SOU 2002:122

Göteborg 2001

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001 beslutade regeringen den 20 juni samma år att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang.

Samma dag förordnades förutvarande statsministern Ingvar Carlsson som ordförande och dåvarande landshövdingen Ulf Adelsohn som ledamot i kommittén. Studeranden Malin Berggren och regeringsrådet Marianne Eliason förordnades fr.o.m. den 20 augusti 2001 som ledamöter i kommittén.

Den 5 juli 2001 förordnades hovrättsrådet Petra Lundh som sekreterare och kanslichef i kommittén. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 20 augusti 2001 dåvarande departementssekreteraren Louise Calais, journalisten Anita Kratz och hovrättsassessorn Erik Wendel. Hovrättsassessorn Peder Bjursten förordnades som sekreterare den 1 oktober 2001. Louise Calais entledigades från sitt uppdrag den 1 februari 2002.

Som experter i kommittén förordnades fr.o.m. den 1 februari 2002 polisöverintendenten Stig Ericsson, polismästaren Dan Persson samt poliskommissarien Anders Sigurdson. Experterna har utan att delta i det löpande arbetet biträtt kommittén i polistekniska frågor.

Kommittén har antagit namnet Göteborgskommittén. Härmed överlämnas betänkandet Göteborg 2001 (SOU 2002:122). Ledamoten Malin Berggren har avgivit ett särskilt yttrande.

Kommittén har därmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm i december 2002

Ingvar Carlsson

Ulf Adelsohn Malin Berggren Marianne Eliason

/Petra Lundh Anita Kratz Erik Wendel Peder Bjursten

Sammanfattning

Uppdraget och genomförandet

Vår uppgift har varit att göra en kartläggning och analys av händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg den 14–16 juni 2001. Med utgångspunkt i den analysen och i erfarenheter av liknande evenemang har vi haft att överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.

Det som hände i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser utan också som politiska frågor rörande demokrati, inflytande, utanförskap m.m. Av den anledningen har vi valt att anlägga ett bredare perspektiv på vårt uppdrag.

En annan fråga som vi valt att utreda är den polisinsats som ägde rum mot en demonstration under Ekofin-mötet i Malmö i april 2001. Tidigt under vårt arbete fick vi nämligen uppgifter från såväl polis som demonstranter om att denna insats spelat stor roll för händelseutvecklingen i Göteborg.

En annan uppgift har varit att införskaffa erfarenheter av liknande evenemang. I detta syfte har vi studerat demonstrationer vid fyra internationella möten; Världshandelsorganisationens möte i Seattle i månadsskiftet november–december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag i september 2000, Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 samt G8-mötet i Genua i juli 2001.

Under vårt arbete har vi hållit ca 200 intervjuer. Vi har deltagit i två öppna möten. Vi har företagit resor till Prag, Rom/Genua, Köpenhamn och Oslo. Härutöver har vi naturligtvis studerat en omfattande dokumentation och tagit del av filmer, artiklar, böcker m.m. Vi har även deltagit i flera seminarier på teman med anknytning till Göteborgshändelserna.

Polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö

Den polisinsats som ägde rum mot en demonstration i samband med Ekofin-mötet i Malmö under våren 2001 kom på många sätt att påverka förhållningssättet inför Göteborgsmötet såväl hos demonstranter som polis. Frågan om maskeringsförbud kom upp på dagordningen hos flera politiska organisationer och under våren pågick en allmän debatt om demokrati och värnandet om demonstrationsfriheten. Även mer specifika ämnen som märkning av polisens hjälmar diskuterades tiden före Göteborgsmötet. Vi har vid vår utredning av händelsen kunnat konstatera följande. N Vi har inte funnit några belägg för att insatsen varit beslutad i förväg, vilket det bland demonstranter och andra spekulerats om. N Vi har inte kunnat finna att avspärrningen av ett helt block stod i proportion till de ordningsstörningar som förekom vid uppmarschen. Genom polisens insats kom enligt vår mening demonstrationsfriheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare allvarligt att inskränkas. N Beträffande omhändertagandena talar mycket för att någon sådan individuell prövning som skall göras inte skedde. Det våld som vissa poliser brukat framstår för oss som överdrivet. Språkbruket som vissa polismän påstås ha använt mot främst unga kvinnliga demonstranter är oacceptabelt. N Det står helt klart att polisen brustit i sin information till demonstrationsledningen och andra. Polisens brist på kommunikation med demonstranterna torde vara orsaken till de spekulationer som uppstått.

Händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg

Poliskommenderingen i Göteborg under ledning av polismästare Håkan Jaldung var den mest komplexa och en av de största som ägt rum i Sverige. Den kom att omfatta ca 2 500 poliser. Under kommenderingen ställdes polisen inför svåra uppgifter och dess förmåga och kompetens kom att prövas på ett extraordinärt sätt. Trots besvärliga förhållanden kunde EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök genomföras utan allvarliga störningar. Vidare kunde demonstrationsrätten värnas i den meningen att alla

tillståndsgivna demonstrationer kunde äga rum. Bevakning av de hotell där delegaterna bodde liksom samtliga eskorter och transporter fungerade också utan anmärkning.

Våra uttalanden måste ses i ljuset härav. Vid en så omfattande polisinsats är det naturligtvis näst intill oundvikligt att vissa fel och misstag begås. Avsikten med att i efterhand försöka utvärdera ett händelseförlopp och lyfta fram vad som var bra respektive dåligt måste vara att såväl berörda myndigheter som andra skall kunna dra lärdom av slutsatserna. Det är också så vi sett på vår uppgift.

Rikspolisstyrelsens samordning av planeringsarbetet

Rikspolisstyrelsen svarar enligt 3 § 2 förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Vi framför vissa synpunkter på Rikspolisstyrelsens samordning inför EU-toppmötet. N Vi anser att Rikspolisstyrelsen borde ha givit de två samordningsgrupper som tillsattes under planeringsstadiet en starkare roll och större befogenheter. I vart fall borde Rikspolisstyrelsen senast efter händelserna i Nice ha reagerat och spelat en aktivare roll.

N

För kommittén framstår det som märkligt att frågan om huruvida Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten i Västa Götaland skulle ha ansvaret för personskyddet, inte klarades ut med rikspolischefen under den operativa förberedelsegruppens arbete. Om detta gjorts på ett tidigt stadium hade med stor sannolikhet gruppens arbete kunnat bedrivas på ett mer konstruktivt sätt. N Att polismyndigheterna i landet är relativt självständiga fråntar inte Rikspolisstyrelsen det övergripande ansvaret. Decentraliserat budgetansvar får inte hindra att frågor som gemensam utbildning, utrustning och villkor för personalen hanteras centralt när det framstår som rationellt och ändamålsenligt. De poliser som deltog i Göteborg hade sannolikt haft bättre förutsättningar att klara sina uppgifter med en sådan hantering. I sammanhanget bör noteras att Polismyndigheten i Västa Götaland inte inför mötet erhöll några ytterligare ekonomiska resurser vilket i sin tur får antas bero på att Rikspolisstyrelsen inte tilldelats några extra medel till polisinsatserna vid de svenska EU-mötena. Vi finner det angeläget att sådana aspekter i god tid beaktas av riksdag och regering.

N Rikspolisstyrelsen borde ha agerat kraftfullare i frågan om polisförstärkningar. N Vi anser sammanfattningsvis att den centrala nivån inom polisen, dvs. Rikspolisstyrelsen måste ta ett större ansvar för samordningen av planeringen inför stora internationella evenemang där flera polismyndigheter kommer att vara inblandade än vad som skedde inför EU-toppmötet i Göteborg.

Polismyndighetens i Västra Götaland planerings- och förberedelsearbete

N I oktober 2000 inrättade polismyndigheten en stab med uppgift att handha den övergripande planeringen. Staben bemannades från början med en person på heltid. I januari 2001 förstärktes staben med ytterligare två personer, varav en dock nästan omgående kom att övergå till andra arbetsuppgifter.

Det är naturligtvis viktigt att polisen, inför en sådan extraordinär händelse som ett EU-toppmöte är, påbörjar planeringen i god tid och med tillräcklig bemanning. Det är en förutsättning för att en omfattande polisinsats skall kunna genomföras på ett bra sätt. N Erfarenheterna från Göteborg visar att det finns behov av en enhetlig modell för hur planerings- och förberedelsearbetet skall organiseras inför särskilda händelser. N Polismyndighetens kriminalunderrättelsearbete synes ha fungerat väl. N Polisledningen har av såväl egna som förstärkande poliser kritiserats för att ha försökt tona ned hotbilden alltför mycket. Kritik skall i och för sig inte riktas mot polisledningen för dess ambitioner att försöka undvika att hetsa upp de poliser som skulle delta i insatsen. Det är emellertid lika viktigt att poliserna ges en så realistisk bild som möjligt av vad de kan förvänta sig. Poliserna måste ges goda förutsättningar för att förbereda sig. N Den nya taktiska modell rörande polisens hantering av demonstrationer och andra opinionsyttringar som tog form under våren 2001 och som byggde på dialog och öppenhet måste ses som konstruktiv. Vi kan dock konstatera att den fastställdes på ett sent stadium.

N Trots den under våren alltmer ökande hotbilden skedde inte någon samordnad övergripande omfallsplanering. Med omfallsplanering menas polisens planering för handlingsalternativ på olika platser och vid skilda händelseutvecklingar. Omfallsplanering saknades för insatser mot de centralt belägna skolorna Hvitfeldtska och Schillerska. Den omfallsplanering som fanns för inträngningsförsök mot Svenska Mässan var inte förankrad hos kommenderingsledningen. En bristande omfallsplanering kan leda till att polisen fastnar i ad hoc-lösningar, inte är mentalt förberedd på vad som kan hända och inte vet var den skall söka information. Vi är starkt kritiska till polismyndighetens hantering av omfallsplaneringen inför EU-toppmötet.

Polismyndighetens samverkan med andra myndigheter

N Polismyndighetens samarbete och samverkan med andra myndigheter och organisationer inom länet synes i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. N När det gäller samarbetet och samverkan mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen har vi konstaterat allvarliga brister framför allt på ledningsnivå. N Även i samarbetet mellan polismyndigheten och Rikskriminalpolisen fanns brister. Vi finner det anmärkningsvärt att polismyndigheten inte varit intresserad av den samverkan och det stöd som Rikskriminalpolisens samordningsgrupp, den s.k. Hydforsgruppen, kunde erbjuda.

Polisförstärkningar

N Vi är kritiska till hur frågan om polisförstärkningar hanterats inför EU-toppmötet i Göteborg. N Rikskriminalpolisens första formella beslut om polisförstärkning inför EU-kommenderingen fattades i början av maj 2001, drygt fyra respektive två månader efter polismyndighetens begäran. Vi konstaterar att det vid en kommendering som den aktuella är av stor vikt att beslut om polisförstärkningar fattas så tidigt som möjligt.

N Mot bakgrund av den efter EU-toppmötet i Nice i december 2000 alltmer ökande hotbilden anser vi att polismyndigheten tidigare borde ha begärt en ordentlig reservstyrka, som skulle kunna tas i anspråk om något extraordinärt inträffade. När polismyndigheten i maj begärde att reservstyrkan skulle tas i anspråk borde den, även om det var i ett sent skede, samtidigt ha begärt att ytterligare reserver skulle finnas tillgängliga. Som det nu blev fick Rikskriminalpolisen försöka få fram fler förstärkande poliser under kommenderingen när behovet blev akut. N Polismyndigheten ville på fredagsförmiddagen den 15 juni skicka hem ca 80 förstärkande poliser. Mot bakgrund av att torsdagens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet krävt stora personalresurser och då fredagen hade en allvarlig hotbild med hög risk för våldsamma opinionsyttringar förefaller polismyndighetens hantering av förstärkningsfrågan under fredagsförmiddagen oss märklig.

Dialog

N Polismyndighetens ansats att genom en dialog etablera samarbete och samverkan med arrangörer och deltagare i demonstrationer och andra manifestationer anser vi vara ett bra initiativ. N Mot bakgrund av att kontaktgruppens arbete påbörjades i ett så sent skede, endast ca fem veckor före EU-toppmötet, måste resultatet av arbetet ses som en framgång. Resultatet av dialogarbetet hade förmodligen blivit ännu bättre om dialogen påbörjats i god tid. N Kontaktgruppens mandat var oklart såväl inom gruppen som i förhållande till demonstrationsarrangörer. Det oklara mandatet ledde bl.a. till misstroende bland demonstranter och andra då polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet genomfördes och det skadade därmed relationen mellan parterna.

Utbildning och utrustning

N Vi har konstaterat allvarliga brister när det gäller svenska polismäns utbildning för att kunna ingripa mot folkmassa. Vi har också noterat andra kunskapsbrister hos de poliser som deltog i kommenderingen. T.ex. saknade många kunskap om de politiska grupper m.fl. som var i Göteborg. Förutom bristfällig kunskap har

vi konstaterat att poliser vid olika myndigheter arbetar efter skilda taktiska modeller, vilket i Göteborg medfört samverkanssvårigheter. N Ansvaret för att en enhetlig och ändamålsenlig utbildning kommer till stånd inför stora internationella evenemang måste läggas på centralmyndigheten, dvs. Rikspolisstyrelsen, som ett led i dess samordningsuppgifter. N Händelserna i Göteborg ger anledning att generellt överväga polisens utrustning eftersom vi konstaterat stora brister i den.

Polismyndighetens genomförande av kommenderingen

N Erfarenheterna från Göteborg visar att det finns ett behov av en enhetlig nationell modell för ledning och genomförande av poliskommenderingar vid särskilda händelser. N Polismyndighetens kriminalpolisarbete anser vi har bedrivits på ett framgångsrikt sätt.

Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet

N Åklagaren beslutade på onsdagskvällen den 13 juni att en reell husrannsakan skulle genomföras på skolan. Mot bakgrund av det underlag som fanns finner vi ingen anledning att ifrågasätta åklagarens beslut. Vi är däremot kritiska till hur beslutet kom att verkställas. Vi uttalar oss inte om de rent rättsliga bedömningar som gjordes av polisen. Polisens agerande är för närvarande föremål för förundersökning på initiativ av riksdagens ombudsmän (JO). N Insatsen fick enligt vår bedömning karaktär av hafsverk, tog alltför stora resurser i anspråk och orsakade dem som befann sig på skolan oproportionerligt stora inskränkningar i rörelsefriheten. Vi är kritiska till att det planerings- och förberedelsearbete som föregick insatsen var så brisfälligt. N Det står klart att polisen under flera timmars tid inte aktivt försökte sprida information om anledningen till avspärrningen eller om villkoren för att få lämna det avspärrade området. Den som på detta sätt stängs inne har rätt att få information om orsaken härtill samt om när och under vilka förutsättningar han eller hon får lämna området. Polisens brister i detta avseende är allvarliga.

N Vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet greps 459 personer misstänkta för våldsamt upplopp. Massgripandet ingår i det som är föremål för JO:s prövning. Vi kan dock konstatera att polisen i samband med omhändertagandet av de gripna förefaller ha begått ett antal överträdelser av gällande författningar. N Många demonstranter har omvittnat att polisen i samband med ingripandet mot Hvitfeldtska gymnasiet uttalat sig nedsättande och kränkande om dem. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att polisen använder ett olämpligt språkbruk. N Händelseutvecklingen på Hvitfeldtska gymnasiet medförde ett antal negativa konsekvenser för det fortsatta skeendet under toppmötet. – Det tärde kraftigt på polisresurserna, vilket fick allvarliga följder främst under fredagen. – Det skadade relationerna till demonstranterna. – Genom ingripandet förhindrades demonstranter att utöva sin mötesrätt eftersom den s.k. motkonferensen och andra möten inte kunde hållas som planerat. – De enskilda polismännen utsattes för utomordentligt svåra påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt.

Övriga polisinsatser

N Även beträffande övriga insatser har vi kunnat konstatera brister bl.a. i radiokommunikationsutrustning, skyddsutrustning och annan utrustning, samträning, information till och behandling av enskilda.

Övergripande ansvar

N Håkan Jaldung fick uppdraget att leda kommenderingen under Europeiska rådets möte i Göteborg av länspolismästaren Ann Charlotte Norrås. Detta uppdrag förblev obrutet under hela den komplexa polisoperationen. Länspolismästaren har även med den valda organisationen det övergripande ansvaret för polisens förmåga att klara sina uppgifter.

Våra slutsatser och förslag

Protesterna i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser. En analys av de bakomliggande orsakerna visar att det framför allt handlar om frågor som bara kan lösas politiskt inom de demokratiska strukturerna. När det politiska engagemanget liksom den politiska arenan förändras krävs nya kanaler för dialog och påverkan. Dagens nya rörelser präglas av en mångfald av åsikter, ett icke-hierarkiskt nätverk, avsaknad av visionen om den stora samhällslösningen, engagemang i de konkreta orättvisorna i världen samt ett växande medieberoende. Upparbetade kanaler, t.ex. traditionella folkrörelser och politiska partier fångar inte alltid upp de nya rörelsernas uttryckssätt. I dag kan vi skönja två kulturer som har svårt att finna fungerande former för dialog med varandra. Detta försvåras ytterligare av de asymmetriska förhållandena mellan å ena sidan politiska och ekonomiska makthavare och å andra sidan de kritiska rörelserna.

Vi vill understryka vikten av öppenhet och transparens i de demokratiska processerna. Sveriges regering försökte vid EU-toppmötet i Göteborg, på initiativ av demonstrationsarrangörerna, att bryta traditionen av slutenhet vid den sortens möten. Detta var ett viktigt steg i en önskvärd utveckling. Sverige bör i internationella sammanhang fortsätta att verka för ökad öppenhet vid framtida möten.

Ett underliggande problem är att många, framförallt unga, upplever ett utanförskap och en känsla av maktlöshet. Vi vill betona vikten av den politiska dialogen i form av samtal och andra kanaler för påverkan och deltagande i det demokratiska beslutsfattandet. Det gäller såväl internationellt som nationellt och lokalt. Det är av stor vikt att finna fungerande former för denna diskussion mellan beslutsfattare och dagens opinionsrörelser. Vi ser gärna ett fortsatt aktivt arbete i sökandet efter dessa former liksom kanaler för att minska det politiska utanförskap som många känner i Sverige i dag.

Polisens planering, förberedelse och organisation inför stora internationella evenemang

Ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen anser vi det i det närmaste vara självklart att den centrala nivån, dvs. Rikspolisstyrelsen, skall ansvara för samordning av planering och förberedelser i samband med stora internationella evenemang. Genom att ålägga Rikspolisstyrelsen ett samordningsansvar optimeras möjligheten att upparbeta och upprätthålla erforderlig kompetens för en god planering och förberedelse. Ett annat skäl är att det är den centrala nivån som har bäst förutsättningar att överblicka landets samtliga polisresurser. Vid ett stort internationellt evenemang torde det så gott som alltid krävas omfattande polisförstärkningar. Vidare anser vi att den centrala nivån måste verka för att de poliser som skall delta är utbildade för detta, att de har en gemensam modell att samarbeta kring med gemensam taktik och gemensamt språk samt enhetlig och ändamålsenlig utrustning.

Rikspolisstyrelsen svarar som vi tidigare nämnt enligt sin instruktion redan i dag för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Enligt vår uppfattning måste ett stort internationellt evenemang alltid anses vara en särskild händelse där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Vi anser därför inte att någon författningsändring är nödvändig. Rikspolisstyrelsen bör således, i enlighet med gällande regler, i framtiden ansvara för samordningen av polisens planering inför stora internationella evenemang. Mot bakgrund av erfarenheterna från Göteborg finner vi emellertid att detta behöver betonas.

En samordning enligt de principer vi här förordat motiverar att medel i varje särskilt fall ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.

Ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen har vi som nämnts uppmärksammat allvarliga brister, främst när det gäller samverkan på ledningsnivå. Samverkan mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen måste bli betydligt bättre. Om en sammanslagning inte genomförs måste

förändringar åstadkommas på annat sätt. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att de olika myndigheternas roller förtydligas och framför allt förankras hos all berörd personal.

Polisens beredskap och kompetens att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar

Rikspolisstyrelsen har nyligen bedrivit ett särskilt taktikprojekt. Projektet har uppmärksammat en rad brister inom svensk polis, bl.a. beträffande ingripande mot folksamlingar och föreslagit att det inrättas ett nationellt polistaktiskt centrum med uppgifter inom taktikområdet.

Mot bakgrund av de erfarenheter vi gjort av händelserna i Göteborg finner vi starka skäl att ställa oss bakom principerna i taktikprojektets förslag. I likhet med projektet anser vi att grunden för polistaktik bör vara icke-konfrontation och att poliserna skall verka för en de-eskalering av situationen. Vårt samhälles grundvärderingar skall ytterst styra valet av taktik. Det är nödvändigt att en enhetlig modell utarbetas när det gäller ingripande mot folksamlingar och en förutsättning för att Sverige framdeles skall kunna åta sig att arrangera den typ av evenemang som ett EU-toppmöte är. Denna nationella modell bör inkludera våldsförebyggande strategier i samband med stora möten och demonstrationer. Den bör också, i syfte att massgripanden och massomhändertaganden så långt möjligt skall kunna undvikas, prioritera ingripanden mot enskilda personer.

Deltagande poliser måste ha enhetlig utbildning som vilar på en sådan nationell modell med en bestämd taktik och ett gemensamt språk. För detta behöver poliserna hög kompetens i samhällsfrågor (t.ex. kunskap om opinionsrörelser och nya former för opinionsyttringar) men även i kommunikation och konflikthantering i våldsförebyggande syfte. Det är vidare av största vikt att de som skall leda polisinsatser under svåra förhållanden får ordentlig utbildning och träning. Också projektets förslag beträffande egen utvecklings- och forskningsverksamhet samt skapande och upprätthållande av internationella kontakter är av stor vikt.

Det har framkommit flera exempel på att polisen under kommenderingarna i såväl Malmö som Göteborg använde ett kränkande språk mot demonstranterna och enskilda. Polisledningen måste med kraft motverka sådana attityder.

När det gäller piketpolisen och nationella insatsstyrkan, dvs. landets särskilda insatsstyrkor, anser vi att det är anmärkningsvärt att det helt saknas nationell samsyn. Styrkorna bör i viss mån kunna betraktas som en nationell resurs eftersom det bara finns fyra stycken. De måste kunna förstärka polisen på orter överallt ute i landet där allvarliga händelser inträffar. Även om styrkorna organisatoriskt lyder under skilda myndigheter måste de kunna samarbeta effektivt. Ett sådant samarbete förutsätter viss gemensam utbildning, samträning och enhetlig utrustning.

Polisens utrustning

Vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar har polisen i dag normalt bara tillgång till batong och skjutvapen. När polisen utsätts för stenkastning och liknande är den i princip utlämnad åt att så gott det går söka skydda sig med hjälp av hjälmar och sköldar. Det var också i samband med stenkastning som ett stort antal poliser blev skadade i Göteborg.

Vi har behandlat vissa hjälpmedel vid våldsanvändning – främst vapen mellan batong och pistol, tårgas och vattenkanoner – samt annan utrustning som anses vara av särskild betydelse för frågan hur allvarliga ordningsstörningar i samband med stora evenemang skall kunna hanteras.

Som nämnts bör en nationell modell för förebyggande av och ingripande mot allvarliga ordningsstörningar utarbetas. Därefter ankommer det i första hand på polisen att bestämma vilken utrustning som i framtiden skall användas vid sådana ingripanden.

Vapen mellan batong och pistol

Steget mellan batong och skjutvapen är stort. Det kan leda till att en polisman i ett trängt läge använder sitt skjutvapen även då ett mindre skadligt vapen skulle ha varit tillräckligt för att oskadliggöra en person eller avvärja en farlig situation.

Vapen mellan batong och pistol används i andra länder. Avsaknaden i Sverige härav är enligt vår mening ett problem. Vi anser därför att det utvecklingsarbete som Rikspolisstyrelsen bedriver på området bör fortsätta.

Tårgas

Tårgas användes vid de möten i Seattle, Prag, Nice och Genua som vi studerat. Mot bakgrund av erfarenheterna därifrån anser vi inte att det är lämpligt eller effektivt att använda tårgas som ett reguljärt hjälpmedel vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Taktikprojektet har föreslagit att tårgas i framtiden skall kunna användas mot ordningsstörande folksamlingar i nödsituationer. En sådan användning förekommer i dag i Danmark. Huruvida polisen i nödsituationer bör använda sig av tårgas vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar får ankomma på polisen att bestämma efter det att en nationell modell utarbetats.

Vattenkanoner

Vattenkanoner användes i Prag, Nice och Genua. Erfarenheterna därifrån talar enligt vår uppfattning inte för att svensk polis bör använda sig av mobila vattenkanoner, dvs. fordon utrustade med vattenkanoner, vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Däremot visar erfarenheterna att fasta vattenkanoner, dvs. vattenkanoner i fasta positioner, kan vara ett betydelsefullt hjälpmedel för att förhindra att demonstranter och andra tränger igenom polisens avspärrningar t.ex. runt en möteslokal. En sådan användning torde innebära att polisresurser frigörs, vilket är särskilt viktigt i Sverige där vi har relativt få poliser. Vattenkanoner i fasta positioner vid möteslokaler och andra avspärrade områden kan bidra till att Sverige i framtiden bättre klarar ordningen vid stora evenemang.

Skyddade fordon

Utomlands används skyddade fordon i stor utsträckning. Erfarenheterna därifrån visar på flera fördelar. Det är lättare och säkrare att ingripa mot enskilda personer som stör ordningen i en folksamling. Fordonen kan hålla sig i bakgrunden för att snabbt kunna göra en insats och sedan återigen dra sig tillbaka. Detta upplevs av demonstranter och andra i en folksamling som mindre provocerande än ett stort antal skyddsutrustade poliser. Det är dessutom betydligt säkrare för de enskilda poliserna att ha skyddade fordon när de skall förflytta sig. Vi finner mot denna bakgrund att ett antal starka

skäl talar för att den svenska polisen snarast bör få tillgång till säkrade fordon.

Radiokommunikationsutrustning

För den operativa polisverksamheten utgör radiokommunikation en förutsättning för ledning av verksamheten och säkerheten för personalen.

Nuvarande radiokommunikationssystem är gamla. Ett av dem tillverkas inte längre och det går inte heller att få tag i reservdelar eller annan utrustning till det. Systemen är inte kompatibla, de handhas inte på samma sätt, de är inte krypterade och de är relativt lätta att störa ut.

Under Göteborgsmötet drabbades radiokommunikationssystemet av kraftiga störningar och det var under insatsen vid Vasaplatsen på kvällen den 15 juni i princip helt utslaget. Insatschefen vid Vasaplatsen kunde under långa perioder inte via radio nå de ca 700 poliser som fanns i närområdet. Om radiosystemet fungerat hade enligt flera poliser vi talat med mycket av det våld som förekom och som kulminerade med att flera skott avlossades sannolikt kunnat undvikas.

Vi anser att det är nödvändigt att svensk polis snarast får ett nytt modernt radiosystem, gärna i samverkan med andra myndigheter och aktörer. Det är en förutsättning för att Sverige i framtiden bl.a. skall kunna åta sig att arrangera evenemang som EU-toppmötet i Göteborg.

Polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper inför stora evenemang

Vi är övertygade om att polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper är av stor betydelse för att förhindra allvarliga ordningsstörningar i samband med demonstrationer och andra opinionsyttringar. Genom en dialog kan polisen och arrangörer diskutera och finna gemensamma lösningar på olika praktiska frågor kring arrangemanget. Vår uppfattning är att polisen skall utveckla dialogen som metod. Eftersom varje evenemang med sina olika aktörer är unikt tror vi dock inte att det går att använda samma dialogmodell eller metod vid alla tillfällen. Det finns emellertid vissa grundläggande principer som bör följas.

Erfarenheterna från Göteborg visar att det är viktigt att dialogen påbörjas i god tid före evenemanget. Det tar tid att bryta ned ömsesidig misstänksamhet, vilket kräver en god förmåga till kommunikation hos alla parter. De som från polisens sida sätts att föra dialogen bör ha en ordentlig utbildning samt vara lämpade för och väl förtrogna med uppgiften. Polisen bör arbeta aktivt för att dialogen som metod skall bli en självklar del i organisationen. Det är också värdefullt att polisen fördjupar sin förståelse av samhället utanför den egna organisationen. Parternas mandat och dialogens syfte måste tydligt klargöras. Det är vidare viktigt att gjorda överenskommelser är klara och entydiga så att missförstånd och misstroende undviks liksom att parterna följer dessa överenskommelser.

Maskeringsförbud

Vi föreslår att ett maskeringsförbud införs. Vi är övertygade om att ett sådant förbud kommer att verka i positiv riktning vad gäller undvikande av våldsyttringar i samband med demonstrationer och andra liknande sammankomster. Med stor sannolikhet kommer den som deltar i en demonstration och som i eller utifrån denna provocerar, åstadkommer skadegörelse eller använder våld att hejda sig om han eller hon inte kan dölja sin identitet. Även om ett maskeringsförbud självfallet inte kommer att förhindra all allvarlig brottslighet i nu aktuella sammanhang är vi övertygade om att det har en preventiv effekt, dvs. en kriminalitetsdämpande verkan med färre allvarliga ordningsstörningar som följd. Därtill kommer den viktiga aspekten att ett förbud sannolikt leder till att medborgarna i högre utsträckning vågar och vill utnyttja sin demonstrationsfrihet. En annan effekt som ett sådant förbud kan förväntas ha är att det bidrar till att stärka enskilda människors rättstrygghet. Många känner rädsla eller starkt obehag inför maskerade demonstranter.

Vi har övervägt om regeringsformen behöver ändras innan ett maskeringsförbud kan införas. Vår slutsats i denna fråga är att någon sådan ändring inte behövs eftersom ett maskeringsförbud faller inom ramen för vad som utgör en tillåten begränsning av mötes- och demonstrationsfriheten.

Vi föreslår således att det i brottsbalken införs bestämmelser om ett nytt brott, olaga maskering. För olaga maskering döms med vissa undantag den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats helt eller delvis täcker sitt ansikte på ett sätt som medför att

identifikation försvåras. För samma brott döms även den som under nämnda omständigheter innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas på detta sätt. Vissa undantag från maskeringsförbudet skall gälla. Förbudet gäller inte den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för att täcka ansiktet för att skydda sig mot väderleken (1), av religiösa skäl (2) eller under deltagande i en parad, karneval eller liknande (3). Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare fått tillstånd att bära maskering. Den som döms för olaga maskering straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Vi föreslår vidare att det i ordningslagen införs bestämmelser som innebär att en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan begära tillstånd för deltagarna i sammankomsten eller tillställningen att bära maskering. Beslut om sådant tillstånd skall meddelas av polismyndigheten under förutsättning att de skäl som angetts för begäran är beaktansvärda och att risken för ordningsstörningar är obetydlig.

Övriga slutsatser

Vi har övervägt också andra frågor som det internationella polissamarbetet, gränskontrollen i Schengenområdet, polisens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden m.m. samt beredskapspolisen. Vi har dock inte funnit skäl att föreslå ändringar i gällande bestämmelser.

Under vårt arbete har vi kunnat konstatera att de brister som vi uppmärksammat rörande polisens insatser för att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar också förefaller finnas inom polisen som helhet. Flera händelser som inträffat, inte bara under senare år, – mordet på Olof Palme, spionen Stig Berglings flykt, dödsskjutningarna vid Stureplan, Osmo Vallos död, polismorden i Malexander – antyder att det kan finnas ett grundläggande strukturellt problem inom den svenska polisen. Många vi talat med vid skilda myndigheter och inom olika organisationer bekräftar detta och anger som anledning bl.a. bristande samsyn, dåligt chefs- och ledarskap samt bristfällig utbildning. Det ligger inte inom ramen för vårt uppdrag att behandla denna fråga i det större perspektivet. Vi finner det dock angeläget att den blir föremål för ytterligare överväganden.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att det i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

3 a §

Den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats

1. helt eller delvis täcker ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation eller

2. innehar klädesplagg eller annat föremål som är särskilt ägnat att användas för att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation döms för olaga maskering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Förbudet gäller inte den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller annat föremål som är särkilt ägnat att täcka ansiktet

1. för att skydda sig mot väderleken,

2. av religiösa skäl eller

3. under deltagande i en parad, karneval, eller liknande.

Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare med stöd av 2 kap. 11 a § ordningslagen (1993: 1617) fått tillstånd att bära maskering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)

dels att 2 kap. 8 och 9 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 7 a och 11 a §§, samt närmast före nya 2 kap. 7 a § en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Tillstånd att bära maskering

7 a §

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att söka tillstånd eller anmäla en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får i samband med att en sådan ansökan eller anmälan görs begära att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering.

En begäran skall vara skriftlig och göras hos polismyndigheten inom den tid som anges i 6 §. Den skall innehålla de skäl som den grundar sig på.

Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan

Prövningen med anledning av ansökan, anmälan eller begäran

8 §

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 § andra

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, om tillstånd enligt 7 a § för deltagare i

stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.

allmänna sammankomster och offentliga tillställningar att bära maskering samt om befrielse enligt 4 § andra stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.

Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motorsport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter samråd med polismyndigheten.

Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster eller tillställningar.

9 §

Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller anmälan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.

Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan, anmälan eller begäran om tillstånd att bära maskering skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.

Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en sakkunnig på anordnarens bekostnad.

11 a §

Beslut med anledning av en begäran om tillstånd för deltagare i en allmän sammankomst eller

offentlig tillställning att bära maskering enligt 7 a § skall meddelas skyndsamt.

Ett sådant tillstånd skall lämnas om skälen för begäran är beaktansvärda och risken för ordningsstörningar i samband med sammankomsten eller tillställningen är obetydlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

1. Utredningsuppdraget

1.1. Vårt uppdrag

1.1.1. Direktiven

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001 beslutade regeringen den 20 juni samma år att tillkalla en kommitté för att se över polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang.

Av direktiven (bilaga 1) framgår att kommittén skall göra en kartläggning och analys av händelserna i samband med Göteborgsmötet. Kartläggningen skall bl.a. omfatta polisväsendets planering och organisation för säkerhetsfrågorna inför mötet. Vidare skall kommittén undersöka hur underrättelseinformationen använts i arbetet, tillgången till polisresurser och utrustning samt hur polispersonalen har utbildats och förberetts för uppgiften. Den skall också granska polismyndighetens samverkan med Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och andra myndigheter. Även samarbetet och dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper skall studeras.

I uppdraget ingår att kommittén med utgångspunkt i kartläggningen och analysen samt i erfarenheter av liknande evenemang skall överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.

Kommitténs huvuduppgift enligt direktiven är att se över polisväsendets befogenheter och arbetssätt och föreslå förbättringar. Även andra myndigheter omfattas av uppdraget på det sättet att polisväsendets samverkan med berörda myndigheter och organisationer skall analyseras.

Följande frågor uppges vara av särskilt intresse.

N Förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper N Polisens planering, förberedelser och organisation inför stora internationella evenemang N Det internationella polissamarbetet N Gränskontrollen i Schengenområdet N Polisens beredskap och kompetens för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar N Möjligheter att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar N Polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m. N Polisens utrustning m.m. N Beredskapspolisen

I direktiven anges att det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som kommittén finner motiverade med anledning av uppdraget. Kommittén skall inte uttala sig om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning, såsom frågor om ersättning. I den utsträckning kommitténs överväganden föranleder författningsändringar skall förslag till sådana läggas fram.

Till stöd för kommittén i dess arbete med förslagen anges att en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna skall inrättas.

Enligt direktiven skulle kommittén redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2002. Genom ett tilläggsdirektiv den 11 april 2002 (bilaga 1) beslutade regeringen att uppdraget i stället skall redovisas senast den 31 december 2002.

1.1.2. Avgränsningar

Enligt direktiven är vårt uppdrag i stor utsträckning fokuserat på polisen och dess arbete i samband med stora internationella evenemang. Vi insåg emellertid relativt tidigt att det som hände i Göteborg inte enbart kan ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser utan också som politiska frågor

rörande demokrati, inflytande, utanförskap m.m. Av den anledningen har vi valt att anlägga ett bredare perspektiv på uppdraget. Denna möjlighet har vi ansett oss ha eftersom det i direktiven sägs att det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som den finner motiverade med anledning av uppdraget.

En annan fråga som inte omfattas av direktiven men som vi valt att utreda är den polisinsats som ägde rum mot en demonstration i samband med Ekofin-mötet i Malmö under våren 2001. Anledningen till det är att vi tidigt under arbetet med kartläggningen av Göteborgshändelserna fick uppgifter från såväl polis som demonstranter om att denna insats spelat en stor roll för händelseutvecklingen i Göteborg.

En uppgift, vars omfattning inte särskilt framgår av uppdraget, har varit att införskaffa erfarenheter av liknande evenemang. I detta syfte har vi studerat demonstrationer vid fyra internationella möten.

Huvuddelen av vårt arbete har dock bestått i att kartlägga och analysera Göteborgshändelserna samt överväga åtgärder som kan bidra till att stärka demonstrations- och mötesfriheten och samtidigt förebygga allvarliga ordningsstörningar i samband med stora internationella evenemang. Eftersom debatten efter Göteborg varit intensiv och då många frågor ställts kring skilda delar av händelseförloppet har vår ambition varit att så noga som möjligt redovisa den kartläggning vi gjort i förhoppningen om att en del frågor skall få svar. Det är vid en sådan här händelse naturligtvis svårt att få fram en objektiv sanning.

Enligt våra direktiv skall vi inte uttala oss om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning. Eftersom vissa av de händelser vi försökt kartlägga är eller under större delen av vårt arbete har varit föremål för rättslig prövning har vi ansett oss förhindrade att beträffande dessa göra en mera grundlig utredning. Det har emellertid inte hindrat oss från att redovisa händelseförloppen på ett mera övergripande sätt, vilket vi i de flesta fall ansett vara tillräckligt för att kunna dra för framtiden intressanta slutsatser.

Ett problem med att försöka redovisa ett skeende som inte är avslutat är att det inte är möjligt att beakta uppgifter som tillkommer i ett sent skede. Vi har mot denna bakgrund inte annat än undantagsvis kunnat beakta uppgifter som tillkommit efter den 15 november 2002. Vår redovisning får således läsas med denna reservation.

1.2. Genomförandet av uppdraget

1.2.1. Kommitténs arbete

Vi inledde vårt arbete den 21 augusti 2001.

För att kunna kartlägga händelserna i Göteborg på bästa sätt bestämdes i ett tidigt skede att kunskap skulle inhämtas genom intervjuer med demonstranter, poliser och andra personer som befann sig i Göteborg under de aktuella dagarna. Höstens arbete ägnades därför i första hand åt intervjuer med demonstranter och vissa nyckelpersoner inom polisen. Vid intervjuerna framkom från ömse håll uppgifter om att den polisinsats som under våren ägt rum mot en demonstration i Malmö i samband med Ekofin-mötet haft stor betydelse för händelseutvecklingen i Göteborg. Vi beslutade därför, som nämnts, att utvidga vårt uppdrag till att avse även den händelsen.

Hösten 2001 hölls också två möten i Göteborg; ett med företrädare för demonstrationsnätverken och ett öppet möte, i vilket ca 100 personer deltog.

Under samma tid bedrevs vidare studier av demonstrationer i samband med fyra internationella möten; Världshandelsorganisationens möte i Seattle i november/december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag i september 2000, Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 samt G8-mötet i Genua i juli 2001. Företrädare för kommittén företog under dessa studier resor till såväl Prag som Rom/Genua.1

Under vintern och våren fortsatte arbetet med intervjuer rörande händelserna i Göteborg och Malmö.

I januari tillsattes den parlamentariska referensgrupp som enligt direktiven skulle inrättas som stöd åt oss i arbetet med förslagen. Vår samverkan med referensgruppen skildras närmare i det följande.

I februari förordnades polisexperterna. Deras roll beskrivs i följande avsnitt.

I mars arrangerades ytterligare ett öppet möte i Hammarkullen. Våren 2002 genomfördes resor till Danmark respektive Norge. I Danmark sammanträffade vi med företrädare för Justitsministeriet, Rigspolitiet och Københavns Politi.2 I Norge besöktes Avdeling

1 Kommittén representerades i Prag av Ulf Adelsohn och Louise Calais samt i Rom/Genua av Ingvar Carlsson och Louise Calais. 2 Kommittén representerades av samtliga ledamöter, sekreterarna Petra Lundh, Peder Bjursten och Erik Wendel samt samtliga experter.

for rettssosiologi vid Universitetet i Oslo och företrädare för Politidirektoratet i Oslo.3

Sommaren och hösten 2002 har främst ägnats åt kompletterande intervjuer och diskussioner rörande bedömningar och förslag.

Under EU-toppmötet i Köpenhamn i december 2002 besökte kommittén Köpenhamnspolisen.4

Utöver det beskrivna arbetet har vi naturligtvis studerat en omfattande dokumentation och tagit del av filmer, artiklar, böcker m.m. Vi har även deltagit i flera seminarier på teman med anknytning till Göteborgshändelserna.

Eftersom arbetet med framtagandet av grundmaterial i viss mån skilt sig åt mellan de olika delarna av vårt uppdrag redovisas det arbetet närmare i respektive kapitel.

Kommittén har haft 35 sammanträdesdagar. Sammanlagt har vi hållit ca 200 intervjuer. En förteckning över myndigheter, organisationer och personer som vi sammanträffat med under utredningsarbetet finns i bilaga 2.

1.2.2. Experternas medverkan

Den 1 februari 2002 förordnades polisöverintendenten Stig Ericsson, polismästaren Dan Persson och poliskommissarien Anders Sigurdson som experter i kommittén.

Experternas roll har varit att bistå oss med sin särskilda kunskap i polistekniska frågor. De har framför allt medverkat under det skede då vi samlat in grundmaterial beträffande polisens verksamhet. Experterna har inte följt kommitténs löpande arbete eller deltagit vid våra interna diskussioner rörande bedömningar och förslag. Härav följer att de inte till någon del svarar för innehållet i den fortsatta framställningen.

1.2.3. Den parlamentariska referensgruppen

Enligt direktiven skulle, som nämnts, en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna inrättas till stöd för kommittén i arbetet med förslagen.

3 Kommittén representerades av Malin Berggren, Peder Bjursten och Anita Kratz. 4 Kommittén representerades av Malin Berggren, Marianne Eliason, Peder Bjursten och Anita Kratz.

Den 10 januari 2002 förordnades riksdagsledamöterna Helena Bargholtz, Mats Einarsson, Ragnwi Marcelind och Fredrik Reinfeldt samt dåvarande riksdagsledamöterna Kia Andreasson, Erik Arthur Egervärn och Morgan Johansson att ingå i referensgruppen.

Vi har under våren 2002 sammanträffat med referensgruppen vid fem tillfällen.

Samarbetet har främst avsett de frågor som enligt direktiven varit av särkilt intresse att överväga. Det har gått till så att vi i varje fråga presenterat underlag främst i form av rättsutredningar, redogörelser för utländska förhållanden och iakttagelser från händelserna i Göteborg. Därefter har frågan diskuterats, varvid varje representant har fått ge sin syn på den.

Referensgruppen har avgett sina ståndpunkter innan frågorna övervägts inom kommittén. Av detta följer att för de förslag som redovisas i betänkandet svarar endast kommittén.

1.2.4. Personuppgifter i betänkandet

Vårt betänkande innehåller många personuppgifter. För att betänkandet skall bli så tydligt som möjligt har vi ansett det värdefullt att kunna namnge uppgiftslämnare. Vi har haft följande huvudprinciper för hur vi behandlat personuppgifter.

Myndighetsföreträdare – främst inom polisen – är namngivna om de har eller har innehaft chefsbefattningar eller andra centrala befattningar i samband med aktuella händelser. En del befattningshavare har tidigare framträtt offentligt och dessa förekommer även i vårt betänkande med namn. Övriga befattningshavare har namngivits i den mån de samtyckt till det.

Enskilda personer har namngivits i den utsträckning de samtyckt till det.

Befattningshavare i utlandet och enskilda personer boende utomlands har namngivits eftersom vi antagit att detta inte medför någon skada för dem.

I den mån vi ansett att personnamn inte har någon betydelse eller bedömt att en publicering kan medföra skada för den enskilde har vi anonymiserat dem.

1.2.5. Den fortsatta framställningen

Betänkandet innehåller nio kapitel. Kapitel 2–9 är disponerade på följande sätt.

I kapitel 2 har vi försökt beskriva de nya proteströrelserna, deras syn på samhällsutvecklingen och vad protesterna under EU-toppmötet i Göteborg handlade om.

Kapitel 3 innehåller den rättsliga reglering som vi anser vara av betydelse för vårt uppdrag. I det redogör vi för rättsregler rörande demonstrations- och mötesfriheterna, polisens verksamhet, vissa aktuella straffbestämmelser samt viss registerlagstiftning m.m.

I kapitel 4 redovisar vi den studie vi gjort av demonstrationer vid internationella möten. De möten vi särskilt studerat är Världshandelsorganisationens möte i Seattle den 29 november – den 3 december 1999, Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag den 26–28 september 2000, Europeiska rådets möte i Nice den 7–9 december 2000 samt G8-mötet i Genua den 20–22 juli 2001.

I kapitel 5 beskriver vi den polisinsats som ägde rum i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20–22 april 2001. Vi gör där också vissa bedömningar av polisinsatsen.

Kapitel 6 upptar en stor del av betänkandet. Där redovisar vi den kartläggning av händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001, som varit en av våra huvuduppgifter. De bedömningar som vi gjort baserade på kartläggningen återfinns i slutet av kapitlet.

I kapitel 7 har vi samlat våra slutsatser och förslag. Förutom de frågor som vi enligt direktiven särskilt skulle behandla innehåller kapitlet även vissa övergripande slutsatser.

I kapitel 8 återfinns en kort analys av de konsekvenser som våra förslag kan förväntas medföra.

Kapitel 9 består av en författningskommentar.

Sist i betänkandet finns en karta över Göteborg, vari vissa aktuella platser märkts ut. Den bör kunna vara till hjälp när kapitel 6 läses.

2. Demonstrations- och mötesfrihet – förändrade villkor

Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua. Händelserna i Göteborg i samband med EU-mötet och USA:s president George Bushs besök var inga isolerade företeelser. Upplopp och stenkastning skymde till en början den proteströrelse som flyttade från världsscenen till Göteborg under tre dagar i mitten av juni 2001. Aktörerna på denna scen är många, inte bara polis och stenkastande ungdomar. De är folkvalda och tjänstemän inne på EU-mötet, demonstranter, medier, allmänhet, näringsliv och politiska organisationer.

I konflikter uppstår lätt myter och förutfattade meningar. För att undvika detta har kommittén sett som sin uppgift att som en bakgrund till händelseförloppet i Göteborg försöka beskriva de nya proteströrelsernas syn på samhällsutvecklingen och de förändrade villkoren för demonstrations- och mötesfriheten.

2.1. Villkor och utmaningar

Protesterna i Göteborg handlade i grunden om globaliseringens effekter på samhället. De senaste decennierna har tid och rum krympt genom internationalisering av kapital och varor, genom människors större rörlighet och genom tillgång till ny teknik. Dessutom har medvetenheten om internationella problem ökat. Detta har lett till att ekonomiska, politiska, sociala och kulturella processer får effekter på flera håll i världen ungefär samtidigt.

Till en början kom globaliseringen att handla om de ekonomiska marknaderna. Men den pågår även inom de kulturella, sociala och politiska nätverken. Globaliseringen väcker reaktioner. En del ser möjligheterna, andra varnar för socialt och materiellt utanförskap. Några vill hejda processen och återta vad nationalstaterna förlorat. Andra tror på globaliseringen om den får en politisk styrning.

Det handlar om uppluckring av gränser mellan nationalstater, mellan det privata och det offentliga, mellan institutioner och

familj. Eller annorlunda uttryckt, gamla maktstrukturer utmanas av de nya villkor som uppstår i globaliseringens spår.1

2.1.1. Demokrati ger ökade möjligheter

Kommunismens sammanbrott i Sovjetunionen och övriga Östeuropa ledde till att demokratin vann insteg i fler länder. Demokratiska principer har fått ökat genomslag även i andra delar av världen. Också för proteströrelser har denna geografiska spridning av yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätt skapat nya möjligheter. Nationsgränser har blivit lättare att överskrida. Möjligheterna att träffas förbättras. Hindren från det kalla kriget är borta.

På Världshandelsorganisationens, WTO:s, möte i Seattle i november 1999 uppträdde den globaliseringskritiska rörelsen på en arena som gav stort medialt genomslag världen över. Protesterna var inte nya utan hade föregåtts av andra samordnade aktioner över nationsgränserna. En sådan var stoppandet av MAI-avtalet, OECD-ländernas framförhandlade avtal som skulle underlätta investeringar över gränserna, i slutet av år 1998. 2

En proteströrelse reagerar ofta på processer som pågått längre än ett par år, så också den globaliseringskritiska. Forskare tar avstamp ända tillbaka i internationaliseringen under 1700-talets senare del, i den kraftiga ökningen av export och investeringar under 1870-talet eller i Bretton Wood-systemets upplösning av den fasta växelkursen på 1970-talet. 3

I ett kortare perspektiv har Berlinmurens fall år 1989 och Sovjetunionens upplösning år 1991 haft stor betydelse. Det beror inte minst på att marknadsekonomin vann insteg i nya områden i och med kommunismens sammanbrott. De fria marknadskrafterna gynnades av de öppna gränserna och den nya tekniken. Ett decennium senare var det dags för protesterna i Seattle och något år därefter i Göteborg. Vilka omständigheter bäddade för proteströrelserna att agera samfällt?

1 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering, SOU 1999:84, s. 429; Sörbom, Adrienne: Engagemang med förhinder!, Yngre och äldre om politik, förändring och miljö, s. 300. 2 Larsson, Petter: Proteststormen, Bokförlaget Atlas Global år 2001, Stockholm, s. 61; Clinell, Bim: Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden, Agora år 2001, s. 42 ff. 3 Rothschild, Emma: Globalisering och demokrati i historiskt perspektiv, föredrag vid Demokratiutredningens seminarium 9 december 1998, SOU 1999:56; Jonung, Lars: Den finansiella marknaden och demokratin i Sverige; Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring. Båda artiklarna ur SOU 1999:56. Demokratiutredningens skrift nr 32.

2.1.2. Ekonomins utveckling

En bärande tanke under efterkrigstiden har varit att ökade ömsesidiga ekonomiska intressen skapar en vilja staterna emellan att hålla fred. Det är här som en del forskare hittar en orsak till kapitalets ökade rörlighet över nationsgränserna vilket leder till förskjutning av rådande maktstrukturer.

Globaliseringen av ekonomin sker, enligt i-ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD:s beskrivning, i tre faser.4

Den första fasen är internationaliseringen genom ökad handel.

Sedan 1950-talet hade världshandeln fram till 1996 ökat 16 gånger, men den var ojämnt fördelad. OECD-länderna svarade för 80 procent av handeln.

I den andra fasen, transnationaliseringen, investerade och växte företagen över nationsgränserna. Under 1980-talet ökade dessa utlandsinvesteringar årligen i genomsnitt med 35 procent. Motsvarande ökning för utrikeshandeln var tio procent. Även här är kapitalet koncentrerat på ett fåtal händer. De 150 största företagen i främst USA, Västeuropa och Japan står ensamma för en tredjedel av utlandsinvesteringarna.

Den tredje fasen är ekonomins globalisering, ett stadium där finansmarknaderna är avreglerade och handeln med valutor, aktier, obligationer och andra värdepapper ökar kraftigt. Värdet på denna handel har sjudubblats under perioden 1990–1997. Den dagliga valutahandeln var 40 gånger5 större än dagsvärdet i världshandeln med varor. Det rör i huvudsak placeringar med kortsiktiga vinstintressen. De sker globalt, men kapitalet är också här koncentrerat till ett fåtal länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Schweiz och Japan.

Flertalet forskare förefaller ense om att marknadsekonomins expansion de senaste decennierna bl.a. lett till att internationella företag har kunnat välja att placera sin produktion av varor och tjänster i länder med de bästa villkoren för skatt, lön och andra produktionsfaktorer. Därtill kommer den nya informationstekniken som ger omedelbar utdelning på placeringar på finansmarknaderna. Visserligen är tekniken global, men tillgången till den är ojämnt

4 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 64 ff.; Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, Globaliseringen och demokratin (SOU 1999:56) s. 108. 5 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 66. Här anges att världshandeln var 40 gånger större. I Øyvind Østeruds artikel Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, s. 111 anges att den var 50 gånger större.

fördelad och till fördel för de redan kapitalstarka.6 Globaliseringen av kapitalet har också koncentrerats till ett fåtal länder och företag.7

De senaste årens proteströrelse har reagerat mot vad de anser vara resultatet, en fortsatt ojämlik fördelning av makt och kapital, inte minst mellan länderna i Nord och Syd. Dessutom är de fattiga länderna i många fall skuldsatta till den rikare delen av världen och till stor del beroende av de lånevillkor som den internationella finansmarknaden ställer.

I det globala samhället som börjar växa fram kommer människor i olika delar av världen närmare varandra och blir också mer beroende av varandra. Samtidigt har de olika möjligheter att påverka sin situation. Känslan av orättvisa villkor är inte geografiskt begränsad till människor i fattiga länder i Syd. En ökad global medvetenhet om världens tillstånd gör att många människor också i Nord blir frustrerade.

