedel och mindre skadliga vapen för hantering av eventuella kravaller.

Seattlepolisen planerade aldrig för ett ”worst-case-scenario”. Som en direkt följd av det planerades det aldrig för tjänstgöring av demonstrationshanteringsavdelningarna eller CART efter klockan 22.00 på kvällarna.

SPD erhöll personellt och materiellt stöd från mellan 32 och 38 polismyndigheter (uppgifterna varierar i de olika rapporterna) i delstaten Washington. Enligt Independent review gavs på grund av de lokala myndigheternas starka tro på att inga oroligheter eller våldsamheter skulle komma att äga rum i Seattle inte planeringen för förstärkningar utifrån tillräckligt med uppmärksamhet. Om det hade gjorts hade enligt samma rapport polisens insats varit mer koordinerad och många av de problem som uppstod under insatsen hade kunnat undvikas. Under insatsen rådde det enligt rapporten oklarheter om var förstärkningarna skulle sättas in och om vad deras uppgifter var, inkompatibla radiofrekvenser försvårade kommunikationen, bristen på gemensam träning av de olika styrkorna innebar även att taktik och procedur skilde sig åt i flera fall.

Den totala summan av förstärkningar under de olika dagarna var följande: 30 november 674 poliser, 1 december 727 poliser, 2 december 741 poliser, varav 163 aldrig sattes in, 3 december 549 poliser varav 159 aldrig sattes in.

I SPD:s rapport uppges att Washington Nationalgarde som sattes in under kravallerna aldrig var en del av planeringen (siffror saknas över deras antal). Planeringsenheten som hade sett ett behov av ytterligare resurser efterhörde möjligheterna att utnyttja Washington Nationalgarde, men erhöll ett nekande svar. Nationalgardet kunde inte åta sig på förhand att finnas till hands på ”callup” eller att placera sina styrkor i Seattle eftersom det stred mot praxis, ”statutory predicate”, som kräver att samtliga lokala styrkor måste vara utnyttjade innan Nationalgardet kan sättas in.

Personlig utrustning och annan utrustning Uppgifterna är begränsade om polisernas enskilda skyddsutrustning. Av SPD:s rapport framgår dock att alltför få polismän hade tillgång till kroppsskydd.

Under insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens använde polisen, som nämns ovan, i mycket stor utsträckning kemiska retmedel såsom tårgas och pepparspray samt ”less lethal munition”

I mer specifika termer använde sig polisen av följande utrustning, enligt SPD:s rapport:

CS – ortho-chlorobenzalmalononitrile eller tårgas i olika former.

Enligt kriminalkommissarien Roger Alvefur, Rikspolisstyrelsen, är CS den form av tårgas som används även i Sverige, exempelvis vid inbrytningar. CS finns i pulverform och i pyroteknisk form. Pulverformen har lägre verkansgrad och är för inomhusbruk, medan den pyrotekniska formen är avsedd för utomhusbruk.

Seattlepolisen hade flera olika sammansättningar av kemikalien till sitt förfogande och flera olika sätt att avlossa tårgasen beroende på situationen. Tårgasen kunde kastas iväg som en handgranat, avlossas med gevär eller med granatkastare.

OC – oleoresin capsicum eller s.k. pepparspray. Polisen hade även

OC-spray i olika former till sitt förfogande. Dels hade man små behållare med OC-spray vilka ryms i en uniformsficka, dels hade man något större behållare med OC-spray som avlossas med ett pistolliknande handtag och dels hade man behållare liknande brandsläckare innehållande OC-spray.

”Less lethal munition” – ”impact ammunition”. Under denna rubrik återfinns bl.a. benämningen gummikulor i olika varianter. Det synes råda viss begreppsförvirring på området då polisen kritiserades av enskilda personer liksom av organisationer som ACLU för användandet av gummikulor under insatsen. Enligt Independent review använde polisen emellertid aldrig gummikulor under insatsen och i rapporten sägs även att gummikulor inte används av någon amerikansk polismyndighet. Roger Alvefur har i sak bekräftat uppgifterna i Independent review och har framfört att det råder en missuppfattning om gummikulor. Han har betonat att gummikulor inte utgör något polisiärt hjälpmedel, utan det är något som tagits fram inom militären. Det är dock endast få stater

som använder det. Gummikulor är i princip vanlig ammunition men där projektilen till viss del utgörs av gummi.

Vad polisen i Seattle använde sig av var i stället olika former av vad Roger Alvefur har benämnt ”impact ammunition” vars funktion han har beskrivit som motsvarande s.k. distansbatonger. Det innebär mer specifikt att polisen på håll, utom armlängdsavstånd, vid behov skall kunna utdela vad som motsvarar ett betongslag. En variant av ”impact ammunition”, som användes av Seattle-polisen, utgörs av en gummikula, eller gummiboll, innehållande flera mindre kulor av gummi. När gummikulan/gummibollen skjuts iväg delas den i två delar och de mindre kulorna fördelas i en cirkel. Två typer av gummikulan innehåller även OC-puder i olika mängd som frigörs när kulan avlossas.

Specifikt för kontroll av ordningsstörande folkmassor hade SPD, enligt sin rapport, till sitt förfogande 37 mm projektiler laddade med fem träbitar. De används, enligt Roger Alvefur, genom att skottet avfyras mot marken varifrån träbitarna studsar mot folksamlingen. Syftet är att skingra folksamlingar eller driva dem i önskad riktning. I en annan variant används bitar av hårdplast i stället för av trä. Projektilen med hårdplast finns även som 40 mm och då endast med en bit hårdplast i stället för fem.

Slutligen hade Seattlepolisen även s.k. ”bean bags” till sitt förfogande.

Utbildning I Independent review uppges att efter beslut av Washington State Criminal Justice Commission, som bl.a. har till uppgift att fastställa de grundläggande utbildningskraven för polisen i delstaten, utökades år 2000 antalet timmar för träning från 440 till 720. Utbildning i kontroll av folkmassa och kravallkontroll var dock inte, och är ännu inte, en obligatorisk del av grundutbildningen.

I samma rapport uppges att det inför WTO:s ministerkonferens utbildades över 900 poliser från SPD i hantering av folkmassa och kravallkontroll. Med mycket få undantag deltog inga poliser från andra polismyndigheter i utbildningen. Utbildningen bestod av nio timmars grundläggande hantering av folkmassa. Utöver det tillkom 15 minuters träning var fjärde arbetsdag i marscherande, användande av gasmask samt i formationer för kontroll av folkmassa.

Polismännen som skulle tjänstgöra i demonstrationshanteringsavdelningarna erhöll dessutom tre extra utbildningstillfällen om två till tre timmar i syfte att få plutonen att fungera som en enhet.

Därutöver tillkom utbildningstillfällen för CART-styrkorna inklusive praktisk träning på utrustningen, för SWAT-styrkorna avseende hantering av ett eventuellt hot om massförstörelsevapen samt för transport- och eskortpolisen.

Enligt SPD:s rapport genomfördes vid tre tillfällen utbildning av befälen (supervisors och commanders) i demonstrationshantering. Enligt rapporten avstod de flesta högre befälen från att deltaga i denna utbildning.

Av samma rapport framgår att utbildningens kvalité var mycket god men att själva utbildningsprogrammet hade pågått under en alltför kort tid och varit alltför osammanhängande.

Säkerhetsåtgärder

Av SPD:s rapport framgår rörande säkerhetsåtgärder att s.k. säkerhetszoner inte var något som det ursprungligen hade planerats för men att en säkerhetszon kom att inrättas efter oroligheterna den 30 november.

De 8 000 delegater, journalister och supportpersonal som deltog i WTO:s ministerkonferens bodde på 38 hotell runt om i Seattle. I polisens rapport uppges att SPD hade säkerhetsansvaret för fem av de största hotellen som exempelvis Westin Hotel där president Bill Clinton bodde. Utöver hotellen tillkom flera lokaler där verksamhet kopplad till ministerkonferensen skulle pågå och där säkerhetsåtgärder var nödvändiga, men endast vid Convention Center som utgjorde den huvudsakliga möteslokalen var polisen närvarande 24 timmar om dygnet.

I anslutning till de olika lokalerna inrättade polisen protestområden, som nämns ovan. I samarbete med Secret Service utarbetades även en plan för att begränsa tillträdet till vissa områden, med det yttersta syftet att skydda presidenten under hans besök vid ministerkonferensen den 1 och 2 december.

4.2.4 Genomförandet

Paul de Armond har beskrivit geografin i Seattles centrum som verkande till fördel för demonstranternas aktioner. Området kring Washington Trade and Convention Center, lokalen för WTO:s ministerkonferens, har formen av en trekant. Lokalen ligger i ut-

kanten av centrum, är byggd över en motorväg och är endast tillgänglig från två håll.

Under sin aktion blockerade Direct Action Network (DAN) området längs de norra och västra gatorna kring möteslokalen. Blockaden omfattade flera kvarter och koncentrerades till ett dussin vägkorsningar.

Stadsdelen Capitol Hill, som främst utgör ett bostadsområde, samt Pike Place Market var de två ställen där de flesta sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter ägde rum. De två platserna utgör två poler längs den sträcka som demonstranterna rörde sig, med möteslokalen mitt emellan.

Uppgifterna om antalet demonstranter i Seattle varierar. Som mest bedöms aktivisterna ha uppgått till mellan 40 000 och 60 000 personer. Antalet varierade emellertid över dagarna och många av de 20 000 personer som deltog i den fackliga demonstrationen den 30 november lämnade därefter Seattle. Den absolut övervägande majoriteten av demonstranterna utgjordes av amerikaner.

Enligt SPD:s rapport var de 1 164 poliser från SPD som deltog i insatsen fördelade enligt följande: Omkring Convention Center, som utgjorde ministerkonferensens möteslokal, var 160 poliser posterade samt 53 respektive 67 extra vid konferensens öppnande och avslutning. Mellan 30 och 50 poliser var posterade vid vart och ett av de fem viktigaste hotellen där delegaterna bodde. Den största enskilda gruppen av poliser utgjordes av de 238 stycken som hade till uppgift att patrullera Seattles olika polisdistrikt.

Händelseförloppet

WTO:s ministerkonferens inleddes på tisdagen den 30 november. I SPD:s rapport uppges att det dock redan från och med fredagen den 26 november genomfördes demonstrationer, såväl med som utan tillstånd, mot WTO och att det i samband med dessa förekom vissa oroligheter. På måndagen ökade såväl antalet aktivister som intensiteten i protesterna. Även om polisen grep ett antal aktivister på måndagen uppfattade polisen det som om aktivisterna dittills hade undvikit konfrontation med polisen. I Independent review betonas att polisens beslut att inte gripa de aktivister som utförde olagliga handlingar under de första dagarna bidrog till den efterföljande händelseutvecklingen.

Direct Action Network och dess målsättning ”Shut down the WTO”

Tidigt på morgonen den 30 november 1999, dagen för öppnandet av ministerkonferensen, hade demonstranter koordinerade av DAN omringat Convention Center. Demonstranterna var fördelade på fem grupper. Under natten och tidig morgon hade de samlats på olika platser i Seattle och därefter från olika riktningar rört sig fram mot Convention Center. Klockan 08.00 hade de lyckats blockera alla tillfarterna till möteslokalen. Enligt polisens rapport omöjliggjorde demonstranternas höga antal all koordinerad polisinsats. Inför risken att demonstranterna skulle försöka ta sig in, och även eventuellt försöka ockupera möteslokalerna, beordrades att Convention center och det närliggande Sheraton Hotel, där många delegater bodde, omedelbart skulle stängas.

Paul de Armond har beskrivet hur DAN:s taktik hade gått ut på att aktivisterna i tre vågor skulle omringa mötesplatsen. Den första vågen bestod av affinity/vängrupper inriktade på icke våldsamma civila olydnadsaktioner och de hade dagarna innan framfört till polisen att de förväntade sig att bli arresterade. Deras uppgift var att ta sig till området nära möteslokalen, inta de viktiga vägkorsningarna och stanna där tills förstärkning anlände. Förstärkningen utgjordes av den andra vågen. Aktivisterna i den gruppen hade även de valt att genomföra icke våldsamma civila olydnadsaktioner, men de var inte beredda att låta sig arresteras. Deras uppgift var att skydda den första gruppen från eventuellt polisvåld samt att blockera gatorna genom sitt höga antal och passiva motstånd. Dessa två vågor utgjorde fyra av de fem grupperna av demonstranter. Den femte gruppen tillika den tredje vågen utgjordes av People’s assembley marsch. Den bestod främst av miljö- och mänskliga rättighetsgrupper som söderifrån klockan 13.00 tog sig fram till området och genom sin närvaro än mer försvårade polisens uppgift att skingra aktivisterna.

Paul de Armond har konstaterat att DAN redan klockan 09.00 hade uppnått sitt mål ”Shut down the WTO”, det var nämligen omöjligt att ta sig fram till eller bort från möteslokalen. Enligt den överenskommelse som tidigare hade nåtts under dialogfasen mellan polisen och representanter för DAN skulle polisen därefter utföra en massarrest av aktivisterna. Enligt Paul de Armond var det på grund av demonstranternas omfattande blockad emellertid omöjligt för polisen att förflytta sig. DAN:s strategi övergick i stället till att hålla blockaden så länge som möjligt. Polisen förblev till stor del stillastående och aktivisterna å sin sida underhöll sig med sång och

musik. Enligt de rapporter och tidningsartiklar som vi har tagit del av synes det ha rått en lugn stämning bland aktivisterna.

Enligt SPD:s rapport utfördes samtidigt med blockaden av gatorna ett antal våldsamma handlingar på olika platser i centrum. Skyltfönster krossades, delegater boende på Sheraton Hotel utsattes för angrepp av våldsamma demonstranter, föremål kastades mot polisen, 13 poliser sprejades med någon form av kemisk gas, bilar förstördes etc. Det framhålls i rapporten att de ovan nämnda aktiviteterna ägde rum inom ramen för den stora gruppen av demonstranter, varav de flesta dock inte deltog i dem.

I SPD:s rapport uppges det vidare att det med anledning av dessa aktiviteter och vad polisen bedömde som en potentiell livshotande situation, samt för att rensa för en säker väg till Convention Center gavs order om att tårgas skulle sättas in för att skingra demonstranterna. Samtidigt utgick ett anrop om behov av förstärkning till andra polismyndigheter. Vid den tidpunkten stod det klart för polisen att de inte kunde garantera säkerheten för delegaterna när de förflyttade sig mellan hotell och mötesplatser. En order utgick därför om att delegaterna skulle stanna kvar på sina hotell till dess att ordningen var återställd.

Efter det att polisen under en period av 45 minuter hade givit demonstranterna upprepade order om att skingra sig utan resultat satte polisen, enligt sin egen rapport, in tårgas mot demonstranterna klockan 10.03. I rapporten från ACLU hänvisas till flertalet vittnesmål om att polisen satte in såväl tårgas som pepparspray utan förvarning. ACLU har i rapporten också kritiserat polisen för bristande målsättning med beslutet att använda tårgas. Användandet av tårgas resulterade inte i att aktivisterna lämnade området, de tvingades endast bakåt ett antal meter. Demonstranterna som hade bildat mänskliga kedjor förblev sittande och fortsatte blockera gatukorsningarna. Polisen använde tår- och s.k. pepparspray mot dem men lyckades varken gripa eller förflytta dem på grund av att de övriga demonstranternas blockad av området.

Polisens insats resulterade även i en förändring av stämningen bland demonstranterna. Dessa var enligt Paul de Armond rädda men arga och bestämda när det gällde att bibehålla kontrollen över området. Polisens taktik gick i praktiken ut på att med hjälp av framförallt tårgas skingra aktivisterna och därmed få stopp på protestaktionerna. Polisens motiv för användandet av tårgas har av dem själva uppgetts vara att det bedömdes som ett hjälpmedel med lägre skaderisk än andra hjälpmedel som stod till deras förfogande. Enligt Paul de Armond, liksom enligt ACLU, synes polisen

emellertid ha missbedömt effekten av utnyttjandet av tårgas avseende aktivisternas reaktion. En dittills, enligt uppgifter relativt lugn folksamling, blev uppretad av polisens agerande och allvarliga oroligheter utbröt.

Av SPD:s rapport framgår att polismännen förblev isolerade inne i protestområdet omkring Convention Center utan någon väg ut. Protesterna var fortfarande koncentrerade till Convention Center, men redan under den första timmen som aktiviteten pågick utökades området för oroligheterna till att omfatta även Pike and Pine Streets. Vissa grupper av demonstranterna tvingades tillfälligt bort av polisens tårgasattacker men de tog sig dock tillbaka för att skydda de demonstranter som hade kedjat ihop sig och blockerade vägkorsningarna. Vidare framhålls det i polisens rapport att polisen blev överraskad av den höga graden av koordinerade aktioner som utfördes av demonstranterna och det utbredda användandet av mobiltelefoner, walkie-talkies och bärbara datorer för samordning. Demonstranternas ”hit-and-run”-taktik var även den en överraskning och ett problem för polisen, liksom att de våldsamma demonstranterna utnyttjade den stora fredliga massan för att skydda och gömma sig.

Polisens demonstrationshanteringsplutoner hade fått i uppdrag att rensa två gator från aktivister, Union and University Streets. Klockan 11.20 stod det, enligt SPD:s rapport, klart att det inte fanns tillräckligt med poliser på plats för att hålla båda gatorna öppna, och beslut fattades om att släppa University Street.

Den fackliga demonstrationen den 30 november

Parallellt med polisens insatser mot den civila olydnadsaktionen organiserad av DAN, samlades runt 20 000 demonstranter på Memomorial Stadium, Seattle Center för den fackliga demonstrationen. Demonstrationen som anordnades av AFL-CIO stod med på det program som hade delats ut av People’s Citizen Global Trade Watch. Många miljö- och mänskliga rättigheters- (särskilt kyrkligt förankrade) organisationer hade valt att deltaga i den fackliga marschen i stället för i DAN:s aktion. Flera grupper inledde sina demonstrationer på egen hand men anslöt sig sedan till den fackliga demonstrationen.

Den fackliga demonstrationen som startade klockan 12.15 hade tillstånd men hade i ett sent skede hänvisats till en alternativ väg på grund av att flera gator var blockerade av demonstranter tillhörande

DAN. Diskussioner hade förts inom polisen huruvida demonstrationen borde ställas in med anledning av oroligheterna i centrum och det faktum att 119 polismän enligt planen skulle övervaka demonstrationen vilka snarare behövdes i centrum. Något sådant beslut fattades emellertid inte utan i stället förlitade sig polisledningen på att den stora fackliga demonstrationen skulle ha en lugnande effekt på demonstranterna tillhörande DAN.

Problemet var dock att trots att den stora massan i den fackliga demonstrationen följde den alternativa väg som polisen hänvisade till, bröt sig ett antal tusen ur demonstrationståget, tågade mot centrum och anslöt sig till oroligheterna i Pike Street-området. Polisen hade planerat för att den fackliga demonstrationen skulle gå i en U-sväng från stadion, ned mot centrum och därefter tillbaka mot stadion. I svängen tillbaka förutsåg polisledningen att demonstrationen skulle svepa demonstranterna som befann sig i centrum med i tåget och på så sätt hoppades man få dem bort från gatorna. I stället skedde det omvända.

Polisens beslut att tillåta den fackliga demonstrationen i hopp om att den skulle hålla tillbaka och neutralisera DAN-demonstranterna och de våldsamma demonstranterna resulterade i stället i en förvärrad situation. Dessförinnan hade WTO klockan 13.00 fattat beslut om att ställa in ministerkonferensens öppningsceremoni.

Paul de Armond har uppgett att under tiden som polisen hade omgrupperat och förberett sig för att tvinga DAN-demonstranterna att följa med demonstrationståget utnyttjade anhängarna till det svarta blocket det vakuum som uppstod i polisfrånvaron. Utrustade med hammare, kofot, sprayfärg, färgbomber etc. tog de sig in till centrum och vandaliserade utvalda affärer såsom Nike, Starbucks och the GAP. Förutom personer tillhörande det svarta blocket utförde en grupp av tonåringar från Seattle omfattade skadegörelse mot byggnader och bilar. Denna grupp på omkring hundra tonåringar plundrade även de affärer som fått sina skyltfönster krossade. Enligt Paul de Armond försökte inte polisen ingripa mot dessa personer, utan det var snarare demonstranterna tillhörande DAN som stoppade eller försökte ingripa mot de våldsamma demonstranterna och tonåringarna.

Enligt SPD:s rapport var de tillgängliga polisiära resurserna inte tillräckliga för att kunna hantera situationen. Mot den bakgrunden och på rekommendation av olika polisbefäl förklarade borgmästaren klockan 15.32 undantagstillstånd. Undantagstillståndet omfattade utegångsförbud i centrala Seattle med straffrättsliga sanktioner samt rätt för polisen att gripa de som bröt mot ute-

gångsförbudet. Förbudet gällde under tiden tisdag kväll klockan 19.00 – torsdag morgon klockan 07.30.

I SPD:s rapport uppges att det i samband med beslutet om undantagstillstånd inrättades en säkerhetszon i centrum omfattande 25 kvarter runt Convention Center och de hotell där delegaterna bodde. I zonen var det förbjudet att demonstrera. Till säkerhetszonen hade WTO-delegaterna och tillhörande personal, affärsinnehavare och anställda, boende samt räddningspersonal tillträde.

Paul de Armond och ACLU har uppgett att det rådde förvirring om beslutet i den meningen att det var oklart vad som gällde i säkerhetszonen och polisbefäl gjorde motsägelsefulla uttalanden i frågan. På onsdagen uttalade sig guvernören i TV och sa att ordningen var återställd och välkomnade Seattleborna att komma och shoppa. Det sågs av många som ett tecken på att centrum åter var öppet och att utegångsförbudet hade hävts. Så var i praktiken inte fallet utan personer, även boende i Capitol Hill, greps av polisen under onsdagskvällen. ACLU tog frågan om säkerhetszonen till domstol men fick avslag på sin begäran om att den skulle upphävas. Enligt ACLU inkräktade myndigheternas beslut om inrättandet av säkerhetszonen och demonstrationsförbudet på yttrande- och mötesfriheten, och det skedde menade ACLU utan att någon extra säkerhet eller något lugn uppnåddes.

Enligt Independent review godkände guvernören, strax efter borgmästarens beslut om inrättandet av undantagstillstånd, insättandet av Nationalgardet. Inrättandet av undantagstillstånd innebar även ytterligare förstärkning från andra polismyndigheter.

Samtliga rapporter som vi har tagit del av uppger att kravaller och förstörelse ändock fortsatte under tisdagskvällen och natten. DAN:s blockad av triangeln runt Convention Center var fortfarande intakt under eftermiddagen vilket tvingade polisen till insatser söder och väster om Convention Center. Polisen försökte pressa demonstranterna framför sig norrut via tredje till sjunde avenyn in på den väg som den fackliga demonstrationen hade tagit. På Pike and Pine Streets pågick under flera timmar sammandrabbningar mellan polis och demonstranter innan demonstranterna drog sig västerut till Capitol Hill, och inte norrut som polisen ville. Enligt SDP:s rapport befann sig grupper av demonstranter utspridda över olika delar av Seattle, och under natten utsattes enskilda polisgrupper för aggressiva demonstranter. Vid tre tillfällen när polisen försökte lämna en plats för att förflytta sig närmare centrum förföljdes de av demonstranter som kastade sten

och flaskor efter dem. I östra delen av centrum försökte polisen under flera timmar ända fram till klockan 03.30 att skingra en grupp demonstranter som vägrade att flytta på sig trots upprepade varningar och polisens utnyttjande av tårgas.

Polisens ledningsstruktur

I såväl Independent review som i SPD:s rapport konstateras att polisen under hela insatsen, inte bara under tisdagen den 30 november, led av brister i ledningsstrukturen och av brister i kommunikationen.

Enligt SPD:s rapport bröts ledningssystemet i flera aspekter ned redan på ett mycket tidigt stadium. Särskilt allvarligt betecknas det som att SPD:s kommenderingschef i Seattle Police Operations Center (SPOC) inte med säkerhet i nära realtid kunde säga vem som befann sig var eller vad som hände på fältet. Detta försvårade en effektiv kontroll över insatsen från SPOC. Enligt rapporten innebar det även ett stort problem på fältet att insatschefen i fält inte heller hade tillräckligt med stödpersonal för att kontrollera och leda insatserna på frontlinjen. Dennes ansvarsområde var för stort för att han skulle kunna hantera och koordinera insatserna. Som ett resultat därav tvingades respektive gruppbefäl att i många fall själva fatta beslut.

Enligt Independent review var det många poliser ute på fältet som kände sig isolerade, särskilt när kommunikationerna bröt samman. När batterierna i radioapparaterna tog slut under första dagen för polismännen i demonstrationshanteringsavdelningarna så togs apparaterna ifrån dem. Batteriförrådet tog snabbt slut, och många enskilda poliser valde att stänga av sina radioapparater för att spara batterier. I stället förlitade de sig på att deras befäl skulle förse dem med information. Men hänvisning till den mycket höga ljudnivån i samband med aktivisternas protester innebar det att många poliser i stället fann sig vara helt utan information, och svårigheterna att koordinera insatserna på fältet ökade.

I samma rapport påtalas det avseende förstärkningarna från andra polismyndigheter att dessa hade svårigheter att erhålla direktiv och tydliga besked på fältet om vilka uppgifter de skulle utföra då det saknades utsedda sambandsofficerare från SPD. På grund av inkompatibla radiofrekvenser kunde flera av dem inte heller kommunicera via radio med SPOC, med insatschefen eller med andra polismyndigheter på plats.

Onsdagen den 1 december

President Bill Clinton befann sig under onsdagen i Seattle. Förstärkningar från andra polismyndigheter var på plats och avgränsningarna runt säkerhetszonen var kraftigt bevakade. Under onsdagen inleddes även polisens massarrest av aktivister.

Enligt Paul de Armond utgjorde shopping- och affärsdistriktet Westlake Center målet för DAN:s blockad under onsdagen. Hela området blockerades när demonstranterna satte sig ned i väntan på att polisen skulle gripa dem. Innan polisen kom till platsen greps demonstranter även på andra platser i stan. Polisens strategi var att gripa ledarna inom DAN, vilket visade sig vara svårt då dessa befann sig på skilda platser. De som ändock greps fördes per buss till ett tillfälligt upprättat häkte på Sand Point Naval Air station.

Vid 10-tiden vid Westlake Center stod det klart att polisen inte kunde hantera situationen och inte heller kunde utföra massgripanden. Enligt Paul de Armond avslutade polisen operationen dels därför att de inte hade tillräckligt med transporter för att transportera de gripna, dels på grund av att presidenten var i Seattle och poliser behövdes främst för att säkra hans färdväg liksom de lokaler han skulle vistas i.

Sammandrabbningarna fortsatte under dagen och kvällen. Polisen använde återigen tårgas i stor omfattning. På matmarknaden vid Pike Place var handlarna tvungna att hålla stängt dagen efter då deras frukt och grönsaker hade förstörts av tårgasen.

Enligt SPD:s rapport utgjordes under 1 december den allvarligaste händelsen av när på kvällen en ordningsstörande grupp samlades i Capitol Hill-området nära SPD:s polisstation i östra polisdistriktet. Enligt polisens rapport var det en grupp på mellan 600 och 1 000 personer som kastade stenar och flaskor mot poliskedjan på plats. Poliserna begärde förstärkning. Efter det att flera av polisens order inte hörsammats använde polisen bl.a. tårgas och ”impact ammunition” för att skingra demonstranterna. Först klockan 03.00 var ordningen återställd.

Såväl Paul de Armond som ACLU har uppgett att det var under onsdagskvällen som de flesta av veckans polisövergrepp ägde rum. En polisman skall ha sparkat en liggande demonstrant i ljumsken för att därefter med sin pistol skjuta mot mannens överkropp med bara några centimeters marginal från att träffa. Polismannen blev avstängd från sin tjänst i två dagar. I ACLU:s rapport hänvisas till vittnesmål om omfattande övergrepp från polisens sida mot demonstranter såväl som mot ”vanliga” Seattlebor som skall ha

skett inte enbart under onsdagen utan under samtliga dagar. Vittnesmålen handlar om enskilda poliser som stoppat bilar och sprayat förarna med s.k. pepparspray, eller helt vanliga personer som stoppats på gatan och sprayats eller utsatts för våld. Enligt ACLU har SPD inte medgivit att några övergrepp skall ha begåtts från polisens sida.

Torsdag den 2 december

Under torsdagen avtog de protestrelaterade aktiviteterna. Enligt polisens rapport var avspärrningarna fullt övervakade hela dagen, och inga obehöriga personer släpptes in i säkerhetszonen. Efter det att president Bill Clinton hade lämnat Seattle vid 10-tiden flyttades den norra gränsen något söderut och säkerhetszonen minskades således.

Enligt SPD:s rapport genomfördes under dagen en demonstration som inte hade erhållit tillstånd. Insatschefen på fältet förhandlade emellertid med demonstrationsledaren om vägen och överenskommelse nåddes om att tåget skulle få marschera till King County-fängelset, cirkulera där under en timme och därefter upplösas. Enligt polisrapporten omringade i stället de 1 000 personerna i demonstrationståget fängelset och stannade kvar. Inga gripanden gjordes dock. Vid 19.30-tiden lämnade hälften av gruppen platsen och med poliseskort transporterades de till centrum. Resten av gruppen förblev vid fängelset. Inga fler incidenter inträffade under kvällen.

Fredagen den 3 december

Enligt SPD:s rapport genomfördes på fredagen ytterligare en facklig demonstration. Själva demonstrationen gick enligt polisens rapport lugnt tillväga men en grupp om 500 personer bröt sig ur tåget på återvägen och begav sig till Westin Hotel där flera delegater bodde. Där kedjade ett antal aktivister fast sig vid ingången.

WTO:s ministerkonferens avslutades kl. 22.30 på fredagskvällen.

Gripandetaktik och antal gripna

Under kravallerna i samband med WTO:s ministerkonferens greps totalt 603 personer, från 17 delstater och tre länder. Majoriteten av de gripna, 293 stycken, var Seattlebor.

Av de 603 gripna greps 29 personer för kriminella handlingar. 26 av dem dömdes sedermera för brott. Samtliga övriga greps för mindre förseelser, och av dessa dömdes endast 51 personer.

Enligt SPD:s rapport omfattade planen för att hantera massgripanden bemanning från två polismyndigheter och från King County fängelset. Det var svårt att finna en lokal som kunde rymma ett stort antal gripna där även identifieringsprocessen skulle kunna utföras. Valet föll på Sandpoint Navy Air Station. Enligt polisens rapport var lokalerna underbemannade och de valda procedurerna ineffektiva.

Ute på fältet hade ”Seattle Police Field Prisoner Processing Team” i uppgift att anhålla de personer som fördes till dem av poliser från fältet samt att transportera dessa till Sandpoint för den fortsatta processen. Gruppens bemanning utgjordes inledningsvis av en polisinspektör och åtta polismän, men kom sedan att utökas med tre polisinspektörer och 29 polismän. Till sitt förfogande hade gruppen fyra bussar för transport av de gripna, ett civilt fordon, en mobiltelefon och fyra polaroidkameror.

Enligt SPD:s rapport var arbetssituationen för gruppen mycket påfrestande, särskilt under onsdagen när de flesta gripandena utfördes, inte minst då samtliga gripna skulle fotograferas innan de transporterades vidare till Sandpoint.

Vid lokalerna på Sandpoint tjänstgjorde en polisinspektör, sju kriminalpoliser, tre ID-tekniker samt tre personer med administrativa uppgifter. Därutöver fanns sjukvårdspersonal på plats. Under tisdagen och onsdagen mer än fördubblades bemanningen för att klara av processen med över 500 gripna på onsdagen.

Hanteringen försenades av att de gripna vägrade att lämna bussarna väl framme vid Sandpoint, att de gripna fattade armkrok och vägrade släppa varandra, att de gripna vägrade att gå med på identifiering samt att antalet poliser var alltför få för att kunna hantera de gripna. Inte heller fanns det tillräckligt med telefoner, mat eller vatten vare sig för de gripna eller för de tjänstgörande poliserna.

Samtidigt som det uppstod problem på grund av underbemanning av de grupper som var ansvariga för hanteringen av de gripna, hade polisen kunnat gripa ytterligare personer. En viktig anledning

till det, som det bedöms framför allt i Independent review, var att den så kallade ”flying squad”, med uppgift att gripa personer som störde den allmänna ordningen eller utförde olagliga handlingar inte användes som planerat. Styrkan utgjorde ett mycket viktigt element i planen för hanteringen av demonstrationerna men i samband med DAN:s civila olydnadsaktion på tisdagen ändrades gruppens uppgift. De uniformerade poliserna som ingick i ”flying squad” fick i stället i uppgift att förstärka demonstrationshanteringsavdelningarna och återgick aldrig till sina ursprungliga uppgifter, inte ens under perioder av minskade protestaktiviteter och mindre förstörelse.

4.3 IMF och Världsbankens årsmöte i Prag den 26–28 september 2000

Sammanfattning

Polisinsatsen i samband med IMF/Världsbankens möte i Prag betraktades enligt vad den tjeckiska polisen uppgett redan från början som en riksangelägenhet. De tjeckiska myndigheternas planering inleddes redan år 1997 genom att tjeckisk polis deltog i utländska poliskårers förberedelser och studerade insatserna vid motsvarande möten.

I samband med IMF/Världsbanksmötet i Prag var ordningspoliser från regionerna kommenderade till Prag och de ersattes i viss utsträckning av militär personal, vilka utförde polisernas normala arbetsuppgifter. För att poliserna skulle ha en god lokalkännedom fick de inför IMF/Världsbankens möte tjänstgöra i Prag i samband med demonstrationer som bedömdes gå lugnt till väga, som t.ex. 1 maj-demonstrationen.

Till skillnad från WTO-mötet i Seattle fanns det inget överraskningsmoment i Prag. Polisen har uppgett att de var förberedda på att allvarliga ordningsstörningar skulle kunna komma att äga rum. Antalet poliser kommenderade till ordningsinsatserna uppgick till 11 000 med ytterligare 1 900 poliser satta i beredskap, samt ett tusental polismän från säkerhetstjänsten. Antalet demonstranter blev samtidigt lägre än vad polisen hade förväntat sig.

INPEG – Initiativ Against Economic Globalization, stod som huvudorganisatör av protestaktiviteterna. Såväl Inrikesministeriet som polisen har uppgett att trots upprepade försök från deras sida avvisade INPEG alla förslag om en dialog. Myndigheterna förde i

stället en dialog med representanterna för medborgarrättsprojektet ”Civic Legal Project” (OPH) som under demonstrationerna övervakade och dokumenterade polisens och demonstranternas aktiviteter.

Antalet demonstranter uppgick uppskattningsvis till 10 000– 15 000 personer. Största enskilda organisationen var den italienska grenen av Ya Basta/Vita overallerna. I Prag fokuserades protestaktiviteterna till demonstrationen den 26 september. Strategin, som var densamma som i Seattle, gick ut på att omringa kongresscentret där mötet skulle äga rum.

Enligt uppgifter från demonstranter på plats uppträdde polisen professionellt under insatsen vid kongresscentrum. Enligt biträdande inrikesministern var huvudprincipen inför insatsen att polisen inte skulle låta sig provoceras, utan stå stilla och inte själv attackera. En viktig erfarenhet av insatsen var, enligt den tjeckiska polisen, att polisen inte hade kunnat skydda kongresscentrum utan vattenkanoner, åtminstone inte utan betydande personalförstärkningar.

Mot bakgrund av sina erfarenheter från insatsen i samband med mötet hyser de tjeckiska myndigheterna uppfattningen att det internationella polissamarbetet borde utökas och förstärkas för att de demonstranter som kan misstänkas för att komma att begå brott i framtiden skall kunna förhindras från att fritt resa till länder där internationella möten äger rum.

4.3.1 Tillgängligt material för undersökningen

Intervjuer har genomförts med följande personer:  Den tjeckiske biträdande inrikesministern Peter Ibl  Prags polischef (nationella polisen) generalmajor Radislav

Charvát  Prags biträdande polischef (nationella polisen) överste Ladislav

Husák  Direktören för säkerhetstjänsten vid nationella polisen överste

JUDr. Lubomír Kvícala  Avdelningscheferna på säkerhetstjänsten vid nationella polisen

JUDr. Petr Sokolský och Michal Mazel  Biträdande polischef (nationella polisen) i stadsdel Prag 5 major

Václav Dbalý

 Zbynek Prokop, internationella avdelningen på borgmästarens

kansli  Jiri Kopal från OPH  Förutvarande biståndsministern Maj-Inger Klingvall  Departementssekreteraren Pelle Enarsson, Utrikedepartemen-

tet, enheten för internationellt utvecklingssamarbete  Marija Brdarski, SIDA, tidigare Utrikesdepartementet, enheten

för internationellt utvecklingssamarbete  Lena Westerlund tidigare politiskt sakkunnig hos finans-

ministern  Andreas Foller, Respect Europe, en av initiativtagarna till

svenska Attac och deltagare i demonstrationerna i Prag  Peter Hultman, Fältbiologerna, deltagare i demonstrationerna i

Prag

Kommittén har haft tillgång till följande skriftliga material:  Den tjeckiske polispresidentens utvärderingsrapport efter poli-

sens insats under IMF/Världsbankens möte  OPH:s rapport om händelserna i samband med demonstra-

tionerna i Prag – Report on violence  Amnestys rapport ”Arbitrary detention and police illtreatment

following September 2000 protests”  Tjeckiska lagtexter om bl.a. demonstrationsrätten  Promemorior upprättade av Utrikesdepartementet/IC, dnr

2001/70  Regeringskanslibeslut daterat den 30 augusti 2000 rörande

finansiering från Sverige till enskilda organisationer för deltagande och genomförande av seminarium inför och på Världsbankens och IMF:s årsmöte i Prag den 25–28 september 2000.

4.3.2 Tjeckisk lagstiftning avseende demonstrationsrätten m.m.

Demonstrationsrätten

Förutsättningarna, skyldigheterna och möjligheterna avseende genomförande av demonstrationer i Tjeckien regleras i lag nr.

84/1990 om mötesfrihet och lag nr. 283/1991 om Tjeckiska republikens polis.

Folksamlingar, i form av demonstrationståg eller manifestationer, är förbjudna inom 100 meter från parlamentsbyggnader och andra dit tillhörande byggnader.

Beslutande myndigheter är de kommunala myndigheterna, magistraten, i de olika stadsdelarna. För en arrangör av en demonstration föreligger det anmälningsplikt. Den planerade demonstrationen måste anmälas i den stadsdel där demonstrationen planeras genomföras. Varje stadsdel beslutar för sig, vilket innebär att en demonstration som tillåts ha sin startpunkt i en stadsdel kan förbjudas passera genom en angränsande stadsdel. Vid större demonstrationer kommunicerar magistraten med varandra.

Planerade demonstrationer och allmänna möten skall anmälas senast fem dagar i förväg, skriftligen eller personligen, till magistraten. I samband med anmälan skall uppgifter om arrangören, demonstrationens eller mötets syfte, planerat antal deltagare, platsen för mötet eller utgångs- och avslutningspunkter för demonstrationen samt tillstånd av ägaren av området där mötet skall äga rum lämnas. Därutöver krävs att arrangören anger vilka åtgärder man avser att vidta för att säkerställa att demonstrationen eller mötet genomförs i enlighet med lagen.

Stads- eller kommunmyndigheterna, magistraten, kan om den anser det vara nödvändigt, med hänsyn till allmän ordning, föreslå annan plats eller tid för demonstrationen eller mötet. Myndigheten kan under vissa förutsättningar förbjuda att demonstrationen eller mötet genomförs.

En demonstration eller ett möte kan förbjudas om dess syfte är att uppmana till att förneka eller begränsa mänskliga, politiska eller andra rättigheter för medborgare på grund av deras nationalitet, ras, kön, börd, politiska orientering, religion eller sociala ställning.

En demonstration eller ett möte kan även förbjudas om det bedöms föreligga risk för liv eller hälsa, eller om ett annat möte skall äga rum på samma plats och de två organisatörerna inte är överens.

Under en demonstration eller ett möte är det förbjudet att bära vapen, sprängämnen eller andra föremål som kan skada andra personer.

Överträdelser av lagen om demonstrationsrätt och mötesfrihet bestraffas med böter upp till 1 000 Czk. Den person som med våld eller hot motsätter sig polisens anvisningar skall enligt lagen dömas till fängelse i upp till ett år.

Maskeringsförbud

Den 1 juli 2002 trädde en lagändring av den tjeckiska lagen om rätt till församling och demonstration i kraft. Lagändringen innebär att maskering numera är förbjuden vid demonstrationer för det fall polisen är närvarande. Enligt den legislativa avdelningen i det tjeckiska parlamentet är det först när polisen kommer till platsen som maskeringsförbudet inträder. Dessförinnan är maskering således tillåten. En överträdelse av maskeringsförbudet kan straffas med böter.

Av- och utvisning av utlänningar

I Tjeckien finns det huvudsakligen två olika sätt att avlägsna en utlänning från landet om denne har begått olagligheter. Det kan ske genom att domstol i samband med ett brottmål fattar beslut i saken. Det kan också ske genom avvisning. I sådana fall kan polisen fatta beslut på egen hand. Polisen kan enligt lagen verkställa sitt beslut om avvisning på två sätt. Det kan ske antingen genom en administrativ åtgärd då en stämpel sätts i passet i vilken det fastställs när personen i fråga senast måste ha lämnat Tjeckien, eller genom att polisen transporterar vederbörande till gränsen.

4.3.3 Planering och förberedelser

Vart tredje år hålls IMF/Världsbankens årsmöten på annan plats än i Washington DC, där institutionerna har sitt säte. I samband med årsmötet i Hong Kong 1997 godtogs Tjeckiens erbjudande om att stå värd för IMF/Världsbankens 55:e årsmöte år 2000.

Biträdande inrikesministern har lämnat följande övergripande redogörelse för planeringen och ansvarsfördelningen.

Det tjeckiska finansministeriet stod som huvudorganisatör för själva mötet medan inrikesministeriet och den nationella polisen ansvarade för säkerheten. Polisinsatsen i samband med IMF/ Världsbankens möte betraktades redan från början som en riksangelägenhet.

Det faktiska högsta ansvaret låg på, och delades av, den tjeckiske polispresidenten (motsvarande rikspolischefen) och inrikesministern. Polispresidenten lyder emellertid under inrikesministern, vilket i praktiken innebar att det var den senare som hade det

yttersta ansvaret för insatsen. Prags polischef hade det högsta operativa befälet.

Prags polischef hade befäl över såväl den uniformerade polisen som delar av säkerhetspolisen. I Tjeckien består säkerhetspolisen av såväl kriminalpolisen som säkerhetsunderrättelsetjänsten (under IMF/Världsbanksmötet var det främst kriminalpolisen som tjänstgjorde ute på fältet). Säkerhetsunderrättelsetjänsten (BIS) lyder inte under polischefen utan dess chef rapporterar direkt till biträdande premiärministern. Kortfattat lyder alltså ordnings- och kriminalpolisen under inrikesministern, och säkerhetsunderrättelsetjänsten under biträdande premiärministern. Inrikesministern är dock högre i rang än biträdande premiärministern. Inrikesministern är sammankallande till möten med den nationella krisstaben där samtliga 17 ministrar ingår. Krisstaben möts vid nationella kriser eller vid krävande insatser, så skedde även under IMF/Världsbankens möte. Det var inrikesministern som gav det slutgiltiga godkännandet av polisens säkerhetsplaner.

INPEG

INPEG – Initiativ Against Economic Globalization – stod som huvudorganisatör av protestaktionerna i samband med IMF/ Världsbankens möte i Prag. På INPEG:s hemsida presenteras INPEG som en löst sammansatt koalition av ett flertal tjeckiska miljö-, mänskliga rättighets- och autonoma/anarkistiska grupper och organisationer. Den samlande tanken inom INPEG var kritiken mot den ekonomiska globaliseringen och mot IMF och Världsbankens policys som ansågs vara en av huvudorsakerna till den djupa fattigdomen i flera utvecklingsländer liksom till många miljöproblem. Inför mötet i Prag uttalade INPEG att de var emot våld och att de endast stödde icke-våldsaktioner.

Ingen av de personer som ingick i INPEG:s ledning har varit villig att låta sig intervjuas av oss. Som skäl har uppgetts att de inte vill ha något att göra med myndigheter, oavsett om de är tjeckiska eller från något annat land. Jiri Kopal, en av initiativtagarna bakom det tjeckiska projektet Civic Legal Observers Project (OPH, se vidare under avsnittet Dialog) och som har kännedom om INPEG och dess verksamhet, har försökt hjälpa till att förmedla kontakter med personer som var engagerade i INPEG, dock utan resultat. Vi har därför fått nöja oss med vad Jiri Kopal har berättat om INPEG. Han har uppgett följande.

INPEG utgjorde en gemensam plattform för organisationer och grupper som var kritiska mot globaliseringen liksom mot IMF och Världsbankens policy. De enskilda grupper som anslöt sig till den gemensamma plattformen behöll emellertid sin autonomi. INPEG i sig var alltså inte en ny organisation, utan var tänkt att fungera som ett instrument för koordinering och kommunikation mellan de organisationer, grupper och individer som avsåg att demonstrera i Prag.

Även om organisationerna som utgjorde kärnan i INPEG till största del var tjeckiska så kom de sedermera i stor utsträckning att förlita sig på hjälp och stöd från amerikaner och britter som varit med vid demonstrationerna mot WTO i Seattle år 1999.

INPEG:s organisation var liten och bestod av två talesmän samt ett antal grupper som ansvarade för specifika områden såsom media, juridiska frågor, medicinsk hjälp och tekniska frågor. Varje grupp bestod av ungefär åtta till tio personer. Jiri Kopal som har haft omfattande kontakter med INPEG:s ledning uttryckte kritik gentemot plattformen som i hans tycke karaktäriserades av dålig intern kommunikation och dålig organisation.

Inom ramen för INPEG hölls regelbundna möten i Prag från och med sommaren 1999 för att förbereda protestaktionerna. Huvudelementen i den tiodagars kampanj som planerades bestod av en tre dagar lång motkonferens samt en omfattande demonstration den 26 september i samband med öppnandet av IMF/Världsbankens årsmöte. Även om INPEG stod som arrangör av motkonferensen anordnades den, enligt Jiri Kopal, till största delen av akademiker.

INPEG var inte intresserat av att föra dialog med myndigheterna. Enligt Jiri Kopal avvisade INPEG en dialog då de överhuvudtaget inte vill ha med samhället och myndigheter att göra.

Enligt polischefen hade polisen uppgifter om att utländska aktivister kommit till Prag sex månader innan IMF/Världsbankens möte för att förbereda aktionerna och utbilda deltagare i protestaktionerna. Första veckan i september skall en grupp bestående av 500 personer ha hyrt en lokal i Prag, som sedan kom att utgöra INPEG:s s.k. Convergence center. Dessa personer utgjorde demonstrationernas ledande stab och det var där som vägar och taktik för demonstrationen valdes. Jiri Kopal har bekräftat polischefens uppgifter men enligt Jiri Kopal förbereddes inga våldsamma aktioner, utan det handlade mer om diskussion i sakfrågor samt val av taktik för protestaktionerna. Han har vidare uppgett att aktivisterna hade kommit överens om att genom armkoppling

skapa mänskliga kedjor runt kongresscentrum. I slutänden övergavs emellertid den taktiken till förmån för en indelning i olika grupper som från skilda håll skulle försöka ta sig igenom polisens avspärrningar runt kongresscentrum. INPEG tränade dagarna före den 26 september aktivister i bl.a. civil olydnad, första hjälpen och mediakommunikation.

Parallellt med INPEG fanns även andra organisatörer på plats i Prag för att öka medvetenheten om och diskutera IMF och Världsbankens policys. CEE Bankwatch Network och Friends of the Earth genomförde seminarier med intresserade NGO:s. Enligt informationen på Bankwatchs hemsida var syftet att få NGO:s från olika länder att utbyta erfarenheter av IMF och Världsbanksprojekt i respektive land som hade haft negativa effekter ekonomiskt, socialt och miljömässigt sett. CEE Bankwatch och Friends of the Earth genomförde tillsammans med den tjeckiska Jubel 2000organisationen ett tre dagars forum under parollen ”a different message”. Föreläsningar och diskussioner skulle, enligt Bankwatchs hemsida, hållas om exempelvis skuldlättnad för Syd, problematiska projekt som Världsbanken stöttade, och frihandel.

Dialogen

Den tjeckiske biträdande inrikesministern Petr Ibl, ansvarig för allmän ordning och säkerhet, har uppgett att de från inrikesministeriets sida försökte upprätta en dialog med INPEG men utan framgång. Petr Ibl uppgav att personerna i INPEG helt enkelt inte var villiga att kommunicera och att anledningen till det skulle ha varit att INPEG inte hade förtroende för den tjeckiska polisen. Petr Ibl menade att detta gällde hela den tjeckiska befolkningen och att misstron är en kvarleva från kommunisttiden. Den tjeckiska allmänheten tror helt enkelt inte att polisen finns där för att hjälpa dem. Som kontrast till det påpekade Petr Ibl att opinionsmätningar som gjordes strax efter IMF/Världsbankens möte visade att polisens insatser i samband med kravallerna hade fått allmänhetens förtroende för polisen att öka med mellan 10 och 15 procent.

Petr Ibl har uppgett att OPH till skillnad från INPEG uppvaktade inrikesministeriet och den nationella polisen med förslag om dialog, och att OPH kom att bli medlare eller snarare kommunikatörer mellan polis och aktivister i samband med demonstrationerna.

Jiri Kopal som var en av initiativtagarna bakom OPH – Civic Legal Observers Project – har lämnat följande redogörelse för projektet.

OPH skapades av en grupp tjeckiska jurister tillhörande Environmental Law Service. Senare kom även tjeckiska Movement for Civic Solidarity and Tolerance (HOST) att ingå i projektet. Syftet var att skapa en oberoende grupp av personer som under IMF/Världsbanks-mötet skulle vistas ute på gatan och observera situationer där demonstranter kom i kontakt med polisen. OPH:s mål var att få fram oberoende dokumentation av händelser, bidra till lugna demonstrationer, förhindra våld eller en eskalering av våld på platser där demonstrationer ägde rum samt bistå med juridisk information och gratis juridisk biträde till gripna aktivister.

Projektet lanserades formellt den 28 juni 2000 med mer än 150 personer involverade, omfattandes enskilda individer, organisationer inriktade på mänskliga rättigheter liksom olika yrkesgrupper såsom jurister, översättare, fotografer, psykologer, journalister etc. Huvudgruppen utgjordes av de utbildade ”observationspatrullerna” som följde och observerade händelserna i samband med demonstrationerna.

OPH strävade efter att skapa en så bred och omfattande dialog som möjligt med de tjeckiska statliga myndigheterna, med särskilt fokus på inrikesministeriet och den nationella polisen. Dialogen var särskilt viktig då Tjeckien saknar en tradition av medborgarinitiativ. Om OPH inte hade fört en dialog med myndigheterna i förväg skulle det ha funnits en risk att polisen skulle ha intervenerat i deras arbete under demonstrationerna och kanske till och med ha attackerat dem.

Inför de möten som kom att hållas mellan OPH å ena sidan och inrikesministern och den nationella polisen å andra sidan mellan juni och september 2000 hade OPH presenterat åtta krav som de ville att polisen skulle uppfylla inför mötet och de förväntade demonstrationerna. Ju konkretare samtalen blev desto svårare var det att nå överenskommelse mellan parterna och allra svårast var det med polisen.

I OPH:s rapport från händelserna i samband med IMF och Världsbankens årsmöte i Prag lämnas en redogörelse för OPH:s krav samt för OPH:s bedömning av utfallet av de överenskommelser som fanns mellan OPH och polisen. Av de åtta krav som OPH hade fört fram och om vilka överenskommelse hade nåtts, levde polisen upp till två av åtagandena enligt OPH:s rapport. Det gällde dels åtagandet att polisen skulle respektera

OPH-patrullernas immunitet under pågående demonstrationer dels att polisen skulle ha identifikationsnummer även på sina kravalluniformer.

Vad gäller de övriga åtagandena är OPH besviken över att, som det framgår i rapporten, polisen bröt överenskommelserna under själva insatsen genom att polisen bl.a. inte gav OPH-representanter tillträde till polisstationer och inte informerade OPH om gripna som ville ha juridisk hjälp. OPH erhöll inte heller uppgifter om gripna som fördes till Balkova- eller Postornalägrena. Ett annat krav från OPH omfattade upprättandet av direktkontakt med polispresidiet under tiden som demonstrationerna pågick. Direktkanalen fanns förvisso men, enligt OPH, fyllde den inte någon funktion på grund av polisens avvisande bemötande. Det sjätte kravet var inriktat på formerna för polisens möjligheter att avvisa aktivister vid gränsen även om personerna i fråga inte fanns med på polisens lista över oönskade personer. OPH krävde att personer som inte fanns på polisens lista skulle släppas in, och polisen utlovade att personer endast skulle stoppas om det kunde misstänkas att de skulle använda våld. Enligt OPH:s uppfattning tog polisen som anledning för att stoppa demonstranter vid gränsen att det gick att bevisa att de deltagit i förberedelserna av olika aktiviteter i samband med IMF/Världsbankens möte. Det innebar, enligt OPH, att officiella personer för demonstrationer och andra arrangemang stoppades medan många av de som sedan var med vid våldsamheterna tog sig över gränsen utan problem. OPH:s sjunde krav handlade om frågan om avbrytandet av en utlännings vistelse på tjeckiskt territorium. Med polisen hade de nått överenskommelse om att utländska demonstranter endast skulle avvisas om vederbörande medvetet hade agerat ordningsstörande. Men då det var ett vagt begrepp skulle polisen vara noggrann och gå tillväga individuellt avseende eventuella ordningsstörande utländska demonstranter. Enligt OPH: rapport skedde i stället det motsatta, polisen fattade kollektiva beslut om att avsluta gripna utländska demonstranters vistelse i Tjeckien. I det skriftliga beslutet skall, enligt OPH, ha uppgetts att vederbörande ”antogs” ha deltagit i protestaktioner och genom sitt uppträdande ”antogs” ha stört den allmänna ordningen. OPH:s sista krav handlade om polisens utnyttjande av våld och att det skulle vara begränsat och anpassat efter behov. Även om OPH i sin utvärdering enligt sin egen bedömning anser att polisens utnyttjande av våld i stort var anpassat till omständigheterna så anser OPH inte att polisen gjorde några större ansträngningar för att begränsa sitt våldsutövande.

I det som polischefen uppgav till oss om dialogen med OPH föreföll det oss, även om han inte uttryckte det explicit, som att han inte var helt tillfreds med det arbete som OPH hade utfört, och det föreföll även som om polisen och OPH hade olika uppfattningar om vad OPH skulle uträtta. Polischefen har uppgett att polisen hade uppfattat det som att OPH skulle agera oberoende observatörer, och inte att de särskilt skulle koncentrera sig på att bevaka huruvida polisen efterlevde befintliga lagar.

Inkvartering av aktivister

På INPEG:s hemsida erbjöd det privata företaget FAM demonstranterna boende på Strahovstadion för ett totalpris på 1 350 tjeckiska kronor. FAM hade fört förhandlingar med såväl myndigheter som INPEG för att nå denna lösning och de hade möjligheter att erbjuda 15 000 demonstranter boende.

Biträdande inrikesministern Petr Ibl framhöll att beslutet om upplåtandet av Strahovstadion till demonstranterna hade baserats på information om att ett mycket högt antal demonstranter skulle komma till Prag. Från myndigheternas sida var det ett försök att hålla dem samlade på ett ställe.

Enligt Petr Ibls uppfattning innebar inte beslutet i sig något problem avseende svarta blockets möjligheter att blanda sig med de fredliga demonstranterna. Detta på grund av att demonstranterna i Prag var rädda för att hamna under polisbevakning om de bodde samlat på ett och samma ställe. Enligt Petr Ibls uppfattning hade demonstranterna troligen inte accepterat boende i lokaler eller anläggningar upplåtna av myndigheterna även om det hade rört sig om olika platser.

Petr Ibl har uppgett att det endast var anhängare till Ya Basta som tältade på Strahovstadion, medan övriga demonstranter ordnade boende på annat håll. Enligt Petr Ibl förstörde Ya Bastaanhängarna allt som fanns på stadion och tog med sig madrasserna som sköldar och järnstänger från sängarna som vapen inför demonstrationen den 26 september.

Övriga dialogformer samt svenskt engagemang

Departementssekreteraren Pelle Enarsson har uppgett att svenska Utrikesdepartementet erhöll en informell förfrågan från Världs-

banken om Sverige kunde överväga att bidra ekonomiskt för att dels hjälpa NGO:s i utvecklingsländer att resa till Prag, dels stödja någon eller några frivilliga organisationer verksamma i Sverige att arrangera ett seminarium i Prag i samband med årsmötet. Enligt Pelle Enarsson kom förfrågan mot bakgrund av att IMF/Världsbankens årsmöten ofta hade utsatts för protester, och detta var något man från Världsbankens sida även förväntade sig i Prag. Från Världsbankens sida ville man emellertid inför årsmötet i Prag bidra till en substantiell dialog med de organisationer som kritiserar Världsbankens agerande och policy samt med de som aktivt engagerar sig i frågor inom bankens ansvarsområde. Dessförinnan hade det i samband med IMF/Världsbankens möten saknats ett forum för dialog mellan mötesdeltagare och protesterande.

Den 30 augusti 2000 fattades ett regeringskanslibeslut om ett ekonomiskt bidrag till svenska Jubel 2000 kampanjen (del av internationella Jubelee 2000 som verkar för avskrivning av de fattigaste ländernas skulder) för att ”genomföra en konferens och kunskapsseminarier i Sverige samt genomförandet av ett seminarium i Prag med deltagare från utvecklingsländer”. Samtidigt fattades beslut om stöd till en arbetsgrupp bestående av företrädare för enskilda organisationer i utvecklingsländerna engagerade i frågan om fattigdomsbekämpning. Stödet bestod av finansiering av tio delegaters resa till Prag för att dessa skulle kunna genomföra ett seminarium i ämnet. Bidraget kanaliserades via Världsbanken.

Seminariet som svenska Jubel 2000 tillsammans med ett antal NGO:s från Sydafrika och Zambia genomförde var inriktat på diskussion om skuldfrågor. I panelen deltog bl.a. Mats Karlsson, vice chef för Världsbanken. Marija Brdarski har uppgett att möteslokalen var fullsatt och att det under den efterföljande diskussionen rådde en mycket hätsk stämning. Demonstranter från europeiska länder framförde att de skulle hindra delegaterna från att komma in i möteslokalerna efterföljande dag.

Från det svenska Finansdepartementets sida höll finansminister Bo Ringholm dagen före årsmötet ett möte med svenska organisationer. Enligt Lena Westerlund, då politiskt sakkunnig hos finansministern, var det ett bra möte där Bo Ringholm informerade om mötet i IMF och sakfrågorna samtidigt som det gavs tid för frågor.