Proteströrelsen har också sin grund i att konflikter uppstår inom den rikare delen av världen. De människor som får del av utvecklingens positiva sidor etablerar kontakter med sina likar utanför nationsgränserna för att tillvarata gemensamma intressen. Samtidigt söker människor, som vill protestera mot orättvisor de ser, stöd hos varandra oberoende av var de bor. Protesterna behöver inte längre äga rum på den plats där orsakerna har sitt ursprung. Om en individ känner utanförskap och frustration förstärks konflikter som i stället för att hanteras genom dialog kan resultera i våldsam konfrontation och social oro. 8

2.1.3. Nationalstatens nya roll

En konsekvens av den ekonomiska globaliseringen är att nationalstaten förlorar en del av sin makt. Ändå anses nationalstaten fortfarande självklar med dess ramar för de ekonomiska och politiska samt sociala sfärerna. Men större hänsyn måste tas till vad som sker i omgivande stater och länder på andra sidan jordklotet. Följden blir att globaliseringen inte längre ger staterna lika stora möjligheter att genom nationella politiska beslut styra utvecklingen

6 Allardt, Erik: Globaliseringen, demokratin och välfärdssamhället, SOU 1999:56, Demokratiutredningens skrift nr 22: Statistik från FN säger att i USA var 1995 antalet persondatorer 315, i Norden 222 och i utvecklingsländerna 7 per tusen invånare. 7 Allardt, Erik: Globaliseringen, demokratin och välfärdssamhället, SOU 1999:56. Demokratiutredningens skrift nr 22. 8 Hettne, Björn: Minnesanteckningar 2002-11-19; Hettne, Björn: e-post till Göteborgskommittén 2002-11-19, Mot en postwestfalisk ordning?

innanför sina egna gränser. Åsikterna går isär om det är bra eller dåligt.

En grupp hävdar att statens, eller de politiska företrädarnas, minskade inflytande är bra. Avregleringen är nödvändig för tillväxten i ekonomierna. De politiska ingreppen har varit för omfattande där särintressen och kortsiktighet hämmat individen och samhällets utveckling.

Andra anser att globaliseringen är ofrånkomlig men att den måste kompletteras med politiska åtgärder för att värna om den enskildes trygghet.

En tredje grupp vill stoppa globaliseringen och önskar att nationalstaten skall spela ungefär den roll som blev vanlig under 1900talet.9

Många argumenterar för överstatliga regler. Ett sådant omdebatterat förslag på senare år är Tobinskatten. Denna skatt på kortsiktiga spekulationer skulle begränsa den oreglerade handeln på finansmarknaden. Det skulle, tror förslagsställarna, minska riskerna för att de produktiva investeringarna urholkas.10

I spåren av globaliseringen söker fler länder samarbete inom regionala områden. USA, Kanada och Mexiko har bildat Nafta, de sydasiatiska länderna formerar sig i Asean, i Stillahavsområdet är det Apec och i Europa EU.11

2.1.4. Den politiska maktens nya utmaning

Sverige blev medlem i den europeiska unionen år 1995 och fick representation i en ny politisk institution. Under första halvåret 2001 då Sverige för första gången var ordförande i Europeiska rådet kunde medborgarna på nära håll följa EU:s politik. När ordförandeskapet avslutades med toppmötet i Göteborg blev det ett tillfälle för människor att framföra protester inte bara mot EU utan också mot den ekonomiska globaliseringens konsekvenser.

Numera har vi politiska beslutsnivåer på nationell, regional och lokal nivå. Därtill kommer internationella engagemang i t.ex. FN, WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden. Argument

9 Jonung, Lars: Den finansiella marknaden och demokratin i Sverige, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56. 10 Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56. 11 Østerud, Øyvind: Globalisering og demokratiske styring, Demokratiutredningens skrift nr 22, SOU 1999:56.

för deltagande i internationella fora är att man får ett reellt inflytande, kan påverka utvecklingen samt vara med och ta ansvar.

Men oro finns för att riksdag, kommun och landsting, den representativa demokratins institutioner, får mindre att säga till om. Beslut flyttas till nya institutioner längre bort från de nationella församlingarna och medborgarna. Därtill kommer att gränsen mellan inrikes- och utrikesfrågor blivit alltmer flytande. Kritikerna är missnöjda med att staternas regeringar förhandlar fram uppgörelser i slutna församlingar. De är kritiska till att beslut bygger på kompromisser där parterna i förväg inte gärna vill delge sina förhandlingspositioner eller ge offentlighet till vilka krav de tvingats ge upp. Öppenhet, som i stort sett präglat politiken i Sveriges kommuner och riksdag, ger bättre möjlighet för medborgarna att påverka beslutsprocessen och utkräva ansvar.12

2.1.5. Det demokratiska underskottet

Demokratin riskerar att urholkas när beslut flyttas till nya institutioner längre bort från medborgarna, när de omfattar större problemområden än tidigare och när det är svårare att få insyn i beslutsprocessen. Många medborgare upplever att politiken härmed blir mer abstrakt och att deras möjligheter att påverka minskar. Många tappar förtroendet för de politiska institutionerna och dess beslutsfattare. Ett demokratiskt underskott uppstår.

Länge har svenska politiker rört sig relativt obehindrat i folksamlingar och i jämförelse med andra länder har allmänheten lätt kunnat få kontakt med de folkvalda. Omständigheter som bombattentatet mot den västtyska ambassaden i Stockholm år 1975, mordet på statsminister Olof Palme år 1986 och den senaste tidens terrorism har satt gränser för öppenheten.

När EU:s politiska ledare träffades i Svenska Mässan i centrala Göteborg skedde det inom avspärrat område, vilket säkert bidrog till medborgarnas upplevelse av avstånd till beslutsfattarna. Om världens ledare måste förlägga sina möten på svåråtkomliga platser med rigorösa säkerhetskrav för att undvika hot och attentat kan medborgarna få en känsla av att avståndet till de folkvalda ökar än mer. Förtroendet för demokratin riskerar att ytterligare försämras.

12 Demokratiutredningens slutbetänkande, En uthållig demokrati! (SOU 2000:1).

2.1.6. Reaktioner mot det partipolitiska systemet

Demonstrationer, möten, appeller och debatter är viktiga inslag i den representativa demokratin, inte minst för minoriteters möjlighet att protestera. De allmänna, fria och hemliga valen utgör annars kärnan i demokratin. Ett högt valdeltagande anses av de flesta utgöra en mätare på det politiska systemets legitimitet, eller annorlunda uttryckt hur stort förtroende medborgarna har för den representativa demokratin.13

I viktiga avseenden har svensk demokrati varit framgångsrik. Stora framsteg har gjorts ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det stora flertalet medborgare anser att Sverige är ett bra land att leva i.

De senaste decennierna har det politiska engagemanget avtagit. Sverige har vid en internationell jämförelse visserligen ett högt valdeltagande, men andelen röstande bland de röstberättigade har gått ner. I valet år 1982 deltog 91,4 procent i riksdagsvalet, i valet 2002 röstade 80,1 procent. I Europavalen visade de svenska väljarna ett ännu lägre intresse med ett deltagande på under 40 procent år 1999. Framför allt var det röstberättigade med kort utbildning och låg lön som inte röstade. 14

Ett annat tecken på ett avtagande intresse för partipolitiken är det sjunkande antalet medlemmar i de politiska partierna. Det gäller inte minst ungdomsförbunden där en radikal minskning skedde under 1990-talet. I dag är färre än 50 000 mellan 12–25 år medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund mot 130 000 i mitten av 1980-talet.15 De senaste åren har dock medlemsantalet stabiliserats och några förbund kan visa på vissa ökningar. Flera orsaker anges som skäl till det avtagande intresset för partipolitiken:16N Färre ser valhandlingen som en medborgarplikt. N Väljarna uppfattar inte några större skillnader mellan de poli-

tiska alternativen. I en attitydmätning år 1998 framkom att 60 procent av ungdomar i åldern 16–25 år anser att skillnaden mellan riksdagspartierna inte är särskilt stor eller att det inte är någon skillnad alls.17

13 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 176 ff. 14 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 176 ff.; SCB och Valmyndigheten, 2002-10-07. 15 Ungdomsstyrelsen. 16 Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 179 ff.; Ungdomarnas Demokratikommission som tillsattes av Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, Utgång, en delrapport. 17 Petersson, Olof och Holmberg, Sören: Dagens Nyheter, DN Debatt 2002-01-22; Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) s. 180 ff.

N Få ungdomar har förebilder i det politiska livet. Den genom-

snittlige kommunpolitikern är en man i åldern 50–59 år och medelåldern för en politiker i de politiska institutionerna med svensk representation är 49 år. N Den ekonomiska krisen under 1990-talet ledde till nedskär-

ningar i välfärden med ökade klyftor mellan samhällsgrupperna som följd. Det resulterade i en mer kritisk inställning till de politiska partierna. Den unga generationen såg fritidsgårdar slå igen, skolklasser bli större och ungdomsarbetslösheten öka. Många vände ryggen åt de politiska partierna. N Många upplever att lagar och förordningar tolkas snävt och

slumpmässigt. Det finns en skepsis mot hur myndigheter verkställer politiska beslut.

2.1.7. Det politiska intresset finns

De trender som ovan beskrivits och som syns i befolkningen som helhet har störst genomslag hos de yngre.

De traditionella undersökningarna ställer frågor av karaktären: Hur pass intresserad är du i allmänhet av politik? Svaren blir därefter, de visar ett lågt intresse för politik.18 I en rapport från ungdomarnas demokratikommission påpekar författarna att om frågorna specificerats så att de handlade om miljö, elevinflytande, invandring, jämställdhet och åldersgräns på krogen hade resultatet blivit ett annat. En annan typ av mätning anger att hela 70–82 procent känner engagemang inför frågor som rasism, miljö, jämställdhet och arbetslöshet.19

Undersökningar med mer preciserade frågor visar också att det politiska intresset hos ungdomar är stort. Nästan samtliga mellan 16 och 24 år anser att det är angeläget att unga människor deltar i planeringen av vårt samhälle. Men bara en tredjedel av de unga tror att de kan påverka Sveriges framtid, vilket måste ses som ett uttryck för att de känner maktlöshet.20

Det politiska intresset är uppenbarligen stort och skiljer sig inte mycket åt mellan generationerna. De yngre anser att de traditio-

18 Göteborgs universitet, statsvetenskapliga institutionen: Valundersökningen 1998 (informationen hämtad ur Ungdomarnas Demokratikommissions, tillsatt av Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, delrapport, Utgång, s. 21). 19 Ungdomarnas Demokratikommission presenterade dessa resultat från en SKOP-undersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000, s. 22. 20 Ungdomarnas Demokratikommission presenterade dessa resultat från en SKOP-undersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000, s. 11.

nella vägarna inte är effektiva eller intressanta. En del ungdomar tar till radikalare metoder för att göra sina röster hörda. Det visar Ungdomsstyrelsen i en rapport från 1998.21 Av den framgår att unga i större utsträckning än medelålders och äldre människor har deltagit i och kan tänka sig att utföra politiska handlingar som demonstrationer, aktioner och husockupationer. Några skulle kunna tänka sig att använda våld.

2.2. Proteströrelsen

Såväl i Seattle som i Göteborg bildades nätverk där nyare organisationer gick samman med äldre för att samordna sina aktioner. En del, inte minst deltagarna själva, har lyft fram demonstrationerna i Seattle som ett avstamp för en ny rörelse. Alla håller dock inte med om detta. På samma sätt som globaliseringen av marknaden har sin historia har proteströrelsen sin.22

Förberedelserna inför WTO-mötet i Seattle år 1999 hade från många organisationers sida pågått i flera år. Mötet inföll vid en tidpunkt då konflikterna av globaliseringen tillspetsades. Sociologen Håkan Thörn konstaterar att det är frågan om en politisk process som pågår i det fördolda, ett arbete som inte drar till sig de stora massorna, men som finns där och som plötsligt bär frukt när den rätta tidpunkten är inne.23

Proteströrelser är ingen ny företeelse. Arbetarrörelsen, väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen uppstod under 1800-talet. I nyare tid växte bland annat miljörörelsen, fredsrörelsen, Vietnamrörelsen, antikärnkraftsrörelsen och kvinnorörelsen fram. På senare år har djurrättsaktivisterna, flyktinggömmarna, globaliseringskritikerna och de autonoma anarkistiska nätverken etablerats. Proteströrelserna har fört upp nya frågor på den politiska dagordningen och utmanat etablerade former för politiken.24

Än så länge har forskarna bara påbörjat analyser om vad som utmärker de nya rörelserna i förhållande till de tidigare. Vad de hittills har framhållit som särskiljande är mångfalden av åsikter, ett icke-hierarkiskt nätverk, avsaknaden av de visionära stora samhälls-

21 Ungdomsstyrelsen 1998: Ny tid nya tankar? Ungdomars värderingar och framtidstro. 22 Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm, s. 150 ff.; Larsson, Petter; Proteststormen, Atlas Global 2001, s. 130 ff. 23 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global 2001, s. 63. 24 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering – demokrati utanför parlamentet?, SOU 1999:84.

lösningarna och ett engagemang i de konkreta orättvisorna i världen samt ett växande medieberoende.25

2.2.1. Mångfald av åsikter

Protesterna de senaste åren går inte att hänföra till en ny social rörelse med gemensamma mål och medel. I stället handlar det om många rörelser, eller snarare nätverk, som samsas på en internationell arena. En orsak är att politiken individualiserats, vilket lett till att många inte vill utgöra basen i en stor organisation. De politiska partierna lockar inte eftersom det tar emot att acceptera hela paketet av åsikter. Vissa forskare har beskrivit det som att politiken individualiserats. De talar om ett nytt politiskt handlande. Det privata politiseras, man ska leva som man lär. Förändringarna ska börja hos en själv. Unga engagerar sig i rörelser som är livsstilsbaserade och omfattar hela individen från klädsel, mat och boende till uttryckssätt och engagemang. De avvisar det vanemässiga politiska beteendet. Det politiska handlandet blir en del av identiteten.26

Det individuella beteendet har utvecklat en mångfald av åsikter, men också, som bl.a. konfliktforskaren docent Hans Abrahamsson noterat, en demokratisk ordning där ingen ska bestämma över någon annan. Det är proteströrelser med i många fall ett anarkistiskt förhållningssätt till demokratin.

2.2.2. Nätverk utan hierarkier

IT-tekniken har gynnat de nya rörelserna. Snabbt kan människor nå varandra trots de geografiska avstånden och utbyta information och åsikter. Protesterna kan samordnas och få genomslag världen över. En sådan aktion via internet var stoppandet av MAI-avtalet i slutet av 1998.27

Internet passar de nya rörelsernas arbetsmetoder. Den unga generationens politiskt engagerade arbetar i löst sammansatta nätverk utan hierarkiska strukturer. Många nätverk bygger inte ens

25 Sörbom, Adrienne: Vart tar politiken vägen?, Stockholms universitet, sociologiska institutionen, Almqvist & Wiksell International, år 2002, Stockholm; Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 26 Sörbom, Adrienne: Vart tar politiken vägen?, Stockholms universitet, sociologiska institutionen, Almqvist & Wiksell International, år 2002, Stockholm. 27 Clinell, Bim: Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden, Agora år 2001, Stockholm, s. 42 ff.

verksamheten på ett formaliserat medlemskap utan sympatisörerna ansluter sig på lösare grunder. I många fall räcker det med att sätta upp sig på nätverkens mailing-listor. Nätverken saknar också valda ledare. Ledarskapet är ofta av informell karaktär och beror ofta på vem som tar initiativ till pågående aktioner och projekt. Nätverken är platta sammanslutningar där alla skall vara med och bestämma. Inom en del nätverk arbetar deltagarna fristående från varandra på ett lokalt, nationellt eller globalt plan. Vid mer omfattande aktiviteter där många skall delta sker förhandlingar med alla smågrupper, en krävande tidsprocess som också kan skapa en del oenighet. Vid större sammankomster organiserar aktivisterna sig ofta i vängrupper, affinity-groups, där varje grupp består av 5 till 15 personer. De kan redan ha starka vänskapsband eller ha kommit i kontakt med varandra under träning i civil olydnad. Syftet är att ha tät kontakt så att de tillsammans kan utföra ett uppdrag. Men sammanhållning är viktig också för att ta hand om varandra om någon blir attackerad eller arresterad. Flera vängrupper kan slå sig ihop för att satsa på en större gemensam aktion.28

Utbyte av idéer och tankar pågår självfallet inte enbart via nätet. Mellan aktioner och demonstrationer träffas man för att diskutera och umgås. Kontakter med likasinnade knyts utomlands när man som i Göteborg samlas till större manifestationer. Nätverken ordnar vid dessa tillfällen ofta gatufester och konserter. Generositeten inom nätverken är också stor och värdlandets organisatörer erbjuder ofta mat och husrum åt besökarna.

2.2.3. Inga storpolitiska visioner

De stora politiska projekten som Per Albin Hanssons vision om folkhemmet, eller drömmen om det klasslösa samhället, eller kommunismens planekonomi eller nyliberalismens fria marknadskrafter är inget för de nya rörelserna. Med sin heterogena sammansättning har de få gemensamma visioner, eller utopier. Det kom också till uttryck inför planeringen av aktiviteterna i Göteborg. De hundratalet nätverk och organisationer som försökte skapa ett samarbete inför toppmötet hade svårt att enas om en gemensam plattform och om ramar för aktionerna. Trots detta samlades 80 organisa-

28 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år2001, Stockholm; Vinthagen, Stellan: intervju 2001-09-25.

tioner i Göteborgsaktionen 2001 och 27 stycken i Nätverket Göteborg 2001.29

Flera av dagens protesterande ungdomar hittar den teoretiska grunden för sitt motstånd mot de rådande maktförhållandena i den franske filosofen Michel Foucaults publicerade verk. Trots att han var verksam under 1968-generationens proteströrelse var han kritisk till de högstämda politiska programförklaringarna. Upproret måste komma underifrån, från gräsrotsnivå. Han trodde inte på att några utifrån, via politiskt program, partiapparat och propaganda skulle sätta igång protester. Sådana rörelser var dömda att misslyckas. En grupps intressen och erfarenhet får inte upphöjas till norm inte ens om den företräder gräsrötterna.30

De nya proteströrelserna är måna om sin självständighet. Flera av dem benämns också som autonoma rörelser. Filosofen Foucault underströk just vikten av motståndets autonoma karaktär. Grunden för deras agerande är att vart och ett av nätverken, eller grupperna, organiserar sig självständig, de gör egna analyser av förtrycket, bestämmer själva vilken form av kamp de väljer. De ska inte smälta samman i en enda gemensam opposition och riskera att därmed hamna under någon annans förtryck.31

De nätverksbaserade rörelserna är inga massrörelser. Men vad manifestationerna i Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua visar är att man kan enas kring en minsta gemensamma nämnare. Det gäller politiskt där rörelserna bildar allianser i motståndet mot globaliseringens negativa effekter och kraven på demokratisering. När det gäller metoderna är det delvis på samma sätt. Eftersom åsikter inom vissa ramar anses lika mycket värda och ingen har rätt att fördöma andras handlande accepterar man i stor utsträckning varandras metoder. Detta kallas för metodmaximalism. Man vill inte sätta sig över den individuella rätten att avgöra hur andra ska arbeta.32

29 Abrahamsson, Hans: intervju 2002-02-14; Olydiga medborgare? SOU 1999:101 av Hebert och Jacobsson, s. 24. 30 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlsson bokförlag år 1996. 31 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlsson bokförlag år 1996; Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 32 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år 2001, Stockholm, s. 131 ff.; Vinthagen, Stellan: intervju 2001-09-25; Thörn, Håkan; Abrahamsson, Hans; m.fl.

2.2.4. Direkta aktioner

Den nya generationen har som vi tidigare påpekat svårt att acceptera de politiska partiernas helhetslösningar. De vill nå resultat snabbt och väljer mer konkreta och nära mål. Det skall vara direkta aktioner här och nu. Ofta satsar de på en fråga. Djurrättsaktivisterna släpper ut minkar, asylrörelsen gömmer flyktingar, köpbojkotter organiseras mot företag som utnyttjar barnarbetare, husockupanter hindrar rivning av fastigheter, miljöaktivister blockerar vägbyggen och antifascister hindrar främlingsfientliga gruppers verksamhet. Det har lett till att mål och metod hänger ihop, att många deltar i flera nätverk samtidigt, att man samlas tillfälligt inför avgränsade projekt. De nyare rörelserna får en amöbaliknande karaktär, som författarna i en rapport till Demokratiutredningen uttrycker det. De ändrar form och innehåll efter aktionens syfte.33

2.2.5. Medieberoende

Dagens unga med politiskt engagemang har vuxit upp i en medieintensiv tid där televisionen haft en framträdande plats. De ägnar mellan fyra och sex timmar per dag åt olika medier. Den nya generationen har också anpassat sina metoder efter de nya förutsättningarna. Miljöorganisationen Greenpeace och plogbillsrörelsen var de första som insåg hur de skulle agera för att fånga mediernas intresse.

Massmedieforskare konstaterar att media har fått makt över dagordningen, vilka frågor som skall diskuteras och i vilken form. Såväl de politiska företrädarnas som övriga medborgares behov av att få uppmärksamhet för sina budskap gör att de är beredda att anpassa sig efter mediernas krav; den svenska demokratin har blivit allt mer medialiserad.34

Men de nya rörelserna reagerar också mot de etablerade medierna som de uppfattar står på etablissemangets sida. I samband med större manifestationer har egen nyhetsförmedling etablerats och sänts via internet. Det är eget skrivet och filmat material som förmedlas via Indymedia eller IMC (Independent Media Center). En sådan redaktion upprättades även i Göteborg. Men det är en

33 Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 34 Ungdomarnas Demokratikommissions slutrapport Ingång! År 2000.

informationskanal som framför allt når de redan invigda. Därför är rörelserna fortfarande beroende av de etablerade medierna och söker efter metoder som lockar journalisterna. De traditionella demonstrationerna räcker inte för att få den önskade uppmärksamheten. Massmanifestationer får inte lika stort genomslag som till exempel under 1970-talets protester. Mediernas rapportering om händelserna i Göteborg har kritiserats för att skildringarna särskilt under EU-toppmötet och den första tiden därefter hade ett onyanserat polisperspektiv.35

2.2.6. Symbolik

I Göteborg genomförde en organisation inom den nya proteströrelsen, Göteborgs ickevåldsnätverk, en inträngning mot Svenska Mässan. Den planerades noga i förväg, så väl att även polisen underrättades om hur den skulle gå till. Aktionen blev som en välregisserad teater där såväl aktivister som poliser hade repeterat sina roller i förväg. Det var i stort sett den enda protesten vid sidan av stenkastningen som fick medial uppmärksamhet. Aktivisterna var noga med att påpeka att de inte hade för avsikt att tränga in på mässan, däremot ville de med klättringen över staketet symboliskt visa att folket, gräsrötterna, var utestängda från makthavarnas uppgörelser, att EU är odemokratiskt.

Vissa forskare konstaterar att det politiska motståndet har blivit mer symboliskt. Det gäller inte bara metoderna utan protesterna riktas även mot maktens symboler.36

2.2.7. Civil olydnad

Enligt en undersökning som genomförts av Ungdomarnas demokratikommission år 2000 har tio procent av ungdomarna i Sverige försökt utöva inflytande genom en olaglig handling. Av dessa är 56 procent nöjda med resultatet av insatsen.37 När ickevåldsnätverket klättrade över staketet till mässan var det civil olydnad, en olaglig handling som politiskt aktiva ibland använder. Aktivisterna ut-

35 Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 36 Abrahamsson, Hans: Konfrontativ dialog och strukturell förändring för global rättvisa, uppsats 30 november 2001, Göteborgs universitet, institutionen för freds- och utvecklingsforskning; Thörn, Håkan: Globaliseringens dimensioner, Bokförlaget Atlas år 2002, Stockholm. 37Ungdomarnas Demokratikommission presenterar dessa resultat från en SKOPundersökning i sin slutrapport Ingång! År 2000.

manade de gränser som makthavarna satt upp både symboliskt och rättsligt.38 Ungdomarnas demokratikommission ansåg i sin rapport till Demokratiutredningen att civil olydnad som syftar till att starta en offentlig tolkningsprocess av en lag eller ett beslut är ”en fullständigt legitim handling i en demokrati”.

Forskare har många definitioner på civil olydnad och dess betydelse.39 Det råder enighet om att civil olydnad förutsätter lagbrott. Vidare skall aktionen vara politisk, vara av betydelse för medborgarna och den skall påverka samhället. Till civil olydnad hör ofta också att aktivisterna är beredda att ta sitt straff. Martin Luther Kings syn på civil olydnad är klassisk:

”Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet acceptera straffet.”

Han menade att en person därmed uttrycker högsta respekt för lagen. Öppenhet och beredskap att ta sitt straff kan sägas vara de två viktigaste inslagen för de grupper som har civil olydnad på sitt program.40 Andra krav är att civil olydnad bara bör användas när andra vägar prövats. Olydnaden får inte heller hota det konstitutionella systemet. Den civila olydnaden är en minoritets vädjan till majoritetens rättskänsla och syftar till omprövning av majoritetens beslut.

Diskussionen om civil olydnad inom de nya proteströrelserna är intensiv. Den handlar framförallt om var gränsen för våld och ickevåld går.

2.2.8. Våld

Metoderna för protester varierar allt ifrån våldsam konfrontation till karneval och dialog med makthavare. Totalt sett var det få av de uppskattningsvis 50 000 demonstranterna i Göteborg som stod för våldsamheterna. Ändå är det stenkastning, bränder längs Avenyn, maskerade anarkister, kravallutrustad polis och skottlossning som allmänheten minns av Göteborgsmötet. Det var bilder som väckte uppseende i medierna och hade högt nyhetsvärde och som slog ut rapporteringen av de fredliga aktiviteterna.

38 Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys, Carlssons bokförlag år 1996, Stockholm, s. 117. 39 Hebert och Jacobsson; Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101. 40 Hebert och Jacobsson: Olydiga medborgare?, Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 1999:101.

Trots en mängd varningssignaler inför EU-mötet kom våldet som en överraskning för många. På internet fanns flera uppmaningar om våld på de anarkistiska autonoma nätverkens hemsidor. De flesta kände inte till detta. Andra tog det inte på allvar utan betraktade slagorden mer som ett symbolspråk som användes för att mobilisera anhängare. En del förstod dock allvaret och diskuterade med de anarkister som antytt eller uttalat att de ser våld som en del i kampen.

Argumenten för våld varierar. Några menar att våld är tillåtet eller till och med nödvändigt i självförsvar. Samtidigt anser de flesta av dessa att våld inte får förekomma mot personer; våldet får inte förstöra liv eller orsaka smärta. Däremot förespråkar en del materiell förstörelse mot privat egendom och företrädesvis mot företag med laddat symbolvärde som Coca Cola, McDonalds och andra internationellt verksamma storföretag samt internationella bankkoncerner.

Några försöker provocera poliserna att ta till våld. De anser att samhället därmed visar sitt rätta ansikte, sin maktfullkomlighet.

Vissa grupper gör också kalkyler över vad som ger mest utdelning i fråga om uppmärksamhet och de har då noterat att våld lockar medierna.

Misstänksamheten mellan polis och demonstranter vad gäller varandras metoder kan leda till att en känslig situation kan eskalera. En del forskare menar att demonstranter solidariserar sig med de grupper som blivit utsatta för polisens metoder. Utvecklingen kan då bli att fler demonstranters protester inte enbart handlar om de politiska sakfrågorna utan även om rätten att uttrycka sin åsikt på gator och torg utan att bli störda av polisen.

2.2.9. Icke våld

De två stora nätverken, Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001, som bildades för att samordna aktiviteterna i Göteborg hade kravet att metoderna skulle vara fredliga.

Efter händelserna i Göteborg tog debatten om våld i den politiska kampen fart, inte minst inom de svenska autonoma grupperna. Vann de eller förlorade de sympatisörer genom våldsamheterna?

Kritikerna av våldet menade att våldsamma protester är otaktiskt. Det stjäl uppmärksamheten från det politiska budskapet. I stället för att locka nya anhängare får rörelserna allmänheten

emot sig. Dessutom uppträdde våldsverkarna odemokratiskt och illojalt. Våldet bidrog också till att polisens insatser för att få stopp på skadegörelse och personskador även drabbade fredliga demonstranter. Kritikerna ifrågasatte förstörelsen av till exempel McDonalds, Handelsbanken och Hennes & Mauritz. De anställda på dessa företag är enligt dem lika litet som polisen fiender utan de bör i stället värvas till kampen mot den ekonomiska och politiska eliten.41

2.2.10. Dialog

Efter händelserna i Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua är såväl forskare som proteströrelser och makthavare angelägna om att hitta metoder och en arena för en effektiv dialog. De ser en risk för att grupper inom den globaliseringskritiska rörelsen annars väljer allt våldsammare metoder. Studier i Tyskland visar att om samhället svarar med att bekämpa de militanta proteströrelserna med våld drivs dessa grupper mot terrorism.42

Hur ska den globaliseringskritiska rörelsen visa sitt missnöje, få uppmärksamhet och möjlighet att påverka opinionen?

Försök att utveckla dialogen gjordes vid Göteborgsmötet. Arrangörerna prövade en politisk dialog med delar ur den svenska regeringen vid ett tillfälle i Göteborgs universitets aula och vid ett annat via storbildsskärm med några av EU:s företrädare inifrån konferenscentret.

Den metod för politiskt samtal som rättviserörelsen Attac utvecklade inför EU-toppmötet kom att kallas den konfrontativa dialogen. Det är en form för samtal när aktörerna upplever att maktförhållandet dem emellan är ojämnt. Metoden strävar inte efter att på ett par timmar söka samsyn på svårlösta problem. I stället ska metoden hjälpa parterna att synliggöra meningsskiljaktigheter för att kunna identifiera politiskt möjliga alternativ. Syftet med den konfrontativa dialogen är alltså att stimulera kunskapsbildning med förutsättningar att förstå hur olika aktörer tänker och varför.

En dialog om planering och samordning upprättades också mellan kommun, polis och arrangörer av demonstrationerna där praktiska ramar för aktiviteterna diskuterades. En del inom nät-

41 Larsson, Petter: Proteststormen, Atlas Global år 2001, Stockholm. 42 Thörn, Håkan: Nya sociala rörelser och politikens globalisering – demokrati utanför parlamentet?, SOU 1999: 84.

verken och organisationerna var till en början skeptiska, men förtroendet växte något under föreberedelserna för att efter EUmötet åter vändas i misstänksamhet.

Misstron gentemot polisen handlar, enligt en del forskare, även om hur demonstranter och andra ser på staten. Polisen upplevs ofta som gatans byråkrater som representerar regeringen och makten.

2.3. Ordets makt – ej våldets

2.3.1. Värdet av en fri åsikts- och opinionsbildning

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” Så lyder det inledande stadgandet i regeringsformen, den mest centrala av Sveriges fyra grundlagar.

En fri åsiktsbildning är fundamental i en demokrati. Den innefattar i väsentliga delar vad som brukar kallas politiska fri- och rättigheter och innebär en garanterad rätt för den enskilde medborgaren att hysa vilka åsikter som helst, att sprida dem och försöka övertyga andra om deras riktighet. Den enskilde skall själv eller i förening med andra kunna bilda opinion. Demokratin förutsätter en fri opinionsbildning. Som en följd härav är det i alla demokratiska stater självklart att den fria opinionsbildningen bör främjas och skyddas med alla tillgängliga och lämpliga medel.

De s.k. positiva opinionsfriheterna är garanterade i regeringsformen genom att varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkras yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfrihet. Dessa friheter kan bara begränsas eller ändras på annat sätt (religionsfriheten undantagen) under vissa i regeringsformen angivna förutsättningar (se vidare avsnitt 3.1.1

Grundlagsskyddet).

De opinionsfriheter som i detta sammanhang är särskilt aktuella är demonstrations- och mötesfriheterna. Demonstrationsfriheten definieras i regeringsformen som frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats. Med mötesfrihet avses en frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

2.3.2. Demonstrationsrätt och mötesfrihet i Göteborg

Den 14–16 juni 2001 samlades demokratiskt valda ledare för 15 länder i Göteborg. De möttes för att diskutera Europas framtid och Europas roll i världen. Rätten att genomföra ett sådant möte under rimliga villkor är obestridlig. Att med våld stoppa eller störa politiska eller andra sammankomster är oförenligt med mötesfriheten.

I samband med sådana möten har demonstranter däremot rätt att uttrycka kritik mot de åsikter och värderingar som deltagarna i mötet representerar. Det kan ske på många olika sätt, som demonstrationer, seminarier och manifestationer av skilda slag men också i dialog med i detta fall EU-toppmötets företrädare. Därmed ökar emellertid kraven på att alla parters rättigheter skall respekteras och inte kränkas.

Både de politiska ledarna och demonstranterna hade laglig rätt att träffas i Göteborg och genomföra arrangemang. I sista hand hade polisen ansvaret för att mötesfriheten och demonstrationsrätten utnyttjades på ett rimligt sätt.

Under mötesdagarna i Göteborg inträffade våldsamheter som ledde till både personlig och materiell skada. Planerade möten och arrangemang kunde inte fullt ut genomföras. Detta kan inte försvaras. I det följande kommer vi att med hjälp av tillgängligt material och inhämtad information skildra händelseförloppen och att lägga fram förslag som skall bidra till att bättre säkra mötesfriheten och demonstrationsrätten samt förhindra våldsyttringar.

3. Rättslig reglering av betydelse

I detta kapitel redogör vi för de rättsregler som är av betydelse för vårt utredningsuppdrag. För förståelsen av vår redovisning av händelserna i Göteborg och Malmö är en sådan redogörelse viktig. Också för våra resonemang i kapitel 7, Kommitténs slutsatser och förslag, är den av intresse. I den fortsatta framställningen kommer vi när olika rättsregler nämns att hänvisa till detta kapitel.

Kapitlet inleds med en beskrivning av de grundlagsskyddade demonstrations- och mötesfriheterna och hur dessa på vissa sätt har begränsats i ordningslagen (1993:1617). Därefter följer en redogörelse för de bestämmelser som styr polisens verksamhet. Häri inbegrips dess organisation, uppgifter, skyldigheter och befogenheter. Kapitlet innehåller också en kort redogörelse för vissa aktuella straffbestämmelser. Det avslutas med en beskrivning av viss registerlagstiftning m.m.

3.1. Demonstrations- och mötesfriheterna

3.1.1. Grundlagsskyddet

Fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen (RF) genomfördes i tre etapper med riksdagsbeslut åren 1973/74, 1976 och 1979. Huvuddelen av fri- och rättigheterna i 2 kap. RF kan delas in i två kategorier, de som utgör s.k. opinionsfriheter och de som sammanfattningsvis kan sägas skydda den kroppsliga integriteten, t.ex. skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp i 6 § och mot frihetsberövanden m.m. i 8 §.

Opinionsfriheterna brukar delas in i positiva och negativa opinionsfriheter. De positiva opinionsfriheterna innebär att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet (1 §). Exempel på en negativ opinions-

frihet är skyddet gentemot det allmänna mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende (2 §).

Mötesfriheten innebär frihet att anordna eller bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna eller deltaga i demonstration på allmän plats.

Att de grundläggande fri- och rättigheterna regleras i grundlagen innebär att de inte utan en grundlagsändring kan begränsas eller ändras. För grundlagsändringar krävs två likalydande beslut av riksdagen. Mellan de två besluten skall det ha hållits ett riksdagsval. Flertalet fri- och rättigheter får dock under vissa i grundlagen angivna förutsättningar begränsas genom lag, dvs. genom endast ett riksdagsbeslut (12 § första stycket). Vid riksdagsbehandlingen gäller dock ett särskilt förfarande, som innebär att en minoritet kan skjuta upp behandlingen under ett år. Syftet är att förhindra att begränsningar av fri- och rättigheterna genomförs utan tillräcklig tid till eftertanke och debatt.

För att en begränsning skall kunna göras genom lag måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda. Dessa förutsättningar är av två slag, dels de som gäller generellt för alla fri- och rättigheter som kan begränsas (12 § andra stycket), dels finns för de begränsningsbara positiva opinionsfriheterna vissa särskilda krav.

Generellt gäller att en begränsning får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningar får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

För mötes- och demonstrationsfriheterna gäller därutöver att dessa friheter får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot (14 § första stycket).

I motiven till bestämmelsen uttalades att inskränkningsändamålet rikets säkerhet främst åsyftade 22 kap. 7 § brottsbalken (olovlig sammankomst) och delar av 2 § lagen om allmänna sammankomster. Inskränkningsändamålet ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen och trafiken åsyftade regleringen

i lagen om allmänna sammankomster över huvud taget (prop. 1975/76:209 s. 156).

Brottet olovlig sammankomst, som endast avsåg krigsmän, är avskaffat. Lagen om allmänna sammankomster har ersatts av ordningslagen.

3.1.2. Ordningslagens bestämmelser

I 2 kap. ordningslagen finns bestämmelser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Med en allmän sammankomst menas bl.a. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet samt andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.

För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst.

Såväl demonstrationer som allmänna möten är således att betrakta som allmänna sammankomster i ordningslagens mening.

Krav på tillstånd eller anmälan

Huvudregeln är att allmänna sammankomster inte utan tillstånd får anordnas på offentliga platser (2 kap. 4 §). Undantag görs under vissa förutsättningar för teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sammankomster som hålls för att framföra konstnärliga verk.

Begreppet offentlig plats definieras i 1 kap. 2 § ordningslagen och det inrymmer bl.a. allmänna vägar samt gator, vägar, torg och parker som redovisas som allmän plats i detaljplanen och som upplåtits för sitt ändamål.

Anordnare av en allmän sammankomst som inte är tillståndspliktig och som skall hållas inom ett område som redovisas i en detaljplan är normalt skyldig att i stället anmäla en sådan sammankomst (2 kap. 5 §).

En ansökan om tillstånd att anordna en allmän sammankomst och en anmälan om en sådan sammankomst görs hos polismyndigheten. En ansökan skall göras skriftligen i god tid och om möjligt senast en vecka före det att sammankomsten skall äga rum (2 kap.

6 §). Den skall innehålla uppgifter om anordnaren, tiden för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta (2 kap. 7 §).

En anmälan kan däremot göras muntligen och skall om möjligt ske senast fem dagar före sammankomsten. Också en anmälan skall innehålla de uppgifter som anges ovan.

Polismyndigheten prövar tillståndsfrågor och behandlar anmälningar. Den får vid sin handläggning av sådana ärenden begära att anordnaren lämnar uppgifter utöver vad en ansökan respektive en anmälan skall innehålla. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Polismyndigheten får vägra tillstånd till en allmän sammankomst endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi (2 kap. 10 §). Att vägra tillstånd till en allmän sammankomst enbart på grund av att oroligheter kan förväntas i omgivningarna bör med hänsyn till de grundlagsfästa mötes- och demonstrationsfriheterna, enligt förarbetena, förekomma endast i undantagsfall och när övriga möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda (prop. 1992/93:210 s. 248 f.). Således bör inte tillstånd till en demonstration vägras enbart av den anledningen att man kan förvänta sig angrepp på demonstranterna från deltagarna i en motdemonstration. Polisen kan ju normalt förebygga sådana ordningsstörningar på mindre ingripande sätt t.ex. genom att spärra av områden eller utrymmen (se vidare avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Polismyndigheten skall skyndsamt meddela beslut med anledning av en ansökan eller anmälan (2 kap. 11 §). Beslutet skall innehålla de villkor som myndigheten meddelar för sammankomsten (se nedan under Ordningsföreskrifter).

Ordningsföreskrifter

Den som anordnar en allmän sammankomst skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten (2 kap. 16 §).

Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid sammankomsten. Villkoren får innefatta en skyldighet för anordnaren att anlita personal. Det

kan t.ex. vara fråga om ordningsvakter eller vaktmästare. Villkoren får dock inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla sammankomsten onödigtvis försvåras på något annat sätt.

Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst som skall gälla enligt villkor som polismyndigheten har meddelat är skyldig att på tillsägelse lämna sammankomsten.

Enligt 2 kap. 21 § ordningslagen skall chefen för en polismyndighet ha fritt tillträde till allmänna sammankomster. Detsamma gäller även andra personer som polismyndigheten har utsett att närvara.

Polisens rätt att inställa och upplösa en allmän sammankomst

I 2 kap.22–24 §§ordningslagen finns bestämmelser om polisens rätt att ställa in och upplösa allmänna sammankomster. Dessa bestämmelser lyder:

22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett förbud enligt 25 §.

23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa

1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för sammankomsten eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket inte följs.

24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt 22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig

vara otillräckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.

Befogenhet att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst – 22 §

En polismyndighet får således ställa in eller upplösa en allmän sammankomst som hålls trots att myndigheten har avslagit en ansökan om tillstånd till sammankomsten. Polismyndigheten får dock inte ställa in eller upplösa en sammankomst enbart av den anledningen att något tillstånd inte har sökts.

En sammankomst får också under vissa förutsättningar upplösas eller inställas på grund av att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi (2 kap. 15 §).

Polismyndigheten får vidare ställa in eller upplösa en sammankomst som hålls trots att myndigheten har förbjudit den (se nedan).

Ytterligare befogenheter att upplösa en allmän sammankomst – 23 §

En allmän sammankomst får som framgår ovan upplösas om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller om den leder till sådan oordning i dess omedelbara omgivning. Förutsättningen att oordningen skall vara av svårare art innebär t.ex. att en demonstration kan upplösas på denna grund bara vid upploppsliknande situationer. Det finns i detta sammanhang anledning att peka på ett uttalande av Riksdagens ombudsman (JO) som denne gjort efter att ha konstaterat att polisen får upplösa en vanlig folksamling om oordning uppstått men, mot bakgrund av vikten att värna församlingsfriheten, upplösa en allmän sammankomst först om den lett till svårare oordning. JO konstaterade att en sammankomst vars syfte endast är att störa ordningen i detta avseende skall betraktas som en vanlig folksamling oavsett om dess syfte kamouflerats t.ex. genom plakat med opinionsyttringar (JO 1972 s. 42).

Även en allmän sammankomst som innebär en avsevärd fara för de närvarande eller som medför en allvarlig störning av trafiken kan upplösas.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk får också upplösas om sammankomsten genom ljud eller på annat sätt medför en allvarlig störning av ordningen i dess omedelbara närhet.

Undantag utgör sådana sammankomster som äger rum i enlighet med ett meddelat tillstånd. Med stöd av denna bestämmelse kan polismyndigheten ingripa t.ex. mot störande gatumusik.

Polismyndigheten har slutligen rätt att upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk om sammankomsten inte följer de villkor som tillståndet förenats med, t.ex. då sammankomsten inte avslutas inom den tid som polisen uppställt som villkor.

Ytterligare förutsättningar för att få upplösa en allmän sammankomst – 24 §

En polismyndighet får upplösa en allmän sammankomst endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga. Exempel på mindre ingripande åtgärder är t.ex. avspärrningar, avvisande eller avlägsnande av ordningsstörande personer, m.m. (se vidare avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Polisens rätt att förbjuda en allmän sammankomst

Polisen får enligt 2 kap. 25 § ordningslagen förbjuda en allmän sammankomst om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten visat sig medföra avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. En allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk får också förbjudas om det vid en tidigare sammankomst av samma slag genom ljud eller på annat sätt uppkommit allvarlig störning av ordningen i sammankomstens omedelbara omgivning och den sammankomsten inte ägt rum i enlighet med ett meddelat tillstånd. Förbud får meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oordning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.

Överklagande

De beslut som en polismyndighet fattar i enlighet med 2 kap. ordningslagen får överklagas hos länsrätten (2 kap. 28 §).

Straff m.m.

I 2 kap.29 och 30 §§ordningslagen finns bestämmelser om straffansvar. Dessa innebär att anordnare av allmänna sammankomster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa uppräknade bestämmelser i kapitlet eller mot vissa beslut som polismyndigheten meddelat med stöd av sådana bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

3.2. Polisens verksamhet

3.2.1. Polisens organisation m.m.

Grundläggande bestämmelser om polisens organisation finns i polislagen (1984:387). Därutöver innehåller bl.a. polisförordningen (1998:1558) sådana bestämmelser. Rikspolisstyrelsens organisation och uppgifter regleras främst i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Bestämmelser om utbildning finns i polisutbildningsförordningen (1999:740).

Rikspolisstyrelsen har enligt skilda förordningar, främst förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen, rätt att meddela föreskrifter för viss polisverksamhet. Dessa föreskrifter är bindande för polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen har också rätt att besluta om allmänna råd inom sitt verksamhetsområde. Sådana råd är inte bindande utan utgör endast generella rekommendationer, se 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725). Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd tas in i s.k. FAP-artiklar (Föreskrifter och Allmänna råd – Polisen) och publiceras i Rikspolisstyrelsens författningssamling (RPSFS).

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet (7 § polislagen). Rikspolischefen är chef för Rikspolisstyrelsen. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen.

Rikspolisstyrelsen har tillsyn över polisväsendet och skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom detta (7 § polislagen). Styrelsen leder normalt inte någon polisverksamhet. Regeringen får emellertid uppdra åt den att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet samt att i

särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. Regeringen har på denna grund i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen gett Rikspolisstyrelsen rätt att utöva direkt polisledning genom Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen ansvarar bland annat för personskyddet för den centrala statsledningen och de utländska beskickningarna i Sverige. Säkerhetspolisen har också ansvaret för samordning samt säkerhetsarbete och personskydd i samband med statsbesök och liknande händelser. Till Säkerhetspolisens uppgifter hör även verksamhet som bedrivs inom det s.k. författningsskyddet. Där utförs arbete för att förebygga och avslöja brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Regeringen har som nämnts också befogenhet att förordna att Rikspolisstyrelsen skall utöva polisverksamhet i särskilda hänseenden. Genom ett regeringsbeslut år 1987 leder t.ex. Rikspolisstyrelsen genom Rikskriminalpolisen polisverksamheten med anledning av mordet på statsminister Olof Palme.

Samordning

Rikspolisstyrelsen skall som nämnts bland annat verka för samordning inom polisväsendet. En av Rikspolisstyrelsens samordningsuppgifter är att svara för polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande (3 § 2 förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen). En särskild händelse definieras av Rikspolisstyrelsen i dess allmänna råd (FAP 201-1) som ”en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa sina uppgifter måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild ordning”.

Polisförstärkning

Rikspolisstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till ett annat om de polismyndigheter som berörs inte kan enas i frågan. Vid särskilda händelser får dock Rikspolisstyrelsen på

begäran av en polismyndighet alltid besluta om polisförstärkning från ett eller flera polisdistrikt till andra polisdistrikt (10 § förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

Föreskriftsrätt

Rikspolisstyrelsen har som nämnts rätt att i viss omfattning utfärda föreskrifter, som är av bindande natur, och allmänna råd. (12– 13 d §§ förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen). Styrelsen skall utfärda allmänna råd om polisverksamhet i den utsträckning som detta behövs för att uppnå planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete. Rikspolisstyrelsen får vidare meddela föreskrifter om bland annat beväpning och övrig personlig utrustning för poliser och om sådan utrustning som används i polisverksamheten, allt under förutsättning att behovet av enhetlighet inom polisen inte kan uppnås genom allmänna råd eller på något mindre ingripande sätt. Styrelsen får också meddela föreskrifter för planering och uppföljning inom polisen samt de föreskrifter som behövs för att uppnå nationell enhetlighet i verksamheten när ett sådant krav är särskilt framträdande.

Central utbildning

Rikspolisstyrelsen har i uppgift att bedriva den centrala utbildning som består av polisprogrammet och funktionsinriktad utbildning (1 § polisutbildningsförordningen). Med funktionsinriktad utbildning avses sådan fortbildning av polisväsendets personal som syftar till att öka personalens förmåga att utföra arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild kompetens utöver den grundläggande utbildningen.

Polismyndigheterna

I varje län finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet (4 § polislagen). Chef för polismyndigheten är en länspolismästare.

För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse (5 § polislagen). Denna består av polismyndighetens chef, länspolismästaren, och det antal övriga ledamöter, högst 13, som regeringen bestämmer.

Polisstyrelsen skall särskilt se till att polisarbetet bedrivs i överensstämmelse med de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast för polisverksamheten, att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens krav och att förvaltningen fungerar väl. Det är polisstyrelsen som avgör viktiga frågor om myndighetens organisation, dess planering och inriktning av verksamheten samt dess ekonomi.

Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer (5 a § polislagen).

3.2.2. Polisens uppgifter

Polisens uppgifter finns definierade i 2 § polislagen. Till dess uppgifter hör att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Polisen skall vid fullgörandet av sina uppgifter samarbeta med åklagarmyndigheterna samt med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten.

3.2.3. Polisens skyldigheter och befogenheter

Allmänna principer för polisingripanden

I 8 § polislagen regleras de allmänna principer som gäller för polisingripanden. Enligt bestämmelsen skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Om

tvång måste tillgripas skall detta ske endast i den form och utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Bestämmelsen innehåller således vad som brukar benämnas behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet.

Rapporteringsskyldighet

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall han snarast rapportera detta till sin förman (9 § polislagen). Om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annat straff än böter får polismannen göra undantag från sin rapporteringsskyldighet (lämna s.k. rapporteftergift).

Polisens befogenheter enligt rättegångsbalken

I rättegångsbalken finns bestämmelser om polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten. Följande bestämmelser är av särskilt intresse.

Häktning, anhållan och gripande

I 24 kap. rättegångsbalken finns regler om frihetsberövande i form av häktning, anhållan och gripande.

Häktning, som är ett mera varaktigt frihetsberövande än anhållan och gripande, beslutas alltid av domstol. Häktning kan ske på huvudsakligen tre grunder, s.k. häktningsgrunder. Den första är att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett tämligen allvarligt brott (24 kap. 1 § rättegångsbalken). Är det i straffskalan för brottet föreskrivet fängelse i minst två år är huvudregeln att den misstänkte skall häktas. Är brottet lindrigare men kan det ändå följas av ett års fängelse får den misstänkte också häktas under vissa särskilt angivna förutsättningar (särskilda häktningsgrunder). I båda fallen gäller dock att den misstänkte inte får häktas om det kan antas att han endast kommer att dömas till böter.

Den andra häktningsgrunden innebär att den som är okänd eller saknar hemvist i Sverige i vissa fall kan häktas (24 kap. 2 § rättegångsbalken).

Den tredje häktningsgrunden gör det möjligt att i vissa av de ovannämnda fallen häkta även den som endast är skäligen misstänkt för ett brott om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning (24 kap. 3 § rättegångsbalken).

I 24 kap. rättegångsbalken finns vidare regler som inskränker möjligheterna att häkta den misstänkte om det bl.a. på grund av hans eller hennes ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra ett allvarligt men för honom eller henne (24 kap. 4 § rättegångsbalken).

I fråga om häktning av den som är under 18 år finns dessutom ytterligare inskränkningar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Om det finns skäl att häkta någon får han eller hon anhållas i väntan på att domstol skall pröva häktningsfrågan. Den som är skäligen misstänkt för brott får anhållas även om det inte finns fulla skäl till häktning under förutsättning att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållan meddelas alltid av åklagare (24 kap. 6 § rättegångsbalken).

En polisman har i vissa fall rätt att gripa den som är misstänkt för brott även då åklagaren inte meddelat något anhållningsbeslut (24 kap. 7 § rättegångsbalken). För att ett sådant gripande skall få ske måste det finnas skäl att anhålla den misstänkte. Det krävs vidare att ett gripande är så brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Beslut att gripa någon kan bara fattas av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bedöma om förutsättningarna för ett gripande är uppfyllda (jfr JO 1991/92 s. 61 f.).

Har någon gripits skall han eller hon så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls han eller hon inte skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, eller i visst fall av polisman, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande (24 kap. 8 § rättegångsbalken).

Då någon grips eller anhålls skall den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för

frihetsberövandet En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen (24 kap. 9 § rättegångsbalken).

När det gäller gripande av personer under 18 år gäller vissa särskilda bestämmelser. Även sedan åklagaren beslutat att en gripen person under 18 år inte skall anhållas får polismyndigheten hålla kvar den unge i högst tre timmar för att skyndsamt kunna överlämna honom eller henne till föräldrar, vårdnadshavare, tjänsteman inom socialtjänsten eller annan lämplig person. Detta gäller dock bara under förutsättning att åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott (14 § LUL).

En person under 15 år får endast undantagsvis gripas. Förutsättningarna härför är att han eller hon begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och att han eller hon anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Polismyndigheten eller åklagaren skall i ett sådant fall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör (35–36 §§ LUL).

Vid förhör av personer som inte fyllt 18 år gäller vidare särskilda bestämmelser. Är en sådan person skäligen misstänkt för brott skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran omedelbart underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge om det inte är till men för utredningen eller annars finns särskilda skäl mot det (5 § LUL). Om den som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall socialtjänsten genast underrättas och vid förhör av den unge skall företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och kan ske utan men för utredningen (6–7 §§ LUL).

Medtagande till förhör

Det är en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande för förhör i brottsutredande syfte. Skyldigheten omfattar såväl den som misstänks för brottet som målsägande, vittnen och andra.

Regler om medtagande till förhör finns i 23 kap. rättegångsbalken. I 8 § föreskrivs att den som befinner sig på en plats, där ett brott förövas, på tillsägelse av polisman är skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han eller hon detta utan giltig orsak får polismannen ta med honom eller henne.

Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar (23 kap. 9 § rättegångs-

balken). Är det av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han eller hon skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. Den som är under 15 år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar. Den som kan misstänkas för brottet får även tas i förvar under den tid han eller hon är skyldig att stanna kvar om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.

Vissa andra befogenheter i den brottsutredande verksamheten

I 27 och 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om vissa tvångsmedel såsom husrannsakan, kroppsvisitation och beslag.

Husrannsakan Husrannsakan i rättegångsbalkens mening innefattar en undersökning av ett hus, rum eller annat slutet förvaringsställe.

En husrannsakan kan vara antingen reell eller personell. Med reell husrannsakan menas en husrannsakan som företas för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för en brottsutredning. För att en reell husrannsakan skall få företas fordras enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken att det finns anledning att anta att det har förövats ett brott för vilket fängelse kan följa. Hos den som är skäligen misstänkt för brottet får en sådan husrannsakan alltid företas i något av de angivna syftena. Vidare får en reell husrannsakan företas hos annan än den som är misstänkt i tre särskilda fall, nämligen hos den där brottet har förövats, där den misstänkte har gripits eller om det annars finns synnerlig anledning att tro att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet.

Med personell husrannsakan menas en husrannsakan som företas då polisen eftersöker en person som skall gripas, anhållas, häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som skall delges stämning eller kallelse till förhandling vid domstol som misstänkt för ett brott (28 kap. 2 § rättegångsbalken). Huvudregeln är att en personell husrannsakan får genomföras oavsett brottets svårhetsgrad. En personell husrannsakan får dels genomföras hos den som eftersöks, dels hos annan under förutsättning att det finns synnerliga skäl att anta att den sökte uppehåller sig där.

Ett beslut om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller domstol. Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas bör åtgärden inte vidtas utan ett domstolsbeslut, om det inte är s.k. fara i dröjsmål (28 kap. 4 § rättegångsbalken). Med fara i dröjsmål avses att det är så brådskande att vidta åtgärden att ett beslut inte kan avvaktas.

En polisman får företa husrannsakan utan att ha ett beslut härom om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 § rättegångsbalken) .

Kroppsvisitation Bestämmelser om kroppsvisitation i brottsutredande verksamhet finns i 28 kap. 11 § rättegångsbalken. Om det finns anledning att anta att ett brott på vilket fängelse kan följa har begåtts får polisen utföra en kroppsvisitation på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för brottsutredningen. Med kroppsvisitation avses undersökning av kläder och annat samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Större föremål som t.ex. bilar och andra fordon kan inte undersökas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation, utan sådana undersökningar måste ske i enlighet med bestämmelserna om husrannsakan.

Ett beslut om kroppsvisitation fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller domstol. En polisman får utan ett sådant beslut företa kroppsvisitation om det är fara i dröjsmål.

Beslag I 27 kap. rättegångsbalken finns regler om beslag. Enligt 4 § får en polisman lägga beslag på föremål som han anträffar då han griper en misstänkt eller då han verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Föremål som påträffas i andra fall får inte tas i beslag utan föregående beslut av undersökningsledare eller åklagare. Är det fara i dröjsmål får åtgärden dock enligt huvudregeln vidtas av en polisman utan ett sådant beslut.

Polisens befogenheter enligt polislagen

Våldsanvändning

I 10 § polislagen regleras polisens rätt att använda våld. Enligt bestämmelsen får en polisman – i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt – använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om

1. han möts av våld eller hot om våld,

2. någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller om polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,

3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller omfattande skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel,

6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom eller

7. åtgärden är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i punkterna 4 och 6 får våld brukas mot en person endast om polismannen eller den som biträder honom möts av motstånd.

Bestämmelser om rätt att bruka våld finns också i 24 kap. brottsbalken, Om allmänna grunder för ansvarsfrihet. Detta kapitel innehåller bl.a. regler om nödvärn och nöd.

På lägre författningsnivå finns föreskrifter som inom polislagens ram ger riktlinjer för användande av vissa typer av hjälpmedel.

Bestämmelser om användande av skjutvapen finns t.ex. i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. I

denna regleras i vilka situationer en polisman får använda skjutvapen.

Särskilda myndighetsföreskrifter och allmänna råd meddelade av Rikspolisstyrelsen finns bl.a. för skjutvapen (RPSFS 2001:1, FAP 104-2), tårgas (RPSFS 2000:70, FAP 104-3), expanderbar batong (RPSFS 1999:3, FAP 200-7) och andra särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning (RPSFS 2002:3, FAP 933-1).

Avvisande, avlägsnande och tillfälligt omhändertagande – 13 § polislagen

I 13 § polislagen regleras förutsättningarna för avvisande, avlägsnande och tillfälligt omhändertagande av personer som gör sig skyldiga till ordningsstörning eller beter sig på ett sådant sätt att det finns risk för att brott begås. Av bestämmelsen framgår uttryckligen att de mindre ingripande åtgärderna avvisande och avlägsnande i första hand skall användas och att ett regelrätt omhändertagande bara får användas i fall då dessa inte är tillräckliga. Bestämmelsen lyder:

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Polisingripande enligt 13 § polislagen kan ske i fyra skilda situationer; vid ordningsstörning, vid omedelbar fara för ordningsstörning, vid brott och vid fara för brott. I detta sammanhang tas endast de två förstnämnda situationerna upp närmare.

Med ordningsstörning menas ett uppträdande som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten eller annars från allmän synpunkt.

För att en omedelbar fara för ordningsstörning skall anses föreligga krävs att faran är konkret, dvs. den måste vara bestämd till tid och rum. En persons blotta närvaro på en plats kan knappast betecknas som en konkret fara även om det sedan tidigare är känt att han eller hon brukar uppträda ordningsstörande.

I de fall då störande av eller en omedelbar fara för störande av allmän ordning föreligger gäller som en ytterligare förutsättning för ett polisingripande att ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande.

Avvisande respektive avlägsnande är alltså de åtgärder som skall vidtas i första hand vid ett polisingripande enligt 13 § polislagen. Med avvisande menas att en person hindras från att komma in på ett visst område eller i en viss byggnad. Med avlägsnande avses att den som stör allmän ordning helt enkelt förs bort från platsen.

När det gäller skillnaden mellan ingripandena avlägsnande och omhändertagande har ett allmänt riktmärke angetts vara att ett omhändertagande regelmässigt syftar till att föra en person till en plats – t.ex. en polisstation – medan ett avlägsnande som nämnts ovan syftar till att föra personen från en plats.

Vanliga fall av avlägsnanden är då någon flyttas från en lokal eller från ett område, t.ex. en idrottsarena eller ett nöjesfält, där han eller hon stört ordningen. Ett avlägsnande innebär normalt att någon som skall föras bort från en plats förflyttas en kortare sträcka till fots eller i ett fordon, t.ex. en polisbil eller buss. Om det är fråga om annat än en kortare sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet, är dock åtgärden i regel att se som ett omhändertagande. (Berggren och Munck, Polislagen. En kommentar, 3:e uppl., Stockholm 2001, s. 94.)

Ett omhändertagande får, som tidigare nämnts, ske endast om ett avvisande eller ett avlägsnande inte är tillräckligt för att en ordningsstörning skall kunna förhindras. Om det redan från början framstår som uppenbart meningslöst att tillgripa ett avvisande eller ett avlägsnande för att det avsedda syftet skall kunna uppnås, kan ett direkt omhändertagande undantagsvis bli nödvändigt. I sådant fall bör det av dokumentationen beträffande omhändertagandet framgå vilka omständigheter som motiverat det (prop. 1983/84:111 s. 98, om dokumentation, se nedan).

Vidare om tillfälligt omhändertagande

Enligt 15 § polislagen skall den som har omhändertagits enligt polislagens regler underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt.

En sådan underrättelse bör alltså lämnas så tidigt som möjligt och senast i anslutning till det förhör som skall äga rum. Vilken

tidpunkt det kan ske vid beror på omständigheterna i det enskilda fallet. En lämplig utgångspunkt bör vara att den polisman som gör ingripandet, så snart situationen medger det och åtgärden inte förefaller helt meningslös, upplyser den omhändertagne om varför han har omhändertagits. Polismannen bör då också redogöra för innebörden av den bestämmelse som föranlett omhändertagandet. Situationen kan emellertid också vara sådan att det för polismannen framstår som uppenbart att den omhändertagne redan har klart för sig anledningen till omhändertagandet och att han eller hon därför inte behöver någon underrättelse. Lämpligen bör de åtgärder som har vidtagits i nu aktuella avseenden dokumenteras.

Enligt 15 § polislagen skall vidare den polisman som verkställt ett omhändertagande så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman – i normalfallet vakthavande befäl – som har att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Den som har omhändertagits skall förhöras så snart som möjligt (16 § polislagen). Har omhändertagandet skett med stöd av 13 § polislagen skall den omhändertagne friges snarast möjligt efter förhöret. Den som är under 18 år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman enligt socialtjänsten eller någon annan lämplig person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar.

Vid ett omhändertagande skall polisen tillse att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundvikligt med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet (17 § polislagen). Inte heller får den som omhändertagits underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet får den omhändertagne tas i förvar. Detta gäller dock inte den som är under 15 år. Med förvar menas enligt förarbetena insättning i arrest eller annan inlåsning (prop. 1996/97:175 s. 34).

Om någon skall gripas enligt bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken (se ovan Polisens befogenheter enligt rättegångsbalken) – dvs. om personen är misstänkt för brott av viss dignitet – får han inte omhändertas enligt 13 § polislagen (18 § polislagen).

Avvisande eller avlägsnande i samband med s.k. tillträdesförbud – 13 a § polislagen

Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket polisen har förbjudit tillträde får en polisman avvisa eller avlägsna denne när det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Detta gäller också den som vägrar att lämna ett sådant område eller utrymme. Bestämmelsen är tillämplig även om den som försöker passera en avspärrning inte kan anses störa ordningen. Frågan om det kan anses försvarligt att avlägsna den som försöker tränga in på avspärrat område får avgöras med hänsyn till avspärrningens ändamål.

Avvisande eller avlägsnande i samband med inställande eller upplösande av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning – 13 b § polislagen

Om en polismyndighet med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare eller åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås (om innehållet i 2 kap.22–24 §§ordningslagen, se

Polisens rätt att upplösa eller inställa en allmän sammankomst).

Bestämmelsen innebär att om polismyndigheten har beslutat att upplösa t.ex. en demonstration, polisen med stöd av bestämmelsen kan avvisa eller avlägsna demonstranter som inte lämnar platsen. Det fordras inte att den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna ordningen.

Avvisande eller avlägsnande i samband med annan ordningsstörande folksamling – 13 c § polislagen

Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning enligt ordningslagen, genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.

Denna bestämmelse liksom 13 a och 13 b §§ tillkom år 1998. Den innebär att polisen kan inskränka sin prövning till frågorna om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ord-

ningen och om den mot vilket ingripandet riktar sig kan betraktas som en deltagare i folksamlingen. Vid avgörande av vem som är deltagare i en folksamling bör enligt förarbetena den praxis som vuxit fram i anslutning till tillämpningen av 16 kap. 3 § brottsbalken – brottet ohörsamhet mot ordningsmakten – kunna vara vägledande (prop. 1996/97:175 s. 27, om brottet ohörsamhet mot ordningsmakten, se avsnitt 3.3 Vissa straffbestämmelser).

Befogenhet att fatta beslut om avvisande eller avlägsnande tillkommer i första hand polismyndigheten. Detta innebär att ett sådant beslut får fattas av länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polissekreterare (3 kap. 8 § första stycket 2 polisförordningen). Polismyndigheten får också uppdra åt annan anställd att fatta ett sådant beslut under förutsättning att den anställde har den kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs (3 kap. 8 § andra stycket polisförordningen). Endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas får beslutet fattas av en enskild polisman.

Om folksamlingen är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning är polisen hänvisad att ingripa mot enskilda ordningsstörare enligt rättegångsbalkens regler eller 13 § polislagen. Polisen kan som framgår ovan också ingripa med stöd av ordningslagen och, om förutsättningarna för det är uppfyllda, ställa in eller upplösa sammankomsten eller tillställningen.

Tillfälliga omhändertaganden kan inte ske enligt denna paragraf utan sådana kan göras endast efter prövning i varje enskilt fall.

Kroppsvisitation m.m. – 19 § polislagen

Regler om kroppsvisitation m.m. finns i 19 § polislagen. Denna bestämmelse skiljer sig från rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation. Kroppsvisitation enligt rättegångsbalken får som ovan redogjorts för bara företas mot den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa. Endast om det finns synnerlig anledning att anta att ett föremål som kan tas i beslag kommer att anträffas eller det annars är av betydelse för brottsutredningen får en person som inte är skäligen misstänkt kroppsvisiteras. Kroppsvisitation enligt 19 § polislagen får däremot företas under vidare förutsättningar. Bestämmelsen lyder:

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen och andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsens andra stycke tillkom år 1987. Med stöd av detta har polisen fått rätt att kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och andra farliga föremål så som kättingar, batonger, järnrör och andra liknande föremål. I begreppet kroppsvisitation inryms också undersökning av t.ex. handväskor och andra väskor som personen i fråga bär med sig.

I förarbetena understryks att de befogenheter som gäller i detta sammanhang bara är avsedda att utnyttjas i situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att vapen och andra tillhyggen skall komma till användning vid våldsbrott (prop. 1986/87:115 s. 5 ff.). Det framhålls att det är ytterst väsentligt att den praktiska tillämpningen inte får en sådan utformning att den av allmänheten uppfattas som utslag av obefogat trakasseri. Som exempel på typfall då bestämmelsen kan komma till användning anges offentliga evenemang där risken för våld erfarenhetsmässigt är överhängande. Polisen har vid sådana tillfällen befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig eller i handbagage medför föremål som kan användas för att skada andra. Enligt förarbetena får det ingripande som en visitation innebär självfallet inte vara större än vad som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Som regel anses det tillräckligt med en ytlig kroppsbesiktning bestående i att polismannen systematiskt känner i eller utanpå fickor och kläder samt kontrollerar medhavda väskor och dylikt.

Bestämmelsens utformning innebär att alla polismän har befogenhet att genomföra en kroppsvisitation under de föreskrivna förutsättningarna. I de fall då en mer rutinmässig visitation i samband med idrottsevenemang eller liknande aktualiseras bör dock, enligt förarbetena, regelmässigt ett sådant beslut fattas av en polisman i befälsställning (prop. 1986/87 s. 12).

Särskilda befogenheter i skyddande eller förebyggande syfte – 23 och 24 §§ polislagen

23 § polislagen23 § polislagen har följande lydelse.

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

För att denna bestämmelse skall vara tillämplig krävs alltså att det föreligger risk för ett brott av en särskild typ, nämligen ett sådant som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Som exempel på sådana brott nämns i förarbetena ett anonymt meddelande att en bomb placerats på viss plats eller att polisen får anledning att misstänka att våldsamma angrepp planeras på en främmande statschef på besök i Sverige (prop. 1983/84:111 s. 134 ff.).

De åtgärder som nämns i bestämmelsens första stycke får enligt förarbetena inte vidtas i mera allmänt förebyggande syfte (prop. 1983/84:111 s. 134 ff.). Det måste alltid förutsättas att man verkligen kan peka på att det på grund av särskilda omständigheter föreligger en viss risk. Proportionalitetsprincipen får här betydelse. Ett ingripande måste till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i ett rimligt förhållande till den fara som hotar.

Om en allvarlig brottsrisk finns får en polisman kroppsvisitera de personer som uppehåller sig på den plats som omfattas av risken. Med kravet att risken skall vara allvarlig har avsetts att markera att den skall vara mer påtaglig än vad som krävs för att bestämmelsens första stycke skall vara tillämpligt. I förarbetena anges som exempel att polisen fått kännedom om att ett attentat

planeras mot en utländsk regeringsledamot på besök i landet (prop. 1983/84:111 s. 135 f.).

Polismyndigheten beslutar om åtgärder enligt aktuell paragraf. Endast om det är så brådskande att ett beslut inte kan avvaktas får en enskild polisman vidta en sådan åtgärd.

24 § polislagen Polismyndigheten får enligt 24 § polislagen förbjuda tillträde till visst område eller utrymme om det i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Detta gäller också om det finns risk för sådana störningar.

Enligt bestämmelsen får polismyndigheten under samma förutsättningar också anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg.

Endast om någon av åtgärderna i denna bestämmelse är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas får en polisman själv vidta åtgärden.

Dokumentation

Enligt 27 § polislagen skall polisen föra protokoll över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen samt vid omhändertagande av föremål. Av protokollet skall framgå

1. vem som har fattat beslutet om ingripandet,

2. grunden för beslutet och tidpunkten för när det har fattats,

3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,

4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot,

5. tiden för ingripandet samt

6. vad som i övrigt förekommit vid ingripandet.

Ansvarig för att protokoll upprättas är, i fråga om uppgifter under punkterna 1 och 2, den som har fattat beslutet och, i fråga om uppgifter som avses under punkterna 3–6, den som är att anse som förman vid ingripandet.

Bestämmelsen om dokumentation tillkom år 1998. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör polisen alltid sträva efter att få fram identitetsuppgifter i samband med ett ingripande (prop. 1996/97: 175 s. 83). Denna strävan innebär emellertid ingen generell rätt att

kroppsvisitera eller göra husrannsakan hos någon i syfte att fastställa dennes identitet. Om det inte är möjligt att identifiera en person som polisen ingripit mot bör protokollet i varje fall innehålla någon form av beskrivning av personen i fråga. Har polisen avlägsnat deltagare i en stor ordningsstörande folksamling bör det åtminstone antecknas i protokollet ungefär hur många personer ingripandet avsåg och var de befann sig.

Med vad som i övrigt förekommit vid ingripandet (punkten 6) menas t.ex. tidpunkten när den omhändertagne tas i förvar, tidpunkten för frigivandet, uppgift om att den frihetsberövade underrättats om sina rättigheter, tecken på skador eller sjukdomar, tidpunkter för måltider och förhör.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd beträffande dokumentation enligt polislagen (RPSFS 2000:15, FAP 100-2). Dessa innehåller bestämmelser om vilka blanketter som skall användas när olika former av ingripanden sker.

3.3. Vissa straffbestämmelser

De brott som i detta sammanhang främst är aktuella kallas med ett samlingsnamn brott mot den allmänna ordningen. Dessa brott regleras i 16 kap. brottsbalken. Kapitlet innehåller bl.a. bestämmelser om upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten och uppvigling.

3.3.1. Upplopp

Om en folksamling stör den allmänna ordningen med uppsåt – dvs. med avsikt – att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig inte på myndighets befallning döms, enligt 16 kap. 1 § brottsbalken, deltagare i folksamlingens förehavande för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. Anstiftare och anförare döms enligt samma bestämmelse till fängelse i högst fyra år. Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning straffas endast anstiftare och anförare. Straffskalan är i detta fall böter eller fängelse i högst två år.

3.3.2. Våldsamt upplopp

Enligt 16 kap. 2 § brottsbalken döms deltagare i en folksamlings förehavande för våldsamt upplopp om folksamlingen, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld mot person eller egendom. Som deltagare i en folksamlings förehavande anses även den som inte själv utövat våld, men han eller hon måste då ha visat sig vara sympatisör med utövningen av våldet, t.ex. genom hotande eller upphetsande rop eller genom att springa med i en folksamling som gått till attack. Enligt denna bestämmelse spelar det, i motsats till vad som gäller enligt bestämmelsen om upplopp, inte någon roll om en skingringsbefallning meddelats eller ej eftersom det i detta fall inte krävs att en myndighet varit närvarande.

Straffet för anstiftare och anförare är fängelse i högst tio år och för annan deltagare böter eller fängelse i högst fyra år.

3.3.3. Ohörsamhet mot ordningsmakten

Om en deltagare i en folksamling som stör den allmänna ordningen inte rättar sig efter en för ordningens upprätthållande meddelad befallning gör han eller hon – under förutsättning att det inte är fråga om ett upplopp – sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakten. Det gör även, under samma förutsättning, den som deltar i en ordningsstörande folksamling och som tränger in på ett område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat. För straffbarhet fordras att deltagaren i folksamlingen verkligen uppfattat befallningen eller fått kännedom om fridlysningen eller avspärrningen.

Straffet för ohörsamhet mot ordningsmakten är, enligt 16 kap. 3 § brottsbalken, böter eller fängelse i högst sex månader.

3.3.4. Uppvigling

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller på annat sätt söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, döms enligt 16 kap. 5 § brottsbalken för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ringa fall – dvs. lindrigare fall – är inte straffbara. Vid bedömande av huruvida en gärning är att anse som ringa skall hänsyn särskilt tas till om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller av andra omständigheter att anse som grovt, är straffet fängelse i högst fyra år.

3.4. Viss registerlagstiftning m.m.

3.4.1. Inledning

Den grundläggande bestämmelsen om registrering av personuppgifter finns i 2 kap. 3 § regeringsformen. En anteckning om en medborgare i ett allmänt register får enligt första stycket inte utan hans eller hennes samtycke grundas enbart på hans eller hennes politiska åskådning. I motiven till bestämmelsen uttalade föredragande statsrådet att åsiktsregistrering utan anknytning till befarade brottsliga handlingar inte skulle få förekomma men att å andra sidan sådan registrering av säkerhetsrisker som då gjordes i det s.k. SÄPO-registret inte kunde undvaras som ett led i skyddet för det demokratiska samhällsskicket. Det måste ändå, enligt föredraganden, anses vara värdefullt att de yttersta gränserna för det allmännas möjligheter att registrera medborgarnas politiska åsikter klart angavs i grundlagen (prop. 1975/76:209 s. 117).

I ett senare lagstiftningsärende (prop. 1987/88:57, KU19, rskr. 117, 1988/89:KU 2, rskr. 11) infördes ett andra stycke i bestämmelsen. Enligt detta skall varje medborgare i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans eller hennes personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling.

Bestämmelsen i 2 kap. 3 § regeringsformen utgör således utgångspunkten för all lagstiftning som gäller registrering av personuppgifter.

Under de senaste åren har i Sverige införts omfattande ny lagstiftning för behandling av personuppgifter. Syftet har framför allt varit att anpassa lagstiftningen till den nya informationstekniken. Den bygger till stor del på internationella beslut och överenskommelser, bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet

av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) samt Europarådets rekommendation, No. R (87) 15, om användningen av personuppgifter inom polissektorn. De grundläggande bestämmelserna finns i personuppgiftslagen (1998:204). Personuppgiftslagen innehåller regler om bl.a. datasäkerhet, dataflöde över nationsgränser och användning av personuppgifter för forskning och statistik. Personuppgifter får bara samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Vidare säkras den personliga integriteten genom en insynsrätt för den registrerade, regler som anger till vem behandlade personuppgifter får utlämnas samt regler om hur länge uppgifterna får bevaras. Den myndighet som behandlar personuppgifter är i princip skyldig att lämna information om registreringen till en registrerad person om det inte i en författning föreskrivs undantag från denna skyldighet. Samtidigt säkrar sekretesslagstiftningen att uppgifterna inte lämnas ut till vem som helst. Personuppgifter får inte bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen.

Datainspektionen har till uppgift att se till att registerhanteringen sköts på rätt sätt och sedan den 1 juli 1996 finns det en särskild myndighet, Registernämnden, som bl.a. har till uppgift att följa Säkerhetspolisens registrering av uppgifter.

Personuppgiftslagen innehåller generella riktlinjer för bl.a. behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad, dvs. i första hand datoriserad. Såvitt avser polisens registrering av personuppgifter finns särskilda regler i lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) och lagen (2000:344) om Schengens informationssystem.

3.4.2. Svenska polisregister

Allmänt

I vårt arbete har frågan om polisens registreringar varit föremål för oro och undran hos bl.a. demonstranter och föräldrar till ungdomar som blivit föremål för någon åtgärd av polis, t.ex. omhändertagande enligt 13 § polislagen. Vi har därför ansett det angeläget att redovisa och försöka förklara det gällande regelverket. Regleringen är dock relativt komplicerad. Definitionerna är ofta abstrakta och svåra att förstå. Det kan förklaras av att regleringen vuxit fram under lång tid och att de nu ADB-baserade registren tidigare har

förts manuellt. Det har således varit fråga om att anpassa lagstiftningen till en verklighet där användandet av ny teknik ingår som en naturlig del. Regleringen är uppdelad på flera lagar. Dessutom är inte alla register särskilt reglerade i lag utan polisen kan upprätta ytterligare register. Därvid gäller dock de generella bestämmelserna i personuppgiftslagen och polisdatalagen.

Belastningsregistret

I belastningsregistret, som förs av Rikspolisstyrelsen, registreras uppgifter om domar och beslut rörande påföljder m.m. Dess ändamål är att ge information till bl.a. polis- och tullmyndigheter i deras brottsförebyggande och brottsutredande arbete samt till de allmänna domstolarna för straffmätning och val av påföljd. I lagen respektive förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns bestämmelser om under vilka förutsättningar uppgifter får lämnas ut till enskilda och till svenska och utländska myndigheter.

Misstankeregistret

För att samordna förundersökningar mot en misstänkt person och för att underlätta tillgången till uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos bl.a. polis- och åklagarmyndigheter förs ett särskilt misstankeregister. Uppgifter i registret gallras när en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av misstanken, när åtal har lagts ned, när dom eller beslut har meddelats eller när en begäran om utlämning har avgjorts. I lagen respektive förordningen (1999:1135) om misstankeregister finns bestämmelser om under vilka förutsättningar uppgifter får lämnas ut till enskilda och till svenska och utländska myndigheter.

Det allmänna spaningsregistret

Det allmänna spaningsregistret (ASP), som inte är särskilt författningsreglerat, förs av Rikspolisstyrelsen med tillstånd av Datainspektionen. Registret utgår från misstänkta gärningsmän. Registret innehåller även uppgifter om personer med anknytning till den misstänkte, vilka inte behöver vara misstänkta för brott för att registrering skall få ske. Deras namn är dock inte sökbara i ASP om de inte själva är misstänkta för brott. De allra flesta uppgifter i ASP

gallras automatiskt efter 18 månader om ingen ny uppgift noteras om personen.

Allmänt om personregistrering enligt polisdatalagen

Polisdatalagen, som gäller sedan den 1 april 1999, gäller utöver personuppgiftslagen och innehåller de särregler som ansetts nödvändiga i polisens verksamhet. Den innehåller både allmänna regler om behandling av personuppgifter i polisiärt arbete och regler om vissa särskilda register, bl.a. SÄPO-registret.

Polisdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när något sådant inträffat eller bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

De flesta polisregister innehåller endast uppgifter om personer som är misstänkta för något konkret brott. I vissa fall får emellertid polisen även behandla personuppgifter mot personer som inte är misstänkta för något särskilt brott. Detta är fallet såvitt gäller polisdatalagens reglering av kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregister.

Kriminalunderrättelseverksamhet

Med underrättelseverksamhet avses i polisdatalagen polisverksamhet som består i att samla, bearbeta och analysera information för att klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Med kriminalunderrättelseverksamhet avses annan underrättelseverksamhet än den som bedrivs av Säkerhetspolisen. Förenklat kan sägas att kriminalunderrättelseverksamhet är polismyndigheternas verksamhet med att klarlägga om brottslig verksamhet har förekommit, pågår eller kan förutses och som inte är förundersökning, dvs. den del av polisens arbete som inte består i att utreda

ett visst konkret brott.

Automatiserad behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet får ske endast om en särskild undersökning har inletts under ledning av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats

eller kan komma att utövas (14 § polisdatalagen). Med allvarlig brottslig verksamhet menas i lagen verksamhet som innefattar brott för vilket fängelse i två år eller däröver är föreskrivet.

Med begreppet särskild undersökning avses i lagen en undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 § polisdatalagen). En särskild undersökning är således inte ett register i vanlig bemärkelse utan ett ärende hos polisen rörande viss brottslighet, t.ex. MCrelaterad brottslighet eller handel med narkotika. Att detta förfarande särskilt reglerats beror på att polisen numera får göra sådana utredningar med hjälp av automatisk databehandling, vilket innebär särskilda risker för intrång i den enskildes integritet. På grund av denna integritetskänslighet har de särskilda undersökningarna ansetts skola omges med särskilda restriktioner.

Rikspolisstyrelsens eller polismyndighetens beslut att inleda en särskild undersökning skall innehålla uppgifter om ändamålet med behandlingen och de villkor i övrigt som behövs för att förebygga otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet (15 § polisdatalagen).

Uppgifter, i anledning av särskild undersökning, om en enskild person som det inte finns någon misstanke mot skall förses med en upplysning om detta förhållande (14 § polisdatalagen).

I förarbetena till lagstiftningen uttalade regeringen att syftet med automatiserad behandling av personuppgifter i särskilda undersökningar var att polisen skulle få ett verktyg för att bearbeta och analysera insamlat material för att få fram ett underlag som är tillräckligt för ett beslut att inleda förundersökning eller som underlag för operativa insatser för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Det medförde, enligt regeringen, att det kunde bli fråga om att behandla även uppgifter om personer som det i och för sig inte fanns någon misstanke mot, t.ex. anhöriga eller arbetskamrater. Det var därför viktigt att tillgången till uppgifterna begränsades till en särskild personkrets: i princip endast till de tjänstemän som enligt beslut skulle arbeta med den särskilda undersökningen (prop. 1997/98:97 s. 125).

Endast de personer som arbetar med en särskild undersökning får ha direktåtkomst till de uppgifter som behandlas automatiserat i undersökningen (7 § polisdataförordningen

[

1999:81]). Uppgifter

som behandlas automatiserat i en särskild undersökning får lämnas ut till en annan polisman, Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, tull-

myndighet eller skattemyndighet endast om uppgiften kan antas ha särskild betydelse för en pågående undersökning eller andra brottsbekämpande åtgärder (8 § polisdataförordningen).

Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall lämnas till den myndighet som ansvarar för framställning av sådan statistik (6 § polisdatalagen).

I vilka fall uppgifter får lämnas till utländska myndigheter regleras i polisdatalagen och polisdataförordningen. Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige tillträtt. Om det är förenligt med svenska intressen får uppgifter också lämnas till en utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst, till en polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott samt till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet.

Därutöver får Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter om efterlysta personer och avlägsnanden ur landet till vissa svenska myndigheter och till de centrala utlänningsmyndigheterna i de nordiska länderna.

I 13 § polisdatalagen ges en allmän bestämmelse att uppgifter som inte längre behövs för sitt ändamål skall gallras om inte annat anges. I övrigt gäller att uppgifter i en särskild undersökning skall gallras senast ett år efter det att beslutet om behandlingen av personuppgifter fattades. Om det är av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall kunna avslutas får dock uppgifterna behandlas under längre tid.

Kriminalunderrättelseregister

Kriminalunderrättelseregister får föras för att ge underlag för beslut om särskilda undersökningar avseende allvarlig brottslig verksamhet eller för att underlätta tillgången till allmänna uppgifter med anknytning till underrättelseverksamhet (17 § polisdatalagen).

Kriminalunderrättelseregister får föras av Rikspolisstyrelsen eller av en polismyndighet (18 § polisdatalagen). Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Ekobrottsmyndigheten får ha direkt åtkomst till kriminalunderrättelseregistren. Åtkomsten till registren skall emellertid vara förbehållen de personer som på grund av sina

arbetsuppgifter behöver tillgång till information om sådana uppgifter som behandlas i kriminalunderrättelseregistren. Särskilda regler gäller för personal vid Ekobrottsmyndigheten (9 § polisdataförordningen).

Ett kriminalunderrättelseregister får innehålla uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om uppgifterna ger anledning att anta att allvarlig brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas. Med allvarlig brottslig verksamhet menas, liksom när det gäller särskilda undersökningar, verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller därutöver. Det krävs vidare att den person som avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva den allvarliga brottsliga verksamheten. Uppgifter om transportmedel eller varor som kan antas ha samband med allvarlig brottslig verksamhet eller om hjälpmedel som kan ha använts i samband med sådan verksamhet får dock registreras, även om uppgifterna kan hänföras till en enskild person som det inte finns någon misstanke mot. Uppgifterna skall då förses med upplysning om att det inte finns några misstankar mot denne (19 § polisdatalagen).

Uppgifter ur ett kriminalunderrättelseregister får lämnas ut till Kustbevakningen, Tullverket eller en skattemyndighet om uppgiften kan antas ha särskild betydelse för en pågående undersökning i myndighetens brottsutredande verksamhet eller för andra brottsbekämpande åtgärder.

Såvitt gäller utlämnande för framställning av rättsstatistik och till utländska myndigheter är bestämmelserna desamma som för kriminalunderrättelseverksamhet.

Uppgifter i ett kriminalunderrättelseregister skall gallras senast tre år efter det att en uppgift om personen som kan föranleda registrering sista gången infördes. Om det dessförinnan har inletts en särskild undersökning får uppgifterna stå kvar tills undersökningen har avslutats (21 § polisdatalagen).

Ett centralt ärendehanteringssystem för kriminalunderrättelseregistrering

Inom Rikspolisstyrelsen har utvecklats ett nytt ärendehanteringssystem för kriminalunderrättelseregistrering (KUR). Härigenom har skapats en nationell databas som varje polismyndighet har tillgång till. Endast sådana befattningshavare som är knutna till en-

heter eller rotlar som sysslar med kriminalunderrättelseverksamhet har behörighet att behandla uppgifter i registret.

I KUR läggs in personuppgifter som avser personer mot vilka det föreligger skäliga misstankar om att de utövar eller har utövat allvarlig brottslig verksamhet. Misstankarna behöver inte avse konkreta brott. Uppgifterna i KUR insamlas enbart för ändamålet att bearbetas i den databasen. Någon automatiserad överföring av uppgifter från andra register eller särskilda undersökningar till KUR förekommer däremot inte.

Säkerhetspolisen

I Säkerhetspolisens verksamhet används flera olika databaser som innehåller personuppgifter. Polisdatalagen föreskriver att Säkerhetspolisen skall föra ett register (SÄPO-registret) som har till ändamål att

- underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, - underlätta spaning i syfte att bekämpa terrorism och - utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627).

SÄPO-registret får innehålla uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om den uppgifterna gäller kan misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets säkerhet eller terrorism, om personen har undergått registerkontroll eller om det med hänsyn till registrets ändamål annars finns särskilda skäl till det. Registrering får således ske redan vid misstankegraden ”kan misstänkas”, dvs. vid en lägre misstankegrad än ”skälig misstanke” som gäller vid registrering i kriminalunderrättelseregister.

Såvitt gäller utlämnande för framställning av rättsstatistik och till utländska myndigheter är bestämmelserna desamma som för kriminalunderrättelseverksamhet.

Registrerade uppgifter skall gallras senast tio år efter det att en sådan uppgift om personen, som kan föranleda registrering senast infördes. Om det finns särskilda skäl får dock uppgifterna stå kvar under längre tid (35 § polisdatalagen).

Hos Säkerhetspolisen finns vidare Säkerhetspolisens centralregister. Denna databas innehåller uppgifter om personer mot vilka

det föreligger misstankar om brottslig verksamhet, som inte behöver vara preciserade till vissa konkreta brott. Det förkommer även uppgifter om personer som har samband med någon som antecknats på grund av en misstanke. Ändamålet med centralregistret är att det skall utgöra ett spaningsregister i Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet och för att bekämpa terrorism. Vidare används uppgifter ur databasen som underlag för registerkontroller. Uppgifterna i centralregistret är tillgängliga för Säkerhetspolisens operativa personal i enlighet med särskilda behörighetsregler. Det finns också särskilda regler som föreskriver att bara vissa av befattningshavarna har rätt att anteckna uppgifter i registret.

Registernämnden, som är en statlig myndighet, skall bl.a. granska Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen, särskilt med avseende på vad som där sägs om att uppgifter om en person inte får behandlas enbart grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexuella läggning.

Pågående utredningsarbete

Regeringen tillsatte i december 1999 en särskild utredare med uppdrag att följa genomförandet av den nya polisregisterlagstiftningen (dir 1999:99). Utredningen, som antog namnet Polisdatautredningen, redovisade sitt arbete i november 2001 i betänkandet Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (SOU 2001:92). Utredningen, som föreslår en ny polisdatalag, konstaterar i sitt betänkande att aktuell reglering om behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet har kommit att försvåra polisens arbete med att verka problemorienterat och brottsförebyggande. Utredningen fastslår att en lag om behandling av personuppgifter inte bör vara inriktad på att reglera vissa verksamheter eller arbetsmetoder inom polisen och föreslår bl.a. att bestämmelserna om kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregister ersätts av bestämmelser om behandling av uppgifter om enskilda personer som det inte finns någon misstanke om brott mot. Även fortsättningsvis bör, enligt utredningen, uppgifter om en enskild person som det inte finns någon misstanke om brott mot få behandlas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två

år eller mer. Alla uppgifter som är nödvändiga för ändamålet med behandlingen bör få behandlas. Om uppgifter om en person som det över huvud taget inte finns någon misstanke mot behandlas, skall uppgiften förses med en anteckning om detta förhållande. Personuppgifterna bör också förses med upplysningar om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak. Lagförslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

3.4.3. Interpol och Europol

Allmänt

Det internationella polissamarbetet har på senare år ökat kraftigt i omfattning. Samverkansformerna har blivit fler och mängden information som utväxlas har också ökat avsevärt.

Den svenska polisens internationella arbete sker – förutom bilateralt – främst genom medverkan i Interpol, Europol, Schengensamarbetet, Östersjösamarbetet samt i det nordiska polis- och tullsamarbetet (PTN).

I Sverige har Nationella sambandskontoret vid Rikskriminalpolisen till uppgift att samordna den internationella operativa verksamhet som ankommer på Rikskriminalpolisen i dess egenskap av svensk huvudman för bl.a. Interpol, Europol och Schengens datasystem SIS/SIRENE.

Interpol

Interpols syfte är att främja polisiärt bistånd mellan de 178 medlemsländernas polisorganisationer. Samarbetet inom Interpol bedrivs enligt principerna om respekt för den nationella suveräniteten, bekämpandet av brott som faller under allmän strafflag och principen om att varje medlemsland kan samarbeta med vilket annat medlemsland som helst. Interpol har inte några överstatliga befogenheter. Internationellt rättsligt samarbete genom Interpol grundas i stället på att åtgärder företas av varje lands brottsbekämpande myndigheter inom ramen för dess resurser och lagstiftning.

Vid Generalsekretariatet i Lyon, Frankrike, finns databaser för lagring och bearbetning av information om personer misstänkta

eller dömda för brott samt om narkotikabrott, stulna bilar, stulen konst och förfalskade pengar. I en särskild databas finns utvald information om internationellt efterlysta personer och personer dömda eller misstänkta för grov brottslighet. Denna databas är direkt tillgänglig för de nationella Interpolbyråerna via elektronisk post eller via särskild förbindelse.

Rikskriminalpolisen är nationell Interpolbyrå för Sverige. Det dagliga arbetet utförs vid Nationella sambandskontoret.

Europol

Medlemsstaterna i Europeiska unionen har genom Europolkonventionen beslutat upprätta en europeisk polisbyrå. Konventionen har ratificerats av samtliga medlemsstater. Riksdagen beslutade under hösten 1997 att Sverige skulle ansluta sig (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 22). Europol, med säte i Haag, Nederländerna, inledde sin fulla verksamhet den 1 juli 1999.

Europol skall förbättra effektiviteten hos främst de nationella polismyndigheterna (men även tullen och i vissa fall åklagarmyndigheterna) i medlemsländerna och förbättra deras inbördes samarbete i den förebyggande och brottsbekämpande verksamhet som riktar sig mot den allvarliga internationella brottsligheten.

Europol kan tas i anspråk när de faktiska omständigheterna visar att det förekommer en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller flera medlemsländer och som med hänsyn till brottslighetens omfattning, svårhetsgrad och konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt handlande från medlemsländernas sida. Europol är under dessa förutsättningar behörigt att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa särskilt allvarliga brott. Dessa brott är enligt konventionen narkotikahandel, människohandel däribland barnpornografi, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna fordon, brottslighet som är förknippad med nätverk för illegal invandring, terrorism, falskmynteri och förfalskning av andra betalningsmedel och penningtvätt. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 2002 har genom en bilaga till Europolkonventionen ytterligare brott kommit att ingå i Europols ansvarsområde, bl.a. allvarliga former av internationell brottslighet såsom miljöbrott, organiserade former av rån, olaglig handel med kulturföremål och piratkopiering. Skadegörelse och våldsamt upplopp, som är de brott som främst förekommer i anslutning till

demonstrationer ingår däremot inte i kategorin brott som ligger inom Europols behörighetsområde.

Inom varje medlemsstat finns en nationell enhet som är enda förbindelselänk mellan Europol och medlemsländerna. I Sverige är det Rikskriminalpolisen som har denna funktion. Rikskriminalpolisen har till uppgift att förse Europol med de uppgifter som från de svenska polisregistren eller motsvarande skall överlämnas till Europol och att ta emot uppgifter som kommer från Europol och vidarebefordra dessa till behöriga myndigheter enligt konventionen, dvs. polismyndigheterna, Säkerhetspolisen, Tullverket, Kustbevakningen och i vissa avseenden åklagarmyndigheterna.

Sverige har två sambandsmän placerade vid huvudkontoret i Haag – en från polisen och en från tullen. Sambandsmännen är de nationella enheternas representanter i Europol och har till uppgift att praktiskt genomföra informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella enheterna samt att samverka med Europols tjänstemän i bl.a. analysarbetet.

Den övergripande ledningen av Europol handhas av en styrelse. Chefen för Rikspolisstyrelsen är svensk ledamot i denna styrelse med chefen för Rikskriminalpolisen som ersättare.

Europols datasystem

Den centrala beståndsdelen i Europol är dess databaserade informationssystem. Detta skall bestå av ett informationsregister, ett analysregister och ett indexsystem.

Informationsregistret, som beräknas vara i bruk fullt ut under år 2003 avses innehålla uppgifter om personer som är dömda eller misstänkta för sådana brott som ligger inom Europols behörighet.

Uppgifterna kan också avse personer mot vilka det finns graverande omständigheter som ger anledning att anta att de kommer att begå brott inom Europols behörighetsområde. De personuppgifter som förekommer är av standardiserat slag som exempelvis uppgifter om namn, födelsetid och födelseort, kön, vissa signalementsuppgifter osv. Vidare får antecknas uppgift om brott och gärningsbeskrivning m.m. samt fällande domar. Dessa uppgifter är medlemsländerna skyldiga att utan särskild begäran föra in i informationsregistret från sina egna polisregister.

En av Europols huvuduppgifter är att genomföra analyser som ett led i kriminalunderrättelseverksamheten. Detta arbete har påbörjats. Analyserna genomförs i projektform och varje projekt-

grupp kan, om det behövs, efter särskilt beslut från styrelsen i Europol lägga upp ett särskilt arbetsregister (analysfil). Konventionen skiljer mellan strategisk analys och analys som har ett operativt syfte. Den strategiska analysen innehåller övergripande uppgifter t.ex. om den allmänna strukturen på viss brottslighet eller om smugglingsvägar för viss narkotika. Den strategiska analysen innehåller inga personuppgifter. Analys som har ett operativt syfte är direkt inriktat mot pågående undersökning eller utredning i ett eller flera länder och ett arbetsregister som inrättats för sådant ändamål får innehålla personuppgifter. I ett sådant register får till att börja med förekomma de uppgifter om personer som finns i informationsregistret. Vidare får föras in uppgifter om vittnen, brottsoffer, kontakter och andra personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds.

Det är endast analytikerna i respektive projektgrupp som har direkt tillgång till analysregistren. För att dessa register skall kunna fylla sin funktion som kunskapskälla för medlemsländernas sambandsmän finns ett särskilt indexregister. Indexregistret ger svar på frågan om det i analysregistren finns uppgifter som berör det nationella polisarbetet i sambandsmannens hemstat utan att registrets innehåll eller analysresultat avslöjas.

Som tidigare nämnts är medlemsstaterna utan begäran skyldiga att förse Europols informationsregister med vissa grundläggande uppgifter. Ytterligare uppgifter skall överlämnas till informationsregistret på Europols begäran om nationell lagstiftning tillåter att överlämnande sker. I fråga om de uppgifter som skall införas i analysregistren gäller att sådana uppgifter på begäran skall överlämnas till Europol om nationell lagstiftning tillåter att uppgifterna används för att utföra analyser i kriminalunderrättelseverksamhet i hemlandet.

Europolkonventionen innehåller ett antal regler som tar sikte på enskildas integritetsskydd och skydd för känsliga personuppgifter.

Uppgifter får införas, avläsas, bearbetas och användas endast för att utföra Europols arbetsuppgifter och uppfylla dess mål enligt konventionen. För att kontrollera att missbruk inte sker skall alla uttag ur informationsregistret och vart tionde uttag ur övriga register rapporteras. Om en personuppgift utplånas i ett nationellt register varifrån den överförts till Europol skall den också utplånas ur Europols register om inte Europol mot bakgrund av underrättelser från annat håll har ett intresse av att uppgiften behålls.

Det åvilar Nationella sambandskontoret att svara för rättning och gallring av de inmatade uppgifterna i informationssystemet. En

generell gallringsfrist om tre år gäller för personuppgifter i Europols register. Kontrollen att Europol uppfyller sina skyldigheter enligt konventionen handhas av en gemensam tillsynsmyndighet bestående av två dataskyddsexperter från varje medlemsstat. För Sveriges del har Datainspektionen fått motsvarande uppgifter i förhållande till det Nationella sambandskontoret.

I Europolkonventionen finns också bestämmelser som går ut på att enskilda skall kunna ta till vara sina rättigheter mot Europol. Grundregeln är att var och en antingen skall kunna få tillgång till uppgifter om sig själv i registren, om inte sekretessregler lägger hinder i vägen, eller få till stånd ett förfarande för att kontrollera att eventuella uppgifter är rättsenligt införda. Det avgörande för vilken av dessa möjligheter som står den enskilde till buds är det nationella regelsystemet i den medlemsstat i vilken begäran framställs.

3.4.4. Schengensamarbetet

Allmänt

EU:s grundtankar innebär fri rörlighet i Europa för personer, varor, tjänster och kapital. För att fullt ut förverkliga den fria rörligheten för personer ingicks år 1985 ett avtal mellan Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna i Schengen i Luxemburg. Avtalet innebar att länderna gemensamt skulle ansvara för den yttre gränskontrollen, att personkontrollen vid de gemensamma (inre) gränserna skulle avskaffas samt att ett polisiärt och rättsligt samarbete mot internationell kriminalitet och illegal invandring skulle utvecklas. Fem år senare undertecknades en tillämpningskonvention, Schengenkonventionen, som innehåller bestämmelser och praktiska åtgärder för att fullt ut genomföra Schengenavtalets syfte. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft år 1999, är Schengensamarbetet en del av EU och styrs således av EU-regler.

Av EU-länderna deltar alla utom Storbritannien och Irland i Schengensamarbetet. Sverige deltar operativt sedan den 25 mars 2001. Island och Norge har träffat ett särskilt samarbetsavtal för att ansluta sig till Schengensamarbetet.

För medborgarna i Schengenstaterna och övriga medlemsstater i EU (jämte Island och Norge) innebär Schengensamarbetet att de, väl inne på Schengenstaternas territorium, fritt kan röra sig inom detta område. För tredjelandsmedborgare innebär det en rätt att

röra sig fritt inom området under högst tre månader under en tidsperiod om sex månader eller, om viseringsplikt föreligger, under den tid viseringen gäller.

Inre gräns inom Schengen avser dels den geografiska gränsen mellan två Schengenstater och den yttre gränsen utgörs av gränsen mellan en Schengenstat och tredje land. Med tredje land menas alla stater som inte deltar i Schengensamarbetet. En internationell flygplats och hamn utgör också yttre Schengengräns när den tar emot trafik från tredje land.

Vid yttre Schengengräns skall myndigheterna genomföra vissa kontroller. Personkontroll vid inresa skall göras för att kontrollera att personen uppfyller kraven för att komma in i Schengen, dvs. har godtagbara resehandlingar, erforderlig visering samt tillräckliga medel för sitt uppehälle. Den inresande får inte heller vara en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Slutligen skall personkontroll ske även vid utresa.

När den allmänna ordningen eller statens säkerhet kräver det, kan en Schengenstat besluta om att vid de inre gränserna, under en begränsad tidsperiod, genomföra nationella gränskontroller, som är anpassade till det aktuella läget. Denna möjlighet har utnyttjats vid större tidsbegränsade händelser. Det har gällt t.ex. EU-toppmöten under ett lands ordförandeskap, Europamästerskapen i fotboll år 2000 samt NATO:s utrikesministermöte på Island år 2002. En sådan tidsbegränsad nationell gränskontroll genomfördes också under toppmötet i Göteborg (se avsnitt 6.3.3.5). Detta rör sig om situationer då undantag från Schengenregelverket görs och skall inte förväxlas med de kontroller som ett land genomför under normala omständigheter.

I Schengenkonventionen förbinder sig staterna att låta sina polismyndigheter bistå varandra i syfte att förhindra och upptäcka brott. Detta avser såväl informationsutbyte som operativ samverkan. Vad gäller det operativa polissamarbetet finns bl.a. regler om fortsatt övervakning på annan Schengenstats territorium och fortsatt efterföljande över landgräns. Huvudregeln är i båda fallen att samtycke skall inhämtas från den stat som berörs. Det operativa polissamarbetet berör även kommunikationsfrågor. Schengenstaterna skall sålunda, särskilt i gränstrakterna, upprätta direkta tele- och radioförbindelser för att underlätta polis- och tullsamarbetet. Avsikten med detta är bl.a. att i rätt tid kunna vidarebefordra information när det gäller övervakning och efterföljande över gränserna.

Schengens informationssystem

Schengens informationssystem (SIS), är ett datasystem som är uppbyggt som ett spanings- och efterlysningshjälpmedel. Registret är ett hjälpmedel för Schengenstaterna där de kan registrera framställningar om åtgärder enligt Schengenkonventionen.

SIS består av ett nationellt register för varje Schengenstat (det s.k. N.SIS) och en central teknisk stödfunktion (det s.k. C. SIS). C. SIS förser varje Schengenstats nationella register med uppgifter som är identiska med uppgifterna i de andra staternas nationella register. Varje Schengenstat använder sedan sitt nationella register för de sökningar som regleras i Schengenkonventionen.

Den information som utväxlas med anledning av en framställning i SIS sker via bestämda enheter, s.k. SIRENE-kontor i berörda länder. SIRENE är en förkortning för Supplementary Information

Requested at the National Entry. Informationen förmedlas således inte genom SIS utan utbyts mellan SIRENE-kontoren via telefax, e-post eller annat kommunikationsmedel. SIRENE-kontoren har huvudansvaret för respektive N.SIS. I Sverige finns enheten hos

Rikspolisstyrelsen.

SIS innehåller framställningar om:

N omhändertagande av en person som efterlysts för utlämning

(artikel 95)

 att en person skall nekas tillträde till eller uppehållstill-

stånd i Schengenstaterna (personen skall föras in på spärrlista, artikel 96)  uppgift om uppehållsort för en person som anmälts för-

svunnen, har förelagts att inställa sig vid domstol i brottmål, eller som skall dömas till påföljd för brott eller inställa sig för verkställighet av frihetsberövande (artiklarna 97 och 98)  tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till

dennes eller någon annans säkerhet (artikel 97)  dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder (artikel

99) samt  åtgärd beträffande fordon eller andra föremål, som har

efterlysts för att tas i beslag eller för att användas som bevismaterial vid en rättegång i brottmål (artikel 100).

Schengensamarbetet innebär bl.a. att genomresa skall medges en medborgare i tredje land, om vederbörande har visering eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan Schengenstat. Förekommer personen på den gemensamma spärrlistan i SIS kan det utgöra hinder mot genomresa.

De uppgifter som får registreras på spärrlista är bl.a. att en utlänning utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet (exempelvis om vederbörande dömts för gärning som har ett minimistraff på ett års fängelse) eller att utlänningen varit föremål för avvisning eller utvisning (artikel 96 i konventionen).

En rapport om dold övervakning eller särskild kontroll av personer eller fordon får göras i syfte att bekämpa brottslighet och förebygga hot mot den allmänna säkerheten och får endast ske under vissa förutsättningar. Det första fallet är om det finns sannolika skäl att misstänka att personen avser att begå, eller redan begår, ett stort antal synnerligen grova brott. Det andra fallet som får föranleda en sådan rapport är om den allmänna uppfattningen om personen, särskilt på grundval av redan begångna brott, leder till misstanke om att han även i fortsättningen kommer begå synnerligen grova brott. Företrädare för Rikskriminalpolisen har för oss förklarat att med synnerligen grova brott avses från svensk sida mycket allvarliga brott för vilka är föreskrivet fängelsestraff på lägst fyra år, exempelvis mord och grov mordbrand.

Varje Schengenstat råder själv över vilka uppgifter den lägger in i sin nationella enhet av SIS och som således kommer att överföras till de andra staterna. Däremot kommer de personuppgifter m.m. som omfattas av andra Schengenstaters registreringar att automatiskt flyta in till den svenska enheten av SIS.

Hur Rikspolisstyrelsen, som är ansvarig myndighet för den svenska enheten av SIS skall hantera registret framgår av lagen (2000:344) respektive förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem.

Registret innehåller endast uppgifter som behandlats av behöriga myndigheter i Schengenstaterna, i enlighet med respektive stats nationella lagstiftning. Rikspolisstyrelsen för in uppgifter i registret endast om behandling av motsvarande slag av uppgifter är tillåten enligt personuppgiftslagen, polisdatalagen eller annan svensk författning. Känsliga personuppgifter registreras inte. Det tillämpas olika gallringstider för olika slag av uppgifter. Uppgifter ur registret får under vissa förutsättningar lämnas ut till polismyndigheter, åklagarmyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket.