IMF och Världsbanken genomförde även ett eget seminarieprogram i samband med årsmötet i Prag. Enligt Världsbankens informationsblad syftade det sju dagar långa programmet till att skapa dialog mellan ledare i näringslivet, regeringsrepresentanter,

IMF- och Världsbanksrepresentanter samt NGO:s på teman relaterade till utvecklingsfrågor.

Många av aktivisterna synes inte ha varit medvetna om IMF/ Världsbankens seminarieprogram, eller om de kände till programmet synes inte många ha deltagit. En anledning till detta skulle kunna vara att programmet pågick den 26 september, dvs. samtidigt som den stora demonstrationen genomfördes, och även två dagar därefter när många aktivister redan hade lämnat Prag. Seminarieprogrammet var inte heller specifikt inriktat på aktivisterna utan även på ledare i näringslivet och regeringsföreträdare.

Polisen

Av polispresidentens utvärdering av polisens insats i samband med mötet i Prag framgår att polisens övergripande uppgifter då hade omfattat: 1. Upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten. 2. Tryggandet av säkerheten för mötesdelegaterna. 3. Säkerställandet av framkomligheten i trafiken. 4. Förebyggandet av brott. Förberedelserna omfattade jämte planering av säkerhetsåtgärder träning och utbildning av de enskilda polismännen inför insatsen. Polisen försökte även genomföra en dialog med INPEG.

Prags polischef (nationella polisen) har uppgett att den nationella polisen och dess ordningsstyrkor hade ansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten i samband med IMF/Världsbanks-mötet. Den lokala polisen i Prag på 1 500 man hade endast en stödfunktion och deltog inte i upprätthållandet av den allmänna ordningen. Den lokala polisen stod inte under den nationella polisens befäl men, enligt borgmästarens kansli, fanns det en överenskommelse om att de skulle finnas till hands vid behov.

Enligt biträdande inrikesministern Petr Ibl var säkerhetsförberedelserna inför IMF/Världsbankens årsmöte unika för Tjeckien, både till omfattning och art. Han har vidare uppgett att Inrikesministeriet och polisen före mötet kritiserades starkt i media för vad många ansåg som alltför omfattande och överdrivna säkerhetsåtgärder, men att kritiken upphörde efter det att mötet hade ägt rum.

Av polispresidentens rapport framgår att polisen inledde sina förberedelser år 1997 genom att ett antal tjänstemän på chefsnivå liksom vissa utvalda polismän fick i uppdrag att inhämta relevant information för den tjeckiska polisens arbete inför IMF/Världsbankens möte. De deltog bl.a. i utländska poliskårers förberedelse-

arbete och studerade insatserna vid möten av liknande slag, t.ex. i Hong-Kong, Washington och Genève. Baserat på den information som inhämtades genom dessa studieresor hade den tjeckiska polisen redan inledningsvis uppfattningen att det krävdes omfattande säkerhetsåtgärder vid mötet i Prag, och de stärktes i sin uppfattning efter händelserna i samband med WTO-mötet i Seattle.

Av ovan nämnda rapport framgår även att polisens konkreta förberedelsearbete inleddes i december 1999 genom inrättandet av en polisiär ledningsstab vid polismyndigheten i Prag, vilken leddes av polismyndighetens chef. Redan inledningsvis bedömde man från polisens sida att dess insats vid IMF/Världsbankens möte var att betrakta som en riksangelägenhet, och inte som en angelägenhet endast för polismyndigheten i Prag. Det personliga ansvaret för de samlade åtgärderna lades på polispresidenten (motsvarande rikspolischefen). Samtidigt utsågs polischefen för ordningspolisen vid det tjeckiska polispresidiet (motsvarande rikspolisstyrelsen) till samordnare av säkerhetsåtgärderna.

Vid inrikesministeriet inrättades ett samordnings- och informationscentrum vilket leddes av inrikesminister Gross personligen. I samordnings- och informationscentrat ingick även representanter från inrikesministeriet, polispresidiet, polismyndigheten i Prag samt representanter från säkerhets- och informationstjänsten, Institutionen för utlandskontakter och utlandsinformation, militära underrättelsetjänsten samt Generaltullstyrelsen. I denna grupp diskuterades på basis av inhämtad information och underrättelser hotbilden. Hot i form av terroristangrepp uppges i polispresidentens rapport ha framstått som ett mycket allvarligt problem.

Zbynek Prokop vid borgmästarens kansli har uppgett att Prag stad egentligen inte var involverad i det nationella förberedelsearbetet utan endast hade en stödjande roll. Han har vidare uppgett att det på lokal nivå, på borgmästarens kansli, inrättades ett koordineringskontor. Där hanterades främst transport- och trafikfrågor och räddningstjänst/brandkår etc. Representanter från nationell nivå deltog i ett antal möten och informerade om sitt arbete.

Enligt polispresidentens rapport togs som ett första steg i det konkreta förberedelsearbetet kontakter med utländska myndigheter, framförallt med FBI men även med polis och säkerhetspolis i flera europeiska länder. Ett särskilt nära samarbete skedde med IMF-mötets (april 2000) förberedande kommitté i Washington, och den konsulterades om förberedelserna för och omfattningen av säkerhetsåtgärderna i Prag. I rapporten uppges att den tjeckiska

polisen inte enbart var intresserad av att diskutera själva hanteringen av våldsamma kravaller, utan även av att skapa sig en bild av den organisatoriska sammansättningen av demonstranterna och hur de framställde sin kritik och utövade sitt motstånd. Enligt biträdande inrikesminister Petr Ibl skapade den information som polisen erhöll en stor oro, nästan ångest, och den tjeckiska polisen förberedde sig mycket noga inför mötet.

Samtidigt som den tjeckiska polisen erhöll så pass detaljerad information om händelseutvecklingen vid tidigare möten att oro skapades för vad som kunde komma att inträffa, har polispresidenten, i sin utvärdering av polisens insats i samband med IMF/Världsbankens möte, uttryckt sitt missnöje över att informationsutbytet med de europeiska länderna inte nådde tillfredsställande resultat avseende information om specifika aktivister som bedömdes som våldsamma. I rapporten uppges att trots omfattande ansträngningar under föreberedelsestadiet erhöll den tjeckiska polisen så gott som ingen information från utländska kollegor om misstänkta organisatörer eller personer som kunde tänkas deltaga i våldsamma protestaktioner.

Polisiära resurser

Petr Ibl har uppgett att eftersom ansvaret för säkerheten i samband med mötet främst var en angelägenhet för (den nationella) polismyndigheten i Prag föll det största ansvaret på den. Deras tillgängliga personella resurser var dock inte tillräckliga för att klara en uppgift av den omfattning som det var fråga om. Enligt Petr Ibl rådde det särskilt stor brist på poliser som kunde placeras längst fram i polisavspärrningarna, dvs. de som skulle ha rollen som sköldar mot demonstranterna. För att lösa problemet blev många poliser i de enskilda regionernas ordningsstyrkor kommenderade till Prag. Då även det visade sig vara otillräckligt blev man, enligt Petr Ibl, tvungen att kalla in poliser som inte var utbildade för den sortens uppgifter.

Enligt Petr Ibl kallades, efter regeringsbeslut, 1 400 militärer in till de enskilda regionerna för att förhindra att regionerna tömdes på poliser och militärerna fick utföra de till Prag kommenderade polisernas uppgifter. Den militära personalen bar armbindel som det stod polis på och de arbetade alltid tillsammans med en polis. Under perioden den 15–29 september avdelades 200 militärer för

att handha den militära utrustning som polisen hade lånat från armén.

Petr Ibl har uppgett att även säkerhetspolisen var verksam i Prag. Deras uppgift bestod framförallt i att följa och studera misstänkta aktivisters förehavanden, men de hade även möjlighet att gripa misstänkta demonstranter.

Följande redogörelse lämnas i polispresidentens rapport för antalet tjänstgörande poliser under mötet samt deras fördelning. Totalt tjänstgjorde cirka 12 450 poliser samt 300 civilanställda vid polisen, som hade ansvar för polismännens finansiella, materiella och tekniska behov liksom förr deras inkvartering och utspisning. Därutöver fanns 1 900 poliser i beredskap. De 12 450 var fördelade enligt följande:

1. 6 000 polismän från polismyndigheten i Prag som förstärktes med ytterligare 5 000 polismän från andra länspolisförvaltningar. Merparten av dessa var avsedda som förstärkning vid utförande av sina gängse tjänster (t.ex. ordningspolisens bevaknings- och patrulltjänst, trafikpolisens ledning av trafiken och tillsyn över säkerhet och framkomlighet och kriminalpolisens operativa spaningsverksamhet o.d.). Mellan 700 och 800 poliser av förstärkningen från länspolisförvaltningarna var avsedda för deltagande i insatser för säkerställandet av den allmänna ordningen.

Vid varje länspolisförvaltning utsågs avdelningschefen för ordnings- och järnvägspolisen som chef för de utsända poliserna från respektive region. Därutöver utsågs såsom ansvarig för organisation och ledning av ordningspolisen representanter från polisens distrikts- och stadsledningar. Vid polisförvaltningen i Prag utsågs en förbindelseofficer för varje enskild länspolisförvaltning.

2. Ytterligare 1 050 poliser från säkerhetstjänsten, förstärkta med 380 poliser från andra polisenheter avdelades för att ansvara för delegaternas säkerhet och deras hotell liksom konferenscentrat och andra mötesplatser.

3. Besättning till sex helikoptrar från Polisflygtjänsten.

4. Några tiotal specialtränade polismän – skarpskyttar, pyrotekniker, sambandstekniker, tolkar etc.

Polisens personliga utrustning och annan utrustning

Vi har endast haft tillgång till mycket begränsad information avseende polisernas personliga skyddsutrustning och annan utrustning. Av tillgängligt material i polispresidentens rapport framgår att polismännen bl.a. hade tillgång till kravallskyddsuniformer med lårskydd, skottsäkra västar, kravallhjälmar med visir, skottskyddsutrustning, batong, tonfabatong och tårgasgranater. I samma rapport konstateras det att alltför få poliser hade haft tillgång till kravallskyddsuniformer.

Polisen hade sex stycken vattenkanoner till sitt förfogande. På två av dessa fanns inget skydd för poliserna. Man använde även tårgas under insatserna. Polisen använde inte s.k. ”impact ammunition” i samband med insatsen vid kongresscentrum. Frågan har diskuterats efteråt men inga beslut har fattats om att polisen skall tillåtas att utnyttja sådana.

I polispresidentens utvärdering framhålls att polisen var tvungen att låna viss utrustning från andra myndigheter. Det handlade främst om lån från Enheten för tjänster åt Inrikesministeriet, Finansministeriets organisationscentrum samt Justitieministeriets fångvårdsdetalj av fordon för transporter av delegater respektive gripna aktivister. Därutöver lånade polisen 13 000 gasmasker från försvarsministeriet samt militär utrustning från armén omfattandes bl.a. fyra helikoptrar, åtta pansartransportörer, två bärgningsbilar, tre fordon med högtalaranläggning och två brandbilar. All militär utrustning sköttes av militär personal som genom regeringsbeslut fått i uppdrag att utföra uppdrag åt polisen.

Petr Ibl har uppgett att det inför mötet hade tagits fram ett nytt kommunikationssystem, MATRA. Detta var första gången som systemet provades, och det visade sig fungera mycket väl. Enligt Petr Ibl hade polisen flera kanaler till sitt förfogande och kunde koppla över till annan kanal när demonstranter utförde störningsförsök. Petr Ibl har framfört att det var de utländska demonstranterna som stod för störningarna. Det handlade framförallt om italienare, men även amerikaner och greker, utrustade med högteknologiska datorer.

Träning och utbildning

Som nämns ovan var merparten av de polismän som hade beordrats till tjänstgöring i Prag i samband med IMF/Världsbankens möte

avsedd som förstärkning vid utförandet av polisens gängse arbetsuppgifter. Av polispresidentens rapport framgår att det för denna verksamhet inte ansågs nödvändigt att ändra eller komplettera deras vanligen använda klädsel och utrustning, och inte heller att genomföra särskild utbildning.

Prags polischef har uppgett att varje region i Tjeckien har sin ordningsstyrka och de tränas regelbundet på regional nivå. Samträningen av den permanenta ordningsstyrkan vid polismyndigheten i Prag med ordningsenheterna från länsförvaltningarna skedde successivt under perioden maj – september 2000.

Polischefen har vidare uppgett att den gemensamma träningen genomfördes i ett träningsområde nära Prag där olika krävande situationer som förutsågs kunna komma att uppstå i samband med demonstrationerna övades. Poliserna turades om att växelvis agera demonstrant respektive polis.

Enligt polischefen utgjordes en annan mycket viktig del i utbildningen av praktisk träning. När det i Prag, före mötet, genomfördes demonstrationer såsom t.ex. 1 maj-demonstrationen kallades ordningsstyrkorna från regionerna in till Prag för att bistå Pragpolisen. Genom detta fick poliserna god lokalkännedom inför mötet i september.

Säkerhetsåtgärder

Enligt biträdande inrikesministern Petr Ibl var läget av kongresscentrum mycket viktigt för utformningen av säkerhetsåtgärderna. Polisens säkerhetstjänst ansvarade för det inre skyddet av möteslokalerna, främst kongresscentrum. Det yttre skyddet ansvarade Pragpolisen och förstärkningsstyrkorna för. Följande redogörelse för säkerhetsåtgärderna baseras på uppgifter från Petr Ibl samt från polispresidentens rapport.

Runt kongresscentrum hade polisen upprättat en säkerhetszon på sammanlagt 3,2 km. Säkerhetszonens gränser utgjordes av såväl naturliga hinder som byggnader och tekniska hinder som bevakades av polisen. Ingångarna till zonen övervakades och endast behöriga gavs tillträde dit. Den upprättade säkerhetszonen bevakades av polisen mellan den 21 och 28 september 2000. Polisen förväntade sig omfattande kravaller. För att undvika att allmänheten skadades fick eleverna på skolor i närheten av kongresscentrum lov under mötesveckan och boende i området uppmanades att lämna stan.

För att skydda kongresscentrum mot angrepp från aktivister hade polisen beslutat att använda sig av en tvåstegsförsvarsstrategi med utnyttjande av fordon för att stänga av tillfartsvägar till kongresscentrum och av insatser av kravallutrustad polis mot eventuellt ordningsstörande demonstranter.

Även på Nusle-bron som utgör den enda vägen till kongresscentrets ingång upprättade polisen den 26 september ett tvåstegsförsvar mot förväntade våldsamma demonstranter, bestående av dubbla linjer av poliser som bakom sig hade militära pansarvagnar. Genom ett regeringsbeslut hade polisen under den aktuella perioden i fråga fått befälet över ett antal pansarvagnar.

4.3.4 Händelseförloppet

Demonstrantsidan

Andreas Foller har uppgett att INPEG:s lokal under perioden för IMF/Världsbankens möte, det s.k. Convergence center, låg i utkanten av Prag i något som kan beskrivas som ett industriområde. Själva lokalen bestod av två hangarer, varav en öppen utan tak och en täckt. Centret erbjöd inga sovplatser utan utgjorde endast en samlings- och informationsplats. INPEG hade även ett mindre annex inne i centrala Prag.

Enligt Andreas Foller hölls flera möten på Convergence center, t.ex. stormöten för diskussioner om demonstrationen liksom mindre expertgruppsmöten där t.ex. läkare och jurister diskuterade och planerade sina uppgifter och insatser den 26 september. Ju närmare den 26 september kom, desto mer intensifierades aktiviteten på Convergence center.

Den 25 september hölls ett stormöte där det stora antalet deltagare tvingade arrangörerna att använda megafoner för att göra sig hörda. Översättning av budskapet skedde till fyra språk. Andreas Foller, som deltog i mötet, har uppgett att hela mötet fokuserade på demonstrationen efterföljande dag, men endast på formerna för den och aldrig på vilka specifika frågor man ville fästa uppmärksamheten på.

Andreas Foller har lämnat följande redogörelse för den information som lämnades vid mötet. Information gavs till aktivisterna om vilken väg som hade planerats för demonstrationen, att kongresscentrat skulle omringas (vilket var samma taktik som hade använts i Seattle i samband med WTO-mötet) samt att demonstrationen

skulle delas upp i tre block (se vidare nedan). Som en säkerhetsåtgärd uppmanades respektive organisation, kamratgrupp eller dylikt att dela upp sig i större grupper om åtta personer (behovet av mobiltelefon påtalades), och att därefter inom gruppen på åtta personer skapa smågrupper, vilket skulle möjliggöra ständig ögonkontakt mellan gruppdeltagarna. Detta för att undvika att någon tappades bort under demonstrationerna eller arresterades utan att någon uppmärksammade det. INPEG gav även juridiska tips för agerandet i händelse av att någon skulle bli gripen av polisen liksom tips om hur aktivisterna skulle skydda sig mot tårgas etc.

Enligt Juri Kopal anordnade emellertid INPEG inte särskilt mycket av demonstrationen utan det var snarare Ya Basta som fick leda den då de utgjorde den enda egentliga organiserade gruppen som deltog i demonstrationerna i Prag.

Mellan den 22 och 24 september genomfördes den s.k. motkonferensen för vilken INPEG stod som arrangör. Motkonferensen bestod av ett stort antal seminarier på teman relaterade till IMF och Världsbankens aktiviteter och policy, alltså inte enbart seminarier som konkret behandlade institutionerna utan även andra frågor som kunde relateras till det övergripande ämnet ”en bättre värld”. Andreas Foller som deltog i motkonferensen ansåg att även om det var varierande kvalité på seminarierna, så var motkonferensen som helhet mycket bra.

Polisens tillslag mot och avvisning av aktivister vid gränsen

Som nämnts hade polisen uppgifter om att demonstrationsorganisatörer från utlandet befann sig i Prag sex månader före själva mötet. Prags polischef har uppgett att polisen även hade uppgifter om att det i den lokal som INPEG hyrde i början av september fanns datorer och kommunikationssystem som gjorde INPEG:s stab nästan lika välutrustad som polisens. Polischefen uppgav vidare att trots att polisen visste att det pågick vad de uppfattade som olagligheter i lokalen fick de inte tillstånd av åklagaren att göra ett tillslag då åklagaren inte ansåg att polisen hade tillräckliga bevis för detta. Polischefen framförde att polisen dock hade genomfört ett antal tillslag mot andra lokaler där aktivister förberedde protestaktioner.

Prags polischef har uppgett att polisens bedömning är att antalet fredliga demonstranter i Prag var betydligt fler än de våldsamma, men att man i Prag ändock bevittnande ett nytt fenomen i och med

den höga andelen våldsbenägna demonstranter. Enligt polischefen har denna andel tidigare och även vid senare demonstrationer av detta slag uppgått till endast ungefär fem procent. I Prag bedömer polisen att siffran i stället låg på mellan 30 och 40 procent.

En anledning till de höga siffrorna av våldsbenägna demonstranter som den tjeckiska polisen har kommit fram till kan vara att de, enligt egen utsago, utan tvekan räknar in Ya Basta i det svarta blocket. Antalet demonstranter i Prag uppgick totalt till mellan 10 000 och 12 000 personer. Det innebär att det i Prag enligt polisens beräkningar fanns mellan 4 000 och 5 000 våldsbenägna demonstranter av vilka Ya Basta-anhängarna skulle ha utgjort 1 000. Tjecker utgjorde, enligt polisens uppfattning, hälften av det totala antalet demonstranter som befann sig i Prag och en tredjedel av de tjeckiska demonstranterna bedöms av polisen ha varit våldsamma.

I polispresidentens rapport uppges att polisens åtgärder vid gränsövergångarna bl.a. innebar att samtliga personer som ville ta sig in i Tjeckien vid den aktuella tidpunkten kontrollerades. I samband med kontrollerna undersöktes om aktivisterna medförde några farliga föremål eller föremål som kunde komma att utnyttjas som vapen. Enligt polispresidentens rapport vägrades 364 personer inresa under perioden den 10–27 september 2000. Prags polischef uppgav att de hade haft ett nära samarbete med den tyska och italienska polisen i samband med att den tjeckiska polisen kontrollerade personer som ville ta sig över gränsen in i Tjeckien, och att polisen på detta sätt kunde avvisa ett antal personer som misstänktes för att kunna använda sig av våld i utövandet av sin kritik mot IMF och Världsbanken.

Enligt polischefen var Ya Basta-anhängarna bråkiga redan vid gränsen, dit de kom tillsammans med tåg. Enligt hans uppfattning borde de aldrig ha släppts in i landet, men polisen utsattes emellertid för ett starkt politiskt och diplomatiskt tryck att släppa tåget över gränsen. Enligt polischefens uppgifter skall den italienska beskickningen i Prag ha framfört att Italien betraktade frågan som ett test för rörelsefriheten.

Polisen i Prag fick information om att oroligheter hade uppstått när tåget med Ya Basta-anhängarna kom till den tjeckiska gränsövergången. En särskilt tränad polisstyrka skickades till gränsen för att lugna situationen, men strax innan styrkan nådde fram hade tåget släppts över gränsen. Polischefens uppfattning var att det var presidenten som lämnat tillståndet.

Demonstrationerna

IMF/Världsbankens formella årsmöte föregicks av ett antal möten den 24-25 september i Världsbankens Utvecklingskommitté, den Internationella finansiella och monetära kommittén, samt av möten mellan G7, G10 respektive G24-länderna. Parallellt härmed genomfördes ett antal demonstrationer som inte var organiserade av INPEG. Exempel på detta är Jubilee 2000-demonstrationen, Internationalen och ett antal enfråge-demonstrationer. Enligt polischefen genomfördes dessa demonstrationer lugnt och utan incidenter.

Allting gick alltså mycket lugnt till fram till den 26 september, dagen då mötet inleddes. Till den 26 september var över 100 demonstrationer anmälda. Enligt polischefens uppgifter hade samtliga demonstrationer de facto fått tillstånd eftersom en demonstration endast kan förbjudas i förväg om myndigheterna misstänker att det exempelvis kommer att förekomma hets mot folkgrupp, att demonstrationen kommer att hindra trafiken eller om flera parallella demonstrationer har anmälts till samma tid och plats. Demonstrationen kan, enligt polischefen, avbrytas om det sker ett upplopp, men då är det enligt honom oftast för sent. Huruvida den stora demonstrationen den 26 september var otillåten eller inte har varit svårt att fastställa. Enligt inrikesministeriet hade man dragit in tillstånden för ett antal mindre demonstrationer den aktuella dagen då de enligt myndigheterna skulle genomföras samtidigt vilket kunde medföra risker för störningar i trafiken. Den stora demonstrationen skulle dock få genomföras. Dessa uppgifter skiljer sig till viss del från andra uppgifter som vi har fått från bl.a. Jiri Kopal som framhållit att de tjeckiska myndigheterna förbjöd samtliga demonstrationer den 26 september, dagen för det formella årsmötets öppnande. Jiri Kopal har även pekat på det faktum att polisen vid kongresscentrum den 26 september höll upp skyltar med budskapet att demonstrationen var otillåten.

Enligt polischefen var polisens främsta uppgift på morgonen den 26 september att säkerställa delegaternas ankomst till kongresscentrum. Enligt polispresidentens rapport transporterades delegaterna enligt förutbestämda leder. Jämte en huvudtransportled hade polisen förberett såväl en reservled som en flyktled. Samtliga delegater kunde transporteras till kongresscentrum utan några incidenter. Mötet inleddes klockan 10.00, och några timmar därefter

började demonstranternas inträngningsförsök mot kongresscentrum.

Enligt vad Andreas Foller har uppgett började demonstranterna samlas på Namesti Miru-torget vid nio-tiden på morgonen den 26 september. Feststämning rådde, musik spelades och uppträdanden av olika slag ägde rum. Uppskattningsvis 10 000–12 000 personer befann sig på torget för att deltaga i demonstrationen. Andreas Foller uppfattade att antalet svenskar uppgick till cirka 500 personer. Enligt honom hade demonstranterna tillstånd att samlas på torget men inte att genomföra demonstrationen. Andreas Foller har vidare uppgett att representanter för INPEG var mycket tydliga med budskapet till demonstranterna att de fick välja hur de ville göra för när demonstrationståget lämnade torget så begick de en olaglig handling. Uppskattningsvis valde cirka tusen personer att inte gå med i tåget, däribland många svenskar.

Senare under förmiddagen anlände italienska Ya Basta. De kom i samlad grupp och Andreas Foller uppfattade deras ankomst som lite skrämmande – som en armé av vita overaller – och det lade lite sordin på stämningen. Några av Ya Basta-anhängarna hade medtagit baseballträn. Enligt Andreas Foller saknades det tydlig ledning och styrning i den italienska gruppen. Det fanns ingen som redan där sade till dem med baseballträn att ta avstånd från våld. Ya Basta är enligt deras egen definition emot våld.

INPEG tog avstånd från våld och strävade efter att genomföra lugna demonstrationer. Samtidigt var INPEG:s ledning medveten om att demonstranter som kunde tänkas använda våld skulle komma till Prag för att protestera och den var tvungen att fatta beslut om hur man skulle hantera situationen. Enligt Peter Hultman från Fältbiologerna blev lösningen att INPEG valde att hänvisa de demonstranter som var uttalat beredda att använda sig av våld för att visa sitt missnöje till ett eget block i demonstrationen.

Demonstrationståget den 26 september var indelat i tre block, som möjliggjorde för deltagarna att välja uttrycksform för sina protester. Jiri Kopal har lämnat följande redogörelse för blockindelningen.

Det rosa blocket var det mest fredliga blocket i termer av val av demonstrationsmetoder. Här valde man ”sitta ned”-taktiken och s.k. ickevålds blockader upprättades. Enligt Peter Hultman valde de flesta svenska demonstranterna att gå med i det rosa blocket.

Det gula blocket dominerades av Ya basta. Inte heller här var direkt våld den taktik som valdes utan det rörde sig mer om vad de

själva kallar ett symboliskt motstånd bestående i att de med sina egna kroppar skulle försöka tränga igenom polisens avspärrningar.

Inrättandet av det blå blocket var den lösning som INPEG valde för att hålla de våldsamma demonstranterna på avstånd från de fredliga under demonstrationen. Enligt Andreas Foller uttalades det aldrig explicit att de mest våldsamma skulle gå i det blå blocket utan det var underförstått.

Demonstrationståget lämnade Namesti Miru- (Freds-)torget cirka klockan 12.00 och gick i riktning mot kongresscentrum. Avfärden var gemensam, men tåget delades sedan upp i de tre blocken som tog varsin väg mot kongresscentrum. Enligt de svenska deltagarna rådde det dock allmän förvirring om vad som hände och om vart man var på väg.

Enligt polispresidentens rapport var polisens huvuduppgift att hindra aktivisterna från att ta sig ut på Nusle-bron över vallgraven till kongresscentrum. Polisens säkerhetsåtgärder omfattade upprättandet av en förstärkt säkerhetszon i två led samtidigt som tillträde till Nustle-bron förbjöds och trafikleden i riktning mot centrum skars av. 2 500 poliser fanns på plats i säkerhetszonen.

I OPH:s rapport redogörs för genomförandet av demonstrationen. Det gula blocket som leddes av de italienska Ya Basta och med inslag även av spanska Ya basta-anhängare tog huvudvägen via Nustle-bron till kongresscentrum. På den smala bron stod dubbla led av poliser som bakom sig hade pansarvagnar och vattenkanoner. Bakom pansarvagnarna stod ytterligare kravallutrustade poliser. Poliserna höll upp skyltar med texten ”vänligen avlägsna er, detta är en olaglig demonstration”, skrivet på olika språk.

Det gula blocket genomförde ett antal inbrytningsförsök som, enligt OPH, de betecknade främst som symboliska. Enligt polisen var inte heller trycket från det gula blocket av lika våldsam karaktär som på andra ställen runt Kongresscentrat. Samtidigt innebar den stora massan aktivister och deras upprepade inbrytningsförsök att betydande polisresurser var uppbundna vid bron under hela tiden som aktionen pågick fram till cirka 15.30-tiden.

Enligt Petr Ibl ledsagades polisen som hade till uppgift att skydda kongresscentrum av huvudprincipen att inte låta sig provoceras. Den valda taktiken gick ut på att polisen skulle stå stilla och genom detta sätt skulle bilden ges av att polisen endast skyddade något, inte att de attackerade. Såväl de svenska demonstranter som mötesdelegater som vi har talat med har sagt att polisen uppträdde mycket behärskat i samband med det gula blockets inträngningsförsök; ”polisen stod där och lät sig inte provoceras”.

I samband med det gula blockets inbrytningsförsök tog sig vid ett tillfälle ett antal våldsamma demonstranter från det blå blocket upp på sidan av den kulle som fanns jämte Nustlebron. Därifrån kastade de stenar mot polisen, men stenarna träffade även demonstranter i det gula blocket. De våldsamma demonstranterna från det blå blocket uppmanades skarpt av demonstranterna i det gula blocket att upphöra med stenkastandet. Polisen som befann sig inklämd mellan demonstranterna från det gula blocket och vallgraven hade ingen möjlighet att själv agera mot stenkastningen.

Enligt polispresidentens rapport utfördes de värsta våldsamheterna av demonstranterna i det blå blocket. Klockan var cirka 12.45 när de under pågående uppmarsch mot kongresscentrum angrep de poliser som bevakade den yttre delen av zonen. I rapporten uppges att de våldsamma demonstranterna använde Molotovcocktails, gatstenar, rökladdningar och metallföremål som slungades iväg med en sådan kraft att de trängde igenom polismännens sköldar och hjälmar. Polisen använde i sin tur vattenkanoner, knallkapslar och tårgas för att skydda sig och för att hindra dessa demonstranter från att ta sig fram till kongresscentrum. Polisen begärde även förstärkning i form av fler vattenkanoner och mer tårgas för att klara situationen. Det var under sammandrabbningar med de våldsamma demonstranterna som polisen tillfogades de allvarligaste skadorna.

Vid den del av kongresscentrum som det blå blocket fokuserat på utfördes många våldsamma attacker mot polisen. Enligt OPH:s rapport om händelserna bestod det blå blocket av cirka 2 000 personer, men endast cirka en tiondel av dem, vilka kunde beskrivas som tillhörande den hårda kärnan av anhängare av svarta blockstaktiken, deltog i de allra värsta våldsamheterna. Sammandrabbningarna mellan polis och de våldsamma demonstranterna pågick till efter klockan 16.00. Polisen lyckades pressa bort det blå blocket från kongresscentrum in på närliggande gator, men där fortsatte demonstranterna med de våldsamma aktionerna och barrikader byggdes av vilka några sattes i brand.

Av OPH:s uppgifter angående det rosa blocket, där majoriteten av de svenska demonstranterna ingick, framgår att denna del av demonstrationen inledningsvis hade karaktären mer av en gatufest eller karneval. Inte förrän i ett sent skede, vid 15-tiden, kom blocket ofrivilligt att bli inblandade i våldsamheter. Enligt OPH:s rapport provocerades konflikten med polisen fram av en grupp våldsamma demonstranter från det blå blocket. Dessa skall, enligt OPH:s uppgifter, ha slitit bort polisens kravallstaket vid platsen

där det rosa blocket höll till och demonstranterna kom där i kontakt med poliserna som försvarade den inre zonen. Polisen på plats var utan kravallutrustning och några av dem ådrog sig skador i samband med att de försökte stoppa demonstranternas intrång i den inre säkerhetszonen. Ur polispresidentens rapport framgår det att en kravallutrustad ordningsstyrka sattes in som förstärkning och demonstranterna pressades tillbaka bl.a. med hjälp av vattenkanoner.

Av polispresidentens rapport framgår vidare att polispresidenten strax efter klockan 15.00 fattade beslut om att inkalla förstärkning från angränsade länsförvaltningar av de 1 900 poliser som var satta i beredskap. Efter ankomst sattes de direkt in för att stärka säkerhetsarrangemangen i säkerhetszonen kring kongresscentrum.

Lena Westerlund, politiskt sakkunnig hos finansminister Bo Ringolm har uppgett att samtidigt som sammandrabbningar mellan demonstranter och polis pågick utanför kongresscentrum genomfördes mötet som planerat. Delegaterna varnades dock för att försöka lämna byggnaden. Lena Westerlund har vidare uppgett att ryktena om hur delegaterna skulle transporteras därifrån tilltog under eftermiddagen, i takt med att sammandrabbningarna drog ut på tiden och det inte var möjligt för delegaterna att lämna kongresscentrat via de vanliga utgångarna. Plötsligt hade beskedet kommit om att delegaterna skulle lämna kongresscentrum via tunnelbanan.

Enligt uppgifter från polisen hade tunnelbanan hållits stängd med anledning av mötet. Den öppnades för evakueringen av delegaterna. Lena Westerlund har uppgett att evakuering pågick löpande under någon timme och att delegaterna fick åka till ändstationen. Där väntade bussar för transport till antingen hotell eller till Utställningspalatset i Prags utkant, Holesovic mässområde, där den tjeckiske premiärministern skulle ge en middag.

Demonstrationen hade när den upplöstes pågått i flera timmar. Att den framåt 18–19-tiden upplöstes var enligt polisens uppfattning beroende av den polisförstärkning som sattes in och som hade en stark psykologisk inverkan på demonstranterna.

Sammandrabbningar mellan polis och demonstranter under kvällen och natten den 26 september

Demonstrationen vid kongresscentrat upplöstes vid 18–19 tiden. Enligt OPH:s rapport återsamlades därefter en övervägande

majoritet av demonstranterna utanför Statsoperan. På vägen dit hade en grupp blockerat trafiken på motorvägen och även omringat en byggnad där ett kulturprogram för IMF-delegaterna skulle äga rum. Enligt polisen kunde demonstranterna på motorvägen avlägsnas utan att några våldsamheter uppstod. Arrangörerna av kulturprogrammet valde dock att ställa in det och det var den enda kringaktivitet runt mötet som inte ägde rum.

En grupp om cirka 500 demonstranter lämnade området runt Statsoperan och gav sig iväg till Utställningspalatset där det förutom premiärministerns middag för delegationsledarna också hölls en mottagning för mötesdelegaterna. Demonstranterna försökte förgäves hindra mötesdelegaterna att ta sig in i byggnaden.

Pelle Enarsson har uppgett att allt var lugnt till en början inne i lokalen, men när delegaterna ombads att lämna den uppstod ett mindre kaos. På framsidan av byggnaden fanns en öppen plats med gallergrindar. Där fanns en, som Pelle Enarsson uppfattade det, begränsad poliskedja som inte var mer än en man bred och där befann sig även en grupp demonstranter. Delegaterna uppmanades att lämna lokalen via baksidan. Demonstranterna hade tagit sig runt byggnaden och när Pelle Enarsson satt i bussen hade ett antal demonstranter rusat mot bussen och slagit på den. Det hade inte funnits tillräckligt med bussar för att transportera delegaterna till hotellen så i stället kördes de endast en kort sträcka till tunnelbanestationen som vid den här tidpunkten hade stängt. Enligt Pelle Enarsson överrumplades polisen av situationen och de hade ingen framförhållning vid detta tillfälle för transport m.m., av delegaterna.

Enligt OPH:s rapport bröt sig cirka 150 våldsamma demonstranter ur den grupp som befann sig vid Statsoperan vid Wenceslastorget. Dessa demonstranter attackerade flera av poliserna på plats, som endast bar enkel uniform. Därefter, enligt OPH:s rapport var då klockan 20.00, började samma personer krossa skyltfönster till olika affärer, banker, McDonalds och KFC restauranger runt torget samtidigt som de återigen attackerade polisen. Poliserna som var utan kravallutrustning fick förstärkning efter någon halvtimme och de våldsamma demonstranterna tvingades då bort från torget.

Jiri Kopal har uppgett att polisen först därefter stängde av torget från båda sidor. Kvar på torget fanns endast de fredliga demonstranterna tillsammans med turister och förbipasserande.

Olika versioner eller delversioner förekommer om vad som hände på kvällen och natten efter demonstrationen. De svenskar som var på plats, demonstranter såväl som vissa delegater, har

beskrivit Prag som en laglös stad under natten mellan den 26 och 27 september. De har berättat om våldsamma sammandrabbningar mellan polis och aktivister och att den återhållsamhet som polisen hade uppvisat tidigare under dagen var borta.

Prags polischef har uppgett att polisen hade gjort ingripanden, men han gav inga detaljer. I polispresidentens rapport uppges att torget utrymdes och att vissa aggressiva personer kunde identifieras, gripas och överlämnas för vidare åtgärder. Omkring kl. 23.00 hade polisen, enligt egen uppfattning, situationen under full kontroll.

I såväl OPH:s rapport som i Amnestys rapport ”Arbitrary detention and police illtreatment following September 2 000 protest”, hänvisas till rapporter och vittnesmål som de två organisationerna mottagit om våldsamheter från polisens sida och om att polispatruller under den aktuella natten höll kvar i häkte inte enbart personer polisen misstänkte för brott utan även många fredliga demonstranter. Polisen uppges slumpvis ha stoppat och anhållit personer ute på gatan som beroende på sin ålder eller sitt utseende kunde tas för att vara demonstranter, men även personer som bara råkade befinna sig ute på stan under natten.

Gripna aktivister och anmälningar mot polisen

Totalt greps 949 personer i samband med demonstrationerna, varav 386 var utländska medborgare. Enligt polischefen skedde de flesta gripandena i samband med kravallerna runt kongresscentrat, där ungefär 500 demonstranter greps. Enligt polispresidentens rapport betecknades de flesta fall som en administrativ förseelse om vilka polisen själv kan fatta beslut (se ovan). 130 av de utländska medborgarna placerades i utlänningsarrest på polisavdelningen i Balková i väntan på administrativ avvisning. Den sista personen där släpptes den 29 september 2000.

Av de 500 gripna överlämnade polisen 30 personer till åklagaren misstänkta för brotten angrepp på tjänsteman, smädande av nationalitet, ras eller övertygelse, våldsamt upplopp, skadande av annan tillhörig egendom samt för stöd och propaganda för rörelser syftande till undertryckande av fri- och rättigheter. 25 personer åtalades, varav 20 var utländska medborgare. 16 personer häktades varav alla utom en var av utländsk nationalitet.

Av polispresidentens rapport framgår att 393 skriftliga klagomål mot polisen skickades till de tjeckiska myndigheterna i samband

med och efter IMF/Världsbankens möte i Prag. 284 av dessa var skrivna på främmande språk och efter översättning sorterades 89 anmälningar bort som hade sänts upprepade gånger. Endast 70 av de 393 skrivelserna bedömdes som inriktade på polisens agerande och metoder. 16 av dessa anmälningar rörde ärenden av brottmålskaraktär. Endast i ett fall konstaterades att brott hade begåtts, och i två fall konstaterades handlingar som hade karaktären av disciplinbrott. Det fall där brott konstaterats gällde ett antal polismäns obefogade våld mot gripna personer på en polisstation. I polispresidentens rapport uppges att det konstaterats att brottet hade begåtts men att det inte hade varit möjligt att säkra tillräckliga bevis för att åtala någon eller några. I de två fallen av konstaterade disciplinbrott handlade det, enligt polispresidentens rapport, i det första fallet om misstanke om missbruk av tjänsteställning i samband med tjänsteingripande av en polisman som mot demonstranter hade använt en käpp som polismannen hade fråntagit en av demonstranterna. Det andra fallet rörde även det misstanken om missbruk av tjänsteställning i samband med att några polismän hade använt fysiskt våld mot en demonstrant, fråntagit denne bl.a. en fickkniv, legitimationshandlingar och kvarhållit personen hos polisen. Det är oklart under vilken tid och under vilka omständligheter det skedde. Polisen konstaterade att det inte förelåg något brott i detta fall, utan att det handlade om ett disciplinärende.

När det gäller ärenden av icke-brottmålskaraktär uppges det i polispresidentens rapport att det i tre fall har konstaterats att fel har begåtts av poliser. I det första fallet hade en gripen demonstrant förvägrats se sitt identifikationsnummer. I det andra fallet hade en gripen demonstrant på en polisstation tvingats till daktyloskopering1 trots att det inte hade funnits något rättsligt skäl därtill. I det tredje fallet hade en gripen person omotiverat eskorterats till utlänningspolisen.

I polispresidentens rapport framhålls att flera av anmälningarna av icke-brottmålskaraktär hade upprättats av personer som inte deltagit i demonstrationen. Polisen drog den slutsatsen då dessa anmälningar hade överensstämmande innehåll men olika underskrifter. Polisen hade ändock behandlat dessa anmälningar. I sin rapport framför OPH stark kritik mot såväl polisens agerande som mot de tjeckiska myndigheternas utredning av anmälningarna mot polisen som OPH anser vara bristfällig i många avseenden.

1 Daktyloskopi är en metod att identifiera en person med hjälp av fingeravtryck (Nationalencyklopedins ordbok, första bandet, 1995).

4.4 Mötet i Europeiska rådet i Nice den 7–9 december 2000

Sammanfattning

Europeiska rådets möte i Nice skulle enligt planerna äga rum under tiden den 7–9 december 2000, men kom på grund av utdragna förhandlingar att pågå i fem dagar. Demonstrationer genomfördes dock endast den 6 och 7 december.

Poliser från hela Frankrike var kommenderade till Nice för att delta i insatsen. Cirka 4 000 poliser från framförallt kravallpolisen, CRS, och gendarmeriet deltog. Enligt svensk polis på plats i Nice hade den franska polisen upprättat en starkt bevakad säkerhetszon omfattande huvudvägen från delegaternas hotell fram till, och inklusive, möteslokalen.

Attac arrangerade protestaktiviteterna i samband med Europeiska rådets möte. En representant för franska Attac har uppgett att trots upprepade försök från deras sida var vare sig de lokala eller nationella myndigheterna intresserade av att föra någon dialog med Attac. Avsaknaden av dialog bidrog till svårigheterna för Attac att finna lokaler för aktivisternas boende liksom för mötes- och seminarieverksamhet.

I den fackliga demonstrationen som genomfördes den 6 december deltog cirka 65 000 personer. Demonstrationen, för vilken givits tillstånd, genomfördes utan incidenter och när den var över lämnade de flesta deltagarna Nice.

De våldsamheter och den förstörelse som skedde i samband med den globaliseringskritiska demonstrationen den 7 december beskrivs, av såväl de franska myndigheterna som franska Attac, som begränsad, om än intensiv. Demonstrationens totala antal deltagare uppgick till mellan 5 000 och 6 000 personer, varav de som deltog i våldsamheterna beskrivs ha utgjort en mycket begränsad grupp. Demonstranterna lyckades inte att omringa själva möteslokalen Akropolis, utan nådde endast fram till polisens avspärrningar som omgärdade bl.a. möteslokalen.

4.4.1 Tillgänglig information för undersökningen

Kommittén har haft svårigheter att få del av information från ansvariga myndigheter i Frankrike. Vi har endast erhållit mycket begränsad och översiktlig information om såväl förberedelserna som insatsen under mötet i Nice. Uppgifterna om polisens antal

liksom dess utrustning och vidtagna säkerhetsåtgärder har vi främst fått från Polismyndigheten i Stockholms län som hade två personer på plats under de aktuella dagarna.

Följande personer har intervjuats:  Tord Bergstedt, insatsledare, Stockholmspiketen – Polismyn-

digheten i Stockholms län, säkerhetsenheten, operativa sektionen  Daniel Sestrajcic, lärare vid Kvarnby Folkhögskola, deltog i

demonstrationen den 7 december  Mårten Pedersen, tidigare involverad i ETUC, European Trade

union Confederation, deltog i demonstrationen den 6 december  Christoph Agitón, franska Attac, var med och organiserade

protestaktionerna

Kommittén har haft tillgång till följande skriftliga material:  Information från franska inrikesministeriet om polisens insats

under Europeiska rådets möte i Nice  Information från prefekturen i Nice avseende polisens insats

under Europeiska rådets möte i Nice  Franska lagtexter avseende demonstrationsrätten  Rapport från Polismyndigheten i Stockholms län efter studie-

besök i Nice den 7–8 december 2000  Rapport från Polismyndigheten i Stockholms län efter studie-

besök på Nice internationella flygplats den 5–6 februari 2001 med anledning av Europeiska rådets möte i Nice i december 2000

4.4.2 Fransk lagstiftning avseende demonstrationsrätten och mötesfriheten

Allmänna sammankomster

Enligt fransk lag får allmänna sammankomster i enlighet med principen om mötesfrihet hållas utan tillstånd och utan föregående anmälan. Sammankomster får dock inte hållas på offentlig plats, dvs. de får hållas endast på privat plats eller plats som är tillgänglig för allmänheten. Sammankomsten får inte pågå längre än till klockan 22.00. I lokaler dit allmänheten har tillträde och som

stänger senare får dock sammankomster pågå till det klockslag lokalen skall stängas.

Sammankomsten eller mötet skall anordnas av en styrelse bestående av minst tre personer. ”Styrelsen skall ansvara för att ordningen upprätthålls, förhindra lagöverträdelser, förbjuda tal som strider mot allmän ordning eller sedlighet eller som innebär uppmaning till lagöverträdelser eller brott.” Styrelsens medlemmar är straffrättsligt ansvariga för överträdelser av dessa bestämmelser, och påföljden är böter av första klassen, dvs. högst 250 franc eller 38 euro.

En tjänsteman från administrationen eller rättsväsendet får delegeras – i Paris av polisprefekten och i departementen av prefekten, underprefekten eller borgmästaren – för att närvara vid sammankomsten. Prefekten är utsedd av presidenten och företräder staten i sitt departement där han är ansvarig för den allmänna ordningen. Polis och gendarmeri lyder under prefekten. I frågor som rör bl.a. säkerhet och ordning har prefekten mandat att i statens namn vidta polisiära åtgärder inom ett område som överskrider kommungränsen. Under prefekten finns ett antal underprefekter med ansvar för var sitt arrondissement där underprefekten är den företrädare för staten som finns närmast medborgarna.

Rätten att upplösa en sammankomst får dock endast utövas av myndighetens företrädare på styrelsens begäran, eller om det förekommer uppenbart lagstridigt förfarande.

Demonstrationer

I Frankrike är arrangören skyldig att anmäla att en demonstration avses äga rum. Anmälan skall göras till kommunens borgmästare eller, i kommuner med statlig polismyndighet, till prefekten, dvs. till polismyndigheten. I anmälan, som skall göras minst tre och tidigast femton dagar före den dag demonstrationen skall äga rum, skall bland annat anges demonstrationens syfte, plats, datum och klockslag för samlingen och i förekommande fall planerad väg.

Anmälan innebär inte att arrangören begär tillstånd för demonstrationen, utan det handlar om att myndigheterna informeras. I Frankrike utfärdas aldrig tillstånd för demonstrationer, men polismyndigheten kan förbjuda en demonstration om den bedömer att den allmänna ordningen riskerar att störas. Förbud mot en demonstration måste motiveras av att störningen förväntas bli omfattande och att polisen inte har möjlighet att hantera den. Ett

förbud behöver inte nödvändigtvis betyda att en demonstration inte kan äga rum. Polisen har dock rätt i sådana fall att upplösa demonstrationen med tvång. Vanligare är, i synnerhet i Paris, att arrangören ombeds att ändra demonstrationsvägen på grundval av de invändningar som polismyndigheten kan ha beträffande den planerade vägen.

Den som anordnar en demonstration utan föregående anmälan eller trots förbud kan dömas till sex månaders fängelse och böter på 50 000 franc eller 7 500 euro.

Det är förbjudet att bära vapen under en allmän sammankomst eller demonstration. Överträdelse kan straffas med tre års fängelse och böter om 300 000 franc eller 45 000 euro. Vapnet kan vara ett vapen i egentlig mening (kniv, skjutvapen) men också vapen i mera praktisk bemärkelse (metallstång eller järnrör).

Prefekten har enligt lag rätt att utfärda förbud mot att, under tiden mellan 24 timmar före en demonstration och dess upplösning, utan legitimt skäl inneha eller transportera föremål som kan utgöra ett vapen i praktisk bemärkelse om det finns anledning att befara störningar av den allmänna ordningen. Förbudet tillämpas inom ett geografiskt område som täcker platsen för demonstrationen, angränsande områden och tillfartsvägar. Området får dock inte vara oproportionerligt stort i förhållanden till vad omständligheterna kräver.

Maskering

Frankrike har inget maskeringsförbud.

4.4.3 Planeringsfasen

Ansvarsfördelning

Av underlaget från Inrikesministeriet framgår att det är Inrikesministeriet som ansvarar för den allmänna ordningen och säkerheten inom hela territoriet. Under ledning av inrikesministeriet har prefekten (den nationella regeringens representant i departementen) i de berörda departementen ansvaret för de tekniska förberedelserna inför möten såsom Europeiska rådets möte i Nice.

Riktlinjerna för säkerhetsåtgärderna fastställs av de centrala myndigheterna medan prefekten sedan ansvarar för den operativa samordningen av de säkerhetsåtgärder som genomförs. Prefekten

förfogar härvid över en operativ sambandscentral som förbinder samtliga berörda myndigheter och tjänster: nationella polisen, nationella gendarmeriet, försvarsmakten, vägverket, räddningstjänsten etc.

Departementets direktör för allmän säkerhet (befattningen kan i svenska termer beskrivas som motsvarande den befattning vid en svensk länsstyrelse som ansvarar för frågor rörande säkerhet) har, på uppdrag av prefekten i departementet, ansvaret för tillämpningen av säkerhetsåtgärderna.

Avseende demonstrationer har inrikesministeriet framfört att demonstrationsfriheten måste utövas inom ramen för de nödvändiga säkerhetsåtgärderna som vidtas för att möten såsom exempelvis Europeiska rådets möte skall kunna genomföras på bästa sätt. Samtidigt har det betonats att de ansvariga för protestaktionerna ofta visar en god vilja till att genomföra lugna demonstrationer, men att det finns en tydlig risk för att ett antal demonstranter stör den allmänna ordningen och därför måste polisen utforma säkerhetsåtgärderna därefter.

Enligt inrikesministeriet inledde de franska myndigheternas förberedelser av säkerhetsåtgärderna sex månader före mötet. Arbetet fokuserades särskilt på att garantera säkerheten för stats- och regeringscheferna samt andra högt uppsatta mötesdeltagare under transporter och boende. Vidare hade säkerställandet av säkerheten i möteslokalen – Kongresspalatset Akropolis – hög prioritet. Andra viktiga frågor var hanteringen av förväntade demonstrationer med eventuella våldsamma inslag samt hanteringen av potentiella terroristhot alternativt terroraktioner.

Inför Europeiska rådets möte i Nice fastställdes följande övergripande riktlinjer för planeringen av säkerhetsåtgärder:

1. Skyddet för högt uppsatta personer skulle säkerställas av enheten för skydd för högt uppsatta personer.

2. Säkerhetsområden skulle fastställas kring hotell och möteslokaler, inom vilka endast ackrediterade personer och fordon skulle vara tillåtna. Dessa områden skulle kontrolleras av polis och gendarmeriet i tillräckligt stort antal för att förhindra att demonstranter skulle kunna tränga in.

3. De färdvägar som skulle användas av officiella delegationer skulle stå under strikt kontroll, med företrädare för ordningsmakten placerade på noga utvalda platser för att förhindra eventuella attacker från demonstranter.

4. Demonstrationer skulle övervakas för att förhindra våldsutbrott bland demonstranterna och för att se till att de skulle hålla sig längs den planerade vägen. I förebyggande syfte skulle ordningsmakten upprätta avspärrningar för att hindra demonstranter från att ta sig in på känsliga områden.

Inför mötesdagarna hade Nices borgmästare förklarat att aktiviteten i Nice skulle pågå som vanligt och att inga affärer, företag eller skolor skulle hållas stängda.

Organisationssidan och dialog

Franska Attac stod som huvudorganisatör av protestaktionerna i samband med Europeiska rådets möte i Nice. Enligt Daniel Sestrajcic var emellertid organisationen svag och det fanns inte något som motsvarade de Convergence center som upprättades i Prag och Genua. På dessa platser utgjorde Convergence center den stora samlings- och informationsplasten för aktivisterna och där serverades mat.

Enligt Christoph Agitón var en starkt bidragande faktor till situationen i Nice den uteblivna dialogen mellan organisationssidan och myndigheterna, och särskilt det förhållandet att de lokala myndigheterna inte var villiga att upplåta lokaler åt aktivisterna.

Nice styrdes vid tiden för Europeiska rådets möte av det konservativa partiet. Borgmästarens och prefektens politiska tillhörighet var enligt Christoph Agitóns uppfattning den främsta anledningen till varför Attacs försök till dialog med myndigheterna avvisades. Attacs initiativ till dialog fick inte heller gehör på inrikesministeriet.

Enligt Christoph Agitón försvårade den uteblivna dialogen möjligheterna att ordna såväl sovplatser till aktivisterna som lokal för att hålla de planerade seminarierna inom ramen för en s.k. motkonferens. Attack kontaktade flera instanser men det var ingen som var villig att ställa upp. Så sent som veckan före Europeiska rådets möte erbjöds de att låna en sporthall – Leyrit Gymnasium – som kom att tjäna som både sovplats och lokal för seminarierna. I slutänden upplät även myndigheterna i en grannkommun, där det kommunistiska partiet hade makten, utan kostnad en sporthall för aktivisterna. Mellan 400 och 500 personer bodde där.

Attac hade heller ingen kontakt med polisen. Enligt vad Christoph Agitón har uppgett innebar det i sig inget problem. Han

förklarade det med hänvisning till att det i Frankrike finns en lång tradition av konfrontation mellan demonstranter och polis, och att båda sidor därför vet hur långt de kan gå utan att den aktuella situationen utvecklas i sådan riktning att den blir okontrollerbar.

Christoph Agitón har vidare framfört att han hade ett mycket kort möte, endast under några minuter, med polisen dagen före den första demonstrationen. Anledningen var att det runt om på franska järnvägsstationer hade uppstått visst tumult i samband med att polisen ingrep mot de aktivister som blockerade biljettluckor och tågspår i protest mot att de inte hade fått gehör för sina krav på fri resa för arbetslösa som ville resa till Nice för att demonstrera.

Vid sitt möte med polisen uppgav Christoph Agitón att demonstranterna den 7 december hade för avsikt att omringa möteslokalen, utan användande av våld. Polisen framförde att de å sin sida skulle skydda möteslokalen och delegaternas hotell från protestaktioner. Det var, enligt Christoph Agitón, i princip allt vad som sades under mötet.

Polisens förberedelser och säkerhetsåtgärder

Enligt inrikesministeriets uppgifter var polis från hela Frankrike kommenderad till Nice för att delta i insatsen i samband med mötet. Under insatsen användes enheter som var specialiserade på att upprätthålla ordningen såsom nationella säkerhetstrupper, dvs. grupper från det mobila gendarmeriet som förstärkte den lokala säkerhetstjänstens personal, CRS (Campagnies Republicaines de Securité) som är den franska kravallpolisen samt specialenheter som R.A.I.D (Service de Recherche, d’Assistance, d’Intervention et de Dissuasion) och G.I.P.N (Groupes d’Intervention de la Police Nationale) för att förhindra terroristaktioner.

Tord Bergstedt, vars information till övervägande del baseras på egna observationer samt samtal med franska kolleger, har uppgett att totalt cirka 4 000 man från gendarmeriet och CRS deltog i insatsen. Dessa uppgifter är dock mycket osäkra. En förstärkning om cirka 1 000 poliser kallades in när oroligheterna uppstod. Under insatsen användes inga polishundar eller hästar.

Tord Bergstedt har vidare uppgett att polismännen var utrustade med hjälm, sköld, personlig skyddsutrustning, benskydd, s.k. tomfabatong, tjänstevapen bestående av en 9 mm pistol alternativt en revolver av kaliber 38. Vissa poliser, oklart antal, bar hel kroppsskyddsutrustning. De flesta poliser var utrustade med tårgashand-

granater och varje grupp förfogade över ett 40 mm tårgasgevär. En polisman i varje grupp var dessutom utrustad med ett förstärkningsvapen av kaliber 5,56.

Enligt Tord Bergstedts uppgifter använde sig polisen under insatsen av rörliga vattenkanoner och tankbilarna var utrustade med dubbla vattenkanoner. Under insatsen patrullerade polishelikoptrar ständigt luftrummet samtidigt som polisbåtar patrullerade sjösidan. Därtill fanns längre ut från land enheter ur franska flottan på plats.

Christoph Agitón har uppgett att myndigheterna, som säkerhetsåtgärd, hade inrättat en zon utanför Nice centrum där det var tillåtet att demonstrera, samt en inre säkerhetszon i centrum. Tord Bergstedt har beskrivit utformningen av den inre säkerhetszonen. Zonen hade sin utgångspunkt nere vid strandpromenaden, där de flesta delegaternas hotell låg, upp längs paradgatan till möteslokalen Akropolis. Polisens avspärrningar delade Nices centrum mitt itu, utan möjlighet för demonstranterna att ta sig igenom om de inte tog långa omvägar. Säkerhetszonen avgränsades av kravallstaket och polisavspärrningar.

Valet av boende för delegaterna liksom valet av möteslokaler var enligt Tord Bergstedts bedömning lämpliga ur transport- och säkerhetsavseende. Nice ligger endast tio minuters bilfärd från flygplatsen. Huvuddelen av delegaterna var erbjudna boende på hotell vid strandpromenaden, och eskorten mellan hotellen och Akropolis tog aldrig längre tid än fem minuter. Möteslokalen Akropolis liksom justitieministeriets byggnad, där middagen för stats- och regeringscheferna ägde rum, var båda lätta att spärra av. Det gällde särskilt justitieministeriets byggnad som ligger inbäddat och skyddat.

Tord Bergstedt har uppgett att polisen hade placerat ut skyddsstaket längs större delen av sträckan mellan flygplatsen och hotellområdet vid strandpromenaden. I varje vägkorsning var ett flertal polismän placerade för övervakning. Inne i säkerhetszonen från strandpromenaden upp till Akropolis var fordonstrafik förbjuden. Gångtrafik var dock tillåten, men polisen kontrollerade alla som ville ta sig in i zonen. De omfattande avspärrningarna kring Akropolis förstärktes ytterligare under natten den 6 december. Som en säkerhetsåtgärd hade polisen även sett till att samtliga papperskorgar i området hade plockats bort. Säkerhetszonen markerades av kravallstaket och mellan 25 och 30 poliser användes normalt för bevakning av staketavspärrningen på en gata.

De franska myndigheterna införde, i enlighet med reglerna i

Schengenavtalet (se avsnitt 7.6.1)

, temporära gränskontroller under

fyra dagar inför mötet. 1 500 italienska medborgare tillhörande Ya Basta! och Rifondazione Communista stoppades vid gränsen vid staden Vintimille och tilläts inte resa in i Frankrike. Enligt Christoph Agitón agerade de franska myndigheterna felaktigt, eftersom aktivisterna som blev fast på tåget vid gränsen antingen hade pass eller någon annan sorts identitetshandling på sig.

4.4.4 Händelseförloppet

I sporthallen i Nice som ställts till demonstranternas förfogande hölls under veckan före demonstrationen den 7 december olika workshops och diskussioner. Christoph Agitón har uppgett att många av diskussionerna hölls för att förbereda deltagarna inför demonstrationen. Det var många mycket unga personer som hade kommit till Nice och som aldrig tidigare deltagit i denna typ av demonstration. Det var därför, enligt Christoph Agitón, viktigt att få med dessa unga personer på aktiviteterna och i diskussionerna i sporthallen, inte minst för att få dem att förstå och acceptera det ickevålds-koncept som gällde för demonstrationen.