Sammanfattningsvis kan sägas att på spärrlistan finns endast personer som inte är medborgare i Schengenstat. Medborgare i Schengenstaterna förekommer i SIS endast om det finns ett nationellt beslut som skall verkställas t.ex. ett beslut om utlämning. Därutöver kan det finnas personuppgifter vid synnerligen grov brottslighet (artikel 99).

3.4.5. Sekretess för uppgifter i polisregister

Enligt Europarådets rekommendation om användning av personuppgifter inom polissektorn skall den registrerade i princip ha rätt att få tillgång till uppgifter i ett register. Denna rätt får dock begränsas om det är oundgängligt nödvändigt för att polisen skall kunna utföra sina uppgifter eller om det är nödvändigt för att skydda den registrerades eller andra personers fri- och rättigheter.

I personuppgiftslagen finns regler om en generell plikt för en registeransvarig att självmant eller på begäran av den registrerade informera honom eller henne om vilka uppgifter som finns registrerade.

Även när det gäller polisregister har den enskilde en principiell rätt att få ut uppgifter om sig själv. Såvitt gäller uppgifter i belastningsregistret har den enskilde en ovillkorlig rätt att få del av uppgifterna beträffande honom eller henne i det registret (9 § lagen om belastningsregister). För övriga polisregister är det sekretesslagens (1980:100) bestämmelser som är avgörande för om den enskilde har rätt att få ut uppgifter eller inte.

Sekretesslagen innehåller bestämmelser som inskränker både enskilda personers och myndigheters rätt att ta del av handlingar och uppgifter som förvaras hos myndigheter, dvs. undantagen från den svenska offentlighetsprincipen.

Hos polis- och åklagarmyndigheter gäller sekretess framför allt med hänsyn till polisens intresse av att förebygga eller beivra brott (den s.k. förundersökningssekretessen).

För att skydda polisens verksamhet gäller för uppgifter som hänför sig till såväl den öppna polisens som Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet, att dessa inte behöver lämnas ut om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas (5 kap. 1 § andra stycket). Denna sekretess kan åberopas både gentemot den registrerade och mot annan enskild.

I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns korresponderande regler om sekretess till skydd för den enskildes intressen. Uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i såväl lokala polisregister som i sådan behandling av personuppgifter som inte sker i registerform (särskild undersökning) får inte lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Detsamma gäller uppgifter som behandlas av Rikspolisstyrelsen. Denna sekretess gäller inte gentemot den registrerade själv (14 kap. 4 § sekretesslagen) utan bara mot andra enskilda.

I 1 kap. 3 § sekretesslagen finns regler om uppgiftslämnande från en myndighet till en annan. Sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut till en svensk myndighet om det följer av lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Sekretessbelagda uppgifter får inte röjas för en utländsk myndighet annat än om det sker i enlighet med en föreskrift i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till en svensk myndighet och det är förenligt med svenska intressen att uppgiften får lämnas ut. De föreskrifter som finns i dessa avseenden har såvitt avser de olika registren redovisats i respektive avsnitt.

3.4.6. Polisens rätt att fotografera

Det finns i regeringsformen inget direkt uttalat skydd mot fotografering, däremot för tagande av fingeravtryck (2 kap. 6 §). En skyldighet att underkasta sig fotografering eller någon därmed jämförbar åtgärd utgör ett sådant ingrepp i den enskildes personliga förhållanden som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen kräver stöd i lag.

Av intresse är också artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt artikeln har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privatliv. Rätten till skydd för privatlivet är av mycket allmän karaktär och omfattar skydd mot en mängd åtgärder som exempelvis övervakning av olika slag. Av artikelns andra punkt följer att undantag får göras men också att detta måste ske genom lag. En sådan begränsning får bara ske om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska väl-

stånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Generellt gäller enligt Europakonventionen att en begränsning måste stå i rimlig proportion till det syfte som skall tillgodoses genom inskränkningen.

Skyddet avser den enskildes privata sfär. Därför torde fotografering vid en demonstration på allmän plats oftast falla utanför skyddet i artikel 8 medan lagstöd krävs exempelvis för att en enskild skall tvingas underkasta sig fotografering på t.ex. en polisstation. Däremellan ryms givetvis ett flertal gränsfall.

Frågan om nödvändig lagreglering, beträffande fotografering och annan liknande övervakning, i anledning av Europadomstolens praxis bereds f.n. inom Beredningen för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13).

Föreskrifter om fotografering under en förundersökning finns i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Kortfattat innebär regleringen följande. Fotografi får tas av den som är anhållen eller häktad. Om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa, får fotografi tas också av den som misstänks för brottet utan att vara anhållen eller häktad för detta samt av den som inte är misstänkt för brottet. Sedan den 1 juli 1999 gäller regleringen även när polisen använder videokamera. Beslut om att ta fotografi eller göra en videoupptagning fattas av undersökningsledaren i de fall då åtgärden behövs för utredningen av brottet. I övriga fall fattas beslutet av polismyndigheten.

Även i utlänningslagen finns regler om fotografering och fingeravtryck (se närmast följande avsnitt).

I övrigt finns i lagen (1988:150) om allmän kameraövervakning och i lagen (1995:1506) om hemlig övervakning bestämmelser om videofilmning i vissa fall. Dessa lagar är emellertid inte tillämpliga på kameror som manövreras på platsen.

Användning av kamera i övriga fall, dvs. då handmanövrerad kamera används utanför en förundersökning, är inte reglerad i lag.

JO har i ett antal fall uttalat att det inte finns något lagligt hinder för polisen att – i samband med olika spanings- och brottsförebyggande åtgärder inom polisverksamheten – fotografera och videofilma exempelvis deltagare i en protestaktion. Även Buggningsutredningen fastslog i sitt betänkande Om buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) att det står polisen fritt att använda handmanövrerade kameror, antingen de är dolda eller

inte. Kännetecknande för dessa fall är fotografering på håll av deltagare i t.ex. ett protestmöte (s. 74).

I vårt arbete har också frågan uppkommit om vad som gäller beträffande polisens rätt att fotografera enskilda på nära håll utanför en förundersökning, exempelvis vid omhändertagande enligt 13 § polislagen.

Justitiekanslern (JK) har i ett beslut den 23 april 2001 uttalat sig om en polismyndighets användning av kamera för identifiering (JK:s Dnr 1002-00-21). I ärendet hade polisen tillfrågat ett antal ungdomar om sin identitet varvid dessa samtidigt fotograferades genom att stillbilder togs med en videokamera. Avsikten var att senare kunna kontrollera om ungdomarnas klädsel överensstämde med signalementet på gärningsmän vid begångna personrån i det aktuella området. Stillbilderna togs ut på skrivarpapper. Någon lagring av bilderna skedde inte och papperskopiorna hade, enligt polismyndigheten, därefter förstörts. JK uttalade i sin bedömning att han delade uppfattningen att gällande regler inte hindrade att i samband med en frivillig identifiering, stillbilder också togs av enskilda personer på det sätt som hade skett. En förutsättning var emellertid mot bakgrund av 8 kap. 3 § regeringsformen att fotograferingen inte genomfördes med tvång eller mot den enskildes vilja eftersom några regler i lag inte har meddelats förutom de om fotografering under en förundersökning. En ytterligare förutsättning för att polisen utan uttryckligt lagstöd skall få använda fotografering i samband med identitetskontroller är enligt JK att bilderna inte lagras på datormedium eller eljest tillförs ett register.

Avslutningsvis bör också något nämnas om användningen av digitalkamera. Utvecklingen av digital teknik påverkar i stor utsträckning polisens arbetssätt. Genom den digitala tekniken kan bilder lagras i datorer. De lagrade bilderna kan sedan redigeras på olika sätt. Allt vanligare blir digitalt uppbyggda småbildskameror med diskett i stället för filmrulle. Bilder från en sådan kamera kan föras direkt över till en dator för att redigeras tillsammans med text. Digitala bilder kan alltså förändras och bearbetas i större utsträckning än analoga bilder.

Datainspektionen har i ett tillsynsärende mot en polismyndighet (beslut den 1 november 2001 i ärende 1245-2001) ansett att polisens fotografering med digitala kameror av ungdomar under en festival skett i kriminalunderrättelseverksamhet enligt definitionen i polisdatalagen. Datainspektionen påpekade i beslutet att för att användningen av digitala kameror skall vara tillåten i kriminalunderrättelseverksamhet krävs att användningen sker inom ramen

för en särskild undersökning eller i ett kriminalunderrättelseregister.

Frågan har uppmärksammats av den tidigare nämnda Polisdatautredningen som i sitt förslag till ny polisdatalag föreslår att inte användandet av digitala kameror i sig utan endast den efterföljande bearbetningen i datorer av digitala fotografier skall omfattas av reglerna i den föreslagna polisdatalagen.

3.4.7. Avvisning och utvisning

Regler om avvisning och utvisning finns i 4 kap. utlänningslagen (1989:529). Begreppet avvisning avser de fall då avlägsnandet beslutas av en administrativ myndighet, t.ex. polisen och där utlänningen inte har, och inte heller när frågan aktualiseras, har haft uppehållstillstånd i Sverige efter ankomsten hit. Utvisning däremot sker när en utlänning antingen stannar kvar i Sverige efter det att hans eller hennes uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats eller har dömts för brott av viss svårhetsgrad. För vårt uppdrag torde främst regleringen om avvisning vara av intresse.

Avvisning får ske utan tidsgräns, om en utlänning inte uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige. Det är fråga om avlägsnande på grund av att utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige. Sedan Sverige blivit medlem i Schengensamarbetet kan avvisning dessutom ske om utlänningen inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 Schengenkonventionen, dvs. att utlänningen har godtagbara resehandlingar, erforderlig visering, tillräckliga medel för sitt uppehälle samt att han eller hon inte heller kan anses vara en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Hänvisningen i 4 kap. 1 § utlänningslagen till artikel 5 i Schengenkonventionen innebär också att formell avvisning utan tidsgräns får ske om en utlänning finns registrerad på spärrlista i SIS. Artikel 5 tar enbart sikte på den som från tredje land reser in i Schengenområdet.

Avvisning får också ske på annan än formell grund bl.a. om det kan antas att utlänningen på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller något annat nordiskt land (4 kap. 2 § 3).

Avvisning beslutas av Migrationsverket om utlänningen åberopar någon form av politiska skäl eller om utlänningen vistats i Sverige

utan avbrott mer än tre månader efter ankomsten när frågan om avvisning väcks. I andra fall meddelas beslut om avvisning av polismyndigheten.

En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas snarast möjligt och även om beslutet överklagas. Om det är sannolikt att en utlänning kommer att avvisas eller fråga uppkommit om verkställighet av avvisningsbeslut får han eller hon tas i förvar om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han eller hon annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige (6 kap. 2 och 3 §§). Om förutsättningar finns att ta utlänningen i förvar får polismyndigheten fotografera honom eller henne, och om utlänningen fyllt 14 år, ta fingeravtryck (5 kap. 5 §).

Avslutningsvis skall också nämnas att en utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon dömts för brott som kan leda till fängelse. Utlänningen får dock utvisas endast om han eller hon döms till svårare straff än böter och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (4 kap. 7 §). Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. En dom eller beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Organisationssidan och dess förberedelser

Fyra huvudsakliga aktörer kan urskiljas på organisationssidan.

Public Citizen’s Global Trade Watch grundades 1971 av Ralph

Nader och verkar för rättvisa och demokrati i den globala ekonomin. Av deras programblad inför protestaktiviteterna i Seattle framgår att dess förberedelser inleddes ett år i förväg och omfattade bl.a. ett upprop med kritik mot och krav på WTO, som cirkulerade på Internet. Över 1 120 organisationer och sammanslutningar från 87 länder skrev under uppropet. Under WTOveckan anordnade Public Citizen’s Trade Watch temadagar med olika seminarier, workshops och debatter. Aktiviteterna genomfördes i lokaler såsom kyrkor, teatrar, Seattle Town Hall etc. över hela Seattle. Den stora fackliga demonstrationen som genomfördes den 30 november, dagen när WTO:s ministerkonferens öppnade, hölls inom ramen för Public Citizen’s Global Trade Watchprogrammet.

Direct Action Network (DAN) bestod inledningsvis av miljö- och mänskliga rättighetsgrupper såsom Rainforest Action

Network, Art & Revolution och the Ruckus Society. Enligt artikelförfattaren Paul de Armond koordinerade grupperna inom ramen för DAN träning för aktivister i framförallt icke-våldsprotestaktioner. DAN:s uttalade strategiska mål var ”Shut down the WTO”, och det var DAN som organiserade de olika civila olydnadsaktionerna den 30 november som ledde till blockaden runt ministerkonferensens möteslokal.

AFL-CIO, den amerikanska fackföreningsorganisationen, var till skillnad från de två övriga aktörerna beskrivna ovan nationalistisk i sin syn på handelsfrågor och dess syfte med deltagandet i demonstrationen mot WTO var riktat mer mot att påverka amerikansk nationell politik och mindre mot internationella frågor.

Det svarta blockets antal uppges av olika källor ha uppgått till mellan 100 och 200 personer. Enligt Paul de Armond utfördes dock mycket av den vandalism och förstörelse som ägde rum i

Seattle av personer från Seattle med omnejd, utan politiska förtecken.

Det går inte att dra en knivskarp linje mellan vilka demonstranter som tillhörde vilken av ovan nämnda aktörsgrupper, förutom avseende svarta blocket. Det handlade snarare om att demonstranter deltog i såväl Public Citizen’s Global Trade Watch’s aktiviteter som i DAN:s aktiviteter. Även fackföreningsmedlemmarna deltog i de övrigas aktiviteter.

Utöver dessa aktörer som var direkt involverade i protestaktioner, seminarier, debatter etc. fanns det även många NGO:s som var ackrediterade till WTO:s ministerkonferens och bevakade denna. Forum Syd, som representerades av Maud Johansson, var en av dem. Hon har uppgett att det till NGO-konferensen löpande kom representanter från bl.a. WTO och EU för att berätta om vad som skedde på ministermötet liksom för att informera i olika sakfrågor. Dessa informationsträffar kombinerades med egna arrangemang som olika NGO:s stod för, och i vilka ministrar deltog ibland.

Från WTO:s sida anordnades enligt Utrikesdepartementets rapport den 29 november ett heldagssymposium, som var den då dittills största satsningen på kontakterna med NGO:s av WTO. Efter symposiet framfördes kritik från olika NGO:s på att formen för dialogen inte, som de ansåg det, möjliggjorde någon egentlig dialog.

Dialogen

Vi har inte lyckats få fram någon substantiell information avseende den förberedande dialogen. Av den mycket knapphändiga information som finns att tillgå i framförallt rapporten från WTO Accountability Review Committee framgår att myndigheterna förde dialog framförallt med DAN, men även med AFL-CIO men då främst för att komma överens om demonstrationsvägen. Av rapporten framgår det att ett omfattande antal möten ägde rum mellan ledarna för flera organisationer å ena sidan och representanter för Seattle Police Department, borgmästarens kansli samt City council å andra sidan, men vi saknar närmare information om vad som avhandlades vid dessa. Det står dock klart att DAN vid mötena var tydliga och öppna med sin ambition att de skulle ”shut down the WTO” och hindra delegaterna från att ta sig in i möteslokalen.

Polisens planering och förberedelser

Tidsramarna för planeringen var knappa och arbetet i underkommittéerna skedde i många fall endast på deltid. Enligt de rapporter vi tagit del av inleddes det konkreta planeringsarbetet först i mitten av juli 1999, fyra månader innan WTO:s minister-

konferens skulle äga rum. Den 28 september samma år presenterades den första operationsplanen, inklusive planerad bemanning, för Public Safety Executive Committee. Tidsmarginalerna för utvärdering samt identifiering och korrigering av eventuella brister var därmed begränsade. Den slutgiltiga planen godkändes andra veckan i november.

Av Seattle Police Departments rapport framgår att polisens planering av säkerhetsåtgärderna inleddes i februari 1999 med inrättandet av den ovan nämnda Public Safety Executive Committee. Den 11 mars 1999 tillsatte kommittén en arbetsgrupp, Public Safety Committee, under ledning av Seattles vice polischef. Arbetsgruppen möttes fram till september 1999 två gånger per månad och därefter hölls möten veckovis.

I samma rapport redogörs vidare för den planeringsenhet som inrättades vid SPD. På planeringsenheten arbetade fem polismän på heltid samt ytterligare tre polismän på deltid. Planeringsenheten hade i uppdrag att koordinera arbetet med den övergripande operations- och bemanningsplanen samt att inkorporera de olika underkommittéernas arbete i planen. Planeringsenheten hade dessutom i uppgift att utveckla ett effektivt ledningssystem för de myndigheter som deltog i insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens. För det ändamålet inrättades MACC – Multi-Agency Command Center. SPD hade det övergripande taktiska befälet över insatsen som avsågs ledas från Seattle Police Operations Center (SPOC). Det var även planeringsenhetens uppgift att koordinera säkerhetsarbetet med de lokala myndigheterna samt andra offentliga och privata organ.

Av rapporten framgår att följande 11 underkommittéer inrättades för hantering av specifika frågor i samband med polisens insats under ministerkonferensen:  Underrättelse  Mötesplatser och lokaler  Demonstrationshantering  Ackreditering  Transport och eskorthantering  Brottsutredning  Kommunikationer  Information till allmänheten/media  Brand och akutsjukvård  Taktik  Massförstörelsevapen och sprängämnen

Underkommittéerna fick även i uppdrag att identifiera utbildningsbehovet för de personer som omfattades av respektive underkommittés uppgift. Enligt SPD:s utvärderingsrapport ansvarade därutöver respektive berörd myndighet själv för sin logistik dvs. för fordon såväl som för annan utrustning.

Nedan behandlas endast arbetet i de underkommittéer som har bedömts som mest relevanta för vår studie.

Underrättelser. I Seattlepolisens utvärderingsrapport fastslås det att

SPD:s planerade åtgärder inte var anpassade till det ”worst casescenario” som underrättelsetjänsten hade presenterat veckorna före WTO:s ministerkonferens.

Underkommittén för underrättelser utgjordes av en permanent antiterroriststyrka där lokala, delstatliga och federala polismyndigheter deltog. Kommittén möttes två gånger i månaden fram till oktober 1999, därefter hölls möten på veckobasis.

Erfarenheterna från WTO:s ministerkonferens i Genève uppges i rapporten ha varit den enda indikationen under de fem första månaderna av kommitténs arbete på att våldsamma protestaktioner skulle kunna komma att ske i samband med WTO:s ministerkonferens i Seattle. Samtidigt ansåg kommittén att våldsamma protesaktioner främst var att betrakta som ett europeiskt fenomen, som högst sannolikt inte skulle migrera till USA.

SPD:s inledande bedömningar om omfattningen av säkerhetsåtgärderna var baserade främst på deras erfarenheter av APEC 1993, men även på erfarenheterna av friidrottsgalan ”Goodwill Games” 1990. FBI:s rapport från den 7 juli 1999 var den första som pekade på att det skulle kunna komma att äga rum omfattande protestaktiviteter i samband med WTO:s ministerkonferens, men enligt rapporten hade FBI inte någon tillförlitlig information som sade att våldsamheter och egendomförstörelse kunde förväntas i sammanhanget. Trots detta ledde rapporten till att SPD fördubblade sin planerade bemanning av demonstrationshanteringsavdelningarna (demonstration management plutons, det finns ingen direkt motsvarighet till dessa i Sverige, men avseende utbildning och vissa uppgifter kan de jämföras med de svenska piketstyrkorna) från 90 till 185 polismän samt ökade utbildningen och införskaffade extra ”kravallkontrollutrustning”.

Under sommaren ökade antalet rykten och rapporter, framför allt på Internet, om planerade aktioner mot ministerkonferensen. Underkommitténs underrättelser uttryckte dock vid den tiden

aldrig att SPD inte skulle vara förmögen att hantera potentiella våldsamma demonstrationer.

Under de tre veckor som föregick själva ministerkonferensens öppnande presenterades kommitténs slutliga rapport muntligt och skriftligt i olika sammanhang. Av den rapporten framgick det att det fanns en stor sannolikhet för att det fanns grupper av ”organiserade extremister som planerade att genom olika specifika aktioner stoppa WTO-konferensen”. Sannolikheten för lagstridiga aktioner under WTO-veckan ökade, bl.a. i samband med att en GAP-affär sattes i brand den 1 november. Det framkom emellertid aldrig några siffror över antalet förväntade våldsamma demonstranter.

Som respons på det slutgiltiga rapporten, uppges i SPD:s rapport, följde SPD tre principer. 1. SPD skulle planera för en total mobilisering av deras interna resurser. 2. SPD skulle förlita sig på förstärkningar utifrån genom ”call-out”. 3. SPD skulle även lita på sina tidigare goda erfarenheter av demonstrationer samt på den dialog som fördes med de organisationer som planerade demonstrationerna.

Anledningen till att SPD valde att inte förlita sig på i förhand ditkommenderade polisstyrkor utifrån var att polisledningen inte ville eller kunde utlova dem ekonomisk ersättning. Kompromissen blev att de skulle finnas till hands på ”call-out”, dvs. de kunde kallas in med kort varsel vid behov.

Inrättandet av den så kallade ”flying squad” var ett konkret resultat av den slutliga underrättelserapporten. Styrkan bestående av 16 uniformerade polismän, och 14 civilklädda poliser, hade till uppgift att gripa och föra bort aktivister som begick brott och den skulle på så sätt underminera och störa den brottsliga verksamheten. På grund av händelseutvecklingen under mötesveckan kom dock aldrig styrkan att användas som planerat.

Som det påpekas i flertalet av de rapporter som vi har haft till vårt förfogande ändrade polisen eller de lokala myndigheterna aldrig sin grundläggande uppfattning om att demonstrationerna i samband med WTO:s ministerkonferens skulle komma att gå lugnt till väga och att inga omfattande störningar skulle uppstå. Uppfattningen grundades främst på att Seattle hade en historia av fredliga demonstrationer samt på tron att SPD kunde hantera potentiella störningar med existerande resurser. De extra åtgärder som vidtogs på olika områden påverkade i praktiken inte den grundläggande inställningen.

I Independent review hänvisas det till uppgifter om att sannolikheten för omfattande störningar, inklusive våldsamheter, i samband med ministerkonferensen bedömdes till 8,5 på en 10-gradig skala. Med facit i hand dras i rapporten slutsatsen att polisledningen antingen inte trodde på underrättelseunderkommitténs rapporter eller valde att ignorera dem. Såväl Seattles polischef som borgmästaren uttalade offentligt att även om det skulle komma ett stort antal aktivister till Seattle så trodde de att demonstrationerna skulle gå lugnt till. Resultatet av denna uppfattning blev att den största delen av planeringsarbetet fokuserades på att kunna hantera stora men lugna demonstrationer samt på ett eventuellt hot från massförstörelsevapen.

Demonstrationshantering. Enligt SPD:s utvärderingsrapport hade underkommittén för demonstrationshantering i uppgift att utarbeta en plan för kontroll av folkmassa liksom hantering av brottsliga aktiviteter i samband med demonstrationerna. Ingångsvärdena för kommitténs arbete var säkerställandet av demonstrationsrätten liksom mötesfriheten. För att demonstranterna skulle tillåtas komma nära målen för sina protester inrättades särskilda protestområden. Protestområdena kom dock aldrig att utnyttjas.

Underkommittén var även ansvarig för att föreslå hur bemanningen avseende demonstrationshanteringen skulle se ut (se nedan under polisiära resurser).

Under insatsen avsåg polisens eventuella våldsutövande ledsagas av ”the use of force continuum”, som enligt SPD är standard för så gott som samtliga amerikanska och europeiska polismyndigheter när det gäller kontroll av folkmassa. De två grundläggande principerna är att den styrka som polisen använder måste vara proportionerlig mot det hot polisen ställs inför samt att en polisman aldrig få överge rätten till självförsvar.

Skalan har sin utgångspunkt i att folkmassan eller demonstrationen i fråga inte utgör något hot och polisen förutses då endast att vara närvarande. Nästa steg är att polisen verbalt framställer krav eller varningar för det fall oroligheter uppstår. I det fall omfattande ordningsstörningar uppstår i folkmassan eller i demonstrationen och om de sedan utvecklas till ett reellt hot mot ordningen har polisen enligt ”the use of force continuum” fyra steg att agera efter. Första steget förutsätter att personerna är samarbetsvilliga och polisen eskorterar då endast bort personerna i fråga alternativt använder även handklovar. Det andra steget innebär att polisen använder tårgas och, eller, ”less lethal munitions” (som av den

svenska polisen benämns ”impact ammunition”, beteckning på svenska saknas) mot våldsamma personer, personer som gör motstånd och personer som våldsamt motsätter sig polisens order. Utnyttjandet av tårgas är främst avsett för att förmå en folkmassa att flytta sig. Genom att polisen skjuter in tårgas bakom de första leden av demonstranter vill polisen få de bakre leden att backa och därigenom skapas en möjlighet för polisen att pressa täten bakåt, ifrån sig. De två kvarvarande stegen omfattar situationer av sammanstötningar mellan poliser och demonstranter där polisen inledningsvis använder sig av sina sköldar för att tvinga demonstranterna att backa. Eskalerar situationen kan polisen därefter använda sig av batong och kravallklubbor/stänger.

Polisen använde sig under insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens i mycket stor utsträckning av tårgas och pepparspray (CS och OC, se nedan) men även av mindre skadliga vapen. I polisens rapport förklaras valet med att om polisen hade använt sig av batonger i större utsträckning så hade antalet skadade förmodligen blivit högre än vad det nu blev.

Kommunikationer. Under insatsen användes ett koordinerat radiokommunikationssystem, i vilket såväl lokala som delstats- och federala myndigheter skulle deltaga.

Polisiära resurser och utrustning

Av en bilaga till SPD:s rapport framgår omfattningen av de polisiära resurserna från SPD som deltog i insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens. Det totala antalet uppgick till 1164 poliser, inklusive befäl.

Avseende demonstrationshanteringen förutsåg inledningsvis underkommittén för demonstrationshantering att Seattle Police SWAT (Special Weapons And Tactics) skulle utgöra den främsta styrkan för den uppgiften, men när dess ansvar utökades till att även omfatta respons mot taktiska respektive massförstörelsevapen övergick den ursprungliga uppgiften till annan personal inom polisen.

Fyra plutoner (motsvarande avdelningar vid svenska förhållanden) inrättades bestående av mellan 45 och 50 polismän, totalt 185 personer, för att hantera ordningsstörande folkmassor. Två av avdelningarna var utrustade med hel kravallutrustning omfattande skydd mot överkroppen, armar, ben och händer, gasmasker och

långa batonger. De två övriga avdelningarna hade enklare uniformer samt hjälmar, långa batonger och gasmasker.

Utöver dessa tillsattes ytterligare en avdelning att användas i nödläge. Deras utrustning motsvarade den senare nämnda.

Som stöd till styrkorna fanns fyra så kallade Chemicals Agent Response Team (CART) vilka ansvarade för användandet av kemiska retmedel och mindre skadliga vapen för hantering av eventuella kravaller.

Seattlepolisen planerade aldrig för ett ”worst-case-scenario”. Som en direkt följd av det planerades det aldrig för tjänstgöring av demonstrationshanteringsavdelningarna eller CART efter klockan 22.00 på kvällarna.

SPD erhöll personellt och materiellt stöd från mellan 32 och 38 polismyndigheter (uppgifterna varierar i de olika rapporterna) i delstaten Washington. Enligt Independent review gavs på grund av de lokala myndigheternas starka tro på att inga oroligheter eller våldsamheter skulle komma att äga rum i Seattle inte planeringen för förstärkningar utifrån tillräckligt med uppmärksamhet. Om det hade gjorts hade enligt samma rapport polisens insats varit mer koordinerad och många av de problem som uppstod under insatsen hade kunnat undvikas. Under insatsen rådde det enligt rapporten oklarheter om var förstärkningarna skulle sättas in och om vad deras uppgifter var, inkompatibla radiofrekvenser försvårade kommunikationen, bristen på gemensam träning av de olika styrkorna innebar även att taktik och procedur skilde sig åt i flera fall.

Den totala summan av förstärkningar under de olika dagarna var följande: 30 november 674 poliser, 1 december 727 poliser, 2 december 741 poliser, varav 163 aldrig sattes in, 3 december 549 poliser varav 159 aldrig sattes in.

I SPD:s rapport uppges att Washington Nationalgarde som sattes in under kravallerna aldrig var en del av planeringen (siffror saknas över deras antal). Planeringsenheten som hade sett ett behov av ytterligare resurser efterhörde möjligheterna att utnyttja Washington Nationalgarde, men erhöll ett nekande svar. Nationalgardet kunde inte åta sig på förhand att finnas till hands på ”callup” eller att placera sina styrkor i Seattle eftersom det stred mot praxis, ”statutory predicate”, som kräver att samtliga lokala styrkor måste vara utnyttjade innan Nationalgardet kan sättas in.

Personlig utrustning och annan utrustning Uppgifterna är begränsade om polisernas enskilda skyddsutrustning. Av SPD:s rapport framgår dock att alltför få polismän hade tillgång till kroppsskydd.

Under insatsen i samband med WTO:s ministerkonferens använde polisen, som nämns ovan, i mycket stor utsträckning kemiska retmedel såsom tårgas och pepparspray samt ”less lethal munition”

I mer specifika termer använde sig polisen av följande utrustning, enligt SPD:s rapport:

CS – ortho-chlorobenzalmalononitrile eller tårgas i olika former.

Enligt kriminalkommissarien Roger Alvefur, Rikspolisstyrelsen, är CS den form av tårgas som används även i Sverige, exempelvis vid inbrytningar. CS finns i pulverform och i pyroteknisk form. Pulverformen har lägre verkansgrad och är för inomhusbruk, medan den pyrotekniska formen är avsedd för utomhusbruk.

Seattlepolisen hade flera olika sammansättningar av kemikalien till sitt förfogande och flera olika sätt att avlossa tårgasen beroende på situationen. Tårgasen kunde kastas iväg som en handgranat, avlossas med gevär eller med granatkastare.

OC – oleoresin capsicum eller s.k. pepparspray. Polisen hade även

OC-spray i olika former till sitt förfogande. Dels hade man små behållare med OC-spray vilka ryms i en uniformsficka, dels hade man något större behållare med OC-spray som avlossas med ett pistolliknande handtag och dels hade man behållare liknande brandsläckare innehållande OC-spray.

”Less lethal munition” – ”impact ammunition”. Under denna rubrik återfinns bl.a. benämningen gummikulor i olika varianter. Det synes råda viss begreppsförvirring på området då polisen kritiserades av enskilda personer liksom av organisationer som ACLU för användandet av gummikulor under insatsen. Enligt Independent review använde polisen emellertid aldrig gummikulor under insatsen och i rapporten sägs även att gummikulor inte används av någon amerikansk polismyndighet. Roger Alvefur har i sak bekräftat uppgifterna i Independent review och har framfört att det råder en missuppfattning om gummikulor. Han har betonat att gummikulor inte utgör något polisiärt hjälpmedel, utan det är något som tagits fram inom militären. Det är dock endast få stater

som använder det. Gummikulor är i princip vanlig ammunition men där projektilen till viss del utgörs av gummi.

Vad polisen i Seattle använde sig av var i stället olika former av vad Roger Alvefur har benämnt ”impact ammunition” vars funktion han har beskrivit som motsvarande s.k. distansbatonger. Det innebär mer specifikt att polisen på håll, utom armlängdsavstånd, vid behov skall kunna utdela vad som motsvarar ett betongslag. En variant av ”impact ammunition”, som användes av Seattle-polisen, utgörs av en gummikula, eller gummiboll, innehållande flera mindre kulor av gummi. När gummikulan/gummibollen skjuts iväg delas den i två delar och de mindre kulorna fördelas i en cirkel. Två typer av gummikulan innehåller även OC-puder i olika mängd som frigörs när kulan avlossas.

Specifikt för kontroll av ordningsstörande folkmassor hade SPD, enligt sin rapport, till sitt förfogande 37 mm projektiler laddade med fem träbitar. De används, enligt Roger Alvefur, genom att skottet avfyras mot marken varifrån träbitarna studsar mot folksamlingen. Syftet är att skingra folksamlingar eller driva dem i önskad riktning. I en annan variant används bitar av hårdplast i stället för av trä. Projektilen med hårdplast finns även som 40 mm och då endast med en bit hårdplast i stället för fem.

Slutligen hade Seattlepolisen även s.k. ”bean bags” till sitt förfogande.

Utbildning I Independent review uppges att efter beslut av Washington State Criminal Justice Commission, som bl.a. har till uppgift att fastställa de grundläggande utbildningskraven för polisen i delstaten, utökades år 2000 antalet timmar för träning från 440 till 720. Utbildning i kontroll av folkmassa och kravallkontroll var dock inte, och är ännu inte, en obligatorisk del av grundutbildningen.

I samma rapport uppges att det inför WTO:s ministerkonferens utbildades över 900 poliser från SPD i hantering av folkmassa och kravallkontroll. Med mycket få undantag deltog inga poliser från andra polismyndigheter i utbildningen. Utbildningen bestod av nio timmars grundläggande hantering av folkmassa. Utöver det tillkom 15 minuters träning var fjärde arbetsdag i marscherande, användande av gasmask samt i formationer för kontroll av folkmassa.

Polismännen som skulle tjänstgöra i demonstrationshanteringsavdelningarna erhöll dessutom tre extra utbildningstillfällen om två till tre timmar i syfte att få plutonen att fungera som en enhet.

Därutöver tillkom utbildningstillfällen för CART-styrkorna inklusive praktisk träning på utrustningen, för SWAT-styrkorna avseende hantering av ett eventuellt hot om massförstörelsevapen samt för transport- och eskortpolisen.

Enligt SPD:s rapport genomfördes vid tre tillfällen utbildning av befälen (supervisors och commanders) i demonstrationshantering. Enligt rapporten avstod de flesta högre befälen från att deltaga i denna utbildning.

Av samma rapport framgår att utbildningens kvalité var mycket god men att själva utbildningsprogrammet hade pågått under en alltför kort tid och varit alltför osammanhängande.

Säkerhetsåtgärder

Av SPD:s rapport framgår rörande säkerhetsåtgärder att s.k. säkerhetszoner inte var något som det ursprungligen hade planerats för men att en säkerhetszon kom att inrättas efter oroligheterna den 30 november.

De 8 000 delegater, journalister och supportpersonal som deltog i WTO:s ministerkonferens bodde på 38 hotell runt om i Seattle. I polisens rapport uppges att SPD hade säkerhetsansvaret för fem av de största hotellen som exempelvis Westin Hotel där president Bill Clinton bodde. Utöver hotellen tillkom flera lokaler där verksamhet kopplad till ministerkonferensen skulle pågå och där säkerhetsåtgärder var nödvändiga, men endast vid Convention Center som utgjorde den huvudsakliga möteslokalen var polisen närvarande 24 timmar om dygnet.

I anslutning till de olika lokalerna inrättade polisen protestområden, som nämns ovan. I samarbete med Secret Service utarbetades även en plan för att begränsa tillträdet till vissa områden, med det yttersta syftet att skydda presidenten under hans besök vid ministerkonferensen den 1 och 2 december.

4.2.4 Genomförandet

Paul de Armond har beskrivit geografin i Seattles centrum som verkande till fördel för demonstranternas aktioner. Området kring Washington Trade and Convention Center, lokalen för WTO:s ministerkonferens, har formen av en trekant. Lokalen ligger i ut-

kanten av centrum, är byggd över en motorväg och är endast tillgänglig från två håll.

Under sin aktion blockerade Direct Action Network (DAN) området längs de norra och västra gatorna kring möteslokalen. Blockaden omfattade flera kvarter och koncentrerades till ett dussin vägkorsningar.

Stadsdelen Capitol Hill, som främst utgör ett bostadsområde, samt Pike Place Market var de två ställen där de flesta sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter ägde rum. De två platserna utgör två poler längs den sträcka som demonstranterna rörde sig, med möteslokalen mitt emellan.

Uppgifterna om antalet demonstranter i Seattle varierar. Som mest bedöms aktivisterna ha uppgått till mellan 40 000 och 60 000 personer. Antalet varierade emellertid över dagarna och många av de 20 000 personer som deltog i den fackliga demonstrationen den 30 november lämnade därefter Seattle. Den absolut övervägande majoriteten av demonstranterna utgjordes av amerikaner.

Enligt SPD:s rapport var de 1 164 poliser från SPD som deltog i insatsen fördelade enligt följande: Omkring Convention Center, som utgjorde ministerkonferensens möteslokal, var 160 poliser posterade samt 53 respektive 67 extra vid konferensens öppnande och avslutning. Mellan 30 och 50 poliser var posterade vid vart och ett av de fem viktigaste hotellen där delegaterna bodde. Den största enskilda gruppen av poliser utgjordes av de 238 stycken som hade till uppgift att patrullera Seattles olika polisdistrikt.

Händelseförloppet

WTO:s ministerkonferens inleddes på tisdagen den 30 november. I SPD:s rapport uppges att det dock redan från och med fredagen den 26 november genomfördes demonstrationer, såväl med som utan tillstånd, mot WTO och att det i samband med dessa förekom vissa oroligheter. På måndagen ökade såväl antalet aktivister som intensiteten i protesterna. Även om polisen grep ett antal aktivister på måndagen uppfattade polisen det som om aktivisterna dittills hade undvikit konfrontation med polisen. I Independent review betonas att polisens beslut att inte gripa de aktivister som utförde olagliga handlingar under de första dagarna bidrog till den efterföljande händelseutvecklingen.

Direct Action Network och dess målsättning ”Shut down the WTO”

Tidigt på morgonen den 30 november 1999, dagen för öppnandet av ministerkonferensen, hade demonstranter koordinerade av DAN omringat Convention Center. Demonstranterna var fördelade på fem grupper. Under natten och tidig morgon hade de samlats på olika platser i Seattle och därefter från olika riktningar rört sig fram mot Convention Center. Klockan 08.00 hade de lyckats blockera alla tillfarterna till möteslokalen. Enligt polisens rapport omöjliggjorde demonstranternas höga antal all koordinerad polisinsats. Inför risken att demonstranterna skulle försöka ta sig in, och även eventuellt försöka ockupera möteslokalerna, beordrades att Convention center och det närliggande Sheraton Hotel, där många delegater bodde, omedelbart skulle stängas.

Paul de Armond har beskrivet hur DAN:s taktik hade gått ut på att aktivisterna i tre vågor skulle omringa mötesplatsen. Den första vågen bestod av affinity/vängrupper inriktade på icke våldsamma civila olydnadsaktioner och de hade dagarna innan framfört till polisen att de förväntade sig att bli arresterade. Deras uppgift var att ta sig till området nära möteslokalen, inta de viktiga vägkorsningarna och stanna där tills förstärkning anlände. Förstärkningen utgjordes av den andra vågen. Aktivisterna i den gruppen hade även de valt att genomföra icke våldsamma civila olydnadsaktioner, men de var inte beredda att låta sig arresteras. Deras uppgift var att skydda den första gruppen från eventuellt polisvåld samt att blockera gatorna genom sitt höga antal och passiva motstånd. Dessa två vågor utgjorde fyra av de fem grupperna av demonstranter. Den femte gruppen tillika den tredje vågen utgjordes av People’s assembley marsch. Den bestod främst av miljö- och mänskliga rättighetsgrupper som söderifrån klockan 13.00 tog sig fram till området och genom sin närvaro än mer försvårade polisens uppgift att skingra aktivisterna.

Paul de Armond har konstaterat att DAN redan klockan 09.00 hade uppnått sitt mål ”Shut down the WTO”, det var nämligen omöjligt att ta sig fram till eller bort från möteslokalen. Enligt den överenskommelse som tidigare hade nåtts under dialogfasen mellan polisen och representanter för DAN skulle polisen därefter utföra en massarrest av aktivisterna. Enligt Paul de Armond var det på grund av demonstranternas omfattande blockad emellertid omöjligt för polisen att förflytta sig. DAN:s strategi övergick i stället till att hålla blockaden så länge som möjligt. Polisen förblev till stor del stillastående och aktivisterna å sin sida underhöll sig med sång och

musik. Enligt de rapporter och tidningsartiklar som vi har tagit del av synes det ha rått en lugn stämning bland aktivisterna.

Enligt SPD:s rapport utfördes samtidigt med blockaden av gatorna ett antal våldsamma handlingar på olika platser i centrum. Skyltfönster krossades, delegater boende på Sheraton Hotel utsattes för angrepp av våldsamma demonstranter, föremål kastades mot polisen, 13 poliser sprejades med någon form av kemisk gas, bilar förstördes etc. Det framhålls i rapporten att de ovan nämnda aktiviteterna ägde rum inom ramen för den stora gruppen av demonstranter, varav de flesta dock inte deltog i dem.

I SPD:s rapport uppges det vidare att det med anledning av dessa aktiviteter och vad polisen bedömde som en potentiell livshotande situation, samt för att rensa för en säker väg till Convention Center gavs order om att tårgas skulle sättas in för att skingra demonstranterna. Samtidigt utgick ett anrop om behov av förstärkning till andra polismyndigheter. Vid den tidpunkten stod det klart för polisen att de inte kunde garantera säkerheten för delegaterna när de förflyttade sig mellan hotell och mötesplatser. En order utgick därför om att delegaterna skulle stanna kvar på sina hotell till dess att ordningen var återställd.

Efter det att polisen under en period av 45 minuter hade givit demonstranterna upprepade order om att skingra sig utan resultat satte polisen, enligt sin egen rapport, in tårgas mot demonstranterna klockan 10.03. I rapporten från ACLU hänvisas till flertalet vittnesmål om att polisen satte in såväl tårgas som pepparspray utan förvarning. ACLU har i rapporten också kritiserat polisen för bristande målsättning med beslutet att använda tårgas. Användandet av tårgas resulterade inte i att aktivisterna lämnade området, de tvingades endast bakåt ett antal meter. Demonstranterna som hade bildat mänskliga kedjor förblev sittande och fortsatte blockera gatukorsningarna. Polisen använde tår- och s.k. pepparspray mot dem men lyckades varken gripa eller förflytta dem på grund av att de övriga demonstranternas blockad av området.

Polisens insats resulterade även i en förändring av stämningen bland demonstranterna. Dessa var enligt Paul de Armond rädda men arga och bestämda när det gällde att bibehålla kontrollen över området. Polisens taktik gick i praktiken ut på att med hjälp av framförallt tårgas skingra aktivisterna och därmed få stopp på protestaktionerna. Polisens motiv för användandet av tårgas har av dem själva uppgetts vara att det bedömdes som ett hjälpmedel med lägre skaderisk än andra hjälpmedel som stod till deras förfogande. Enligt Paul de Armond, liksom enligt ACLU, synes polisen

emellertid ha missbedömt effekten av utnyttjandet av tårgas avseende aktivisternas reaktion. En dittills, enligt uppgifter relativt lugn folksamling, blev uppretad av polisens agerande och allvarliga oroligheter utbröt.

Av SPD:s rapport framgår att polismännen förblev isolerade inne i protestområdet omkring Convention Center utan någon väg ut. Protesterna var fortfarande koncentrerade till Convention Center, men redan under den första timmen som aktiviteten pågick utökades området för oroligheterna till att omfatta även Pike and Pine Streets. Vissa grupper av demonstranterna tvingades tillfälligt bort av polisens tårgasattacker men de tog sig dock tillbaka för att skydda de demonstranter som hade kedjat ihop sig och blockerade vägkorsningarna. Vidare framhålls det i polisens rapport att polisen blev överraskad av den höga graden av koordinerade aktioner som utfördes av demonstranterna och det utbredda användandet av mobiltelefoner, walkie-talkies och bärbara datorer för samordning. Demonstranternas ”hit-and-run”-taktik var även den en överraskning och ett problem för polisen, liksom att de våldsamma demonstranterna utnyttjade den stora fredliga massan för att skydda och gömma sig.

Polisens demonstrationshanteringsplutoner hade fått i uppdrag att rensa två gator från aktivister, Union and University Streets. Klockan 11.20 stod det, enligt SPD:s rapport, klart att det inte fanns tillräckligt med poliser på plats för att hålla båda gatorna öppna, och beslut fattades om att släppa University Street.

Den fackliga demonstrationen den 30 november

Parallellt med polisens insatser mot den civila olydnadsaktionen organiserad av DAN, samlades runt 20 000 demonstranter på Memomorial Stadium, Seattle Center för den fackliga demonstrationen. Demonstrationen som anordnades av AFL-CIO stod med på det program som hade delats ut av People’s Citizen Global Trade Watch. Många miljö- och mänskliga rättigheters- (särskilt kyrkligt förankrade) organisationer hade valt att deltaga i den fackliga marschen i stället för i DAN:s aktion. Flera grupper inledde sina demonstrationer på egen hand men anslöt sig sedan till den fackliga demonstrationen.

Den fackliga demonstrationen som startade klockan 12.15 hade tillstånd men hade i ett sent skede hänvisats till en alternativ väg på grund av att flera gator var blockerade av demonstranter tillhörande

DAN. Diskussioner hade förts inom polisen huruvida demonstrationen borde ställas in med anledning av oroligheterna i centrum och det faktum att 119 polismän enligt planen skulle övervaka demonstrationen vilka snarare behövdes i centrum. Något sådant beslut fattades emellertid inte utan i stället förlitade sig polisledningen på att den stora fackliga demonstrationen skulle ha en lugnande effekt på demonstranterna tillhörande DAN.

Problemet var dock att trots att den stora massan i den fackliga demonstrationen följde den alternativa väg som polisen hänvisade till, bröt sig ett antal tusen ur demonstrationståget, tågade mot centrum och anslöt sig till oroligheterna i Pike Street-området. Polisen hade planerat för att den fackliga demonstrationen skulle gå i en U-sväng från stadion, ned mot centrum och därefter tillbaka mot stadion. I svängen tillbaka förutsåg polisledningen att demonstrationen skulle svepa demonstranterna som befann sig i centrum med i tåget och på så sätt hoppades man få dem bort från gatorna. I stället skedde det omvända.

Polisens beslut att tillåta den fackliga demonstrationen i hopp om att den skulle hålla tillbaka och neutralisera DAN-demonstranterna och de våldsamma demonstranterna resulterade i stället i en förvärrad situation. Dessförinnan hade WTO klockan 13.00 fattat beslut om att ställa in ministerkonferensens öppningsceremoni.

Paul de Armond har uppgett att under tiden som polisen hade omgrupperat och förberett sig för att tvinga DAN-demonstranterna att följa med demonstrationståget utnyttjade anhängarna till det svarta blocket det vakuum som uppstod i polisfrånvaron. Utrustade med hammare, kofot, sprayfärg, färgbomber etc. tog de sig in till centrum och vandaliserade utvalda affärer såsom Nike, Starbucks och the GAP. Förutom personer tillhörande det svarta blocket utförde en grupp av tonåringar från Seattle omfattade skadegörelse mot byggnader och bilar. Denna grupp på omkring hundra tonåringar plundrade även de affärer som fått sina skyltfönster krossade. Enligt Paul de Armond försökte inte polisen ingripa mot dessa personer, utan det var snarare demonstranterna tillhörande DAN som stoppade eller försökte ingripa mot de våldsamma demonstranterna och tonåringarna.

Enligt SPD:s rapport var de tillgängliga polisiära resurserna inte tillräckliga för att kunna hantera situationen. Mot den bakgrunden och på rekommendation av olika polisbefäl förklarade borgmästaren klockan 15.32 undantagstillstånd. Undantagstillståndet omfattade utegångsförbud i centrala Seattle med straffrättsliga sanktioner samt rätt för polisen att gripa de som bröt mot ute-

gångsförbudet. Förbudet gällde under tiden tisdag kväll klockan 19.00 – torsdag morgon klockan 07.30.

I SPD:s rapport uppges att det i samband med beslutet om undantagstillstånd inrättades en säkerhetszon i centrum omfattande 25 kvarter runt Convention Center och de hotell där delegaterna bodde. I zonen var det förbjudet att demonstrera. Till säkerhetszonen hade WTO-delegaterna och tillhörande personal, affärsinnehavare och anställda, boende samt räddningspersonal tillträde.

Paul de Armond och ACLU har uppgett att det rådde förvirring om beslutet i den meningen att det var oklart vad som gällde i säkerhetszonen och polisbefäl gjorde motsägelsefulla uttalanden i frågan. På onsdagen uttalade sig guvernören i TV och sa att ordningen var återställd och välkomnade Seattleborna att komma och shoppa. Det sågs av många som ett tecken på att centrum åter var öppet och att utegångsförbudet hade hävts. Så var i praktiken inte fallet utan personer, även boende i Capitol Hill, greps av polisen under onsdagskvällen. ACLU tog frågan om säkerhetszonen till domstol men fick avslag på sin begäran om att den skulle upphävas. Enligt ACLU inkräktade myndigheternas beslut om inrättandet av säkerhetszonen och demonstrationsförbudet på yttrande- och mötesfriheten, och det skedde menade ACLU utan att någon extra säkerhet eller något lugn uppnåddes.

Enligt Independent review godkände guvernören, strax efter borgmästarens beslut om inrättandet av undantagstillstånd, insättandet av Nationalgardet. Inrättandet av undantagstillstånd innebar även ytterligare förstärkning från andra polismyndigheter.

Samtliga rapporter som vi har tagit del av uppger att kravaller och förstörelse ändock fortsatte under tisdagskvällen och natten. DAN:s blockad av triangeln runt Convention Center var fortfarande intakt under eftermiddagen vilket tvingade polisen till insatser söder och väster om Convention Center. Polisen försökte pressa demonstranterna framför sig norrut via tredje till sjunde avenyn in på den väg som den fackliga demonstrationen hade tagit. På Pike and Pine Streets pågick under flera timmar sammandrabbningar mellan polis och demonstranter innan demonstranterna drog sig västerut till Capitol Hill, och inte norrut som polisen ville. Enligt SDP:s rapport befann sig grupper av demonstranter utspridda över olika delar av Seattle, och under natten utsattes enskilda polisgrupper för aggressiva demonstranter. Vid tre tillfällen när polisen försökte lämna en plats för att förflytta sig närmare centrum förföljdes de av demonstranter som kastade sten

och flaskor efter dem. I östra delen av centrum försökte polisen under flera timmar ända fram till klockan 03.30 att skingra en grupp demonstranter som vägrade att flytta på sig trots upprepade varningar och polisens utnyttjande av tårgas.

Polisens ledningsstruktur

I såväl Independent review som i SPD:s rapport konstateras att polisen under hela insatsen, inte bara under tisdagen den 30 november, led av brister i ledningsstrukturen och av brister i kommunikationen.

Enligt SPD:s rapport bröts ledningssystemet i flera aspekter ned redan på ett mycket tidigt stadium. Särskilt allvarligt betecknas det som att SPD:s kommenderingschef i Seattle Police Operations Center (SPOC) inte med säkerhet i nära realtid kunde säga vem som befann sig var eller vad som hände på fältet. Detta försvårade en effektiv kontroll över insatsen från SPOC. Enligt rapporten innebar det även ett stort problem på fältet att insatschefen i fält inte heller hade tillräckligt med stödpersonal för att kontrollera och leda insatserna på frontlinjen. Dennes ansvarsområde var för stort för att han skulle kunna hantera och koordinera insatserna. Som ett resultat därav tvingades respektive gruppbefäl att i många fall själva fatta beslut.

Enligt Independent review var det många poliser ute på fältet som kände sig isolerade, särskilt när kommunikationerna bröt samman. När batterierna i radioapparaterna tog slut under första dagen för polismännen i demonstrationshanteringsavdelningarna så togs apparaterna ifrån dem. Batteriförrådet tog snabbt slut, och många enskilda poliser valde att stänga av sina radioapparater för att spara batterier. I stället förlitade de sig på att deras befäl skulle förse dem med information. Men hänvisning till den mycket höga ljudnivån i samband med aktivisternas protester innebar det att många poliser i stället fann sig vara helt utan information, och svårigheterna att koordinera insatserna på fältet ökade.

I samma rapport påtalas det avseende förstärkningarna från andra polismyndigheter att dessa hade svårigheter att erhålla direktiv och tydliga besked på fältet om vilka uppgifter de skulle utföra då det saknades utsedda sambandsofficerare från SPD. På grund av inkompatibla radiofrekvenser kunde flera av dem inte heller kommunicera via radio med SPOC, med insatschefen eller med andra polismyndigheter på plats.

Onsdagen den 1 december

President Bill Clinton befann sig under onsdagen i Seattle. Förstärkningar från andra polismyndigheter var på plats och avgränsningarna runt säkerhetszonen var kraftigt bevakade. Under onsdagen inleddes även polisens massarrest av aktivister.

Enligt Paul de Armond utgjorde shopping- och affärsdistriktet Westlake Center målet för DAN:s blockad under onsdagen. Hela området blockerades när demonstranterna satte sig ned i väntan på att polisen skulle gripa dem. Innan polisen kom till platsen greps demonstranter även på andra platser i stan. Polisens strategi var att gripa ledarna inom DAN, vilket visade sig vara svårt då dessa befann sig på skilda platser. De som ändock greps fördes per buss till ett tillfälligt upprättat häkte på Sand Point Naval Air station.

Vid 10-tiden vid Westlake Center stod det klart att polisen inte kunde hantera situationen och inte heller kunde utföra massgripanden. Enligt Paul de Armond avslutade polisen operationen dels därför att de inte hade tillräckligt med transporter för att transportera de gripna, dels på grund av att presidenten var i Seattle och poliser behövdes främst för att säkra hans färdväg liksom de lokaler han skulle vistas i.

Sammandrabbningarna fortsatte under dagen och kvällen. Polisen använde återigen tårgas i stor omfattning. På matmarknaden vid Pike Place var handlarna tvungna att hålla stängt dagen efter då deras frukt och grönsaker hade förstörts av tårgasen.

Enligt SPD:s rapport utgjordes under 1 december den allvarligaste händelsen av när på kvällen en ordningsstörande grupp samlades i Capitol Hill-området nära SPD:s polisstation i östra polisdistriktet. Enligt polisens rapport var det en grupp på mellan 600 och 1 000 personer som kastade stenar och flaskor mot poliskedjan på plats. Poliserna begärde förstärkning. Efter det att flera av polisens order inte hörsammats använde polisen bl.a. tårgas och ”impact ammunition” för att skingra demonstranterna. Först klockan 03.00 var ordningen återställd.

Såväl Paul de Armond som ACLU har uppgett att det var under onsdagskvällen som de flesta av veckans polisövergrepp ägde rum. En polisman skall ha sparkat en liggande demonstrant i ljumsken för att därefter med sin pistol skjuta mot mannens överkropp med bara några centimeters marginal från att träffa. Polismannen blev avstängd från sin tjänst i två dagar. I ACLU:s rapport hänvisas till vittnesmål om omfattande övergrepp från polisens sida mot demonstranter såväl som mot ”vanliga” Seattlebor som skall ha

skett inte enbart under onsdagen utan under samtliga dagar. Vittnesmålen handlar om enskilda poliser som stoppat bilar och sprayat förarna med s.k. pepparspray, eller helt vanliga personer som stoppats på gatan och sprayats eller utsatts för våld. Enligt ACLU har SPD inte medgivit att några övergrepp skall ha begåtts från polisens sida.

Torsdag den 2 december

Under torsdagen avtog de protestrelaterade aktiviteterna. Enligt polisens rapport var avspärrningarna fullt övervakade hela dagen, och inga obehöriga personer släpptes in i säkerhetszonen. Efter det att president Bill Clinton hade lämnat Seattle vid 10-tiden flyttades den norra gränsen något söderut och säkerhetszonen minskades således.

Enligt SPD:s rapport genomfördes under dagen en demonstration som inte hade erhållit tillstånd. Insatschefen på fältet förhandlade emellertid med demonstrationsledaren om vägen och överenskommelse nåddes om att tåget skulle få marschera till King County-fängelset, cirkulera där under en timme och därefter upplösas. Enligt polisrapporten omringade i stället de 1 000 personerna i demonstrationståget fängelset och stannade kvar. Inga gripanden gjordes dock. Vid 19.30-tiden lämnade hälften av gruppen platsen och med poliseskort transporterades de till centrum. Resten av gruppen förblev vid fängelset. Inga fler incidenter inträffade under kvällen.

Fredagen den 3 december

Enligt SPD:s rapport genomfördes på fredagen ytterligare en facklig demonstration. Själva demonstrationen gick enligt polisens rapport lugnt tillväga men en grupp om 500 personer bröt sig ur tåget på återvägen och begav sig till Westin Hotel där flera delegater bodde. Där kedjade ett antal aktivister fast sig vid ingången.

WTO:s ministerkonferens avslutades kl. 22.30 på fredagskvällen.

Gripandetaktik och antal gripna

Under kravallerna i samband med WTO:s ministerkonferens greps totalt 603 personer, från 17 delstater och tre länder. Majoriteten av de gripna, 293 stycken, var Seattlebor.

Av de 603 gripna greps 29 personer för kriminella handlingar. 26 av dem dömdes sedermera för brott. Samtliga övriga greps för mindre förseelser, och av dessa dömdes endast 51 personer.

Enligt SPD:s rapport omfattade planen för att hantera massgripanden bemanning från två polismyndigheter och från King County fängelset. Det var svårt att finna en lokal som kunde rymma ett stort antal gripna där även identifieringsprocessen skulle kunna utföras. Valet föll på Sandpoint Navy Air Station. Enligt polisens rapport var lokalerna underbemannade och de valda procedurerna ineffektiva.

Ute på fältet hade ”Seattle Police Field Prisoner Processing Team” i uppgift att anhålla de personer som fördes till dem av poliser från fältet samt att transportera dessa till Sandpoint för den fortsatta processen. Gruppens bemanning utgjordes inledningsvis av en polisinspektör och åtta polismän, men kom sedan att utökas med tre polisinspektörer och 29 polismän. Till sitt förfogande hade gruppen fyra bussar för transport av de gripna, ett civilt fordon, en mobiltelefon och fyra polaroidkameror.

Enligt SPD:s rapport var arbetssituationen för gruppen mycket påfrestande, särskilt under onsdagen när de flesta gripandena utfördes, inte minst då samtliga gripna skulle fotograferas innan de transporterades vidare till Sandpoint.

Vid lokalerna på Sandpoint tjänstgjorde en polisinspektör, sju kriminalpoliser, tre ID-tekniker samt tre personer med administrativa uppgifter. Därutöver fanns sjukvårdspersonal på plats. Under tisdagen och onsdagen mer än fördubblades bemanningen för att klara av processen med över 500 gripna på onsdagen.

Hanteringen försenades av att de gripna vägrade att lämna bussarna väl framme vid Sandpoint, att de gripna fattade armkrok och vägrade släppa varandra, att de gripna vägrade att gå med på identifiering samt att antalet poliser var alltför få för att kunna hantera de gripna. Inte heller fanns det tillräckligt med telefoner, mat eller vatten vare sig för de gripna eller för de tjänstgörande poliserna.

Samtidigt som det uppstod problem på grund av underbemanning av de grupper som var ansvariga för hanteringen av de gripna, hade polisen kunnat gripa ytterligare personer. En viktig anledning

till det, som det bedöms framför allt i Independent review, var att den så kallade ”flying squad”, med uppgift att gripa personer som störde den allmänna ordningen eller utförde olagliga handlingar inte användes som planerat. Styrkan utgjorde ett mycket viktigt element i planen för hanteringen av demonstrationerna men i samband med DAN:s civila olydnadsaktion på tisdagen ändrades gruppens uppgift. De uniformerade poliserna som ingick i ”flying squad” fick i stället i uppgift att förstärka demonstrationshanteringsavdelningarna och återgick aldrig till sina ursprungliga uppgifter, inte ens under perioder av minskade protestaktiviteter och mindre förstörelse.

4.3 IMF och Världsbankens årsmöte i Prag den 26–28 september 2000

Sammanfattning

Polisinsatsen i samband med IMF/Världsbankens möte i Prag betraktades enligt vad den tjeckiska polisen uppgett redan från början som en riksangelägenhet. De tjeckiska myndigheternas planering inleddes redan år 1997 genom att tjeckisk polis deltog i utländska poliskårers förberedelser och studerade insatserna vid motsvarande möten.

I samband med IMF/Världsbanksmötet i Prag var ordningspoliser från regionerna kommenderade till Prag och de ersattes i viss utsträckning av militär personal, vilka utförde polisernas normala arbetsuppgifter. För att poliserna skulle ha en god lokalkännedom fick de inför IMF/Världsbankens möte tjänstgöra i Prag i samband med demonstrationer som bedömdes gå lugnt till väga, som t.ex. 1 maj-demonstrationen.

Till skillnad från WTO-mötet i Seattle fanns det inget överraskningsmoment i Prag. Polisen har uppgett att de var förberedda på att allvarliga ordningsstörningar skulle kunna komma att äga rum. Antalet poliser kommenderade till ordningsinsatserna uppgick till 11 000 med ytterligare 1 900 poliser satta i beredskap, samt ett tusental polismän från säkerhetstjänsten. Antalet demonstranter blev samtidigt lägre än vad polisen hade förväntat sig.

INPEG – Initiativ Against Economic Globalization, stod som huvudorganisatör av protestaktiviteterna. Såväl Inrikesministeriet som polisen har uppgett att trots upprepade försök från deras sida avvisade INPEG alla förslag om en dialog. Myndigheterna förde i

stället en dialog med representanterna för medborgarrättsprojektet ”Civic Legal Project” (OPH) som under demonstrationerna övervakade och dokumenterade polisens och demonstranternas aktiviteter.

Antalet demonstranter uppgick uppskattningsvis till 10 000– 15 000 personer. Största enskilda organisationen var den italienska grenen av Ya Basta/Vita overallerna. I Prag fokuserades protestaktiviteterna till demonstrationen den 26 september. Strategin, som var densamma som i Seattle, gick ut på att omringa kongresscentret där mötet skulle äga rum.

Enligt uppgifter från demonstranter på plats uppträdde polisen professionellt under insatsen vid kongresscentrum. Enligt biträdande inrikesministern var huvudprincipen inför insatsen att polisen inte skulle låta sig provoceras, utan stå stilla och inte själv attackera. En viktig erfarenhet av insatsen var, enligt den tjeckiska polisen, att polisen inte hade kunnat skydda kongresscentrum utan vattenkanoner, åtminstone inte utan betydande personalförstärkningar.

Mot bakgrund av sina erfarenheter från insatsen i samband med mötet hyser de tjeckiska myndigheterna uppfattningen att det internationella polissamarbetet borde utökas och förstärkas för att de demonstranter som kan misstänkas för att komma att begå brott i framtiden skall kunna förhindras från att fritt resa till länder där internationella möten äger rum.

4.3.1 Tillgängligt material för undersökningen

Intervjuer har genomförts med följande personer:  Den tjeckiske biträdande inrikesministern Peter Ibl  Prags polischef (nationella polisen) generalmajor Radislav

Charvát  Prags biträdande polischef (nationella polisen) överste Ladislav

Husák  Direktören för säkerhetstjänsten vid nationella polisen överste

JUDr. Lubomír Kvícala  Avdelningscheferna på säkerhetstjänsten vid nationella polisen

JUDr. Petr Sokolský och Michal Mazel  Biträdande polischef (nationella polisen) i stadsdel Prag 5 major

Václav Dbalý

 Zbynek Prokop, internationella avdelningen på borgmästarens

kansli  Jiri Kopal från OPH  Förutvarande biståndsministern Maj-Inger Klingvall  Departementssekreteraren Pelle Enarsson, Utrikedepartemen-

tet, enheten för internationellt utvecklingssamarbete  Marija Brdarski, SIDA, tidigare Utrikesdepartementet, enheten

för internationellt utvecklingssamarbete  Lena Westerlund tidigare politiskt sakkunnig hos finans-

ministern  Andreas Foller, Respect Europe, en av initiativtagarna till

svenska Attac och deltagare i demonstrationerna i Prag  Peter Hultman, Fältbiologerna, deltagare i demonstrationerna i

Prag

Kommittén har haft tillgång till följande skriftliga material:  Den tjeckiske polispresidentens utvärderingsrapport efter poli-

sens insats under IMF/Världsbankens möte  OPH:s rapport om händelserna i samband med demonstra-

tionerna i Prag – Report on violence  Amnestys rapport ”Arbitrary detention and police illtreatment

following September 2000 protests”  Tjeckiska lagtexter om bl.a. demonstrationsrätten  Promemorior upprättade av Utrikesdepartementet/IC, dnr

2001/70  Regeringskanslibeslut daterat den 30 augusti 2000 rörande

finansiering från Sverige till enskilda organisationer för deltagande och genomförande av seminarium inför och på Världsbankens och IMF:s årsmöte i Prag den 25–28 september 2000.

4.3.2 Tjeckisk lagstiftning avseende demonstrationsrätten m.m.

Demonstrationsrätten

Förutsättningarna, skyldigheterna och möjligheterna avseende genomförande av demonstrationer i Tjeckien regleras i lag nr.

84/1990 om mötesfrihet och lag nr. 283/1991 om Tjeckiska republikens polis.

Folksamlingar, i form av demonstrationståg eller manifestationer, är förbjudna inom 100 meter från parlamentsbyggnader och andra dit tillhörande byggnader.

Beslutande myndigheter är de kommunala myndigheterna, magistraten, i de olika stadsdelarna. För en arrangör av en demonstration föreligger det anmälningsplikt. Den planerade demonstrationen måste anmälas i den stadsdel där demonstrationen planeras genomföras. Varje stadsdel beslutar för sig, vilket innebär att en demonstration som tillåts ha sin startpunkt i en stadsdel kan förbjudas passera genom en angränsande stadsdel. Vid större demonstrationer kommunicerar magistraten med varandra.

Planerade demonstrationer och allmänna möten skall anmälas senast fem dagar i förväg, skriftligen eller personligen, till magistraten. I samband med anmälan skall uppgifter om arrangören, demonstrationens eller mötets syfte, planerat antal deltagare, platsen för mötet eller utgångs- och avslutningspunkter för demonstrationen samt tillstånd av ägaren av området där mötet skall äga rum lämnas. Därutöver krävs att arrangören anger vilka åtgärder man avser att vidta för att säkerställa att demonstrationen eller mötet genomförs i enlighet med lagen.

Stads- eller kommunmyndigheterna, magistraten, kan om den anser det vara nödvändigt, med hänsyn till allmän ordning, föreslå annan plats eller tid för demonstrationen eller mötet. Myndigheten kan under vissa förutsättningar förbjuda att demonstrationen eller mötet genomförs.

En demonstration eller ett möte kan förbjudas om dess syfte är att uppmana till att förneka eller begränsa mänskliga, politiska eller andra rättigheter för medborgare på grund av deras nationalitet, ras, kön, börd, politiska orientering, religion eller sociala ställning.

En demonstration eller ett möte kan även förbjudas om det bedöms föreligga risk för liv eller hälsa, eller om ett annat möte skall äga rum på samma plats och de två organisatörerna inte är överens.

Under en demonstration eller ett möte är det förbjudet att bära vapen, sprängämnen eller andra föremål som kan skada andra personer.

Överträdelser av lagen om demonstrationsrätt och mötesfrihet bestraffas med böter upp till 1 000 Czk. Den person som med våld eller hot motsätter sig polisens anvisningar skall enligt lagen dömas till fängelse i upp till ett år.

Maskeringsförbud

Den 1 juli 2002 trädde en lagändring av den tjeckiska lagen om rätt till församling och demonstration i kraft. Lagändringen innebär att maskering numera är förbjuden vid demonstrationer för det fall polisen är närvarande. Enligt den legislativa avdelningen i det tjeckiska parlamentet är det först när polisen kommer till platsen som maskeringsförbudet inträder. Dessförinnan är maskering således tillåten. En överträdelse av maskeringsförbudet kan straffas med böter.

Av- och utvisning av utlänningar

I Tjeckien finns det huvudsakligen två olika sätt att avlägsna en utlänning från landet om denne har begått olagligheter. Det kan ske genom att domstol i samband med ett brottmål fattar beslut i saken. Det kan också ske genom avvisning. I sådana fall kan polisen fatta beslut på egen hand. Polisen kan enligt lagen verkställa sitt beslut om avvisning på två sätt. Det kan ske antingen genom en administrativ åtgärd då en stämpel sätts i passet i vilken det fastställs när personen i fråga senast måste ha lämnat Tjeckien, eller genom att polisen transporterar vederbörande till gränsen.

4.3.3 Planering och förberedelser

Vart tredje år hålls IMF/Världsbankens årsmöten på annan plats än i Washington DC, där institutionerna har sitt säte. I samband med årsmötet i Hong Kong 1997 godtogs Tjeckiens erbjudande om att stå värd för IMF/Världsbankens 55:e årsmöte år 2000.

Biträdande inrikesministern har lämnat följande övergripande redogörelse för planeringen och ansvarsfördelningen.

Det tjeckiska finansministeriet stod som huvudorganisatör för själva mötet medan inrikesministeriet och den nationella polisen ansvarade för säkerheten. Polisinsatsen i samband med IMF/ Världsbankens möte betraktades redan från början som en riksangelägenhet.

Det faktiska högsta ansvaret låg på, och delades av, den tjeckiske polispresidenten (motsvarande rikspolischefen) och inrikesministern. Polispresidenten lyder emellertid under inrikesministern, vilket i praktiken innebar att det var den senare som hade det

yttersta ansvaret för insatsen. Prags polischef hade det högsta operativa befälet.

Prags polischef hade befäl över såväl den uniformerade polisen som delar av säkerhetspolisen. I Tjeckien består säkerhetspolisen av såväl kriminalpolisen som säkerhetsunderrättelsetjänsten (under IMF/Världsbanksmötet var det främst kriminalpolisen som tjänstgjorde ute på fältet). Säkerhetsunderrättelsetjänsten (BIS) lyder inte under polischefen utan dess chef rapporterar direkt till biträdande premiärministern. Kortfattat lyder alltså ordnings- och kriminalpolisen under inrikesministern, och säkerhetsunderrättelsetjänsten under biträdande premiärministern. Inrikesministern är dock högre i rang än biträdande premiärministern. Inrikesministern är sammankallande till möten med den nationella krisstaben där samtliga 17 ministrar ingår. Krisstaben möts vid nationella kriser eller vid krävande insatser, så skedde även under IMF/Världsbankens möte. Det var inrikesministern som gav det slutgiltiga godkännandet av polisens säkerhetsplaner.

INPEG

INPEG – Initiativ Against Economic Globalization – stod som huvudorganisatör av protestaktionerna i samband med IMF/ Världsbankens möte i Prag. På INPEG:s hemsida presenteras INPEG som en löst sammansatt koalition av ett flertal tjeckiska miljö-, mänskliga rättighets- och autonoma/anarkistiska grupper och organisationer. Den samlande tanken inom INPEG var kritiken mot den ekonomiska globaliseringen och mot IMF och Världsbankens policys som ansågs vara en av huvudorsakerna till den djupa fattigdomen i flera utvecklingsländer liksom till många miljöproblem. Inför mötet i Prag uttalade INPEG att de var emot våld och att de endast stödde icke-våldsaktioner.

Ingen av de personer som ingick i INPEG:s ledning har varit villig att låta sig intervjuas av oss. Som skäl har uppgetts att de inte vill ha något att göra med myndigheter, oavsett om de är tjeckiska eller från något annat land. Jiri Kopal, en av initiativtagarna bakom det tjeckiska projektet Civic Legal Observers Project (OPH, se vidare under avsnittet Dialog) och som har kännedom om INPEG och dess verksamhet, har försökt hjälpa till att förmedla kontakter med personer som var engagerade i INPEG, dock utan resultat. Vi har därför fått nöja oss med vad Jiri Kopal har berättat om INPEG. Han har uppgett följande.

INPEG utgjorde en gemensam plattform för organisationer och grupper som var kritiska mot globaliseringen liksom mot IMF och Världsbankens policy. De enskilda grupper som anslöt sig till den gemensamma plattformen behöll emellertid sin autonomi. INPEG i sig var alltså inte en ny organisation, utan var tänkt att fungera som ett instrument för koordinering och kommunikation mellan de organisationer, grupper och individer som avsåg att demonstrera i Prag.

Även om organisationerna som utgjorde kärnan i INPEG till största del var tjeckiska så kom de sedermera i stor utsträckning att förlita sig på hjälp och stöd från amerikaner och britter som varit med vid demonstrationerna mot WTO i Seattle år 1999.

INPEG:s organisation var liten och bestod av två talesmän samt ett antal grupper som ansvarade för specifika områden såsom media, juridiska frågor, medicinsk hjälp och tekniska frågor. Varje grupp bestod av ungefär åtta till tio personer. Jiri Kopal som har haft omfattande kontakter med INPEG:s ledning uttryckte kritik gentemot plattformen som i hans tycke karaktäriserades av dålig intern kommunikation och dålig organisation.

Inom ramen för INPEG hölls regelbundna möten i Prag från och med sommaren 1999 för att förbereda protestaktionerna. Huvudelementen i den tiodagars kampanj som planerades bestod av en tre dagar lång motkonferens samt en omfattande demonstration den 26 september i samband med öppnandet av IMF/Världsbankens årsmöte. Även om INPEG stod som arrangör av motkonferensen anordnades den, enligt Jiri Kopal, till största delen av akademiker.

INPEG var inte intresserat av att föra dialog med myndigheterna. Enligt Jiri Kopal avvisade INPEG en dialog då de överhuvudtaget inte vill ha med samhället och myndigheter att göra.

Enligt polischefen hade polisen uppgifter om att utländska aktivister kommit till Prag sex månader innan IMF/Världsbankens möte för att förbereda aktionerna och utbilda deltagare i protestaktionerna. Första veckan i september skall en grupp bestående av 500 personer ha hyrt en lokal i Prag, som sedan kom att utgöra INPEG:s s.k. Convergence center. Dessa personer utgjorde demonstrationernas ledande stab och det var där som vägar och taktik för demonstrationen valdes. Jiri Kopal har bekräftat polischefens uppgifter men enligt Jiri Kopal förbereddes inga våldsamma aktioner, utan det handlade mer om diskussion i sakfrågor samt val av taktik för protestaktionerna. Han har vidare uppgett att aktivisterna hade kommit överens om att genom armkoppling

skapa mänskliga kedjor runt kongresscentrum. I slutänden övergavs emellertid den taktiken till förmån för en indelning i olika grupper som från skilda håll skulle försöka ta sig igenom polisens avspärrningar runt kongresscentrum. INPEG tränade dagarna före den 26 september aktivister i bl.a. civil olydnad, första hjälpen och mediakommunikation.

Parallellt med INPEG fanns även andra organisatörer på plats i Prag för att öka medvetenheten om och diskutera IMF och Världsbankens policys. CEE Bankwatch Network och Friends of the Earth genomförde seminarier med intresserade NGO:s. Enligt informationen på Bankwatchs hemsida var syftet att få NGO:s från olika länder att utbyta erfarenheter av IMF och Världsbanksprojekt i respektive land som hade haft negativa effekter ekonomiskt, socialt och miljömässigt sett. CEE Bankwatch och Friends of the Earth genomförde tillsammans med den tjeckiska Jubel 2000organisationen ett tre dagars forum under parollen ”a different message”. Föreläsningar och diskussioner skulle, enligt Bankwatchs hemsida, hållas om exempelvis skuldlättnad för Syd, problematiska projekt som Världsbanken stöttade, och frihandel.

Dialogen

Den tjeckiske biträdande inrikesministern Petr Ibl, ansvarig för allmän ordning och säkerhet, har uppgett att de från inrikesministeriets sida försökte upprätta en dialog med INPEG men utan framgång. Petr Ibl uppgav att personerna i INPEG helt enkelt inte var villiga att kommunicera och att anledningen till det skulle ha varit att INPEG inte hade förtroende för den tjeckiska polisen. Petr Ibl menade att detta gällde hela den tjeckiska befolkningen och att misstron är en kvarleva från kommunisttiden. Den tjeckiska allmänheten tror helt enkelt inte att polisen finns där för att hjälpa dem. Som kontrast till det påpekade Petr Ibl att opinionsmätningar som gjordes strax efter IMF/Världsbankens möte visade att polisens insatser i samband med kravallerna hade fått allmänhetens förtroende för polisen att öka med mellan 10 och 15 procent.

Petr Ibl har uppgett att OPH till skillnad från INPEG uppvaktade inrikesministeriet och den nationella polisen med förslag om dialog, och att OPH kom att bli medlare eller snarare kommunikatörer mellan polis och aktivister i samband med demonstrationerna.

Jiri Kopal som var en av initiativtagarna bakom OPH – Civic Legal Observers Project – har lämnat följande redogörelse för projektet.

OPH skapades av en grupp tjeckiska jurister tillhörande Environmental Law Service. Senare kom även tjeckiska Movement for Civic Solidarity and Tolerance (HOST) att ingå i projektet. Syftet var att skapa en oberoende grupp av personer som under IMF/Världsbanks-mötet skulle vistas ute på gatan och observera situationer där demonstranter kom i kontakt med polisen. OPH:s mål var att få fram oberoende dokumentation av händelser, bidra till lugna demonstrationer, förhindra våld eller en eskalering av våld på platser där demonstrationer ägde rum samt bistå med juridisk information och gratis juridisk biträde till gripna aktivister.

Projektet lanserades formellt den 28 juni 2000 med mer än 150 personer involverade, omfattandes enskilda individer, organisationer inriktade på mänskliga rättigheter liksom olika yrkesgrupper såsom jurister, översättare, fotografer, psykologer, journalister etc. Huvudgruppen utgjordes av de utbildade ”observationspatrullerna” som följde och observerade händelserna i samband med demonstrationerna.

OPH strävade efter att skapa en så bred och omfattande dialog som möjligt med de tjeckiska statliga myndigheterna, med särskilt fokus på inrikesministeriet och den nationella polisen. Dialogen var särskilt viktig då Tjeckien saknar en tradition av medborgarinitiativ. Om OPH inte hade fört en dialog med myndigheterna i förväg skulle det ha funnits en risk att polisen skulle ha intervenerat i deras arbete under demonstrationerna och kanske till och med ha attackerat dem.

Inför de möten som kom att hållas mellan OPH å ena sidan och inrikesministern och den nationella polisen å andra sidan mellan juni och september 2000 hade OPH presenterat åtta krav som de ville att polisen skulle uppfylla inför mötet och de förväntade demonstrationerna. Ju konkretare samtalen blev desto svårare var det att nå överenskommelse mellan parterna och allra svårast var det med polisen.

I OPH:s rapport från händelserna i samband med IMF och Världsbankens årsmöte i Prag lämnas en redogörelse för OPH:s krav samt för OPH:s bedömning av utfallet av de överenskommelser som fanns mellan OPH och polisen. Av de åtta krav som OPH hade fört fram och om vilka överenskommelse hade nåtts, levde polisen upp till två av åtagandena enligt OPH:s rapport. Det gällde dels åtagandet att polisen skulle respektera

OPH-patrullernas immunitet under pågående demonstrationer dels att polisen skulle ha identifikationsnummer även på sina kravalluniformer.

Vad gäller de övriga åtagandena är OPH besviken över att, som det framgår i rapporten, polisen bröt överenskommelserna under själva insatsen genom att polisen bl.a. inte gav OPH-representanter tillträde till polisstationer och inte informerade OPH om gripna som ville ha juridisk hjälp. OPH erhöll inte heller uppgifter om gripna som fördes till Balkova- eller Postornalägrena. Ett annat krav från OPH omfattade upprättandet av direktkontakt med polispresidiet under tiden som demonstrationerna pågick. Direktkanalen fanns förvisso men, enligt OPH, fyllde den inte någon funktion på grund av polisens avvisande bemötande. Det sjätte kravet var inriktat på formerna för polisens möjligheter att avvisa aktivister vid gränsen även om personerna i fråga inte fanns med på polisens lista över oönskade personer. OPH krävde att personer som inte fanns på polisens lista skulle släppas in, och polisen utlovade att personer endast skulle stoppas om det kunde misstänkas att de skulle använda våld. Enligt OPH:s uppfattning tog polisen som anledning för att stoppa demonstranter vid gränsen att det gick att bevisa att de deltagit i förberedelserna av olika aktiviteter i samband med IMF/Världsbankens möte. Det innebar, enligt OPH, att officiella personer för demonstrationer och andra arrangemang stoppades medan många av de som sedan var med vid våldsamheterna tog sig över gränsen utan problem. OPH:s sjunde krav handlade om frågan om avbrytandet av en utlännings vistelse på tjeckiskt territorium. Med polisen hade de nått överenskommelse om att utländska demonstranter endast skulle avvisas om vederbörande medvetet hade agerat ordningsstörande. Men då det var ett vagt begrepp skulle polisen vara noggrann och gå tillväga individuellt avseende eventuella ordningsstörande utländska demonstranter. Enligt OPH: rapport skedde i stället det motsatta, polisen fattade kollektiva beslut om att avsluta gripna utländska demonstranters vistelse i Tjeckien. I det skriftliga beslutet skall, enligt OPH, ha uppgetts att vederbörande ”antogs” ha deltagit i protestaktioner och genom sitt uppträdande ”antogs” ha stört den allmänna ordningen. OPH:s sista krav handlade om polisens utnyttjande av våld och att det skulle vara begränsat och anpassat efter behov. Även om OPH i sin utvärdering enligt sin egen bedömning anser att polisens utnyttjande av våld i stort var anpassat till omständigheterna så anser OPH inte att polisen gjorde några större ansträngningar för att begränsa sitt våldsutövande.

I det som polischefen uppgav till oss om dialogen med OPH föreföll det oss, även om han inte uttryckte det explicit, som att han inte var helt tillfreds med det arbete som OPH hade utfört, och det föreföll även som om polisen och OPH hade olika uppfattningar om vad OPH skulle uträtta. Polischefen har uppgett att polisen hade uppfattat det som att OPH skulle agera oberoende observatörer, och inte att de särskilt skulle koncentrera sig på att bevaka huruvida polisen efterlevde befintliga lagar.

Inkvartering av aktivister

På INPEG:s hemsida erbjöd det privata företaget FAM demonstranterna boende på Strahovstadion för ett totalpris på 1 350 tjeckiska kronor. FAM hade fört förhandlingar med såväl myndigheter som INPEG för att nå denna lösning och de hade möjligheter att erbjuda 15 000 demonstranter boende.

Biträdande inrikesministern Petr Ibl framhöll att beslutet om upplåtandet av Strahovstadion till demonstranterna hade baserats på information om att ett mycket högt antal demonstranter skulle komma till Prag. Från myndigheternas sida var det ett försök att hålla dem samlade på ett ställe.

Enligt Petr Ibls uppfattning innebar inte beslutet i sig något problem avseende svarta blockets möjligheter att blanda sig med de fredliga demonstranterna. Detta på grund av att demonstranterna i Prag var rädda för att hamna under polisbevakning om de bodde samlat på ett och samma ställe. Enligt Petr Ibls uppfattning hade demonstranterna troligen inte accepterat boende i lokaler eller anläggningar upplåtna av myndigheterna även om det hade rört sig om olika platser.

Petr Ibl har uppgett att det endast var anhängare till Ya Basta som tältade på Strahovstadion, medan övriga demonstranter ordnade boende på annat håll. Enligt Petr Ibl förstörde Ya Bastaanhängarna allt som fanns på stadion och tog med sig madrasserna som sköldar och järnstänger från sängarna som vapen inför demonstrationen den 26 september.

Övriga dialogformer samt svenskt engagemang

Departementssekreteraren Pelle Enarsson har uppgett att svenska Utrikesdepartementet erhöll en informell förfrågan från Världs-

banken om Sverige kunde överväga att bidra ekonomiskt för att dels hjälpa NGO:s i utvecklingsländer att resa till Prag, dels stödja någon eller några frivilliga organisationer verksamma i Sverige att arrangera ett seminarium i Prag i samband med årsmötet. Enligt Pelle Enarsson kom förfrågan mot bakgrund av att IMF/Världsbankens årsmöten ofta hade utsatts för protester, och detta var något man från Världsbankens sida även förväntade sig i Prag. Från Världsbankens sida ville man emellertid inför årsmötet i Prag bidra till en substantiell dialog med de organisationer som kritiserar Världsbankens agerande och policy samt med de som aktivt engagerar sig i frågor inom bankens ansvarsområde. Dessförinnan hade det i samband med IMF/Världsbankens möten saknats ett forum för dialog mellan mötesdeltagare och protesterande.

Den 30 augusti 2000 fattades ett regeringskanslibeslut om ett ekonomiskt bidrag till svenska Jubel 2000 kampanjen (del av internationella Jubelee 2000 som verkar för avskrivning av de fattigaste ländernas skulder) för att ”genomföra en konferens och kunskapsseminarier i Sverige samt genomförandet av ett seminarium i Prag med deltagare från utvecklingsländer”. Samtidigt fattades beslut om stöd till en arbetsgrupp bestående av företrädare för enskilda organisationer i utvecklingsländerna engagerade i frågan om fattigdomsbekämpning. Stödet bestod av finansiering av tio delegaters resa till Prag för att dessa skulle kunna genomföra ett seminarium i ämnet. Bidraget kanaliserades via Världsbanken.

Seminariet som svenska Jubel 2000 tillsammans med ett antal NGO:s från Sydafrika och Zambia genomförde var inriktat på diskussion om skuldfrågor. I panelen deltog bl.a. Mats Karlsson, vice chef för Världsbanken. Marija Brdarski har uppgett att möteslokalen var fullsatt och att det under den efterföljande diskussionen rådde en mycket hätsk stämning. Demonstranter från europeiska länder framförde att de skulle hindra delegaterna från att komma in i möteslokalerna efterföljande dag.

Från det svenska Finansdepartementets sida höll finansminister Bo Ringholm dagen före årsmötet ett möte med svenska organisationer. Enligt Lena Westerlund, då politiskt sakkunnig hos finansministern, var det ett bra möte där Bo Ringholm informerade om mötet i IMF och sakfrågorna samtidigt som det gavs tid för frågor.

IMF och Världsbanken genomförde även ett eget seminarieprogram i samband med årsmötet i Prag. Enligt Världsbankens informationsblad syftade det sju dagar långa programmet till att skapa dialog mellan ledare i näringslivet, regeringsrepresentanter,

IMF- och Världsbanksrepresentanter samt NGO:s på teman relaterade till utvecklingsfrågor.

Många av aktivisterna synes inte ha varit medvetna om IMF/ Världsbankens seminarieprogram, eller om de kände till programmet synes inte många ha deltagit. En anledning till detta skulle kunna vara att programmet pågick den 26 september, dvs. samtidigt som den stora demonstrationen genomfördes, och även två dagar därefter när många aktivister redan hade lämnat Prag. Seminarieprogrammet var inte heller specifikt inriktat på aktivisterna utan även på ledare i näringslivet och regeringsföreträdare.

Polisen

Av polispresidentens utvärdering av polisens insats i samband med mötet i Prag framgår att polisens övergripande uppgifter då hade omfattat: 1. Upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten. 2. Tryggandet av säkerheten för mötesdelegaterna. 3. Säkerställandet av framkomligheten i trafiken. 4. Förebyggandet av brott. Förberedelserna omfattade jämte planering av säkerhetsåtgärder träning och utbildning av de enskilda polismännen inför insatsen. Polisen försökte även genomföra en dialog med INPEG.

Prags polischef (nationella polisen) har uppgett att den nationella polisen och dess ordningsstyrkor hade ansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten i samband med IMF/Världsbanks-mötet. Den lokala polisen i Prag på 1 500 man hade endast en stödfunktion och deltog inte i upprätthållandet av den allmänna ordningen. Den lokala polisen stod inte under den nationella polisens befäl men, enligt borgmästarens kansli, fanns det en överenskommelse om att de skulle finnas till hands vid behov.

Enligt biträdande inrikesministern Petr Ibl var säkerhetsförberedelserna inför IMF/Världsbankens årsmöte unika för Tjeckien, både till omfattning och art. Han har vidare uppgett att Inrikesministeriet och polisen före mötet kritiserades starkt i media för vad många ansåg som alltför omfattande och överdrivna säkerhetsåtgärder, men att kritiken upphörde efter det att mötet hade ägt rum.

Av polispresidentens rapport framgår att polisen inledde sina förberedelser år 1997 genom att ett antal tjänstemän på chefsnivå liksom vissa utvalda polismän fick i uppdrag att inhämta relevant information för den tjeckiska polisens arbete inför IMF/Världsbankens möte. De deltog bl.a. i utländska poliskårers förberedelse-

arbete och studerade insatserna vid möten av liknande slag, t.ex. i Hong-Kong, Washington och Genève. Baserat på den information som inhämtades genom dessa studieresor hade den tjeckiska polisen redan inledningsvis uppfattningen att det krävdes omfattande säkerhetsåtgärder vid mötet i Prag, och de stärktes i sin uppfattning efter händelserna i samband med WTO-mötet i Seattle.

Av ovan nämnda rapport framgår även att polisens konkreta förberedelsearbete inleddes i december 1999 genom inrättandet av en polisiär ledningsstab vid polismyndigheten i Prag, vilken leddes av polismyndighetens chef. Redan inledningsvis bedömde man från polisens sida att dess insats vid IMF/Världsbankens möte var att betrakta som en riksangelägenhet, och inte som en angelägenhet endast för polismyndigheten i Prag. Det personliga ansvaret för de samlade åtgärderna lades på polispresidenten (motsvarande rikspolischefen). Samtidigt utsågs polischefen för ordningspolisen vid det tjeckiska polispresidiet (motsvarande rikspolisstyrelsen) till samordnare av säkerhetsåtgärderna.

Vid inrikesministeriet inrättades ett samordnings- och informationscentrum vilket leddes av inrikesminister Gross personligen. I samordnings- och informationscentrat ingick även representanter från inrikesministeriet, polispresidiet, polismyndigheten i Prag samt representanter från säkerhets- och informationstjänsten, Institutionen för utlandskontakter och utlandsinformation, militära underrättelsetjänsten samt Generaltullstyrelsen. I denna grupp diskuterades på basis av inhämtad information och underrättelser hotbilden. Hot i form av terroristangrepp uppges i polispresidentens rapport ha framstått som ett mycket allvarligt problem.

Zbynek Prokop vid borgmästarens kansli har uppgett att Prag stad egentligen inte var involverad i det nationella förberedelsearbetet utan endast hade en stödjande roll. Han har vidare uppgett att det på lokal nivå, på borgmästarens kansli, inrättades ett koordineringskontor. Där hanterades främst transport- och trafikfrågor och räddningstjänst/brandkår etc. Representanter från nationell nivå deltog i ett antal möten och informerade om sitt arbete.

Enligt polispresidentens rapport togs som ett första steg i det konkreta förberedelsearbetet kontakter med utländska myndigheter, framförallt med FBI men även med polis och säkerhetspolis i flera europeiska länder. Ett särskilt nära samarbete skedde med IMF-mötets (april 2000) förberedande kommitté i Washington, och den konsulterades om förberedelserna för och omfattningen av säkerhetsåtgärderna i Prag. I rapporten uppges att den tjeckiska

polisen inte enbart var intresserad av att diskutera själva hanteringen av våldsamma kravaller, utan även av att skapa sig en bild av den organisatoriska sammansättningen av demonstranterna och hur de framställde sin kritik och utövade sitt motstånd. Enligt biträdande inrikesminister Petr Ibl skapade den information som polisen erhöll en stor oro, nästan ångest, och den tjeckiska polisen förberedde sig mycket noga inför mötet.

Samtidigt som den tjeckiska polisen erhöll så pass detaljerad information om händelseutvecklingen vid tidigare möten att oro skapades för vad som kunde komma att inträffa, har polispresidenten, i sin utvärdering av polisens insats i samband med IMF/Världsbankens möte, uttryckt sitt missnöje över att informationsutbytet med de europeiska länderna inte nådde tillfredsställande resultat avseende information om specifika aktivister som bedömdes som våldsamma. I rapporten uppges att trots omfattande ansträngningar under föreberedelsestadiet erhöll den tjeckiska polisen så gott som ingen information från utländska kollegor om misstänkta organisatörer eller personer som kunde tänkas deltaga i våldsamma protestaktioner.

Polisiära resurser

Petr Ibl har uppgett att eftersom ansvaret för säkerheten i samband med mötet främst var en angelägenhet för (den nationella) polismyndigheten i Prag föll det största ansvaret på den. Deras tillgängliga personella resurser var dock inte tillräckliga för att klara en uppgift av den omfattning som det var fråga om. Enligt Petr Ibl rådde det särskilt stor brist på poliser som kunde placeras längst fram i polisavspärrningarna, dvs. de som skulle ha rollen som sköldar mot demonstranterna. För att lösa problemet blev många poliser i de enskilda regionernas ordningsstyrkor kommenderade till Prag. Då även det visade sig vara otillräckligt blev man, enligt Petr Ibl, tvungen att kalla in poliser som inte var utbildade för den sortens uppgifter.

Enligt Petr Ibl kallades, efter regeringsbeslut, 1 400 militärer in till de enskilda regionerna för att förhindra att regionerna tömdes på poliser och militärerna fick utföra de till Prag kommenderade polisernas uppgifter. Den militära personalen bar armbindel som det stod polis på och de arbetade alltid tillsammans med en polis. Under perioden den 15–29 september avdelades 200 militärer för

att handha den militära utrustning som polisen hade lånat från armén.

Petr Ibl har uppgett att även säkerhetspolisen var verksam i Prag. Deras uppgift bestod framförallt i att följa och studera misstänkta aktivisters förehavanden, men de hade även möjlighet att gripa misstänkta demonstranter.

Följande redogörelse lämnas i polispresidentens rapport för antalet tjänstgörande poliser under mötet samt deras fördelning. Totalt tjänstgjorde cirka 12 450 poliser samt 300 civilanställda vid polisen, som hade ansvar för polismännens finansiella, materiella och tekniska behov liksom förr deras inkvartering och utspisning. Därutöver fanns 1 900 poliser i beredskap. De 12 450 var fördelade enligt följande:

1. 6 000 polismän från polismyndigheten i Prag som förstärktes med ytterligare 5 000 polismän från andra länspolisförvaltningar. Merparten av dessa var avsedda som förstärkning vid utförande av sina gängse tjänster (t.ex. ordningspolisens bevaknings- och patrulltjänst, trafikpolisens ledning av trafiken och tillsyn över säkerhet och framkomlighet och kriminalpolisens operativa spaningsverksamhet o.d.). Mellan 700 och 800 poliser av förstärkningen från länspolisförvaltningarna var avsedda för deltagande i insatser för säkerställandet av den allmänna ordningen.

Vid varje länspolisförvaltning utsågs avdelningschefen för ordnings- och järnvägspolisen som chef för de utsända poliserna från respektive region. Därutöver utsågs såsom ansvarig för organisation och ledning av ordningspolisen representanter från polisens distrikts- och stadsledningar. Vid polisförvaltningen i Prag utsågs en förbindelseofficer för varje enskild länspolisförvaltning.

2. Ytterligare 1 050 poliser från säkerhetstjänsten, förstärkta med 380 poliser från andra polisenheter avdelades för att ansvara för delegaternas säkerhet och deras hotell liksom konferenscentrat och andra mötesplatser.

3. Besättning till sex helikoptrar från Polisflygtjänsten.

4. Några tiotal specialtränade polismän – skarpskyttar, pyrotekniker, sambandstekniker, tolkar etc.

Polisens personliga utrustning och annan utrustning

Vi har endast haft tillgång till mycket begränsad information avseende polisernas personliga skyddsutrustning och annan utrustning. Av tillgängligt material i polispresidentens rapport framgår att polismännen bl.a. hade tillgång till kravallskyddsuniformer med lårskydd, skottsäkra västar, kravallhjälmar med visir, skottskyddsutrustning, batong, tonfabatong och tårgasgranater. I samma rapport konstateras det att alltför få poliser hade haft tillgång till kravallskyddsuniformer.

Polisen hade sex stycken vattenkanoner till sitt förfogande. På två av dessa fanns inget skydd för poliserna. Man använde även tårgas under insatserna. Polisen använde inte s.k. ”impact ammunition” i samband med insatsen vid kongresscentrum. Frågan har diskuterats efteråt men inga beslut har fattats om att polisen skall tillåtas att utnyttja sådana.

I polispresidentens utvärdering framhålls att polisen var tvungen att låna viss utrustning från andra myndigheter. Det handlade främst om lån från Enheten för tjänster åt Inrikesministeriet, Finansministeriets organisationscentrum samt Justitieministeriets fångvårdsdetalj av fordon för transporter av delegater respektive gripna aktivister. Därutöver lånade polisen 13 000 gasmasker från försvarsministeriet samt militär utrustning från armén omfattandes bl.a. fyra helikoptrar, åtta pansartransportörer, två bärgningsbilar, tre fordon med högtalaranläggning och två brandbilar. All militär utrustning sköttes av militär personal som genom regeringsbeslut fått i uppdrag att utföra uppdrag åt polisen.

Petr Ibl har uppgett att det inför mötet hade tagits fram ett nytt kommunikationssystem, MATRA. Detta var första gången som systemet provades, och det visade sig fungera mycket väl. Enligt Petr Ibl hade polisen flera kanaler till sitt förfogande och kunde koppla över till annan kanal när demonstranter utförde störningsförsök. Petr Ibl har framfört att det var de utländska demonstranterna som stod för störningarna. Det handlade framförallt om italienare, men även amerikaner och greker, utrustade med högteknologiska datorer.

Träning och utbildning

Som nämns ovan var merparten av de polismän som hade beordrats till tjänstgöring i Prag i samband med IMF/Världsbankens möte

avsedd som förstärkning vid utförandet av polisens gängse arbetsuppgifter. Av polispresidentens rapport framgår att det för denna verksamhet inte ansågs nödvändigt att ändra eller komplettera deras vanligen använda klädsel och utrustning, och inte heller att genomföra särskild utbildning.

Prags polischef har uppgett att varje region i Tjeckien har sin ordningsstyrka och de tränas regelbundet på regional nivå. Samträningen av den permanenta ordningsstyrkan vid polismyndigheten i Prag med ordningsenheterna från länsförvaltningarna skedde successivt under perioden maj – september 2000.

Polischefen har vidare uppgett att den gemensamma träningen genomfördes i ett träningsområde nära Prag där olika krävande situationer som förutsågs kunna komma att uppstå i samband med demonstrationerna övades. Poliserna turades om att växelvis agera demonstrant respektive polis.

Enligt polischefen utgjordes en annan mycket viktig del i utbildningen av praktisk träning. När det i Prag, före mötet, genomfördes demonstrationer såsom t.ex. 1 maj-demonstrationen kallades ordningsstyrkorna från regionerna in till Prag för att bistå Pragpolisen. Genom detta fick poliserna god lokalkännedom inför mötet i september.

Säkerhetsåtgärder

Enligt biträdande inrikesministern Petr Ibl var läget av kongresscentrum mycket viktigt för utformningen av säkerhetsåtgärderna. Polisens säkerhetstjänst ansvarade för det inre skyddet av möteslokalerna, främst kongresscentrum. Det yttre skyddet ansvarade Pragpolisen och förstärkningsstyrkorna för. Följande redogörelse för säkerhetsåtgärderna baseras på uppgifter från Petr Ibl samt från polispresidentens rapport.

Runt kongresscentrum hade polisen upprättat en säkerhetszon på sammanlagt 3,2 km. Säkerhetszonens gränser utgjordes av såväl naturliga hinder som byggnader och tekniska hinder som bevakades av polisen. Ingångarna till zonen övervakades och endast behöriga gavs tillträde dit. Den upprättade säkerhetszonen bevakades av polisen mellan den 21 och 28 september 2000. Polisen förväntade sig omfattande kravaller. För att undvika att allmänheten skadades fick eleverna på skolor i närheten av kongresscentrum lov under mötesveckan och boende i området uppmanades att lämna stan.

För att skydda kongresscentrum mot angrepp från aktivister hade polisen beslutat att använda sig av en tvåstegsförsvarsstrategi med utnyttjande av fordon för att stänga av tillfartsvägar till kongresscentrum och av insatser av kravallutrustad polis mot eventuellt ordningsstörande demonstranter.

Även på Nusle-bron som utgör den enda vägen till kongresscentrets ingång upprättade polisen den 26 september ett tvåstegsförsvar mot förväntade våldsamma demonstranter, bestående av dubbla linjer av poliser som bakom sig hade militära pansarvagnar. Genom ett regeringsbeslut hade polisen under den aktuella perioden i fråga fått befälet över ett antal pansarvagnar.

4.3.4 Händelseförloppet

Demonstrantsidan

Andreas Foller har uppgett att INPEG:s lokal under perioden för IMF/Världsbankens möte, det s.k. Convergence center, låg i utkanten av Prag i något som kan beskrivas som ett industriområde. Själva lokalen bestod av två hangarer, varav en öppen utan tak och en täckt. Centret erbjöd inga sovplatser utan utgjorde endast en samlings- och informationsplats. INPEG hade även ett mindre annex inne i centrala Prag.

Enligt Andreas Foller hölls flera möten på Convergence center, t.ex. stormöten för diskussioner om demonstrationen liksom mindre expertgruppsmöten där t.ex. läkare och jurister diskuterade och planerade sina uppgifter och insatser den 26 september. Ju närmare den 26 september kom, desto mer intensifierades aktiviteten på Convergence center.

Den 25 september hölls ett stormöte där det stora antalet deltagare tvingade arrangörerna att använda megafoner för att göra sig hörda. Översättning av budskapet skedde till fyra språk. Andreas Foller, som deltog i mötet, har uppgett att hela mötet fokuserade på demonstrationen efterföljande dag, men endast på formerna för den och aldrig på vilka specifika frågor man ville fästa uppmärksamheten på.

Andreas Foller har lämnat följande redogörelse för den information som lämnades vid mötet. Information gavs till aktivisterna om vilken väg som hade planerats för demonstrationen, att kongresscentrat skulle omringas (vilket var samma taktik som hade använts i Seattle i samband med WTO-mötet) samt att demonstrationen

skulle delas upp i tre block (se vidare nedan). Som en säkerhetsåtgärd uppmanades respektive organisation, kamratgrupp eller dylikt att dela upp sig i större grupper om åtta personer (behovet av mobiltelefon påtalades), och att därefter inom gruppen på åtta personer skapa smågrupper, vilket skulle möjliggöra ständig ögonkontakt mellan gruppdeltagarna. Detta för att undvika att någon tappades bort under demonstrationerna eller arresterades utan att någon uppmärksammade det. INPEG gav även juridiska tips för agerandet i händelse av att någon skulle bli gripen av polisen liksom tips om hur aktivisterna skulle skydda sig mot tårgas etc.

Enligt Juri Kopal anordnade emellertid INPEG inte särskilt mycket av demonstrationen utan det var snarare Ya Basta som fick leda den då de utgjorde den enda egentliga organiserade gruppen som deltog i demonstrationerna i Prag.

Mellan den 22 och 24 september genomfördes den s.k. motkonferensen för vilken INPEG stod som arrangör. Motkonferensen bestod av ett stort antal seminarier på teman relaterade till IMF och Världsbankens aktiviteter och policy, alltså inte enbart seminarier som konkret behandlade institutionerna utan även andra frågor som kunde relateras till det övergripande ämnet ”en bättre värld”. Andreas Foller som deltog i motkonferensen ansåg att även om det var varierande kvalité på seminarierna, så var motkonferensen som helhet mycket bra.

Polisens tillslag mot och avvisning av aktivister vid gränsen

Som nämnts hade polisen uppgifter om att demonstrationsorganisatörer från utlandet befann sig i Prag sex månader före själva mötet. Prags polischef har uppgett att polisen även hade uppgifter om att det i den lokal som INPEG hyrde i början av september fanns datorer och kommunikationssystem som gjorde INPEG:s stab nästan lika välutrustad som polisens. Polischefen uppgav vidare att trots att polisen visste att det pågick vad de uppfattade som olagligheter i lokalen fick de inte tillstånd av åklagaren att göra ett tillslag då åklagaren inte ansåg att polisen hade tillräckliga bevis för detta. Polischefen framförde att polisen dock hade genomfört ett antal tillslag mot andra lokaler där aktivister förberedde protestaktioner.

Prags polischef har uppgett att polisens bedömning är att antalet fredliga demonstranter i Prag var betydligt fler än de våldsamma, men att man i Prag ändock bevittnande ett nytt fenomen i och med

den höga andelen våldsbenägna demonstranter. Enligt polischefen har denna andel tidigare och även vid senare demonstrationer av detta slag uppgått till endast ungefär fem procent. I Prag bedömer polisen att siffran i stället låg på mellan 30 och 40 procent.

En anledning till de höga siffrorna av våldsbenägna demonstranter som den tjeckiska polisen har kommit fram till kan vara att de, enligt egen utsago, utan tvekan räknar in Ya Basta i det svarta blocket. Antalet demonstranter i Prag uppgick totalt till mellan 10 000 och 12 000 personer. Det innebär att det i Prag enligt polisens beräkningar fanns mellan 4 000 och 5 000 våldsbenägna demonstranter av vilka Ya Basta-anhängarna skulle ha utgjort 1 000. Tjecker utgjorde, enligt polisens uppfattning, hälften av det totala antalet demonstranter som befann sig i Prag och en tredjedel av de tjeckiska demonstranterna bedöms av polisen ha varit våldsamma.

I polispresidentens rapport uppges att polisens åtgärder vid gränsövergångarna bl.a. innebar att samtliga personer som ville ta sig in i Tjeckien vid den aktuella tidpunkten kontrollerades. I samband med kontrollerna undersöktes om aktivisterna medförde några farliga föremål eller föremål som kunde komma att utnyttjas som vapen. Enligt polispresidentens rapport vägrades 364 personer inresa under perioden den 10–27 september 2000. Prags polischef uppgav att de hade haft ett nära samarbete med den tyska och italienska polisen i samband med att den tjeckiska polisen kontrollerade personer som ville ta sig över gränsen in i Tjeckien, och att polisen på detta sätt kunde avvisa ett antal personer som misstänktes för att kunna använda sig av våld i utövandet av sin kritik mot IMF och Världsbanken.

Enligt polischefen var Ya Basta-anhängarna bråkiga redan vid gränsen, dit de kom tillsammans med tåg. Enligt hans uppfattning borde de aldrig ha släppts in i landet, men polisen utsattes emellertid för ett starkt politiskt och diplomatiskt tryck att släppa tåget över gränsen. Enligt polischefens uppgifter skall den italienska beskickningen i Prag ha framfört att Italien betraktade frågan som ett test för rörelsefriheten.

Polisen i Prag fick information om att oroligheter hade uppstått när tåget med Ya Basta-anhängarna kom till den tjeckiska gränsövergången. En särskilt tränad polisstyrka skickades till gränsen för att lugna situationen, men strax innan styrkan nådde fram hade tåget släppts över gränsen. Polischefens uppfattning var att det var presidenten som lämnat tillståndet.