Enligt Daniel Sestracjic samlades ungefär 2 000 aktivister i sporthallen på kvällen den 6 december. Under vad han betecknade som primitiva förhållanden genomfördes ett antal seminarier. Aktiviteten kom senare på kvällen att övergå till ett planeringsmöte för den efterföljande dagens globaliseringskritiska demonstration.

Strukturen för diskussionen under mötet var att olika affinity groups/vängrupper valde sina språkrör som sedan talade för gruppen under mötet och bestämde vad som skulle ske under demonstrationen. Enligt Daniel Sestrajcics uppgifter framfördes många ”luddiga” idéer men enighet kunde slutligen nås om att demonstranterna skulle omringa möteslokalen Akropolis och vid ingångarna markera sin närvaro. På mötet kom de även överens om att det inte skulle förekomma några våldsamma inbrytningsförsök. Riktlinjerna för demonstrationen var symboliska aktioner utan användandet av våld.

Enligt Christoph Agitón bestämdes det att demonstrationen skulle omringa Akropolis från två håll, och att demonstrationståget därför skulle ha två utgångspunkter. Bakom beslutet låg även praktiska aspekter. Många av aktivisterna bodde nämligen i sporthallen som låg i östra delen av Nice, och det hade enligt Christoph Agitón inneburit stora problem för dem att ta sig till central-

stationen i västra delen av Nice varifrån den andra delen av tåget skulle avgå.

Den fackliga demonstrationen den 6 december

Dagen före öppnandet av Europeiska rådets möte genomfördes en demonstration anordnad av European Trade Union Confederation (ETUC) med deltagare huvudsakligen från europeiska fackförbund. Nordiska fackförbund deltar, enligt Mårten Pedersen, normalt inte i de fackliga demonstrationer som genomförs i samband med Europeiska rådets möten. I den fackliga demonstrationen i Nice deltog cirka 65 000 personer vilket var ungefär samma antal som deltog i den fackliga demonstrationen i Porto i juni 2000 under det portugisiska ordförandeskapet.

Majoriteten av deltagarna var fackföreningsmedlemmar. Attac och flera andra globaliseringskritiska organisationer deltog med upp till 5 000 personer. Gemensamt för samtliga deltagare i tåget var, enligt Daniel Sestrajcic, kritiken mot effekterna av den nyliberalisering som kännetecknar utvecklingen i många europeiska länder. Medan de fackliga förbunden framförde kritik mot vad de upplevde som svagheter i den sociala stadga som skulle antas av EU:s stats- och regeringschefer vid mötet, avvisade de globaliseringskritiska organisationerna och sammanslutningarna stadgan i dess helhet.

Enligt Mårten Pedersen genomfördes demonstrationen på ett mycket lugnt sätt och den hade mer karaktären av en folkfest. Under samlingen inför avtågandet stod orkestrar i gathörnen och spelade musik. Organisationerna och sammanslutningarna tillhörande den globaliseringskritiska rörelsen gick längst bak i demonstrationståget och även de uppförde sig mycket lugnt enligt Mårten Pedersen.

Demonstrationståget hade av polisen hänvisats till en marschväg utanför centrum. Tåget kom att gå i en cirkel runt centrum och nästan ned till strandpromenaden. Antalet deltagare var högt samtidigt som den väg demonstrationståget hade blivit hänvisat av myndigheterna, enligt Mårten Pedersen, visade sig vara alltför kort, vilket innebar att när tågets tät hade kommit till den utsatta slutpunkten hade tågets bakre del knappt börjat gå. Med anledning av att demonstrationsvägen var så kort gick tåget två varv, vilket innebar att demonstrationstågets främre del varvade de längst bak i tåget.

Demonstrationen pågick under ett par timmar, och därefter lämnade majoriteten av deltagarna Nice.

Tord Bergstedt har uppgett att det på kvällen den 6 december förekom oroligheter inne i stan när mindre grupper av aktivister begick våldsamheter. Polisen ingrep dock snabbt mot dessa oroselement.

Demonstrationen den 7 december

Den globaliseringskritiska demonstrationen som ägde rum den 7 december hade två utgångspunkter. Den ena halvan av demonstrationståget om cirka 2 000–3 000 demonstranter samlades på Nice centralstation i västra delen av staden. I denna del av tåget ingick, enligt Daniel Sestrajcic, demonstranter främst från Attac och fackliga organisationer. Ungefär lika många demonstranter hade samlats på ett torg i östra delen av Nice, i närheten av den sporthall som många av dem hade som sovplats. Denna del av demonstrationståget omfattade till största del ungdomsrörelser och -organisationer.

Daniel Sestrajcijc, som under natten till den 7 december hade bott i den sporthall som upplåtits av myndigheterna i grannkommunen, har berättat att han inte lyckades ta sig igenom avspärrningarna i Nice centrum för att komma till centralstationen. Han hamnade därför i den del av tåget som avtågade från östra delen av Nice. Demonstrationståget startade vid 8–9-tiden på morgonen. Funktionärer med Attac-armbindlar fanns på plats och visade demonstranterna vägen. Demonstrationståget gick under någon timme mot centrum och EU-mötets lokaler Akropolis.

Daniel Sestrajcic har uppgett att han inte har klart för sig huruvida demonstrationståget följde den planerade vägen eller om de var tvungna att välja en alternativ väg på grund av polisavspärrningarna. Från tågets utgångspunkt valdes i alla fall en gata i riktning mot den rondell som angränsade till säkerhetszonen och till Akropolis. På denna gata fanns det på höger sida två eller tre polisavspärrningar till några sidogator. När tåget passerade dessa förekom några mindre incidenter mellan polis och några demonstranter.

Framme vid rondellen möttes demonstrationståget av polis bakom kravallstaket, och bråk utbröt mellan polisen och demonstranter. Daniel Sestrajicic upplevde det inte som en samlad polisinsats utan polisen kom fram i olika omgångar mot demonstrationståget

som stod stilla invid avgränsningen till säkerhetszonen. Polisen sköt tårgas och Daniel Sestrajcic såg hur några demonstranter började kasta sten. Inför polisens tårgasattacker backade demonstranterna och gick bort några kvarter in i gamla stan för att rensa ögonen. Därefter kom de tillbaka.

Daniel Sestrajcic har vidare uppgett hur demonstrationståget delades upp i tre block som ställde sig vid var sin polisavspärrning på den gata tåget hade gått samt i rondellen. Informationen från organisatörerna var, enligt honom, begränsad och flera aktivister förstod inte anledningen till uppdelningen och visste inte heller vart de skulle gå. Efter en stund började tåget marschera igen och en grupp demonstranter återupptog stenkastandet och bråket med polisen. I det läget stormade polisen fram och det uppstod, enligt Daniel Sestrajcic, ett inferno.

Vidare, enligt Daniel Sestrajcic, så var demonstrationståget vid tillfället fortfarande uppdelat och olika grupper kom därför att agera oberoende av varandra. En minoritet av demonstranterna började bygga barrikader och många demonstranter hamnade mitt emellan de stenkastande demonstranterna och polisen. Sammandrabbningen mellan polis och demonstranter pågick längs en sträcka av flera kilometer. Det bolmade rök, sopcontainrar drogs fram och gatstenar kastades. Affärer som hittills hade haft öppet stängde.

Enligt Daniel Sestrajcics, som han själv uttrycker det, mycket subjektiva bedömning uppstod våldsamheterna på grund av polisens provokationer, även om han inte med säkerhet kan säga att det var polisen som inledde bråket. Daniel Sestrajcic har uppgett att han sett ett antal demonstranter kasta föremål mot polisen och att polisen i det läget valde att direkt slå tillbaka mycket hårt och utan att särskilja de fredliga från de våldsamma demonstranterna. Våldet eskalerade, enligt Daniel Sestrajic, som ett resultat av polisens beslut att skicka in allt fler polismän, som i stor utsträckning använde sig av tårgas för att skingra demonstranterna. I den situation som uppstod blev även s.k. fredliga demonstranter arga och flera av dem reagerade våldsamt.

Våldsamheterna i själva centrum pågick under någon timme. De fortsatte under vägen som polisen tvingade de våldsamma demonstranterna tillbaka till sporthallen, dit de kom vid 15–16-tiden. Daniel Sestrajcic lyckades ta sig igenom centrum och anslöt sig där till den andra delen av demonstrationståget. I denna del hade demonstrationen gått betydligt lugnare till.

Enligt Tord Bergstedt, som bevittnade delar av händelseförloppet, ägde de värsta kravallerna rum på morgonen under en begränsad tidsperiod. I sammanhanget använde polisen mycket tårgas. Polisen använde, enligt Tord Bergstedt, tårgasen som ett medel för selektering genom att den stora mängden tårgas isolerade den grupp som ville vara kvar och bråka medan resten av aktivisterna gav sig av från platsen.

Under demonstrationen och särskilt då runt säkerhetszonen var säkerhetsnivån hög. I det främsta ledet av polisavspärrningarna var, enligt Tord Bergstedt, välutbildade och välutrustade poliser placerade och de lyckades med uppgiften att garantera säkerhetszonen.

Tord Bergstedt har vidare uppgett att polisen under insatsen även använde sig av små lättrörliga grupper om åtta–tio poliser med uppgiften att gripa våldsamma aktivister. Poliserna i fråga bar jackor med texten ”Police” på ryggen och de patrullerade i civila bilar.

När klockan var omkring 13.00 var stora delar av demonstrationen upplöst. Dess slutpunkt var sporthallen där man kvällen innan hade planerat demonstrationen. Enligt Daniel Sestrajcics uppgifter var det meningen att flera seminarier skulle ha hållits under eftermiddagen och kvällen. Sporthallen var dock helt avspärrad av polisen som grep aktivister. Enligt Daniel Sestrajcic var skälet för polisens insats mot sporthallen att det enligt dem var där som våldsamheterna hade planerats. När polisen hade kommit till platsen slet de upp dörren och sköt in tårgas för att tvinga ut aktivisterna. Några hade gått ut medan andra gömde sig eller tog sig ut bakvägen. Polisen gav sig därefter av. Eftersom många aktivister var rädda för att polisen skulle komma tillbaka var det få som lyssnade på talarna under det första seminariet. Många av aktivisterna var i färd med att lämna Nice och resten av seminarieverksamheten ställdes in. Enligt Christoph Agitón var polisens insats mot sporthallen helt obefogad och det var polisen som hade provocerat fram situationen.

Christoph Agitón har uppgett att han ändock var nöjd med demonstrationen som sådan. I Nice var våldet begränsat och det utfördes av en mycket liten del av demonstranterna. Den övervägande delen av dem stannade vid att föra oväsen framme vid avspärrningarna och polisen agerade utan att använda vapen. Polisen använde emellertid, enligt Christoph Agitón, tårgas mycket flitigt.

EU-mötet som var planerat att pågå i två dagar kom att pågå i fem dagar. Inga fler demonstrationer ägde dock rum.

4.5 G8-mötet i Genua den 20–22 juli 2001

Sammanfattning

År 2001 ägde G8-mötet rum i Genua, Italien. Omfattande demonstrationer ägde rum i samband med mötet. På en viktig punkt skiljer sig demonstrationerna i Genua från övriga demonstrationer som Göteborgskommittén har studerat. Antalet demonstranter i Genua uppgick till mellan 200 000 och 250 000 personer, vilket kan jämföras med 30 000–50 000 i Seattle, 12 000–15 000 i Prag och 5 000–6 000 i Nice. Enligt polisen i Västra Götaland uppgick antalet demonstranter i Göteborg till cirka 50 000 personer.

I Genua uppskattas det svarta blocket ha uppgått till mellan 2 000 och 3 000 personer, varav majoriteten, enligt den italienska polisens bedömning, var utlänningar. Därutöver anslöt sig i Genua spontant ett högt antal ditintills fredliga aktivister till det svarta blockets aktioner. Uppgifterna om hur många de var varierar mellan 4 000 och 7 000 personer.

Såväl polisen som Genua Social Forum (GSF), som stod som huvudarrangör av demonstranternas aktiviteter i samband med G8mötet, har uppgett att de överraskades av det höga antalet demonstranter liksom antalet personer som använde sig av våldsamma metoder. Enligt polisen innebar det höga antalet demonstranter i sig svårigheter för dem att agera då såväl möjligheterna att förflytta sig som möjligheten att styra folkmassorna begränsades. Det stora antalet aktivister som använde sig av våldsamma metoder liksom deras taktik innebar problem för såväl polis som fredliga demonstranter. Små grupper av aktivister slog till och drog sig sedan snabbt tillbaka, ofta in i de fredliga demonstrationerna som de använde som kamouflage. Deras agerande gjorde det svårt för polisen att urskilja våldsamma aktivister från andra, som därför även de utsattes för polisens ingripanden riktade mot de våldsamma personerna. De fredliga demonstranterna fick även se hur deras budskap i sakfrågor försvann i medierapporteringen om våldet.

GSF, ett nätverk bestående av mellan 750 och 1 000 italienska och utländska organisationer och sammanslutningar, förde under förberedelsefasen en dialog med berörda myndigheter på såväl lokal som nationell nivå. Båda sidor har efteråt anklagat varandra för uteblivet resultat. Politiker och polisen har kritiserat GSF:s ledare för att inte ha försökt förhindra aktivisterna från att begå våldsamheter. GSF:s ledare har även beskyllts för naivitet i sin uppfattning att de talade för samtliga organisationer som anslutit

sig till GSF, när de borde ha insett att flera grupper skulle agera självständigt och våldsamt. GSF:s ledare har å sin sida kritiserat myndigheterna för att inte ha tagit deras varningar om ett mycket högt antal aktivister, varav många av dem sannolikt skulle vara våldsamma, på allvar.

Inför G8-mötet hade GSF planerat för ett fem dagar långt seminarieprogram med ämnen som samtliga kunde relateras till globaliseringsproblematiken. Fredagen den 20 juli hade GSF utlyst till en allmän aktionsdag för civil olydnad. Lördagen den 21 juli skulle en internationell demonstration äga rum under parollen ”En annan värld är möjlig” .

Myndigheternas specifika säkerhetsförberedelser inför G8-mötet omfattande dels åtgärder för att bedöma samt avvärja potentiella terroristhot, dels åtgärder för att säkerställa allmän ordning och säkerhet i samband med förväntade demonstrationer.

Terroristaktioner i form av flyganfall liksom anfall från fartyg bedömdes som ett potentiellt hot. I förebyggande syfte stängdes luftrummet över Genua och ingen fartygstrafik tilläts i hamnen eller längs kusten utanför Genua.

I polisinsatsen i Genua deltog totalt 14 000 poliser från Italiens tre poliskårer (statspolisen, karabinjären och finanspolisen). Därutöver tillkom 1 000 officerare från marinen och armén med uppgift att patrullera hamnen respektive flygplatsen.

I Genuas centrum hade polisen inrättat en inre säkerhetszon, den röda zonen, dit endast personer med särskilt passerkort hade tillträde. Zonens yttre gräns uppgick till åtta kilometer och bestod förutom av naturliga hinder av ett flera meter högt staket. Den inre säkerhetszonen omgärdades av en buffertzon, där restriktioner fanns gällande demonstrationer och motsvarande aktiviteter. Flera av bilinfarterna till Genua var avstängda liksom en av Genuas två tågstationer. Inre gränskontroller återinfördes temporärt med stöd av Schengenavtalet (se avsnitt 7.6.1) och 2 000 personer avvisades vid gränsen.

Polisen klarade av att hålla avspärrningarna kring den röda zonen och säkerställde därigenom delegaternas säkerhet liksom att själva G8-mötet kunde genomföras utan störningar. Omfattande kravaller och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter ägde dock rum i andra delar av staden.

Tre händelser kom särskilt att uppmärksammas i samband med demonstrationerna i Genua; dödskjutningen av en demonstrant, polisens insats mot Diaz-skolan som utgjorde GSF:s högkvarter samt polisens hantering av gripna aktivister på polisstationen

Bolzenato. Beträffande samtliga dessa händelser pågår rättsprocesser fortfarande.

Enligt den formella ansvarsfördelningen i Italien avseende upprätthållande av allmän ordning och säkerhet var det polischefen i Genua som hade det operativa ansvaret för insatsen under G8mötet. Inrikesministeriet har dock uppgett att insatsen bedömdes vara av sådan vikt att viss nationellt deltagande var nödvändigt. Polisen i Genua och Inrikesministeriet har olika uppfattningar om hur den faktiska arbetsfördelningen var utformad. I den parlamentsundersökning som genomförts av händelserna i Genua framhålls att det fanns brister i polisens kommunikation och koordinering. Majoriteten av poliserna saknade dessutom för uppgiften adekvat utbildning, liksom lokalkännedom.

4.5.1 Tillgänglig information för undersökningen

Intervjuer har genomförts med:  Italienska vice polischefen, prefekten Antonio Manganelli  Dr Giovanni Luperi, Säkerhetspolisen på Inrikesministeriet  Gianpaolo Leccisi, Mario Remus, Giovanni Verucci, samt

Gianfranco Tatozzi. Chefer och biträdande chefer för ”ufficio legislativo” samt ”dipartomento affari di giustizia” vid Justitieministeriet  Dr Donato Bruno ordförande i deputerandekammarens kon-

stitutionsutskott tillika ordförande i den parlamentskommitté som fick i uppdrag att undersöka händelserna i Genua  Parlamentsledamot Mascia Graciella, Rifondazione Comunista  Prefekten i Genua, Antonio Di Giovine  Polischefen i Genua, Oscar Fioriolli  Chefen för Digos (Divisione Informazione Generali operazioni

speciali – underrättelsetjänst, inrättad 1974 för att förebygga och undertrycka terrorism), Spartaco Mortola  Luca de Fraia, SDEBITARSI, aktiv i Genua Social Forum,  Bruno Vespa, en i Italien välkänd journalist, som var i Genua

under G8-mötet.  Emil Berg, som deltog i demonstrationerna  Daniel Sestracjic, lärare vid Kvarnby Folkhögskola, som deltog i

demonstrationerna

 Poliskommissarien Lennart Petersson, Rikspolisstyrelsen, som

var i Genua under G8-mötet  De två svenska sambandsmän, kriminalinspektörerna Patrik

Engström och Anette Ahlenius från Rikskrimalpolisens kriminalunderrättelsetjänst, som deltog i arbetet i den internationella sambandscentralen som hade upprättats i polisens högkvarter i Genua inför G8-mötet

Det skriftliga materialet omfattar:  Delar ur den italienska parlamentsrapporten om händelserna i

Genua, inklusive delar ur oppositions rapport  Tidningsartiklar ur den italienska dagstidningen Messaggero 30

juli-3 augusti 2001  Två kapitel om händelserna i Genua ur Bruno Vespas bok

”Chocken”, om Berlusconis hundra första dagar vid makten  Den italienska polisens skriftliga information till de internatio-

nella sambandsmännen  Ett antal rapporter från GSF om dialogen med myndigheterna

och genomförandefasen

4.5.2 Italiensk lagstiftning avseende demonstrationsrätten m.m.

Demonstrations- och mötesrätten

Demonstrationsrätten garanteras i den italienska konstitutionen. Möten på allmän plats måste dock förhandsanmälas till myndigheterna, vilka kan förbjuda sådan möten endast på grundval av styrkta säkerhetsskäl.

I lagen om allmän säkerhet finns föreskrifter för offentliga möten och sammankomster på allmän plats. Arrangören av ett möte på allmän plats, eller på plats som är öppen för allmänheten, måste ansöka om tillstånd hos provinspolischefen minst tre dagar före mötet. I ansökan skall information om dag, tid, plats och syftet med mötet samt personuppgifter på arrangörerna och eventuella talare anges. Om en demonstration eller ett möte anordnas utan föreskrivet tillstånd kan arrangören straffas med frihetsberövande upp till sex månader och/eller med böter.

Provinspolischefen kan förbjuda mötet om anmälan inte har gjorts, eller av skäl som hör ihop med bl.a. den allmänna ordningen.

På samma grunder kan denne föreskriva villkor avseende tid och plats för mötet. Den som bryter mot myndigheternas förbud eller föreskrifter kan straffas med frihetsberövande upp till ett år och/ eller med böter.

Polisen kan upplösa ett möte eller en demonstration (också i de fall tillstånd lämnats) om det förekommer manifestationer av upprorisk art, ”om det skadar myndigheternas prestige” eller kan medföra fara för den allmänna ordningen eller för medborgarnas säkerhet. Möten och demonstrationer kan även upplösas om det i samband med dem begås brott.

Polisen skall vid beslut om upplösning uppmana mötes- eller demonstrationsdeltagarna att skingra sig. I det fall uppmaningen inte har effekt skall order om skingring ske med tre formella anmaningar, varvid varje anmaning skall föregås av en trumpetstöt.

Om de tre anmaningarna inte åtlyds eller om de inte kan verkställas på grund av uppror eller motstånd, skall ansvarigt befäl ge order om att mötet eller demonstrationen skall upplösas med våld. De personer som vägrar lyda order om att skingra sig straffas med frihetsberövande från en månad till ett år och/eller med böter.

Maskering

En lag från år 1975 avseende allmän ordning förbjuder maskering i samband med deltagande i manifestationer som hålls på allmän plats eller plats som är öppen för allmänheten. Enligt lag är det förbjudet att använda skyddshjälmar eller att helt eller delvis dölja ansiktet på annat sätt som försvårar identifiering. Påföljden är fängelse en till sex månader eller böter.

Tillfälligt omhändertagande m.m.

Italien saknar motsvarighet till de svenska regler som ger svensk polis möjlighet att tillfälligt omhänderta personer i upp till sex timmar (se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Italiensk polis har dock möjlighet att föra en ordningsstörande person till polisstationen för identifiering. Därefter måste dock personen släppas.

I den italienska lagstiftningen finns inte någon specifik reglering avseende den typ av brottsliga handlingar som begicks i samband med demonstrationerna i Genua. De begångna gärningarna har be-

dömts enligt allmänna straffbestämmelser avseende konspiration, vapeninnehav och plundring.

Justitieministeriet förutser, ur ett straffrättsligt perspektiv, inga förändringar i lagstiftningen. En översyn pågår emellertid om hur man i Italien, inom ramen för nuvarande lagstiftning, skall kunna förbättra polisens möjligheter att förebygga samt bemöta våldsamma demonstrationer. Enligt justitieministeriet finns det ett politiskt tryck i Italien på ett hårdare och effektivare agerande från polisens sida. Några inskränkningar i demonstrationsrätten är dock inte aktuella.

4.5.3 Planeringsfasen

Valet av Genua som plats för G8-mötet liksom huvuddelen av förberedelsearbetet hade skett under den tidigare center-vänsterregeringen. Av medias rapportering framgick att händelserna i Göteborg i samband med EU-toppmötet oroade den i maj nytillträdde konservativa regeringen med Berlusconi som premiärminister. Vi saknar dock information om huruvida dessa händelser resulterade i några specifika ändringar eller tillägg till de i Italien sedan tidigare planerade säkerhetsåtgärderna. Som framgår av GSF:s rapporter kom emellertid dialogen med GSF att intensifieras och konkretiseras under de två sista månaderna före G8-mötet.

Förberedelserna inför mötet omfattade dels dialog med GSF dels planeringen av säkerhetsåtgärder. Dialogen mellan berörda myndigheter och GSF syftade till att garantera genomförandet av lugna och fredliga demonstrationer utan störningar av G8-mötet. Polisens konkreta förberedelser av säkerhetsåtgärderna var inriktade på att förhindra potentiella terroristhot liksom på åtgärder för att säkerställa allmän ordning och säkerhet.

Genua Social Forum och dialogen med myndigheterna

Följande redogörelse är baserad på parlamentsrapporten, GSF:s rapport och Luca de Fraias redogörelse.

GSF utgjorde en internationell plattform, till vilken mellan 750 och 1 000 organisationer och sammanslutningar hade anslutit sig i ett nätverk inför G8-mötet. GSF utgjorde den mobiliserande kraften för motståndsaktiviteterna i samband med mötet. Utöver att fästa globaliseringskritikers uppmärksamhet på mötet som

sådant liksom på sakfrågorna, förde GSF en dialog med myndigheterna om bl.a. förutsättningarna för aktivisterna att genomföra demonstrationer.

GSF var en fortsättning på ett tidigare italienskt nationellt initiativ, det s.k. Patto di Lavoro (Arbetarpakten), som etablerades den 19 december 2000. Omkring 50 italienska organisationer anslöt sig till initiativet i syfte att påverka G8-processen under såväl förberedelsefasen som själva mötet genom arrangerandet av olika parallella aktiviteter, och för att gemensamt påverka myndigheterna i processen fram till Genua-mötet. När allt fler internationella organisationer och sammanslutningar anslöt sig till pakten ändrades namnet och den 8 mars 2001 etablerades GSF.

Patto di Lavoro hade inlett ansträngningarna för att förmå myndigheterna att inse behovet av att erbjuda aktivister möjlighet att uttrycka sin kritik mot G8-mötet. I januari 2001 föreslog Patto di Lavoro tillskapandet av ett permanent arbetsforum med de lokala myndigheterna utan resultat. Viss dialog ägde emellertid rum mellan Patto di Lavoro och politiska företrädare på lokal, provinsiell och regional nivå.

Vid ett officiellt möte den 8 februari 2001 presenterade Patto di Lavoro ett antal, enligt dess uppfattning, viktiga frågor som man ansåg nödvändiga att hantera. Man pekade tydligt på riskerna för att antalet demonstranter i Genua skulle kunna komma att bli mycket högt, och att flera av dessa skulle kunna visa sig vara våldsamma. Man ställde även frågan om de lokala myndigheterna var villiga att visa de fredliga demonstranterna gästfrihet. I det sammanhanget förde de fram frågor av logistisk natur bl.a. boendeproblemet för demonstranterna och frågan om tillträde till Genua med tåg. På detta fick man emellertid inget gensvar.

Vid mötet den 8 februari stod det även klart att åsikterna skilde sig åt mellan myndigheterna och organisationsrepresentanterna avseende vilka aktiviteter G8-motståndarna skulle tillåtas genomföra. Företrädarna för Patto di Lavoro planerade för genomförandet av olika evenemang, t.ex. seminarier, parallellt med de officiella evenemangen samt demonstrationer mellan den 19 och 21 juli. Myndigheterna, och mer specifikt prefekten i Genua, var å sin sida vid detta tillfälle endast beredda att tillåta demonstrationer veckan före mötet.

Patto di Lavoro kom i mars att övergå i GSF, men det var samma personer som fortsatte dialogen med myndigheterna.

Under våren 2001 hölls därefter möten på såväl lokal och provinsiell som nationell nivå mellan GSF och inrikes- och utrikes-

ministerierna. Första mötet med den italienska polischefen ägde rum först en månad före G8-mötet. Dialogen fördes på två plan; ett politiskt och ett tekniskt. På lokal politisk nivå diskuterades bl.a. arrangemangen för demonstranternas boende, medan dialogen mellan polis och GSF i stor utsträckning handlade om demonstrationsvägar och demonstrationstillstånd.

Dialogen inleddes under center-vänsterregeringen, men övertogs av Berlusconis regering i och med regeringsskiftet. Donato Bruno har uppgett att regeringen genom dialogen ville säkerställa demonstrationsrätten samtidigt som den ville övertyga GSF att G8-mötet var så viktigt att det inte fick störas. Han har vidare uppgett att han anser att regeringsföreträdare visade sitt stöd för rätten att demonstrera, inte minst genom att det var Berlusconis regering som fattade principbeslutet om att tillåta demonstrationer i samband med G8-mötet. De specifika demonstrationstillstånden utfärdades senare av Questuran i Genua.

Luca de Fraia har uppgett att GSF:s representanter var missnöjda med dialogen. De ansåg att mötena saknade substans och att deras frågor inte togs på allvar av myndigheterna. Enligt Luca de Fraia försökte GSF varna myndigheterna och frågade om de visste vad de förberedde sig för. Från GSF:s sida betonade man att det skulle komma 10 000-tals människor till Genua och om myndigheterna inte gjorde sig redo för det, och om de och GSF inte samarbetade, skulle det kunna leda till allvarliga problem.

Enligt Luca de Fraia verkade GSF för att säkerställa att de civila rättigheterna efterlevdes i samband med G8-mötet, såsom rätten att demonstrera och rätten för aktivister att komma till Genua och vistas i staden. Redan i ett tidigt skede hade det stått klart för GSF att myndigheterna övervägde att stänga av staden, vilket stred mot GSF:s grundläggande krav på möjligheter att demonstrera mot G8mötet liksom kravet på tillträde till Genua.

I GSF:s rapport redogörs för de, ur deras synvinkel, särskilt viktiga datum och möten som ägde rum under våren 2001. Den 3 och den 5 april 2001 ägde de första mötena på nationell nivå rum med justitieministern respektive kabinettschefen på Inrikesministeriet. Samma frågor diskuterades som den 8 februari 2001. Inte heller vid detta tillfälle uppfattade GSF att de fick gehör för de synpunkter och förslag som de framförde. Parallellt med att mötet med kabinettschefen på Inrikesministeriet ägde rum genomfördes runt om i Italien tiotals fredliga ”sit-ins” framför Prefekturen i olika städer med kravet att Genua skulle vara en öppen stad.

Samtidigt som dialogen med myndigheterna pågick nationellt, ägde det första internationella GSF-mötet rum den 4 och 5 maj. Cirka 300 personer från olika länder deltog för att diskutera olika ämnen, vilka sedan skulle tas upp under det seminarieprogram som var planerat till samma vecka som G8-mötet. Under mötet diskuterades även demonstrationerna och, enligt rapporten, stärktes under diskussionerna uppfattningen att dessa skulle kännetecknas av fred och icke-våld.

Enligt GSF-rapporten, vilket även framförts av Luca de Fraia, förbättrades inte dialogen av regeringsskiftet; ”inget hände”. Enligt GSF:s rapport fick man inget svar på deras förfrågan om ett möte med inrikesministern. På lokal nivå var det ständiga budskapet att man inte kunde fatta några beslut avseende boende, säkerhet och ekonomiskt stöd för genomförandet av seminarier förrän beslut om detta hade fattats på nationell nivå. Från GSF:s sida var man besviken på bemötandet från politikernas och polisens sida. Man uppfattade det som att ingen från myndigheternas sida tog GSF:s frågor på allvar förrän i juni 2001. De första fem månaderna av dialog var, enligt Luca de Fraia, bortkastade.

När en månad återstod till G8-mötet ägde det första mötet rum mellan GSF och den nationelle polischefen. Enligt GSF-rapporten meddelade polischefen då att regeringen hade fattat beslut om att tillåta demonstrationer i anslutning till mötet. I samband med diskussioner om GSF:s övriga frågor (transport, rörlighet, gränsfrågor etc.) föreslog GSF att poliserna i första ledet inte skulle vara beväpnande, och att den gula zonen skulle tas bort. Ett ytterligare problem som GSF pekade på var beslutet om stängningen av Genuas båda tågstationer inför och under dagarna för G8-mötet, vilket skulle innebära stora svårigheter för demonstranterna att ta sig till staden. GSF lyckades senare att förhandla sig fram till att den ena stationen, med vissa restriktioner, skulle hållas öppen. Vid mötet med polischefen stod det dock klart, enligt GSF, att denne inte var beredd att medverka till några lösningar. GSF bad då om uppehåll i förhandlingarna och upprepade sin begäran om ett möte med inrikesministern.

I GSF:s rapport redogörs för ett möte den 28 juni då en delegation från GSF hade kallats till Utrikesministeriet för att träffa utrikesministern och inrikesministern. Vid detta möte anmodades, enligt vad som uppges i GSF:s rapport, GSF att tillsammans med regeringen skriva under ett dokument rörande globaliseringsprocessen som skulle presenteras vid ett kommande möte i Rom med representanter för ett antal utvecklingsländer. GSF

vägrade då det politiska avståndet mellan dem och regeringen var mycket stort beträffande tolkningen av dynamiken i globaliseringsprocessen. Denna händelse nämns inte i parlamentsrapporten som endast behandlar den senare delen av mötet. Enligt den försäkrade GSF vid detta tillfälle att demonstrationerna skulle gå fredligt till. Av GSF-rapporten framgår att begäran om obeväpnade poliser i första ledet avslogs medan frågorna om den gula zonen, gränser, reglering av trafik och transport till och inom Genua sköts upp till ett möte vid prefekturen några dagar senare.

Av GSF:s rapport framgår att det vid mötet på prefekturen den 30 juni meddelades att temporära gränskontroller skulle upprättas i enlighet med de möjligheter som erbjöds genom Schengenavtalet. Vid mötet meddelades även att östra delen av Genua var det enda område där demonstrationer och demonstranters boende skulle tillåtas. GSF protesterade mot detta, liksom mot upprättandet av den gula zonen. Enligt rapporten kom man efter långa diskussioner fram till två saker. För det första att vissa korteger skulle tillåtas i den västra delen. För det andra, avseende den gula zonen, att samtliga planerade aktiviteter; demonstrationer, ”sit-ins” dvs. sittdemonstrationer, utdelning av flygblad m.m. skulle förhandsanmälas till polisen. Enligt GSF:s uppfattning kunde därmed den gula zonen anses som obefintlig då protestförbudet de facto togs bort.

GSF hade under lång tid föreslagit att skolor och idrottsstadion skulle upplåtas för att lösa demonstranternas boendeproblem. Såsom det framgår av parlamentsrapporten accepterade de lokala och provinsiella myndigheterna förslaget i mitten av juli, samtidigt som man även kom överens om att GSF skulle få använda vissa områden som samlingsplatser.

Såväl Luca de Fraia, som de myndighetsrepresentanter vi har talat med anser att den dialog som fördes under förberedelserna inför mötet inte var bra. Enligt ordföranden för den parlamentariska utredningen, Inrikesministeriet samt polisen och prefekten i Genua var det GSF:s agerande som var orsaken till det. GSF å sin sida lägger, enligt Luca de Fraia, ansvaret på myndigheterna och vad GSF uppfattade som bristande vilja hos myndigheterna att samarbeta.

I parlamentsrapporten har, liksom från Inrikesministeriets sida, framhållits uppfattningen att GSF var en alltför bred sammanslutning, som omfattade allt från katolska organisationer till mer radikala rörelser och att bredden på nätverket innebar att det inte var korrekt när ordföranden i GSF sade sig representera alla de organisationer och sammanslutningar som hade anslutit sig till det.

Kritikerna menar att bredden vad gällde såväl sakfrågor som form på protestaktioner var för stor.

Enligt Luca de Fraia lyssnade inte myndigheterna på deras varningar om vad som riskerade att ske i Genua i samband med demonstrationerna och de tog inte heller deras konkreta frågor och problem på allvar. Efter Genua upplevde företrädare för GSF att ansvaret för händelseutvecklingen lades på dem och inte på poliserna som borde ha haft i uppgift att stoppa de personer som deltog i förstörelsen och som använde sig av våld i sina protester.

Dialogen som syftade till att uppnå lugna och fredliga demonstrationer nådde inte det uppsatta målet. Trots det betonade såväl Luca de Fraia, som bl.a. ordföranden för parlamentsrapporten Donato Bruno och vice polischefen Antonio Manganelli att dialog behövs.

Utöver dialogen som tillkom efter påtryckningar av GSF, hade den dåvarande regeringen, i augusti 1999, initierat en process kallad Genua NGO-initiativet. Såsom Luca de Fraia uppfattade det var regeringens syfte med initiativet att skapa sig en bild av de olika nationella och internationella ståndpunkterna som olika NGO:s företrädde. Luca de Fraia har vidare uppgivet följande angående hur han uppfattade initiativets utgångspunkt och innehåll. Initiativets tillkomst var starkt påverkat av en omfattande lobbyverksamhet av NGO:s gentemot regeringsföreträdare. Detta initiativ ansågs viktigt i form av ömsesidigt erkännande och förståelse, men substansmässigt var, enligt många av de inblandade NGO:s, initiativet innehållslöst. Initiativet avslutades med en internationell konferens i Florens i april 2001. Konferensen uppfattades av NGO:s som bra i perspektivet av diskussionerna om sakfrågor, men efter den skedde ingen uppföljning. Från NGO:s sida hade man önskat att deras synpunkter på något sätt hade kunnat få framföras i samband med G8-mötet.

Planering av säkerhetsåtgärderna

Förberedelserna inför G8-mötet inleddes i december 1999 då Genua utsågs till mötesort. WTO-mötet i Seattle hade nyligen genomförts, och de våldsamheter som hade ägt rum i samband med demonstrationerna där utgjorde ett mycket viktigt underlag för den italienska polisens arbete.

Vice polischefen Antonio Manganelli har redogjort för de övergripande prioriteringar som vägledde planeringen inför polisens

insats under mötesdagarna. Enligt honom syftade polisens insats till att garantera delegaternas säkerhet, att G8-mötet skulle kunna genomföras utan störningar, att Genua och dess invånare inte skulle utsättas för våldsamheter samt att fredliga demonstrationer skulle kunna genomföras. Chefen för Digos vid polishögkvarteret i Genua samt säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet uppgav i sammanhanget att antiterrorism samt upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet utgjorde de två huvudsakliga aspekterna i de specifika säkerhetsförberedelserna för att nå dessa prioteringar.

Enligt Antonio Manganelli fanns det vissa nackdelar med Genua som mötesort, sett ur ett säkerhetsperspektiv. Genua är en backig stad med ett gytter av smågator vilket, ur polisens perspektiv, försvårar en polisinsats avseende upprätthållande av allmän ordning. Prefekten i Genua, Antonio Di Giovine, pekade på Genuas geografiska läge, utsträckt längs en lång kuststräcka, som möjliggjorde anfall från såväl land, luft som hav. Detta låg till grund för att man beslutade om en rad olika säkerhetsåtgärder.

Digoschefen i Genua, Spartaco Mortola, har uppgett att avseende det faktiska terroristhotet hade inga konkreta underrättelser som pekade i den riktningen framkommit före det att mötet ägde rum. Trots det var risken för terroristaktioner något som polisen tog på största allvar. Enligt Spartaco Mortola har de efteråt fått bekräftat från utländska myndigheter att terroristaktioner hade planerats mot G8-mötet.

Arbetsfördelning Antonio Manganelli har lämnat följande redogörelse avseende den formella arbets- och ansvarfördelningen i Italien avseende upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. På nationell nivå är inrikesministern den högst ansvarige för allmän ordning och säkerhet. Under honom lyder den italienska polischefen som är operativ chef för allmän ordning och säkerhet, och i den rollen koordinerar han de tre poliskårerna på nationell nivå.

Statens lokala myndighet, prefekturen, kan likställas med svensk länsstyrelse avseende geografisk avgränsning. Prefekturen har bl.a. yttersta ansvaret för allmän ordning och säkerhet i provinsen. På operativ nivå hanteras uppgiften av den underlydande ”Questura”, vilket motsvaras av svensk länspolismyndighet.

Polischefen vid Questuran har även koordineringsansvaret för de tre poliskårerna i Genua.

Enligt Giovanni Luperi på säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet ansågs mötet i Genua emellertid vara en uppgift av särskild vikt. För oss förefaller det därmed som den formella ordningen frångicks, och direkt nationell inblandning skedde även under pågående insats där Genuas polischef formellt hade det operativa ansvaret.

Det har inte varit möjligt för oss att helt klarlägga arbets- och ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheter, organ och kommittéer på lokal, provinsiell och nationell nivå som var involverade i säkerhetsförberedelserna inför G8-mötet. Normalt hade det varit en uppgift för prefekten i samarbete med polischefen i Genua att utforma strategin för säkerhetsåtgärderna. Med hänvisning till vikten av mötet i Genua har Inrikesministeriet uppgett att en nationell strategi emellertid var nödvändig. Det var dock prefekten som, efter konsultationer med regeringsföreträdare, fattade besluten om säkerhetsåtgärderna.

I parlamentsrapporten redogörs för hur planeringen gick till. På ett översiktligt plan bestod strukturen för planeringen av säkerhetsåtgärderna av en politisk del på central respektive provinsiell nivå samt en teknisk/polisiär del på motsvarande nivåer.

Den politiska delen omfattade en nationell respektive en provinsiell kommitté för allmän ordning och säkerhet. Under den provinsiella kommittén inrättades i augusti 2000 en arbetsgrupp med uppgift att bl.a. se över säkerhetsrelaterade aspekter av planeringen, fastställa behovet av att stänga av vissa delar av Genua samt utse områden som skulle få utnyttjas av demonstranterna.

Ungefär samtidigt inrättade Genuas polischef en arbetsgrupp med representanter från statspolisen, karabinjären och finanspolisen för att planera skydds- och säkerhetsåtgärder.

Senare under hösten möttes den nationella kommittén för allmän ordning och säkerhet för att diskutera åtgärder under G8-mötet. På inrikesministeriet inrättades en arbetsgrupp för identifiering och definiering av möjliga hot mot mötet. Arbetsgruppen fick i uppgift att koordinera statspolisens och underrättelsetjänstens arbete, liksom samarbetet med utländska polismyndigheter och säkerhetstjänster.

Besluten om säkerhetsåtgärderna fattades formellt av prefekten i Genua, efter konsultationer med Inrikesministeriet i Rom vars involvering i förberedelsearbetet var omfattande. Det operativa ansvaret för insatsen lades sedan på polischefen, i enlighet med den formella ansvarsfördelningen.

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett att bidraget från central nivå under förberedelsefasen var begränsat och att de insatser man gjorde var riktade och specifika. De uppgifterna stämmer inte överens med uppfattningen i parlamentsrapporten, av vilken det framgår att Inrikesministeriets involvering snarare var omfattande. Enligt säkerhetspolisen sände Inrikesministeriet personal till Genua för att underlätta den lokala polischefens arbete, främst genom att hantera frågan om polisernas boende och förtäring. Även kriminalpolisen på nationell nivå bidrog genom att ansvara för alla genomsökningar av centrum före upprättandet av den inre säkerhetszonen. Under insatsen koordinerade sedan den nationella polisen den internationella lägescentralen, med deltagande av internationella sambandsmän.

Polisens planering Det var polisens uppgift att planera för de specifika skydds- och säkerhetsåtgärderna. Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett att internationell samverkan ingick som en del i arbetet med hotbildsbedömningen. Den italienska polisen mötte polis som deltagit i Seattle, Washington, Prag, Quebec och Davos. Italiensk polis var även på plats under själva mötena i Salzburg och Göteborg. Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet hänvisade till den eskalering av våldet som de hade bevittnat ända fram till mötet i Göteborg och de förutsåg därmed att många utländska aktivister som inte var främmande för att använda våld i samband med sina protestaktioner skulle försöka ta sig till Genua inför G8-mötet.

Underrättelsearbetet

Ur den skriftliga information som polisen sammanställde till de internationella sambandsmännen framgår att samtliga regionala polischefer i augusti 2000 gavs i uppgift att utöva och intensifiera underrättelseaktiviteten. Det skedde även ett omfattande utbyte av information mellan polisen och den italienska säkerhetstjänsten.

Vice polischefen Antonio Manganelli har under intervju uppgett att avlyssningsinsatser genomfördes inför G8-mötet mot personer som misstänktes kunna störa mötet och demonstrationerna. Enligt Giovanni Luperi på säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet använde polisen sig även av informatörer för att skapa sig en bild av demonstranternas taktik

Italien hade även före inrättandet av den internationella sambandscentralen efterfrågat bistående från utländska myndigheter med information om aktivister som tidigare hade använt våld i samband med demonstrationer eller liknande, i respektive land. Enligt säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet hade förfrågan inte nått för polisen önskvärt resultat.

Polisens uppfattning av demonstranternas sammansättning

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har lämnat följande redogörelse avseende polisens hotbildsbedömning av demonstranterna inför mötet. På basis av den information som polisen fick fram under sitt förberedande underrättelsearbete gjordes en indelning av de förväntade demonstrationsgrupperna i fyra block efter deras respektive mål och taktik. Polisens utgångspunkt inför insatsen var dock uppfattningen att majoriteten av demonstranterna inom samtliga block ville förhindra G8-mötet från att äga rum. Vi har ingen information över hur denna indelning konkret utnyttjades av polisen under insatsen. Uppdelningen var den följande, vilken även framgår av det underlag som lämnades till sambandsmännen inför mötet:  Det rosa blocket bedömdes bestå av demonstranter från t.ex. katolska grupper och miljöorganisationer. Deras mål uppfattades av polisen som att med fredliga aktioner försena, bojkotta och hindra G8-mötet från att genomföras.  Som tillhörande det gula blocket räknades bl.a. Ya basta/Vita overallerna. Målet var detsamma som för rosa blocket, men med tillägget att de skulle ta sig in i den röda zonen. Taktiken var direkta aktioner och vägran att samarbeta med myndigheterna, dock utan utnyttjande av våld. Polisen var förberedd på att grupperna tillhörande detta block skulle använda SMS-meddelanden för kommunikation mellan de olika ledarna.  I det blå blocket ingick olika socialistiska grupperingar som bl.a. ansåg att Vita overallerna stod för nära etablissemanget. Polisens bedömning var att de inom detta block planerade direkta aktioner mot specifika mål inklusive mot polisen, och att man liksom det gula blocket avsåg att tränga in i den röda zonen.  I svarta blocket ingick anarkister från olika sammanslutningar. Svarta blockets anhängare förespråkade, enligt polisen, direkta och våldsamma aktioner, särskilt mot symboler för globaliseringen.

Enligt Luca de Fraia utgör svarta blocket i sig ingen organisation eller sammanslutning utan det är snarare beteckning på en taktik.

GSF bedömdes av polisen, åtminstone före G8-mötet, omfatta det rosa och det gula blocket med inslag av det blå blocket. På Inrikesministeriet förklarades att de från polisens sida inte räknar in Ya Basta i det svarta blocket. Vita overallerna ses av den italienska polisen som tillhörande grupperingen av organisationer som förespråkar civil olydnad och som använder sig av symboliska handlingar och inte av våld för att uttrycka sin kritik. Jämförelse gjordes med de grupperingar i norra Europa som sade sig tillhöra Ya Basta, men som var mer inriktade på våldsamma attacker. I Genua utgjorde Ya Basta en mycket stor grupp och gruppen var även en av de ledande inom GSF.

Säkerhetsplanen

Följande åtgärder vidtogs för att avvärja potentiella terroristaktioner, i form av möjliga luftanfall eller anfall från havet, respektive säkerställa den allmänna ordningen och säkerheten i samband med G8-mötet i Genua. Redogörelsen är till största del baserad på den skriftliga informationen som lämnades till de internationella sambandsmännen, samt på vad vice polischefen Antonio Manganelli har uppgett.

Röda zonen

Inrättandet av den röda och den gula zonen utgjorde hörnstenen i de extraordinära åtgärder som vidtogs. Den röda zonen gick som en kil genom Genua och var det område där säkerhetsbevakningen och säkerhetsåtgärderna var som mest omfattande.

Den röda zonens yttre gräns uppgick till åtta kilometer av staket och naturliga hinder, exklusive sjögräns. Det omgärdande staketet, ett tre meter högt galler, hade 14 ingångar utrustade med videoövervakning och metalldetektorer. Ingångarna stod under ständig polisbevakning.

Inne i den röda zonen hade samtliga brunnsluckor plomberats för att förhindra intrång via kloaksystemet. Det skedde ständig övervakning av vissa särskilda objekt såsom Palazzo Ducale (möteslokalen), vattensystemet, gasledningar och radiosändare.

Särskild uppmärksamhet ägnades åt telekommunikationer. I samarbete med tele- och postministeriet upprättades ett system för att övervaka telekommunikationerna generellt och för att förhindra intrång av hackers.

Tillträde till den röda zonen var starkt begränsat under perioden mellan klockan 07.00 onsdagen den 18 juli och klockan 20.00 söndagen den 22 juli. Polisen utfärdade särskilda passerkort till 30 000 personer som kunde placeras i någon av kategorierna boende, arbetande eller näringsidkare i området. I den grupp av de 30 000 personer som gavs tillträde till den röda zonen ingick även mötesdelegater samt pressrepresentanter.

Gula zonen

Utanför den röda zonen inrättades den s.k. gula zonen som en buffert. Polisen hade där möjlighet att vid eventuella våldsamheter snabbt stänga av området med hjälp av containrar. Allmänheten hade tillgång till den gula zonen. Dock var det förbjudet att stanna invid känsliga platser eller byggnader, och endast demonstrationer med tillstånd av polischefen fick genomföras.

Hamnen och fartygstrafiken

Ansvaret för säkerheten i hamnområdet ålåg den italienska marinen. Inga fartyg eller båtar var tillåtna i den del av hamnområdet som låg inom den röda zonen mellan klockan 11.00 den 18 juli och midnatt den 22 juli.

Samtliga delegationer, exklusive den amerikanska, bodde på kryssningsfartyg i hamnen. Detta gällde även press och polis.

Flyg-, bil-, och tågtrafik

Med hänvisning till att luftanfall bedömdes som en tänkbar risk var Genua stängt för såväl kommersiellt som privat flyg mellan klockan 07.00 den 19 juli och klockan 20.00 den 22 juli. Man hade även ställt upp luftvärnsbatterier med missiler.

Flera infarter till Genua var avstängda fr.o.m. klockan 07.00 den 18 juli. Lastbilar var inte tillåtna på fyra motorvägar i Genuas omedelbara närhet.

Genuas två järnvägsstationer planerades att hållas stängda. GSF förhandlade sig emellertid till att den ena skulle hållas öppen för att möjliggöra för aktivisterna att komma till staden.

Gränskontroller

Temporära gränskontroller upprättades enligt vice polischefen under perioden den 14–21 juli i syfte att skapa den legala grunden för genomförandet av noggranna kontroller. Av underlaget till sambandmännen framgår även att det den 16 juli inrättandes en internationell sambandscentral vid polishögkvarteret i Genua. Det var en åtgärd som vidtogs för att förhindra demonstranter som bedömdes vara benägna att använda våld i samband med demonstrationer att resa in i Italien. Samtliga G8-länders polismyndigheter var representerade i sambandscentralen samt även polismyndigheterna i Belgien, Tjeckiska republiken, Grekland, Spanien, Sverige och Schweiz. Deras uppgift var att bistå den italienska polisen med den eventuella information som de enligt det egna landets lagstiftning – främst sekretesslagstiftning – hade möjlighet att lämna ut om demonstranter från deras respektive land, när dessa försökte ta sig över gränsen, eller om de senare greps i Genua. Totalt avvisades 2 000 personer vid gränsen. Justitieministeriet påpekade att det emellertid hade visat sig att många av de aktivister som var beredda att använda sig av våldsamma metoder hade tagit sig in i Italien före den 14 juli.

Polisens personalresurser

De tre poliskårerna i Italien utgörs av: 1. Polizia di Stato – statspolisen, som lyder under Inrikesdepartementet 2. Guardia di Finanza – finanspolisen, som lyder under Finansdepartementet, med ekonomisk brottslighet och gränspolisiära uppgifter som ansvarsområde samt 3. Carabinieri – karabinjären, som sedan ett år tillbaka lyder under Försvarsdepartementet. Den polisiära insatsen under G8-mötet omfattande alla tre kårerna.

Uppgifterna om antalet deltagande poliser och militärofficerare i Genua varierar, men enligt polisen i Genua handlade det om cirka 14 000 poliser totalt samt 1 000 personer från flottan och armén.

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett avseende polisens utbildning att de tre kårerna i normala

fall tränas separat, men att utbildningen harmoniserades inför G8mötet. Enligt Digoschefen Spartaco Mortola hölls utbildningen i Rom och innehöll moment såsom praktisk träning av olika situationer som kan uppstå inom ramen för en ordningsinsats, taktik och användandet av vattenkanoner. Utbildningen pågick i tre dagar och omfattande inte alla berörda poliser. Specialstyrkorna gavs särskild träning. Uppgifter saknas dock om vad specialträningen omfattade.

Polisens utrustning, hjälpmedel och fordon

Av den skriftliga informationen till de internationella sambandsmännen framgår följande avseende polisens och karabinjärens utrustning vid insatsen i Genua. Samtliga kravalluniformer hade kroppsskyddsförstärkningar på axlar, armar och knän och uniformerna var även brandsäkra. De hjälmar som användes hade inbyggd radiokommunikation. Därutöver var polisen och karabinjären utrustade med gasmasker som, enligt poliskommissarien Lennart Petterson vid Rikspolisstyrelsen, kunde skydda mot såväl nukleära, biologiska och kemiska (NBC) gaser. Gasmaskerna var därmed kraftiga och svåra att arbeta i. Jämte gasmasker som skyddade mot NBC-gas var poliser och karabinjärer utrustade med NBC-detektorer på sina uniformer. Utrustningen omfattade även plastsköldar och brandsläckare. Statspolisen och karabinjären utrustades med tårgas och vattenkanoner. Enligt Digoschefen Spartaco Mortola användes 60 stycken vattenkanoner under insatsen. Uppgifter saknas om vilka andra typer av hjälpmedel polisen och karabinjären hade till sitt förfogande.

Enligt Lennart Pettersons uppfattning var polisen och karabinjären välutrustade. Utrustningen och uniformerna var även synbart oanvända vilket tydde på att en stor satsning på detta område måste ha skett.

Fordonsparken omfattade bepansrade bilar utrustade med löstagbara galler samt VTC-bepansrade fordon. VCT-bepansrad innebär att fordonet har en hård plastlegering om några centimeter över sig. Denna plastlegering skyddar mot bl.a. gatstenar som kastas mot fordonet.

Från flottan deltog 46 fartyg med trehundra officerare som bevakade sjöområdet. Under insatsen användes även tio flygplan inklusive helikoptrar, varav tre med videoinspelningsutrustning.

Trettio fasta kameror och ett ytterligare antal mobila kameror var kopplade till polisens högkvarter i Genua och möjliggjorde ständig övervakning av händelserna på stan.

4.5.4 Händelseförloppet

Torsdagen den 19 juli genomfördes en facklig demonstration, en internationell immigrantdemonstration samt en demonstration av iranska kvinnor. Allt gick i huvudsak lugnt till. Under fredagen den 20 juli, som var utlyst till den stora aktionsdagen, utbröt omfattande kravaller i samband med demonstrationerna. En aktivist sköts till döds. På lördagen den 21 juli genomfördes den stora internationella demonstrationen anordnad av GSF, under parollen “en annan värld är möjlig”. Demonstrationståget utsattes för attacker av anarkister och kravaller utbröt. På lördagsnatten genomförde polisen en razzia mot Diazskolan, GSF:s högkvarter och boendeplats för ett antal aktivister.

Den italienska polisen har uppgett att den före G8-mötet hade inhämtat information i stor omfattning bl.a. genom samtal med utländska kollegor som deltagit i bl.a. Seattle och Prag och genom närvaro i Göteborg under EU-toppmötet. Trots det uppger de att de inte var förberedda på det som inträffade, och man förmådde inte förutse våldsutvecklingen eller den taktik som de våldsamma grupperna använde sig av. I dagstidningen Messaggero från den 2 augusti 2001 rapporteras att polisen även begick enkla misstag, exempelvis såg den inte till att sopcontainrar för glas togs bort från gatorna, vilket fick till följd att flaskor kastades i massor mot polisen under kravallerna och containrarna sattes i brand.

Som nämnts ovan var polisens främsta prioritet att garantera säkerheten inne i röda zonen och därigenom delegaternas säkerhet liksom mötets genomförande utan incidenter. I det avseendet nådde polisen sitt mål. Polisen kunde emellertid inte hantera de kravaller som uppstod utanför den röda zonen och som ledde till såväl omfattande materiell skadegörelse som sammandrabbningar mellan polis och demonstranter med personskador som följd. Inte heller lyckades polisen att skydda de demonstrationståg som angreps av det svarta blocket. Både Antonio Manganelli och chefen för Digos i Genua, Spartaco Mortola, har framhållit att kravallerna i Genua inte hade något med allmän ordning att göra och att de därmed inte heller kunde hanteras enligt polisens sedvanliga taktik för insatser rörande allmän ordning. De redogjorde dock inte för

vilken typ av händelse som den sedvanliga taktiken var avsedd för. Antonio Manganelli har uppgett att polisen inte var förberedd på det som inträffade, vilket ledde till att poliser i många fall oorganiserat befann sig ute på fältet och försökte hantera situationen efter bästa förmåga. Han har vidare framfört att då polisens främsta prioritet var delegaternas säkerhet var de tvungna, i den pressade situation som rådde, att nedprioritera hanteringen av våldet som riktades mot byggnader, företag och affärer för att klara det.

Genuas polischef hade det operativa ansvaret för insatsen, och varje polis- och karabinjärsgrupp stod under polisbefäl, oftast ett lokalt sådant. Vid polishögkvarteret hade en gemensam kommunikationscentral inrättats, där befäl för Statspolisen, Karabinjären och Finanspolisen var representerade liksom cheferna för Statspolisens respektive Karabinjärens antikravallstyrkor.

Enligt uppgifter från Donato Bruno, ordförande i den parlamentskommitté som utredde händelserna i Genua, fanns det stora brister i polisens kommunikationssystem vilket enligt honom var en mycket starkt bidragande faktor till polisens problem att agera koordinerat under insatserna. Av uppgifterna i parlamentsrapporten framgår att detta var ett problem på två plan. Avseende karabinjärsgrupperna så stod respektive grupp under ledning av sin befälhavare som i sin tur fick sina order från det polisbefäl som var utsett att leda den specifika gruppen. Karabinjärerna kunde kommunicera sinsemellan och med sin befälhavare/officer via struphuvudsmikrofoner. Polisen, som skulle ge order till karabinjärsbefälet om gruppens förflyttningar och agerande, stod dock inte i förbindelse med befälet eller karabinjärerna via radio. Av polisbefäls vittnesmål i parlamentsrapporten framgår att de endast kunde tala direkt till karabinjärsbefälet, vilket i flera pressade situationer hade varit omöjligt då befälet inte hade gått att finna bland hundra karabinjärer klädda i samma uniform. Det är oklart huruvida befälen för de olika karabinjärsgrupperna stod i förbindelse med sin egen provinsiella sambandscentral.

Av parlamentsrapporten framgår även att polisbefälen hade problem att kommunicera med och erhålla direktiv från ledningscentralen. Anledningen uppges ha varit att det endast fanns en eller möjligen två kanaler öppna för radiokommunikation, vilket innebar att frekvenserna blev överbelastade. Enligt Digoschefen Spartaco Mortolas uppfattning däremot, hade det inte förekommit några omfattande problem avseende kommunikationerna.

I oppositionens rapport framförs även kritik mot polismännens arbetsförhållanden under insatsen. Digoschefen Spartaco Mortola har uppgett att avsikten var att polismännen skulle arbeta i sextimmarsskift, men trots det kom många polismän att arbeta oavbrutet. Av rapporten framgår att många polismän arbetade åtskilliga timmar utan vare sig mat eller dryck i en tryckande hetta.