Demonstrationerna

IMF/Världsbankens formella årsmöte föregicks av ett antal möten den 24-25 september i Världsbankens Utvecklingskommitté, den Internationella finansiella och monetära kommittén, samt av möten mellan G7, G10 respektive G24-länderna. Parallellt härmed genomfördes ett antal demonstrationer som inte var organiserade av INPEG. Exempel på detta är Jubilee 2000-demonstrationen, Internationalen och ett antal enfråge-demonstrationer. Enligt polischefen genomfördes dessa demonstrationer lugnt och utan incidenter.

Allting gick alltså mycket lugnt till fram till den 26 september, dagen då mötet inleddes. Till den 26 september var över 100 demonstrationer anmälda. Enligt polischefens uppgifter hade samtliga demonstrationer de facto fått tillstånd eftersom en demonstration endast kan förbjudas i förväg om myndigheterna misstänker att det exempelvis kommer att förekomma hets mot folkgrupp, att demonstrationen kommer att hindra trafiken eller om flera parallella demonstrationer har anmälts till samma tid och plats. Demonstrationen kan, enligt polischefen, avbrytas om det sker ett upplopp, men då är det enligt honom oftast för sent. Huruvida den stora demonstrationen den 26 september var otillåten eller inte har varit svårt att fastställa. Enligt inrikesministeriet hade man dragit in tillstånden för ett antal mindre demonstrationer den aktuella dagen då de enligt myndigheterna skulle genomföras samtidigt vilket kunde medföra risker för störningar i trafiken. Den stora demonstrationen skulle dock få genomföras. Dessa uppgifter skiljer sig till viss del från andra uppgifter som vi har fått från bl.a. Jiri Kopal som framhållit att de tjeckiska myndigheterna förbjöd samtliga demonstrationer den 26 september, dagen för det formella årsmötets öppnande. Jiri Kopal har även pekat på det faktum att polisen vid kongresscentrum den 26 september höll upp skyltar med budskapet att demonstrationen var otillåten.

Enligt polischefen var polisens främsta uppgift på morgonen den 26 september att säkerställa delegaternas ankomst till kongresscentrum. Enligt polispresidentens rapport transporterades delegaterna enligt förutbestämda leder. Jämte en huvudtransportled hade polisen förberett såväl en reservled som en flyktled. Samtliga delegater kunde transporteras till kongresscentrum utan några incidenter. Mötet inleddes klockan 10.00, och några timmar därefter

började demonstranternas inträngningsförsök mot kongresscentrum.

Enligt vad Andreas Foller har uppgett började demonstranterna samlas på Namesti Miru-torget vid nio-tiden på morgonen den 26 september. Feststämning rådde, musik spelades och uppträdanden av olika slag ägde rum. Uppskattningsvis 10 000–12 000 personer befann sig på torget för att deltaga i demonstrationen. Andreas Foller uppfattade att antalet svenskar uppgick till cirka 500 personer. Enligt honom hade demonstranterna tillstånd att samlas på torget men inte att genomföra demonstrationen. Andreas Foller har vidare uppgett att representanter för INPEG var mycket tydliga med budskapet till demonstranterna att de fick välja hur de ville göra för när demonstrationståget lämnade torget så begick de en olaglig handling. Uppskattningsvis valde cirka tusen personer att inte gå med i tåget, däribland många svenskar.

Senare under förmiddagen anlände italienska Ya Basta. De kom i samlad grupp och Andreas Foller uppfattade deras ankomst som lite skrämmande – som en armé av vita overaller – och det lade lite sordin på stämningen. Några av Ya Basta-anhängarna hade medtagit baseballträn. Enligt Andreas Foller saknades det tydlig ledning och styrning i den italienska gruppen. Det fanns ingen som redan där sade till dem med baseballträn att ta avstånd från våld. Ya Basta är enligt deras egen definition emot våld.

INPEG tog avstånd från våld och strävade efter att genomföra lugna demonstrationer. Samtidigt var INPEG:s ledning medveten om att demonstranter som kunde tänkas använda våld skulle komma till Prag för att protestera och den var tvungen att fatta beslut om hur man skulle hantera situationen. Enligt Peter Hultman från Fältbiologerna blev lösningen att INPEG valde att hänvisa de demonstranter som var uttalat beredda att använda sig av våld för att visa sitt missnöje till ett eget block i demonstrationen.

Demonstrationståget den 26 september var indelat i tre block, som möjliggjorde för deltagarna att välja uttrycksform för sina protester. Jiri Kopal har lämnat följande redogörelse för blockindelningen.

Det rosa blocket var det mest fredliga blocket i termer av val av demonstrationsmetoder. Här valde man ”sitta ned”-taktiken och s.k. ickevålds blockader upprättades. Enligt Peter Hultman valde de flesta svenska demonstranterna att gå med i det rosa blocket.

Det gula blocket dominerades av Ya basta. Inte heller här var direkt våld den taktik som valdes utan det rörde sig mer om vad de

själva kallar ett symboliskt motstånd bestående i att de med sina egna kroppar skulle försöka tränga igenom polisens avspärrningar.

Inrättandet av det blå blocket var den lösning som INPEG valde för att hålla de våldsamma demonstranterna på avstånd från de fredliga under demonstrationen. Enligt Andreas Foller uttalades det aldrig explicit att de mest våldsamma skulle gå i det blå blocket utan det var underförstått.

Demonstrationståget lämnade Namesti Miru- (Freds-)torget cirka klockan 12.00 och gick i riktning mot kongresscentrum. Avfärden var gemensam, men tåget delades sedan upp i de tre blocken som tog varsin väg mot kongresscentrum. Enligt de svenska deltagarna rådde det dock allmän förvirring om vad som hände och om vart man var på väg.

Enligt polispresidentens rapport var polisens huvuduppgift att hindra aktivisterna från att ta sig ut på Nusle-bron över vallgraven till kongresscentrum. Polisens säkerhetsåtgärder omfattade upprättandet av en förstärkt säkerhetszon i två led samtidigt som tillträde till Nustle-bron förbjöds och trafikleden i riktning mot centrum skars av. 2 500 poliser fanns på plats i säkerhetszonen.

I OPH:s rapport redogörs för genomförandet av demonstrationen. Det gula blocket som leddes av de italienska Ya Basta och med inslag även av spanska Ya basta-anhängare tog huvudvägen via Nustle-bron till kongresscentrum. På den smala bron stod dubbla led av poliser som bakom sig hade pansarvagnar och vattenkanoner. Bakom pansarvagnarna stod ytterligare kravallutrustade poliser. Poliserna höll upp skyltar med texten ”vänligen avlägsna er, detta är en olaglig demonstration”, skrivet på olika språk.

Det gula blocket genomförde ett antal inbrytningsförsök som, enligt OPH, de betecknade främst som symboliska. Enligt polisen var inte heller trycket från det gula blocket av lika våldsam karaktär som på andra ställen runt Kongresscentrat. Samtidigt innebar den stora massan aktivister och deras upprepade inbrytningsförsök att betydande polisresurser var uppbundna vid bron under hela tiden som aktionen pågick fram till cirka 15.30-tiden.

Enligt Petr Ibl ledsagades polisen som hade till uppgift att skydda kongresscentrum av huvudprincipen att inte låta sig provoceras. Den valda taktiken gick ut på att polisen skulle stå stilla och genom detta sätt skulle bilden ges av att polisen endast skyddade något, inte att de attackerade. Såväl de svenska demonstranter som mötesdelegater som vi har talat med har sagt att polisen uppträdde mycket behärskat i samband med det gula blockets inträngningsförsök; ”polisen stod där och lät sig inte provoceras”.

I samband med det gula blockets inbrytningsförsök tog sig vid ett tillfälle ett antal våldsamma demonstranter från det blå blocket upp på sidan av den kulle som fanns jämte Nustlebron. Därifrån kastade de stenar mot polisen, men stenarna träffade även demonstranter i det gula blocket. De våldsamma demonstranterna från det blå blocket uppmanades skarpt av demonstranterna i det gula blocket att upphöra med stenkastandet. Polisen som befann sig inklämd mellan demonstranterna från det gula blocket och vallgraven hade ingen möjlighet att själv agera mot stenkastningen.

Enligt polispresidentens rapport utfördes de värsta våldsamheterna av demonstranterna i det blå blocket. Klockan var cirka 12.45 när de under pågående uppmarsch mot kongresscentrum angrep de poliser som bevakade den yttre delen av zonen. I rapporten uppges att de våldsamma demonstranterna använde Molotovcocktails, gatstenar, rökladdningar och metallföremål som slungades iväg med en sådan kraft att de trängde igenom polismännens sköldar och hjälmar. Polisen använde i sin tur vattenkanoner, knallkapslar och tårgas för att skydda sig och för att hindra dessa demonstranter från att ta sig fram till kongresscentrum. Polisen begärde även förstärkning i form av fler vattenkanoner och mer tårgas för att klara situationen. Det var under sammandrabbningar med de våldsamma demonstranterna som polisen tillfogades de allvarligaste skadorna.

Vid den del av kongresscentrum som det blå blocket fokuserat på utfördes många våldsamma attacker mot polisen. Enligt OPH:s rapport om händelserna bestod det blå blocket av cirka 2 000 personer, men endast cirka en tiondel av dem, vilka kunde beskrivas som tillhörande den hårda kärnan av anhängare av svarta blockstaktiken, deltog i de allra värsta våldsamheterna. Sammandrabbningarna mellan polis och de våldsamma demonstranterna pågick till efter klockan 16.00. Polisen lyckades pressa bort det blå blocket från kongresscentrum in på närliggande gator, men där fortsatte demonstranterna med de våldsamma aktionerna och barrikader byggdes av vilka några sattes i brand.

Av OPH:s uppgifter angående det rosa blocket, där majoriteten av de svenska demonstranterna ingick, framgår att denna del av demonstrationen inledningsvis hade karaktären mer av en gatufest eller karneval. Inte förrän i ett sent skede, vid 15-tiden, kom blocket ofrivilligt att bli inblandade i våldsamheter. Enligt OPH:s rapport provocerades konflikten med polisen fram av en grupp våldsamma demonstranter från det blå blocket. Dessa skall, enligt OPH:s uppgifter, ha slitit bort polisens kravallstaket vid platsen

där det rosa blocket höll till och demonstranterna kom där i kontakt med poliserna som försvarade den inre zonen. Polisen på plats var utan kravallutrustning och några av dem ådrog sig skador i samband med att de försökte stoppa demonstranternas intrång i den inre säkerhetszonen. Ur polispresidentens rapport framgår det att en kravallutrustad ordningsstyrka sattes in som förstärkning och demonstranterna pressades tillbaka bl.a. med hjälp av vattenkanoner.

Av polispresidentens rapport framgår vidare att polispresidenten strax efter klockan 15.00 fattade beslut om att inkalla förstärkning från angränsade länsförvaltningar av de 1 900 poliser som var satta i beredskap. Efter ankomst sattes de direkt in för att stärka säkerhetsarrangemangen i säkerhetszonen kring kongresscentrum.

Lena Westerlund, politiskt sakkunnig hos finansminister Bo Ringolm har uppgett att samtidigt som sammandrabbningar mellan demonstranter och polis pågick utanför kongresscentrum genomfördes mötet som planerat. Delegaterna varnades dock för att försöka lämna byggnaden. Lena Westerlund har vidare uppgett att ryktena om hur delegaterna skulle transporteras därifrån tilltog under eftermiddagen, i takt med att sammandrabbningarna drog ut på tiden och det inte var möjligt för delegaterna att lämna kongresscentrat via de vanliga utgångarna. Plötsligt hade beskedet kommit om att delegaterna skulle lämna kongresscentrum via tunnelbanan.

Enligt uppgifter från polisen hade tunnelbanan hållits stängd med anledning av mötet. Den öppnades för evakueringen av delegaterna. Lena Westerlund har uppgett att evakuering pågick löpande under någon timme och att delegaterna fick åka till ändstationen. Där väntade bussar för transport till antingen hotell eller till Utställningspalatset i Prags utkant, Holesovic mässområde, där den tjeckiske premiärministern skulle ge en middag.

Demonstrationen hade när den upplöstes pågått i flera timmar. Att den framåt 18–19-tiden upplöstes var enligt polisens uppfattning beroende av den polisförstärkning som sattes in och som hade en stark psykologisk inverkan på demonstranterna.

Sammandrabbningar mellan polis och demonstranter under kvällen och natten den 26 september

Demonstrationen vid kongresscentrat upplöstes vid 18–19 tiden. Enligt OPH:s rapport återsamlades därefter en övervägande

majoritet av demonstranterna utanför Statsoperan. På vägen dit hade en grupp blockerat trafiken på motorvägen och även omringat en byggnad där ett kulturprogram för IMF-delegaterna skulle äga rum. Enligt polisen kunde demonstranterna på motorvägen avlägsnas utan att några våldsamheter uppstod. Arrangörerna av kulturprogrammet valde dock att ställa in det och det var den enda kringaktivitet runt mötet som inte ägde rum.

En grupp om cirka 500 demonstranter lämnade området runt Statsoperan och gav sig iväg till Utställningspalatset där det förutom premiärministerns middag för delegationsledarna också hölls en mottagning för mötesdelegaterna. Demonstranterna försökte förgäves hindra mötesdelegaterna att ta sig in i byggnaden.

Pelle Enarsson har uppgett att allt var lugnt till en början inne i lokalen, men när delegaterna ombads att lämna den uppstod ett mindre kaos. På framsidan av byggnaden fanns en öppen plats med gallergrindar. Där fanns en, som Pelle Enarsson uppfattade det, begränsad poliskedja som inte var mer än en man bred och där befann sig även en grupp demonstranter. Delegaterna uppmanades att lämna lokalen via baksidan. Demonstranterna hade tagit sig runt byggnaden och när Pelle Enarsson satt i bussen hade ett antal demonstranter rusat mot bussen och slagit på den. Det hade inte funnits tillräckligt med bussar för att transportera delegaterna till hotellen så i stället kördes de endast en kort sträcka till tunnelbanestationen som vid den här tidpunkten hade stängt. Enligt Pelle Enarsson överrumplades polisen av situationen och de hade ingen framförhållning vid detta tillfälle för transport m.m., av delegaterna.

Enligt OPH:s rapport bröt sig cirka 150 våldsamma demonstranter ur den grupp som befann sig vid Statsoperan vid Wenceslastorget. Dessa demonstranter attackerade flera av poliserna på plats, som endast bar enkel uniform. Därefter, enligt OPH:s rapport var då klockan 20.00, började samma personer krossa skyltfönster till olika affärer, banker, McDonalds och KFC restauranger runt torget samtidigt som de återigen attackerade polisen. Poliserna som var utan kravallutrustning fick förstärkning efter någon halvtimme och de våldsamma demonstranterna tvingades då bort från torget.

Jiri Kopal har uppgett att polisen först därefter stängde av torget från båda sidor. Kvar på torget fanns endast de fredliga demonstranterna tillsammans med turister och förbipasserande.

Olika versioner eller delversioner förekommer om vad som hände på kvällen och natten efter demonstrationen. De svenskar som var på plats, demonstranter såväl som vissa delegater, har

beskrivit Prag som en laglös stad under natten mellan den 26 och 27 september. De har berättat om våldsamma sammandrabbningar mellan polis och aktivister och att den återhållsamhet som polisen hade uppvisat tidigare under dagen var borta.

Prags polischef har uppgett att polisen hade gjort ingripanden, men han gav inga detaljer. I polispresidentens rapport uppges att torget utrymdes och att vissa aggressiva personer kunde identifieras, gripas och överlämnas för vidare åtgärder. Omkring kl. 23.00 hade polisen, enligt egen uppfattning, situationen under full kontroll.

I såväl OPH:s rapport som i Amnestys rapport ”Arbitrary detention and police illtreatment following September 2 000 protest”, hänvisas till rapporter och vittnesmål som de två organisationerna mottagit om våldsamheter från polisens sida och om att polispatruller under den aktuella natten höll kvar i häkte inte enbart personer polisen misstänkte för brott utan även många fredliga demonstranter. Polisen uppges slumpvis ha stoppat och anhållit personer ute på gatan som beroende på sin ålder eller sitt utseende kunde tas för att vara demonstranter, men även personer som bara råkade befinna sig ute på stan under natten.

Gripna aktivister och anmälningar mot polisen

Totalt greps 949 personer i samband med demonstrationerna, varav 386 var utländska medborgare. Enligt polischefen skedde de flesta gripandena i samband med kravallerna runt kongresscentrat, där ungefär 500 demonstranter greps. Enligt polispresidentens rapport betecknades de flesta fall som en administrativ förseelse om vilka polisen själv kan fatta beslut (se ovan). 130 av de utländska medborgarna placerades i utlänningsarrest på polisavdelningen i Balková i väntan på administrativ avvisning. Den sista personen där släpptes den 29 september 2000.

Av de 500 gripna överlämnade polisen 30 personer till åklagaren misstänkta för brotten angrepp på tjänsteman, smädande av nationalitet, ras eller övertygelse, våldsamt upplopp, skadande av annan tillhörig egendom samt för stöd och propaganda för rörelser syftande till undertryckande av fri- och rättigheter. 25 personer åtalades, varav 20 var utländska medborgare. 16 personer häktades varav alla utom en var av utländsk nationalitet.

Av polispresidentens rapport framgår att 393 skriftliga klagomål mot polisen skickades till de tjeckiska myndigheterna i samband

med och efter IMF/Världsbankens möte i Prag. 284 av dessa var skrivna på främmande språk och efter översättning sorterades 89 anmälningar bort som hade sänts upprepade gånger. Endast 70 av de 393 skrivelserna bedömdes som inriktade på polisens agerande och metoder. 16 av dessa anmälningar rörde ärenden av brottmålskaraktär. Endast i ett fall konstaterades att brott hade begåtts, och i två fall konstaterades handlingar som hade karaktären av disciplinbrott. Det fall där brott konstaterats gällde ett antal polismäns obefogade våld mot gripna personer på en polisstation. I polispresidentens rapport uppges att det konstaterats att brottet hade begåtts men att det inte hade varit möjligt att säkra tillräckliga bevis för att åtala någon eller några. I de två fallen av konstaterade disciplinbrott handlade det, enligt polispresidentens rapport, i det första fallet om misstanke om missbruk av tjänsteställning i samband med tjänsteingripande av en polisman som mot demonstranter hade använt en käpp som polismannen hade fråntagit en av demonstranterna. Det andra fallet rörde även det misstanken om missbruk av tjänsteställning i samband med att några polismän hade använt fysiskt våld mot en demonstrant, fråntagit denne bl.a. en fickkniv, legitimationshandlingar och kvarhållit personen hos polisen. Det är oklart under vilken tid och under vilka omständligheter det skedde. Polisen konstaterade att det inte förelåg något brott i detta fall, utan att det handlade om ett disciplinärende.

När det gäller ärenden av icke-brottmålskaraktär uppges det i polispresidentens rapport att det i tre fall har konstaterats att fel har begåtts av poliser. I det första fallet hade en gripen demonstrant förvägrats se sitt identifikationsnummer. I det andra fallet hade en gripen demonstrant på en polisstation tvingats till daktyloskopering1 trots att det inte hade funnits något rättsligt skäl därtill. I det tredje fallet hade en gripen person omotiverat eskorterats till utlänningspolisen.

I polispresidentens rapport framhålls att flera av anmälningarna av icke-brottmålskaraktär hade upprättats av personer som inte deltagit i demonstrationen. Polisen drog den slutsatsen då dessa anmälningar hade överensstämmande innehåll men olika underskrifter. Polisen hade ändock behandlat dessa anmälningar. I sin rapport framför OPH stark kritik mot såväl polisens agerande som mot de tjeckiska myndigheternas utredning av anmälningarna mot polisen som OPH anser vara bristfällig i många avseenden.

1 Daktyloskopi är en metod att identifiera en person med hjälp av fingeravtryck (Nationalencyklopedins ordbok, första bandet, 1995).

4.4 Mötet i Europeiska rådet i Nice den 7–9 december 2000

Sammanfattning

Europeiska rådets möte i Nice skulle enligt planerna äga rum under tiden den 7–9 december 2000, men kom på grund av utdragna förhandlingar att pågå i fem dagar. Demonstrationer genomfördes dock endast den 6 och 7 december.

Poliser från hela Frankrike var kommenderade till Nice för att delta i insatsen. Cirka 4 000 poliser från framförallt kravallpolisen, CRS, och gendarmeriet deltog. Enligt svensk polis på plats i Nice hade den franska polisen upprättat en starkt bevakad säkerhetszon omfattande huvudvägen från delegaternas hotell fram till, och inklusive, möteslokalen.

Attac arrangerade protestaktiviteterna i samband med Europeiska rådets möte. En representant för franska Attac har uppgett att trots upprepade försök från deras sida var vare sig de lokala eller nationella myndigheterna intresserade av att föra någon dialog med Attac. Avsaknaden av dialog bidrog till svårigheterna för Attac att finna lokaler för aktivisternas boende liksom för mötes- och seminarieverksamhet.

I den fackliga demonstrationen som genomfördes den 6 december deltog cirka 65 000 personer. Demonstrationen, för vilken givits tillstånd, genomfördes utan incidenter och när den var över lämnade de flesta deltagarna Nice.

De våldsamheter och den förstörelse som skedde i samband med den globaliseringskritiska demonstrationen den 7 december beskrivs, av såväl de franska myndigheterna som franska Attac, som begränsad, om än intensiv. Demonstrationens totala antal deltagare uppgick till mellan 5 000 och 6 000 personer, varav de som deltog i våldsamheterna beskrivs ha utgjort en mycket begränsad grupp. Demonstranterna lyckades inte att omringa själva möteslokalen Akropolis, utan nådde endast fram till polisens avspärrningar som omgärdade bl.a. möteslokalen.

4.4.1 Tillgänglig information för undersökningen

Kommittén har haft svårigheter att få del av information från ansvariga myndigheter i Frankrike. Vi har endast erhållit mycket begränsad och översiktlig information om såväl förberedelserna som insatsen under mötet i Nice. Uppgifterna om polisens antal

liksom dess utrustning och vidtagna säkerhetsåtgärder har vi främst fått från Polismyndigheten i Stockholms län som hade två personer på plats under de aktuella dagarna.

Följande personer har intervjuats:  Tord Bergstedt, insatsledare, Stockholmspiketen – Polismyn-

digheten i Stockholms län, säkerhetsenheten, operativa sektionen  Daniel Sestrajcic, lärare vid Kvarnby Folkhögskola, deltog i

demonstrationen den 7 december  Mårten Pedersen, tidigare involverad i ETUC, European Trade

union Confederation, deltog i demonstrationen den 6 december  Christoph Agitón, franska Attac, var med och organiserade

protestaktionerna

Kommittén har haft tillgång till följande skriftliga material:  Information från franska inrikesministeriet om polisens insats

under Europeiska rådets möte i Nice  Information från prefekturen i Nice avseende polisens insats

under Europeiska rådets möte i Nice  Franska lagtexter avseende demonstrationsrätten  Rapport från Polismyndigheten i Stockholms län efter studie-

besök i Nice den 7–8 december 2000  Rapport från Polismyndigheten i Stockholms län efter studie-

besök på Nice internationella flygplats den 5–6 februari 2001 med anledning av Europeiska rådets möte i Nice i december 2000

4.4.2 Fransk lagstiftning avseende demonstrationsrätten och mötesfriheten

Allmänna sammankomster

Enligt fransk lag får allmänna sammankomster i enlighet med principen om mötesfrihet hållas utan tillstånd och utan föregående anmälan. Sammankomster får dock inte hållas på offentlig plats, dvs. de får hållas endast på privat plats eller plats som är tillgänglig för allmänheten. Sammankomsten får inte pågå längre än till klockan 22.00. I lokaler dit allmänheten har tillträde och som

stänger senare får dock sammankomster pågå till det klockslag lokalen skall stängas.

Sammankomsten eller mötet skall anordnas av en styrelse bestående av minst tre personer. ”Styrelsen skall ansvara för att ordningen upprätthålls, förhindra lagöverträdelser, förbjuda tal som strider mot allmän ordning eller sedlighet eller som innebär uppmaning till lagöverträdelser eller brott.” Styrelsens medlemmar är straffrättsligt ansvariga för överträdelser av dessa bestämmelser, och påföljden är böter av första klassen, dvs. högst 250 franc eller 38 euro.

En tjänsteman från administrationen eller rättsväsendet får delegeras – i Paris av polisprefekten och i departementen av prefekten, underprefekten eller borgmästaren – för att närvara vid sammankomsten. Prefekten är utsedd av presidenten och företräder staten i sitt departement där han är ansvarig för den allmänna ordningen. Polis och gendarmeri lyder under prefekten. I frågor som rör bl.a. säkerhet och ordning har prefekten mandat att i statens namn vidta polisiära åtgärder inom ett område som överskrider kommungränsen. Under prefekten finns ett antal underprefekter med ansvar för var sitt arrondissement där underprefekten är den företrädare för staten som finns närmast medborgarna.

Rätten att upplösa en sammankomst får dock endast utövas av myndighetens företrädare på styrelsens begäran, eller om det förekommer uppenbart lagstridigt förfarande.

Demonstrationer

I Frankrike är arrangören skyldig att anmäla att en demonstration avses äga rum. Anmälan skall göras till kommunens borgmästare eller, i kommuner med statlig polismyndighet, till prefekten, dvs. till polismyndigheten. I anmälan, som skall göras minst tre och tidigast femton dagar före den dag demonstrationen skall äga rum, skall bland annat anges demonstrationens syfte, plats, datum och klockslag för samlingen och i förekommande fall planerad väg.

Anmälan innebär inte att arrangören begär tillstånd för demonstrationen, utan det handlar om att myndigheterna informeras. I Frankrike utfärdas aldrig tillstånd för demonstrationer, men polismyndigheten kan förbjuda en demonstration om den bedömer att den allmänna ordningen riskerar att störas. Förbud mot en demonstration måste motiveras av att störningen förväntas bli omfattande och att polisen inte har möjlighet att hantera den. Ett

förbud behöver inte nödvändigtvis betyda att en demonstration inte kan äga rum. Polisen har dock rätt i sådana fall att upplösa demonstrationen med tvång. Vanligare är, i synnerhet i Paris, att arrangören ombeds att ändra demonstrationsvägen på grundval av de invändningar som polismyndigheten kan ha beträffande den planerade vägen.

Den som anordnar en demonstration utan föregående anmälan eller trots förbud kan dömas till sex månaders fängelse och böter på 50 000 franc eller 7 500 euro.

Det är förbjudet att bära vapen under en allmän sammankomst eller demonstration. Överträdelse kan straffas med tre års fängelse och böter om 300 000 franc eller 45 000 euro. Vapnet kan vara ett vapen i egentlig mening (kniv, skjutvapen) men också vapen i mera praktisk bemärkelse (metallstång eller järnrör).

Prefekten har enligt lag rätt att utfärda förbud mot att, under tiden mellan 24 timmar före en demonstration och dess upplösning, utan legitimt skäl inneha eller transportera föremål som kan utgöra ett vapen i praktisk bemärkelse om det finns anledning att befara störningar av den allmänna ordningen. Förbudet tillämpas inom ett geografiskt område som täcker platsen för demonstrationen, angränsande områden och tillfartsvägar. Området får dock inte vara oproportionerligt stort i förhållanden till vad omständligheterna kräver.

Maskering

Frankrike har inget maskeringsförbud.

4.4.3 Planeringsfasen

Ansvarsfördelning

Av underlaget från Inrikesministeriet framgår att det är Inrikesministeriet som ansvarar för den allmänna ordningen och säkerheten inom hela territoriet. Under ledning av inrikesministeriet har prefekten (den nationella regeringens representant i departementen) i de berörda departementen ansvaret för de tekniska förberedelserna inför möten såsom Europeiska rådets möte i Nice.

Riktlinjerna för säkerhetsåtgärderna fastställs av de centrala myndigheterna medan prefekten sedan ansvarar för den operativa samordningen av de säkerhetsåtgärder som genomförs. Prefekten

förfogar härvid över en operativ sambandscentral som förbinder samtliga berörda myndigheter och tjänster: nationella polisen, nationella gendarmeriet, försvarsmakten, vägverket, räddningstjänsten etc.

Departementets direktör för allmän säkerhet (befattningen kan i svenska termer beskrivas som motsvarande den befattning vid en svensk länsstyrelse som ansvarar för frågor rörande säkerhet) har, på uppdrag av prefekten i departementet, ansvaret för tillämpningen av säkerhetsåtgärderna.

Avseende demonstrationer har inrikesministeriet framfört att demonstrationsfriheten måste utövas inom ramen för de nödvändiga säkerhetsåtgärderna som vidtas för att möten såsom exempelvis Europeiska rådets möte skall kunna genomföras på bästa sätt. Samtidigt har det betonats att de ansvariga för protestaktionerna ofta visar en god vilja till att genomföra lugna demonstrationer, men att det finns en tydlig risk för att ett antal demonstranter stör den allmänna ordningen och därför måste polisen utforma säkerhetsåtgärderna därefter.

Enligt inrikesministeriet inledde de franska myndigheternas förberedelser av säkerhetsåtgärderna sex månader före mötet. Arbetet fokuserades särskilt på att garantera säkerheten för stats- och regeringscheferna samt andra högt uppsatta mötesdeltagare under transporter och boende. Vidare hade säkerställandet av säkerheten i möteslokalen – Kongresspalatset Akropolis – hög prioritet. Andra viktiga frågor var hanteringen av förväntade demonstrationer med eventuella våldsamma inslag samt hanteringen av potentiella terroristhot alternativt terroraktioner.

Inför Europeiska rådets möte i Nice fastställdes följande övergripande riktlinjer för planeringen av säkerhetsåtgärder:

1. Skyddet för högt uppsatta personer skulle säkerställas av enheten för skydd för högt uppsatta personer.

2. Säkerhetsområden skulle fastställas kring hotell och möteslokaler, inom vilka endast ackrediterade personer och fordon skulle vara tillåtna. Dessa områden skulle kontrolleras av polis och gendarmeriet i tillräckligt stort antal för att förhindra att demonstranter skulle kunna tränga in.

3. De färdvägar som skulle användas av officiella delegationer skulle stå under strikt kontroll, med företrädare för ordningsmakten placerade på noga utvalda platser för att förhindra eventuella attacker från demonstranter.

4. Demonstrationer skulle övervakas för att förhindra våldsutbrott bland demonstranterna och för att se till att de skulle hålla sig längs den planerade vägen. I förebyggande syfte skulle ordningsmakten upprätta avspärrningar för att hindra demonstranter från att ta sig in på känsliga områden.

Inför mötesdagarna hade Nices borgmästare förklarat att aktiviteten i Nice skulle pågå som vanligt och att inga affärer, företag eller skolor skulle hållas stängda.

Organisationssidan och dialog

Franska Attac stod som huvudorganisatör av protestaktionerna i samband med Europeiska rådets möte i Nice. Enligt Daniel Sestrajcic var emellertid organisationen svag och det fanns inte något som motsvarade de Convergence center som upprättades i Prag och Genua. På dessa platser utgjorde Convergence center den stora samlings- och informationsplasten för aktivisterna och där serverades mat.

Enligt Christoph Agitón var en starkt bidragande faktor till situationen i Nice den uteblivna dialogen mellan organisationssidan och myndigheterna, och särskilt det förhållandet att de lokala myndigheterna inte var villiga att upplåta lokaler åt aktivisterna.

Nice styrdes vid tiden för Europeiska rådets möte av det konservativa partiet. Borgmästarens och prefektens politiska tillhörighet var enligt Christoph Agitóns uppfattning den främsta anledningen till varför Attacs försök till dialog med myndigheterna avvisades. Attacs initiativ till dialog fick inte heller gehör på inrikesministeriet.

Enligt Christoph Agitón försvårade den uteblivna dialogen möjligheterna att ordna såväl sovplatser till aktivisterna som lokal för att hålla de planerade seminarierna inom ramen för en s.k. motkonferens. Attack kontaktade flera instanser men det var ingen som var villig att ställa upp. Så sent som veckan före Europeiska rådets möte erbjöds de att låna en sporthall – Leyrit Gymnasium – som kom att tjäna som både sovplats och lokal för seminarierna. I slutänden upplät även myndigheterna i en grannkommun, där det kommunistiska partiet hade makten, utan kostnad en sporthall för aktivisterna. Mellan 400 och 500 personer bodde där.

Attac hade heller ingen kontakt med polisen. Enligt vad Christoph Agitón har uppgett innebar det i sig inget problem. Han

förklarade det med hänvisning till att det i Frankrike finns en lång tradition av konfrontation mellan demonstranter och polis, och att båda sidor därför vet hur långt de kan gå utan att den aktuella situationen utvecklas i sådan riktning att den blir okontrollerbar.

Christoph Agitón har vidare framfört att han hade ett mycket kort möte, endast under några minuter, med polisen dagen före den första demonstrationen. Anledningen var att det runt om på franska järnvägsstationer hade uppstått visst tumult i samband med att polisen ingrep mot de aktivister som blockerade biljettluckor och tågspår i protest mot att de inte hade fått gehör för sina krav på fri resa för arbetslösa som ville resa till Nice för att demonstrera.

Vid sitt möte med polisen uppgav Christoph Agitón att demonstranterna den 7 december hade för avsikt att omringa möteslokalen, utan användande av våld. Polisen framförde att de å sin sida skulle skydda möteslokalen och delegaternas hotell från protestaktioner. Det var, enligt Christoph Agitón, i princip allt vad som sades under mötet.

Polisens förberedelser och säkerhetsåtgärder

Enligt inrikesministeriets uppgifter var polis från hela Frankrike kommenderad till Nice för att delta i insatsen i samband med mötet. Under insatsen användes enheter som var specialiserade på att upprätthålla ordningen såsom nationella säkerhetstrupper, dvs. grupper från det mobila gendarmeriet som förstärkte den lokala säkerhetstjänstens personal, CRS (Campagnies Republicaines de Securité) som är den franska kravallpolisen samt specialenheter som R.A.I.D (Service de Recherche, d’Assistance, d’Intervention et de Dissuasion) och G.I.P.N (Groupes d’Intervention de la Police Nationale) för att förhindra terroristaktioner.

Tord Bergstedt, vars information till övervägande del baseras på egna observationer samt samtal med franska kolleger, har uppgett att totalt cirka 4 000 man från gendarmeriet och CRS deltog i insatsen. Dessa uppgifter är dock mycket osäkra. En förstärkning om cirka 1 000 poliser kallades in när oroligheterna uppstod. Under insatsen användes inga polishundar eller hästar.

Tord Bergstedt har vidare uppgett att polismännen var utrustade med hjälm, sköld, personlig skyddsutrustning, benskydd, s.k. tomfabatong, tjänstevapen bestående av en 9 mm pistol alternativt en revolver av kaliber 38. Vissa poliser, oklart antal, bar hel kroppsskyddsutrustning. De flesta poliser var utrustade med tårgashand-

granater och varje grupp förfogade över ett 40 mm tårgasgevär. En polisman i varje grupp var dessutom utrustad med ett förstärkningsvapen av kaliber 5,56.

Enligt Tord Bergstedts uppgifter använde sig polisen under insatsen av rörliga vattenkanoner och tankbilarna var utrustade med dubbla vattenkanoner. Under insatsen patrullerade polishelikoptrar ständigt luftrummet samtidigt som polisbåtar patrullerade sjösidan. Därtill fanns längre ut från land enheter ur franska flottan på plats.

Christoph Agitón har uppgett att myndigheterna, som säkerhetsåtgärd, hade inrättat en zon utanför Nice centrum där det var tillåtet att demonstrera, samt en inre säkerhetszon i centrum. Tord Bergstedt har beskrivit utformningen av den inre säkerhetszonen. Zonen hade sin utgångspunkt nere vid strandpromenaden, där de flesta delegaternas hotell låg, upp längs paradgatan till möteslokalen Akropolis. Polisens avspärrningar delade Nices centrum mitt itu, utan möjlighet för demonstranterna att ta sig igenom om de inte tog långa omvägar. Säkerhetszonen avgränsades av kravallstaket och polisavspärrningar.

Valet av boende för delegaterna liksom valet av möteslokaler var enligt Tord Bergstedts bedömning lämpliga ur transport- och säkerhetsavseende. Nice ligger endast tio minuters bilfärd från flygplatsen. Huvuddelen av delegaterna var erbjudna boende på hotell vid strandpromenaden, och eskorten mellan hotellen och Akropolis tog aldrig längre tid än fem minuter. Möteslokalen Akropolis liksom justitieministeriets byggnad, där middagen för stats- och regeringscheferna ägde rum, var båda lätta att spärra av. Det gällde särskilt justitieministeriets byggnad som ligger inbäddat och skyddat.

Tord Bergstedt har uppgett att polisen hade placerat ut skyddsstaket längs större delen av sträckan mellan flygplatsen och hotellområdet vid strandpromenaden. I varje vägkorsning var ett flertal polismän placerade för övervakning. Inne i säkerhetszonen från strandpromenaden upp till Akropolis var fordonstrafik förbjuden. Gångtrafik var dock tillåten, men polisen kontrollerade alla som ville ta sig in i zonen. De omfattande avspärrningarna kring Akropolis förstärktes ytterligare under natten den 6 december. Som en säkerhetsåtgärd hade polisen även sett till att samtliga papperskorgar i området hade plockats bort. Säkerhetszonen markerades av kravallstaket och mellan 25 och 30 poliser användes normalt för bevakning av staketavspärrningen på en gata.

De franska myndigheterna införde, i enlighet med reglerna i

Schengenavtalet (se avsnitt 7.6.1)

, temporära gränskontroller under

fyra dagar inför mötet. 1 500 italienska medborgare tillhörande Ya Basta! och Rifondazione Communista stoppades vid gränsen vid staden Vintimille och tilläts inte resa in i Frankrike. Enligt Christoph Agitón agerade de franska myndigheterna felaktigt, eftersom aktivisterna som blev fast på tåget vid gränsen antingen hade pass eller någon annan sorts identitetshandling på sig.

4.4.4 Händelseförloppet

I sporthallen i Nice som ställts till demonstranternas förfogande hölls under veckan före demonstrationen den 7 december olika workshops och diskussioner. Christoph Agitón har uppgett att många av diskussionerna hölls för att förbereda deltagarna inför demonstrationen. Det var många mycket unga personer som hade kommit till Nice och som aldrig tidigare deltagit i denna typ av demonstration. Det var därför, enligt Christoph Agitón, viktigt att få med dessa unga personer på aktiviteterna och i diskussionerna i sporthallen, inte minst för att få dem att förstå och acceptera det ickevålds-koncept som gällde för demonstrationen.

Enligt Daniel Sestracjic samlades ungefär 2 000 aktivister i sporthallen på kvällen den 6 december. Under vad han betecknade som primitiva förhållanden genomfördes ett antal seminarier. Aktiviteten kom senare på kvällen att övergå till ett planeringsmöte för den efterföljande dagens globaliseringskritiska demonstration.

Strukturen för diskussionen under mötet var att olika affinity groups/vängrupper valde sina språkrör som sedan talade för gruppen under mötet och bestämde vad som skulle ske under demonstrationen. Enligt Daniel Sestrajcics uppgifter framfördes många ”luddiga” idéer men enighet kunde slutligen nås om att demonstranterna skulle omringa möteslokalen Akropolis och vid ingångarna markera sin närvaro. På mötet kom de även överens om att det inte skulle förekomma några våldsamma inbrytningsförsök. Riktlinjerna för demonstrationen var symboliska aktioner utan användandet av våld.

Enligt Christoph Agitón bestämdes det att demonstrationen skulle omringa Akropolis från två håll, och att demonstrationståget därför skulle ha två utgångspunkter. Bakom beslutet låg även praktiska aspekter. Många av aktivisterna bodde nämligen i sporthallen som låg i östra delen av Nice, och det hade enligt Christoph Agitón inneburit stora problem för dem att ta sig till central-

stationen i västra delen av Nice varifrån den andra delen av tåget skulle avgå.

Den fackliga demonstrationen den 6 december

Dagen före öppnandet av Europeiska rådets möte genomfördes en demonstration anordnad av European Trade Union Confederation (ETUC) med deltagare huvudsakligen från europeiska fackförbund. Nordiska fackförbund deltar, enligt Mårten Pedersen, normalt inte i de fackliga demonstrationer som genomförs i samband med Europeiska rådets möten. I den fackliga demonstrationen i Nice deltog cirka 65 000 personer vilket var ungefär samma antal som deltog i den fackliga demonstrationen i Porto i juni 2000 under det portugisiska ordförandeskapet.

Majoriteten av deltagarna var fackföreningsmedlemmar. Attac och flera andra globaliseringskritiska organisationer deltog med upp till 5 000 personer. Gemensamt för samtliga deltagare i tåget var, enligt Daniel Sestrajcic, kritiken mot effekterna av den nyliberalisering som kännetecknar utvecklingen i många europeiska länder. Medan de fackliga förbunden framförde kritik mot vad de upplevde som svagheter i den sociala stadga som skulle antas av EU:s stats- och regeringschefer vid mötet, avvisade de globaliseringskritiska organisationerna och sammanslutningarna stadgan i dess helhet.

Enligt Mårten Pedersen genomfördes demonstrationen på ett mycket lugnt sätt och den hade mer karaktären av en folkfest. Under samlingen inför avtågandet stod orkestrar i gathörnen och spelade musik. Organisationerna och sammanslutningarna tillhörande den globaliseringskritiska rörelsen gick längst bak i demonstrationståget och även de uppförde sig mycket lugnt enligt Mårten Pedersen.

Demonstrationståget hade av polisen hänvisats till en marschväg utanför centrum. Tåget kom att gå i en cirkel runt centrum och nästan ned till strandpromenaden. Antalet deltagare var högt samtidigt som den väg demonstrationståget hade blivit hänvisat av myndigheterna, enligt Mårten Pedersen, visade sig vara alltför kort, vilket innebar att när tågets tät hade kommit till den utsatta slutpunkten hade tågets bakre del knappt börjat gå. Med anledning av att demonstrationsvägen var så kort gick tåget två varv, vilket innebar att demonstrationstågets främre del varvade de längst bak i tåget.

Demonstrationen pågick under ett par timmar, och därefter lämnade majoriteten av deltagarna Nice.

Tord Bergstedt har uppgett att det på kvällen den 6 december förekom oroligheter inne i stan när mindre grupper av aktivister begick våldsamheter. Polisen ingrep dock snabbt mot dessa oroselement.

Demonstrationen den 7 december

Den globaliseringskritiska demonstrationen som ägde rum den 7 december hade två utgångspunkter. Den ena halvan av demonstrationståget om cirka 2 000–3 000 demonstranter samlades på Nice centralstation i västra delen av staden. I denna del av tåget ingick, enligt Daniel Sestrajcic, demonstranter främst från Attac och fackliga organisationer. Ungefär lika många demonstranter hade samlats på ett torg i östra delen av Nice, i närheten av den sporthall som många av dem hade som sovplats. Denna del av demonstrationståget omfattade till största del ungdomsrörelser och -organisationer.

Daniel Sestrajcijc, som under natten till den 7 december hade bott i den sporthall som upplåtits av myndigheterna i grannkommunen, har berättat att han inte lyckades ta sig igenom avspärrningarna i Nice centrum för att komma till centralstationen. Han hamnade därför i den del av tåget som avtågade från östra delen av Nice. Demonstrationståget startade vid 8–9-tiden på morgonen. Funktionärer med Attac-armbindlar fanns på plats och visade demonstranterna vägen. Demonstrationståget gick under någon timme mot centrum och EU-mötets lokaler Akropolis.

Daniel Sestrajcic har uppgett att han inte har klart för sig huruvida demonstrationståget följde den planerade vägen eller om de var tvungna att välja en alternativ väg på grund av polisavspärrningarna. Från tågets utgångspunkt valdes i alla fall en gata i riktning mot den rondell som angränsade till säkerhetszonen och till Akropolis. På denna gata fanns det på höger sida två eller tre polisavspärrningar till några sidogator. När tåget passerade dessa förekom några mindre incidenter mellan polis och några demonstranter.

Framme vid rondellen möttes demonstrationståget av polis bakom kravallstaket, och bråk utbröt mellan polisen och demonstranter. Daniel Sestrajicic upplevde det inte som en samlad polisinsats utan polisen kom fram i olika omgångar mot demonstrationståget

som stod stilla invid avgränsningen till säkerhetszonen. Polisen sköt tårgas och Daniel Sestrajcic såg hur några demonstranter började kasta sten. Inför polisens tårgasattacker backade demonstranterna och gick bort några kvarter in i gamla stan för att rensa ögonen. Därefter kom de tillbaka.

Daniel Sestrajcic har vidare uppgett hur demonstrationståget delades upp i tre block som ställde sig vid var sin polisavspärrning på den gata tåget hade gått samt i rondellen. Informationen från organisatörerna var, enligt honom, begränsad och flera aktivister förstod inte anledningen till uppdelningen och visste inte heller vart de skulle gå. Efter en stund började tåget marschera igen och en grupp demonstranter återupptog stenkastandet och bråket med polisen. I det läget stormade polisen fram och det uppstod, enligt Daniel Sestrajcic, ett inferno.

Vidare, enligt Daniel Sestrajcic, så var demonstrationståget vid tillfället fortfarande uppdelat och olika grupper kom därför att agera oberoende av varandra. En minoritet av demonstranterna började bygga barrikader och många demonstranter hamnade mitt emellan de stenkastande demonstranterna och polisen. Sammandrabbningen mellan polis och demonstranter pågick längs en sträcka av flera kilometer. Det bolmade rök, sopcontainrar drogs fram och gatstenar kastades. Affärer som hittills hade haft öppet stängde.

Enligt Daniel Sestrajcics, som han själv uttrycker det, mycket subjektiva bedömning uppstod våldsamheterna på grund av polisens provokationer, även om han inte med säkerhet kan säga att det var polisen som inledde bråket. Daniel Sestrajcic har uppgett att han sett ett antal demonstranter kasta föremål mot polisen och att polisen i det läget valde att direkt slå tillbaka mycket hårt och utan att särskilja de fredliga från de våldsamma demonstranterna. Våldet eskalerade, enligt Daniel Sestrajic, som ett resultat av polisens beslut att skicka in allt fler polismän, som i stor utsträckning använde sig av tårgas för att skingra demonstranterna. I den situation som uppstod blev även s.k. fredliga demonstranter arga och flera av dem reagerade våldsamt.

Våldsamheterna i själva centrum pågick under någon timme. De fortsatte under vägen som polisen tvingade de våldsamma demonstranterna tillbaka till sporthallen, dit de kom vid 15–16-tiden. Daniel Sestrajcic lyckades ta sig igenom centrum och anslöt sig där till den andra delen av demonstrationståget. I denna del hade demonstrationen gått betydligt lugnare till.

Enligt Tord Bergstedt, som bevittnade delar av händelseförloppet, ägde de värsta kravallerna rum på morgonen under en begränsad tidsperiod. I sammanhanget använde polisen mycket tårgas. Polisen använde, enligt Tord Bergstedt, tårgasen som ett medel för selektering genom att den stora mängden tårgas isolerade den grupp som ville vara kvar och bråka medan resten av aktivisterna gav sig av från platsen.

Under demonstrationen och särskilt då runt säkerhetszonen var säkerhetsnivån hög. I det främsta ledet av polisavspärrningarna var, enligt Tord Bergstedt, välutbildade och välutrustade poliser placerade och de lyckades med uppgiften att garantera säkerhetszonen.

Tord Bergstedt har vidare uppgett att polisen under insatsen även använde sig av små lättrörliga grupper om åtta–tio poliser med uppgiften att gripa våldsamma aktivister. Poliserna i fråga bar jackor med texten ”Police” på ryggen och de patrullerade i civila bilar.

När klockan var omkring 13.00 var stora delar av demonstrationen upplöst. Dess slutpunkt var sporthallen där man kvällen innan hade planerat demonstrationen. Enligt Daniel Sestrajcics uppgifter var det meningen att flera seminarier skulle ha hållits under eftermiddagen och kvällen. Sporthallen var dock helt avspärrad av polisen som grep aktivister. Enligt Daniel Sestrajcic var skälet för polisens insats mot sporthallen att det enligt dem var där som våldsamheterna hade planerats. När polisen hade kommit till platsen slet de upp dörren och sköt in tårgas för att tvinga ut aktivisterna. Några hade gått ut medan andra gömde sig eller tog sig ut bakvägen. Polisen gav sig därefter av. Eftersom många aktivister var rädda för att polisen skulle komma tillbaka var det få som lyssnade på talarna under det första seminariet. Många av aktivisterna var i färd med att lämna Nice och resten av seminarieverksamheten ställdes in. Enligt Christoph Agitón var polisens insats mot sporthallen helt obefogad och det var polisen som hade provocerat fram situationen.

Christoph Agitón har uppgett att han ändock var nöjd med demonstrationen som sådan. I Nice var våldet begränsat och det utfördes av en mycket liten del av demonstranterna. Den övervägande delen av dem stannade vid att föra oväsen framme vid avspärrningarna och polisen agerade utan att använda vapen. Polisen använde emellertid, enligt Christoph Agitón, tårgas mycket flitigt.

EU-mötet som var planerat att pågå i två dagar kom att pågå i fem dagar. Inga fler demonstrationer ägde dock rum.

4.5 G8-mötet i Genua den 20–22 juli 2001

Sammanfattning

År 2001 ägde G8-mötet rum i Genua, Italien. Omfattande demonstrationer ägde rum i samband med mötet. På en viktig punkt skiljer sig demonstrationerna i Genua från övriga demonstrationer som Göteborgskommittén har studerat. Antalet demonstranter i Genua uppgick till mellan 200 000 och 250 000 personer, vilket kan jämföras med 30 000–50 000 i Seattle, 12 000–15 000 i Prag och 5 000–6 000 i Nice. Enligt polisen i Västra Götaland uppgick antalet demonstranter i Göteborg till cirka 50 000 personer.

I Genua uppskattas det svarta blocket ha uppgått till mellan 2 000 och 3 000 personer, varav majoriteten, enligt den italienska polisens bedömning, var utlänningar. Därutöver anslöt sig i Genua spontant ett högt antal ditintills fredliga aktivister till det svarta blockets aktioner. Uppgifterna om hur många de var varierar mellan 4 000 och 7 000 personer.

Såväl polisen som Genua Social Forum (GSF), som stod som huvudarrangör av demonstranternas aktiviteter i samband med G8mötet, har uppgett att de överraskades av det höga antalet demonstranter liksom antalet personer som använde sig av våldsamma metoder. Enligt polisen innebar det höga antalet demonstranter i sig svårigheter för dem att agera då såväl möjligheterna att förflytta sig som möjligheten att styra folkmassorna begränsades. Det stora antalet aktivister som använde sig av våldsamma metoder liksom deras taktik innebar problem för såväl polis som fredliga demonstranter. Små grupper av aktivister slog till och drog sig sedan snabbt tillbaka, ofta in i de fredliga demonstrationerna som de använde som kamouflage. Deras agerande gjorde det svårt för polisen att urskilja våldsamma aktivister från andra, som därför även de utsattes för polisens ingripanden riktade mot de våldsamma personerna. De fredliga demonstranterna fick även se hur deras budskap i sakfrågor försvann i medierapporteringen om våldet.

GSF, ett nätverk bestående av mellan 750 och 1 000 italienska och utländska organisationer och sammanslutningar, förde under förberedelsefasen en dialog med berörda myndigheter på såväl lokal som nationell nivå. Båda sidor har efteråt anklagat varandra för uteblivet resultat. Politiker och polisen har kritiserat GSF:s ledare för att inte ha försökt förhindra aktivisterna från att begå våldsamheter. GSF:s ledare har även beskyllts för naivitet i sin uppfattning att de talade för samtliga organisationer som anslutit

sig till GSF, när de borde ha insett att flera grupper skulle agera självständigt och våldsamt. GSF:s ledare har å sin sida kritiserat myndigheterna för att inte ha tagit deras varningar om ett mycket högt antal aktivister, varav många av dem sannolikt skulle vara våldsamma, på allvar.

Inför G8-mötet hade GSF planerat för ett fem dagar långt seminarieprogram med ämnen som samtliga kunde relateras till globaliseringsproblematiken. Fredagen den 20 juli hade GSF utlyst till en allmän aktionsdag för civil olydnad. Lördagen den 21 juli skulle en internationell demonstration äga rum under parollen ”En annan värld är möjlig” .

Myndigheternas specifika säkerhetsförberedelser inför G8-mötet omfattande dels åtgärder för att bedöma samt avvärja potentiella terroristhot, dels åtgärder för att säkerställa allmän ordning och säkerhet i samband med förväntade demonstrationer.

Terroristaktioner i form av flyganfall liksom anfall från fartyg bedömdes som ett potentiellt hot. I förebyggande syfte stängdes luftrummet över Genua och ingen fartygstrafik tilläts i hamnen eller längs kusten utanför Genua.

I polisinsatsen i Genua deltog totalt 14 000 poliser från Italiens tre poliskårer (statspolisen, karabinjären och finanspolisen). Därutöver tillkom 1 000 officerare från marinen och armén med uppgift att patrullera hamnen respektive flygplatsen.

I Genuas centrum hade polisen inrättat en inre säkerhetszon, den röda zonen, dit endast personer med särskilt passerkort hade tillträde. Zonens yttre gräns uppgick till åtta kilometer och bestod förutom av naturliga hinder av ett flera meter högt staket. Den inre säkerhetszonen omgärdades av en buffertzon, där restriktioner fanns gällande demonstrationer och motsvarande aktiviteter. Flera av bilinfarterna till Genua var avstängda liksom en av Genuas två tågstationer. Inre gränskontroller återinfördes temporärt med stöd av Schengenavtalet (se avsnitt 7.6.1) och 2 000 personer avvisades vid gränsen.

Polisen klarade av att hålla avspärrningarna kring den röda zonen och säkerställde därigenom delegaternas säkerhet liksom att själva G8-mötet kunde genomföras utan störningar. Omfattande kravaller och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter ägde dock rum i andra delar av staden.

Tre händelser kom särskilt att uppmärksammas i samband med demonstrationerna i Genua; dödskjutningen av en demonstrant, polisens insats mot Diaz-skolan som utgjorde GSF:s högkvarter samt polisens hantering av gripna aktivister på polisstationen

Bolzenato. Beträffande samtliga dessa händelser pågår rättsprocesser fortfarande.

Enligt den formella ansvarsfördelningen i Italien avseende upprätthållande av allmän ordning och säkerhet var det polischefen i Genua som hade det operativa ansvaret för insatsen under G8mötet. Inrikesministeriet har dock uppgett att insatsen bedömdes vara av sådan vikt att viss nationellt deltagande var nödvändigt. Polisen i Genua och Inrikesministeriet har olika uppfattningar om hur den faktiska arbetsfördelningen var utformad. I den parlamentsundersökning som genomförts av händelserna i Genua framhålls att det fanns brister i polisens kommunikation och koordinering. Majoriteten av poliserna saknade dessutom för uppgiften adekvat utbildning, liksom lokalkännedom.

4.5.1 Tillgänglig information för undersökningen

Intervjuer har genomförts med:  Italienska vice polischefen, prefekten Antonio Manganelli  Dr Giovanni Luperi, Säkerhetspolisen på Inrikesministeriet  Gianpaolo Leccisi, Mario Remus, Giovanni Verucci, samt

Gianfranco Tatozzi. Chefer och biträdande chefer för ”ufficio legislativo” samt ”dipartomento affari di giustizia” vid Justitieministeriet  Dr Donato Bruno ordförande i deputerandekammarens kon-

stitutionsutskott tillika ordförande i den parlamentskommitté som fick i uppdrag att undersöka händelserna i Genua  Parlamentsledamot Mascia Graciella, Rifondazione Comunista  Prefekten i Genua, Antonio Di Giovine  Polischefen i Genua, Oscar Fioriolli  Chefen för Digos (Divisione Informazione Generali operazioni

speciali – underrättelsetjänst, inrättad 1974 för att förebygga och undertrycka terrorism), Spartaco Mortola  Luca de Fraia, SDEBITARSI, aktiv i Genua Social Forum,  Bruno Vespa, en i Italien välkänd journalist, som var i Genua

under G8-mötet.  Emil Berg, som deltog i demonstrationerna  Daniel Sestracjic, lärare vid Kvarnby Folkhögskola, som deltog i

demonstrationerna

 Poliskommissarien Lennart Petersson, Rikspolisstyrelsen, som

var i Genua under G8-mötet  De två svenska sambandsmän, kriminalinspektörerna Patrik

Engström och Anette Ahlenius från Rikskrimalpolisens kriminalunderrättelsetjänst, som deltog i arbetet i den internationella sambandscentralen som hade upprättats i polisens högkvarter i Genua inför G8-mötet

Det skriftliga materialet omfattar:  Delar ur den italienska parlamentsrapporten om händelserna i

Genua, inklusive delar ur oppositions rapport  Tidningsartiklar ur den italienska dagstidningen Messaggero 30

juli-3 augusti 2001  Två kapitel om händelserna i Genua ur Bruno Vespas bok

”Chocken”, om Berlusconis hundra första dagar vid makten  Den italienska polisens skriftliga information till de internatio-

nella sambandsmännen  Ett antal rapporter från GSF om dialogen med myndigheterna

och genomförandefasen

4.5.2 Italiensk lagstiftning avseende demonstrationsrätten m.m.

Demonstrations- och mötesrätten

Demonstrationsrätten garanteras i den italienska konstitutionen. Möten på allmän plats måste dock förhandsanmälas till myndigheterna, vilka kan förbjuda sådan möten endast på grundval av styrkta säkerhetsskäl.

I lagen om allmän säkerhet finns föreskrifter för offentliga möten och sammankomster på allmän plats. Arrangören av ett möte på allmän plats, eller på plats som är öppen för allmänheten, måste ansöka om tillstånd hos provinspolischefen minst tre dagar före mötet. I ansökan skall information om dag, tid, plats och syftet med mötet samt personuppgifter på arrangörerna och eventuella talare anges. Om en demonstration eller ett möte anordnas utan föreskrivet tillstånd kan arrangören straffas med frihetsberövande upp till sex månader och/eller med böter.

Provinspolischefen kan förbjuda mötet om anmälan inte har gjorts, eller av skäl som hör ihop med bl.a. den allmänna ordningen.

På samma grunder kan denne föreskriva villkor avseende tid och plats för mötet. Den som bryter mot myndigheternas förbud eller föreskrifter kan straffas med frihetsberövande upp till ett år och/ eller med böter.

Polisen kan upplösa ett möte eller en demonstration (också i de fall tillstånd lämnats) om det förekommer manifestationer av upprorisk art, ”om det skadar myndigheternas prestige” eller kan medföra fara för den allmänna ordningen eller för medborgarnas säkerhet. Möten och demonstrationer kan även upplösas om det i samband med dem begås brott.

Polisen skall vid beslut om upplösning uppmana mötes- eller demonstrationsdeltagarna att skingra sig. I det fall uppmaningen inte har effekt skall order om skingring ske med tre formella anmaningar, varvid varje anmaning skall föregås av en trumpetstöt.

Om de tre anmaningarna inte åtlyds eller om de inte kan verkställas på grund av uppror eller motstånd, skall ansvarigt befäl ge order om att mötet eller demonstrationen skall upplösas med våld. De personer som vägrar lyda order om att skingra sig straffas med frihetsberövande från en månad till ett år och/eller med böter.

Maskering

En lag från år 1975 avseende allmän ordning förbjuder maskering i samband med deltagande i manifestationer som hålls på allmän plats eller plats som är öppen för allmänheten. Enligt lag är det förbjudet att använda skyddshjälmar eller att helt eller delvis dölja ansiktet på annat sätt som försvårar identifiering. Påföljden är fängelse en till sex månader eller böter.

Tillfälligt omhändertagande m.m.

Italien saknar motsvarighet till de svenska regler som ger svensk polis möjlighet att tillfälligt omhänderta personer i upp till sex timmar (se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Italiensk polis har dock möjlighet att föra en ordningsstörande person till polisstationen för identifiering. Därefter måste dock personen släppas.

I den italienska lagstiftningen finns inte någon specifik reglering avseende den typ av brottsliga handlingar som begicks i samband med demonstrationerna i Genua. De begångna gärningarna har be-

dömts enligt allmänna straffbestämmelser avseende konspiration, vapeninnehav och plundring.

Justitieministeriet förutser, ur ett straffrättsligt perspektiv, inga förändringar i lagstiftningen. En översyn pågår emellertid om hur man i Italien, inom ramen för nuvarande lagstiftning, skall kunna förbättra polisens möjligheter att förebygga samt bemöta våldsamma demonstrationer. Enligt justitieministeriet finns det ett politiskt tryck i Italien på ett hårdare och effektivare agerande från polisens sida. Några inskränkningar i demonstrationsrätten är dock inte aktuella.

4.5.3 Planeringsfasen

Valet av Genua som plats för G8-mötet liksom huvuddelen av förberedelsearbetet hade skett under den tidigare center-vänsterregeringen. Av medias rapportering framgick att händelserna i Göteborg i samband med EU-toppmötet oroade den i maj nytillträdde konservativa regeringen med Berlusconi som premiärminister. Vi saknar dock information om huruvida dessa händelser resulterade i några specifika ändringar eller tillägg till de i Italien sedan tidigare planerade säkerhetsåtgärderna. Som framgår av GSF:s rapporter kom emellertid dialogen med GSF att intensifieras och konkretiseras under de två sista månaderna före G8-mötet.

Förberedelserna inför mötet omfattade dels dialog med GSF dels planeringen av säkerhetsåtgärder. Dialogen mellan berörda myndigheter och GSF syftade till att garantera genomförandet av lugna och fredliga demonstrationer utan störningar av G8-mötet. Polisens konkreta förberedelser av säkerhetsåtgärderna var inriktade på att förhindra potentiella terroristhot liksom på åtgärder för att säkerställa allmän ordning och säkerhet.

Genua Social Forum och dialogen med myndigheterna

Följande redogörelse är baserad på parlamentsrapporten, GSF:s rapport och Luca de Fraias redogörelse.

GSF utgjorde en internationell plattform, till vilken mellan 750 och 1 000 organisationer och sammanslutningar hade anslutit sig i ett nätverk inför G8-mötet. GSF utgjorde den mobiliserande kraften för motståndsaktiviteterna i samband med mötet. Utöver att fästa globaliseringskritikers uppmärksamhet på mötet som

sådant liksom på sakfrågorna, förde GSF en dialog med myndigheterna om bl.a. förutsättningarna för aktivisterna att genomföra demonstrationer.

GSF var en fortsättning på ett tidigare italienskt nationellt initiativ, det s.k. Patto di Lavoro (Arbetarpakten), som etablerades den 19 december 2000. Omkring 50 italienska organisationer anslöt sig till initiativet i syfte att påverka G8-processen under såväl förberedelsefasen som själva mötet genom arrangerandet av olika parallella aktiviteter, och för att gemensamt påverka myndigheterna i processen fram till Genua-mötet. När allt fler internationella organisationer och sammanslutningar anslöt sig till pakten ändrades namnet och den 8 mars 2001 etablerades GSF.

Patto di Lavoro hade inlett ansträngningarna för att förmå myndigheterna att inse behovet av att erbjuda aktivister möjlighet att uttrycka sin kritik mot G8-mötet. I januari 2001 föreslog Patto di Lavoro tillskapandet av ett permanent arbetsforum med de lokala myndigheterna utan resultat. Viss dialog ägde emellertid rum mellan Patto di Lavoro och politiska företrädare på lokal, provinsiell och regional nivå.

Vid ett officiellt möte den 8 februari 2001 presenterade Patto di Lavoro ett antal, enligt dess uppfattning, viktiga frågor som man ansåg nödvändiga att hantera. Man pekade tydligt på riskerna för att antalet demonstranter i Genua skulle kunna komma att bli mycket högt, och att flera av dessa skulle kunna visa sig vara våldsamma. Man ställde även frågan om de lokala myndigheterna var villiga att visa de fredliga demonstranterna gästfrihet. I det sammanhanget förde de fram frågor av logistisk natur bl.a. boendeproblemet för demonstranterna och frågan om tillträde till Genua med tåg. På detta fick man emellertid inget gensvar.

Vid mötet den 8 februari stod det även klart att åsikterna skilde sig åt mellan myndigheterna och organisationsrepresentanterna avseende vilka aktiviteter G8-motståndarna skulle tillåtas genomföra. Företrädarna för Patto di Lavoro planerade för genomförandet av olika evenemang, t.ex. seminarier, parallellt med de officiella evenemangen samt demonstrationer mellan den 19 och 21 juli. Myndigheterna, och mer specifikt prefekten i Genua, var å sin sida vid detta tillfälle endast beredda att tillåta demonstrationer veckan före mötet.

Patto di Lavoro kom i mars att övergå i GSF, men det var samma personer som fortsatte dialogen med myndigheterna.

Under våren 2001 hölls därefter möten på såväl lokal och provinsiell som nationell nivå mellan GSF och inrikes- och utrikes-

ministerierna. Första mötet med den italienska polischefen ägde rum först en månad före G8-mötet. Dialogen fördes på två plan; ett politiskt och ett tekniskt. På lokal politisk nivå diskuterades bl.a. arrangemangen för demonstranternas boende, medan dialogen mellan polis och GSF i stor utsträckning handlade om demonstrationsvägar och demonstrationstillstånd.

Dialogen inleddes under center-vänsterregeringen, men övertogs av Berlusconis regering i och med regeringsskiftet. Donato Bruno har uppgett att regeringen genom dialogen ville säkerställa demonstrationsrätten samtidigt som den ville övertyga GSF att G8-mötet var så viktigt att det inte fick störas. Han har vidare uppgett att han anser att regeringsföreträdare visade sitt stöd för rätten att demonstrera, inte minst genom att det var Berlusconis regering som fattade principbeslutet om att tillåta demonstrationer i samband med G8-mötet. De specifika demonstrationstillstånden utfärdades senare av Questuran i Genua.

Luca de Fraia har uppgett att GSF:s representanter var missnöjda med dialogen. De ansåg att mötena saknade substans och att deras frågor inte togs på allvar av myndigheterna. Enligt Luca de Fraia försökte GSF varna myndigheterna och frågade om de visste vad de förberedde sig för. Från GSF:s sida betonade man att det skulle komma 10 000-tals människor till Genua och om myndigheterna inte gjorde sig redo för det, och om de och GSF inte samarbetade, skulle det kunna leda till allvarliga problem.

Enligt Luca de Fraia verkade GSF för att säkerställa att de civila rättigheterna efterlevdes i samband med G8-mötet, såsom rätten att demonstrera och rätten för aktivister att komma till Genua och vistas i staden. Redan i ett tidigt skede hade det stått klart för GSF att myndigheterna övervägde att stänga av staden, vilket stred mot GSF:s grundläggande krav på möjligheter att demonstrera mot G8mötet liksom kravet på tillträde till Genua.

I GSF:s rapport redogörs för de, ur deras synvinkel, särskilt viktiga datum och möten som ägde rum under våren 2001. Den 3 och den 5 april 2001 ägde de första mötena på nationell nivå rum med justitieministern respektive kabinettschefen på Inrikesministeriet. Samma frågor diskuterades som den 8 februari 2001. Inte heller vid detta tillfälle uppfattade GSF att de fick gehör för de synpunkter och förslag som de framförde. Parallellt med att mötet med kabinettschefen på Inrikesministeriet ägde rum genomfördes runt om i Italien tiotals fredliga ”sit-ins” framför Prefekturen i olika städer med kravet att Genua skulle vara en öppen stad.

Samtidigt som dialogen med myndigheterna pågick nationellt, ägde det första internationella GSF-mötet rum den 4 och 5 maj. Cirka 300 personer från olika länder deltog för att diskutera olika ämnen, vilka sedan skulle tas upp under det seminarieprogram som var planerat till samma vecka som G8-mötet. Under mötet diskuterades även demonstrationerna och, enligt rapporten, stärktes under diskussionerna uppfattningen att dessa skulle kännetecknas av fred och icke-våld.

Enligt GSF-rapporten, vilket även framförts av Luca de Fraia, förbättrades inte dialogen av regeringsskiftet; ”inget hände”. Enligt GSF:s rapport fick man inget svar på deras förfrågan om ett möte med inrikesministern. På lokal nivå var det ständiga budskapet att man inte kunde fatta några beslut avseende boende, säkerhet och ekonomiskt stöd för genomförandet av seminarier förrän beslut om detta hade fattats på nationell nivå. Från GSF:s sida var man besviken på bemötandet från politikernas och polisens sida. Man uppfattade det som att ingen från myndigheternas sida tog GSF:s frågor på allvar förrän i juni 2001. De första fem månaderna av dialog var, enligt Luca de Fraia, bortkastade.

När en månad återstod till G8-mötet ägde det första mötet rum mellan GSF och den nationelle polischefen. Enligt GSF-rapporten meddelade polischefen då att regeringen hade fattat beslut om att tillåta demonstrationer i anslutning till mötet. I samband med diskussioner om GSF:s övriga frågor (transport, rörlighet, gränsfrågor etc.) föreslog GSF att poliserna i första ledet inte skulle vara beväpnande, och att den gula zonen skulle tas bort. Ett ytterligare problem som GSF pekade på var beslutet om stängningen av Genuas båda tågstationer inför och under dagarna för G8-mötet, vilket skulle innebära stora svårigheter för demonstranterna att ta sig till staden. GSF lyckades senare att förhandla sig fram till att den ena stationen, med vissa restriktioner, skulle hållas öppen. Vid mötet med polischefen stod det dock klart, enligt GSF, att denne inte var beredd att medverka till några lösningar. GSF bad då om uppehåll i förhandlingarna och upprepade sin begäran om ett möte med inrikesministern.

I GSF:s rapport redogörs för ett möte den 28 juni då en delegation från GSF hade kallats till Utrikesministeriet för att träffa utrikesministern och inrikesministern. Vid detta möte anmodades, enligt vad som uppges i GSF:s rapport, GSF att tillsammans med regeringen skriva under ett dokument rörande globaliseringsprocessen som skulle presenteras vid ett kommande möte i Rom med representanter för ett antal utvecklingsländer. GSF

vägrade då det politiska avståndet mellan dem och regeringen var mycket stort beträffande tolkningen av dynamiken i globaliseringsprocessen. Denna händelse nämns inte i parlamentsrapporten som endast behandlar den senare delen av mötet. Enligt den försäkrade GSF vid detta tillfälle att demonstrationerna skulle gå fredligt till. Av GSF-rapporten framgår att begäran om obeväpnade poliser i första ledet avslogs medan frågorna om den gula zonen, gränser, reglering av trafik och transport till och inom Genua sköts upp till ett möte vid prefekturen några dagar senare.

Av GSF:s rapport framgår att det vid mötet på prefekturen den 30 juni meddelades att temporära gränskontroller skulle upprättas i enlighet med de möjligheter som erbjöds genom Schengenavtalet. Vid mötet meddelades även att östra delen av Genua var det enda område där demonstrationer och demonstranters boende skulle tillåtas. GSF protesterade mot detta, liksom mot upprättandet av den gula zonen. Enligt rapporten kom man efter långa diskussioner fram till två saker. För det första att vissa korteger skulle tillåtas i den västra delen. För det andra, avseende den gula zonen, att samtliga planerade aktiviteter; demonstrationer, ”sit-ins” dvs. sittdemonstrationer, utdelning av flygblad m.m. skulle förhandsanmälas till polisen. Enligt GSF:s uppfattning kunde därmed den gula zonen anses som obefintlig då protestförbudet de facto togs bort.

GSF hade under lång tid föreslagit att skolor och idrottsstadion skulle upplåtas för att lösa demonstranternas boendeproblem. Såsom det framgår av parlamentsrapporten accepterade de lokala och provinsiella myndigheterna förslaget i mitten av juli, samtidigt som man även kom överens om att GSF skulle få använda vissa områden som samlingsplatser.

Såväl Luca de Fraia, som de myndighetsrepresentanter vi har talat med anser att den dialog som fördes under förberedelserna inför mötet inte var bra. Enligt ordföranden för den parlamentariska utredningen, Inrikesministeriet samt polisen och prefekten i Genua var det GSF:s agerande som var orsaken till det. GSF å sin sida lägger, enligt Luca de Fraia, ansvaret på myndigheterna och vad GSF uppfattade som bristande vilja hos myndigheterna att samarbeta.

I parlamentsrapporten har, liksom från Inrikesministeriets sida, framhållits uppfattningen att GSF var en alltför bred sammanslutning, som omfattade allt från katolska organisationer till mer radikala rörelser och att bredden på nätverket innebar att det inte var korrekt när ordföranden i GSF sade sig representera alla de organisationer och sammanslutningar som hade anslutit sig till det.

Kritikerna menar att bredden vad gällde såväl sakfrågor som form på protestaktioner var för stor.

Enligt Luca de Fraia lyssnade inte myndigheterna på deras varningar om vad som riskerade att ske i Genua i samband med demonstrationerna och de tog inte heller deras konkreta frågor och problem på allvar. Efter Genua upplevde företrädare för GSF att ansvaret för händelseutvecklingen lades på dem och inte på poliserna som borde ha haft i uppgift att stoppa de personer som deltog i förstörelsen och som använde sig av våld i sina protester.

Dialogen som syftade till att uppnå lugna och fredliga demonstrationer nådde inte det uppsatta målet. Trots det betonade såväl Luca de Fraia, som bl.a. ordföranden för parlamentsrapporten Donato Bruno och vice polischefen Antonio Manganelli att dialog behövs.

Utöver dialogen som tillkom efter påtryckningar av GSF, hade den dåvarande regeringen, i augusti 1999, initierat en process kallad Genua NGO-initiativet. Såsom Luca de Fraia uppfattade det var regeringens syfte med initiativet att skapa sig en bild av de olika nationella och internationella ståndpunkterna som olika NGO:s företrädde. Luca de Fraia har vidare uppgivet följande angående hur han uppfattade initiativets utgångspunkt och innehåll. Initiativets tillkomst var starkt påverkat av en omfattande lobbyverksamhet av NGO:s gentemot regeringsföreträdare. Detta initiativ ansågs viktigt i form av ömsesidigt erkännande och förståelse, men substansmässigt var, enligt många av de inblandade NGO:s, initiativet innehållslöst. Initiativet avslutades med en internationell konferens i Florens i april 2001. Konferensen uppfattades av NGO:s som bra i perspektivet av diskussionerna om sakfrågor, men efter den skedde ingen uppföljning. Från NGO:s sida hade man önskat att deras synpunkter på något sätt hade kunnat få framföras i samband med G8-mötet.

Planering av säkerhetsåtgärderna

Förberedelserna inför G8-mötet inleddes i december 1999 då Genua utsågs till mötesort. WTO-mötet i Seattle hade nyligen genomförts, och de våldsamheter som hade ägt rum i samband med demonstrationerna där utgjorde ett mycket viktigt underlag för den italienska polisens arbete.

Vice polischefen Antonio Manganelli har redogjort för de övergripande prioriteringar som vägledde planeringen inför polisens

insats under mötesdagarna. Enligt honom syftade polisens insats till att garantera delegaternas säkerhet, att G8-mötet skulle kunna genomföras utan störningar, att Genua och dess invånare inte skulle utsättas för våldsamheter samt att fredliga demonstrationer skulle kunna genomföras. Chefen för Digos vid polishögkvarteret i Genua samt säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet uppgav i sammanhanget att antiterrorism samt upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet utgjorde de två huvudsakliga aspekterna i de specifika säkerhetsförberedelserna för att nå dessa prioteringar.

Enligt Antonio Manganelli fanns det vissa nackdelar med Genua som mötesort, sett ur ett säkerhetsperspektiv. Genua är en backig stad med ett gytter av smågator vilket, ur polisens perspektiv, försvårar en polisinsats avseende upprätthållande av allmän ordning. Prefekten i Genua, Antonio Di Giovine, pekade på Genuas geografiska läge, utsträckt längs en lång kuststräcka, som möjliggjorde anfall från såväl land, luft som hav. Detta låg till grund för att man beslutade om en rad olika säkerhetsåtgärder.

Digoschefen i Genua, Spartaco Mortola, har uppgett att avseende det faktiska terroristhotet hade inga konkreta underrättelser som pekade i den riktningen framkommit före det att mötet ägde rum. Trots det var risken för terroristaktioner något som polisen tog på största allvar. Enligt Spartaco Mortola har de efteråt fått bekräftat från utländska myndigheter att terroristaktioner hade planerats mot G8-mötet.

Arbetsfördelning Antonio Manganelli har lämnat följande redogörelse avseende den formella arbets- och ansvarfördelningen i Italien avseende upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. På nationell nivå är inrikesministern den högst ansvarige för allmän ordning och säkerhet. Under honom lyder den italienska polischefen som är operativ chef för allmän ordning och säkerhet, och i den rollen koordinerar han de tre poliskårerna på nationell nivå.

Statens lokala myndighet, prefekturen, kan likställas med svensk länsstyrelse avseende geografisk avgränsning. Prefekturen har bl.a. yttersta ansvaret för allmän ordning och säkerhet i provinsen. På operativ nivå hanteras uppgiften av den underlydande ”Questura”, vilket motsvaras av svensk länspolismyndighet.

Polischefen vid Questuran har även koordineringsansvaret för de tre poliskårerna i Genua.

Enligt Giovanni Luperi på säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet ansågs mötet i Genua emellertid vara en uppgift av särskild vikt. För oss förefaller det därmed som den formella ordningen frångicks, och direkt nationell inblandning skedde även under pågående insats där Genuas polischef formellt hade det operativa ansvaret.

Det har inte varit möjligt för oss att helt klarlägga arbets- och ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheter, organ och kommittéer på lokal, provinsiell och nationell nivå som var involverade i säkerhetsförberedelserna inför G8-mötet. Normalt hade det varit en uppgift för prefekten i samarbete med polischefen i Genua att utforma strategin för säkerhetsåtgärderna. Med hänvisning till vikten av mötet i Genua har Inrikesministeriet uppgett att en nationell strategi emellertid var nödvändig. Det var dock prefekten som, efter konsultationer med regeringsföreträdare, fattade besluten om säkerhetsåtgärderna.

I parlamentsrapporten redogörs för hur planeringen gick till. På ett översiktligt plan bestod strukturen för planeringen av säkerhetsåtgärderna av en politisk del på central respektive provinsiell nivå samt en teknisk/polisiär del på motsvarande nivåer.

Den politiska delen omfattade en nationell respektive en provinsiell kommitté för allmän ordning och säkerhet. Under den provinsiella kommittén inrättades i augusti 2000 en arbetsgrupp med uppgift att bl.a. se över säkerhetsrelaterade aspekter av planeringen, fastställa behovet av att stänga av vissa delar av Genua samt utse områden som skulle få utnyttjas av demonstranterna.

Ungefär samtidigt inrättade Genuas polischef en arbetsgrupp med representanter från statspolisen, karabinjären och finanspolisen för att planera skydds- och säkerhetsåtgärder.

Senare under hösten möttes den nationella kommittén för allmän ordning och säkerhet för att diskutera åtgärder under G8-mötet. På inrikesministeriet inrättades en arbetsgrupp för identifiering och definiering av möjliga hot mot mötet. Arbetsgruppen fick i uppgift att koordinera statspolisens och underrättelsetjänstens arbete, liksom samarbetet med utländska polismyndigheter och säkerhetstjänster.

Besluten om säkerhetsåtgärderna fattades formellt av prefekten i Genua, efter konsultationer med Inrikesministeriet i Rom vars involvering i förberedelsearbetet var omfattande. Det operativa ansvaret för insatsen lades sedan på polischefen, i enlighet med den formella ansvarsfördelningen.

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett att bidraget från central nivå under förberedelsefasen var begränsat och att de insatser man gjorde var riktade och specifika. De uppgifterna stämmer inte överens med uppfattningen i parlamentsrapporten, av vilken det framgår att Inrikesministeriets involvering snarare var omfattande. Enligt säkerhetspolisen sände Inrikesministeriet personal till Genua för att underlätta den lokala polischefens arbete, främst genom att hantera frågan om polisernas boende och förtäring. Även kriminalpolisen på nationell nivå bidrog genom att ansvara för alla genomsökningar av centrum före upprättandet av den inre säkerhetszonen. Under insatsen koordinerade sedan den nationella polisen den internationella lägescentralen, med deltagande av internationella sambandsmän.

Polisens planering Det var polisens uppgift att planera för de specifika skydds- och säkerhetsåtgärderna. Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett att internationell samverkan ingick som en del i arbetet med hotbildsbedömningen. Den italienska polisen mötte polis som deltagit i Seattle, Washington, Prag, Quebec och Davos. Italiensk polis var även på plats under själva mötena i Salzburg och Göteborg. Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet hänvisade till den eskalering av våldet som de hade bevittnat ända fram till mötet i Göteborg och de förutsåg därmed att många utländska aktivister som inte var främmande för att använda våld i samband med sina protestaktioner skulle försöka ta sig till Genua inför G8-mötet.

Underrättelsearbetet

Ur den skriftliga information som polisen sammanställde till de internationella sambandsmännen framgår att samtliga regionala polischefer i augusti 2000 gavs i uppgift att utöva och intensifiera underrättelseaktiviteten. Det skedde även ett omfattande utbyte av information mellan polisen och den italienska säkerhetstjänsten.

Vice polischefen Antonio Manganelli har under intervju uppgett att avlyssningsinsatser genomfördes inför G8-mötet mot personer som misstänktes kunna störa mötet och demonstrationerna. Enligt Giovanni Luperi på säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet använde polisen sig även av informatörer för att skapa sig en bild av demonstranternas taktik

Italien hade även före inrättandet av den internationella sambandscentralen efterfrågat bistående från utländska myndigheter med information om aktivister som tidigare hade använt våld i samband med demonstrationer eller liknande, i respektive land. Enligt säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet hade förfrågan inte nått för polisen önskvärt resultat.

Polisens uppfattning av demonstranternas sammansättning

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har lämnat följande redogörelse avseende polisens hotbildsbedömning av demonstranterna inför mötet. På basis av den information som polisen fick fram under sitt förberedande underrättelsearbete gjordes en indelning av de förväntade demonstrationsgrupperna i fyra block efter deras respektive mål och taktik. Polisens utgångspunkt inför insatsen var dock uppfattningen att majoriteten av demonstranterna inom samtliga block ville förhindra G8-mötet från att äga rum. Vi har ingen information över hur denna indelning konkret utnyttjades av polisen under insatsen. Uppdelningen var den följande, vilken även framgår av det underlag som lämnades till sambandsmännen inför mötet:  Det rosa blocket bedömdes bestå av demonstranter från t.ex. katolska grupper och miljöorganisationer. Deras mål uppfattades av polisen som att med fredliga aktioner försena, bojkotta och hindra G8-mötet från att genomföras.  Som tillhörande det gula blocket räknades bl.a. Ya basta/Vita overallerna. Målet var detsamma som för rosa blocket, men med tillägget att de skulle ta sig in i den röda zonen. Taktiken var direkta aktioner och vägran att samarbeta med myndigheterna, dock utan utnyttjande av våld. Polisen var förberedd på att grupperna tillhörande detta block skulle använda SMS-meddelanden för kommunikation mellan de olika ledarna.  I det blå blocket ingick olika socialistiska grupperingar som bl.a. ansåg att Vita overallerna stod för nära etablissemanget. Polisens bedömning var att de inom detta block planerade direkta aktioner mot specifika mål inklusive mot polisen, och att man liksom det gula blocket avsåg att tränga in i den röda zonen.  I svarta blocket ingick anarkister från olika sammanslutningar. Svarta blockets anhängare förespråkade, enligt polisen, direkta och våldsamma aktioner, särskilt mot symboler för globaliseringen.

Enligt Luca de Fraia utgör svarta blocket i sig ingen organisation eller sammanslutning utan det är snarare beteckning på en taktik.

GSF bedömdes av polisen, åtminstone före G8-mötet, omfatta det rosa och det gula blocket med inslag av det blå blocket. På Inrikesministeriet förklarades att de från polisens sida inte räknar in Ya Basta i det svarta blocket. Vita overallerna ses av den italienska polisen som tillhörande grupperingen av organisationer som förespråkar civil olydnad och som använder sig av symboliska handlingar och inte av våld för att uttrycka sin kritik. Jämförelse gjordes med de grupperingar i norra Europa som sade sig tillhöra Ya Basta, men som var mer inriktade på våldsamma attacker. I Genua utgjorde Ya Basta en mycket stor grupp och gruppen var även en av de ledande inom GSF.

Säkerhetsplanen

Följande åtgärder vidtogs för att avvärja potentiella terroristaktioner, i form av möjliga luftanfall eller anfall från havet, respektive säkerställa den allmänna ordningen och säkerheten i samband med G8-mötet i Genua. Redogörelsen är till största del baserad på den skriftliga informationen som lämnades till de internationella sambandsmännen, samt på vad vice polischefen Antonio Manganelli har uppgett.

Röda zonen

Inrättandet av den röda och den gula zonen utgjorde hörnstenen i de extraordinära åtgärder som vidtogs. Den röda zonen gick som en kil genom Genua och var det område där säkerhetsbevakningen och säkerhetsåtgärderna var som mest omfattande.

Den röda zonens yttre gräns uppgick till åtta kilometer av staket och naturliga hinder, exklusive sjögräns. Det omgärdande staketet, ett tre meter högt galler, hade 14 ingångar utrustade med videoövervakning och metalldetektorer. Ingångarna stod under ständig polisbevakning.

Inne i den röda zonen hade samtliga brunnsluckor plomberats för att förhindra intrång via kloaksystemet. Det skedde ständig övervakning av vissa särskilda objekt såsom Palazzo Ducale (möteslokalen), vattensystemet, gasledningar och radiosändare.

Särskild uppmärksamhet ägnades åt telekommunikationer. I samarbete med tele- och postministeriet upprättades ett system för att övervaka telekommunikationerna generellt och för att förhindra intrång av hackers.

Tillträde till den röda zonen var starkt begränsat under perioden mellan klockan 07.00 onsdagen den 18 juli och klockan 20.00 söndagen den 22 juli. Polisen utfärdade särskilda passerkort till 30 000 personer som kunde placeras i någon av kategorierna boende, arbetande eller näringsidkare i området. I den grupp av de 30 000 personer som gavs tillträde till den röda zonen ingick även mötesdelegater samt pressrepresentanter.

Gula zonen

Utanför den röda zonen inrättades den s.k. gula zonen som en buffert. Polisen hade där möjlighet att vid eventuella våldsamheter snabbt stänga av området med hjälp av containrar. Allmänheten hade tillgång till den gula zonen. Dock var det förbjudet att stanna invid känsliga platser eller byggnader, och endast demonstrationer med tillstånd av polischefen fick genomföras.

Hamnen och fartygstrafiken

Ansvaret för säkerheten i hamnområdet ålåg den italienska marinen. Inga fartyg eller båtar var tillåtna i den del av hamnområdet som låg inom den röda zonen mellan klockan 11.00 den 18 juli och midnatt den 22 juli.

Samtliga delegationer, exklusive den amerikanska, bodde på kryssningsfartyg i hamnen. Detta gällde även press och polis.

Flyg-, bil-, och tågtrafik

Med hänvisning till att luftanfall bedömdes som en tänkbar risk var Genua stängt för såväl kommersiellt som privat flyg mellan klockan 07.00 den 19 juli och klockan 20.00 den 22 juli. Man hade även ställt upp luftvärnsbatterier med missiler.

Flera infarter till Genua var avstängda fr.o.m. klockan 07.00 den 18 juli. Lastbilar var inte tillåtna på fyra motorvägar i Genuas omedelbara närhet.

Genuas två järnvägsstationer planerades att hållas stängda. GSF förhandlade sig emellertid till att den ena skulle hållas öppen för att möjliggöra för aktivisterna att komma till staden.

Gränskontroller

Temporära gränskontroller upprättades enligt vice polischefen under perioden den 14–21 juli i syfte att skapa den legala grunden för genomförandet av noggranna kontroller. Av underlaget till sambandmännen framgår även att det den 16 juli inrättandes en internationell sambandscentral vid polishögkvarteret i Genua. Det var en åtgärd som vidtogs för att förhindra demonstranter som bedömdes vara benägna att använda våld i samband med demonstrationer att resa in i Italien. Samtliga G8-länders polismyndigheter var representerade i sambandscentralen samt även polismyndigheterna i Belgien, Tjeckiska republiken, Grekland, Spanien, Sverige och Schweiz. Deras uppgift var att bistå den italienska polisen med den eventuella information som de enligt det egna landets lagstiftning – främst sekretesslagstiftning – hade möjlighet att lämna ut om demonstranter från deras respektive land, när dessa försökte ta sig över gränsen, eller om de senare greps i Genua. Totalt avvisades 2 000 personer vid gränsen. Justitieministeriet påpekade att det emellertid hade visat sig att många av de aktivister som var beredda att använda sig av våldsamma metoder hade tagit sig in i Italien före den 14 juli.

Polisens personalresurser

De tre poliskårerna i Italien utgörs av: 1. Polizia di Stato – statspolisen, som lyder under Inrikesdepartementet 2. Guardia di Finanza – finanspolisen, som lyder under Finansdepartementet, med ekonomisk brottslighet och gränspolisiära uppgifter som ansvarsområde samt 3. Carabinieri – karabinjären, som sedan ett år tillbaka lyder under Försvarsdepartementet. Den polisiära insatsen under G8-mötet omfattande alla tre kårerna.

Uppgifterna om antalet deltagande poliser och militärofficerare i Genua varierar, men enligt polisen i Genua handlade det om cirka 14 000 poliser totalt samt 1 000 personer från flottan och armén.

Giovanni Luperi på Säkerhetspolisen vid Inrikesministeriet har uppgett avseende polisens utbildning att de tre kårerna i normala

fall tränas separat, men att utbildningen harmoniserades inför G8mötet. Enligt Digoschefen Spartaco Mortola hölls utbildningen i Rom och innehöll moment såsom praktisk träning av olika situationer som kan uppstå inom ramen för en ordningsinsats, taktik och användandet av vattenkanoner. Utbildningen pågick i tre dagar och omfattande inte alla berörda poliser. Specialstyrkorna gavs särskild träning. Uppgifter saknas dock om vad specialträningen omfattade.

Polisens utrustning, hjälpmedel och fordon

Av den skriftliga informationen till de internationella sambandsmännen framgår följande avseende polisens och karabinjärens utrustning vid insatsen i Genua. Samtliga kravalluniformer hade kroppsskyddsförstärkningar på axlar, armar och knän och uniformerna var även brandsäkra. De hjälmar som användes hade inbyggd radiokommunikation. Därutöver var polisen och karabinjären utrustade med gasmasker som, enligt poliskommissarien Lennart Petterson vid Rikspolisstyrelsen, kunde skydda mot såväl nukleära, biologiska och kemiska (NBC) gaser. Gasmaskerna var därmed kraftiga och svåra att arbeta i. Jämte gasmasker som skyddade mot NBC-gas var poliser och karabinjärer utrustade med NBC-detektorer på sina uniformer. Utrustningen omfattade även plastsköldar och brandsläckare. Statspolisen och karabinjären utrustades med tårgas och vattenkanoner. Enligt Digoschefen Spartaco Mortola användes 60 stycken vattenkanoner under insatsen. Uppgifter saknas om vilka andra typer av hjälpmedel polisen och karabinjären hade till sitt förfogande.

Enligt Lennart Pettersons uppfattning var polisen och karabinjären välutrustade. Utrustningen och uniformerna var även synbart oanvända vilket tydde på att en stor satsning på detta område måste ha skett.

Fordonsparken omfattade bepansrade bilar utrustade med löstagbara galler samt VTC-bepansrade fordon. VCT-bepansrad innebär att fordonet har en hård plastlegering om några centimeter över sig. Denna plastlegering skyddar mot bl.a. gatstenar som kastas mot fordonet.

Från flottan deltog 46 fartyg med trehundra officerare som bevakade sjöområdet. Under insatsen användes även tio flygplan inklusive helikoptrar, varav tre med videoinspelningsutrustning.

Trettio fasta kameror och ett ytterligare antal mobila kameror var kopplade till polisens högkvarter i Genua och möjliggjorde ständig övervakning av händelserna på stan.

4.5.4 Händelseförloppet

Torsdagen den 19 juli genomfördes en facklig demonstration, en internationell immigrantdemonstration samt en demonstration av iranska kvinnor. Allt gick i huvudsak lugnt till. Under fredagen den 20 juli, som var utlyst till den stora aktionsdagen, utbröt omfattande kravaller i samband med demonstrationerna. En aktivist sköts till döds. På lördagen den 21 juli genomfördes den stora internationella demonstrationen anordnad av GSF, under parollen “en annan värld är möjlig”. Demonstrationståget utsattes för attacker av anarkister och kravaller utbröt. På lördagsnatten genomförde polisen en razzia mot Diazskolan, GSF:s högkvarter och boendeplats för ett antal aktivister.

Den italienska polisen har uppgett att den före G8-mötet hade inhämtat information i stor omfattning bl.a. genom samtal med utländska kollegor som deltagit i bl.a. Seattle och Prag och genom närvaro i Göteborg under EU-toppmötet. Trots det uppger de att de inte var förberedda på det som inträffade, och man förmådde inte förutse våldsutvecklingen eller den taktik som de våldsamma grupperna använde sig av. I dagstidningen Messaggero från den 2 augusti 2001 rapporteras att polisen även begick enkla misstag, exempelvis såg den inte till att sopcontainrar för glas togs bort från gatorna, vilket fick till följd att flaskor kastades i massor mot polisen under kravallerna och containrarna sattes i brand.

Som nämnts ovan var polisens främsta prioritet att garantera säkerheten inne i röda zonen och därigenom delegaternas säkerhet liksom mötets genomförande utan incidenter. I det avseendet nådde polisen sitt mål. Polisen kunde emellertid inte hantera de kravaller som uppstod utanför den röda zonen och som ledde till såväl omfattande materiell skadegörelse som sammandrabbningar mellan polis och demonstranter med personskador som följd. Inte heller lyckades polisen att skydda de demonstrationståg som angreps av det svarta blocket. Både Antonio Manganelli och chefen för Digos i Genua, Spartaco Mortola, har framhållit att kravallerna i Genua inte hade något med allmän ordning att göra och att de därmed inte heller kunde hanteras enligt polisens sedvanliga taktik för insatser rörande allmän ordning. De redogjorde dock inte för

vilken typ av händelse som den sedvanliga taktiken var avsedd för. Antonio Manganelli har uppgett att polisen inte var förberedd på det som inträffade, vilket ledde till att poliser i många fall oorganiserat befann sig ute på fältet och försökte hantera situationen efter bästa förmåga. Han har vidare framfört att då polisens främsta prioritet var delegaternas säkerhet var de tvungna, i den pressade situation som rådde, att nedprioritera hanteringen av våldet som riktades mot byggnader, företag och affärer för att klara det.

Genuas polischef hade det operativa ansvaret för insatsen, och varje polis- och karabinjärsgrupp stod under polisbefäl, oftast ett lokalt sådant. Vid polishögkvarteret hade en gemensam kommunikationscentral inrättats, där befäl för Statspolisen, Karabinjären och Finanspolisen var representerade liksom cheferna för Statspolisens respektive Karabinjärens antikravallstyrkor.

Enligt uppgifter från Donato Bruno, ordförande i den parlamentskommitté som utredde händelserna i Genua, fanns det stora brister i polisens kommunikationssystem vilket enligt honom var en mycket starkt bidragande faktor till polisens problem att agera koordinerat under insatserna. Av uppgifterna i parlamentsrapporten framgår att detta var ett problem på två plan. Avseende karabinjärsgrupperna så stod respektive grupp under ledning av sin befälhavare som i sin tur fick sina order från det polisbefäl som var utsett att leda den specifika gruppen. Karabinjärerna kunde kommunicera sinsemellan och med sin befälhavare/officer via struphuvudsmikrofoner. Polisen, som skulle ge order till karabinjärsbefälet om gruppens förflyttningar och agerande, stod dock inte i förbindelse med befälet eller karabinjärerna via radio. Av polisbefäls vittnesmål i parlamentsrapporten framgår att de endast kunde tala direkt till karabinjärsbefälet, vilket i flera pressade situationer hade varit omöjligt då befälet inte hade gått att finna bland hundra karabinjärer klädda i samma uniform. Det är oklart huruvida befälen för de olika karabinjärsgrupperna stod i förbindelse med sin egen provinsiella sambandscentral.

Av parlamentsrapporten framgår även att polisbefälen hade problem att kommunicera med och erhålla direktiv från ledningscentralen. Anledningen uppges ha varit att det endast fanns en eller möjligen två kanaler öppna för radiokommunikation, vilket innebar att frekvenserna blev överbelastade. Enligt Digoschefen Spartaco Mortolas uppfattning däremot, hade det inte förekommit några omfattande problem avseende kommunikationerna.

I oppositionens rapport framförs även kritik mot polismännens arbetsförhållanden under insatsen. Digoschefen Spartaco Mortola har uppgett att avsikten var att polismännen skulle arbeta i sextimmarsskift, men trots det kom många polismän att arbeta oavbrutet. Av rapporten framgår att många polismän arbetade åtskilliga timmar utan vare sig mat eller dryck i en tryckande hetta.

Under våra intervjuer påpekade polisföreträdare vid flera tillfällen att Italien inte hade haft liknande demonstrationer på 20 år och att stora delar av polisen därför inte var förberedda för händelseutvecklingen i Genua. Därutöver var majoriteten av karabinjärerna som deltog i Genua unga och de flesta hade endast ett års värnpliktsutbildning bakom sig.

Demonstrantsidan

Daniel Sestrajcic som var i Genua för att demonstrera har uppgett följande om GSF:s organisation under mötesveckan. Inför G8mötet hade GSF upprättat sitt högkvarter på Diaz-skolan och ett s.k. Convergence Center, vid Piazza Kennedy nere vid havet. Själva centrat bestod av ett stort tält, som utgjorde en informations- och samlingsplats för aktivisterna. Där erbjöds även sjukvård och juridisk hjälp. I ett angränsade tält serverades mat och det fanns också en stor scen där musikkonserter genomfördes.

Inte långt från GSF Convergence Center låg området där ett fem dagar långt seminarieprogram med ämnen som samtliga kunde relateras till globaliseringsproblematiken genomfördes. Seminarieprogrammet inleddes den 15 juli, men först den 16-18 juli genomfördes de stora plenumseminarierna. Utöver detta arrangerades även ett antal olika workshops på skilda teman.

Enligt Luca de Fraia, som ingick i GSF:s inre organisation, var demonstranternas mål med sina aktioner, bland såväl majoriteten av de fredliga som de fredliga ”disobedient” (dvs. de som använder sig av civila olydnadsaktioner) att man skulle tränga sig in i den röda zonen. Den ledande gruppen bland den sistnämnda var Ya Basta. Endast Jubel 2000 (ett internationellt nätverk av fackliga, kooperativa och religiösa rörelser som verkar för skuldavskrivning för världens allra fattigaste länder) sade att de inte var intresserade av att ta sig in i den röda zonen utan de skapade i stället en skuldfri zon som en symbolisk markering.

Luca de Fraia har vidare uppgett att GSF:s plattform innebar ett tydligt avståndstagande från våld. Det gällde även alla dem med

målsättningen att ta sig in i den röda zonen. De var överens om att inte attackera polisen, förstöra byggnader eller annan egendom. Detta var, enligt GSF:s uppfattning som Luca de Fraia framförde, en mycket trovärdig överenskommelse. GSF:s styrka låg enligt dem själva i att de kunde samla många människor. För GSF handlade protestaktionerna inte om våld utan om symboliska handlingar, s.k. symbolisk konfrontation. Ya Basta hade inga vapen och de mer moderata inom GSF såg dem som ett element som kunde hjälpa till att hålla de våldsbenägna demonstranterna lugna.

Samtliga GSF:s planer var helt öppna och tillgängliga för alla. Polisens säkerhetstjänst visste, enligt Luca de Fraia, att aktivisterna skulle försöka ta sig in i röda zonen. På torsdagen hade det delats ut en karta över de olika gruppernas marschväg under fredagen. Ya Bastas träning och förberedelser på Carlinistadion under torsdagen skedde också helt öppet och det fanns journalister på plats.

Alla platser som upplåtits för demonstranterna att bo på låg i den östra delen av Genua. Giovanni Communista (italienska kommunistiska ungdomsförbundet) hade blivit tilldelade Carlinistadion och enligt Emil Berg tältade uppskattningsvis ett par tusen aktivister, främst italienare och fransmän, där. Stadion skulle senare även komma att tjäna som samlingsplats för Ya Bastas demonstration på fredagen.

Såväl polisen som de demonstranter kommittén varit i kontakt med har uppgett att de demonstrationer som genomfördes under torsdagen samlade totalt cirka 50 000 till 60 000 personer, att det rådde en mycket god stämning och att samtliga demonstrationer genomfördes lugnt och utan incidenter.

Aktionsdagen fredagen den 20 juli

GSF hade utlyst fredagen den 20 juli till den stora dagen för civila olydnadsaktioner. GSF stod inte som arrangör utan varje enskild organisation fick själva avgöra vilka aktioner de ville genomföra. Inga tillstånd hade givits för de olika aktionerna eller demonstrationerna.

Emil Berg har uppgett följande om hur han uppfattade tanken bakom och inriktningen på de civila olydnadsaktionerna. Den gemensamma samlande grundtanken bland aktivisterna var att polisens avspärrningar inte var legitima, och att de därför skulle ta sig igenom dessa och in i den röda zonen. Förslagen hur detta skulle ske var många, från helt pacifistiska som att flyga in med

luftballong och fira sig ned, till Ya Bastas taktik. Samtliga dessa var enligt deltagarna själva att betrakta främst som symbolhandlingar. Anarkisterna var inte inbjudna att deltaga då det handlade om civila olydnadsaktioner, utan användande av våld, men enligt Emil Berg var den stora majoriteten ändock medveten om att de trots detta skulle vara närvarande.

Emil Berg som deltog i den demonstration som Ya Basta tillsammans med Giovanni Communista organiserade har redogjort för dess planering och de händelser under genomförandet som han observerade. Demonstrationen förbereddes på Carlinistadion av förutom Ya Basta och Giovanni Communista även av en omfattande grekisk koalition. Den planerade taktiken var att demonstranterna med hjälp av sina kroppar skulle tränga igenom polisens avspärrningar och in i den röda zonen. Som hjälpmedel hade de byggt stora plexiglassköldar på hjul. Demonstranterna som befann sig i täten av tåget skulle skjuta sköldarna framför sig.

Emil Berg har uppgett att det före avmarsch hölls en noggrann genomgång för de 15 000 deltagarna om demonstrationens uppläggning. Arrangörerna var mycket tydliga med att Ya Basta, för dagen utan sina karaktäristiska vita overaller, skulle utgöra tågets tätgrupp. De hade tränat och förberett sig noga. De visste exakt vad de skulle göra. Längst bak i tåget placerades den grekiska gruppen. Det var en väl sammansvetsad grupp, som skulle kunna försvara andra demonstranter långt bak i tåget mot såväl anarkister som polis. Mitt i tåget körde en lastbil som höll radiokommunikation med tätgrupperna. Från lastbilsflaket skulle man ha uppsikt över vad som hände både bakom och framför tåget.

På grund av regn och åskväder samt en utdragen träningssession kom demonstrationen i väg sent. Vid avfärden var stämningen i tåget god trots att demonstranterna ganska omedelbart såg rökpelare framför sig. Det visade sig senare vara anhängare till det svarta blocket som hade byggt barrikader och tänt eld på bl.a. bilar.

Demonstranterna hade hänvisats till östra delen av Genua och det var i den delen av staden som kravallerna och förstörelsen ägde rum. På fredagen gick majoriteten av de olika organisationerna från öster mot centrum, men i olika tåg och längs olika vägar. Enligt Emil Berg ville Ya Basta inte beblanda sig med de grupper som hade visat tecken på våldsammare avsikter. De tågade från Carlinistadion längs järnvägen, i västlig riktning mot den röda zonen vid paradgatan Via XX Settembre.

Emil Berg har uppgett att demonstrationståget emellertid inte hade hunnit särskilt långt innan det stoppades av polisen några

hundra meter utanför den förbjudna röda zonen. Emil Berg befann sig långt bak i tåget och uppfattade inte vad som skedde i dess tät. Vad som verkligen skedde är oklart då versionerna om händelseförloppet går isär. Av polisens och karabinjärens vittnesmål sammanställda i Bruno Vespas bok framgår att karabinjären under befäl av polisen, ingrep mot tåget först då demonstranterna hade börjat kasta olika föremål mot dem samtidigt som demonstranterna även satte bildäck och sopcontainers i brand och skadade ett antal fordon. I samma bok återges vittnesmål från Ya Basta, enligt vilket karabinjären skall ha angripit demonstrationståget trots att det inte hade förekommit några våldsamma provokationer från dess sida. Efter flera ingripanden från karabinjären skulle några demonstranter ha börjat att försvara sig.

Såsom Emil Berg uppfattade det satte polisen mycket snabbt in tårgas. Sammanstötningen mellan demonstranterna och karabinjären utvecklades därefter till vad Emil Berg har beskrivit som ett ställningskrig. Ömsom pressade karabinjärerna demonstranterna tillbaka något och ömsom var det demonstranterna som tvingade karabinjären att backa.

Sammandrabbningen pågick under cirka fyra timmar. Enligt Emil Berg använde karabinjären tårgas kontinuerligt och efter en timme sattes även vattenkanoner in. Användandet av vattenkanonerna innebar att de i täten av tåget trycktes tillbaka cirka 300 meter varje gång. Därefter omgrupperade de sig och gick åter fram mot polislinjen. Till sin hjälp hade karabinjären förutom vattenkanoner och tårgas, bepansrade bilar som de använde för att skjuta tillbaka demonstranternas plexiglassköldar.

I Bruno Vespas bok återges polisens uppgifter om vad som uppfattades som ett enormt högt antal demonstranter i tåget som deltog i sammandrabbningarna med polisen. Sammandrabbningarna ägde rum på en gata med en hög mur på ena sidan, vettandes åt järnvägen, och med smala tvärgator på den andra. Emil Berg har uppgett att det begränsade utrymmet som demonstrationståget befann sig på innebar att när polisen använde vattenkanonerna mot dem så kunde de inte skingra sig eller flytta sig. Det enda som hände var att demonstranterna backade ett stycke. Vattenkanonerna stoppade emellertid demonstranterna från att flytta sig närmare polisavspärrningen. Emil Berg har även framfört att tårgasen hade en begränsad effekt när det gällde att skingra demonstranterna eftersom så gott som samtliga aktivister bar gasmask av något slag. Även polisen har uppgett att tårgasen hade begränsad effekt, inte minst då vindriktningen inte var den rätta ur deras perspektiv.