Under våra intervjuer påpekade polisföreträdare vid flera tillfällen att Italien inte hade haft liknande demonstrationer på 20 år och att stora delar av polisen därför inte var förberedda för händelseutvecklingen i Genua. Därutöver var majoriteten av karabinjärerna som deltog i Genua unga och de flesta hade endast ett års värnpliktsutbildning bakom sig.

Demonstrantsidan

Daniel Sestrajcic som var i Genua för att demonstrera har uppgett följande om GSF:s organisation under mötesveckan. Inför G8mötet hade GSF upprättat sitt högkvarter på Diaz-skolan och ett s.k. Convergence Center, vid Piazza Kennedy nere vid havet. Själva centrat bestod av ett stort tält, som utgjorde en informations- och samlingsplats för aktivisterna. Där erbjöds även sjukvård och juridisk hjälp. I ett angränsade tält serverades mat och det fanns också en stor scen där musikkonserter genomfördes.

Inte långt från GSF Convergence Center låg området där ett fem dagar långt seminarieprogram med ämnen som samtliga kunde relateras till globaliseringsproblematiken genomfördes. Seminarieprogrammet inleddes den 15 juli, men först den 16-18 juli genomfördes de stora plenumseminarierna. Utöver detta arrangerades även ett antal olika workshops på skilda teman.

Enligt Luca de Fraia, som ingick i GSF:s inre organisation, var demonstranternas mål med sina aktioner, bland såväl majoriteten av de fredliga som de fredliga ”disobedient” (dvs. de som använder sig av civila olydnadsaktioner) att man skulle tränga sig in i den röda zonen. Den ledande gruppen bland den sistnämnda var Ya Basta. Endast Jubel 2000 (ett internationellt nätverk av fackliga, kooperativa och religiösa rörelser som verkar för skuldavskrivning för världens allra fattigaste länder) sade att de inte var intresserade av att ta sig in i den röda zonen utan de skapade i stället en skuldfri zon som en symbolisk markering.

Luca de Fraia har vidare uppgett att GSF:s plattform innebar ett tydligt avståndstagande från våld. Det gällde även alla dem med

målsättningen att ta sig in i den röda zonen. De var överens om att inte attackera polisen, förstöra byggnader eller annan egendom. Detta var, enligt GSF:s uppfattning som Luca de Fraia framförde, en mycket trovärdig överenskommelse. GSF:s styrka låg enligt dem själva i att de kunde samla många människor. För GSF handlade protestaktionerna inte om våld utan om symboliska handlingar, s.k. symbolisk konfrontation. Ya Basta hade inga vapen och de mer moderata inom GSF såg dem som ett element som kunde hjälpa till att hålla de våldsbenägna demonstranterna lugna.

Samtliga GSF:s planer var helt öppna och tillgängliga för alla. Polisens säkerhetstjänst visste, enligt Luca de Fraia, att aktivisterna skulle försöka ta sig in i röda zonen. På torsdagen hade det delats ut en karta över de olika gruppernas marschväg under fredagen. Ya Bastas träning och förberedelser på Carlinistadion under torsdagen skedde också helt öppet och det fanns journalister på plats.

Alla platser som upplåtits för demonstranterna att bo på låg i den östra delen av Genua. Giovanni Communista (italienska kommunistiska ungdomsförbundet) hade blivit tilldelade Carlinistadion och enligt Emil Berg tältade uppskattningsvis ett par tusen aktivister, främst italienare och fransmän, där. Stadion skulle senare även komma att tjäna som samlingsplats för Ya Bastas demonstration på fredagen.

Såväl polisen som de demonstranter kommittén varit i kontakt med har uppgett att de demonstrationer som genomfördes under torsdagen samlade totalt cirka 50 000 till 60 000 personer, att det rådde en mycket god stämning och att samtliga demonstrationer genomfördes lugnt och utan incidenter.

Aktionsdagen fredagen den 20 juli

GSF hade utlyst fredagen den 20 juli till den stora dagen för civila olydnadsaktioner. GSF stod inte som arrangör utan varje enskild organisation fick själva avgöra vilka aktioner de ville genomföra. Inga tillstånd hade givits för de olika aktionerna eller demonstrationerna.

Emil Berg har uppgett följande om hur han uppfattade tanken bakom och inriktningen på de civila olydnadsaktionerna. Den gemensamma samlande grundtanken bland aktivisterna var att polisens avspärrningar inte var legitima, och att de därför skulle ta sig igenom dessa och in i den röda zonen. Förslagen hur detta skulle ske var många, från helt pacifistiska som att flyga in med

luftballong och fira sig ned, till Ya Bastas taktik. Samtliga dessa var enligt deltagarna själva att betrakta främst som symbolhandlingar. Anarkisterna var inte inbjudna att deltaga då det handlade om civila olydnadsaktioner, utan användande av våld, men enligt Emil Berg var den stora majoriteten ändock medveten om att de trots detta skulle vara närvarande.

Emil Berg som deltog i den demonstration som Ya Basta tillsammans med Giovanni Communista organiserade har redogjort för dess planering och de händelser under genomförandet som han observerade. Demonstrationen förbereddes på Carlinistadion av förutom Ya Basta och Giovanni Communista även av en omfattande grekisk koalition. Den planerade taktiken var att demonstranterna med hjälp av sina kroppar skulle tränga igenom polisens avspärrningar och in i den röda zonen. Som hjälpmedel hade de byggt stora plexiglassköldar på hjul. Demonstranterna som befann sig i täten av tåget skulle skjuta sköldarna framför sig.

Emil Berg har uppgett att det före avmarsch hölls en noggrann genomgång för de 15 000 deltagarna om demonstrationens uppläggning. Arrangörerna var mycket tydliga med att Ya Basta, för dagen utan sina karaktäristiska vita overaller, skulle utgöra tågets tätgrupp. De hade tränat och förberett sig noga. De visste exakt vad de skulle göra. Längst bak i tåget placerades den grekiska gruppen. Det var en väl sammansvetsad grupp, som skulle kunna försvara andra demonstranter långt bak i tåget mot såväl anarkister som polis. Mitt i tåget körde en lastbil som höll radiokommunikation med tätgrupperna. Från lastbilsflaket skulle man ha uppsikt över vad som hände både bakom och framför tåget.

På grund av regn och åskväder samt en utdragen träningssession kom demonstrationen i väg sent. Vid avfärden var stämningen i tåget god trots att demonstranterna ganska omedelbart såg rökpelare framför sig. Det visade sig senare vara anhängare till det svarta blocket som hade byggt barrikader och tänt eld på bl.a. bilar.

Demonstranterna hade hänvisats till östra delen av Genua och det var i den delen av staden som kravallerna och förstörelsen ägde rum. På fredagen gick majoriteten av de olika organisationerna från öster mot centrum, men i olika tåg och längs olika vägar. Enligt Emil Berg ville Ya Basta inte beblanda sig med de grupper som hade visat tecken på våldsammare avsikter. De tågade från Carlinistadion längs järnvägen, i västlig riktning mot den röda zonen vid paradgatan Via XX Settembre.

Emil Berg har uppgett att demonstrationståget emellertid inte hade hunnit särskilt långt innan det stoppades av polisen några

hundra meter utanför den förbjudna röda zonen. Emil Berg befann sig långt bak i tåget och uppfattade inte vad som skedde i dess tät. Vad som verkligen skedde är oklart då versionerna om händelseförloppet går isär. Av polisens och karabinjärens vittnesmål sammanställda i Bruno Vespas bok framgår att karabinjären under befäl av polisen, ingrep mot tåget först då demonstranterna hade börjat kasta olika föremål mot dem samtidigt som demonstranterna även satte bildäck och sopcontainers i brand och skadade ett antal fordon. I samma bok återges vittnesmål från Ya Basta, enligt vilket karabinjären skall ha angripit demonstrationståget trots att det inte hade förekommit några våldsamma provokationer från dess sida. Efter flera ingripanden från karabinjären skulle några demonstranter ha börjat att försvara sig.

Såsom Emil Berg uppfattade det satte polisen mycket snabbt in tårgas. Sammanstötningen mellan demonstranterna och karabinjären utvecklades därefter till vad Emil Berg har beskrivit som ett ställningskrig. Ömsom pressade karabinjärerna demonstranterna tillbaka något och ömsom var det demonstranterna som tvingade karabinjären att backa.

Sammandrabbningen pågick under cirka fyra timmar. Enligt Emil Berg använde karabinjären tårgas kontinuerligt och efter en timme sattes även vattenkanoner in. Användandet av vattenkanonerna innebar att de i täten av tåget trycktes tillbaka cirka 300 meter varje gång. Därefter omgrupperade de sig och gick åter fram mot polislinjen. Till sin hjälp hade karabinjären förutom vattenkanoner och tårgas, bepansrade bilar som de använde för att skjuta tillbaka demonstranternas plexiglassköldar.

I Bruno Vespas bok återges polisens uppgifter om vad som uppfattades som ett enormt högt antal demonstranter i tåget som deltog i sammandrabbningarna med polisen. Sammandrabbningarna ägde rum på en gata med en hög mur på ena sidan, vettandes åt järnvägen, och med smala tvärgator på den andra. Emil Berg har uppgett att det begränsade utrymmet som demonstrationståget befann sig på innebar att när polisen använde vattenkanonerna mot dem så kunde de inte skingra sig eller flytta sig. Det enda som hände var att demonstranterna backade ett stycke. Vattenkanonerna stoppade emellertid demonstranterna från att flytta sig närmare polisavspärrningen. Emil Berg har även framfört att tårgasen hade en begränsad effekt när det gällde att skingra demonstranterna eftersom så gott som samtliga aktivister bar gasmask av något slag. Även polisen har uppgett att tårgasen hade begränsad effekt, inte minst då vindriktningen inte var den rätta ur deras perspektiv.

Emil Berg har uppgett att han lämnade Ya Bastas demonstration före dess slut, och att han därmed inte har hela händelseförloppet klart för sig. Han var dock närvarande på fredagskvällen när polisen slog en järnring runt Carlinistadion. Demonstranterna hade å sin sida stängt stadion inifrån. Mellan 5 000–6 000 personer befann sig på stadion. Hela natten pågick en debatt om vad som hade skett under demonstrationen. Många av demonstranterna ansåg att anhängarna till svarta blocket hade förstört för dem och att polisen nu kopplade ihop dessa med alla andra demonstranter i demonstrationståget. Polisen stormade aldrig stadion utan lämnade efter några timmar området. Under natten cirkulerade i stället polishelikoptrar på låg höjd över stadion.

Den ovan beskrivna demonstrationen var endast en av alla de demonstrationer och civila olydnadsaktioner som ägde rum på fredagen. Parallellt med dessa aktiviteter var olika grupper tillhörande svarta blocket aktiva. I Bruno Vespas bok återges vittnesmål från polisbefäl, politiker och demonstranter. Av dessa framgår att den feststämning som hade rått under torsdagens demonstrationer var borta och att stora demonstrantgrupper som avvek från de övriga demonstranterna hade anlänt till Genua.

Såväl i Bruno Vespas bok som i GSF:s rapport redogörs för den förstörelse som det svarta blocket utförde. Enligt GSF:s rapport präglades till stor del fredagen av mellan 300 och 500 personers systematiska framfart och förstörelse. Dessa lämnades praktiskt taget ostörda av polisen i en stor del av staden. I GSF:s rapport uppges att personer tillhörande det svarta blocket på förmiddagen på en plats strax intill avgränsningarna till den röda zonen och polisuppställningen, rev ned byggnadsställningar för att beväpna sig med metallrör inför en eventuell konfrontation med polisen. Strax därefter inledde små grupper en systematisk förödelse längs framförallt två gator, Corso Torino och Corso Buenos Aires. Bankkontor förstördes, sopcontainrar sattes i brand, skyltfönster krossades och Molotov-cocktails kastades. I GSF:s rapport uppges att denna grupp av anhängare till svarta blocket senare på dagen delade upp sig i mindre grupper som gav sig av i olika riktningar över staden och fortsatte med förstörelsen. I rapporten kritiseras polisen för att de inte ingrep utan i stället bara tittade på.

I samband med händelserna i Genua cirkulerade många rykten om förekomsten av polisprovokatörer. Emil Berg uppfattade att grunden för dessa rykten till stor del utgjordes just av det faktum att polisen i stor utsträckning inte ingrep mot de personer som utförde förstörelsen. Enligt polisen hade det varit omöjligt för dem

att ha poliser över hela staden, och de koncentrerade sig därför på att förhindra att aktivister tog sig in i den röda zonen. Digoschefen Spartaco Mortola har även framfört att det innebar ett stort problem för polisen att det inte gick att skilja ut de som begick brott. Svarta blockets anhängare använde sig av en taktik som gick ut på att i små grupper snabbt slå till och sedan försvinna och gömma sig bland andra demonstranter i demonstrationstågen. Andelen demonstranter som tog till våld ökade dessutom successivt i styrka allt eftersom flera anslöt sig till svarta blockets taktik och de uppgick till flera tusen senare under dagen.

I Bruno Vespas bok återges den nationelle polischefens uppfattning att svarta blockets anhängare hade agerat på detta sätt i syfte att försöka att tvinga bort de polisstyrkor som hade till uppgift att skydda den röda zonen från sina posteringar. Han skall även, enligt Bruno Vespas bok, ha kritiserat GSF för att organisationen inte var villig att isolera de våldsbenägna grupperna.

Under fredagen pågick oroligheter i stort sett över hela östra delen av Genua. I området där Ya Bastas demonstration ägde rum sköts på eftermiddagen en demonstrant till döds. Digoschefen Spartaco Mortola har uppgett att en grupp av karabinjärfordon befann sig vid Piazza Alimondo där sammandrabbningar mellan polis och aktivister pågick. Karabinjärerna kom för att förse sina kollegor med mat och dryck. På väg därifrån fastnade en av karabinjärernas Land Rover i en sopcontainer och omringades av våldsamma aktivister. Spartaco Mortola har uppgett att anfallet mot Land Rovern var brutalt. Två karabinjärer inne i bilen var sårade men demonstranterna fortsatte att slå. En bräda slogs in genom fordonets bakruta och kort därefter sköts en person när han var i färd med att kasta in en brandsläckare i bilen. Skottet avlossades av en 23-årig karabinjär inne i Land Rovern. Enligt Spartaco Mortola vågade inte gruppens befäl och kollegor ingripa mot folkmassan.

Polisen har uppgett att demonstranterna på plats inte tillhörde det svarta blocket. Det bekräftas i Bruno Vespas bok där ledaren för Ya Basta uppger att ”det var våra kompanjoner från Carlini”. Med det avsåg han personer som hade kommit för att utöva civil olydnad men som när de råkade i fara reagerade. Vad som verkligen skedde på Piazza Alimondo är ännu inte fastställt och den rättsliga processen pågår.

Internationella demonstrationen lördagen den 21 juli

På lördagen var protestaktiviteterna koncentrerade till den stora internationella demonstrationen anordnad av GSF. Åttahundra organisationer stod bakom GSF i demonstrationen under parollen ”Another world is possible”, och många aktivister hade kommit till Genua först på lördagen för att deltaga i den. Luca de Fraia har uppgett att inte heller vid denna demonstration var anhängarna till det svarta blocket välkomna att deltaga. Enligt polisen var det dock denna dag som de var som mest aktiva och åstadkom den mest omfattande förstörelsen.

Emil Berg som även deltog i lördagens demonstration har lämnat följande redogörelse för händelseförloppet. Tillstånd hade givits för den internationella demonstrationen och demonstrationen skulle gå längs med havet, förbi GSF:s Convergence center och därefter svänga av i riktning mot järnvägsbron. Demonstrationens utgångspunkt var ett torg i östra delen av Genua. En övervägande del av deltagarna hade tagit med sig gasmask eller simglasögon som skydd mot förväntade tårgasattacker från polisen. GSF hade engagerat ett stort antal demonstrationsvakter att gå med i tåget. De gick i armkrok, sidledes längs demonstrationståget. Deras uppgift var att hålla ordning och inte minst att hindra anarkister och provokatörer att ta sig in i tåget. Demonstrationsvakterna hade radiokommunikation sinsemellan och via megafoner gav man demonstranterna löpande information. I täten hade man medvetet placerat ett stort pacifistiskt block (till skillnad från Ya Basta som, enligt Luca de Fraia, snarare betecknas som radikalpacifister).

Vad som hände sedan har inte gått att fastställa i detalj. Enligt parlamentsrapporten, vilken endast i försiktiga ordalag beskriver händelseförloppet, mötte täten av demonstrationen i höjd med Piazza Kennedy en grupp bestående av ett hundratal anarkister som byggt barrikader och poliser som attackerade dem med tårgas. Detta har bekräftats av Emil Berg.

Enligt Luca de Fraia hade polisen på morgonen kontaktat ledningen för GSF och meddelat att svarta blocket närmade sig demonstrationståget. Från GSF:s sida undrade man varför polisen ringde dem i stället för att komma till platsen. Enligt Spartaco Mortola var polisen på plats men med hänvisning till anarkisternas taktik att blanda sig med de andra demonstranterna var det oerhört svårt för polisen att ingripa.

Uppgifter i dagstidningen Messaggero den 30 juli talar dessutom om att en grupp, som generellt kunde betecknas som våldsam, om

2 000–3 000 personer men med endast ett tiotal svartklädda som gick i täten, redan dessförinnan hade angripit polisen strax innan de kom fram till Piazza Kennedy.

I Messaggero återges även intervjuer som gjorts med olika polisbefäl rörande händelserna den 21 juli. Av intervjuerna framgår att polisen vid Piazza Kennedy ansåg sig tvungna att där kort ingripa för att hindra att våldsverkarna bröt sig in i den röda zonen. Emil Berg har uppgett att polisen ingrep mot demonstrationståget med framförallt tårgas. Tårgasen hade liksom dagen innan begränsad verkan eftersom samtliga aktivister hade på sig gasmask, eller åtminstone något som skyddade mot tårgasen.

Emil Berg har framhållit att demonstrationsvakterna tog på sig ett stort ansvar för att få stopp på våldsamheterna och att de handgripligen slog ned våldsverkarna när dessa försökte gömma sig i tåget för att vila. Demonstrationståget retirerade inte utan gick vidare. I Messaggero uppges att det tog cirka tre timmar innan tåget med mellan 150 000 och 200 000 demonstranter hade lämnat området och under den tiden var svarta blocket aktivt och förstörde allt som kom i deras väg. Området hade varit helt fullt av demonstranter, och om polisen hade gjort ett omfattande ingripande hade de enligt deras egen uppfattning varit tvungna att avbryta demonstrationståget med ”risk för blodbad”. Under morgonen hade enligt polisens uppgifter till Messagero cirka 4 000 personer anslutit sig till det svarta blocket och dessa hade blandat sig med demonstrationståget. Polisen förklarade att de avstod från att ingripa för att undvika att skada 10 000-tals fredliga demonstranter.

Enigt Emil Berg var den ursprungliga tanken att demonstrationståget skulle avslutas gemensamt på ett torg i norra delen av Genua med tal av GSF:s företrädare. Men demonstrationen hade lockat dubbelt så många människor som GSF hade planerat för och det var omöjligt att samlas alla på en gång. I stället fick demonstranterna passera förbi torget och bara kort höra delar av talen.

Mot bakgrund av den våldsamma händelseutvecklingen beslutade myndigheterna att järnvägsstationerna skulle öppnas så att tågen skulle kunna börja gå redan på lördagen, och inte först på söndagen som det tidigare hade bestämts. Härigenom kunde de som ville lämna Genua.

Diazskolan

Diazskolan utgjorde GSF:s högkvarter, liksom en av de sovplatser som upplåtits för dem. I en intilliggande byggnad låg kontoret för de jurister som i samband med demonstrationerna i Genua ideellt arbetade med att observera händelser samt ta vittnesmål från demonstranter som ansåg sig utsatta för övergrepp från polisen.

Vice polischefen Antonio Manganelli har uppgett följande om händelsen på Diazskolan. På lördagskvällen den 21 juli omringades en polisbil av aktivister utrustade med järnrör. Polisbilen slog på sirenerna och lyckades ta sig iväg från gruppen. Samtidigt såg poliserna hur några av aktivisterna tog sig in på Diazskolan. Klockan var då 20.30.

Klockan 23.00 omringade en specialstyrka från polisen och karabinjärerna skolan. Enligt Antonio Manganelli hade polisen uppgifter om att 100 aktivister befann sig där och att dessa var utrustade med vapen. Många av dem som vistades på skolan låg och sov när omringningen skedde. De som var vakna inledde en barrikadering av skolan.

I samband med att polisen bröt sig in uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Efter razzian, som pågick i fyra-fem timmar, fick 65 demonstranter och 17 poliser föras till sjukhus för vård av de skador de hade tillfogats.

Enligt Antonio Manganellis uppgifter beslagtogs Molotovcocktails, järnrör och olika fanor tillhörande det svarta blocket. Boende i närheten hade, enligt Antonio Manganelli, vittnat om att de tidigare sett demonstranterna öva med de beslagtagna vapnen. GSF har beskyllt polisen för att vid tillslaget dessutom ha förstört eller stulit allt material som vittnade om polisens brutalitet och övergrepp i samband med demonstrationerna.

Det är fortfarande oklart vad som egentligen skedde och på vilka grunder beslut om insatsen mot Diazskolan fattades. Det har bl.a. framkommit uppgifter om att polisen skulle ha placerat Molotovcocktails inne på skolan för att få en anledning att göra en razzia där. Händelserna i samband med razzian mot Diazskolan är under utredning av åklagare. Donato Bruno har uppgett att det under parlamentsutredningen framkommit att det på kvällen fördes en diskussion på Questuran om hur polisen skulle hantera vissa boende på Diazskolan som polisen misstänkte vara anhängare till svarta blocket, liksom uppgifterna om att det fanns vapen på skolan. Polisen fick tillstånd av åklagaren att genomsöka skolan. Donato Bruno har uppgett att det vid insatsen under natten

föreföll som om, här hade vittnesmålen gått isär, grupper under olika befäl försökte ta sig in på skolan. Då grindarna var stängda blev inbrytningen ganska våldsam och flera personer skadas vid sammandrabbningen mellan polis och demonstranter. Parlamentsutredningen hade inte mandat att utreda händelserna utförligare än så. Under våra intervjuer har enskilda poliser dock uttryckt att det var en misslyckad insats som inte borde ha genomförts.

5. Polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20–22 april 2001

5.1. Bakgrund

Det informella finansministermöte (Ekofin) som ägde rum under det svenska EU-ordförandeskapet hölls i Malmö den 20–22 april 2001.

Under en tillståndsgiven demonstration lördagen den 21 april 2001 spärrade polisen av den bakre delen av demonstrationståget varefter 269 unga demonstranter omhändertogs. Polisinsatsen mötte kraftig kritik bland demonstranter, föräldrar och i media. Bl.a. framfördes synpunkter om att polisen använt onödigt våld och att demonstrationsfriheten allvarligt hade inskränkts. Bland demonstranter och andra har spekulerats i om insatsen var planerad i förväg och utgjorde ett övningsmoment inför Europeiska rådets möte i Göteborg. En bidragande orsak till denna misstanke är att marschvägen ändrades så att demonstrationståget i samband med avspärrningen leddes in på mindre gator. Härtill kommer att många uppfattade det som att polisstyrkorna kom så tidigt till platsen för ingripandet att de måste ha fått ordern i förväg. Misstanken om bakhåll är på många håll fortfarande starkt förankrad.

5.2. Orsaken till vår granskning och sättet vi utfört den på

I det inledande skedet av vårt arbete beträffande Göteborgshändelserna framfördes synpunkter från såväl demonstranter som polis att händelserna i Malmö allvarligt skadade förtroendet för polisen, vilket borde beaktas vid övervägandena av vad som senare hände i Göteborg. Vi fann med anledning härav det angeläget att inhämta mer kunskap om den aktuella polisinsatsen jämte reaktioner på denna och beslutade oss för att undersöka denna insats närmare.

Redan vid en flyktig genomgång av massmedias rapportering av händelseförloppet kunde vi konstatera att det bland de närvarande – demonstranter, poliser och övriga iakttagare – råder stora olikheter i uppfattningen om anledningen till den aktuella polisinsatsen. Vi har därför i görligaste mån sökt belysa händelsen från olika håll.

Ett trettiotal intervjuer har genomförts. Förutom med polisledning och demonstrationsledning har vi samtalat med bl.a. demonstranter från de två demonstrationsblock som spärrades av, föräldrar till några av de unga demonstranter som omhändertogs, journalister och andra åskådare vid insatstillfället samt ansvariga polisinsatschefer och andra polismän som ansvarat för någon del av insatsen. Vi har därutöver tagit del av videomaterial, fotografier och skriftligt material som exempelvis förundersökningsprotokoll, polisens händelserapport (rapporter om händelser och ingripanden från personal på fältet till kommunikationscentralen, vilka registrerats i polisens dator) och erfarenhetsberättelser.

Vi har dessutom tagit del av Åklagarmyndighetens i Malmö beslut den 24 januari 2002 att lägga ned förundersökningen beträffande tjänstefel eller andra brott från polisens sida samt Polismyndighetens i Skåne utvärdering den 14 februari 2002 av polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö.

Vi anser oss ha ett tillräckligt brett underlag för att kunna dra vissa slutsatser. Vi vill dock understryka att det inte varit vår uppgift att lämna en fullständig redogörelse för Malmöhändelserna. När vi inledde vårt arbete hade en relativt lång tid förflutit sedan händelserna inträffade. Det är emellertid vår förhoppning att denna redovisning skall leda till klargöranden beträffande åtminstone några av de frågor som väcktes med anledning av polisinsatsen den 21 april 2001 i Malmö och hur denna kan ha påverkat händelseutvecklingen i Göteborg.

5.3. Förberedelser inför Ekofin-mötet

Inför utarbetandet av kalendariet över möten i Sverige i anledning av EU-ordförandeskapet fastställde Statsrådsberedningen att mötena skulle ges en bred geografisk spridning i landet. På ett tidigt stadium framfördes önskemål att Ekofin-mötet skulle förläggas till Malmö eftersom den staden ansågs vara en lättillgänglig plats med stor hotellkapacitet. Vidare skulle Öresundsbron vara klar, vilket ansågs ha ett starkt symbolvärde i EU-perspektiv.

Malmö hade också den fördelen att det var korta avstånd mellan hotellen och lämplig mötesplats. Regeringen beslutade i september månad 1999 att Ekofin-mötet skulle äga rum i Malmö den 20–22 april 2001. Några månader senare lät regeringen inrätta en projektgrupp för att förbereda samtliga praktiska arrangemang i samband med mötet. I gruppen ingick företrädare för Finansdepartementet, Riksbanken, Malmö stad och 2001-sekretariatet inom Utrikesdepartementet.

Enligt uppgifter synes samarbetet mellan inblandade institutioner ha fungerat bra även om vissa faktorer medförde relativt intensivt arbete för polisen, ibland med korta tidsramar. Exempelvis var det första gången i EU:s historia som kandidatländernas finansministrar och centralbankschefer med medföljare inbjudits samtidigt. Det formella beslutet att till den andra mötesdagen inbjuda även kandidatländerna kom dessutom i ett sent skede av planeringen. Vidare ställde användandet av såväl Köpenhamns flygplats Kastrup som Malmö flygplats Sturup högre krav på planeringen och samarbetet över gränserna vad avsåg eskorterna. Givetvis innebar detta också ett krav på ökat samarbete mellan de två polismyndigheterna i Köpenhamn respektive Malmö beträffande underrättelsetjänst, m.m.

Som möteslokal förhyrdes Malmömässan och Scania Convention Center. Delegaterna anlände till Sverige tidig eftermiddag den 20 april 2001 och vissa delegationer hämtades på Kastrups flygplats med svensk poliseskort i samarbete med dansk polis. Delegationerna från kandidatländerna anlände under lördagen den 21 april 2001. Ekofin-mötet avslutades söndagen den 22 april med besök och lunch på Kulturen i Lund.

5.3.1. Polisens förberedelser

Polismyndigheten i Skåne skulle svara för ordning och säkerhet i samband med Ekofin-mötet och under våren 2000 påbörjades myndighetens förberedelsearbete i anledning av denna uppgift.

I mars år 2000 anmälde polismyndigheten poliskommissarien Bertil Mårtensson som representant i den av Rikspolisstyrelsen inrättade nationella samordningsgruppen för polisoperativa frågor i samband med det svenska ordförandeskapet i EU år 2001 (om denna arbetsgrupp, den s.k. Hydforsgruppen, se vidare avsnitt 6.2.6.2). Bertil Mårtensson verkade vidare som polismyndighetens kontaktman vid kontakterna med bl.a. Finansdepartementet.

Organisationen inför Ekofin-mötet

Som ett led i det pågående förberedelsearbetet beslutade dåvarande länspolismästaren Hans Wranghult den 1 april 2001 att en särskild kommendering skulle upprättas för polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet. Som kommenderingschef utsågs polismästaren Per Svartz och som biträdande kommenderingschef polisintendenten Marianne Almqvist. I beslutet angavs att kommenderingschefen skulle ha det övergripande ansvaret för ledningen av polisinsatsen och fatta de myndighetsbeslut som kunde behövas med anledning av kommenderingen. Vidare angavs att kommenderingschefen hade rätt att vid behov överlämna viss beslutanderätt till annan befattningshavare.

Polismyndigheten i Malmö hade inför mötet byggt upp en organisation i två nivåer: kommenderingschef med ledningsstab och polisinsatschef med fältstab.

Som stabschefer i ledningsstaben utsågs kommissarierna Leif Lindqvist och Bertil Mårtensson. Polisinspektörerna Lars Karsten, Jörgen Sjåstad och Börje Aronsson utsågs till polisinsatschefer. Insatschefernas ansvarsområde var att med stöd av fältstaben planera, organisera och under genomförandet minutoperativt leda polisens insatser på fältet. Fältstaben var under de dagar då mötet pågick stationerad i polishuset vid Davidhalls torg. Till sitt förfogande hade polisinsatschefen ett antal polis- och insatsavdelningar. Insatsavdelningarna (polispiketer) bildade tillsammans med avdelningar för häst och hund en särskild insatsdivision. Polisinsatschefen hade för sin planering och minutoperativa ledning hjälp av två divisionschefer, varav en svarade för den särskilda insatsdivisionen och den andre för polisavdelningarna. Vidare organiserades enheter med arbetsuppgifter rörande transport, trafikreglering, hotellbevakning, utredning/spaning, eskorter, sjöpolis och helikopter. Rikspolisstyrelsen ställde två helikoptrar till förfogande för plats- och färdvägsbevakning. En helikopter var försedd med utrustning för videoöverföring till polisinsatschefen.

Förutom polisavdelningar från Skåne kom polisinsatsen att bestå av avdelningar från polismyndigheterna i Stockholms, Västra Götalands och Östergötlands län. Som divisionschef för polisavdelningarna utsågs polisinspektören Per Lundén. I februari–mars 2001 bedömde polismyndigheten att det inte räckte med piketenheten från Malmö. Insatsdivisionen kom därför att förstärkas med avdelningar från Stockholm och Göteborg. Som divisionschef för

insatsdivisionen utsågs polisinspektören Bengt-Åke Nilsson. Polisinsatsen i sin helhet kom att bestå av cirka 650 polismän.

Polisens organisation under demonstrationen lördagen den 21 april 2001 framgår av skissen på sidan 232.

Enligt huvudordern skulle kommenderingen börja fredagen den 20 april kl. 06.00 och avslutas söndagen den 22 april kl. 20.00 eller vid senare tidpunkt om omständigheterna så föranledde.

Av huvudordern framgår vidare att polisinsatschefen och avdelningscheferna hade rätt att ge skingringsbefallning samt att beslut med stöd av 23 § polislagen tidigare hade fattats om att spärra av vissa områden runt Stortorget den 20 april i samband med den välkomstmiddag som skulle hållas för EU-delegaterna på Rådhuset (beträffande innehållet i 23 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Huvudordern upptar också det av kommenderingschefen den 28 mars 2001 formulerade Beslut i stort, vilket lyder:

Polisen skall genom uppdragstaktik1 svara för att ordning och säkerhet upprätthålls så att Ekofin-mötet med kringarrangemang kan genomföras utan störningar och så att allmänna sammankomster med anledning av mötet kan genomföras enligt beviljade tillstånd. Åtgärder skall vidtas så att ministrarna och riksbankscheferna erhåller skydd till person och egendom under vistelsen i Malmö. Regeringens ambition om öppenhet och dialog mellan EU:s företrädare och medborgare skall också beaktas och forma polisens arbete.

Härvid skall Nstor vikt läggas vid ett intensivt underrättelse- och förspaningsarbete samt skall spaningsresurserna utgöra ett aktivt stöd under den operativa polisinsatsen Npolisarbetet präglas av effektivitet, flexibilitet och en hög säkerhetsnivå Npolisstyrkan ha en sådan insatsberedskap och mobilitet att den omedelbart kan ingripa mot ordningsstörningar Nsamlingar i anslutning till allmänna sammankomster – både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna – bevakas och vid behov skall kontrollåtgärder genomföras enligt polislagens 19 §

1 Med uppdragstaktik menas att en högre chef ger uppgifter och riktlinjer för hur uppgiften i stort skall lösas samt tilldelar resurser på ett sådant sätt att underlydande chefer ges stort utrymme för egna initiativ och eget ansvarstagande för att lösa förelagda uppgifter inom givna ramar (RPS Rapport 1996:7, Polisledning, Bedömande och beslutsfattande, Lednings- och fältstaber vid särskild händelse).

Ningripanden ske mot begångna brott med fullgod dokumentation Nskyddet och säkerheten för polispersonalen inte eftersättas Nmed beaktande av säkerhetsaspekten massmedierna ges bästa möjliga förutsättningar att kunna utföra sitt arbete

Den 1 april 2001 hemställde polismyndigheten genom kommenderingschefen om Rikspolisstyrelsens medgivande att använda garaget till Fosie polisstation som tillfällig arrestlokal i samband med EU-mötet i Malmö samt den 1 maj samma år. Den tillfälliga arresten skulle, enligt skrivelsen, ha en kapacitet att på ett rättssäkert och korrekt sätt kunna hantera ett större antal tillfälligt omhändertagna enligt 13 § polislagen (beträffande innehållet i 13 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Avslutningsvis påpekades att den tillfälliga arresten inte skulle användas för några längre frihetsberövanden och att alternativen – exempelvis förvaring i bussar eller avlägsnande tedde sig mindre lämpligt. Rikspolisstyrelsen medgav i beslut den 11 april 2001 begärd dispens.

Säkerhetspolisens hotbildsbedömning

I sin hotbildsbedömning den 3 april 2001 angav Säkerhetspolisen att hotbilden beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring var att anse som förhöjd under Ekofin-mötet i Malmö. I bedömningen konstaterade Säkerhetspolisen att de autonoma grupperna hade siktet mest inställt på det avslutande toppmötet i Göteborg men att Ekofin-mötet i Malmö hade vuxit till att mer och mer framstå som ett viktigt möte. Förutom tillresta demonstranter från några av de större städerna i Sverige förväntade Säkerhetspolisen också att 500 danska demonstranter skulle komma till Malmö. Med denna kännedom konstaterade Säkerhetspolisen att det förelåg viss risk att någon demonstration skulle komma att ”spåra ur” eller att det kunde komma att genomföras andra aktioner.

Av de uppgifter om bakgrunden till den aktuella hotbilden som Säkerhetspolisen förmedlat till oss har framgått att Öresundsaktionen 2001, som bestod av ett antal danska och svenska autonoma grupper, bl.a. på sin hemsida på Internet uttalat att EU:s finansministrar skulle ”jagas bort” från Malmö. Inom Säkerhetspolisen, sektion Syd, har emellertid framträtt delade meningar om risken för inbrytningsaktioner. En företrädare har uppgett att en sådan

risk förelåg. En annan företrädare har framfört att någon sådan konkret risk inte fanns.

I sin hotbildbedömning i början av april 2001 konstaterade Säkerhetspolisen vidare att McDonald’s tidigare i samband med EU-möten i utlandet hade utsatts för omfattande skadegörelse av djurrättsaktivister. Samtidigt uttalades att södra Sverige hade ett starkt fäste av djurrättsaktivister men att det vid tidpunkten för hotbildsbedömningen inte fanns någon konkret information angående hot mot restaurangkedjan i samband med Ekofin-mötet.

Polismyndighetens samarbete med Säkerhetspolisen

Polisledningen har uppgett att Malmöpolisen under förberedelserna inför Ekofin-mötet hade ett gott samarbete med Säkerhetspolisen och den danska underrättelsetjänsten. Ledningen har samtidigt förklarat att mycket av den information som förmedlades genom underrättelseverksamheten senare visade sig röra toppmötet i Göteborg.

5.3.2. Demonstranternas förberedelser

Nätverket Malmö mot EMU

Under vintern 2000/2001 bildades vad som senare kom att kallas Nätverket Malmö mot EMU. Det första mötet hölls i januari 2001 och i nätverket kom att ingå cirka 25 olika organisationer. Vid det första mötet lades upp principer för aktiviteterna under helgen då Ekofin-mötet skulle pågå. Det lades bl.a. fast att demonstrationen skulle vara fredlig och att inget våld fick förekomma.

Under våren valdes sju personer till demonstrationsledning för nätverket. Av de olika organisationer som bildade nätverket ingick företrädde för Asylgruppen Skåne, KPML(r), Socialistiska Partiet, SSU och Ung Vänster.

Joachim Lentz i demonstrationsledningen var bl.a. ansvarig för kontakten med polisen inför demonstrationen och enligt honom fördes en god dialog i ett tidigt skede med främst stabschefen Bertil Mårtensson som företrädare för polismyndigheten. Demonstrationstillstånd söktes av Daniel Sestrajic. Under våren fördes diskussioner med polismyndigheten om marschvägen för demonstrationen den 21 april. Inledningsvis ville nätverket utgå från Möllevångstorget, vilket polismyndigheten avslog mot bakgrund av

att torget under lördagar har omfattande torghandel. Nätverket och polisen kom då överens om att tåget skulle utgå från S:t Knuts torg för att därefter gå förbi Möllevångstorget, Gustav Adolfs torg, Stortorget och Lilla torg och slutligen avsluta vid hundrastplatsen vid Ribersborg där musikfest och seminarier skulle hållas. Tillstånd i enlighet med överenskommelsen meddelades av polismyndigheten den 12 april 2001.

De olika organisationerna i nätverket samlades kring följande paroller: Nej till EMU, Internationell solidaritet – nej till EUfederalism, Human flyktingpolitik – nej till Schengen och EU-polis och Bevara svensk alliansfrihet – nej till EU-militär.

Som en programförklaring angav nätverket i flygblad och på Internet bl.a. följande.

Karneval mot byråkratin Manifestationen den 21 april formar sig till en karneval mot EUbyråkratin. Vi skapar en folkfest med musik, färg och fart som visar på det folkliga motståndet och alternativen till det nyliberala projektet. Redan på S:t Knuts torg vid samlingen blir det såväl afrikansk musik och toner från blåsorkestern Röda Kapellet, barnsminkning samt gycklare, jonglörer och eldslukare.

Kom med du också! Ta med färgglada plakat, visselpipor, ballonger eller varför inte gå med i folkets sambaorkester med egna eller hemmagjorda instrument? I demonstrationen blir det happenings, blåsorkester, folkets sambaorkester och en lastbil med musik.

Öresundsaktionen 2001

Öresundsaktionen 2001 bestod av svenska och danska autonoma grupper. Företrädare för Öresundsaktionen deltog i det möte som nätverket Malmö mot EMU arrangerade i januari 2001. Öresundsaktionen 2001 förklarade sig vid det mötet inte vara intresserad av att vara med och arrangera demonstrationen. I stället ansökte man om ett eget demonstrationstillstånd för lördagen. Denna ansökan återkallades emellertid innan beslut hade fattats i ärendet. Det har varit svårt att utröna anledningen till varför Öresundsaktionen 2001 och andra autonoma grupper valde att ställa sig utanför Nätverket Malmö mot EMU.

Öresundsaktionen 2001 ansökte om och beviljades tillstånd för en skrammeldemonstration mot EU under fredagen den 20 april 2001.

5.4. Händelseförloppet

5.4.1. Skrammeldemonstrationen fredagen den 20 april 2001

Samlingsplats för skrammeldemonstrationen var Gustav Adolfs torg och avmarsch skulle ske kl. 18.30. Enligt tillståndet skulle tåget avslutas kl. 20.00 och det skulle svänga av före det avspärrade Stortorget där välkomstmiddag för EU-delegaterna hölls i Rådhuset.

Företrädare för Malmöpolisen har uppgett att man förväntade sig ordningsstörningar. Danska aktivister hade enligt polisen under dagen försökt spärra av vid Kastrups flygplats med spikar, s.k. spanska ryttare. Ett antal visitationer gjordes i anslutning till centralstationen och flygbåtsterminalen i Malmö. Den danska polisen följde med Öresundstågen mot Malmö och identifierade danska aktivister som vid ankomsten till Malmö omhändertogs av den svenska polisen och därefter fick återvända till Köpenhamn. Ett stort antal danska aktivister kom därför aldrig att delta i demonstrationståget.

Demonstrationen samlade cirka 500 deltagare varav ett hundratal var maskerade. Såväl av polisens handlingar som tidningsartiklar kan utläsas att det vid uppsamlingen förekom att frukt kastades mot polisen och att ett tiotal demonstranter utförde en s.k. mooningaktion (dvs. visade sina nakna bakar). De flesta som kommittén samtalat med har förmedlat intrycket av att stämningen vid uppmarschen var något avvaktande men lugn. Tjänstgörande insatschef har förklarat att det var mycket svårt att på plats få kontakt med någon ansvarig för demonstrationen.

Några större incidenter synes inte ha förekommit förutom att polisen gick in i täten av demonstrationståget precis när det startat och avlägsnade ett par stegar som hade sammanlänkats med rep och gömts i en banderoll. Tillslaget gick fort och ledde inte till några oroligheter.

Demonstrationen gick därefter relativt lugnt tillväga. En viss avvikelse från marschvägen skedde, vilken synes ha orsakats av täten i demonstrationståget. Polisnärvaron var markant och några kommittén samtalat med har liknat demonstrationen med en ”regelrätt skallgång” och hänvisat till att tempot drevs upp av de poliser som anslöt bakom tåget.

Flertalet som kommittén samtalat med har förmedlat intrycket av att fredagsdemonstrationen var lugn men att många var ”lite snopna” över dels hur snabbt det gick, dels den stora polisnärvaron.

Företrädare för demonstrationsledningen för lördagens demonstration var på plats för att ”känna av stämningen” inför lördagen och drog slutsatsen att demonstrationen förlöpte på sådant sätt att det inte skulle ha någon inverkan i negativt hänseende på lördagsdemonstrationen. Samma åsikter har förmedlats av några av de polismän som kommittén talat med. Divisionschefen för insatsdivisionen har uttryckt det så att fredagen var en markering från polisens sida för att visa att man värnar om demonstrationsfriheten men samtidigt gör vad som behövs för att säkra säkerhet och ordning. Hans uppfattning var att när demonstrationen upplöstes på Triangeln verkade demonstranterna mest förvirrade. I sammanhanget har vi noterat att vissa tidningar i sin återrapportering om fredagsdemonstrationen valt rubriker som ”Polisen vann slaget om Malmö” och liknande. Det har även framkommit uppgifter om att någon av polispiketerna hade löpsedlar med liknande rubriker uppklistrade på piketbussen när den körde runt i staden på lördag morgon.

5.4.2. Demonstrationen lördagen den 21 april 2001

Händelseförloppet vad gäller demonstrationen den 21 april 2001 har varit relativt koncentrerat och pågått under endast ca tre timmar. Flertalet som vi samtalat med är i stora drag också överens om vad som hände under de aktuella tre timmarna. Däremot går uppgifterna starkt isär när det gäller anledningen till polisingripandet.

Polisens organisation

Polisens organisation under lördagen framgår av skissen på sidan 232.

Som insatschef tjänstgjorde polisinsatschefen Jörgen Sjåstad. Han var under hela insatsen placerad i fältstaben på gamla polishuset vid Davidhalls torg. Polisavdelningarna användes till att bevaka strategiska platser som mötesplatsen och de olika lokaler där lördagens arbetslunch skulle intas. Vidare skulle de under demonstrationen med växelvisa förflyttningar spärra av anslutande gator efterhand som demonstrationståget förflyttade sig. Slutligen avdelades en mindre resurs för att hjälpa hästavdelningen att vägleda demonstrationståget och finnas tillgänglig för tillkommande uppgifter i anslutning till tåget. Den polisstyrka som övervakade

demonstrationen utgjordes därför i huvudsak av specialenheterna, sammanlagt 133 polismän. Dessa enheter skulle under demonstrationen uppehålla sig vid vissa fastställda platser, vilka växlade efterhand som demonstrationståget förflyttade sig.

Marschväg och tågordning

Enligt tillståndsbevis daterat den 12 april 2001 skulle samling för demonstrationen ske kl. 11.00 på S:t Knuts torg. Avgång skulle ske kl. 11.45 från torget. Tåget skulle sedan fortsätta Spångatan – Bergsgatan – Smedjegatan – Södra Förstadsgatan – Triangeln – Södra Förstadsgatan – Södra Tullgatan – Gustav Adolfs torg – Södergatan – Stortorget – Lilla torg – Larochegatan – Tegelgårdsgatan – Hospitalsgatan – Slottsgatan – Hovrättsbron – Citadellsvägen – Mariedalsvägen till cykelstigen, som leder till Hundbadet. Avslutning skulle ske kl. 18.00 med musikfest där scen och tält skulle ställas upp.

Demonstrationen gick under fyra paroller i följande ordning: Human flyktingpolitik – nej till Schengen och EU-polis, Nej till EMU, Bevara svensk alliansfrihet – nej till EU-militär och sist Internationell Solidaritet – nej till EU-federalism.

Polisens iakttagelser under morgonen

Av polisens händelserapport framgår att en rapport inkom kl. 08.30 att man på Stora Varvsgatan vid möteslokalen hittat potatisar med spik liggande på vägen. Polisen förmedlade senare samma dag till massmedia att man hittat potatisar med spik i anslutning till demonstrationens marschväg. Det bör emellertid noteras att demonstrationståget inte skulle passera Stora Varvsgatan, som är utfartsväg från Mässan där Ekofin-mötet pågick. Demonstrationståget befann sig som närmast den aktuella gatan vid slutet av marschvägen och avståndet var då cirka 500 meter.

Av händelserapporten framgår vidare att det kl. 11.07 inrapporterades att en större mängd kopparrör påträffats på hundrastplatsen. Några minuter senare har noterats:

Större aktivitet runt Möllan. Aktivister köper ägg och större konservburkar. En större mängd taget i beslag.

Polisens organisation under demonstrationen

lördagen den 21 april 2001

Kommenderingschef

Per Svartz

Bitr. kommenderingschef

Marianne Almqvist

Samverkan

Räddningstjänst

SÄPO

Ledningsstab

Bertil Mårtensson

Leif Lindqvist

Insatschef

Jörgen Sjåstad

Bitr. insatschef

Lars Karsten

Samverkan Kustbevakning

Fältstab

Eskort

Utredning

Spaning

Sjöpolis

Hotell- bevakning

Helikopter

Polisavdelningarna Divisionschef

Per Lundén

Insatsavdelningarna Divisionschef Bengt Åke Nilsson

Uppmarsch

Insatsavdelningarnas placering inför uppmarschen

Vid samlingen kl. 11.00 på S:t Knuts torg var insatsavdelningarna stationerade enligt följande.

Malmöpiketen befann sig vid Konserthuset vid hörnet Föreningsgatan/Amiralsgatan och hade bl.a. som uppgift att göra s.k. Pl 19-kontroller dvs. visitationer enligt 19 § polislagen (om bestämmelsens innebörd, se avsnitt 3.2.3, Polisens skyldigheter och befogenheter) av personer på väg till samlingsplatsen.

Göteborgspiketen befann sig på S:t Knuts väg vid Disponentgatan och hade också till uppgift att företa Pl 19-kontroller samt att förhindra eventuella rusningar mot det hållet.

Hundavdelningen var stationerad på Amiralsgatan vid Folkets Park med uppgift att företa Pl 19-kontroller.

Stockholmspiketen befann sig vid S:t Johanneskyrkan och tjänade främst som en reserv i form av en mobil enhet för att förstärka vid behov.

Hästavdelningen befann sig runt S:t Knuts torg med huvuduppgift att bevaka uppmarschen.

Stämningen vid uppmarschen

De flesta som vi samtalat med har uppgett att det var lugnt på torget vid samlingen kl. 11.00 och att polisnärvaron var normal. Joachim Lentz från demonstrationsledningen har dock uttryckt att han fann polisnärvaron vara ovanligt hög redan vid S:t Knuts torg. Det var en varm och solig vårdag och stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Viss oro uppstod emellertid bland deltagarna efterhand som rapporter kom om att många demonstranter hade stoppats på vägen till samlingsplatsen och blivit uppmanade att visa id-handlingar. I något fall hade någon avvisats från platsen då han saknade id-handlingar.

Joachim Lentz fick kontakt med biträdande insatschefen Lars Karsten som, enligt egen uppgift, var Jörgen Sjåstads ”öga på platsen”, och de diskuterade i allmänna ordalag dagens demonstration, bl.a. informerades demonstrationsledningen om en smärre ändring av marschvägen vid hovrätten.

Ett autonomt block bildas på samlingsplatsen

För såväl polis som demonstrationsledning stod det klart att grupper från Öresundsaktionen 2001 skulle närvara vid demonstrationen. Polisen hade fått information om att dessa skulle sluta sig till de bakersta leden och gå sist. Efterhand bildades ett särskilt block av autonoma demonstranter och andra ungdomar. Av händelserapporten framgår att kl. 11.28 beräknades 400 personer vara samlade på torget varav en del var maskerade.

Diskussioner fördes mellan demonstrationsledningen, folk från Öresundsaktionen 2001 och fristående autonoma grupper var dessa skulle gå i tåget. Enligt Agnes Callewaert, som var den från ledningen som hade kontakt med de autonoma vid uppmarschen, ville man från dessas sida gå längst bak. Agnes Callewaert föreslog emellertid att gruppen skulle splittras och inte bilda ett särskilt block, vilket de autonoma bestämt avböjde eftersom man sa sig inte lita på att man skulle få stöd av övriga demonstranter i fall polisen skulle gå till angrepp. Agnes Callewaert fick uppfattningen att man från de autonoma gruppernas sida var oroliga för att polisen skulle gå in och gripa folk: en oro som, såvitt Agnes Callewaert kunde förstå, främst grundade sig på alla visiteringar som genomfördes av polisen inför demonstrationen.

De autonoma grupperna ville gå tillsammans så att möjlighet fanns att haka fast vid varandra ifall något skulle hända. Diskussionerna ledde fram till en överenskommelse innebärande att de autonoma grupperna skulle få gå tillsammans men efter det block som gick bakom den tredje banderollen. På så sätt kom det som senare kallats ”svarta blocket”2 att gå mellan den tredje banderollen och den mindre grupp om cirka 150–200 demonstranter som gick bakom den fjärde och sista banderollen. Den senare gruppen bestod till övervägande del av medlemmar i SSU, Miljöpartiet jämte Grön ungdom samt ”äldre” syndikalister. Viss maskering förekom och demonstrationsledningen hade tidigare antagit policyn att inte ställa krav på att de som var maskerade skulle ta bort maskeringen men däremot tydligt markera att det var ett önskemål från demonstrationsledningen. Under diskussionerna klargjordes, enligt bl.a. Agnes Callewaert och Frida Karlsson, att det bland

de

autonoma

grupperna inte fanns någon avsikt att bråka med polisen

2 Begreppet ”svarta blocket” är missvisande men synes vara en relativt vedertagen term vid diskussionerna kring polisinsatsen vid demonstrationen den 21 april 2001 i Malmö. I begreppet det svarta blocket lägger kommittén ingen annan värdering än den att det avser det block efter följebilen som bestått av autonoma demonstranter och andra ungdomar som till stor del varit svartklädda.

även om man från deras sida inte ansåg sig helt kunna svara för alla deltagare. Representanter från Öresundsaktionen 2001 och andra grupper, vilka hade valt att stå utanför nätverket, uppgav att de medverkade i lördagens demonstration helt på nätverkets premisser.

Eftersom en av nätverkets lastbilar tidigare på morgonen hade gått sönder tackade demonstrationsledningen ja till de autonomas erbjudande att låta deras lastbil med musikanläggning köra i tåget. Lastbilen följde tåget strax efter det tredje blocket och efter den följde så det svarta blocket och slutligen blocket som bildats bakom den fjärde och sista banderollen.

Den uppkomna frågeställningen om de autonoma gruppernas placering i demonstrationståget och deras följebil blev aldrig behandlad av demonstrationsledningen i dess helhet eftersom denna inför starten var utspridd.

Det har framkommit att demonstrationsvakterna inte ville bevaka det svarta blocket och att det således inte gick några demonstrationsvakter med i det blocket. I praktiken blev det i stället tre personer från demonstrationsledningen som följde blocket.

När klockan var 11.45 hade deltagarna i demonstrationståget formerat sig. Uppgifterna skiftar något om hur många deltagare tåget hade lockat. Det har angetts att mellan 1 000 och 2 000 personer deltog. I massmedia rapporterades till övervägande del att tåget omfattat cirka 1 000 deltagare. Flertalet som kommittén talat med har angett att det svarta blocket efter följebilen omfattade mellan 200 och 300 ungdomar och att ett femtiotal av dessa var maskerade. Av det filmmaterial som kommittén tagit del av framgår att långt ifrån alla i det aktuella blocket var maskerade men att maskeringarna ökade något till antal efter polisens avspärrning på Spångatan. I täten av det svarta blocket gick fem, sex ungdomar i vita overaller och munskydd. Enligt uppgift från en av ungdomarna i täten låg det några overaller på torget att användas mer som en ”kul grej” däremot fanns det enligt honom ingen politisk värdering i att gå vitklädd.

3

3 Enligt flygblad var under helgen ”Ya Basta” i Malmö. Mötet skall emellertid inte ha varit föranlett av Ekofin-mötet utan snarare utgjort en plattform inför Göteborg. Denna uppfattning har bekräftats av företrädare för Säkerhetspolisen, sektion syd.

Ordningstörningar i samband med uppmarschen

Hörnet vid S:t Knuts väg

Enligt polisinsatschefens promemoria, daterad den 23 april 2001, startade demonstrationen kl. 11.51. Strax före denna tidpunkt hade den inlånade polishelikoptern med videokamera anlänt till torget. Inspelningen länkades vidare till fältstaben. I promemorian anges vidare att det kl. 11.55 kom in uppgifter till fältstaben om att det fanns demonstranter med flaskor i fickorna.

4

Strax därefter inkom,

enligt vad insats- och divisionschefen uppgett, rapporter om att knallskott, rökbomber, ägg och konservburkar kastades från det bakre ledet

5

. Chefen för ryttaravdelningen, polisinspektören Thomas Berlin, har uppgett att hela blocket var våldsamt och har redovisat sina ställningstaganden enligt följande: Han kontaktade insatschefen och förklarade att ”vi måste skilja ur drägget”. Oroselementen måste, enligt honom, bort från tåget och inte tillåtas att gå genom staden. Avskiljningen måste avse allihopa eftersom det inte fanns någon möjlighet att skilja ur vissa. Om man vistas med bråkmakare är man själv att räkna som en sådan. Samtidigt skall uppgifter ha kommit in till fältstaben om att en ryttare ramlat av sadeln och att hästen skenade. Av senare uppgifter i massmedia framgår att sedan en demonstrant sprutat med pulversläckare mot en polishäst blev denna rädd och stegrade sig så att polismannen klämdes mellan hästen och en husvägg och fick en lårkaka. Uppgifterna skiftar betydligt vad avser graden av ordningsstörningar vid uppmarschen. Flertalet som kommittén talat med har angett att de sett ägg kastas. Några har inte sett någonting alls. Vissa incidenter har dokumenterats av de fotografer som var på plats. Det går inte av polisens videofilm att se om något händer vid det hörn av S:t Knuts torg där flertalet polishästar stod uppställda eftersom kameran vid det tillfället – på grund av helikopterns placering – inte kunnat filma den vinkeln. Flera uppgiftslämnare har emellertid bekräftat polisens uppgifter om rökmoln och mindre smällar vid det aktuella hörnet. Incidenten vid hörnet där ryttaravdelningen stod uppställd medförde att Agnes Callewaert, Frida

4 I händelserapporten står angivet kl. 11:55: att ”demonstranterna fyller sina fickor med flaskor”. Därefter finns inget antecknat förrän kl. 12:10:52 nämligen: ”Ca kl. 12.00 tåget stoppas”. Jörgen Sjåstad har förklarat ”glappet” med att radiotrafiken under den tiden var så pass intensiv att allt inte kunnat registreras. 5 I den tidslogg, som fördes på fältstaben har kl.11.56 antecknats: ”Knallskott kastas i bakre demoleden. Rökbomb och minst tre knallskott, samt ägg, konservburkar och flaskor mot poliser.”

Karlsson och Fredrik Persson från demonstrationsledningen bildade kedja mellan poliserna och det svarta blocket som passerade hörnet just då. Åtgärden verkade, såvitt Agnes Callewaert kunde bedöma, lugnande och inget ingripande skedde från polisens sida.

Spångatan vid jazzklubben Jeriko

Den videofilm som länkades från helikoptern till fältstaben visar en mindre rökpuff vid det svarta blocket när detta passerat Amiralsgatan. Flera uppgiftslämnare har också angett att de har sett rök ungefär vid jazzklubben Jeriko när den bakre delen av tåget svängde in på Spångatan. De senare uppgifterna bekräftas av helikopterns videofilm. Videofilmen bekräftar vidare uppgifter att lastbilen när den skulle passera Amiralsgatan fick stanna till eftersom polisen släppte igenom väntande trafik och att avståndet mellan blocket efter den tredje banderollen och det svarta blocket på så sätt ökade.

En övervägande del av dem som vi samtalat med har förklarat att när något hände så vädjade man från högtalaranläggningen på lastbilen att demonstranterna skulle sluta kasta saker och hålla sig lugna. Ingen av de tillfrågade journalisterna, demonstranterna eller åskådarna har förmedlat intrycket av att det varit oro i hela det svarta blocket.

Polisens avspärrning på Spångatan

Polisens redovisning

När polisens rapporter om ordningsstörningar kom in till fältstaben, vilket som tidigare redovisats – enligt polisens dokumentation – skedde kl. 11.55, diskuterade insatschefen Jörgen Sjåstad med divisionschefen Bengt-Åke Nilsson förutsättningarna för att stoppa det aktuella blocket. Bengt-Åke Nilsson ansåg att en sådan möjlighet fanns om det skedde före Triangeln annars var man tvungen att vänta till dess att tåget hade nått Gustav Adolfs torg där det fanns polisavdelningar stationerade. I fältstabens tidslogg har kl. 11.57 antecknats att insatsdivisionen förberedde ”säckningar” (avspärrningar) i de bakre leden vid Spångatan – Helsingborgsgatan. Vid den tidpunkten bör det främre ledet av demonstrationståget ha börjat passera Bergsgatan in mot den aktuella delen av Spångatan.

Bengt-Åke Nilsson, som fick det minutoperativa ansvaret för insatsen lämnade samtidigt fältstaben och omdirigerade, enligt egna uppgifter, insatsenheterna enligt följande. Ryttaravdelningen slöt upp kring det svarta blocket för att begränsa eventuella rörelser. Göteborgspiketen och hundavdelningen anslöt bakom tåget för att förhindra spridning bakåt. Malmöpiketen skulle försöka hinna in i sina fordon och ta sig till Norra Skolgatan och där spärra av vid lastbilen. Stockholmspiketen skulle förflytta sig till korsningen Södra Förstadsgatan – Spångatan och där stå beredda att avgränsa om Malmöpiketen skulle misslyckas med sin uppgift. Om avgränsningen lyckades skulle avdelningen stiga ur och till fots ta sig till Malmöpiketens avgränsning för att ”hålla försvaret av tagen mark”.

Enligt Bengt-Åke Nilsson var syftet med avspärrningen att försöka gripa dem som begått brott och samtidigt göra en individuell prövning för omhändertagande. Utifrån de radiorapporter som kommit in stod det, enligt honom, klart att fråga var om ordningsstörning som låg på gränsen till våldsamt upplopp. Tanken var att den främre delen av tåget skulle få fortsätta. Det stod också, enligt Bengt-Åke Nilsson helt klart att ingen i det svarta blocket skulle få fortsätta att gå eftersom ”hela gänget” hade kastat flaskor och knallskott m.m. samt använt brandsläckare mot polisen.

Bengt-Åke Nilsson beräknade att hela den avspärrade delen av demonstrationståget omfattade 500–600 personer. Efter en stund fick han rapporter från Göteborgspiketen längst bak om att cirka 150 personer inte tillhörde de svartklädda. Han gav då order om att dessa skulle återföras till täten.

Både Jörgen Sjåstad och Bengt-Åke Nilsson har förklarat att de inledningsvis trodde att hela delen av demonstrationståget som gick efter lastbilen var svartklädda demonstranter. Uppfattningen stämmer i och för sig väl överens med de underrättelser som hade förmedlats under morgonen samma dag.

6

I fältstabens tidslogg har

emellertid kl. 11.56 antecknats att insatsdivisionen ”koncentrerar sig på bakre leden. Militanta demonstranter efter ett fordon. Efter dessa kommer ordentliga demonstranter.” Konfronterad med anteckningen har Jörgen Sjåstad förklarat sig inte veta vem som gjort densamma och att hans bestämda åsikt är att han trodde att hela den bakre delen tillhörde orosmakarna.

Enligt fältstabens tidslogg var avspärrningen på Spångatan mellan Norra Skolgatan och Torggatan genomförd kl. 12.05 och kl.

6 Vidare finns antecknat på händelserapporten kl. 11.53 att ”aktivisterna enligt uppgift kommer att blanda sig med syndikalisterna sist i demotåget”.

12.06 omdirigerades fem stycken bussar från Malmö lokaltrafik till platsen. Enligt uppgift från polisledningen skall dessa ha varit uppställda på Slussplan vid polishuset.

Befallning till demonstranterna

Bengt-Åke Nilsson gav strax därefter order till helikopterpersonalen ”att medelst yttre megafon ge en ordningshållande befallning” med innebörden att demonstranterna innanför avspärrningen skulle sätta sig ned och att det därefter skulle ske en prövning av dem som befann sig där. Vidare beslutades om en ytterligare avspärrning framför Malmöpiketens för att på så sätt skapa utrymme för transporter och liknande. Ungefär samtidigt stoppade delar av demonstrationsledningen främre delen av tåget för att försöka få reda på vad som hade hänt.

Av de filmer som kommittén tagit del av framgår att många av ungdomarna inte satte sig ned. I stället hakade de sig fast vid varandra efter uppmaning från lastbilens högtalaranläggning varvid det dock samtidigt uppmanades att demonstranterna skulle ta det lugnt. Filmerna visar också att trycket framåt mot poliskedjan ökade i samband med att ungdomarna formerade sig i armkrok.

Demonstranternas uppfattning

Många av de demonstranter, journalister och andra närvarande som vi talat med har förklarat att det, mot bakgrund av allt oväsen från bl.a. två polishelikoptrar och skällande polishundar, var svårt att höra den order som förmedlades via helikopter. Andra har dock hört att de skulle sitta ned.

Tord Björk, Miljöförbundet Jordens vänner, gick i den del av demonstrationståget som avspärrades. Han har beskrivit att det var en spänd situation och att han därför tillsammans med några andra äldre personer gick fram till poliskedjan för att få information vilket han emellertid inte fick. Han hade föreställt sig att om polisen ville skingra en demonstration så skulle poliser med megafon meddela vad som skulle hända. ”– I stället åker en helikopter ovanför demonstrationen och därifrån så säger de att alla demonstranter i den stillastående delen av demonstrationen skall sätta sig ned. Utan någon motivering, utan något om vad som håller på att ske. Alla är givetvis oroliga. Då är det ingen som sätter sig ned.”

Tiden mellan avspärrningen och omhändertagandet

Såsom tidigare nämnts gick det svarta blocket omedelbart framför det fjärde och sista blocket. Båda dessa block hade omringats av polis. Genom intervjuer har det framkommit att flertalet av demonstranterna i det fjärde blocket satte sig ned. Flertalet intervjuade i det blocket har förklarat att det gick att gå fram och tillbaka mellan det svarta blocket och det fjärde blocket och att efter ett tag allt fler personer reste sig upp eftersom de inte fick någon information om varför de skulle sitta ned. Många har förmedlat intrycket av en allmän oro och rädsla inför det stora antalet kravallutrustade poliser, polishästar och skällande hundar. Längst fram i det fjärde blocket satt orkestern Röda Flåset och spelade för att tona ner den hotfulla stämningen. Orkestermedlemmen Ola Nilsson har uppgett att han inte såg några oroligheter i det svarta blocket. Stämningen i båda blocken var närmast att beteckna som irriterad och avvaktande.

I ett relativt tidigt skede efter avspärrningen blev Öresundsaktionens lastbil utforslad genom poliskedjan. I samband därmed blev det en kortare stund rundgång i lastbilens musikanläggning. Detta missljud blandades med bullret från de två helikoptrar som befann sig ovanför avgränsningen och ett mycket ivrigt skällande från polishundarna. Många har vittnat om den känsla av oro som infann sig av allt oljud.

Av fältstabens tidslogg framgår att staben skickade en presskontaktman till Spångatan kl. 12.14, att demonstrationsledningen ett par minuter därefter förklarade att man inte avsåg att lämna Triangeln förrän det fjärde blocket var med, att polisen kl. 12.24 antecknat att omhändertagandet av demonstranterna i det svarta blocket skulle påbörjas när det fjärde blocket anslutits med täten samt att Göteborgspiketen spärrade av mellan det svarta blocket och det fjärde blocket kl. 12.36 varefter det fjärde blocket på smågator leddes förbi det inringade svarta blocket för att därefter anslutas med täten kl. 12.45. Efter ett antal diskussioner7 började tåget med de fyra blocken att marschera från Triangeln kl. 13.11. Tidsangivelserna bekräftar vad flera demonstranter uppgett nämligen att det från tidpunkten då tåget stoppades förflöt mellan 30 och 45 minuter då närmast ingenting hände.

7 Av samtalen med företrädare för demonstrationsledningen har framkommit att oenighet rådde huruvida demonstrationståget skulle fortsätta att gå efter det att det fjärde blocket hade förenats med täten. Efter ingående diskussioner valde man emellertid att fortsätta.

En övervägande del av dem som vi talat med har angett att det var mycket svårt att få besked av någon polis om vad som egentligen hände. Demonstrationsledningen försökte ett flertal gånger komma i kontakt med ansvarigt befäl utan att lyckas. Journalister har uppgett att det på platsen fanns en man som bar en väst som visade att han var presstalesman men att denne inte kunde förmedla någon information utan att först tala med någon på radion. Enligt Sydsvenska Dagbladets journalist Olle Lönnaeus skall biträdande insatschefen Lars Karsten på plats för honom ha uttalat att demonstranterna hade börjat kasta saker redan vid S:t Knuts torg och att polisen då bestämde sig för att skilja ur ”anarkisterna” innan de nådde fram till city för att därmed förhindra brott.

Många har förklarat att vissa polismän inte brydde sig om att svara när man tilltalade dem och det övergripande intrycket har varit att flertalet polismän inte har vetat vilken information de skulle förmedla till dem som undrade vad som var meningen med insatsen. Flertalet intervjuade har dessutom ansett att man från polisens sida inte verkar ha velat eller kunnat ange vem som var ansvarigt befäl på platsen.

Många har förmedlat uppfattningen att det var relativt lugnt under de 30 till 45 minuter som passerade innan omhändertagandet av demonstranterna i det svarta blocket verkställdes. Denna uppfattning delas inte av flertalet polismän. En av cheferna för piketavdelningarna, polisinspektören Rolf Bengtsson, har i en erfarenhetsberättelse beskrivit hur han uppfattade händelseförloppet.

Personerna som blivit ”säckade” började nu uppträda aggressivt mot poliserna i kedjan. Inledningsvis kom det glåpord och protester men detta ändrade snabbt karaktär till att övergå till spottloskor och att flertalet av de ”säckade” började sparka, dra och slå på sköldar och hjälmar. I detta läge gjorde folkhopen ett utbrytningsförsök mot kedjan som då endast bestod av (Malmöpiketen) förstärkt av fem hundar med förare som befann sig bakom kedjan. Flera anarkister stötte och slog mot poliser med påkar och störar, vilket träffade inte bara på sköldarna utan även mot hjälmarna och vid hals- och axelregionen. Flera ölburkar och glasflaskor kastades från anarkisterna i riktning mot vår kedja. Pa Fredriksson träffades av en ölburk på hjälmen. Burken var fylld med ärtor och försluten tejp.

Liknande berättelser har lämnats av de polismän från Stockholmspiketen som fick till uppgift att agera som omhändertagandestyrka.

8

På den redigerade filmen av fotografen James Timmerbys material framkommer att en maskerad yngling riktar en mindre pulversläckare snett uppåt i riktning över poliskedjan. Effekten blir ett rökmoln som stiger uppåt. Filmen, ”Welcome to Sweden”, bekräftar tillsammans med fotografier som kommittén tagit del av, uppgifterna från demonstranter bakom det svarta blocket, journalister samt andra åskådare som vi samtalat med, att det varit relativt lugnt i blocket under tiden mellan den första avspärrningen och omhändertagandet.

Omhändertagandet

Beslutet

Divisionschefen Bengt-Åke Nilsson har förklarat att han gav en order till avdelningscheferna med innebörden att de skulle göra en individuell prövning av alla individer som fanns i blocket för eventuellt omhändertagande och att de som kunde beläggas med brott skulle gripas. Omhändertagandet skulle ske enligt 13 § polislagen (om innebörden av denna bestämmelse, se avsnitt 3.2.3

Polisens skyldigheter och befogenheter). De som inte hade haft med demonstrationen att göra och alla underåriga skulle omedelbart friges. Omhändertagandet skulle ske när transportfordonen kommit på plats och han gav Stockholmspiketen i uppgift att hämta ut demonstranterna från blocket så att den individuella prövningen kunde genomföras utanför. Det var helt upp till avdelningscheferna att utföra denna prövning. Först skulle således en selektering göras ute på plats och därefter skulle den slutliga prövningen göras av dagbefälet på respektive arrest. Demonstranterna informerades, enligt Bengt-Åke Nilsson, om att de skulle kunna komma att omhändertas och de uppmanades att sitta ner och att en i taget följa med på uppmaning ut ur blocket. Hur demonstranterna uppfattade uppmaningen kan han emellertid inte uttala sig om.

Enligt Bengt-Åke Nilssons promemoria från samma dag hade beslutet som förmedlades till avdelningscheferna följande innehåll.

8 Förundersökningsprotokoll 2001-09-10, Interna utredningsgruppen, Polismyndigheten i Skåne, K 47191-01.

Beslut: Omhändertag de som uppenbart försökt störa den fredliga demonstrationen jml PL 13 då dessa personer tillsammans försökt få till stånd ett våldsamt upplopp genom att kasta knallskott, flaskor, brandsläckare, fyllda konservburkar mot polis. Individuell prövning av varje enskild och de som uppenbart inte har med ordningsstörningarna att göra och de som är underåriga skall omedelbart friges.

Vidare har i promemorian antecknats att man kl. 12.05 – efter det att tåget hade stoppats – påbörjade en individuell prövning av varje omhändertagen.

Förhållandena vid omhändertagandet

I samband med att det fjärde blocket avskiljdes blev det svarta blocket helt omringat och det egentliga omhändertagandet påbörjades. Mot bakgrund av att flertalet journalister och fotografer valde att stanna kvar på platsen har denna del av polisinsatsen blivit väl dokumenterad i massmedia. Den massmediala uppmärksamheten förstärktes i viss mån också av omhändertagandet av EUparlamentarikern Per Gahrton som enligt massmedia hade reagerat på det våld som användes för att få ut ungdomarna ur blocket.

Genom det material i form av massmedias rapportering, vittnesmål och filmmaterial som vi tagit del av anser vi oss ha fått en relativt god uppfattning om förhållandena vid omhändertagandet.

Samma dag som omhändertagandet skedde visades i TV filmbilder när en polis utdelar ett knytnävslag mot en av demonstranterna. Någon dag senare redovisade Dagens Nyheter bl.a. följande redogörelse av demonstranten.

Jag vet inte varför de gav sig på mig. Jag stod mitt i den inringade delen och höll i mina kamrater. Plötsligt fick jag en riktig snyting, en rak höger av en polis. Jag blev alldeles groggy och svimmade nästan. Jag försökte gå därifrån men blev inte utsläppt genom avspärrningen. Det var först en halvtimme efter slaget som de grep mig och släpade iväg mig till bussen.

Vidare har Tord Björk berättat hur han blev bortsläpad av två polismän som vägrade säga varför.

Bilden av hur den då 17-åriga Alva släpades på gatan av några polismän förmedlades av ett antal dagstidningar dagen därpå. I en intervju i Dagens Nyheter ett par dagar senare beskrev Alva händelsen på följande sätt.

Jag kom lite sent till demonstrationen, men jag hittade några kamrater och vi gick ganska långt fram i den del av tåget som senare blev stoppat. Jag hade klätt mig fint för jag trodde inte det skulle bli något bråk. Och allt gick lugnt i början. Jag såg att några kastade ägg mot polisen, det var dumt gjort.

Demonstrationsvakterna ropade i högtalaren att man skulle låta bli att kasta saker. Sedan såg jag molnet från eldsläckaren som någon sprutade mot en polishäst.

Men det var långt senare som polisen stoppade vår del av tåget. Plötsligt skar en mur av poliser av vår del av tåget från resten.

De trängde ihop oss från alla håll och sade åt oss att sitta ned på gatan. Men då var det så trångt att det inte gick att sätta sig. Jag satte mig på huk. Sedan hamnade jag i utkanten mot poliserna och där slog de folk med konstiga batonger som såg ut som piskor. En kille bredvid mig slogs blodig i ansiktet, sen knuffade de omkull mig. Jag fick ett knä i ryggen och de bröt upp armarna på ryggen och satte handklovar på mig. Jag fick ett slag över tänderna så munnen blev alldeles full med blod.

Jag fick inte gå själv utan de släpade iväg mig. Sen reste de mig genom att lyfta mig i håret. Det gjorde ont. Jag frågade hela tiden varför de gripit mig, men fick aldrig något svar. När de ställde mig mot en piketbuss började jag gråta. Då sa de att jag var en jävla snorunge som började lipa.

James Timmerbys film bekräftar i flera hänseenden de uppgifter som lämnats om förhållandena vid omhändertagandet.

Vidare har ett flertal demonstranter, journalister, föräldrar m.fl. vittnat om att flera polismän använt sig av ett mycket grovt språk riktat främst till de yngre kvinnliga demonstranterna. Som exempel på denna språkanvändning har angetts uttryck som ”jävla lilla kommunistfitta”. Kommittén noterar också i sammanhanget att av de 62 ärenden i form av polisanmälningar och JO-anmälningar m.m., som handlagts av åklagarmyndigheten har en större andel avsett förhållandena kring omhändertagandet.

Grunden för omhändertagandet

Chefsåklagaren Kristian Augustsson har i sitt beslut den 24 januari 2001 att lägga ned förundersökningen avseende ifrågasatt tjänstefel sammanfattat de frågeställningar som aktualiserats enligt följande.

Genom förhör med ett stort antal omhändertagna och med många av i kedjorna och omhändertagandegruppen ingående poliser, har frågan om vad som gällde för de avgränsades möjligheter att lämna platsen behandlats. Det har inte lämnats något entydigt svar på denna fråga av hörda demonstranter eller poliser. Inom båda

grupperna finns de som menar att det var möjligt att passera ut efter en individuell prövning och det finns också exempel på att sådan tillämpning skett. Det finns å andra sidan uppgifter om det motsatta. Efterhand har andra personer uppenbarligen omhändertagits än de som vid aktionens inledande bedömdes ha stört eller utgjort en fara för den allmänna ordningen. Den verkliga anledningen härtill synes ofta ha varit att de stört allmän ordning genom att hålla fast i någon som skulle omhändertas.

Vi har gått igenom det förundersökningsprotokoll, som legat till grund för åtalet mot en polis i omhändertagandegruppen för misshandel i form av bl.a. ett knytnävslag. Ett stort antal av de polismän från Stockholmspiketen som hade till uppgift att separera enskilda individer från det svarta blocket har hörts under förundersökningen. Polismännens uppgifter skiljer sig från vad demonstranter, föräldrar och övriga berättat om möjligheten att lämna platsen efter en eventuell individuell prövning.

De poliser som kommittén talat med har lämnat skilda uppgifter beträffande grunden för att 269 demonstranter kom att omhändertas. Polisledningen har förklarat att ungdomarna i det att dessa inte satte sig ned trots order gjorde sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten. Ett stort antal av de demonstranter som vi talat med har varit osäkra på om den order som förmedlades hördes av alla berörda och om dessa i så fall förstod innebörden av ordern. Det är också oklart hur budskapet att demonstranterna skulle kunna komma att omhändertas förmedlades.

Polisens information och dokumentation

De omhändertagna ungdomar som kommittén talat med har uppgett att det var först på polisstationen som de fick klart för sig att de var omhändertagna och vad detta innebar. Något förhör med sikte på omständigheterna vid omhändertagandet hölls inte med dem och i vart fall en underårig blev transporterad till arrestlokal. Dessa uppgifter stöds i viss mån av det som åklagaren angett om omhändertagandedokumentationen i det ovan angivna nedläggningsbeslutet. Åklagaren har i det anfört bl.a.

Den dokumentation som gjorts över omhändertagandena är i flera olika avseenden otillräcklig. I de flesta fall har tidpunkten för omhändertagandet angetts med tiden för det övergripande beslutet och med en närmast schablonmässig hänvisning till detta vad gäller grunden för beslutet. I allmänhet har det genom dokumentationen inte heller kunnat utläsas vem som fattat beslut i det enskilda fallet,

vilka som verkställt omhändertagandet på plats, när detta skett och vilken den verkliga anledningen till omhändertagandet var. Dessa brister har naturligtvis försvårat eller omöjliggjort en närmare utredning av många enskilda omhändertaganden liksom en bedömning av om det mer generellt skett omhändertagande utan grund i 13 § polislagen.

En genomgång av omhändertagandedokumentationen bekräftar åklagarens slutsatser om en schablonmässig hänvisning i besluten. Ofta har blanketterna kopierats med innehållet att beslutet skall ha tagits av Yankee 1 med angivande av Triangeln som plats för ingripandet. Även anledningen till omhändertagandet har angetts i kopierad form: ”Omhändertagande enligt PL 13. Demonstration som urartat.”9 Personuppgifterna har däremot ifyllts med kulspetspenna.

Omhändertagandet varade under dryga två timmar. Två demonstranter fick uppsöka sjukhus efter beslut av arrestföreståndaren. Ett antal demonstranter fick vänta i bussar vid arrestlokalen på grund av att det inte fanns någon plats i respektive lokal. Senare på eftermiddagen beslutade stabschefen Bertil Mårtensson att demonstranterna i bussarna skulle friges. Någon dokumentation har enligt vad som uppgetts inte vidtagits beträffande dessa personer som då de frigavs hade varit omhändertagna i ett antal timmar. En genomgång av omhändertagandeblanketterna som förvaras hos arrestföreståndaren på polishuset vid Davidhalls torg bekräftar också att sådan omhändertagandedokumentation saknas. Av omhändertagandeprotokollen har framkommit att 47 demonstranter dokumenterades och förvarades på arresten vid Davidhalls torg och 75 demonstranter på den tillfälliga arresten i Fosie. Sammanlagt har alltså 122 av 269 omhändertagna demonstranter dokumenterats. Av dessa 122 personer har cirka fem stycken inte kunnat identifieras. Övriga har identifierats med såväl namn som personnummer.

Vid ankomsten till respektive arrest har de som dokumenterats blivit fotograferade. Polisledningen har för kommittén uppgett att dessa fotografier förstördes några dagar efter demonstrationen. Enligt ansvarig arrestföreståndare har fotograferingen endast haft till syfte att underlätta identifieringen av de omhändertagna vid återlämnandet av persedlar efter frisläppandet. Detta skedde genom

9 Avser dokumentationen över dem som transporterades till arrestlokalen vid Davidhalls torg. Även dokumentationen beträffande dem som transporterades till den tillfälliga arrestlokalen i Fosie är till största del kopierad. I dessa fall har angetts att beslutet fattats kl. 12..05 av poliskommissarien Bengt-Åke Nilsson och att platsen för omhändertagandet varit Spångatan – Norra Skolgatan.

att varje omhändertagens persedel lades i en påse som försågs med ett fotografi av den omhändertagne. Fotografierna har efter återlämnandet av persedlarna samlats ihop och överlämnats till polisstaben. Kommittén återkommer till denna fråga nedan eftersom fotograferingen engagerat många av de demonstranter och föräldrar vi talat med.

Bengt-Åke Nilsson har berättat att när omhändertagandet var genomfört och platsen tom kom en man från Gatukontoret som förklarade att han skulle städa upp på platsen. Platsen var vid tillfället full av bråte som konservburkar, banderoller och liknande föremål. Bengt-Åke Nilsson gjorde då enligt egen uppgift misstaget att låta Gatukontoret städa upp på platsen i stället för att, som han anser sig ha bort göra, säkra bevisning. Frilansjournalisten Fredrik Gertten har å andra sidan uppgett att han under tiden som han talade med något befäl på platsen uppfattade det som att polisen beställde röjning av Gatukontoret. Efter att ha fått information om vad som var anledningen till polisaktionen cyklade han Spångatan tillbaka mot S:t Knuts torg för att närmare undersöka om han kunde finna spår av konservburkar, flaskor och liknande längs marschvägen. Han konstaterade emellertid att det inte fanns sådana föremål på vägen.

Polisledningen har beretts tillfälle att redovisa beslagsprotokoll eller liknande avseende det gods som påträffats i samband med polisinsatsen. Kommittén har fått del av beslagsprotokoll avseende en brandsläckare samt av protokoll över beslagtagna potatisar med spik. Polisledningen har förklarat bristen på övrig dokumentation med att man i samband med polisinsatsen slarvat med att säkra bevis.

5.5. Reaktionerna på polisinsatsen

5.5.1. Media

På lördagskvällen riktades stor massmedial uppmärksamhet mot polisinsatsen med en stark fokusering på våld från enskilda polismän, bl.a. i form av knytnävslag mot en demonstrant. Aftonbladet skrev dagen efter bl.a. följande.

Till polishundarnas skall och hästarnas nervösa trampande uppmanades demonstranterna inom avspärrningen att sätta sig ner. Därefter omhändertogs 266 personer av kravallpolis med stöd av

polislagens paragraf 13.

Flera av demonstranterna släpades på marken mellan två poliser, en annan fick en polismans knytnäve rakt i ansiktet och flera av ungdomarna vittnade om att polisen slagits med batonger. Efteråt har en rad protester från olika håll strömmat in till TT:s redaktion. En del är bekymrade över att polisens agerande hotar den grundlagsskyddade demonstrations- och yttrandefriheten. Andra oroar sig för att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att sättas ur spel.

Även omhändertagandet av EU-parlamentarikern Per Gahrton gavs stort utrymme i massmedia. På lördagskvällen bildade några föräldrar till de omhändertagna ungdomarna det s.k. Demokrativärnet och dagarna närmast efter polisinsatsen debatterades livligt frågor om främst demonstrationsfrihet och polisens våldsanvändning. Betecknande för debatten dagarna efter insatsen är exempelvis nuvarande chefredaktören för Kvällsposten, journalisten Per Svensson, som i Expressen den 22 april 2001 bl.a. uttalade:

Polisledningen i Malmö har i dag skäl att fundera över skillnaden mellan orden ordningsmakt och övermakt. Samma ledning bör kanske också reflektera en smula över det kloka i att hjälpa unga extremistgrupper att sänka debatten om EU till Jerry Springer-nivå.

5.5.2. Demonstrationsledningen

En god bild av de frågeställningar, som polisinsatsen väckte, förmedlas också av det öppna brev till länspolismästaren som demonstrationsledningen lät publicera i några sydsvenska dagstidningar ett par dagar efter händelsen. Det lyder:

Inför Ekofin-mötet i Malmö den 21 april lämnades i januari till polisen en ansökan om demonstrationstillstånd. Ganska omgående erhölls ett muntligt förhandsbesked att tillstånd skulle meddelas utan problem. Därefter förekom vid flera tillfällen underhandskontakter med polismyndigheten, och den 14 mars sammanträffade representanter för demonstrationsledningen med polisens ansvariga för diskussion av praktiska detaljer. Återigen gavs klartecken från polisens sida och fullständig samstämmighet rådde oss emellan.

På S:t Knuts torg demonstrationsdagen den 21 april sökte demonstrationsledningen upp polisens insatsledning för att inleda samarbetet oss emellan under dagen. Återigen rådde full överenskommelse om behovet av och viljan till samarbete.

Snart nog efter avmarsch visade det sig dock att tidigare överenskommelser och polistillståndet var värdelösa. Ej heller lyckades vi få kontakt med ansvarig insatsledning, utan varje försök därtill avvisades bryskt respektive nonchalerades av polisen.

Ganska direkt efter avmarsch dirigerade polisen om demonstrationen från den i tillståndet angivna marschvägen. Enligt överenskommelserna och det skriftliga tillståndet skulle tåget svänga in på Bergsgatan. I stället leddes vi in på Spångatan, där en del av tåget omringades av polisen och avskiljdes från övriga tåget. Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen.

De incidenter som polisen vill åberopa som skäl för sina ingrepp ägde rum först efter omdirigeringen av demonstrationståget. Till yttermera visso visade sig polisens åtgärder vara av omfattning och karaktär som tyder på att de varit planerade långt i förväg.

När sedan polisen tar till ett massivt övervåld mot demonstranter, så som dokumenterats i massmedia, söker demonstrationsledningen återigen kontakt med insatsledningen för att lösa den uppkomna situationen. Återigen nonchalerades våra initiativ.

Med anledning av ovanstående vill vi ha svar på följande frågor: – Av ca 250 gripna har polisen till åtal anmält två personer för

våldsamt motstånd, dvs. för en gärning som skall ha begåtts

e f t e r

de incidenter vilka polisen anför som skäl för massgripandena. I ljuset av detta förhållande: Vad ger polisen rätt att förvägra en av den på förhand utsedd grupp att uttrycka sin politiska mening?

– Vilka åtgärder kommer polisledningen att vidta med anledning av det dokumenterade övervåld som utövats av polismän. Hur skall f.ö. enskilda polismän kunna identifieras då de uppträder maskerade och utan synligt nummer på hjälmen?

Mot bakgrund av erfarenheten av lördagens demonstration ställer vi oss frågan: Är det i fortsättningen meningsfullt att överhuvudtaget försöka skapa en dialog med polisen? Vi kommer att vara mycket tveksamma till att sätta oss i samtal med polisen om eventuellt kommande arrangemang efter lördagens upplevelser. Vad betyder en leende polischef när vi samtidigt kan räkna med att han planerar att slå sönder demonstranter med batonger?

Vi vill framhålla att försöken att med rättsvidriga metoder splittra den EU-kritiska opinionen inte kommer att lyckas. Tvärtom kommer vi att söka utöka samarbetet för att försvara våra demokratiska rättigheter.

För en sak kan vi dock tacka polisen: den har på ett handgripligt, eftertryckligt och för alla synligt sätt visat vad vi länge har hävdat: EU är inget öppet, folkligt projekt. Det kan inte genomföras utan polis i militära formationer, utan att polisens med brutala metoder söker skrämma kritikerna till tystnad.

Joachim Lentz från demonstrationsledningen har upplyst om att polisledningen senare under våren/försommaren 2001 bjöd in demonstrationsledningen till en diskussion om händelserna men att demonstrationsledningen avstod från att delta i något möte med polisledningen eftersom man ansåg att all form av diskussion om det inträffade skulle ske öppet.

5.5.3. Polisens bemötande av kritiken

Den information om polisinsatsen som förmedlades under eftermiddagen till polisledningen av dem som hade haft det s.k. minutoperativa ansvaret för insatsen framgår av följande anteckning i händelserapporten.

När tåget kommit in på Spångatan slängdes från deltagare i tåget 3

knallskott, 1 rökbomb, ägg samt konservburkar med innehåll

bl.a.

mot hästarna. Selection av tåget nödvändig för att risk för upplopp och omfattande skadegörelse var uppenbar om man gick längre in i city med dessa orosmoment i tåget. Två poliser lindrigt skadade. Vid individuell prövning i folksamlingen släpptes uppskattningsvis över ett 50-tal direkt på platsen. Bakre delen av tåget och som bedömdes blivit avskurna i samband med ingripandet bestod av ca 50 personer och dessa kunde så småningom ansluta till täten.

Polisledningen gick emellertid inte ut med något pressmeddelande under lördagen .

Några dagar senare uttalade sig kommenderingschefen Per Svartz om insatsen. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet den 24 april uttalade han bl.a. att polisen hittat potatisar med spik som var till för att finansministrarnas bilar skulle få punktering och att polisen även hittat järnstänger i ett dike vilka skulle kunna ha varit ditlagda för att användas som vapen. Vidare angav Per Svartz att polisen hade till uppgift att omhänderta dem som kunde befaras ställa till oordning längre fram i demonstrationen, att denna bedömning gjordes på plats och att flertalet demonstranter i det avspärrade blocket inte lydde polisens order. Enligt Per Svartz gjorde polisen den bedömningen att de som gick i den aktuella delen av demonstrationståget antingen var att betrakta som ”aktivister eller dolde aktivister”. På frågan om bedömningen avsåg hela gruppen ska enligt artikeln Per Svartz ha svarat: ”Ja visst är det så. Det är oerhört svårt att göra den där typen av bedömningar individuellt. Vi får titta på hur det här skötts.”

I en annan intervju i Dagens Nyheter samma dag, den 24 april 2001, förnekade biträdande polismästaren i Malmö, Marianne Almkvist, att massgripandet av demonstranter skulle ha varit planerat men förklarade samtidigt att polisen i Malmö hade förberett sig för möjligheten. I artikeln uttalas bl.a. följande.

Polisens arbete leddes dels av en stab i polishuset och dels av yttre befäl på platsen. Vid staben fanns observatörer och gäster från polisen i Göteborg, från Rikspolisstyrelsen, från Säpo och från dansk polis.

– Göteborgspolisen var ju intresserad eftersom de såg detta som en generalrepetition inför EU-mötet i juni, säger Marianne Almkvist.

Hade ni planerat att gripa så många? – Nej, verkligen inte. Alla poliser hade fått den tydliga signalen att delegater, allmänhet och demonstranter skulle få del av den säkerhet man kunde kräva och fredas på olika sätt.

Varför greps alla inringade demonstranter? – Man var tvungen att inringa en grupp. Vi ville identifiera dem som gav upphov till bråket. Eftersom många var maskerade hjälpte inte våra videofilmer. Hade vi sett hela ansiktet på mannen med eldsläckaren hade vi kanske inte behövt avbryta tåget.

Vilken lag stödjer ni er på? – I huvudsak paragraf 13 i polislagen som handlar om ordningsstörningar. Enligt den har polisen rätt att gripa folk som stör, även om man i första hand ska försöka tala folk till rätta.

Varför hindrades då så många som ville lämna platsen? – Ja det är svårt att ta den dialogen på plats. Trösten är att de flesta släpptes ganska snabbt.

Vem beslöt om massgripandet? – Befälet på plats fick ett beslut från staben att omringa och ta hand om dem som bråkade. Det går inte att bara gå in i en grupp och plocka ut några få. Risken är att de som är mest drivande hinner smita. Och befinner man sig på fel plats vid fel tidpunkt så blir man kanske omhändertagen.

Var det rätt att gripa 266 människor? – Det är svårt att ha en synpunkt på antalet. Jag ser mer till resultatet: att resten av demonstrationen kunde genomföras utan skadegörelse. Delegaterna, allmänheten och butiksägarna är nöjda.

Polisen var väl förberedd för massgripande med bussar och arrestlokaler?

– Ja, vi har ju ett underrättelsesystem och det vi hade gissat på, det stämde. Och det går ju inte att trumma ihop poliser i sista minuten utan man måste bestämma sig för en bemanning inför den hotbild som finns.

Ville polisen skrämma demonstranterna inför toppmötet i Göteborg?

– Nej, vi utgick från vår egen hotbild. Men Göteborgspolisen var intresserade av att se vilka yrkesdemonstranter som var med, vilka de kan förvänta sig ska dyka upp i Göteborg.

Kommenderingschefen Per Svartz utvecklade närmare polisledningens inställning, att insatsen varit lyckad, i en intervju som redovisades i en artikel i Dagens Nyheter den 30 april 2001 med ingressen:

När vi såg urskiljningen på våra TV-monitorer tänkte vi; nu är det klart, nu har vi gjort det, vi lyckades. Ministrarna är ifred, demonstrationståget går, våra mål är uppfyllda. Kanon!

I artikeln uttalas bl. a att polisen enligt Per Svartz hade två mål med insatsen nämligen att värna om mötesfriheten för EU-ministrarna och att se till att demonstrationståget fick gå. Enligt Per Svartz klarade polisen båda målen.

Per Svartz delade in demonstranterna i seriösa sådana och icke seriösa sådana och enligt honom var det polisens uppgift att ta bort de icke seriösa ur demonstrationen. Om man är beväpnad med brandsläckare, flaskor och stenar för att kasta på polisen kunde man enligt Per Svartz inte vara att anse som en seriös demonstrant. I artikeln utvecklades diskussionen om seriösa och oseriösa demonstranter bl.a. enligt följande.

Per Svartz skiljer på seriösa demonstranter och oseriösa. De seriösa är EU-motståndare i politiska och fackliga organisationer. De oseriösa är de autonoma, anarkister, de svarta. Det är därför han säger att polisen lyckades med sitt mål att demonstrationen skulle få gå genom Malmö.

5.5.4. Den fortsatta diskussionen

Misstanken att polisinsatsen skulle varit bestämd i förväg

Som tidigare nämnts framfördes tidigt misstanken att polisen skulle ha lurat in demonstrationståget i en fälla och att polisen egentligen hade genomfört en generalrepetition inför det senare Göteborgsmötet. I artikeln i Dagens Nyheter den 30 april 2001 behandlades också det nybildade Demokrativärnets uppfattning i frågan, bl.a. citerades en politiker som varit närvarande vid ett möte anordnat av Demokrativärnet i slutet av april så här:

Bara tanken att man skulle använt Malmös ungdomar som generalrepetition inför toppmötet i Göteborg svindlar, det vill jag inte tro i min vildaste fantasi. Men det finns något som gnager. Den ändrade färdvägen, det stora polisuppbådet som fanns på plats, kravallutrustningen, bussarna, helikoptern och så polisen som säger att det var en lyckad operation. Jag blev alldeles kall när jag hörde det.

Genom de intervjuer vi gjort har det också framkommit att misstanken hos bl.a. demonstrationsledning och demonstranter att polisinsatsen varit planerad och utgjort en övning inför mötet i Göteborg är starkt förankrad. Följande faktorer har nämnts till intäkt för denna misstanke. Kravallutrustad polis var väldigt tidigt framme vid avspärrningsplatsen. Det gick fort att få fram bussar för

att transportera bort de som omhändertogs. Polisledningen hade tidigare redan försäkrat sig om att ha extra plats för de omhändertagna i Fosie. Polisen ledde in demonstrationståget på Spångatan i stället för Bergsgatan. På så sätt kunde polisen arbeta mer ostört på de mindre gatorna än om avspärrningen hade gjorts på den betydligt mer trafikerade Bergsgatan. Rykten förekom att polisen bytte insatschef under insatsen.

Polisledningen har bestämt förnekat att insatsen skulle ha varit planerad och bl.a. hänvisat till hur de olika insatsstyrkorna varit placerade och hur de omdisponerats. Vidare har polisledningen förklarat att man från polisens sida slarvat med att samma dag som insatsen genomfördes ge klara besked om varför inte demonstrationståget fick gå enligt tillståndet. Man har uppgett sig vara medveten om att man lämnat olika förklaringar vilket skall bero bl.a. på att kommunikationen inom polisen inte fungerade under söndagen. Insatschefen var ledig och det var först efter helgen som det kunde klargöras vad som hade hänt.

Förklaringen enligt polisledningen är att biträdande insatschefen Lars Karsten arbetat med en marschväg som han tog för given såsom den naturliga om man utgår från S:t Knuts torg och att denna karta sedan ”fått följa med” i fältstaben under morgonmötena. Lars Karsten har tagit på sig ansvaret för det påstådda misstaget.

Av polismyndighetens egen utvärdering (redovisas i avsnitt 5.7) framgår att innehållet i de olika tillståndsbevisen föredrogs vid ledningsstabens planeringsmöte med insats- och avdelningscheferna samt vid huvudutsättningarna och att kopior av tillståndsbevisen lämnades ut till samtliga insats- och avdelningschefer. Vidare framgår att kommunens handläggning av det aktuella tillståndet hade dragit ut på tiden och att tillståndet beviljades av polismyndigheten i ett sent skede.

Insatschefen Jörgen Sjåstad har förklarat att han trodde att Spångatan var den rätta marschvägen varför det föll sig naturligt att göra avspärrningen vid Monbijouskolan innan det svarta blocket hade nått fram till Triangeln. Han har vidare understrukit att även om han hade vetat att tåget skulle svänga in på Bergsgatan hade han – av taktiska skäl – beslutat att ändå leda in tåget på Spångatan för att göra avspärrningen där eftersom Bergsgatan enligt hans bedömning var olämplig för denna typ av insats.

Att polisen tidigare i april hemställt om tillstånd att använda den tillfälliga arresten i Fosie har av Per Svartz förklarats med att detta skett i förebyggande syfte och att liknande arrangemang skedde

inför fotbolls-EM 1992. Bussarna skall enligt polisledningens uppgifter redan ha varit beställda och stått uppställda vid Slussen.

Joachim Lentz, från demonstrationsledningen, som gick i täten av tåget, har förklarat att han inte uppmärksammade att det skulle ha funnits kravallutrustad polis i området kring Monbijouskolan när täten passerade där. Flera demonstranter har också angett att bussarna kom till plats en stund efter det avspärrningen hade genomförts.

En återkommande fråga från demonstranter m.fl. var tidigt varför polisen inte bara hade gripit dem som slängde saker mot polisen eller sprutade med eldsläckaren mot en häst så att denna blev skrämd. I den aktuella artikeln i Dagens Nyheter den 30 april 2001 refereras den aktuella diskussionen enligt följande:

Det har polismästare Svartz svårt att svara på. Först säger han att det är svårt för att andra demonstranter skyddar de skyldiga. Sedan säger han att man inte hade nog med poliser för att klara det. – Det var en polis som ansåg att man skulle göra så. Men insatschefen bedömde att man inte behövde göra något just då. Några minuter senare bedömer samma insatschef att polisen ska slå till och plocka bort hela gruppen på 266 demonstranter ur tåget. – Varför tog man inte åtminstone huliganen med eldsläckaren? – Hade vi försökt att gå in och ta honom hade vi blivit anfallna direkt, säger Per Svartz. Vi måste ha rätt så mycket folk för att klara det. Här var det en fientlig och aggressiv situation från början.

Öppet möte på Inkonst den 28 maj 2001

En dryg månad efter händelserna, den 28 maj 2001, träffade kommenderingschefen Per Svartz och stabschefen Bertil Mårtensson från polisledningen företrädare för demonstrationsledning, omhändertagna demonstranter med föräldrar och politiker vid ett öppet möte på Inkonst i Malmö. Kommittén har tagit del av journalisten Fredrik Gerttens råfilmmaterial från det aktuella mötet. På mötet vidhöll Per Svartz polisledningens ståndpunkter i stora drag såsom de framställts tidigare i pressen. Vid flera tillfällen hänvisade Per Svartz också till att förundersökning pågick hos åklagare och JO varför polisledningen inte ville kommentera enskilda händelser kring polisinsatsen våld och andra omständigheter kring polisinsatsen. Dagen efter sammanfattade journalisten Ole Rothenborg på Dagens Nyheter sina intryck av mötet så här:

Demokrativärnet, som bildades av föräldrar till gripna ungdomar, får nog ordna många debattkvällar innan polis och demonstranter över huvud taget ska börja lyssna på varandra.

5.5.5. Demokrativärnet

Samma dag som polisinsatsen hade skett gick, som nämnts, några av de omhändertagna ungdomarnas föräldrar samman och bildade strax därefter Demokrativärnet; ett nätverk till försvar för yttrande- och demonstrationsfriheten i Malmö. Förutom att vara ett forum för de föräldrar och andra vuxna som upprörts och oroats över polisens attityder, bemötande och agerande mot ungdomarna, verkar Demokrativärnet för opinionsbildning bl.a. genom anordnandet av det tidigare nämnda möte den 28 maj 2001 på Inkonst i Malmö. Vid konsumentministrarnas möte i Lund veckan efter Ekofin-mötet bevakade föräldrar från Demokrativärnet som ”medborgarvittnen” aktuella demonstrationer. Demokrativärnet deltog också i den allmänna debatten om märkning av polisens hjälmar som uppstod efter polisinsatsen i Malmö. Debatten orsakades av att de polismän som anmälts för våldsövergrepp valde att inte ge sig till känna och att identifieringen av dem därför – trots den relativt omfattande bilddokumentationen – kom att försvåras. Demokrativärnet visade sitt engagemang i denna fråga bl.a. genom att vid en manifestation, arrangerad av Reclaim the Streets senare under försommaren 2001 i Malmö, erbjuda polismännen etiketter med nummer att användas på deras hjälmar.

Demokrativärnet har vid våra samtal med dem förmedlat sina intryck av polisinsatsen enligt följande.

Polisinsatsen den 21 april 2001 hotade demonstrationsfriheten. Ungdomarna är intresserade av samhällsfrågor utan att för den skull alltid kunna betecknas som politiskt aktiva. Föräldrar avråder numera dem från att demonstrera och ungdomarna undviker att delta i demonstrationer då polisbevakningen är utmanande samt risken för våld och förnedrande behandling stor. Ungdomarnas förtroende för polisen är mycket dåligt och en del har slutat att engagera sig i samhällsfrågor. I sammanhanget har Demokrativärnet hänvisat till polisinsatsen i Lund veckan efter Ekofin-mötet då allting gick lugnt tillväga. I Sydsvenska Dagbladet uttalades den 28 april 2001 under rubriken ”Lundapolisen slopade kravallutrustningen” bl.a. följande.

Medborgarvittnet Carina Jakobsson blev på allt bättre humör. – Här är polisen omaskerad. Det är klart att de utgör ett föredöme. Om polisen alltid uppträdde så här skulle demonstrationerna kunna skötas smidigt, sade hon. Enligt polisens koordinator Björn Schäfer var det en medveten strategi. – Vi har värnat oss om att inte väcka känslor. Många har varit kritiska mot polisen och uppfattat oss som millitanta och provocerande. Vi tycker inte att det stämmer, men vi ville ytterligare markera det genom att tona ner vår närvaro och inte visa upp oss i det vi kallar skyddsutrustning och vissa kallar kravallutrustning, sade han efter demonstrationen.

Demokrativärnet saknar en dialog med polisen. Det blir, enligt nätverket, inget bra samhälle om polisen och ungdomarna inte talar samma språk. Det är viktigt att polisen har en korrekt bild av vilka ungdomar som deltar i en större manifestation. Malmöpolisen valde att dra alla deltagarna i det svarta blocket över en kam. Per Svartz indelning i seriösa och oseriösa demonstranter är ett uttryck för ett sådant synsätt. Detta synsätt hos Malmöpolisen har, enligt Demokrativärnet, varit förhärskande en längre tid. Som exempel har nämnts polisens agerande vid en manifestation av Reclaim the Streets i september år 2000. Det behövs, enligt Demokrativärnet, en fördjupad diskussion om hur en upprepning av dessa onödigt hårda polisinsatser skall kunna undvikas. Det krävs hos polisen en bättre kunskap och förståelse för den ”alternativa rörelsen”. En dialog mellan å ena sidan samhällets politiska institutioner och polisen och å andra sidan de nya politiska rörelserna måste etableras. Demokrativärnet har bl.a. pekat på vikten av att polisen, när det anses nödvändigt, gör tydliga och snabba ingripanden mot enskilda som begår en sådan brottslig handling inom en demonstration som medför att demonstrationsfriheten för övriga deltagare kan komma att hotas och, att det hålls samråd med demonstrationsledningen om det visar sig att ingripanden måste göras mot demonstrationen. Demokrativärnet anser det även angeläget att polisen i sitt agerande visar ett tydligt personligt ansvar i tjänsteutövningen gentemot allmänheten vilket, förutom märkning av hjälmar, även innefattar att enskild polisman på begäran skall lämna besked om vem som är närmaste chef.

Demokrativärnet har uttryckt en stark oro beträffande de eventuella registreringar som skedde av ungdomarna. Denna fråga behandlas i nästkommande avsnitt.

I anledning av årsdagen för polisingripandet anordnades i Malmö en s.k. motståndshelg den 19–21 april 2002. Demokrativärnet var

närvarande med medborgarvittnen och i ett pressmeddelande uttryckte nätverket som sin förhoppning att Malmöpolisen under den aktuella helgen skulle behandla ungdomar och andra demonstranter med respekt, ingripa vid våldshandlingar och skadegörelse, gripa den eller de personer som gjort sig skyldiga till brott samt inte skada demokratin genom att gripa stora delar av ett demonstrationståg. Företrädare för nätverket har förklarat att en god kontakt etablerades inför helgen mellan tjänstgörande polisinsatschef och nätverket. Helgen förflöt lugnt utan några större incidenter.

5.6. Polisens registrering

Bakgrund

Företrädare för Demokrativärnet har uttryckt oro för att deras barn som var med vid demonstrationen den 21 april 2001 tillsammans med andra demonstranter ska ha blivit registrerade av Polismyndigheten i Malmö på ett otillbörligt sätt. (Beträffande polisens möjligheter enligt lag att föra vissa register hänvisas till redogörelsen i 3.4 Viss registerlagstiftning, m.m.) Enligt Demokrativärnet skall polisen efter Ekofin-mötet ha skapat ett hemligt register där namnen infördes på de demonstranter som omhändertogs den 21 april 2001 samt på dem som under Ekofin-mötet hade visiterats enligt 19 § polislagen. Detta register skall därefter ha lämnats över till Polismyndigheten i Göteborg.

En återkommande frågeställning vid våra intervjuer med demonstranter och deras föräldrar har varit polisens visiteringar och identifieringar under Ekofin-mötet. Som exempel har framförts att en av de demonstrerande ungdomarna under lördagen skall ha blivit anmanad av polisen att visa legitimation tre gånger innan hon nådde fram till S:t Knuts torg för att delta i demonstrationen.

Frågan om registrering har också engagerat många av dem som vi samtalat med angående Göteborgshändelserna. Vi har funnit det angeläget att närmare undersöka de påstådda registreringarna i Malmö respektive Göteborg.

Polismyndighetens beslut om behandling av personuppgifter i särskild undersökning (SUR)

Biträdande länspolismästaren Kjell-Arne Eliasson beslutade en månad före Ekofin-mötet, närmare bestämt den 22 mars 2001, om en särskild undersökning. Som redovisats i avsnitt 3.4.2 avses med särskild undersökning enligt polisdatalagen, en undersökning som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. En särskild undersökning är inte ett register i vanlig bemärkelse utan ett ärende hos polisen rörande viss brottslighet.

I beslutet den 22 mars 2001 angavs bl.a. följande:

Förutsättningar

Under Sveriges ordförandeskap i EU arrangeras ministermöten i Malmö (2001-04-22---24) och Lund (2001-04-26---28). Det förväntas att ett antal aktionsgrupper planerar att störa dessa möten.

Ändamålet med behandlingen

Syftet med den särskilda undersökningen är att öka kunskapen om sådana planerade ordningsstörningar och skapa förutsättningar för att operativt förebygga och förhindra allvarlig brottslighet inför och under dessa möten.

Enligt beslutet skulle den särskilda undersökningen inledas den 22 mars 2001 och vara avslutad den 28 april samma år. Undersökningen förlängdes emellertid genom ett beslut den 30 april 2001 med följande motivering:

Det har visat sig att den särskilda undersökningen innehåller kunskap som är av betydelse inför toppmötet i Göteborg. Ändamålet med förlängningen är att fortsätta informationsinhämtningen.

I förlängningsbeslutet hänvisade Kjell-Arne Eliasson till att syftet med behandlingen av personuppgifter var detsamma som i det ursprungliga beslutet. Den särskilda undersökningen förlängdes till den 30 juni 2001.

Kjell-Arne Eliasson har bekräftat att personuppgifter ur den särskilda undersökningen överlämnades till Polismyndigheten i Göteborg. Han har vidare förklarat att den särskilda undersökningen vid Polismyndigheten i Malmö avslutades den 30 juni år 2001 och att personuppgifterna i den särskilda undersökningen då också gallrades i enlighet med vad som föreskrivs i polisdatalagen.

Närmare om underlaget för tillförda personuppgifter till polismyndighetens särskilda undersökning

Det har framkommit att den särskilda undersökningen bl.a. kom att innehålla personuppgifter hämtade från de protokoll som fördes i samband med omhändertagandet den 21 april 2001. Som tidigare redovisats dokumenterades sammanlagt 122 personer, varav 117 personer identifierats med såväl namn som personnummer.

Även personuppgifter från dokumentation av de s.k. § 19 visiteringarna kom att tillföras den särskilda undersökningen. Som redovisats i avsnitt 5.3.1 angavs i det s.k. beslutet i stort att polisen skulle bevaka samlingar i anslutning till allmänna sammankomster och vid behov genomföra kontrollåtgärder enligt 19 § polislagen. (Beträffande innehållet i 19 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter. Kroppsvisitationer m.m. – 19 § polislagen.)

En genomgång av polisens dokumentation visar att under Ekofin-mötet i Malmö blev sammanlagt 173 personer föremål för kontrollåtgärder enligt 19 § polislagen. Av dessa förblev 61 stycken personer oidentifierade. Sammanlagt kan det således antas att från dokumentationen över omhändertagna samt visiterade enligt 19 § polislagen till den särskilda undersökningen har förts över personuppgifter avseende 229 personer.

Kjell-Arne Eliasson har förklarat att polismyndigheten vid behandlingen av personuppgifterna har följt de rutiner som fastställts inom ramen för gällande lagstiftning. Således skall, enligt polismyndigheten, också i förekommande fall ha antecknats att någon misstanke om brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver mot den i undersökningen införda personen inte har förelegat.

I sammanhanget bör erinras om att polisledningen uppgett att de fotografier som togs med Polaroidkamera på de omhändertagna vid ankomsten till respektive arrest den 21 april 2001 förstördes några dagar efter demonstrationen.

Polismyndighetens i Västra Götaland hantering av de överlämnade personuppgifterna

Polismyndigheten i Västra Götaland har förklarat att man i sin underrättelseverksamhet hade funnit det vara intressant att erhålla information från Malmöpolisen och att man därför under våren

2001 gjorde en framställan dit om att få ta del av uppgifter om de personer som varit föremål för polisära åtgärder under bl.a. Ekofinmötet. De aktuella personuppgifterna behandlades efter överlämnandet i den särskilda undersökning som tidigare under år 2001 hade initierats av Polismyndigheten i Västra Götaland, den s.k. ”EU-suren”.

Polismästaren vid Polismyndigheten i Västra Götaland, Lars Berg, hade nämligen redan den 24 januari 2001 beslutat om särskild undersökning. I beslutet angavs följande ändamål med behandlingen.

Kartläggningen syftar till att öka vetskapen och kunskapen om tänkta aktioner och demonstrationer mot Europeiska Rådets möten inom Västra Götaland under Sveriges ordförandeskap våren 2001. Även insamling, bearbetning och analys av informationen rörande personer och/eller organisationer som kan tänkas genomföra våldsamma demonstrationer liknande de i Prag (Valutafondens möte i september 2000) och Nice (EU toppmötet i december 2000). Kartläggningen skall leda till förundersökningar avseende grov eller annan brottslighet.

Samtidigt angavs i beslutet att de uppgifter som skulle behandlas i den särskilda undersökningen skulle föras i en speciell katalog som endast personal på länskriminalpolisen och kriminalunderrättelseroteln hade tillgång till. Som ansvarig för projektet utsågs dåvarande chefen för kriminalunderrättelseroteln, Peter Schröder.

Peter Schröder har förklarat att han var väl medveten om att uppgifterna från Malmöpolisen till största delen omfattade personer som inte var misstänkta för brott. Katalogen markerades därför på det sättet att samtliga personer skulle anses vara icke misstänkta om inte annat särskilt markerades.

Till den särskilda undersökningen fördes också uppgifter om bl.a. de personer som under dagarna då toppmötet i Göteborg pågick blev föremål för polisiära åtgärder som exempelvis gripanden och omhändertaganden.

Tanken var från början, såvitt Peter Schröder förstod, att den särskilda undersökningen skulle avslutas några månader efter det att toppmötet hade avslutats.

Den särskilda undersökningen i Göteborg har emellertid förlängts ett antal gånger och enligt det senaste förlängningsbeslutet skall den pågå fram till den 28 mars år 2003. Anledningen till förlängningarna har, med hänvisning till ändamålet att kartläggningen skulle leda till förundersökningar avseende grov eller annan kriminalitet, förklarats med att utredningar om brott i anledning av

händelserna i Göteborg fortfarande pågår. Någon gallring av uppgifter har inte skett under tiden utan kommer att ske först när den särskilda undersökningen har avslutats.

5.7. Polismyndighetens utvärdering

Dåvarande länspolismästaren Hans Wranghult gav i september 2001 en arbetsgrupp i uppdrag att genomföra en utvärdering av polisens insatser i samband med Ekofin-mötet i Malmö. Arbetsgruppen redovisade sin utvärdering den 14 februari 2002.

10

I sammanfattningen anger utvärderingsgruppen bl.a. följande s.k. erfarenheter:

N Utvärderingsgruppen måste särskilt poängtera vikten av att man vid genomgångar med ansvariga polisbefäl och vid utsättningar förvissar sig om att alla har uppfattat innehåll i tillståndsbevis, bilagor och kartor på ett korrekt sätt. Så skedde uppenbarligen inte i samband med det nu aktuella demonstrationståget. Detta medförde att tåget på något ställe kom att avvika från den beslutade marschvägen, vilket var olyckligt. N Vad beträffar den inre utredningsresursen har denna varit väl tilltagen och i de delar den ianspråktogs fungerade den bra. Det är dock frapperande med hänsyn till vittnesuppgifter och videodokumentation att initiativ inte tagits till att få till stånd ytterligare lagföringar. N Det faktum att ca 150 omaskerade ”icke autonoma” demonstranter hamnade innanför avgränsningen måste betraktas som olyckligt. Emellertid bedömer utvärderingsgruppen det som mycket svårt att – i det polistaktiska läge som rådde – lösa uppgiften att avgränsa den ”autonoma” gruppen på ett annat sätt. N Utvärderingsgruppen anser det otillfredsställande att 147 ”autonomer” inte kunde tas om hand av polispersonal vid arresten i Fosie, varför man tvingades frige dem utan identifiering. Vid ett så stort antal frihetsberövanden (269) borde man ha övervägt att använda också andra arrestutrymmen än de i förväg rekognoserade. Gruppen menar också att den så kallade omhändertagandedokumentationen (snabbrapport) i allmänhet varit bristfällig. I många fall har det inte gått att utröna grunderna för omhändertagandet och ej heller vem som fattat besluten.

10 Någon arbetsmetod anges inte i utvärderingen. Det är därför svårt att närmare bilda sig någon uppfattning på vilket material redovisning och dragna slutsatser grundas. Såvitt kan bedömas synes emellertid utvärderingen i huvudsak baseras på material och uppgifter från Polismyndigheten i Malmö.

N Den sammanfattande slutsatsen när det gäller informationsfrågorna måste bli att dessa kunde ha hanterats betydligt bättre än vad som blev fallet.

I utvärderingen anges att det under såväl fredagen som lördagen fanns en uttalad risk för skadegörelse och ordningstörningar samt risk för att obehöriga skulle försöka att bereda sig tillträde till det avspärrade mässområdet. Vidare anförs att hotbildsbedömningen inför lördagsdemonstrationen var mycket tydlig och att de autonoma grupperna var mycket missnöjda med fredagens skrammeldemonstration eftersom polisen, enligt de autonomas Internettidning, hade ”muckat med dem”. En liknande uppfattning har framförts av polisledningen till kommittén. I sammanhanget kan också noteras att divisionschefen Bengt-Åke Nilsson vid vårt samtal med honom i efterhand sammanfattat anledningen till polisinsatsen som så att om polisen ”hade släppt in dem i city hade Malmö inte sett ut som det gör i dag”.

I utvärderingen anges att demonstrationståget bestod av minst 1 500 deltagare, varav cirka 350 deltagare bedömdes vara ”autonoma demonstranter” och att dessa var maskerade, merparten iklädda helt svarta kläder. Utvärderingsgruppen anger vidare att cirka 80 personer frigavs i den ”autonoma gruppen” och att de personer som inte tillhörde den ”autonoma gruppen” gavs möjlighet att återförenas med demonstrationståget. Det anges inte varifrån man härlett antalet 80 frigivna ifrån. Troligen utgår utvärderingsgruppen från att det svarta blocket skulle ha bestått av 350 personer. Eftersom närmare 270 personer omhändertogs så skall då enligt utvärderingsgruppen resterande 80 personer ha blivit fria att gå från avspärrningen. Flertalet som kommittén har talat med har emellertid angett att det svarta blocket efter följebilen omfattade mellan 200 och 300 ungdomar och att långtifrån alla av dessa var maskerade. Utvärderingsgruppens antagande att 80 personer fick lämna avspärrningen synes närmast grundas på en relativt osäker uppskattning av det totala antalet personer som gick i det svarta blocket och får mot bakgrund härav bedömas med försiktighet.

5.8. Det rättsliga efterspelet

Polisinsatsen den 21 april 2001 ledde till ett relativt stort antal polisanmälningar samt klagomål till Justitiekanslern (JK) respektive Riksdagens ombudsmän (JO). Såväl JK som JO överlämnade

sina respektive ärenden till Åklagarmyndigheten i Malmö för prövning.

Sammanlagt har i anledning av polisingripandet prövats 62 stycken ärenden avseende tjänstefel eller annat brott från polisens sida. Av dessa har ett ärende lett till åtal. Malmö tingsrätt meddelade den 5 april 2002 frikännande dom i det målet, som avsåg åtal mot en polisman misstänkt för misshandel i två fall, varav i ena fallet misshandeln enligt åtalet skulle ha bestått i att polismannen mot en av demonstranterna utdelat två kraftiga knytnävslag. Domen har överklagats till Hovrätten över Skåne och Blekinge och huvudförhandling i det målet har bestämts till början av december månad 2002.

Förundersökning inleddes i ett antal av återstående ärenden. I samtliga fall har förundersökningen lagts ned. Från JK och JO har inhämtats att ärendena där avslutats sedan åklagarmyndigheten återredovisat dem och varken JO eller JK funnit anledning att vidta några ytterligare åtgärder.

Från Polismyndigheten i Skåne har inhämtats att det i anledning av Ekofin-mötet i Malmö i april 2001 inkommit åtta stycken polisanmälningar mot andra än poliser, varav en anmälan avsåg förberedelse till sabotage och resterande sju anmälningar avsåg våld mot tjänsteman. Av dessa anmälningar har tre stycken avseende våld mot tjänsteman redovisats till åklagarmyndigheten. I två av fallen har dom meddelats av Malmö tingsrätt nämligen i september 2001 (våldsamt motstånd) och i maj 2002. Den senare domen som avsåg våld mot tjänsteman har överklagats till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Det resterande ärendet har överlämnats till Åklagarmyndigheten i Göteborg.

5.9. Kommitténs bedömning

Klart är att Malmöhändelserna under Ekofin-mötet kom att påverka förhållningssättet inför mötet i Göteborg såväl hos demonstranter som polis. Frågan om maskeringsförbud kom upp på dagordningen hos flera politiska organisationer och under våren pågick en allmän debatt om demokrati och värnandet om demonstrationsfriheten. Även mer specifika ämnen som märkning av polisens hjälmar diskuterades livligt tiden före Göteborgsmötet.

Vi anser oss ha fått en tillräckligt god bild för att bedöma några av de frågor som väcktes i anledning av polisinsatsen den 21 april 2001.

5.9.1. Ledde polisen medvetet in demonstrationståget på Spångatan?

För den som studerar händelseförloppet vid demonstrationen är det förståeligt att spekulation uppkommit om att polisinsatsen skulle ha varit planerad och bestämd i förväg. För detta talar att redan i händelserapporten kl. 11.30 registrerats att ”Davidshall, Fosie och CJ meddelade att staben vill ha besked direkt när gripna/ omhändertagna införs. Gärna id-ade”. Vidare att demonstrationen startade kl. 11.51 och att rapport om ordningsstörningar inkom kl. 11.55. Redan två minuter senare, kl. 11.57, har det i fältstabens tidslogg antecknats att man förberedde ”säckningar”.

Beslutet om avspärrning togs således utan någon tidsutdräkt. Någon skriftlig dokumentation av de incidenter som låg till grund för beslutet har inte presenterats. Dessa framstår, såvitt vi kan bedöma, som överdrivna.

Ytterligare tecken på en i förväg planerad aktion är naturligtvis att demonstrationen letts in på en annan marschväg än den som gällde enligt polistillståndet.

Polisledningens förklaring att en av insatscheferna, Lars Karsten, arbetat med en marschväg som han tog för given och att den sedan följde med under morgonmötena ter sig märklig. Det är, milt talat, anmärkningsvärt att en polismyndighet inte håller reda på meddelade demonstrationstillstånd särskilt som dess innehåll har föredragits vid ledningsstabens planeringsmöte med insats- och avdelningscheferna närvarande och kopior av tillstånden delats ut.

Mot uppfattningen att polisinsatsen skulle ha varit planerad i förväg talar emellertid också flera omständigheter. Uppgifterna om var insatsstyrkorna var placerade och hur de omdisponerats är två sådana. Polisens bristfälliga information till demonstranter och andra samt det kaotiska sätt på vilket omhändertagandet skedde talar i samma riktning.

Att det var ett misstag att leda in demonstrationen på fel väg stöds också av att insatschefen Jörgen Sjåstad förklarat att även om han hade vetat att demonstrationståget skulle svänga in på Bergsgatan hade han förmodligen beslutat att tåget skulle ledas in på Spångatan för att göra avspärrningen där. Det förefaller rimligt eftersom Spångatan är en betydligt mer lämplig plats att företa avspärrningen på. Misstaget vad gäller demonstrationsvägen är således mycket anmärkningsvärt men vi har inte funnit någon grund för antagandet att det skulle vara fråga om något annat än ett misstag.

Vår bedömning är att polisen har varit väl förberedd för de olika scenarier som kunde tänkas uppkomma under demonstrationen. Det är också naturligt att polismyndigheten planerade för avspärrning och omhändertagande för det fall allvarliga ordningsstörningar skulle uppstå. En annan fråga är givetvis om den genomförda polisinsatsen stod i proportion till de ordningsstörningar som faktiskt föranledde den, se nästkommande avsnitt 5.9.2. Polismyndigheten förefaller ha haft en god s.k. omfallsplanering, för vilket den inte skall kritiseras. Vi finner inte några belägg för att den aktuella insatsen skulle ha varit beslutad i förväg och utgjort ett planerat övningsmoment inför toppmötet i Göteborg.

5.9.2. Stod polisinsatsen i proportion till ordningsstörningarna?

Beträffande graden av ordningsstörningar vid uppmarschen går uppgifterna i sär. Av det material, i form av filminspelningar m.m., som vi tagit del av framgår att incidenter skett varvid bl.a. en häst blivit rädd och dess ryttare skadats lindrigt. Vidare har ägg och andra föremål kastats mot polisen. Någon skriftlig dokumentation som tyder på att ordningsstörningarna, som påståtts från polishåll, närmast låg på gränsen till våldsamt upplopp har polisen emellertid inte presenterat.

Det har funnits provokatörer med i det svarta blocket men långtifrån alla ungdomar i det blocket verkar ha varit våldsamma. Mycket talar i stället för att provokatörerna inte varit fler än att det borde ha varit möjligt för polisen att gå in och plocka ut dem. Det finns inte heller några polisanmälningar mot demonstranter för de ordningsstörningar som var skälet till polisavspärrningen. Dokumentationen över ordningsstörningarna är över huvud taget svag. Polisledningens förklaring, att man slarvat med att göra anmälningar mot våldsamma demonstranter, är inte acceptabel.

Polisens agerande kan förklaras av att man, som flera intervjuade hävdat, helt enkelt sett alla demonstranterna i det aktuella blocket som ordningsstörande. Polismyndighetens egen utvärdering talar för det. De starka reaktionerna i massmedia, bland föräldrar och andra vuxna tyder också på att polisen haft ett sådant synsätt. Det skall inte förnekas att polisen har en svår uppgift att skilja ut de individer som kan utgöra ett hot mot ordningen vid en demonstration. Vi har förståelse för att polisen är extra observanta om demonstranter maskerar sig. Det är dock inte acceptabelt att

förutfattade meningar om klädsel eller utseende påverkar polisens handlande. Sammantaget kan vi inte finna att avspärrningen av ett helt block i demonstrationståget stod i proportion till de ordningsstörningar som trots allt förekom vid uppmarschen. Genom polisens insats kom således enligt vår mening demonstrationsfriheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare allvarligt att inskränkas.

5.9.3. Omhändertagandet

Divisionschefen Bengt-Åke Nilsson gav avdelningscheferna en klar order att det skulle göras en individuell prövning av dem som skulle omhändertas. Mycket talar för att någon sådan prövning ändå inte gjordes. Anledningen är oklar men synes bero på att avdelningscheferna antingen inte förstått innebörden av ordern eller inte rättat sig efter den. Vi förstår svårigheten att i kaotiska situationer och på plats göra en individuell bedömning av flera hundra personer. Det är däremot mer förvånande att inte polisbefälen skulle begripa innebörden av en tydlig order, särskilt om den står i direkt överensstämmelse med gällande lag. Polisen måste givetvis vara medveten om att alla former av frihetsberövande är en ingripande åtgärd och att det redan för ett tillfälligt omhändertagande enligt 13 § polislagen krävs att personen ifråga stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Dessutom skall i första hand ett avvisande eller avlägsnande av personen ske. Ett tillfälligt omhändertagande förutsätter alltid en prövning i varje enskilt fall.

Rutinerna för omhändertagande av så pass många personer som det varit fråga om har uppenbart varit bristfälliga vilket också polisledningen tillstått. Inte heller verkar alla i det svarta blocket ha förstått att de skulle bli omhändertagna och på vilken grund det sedermera skedde. Informationen har följaktligen inte nått alla demonstranter, vilket är allvarligt då det ändå rört sig om ett betydande ingrepp mot den personliga friheten.

Omhändertagandet är väl dokumenterat på bl.a. film. Av filmen framgår tydligt att vissa poliser lugnt och stilla får med sig demonstranter medan andra använder mycket kraft och våld för samma syfte. Vi konstaterar att det våld som vissa poliser brukat framstår som överdrivet. Det språkbruk som vissa polismän har använt mot främst unga kvinnliga demonstranter är oacceptabelt.

5.9.4. Polisens kommunikation med demonstranter och andra under insatsen

Det är givetvis viktigt att allmänhet och demonstrationsdeltagare får information om vad som händer. Det står helt klart att polisen brustit i sin information till demonstrationsledningen och andra närvarande. Insatsen framstod för många i sig som skrämmande och bristen på information förstärker sådana känslor.

Från polishåll framhålls ofta svårigheten att kommunicera med personer från de autonoma grupperna. I Malmö ingick sådana grupper i lördagsdemonstrationen anordnad av Nätverket Malmö mot EMU. Då framstår det som än mer angeläget att polisen håller en fortlöpande kontakt med demonstrationsledningen för att genom denna få möjlighet att kommunicera med och förmedla spelregler till de autonoma grupperna. Dessutom torde en tydlig information vara en förutsättning för att på bästa sätt nå de mål polisen har satt upp. Ett sätt är att använda megafon. Vidare är det angeläget att polisens presskontaktman kan förmedla relevant information till press och undrande allmänhet.

Polisens brist på kommunikation med demonstranterna har lett till att många känt sig ”överkörda” och torde vara orsaken till spekulationer exempelvis om bakhåll.

5.9.5. Polisens registrering av demonstranter

Den i avsnitt 3.4 gjorda genomgången av regelverket vad gäller polisens hantering av personuppgifter visar som påpekades redan i det avsnittet att regelverket är omfattande och svåröverskådligt. Ett förändringsarbete pågår ständigt. För vissa register, t.ex. belastningsregistret är villkoren för att uppgifter skall föras in sådana att den enskilde själv kan sluta sig till om han finns registrerad eller ej. Såvitt gäller det nämnda registret har den enskilde själv dessutom en möjlighet att få ett utdrag ur registret. Vad därefter gäller uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregistren torde sekretessreglerna i flertalet fall hindra den enskilde från att kontrollera om han eller hon finns registrerad. Allmänt kan sägas att det onekligen är så att en relativt låg misstankegrad eller ingen misstanke alls kan medföra att en person blir föremål för registrering. Detta torde vara ofrånkomligt om polisen skall kunna bedriva ett effektivt arbete med att förebygga och utreda brott, dvs. det som kallas kriminalunderrättelseverksamhet. Att polisen har

tillgång till ny teknik som underlättar och effektiviserar detta arbete skall inte kritiseras utan tvärtom bejakas. Det är dock i sammanhanget viktigt att betona det angelägna i att de uppgifter som förs in är korrekta och har fog för sig, att ingen annan är de personer som behöver tillgång till uppgifterna i kriminalunderrättelseverksamheten kan komma åt dem, att uppgifterna inte sprids utanför denna verksamhet, att de förstörs när de inte längre behöver vara tillgängliga och framför allt, att de inte utnyttjas för något annat ändamål än det de samlats in för.

I sammanhanget vill vi påpeka att den oro som många uttalat att det förhållandet att man förekommer i polisens register utan att ha gjort sig skyldig till något brott skulle medföra att man förvägras pass inte har fog för sig. Svenska medborgare har rätt att erhålla pass enligt villkoren i passlagen (1978:302) och passförordningen (1979:664). Såvitt nu är av intresse får pass vägras endast om den som ansöker om pass är anhållen, häktad eller underkastad övervakning, reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt reglerna i rättegångsbalken eller är efterlyst. Vidare får pass vägras den som är dömd till frihetsberövande påföljd som inte har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att anta att han ämnar undandra sig verkställigheten. Vissa hinder finns också dels om man är dömd för ett brott där man ännu inte avtjänat straffet färdigt eller står under övervakning, dels om man är skäligen misstänkt för ett konkret brott av viss svårhetsgrad. Pass kan således aldrig vägras någon enbart på grund av uppgifter i en särskild undersökning eller ett kriminalunderrättelseregister. Dessa uppgifter har passmyndigheten över huvud taget inte tillgång till. Visserligen är polismyndigheten passmyndighet men som har framgått av redovisningen är det endast de personer inom polisen som sysslar med underrättelseverksamhet som får tillgång till uppgifterna. I ett passärende är den sökande part i ärendet, vilket innebär att han eller hon skall underrättas om vad som tillförts ärendet. En passmyndighets beslut kan i flertalet fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Vad därefter gäller den i avsnitt 5.6 beskrivna särskilda undersökningen väcker det onekligen funderingar om den har hanterats på det sätt lagstiftaren tänkt sig även om förfarandet inte strider mot lagen. Som har redovisats i avsnitt 3.4 pågår ett lagstiftningsarbete inom Justitiedepartementet med en ny polisdatalag. Därvid kommer ställning att tas till hur polisens databehandling av personuppgifter skall vara reglerad i framtiden. I det sammanhanget bör övervägas om det vi redovisat i detta avsnitt kräver tydligare regler.

Som angetts i avsnitt 3.4.6 bereds frågan om nödvändig lagreglering beträffande fotografering och annan liknande övervakning, i anledning av Europadomstolens praxis f.n. inom Beredningen för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13). Vi vill understryka det angelägna i att tydliga lagregler utarbetas om polisens rätt att använda fotografering i sin verksamhet.

5.9.6. Slutsats om Ekofin-mötet i Malmö

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att polisinsatsen i Malmö den 21 april 2001 på många sätt kom att påverka händelseutvecklingen i Göteborg. Till detta återkommer vi i avsnitt 6.2.6.7

Polismyndigheten i Västra Götaland och följande avsnitt.

6. Händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001

6.1. Inledning

Händelserna i Göteborg i samband med Europeiska rådets möte den 14–16 juni 2001 var omskakande och har fått stor uppmärksamhet även utomlands. Debatten har varit livlig om vad som hände och om orsakerna till de våldsamheter som uppstod.

Vi insåg på ett tidigt stadium att vi i vår kartläggning inte i detalj kan klarlägga vad som hände i Göteborg. Vår ambition har varit att försöka ge en så rättvis bild som möjligt mot bakgrund av vad vi har tagit del av i form av personligt färgade upplevelser, av olika uppfattningar om händelseförloppet samt av dokument och andra handlingar vi läst.

Vårt arbete

Knappt två månader efter händelserna i Göteborg, i slutet av augusti 2001, startade vårt arbete. Huvuddelen av underlaget till betänkandet består av intervjuer med personer som deltagit i förberedelserna och upplevt händelserna på nära håll. Därtill har vi studerat dokument av betydelse inom Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland. Vi har också fått ta del av handlingar från demonstranternas arbete. Polisen har dessutom många timmars filmat material som vi haft möjlighet att se. Vi har även sett filmer av fristående producenter. Etermediernas nyhetsinslag och program samt pressens rapportering och debattinlägg har vi noga följt. Vi har läst de böcker som utgivits med anledning av Göteborgshändelserna. Vidare har vi deltagit i seminarier på teman med anknytning till Göteborg. Slutligen har vi också tagit del av handlingar i brottmålsprocesserna.

Intervjuerna

Vi påbörjade intervjuerna omedelbart i augusti. De flesta intervjuerna har tagits upp på band och därefter skrivits ut. Några personer har bett att inte citeras i själva betänkandetexten med namn, vilket vi accepterat.

Vi började med att höra ledande personer inom demonstranternas nätverk. Det berodde bland annat på att en debatt startat om kommitténs trovärdighet. Vi ville lyssna till kritiken och hörsamma eventuella synpunkter på vårt sätt att arbeta. Därtill kom att en del poliser inte i alla delar ännu kunde berätta sina versioner av händelseförloppet. Det berodde på att förundersökningar hade inletts om polismyndighetens beslut och enskilda polisers handlande vid några polisinsatser. Intervjuer med poliser genomfördes av dessa orsaker i ett senare skede.

I början av vårt arbete var några demonstranter tveksamma till samtal med oss, men så gott som samtliga vi tillfrågat har accepterat att träffa oss. Intervjuerna startade ofta med en avvaktande hållning från demonstranternas sida. Men under samtalets gång växte berättelser av stort värde fram. När vårt arbete pågått i ett par månader möttes vi i regel av personer som ville berätta och som satte tilltro till vårt arbete. Flera har på eget initiativ kontaktat oss.

Vi har intervjuat cirka 40 demonstranter, varav flertalet haft en ledande funktion i samband med EU-mötet i Göteborg. Kontakterna med demonstranterna har varit värdefulla för vår utvärdering.

Den första kontakten med polisen togs i september då vi sammanträffade med länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och polismästaren Håkan Jaldung, båda från Polismyndigheten i Västra Götaland. Under senhösten påbörjade vi intervjuer med poliser i större omfattning. Vi har intervjuat över 50 poliser. Polismyndigheten har genomgående varit tillmötesgående och tack vare polisernas beredvillighet att ställa upp med information och dokument har vårt arbete underlättats.

Stormöten

På initiativ av representanter från ett par av demonstranternas nätverk har ett mindre och två större möten arrangerats i vilka vi deltagit. Det första ägde rum den 11 oktober 2001 med de ledande personerna inom nätverken (Göteborgsaktionen 2001, Nätverket

Göteborg 2001 och Attac) och med kommunalrådet Göran Johansson, Göteborgs stad och evenemangschefen Leif Nilsson, Göteborg & Co. Ett liknande möte genomfördes den 7 november då vi träffade sex poliser i Polismyndigheten i Västra Götalands kontaktgrupp, det vill säga de poliser som förde dialog med demonstranterna under förberedelserna av EU-mötet.

Ett öppet stormöte i vilket vi deltog arrangerades den 19 november 2001 av Attac och Göteborgsaktionen. På mötet deltog cirka 100 personer. Ett antal personer berättade om sina upplevelser under toppmötet. Utifrån dessa fördes rundabordssamtal mellan cirka tio personer.

Den 6 mars 2002 deltog vi i ett liknande stormöte i förorten Hammarkullen utanför Göteborg. Denna gång handlade rundabordssamtalen om vad demonstranterna protesterade mot i Göteborg, vilka krav på dialog demonstranter ställer på polis och politiker, om politikernas roll i händelseutvecklingen i Göteborg och om hur våld i den politiska kampen ska kunna undvikas.

Dokumentation

Polisens material är omfattande. Vi har studerat bl.a. polisens erfarenhetsberättelser, orderpaket, underrättelsematerial, hotbildsrapporter, utvärderingar, förstärkningsbegäran, mötesprotokoll, dagboksanteckningar, och loggar.

Vi har tagit del av i brottmålsprocesserna förekommande handlingar som förundersökningar och domar.

Demonstranterna har delat med sig av sin dokumentation i form av e-post, dagböcker och skriftliga utvärderingar. Därtill kommer en rad vittnesmål i tidningsartiklar, böcker samt i radio- och TVprogram.

Polisen har inarbetade rutiner för anteckningar av händelser där det i regel ska gå att utläsa till exempel klockslag, vem som fattat beslut, iakttagelser. Demonstranterna har av naturliga skäl inte på samma systematiska sätt dokumenterat förberedelser och händelseförlopp. Denna skillnad medför svårigheter när polisens och demonstranternas skildringar av samma förlopp skall ställas mot varandra. Vi har haft detta i åtanke när vi sammanvägt uppgifterna.

6.2. Förberedelser

Sverige blev medlem i EU år 1995. Redan år 1996 påbörjades planeringen av det svenska ordförandeskapet vilket skulle infalla under det första halvåret 2001.

Regeringskansliet uppmanade kommunledningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att presentera vilka möjligheter respektive stad hade att genomföra Europeiska rådets möte. Städernas förslag värderades utifrån bl.a. möteslokaler, hotellkapacitet och närhet till internationell flygplats. Göteborg rankades högst. Efter överläggningar med partiledarna beslutade regeringen i februari 1997 att mötet skulle förläggas till Göteborg i juni 2001. Förberedelsearbetet inleddes under år 1997. Planeringsarbetet pågick alltså i fyra och ett halvt år.

Under ordförandeskapet ansvarade Sverige för cirka 1 500 EUmöten varav de flesta var förlagda till Bryssel och Luxemburg. Ett mindre antal genomfördes som brukligt är i ordförandelandet. Det blev till slut 80 möten. Ett av dessa var mötet mellan stats- och regeringscheferna i EU, det Europeiska rådets möte, som hölls i Göteborg den 15–16 juni 2001. Kandidatländerna till EU närvarade sista mötesdagen.

Även sammankomster mellan Europeiska rådet och tredjeland blev aktuella, däribland ett besök av USA:s president George W. Bush i samband med mötet i Göteborg. Kungaparet deltog också vid presidentens besök.

Regeringen beslutade att ett extra toppmöte skulle hållas i Stockholm i mars 2001. Också det besöktes av statschefen för ett tredje land, Rysslands president Vladimir Putin.

Förutom den tillresta allmänheten, varav en stor grupp var demonstranter och festivalbesökare, deltog många människor med arbetsuppgifter i anslutning direkt till president Bushs besök och Europeiska rådets möte. Utrikesdepartementet har uppgett att antalet registrerade deltagare i Göteborg uppgick till totalt 12 600 varav 1 142 var delegater, drygt 2 000 medierepresentanter och cirka 9 500 övriga. Antalet demonstranter som deltog under de tre aktuella dagarna har av polis och arrangörer uppskattats till omkring 50 000. I polisinsatsen ingick cirka 2 500 poliser.

6.2.1. Statsrådsberedningen

I september 1999 presenterade Statsrådsberedningen (statsministerns kansli) regeringens planer inför ordförandeskapet. Regeringens ambition var att ordförandeskapet skulle märkas i hela landet, vilket innebar att flera informella ministerrådsmöten skulle äga rum på olika orter i Sverige. Det var vid den här tiden inte klart om USA:s president skulle besöka Göteborg, men Statsrådsberedningen meddelade att möten på stats- och regeringschefsnivå mellan EU och tredje land skulle äga rum med bland annat USA, Kanada, Japan och Ryssland och att något, eller några, av dessa möten skulle förläggas i Sverige.

Det var framförallt de två toppmötena i Stockholm och Göteborg som Statsrådsberedningen svarade för planeringen av. Möten som utrikesministrarnas i Nyköping, jordbruksministrarnas i Östersund och finansministrarnas i Malmö var i huvudsak respektive departements och EU-sekretariatets uppgift att organisera.

Ett öppet EU-möte

Regeringen var angelägen om att ordförandeskapet skulle präglas av en öppen atmosfär.

Kravallerna under EU-toppmötet i Nice första veckan i december 2000 oroade statsministern. Han funderade över vad det skulle få för konsekvenser för de EU-möten som skulle hållas i Sverige. Tre veckor efter Nice-mötet skulle Sverige överta ordförandeskapet från Frankrike och statsministern skulle stå värd för flera EU-möten.

Av en artikel i Dagens Nyheter den 29 december 2000 framgår att Göran Persson hoppades slippa de militanta stenkastarna ”som inte på något sätt får blandas ihop med dem som diskuterar en rättvis världsordning och globaliseringens effekter”. I Nice fick han och de andra EU-ledarna knappast se en demonstrant och Göran Persson uttalade:

”För oss som politiker med en naturlig instinkt att söka oss till folkmassor blir det väldigt konstigt.”

I samma artikel framförde han en tanke om dialog med de fredliga kritikerna och såg framför sig ”en serie parallella toppmöten” där även EU-ledarna skulle engagera sig.

Efter händelserna i Nice befarade Statsrådsberedningen att små grupper av orosmakare skulle orsaka oroligheter under Sveriges halvår som ordförandeland. Men Statsrådsberedningen betraktade det som polisens uppgift att fundera över hur våldsamma konfrontationer skulle undvikas.

Roger Hällhag, politiskt sakkunnig på Statsrådsberedningen, har berättat att Regeringskansliet koncentrerade sig på att hitta former för ett så öppet möte som möjligt och att ”på ett seriöst sätt” bemöta de organisationer som ville framföra sina åsikter om i första hand EU:s politik.

Detta blev enligt Roger Hällhag ännu mer angeläget efter det extra toppmötet i Stockholm i mars 2001. Mötet gästades av Rysslands president Vladimir Putin. Polisen hade spärrat av ett stort område runt Älvsjömässan. Avspärrningarna var så omfattande att folk utanför inte fick se ens en skymt av delegaterna. Statsministern hade, enligt Roger Hällhag, tänkt samtala med demonstranterna utanför kravallstaketet, men tvingades avstå. Det långa avståndet hindrade honom att snabbt kunna ta sig tillbaka till mässhallen, vilket var nödvändigt eftersom förhandlingarna krävde hans närvaro.

Mediernas beskrivning av arrangemangen kring mötet gav, enligt Roger Hällhag, bilden av att EU:s ledare stänger in sig och fattar beslut långt ifrån och utan insyn för medborgarna. Det var en symbolisk bild som Statsrådsberedningen inte tyckte om. Mötet avlöpte dock utan större kontroverser mellan polis och demonstranter.

Om politikerna är öppna för samtal med de seriösa och fredliga organisationerna kan det, enligt Statsrådsberedningen, förta den del av kritiken där EU:s ledare anklagas för att isolera sig och att inte lyssna på folket. Statsrådsberedningens förhoppning var att öppenhet också kunde dämpa något av eventuella våldsyttringar.

6.2.1.1 Förhandlingar med nätverken

Statsrådsberedningen ville att initiativ till kontakt i första hand skulle komma från folkrörelser, organisationer, nätverk och kritiska grupper. Man befarade att om Regeringskansliet bestämde formerna fanns risk för att det skulle uppfattas som ett PR-jippo eller också skulle man missa de mer angelägna protesterna.

Svenska Attac hade bildats i januari 2001 och fått stor medial uppmärksamhet. Attac hade löpande kontakter med bl.a. de

sakkunniga Roger Hällhag och Kicki Asplund i statsministerns kansli under första halvåret 2001. I ett senare skede förekom kontakter också med bl.a. Tord Björk, en av de ledande i Göteborgsaktionen 2001.

Förhandlingar fördes med nätverken om dialog och ekonomiskt stöd.

Förhandling om dialog

I avsnittet 6.2.9 Dialog redogör vi för förhandlingarna med nätverken Attac, Nätverket Göteborg 2001 och Göteborgsaktionen 2001 om hur dialogen med de globaliserings- och EU-kritiska grupperna skulle genomföras. Statsministern deltog i dialoger onsdagen den 13 juni och fredagen den 15 juni 2001.

Förhandling om ekonomiskt stöd

Ett led i regeringens ambitioner att visa upp ett öppet ordförandeskap var att ge ekonomiska bidrag till organisationer som ordnade debatter, seminarier, studiecirklar och föreläsningar. Kravet var att aktiviteterna skulle relatera till EU. Ett stort antal ansökningar kom in till Regeringskansliet och regeringen beviljade under år 2000 åtta miljoner kronor till 91 projekt.

Regeringen beviljade i mars 2001 till NGO Forum 2001 ett bidrag på 300 000 kronor för att arrangera ett Medborgarforum med anledning av Sveriges ordförandeskap. Konferensen hölls i maj i Folkets hus i Göteborg. Även Fritt Forum beviljades ett bidrag på 300 000 kronor. Fritt Forum är en politiskt oberoende organisation som arrangerade en festival för det fria ordet under mötesveckan i Göteborg.

Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg och Attac söker bidrag

Processen om ekonomiskt stöd för Göteborgsaktionen, Attac och Nätverket Göteborg inleddes hösten 2000 och pågick fram till själva toppmötets start.

Göteborgsaktionen samlade ett 80-tal organisationer. Via Miljöförbundet Jordens Vänner sökte Göteborgsaktionen i en första omgång medel för en internationell motkonferens och informationsverksamhet i anslutning därtill. Ansökan avslogs. Enligt Rege-

ringskansliets beredningsgrupp var aktiviteterna inte kopplade till EU och den dagordning som toppmötet handlade om.

I februari 2001 tog Attac:s Hans Abrahamsson kontakt med Statsrådsberedningen och förde diskussioner med bl.a. Roger Hällhag om bidrag till aktiviteterna som Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg och Attac planerade. Hans Abrahamsson är docent i freds- och utvecklingsforskning vid universitetet i Göteborg och ingick i Attac:s ledning. Under våren 2001 tryckte även Göteborgsaktionen på om besked. Nätverken hade i slutet av april 2001 fortfarande inte beviljats något ekonomiskt stöd. Göteborgsaktionen såg detta som ett tecken på regeringens ovilja att ge folkrörelser möjlighet att på konferenser under EU-mötet framföra politiska krav som inte stämde överens med regeringens.

Efter ett möte mellan Attac och statsministern i slutet av april gick processen snabbare. I den slutliga formella ansökan begärde Attac och de två nätverken en halv miljon kronor vardera.

Inom Regeringskansliet övervägdes ärendet än en gång. Under själva toppmötesveckan beviljades 300 000 kronor. Beloppet skulle betalas ut till Fritt Forum som skulle fördela merparten vidare. Göteborgsaktionen 2001, Nätverket Göteborg 2001 och Attac erhöll 75 000 kronor vardera och återstoden gick till Fritt Forums arrangemang.

Ett skäl till att man beviljade organisationerna medel var att de ekonomiska stöd som delats ut dittills inte nått de ”arga radikala grupperna” som Roger Hällhag uttryckte det.

6.2.2. Utrikesdepartementet

Under år 1997 påbörjades de mer konkreta förberedelserna för EUmötet i Göteborg. Kontakter upprättades mellan Regeringskansliet och Göteborgs stad. Hotellrum och Svenska Mässan som möteslokal bokades tidigt.

Ett 2001-sekretariat inrättades i februari 1999 på Utrikesdepartementet och det fick statsministerns uppdrag att genomföra mycket av den praktiska planeringen. Under året drogs riktlinjerna upp för det fortsatta förberedelsearbetet.

Statsministern var huvudansvarig för planeringen. Han biträddes av statssekreteraren Lars Danielsson, Statsrådsberedningen och kommunalrådet Göran Johansson, Göteborgs stad. De hade till sitt förfogande en styrgrupp, som senare kom att kallas huvudprojektgruppen, med representanter för 2001-sekretariatet, Utrikes-

departementet, Göteborgs stad, Polismyndigheten i Västra Götaland, Säkerhetspolisen och Svenska Mässan Dessa styrde olika projektgrupper som ansvarade för bl.a. möteslokaler, konferensservice, media, information, inkvartering, transporter och IT.

Ordförande i huvudprojektgruppen var Inga Eriksson Fogh. Polisen representerades av polismästaren Håkan Jaldung, Polismyndigheten i Västra Götaland och kriminalkommissarien Kjell Vikström, Säkerhetspolisen. Säkerheten kring mötet hade hög prioritet. Inom Regeringskansliet bedömde man att det var betydelsefullt att samtliga projektgrupper var införstådda med säkerhetsarrangemangen. Eftersom polisen ansvarade för säkerheten ingick en representant från polisen i varje projektgrupp.

Beskedet om president Bushs besök i Göteborg kom sent och komplicerade slutplaneringen för samtliga inblandade. Under våren 2001 gick förberedelserna in i ett mycket intensivt skede. Då hade regeringens aktiviteter i samband med den tidigare redovisade dialogen med demonstranternas nätverk fastslagits. Polisen aviserade också att Regeringskansliet måste ha hög beredskap för sena ändringar om säkerheten skulle visa att vissa arrangemang inte skulle kunna genomföras, t.ex. den planerade middagen på Trädgårdsföreningen.

6.2.3. Göteborgs stad

Göteborgs stad beslutade tidigt att lansera sig som kandidat till att stå värd för det Europeiska rådets avslutande möte. En som engagerade sig var kommunalrådet Göran Johansson som såg chansen när Sverige skulle vara värd för ett EU-toppmöte för första gången. Han tyckte att ”ett sådant stort toppmöte i Europa sätter Göteborg på kartan och ger staden en image.”

6.2.3.1 Göteborgskonceptet

Göteborgs stad har sedan flera år tillbaka satsat på att vara en evenemangsstad av betydelse. Kommunen vill locka arrangörer av större konferenser, idrottsevenemang och internationella möten. Svenska Mässan, som har en stor hotell- och konferensanläggning så gott som mitt inne i staden, brukar också delta i planeringen.

Göran Johansson har uppgett att staden arbetar efter ”Göteborgskonceptet”. Det går ut på ett nära och informellt samarbete

mellan kommun, polis, hotell, köpmän samt andra företag och organisationer som kan beröras. Mycket av Göteborgs stads praktiska engagemang går via det kommunägda evenemangsbolaget Göteborg & Co.

Vid arbetet med att få EU-mötet förlagt till Göteborg följde kommunen Göteborgskonceptet. Under lanseringsperioden bearbetade Göran Johansson sina kontakter i regeringen, däribland statsminister Göran Persson. Medarbetarna i Göteborg & Co försåg tjänstemän inom Regeringskansliet med information om fördelarna med att förlägga mötet i Göteborg.

Samtidigt pågick ett antal projekt som kommunen planerade skulle vara färdiga till EU-mötet. Det gällde bland annat ett nytt hotell, andra tornet på Gothia, och ett vetenskapligt upplevelsecentrum, Universeum.

Efter det att regeringen i februari 1997 beslutat att förlägga mötet till Göteborg började förberedelserna. En uppdelning av arbetet gjordes. Regeringskansliet skulle planera för aktiviteterna som rörde själva EU-mötet och Göteborgs stad skulle arrangera de folkliga aktiviteterna i samband med mötet.

Göteborgsandan

Göran Johansson har uppgett att det i Göteborgskonceptet ingår en öppenhet mot omgivningen och att det var något som han ville skulle prägla EU-mötet i Göteborg. Han kallar det för Göteborgsandan. Han funderade över oroligheter som förekommit på andra toppmöten som Seattle, Prag och Nice och tyckte att Göteborgs samarbetsmodell borde vara ett sätt att få ett öppnare EU-möte. Han ställde sig också frågan om det går att genomföra ett toppmöte där man försöker minimera våldet.

Ett sätt var att få igång en dialog. Möjligheten öppnade sig när Göran Johansson fick kontakt med Mia Christersdotter Norman ungefär ett år före EU-mötet. Hon ville ordna en festival för det fria ordet. Organisationen Fritt Forum bildades och fick disponera ett stort område vid Pustervikskajen i centrala Göteborg under EU-mötet. Med tiden utvidgades kretsen med vilka Göteborgs kommun förde en dialog. Den formaliserades så småningom i den s.k. Måndagsklubben (se avsnitt 6.2.3.2 under rubriken Måndagsklubben).

Göran Johansson har uppgett att han inte hade någon samordning med polisen i Göteborg om att satsa på en öppen och mjuk

attityd mot demonstranterna i samband med EU-mötet. Visserligen känner han både länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och polismästaren Håkan Jaldung, men något gemensamt upplägg diskuterade de inte. Håkan Jaldung presenterade vid ett tillfälle för kommunstyrelsens ledamöter polisens taktik. Det visade sig att den stämde med kommunens önskemål. Polisen skulle, enligt vad Göran Johansson uppfattade, också ha ”en mjuk, icke provocerande linje”.

Göran Johansson har betonat att även om polisen deltar i arbetet vid större evenemang så har han, eller kommunen, inte några synpunkter på polisens planering. Han har heller inte försökt påverka polisens bedömning av t.ex. säkerhetsläget.

Göran Johansson ansåg att Göteborgsandan blev ännu mer angelägen att vidmakthålla efter händelserna vid finansministrarnas EU-möte i Malmö den 20–22 april 2001 (se kapitel 5). Händelserna i Malmö hade påverkat många ungdomar som förberedde aktioner under EU-mötet i Göteborg. Han har berättat att efter Malmöhändelserna noterade han att demonstranter tvivlade på att polisen menade allvar med ”den öppna mjuka attityden”. Han konstaterade också att demonstranter var övertygade om att polisen hade tränat inför toppmötet i Göteborg under polisinsatsen i Malmö.

Göran Johansson blev orolig och framförde till Håkan Jaldung hur allvarligt han såg på situationen. Han påpekade att förtroendet mellan polis och demonstranter höll på att ”rinna rakt ut i sanden”. Göran Johansson har vidare uppgivit att han tror att det som hände i Malmö kom att påverka händelseutvecklingen i Göteborg.

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås har förklarat att polismyndigheten lyssnade på regeringens signaler och den allmänna debatten. Det påverkade polisarbetet och att det fick polisledningen att tänka sig för och ta det försiktigt så att den inte trappade upp situationen. Hon har uppgett: ”Jag personligen har känt ett kraftigt tryck.”

Håkan Jaldung har sagt att polismyndigheten var positiv till att Göteborg skulle vara en ”öppen stad”.

6.2.3.2 Göteborg & Co

Det var kommunens bolag Göteborg & Co:s uppgift att praktiskt få Göteborg att framstå som en öppen stad för såväl Göteborgarna

som besökare. Leif Nilsson, evenemangschef på Göteborg & Co, har beskrivit uppgiften:

”Alla som besökte Göteborg skulle känna sig väldigt välkomna oavsett om de demonstrerade eller om de var på Mässan. Var du här för att demonstrera så skulle du få göra det och då skulle vi ta hand om dig också.”

Göteborg & Co deltog i förberedelsearbetet genom att:  via programrådet delta i planeringen av kulturevenemang  ordna boendet för demonstranterna  framställa ett välkomstpaket till demonstranterna  delta i Måndagsklubben  ordna faciliteter i staden

Programråd

Ett programråd tillsattes med representanter från kultur Göteborg, Göteborgs stadsteater, kommunens miljöförvaltning, Stadsmuseet, Göteborgs filmfestival, Göteborgslokaler och Fritt Forum. De arbetade med att genomföra ett kulturprogram som skulle synas över hela staden och pågå från början av juni år 2001 och över toppmötet.

Välkomstpaket och faciliteter

Göteborg & Co utarbetade tillsammans med demonstranternas nätverk ett informationspaket till de anländande besökarna som skulle bo på stadens skolor. I paketet fanns bl.a. en karta där man hade märkt ut skolorna, Lagerhuset där incheckning till boendet skulle ske, demonstrationsvägarna, toaletter, turistinformation. En lista på viktiga telefonnummer ingick också.

Göteborg & Co arbetade med att ordna transporter, mat och toaletter för de anländande demonstranterna. Göteborgs stad stod för kostnaderna för högtalaranläggningen vid bl.a. Götaplatsen där möten skulle hållas. Kommunen lånade också ut lokalen Lagerhuset vid Heurlins plats. Den utnyttjades i första hand av Göteborgsaktionen 2001, Attac och IMC (Independent Media Center). Nätverket Göteborg 2001 hade redan ett kansli.

Måndagsklubben

Måndagsklubben kom att få stor betydelse för slutfasen i planeringen av arrangemangen inför EU-mötet för Göteborgs stad, Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg, Attac och polisen. Gruppen formerades successivt från mars 2001. Namnet Måndagsklubben kom att användas först mot slutet av samarbetsperioden.

Fritt Forum hade, som tidigare nämnts, beviljats ekonomiskt stöd av bl.a. Göteborgs stad för att genomföra det fria ordets festival. En av de ansvariga, Mia Christersdotter Norman, var intresserad av att få med de övriga organisationerna i planeringsarbetet med kommunen. I slutet av mars 2001 förde Mia Christersdotter Norman samman Leif Nilsson, Göteborg & Co, med Hans Abrahamsson och Helena Tagesson, båda från Attac. Leif Nilsson ansåg att det fanns skäl att gå försiktigt fram om de skulle lyckas få igång en dialog med samtliga parter.

Ett informellt möte mellan Attac:s Hans Abrahamsson och Helena Tagesson samt Göran Johansson och Leif Nilsson skedde den 11 april. De enades om att testa hur nätverken skulle ställa sig till ett samarbete med kommunen genom att först låta Leif Nilsson representera kommunen i ett möte med dem.

Leif Nilsson träffade de båda nätverken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg samt Attac i slutet av april. Han har berättat hur representanter för nätverken anklagade honom för att vara en av etablissemangets ”Goa-gubbar” och för att kommunen inte hjälpte till med boende och service för demonstranter.

I början av maj var det dags för Göran Johansson att träffa organisationsföreträdarna. Mötet avlöpte väl. Resultatet blev att kommenderingschefen Håkan Jaldung från polismyndigheten skulle delta vid nästa träff. Mötet hölls en kort tid efter det att polisen bildat en specialenhet, kontaktgruppen (PT-gruppen). Håkan Jaldung passade vid detta tillfälle på att presentera chefen för kontaktgruppen, Göran Nordenstam. Kontaktgruppens uppgift var att föra dialog om planeringen av bl.a. demonstrationerna med de olika organisationerna (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken

Kontaktgruppen).

Måndagsklubben träffades i Världshuset vid Pustervikskajen där Göteborgs universitets centrum för freds- och utvecklingsforskning har sina lokaler. Den hann med sex träffar från det att polisen anslöt sig till gruppen och fram till första veckan i juni. Under EUveckan var det möten varje dag.

Det var informella sammankomster. Deltagarna skiftade till antal och personer, men representerade i huvudsak Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg, Attac, polisens kontaktgrupp, Göteborgs stad och Fritt forum. De ämnen som behandlades rörde framförallt praktiska problem som ordningsfrågor i samband med demonstrationerna, boende för tillresta demonstranter, transporter och mat samt genomförandet av storbildsdialogerna.

Nätverket Göteborg förhöll sig avvaktande till Måndagsklubben, enligt en av dess representanter, Jan Strömqvist. Han har förklarat att de ansåg att dialogen med de sex poliserna i kontaktgruppen var värdefull för nätverkets planering. I övrigt ville nätverket inte att deras organisationer skulle ”bli beblandade med syndikalisterna” och andra liknande grupperingar. (Syndikalisterna ingick i Göteborgsaktionen.) Nätverket Göteborg ville organisera sin demonstration utan inblandning av de övriga demonstrantgrupperna i Måndagsklubben. Skälet var, enligt Jan Strömqvist, att Nätverket Göteborg, till skillnad från Göteborgsaktionen och Attac, inte tillät maskering i sin demonstration, vilken skulle arrangeras fredagen den 15 juni 2001.

Demonstranternas boende

Göteborgs stads agerande i boendefrågan

I Göteborgs stads öppna anda ingick att låta ungdomar, som anlände för att demonstrera eller delta i aktiviteterna runt om i staden, bo på skolor. Likartad gästfrihet som vid fotbollsevenemanget Gothia Cup borde gälla, enligt kommunalrådet Göran Johansson. Kommunen ville bidra till att ungdomarna under ordnade former hade någonstans att bo. Leif Nilsson, Göteborg & Co har ställt frågan:

”Var hade annars alla varit? De hade ju varit på stan, de hade belägrat Vasaparken, Avenyn och överallt. Nu fick alla ett anständigt ställe att vara på.”

Göran Johansson har framhållit att beslutet om boendet skedde i samråd med Polismyndigheten i Västra Götaland, ett arbetssätt som de brukar följa vid större arrangemang. Under våren 2001 fördes också diskussioner med nätverkens företrädare. Kommunen åtog sig att ta fram drygt 10 000 övernattningsmöjligheter. Behovet stannade på 9 000 platser.

Vid ett möte den 31 maj 2001 med representanter från kommunen, polismyndigheten och Göteborg & Co framkom att Hvitfeldtska gymnasiet skulle bli ”en samlingspunkt och informationscentral för aktivisterna”, enligt en promemoria upprättad i polismyndigheten. Göteborgsaktionen 2001 planerade att hålla en motkonferens och förlägga flera seminarier på gymnasiet. Fältbiologerna, som ingick i Göteborgsaktionen, var en av de organisationer som skulle ha sammankomster på skolan. Vi lämnar i avsnitt 6.2.8 en beskrivning av arrangörerna av demonstrationer, möten och seminarier.

Kommunen hyrde ut sammanlagt 16 skolor till Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg 2001 och Attac. Skolorna fördelades av kommunen mellan demonstrationsorganisationerna. Polisen var närvarande vid dessa möten då skolorna fördelades, enligt Leif Nilsson. Göteborgsaktionen hade i ett tidigt skede, hösten 2000, framställt önskemål om att få tillgång till Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna. Kommunen lät därför Göteborgsaktionen och Attac hyra bl.a. dessa skolor.

Kommunen och demonstrationsorganisationerna skrev kontrakt om uthyrning och kommunen ställde vissa villkor. Ett var, enligt Göran Johansson, att uthyrning av skolor bara skulle ske till de nätverk som hade av polisen godkända demonstrationstillstånd. Övriga villkor som kommunens fritids- och föreningsförvaltning ställde var bl.a.:  Organisationerna skulle utse bovärdar för varje skola.  Bovärdarna skulle utbildas.  Bovärdarna skulle kontrollera att inga obehöriga tog sig in i

skolorna.  Bovärdarna skulle informera de boende om utrymningsvägar

och övrigt som gällde brandskyddssäkerhet.  Organisationerna skulle kvittera ut ett antal boendekort.  De boende skulle få lösa boendekort med namn och person-

nummer. Uppgifterna skulle dock inte överlämnas till polisen.  Boendekorten skulle kosta 35 kronor för en natt, 65 kronor för

två nätter. Fem kronor av summan skulle utgöra betalning för allmänna kommunikationer.  Skolans vaktmästare, som skulle finnas angiven på en av kom-

munen upprättad lista, skulle vara kontaktman. Han/hon skulle hjälpa till med praktiskt arbete på respektive skola.

 Den ekonomiska redovisningen skulle organisationerna göra

efteråt till kommunen.  Nätverken/hyresgästen skulle stå för eventuell skadegörelse.

På de större skolorna utsågs även skolvärdar som hade det övergripande ansvaret. Uthyrningen av skolorna inbringade närmare 320 000 kronor. Totalt såldes cirka 3 900 boendekort. De boende betalade även för den mat som serverades på skolorna.

Göran Johansson hörde inte några varningssignaler från t.ex. polisen om att det kunde innebära vissa säkerhetsrisker att hyra ut skolorna till nätverken. Han har menat att om polisen kommit till dem och diskuterat och sagt att det inte var lämpligt att upplåta skolorna så hade man antagligen inte gjort det.

Polisens agerande i boendefrågan

Polismyndigheten i Västra Götaland deltog i arbetet med att ta fram lämpliga skolor för övernattning.

Myndighetens kontakt med Göteborgs kommun om boende för demonstranter skedde inledningsvis genom chefen för planeringsstaben Peter Jigström. Även ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg hade samtal med kommunens representanter om boendet. I mars 2001 delgav han biträdande stadsdirektör Arne Heldtander, Göteborgs kommun, polisens farhågor om att låta demonstranterna bo på de centralt belägna gymnasierna Schillerska och Hvitfeldtska samt polisens önskemål om att kommunen skulle upplåta enbart skolor i ytterområdena.

Arne Heldtander har sagt att Lars Berg vid ett möte ”förmedlade en del farhågor beträffande boendet i Hvitfeldtska gymnasiet”. Han har vidare berättat att Lars Berg framförde denna synpunkt först då överenskommelse träffats med demonstranternas organisationer om hyra av skolor för boende. Arne Heldtander har sagt att ”vi kunde bara konstatera att det var fait-à-compli, farhågorna kom för sent”. Han har vidare förklarat att det skulle vålla problem om Göteborgs stad skulle dra tillbaka sitt löfte om att hyra ut skolorna. Såvitt han kan minnas vidarebefordrade han inte polismyndighetens farhågor om Hvitfeldtska gymnasiet till kommunalrådet Göran Johansson.

I början av maj 2001 bildades en arbetsgrupp inom Göteborgs kommun som hade till uppgift att lösa praktiska frågor kring inkvartering, tältläger, transporter, toaletter m.m. Polismyndig-

hetens representanter var Margareta Schlüter och Karin Blegel som båda tjänstgjorde på kriminalunderrättelseroteln.

På kriminalunderrättelseroteln konstaterade man att det via Internet spreds att Göteborgs kommun ställde upp med inkvartering och mat under EU-veckan till en låg kostnad. Poliserna på roteln såg en fara i att hyra ut skolor till subventionerade priser eftersom det skulle kunna locka militanta demonstranter till Göteborg. De ansåg att det var olämpligt att hyra ut centrala skolor som Hvitfeldtska gymnasiet.

Kommunens åtagande om logi och transport för demonstranter var ett skäl till att polismyndigheten den 7 maj 2001 skrev en andra komplettering av sin hotbild (se vidare avsnittet 6.2.6.6 Polisens hotbilder).

Under våren 2001 förekom inom polismyndigheten diskussioner om hur polisen skulle förhålla sig till kommunens erbjudande om att hyra ut skolor till demonstranter. Karin Blegel förde sådana samtal med chefen för planeringsstaben Peter Jigström. Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att polismyndigheten av förtroendeskäl inte kunde motsätta sig uthyrning av skolor.

I kommunens arbetsgrupp framförde polismyndigheten ett önskemål om att Göteborg skulle hyra ut endast skolor som låg väster om Svenska Mässan. Polismyndigheten ansåg att man därmed kunde undvika att få demonstrationståg in mot centrala Göteborg från två håll. Önskemålet uppfylldes med något eller några undantag.

Vid polismyndighetens tidiga bedömningar av hur stort område som skulle avspärras utgick polismyndigheten från vad som krävdes för att upprätthålla ordning och säkerhet. Beslut om avspärrningar kring Svenska Mässan fattades den 7 juni 2001 och kom att omfatta ett område som inkluderade Burgårdens och Katrinelunds gymnasier. Polismyndigheten behövde disponera Samskolan, Buråsskolan och Johannebergsskolan för daginkvartering av poliser i yttre tjänst under EU-kommenderingen. Dessa skolor blev därmed aldrig aktuella för uthyrning.

Fördelningen av de utvalda skolorna skedde i samråd mellan kommunen och organisationerna. Polismyndigheten var, som vi tidigare nämnt, närvarande enligt Leif Nilsson. Håkan Jaldung har uppgett att om polisen lagt sig i hade man tappat förtroendet och ”riskerat att de tillresta struntade i polisens beslut och rekommendationer”.

Dagarna före EU-mötet visade det sig att polisen inte fick tillträde till lokaler som Göteborgs kommun upplåtit till Göteborgs-

aktionen och Attac. Det gällde bl.a. Hvitfeldtska gymnasiet (se avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet).

Säkerhetspolisens synpunkter på boendet

Direktör Thomas Tibell, idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs stad kontaktade i början av november 2000 chefen för Säkerhetspolisens västa sektion Margareta Nilsson. Han förhörde sig om det fanns några synpunkter från polisens sida på att upplåta skolor åt organisationer för övernattning. Hon sade att hon skulle kontakta polismyndigheten.

Margareta Nilsson har uppgett att hon delgav Thomas Tibell sin uppfattning att kommunen borde undvika att hyra ut de mest centralt belägna skolorna, dvs. Hvitfeldtska gymnasiet och Schillerska gymnasiet, och i stället ordna en mer perifer förläggning. Hon har vidare uppgett att hon delgav uppfattningen också till chefen för planeringsstaben Peter Jigström vid ett samtal under våren 2001.

Peter Jigström har förklarat att han inte har någon minnesbild av samtalet.

I Säkerhetspolisens hotbildsrapport från den 22 maj 2001 angavs att hotbilden var hög beträffande inhemsk extremism med betydande risk för angrepp. Säkerhetspolisen skrev bl.a. följande:

Svenska aktivister ur den autonoma miljön hade deltagit i internationella möten i syfte att saluföra GBG 2001 och locka utländska anarkistiska och autonoma grupper att delta i protesterna. Skolor hade

hyrts som logi för tillresande.

Incheckning och fördelning av boendeplatser

Kommunen hyrde Lagerhuset på Heurlins plats, nära Folkets Hus vid Järntorget. Lokalen fick disponeras av Göteborgsaktionen och Attac där de hade kansli under EU-mötet. På kansliet ägde incheckning och fördelning av boendeplatser rum .

I Lagerhuset fanns också en nyhets- och informationsbyrå, Independent Media Center (IMC) som hade sin redaktion på fjärde våningen. IMC hyrde lokalen under EU-mötet av Nätverkstan Kultur i Väst AB.

I motsats till flertalet andra skolor var Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna tillgängliga för övernattning redan från

tisdagen den 12 juni 2001. Demonstranter som anlände tidigt till Göteborg kom därmed att i stor utsträckning förläggas på de båda gymnasierna.

Nätverket Göteborg 2001 ansvarade för Kungsladugårdsskolan och Nordhemsskolan. Det var framförallt demonstranter från övriga nordiska länder som bodde på dessa skolor. Nätverket Göteborg 2001 åtog sig inte att boka rum för enskilda tillresta demonstranter.

6.2.4. Räddningstjänsten

I Göteborgs Räddningstjänstförbunds uppgifter ingår ambulansverksamhet och brandsläckning. På sensommaren år 2000 startade planeringen inför EU-toppmötet. Ansvarig var brandingenjören Per Jarring.

Planeringen skedde i samråd med bl.a. Utrikesdepartementet, Göteborgs stad, Göteborg & Co, Polismyndigheten i Västra Götaland och Svenska Mässan. Till en början handlade den om hur trafikomläggningar och avstängningar av Göteborgs stad skulle påverka framkomligheten för Räddningstjänstens del.

Oroligheterna under EU-toppmötet i Nice i december 2000 påverkade diskussionerna med samarbetsparterna och den egna planeringen. Räddningstjänsten anpassade sina förberedelser till en mer hotfull situation. Tankarna på ett nytt sätt att arbeta inför större händelser tog form hos räddningschefen Åke Jacobsson. I mars 2001 tillsatte han en stab. Den bestod av sex personer och leddes av Per Jarring.

Planering efter alternativa scenarier

Det är rutin att Räddningstjänsten vid större händelser får information om hotbilder från Polismyndigheten i Västra Götaland. Inför EU-mötet tyckte Per Jarring att polismyndigheten uppträdde annorlunda. Han noterade att den inte ville tala om vad polisen trodde skulle hända. Han har vidare uppgett att ”mycket runt mötet var litet hemligare” och att det var ”litet svårare att komma åt informationen än det kanske är för en annan aktivitet”. Polisen talade, enligt Per Jarring, mycket om dialogen som den hade med de organisationer som hade fått tillstånd att demonstrera och fått lov att hyra kommunens skolor.

Räddningstjänsten utgick från vad som hänt vid tidigare toppmöten, däribland Nice, då ett flertal bränder inträffade. Utifrån detta skissade Räddningstjänsten på två alternativa hotbilder.

Alternativ 1 var en situation där det för Räddningstjänstens del skulle bli aktuellt att klara ett antal mindre, eller medelstora bränder, till exempel i en banklokal, i en McDonalds-restaurang eller i bilar.

Alternativ 2 handlade om att ha en beredskap för större sabotage som skulle kunna skapa ett omfattande kaos.

Enligt båda alternativen måste Räddningstjänsten vara beredd på att mycket folk skulle röra sig ute i staden. Samtidigt skulle stora områden vara avspärrade. De fick räkna med att framkomligheten för räddningsfordonen skulle försvåras.

Strategi

Räddningstjänstens stab arbetar i olika beredskapsnivåer – den gröna är normalläge, den gula är förhöjd beredskap och den röda är högsta nivå. Om något inträffar växlar staben upp till gul nivå genom att ringa runt och kalla in folk till tjänstgöring.

Inför och under EU-mötet bestämdes att staben skulle befinna sig i gult beredskapsläge hela tiden, det vill säga räddningsarbetet skulle kunna gå igång omedelbart. Därtill skulle Räddningstjänsten  själva inhämta information om var deras insatser behövdes  ha en extra ledningsfunktion igång för att kunna hantera flera

parallella händelser  hålla ett antal styrkor i beredskap så att Räddningstjänsten all-

tid skulle ha någon styrka att sätta in (planering för grundberedskap)  arbeta med ”en offensiv beredskapsomflyttning”, vilket innebar

att styrkor skulle befinna sig ute i staden nära händelsernas centrum för att snabbt kunna rycka in vid behov

Ett 40-tal personer inom Räddningstjänsten arbetade extra med förberedelserna för EU-mötet och under själva mötet. Extra släcknings- och ambulansfordon lånades in.

Under själva mötesdagarna tillsatte Räddningstjänsten en brand- och ambulansutbildad observatör i polisinsatsernas ledningsfordon. Det visade sig nämligen, enligt Per Jarring, redan på torsdagen vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet att Räddningstjänstens upp-

ställningsplats inte gick att samordna med polisens. Per Jarring har framhållit betydelsen av närhet till polisens ledningsfordon för att snabbt kunna rycka in vid behov.

Räddningstjänsten ville, som vid tidigare tillfällen, ha en plats i polismyndighetens kommenderingsstab för sitt samverkansbefäl. Dennes uppgift var bl.a. att snabbt vidarebefordra information därifrån. Polismyndigheten avstyrkte begäran.

6.2.5. Beredskapsenheten m.m.

Sjukvårdens beredskapsenhet ska samordna insatser som berör sjukvårdens organisation i Västra Götalandsregionen. Föreberedelserna bygger i stor utsträckning på hotbilder från Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen. Beredskapsenheten har redovisat sitt arbete i rapporten EU:s toppmöte 15–16 juni 2001, rapport om sjukvårdens agerande i Västra Götalandsregionen. Samarbetet med polisen startade ungefär ett år före EU-mötet. Beredskapsenheten skriver i rapporten att polisens bedömningar om hotbilden var ”tämligen hög” och man planerade därefter.

Beredskapsenhetens förberedelser gick ut på att organisera och förstärka resurserna inom sjukvården genom bl.a. följande åtgärder:  Sahlgrenska universitetssjukhus och Kungälvs sjukhus akut-

mottagningar förstärktes.  Övriga sjukhus förberedde sig på att ta emot överflyttningar

från Göteborgssjukhusen.  Primärvården fick ökad bemanning.  Specialistläkare organiserades så att de kunde göra ”hembesök”

på hotellen.  Ambulanssjukvården förstärktes med elva ambulanser  En ambulans med narkossköterska iordningsställdes till presi-

dent Bush.  Ledningsgrupper för katastrofläge stod i beredskap.  En ledningsstab för tjänst dygnet runt på tio schemalagda per-

soner förbereddes för tiden 13–16 juni.  En samverkansperson med uppgift att vara uppdaterad på hän-

delseutvecklingen utsågs och skulle sitta i polishuset.

Samma problem uppstod för Beredskapsenheten som för Räddningstjänsten. Samverkanspersonen fick inte plats i polisens stab

vilket annars är brukligt vid större insatser. Beredskapsenheten skriver i sin utvärdering av EU-mötet att det är ”viktigt att få snabb information om händelserna för att förbereda sjukhusen”. Den nya ordningen innebar att ”samverkanspersonerna aldrig var uppdaterade avseende det aktuella händelseförloppet” utan de fick information via radio, TV och polisradion.

Katastrofsamordningsgruppen

I slutet av april 2001 utökades Göteborgs stads ordinarie katastrofsamordningsgrupp och fick namnet Göteborgs-samordningsgruppen. I den ingick representanter för 15 förvaltningar och bolag inom Göteborgs stad. Gruppen träffades varje dag från den 5 juni för en lägesbeskrivning inför EU-toppmötet. Från den 12 juni höll gruppen sina möten i Gårda brandstation. Information från polismyndigheten förmedlades till gruppen.

Det skall alltid gå att snabbt sammankalla gruppen vid större påfrestningar på samhället. Ledamöterna samlas vid sådana tillfällen i Räddningstjänstens lokaler i Gårda. Gruppen ska ha ett mer övergripande perspektiv och lägger sig inte i det praktiska arbetet ute på fältet.

6.2.6. Polisen

6.2.6.1 Bakgrund

Polisinsatsen under EU-toppmötet i Göteborg var en av de största någonsin i Sverige. Förutom att skydda och säkerställa själva Europeiska rådets möte och president Bushs besök skulle polisen garantera säkerheten vid en mängd aktiviteter som pågick i anslutning till dessa två händelser.

Polismyndigheten i Västra Götaland hanterade 43 olika demonstrationer där sammanlagt 50 000 demonstranter deltog, enligt polisens uppskattning. Under de tre aktuella dygnen den 14–16 juni 2001 hade polismyndigheten 600 polisinsatser, varav några fick stor uppmärksamhet. Det gäller bl.a. vid Hvitfeldtska gymnasiet, Götaplatsen/Kungsportsavenyn, Vasaplatsen, Järntorget och Schillerska gymnasiet.

Sammantaget hade polismyndigheten cirka 2 500 poliser till sitt förfogande de tre dagarna. Poliseskorterna kring EU:s ledare och presidenten Bush krävde stora polisresurser. En del poliser behövdes vid flygplatserna Landvetter och Säve dit delegationerna

anlände. Andra skulle garantera säkerheten vid Svenska Mässan där EU-mötet hölls. Flera upplevde några av sina värsta dygn i sin tjänsteutövning då poliser och demonstranter drabbade samman.

6.2.6.2 Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsens organisation och uppgifter har beskrivits översiktligt i avsnitt 3.2. En av Rikspolisstyrelsens huvuduppgifter är att verka för samordning inom polisväsendet. Det innebär att Rikspolisstyrelsen skall svara för ”samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande” (3 § 2 förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

I nämnda avsnitt har vi även redogjort för definitionen av särskild händelse. Enligt föreskriften FAP 201-1 är en särskild händelse ”en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa sina uppgifter måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild ordning”.

En särskild händelse är alltså av en sådan karaktär att polisinsatserna inte kan genomföras inom den vardagliga linjeorganisationen. Polismyndigheterna brukar dock normalt klara sådana situationer utan Rikspolisstyrelsens inblandning.

Inför Sveriges EU-ordförandeskap var det således en uppgift för Rikspolisstyrelsen att ta ställning till hur den skulle genomföra en samordnad planering av resurserna inom polisväsendet inför cirka 80 EU-möten som skulle hållas på olika platser i Sverige.

Rikspolisstyrelsens EU-förberedelsegrupp

Rikspolisstyrelsen började planeringen inför Sveriges EU-ordförandeskap i augusti 1998 då en EU-förberedelsegrupp bildades. Uppgiften blev att utarbeta underlag och förslag till beslut av rikspolischefen i samband med det svenska ordförandeskapet i EU. Det innebar att förberedelsegruppen skulle ”utreda vilken organisation och vilka arbetsformer som inom polisen skall gälla under ordförandeskapet, rekrytera personal för att bemanna organisationen, kompetensutveckla personalen i språk, EU-kunskap, förhandlingskunskap, utbytestjänstgöring m.m.”

Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp

Rikspolischefen Sten Heckscher har förklarat att Rikspolisstyrelsen tog sitt samordningsansvar genom att bl.a. tillsätta en operativ förberedelsegrupp. Den tillsattes den 23 juni 1999 och fick följande uppdrag:

Mot bakgrund av den information som Utrikesdepartementet kan förväntas lämna bör Rikspolisstyrelsen tillsammans med företrädare för polismyndigheterna, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen göra bedömningar av om det av polisoperativa skäl skulle finnas hinder för ett genomförande av den tilltänkta mötesplanen. Sådana bedömningar kan exempelvis leda till att mötesschemat justeras. För att kartlägga vilka problem som kan vara förknippade med dessa operativa frågor bör en särskild arbetsgrupp bildas. Gruppen bör ha till uppgift att identifiera eventuella problemområden och att beskriva ansvarsfördelningen. Gruppen bör också översiktligt beskriva resursåtgången för planering och genomförande av ”stort” respektive ”litet” möte. --- Inrättandet av den nu nämnda arbetsgruppen innebär inte att ansvar för åtgärder flyttas.

Polismästaren Håkan Jaldung utsågs till ordförande i den operativa förberedelsegruppen. Skälet till att han utsågs var att han var chef för länsordningspolisen vid Polismyndigheten i Västra Götaland och därmed skulle ansvara för förberedelserna inför toppmötet i Göteborg i juni 2001.

Rikspolischefen har förklarat: ”Att Rikspolisstyrelsen använder personer utifrån polisorganisationen i arbete som initieras centralt är ingen nyhet.”

Håkan Jaldung anses enligt rikspolischefen vara expert på ordningspolisverksamhet.

Övriga ledamöter i arbetsgruppen var polisöverintendenten Margareta Linderoth, Säkerhetspolisen, polisintendenten Stig Pettersson, Rikskriminalpolisen och poliskommissarien Lennart Petersson, Rikspolisstyrelsen.

I den slutliga handläggningen av beslutet att tillsätta den operativa förberedelsegruppen deltog rikspolischefen, överdirektören vid Rikspolisstyrelsen Olof Egerstedt, Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson och Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén. Föredragande var byråchefen Mats Öhrström.

Anders Eriksson har berättat att deltagarna diskuterade vem som skulle utses till ordförande i Rikspolisstyrelsens operativa förbe-

redelsegrupp. Han uppfattade att det var Polismyndigheten i Västra Götaland som drev frågan om att Håkan Jaldung skulle bli ordförande. Anders Eriksson ansåg dock att Håkan Jaldung saknade tillräcklig kompetens för uppgiften. Han framförde att Margareta Linderoth, som tidigare hade varit polismästare i den öppna polisen och därför hade erfarenhet av såväl den öppna polisens arbete som säkerhetspolisens arbete, var lämpligare för uppdraget.

Anders Eriksson har berättat att diskussioner uppstod om bl.a. hur ansvaret och uppgifterna skulle fördelas mellan Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västa Götaland. De rörde vem som under EU-mötet skulle ansvar för säkerhetsarbetet.

Överväganden av Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp

Den operativa förberedelsegruppens arbetsformer

Det rådde enligt vad som har uppgivits stor oenighet mellan å ena sidan Håkan Jaldung och å andra sidan de tre övriga ledamöterna. De hade framförallt svårt att enas om bl.a. ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen när det gällde den övergripande planeringen och samordningen av polisens resurser. Därtill drev Håkan Jaldung frågan om vem som skulle ansvara för livvaktsskyddet under EU-kommenderingen. Margareta Linderoth har berättat:

”Arbetet i den här gruppen bestod mest av bråk i åtta månader. Vi hade helt olika uppfattningar och därmed sagt att vi var tre mot en. Håkan hade en uppfattning och vi andra hade en annan. Vi var rätt osams kan jag säga.”

Lennart Petersson har beskrivet arbetet i liknande ordalag: ”Det fanns två läger. Det fanns ett läger för Rikspolisstyrelsen och ett läger i form av Jaldung. Vissa saker var vi överens om, vissa andra var vi inte överens om. På sluttampen så blev det rätt så hårt och knöligt.”

Stig Pettersson förundrades över atmosfären i gruppen: ”Det var en mycket märklig atmosfär. Vi skulle kriga om något så viktigt som att polisen skulle sköta sitt arbete när Sverige skulle vara ordförande i EU.”

Håkan Jaldung har sagt att ledamöterna inte var överens i vissa frågor, men att slutresultatet blev en rapport som alla kunde ställa sig bakom.

Den operativa förberedelsegruppen träffades vid tre tillfällen under tre dagar. Den hade sammanlagt konferens i nio dagar för att diskutera på vilket sätt Rikspolisstyrelsen skulle samordna planeringen inför ordförandeskapet. När sista mötet började hade ledamöterna inte enats på en enda punkt och det var bara några dagar innan de skulle lämna sin rapport till rikspolischefen.

De tre ledamöterna Stig Pettersson, Lennart Petersson och Margareta Linderoth anser att Håkan Jaldung ville planera och genomföra EU-kommenderingen i Göteborg utan inblandning från Rikspolisstyrelsen. Detta präglade förhandlingarna i den operativa förberedelsegruppen.

Bedömning av hinder mot regeringens mötesplan

Den operativa förberedelsegruppen skulle bedöma om det fanns anledning för regeringen att ändra den tänkta mötesplanen. Regeringen hade hösten 1999 ännu inte bestämt hela mötesplanen. Ytterligare möten och platser för dessa skulle fastställas.

Gruppen skrev att Säkerhetspolisen hade upprättat den första av flera hotbilder avseende ordförandeskapet. Av den framgick att det förelåg ringa risk för angrepp mot de då kända mötena.

Gruppen enades utan omfattande diskussioner. Den skrev i sin rapport:

Enligt Säkerhetspolisens bedömning kommer dock inte hotbilden i stort att förändras oavsett beslutade orter. Med de beslutade mötesplatserna som utgångspunkt har arbetsgruppen efter samråd med berörda polismyndigheter funnit att ett antal myndigheter har behov av resursförstärkning och specialistkompetens. Det har även framkommit att det finns vissa utbildnings- och investeringsbehov. Sammantaget är dessa problem inte större än att de hinner lösas före år 2001. Således har gruppen funnit att det i nuläget inte föreligger något hinder mot de tilltänkta mötesplatserna.

Oenighet om central samordning av resurserna

Ordförandeskapet i EU skulle beröra ett stort antal polismyndigheter (exakt hur många var ännu inte känt) och sammantaget kräva en omfattande polisinsats. Till skillnad från Håkan Jaldung ansåg den operativa förberedelsegruppens övriga ledamöter att detta räckte som skäl för att samordning och övergripande planering

skulle ske centralt, det vill säga av Rikspolisstyrelsen tillsammans med de polismyndigheter som skulle beröras av EU-mötena. Polismyndigheterna skulle dock fortfarande ansvara för den lokala planeringen och verksamheten på plats.

Håkan Jaldung ville å sin sida ha inflytande över planeringen. Han ville inte att den skulle styras från Rikspolisstyrelsen. Enligt honom var det de övriga polismyndigheterna som ansvarade för EU-möten var av samma åsikt.

Ett stort antal poliser från hela landet skulle vid olika tillfällen arbeta tillsammans under ordförandeskapsperioden. Det gällde framförallt under toppmötet i Göteborg. Förespråkarna för en samordnad planering påpekade behovet av att poliserna hade samma bas att stå på när det gällde organisation, taktik, polisspråk, nomenklatur, ordergivning och utrustning. De hänvisade till polisens förberedelser inför Europamästerskapen i fotboll år 1992. Den satsning som gjordes då förbättrade poliskårens kompetens och utrustning. Närmare 4 800 poliser från samtliga polismyndigheter utbildades och tränades för uppdraget. När mästerskapen inleddes hade poliskommenderingen en väl förberedd reserv att tillgå, inte minst vid sena och akuta behov av förstärkningar. Den samkörda planeringen gav också en långsiktig effekt. I flera år efter fotbolls-EM kunde polismyndigheter runt om i landet begära förstärkning från andra myndigheter i förvissning om att de poliser som tjänstgjort under EM hade kompetens och utrustning.

Rikspolisstyrelsens ledamöter har berättat att Håkan Jaldung var emot en samordnad planering efter t.ex. den modell som prövats vid fotbolls-EM. Han kunde tänka sig en central samordning, men den skulle styras av Polismyndigheten i Västra Götaland och inte av Rikspolisstyrelsen. Övriga ledamöter ansåg å sin sida att de inte hade mandat att lämna över en uppgift som ligger på Rikspolisstyrelsen till en av landets polismyndigheter.

Håkan Jaldung har förklarat att förutsättningarna för polisen inför EM i fotboll år 1992 var annorlunda än de var inför EUmötena år 2001. År 1992 var standarden på polisens utbildning och utrustning mycket sämre än vad den var inför EU-ordförandeskapet. Dessutom var EM i fotboll en händelse som det var svårare att planera inför eftersom polismyndigheterna i förväg inte visste vilken myndighet som skulle beröras och på vilket sätt.

Ledamöterna enades till slut om en kompromiss. De föreslog att Rikspolisstyrelsen skulle tillsätta en samordningsgrupp med följande mandat:

Denna grupp skall endast ha en samordnande och stödjande funktion. Gruppen fråntar inte respektive polismyndighet och Säkerhetspolisen deras skyldigheter att själva planera inför respektive möte. Rikspolisstyrelsen utser enligt nu gällande arbetsordning för Rikspolisstyrelsen, en representant för Rikskriminalpolisen som sammankallande för gruppen. Samtliga berörda polismyndigheter och Säkerhetspolisen utser vardera en deltagare. För att gruppen på ett bra sätt skall kunna hjälpa och stödja polismyndigheterna i sitt planeringsarbete bör deltagarna vara på nivån ansvarig handläggare av planeringen vid varje myndighet.

Förutsättningarna för en sådan samordningsgrupp blev därmed annorlunda än inför EM, enligt ledamoten Lennart Petersson. Då tillsattes en ledningsgrupp med en representant från Rikspolisstyrelsen som ordförande och samtliga berörda länspolismästare som ledamöter. Till sitt förfogande hade de en grupp som såg till att samordningen genomfördes.

Nu, inför EU-toppmötet, fick samordningsgruppen en betydligt svagare position, enligt Lennart Petersson. Han har konstaterat att samordningsgruppens arbete blev beroende av frivillighet och välvilja från de berörda polismyndigheterna. Det fanns nämligen inget beslut eller något direktiv som band myndigheterna att ställa upp på en samordning av utbildning, utrustning och polisförstärkning.

Håkan Jaldung har förklarat att han inte ville ha en samordningsgrupp som skulle kunna lägga sig i ”de minutoperativa frågorna”.

I den operativa förberedelsegruppen försökte förespråkarna för en samordnad planering ge samordningsgruppen någon form av auktoritet genom att driva kravet att dess deltagare borde vara ansvarig handläggare av planeringen vid varje myndighet.

Lennart Petersson har påpekat att förhållandena är annorlunda jämfört med EM år 1992. Nu har landets 21 polismyndigheter blivit i stort sett ekonomiskt självständiga. De vill då själva bestämma vilken utrustning och utbildning som skall upphandlas.

Polismyndigheternas behov av förstärkningar under EU-ordförandeskapet var åtminstone en uppgift som med fördel kunde planeras centralt, enligt Rikspolisstyrelsens ledamöter i gruppen. Enligt dem var dock Håkan Jaldung även i denna fråga av annan åsikt. Han ansåg att de förstärkningar som skulle behövas gick att klara med de rutiner som fanns.

Landets polismyndigheter är indelade i sex förstärkningsområden. Inom dessa områden lånar de poliser och utrustning av varandra vid större polisinsatser. Stig Pettersson och Lennart Petersson har förklarat att det är först när det kärvar och en

myndighet inte får vad den begär som polismyndigheten vänder sig till Rikspolisstyrelsen och då startar ofta en tidsödande process där Rikspolisstyrelsen skall försöka lösa ett redan låst läge. Det är, enligt de två ledamöterna, en otacksam och ofta tidskrävande uppgift.

De har vidare berättat att Rikspolisstyrelsen i dag inte har någon vetskap om hur polisförstärkningsrörelserna ser ut. Polismyndigheterna har nämligen sedan mitten av 1980-talet inte längre någon skyldighet att rapportera om de har lånat ut poliser till andra myndigheter.

Stig Pettersson och Lennart Petersson påpekade att förstärkningsrörelserna troligen skulle bli omfattande vid EU-ordförandeskapet. De hävdade att polisen skulle vinna i tid och effektivitet om Rikspolisstyrelsen redan från början planerade för förstärkningarna.

En kompromiss uppnåddes mellan Håkan Jaldung och de övriga i gruppen i förstärkningsfrågan. Polismyndigheterna skulle anmäla till Rikspolisstyrelsen om de behövde specialistkompetens såsom bombskyddsverksamhet och särskilda insatsstyrkor. Rikspolisstyrelsen skulle därefter anvisa förstärkningsrörelser för dessa specialistkompetenser. Övriga behov av förstärkningar skulle polismyndigheterna lösa enligt de gällande rutinerna.

EU-mötena i Sverige – ingen polisiär riksangelägenhet

Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp skulle som nämnts inte ta ställning till de operativa uppgifterna i de berörda polismyndigheterna i samband med EU-ordförandeskapet. En fråga som gruppen enligt direktiven dock skulle ta ställning till var om EUmötena sammantaget skulle kunna betraktas som ”polisär riksangelägenhet”. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 201-1) anger följande:

Med polisiär riksangelägenhet avses i detta sammanhang en särskild händelse som berör väsentliga samhällsintressen och som har en sådan riksomfattande karaktär att kravet på samordning mellan polismyndigheter är särskilt framträdande.

Stig Pettersson var chef för Rikskriminalpolisens ordningspolisenhet. Det är den enhet som är ansvarig för förstärkningsrörelserna då polismyndigheterna behöver hjälp med dessa. Han blev förvånad när Håkan Jaldung på den operativa förberedelsegruppens första möte framförde att EU-ordförandeskapet inte var någon polisiär

riksangelägenhet. Håkan Jaldung hävdade att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle klara kommenderingen under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 utan polisförstärkningar från andra myndigheter.

Stig Pettersson ansåg dock att inte någon polismyndighet i Sverige hade tillräcklig kapacitet för ett sådant möte. Han har påpekat att det redan då hade hållits ett antal toppmöten i Europa som krävt stora polisresurser. Sverige har totalt 16 000 poliser, vilket skulle innebära att flera av de polismyndigheter som berördes av ordförandeskapet skulle komma att behöva förstärkningar. Stig Pettersson drog slutsatsen att Rikspolisstyrelsen skulle få en stor uppgift med att hantera förstärkningsrörelserna i landet under första halvåret 2001.

Stig Pettersson har också berättat att ett förslag framfördes om att en grupp med representanter från både Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna skulle genomföra besök i länder som hade haft, eller skulle ha, toppmöten. Det avvisades av Håkan Jaldung med motiveringen att Polismyndigheten i Västra Götaland redan hade genomfört sådana studiebesök.

Diskussionerna slutade med att gruppen kom fram till att EUmötena inte kunde betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Stig Pettersson anser fortfarande att EU-mötena var en polisiär riksangelägenhet. Han har förklarat att gruppen var tvungen att komma någon vart i sitt arbete och därför backade ledamöterna inför Håkan Jaldungs krav.

Lennart Pettersson har förklarat varför han gick med på att gruppen gav efter för Håkan Jaldung. Han har påpekat att vid den här tiden, sommaren och hösten 1999, fanns det inte mycket som pekade på att EU-mötena skulle kunna betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Han har påpekat att oroligheter ägde rum vid WTO-mötet i Seattle först vid månadsskiftet november/december samma år, vid världsbanksmötet i Prag i september 2000 och vid EU:s toppmöte i Nice i december 2000. Han har vidare förklarat:

”Vi hade hotbilden uppe och Säkerhetspolisen kunde inte leverera någon förhöjd hotbild.”

Lennart Petersson anser att frågan om en händelse skall anses vara en polisiär riksangelägenhet inte kan avdömas vid ett enda tillfälle. Den frågan måste leva under hela planeringsperioden och prövas kontinuerligt. Lennart Petersson anser att den som hade planeringsansvaret då oroligheter inträffade på EU-möten ute i Europa återigen borde prövat om EU-mötena i Sverige skulle betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Lennart Petersson anser

att Polismyndigheten i Västra Götaland utifrån den framväxande hotbilden skulle ha bedömt om och när det var dags att betrakta EU-mötet i Göteborg som en polisiär riksangelägenhet. Om bedömningen blev sådan hade Rikspolisstyrelsen varit skyldig att hjälpa polismyndigheten att samordna planeringen för EU-mötet i Göteborg. Frågan är, enligt Lennart Petersson, vem som skall informera och uppdatera Rikspolisstyrelsen om planeringssituationen. Några sådana rutiner finns inte (se vidare avsnittet 6.2.6.5

Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar).

Margareta Linderoth har berättat att det inte fanns någon skriftlig sammanställning av hotbilden för Göteborg, men att hon i den operativa förberedelsegruppen hade klargjort att det fanns en hotbild:

”Redan år 1999 hade vi en känsla av att det här blir stort och det kan hända saker. Någonstans skall man börja och jag sade i den här gruppen att ’vi lägger oss på en planeringstrea’. Och det visste Håkan att vi låg på en planeringstrea redan då. Vi skall komma ihåg att vi hade ett nationellt ansvar.”

Hon har förklarat att hotbilden vid den här tidpunkten var av sådan karaktär och skulle beröra många polismyndigheter varav en del med små resurser och liten erfarenhet av större händelser att det behövdes en nationell samordning.

Oenighet om ansvaret över Säkerhetspolisen

En annan fråga som diskuterades i gruppen var ansvaret för statsbesök och liknande händelser. Håkan Jaldung hävdade att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle ha hela detta ansvar under toppmötet i Göteborg. Han ansåg att det delade ansvaret mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen inte stod i överensstämmelse med polislagen och ifrågasatte innehållet i FAP 224-2. I denna finns bestämmelser som rör bevaknings- och säkerhetsarbete avseende den centrala statsledningen, statsbesök m.m. Det är Säkerhetspolisen som på uppdrag av Rikspolisstyrelsen skall ansvara för personskyddet och som i samband därmed skall upprätta, bedöma och redovisa hotbilder. De lokala polismyndigheterna ansvarar för att ”hot av lokal natur beaktas” (FAP 224-2) på plats runt skyddspersonerna.

Håkan Jaldung ansåg att länspolismästaren vid en stor kommendering som vid EU-toppmötet i Göteborg måste känna till och ha

ansvar för all polisiär aktivitet i sitt geografiska område. Han har förklarat:

”Palmemordet, Berglings flykt, tårtkastningen i Varberg mot kungen är exempel på hur det blir när två organisationer som är helt autonoma bara samarbetar lite grann. Ansvarsgränserna är inte riktigt klara.”

Han ville inte återuppleva den osäkerhet som inträffade under Shimon Peres besök i Göteborg år 1996. Då tillät Säkerhetspolisen den israeliske premiärministern att göra avsteg från den planerade utomhuspromenaden. För Säkerhetspolisen som ansvarade för närskyddet, personskyddet, var det möjligen ett mindre problem. Men för polismyndigheten som skulle säkra fjärrskyddet var detta en situation som borde undvikas.

Håkan Jaldung framförde i diskussionen med de övriga ledamöterna att polisen måste kunna inskränka skyddspersonernas rörelsefrihet.

Rikspolisstyrelsens övriga ledamöter ansåg att Håkan Jaldungs krav om att få ansvar över Säkerhetspolisens livvaktsskydd och förebyggande arbete mot brott mot rikets säkerhet skulle strida mot reglerna. På sin höjd kunde polisen rekommendera en skyddsperson att avstå från vissa aktiviteter på grund av en instabil situation.

De hävdade också att livvaktsskyddet var en omfattande uppgift som skulle stjäla kraft från kommenderingsledningen i Polismyndigheten i Västra Götaland.

Oenigheten om vem som skulle ha ansvaret för personskyddet under toppmötet kvarstod ännu en bit in i oktober 1999. Ledamöterna Margareta Linderoth, Lennart Petersson och Stig Pettersson ansåg att de inte hade mandat att frångå polisens föreskrifter angående ansvaret för personskyddet.

Margareta Linderoth hade inför gruppens sista möte talat med Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson. Han ansåg att hon skulle vidhålla att ansvaret för personskyddet skulle stanna kvar hos Säkerhetspolisen.

Margareta Linderoth framförde till Håkan Jaldung att hon övervägde att lämna den operativa förberedelsegruppen och i stället överlämna ett eget dokument till rikspolischefen.

I det läget drev Håkan Jaldung inte sin uppfattning vidare. Ledamöterna jämkade samman sina ståndpunkter och lämnade sin rapport till rikspolischefen den 1 november 1999. Sammanfattningsvis enades den operativa förberedelsegruppen om följande:

 Det förelåg en ringa risk för angrepp vid de inplanerade EU-

mötena. Det fanns ingen anledning vid denna tidpunkt att ändra regeringens mötesplan på grund av hotbilden.  Ledamöterna hade inte heller identifierat några problem som

allvarligt kunde försvåra polisens arbetsuppgifter under det svenska ordförandeskapet.  Arbetsgruppen ansåg inte att ministerrådsmötena som skulle

hållas i Sverige var en polisiär riksangelägenhet.  Förstärkningsbehov av karaktären specialistkompetens skulle

anmälas till Rikspolisstyrelsen. Övriga förstärkningsrörelser skulle lösas enligt gällande rutiner.  Rikspolisstyrelsen borde bilda en samordningsgrupp.  Arbetsgruppen gjorde också en första uppskattning av polisens

kostnader för planering och genomförande av EU-mötena. För poliserna räknade arbetsgruppen med 88,5 miljoner kronor, exklusive förstärkningskostnader. Därtill kom kostnader för viss utrustning som radio och kommunikation, samt ytterligare 15 miljoner för kostnader i samband med möten mellan EU och tredje land.

Den totala kostnaden för polisens bevakning av EU–mötena kom att uppgå till 315,6 miljoner kronor. Polismyndigheten i Västra Götaland har inte fått något tillskott i sin budget för de extra kostnaderna i samband med EU-mötet.

Synpunkter på den operativa förberedelsegruppens arbete

Stig Pettersson var Rikskriminalpolisens representant i den operativa förberedelsegruppen. Han har berättat att han redan efter gruppens första möte rapporterade till Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén om hur märkligt mötet hade varit. Han redogjorde för diskussionerna och ledamöternas olika ståndpunkter. Lars Nylén hade då sagt, enligt Stig Pettersson, att ”det blir säkert så att Rikspolisstyrelsen får gå in och korrigera så att det blir riktigt”.

Stig Pettersson har berättat att han efter varje diskussion och möte i den operativa förberedelsegruppen rapporterade vidare till Rikskriminalpolisens chef. Vid ett tillfälle framförde han också synpunkten att Lars Nylén borde rapportera läget i gruppen till rikspolischefen. Stig Pettersson har intrycket att Lars Nylén också gjorde det, men kan inte med säkerhet bekräfta detta.

Lars Nylén har uppgett att Stig Pettersson förmodligen vid flera tillfällen berättat om arbetet i den operativa förberedelsegruppen, att ledamöterna hade olika uppfattningar i sakfrågor och att han frågat hur han skulle förhålla sig. Han har då uppmanats av Lars Nylén att följa gällande regler. Såvitt Lars Nylén minns gällde detta bl.a. Håkan Jaldungs begäran att få ansvaret över Säkerhetspolisens personskydd. Lars Nylén ansåg inte att Stig Petterssons uppgifter var av den kalibern att han behövde vidta några andra åtgärder utan Lars Nylén inväntade gruppens resultat.

Margareta Linderoth representerade Säkerhetspolisen där hon är huvudenhetschef för kontraterrorism/skydd. Hon rapporterade till den dåvarande generaldirektören Anders Eriksson för Säkerhetspolisen om oenigheten i gruppen.

Anders Eriksson har berättat att han med rikspolischefen hade fortlöpande samtal om bl.a. lednings- och samordningsansvar inför EU-mötena. De diskuterade olika lösningar i frågan. Han har sagt att han inte vågar säga om han även rapporterade om oenigheten i den operativa förberedelsegruppen, men säger att ”jag kan ha sagt någonting om det”, eftersom de talade om förberedelserna inför EU-mötena.

Anders Eriksson såg ingen anledning att ”hissa” frågan till rikspolischefen eftersom Margareta Linderoth till slut fick gehör för Säkerhetspolisens ståndpunkt i den operativa förberedelsegruppen.

Lennart Petersson representerade Rikspolisstyrelsen. Han berättade för byråchefen Mats Öhrström, som hade skrivit direktiven till den operativa föreberedelsegruppen, om oenigheten i gruppen. Han vet inte om Mats Öhrström talade med rikspolischefen. Han utgick dock från att rikspolischefen blev informerad, eftersom Mats Öhrström arbetade nära honom.

Rikspolischefen har sagt att om den operativa förberedelsegruppen meddelat honom att den inte klarade uppgiften så hade ärendet ”hissats” till honom och det hade då blivit hans sak att agera.

Han har vidare berättat att han inte fick kännedom om att det rådde oenighet under gruppens pågående arbete, möjligen med ett undantag. Det gällde frågan om ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen, men det kom aldrig till en situation som vid den tidpunkten föranledde ett ingripande från hans sida. Oenigheten gällde vem som skulle leda Säkerhetspolisens personskyddsverksamhet. Rikspolischefen har konstaterat att han i vart fall i början av år 2000 fick kännedom om

att arbetsgruppen diskuterat frågan. Tre veckor efter det att arbetsgruppen hade lämnat sin rapport, den 22 november 1999, inkom nämligen Polismyndigheten i Västra Götaland med en skrivelse till Rikspolisstyrelsen om ”ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Säkerhetspolisen vid statsbesök och liknande händelser”. I en svarsskrivelse till polismyndigheten daterad den 4 februari 2000 framförde Rikspolisstyrelsen som sin uppfattning att det inte fanns någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och polismyndigheterna. Rikspolischefen anförde vidare i sitt svar till Polismyndigheten i Västra Götaland att det var ”angeläget att samarbetet mellan myndigheterna sker prestigelöst och i en positiv anda”.

Rikspolischefen har uppgivit att han inte fick kännedom om att det i arbetsgruppen rådde olika uppfattningar om hur samordningen av utbildning och utrustning skulle ske. Margareta Linderoth har först i efterhand uppgivit för honom att hon informerat sin dåvarande chef, generaldirektören för Säkerhetspolisen, Anders Eriksson, om den diskussion som fördes. Rikspolischefen har sagt att varken Anders Eriksson eller Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén anmälde till honom att det var problem i den operativa förberedelsegruppen.

Då gruppen den 1 november 1999 överlämnade sin rapport konstaterade rikspolischefen att den var enig. Han anser att Rikspolisstyrelsen inför EU-ordförandeskapet tog sitt samordningsansvar utifrån den ovan redovisade bestämmelsen i instruktionen. Han har sagt:

”I detta fall kan ett samordningsansvar vara att se till att den polismyndighet som har ansvar för själva operationen får det stöd från polisväsendet i övrigt som den behöver. Det är en rikspolisiär uppgift och den har Rikspolisstyrelsen tagit itu med. Men att från Stockholm leda planeringen av mötet i Göteborg hade varit felaktigt anser jag. Jag skulle göra samma bedömning i dag.”

Polismyndigheten i Västra Götalands begäran om ansvar över Säkerhetspolisen

Håkan Jaldung fick, som vi nämnt, inte igenom sin vilja när det gällde ansvarsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen under EU-mötena. Det föranledde Polismyndigheten i Västra Götaland att i en skrivelse den 22 november 1999 till Rikspolisstyrelsen återkomma i frågan. Polismyndigheten skrev:

Oaktat ett mycket gott samarbete är frågan om ansvarsfördelningen inte sällan föremål för diskussioner mellan Säkerhetspolisen och den s.k. öppna polisen. Ansvarsfördelningen har också varit föremål för överväganden bl.a. i anledning av mordet på statsminister Olof Palme och den spiondömde Stig Berglings flykt. Säpo-kommittén utvecklar i ett delbetänkande om Säkerhetspolisens inriktning och organisation (SOU 1988:16) sin syn på ansvarsfördelningen och framför ”att den lokale polischefen alltid skall ha befogenhet att utöva den direkta polisledning som behövs för att närskyddet skall kunna samordnas med den lokala polisverksamheten.” Polismyndigheten delar utredningens överväganden och ställningstagande i denna fråga. Polismyndigheten i Västra Götaland anser inte att regleringen av ansvarsfördelningen mellan den s.k. öppna polisen och Säkerhetspolisen i FAP 224-2 är formulerad så att den står i överensstämmelse med polislagen (1984:387). Enligt polismyndighetens uppfattning bör föreskrifterna ses över i syfte att fortsättningsvis undvika ett delat polisiärt ansvar vid de större polisiära insatser där Säkerhetspolisen deltar.

Polismyndighetens skrivelse ledde till en rättsutredning inom Rikspolisstyrelsen och i vilken rättssekretariatet, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen yttrade sig. Rikspolisstyrelsen skrev i sitt svar:

Inom all verksamhet där två eller flera myndigheter samarbetar uppstår ibland gränsdragningsfrågor för ansvarsfördelningen. Detta är oundvikligt och inte något anmärkningsvärt. Inom Rikspolisstyrelsen har man inte upplevt att polisinsatserna där Säkerhetspolisen deltar lider av den reglering som framgår av FAP 224-2.

Rikspolisstyrelsen såg inte någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen utan anförde:

Det är i stället angeläget att samarbetet mellan myndigheterna sker prestigelöst och i en positiv anda. Om myndigheterna utgår ifrån de möjligheter som det gemensamma arbetet ger, genom att t.ex. varje myndighets särskilda kompetens tas till vara, kommer resultatet av polisinsatsen som helhet bli utmärkt.

6.2.6.3 Rikskriminalpolisen

Rikskriminalpolisens samordningsgrupp – Hydforsgruppen

Rikspolisstyrelsen beslöt den 21 januari 2000 att under rikskriminalchefen tillsätta den samordningsgrupp som den operativa förberedelsegruppen föreslagit. Till ordförande utsågs dåvarande kom-

missarien Tommy Hydfors, som hade efterträtt Stig Pettersson och blivit enhetschef för ordningspolisen inom Rikskriminalpolisen. Gruppen kallades internt för Hydforsgruppen. Rikspolischefen har sagt att tillsättandet av Hydforsgruppen också var ”ett sätt att ta samordningsansvar, nämligen att se till att företrädare för dels de centrala enheterna för Rikspolisstyrelsen och dels för de berörda lokala enheterna faktiskt diskuterade planering och utbytte erfarenheter”.

Polismyndigheterna skulle i samarbete med Säkerhetspolisen planera de EU-möten som var förlagda till det egna länet. Hydforsgruppen skulle enbart ha en samordnande och stödjande funktion där råd och erfarenheter kunde utbytas. Rikspolisstyrelsen skulle samtidigt få en viss överblick av polisresurserna.

Ordförande fick knyta företrädare för de polismyndigheter som berördes till gruppen. De skulle vara ansvariga handläggare av planeringen inför EU–ordförandeskapet i sina polismyndigheter. Kostnaderna för deltagande i gruppen belastade respektive polismyndighet. Vid Hydforsgruppens möten deltog cirka 30 personer.

Polismyndigheten i Västra Götaland tveksam till Hydforsgruppen

Redan vid sonderingarna inför bildandet av Hydforsgruppen lät länspolismästaren i Örebro län meddela att hennes myndighet inte ville delta. Motiveringen var att de bara hade ett litet EU–möte i länet. Polismyndigheten i Örebro län har särskild kunskap om nazisternas verksamhet, en erfarenhet som Tommy Hydfors beklagade att de övriga länen härigenom inte fick ta del av.

Länspolismästaren i Södermanlands län var till en början tveksam, men accepterade att medverka då han fick klart för sig att gruppen endast skulle vara rådgivande.

Rikspolisstyrelsen noterade också ett ointresse från polisledningen i Västra Götaland. Det var länspolismästarna som skulle besluta om myndighetens deltagande i Hydforsgruppen, men länspolismästaren i Västra Götaland överlät till Håkan Jaldung att avgöra frågan. Som ordförande i arbetsgruppen stod han bakom förslaget att tillsätta Hydforsgruppen. Tommy Hydfors har berättat att Håkan Jaldung var tveksam till att medverka med motiveringen att storstäderna skulle klara uppgiften själva. Han lät sig övertalas efter påpekande om att de mindre myndigheterna behövde ta del av de störres erfarenheter.

Håkan Jaldung var delaktig även i förslaget om att ledamöterna i Hydforsgruppen borde vara ansvariga handläggare av EU-planeringen vid varje myndighet. Håkan Jaldung utsåg poliskommissarien Sven-Olof Sundberg till representant för Västra Götaland. Denne saknade vid det aktuella tillfället erfarenhet av övergripande planering i myndigheten. Han hade dock nyligen blivit utsedd till biträdande chef i polismyndighetens planeringsstab.

Hydforsgruppens handlingsplan

Hydforsgruppen utarbetade en handlingsplan, delvis efter samma modell som inför planeringen av Europamästerskapen i fotboll år 1992. Tommy Hydfors har förklarat tanken med handlingsplanen:

”Vi hade inte någon bestämmanderätt utan jag serverade ett smörgåsbord till polismyndigheterna och de förklarade om de ville ha något av det. Ville de inte så kunde jag inte tvinga dem, men jag erbjöd dem en möjlighet.”

Ambitionen var, enligt Tommy Hydfors, att utgå från en gemensam hotbild och utifrån den skulle polismyndigheterna utbyta erfarenheter. I handlingsplanen ingick att klassificera EU-mötena efter storlek och så småningom även efter säkerhetsrisk, att inventera specialistkompetens, att planera för polisförstärkningar, att ordna gemensam utbildning och att förhandla fram gemensamma villkor i personalfrågor som semesteruttag, förläggningsvillkor och ersättning. Arbetet påbörjades i mars 2000.

Tommy Hydfors var angelägen om att Stockholm, Göteborg och Malmö skulle informera om hur deras planering framskred. Det skulle vara till hjälp för de mindre myndigheterna. Stockholm kom visserligen i gång sent, men var liksom Malmö öppna vad gäller information om myndighetens planering och förberedelser.

Västra Götalands polisledning ville däremot inte lämna ut sin information. Deras representant, poliskommissarien Sven-Olof Sundberg, kunde bara ge knapphändiga uppgifter, enligt Tommy Hydfors. Sven-Olof Sundberg har bekräftat att han för kommenderingschefen Håkan Jaldung bara fick lämna ut begränsad information beträffande länsordern för kommenderingen i Göteborg. Sven-Olof Sundberg har uppgett:

”Den fick inte lämna polismyndigheten. Jag fick visa den på mötet här, men inte skicka ut den.”

Skälet var, enligt Sven-Olof Sundberg att länsordern vid den tiden var ett utkast.

Håkan Jaldung har uppgivit att om Tommy Hydfors var missnöjd med den information han fick kunde han ha kontaktat honom så skulle han ha kunnat agera.

Tommy Hydfors har berättat att delar av handlingsplanen följdes utan större komplikationer. Det gällde bl.a. klassificering av EUmötena, presentation av hotbilder och inventering av specialistkompetens. Flera områden i handlingsplanen visade polismyndigheterna lågt eller inget intresse för. Det gällde bland annat erbjudande om att ordna gemensam utbildning och att ta ett helhetsgrepp om polisförstärkningar och personalfrågor.

Hydforsgruppen erbjuder utbildning

Vid stora kommenderingar sammanstrålar normalt poliser från hela landet med olika bakgrund och utbildning. Flera, däribland Tommy Hydfors och Lennart Petersson, har berättat att den kompetensnivå som uppnåddes inför fotbolls-EM år 1992 för närmare 4 800 poliser genom en satsning på en likartad utbildning sedan dess inte har kunnat upprätthållas. Det beror bland annat på omorganiseringar och besparingar inom polisen. Landets polismyndigheter har också på senare år kompetensutvecklat sin personal efter egna modeller. Det har gällt taktik, ordergivning och språkbruk. Det har fått till följd att polismyndigheternas arbetssätt till en del skiljer sig åt. Som vi redovisat fick inte Hydforsgruppen samma mandat som Rikspolisstyrelsen hade vid planeringen inför fotbolls-EM år 1992.

Tommy Hydfors ansåg att behovet av en gemensam utbildning var stort. Genom Polishögskolan erbjöd Hydforsgruppen utbildning i bl.a. stabsarbete, eskortkörning och ingripande mot folkmassa. Utbildningen borde enligt Tommy Hydfors starta tidigt, redan efter semestrarna år 2000, för att man skulle hinna med att utbilda samtliga.

Ingen polismyndighet anmälde intresse för någon utbildning. De ville organisera utbildningen på egen hand. Polismyndigheten i Västra Götaland respektive Skåne skapade egna utbildningsprogram. Mindre myndigheter gick samman med angränsande län och utbildade personal efter egna koncept.

Polismyndigheten i Västra Götaland har i sin utvärdering från mars 2002 skrivit att den genom Rikspolisstyrelsen erbjudit de polismyndigheter som skulle bidra med polisförstärkningar utbildning på plats ute i landet. Enligt polismyndigheten återkom inte Rikspolisstyrelsen i ärendet. Tommy Hydfors har ställt sig

frågande inför påståendet. Han har inte fått någon sådan begäran vare sig från polismyndighetens representant i Hydforsgruppen eller från Håkan Jaldung eller någon annan i polismyndigheten.

I Polismyndighetens i Västra Götaland utvärdering påstås att myndigheten satsade 76 830 timmar på utbildning, vilket i genomsnitt motsvarade en veckas utbildning per polis. I utvärderingen har polismyndigheten konstaterat:

”Att kräva mer av en enskild polismyndighet är inte realistiskt.”

Hydforsgruppen erbjuder gemensam upphandling av utrustning

Tommy Hydfors har också påpekat att större kommenderingar medför ett stort behov av enhetlig utrustning. En del kan lånas, annat kan upphandlas och med fördel i större partier om det görs centralt. Det kan röra allt från skyddsstaket, sköldar, kroppsskydd, overaller till radiokommunikation och annan teknisk utrustning. Viss gemensam upphandling gjordes av Hydforsgruppen inför EUordförandeskapet. Det gällde videoutrustning som beställdes av polismyndigheterna i Västra Götaland, Uppsala och Skåne.

Hydforsgruppen erbjuder samordning av personalens villkor

Hydforsgruppen såg också behov av att förhandla fram lika villkor för samtliga tjänstgörande poliser oberoende av vilket distrikt de kom ifrån när det gällde semesteruttag, förläggningsvillkor, arbetstid och ersättning. Besked om semesterförbud under toppmötesveckan gick ut till poliserna i Västra Götaland. Det borde ha gällt samtliga 21 polismyndigheter, enligt Tommy Hydfors. Han ansåg också att myndigheterna borde enas om gemensamma regler för polisernas arbetstider och eventuell extraersättning under EUkommenderingarna. Polisledningen i Göteborg beslutade under själva kommenderingen om en kompensation på totalt 10 000 kronor vardera till tjänstgörande poliser inom den öppna polisen. Poliser vid Säkerhetspolisen fick däremot inte någon extra ersättning.

Hydforsgruppens arbete med polisförstärkningar

Tommy Hydfors är, som vi nämnt, chef för ordningspolisenheten i Rikskriminalpolisen. I hans ordinarie arbetsuppgift ingår bl.a. att

lösa behov av polisförstärkningar som inte polismyndigheterna klarar genom de vanliga rutinerna.

Den operativa förberedelsegruppen hade föreslagit Hydforsgruppen att utarbeta en rutin där polismyndigheterna skulle anmäla sina förstärkningsbehov till Rikspolisstyrelsen vad avsåg specialistkompetens, t.ex. bombskyddsverksamhet och särskilda insatsstyrkor. Rikspolisstyrelsen skulle för specialistkompetens anvisa förstärkningsrörelserna.

Tommy Hydfors insåg att en poliskommendering av den storlek som planerades i Göteborg skulle innebära omfattande förstärkningsbehov utöver poliser med specialistkompetens. Tommy Hydfors räknade med att Rikspolisstyrelsen förr eller senare skulle bli inblandad även i dessa förstärkningsbehov. På ett av de första sammanträdena föreslog han därför att gruppen skulle ta ett helhetsgrepp på polisförstärkningarna. Samtliga länspolismästare lät via sina representanter meddela att deras myndigheter inte var intresserade. Efter oroligheterna vid EU-toppmötet i Nice i december 2000 tog Tommy Hydfors återigen upp frågan. Inte heller då ville myndigheterna att polisförstärkningarna skulle samordnas. De förlitade sig på de etablerade rutinerna.

Enligt Tommy Hydfors blev det som han förutspådde. Hydforsgruppen fick arbeta med förstärkningarna intill sista dagen av ordförandeskapet. Polismyndigheten i Skåne begärde t.ex. under det första halvåret 2001 vid tre tillfällen förstärkningar till Ekofinmötet i Malmö i april. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde i sin tur en framställning om att få inkalla beredskapspolisen och begärde därutöver tre förstärkningar. I slutskedet fick Hydforsgruppen dammsuga landet på poliser som kunde åka ner till kommenderingen i Göteborg med kort varsel, eller på stående fot. Förutom skrivelser från Polismyndigheten Västra Götaland om polisförstärkningar inför själva toppmötet inkom myndigheten med flera akuta framställningar under själva mötesveckan i juni (se vidare avsnittet 6.2.6.7 under rubriken Organisation och planering oktober 2000 – april 2001 om polismyndighetens kritik av Hydforsgruppens arbete med polisförstärkningar).

Samarbetet mellan Hydforsgruppen och polismyndigheterna

Tommy Hydfors har berättat att under arbetet med att ta fram förstärkningar till toppmötet i Göteborg kom spänningarna mellan

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna i dagen. Det gällde framförallt relationen till Polismyndigheten i Västra Götaland.

Det märktes även när Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén besökte Göteborg i mötesveckan. Till toppmötet överförde Rikskriminalpolisen tre helikoptrar med videoutrustning till Göteborg. Med hjälp av helikoptrar skulle bilder överföras på länk direkt in till Göteborgspolisens ledningscentral. Lars Nylén anlände i mötesveckan, onsdagen den 11 juni, till Göteborg i en av helikoptrarna. Han hade i förväg kontaktat länspolismästaren för ett informellt möte för att få en lägesbeskrivning inför toppmötet. Han önskade även att få se hur videolänken in till ledningscentralen fungerade. Det var nämligen första gången utrustningen testades i ett större sammanhang.

Lars Nylén har berättat att han blev försenad, vilket gjorde att han i stället för länspolismästaren fick träffa biträdande kommenderingschefen Lars Berg. Mötet ägde rum i ett mottagningsrum för allmänheten. Lars Nylén bad att få se ledningscentralen men förvägrades tillträde av Lars Berg. I stället utlovades han en erfarenhetsberättelse efter toppmötet med beskrivning av hur det hade fungerat. Lars Nylén har berättat att han blev arg och lämnade Göteborg för vidare färd till ett polischefsmöte i Oslo.

Lars Berg har en annan bild av mötet. Han minns inte att Lars Nylén bad att få se ledningscentralen. De träffades en timme och talade bl.a. om helikoptrarna och dessas kameror. Lars Berg har också sagt att polismyndigheten fick det stöd den behövde av Rikskriminalpolisen.

Såväl Lars Nylén som Tommy Hydfors hade intrycket att polismyndigheten ville planera och samordna resurserna utan inblandning av Rikspolisstyrelsen. Lars Nylén har sagt att det verkade som om polismyndigheten inte ville berätta hur man lade upp taktiken eller hur man planerade resursåtgången.

Tommy Hydfors har konstaterat att det var i kontakterna med polisledningen i Polismyndigheten i Västra Götaland som Rikskriminalpolisen hade problem. Han har haft goda relationer med personal på nivåerna under polisledningen och anser att de är kompetenta poliser med god erfarenhet.

Tommy Hydfors har beklagat att Rikspolisstyrelsen inte gav Hydforsgruppen större befogenheter så att en ordentlig samordning av polisens utbildning, utrustning och polisförstärkning hade kunnat genomföras. Det hade, enligt honom, underlättat för t.ex. Polismyndigheten i Västra Götaland om Rikspolisstyrelsen tidigt, som vid fotbolls EM år 1992, hade tagit ut en tredjedel av Sveriges

poliskår till utbildning och utrustat dem enhetligt. (Polisen brukar tillåta maximalt att en tredjedel av polisen får ha semester samtidigt.) Då hade polismyndigheterna haft cirka 5 000 poliser med likartad utbildning, träning och utrustning att tillgå.

Samarbetet mellan Hydforsgruppen och Säkerhetspolisen

Säkerhetspolisen deltog i Hydforsgruppens arbete. Den bidrog med klassificering av EU–mötena, delgav synpunkter på skyddsåtgärder och presenterade hotbilder och vilka underlag man hade till hotbilderna. Även Rikskriminalpolisen upprättade hotbild vad avser den allmän kriminella situationen som redovisades för Hydforsgruppen.

Hydforsgruppens rapportering av arbetet

Hydforsgruppen skulle rapportera till Rikskriminalens chef hur arbetet fortskred. Tommy Hydfors har berättat att så skedde. Lars Nylén har sagt att han förhörde sig om hur arbetet fungerade och att han fick intrycket att det löpte ganska bra. Hydforsgruppen lämnade sin slutrapport i augusti 2001, efter EU-toppmötet. De hade i gruppen fem formella och ett antal informella informationsmöten. Det avslutande mötet hölls i augusti 2001.

Rikspolischefen kommenterar Hydforsgruppens arbete

Rikspolischefen anser att Rikspolisstyrelsens beslut om att tillsätta Hydforsgruppen var ”en utmärkt idé”. Den skulle enligt honom inte ha några befogenheter utan vara ett stöd åt de av EU-ordförandeskapet berörda myndigheterna.

Rikspolischefens kommentar till att inte en enda polismyndighet nappade på Hydforsgruppens erbjudande om gemensam utbildning är att Rikspolisstyrelsen skulle ha kunnat beslutat om en centralt bedriven utbildning för alla medverkande poliser men att ”det aktualiserades tydligen inte i Hydforsgruppen.”

6.2.6.4 Säkerhetspolisen

Säkerhetspolisens ansvar i samband med EU-mötena

Vi har tidigare redogjort för att Rikspolisstyrelsen i februari 2000 svarade på framställning från Polismyndigheten i Västra Götaland om att det inte fanns någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Säkerhetspolisen vid statsbesök och liknande händelser. Rikspolischefen uppmanade i skrivelsen polismyndigheten och Säkerhetspolisen att samarbeta ”prestigelöst och i en positiv anda”.

Säkerhetspolisens centrala förvaltning ligger i Stockholm. Därutöver finns sex sektioner som arbetar operativt inom avgränsade geografiska områden. En sektion är placerad i Göteborg.

Polisöverintendenten Margareta Linderoth var kommenderingschef för Säkerhetspolisens hela verksamhet under mötesveckan i Göteborg och kriminalkommissarien Kjell Vikström specifikt ansvarig för personskyddet. EU–mötet i Göteborg var en av Säkerhetspolisens dittills största kommenderingar med 330 personer verksamma, varav omkring 70–80 arbetade med personskyddet.

Personskyddet

Säkerhetspolisen hanterar mellan 250 och 300 personskyddsärenden per år. Det är framförallt Stockholm som tar emot statsbesök. Rutinerna mellan Säkerhetspolisen och Stockholmspolisen är väl inarbetade och det uppstår sällan konflikter dem emellan vid dessa tillfällen.

Det har även utarbetats en rutin vid utländska stats- och regeringschefers besök i Sverige. Inför utländska besök av personer som kräver livvaktsskydd bedömer Säkerhetspolisen säkerheten utifrån mötets karaktär, plats och person. Diskussioner förs med den öppna polisen, arrangören, Utrikesdepartementet och den gästande delegationens säkerhetsansvariga. Normalt dokumenteras säkerhetsarrangemangen i ett avtal mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Medan polismyndigheten bl.a. ansvarar för distansskydd som bevakning och eskort på plats har Säkerhetspolisen ansvaret för skyddspersonens närskydd.

Inför Göteborgsmötet i juni 2001 ville kommenderingschefen Håkan Jaldung upprätta ett dokument redan innan uppgörelsen var färdigförhandlad med Säkerhetspolisen. Det blev därför två beslut, ett mer översiktligt om ansvarsfördelning och formerna för plane-

ringen och ett slutgiltigt om detaljerade gränsdragningar mellan den öppna polisens och Säkerhetspolisens ansvarsområden.

Göteborgsmötet blev en av Säkerhetspolisens dittills största insatser när det gäller personskyddet. Förutom EU:s ministrar, regerings- och statschefer skulle USA:s president George W. Bush besöka Göteborg. Med anledning av presidentens besök skulle också det svenska kungaparet komma till Göteborg.

Den slutliga överenskommelsen mellan Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen undertecknades i nära anslutning till EU-mötet. Det berodde, enligt den ansvarige för personskyddet, Kjell Vikström, på polismyndighetens ovana att handskas med personer som kräver omfattande livvaktsskydd. Därtill kom att Säkerhetspolisen uppfattade polismyndigheten som toppstyrd, vilket Kjell Vikström antog bidrog till att beslutsfattandet tog tid. När väl det praktiska arbetet startade fungerade samarbetet mellan Kjell Vikström och kommenderingsledningen bra.

Samarbetet mellan personskyddet och Västra Götalands polisledning

Enligt föreskriften FAP 224-2 ansvarar Säkerhetspolisen för bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har samband med statsbesök och liknande händelser. Det är Säkerhetspolisen som samordnar planering och förberedelser av polisens bevaknings- och säkerhetsarbete kring skyddspersonerna. Säkerhetspolisen har ansvaret för kontakten med skyddspersonerna och/eller deras företrädare. Den skall beskriva hotbilden beträffande skyddspersonerna, ge information till berörda polismyndigheter om skyddspersonernas planerade förflyttningar och om hotbilden. Säkerhetspolisen skall enligt föreskriften också samråda med berörda polismyndigheter när det gäller frågor om närskydd och tekniska skyddsåtgärder.

De berörda regionala och lokala polismyndigheterna har ansvar för att hot av lokal natur beaktas i planeringen. De har också ansvar för planering och förberedelser som avser distansskydd såsom platsbevakning, hotellbevakning, färdvägsbevakning och eskort samt andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

Säkerhetspolisens västra sektion ville komma igång med arbetet med personskyddet under hösten 2000. Det var omfattande förberedelser som skulle ske i samarbete med Polismyndigheten i Västra Götaland. Flera påstötningar gjordes från Säkerhetspolisens sida.

Chefen för Säkerhetspolisens sektion väst, Margareta Nilsson, har uppgett att hennes personal var orolig eftersom polismyndigheten dröjde med att utse den personal som skulle arbeta med förberedelserna kring närskyddet.

Den 25 januari 2001 bjöd Säkerhetspolisen sektion väst skriftligen in de kolleger som man visste var preliminärt utsedda av polisledningen i Västra Götaland. Syftet med mötet var att starta de gemensamma förberedelserna. En av de inbjudna poliserna återkom med beskedet att polisledningen inte tillät någon att delta i mötet. Motiveringen var, enligt Margareta Nilsson, att polismyndigheten och inte Säkerhetspolisen skulle vara sammankallande.

Trots detta påbörjades de gemensamma förberedelserna utan polisledningens i Västra Götaland samtycke. En av Margareta Nilssons medarbetare skrev i sin erfarenhetsberättelse:

Hade vi inte tagit detta gemensamma beslut skulle inte vi ha klarat uppdraget.

Hon har vidare skrivit att på grund av det goda samarbetet på lägre nivå gick arbetet bra. Även Margareta Linderoth och Kjell Vikström har vittnat om de goda relationerna med polismyndigheten på nivåerna under polisledningen.

Författningsskyddet

Säkerhetspolisens andra stora uppgift var att förebygga och avslöja angrepp av brottslig karaktär mot EU-mötena och president Bush. Säkerhetspolisens kontraterrorgrupp arbetade med att kartlägga inom vilka områden hot kunde förekomma. Gruppen för författningsskyddet kartlade vilka individer och grupper i samhället som kunde förväntas begå brottsliga handlingar eller orsaka ordningsstörningar.

Kommenderingsordern utfärdades den 28 maj 2001 med följande lydelse:

Kontraterrorgruppen fokuserar på att inhämta information rörande prioriterade områden som kan utgöra ett hot mot EU:s ministerrådsmöte samt mot besöket av den amerikanske presenten. Författningsskyddsgruppen fokuserar på att inhämta information rörande individer/grupperingar som kan förväntas begå brottsliga handlingar eller orsaka ordningsstörningar under EU:s ministerrådsmöte samt den amerikanske presentens besök.

Samarbetet mellan författningsskyddet och polisledningen i Västra Götaland

I Säkerhetspolisens interna utvärdering av arbetet, Översyn av Säpos uppdrag i samband med Sveriges ordförandeskap EU 01, inför och under ordförandeskapsperioden framkommer att samarbetet med den öppna polisen fungerade bra, med ett undantag: det mellan Västra Götaland och Säkerhetspolisens författningsskydd. Mellan å ena sidan Margareta Linderoth och Margareta Nilsson, båda Säkerhetspolisen och å andra sidan Håkan Jaldung rådde ett spänt förhållande.

Huvudskälet till det laddade arbetsklimatet var, enligt Margareta Linderoths antagande, konflikten i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp. Trots att rikspolischefen hade klargjort vilken ansvarsfördelning som skulle gälla fungerade samarbetet dåligt ända in i mötesveckan i juni 2001. En dålig stämning fanns även i relationen mellan polisledningen i Västra Götaland och Säkerhetspolisens sektionsledning i Göteborg. Av betydelse var, enligt Margareta Linderoth, också att samarbetet mellan polisen i Göteborg och i Stockholm historiskt sett stundtals varit ansträngt.

En av Säkerhetspolisens huvuduppgifter är att producera hotbilder. Tillsammans med polismyndighetens egna hotbilder ligger de till grund för planering av utbildning, utrustning och polisinsatser.

Säkerhetspolisens hotbilder sammanställs i ett dokument och lämnas över till polismyndighetens ledning. Margareta Linderoth har berättat att när det gäller bedömningar av hoten mot ett möte eller en person föredrar Säkerhetspolisen att personligen presentera innehållet. Säkerhetspolisen vill vara tillgänglig och svara på frågor för att undvika eventuella feltolkningar. Vid presentationen kan Säkerhetspolisen ge fylligare information om förhållanden som inte går att tillräckligt väl uttrycka i en skriftlig berättelse. Margareta Linderoth har förklarat att en muntlig föredragning är av speciellt stor vikt vid bedömningar av stora möten och än mer angelägen när hotbilden är hög.

Säkerhetspolisen informerade polismyndigheten kontinuerligt om den generella hotbilden. Vid presentationen lades tonvikten på den mobilisering som pågick i de utomparlamentariska grupper som ofta genomför våldsamma opinionsyttringar, enligt chefen för hotbildsgruppen Ann Ejdervik.

Den 2 maj 2001 sammanträffade personal från Säkerhetspolisen, däribland Ann Ejdervik, med länspolismästaren, kommenderingschefen och kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin.

Vid mötet delgav Säkerhetspolisen sin analys av den generella hotbilden med specifik inriktning på Göteborg och av president Bushs besök. Säkerhetspolisen och polismyndigheten enades om ett nytt sammanträffande när hotbilden för Göteborg och president Bush var klar. Tid för presentation av hotbilden inför polisledningen bokades till den 5 juni.

När Säkerhetspolisens tre nedresta representanter anlände till Göteborg möttes de av beskedet att länspolismästaren och kommenderingschefen inte hade tid. I stället mottog chefen för kriminalunderrättelseroteln Sven Alhbin rapporten. En av de tre poliserna från Säkerhetspolisen har berättat att Sven Alhbin visserligen lyssnade intresserat, men Säkerhetspolisen var ändå otillfredsställd över mottagandet. De kunde inte veta om Polismyndighetens högsta ledning fått en fullständig information före EU–toppmötet och hur den uppfattats.

Länspolismästare Norrås minns inte händelsen. Hon har sagt att hon är noga med att träffa befattningshavare på rätt nivå. I det här fallet tycker hon att det låter som om det naturliga vore att hotbildsgruppen skulle lämna informationen till polismyndighetens spanings- eller underrättelseverksamhet. Hon har också sagt att hon följer hotbilderna genom föredragningar och arbetar inte med dem i några detaljer.

Enligt Säkerhetspolisens utvärdering, Översyn av Säpo:s uppdrag i samband med Sveriges ordförandeskap EU 01, agerade Polisledningen i Västra Götaland tvetydigt gentemot Säkerhetspolisen. Å ena sidan visade man ett demonstrativt ointresse för Säkerhetspolisens kunskap om t.ex. den autonoma rörelsen och vänsterextremismen. Samtidigt tryckte polisledningen på, via sina underlydande, för att få tillgång till Säkerhetspolisens källor. Säkerhetspolisens intryck var att polisledningen i Västra Götaland ville bygga en egen kunskapsbank som skulle göra dem oberoende av underrättelser från Säkerhetspolisen.

Margareta Nilsson har bekräftat den bild som utvärderingen ger. Hon har sagt att det verkar som om det enbart är polisledningen i Västra Götaland som inte litar på information som kommer från Säkerhetspolisen. Hon är samtidigt förundrad över hur ihärdigt polisledningen driver på sin kriminalunderrättelserotel för att den skall få loss spaningsuppgifter från Säkerhetspolisen.

I Säkerhetspolisens interna utvärdering diskuterade utredarna om det över lag visade ointresset från polisledningens sida berodde på att Säkerhetspolisen inte presenterat verksamheten ordentligt. Margareta Nilsson har uppgett, och vad vi tidigare beskrivit, att trots flera påstötningar var polisledningen i Västra Götaland inte intresserad av kontakt.

Säkerhetspolisen får ingen plats i kommenderingsstaben

Under våren 2001 planerade polismyndigheten hur kommenderingsstaben skulle organiseras under EU-veckan (se avsnittet 6.2.6.7 under rubriken Organisation och planering vid kommenderingen). I april 2001 tog Margareta Nilsson upp frågan om bemanningen av staben under själva kommenderingsveckan med Håkan Jaldung. Hon hade nämligen fått höra att det var tveksamt om Säkerhetspolisen skulle få två platser i staben, en för personskyddet och en för författningsskyddet. Enligt Margareta Nilsson lovade Håkan Jaldung vid detta tillfälle och vid ytterligare två kontakter att önskat antal platser för Säkerhetspolisen skulle finnas i staben under EU-veckan.

Även Säkerhetspolisens ansvarige för personskyddet, kriminalkommissarien Kjell Vikström, fick enligt egen uppgift löfte av Håkan Jaldung att Säkerhetspolisen skulle få två platser i kommenderingsstaben.

Kommenderingsstabens rum i polishuset på Skånegatan i Göteborg skulle vara polisens högkvarter under mötesveckan. Härifrån skulle kommenderingschefen och övriga stabsmedlemmar styra kommenderingen. Dit in skulle information levereras om vad som hände i anslutning till EU-mötet. Kjell Vikström skulle från en plats i kommenderingsstaben övervaka att personskyddet fungerade. Enligt planerna skulle, enligt löften till Margareta Nilsson, Säkerhetspolisens ansvarige för författningsskyddet härifrån få överblick så att källor kunde styras till rätt uppdrag efter händelseutvecklingen.

Margareta Linderoth anlände till Göteborg tillsammans med sin stab och Säkerhetspolisens ställföreträdande generaldirektör Kurt Malmström måndagen den 11 juni 2001, fyra dagar före president Bushs besök. Margareta Linderoth har berättat att de då fick reda på att endast en plats, av de utlovade två, var reserverad för Säkerhetspolisen. Den platsen hade tilldelats personskyddet.

Dagen därpå hölls ett möte där bland andra Ann Charlotte Norrås, Håkan Jaldung, Kurt Malmström, Margareta Linderoth och Kjell Vikström deltog. Polismyndigheten förklarade att Säkerhetspolisen av utrymmesskäl inte kunde beredas plats för mer än en representant i kommenderingsstaben. Polismyndigheten ansåg att den hade tillgång till information från Säkerhetspolisen genom chefen för livvaktsskyddet, Kjell Vikström. Därutöver påpekade polismyndigheten att Säkerhetspolisen var representerad i den spaningscentral som organiserades särskilt för kommenderingen.

Margareta Linderoth förklarade för polisledningen i Västra Götaland att Säkerhetspolisens syfte med kommenderingen var att bistå polismyndigheten med underlag i form av bl.a. underrättelser.

Säkerhetspolisen ansåg att Kjell Vikström hade fullt upp med sina egna arbetsuppgifter och inte hade möjlighet att hålla sig ajour med den information som Säkerhetspolisens källor rapporterade. Säkerhetspolisen framhöll även att vid kommenderingar med en sådan hög hotbild som Göteborg hade kunde situationer uppstå som krävde att Säkerhetspolisens källor snabbt måste omdirigeras. Det kunde också vara en fördel för kommenderingsledningen med direkt tillgång till Säkerhetspolisens författningsskydd vid värdering av information i akuta lägen.

Polismyndigheten stod fast vid sitt beslut, plats fanns enbart för livvaktsskyddet.

Håkan Jaldung har sagt att vid studiebesöket i Köln år 1999 konstaterade han att det var alldeles för mycket folk i kommenderingsstaben. Han anser att det inte går att leda en kommendering med för många inblandade eftersom det ”är väldigt omständligt innan beslut fattas”.

Eftersom det var omöjligt att få en plats i stabsrummet begärde Säkerhetspolisen att få tillgång till de helikopterbilder som sändes från flygningar över staden. Kostnaderna för en länk skulle Säkerhetspolisen stå för. Margareta Linderoth och Kjell Vikström har berättat att först sade Håkan Jaldung nej även till denna begäran med motiveringen att Västra Götalands polismyndighet ville vara ensamma om bevismaterialet. Efter en kort överläggning mellan Håkan Jaldung och Ann Charlotte Norrås återkom de med beskedet att en länk skulle gå att ordna.

Polismyndigheten beslutade att Säkerhetspolisens underrättelser skulle delges chefen för kriminalunderrättelseroteln, Sven Alhbin. Därmed skulle den väsentligaste informationen nå kommenderingsledningen.

På måndagen, första dagen i kommenderingsveckan, var det utsättning av bl.a. livvaktsstyrkan från Stockholm. Chefen för Säkerhetspolisens hotbildsgrupp, Ann Ejdervik, har berättat om hur de blev mottagna. Håkan Jaldung betonade i sitt välkomsttal att han inte ville se några ”Stockholmsfasoner”, inga poliser i svart skjorta och svart overall; den öppna Göteborgsandan skulle råda.

Personskyddets synpunkter på samarbetet mellan Säkerhetspolisens författningsskydd och polismyndigheten

Kjell Vikström arbetade nära Håkan Jaldung inför och under EUmötet, eftersom de skulle samordna personskyddet och närskyddet. Kjell Vikström har sagt att oenigheten i Rikspolisstyrelsens operativa arbetsgrupp om vem som skulle ha ansvaret över Säkerhetspolisens personskydd under kommenderingen kom att påverka samarbetsklimatet.

Kjell Vikström anser att det hade varit bra om författningsskyddet ändå hade fått en plats i kommenderingsstaben som utlovats av Håkan Jaldung. Säkerhetspolisens underrättelser och informationer nådde dock kommenderingsledningen, enligt Kjell Vikström. Han har uppskattat att Säkerhetspolisen stod för 75–80 procent av underrättelserna som levererades till kommenderingsstaben. Dessutom var Säkerhetspolisen källa till många notiser i polismyndighetens hotbildsrapporter som producerades under mötesdagarna.

Kjell Vikström har vidare berättat att han tror att Säkerhetspolisens sektion väst har varit för hemlighetsfulla och inte delgett polismyndigheten löpande information. Han tror att Säkerhetspolisen inte redogjorde tillräckligt tydligt för polismyndigheten vad de kunde leverera för material. Kjell Vikström tror att om Håkan Jaldung från början hade förstått det hade polismyndigheten ”haft en något mer ödmjuk inställning”. Problemet låg på ledningsnivån. Samarbetet mellan chefen för Säkerhetspolisens sektion väst och Håkan Jaldung fungerade inte, enligt Kjell Vikström. Han uppfattade att det var ytterligare ett skäl till att kommenderingschefen inte ville att Säkerhetspolisens författningsskydd skulle få en plats i staben.

Polisledningens i Västra Götaland kritik mot Säkerhetspolisen

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och kommenderingschefen Håkan Jaldung har tillbakavisat kritiken som Säkerhetspolisens kommenderingschef Margareta Linderoth framfört. Håkan Jaldung har hävdat att Kjell Vikström, Säkerhetspolisens ansvarige för personskyddet, från sin plats i kommenderingsstaben har fått all information om vad som hände. Håkan Jaldung räknade med att Kjell Vikström förde informationen vidare till övriga ansvariga inom Säkerhetspolisen.

Ann Charlotte Norrås anser att om Säkerhetspolisen på ledningsnivå var missnöjd med situationen borde t.ex. generaldirektören ha framfört kritiken. Men så skedde inte. Hon har framfört att hon tog kontakt med honom för att höra om han hade några synpunkter inför kommenderingen, men han ”var inte alls intresserad”.

Håkan Jaldung har uppgett att han var missnöjd med att han inte hade insyn i Säkerhetspolisens arbete. Han har också uttryckt kritik över Säkerhetspolisens insatser vid EU-mötet:

”Det fanns 300 säkerhetspoliser i Göteborg. Det var väl huvudsakligen livvakter, men det måste ju ha funnits en stor spaningsorganisation. De grep inte en enda person, vilket man också kan fundera över.”

Han har vidare sagt: ”Det var också en stor polisresurs som fanns där men som vi dock inte har något inflytande eller någon insyn över. Jag har i vart fall inte sett någon dokumentation över något gripande från deras sida.”

Säkerhetspolisens ledning har påpekat att alla de 330 poliser som tjänstgjorde inte befann sig i Göteborg. Av dessa var ett stort antal poliser som arbetade med EU-ordförandeskapet centralt i Stockholm.

Säkerhetspolisen har påpekat att deras uppgift är att överlämna upplysningar vid rätt tillfälle så att företrädare för den öppna polisen kan gå in och samla bevismaterial som håller för ett gripande och i en rättegång. Säkerhetspolisens arbete ska inte utföras så att deras källor tvingas träda fram.

6.2.6.5 Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar

Enligt 7 § polislagen har Rikspolisstyrelsen ett tillsynsansvar (se avsnitt 3.2.1 Polisens organisation m.m.). Den skall se till att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättsäkerhetens krav. Rikspolisstyrelsen skall även följa upp och analysera polisverksamheten.

Länspolismästaren i Polismyndigheten i Västra Götaland Ann Charlotte Norrås har påpekat att rikspolischefen inte hört av sig med några synpunkter på hur polismyndigheten bedrivit sitt arbete under förberedelseperioden. Om någon inom Rikspolisstyrelsen ville ändra på förutsättningarna för arbetet borde rikspolischefen ha kontaktat henne och gett sådana direktiv.

Personskyddets chef Kjell Vikström, Säkerhetspolisen, har framfört att oenigheten mellan polisledningen i Västra Götaland och Säkerhetspolisen var känd inom Rikspolisstyrelsen. Det borde, enligt Kjell Vikström, ha föranlett rikspolischefen att kalla in länspolismästaren och Säkerhetspolisens generaldirektör för en gemensam avstämning. Han är vidare kritisk till att rikspolischefen inte följde upp Rikspolisstyrelsens samordningsansvar. Han anser att rikspolischefen skulle ha krävt återrapportering vid olika tidpunkter eftersom det fanns samarbetsproblem mellan Rikspolisstyrelsen, delar av Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland.

En av ledamöterna i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp, Lennart Petersson, har framfört att det borde, ha funnits en befattningshavare från Rikspolisstyrelsen som hade haft i uppgift att inhämta information om planeringen och samordningen inför EU-mötena. Den personen skulle i sin tur ha larmat rikspolischefen om något inte fungerade väl. Lennart Petersson anser, liksom Kjell Vikström, att rikspolischefen kanske skulle ha begärt kontinuerlig avstämning om planeringsarbetet av länspolismästaren och Säkerhetspolisens generaldirektör. Lennart Petersson anser att vid sådana avstämningar skall även Rikskriminalpolisens chef delta. Lennart Petersson har sagt att han inser svårigheten med gränsdragningen för samordningsansvaret i ett sådant läge eftersom rikspolischefen inte skall ta något operativt ansvar.

Rikspolischefen har påpekat att den höga hotbilden i slutet av maj 2001 föranledde honom att hålla kontakt med länspolismästare Norrås. Han fick därvid enligt egen uppgift information om att polismyndigheten hade ”full kontroll över läget” och att relationen med Säkerhetspolisen ”fortgick på det sätt man önskade”.

Rikspolischefen har sagt att han med facit i hand, dvs. med kännedom om hur EU-toppmötet i Göteborg blev, till viss del skulle agerat annorlunda. Han borde kanske skaffat sig insyn i arbetsgruppens och Hydforsgruppens pågående arbete genom att tillsätta en person i grupperna med uppgift att rapportera till honom.

6.2.6.6 Polisens hotbilder

Till grund för planeringen av poliskommenderingen i Göteborg låg hotbilderna. De producerades inom Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland.

Rikskriminalpolisens uppgift var att bedöma riskerna beträffande de traditionella brotten.

Säkerhetspolisen arbetade på två nivåer. Den sammanställde generella hotbilder för ordförandeskapets möten över hela landet. Den presenterade också hotbilder för ett specifikt möte och/eller en skyddsperson. Underlagen hämtades både från Säkerhetspolisen regionalt och centralt. Man samlar även information från utlandet.

Polismyndigheten i Västra Götaland producerade också egna hotbilder för EU-mötet i Göteborg. Arbetet utfördes på polismyndighetens kriminalunderrättelserotel. De sammanställde Säkerhetspolisens riskbedömningar med sina egna underrättelser och levererade denna helhetsbild till polismyndighetens ledning.

Hotbilderna fick härigenom infallsvinklar från flera håll och var viktiga underlag för planeringen av poliskommenderingen beträffande utbildning, utrustning, bevakning, polisförstärkningar och polistaktik.

Även arbetet med hotbilderna är reglerat i polisens föreskrifter och allmänna råd (FAP 224-2). Säkerhetspolisen har det övergripande ansvaret för upprättandet av hotbilder. Hotbilderna ska beskriva risken för attack utifrån, internationell terrorism, inhemsk extremism, annan opinionsyttring, mental störning eller överförd hotbild (en person som har hög hotbild för över den på personer som befinner sig i hans närhet). Säkerhetspolisens hotbildsgrupp sammanställer hotbildsrapporter. Hotbildsgruppen får underlag om inhemsk extremism och annan opinionsyttring från författningsskyddet. Kontraterrorroteln lämnar underlag om internationell terrorism till hotbildsgruppen. I samtliga hotbilder bedöms risken efter en femgradig skala:

1 – Ingen hotbild, ringa risk för angrepp 2 – Låg hotbild, viss risk för angrepp 3 – Förhöjd hotbild, risk för angrepp 4 – Hög hotbild, betydande risk för angrepp 5 – Mycket hög hotbild, uppenbar risk för angrepp

En förhöjd hotbild (3) med risk för angrepp, anses av Säkerhetspolisen vara en signal om att något allvarligt kan inträffa. Anders Kassman, operativ chef för författningsskyddet, har förklarat att en förhöjd hotbild hör till undantagen. Efter terrorattacken den 11 september 2001 i New York var risken en trea och grundad på att Säkerhetspolisen bedömde att det förelåg risk för angrepp mot amerikanska mål i Sverige. Han har också påpekat att hög hotbild med betydande risk för angrepp (4) är ”extremt ovanligt” i Sverige.

I kommande avsnitt redogör vi för hotbilderna. Av dessa framgår att EU-ordförandeskapet innebar en förhöjd hotbild (3) redan i april 2000. Det innebar, enligt Anders Kassman, att toppmötet i Göteborg ”skulle bli utsatt för stora påfrestningar”. Enligt Anders Kassman medför en förhöjd hotbild (3) att polismyndigheten ska planera och anpassa resurserna efter risken att det blir angrepp.

Polismyndighetens första iakttagelser

Poliskommissarien Hans Lippens, divisionschef för specialenheterna, var en av dem inom Polismyndigheten i Västra Götaland som under en längre tid följt den grupp politiskt aktiva som brukar benämnas de autonoma. Han besökte EU-toppmötet i Amsterdam år 1997. Efter hemkomsten föredrog han sina erfarenheter för länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och chefen för länsordningspolisen Håkan Jaldung och redogjorde för de autonomas framväxt och etablering i Europa.

Han fortsatte att följa de politiskt aktiva inom denna rörelse genom utländska tidningar och på nätet. Tillsammans med Håkan Jaldung besökte han toppmötet i Wien år 1998 och året därefter Köln. Hans Lippens noterade att de autonoma grupperingarna växte i antal på toppmötena. För de flesta kollegerna i Sverige var rörelsen fortfarande en tämligen okänd företeelse i dessa sammanhang.

Hans Lippens har redovisat att polisen i Göteborg har erfarenhet av den grupp som kallar sig för AFA (Antifascistisk Aktion). I samband med en nazistdemonstration i början av 1990-talet i

Göteborg påträffades ett lager med slangbomber som polisen misstänkte att AFA planerat använda mot demonstranterna.

Säkerhetspolisens första iakttagelser

Säkerhetspolisen har sedan 1980-talet studerat den så kallade autonoma miljön dit den bl.a. räknar AFA. Den sammanställer numera med jämna mellanrum rapporter om ”sådan verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra det svenska statsskicket, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter”. I dessa beskriver Säkerhetspolisen rörelser som vit makt, autonoma grupperingar, djurrättsrörelsen och miljörörelsen.

Det var den allmänna hotbilden som låg till grund för de animerade diskussionerna i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp om ansvaret för den övergripande planeringen av EU– mötena, enligt ledamoten Lennart Petersson (se avsnitt 6.2.6.2 under rubriken Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp). Vid den tidpunkten, hösten 1999, hade Säkerhetspolisen ännu inte sammanställt någon skriftlig rapport om hotbilden som kunde ligga till grund för en övergripande planering i Rikspolisstyrelsens regi. EU-toppmöten hade dittills genomförts utan våldsamma sammandrabbningar. Först i månadsskiftet november/december 1999 hölls WTO-mötet i Seattle där våld blossade upp mellan polis och demonstranter. Rapporterna om oroligheterna i Seattle bekymrade inte den svenska polisen nämnvärt, enligt flera chefer i Polismyndigheten i Västra Götaland; det var USA, inte Europa, och det var inget EU-möte.

Säkerhetspolisens hotbild den 27 april 2000

Fyra månader efter Seattlemötet, i april 2000, presenterade Säkerhetspolisen sin första generella hotbildsrapport. Den gav en sammanfattande bedömning för samtliga EU-möten under Sveriges ordförandeskapsperiod.

Säkerhetspolisen drog följande slutsatser i sin rapport under rubriken Inhemsk extremism:

Efter valkampanjen och det svenska inträdet i unionen har diskussionen om EU, i viss mån avtagit och några aktioner av liknande

slag som under valkampanjen har inte förekommit. Inom den autonoma miljön finns dock ett klart motstånd mot EU och den överstatlighet man anser att EU representerar. I händelse av större möten i Sverige finns risk för att grupper eller individer ur det autonoma nätverket agerar.

Säkerhetspolisen nämner i rapporten att AFA, som ingår i den autonoma miljön, under folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU deltagit i det stora flertalet angrepp i form av skadegörelse mot ja-sidans kontor. Dessutom förekom att personal där blev utsatt för hotelser.

Säkerhetspolisen redovisade hur grupper i den autonoma rörelsen agerat efter folkomröstningen:

Hotet från autonoma och anarkistiska grupperingar ökar när särskilda frågor behandlas inom EU. Viktiga frågor för dem är Schengenfördraget, asylfrågor, miljö, djurhantering samt på senare tid även försvarsfrågor. Dessa grupper kan i viss mån sägas ha ett internationellt samarbete.

I avsnittet Annan opinionsyttring skrev Säkerhetspolisen att ”kriminella djurrättsaktivister” kan genomföra aktioner om deras frågor är aktuella. I slutsatsen för annan opinionsyttring stod följande:

Risken för störande opinionsyttringar kommer främst från grupperingar ur den autonoma miljön men även andra grupperingar kan ta tillfället i akt att genomföra störande opinionsyttringar under Sveriges ordförandeskap. Dagsaktuella frågor och andra händelser inom och utom EU kan föranleda opinionsyttringar riktade mot EU.

Säkerhetspolisen konstaterade i rapporten att EU:s stats- och regeringschefer kommer att mötas i Sverige vid två tillfällen, vid ett extra möte i Stockholm den 23–24 mars och ett ordinarie i Göteborg den 15–16 juni 2001. Säkerhetspolisen noterade också ”att uppmärksammas i media och få stor spridning för sitt budskap är viktigt för dessa grupperingar” och vidare att ”det har visat sig att man genomför sina aktioner där mediabevakningen är som störst.”

Säkerhetspolisen bedömde att det fanns risk för störande och våldsamma opinionsyttringar från grupper ur den autonoma miljön, men även från andra grupper som vill protestera mot EU:s agerande i för dem betydelsefulla frågor. Säkerhetspolisen ansåg att hotbilden var förhöjd (3) eftersom det fanns risk för angrepp.

Enligt Anders Kassman är det ovanligt med en så hög hotbild, ”mer undantag än regel”. Han har också sagt att bedömning i generella hotbilder, som det här var frågan om, anger ett slags genomsnittligt värde för samtliga EU-möten under första halvåret 2001. Göteborg skulle bli det största mötet av de planerade 80 som skulle hållas i Sverige.

Efter denna generella hotbild sammanställde Säkerhetspolisen med jämna mellanrum ytterligare ett antal vartefter ny information av betydelse samlats in. Vi behandlar i fortsättningen några av dessa.

Säkerhetspolisen besöker polismyndigheterna

Hotbilderna utgör också underlag för Säkerhetspolisens personskydd. Våren 2000 startade Säkerhetspolisens arbete med besök på de orter där regeringen planerade att hålla EU-möten. Diskussioner inleddes med polismyndigheterna om ansvarsfördelningen på plats.

Personskyddet krävde en omsorgsfull och omfattande planering utöver det vanliga. Det behövdes inte lika stora förändringar i säkerhetspolisens organisation för att klara arbetet inom terror, säkerhet och underrättelse inför EU-ordförandeskapet. Insamling av polisiära underrättelser från orter runt om i Sverige och från utlandet som bakgrund till Säkerhetspolisens hotbilder pågick som vanligt. Arbetsbelastningen blev visserligen högre än normalt med fler och större möten både internt och med polismyndigheterna för att informera om hotbilder och beskriva de politiska grupper som kunde tänkas störa EU-mötena.

Säkerhetspolisens hotbild den 3 november 2000

I slutet av september 2000 höll Världsbanken och Internationella valutafonden årsmöte i Prag. Konfrontationer den 26 september mellan demonstranter och polis blev uppmärksammade i medierna.

Säkerhetspolisen kompletterade därför sin generella hotbild i en ny rapport daterad den 3 november 2000. Det var också i den rapporten första gången Säkerhetspolisen nämnde Göteborg i samband med kravaller.

Säkerhetspolisen redogjorde för att demonstranter från hela världen deltog i protesterna mot Världsbanken och Internationella valutafonden i Prag. Det var demonstranter från olika kyrkor,

fredsrörelsen, fackföreningsfolk, anarkister och andra ur den autonoma rörelsen. Säkerhetspolisen betonade följande:

Flera av de svenska deltagarna är inte att betrakta som härrörande från grupper eller organisationer som är att beteckna som inhemsk extremism. I denna typ av manifestationer blir det en blandning av våldsbenägna aktivister och demonstranter som håller sig inom vad som anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Det blir därigenom svårt att skilja agnarna från vetet.

Säkerhetspolisen refererade till uppgifter som den hämtat på Internet från Nyhetsbrevet Motkraft nummer 99. (På Motkraft hade bland annat AFA sin hemsida.) De rörde hur demonstrationerna i Prag hade organiserats och genomförts. De var uppdelade i olika block där demonstranterna kunde välja vilket block de ville gå med i. Säkerhetspolisen skrev i sin rapport:

Det rosa blocket var det fredligaste och det minst konfrontationsbenägna. Gula blocket kallades ”kamikazeblocket” och skulle forcera polisens avspärrningar. Slutligen fanns det blå blocket bestående av anarkister och likasinnade. Syftet med detta var att på olika vägar nå fram till konferenscentrat och blockera detta så att konferensdeltagarna inte skulle komma fram till lokalen. Dessa demonstrationer utvecklade sig till kravaller som fick stort genomslag i media.

I rapporten hänvisade Säkerhetspolisen till nyhetsbrevet där ett antal viktiga möten i Sverige under ordförandeskapet nämndes. Säkerhetspolisen skrev att ”man förefaller fokusera på Europeiska rådets (EU:s stats- och regeringschefer) möte som hålls i Göteborg den 15–16 juni”.

Säkerhetspolisen konstaterade även i denna hotbild om inhemsk extremism att det förelåg ”risk för att grupper eller individer ur det autonoma nätverket agerar”. I denna hotbildsrapport lade man dessutom till att ”det förefaller som om den autonoma miljön kommer att agera under ordförandeperioden”.

I avsnittet Annan opinionsyttring redovisade Säkerhetspolisen att den franska organisationen Attac kommer att bilda en förening även i Sverige i början av år 2001:

Det är inte troligt att man kommer att använda våldsamma metoder i sina manifestationer. I och med att Attac är tänkt att fungera som ett nätverk kan man locka till sig individer och grupperingar som kan ha våld/direkt aktion på agendan.

Säkerhetspolisens bedömning i den generella hotbilden förblev densamma från den tidigare rapporten. Risken för inhemsk extre-

mism och annan opinionsyttring var förhöjd med risk för angrepp, 3 på den femgradiga skalan.

Säkerhetspolisens hotbild den 13 december 2000

Säkerhetspolisen kompletterade den 13 december 2000 sin tidigare generella hotbildsrapport med ytterligare uppgifter om Attac – när nätverket skulle bildas, vad dess politiska kamp handlade om och att en manifestation skulle hållas i samband med dess konstituerande möte. Säkerhetspolisen skrev:

Säpo har ingen information om hur stort genomslag Attac kan tänkas få i Sverige. Attac kommer inte att använda våldsamma metoder i sina manifestationer. Det är dock möjligt att andra våldsbenägna grupper kommer att försöka utnyttja Attac:s demonstrationer för att ”i skydd” av dessa kunna angripa möteslokaler osv. Detta mönster har kunnat iakttagas bland annat i Frankrike.

Säkerhetspolisen skrev även i denna rapport om EU-mötet i Göteborg:

Säpo har ingen konkret information om planerade aktioner, demonstrationer eller andra opinionsyttringar från det autonoma nätverket utom beträffande Europeiska rådets möte i Göteborg den 15–16 juni 2001 vilket man förefaller fokusera på.

Säkerhetspolisen angav inte några av det autonoma nätverkets planer. Bedömningen låg på samma nivå som den tidigare hotbilden, det vill säga en förhöjd hotbild (3) för inhemsk extremism och annan opinionsyttring med ”risk för angrepp”.

Säkerhetspolisens hotbild den 5 februari 2001

När Säkerhetspolisens generella bedömning av hotbilden sammanställdes den 5 februari 2001 hade EU-mötet i Nice varit i december 2000, Attac Sverige hade hållit sitt konstituerande möte den 6 januari. Dessutom hade information kommit om att EU:s kandidatländer skulle deltaga vid vissa EU-möten. Vid den tiden skulle också det informella ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor, Rif-mötet, hållas i Stockholm.

Säkerhetspolisen förmedlade iakttagelser från jämställdhets- och socialförsäkringsministrarnas informella EU-möte i Norrköping den 21–23 januari 2001. Några kända lokala högerextremister hade

fotograferat demonstrerande vänstergrupper under mötet. Säkerhetspolisen skrev att ”detta skulle kunna vara en del i högerextremisternas kartläggning av ´fiender´”. Säkerhetspolisen konstaterade att det fanns ”en viss risk för högerextremt agerande mot autonoma och andra vänstergruppers demonstrationer” men att man inte hade någon information som tydde på att högerextremister hade sådana planer.

Vid demonstrationerna i Norrköping deltog cirka 200 demonstranter. Attac hade tillståndet och även medlemmar från bland andra AFA, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Nej till EU deltog i demonstrationen. Omkring 30–40 deltagare var autonoma och hade ”hakat på” demonstrationen. Inga oroligheter förekom. Säkerhetspolisens gjorde följande tillägg till slutsatsen i avsnittet om inhemsk extremism:

Individer ur det autonoma nätverket och andra militanta motståndare till EU kan också komma att utnyttja tillståndsgivna demonstrationer för att i ’skydd’ av dessa genomföra angrepp eller störningar.

I rapporten redogjorde Säkerhetspolisen också för Europeiska kommissionens besök i Stockholm den 9 januari 2001. En demonstration arrangerad av Elevkampanjen genomfördes och ett protestmöte hölls.

Säkerhetspolisen skrev vidare om regeringens agerande:

Det bör också påpekas att regeringen med statsminister Göran Persson i spetsen uppmanat folk att vara kritiska mot EU och ställa upp och demonstrera för sina åsikter. Regeringen är också öppen för att föra dialog med de som är kritiska för att ta till sig alla människors synpunkter.

I Säkerhetspolisens slutsats om Annan opinionsyttring gjordes ett tillägg. Tidigare hade Säkerhetspolisen konstaterat att störande opinionsyttringar främst skulle komma från grupperingar ur den autonoma miljön. Tillägget löd:

Erfarenheterna från de möten som hittills avhållits talar för att demonstrationer, i och för sig med tillstånd och utan användning av våld eller hot, kommer att genomföras på framförallt platser där ovannämnda organisationer finns. Dessa demonstrationer kan utnyttjas av andra grupperingar som till exempel de autonoma i syfte att störa EU-mötet.

Säkerhetspolisen ändrade inte i sin bedömning beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring. Hotbilden ansågs vara fortsatt förhöjd (3).

Säkerhetspolisens hotbild den 27 april 2001

Säkerhetspolisen lämnade den 27 april 2001 en ny allmän hotbildsbedömning avseende Sveriges ordförandeskap. Säkerhetspolisen ansåg att tidigare bedömningar alltjämt gällde. Risken beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring var fortfarande förhöjd (3 av 5).

Polismyndighetens underrättelser och hotbilder

Polismyndigheten tillsätter hotbildsgrupp

Vid årsskiftet 2000/2001 tillsatte Polismyndigheten i Västra Götaland en grupp som skulle producera myndighetens egna hotbilder

inför EU-mötet i Göteborg. Den organiserades inom

kriminal-

underrättelseroteln.

Gruppen fick underlaget till hotbilderna bl.a. från Säkerhetspolisens hotbildsrapporter och promemorior med beskrivningar av hur de autonoma och anarkistiska grupperna arbetar och från redogörelser av Säkerhetspolisens västra sektion. Kriminalunderrättelseroteln samlade även in eget underlag. Därtill fick roteln material från polismyndighetens länsordnings- och länskriminalpolis samt uppgifter från utländska kontakter och från Internet. Kriminalunderrättelseroteln fick även information från polismyndighetens spanare via övervakning. Under själva mötesveckan länkades via fasta kameror på stan och från helikopter bilder in till kommenderingsstaben. Dessutom förekom fotografering och videoupptagning från rörliga kameror.

Hotbildsgruppen träffades regelbundet under hela vintern och våren 2001. Högsta ansvariga befäl för gruppen var dåvarande kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin. Han ingick i kommenderingsstaben och förmedlade hotbilderna till kommenderingschefen.

Med start i april 2001 bokades regelbundna möten, underrättelseberedningar, för att polisledningen skulle få tillfälle att ta del av de underrättelser och hotbilder som strömmade in under våren 2001. Vid dessa träffar delgav Sven Alhbin hotbilderna till polisledningen. En representant från Säkerhetspolisen inbjöds också att delta i beredningarna.

Under första halvåret 2000 hade en särskild insatsgrupp inom länsordnings- och kriminalpolisen börjat arbeta med MC-relaterade och rasistiska brott samt brott begångna av djurrättsaktivister och

motsvarande grupperingar. Insatsgruppen hade samlat på sig en del information om de autonoma nätverken. Därutöver hade några personer av eget intresse inom polismyndigheten följt de autonoma gruppernas verksamhet. Övriga som kom att arbeta med hotbilderna visste till en början inte mycket om den autonoma rörelsen. Med hjälp av bl.a. Säkerhetspolisens västra sektion lyckades man få grundkunskaper om denna.

Spaning var en viktig del i arbetet. Beslut fattades i januari 2001 om att få upprätta ett särskilt underrättelseregister, SUR, i samband med EU-mötet i Göteborg (se vidare avsnitt 5.6 under rubriken Polismyndighetens i Västa Götaland hantering av de överlämnade personuppgifterna).

Då uppdraget är slutfört ska registret förstöras. Arbetet i polismyndighetens hotbildsgrupp inriktades i första hand på att försöka förutse vilka av demonstranternas planerade aktioner som kunde störa EU-mötet under den 15 och 16 juni.

Mönster i demonstranternas förberedelser

Med hjälp av information från liknande möten utomlands försökte kriminalunderrättelserotelns hotbildsgrupp se om även de svenska demonstranterna planerade efter ett mönster. Under vintern och vårens arbete konstaterade man att förberedelserna till stor del stämde överens med vad utländska kollegor beskrivit. Under våren växte följande bild av demonstranternas förberedelser fram:  Nätverk av demonstranter går samman i paraplyorganisationer

(Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001)  Förberedelsemöten arrangeras  Ickevåldsträning ordnas för att klara inträngningsaktioner  Organisationerna upprättar ett mediacenter, Independent

Media Center (IMC).  Ansökan om demonstrationstillstånd lämnas in  Informationsutbytet på nätet intensifieras  Vängrupper bildas i syfte att utan insyn planera och genomföra

aktioner  Ledargestalterna anländer tidigt till mötesorten  Lednings- och spaningscentraler upprättas

 Demonstrationstågen indelas i olika block och får exempelvis

beteckningen svart, blått, grönt, gult, rött

Polismyndighetens hotbild den 1 mars 2001

Polismyndighetens i Västra Götaland första egna hotbild presenterades för polisledningen den 1 mars 2001. Den byggde i stor utsträckning på information från Säkerhetspolisen.

Polismyndighetens hotbildsrapport bedömde att det fanns risk för störande och våldsamma opinionsyttringar mot EU-toppmötet i Göteborg från grupper i den autonoma miljön. Ett tänkbart scenario var:

Risken för våldsanvändning i samband med EU-toppmötet i Göteborg är överhängande. Stärkta av tidigare ”framgångar” kommer militanta aktivister att genomföra aktioner. Enligt information från Säpo fattas troligen det slutgiltiga beslutet om aktiviteter med våldsinslag inte förrän i allra sista stund, vilket gör att informationen, om den kommer till polisens kännedom, kan komma sent och medföra snabba bedömningar. Sena beslut om aktioner kan vara ett sätt att undvika läckor till polisen samt att inte förlora överraskningsmomentet som försvårar polisens arbete.

Polismyndigheten beskrev aktioner som de autonoma grupperna och andra grupperingar planerade att genomföra i syfte att störa EU-toppmötet. Grupperna sprider information genom affischer, klistermärken, t-shirt och trycksaker.

Av texten att döma kan det i AFA-kretsar förekomma planer på att försöka stoppa EU-mötet i Göteborg. Vidare nämner AFA Göteborg 2001 på sin Internet hemsida att man vill göra EU-toppmötet i Göteborg till ett möte att minnas och refererar samtidigt till städer som Amsterdam, Köln, Seattle och Prag.

---

Grupperna förbereder hur de skall kunna stoppa, fördröja eller rent av störa EU-toppmötet. Målet anses nått om så mötet enbart fördröjs en timma. Störningsmomenten består av demonstrationer, civil olydnad, symboliska aktioner samt direkta aktioner.

Polismyndigheten listade demonstranters planerade aktiviteter som de hade inhämtat underrättelser om. De var följande:  att klättra över avspärrningarna runt Svenska Mässan genom att

t.ex. bilda mänskliga stegar

 att använda nätverket Ya Bastas metod och försöka tränga

igenom polisens avspärrningar genom att ett stort antal ”aktivister” trycker på  att försöka komma in på mötet genom att uppträda som jour-

nalister eller fotografer  att via luftballong flyga in ”aktivister” bakom avspärrningarna  att blockera mötet genom att som mänskliga sköldar hindra

delegater att komma fram till hotell, kongresscentret eller till andra arrangemang  att på samma sätt som ovan blockera vägar till och från t.ex.

flygplatser  att hindra landningar på Landvetter och Säve flygplatser  att överrösta mötet genom att föra oväsen

Polismyndigheten hade också noterat att kurser i ickevåldsträning genomförts. Dessutom berättade man om olika tips som demonstranter kunde hitta på Internet och i skrifter av olika slag. Det gällde bl.a. hur man bygger barrikader, att gatsten är bra vapen och att ammoniak kan användas mot polishundar.

I rapporten skrev polismyndigheten att ”de aktivister som är beredda att genomföra kriminella handlingar är ofta mycket väl organiserade”.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel bedömde att risk för våld/upplopp (gradering 3 på skalan 1–5) fanns för EU-mötet i Göteborg den 15–16 juni 2001. Kompletterande hotbilder lämnades en gång i månaden fram till juni och därefter dagligen.

Rapport efter extra EU-toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001

En av kriminalunderrättelsetjänstens medarbetare som följt de autonoma grupperingarna under en längre tid, Margareta Schlüter, rapporterade efter sitt studiebesök under extra toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001:

Inom de autonoma kretsarna fokuserar man på EU-mötet i Göteborg. Detta märks bland annat på Internet samt på flygblad som delas ut. Det har inte varit möjligt att utläsa någon taktik som resultat av de autonoma gruppernas agerande under EU-mötet i Stockholm (synbar taktik saknas).

Polismyndighetens hotbild den 2 april 2001

I polismyndighetens kompletterande hotbildsrapport den 2 april 2001 kartlade myndigheten vad den dittills hade för information om konkreta planer av olika nätverks aktioner. Polismyndigheten konstaterade att fredagen den 15 juni skulle bli den stora aktionsdagen. En rad tänkbara aktioner beskrevs i rapporten:  att områdets infarter till Svenska Mässan skulle blockeras tidigt

på morgonen  att det fanns tecken på att aktivistgrupper skulle försöka starta

kravaller vid avspärrningarna runt Svenska Mässan  att aktioner runt om i Göteborg skulle genomföras för att

”hålla polisen sysselsatt”  att det fanns långt framskridna planer på en inträngningsaktion

mot Svenska Mässan och att den skulle genomföras med hjälp av bl.a. Ya Basta från Finland och Italien  att demonstranter utklädda till Lisebergskaniner skulle tränga

sig in på Liseberg  att fredagen skulle avslutas med en Reclaim the Streets-aktion

på Kungsportsavenyn samt att aktivisterna eventuellt skulle ta ”egna initiativ efteråt”  att planer fanns på aktioner mot ”kapitalistiska och multinatio-

nella företag såsom McDonalds, Shell, Operan” och att ”även privata hus i rikare områden kan komma att drabbas”  att Nätverket Göteborg 2001:s demonstration skulle avgå från

Järntorget in mot centrum och att arrangörerna räknade med 4 000–10 000 deltagare

I rapporten skrev polismyndigheten också att lördagen den 16 juni eventuellt skulle bli den lugna protestdagen. Information fanns om att aktionsgrupperna önskade att familjer skulle demonstrera och att det inte skulle utbryta några ”kravaller”.

Kriminalunderrättelseroteln bedömde att hotbilden i samband med EU-toppmötet i Göteborg alltjämt var förhöjd och angav den till nivå 3 av 5. Rapporten överlämnades till polisledningen. Hotbildsgruppen fick ingen reaktion, vilket den ansåg märkligt med tanke på den höga riskbedömningen så långt före själva EU-mötet.

Polismyndighetens hotbild den 7 maj 2001

Demonstrationerna i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20– 22 april avspeglade sig i polismyndighetens nästa bedömning av hotbilden daterad den 7 maj 2001.

Polismyndighetens hotbildsgrupp räknade med att de våldsbenägna grupperna skulle hämnas händelserna i Malmö under toppmötet i Göteborg. I hotbildsrapporten skrev polismyndigheten att aktivisternas ”misslyckande” i samband med demonstrationerna i Malmö kan leda till en upptrappning i Göteborg. Därtill kom beskedet från Göteborgs kommun om att upplåta skolor för inkvartering till en låg avgift (se avsnittet 6.2.3.2 under rubriken Demonstranternas boende).

Polismyndigheten presenterade i jämförelse med föregående rapport ytterligare uppgifter om ”den stora aktivistdagen”, fredagen den 15 juni.

När det gällde inträningen till Svenska Mässan fanns det information om att detaljplanerna skulle utformas först när polisens avspärrningar byggts. Inträngningen skulle ske med repstegar eller med hjälp av mänskliga stegar.

Vidare planerade nätverket Globalisering underifrån att med hjälp av Ya Basta Finland genomföra inträngningsförsök mot Svenska Mässan. Samtidigt skulle enskilda aktioner genomföras runt om i Göteborg som ”skadegörelse på multinationella objekt för att hålla polisen sysselsatt”. Enligt ett flygblad som spreds i samband med mötet i Malmö hade över 400 personer anmält sig för aktionen.

Göteborgs ickevåldsnätverk planerade att göra ett inträngningsförsök avskilt från Globalisering underifrån och Ya Basta. Deras syfte var att komma in och ”prata allvar” med politikerna. Gatufesten skulle utmynna i en inträngningsaktion på Trädgårdsföreningen kl. 22–23 under Europeiska rådets middag. Om aktionen skulle misslyckas skulle deltagarna, enligt rapporten, ”sprida sig utmed Kungsportsavenyn och centrala Göteborg och genomföra skadegörelse och sprayning”.

I denna andra komplettering av hotbilden bedömdes risken för inträngningsaktioner på Svenska Mässan och Trädgårdsföreningen hög med betydande risk för angrepp. Det innebar att graderingen höjdes från nivå 3 till 4. Det är, som vi tidigare nämnt, ovanligt högt i Sverige och första gången som polismyndigheten haft en så hög riskbedömning i samband med opinionsyttringar.

Malmöhändelserna påverkade bedömningen av hotbilden och därmed också polisens förberedelser på ett genomgripande sätt. Håkan Jaldung har sagt att Malmömötet ”förföljde oss och var en katastrof planeringsmässigt”.

Efter Malmömötet, den 7 maj 2001, tillsatte polisledningen en kontaktgrupp med sex poliser. Den fick uppgiften att föra en dialog med arrangörer av demonstrationer, möten, motkonferenser och aktioner (se vidare avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Kontaktgruppen).

En annan konsekvens av Malmöhändelserna och den höga hotbilden var att polisens taktik justerades. Polismyndigheten satsade på en mjukare linje som bl.a. innebar satsningen på dialog (se vidare avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Polistaktik under EUmötet).

Säkerhetspolisen och polismyndigheten fördelar arbetet

Säkerhetspolisen och polismyndigheten konstaterade under maj månad att flera av de ledande personerna inom den autonoma rörelsen hade anlänt till Göteborg. Den 5 juni 2001 utökades Säkerhetspolisen i Göteborg med personal från Stockholm. För att underlätta arbetet och undvika dubbelarbete fördelades arbetsuppgifterna mellan Säkerhetspolisen och polismyndighetens hotbildsgrupp. Vid något tillfälle hade båda polisorganisationerna spanat på samma objekt. Man var nöjd på ömse håll över det praktiska samarbetet och kände förtroende för varandra. Det goda arbetsklimatet bestod hela samarbetsperioden över toppmötet. Det skiljde sig med andra ord från hur samarbetet mellan polisledningarna i polismyndigheten och Säkerhetspolisen hade fungerat.

Säkerhetspolisens hotbild för Göteborg den 22 maj 2001

Säkerhetspolisen presenterade sin hotbild för själva Göteborgsmötet den 22 maj 2001. Den innehåller detaljerade beskrivningar av de organisationer, rörelser och nätverk som tänkte delta och vad de planerade för aktiviteter.

Internationell terrorism

Säkerhetspolisen konstaterade att det sedan tidigare generella hotbilder inte framkommit något nytt som förändrade bedömningen beträffande internationell terrorism. Internationella terroristorganisationer intresserade sig inte för EU-mötena i Sverige, skrev Säkerhetspolisen.

Säkerhetspolisen bedömde dock att det fanns en viss risk för angrepp från organisationer som räknas till gruppen internationell terrorism. Hotbilden var låg, bedömningen 2 av 5.

Inhemsk extremism

Säkerhetspolisen utgick i hotbildsrapporten från att flertalet av de aktiviteter som demonstranterna planerade skulle komma att bli lagliga och fredliga. Men Säkerhetspolisen skrev också:

Det är dock omöjligt att skilja aktiviteter åt. Det beror på att fredliga och våldsamma aktiviteter kan pågå samtidigt samt att en del fredliga och lagliga engagemang kan komma att utnyttjas av till exempel anarkister och autonoma för att i skydd av den legala aktiviteten kunna angripa något mål.

Säkerhetspolisen hade studerat de nätverk som bildats i samband med EU-mötet, Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001.

Säkerhetspolisen beskrev i rapporten att en del av Göteborgsaktionens 80 organisationer räknades till de autonoma nätverken. AFA (Antifascistisk aktion) var en av dem. Säkerhetspolisen hade också noterat att några av organisationerna, exempelvis Ung vänster och Fältbiologerna, hade sympatisörer som även verkade i den autonoma rörelsen. Nätverket ingen människa är illegal hade, enligt rapporten, medlemmar som i stor utsträckning ingår i AFA, men som troligen inte figurerat i samband med våldsanvändning. Säkerhetspolisen framförde följande i samband med presentationen av Syndikalisterna och Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF):

Det stora inslaget av autonoma i syndikalistiska manifestationer leder till en del lagbrott, skadegörelse med mera som utförs av deltagare i till exempel demonstrationer. Det är påfallande ofta som en AFA medlem också är medlem i SUF (Syndikalisternas ungdomsförbund). En talesperson kan ena gången tala för AFA och den andra gången för SUF. I praktiken får SUF anses tillhöra de autonoma nätverken.

Säkerhetspolisen konstaterade att för ett antal år sedan deltog Rättvisepartiet Socialisterna, som också ingick i Göteborgsaktionen, i våldsammare aktioner tillsammans med Elevkampanjen, ”men har under de senaste åren inte gjort sig kända för att delta i våldsamma eller illegala aktioner”. Elevkampanjen är knuten till Rättvisepartiet Socialisterna och flera av dess medlemmar ingår också i de autonoma nätverken, enligt Säkerhetspolisen.

Säkerhetspolisen noterade följande om Göteborgsaktionen:

Man har förordat fredliga demonstrationer där familjer med barnvagnar skall kunna delta och verkligen tryckt på att det skall präglas av ickevåld.

Säkerhetspolisen skrev om Nätverket Göteborg 2001 att dess organisationer ”ter sig dock som fredliga och tycks var och en inte utgöra något direkt hot mot toppmötet”.

Av rapporten framgick också att Säkerhetspolisen studerat svenska aktiviteter på möten utomlands. På mötet People global action (PGA) i Milano den 23–25 mars 2001 gjorde svenska demonstranter ”propaganda för toppmötet i Göteborg”. Detsamma skedde under demonstrationerna i Prag i september 2000 och i Nice i december 2000. Säkerhetspolisen drog slutsatsen att detta talade för ett internationellt deltagande i aktiviteterna i Göteborg. En reservation fanns dock; i sommar kommer ett antal stora möten hållas i Europa som geografiskt ligger bättre till för aktivister från Sydeuropa.

Säkerhetspolisen hade också studerat den mobilisering av demonstranter som pågick i Norge, Danmark, Finland och tyskland. Sammantaget räknade Säkerhetspolisen med att det fanns ett ”visst intresse att resa till Sverige” och att det framförallt gällde demonstranter från de nordiska länderna. Samtidigt påpekade Säkerhetspolisen att beräkningar på antalet demonstranter från andra länder ofta överskattats av de autonoma grupperna. Vidare skrev Säkerhetspolisen:

Svenska aktivister ur den autonoma miljön har deltagit i internationella möten i syfte att saluföra GBG 2001 och locka utländska anarkistiska och autonoma grupper att delta i protesterna. Skolor har hyrts som logi för tillresande.

Enligt rapporten betecknades EU-mötena i Stockholm den 23–24 mars och i Malmö den 20–22 april som ”generalrepetitioner inför Göteborgsmötet”. Säkerhetspolisen trodde att händelserna vid Eko-finmötet i Malmö och anklagelserna mot polisen för över-

driven våldsanvändning i samband därmed ”torde sporra aktivisterna att komma till Göteborg”. Säkerhetspolisen räknade med att under EU-mötet skulle ett tema i protesterna om polisbrutalitet kunna tillkomma.

Säkerhetspolisen redogjorde utförligt för AFA:s förberedelser. Det framkom bl.a. att AFA spred information om aktiviteter under EU-mötet via Internet, klistermärken och affischen Godzilla vs. Goran. Säkerhetspolisen hade uppgifter om att AFA skulle upprätta en ledningscentral för att avlyssna polisens radio och att man via SMS-meddelanden på mobiltelefon skulle sprida information. Enligt rapporten skulle AFA också ringa in falska bombhot och genomföra andra störningar som skulle hålla poliserna i kommenderingen sysselsatta. Säkerhetspolisen hade också tagit del av AFA:s resonemang kring strategin inför demonstrationerna, om deltagarna skulle gå samlat i ett block eller sprida ut sig i tåget.

Säkerhetspolisen räknade med att ett stort antal AFA-deltagare från Norge, Finland, Danmark och Tyskland skulle komma till Göteborg. På AFA:s tyska, danska och finska hemsidor fanns upprop om Göteborgsmötet.

Säkerhetspolisen redogjorde vidare för aktiviteterna för dagarna torsdagen den 14 juni 2001 – lördagen den 16 juni 2001.

Fredagen den 15 juni skulle bli den ”den stora dagen från aktivisternas sida”. De programpunkter som Säkerhetspolisen och polismyndigheten tidigare noterat för fredagen var här delvis utförligare beskrivna. Det gällde:  Aktionen J15. Det var benämning på inträngningsaktionen och

blockaden mot Svenska Mässan som planerades på förmiddagen i anslutning till EU-mötets öppnande av Göteborgs ickevåldsnätverk, Globalisering underifrån och Ya Basta. Beräknat antal deltagare var 400–500, klädda i kroppsskydd av skumgummi och vita overaller. De skulle få stöd av cirka 2 000 demonstranter som skulle pressa på bakifrån mot avspärrningarna.  En brytning hade dock skett mellan Göteborgs ickevålds-

nätverk och Globalisering underifrån. (Rapporten sade inget om vad det skulle få för betydelse för aktionen J15.)

Lördagen den 16 juni skulle bli ”den lugna dagen, familjefesten”. Göteborgsaktionens demonstration För ett annorlunda Europa förväntades bli den största under EU-mötet. Säkerhetspolisen hade uppgifter att ”aktivister med okänd organisationstillhörighet” skulle inta en flyktingförläggning i närheten av Göteborg. Aktio-

nen hade inget samband med demonstrationen, enligt Säkerhetspolisen.

I rapporten sammanfattade Säkerhetspolisen sina iakttagelser. Flera organisationer som skulle delta i aktiviteterna var varken vänsterrörelser eller militanta. Mycket folk skulle vara i rörelse under toppmötesdagarna:

Säpo bedömer också att det blir en del illegala aktioner. Då aktivister den 15 juni försöker tränga igenom avspärrningarna för att komma in på EU-mötet finns en risk för att andra aktivister angriper polisen då de försöker hindra aktivister från att ta sig in på mötet. Detta skedde i Prag då personer bakom dessa aktivister stod och kastade sten på polisen.

I globaliseringsrörelsen är kritiken mot de internationella storföretagens strategi ett tema. Säkerhetspolisen skrev vidare:

Även de alternativa målen måste beaktas om inte de primära målen kan nås. McDonalds, Shell, banker eller andra kapitalistiska inrättningar har blivit utsatta för aktivisternas intresse/skadegörelse vid andra större sammandrabbningar i bl a Europa. Detta kan också ske som helt spontana angrepp från mindre grupper av aktivister.

Säkerhetspolisen hade noterat att organisationerna hoppades att 20 000–25 000 skulle resa till Göteborg för att delta i demonstrationer och andra aktioner. Av rapporten framgick också att plattform med uppmaning till ickevåld hade utformats. Träning i ickevåld hade förekommit och handlat om att förbereda sig på situationer som kan bli våldsamma.

I vissa fall förefaller resonemanget angående ickevåld så grumligt att man undrar om nödvändiga och legala polisingripanden också är att betrakta som angrepp på demonstrationerna och därmed något som ”medger” våldsanvändning i självförsvar. Flera av personerna från de autonoma nätverken har varit på plats i både Prag och Nice och blivit inspirerade av kravallerna där. Deras önskemål är att det även blir kravaller i Göteborg.

Säkerhetspolisen gjorde följande bedömning vad gäller inhemsk extremism och annan opinionsbildning.

Beträffande inhemsk extremism bedömer SÄPO att Europeiska Rådets sammanträde i Göteborg komma att utsättas för försök till störningar i syfte att protestera mot EU eller olika beslut inom EU. Mötet kommer att utsättas för i vart fall ett försök till att förhindra/senarelägga mötet genom exempelvis den ”Ya Basta!” demon-

stration som redogjorts för ovan. Hotbilden är här att betrakta som hög med betydande risk för angrepp (4). Dessa manifestationer torde vara att betrakta som störande opinionsyttringar. Det är dock svårt att säga vad som händer när polis förhindrar demonstranterna från att stoppa/senarelägga mötet. En del demonstranter accepterar att man blir ivägburen och omhändertagen. Det ligger i en ickevåldsmanifestations natur och är ett accepterat ”slut” på manifestationen. En del kan dock förväntas att reagera genom angrepp såsom stenkastning med mera mot poliserna. Observera att demonstranter kan ha förberett sig genom att ha med sig kedjor och lås för att kedja fast sig. Det är vidare SÄPOs bedömning att det föreligger en betydande hotbild för angrepp på de ”symboliska målen” och för angrepp på polis vid olika insatser som polisen måste göra.

Säkerhetspolisen räknade således med en hög hotbild och en betydande risk för angrepp av inhemsk extremism och annan opinionsyttring (nivå 4 av 1–5).

Hotbilder under första delen av juni 2001

Polismyndighetens hotbild den 4 juni 2001

Denna hotbildsbedömning visade på ytterligare upptrappning av vad som skulle kunna hända under EU-mötet. Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel befarade mycket stor risk för störande och våldsamma opinionsyttringar från grupper inom den autonoma miljön.

Av rapporten framgick att Säkerhetspolisen hade fått information om att ”ledande aktivister i Sverige” installerat sig i Göteborg för att på plats förbereda aktioner.

Polismyndigheten hade vidare uppgifter om att personer hyrt kommunikationsradio. Ett företag hade hyrt ut 15 stycken. Störning och avlyssning av polisens radiotrafik kommer, enligt rapporten, att ske.

Hvitfeldtska gymnasiet och festivalområdet Fritt Forum i Pustervik skulle bli samlingsplatser under EU-veckan.

Polismyndigheten beskrev att AFA på Internet hade uppmanat folk runt om i världen att ”agera” mot Svenska ambassader och konsulat under EU-mötet.

Polismyndigheten hade noterat uppmaningar på hemsidor om att ”aktivisterna” inte skulle diskutera detaljer i planeringen via e-post eller telefon eftersom polisen skärper bevakningen.

Beträffande inklättringsaktionen på fredagen hade polismyndigheten fått uppgift om att den skulle detaljplaneras först när polisens avspärrningar byggts.

I rapporten nämndes bl.a. att avledningsmanövrar skulle genomföras under demonstrationen den 15 juni i syfte att splittra polisinsatsen. Några grupper skulle koncentrera sig på avspärrningarna och övriga sprida kaos genom att attackera multinationella företag. Om massingripanden skedde mot demonstranter kunde aktioner komma att riktas mot polishuset, men troligen först och främst mot lokaliteterna på Bellevue (Kviberg).

Ytterligare information om Reclaim the Citys fest hade inkommit. Arrangörerna planerade att gatufesten skulle utmynna i en inträngningsaktion vid tiotiden på kvällen mot Trädgårdsföreningen där en middag skulle hållas för EU-delegaterna. Om aktionen skulle misslyckas uppmanades folk att sprida sig i stan och genomföra skadegörelse.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel gjorde följande bedömningar efter en skala på 1–5 där den högsta risken betecknas som 5:  4 med risk för inträngningsaktioner/komma in aktion på

Svenska mässan  4 med risk för inträngningsaktioner på Trädgårdsföreningen  4 med risk för vandalisering/skadegörelse/upplopp i centrala

Göteborg under torsdag och fredag  3 med risk för störningar i samband med Reclaim the Citys

aktion  3 med risk för övrig kriminalitet

Hotbilder och underrättelser under mötesveckan

Polismyndigheten fick under mötesveckan hjälp av sambandsmän från Norge, Danmark och Ty