Emil Berg har uppgett att han lämnade Ya Bastas demonstration före dess slut, och att han därmed inte har hela händelseförloppet klart för sig. Han var dock närvarande på fredagskvällen när polisen slog en järnring runt Carlinistadion. Demonstranterna hade å sin sida stängt stadion inifrån. Mellan 5 000–6 000 personer befann sig på stadion. Hela natten pågick en debatt om vad som hade skett under demonstrationen. Många av demonstranterna ansåg att anhängarna till svarta blocket hade förstört för dem och att polisen nu kopplade ihop dessa med alla andra demonstranter i demonstrationståget. Polisen stormade aldrig stadion utan lämnade efter några timmar området. Under natten cirkulerade i stället polishelikoptrar på låg höjd över stadion.

Den ovan beskrivna demonstrationen var endast en av alla de demonstrationer och civila olydnadsaktioner som ägde rum på fredagen. Parallellt med dessa aktiviteter var olika grupper tillhörande svarta blocket aktiva. I Bruno Vespas bok återges vittnesmål från polisbefäl, politiker och demonstranter. Av dessa framgår att den feststämning som hade rått under torsdagens demonstrationer var borta och att stora demonstrantgrupper som avvek från de övriga demonstranterna hade anlänt till Genua.

Såväl i Bruno Vespas bok som i GSF:s rapport redogörs för den förstörelse som det svarta blocket utförde. Enligt GSF:s rapport präglades till stor del fredagen av mellan 300 och 500 personers systematiska framfart och förstörelse. Dessa lämnades praktiskt taget ostörda av polisen i en stor del av staden. I GSF:s rapport uppges att personer tillhörande det svarta blocket på förmiddagen på en plats strax intill avgränsningarna till den röda zonen och polisuppställningen, rev ned byggnadsställningar för att beväpna sig med metallrör inför en eventuell konfrontation med polisen. Strax därefter inledde små grupper en systematisk förödelse längs framförallt två gator, Corso Torino och Corso Buenos Aires. Bankkontor förstördes, sopcontainrar sattes i brand, skyltfönster krossades och Molotov-cocktails kastades. I GSF:s rapport uppges att denna grupp av anhängare till svarta blocket senare på dagen delade upp sig i mindre grupper som gav sig av i olika riktningar över staden och fortsatte med förstörelsen. I rapporten kritiseras polisen för att de inte ingrep utan i stället bara tittade på.

I samband med händelserna i Genua cirkulerade många rykten om förekomsten av polisprovokatörer. Emil Berg uppfattade att grunden för dessa rykten till stor del utgjordes just av det faktum att polisen i stor utsträckning inte ingrep mot de personer som utförde förstörelsen. Enligt polisen hade det varit omöjligt för dem

att ha poliser över hela staden, och de koncentrerade sig därför på att förhindra att aktivister tog sig in i den röda zonen. Digoschefen Spartaco Mortola har även framfört att det innebar ett stort problem för polisen att det inte gick att skilja ut de som begick brott. Svarta blockets anhängare använde sig av en taktik som gick ut på att i små grupper snabbt slå till och sedan försvinna och gömma sig bland andra demonstranter i demonstrationstågen. Andelen demonstranter som tog till våld ökade dessutom successivt i styrka allt eftersom flera anslöt sig till svarta blockets taktik och de uppgick till flera tusen senare under dagen.

I Bruno Vespas bok återges den nationelle polischefens uppfattning att svarta blockets anhängare hade agerat på detta sätt i syfte att försöka att tvinga bort de polisstyrkor som hade till uppgift att skydda den röda zonen från sina posteringar. Han skall även, enligt Bruno Vespas bok, ha kritiserat GSF för att organisationen inte var villig att isolera de våldsbenägna grupperna.

Under fredagen pågick oroligheter i stort sett över hela östra delen av Genua. I området där Ya Bastas demonstration ägde rum sköts på eftermiddagen en demonstrant till döds. Digoschefen Spartaco Mortola har uppgett att en grupp av karabinjärfordon befann sig vid Piazza Alimondo där sammandrabbningar mellan polis och aktivister pågick. Karabinjärerna kom för att förse sina kollegor med mat och dryck. På väg därifrån fastnade en av karabinjärernas Land Rover i en sopcontainer och omringades av våldsamma aktivister. Spartaco Mortola har uppgett att anfallet mot Land Rovern var brutalt. Två karabinjärer inne i bilen var sårade men demonstranterna fortsatte att slå. En bräda slogs in genom fordonets bakruta och kort därefter sköts en person när han var i färd med att kasta in en brandsläckare i bilen. Skottet avlossades av en 23-årig karabinjär inne i Land Rovern. Enligt Spartaco Mortola vågade inte gruppens befäl och kollegor ingripa mot folkmassan.

Polisen har uppgett att demonstranterna på plats inte tillhörde det svarta blocket. Det bekräftas i Bruno Vespas bok där ledaren för Ya Basta uppger att ”det var våra kompanjoner från Carlini”. Med det avsåg han personer som hade kommit för att utöva civil olydnad men som när de råkade i fara reagerade. Vad som verkligen skedde på Piazza Alimondo är ännu inte fastställt och den rättsliga processen pågår.

Internationella demonstrationen lördagen den 21 juli

På lördagen var protestaktiviteterna koncentrerade till den stora internationella demonstrationen anordnad av GSF. Åttahundra organisationer stod bakom GSF i demonstrationen under parollen ”Another world is possible”, och många aktivister hade kommit till Genua först på lördagen för att deltaga i den. Luca de Fraia har uppgett att inte heller vid denna demonstration var anhängarna till det svarta blocket välkomna att deltaga. Enligt polisen var det dock denna dag som de var som mest aktiva och åstadkom den mest omfattande förstörelsen.

Emil Berg som även deltog i lördagens demonstration har lämnat följande redogörelse för händelseförloppet. Tillstånd hade givits för den internationella demonstrationen och demonstrationen skulle gå längs med havet, förbi GSF:s Convergence center och därefter svänga av i riktning mot järnvägsbron. Demonstrationens utgångspunkt var ett torg i östra delen av Genua. En övervägande del av deltagarna hade tagit med sig gasmask eller simglasögon som skydd mot förväntade tårgasattacker från polisen. GSF hade engagerat ett stort antal demonstrationsvakter att gå med i tåget. De gick i armkrok, sidledes längs demonstrationståget. Deras uppgift var att hålla ordning och inte minst att hindra anarkister och provokatörer att ta sig in i tåget. Demonstrationsvakterna hade radiokommunikation sinsemellan och via megafoner gav man demonstranterna löpande information. I täten hade man medvetet placerat ett stort pacifistiskt block (till skillnad från Ya Basta som, enligt Luca de Fraia, snarare betecknas som radikalpacifister).

Vad som hände sedan har inte gått att fastställa i detalj. Enligt parlamentsrapporten, vilken endast i försiktiga ordalag beskriver händelseförloppet, mötte täten av demonstrationen i höjd med Piazza Kennedy en grupp bestående av ett hundratal anarkister som byggt barrikader och poliser som attackerade dem med tårgas. Detta har bekräftats av Emil Berg.

Enligt Luca de Fraia hade polisen på morgonen kontaktat ledningen för GSF och meddelat att svarta blocket närmade sig demonstrationståget. Från GSF:s sida undrade man varför polisen ringde dem i stället för att komma till platsen. Enligt Spartaco Mortola var polisen på plats men med hänvisning till anarkisternas taktik att blanda sig med de andra demonstranterna var det oerhört svårt för polisen att ingripa.

Uppgifter i dagstidningen Messaggero den 30 juli talar dessutom om att en grupp, som generellt kunde betecknas som våldsam, om

2 000–3 000 personer men med endast ett tiotal svartklädda som gick i täten, redan dessförinnan hade angripit polisen strax innan de kom fram till Piazza Kennedy.

I Messaggero återges även intervjuer som gjorts med olika polisbefäl rörande händelserna den 21 juli. Av intervjuerna framgår att polisen vid Piazza Kennedy ansåg sig tvungna att där kort ingripa för att hindra att våldsverkarna bröt sig in i den röda zonen. Emil Berg har uppgett att polisen ingrep mot demonstrationståget med framförallt tårgas. Tårgasen hade liksom dagen innan begränsad verkan eftersom samtliga aktivister hade på sig gasmask, eller åtminstone något som skyddade mot tårgasen.

Emil Berg har framhållit att demonstrationsvakterna tog på sig ett stort ansvar för att få stopp på våldsamheterna och att de handgripligen slog ned våldsverkarna när dessa försökte gömma sig i tåget för att vila. Demonstrationståget retirerade inte utan gick vidare. I Messaggero uppges att det tog cirka tre timmar innan tåget med mellan 150 000 och 200 000 demonstranter hade lämnat området och under den tiden var svarta blocket aktivt och förstörde allt som kom i deras väg. Området hade varit helt fullt av demonstranter, och om polisen hade gjort ett omfattande ingripande hade de enligt deras egen uppfattning varit tvungna att avbryta demonstrationståget med ”risk för blodbad”. Under morgonen hade enligt polisens uppgifter till Messagero cirka 4 000 personer anslutit sig till det svarta blocket och dessa hade blandat sig med demonstrationståget. Polisen förklarade att de avstod från att ingripa för att undvika att skada 10 000-tals fredliga demonstranter.

Enigt Emil Berg var den ursprungliga tanken att demonstrationståget skulle avslutas gemensamt på ett torg i norra delen av Genua med tal av GSF:s företrädare. Men demonstrationen hade lockat dubbelt så många människor som GSF hade planerat för och det var omöjligt att samlas alla på en gång. I stället fick demonstranterna passera förbi torget och bara kort höra delar av talen.

Mot bakgrund av den våldsamma händelseutvecklingen beslutade myndigheterna att järnvägsstationerna skulle öppnas så att tågen skulle kunna börja gå redan på lördagen, och inte först på söndagen som det tidigare hade bestämts. Härigenom kunde de som ville lämna Genua.

Diazskolan

Diazskolan utgjorde GSF:s högkvarter, liksom en av de sovplatser som upplåtits för dem. I en intilliggande byggnad låg kontoret för de jurister som i samband med demonstrationerna i Genua ideellt arbetade med att observera händelser samt ta vittnesmål från demonstranter som ansåg sig utsatta för övergrepp från polisen.

Vice polischefen Antonio Manganelli har uppgett följande om händelsen på Diazskolan. På lördagskvällen den 21 juli omringades en polisbil av aktivister utrustade med järnrör. Polisbilen slog på sirenerna och lyckades ta sig iväg från gruppen. Samtidigt såg poliserna hur några av aktivisterna tog sig in på Diazskolan. Klockan var då 20.30.

Klockan 23.00 omringade en specialstyrka från polisen och karabinjärerna skolan. Enligt Antonio Manganelli hade polisen uppgifter om att 100 aktivister befann sig där och att dessa var utrustade med vapen. Många av dem som vistades på skolan låg och sov när omringningen skedde. De som var vakna inledde en barrikadering av skolan.

I samband med att polisen bröt sig in uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Efter razzian, som pågick i fyra-fem timmar, fick 65 demonstranter och 17 poliser föras till sjukhus för vård av de skador de hade tillfogats.

Enligt Antonio Manganellis uppgifter beslagtogs Molotovcocktails, järnrör och olika fanor tillhörande det svarta blocket. Boende i närheten hade, enligt Antonio Manganelli, vittnat om att de tidigare sett demonstranterna öva med de beslagtagna vapnen. GSF har beskyllt polisen för att vid tillslaget dessutom ha förstört eller stulit allt material som vittnade om polisens brutalitet och övergrepp i samband med demonstrationerna.

Det är fortfarande oklart vad som egentligen skedde och på vilka grunder beslut om insatsen mot Diazskolan fattades. Det har bl.a. framkommit uppgifter om att polisen skulle ha placerat Molotovcocktails inne på skolan för att få en anledning att göra en razzia där. Händelserna i samband med razzian mot Diazskolan är under utredning av åklagare. Donato Bruno har uppgett att det under parlamentsutredningen framkommit att det på kvällen fördes en diskussion på Questuran om hur polisen skulle hantera vissa boende på Diazskolan som polisen misstänkte vara anhängare till svarta blocket, liksom uppgifterna om att det fanns vapen på skolan. Polisen fick tillstånd av åklagaren att genomsöka skolan. Donato Bruno har uppgett att det vid insatsen under natten

föreföll som om, här hade vittnesmålen gått isär, grupper under olika befäl försökte ta sig in på skolan. Då grindarna var stängda blev inbrytningen ganska våldsam och flera personer skadas vid sammandrabbningen mellan polis och demonstranter. Parlamentsutredningen hade inte mandat att utreda händelserna utförligare än så. Under våra intervjuer har enskilda poliser dock uttryckt att det var en misslyckad insats som inte borde ha genomförts.

5. Polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20–22 april 2001

5.1. Bakgrund

Det informella finansministermöte (Ekofin) som ägde rum under det svenska EU-ordförandeskapet hölls i Malmö den 20–22 april 2001.

Under en tillståndsgiven demonstration lördagen den 21 april 2001 spärrade polisen av den bakre delen av demonstrationståget varefter 269 unga demonstranter omhändertogs. Polisinsatsen mötte kraftig kritik bland demonstranter, föräldrar och i media. Bl.a. framfördes synpunkter om att polisen använt onödigt våld och att demonstrationsfriheten allvarligt hade inskränkts. Bland demonstranter och andra har spekulerats i om insatsen var planerad i förväg och utgjorde ett övningsmoment inför Europeiska rådets möte i Göteborg. En bidragande orsak till denna misstanke är att marschvägen ändrades så att demonstrationståget i samband med avspärrningen leddes in på mindre gator. Härtill kommer att många uppfattade det som att polisstyrkorna kom så tidigt till platsen för ingripandet att de måste ha fått ordern i förväg. Misstanken om bakhåll är på många håll fortfarande starkt förankrad.

5.2. Orsaken till vår granskning och sättet vi utfört den på

I det inledande skedet av vårt arbete beträffande Göteborgshändelserna framfördes synpunkter från såväl demonstranter som polis att händelserna i Malmö allvarligt skadade förtroendet för polisen, vilket borde beaktas vid övervägandena av vad som senare hände i Göteborg. Vi fann med anledning härav det angeläget att inhämta mer kunskap om den aktuella polisinsatsen jämte reaktioner på denna och beslutade oss för att undersöka denna insats närmare.

Redan vid en flyktig genomgång av massmedias rapportering av händelseförloppet kunde vi konstatera att det bland de närvarande – demonstranter, poliser och övriga iakttagare – råder stora olikheter i uppfattningen om anledningen till den aktuella polisinsatsen. Vi har därför i görligaste mån sökt belysa händelsen från olika håll.

Ett trettiotal intervjuer har genomförts. Förutom med polisledning och demonstrationsledning har vi samtalat med bl.a. demonstranter från de två demonstrationsblock som spärrades av, föräldrar till några av de unga demonstranter som omhändertogs, journalister och andra åskådare vid insatstillfället samt ansvariga polisinsatschefer och andra polismän som ansvarat för någon del av insatsen. Vi har därutöver tagit del av videomaterial, fotografier och skriftligt material som exempelvis förundersökningsprotokoll, polisens händelserapport (rapporter om händelser och ingripanden från personal på fältet till kommunikationscentralen, vilka registrerats i polisens dator) och erfarenhetsberättelser.

Vi har dessutom tagit del av Åklagarmyndighetens i Malmö beslut den 24 januari 2002 att lägga ned förundersökningen beträffande tjänstefel eller andra brott från polisens sida samt Polismyndighetens i Skåne utvärdering den 14 februari 2002 av polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet i Malmö.

Vi anser oss ha ett tillräckligt brett underlag för att kunna dra vissa slutsatser. Vi vill dock understryka att det inte varit vår uppgift att lämna en fullständig redogörelse för Malmöhändelserna. När vi inledde vårt arbete hade en relativt lång tid förflutit sedan händelserna inträffade. Det är emellertid vår förhoppning att denna redovisning skall leda till klargöranden beträffande åtminstone några av de frågor som väcktes med anledning av polisinsatsen den 21 april 2001 i Malmö och hur denna kan ha påverkat händelseutvecklingen i Göteborg.

5.3. Förberedelser inför Ekofin-mötet

Inför utarbetandet av kalendariet över möten i Sverige i anledning av EU-ordförandeskapet fastställde Statsrådsberedningen att mötena skulle ges en bred geografisk spridning i landet. På ett tidigt stadium framfördes önskemål att Ekofin-mötet skulle förläggas till Malmö eftersom den staden ansågs vara en lättillgänglig plats med stor hotellkapacitet. Vidare skulle Öresundsbron vara klar, vilket ansågs ha ett starkt symbolvärde i EU-perspektiv.

Malmö hade också den fördelen att det var korta avstånd mellan hotellen och lämplig mötesplats. Regeringen beslutade i september månad 1999 att Ekofin-mötet skulle äga rum i Malmö den 20–22 april 2001. Några månader senare lät regeringen inrätta en projektgrupp för att förbereda samtliga praktiska arrangemang i samband med mötet. I gruppen ingick företrädare för Finansdepartementet, Riksbanken, Malmö stad och 2001-sekretariatet inom Utrikesdepartementet.

Enligt uppgifter synes samarbetet mellan inblandade institutioner ha fungerat bra även om vissa faktorer medförde relativt intensivt arbete för polisen, ibland med korta tidsramar. Exempelvis var det första gången i EU:s historia som kandidatländernas finansministrar och centralbankschefer med medföljare inbjudits samtidigt. Det formella beslutet att till den andra mötesdagen inbjuda även kandidatländerna kom dessutom i ett sent skede av planeringen. Vidare ställde användandet av såväl Köpenhamns flygplats Kastrup som Malmö flygplats Sturup högre krav på planeringen och samarbetet över gränserna vad avsåg eskorterna. Givetvis innebar detta också ett krav på ökat samarbete mellan de två polismyndigheterna i Köpenhamn respektive Malmö beträffande underrättelsetjänst, m.m.

Som möteslokal förhyrdes Malmömässan och Scania Convention Center. Delegaterna anlände till Sverige tidig eftermiddag den 20 april 2001 och vissa delegationer hämtades på Kastrups flygplats med svensk poliseskort i samarbete med dansk polis. Delegationerna från kandidatländerna anlände under lördagen den 21 april 2001. Ekofin-mötet avslutades söndagen den 22 april med besök och lunch på Kulturen i Lund.

5.3.1. Polisens förberedelser

Polismyndigheten i Skåne skulle svara för ordning och säkerhet i samband med Ekofin-mötet och under våren 2000 påbörjades myndighetens förberedelsearbete i anledning av denna uppgift.

I mars år 2000 anmälde polismyndigheten poliskommissarien Bertil Mårtensson som representant i den av Rikspolisstyrelsen inrättade nationella samordningsgruppen för polisoperativa frågor i samband med det svenska ordförandeskapet i EU år 2001 (om denna arbetsgrupp, den s.k. Hydforsgruppen, se vidare avsnitt 6.2.6.2). Bertil Mårtensson verkade vidare som polismyndighetens kontaktman vid kontakterna med bl.a. Finansdepartementet.

Organisationen inför Ekofin-mötet

Som ett led i det pågående förberedelsearbetet beslutade dåvarande länspolismästaren Hans Wranghult den 1 april 2001 att en särskild kommendering skulle upprättas för polisinsatserna i samband med Ekofin-mötet. Som kommenderingschef utsågs polismästaren Per Svartz och som biträdande kommenderingschef polisintendenten Marianne Almqvist. I beslutet angavs att kommenderingschefen skulle ha det övergripande ansvaret för ledningen av polisinsatsen och fatta de myndighetsbeslut som kunde behövas med anledning av kommenderingen. Vidare angavs att kommenderingschefen hade rätt att vid behov överlämna viss beslutanderätt till annan befattningshavare.

Polismyndigheten i Malmö hade inför mötet byggt upp en organisation i två nivåer: kommenderingschef med ledningsstab och polisinsatschef med fältstab.

Som stabschefer i ledningsstaben utsågs kommissarierna Leif Lindqvist och Bertil Mårtensson. Polisinspektörerna Lars Karsten, Jörgen Sjåstad och Börje Aronsson utsågs till polisinsatschefer. Insatschefernas ansvarsområde var att med stöd av fältstaben planera, organisera och under genomförandet minutoperativt leda polisens insatser på fältet. Fältstaben var under de dagar då mötet pågick stationerad i polishuset vid Davidhalls torg. Till sitt förfogande hade polisinsatschefen ett antal polis- och insatsavdelningar. Insatsavdelningarna (polispiketer) bildade tillsammans med avdelningar för häst och hund en särskild insatsdivision. Polisinsatschefen hade för sin planering och minutoperativa ledning hjälp av två divisionschefer, varav en svarade för den särskilda insatsdivisionen och den andre för polisavdelningarna. Vidare organiserades enheter med arbetsuppgifter rörande transport, trafikreglering, hotellbevakning, utredning/spaning, eskorter, sjöpolis och helikopter. Rikspolisstyrelsen ställde två helikoptrar till förfogande för plats- och färdvägsbevakning. En helikopter var försedd med utrustning för videoöverföring till polisinsatschefen.

Förutom polisavdelningar från Skåne kom polisinsatsen att bestå av avdelningar från polismyndigheterna i Stockholms, Västra Götalands och Östergötlands län. Som divisionschef för polisavdelningarna utsågs polisinspektören Per Lundén. I februari–mars 2001 bedömde polismyndigheten att det inte räckte med piketenheten från Malmö. Insatsdivisionen kom därför att förstärkas med avdelningar från Stockholm och Göteborg. Som divisionschef för

insatsdivisionen utsågs polisinspektören Bengt-Åke Nilsson. Polisinsatsen i sin helhet kom att bestå av cirka 650 polismän.

Polisens organisation under demonstrationen lördagen den 21 april 2001 framgår av skissen på sidan 232.

Enligt huvudordern skulle kommenderingen börja fredagen den 20 april kl. 06.00 och avslutas söndagen den 22 april kl. 20.00 eller vid senare tidpunkt om omständigheterna så föranledde.

Av huvudordern framgår vidare att polisinsatschefen och avdelningscheferna hade rätt att ge skingringsbefallning samt att beslut med stöd av 23 § polislagen tidigare hade fattats om att spärra av vissa områden runt Stortorget den 20 april i samband med den välkomstmiddag som skulle hållas för EU-delegaterna på Rådhuset (beträffande innehållet i 23 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Huvudordern upptar också det av kommenderingschefen den 28 mars 2001 formulerade Beslut i stort, vilket lyder:

Polisen skall genom uppdragstaktik1 svara för att ordning och säkerhet upprätthålls så att Ekofin-mötet med kringarrangemang kan genomföras utan störningar och så att allmänna sammankomster med anledning av mötet kan genomföras enligt beviljade tillstånd. Åtgärder skall vidtas så att ministrarna och riksbankscheferna erhåller skydd till person och egendom under vistelsen i Malmö. Regeringens ambition om öppenhet och dialog mellan EU:s företrädare och medborgare skall också beaktas och forma polisens arbete.

Härvid skall Nstor vikt läggas vid ett intensivt underrättelse- och förspaningsarbete samt skall spaningsresurserna utgöra ett aktivt stöd under den operativa polisinsatsen Npolisarbetet präglas av effektivitet, flexibilitet och en hög säkerhetsnivå Npolisstyrkan ha en sådan insatsberedskap och mobilitet att den omedelbart kan ingripa mot ordningsstörningar Nsamlingar i anslutning till allmänna sammankomster – både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna – bevakas och vid behov skall kontrollåtgärder genomföras enligt polislagens 19 §

1 Med uppdragstaktik menas att en högre chef ger uppgifter och riktlinjer för hur uppgiften i stort skall lösas samt tilldelar resurser på ett sådant sätt att underlydande chefer ges stort utrymme för egna initiativ och eget ansvarstagande för att lösa förelagda uppgifter inom givna ramar (RPS Rapport 1996:7, Polisledning, Bedömande och beslutsfattande, Lednings- och fältstaber vid särskild händelse).

Ningripanden ske mot begångna brott med fullgod dokumentation Nskyddet och säkerheten för polispersonalen inte eftersättas Nmed beaktande av säkerhetsaspekten massmedierna ges bästa möjliga förutsättningar att kunna utföra sitt arbete

Den 1 april 2001 hemställde polismyndigheten genom kommenderingschefen om Rikspolisstyrelsens medgivande att använda garaget till Fosie polisstation som tillfällig arrestlokal i samband med EU-mötet i Malmö samt den 1 maj samma år. Den tillfälliga arresten skulle, enligt skrivelsen, ha en kapacitet att på ett rättssäkert och korrekt sätt kunna hantera ett större antal tillfälligt omhändertagna enligt 13 § polislagen (beträffande innehållet i 13 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Avslutningsvis påpekades att den tillfälliga arresten inte skulle användas för några längre frihetsberövanden och att alternativen – exempelvis förvaring i bussar eller avlägsnande tedde sig mindre lämpligt. Rikspolisstyrelsen medgav i beslut den 11 april 2001 begärd dispens.

Säkerhetspolisens hotbildsbedömning

I sin hotbildsbedömning den 3 april 2001 angav Säkerhetspolisen att hotbilden beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring var att anse som förhöjd under Ekofin-mötet i Malmö. I bedömningen konstaterade Säkerhetspolisen att de autonoma grupperna hade siktet mest inställt på det avslutande toppmötet i Göteborg men att Ekofin-mötet i Malmö hade vuxit till att mer och mer framstå som ett viktigt möte. Förutom tillresta demonstranter från några av de större städerna i Sverige förväntade Säkerhetspolisen också att 500 danska demonstranter skulle komma till Malmö. Med denna kännedom konstaterade Säkerhetspolisen att det förelåg viss risk att någon demonstration skulle komma att ”spåra ur” eller att det kunde komma att genomföras andra aktioner.

Av de uppgifter om bakgrunden till den aktuella hotbilden som Säkerhetspolisen förmedlat till oss har framgått att Öresundsaktionen 2001, som bestod av ett antal danska och svenska autonoma grupper, bl.a. på sin hemsida på Internet uttalat att EU:s finansministrar skulle ”jagas bort” från Malmö. Inom Säkerhetspolisen, sektion Syd, har emellertid framträtt delade meningar om risken för inbrytningsaktioner. En företrädare har uppgett att en sådan

risk förelåg. En annan företrädare har framfört att någon sådan konkret risk inte fanns.

I sin hotbildbedömning i början av april 2001 konstaterade Säkerhetspolisen vidare att McDonald’s tidigare i samband med EU-möten i utlandet hade utsatts för omfattande skadegörelse av djurrättsaktivister. Samtidigt uttalades att södra Sverige hade ett starkt fäste av djurrättsaktivister men att det vid tidpunkten för hotbildsbedömningen inte fanns någon konkret information angående hot mot restaurangkedjan i samband med Ekofin-mötet.

Polismyndighetens samarbete med Säkerhetspolisen

Polisledningen har uppgett att Malmöpolisen under förberedelserna inför Ekofin-mötet hade ett gott samarbete med Säkerhetspolisen och den danska underrättelsetjänsten. Ledningen har samtidigt förklarat att mycket av den information som förmedlades genom underrättelseverksamheten senare visade sig röra toppmötet i Göteborg.

5.3.2. Demonstranternas förberedelser

Nätverket Malmö mot EMU

Under vintern 2000/2001 bildades vad som senare kom att kallas Nätverket Malmö mot EMU. Det första mötet hölls i januari 2001 och i nätverket kom att ingå cirka 25 olika organisationer. Vid det första mötet lades upp principer för aktiviteterna under helgen då Ekofin-mötet skulle pågå. Det lades bl.a. fast att demonstrationen skulle vara fredlig och att inget våld fick förekomma.

Under våren valdes sju personer till demonstrationsledning för nätverket. Av de olika organisationer som bildade nätverket ingick företrädde för Asylgruppen Skåne, KPML(r), Socialistiska Partiet, SSU och Ung Vänster.

Joachim Lentz i demonstrationsledningen var bl.a. ansvarig för kontakten med polisen inför demonstrationen och enligt honom fördes en god dialog i ett tidigt skede med främst stabschefen Bertil Mårtensson som företrädare för polismyndigheten. Demonstrationstillstånd söktes av Daniel Sestrajic. Under våren fördes diskussioner med polismyndigheten om marschvägen för demonstrationen den 21 april. Inledningsvis ville nätverket utgå från Möllevångstorget, vilket polismyndigheten avslog mot bakgrund av

att torget under lördagar har omfattande torghandel. Nätverket och polisen kom då överens om att tåget skulle utgå från S:t Knuts torg för att därefter gå förbi Möllevångstorget, Gustav Adolfs torg, Stortorget och Lilla torg och slutligen avsluta vid hundrastplatsen vid Ribersborg där musikfest och seminarier skulle hållas. Tillstånd i enlighet med överenskommelsen meddelades av polismyndigheten den 12 april 2001.

De olika organisationerna i nätverket samlades kring följande paroller: Nej till EMU, Internationell solidaritet – nej till EUfederalism, Human flyktingpolitik – nej till Schengen och EU-polis och Bevara svensk alliansfrihet – nej till EU-militär.

Som en programförklaring angav nätverket i flygblad och på Internet bl.a. följande.

Karneval mot byråkratin Manifestationen den 21 april formar sig till en karneval mot EUbyråkratin. Vi skapar en folkfest med musik, färg och fart som visar på det folkliga motståndet och alternativen till det nyliberala projektet. Redan på S:t Knuts torg vid samlingen blir det såväl afrikansk musik och toner från blåsorkestern Röda Kapellet, barnsminkning samt gycklare, jonglörer och eldslukare.

Kom med du också! Ta med färgglada plakat, visselpipor, ballonger eller varför inte gå med i folkets sambaorkester med egna eller hemmagjorda instrument? I demonstrationen blir det happenings, blåsorkester, folkets sambaorkester och en lastbil med musik.

Öresundsaktionen 2001

Öresundsaktionen 2001 bestod av svenska och danska autonoma grupper. Företrädare för Öresundsaktionen deltog i det möte som nätverket Malmö mot EMU arrangerade i januari 2001. Öresundsaktionen 2001 förklarade sig vid det mötet inte vara intresserad av att vara med och arrangera demonstrationen. I stället ansökte man om ett eget demonstrationstillstånd för lördagen. Denna ansökan återkallades emellertid innan beslut hade fattats i ärendet. Det har varit svårt att utröna anledningen till varför Öresundsaktionen 2001 och andra autonoma grupper valde att ställa sig utanför Nätverket Malmö mot EMU.

Öresundsaktionen 2001 ansökte om och beviljades tillstånd för en skrammeldemonstration mot EU under fredagen den 20 april 2001.

5.4. Händelseförloppet

5.4.1. Skrammeldemonstrationen fredagen den 20 april 2001

Samlingsplats för skrammeldemonstrationen var Gustav Adolfs torg och avmarsch skulle ske kl. 18.30. Enligt tillståndet skulle tåget avslutas kl. 20.00 och det skulle svänga av före det avspärrade Stortorget där välkomstmiddag för EU-delegaterna hölls i Rådhuset.

Företrädare för Malmöpolisen har uppgett att man förväntade sig ordningsstörningar. Danska aktivister hade enligt polisen under dagen försökt spärra av vid Kastrups flygplats med spikar, s.k. spanska ryttare. Ett antal visitationer gjordes i anslutning till centralstationen och flygbåtsterminalen i Malmö. Den danska polisen följde med Öresundstågen mot Malmö och identifierade danska aktivister som vid ankomsten till Malmö omhändertogs av den svenska polisen och därefter fick återvända till Köpenhamn. Ett stort antal danska aktivister kom därför aldrig att delta i demonstrationståget.

Demonstrationen samlade cirka 500 deltagare varav ett hundratal var maskerade. Såväl av polisens handlingar som tidningsartiklar kan utläsas att det vid uppsamlingen förekom att frukt kastades mot polisen och att ett tiotal demonstranter utförde en s.k. mooningaktion (dvs. visade sina nakna bakar). De flesta som kommittén samtalat med har förmedlat intrycket av att stämningen vid uppmarschen var något avvaktande men lugn. Tjänstgörande insatschef har förklarat att det var mycket svårt att på plats få kontakt med någon ansvarig för demonstrationen.

Några större incidenter synes inte ha förekommit förutom att polisen gick in i täten av demonstrationståget precis när det startat och avlägsnade ett par stegar som hade sammanlänkats med rep och gömts i en banderoll. Tillslaget gick fort och ledde inte till några oroligheter.

Demonstrationen gick därefter relativt lugnt tillväga. En viss avvikelse från marschvägen skedde, vilken synes ha orsakats av täten i demonstrationståget. Polisnärvaron var markant och några kommittén samtalat med har liknat demonstrationen med en ”regelrätt skallgång” och hänvisat till att tempot drevs upp av de poliser som anslöt bakom tåget.

Flertalet som kommittén samtalat med har förmedlat intrycket av att fredagsdemonstrationen var lugn men att många var ”lite snopna” över dels hur snabbt det gick, dels den stora polisnärvaron.

Företrädare för demonstrationsledningen för lördagens demonstration var på plats för att ”känna av stämningen” inför lördagen och drog slutsatsen att demonstrationen förlöpte på sådant sätt att det inte skulle ha någon inverkan i negativt hänseende på lördagsdemonstrationen. Samma åsikter har förmedlats av några av de polismän som kommittén talat med. Divisionschefen för insatsdivisionen har uttryckt det så att fredagen var en markering från polisens sida för att visa att man värnar om demonstrationsfriheten men samtidigt gör vad som behövs för att säkra säkerhet och ordning. Hans uppfattning var att när demonstrationen upplöstes på Triangeln verkade demonstranterna mest förvirrade. I sammanhanget har vi noterat att vissa tidningar i sin återrapportering om fredagsdemonstrationen valt rubriker som ”Polisen vann slaget om Malmö” och liknande. Det har även framkommit uppgifter om att någon av polispiketerna hade löpsedlar med liknande rubriker uppklistrade på piketbussen när den körde runt i staden på lördag morgon.

5.4.2. Demonstrationen lördagen den 21 april 2001

Händelseförloppet vad gäller demonstrationen den 21 april 2001 har varit relativt koncentrerat och pågått under endast ca tre timmar. Flertalet som vi samtalat med är i stora drag också överens om vad som hände under de aktuella tre timmarna. Däremot går uppgifterna starkt isär när det gäller anledningen till polisingripandet.

Polisens organisation

Polisens organisation under lördagen framgår av skissen på sidan 232.

Som insatschef tjänstgjorde polisinsatschefen Jörgen Sjåstad. Han var under hela insatsen placerad i fältstaben på gamla polishuset vid Davidhalls torg. Polisavdelningarna användes till att bevaka strategiska platser som mötesplatsen och de olika lokaler där lördagens arbetslunch skulle intas. Vidare skulle de under demonstrationen med växelvisa förflyttningar spärra av anslutande gator efterhand som demonstrationståget förflyttade sig. Slutligen avdelades en mindre resurs för att hjälpa hästavdelningen att vägleda demonstrationståget och finnas tillgänglig för tillkommande uppgifter i anslutning till tåget. Den polisstyrka som övervakade

demonstrationen utgjordes därför i huvudsak av specialenheterna, sammanlagt 133 polismän. Dessa enheter skulle under demonstrationen uppehålla sig vid vissa fastställda platser, vilka växlade efterhand som demonstrationståget förflyttade sig.

Marschväg och tågordning

Enligt tillståndsbevis daterat den 12 april 2001 skulle samling för demonstrationen ske kl. 11.00 på S:t Knuts torg. Avgång skulle ske kl. 11.45 från torget. Tåget skulle sedan fortsätta Spångatan – Bergsgatan – Smedjegatan – Södra Förstadsgatan – Triangeln – Södra Förstadsgatan – Södra Tullgatan – Gustav Adolfs torg – Södergatan – Stortorget – Lilla torg – Larochegatan – Tegelgårdsgatan – Hospitalsgatan – Slottsgatan – Hovrättsbron – Citadellsvägen – Mariedalsvägen till cykelstigen, som leder till Hundbadet. Avslutning skulle ske kl. 18.00 med musikfest där scen och tält skulle ställas upp.

Demonstrationen gick under fyra paroller i följande ordning: Human flyktingpolitik – nej till Schengen och EU-polis, Nej till EMU, Bevara svensk alliansfrihet – nej till EU-militär och sist Internationell Solidaritet – nej till EU-federalism.

Polisens iakttagelser under morgonen

Av polisens händelserapport framgår att en rapport inkom kl. 08.30 att man på Stora Varvsgatan vid möteslokalen hittat potatisar med spik liggande på vägen. Polisen förmedlade senare samma dag till massmedia att man hittat potatisar med spik i anslutning till demonstrationens marschväg. Det bör emellertid noteras att demonstrationståget inte skulle passera Stora Varvsgatan, som är utfartsväg från Mässan där Ekofin-mötet pågick. Demonstrationståget befann sig som närmast den aktuella gatan vid slutet av marschvägen och avståndet var då cirka 500 meter.

Av händelserapporten framgår vidare att det kl. 11.07 inrapporterades att en större mängd kopparrör påträffats på hundrastplatsen. Några minuter senare har noterats:

Större aktivitet runt Möllan. Aktivister köper ägg och större konservburkar. En större mängd taget i beslag.

Polisens organisation under demonstrationen

lördagen den 21 april 2001

Kommenderingschef

Per Svartz

Bitr. kommenderingschef

Marianne Almqvist

Samverkan

Räddningstjänst

SÄPO

Ledningsstab

Bertil Mårtensson

Leif Lindqvist

Insatschef

Jörgen Sjåstad

Bitr. insatschef

Lars Karsten

Samverkan Kustbevakning

Fältstab

Eskort

Utredning

Spaning

Sjöpolis

Hotell- bevakning

Helikopter

Polisavdelningarna Divisionschef

Per Lundén

Insatsavdelningarna Divisionschef Bengt Åke Nilsson

Uppmarsch

Insatsavdelningarnas placering inför uppmarschen

Vid samlingen kl. 11.00 på S:t Knuts torg var insatsavdelningarna stationerade enligt följande.

Malmöpiketen befann sig vid Konserthuset vid hörnet Föreningsgatan/Amiralsgatan och hade bl.a. som uppgift att göra s.k. Pl 19-kontroller dvs. visitationer enligt 19 § polislagen (om bestämmelsens innebörd, se avsnitt 3.2.3, Polisens skyldigheter och befogenheter) av personer på väg till samlingsplatsen.

Göteborgspiketen befann sig på S:t Knuts väg vid Disponentgatan och hade också till uppgift att företa Pl 19-kontroller samt att förhindra eventuella rusningar mot det hållet.

Hundavdelningen var stationerad på Amiralsgatan vid Folkets Park med uppgift att företa Pl 19-kontroller.

Stockholmspiketen befann sig vid S:t Johanneskyrkan och tjänade främst som en reserv i form av en mobil enhet för att förstärka vid behov.

Hästavdelningen befann sig runt S:t Knuts torg med huvuduppgift att bevaka uppmarschen.

Stämningen vid uppmarschen

De flesta som vi samtalat med har uppgett att det var lugnt på torget vid samlingen kl. 11.00 och att polisnärvaron var normal. Joachim Lentz från demonstrationsledningen har dock uttryckt att han fann polisnärvaron vara ovanligt hög redan vid S:t Knuts torg. Det var en varm och solig vårdag och stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Viss oro uppstod emellertid bland deltagarna efterhand som rapporter kom om att många demonstranter hade stoppats på vägen till samlingsplatsen och blivit uppmanade att visa id-handlingar. I något fall hade någon avvisats från platsen då han saknade id-handlingar.

Joachim Lentz fick kontakt med biträdande insatschefen Lars Karsten som, enligt egen uppgift, var Jörgen Sjåstads ”öga på platsen”, och de diskuterade i allmänna ordalag dagens demonstration, bl.a. informerades demonstrationsledningen om en smärre ändring av marschvägen vid hovrätten.

Ett autonomt block bildas på samlingsplatsen

För såväl polis som demonstrationsledning stod det klart att grupper från Öresundsaktionen 2001 skulle närvara vid demonstrationen. Polisen hade fått information om att dessa skulle sluta sig till de bakersta leden och gå sist. Efterhand bildades ett särskilt block av autonoma demonstranter och andra ungdomar. Av händelserapporten framgår att kl. 11.28 beräknades 400 personer vara samlade på torget varav en del var maskerade.

Diskussioner fördes mellan demonstrationsledningen, folk från Öresundsaktionen 2001 och fristående autonoma grupper var dessa skulle gå i tåget. Enligt Agnes Callewaert, som var den från ledningen som hade kontakt med de autonoma vid uppmarschen, ville man från dessas sida gå längst bak. Agnes Callewaert föreslog emellertid att gruppen skulle splittras och inte bilda ett särskilt block, vilket de autonoma bestämt avböjde eftersom man sa sig inte lita på att man skulle få stöd av övriga demonstranter i fall polisen skulle gå till angrepp. Agnes Callewaert fick uppfattningen att man från de autonoma gruppernas sida var oroliga för att polisen skulle gå in och gripa folk: en oro som, såvitt Agnes Callewaert kunde förstå, främst grundade sig på alla visiteringar som genomfördes av polisen inför demonstrationen.

De autonoma grupperna ville gå tillsammans så att möjlighet fanns att haka fast vid varandra ifall något skulle hända. Diskussionerna ledde fram till en överenskommelse innebärande att de autonoma grupperna skulle få gå tillsammans men efter det block som gick bakom den tredje banderollen. På så sätt kom det som senare kallats ”svarta blocket”2 att gå mellan den tredje banderollen och den mindre grupp om cirka 150–200 demonstranter som gick bakom den fjärde och sista banderollen. Den senare gruppen bestod till övervägande del av medlemmar i SSU, Miljöpartiet jämte Grön ungdom samt ”äldre” syndikalister. Viss maskering förekom och demonstrationsledningen hade tidigare antagit policyn att inte ställa krav på att de som var maskerade skulle ta bort maskeringen men däremot tydligt markera att det var ett önskemål från demonstrationsledningen. Under diskussionerna klargjordes, enligt bl.a. Agnes Callewaert och Frida Karlsson, att det bland

de

autonoma

grupperna inte fanns någon avsikt att bråka med polisen

2 Begreppet ”svarta blocket” är missvisande men synes vara en relativt vedertagen term vid diskussionerna kring polisinsatsen vid demonstrationen den 21 april 2001 i Malmö. I begreppet det svarta blocket lägger kommittén ingen annan värdering än den att det avser det block efter följebilen som bestått av autonoma demonstranter och andra ungdomar som till stor del varit svartklädda.

även om man från deras sida inte ansåg sig helt kunna svara för alla deltagare. Representanter från Öresundsaktionen 2001 och andra grupper, vilka hade valt att stå utanför nätverket, uppgav att de medverkade i lördagens demonstration helt på nätverkets premisser.

Eftersom en av nätverkets lastbilar tidigare på morgonen hade gått sönder tackade demonstrationsledningen ja till de autonomas erbjudande att låta deras lastbil med musikanläggning köra i tåget. Lastbilen följde tåget strax efter det tredje blocket och efter den följde så det svarta blocket och slutligen blocket som bildats bakom den fjärde och sista banderollen.

Den uppkomna frågeställningen om de autonoma gruppernas placering i demonstrationståget och deras följebil blev aldrig behandlad av demonstrationsledningen i dess helhet eftersom denna inför starten var utspridd.

Det har framkommit att demonstrationsvakterna inte ville bevaka det svarta blocket och att det således inte gick några demonstrationsvakter med i det blocket. I praktiken blev det i stället tre personer från demonstrationsledningen som följde blocket.

När klockan var 11.45 hade deltagarna i demonstrationståget formerat sig. Uppgifterna skiftar något om hur många deltagare tåget hade lockat. Det har angetts att mellan 1 000 och 2 000 personer deltog. I massmedia rapporterades till övervägande del att tåget omfattat cirka 1 000 deltagare. Flertalet som kommittén talat med har angett att det svarta blocket efter följebilen omfattade mellan 200 och 300 ungdomar och att ett femtiotal av dessa var maskerade. Av det filmmaterial som kommittén tagit del av framgår att långt ifrån alla i det aktuella blocket var maskerade men att maskeringarna ökade något till antal efter polisens avspärrning på Spångatan. I täten av det svarta blocket gick fem, sex ungdomar i vita overaller och munskydd. Enligt uppgift från en av ungdomarna i täten låg det några overaller på torget att användas mer som en ”kul grej” däremot fanns det enligt honom ingen politisk värdering i att gå vitklädd.

3

3 Enligt flygblad var under helgen ”Ya Basta” i Malmö. Mötet skall emellertid inte ha varit föranlett av Ekofin-mötet utan snarare utgjort en plattform inför Göteborg. Denna uppfattning har bekräftats av företrädare för Säkerhetspolisen, sektion syd.

Ordningstörningar i samband med uppmarschen

Hörnet vid S:t Knuts väg

Enligt polisinsatschefens promemoria, daterad den 23 april 2001, startade demonstrationen kl. 11.51. Strax före denna tidpunkt hade den inlånade polishelikoptern med videokamera anlänt till torget. Inspelningen länkades vidare till fältstaben. I promemorian anges vidare att det kl. 11.55 kom in uppgifter till fältstaben om att det fanns demonstranter med flaskor i fickorna.

4

Strax därefter inkom,

enligt vad insats- och divisionschefen uppgett, rapporter om att knallskott, rökbomber, ägg och konservburkar kastades från det bakre ledet

5

. Chefen för ryttaravdelningen, polisinspektören Thomas Berlin, har uppgett att hela blocket var våldsamt och har redovisat sina ställningstaganden enligt följande: Han kontaktade insatschefen och förklarade att ”vi måste skilja ur drägget”. Oroselementen måste, enligt honom, bort från tåget och inte tillåtas att gå genom staden. Avskiljningen måste avse allihopa eftersom det inte fanns någon möjlighet att skilja ur vissa. Om man vistas med bråkmakare är man själv att räkna som en sådan. Samtidigt skall uppgifter ha kommit in till fältstaben om att en ryttare ramlat av sadeln och att hästen skenade. Av senare uppgifter i massmedia framgår att sedan en demonstrant sprutat med pulversläckare mot en polishäst blev denna rädd och stegrade sig så att polismannen klämdes mellan hästen och en husvägg och fick en lårkaka. Uppgifterna skiftar betydligt vad avser graden av ordningsstörningar vid uppmarschen. Flertalet som kommittén talat med har angett att de sett ägg kastas. Några har inte sett någonting alls. Vissa incidenter har dokumenterats av de fotografer som var på plats. Det går inte av polisens videofilm att se om något händer vid det hörn av S:t Knuts torg där flertalet polishästar stod uppställda eftersom kameran vid det tillfället – på grund av helikopterns placering – inte kunnat filma den vinkeln. Flera uppgiftslämnare har emellertid bekräftat polisens uppgifter om rökmoln och mindre smällar vid det aktuella hörnet. Incidenten vid hörnet där ryttaravdelningen stod uppställd medförde att Agnes Callewaert, Frida

4 I händelserapporten står angivet kl. 11:55: att ”demonstranterna fyller sina fickor med flaskor”. Därefter finns inget antecknat förrän kl. 12:10:52 nämligen: ”Ca kl. 12.00 tåget stoppas”. Jörgen Sjåstad har förklarat ”glappet” med att radiotrafiken under den tiden var så pass intensiv att allt inte kunnat registreras. 5 I den tidslogg, som fördes på fältstaben har kl.11.56 antecknats: ”Knallskott kastas i bakre demoleden. Rökbomb och minst tre knallskott, samt ägg, konservburkar och flaskor mot poliser.”

Karlsson och Fredrik Persson från demonstrationsledningen bildade kedja mellan poliserna och det svarta blocket som passerade hörnet just då. Åtgärden verkade, såvitt Agnes Callewaert kunde bedöma, lugnande och inget ingripande skedde från polisens sida.

Spångatan vid jazzklubben Jeriko

Den videofilm som länkades från helikoptern till fältstaben visar en mindre rökpuff vid det svarta blocket när detta passerat Amiralsgatan. Flera uppgiftslämnare har också angett att de har sett rök ungefär vid jazzklubben Jeriko när den bakre delen av tåget svängde in på Spångatan. De senare uppgifterna bekräftas av helikopterns videofilm. Videofilmen bekräftar vidare uppgifter att lastbilen när den skulle passera Amiralsgatan fick stanna till eftersom polisen släppte igenom väntande trafik och att avståndet mellan blocket efter den tredje banderollen och det svarta blocket på så sätt ökade.

En övervägande del av dem som vi samtalat med har förklarat att när något hände så vädjade man från högtalaranläggningen på lastbilen att demonstranterna skulle sluta kasta saker och hålla sig lugna. Ingen av de tillfrågade journalisterna, demonstranterna eller åskådarna har förmedlat intrycket av att det varit oro i hela det svarta blocket.

Polisens avspärrning på Spångatan

Polisens redovisning

När polisens rapporter om ordningsstörningar kom in till fältstaben, vilket som tidigare redovisats – enligt polisens dokumentation – skedde kl. 11.55, diskuterade insatschefen Jörgen Sjåstad med divisionschefen Bengt-Åke Nilsson förutsättningarna för att stoppa det aktuella blocket. Bengt-Åke Nilsson ansåg att en sådan möjlighet fanns om det skedde före Triangeln annars var man tvungen att vänta till dess att tåget hade nått Gustav Adolfs torg där det fanns polisavdelningar stationerade. I fältstabens tidslogg har kl. 11.57 antecknats att insatsdivisionen förberedde ”säckningar” (avspärrningar) i de bakre leden vid Spångatan – Helsingborgsgatan. Vid den tidpunkten bör det främre ledet av demonstrationståget ha börjat passera Bergsgatan in mot den aktuella delen av Spångatan.

Bengt-Åke Nilsson, som fick det minutoperativa ansvaret för insatsen lämnade samtidigt fältstaben och omdirigerade, enligt egna uppgifter, insatsenheterna enligt följande. Ryttaravdelningen slöt upp kring det svarta blocket för att begränsa eventuella rörelser. Göteborgspiketen och hundavdelningen anslöt bakom tåget för att förhindra spridning bakåt. Malmöpiketen skulle försöka hinna in i sina fordon och ta sig till Norra Skolgatan och där spärra av vid lastbilen. Stockholmspiketen skulle förflytta sig till korsningen Södra Förstadsgatan – Spångatan och där stå beredda att avgränsa om Malmöpiketen skulle misslyckas med sin uppgift. Om avgränsningen lyckades skulle avdelningen stiga ur och till fots ta sig till Malmöpiketens avgränsning för att ”hålla försvaret av tagen mark”.

Enligt Bengt-Åke Nilsson var syftet med avspärrningen att försöka gripa dem som begått brott och samtidigt göra en individuell prövning för omhändertagande. Utifrån de radiorapporter som kommit in stod det, enligt honom, klart att fråga var om ordningsstörning som låg på gränsen till våldsamt upplopp. Tanken var att den främre delen av tåget skulle få fortsätta. Det stod också, enligt Bengt-Åke Nilsson helt klart att ingen i det svarta blocket skulle få fortsätta att gå eftersom ”hela gänget” hade kastat flaskor och knallskott m.m. samt använt brandsläckare mot polisen.

Bengt-Åke Nilsson beräknade att hela den avspärrade delen av demonstrationståget omfattade 500–600 personer. Efter en stund fick han rapporter från Göteborgspiketen längst bak om att cirka 150 personer inte tillhörde de svartklädda. Han gav då order om att dessa skulle återföras till täten.

Både Jörgen Sjåstad och Bengt-Åke Nilsson har förklarat att de inledningsvis trodde att hela delen av demonstrationståget som gick efter lastbilen var svartklädda demonstranter. Uppfattningen stämmer i och för sig väl överens med de underrättelser som hade förmedlats under morgonen samma dag.

6

I fältstabens tidslogg har

emellertid kl. 11.56 antecknats att insatsdivisionen ”koncentrerar sig på bakre leden. Militanta demonstranter efter ett fordon. Efter dessa kommer ordentliga demonstranter.” Konfronterad med anteckningen har Jörgen Sjåstad förklarat sig inte veta vem som gjort densamma och att hans bestämda åsikt är att han trodde att hela den bakre delen tillhörde orosmakarna.

Enligt fältstabens tidslogg var avspärrningen på Spångatan mellan Norra Skolgatan och Torggatan genomförd kl. 12.05 och kl.

6 Vidare finns antecknat på händelserapporten kl. 11.53 att ”aktivisterna enligt uppgift kommer att blanda sig med syndikalisterna sist i demotåget”.

12.06 omdirigerades fem stycken bussar från Malmö lokaltrafik till platsen. Enligt uppgift från polisledningen skall dessa ha varit uppställda på Slussplan vid polishuset.

Befallning till demonstranterna

Bengt-Åke Nilsson gav strax därefter order till helikopterpersonalen ”att medelst yttre megafon ge en ordningshållande befallning” med innebörden att demonstranterna innanför avspärrningen skulle sätta sig ned och att det därefter skulle ske en prövning av dem som befann sig där. Vidare beslutades om en ytterligare avspärrning framför Malmöpiketens för att på så sätt skapa utrymme för transporter och liknande. Ungefär samtidigt stoppade delar av demonstrationsledningen främre delen av tåget för att försöka få reda på vad som hade hänt.

Av de filmer som kommittén tagit del av framgår att många av ungdomarna inte satte sig ned. I stället hakade de sig fast vid varandra efter uppmaning från lastbilens högtalaranläggning varvid det dock samtidigt uppmanades att demonstranterna skulle ta det lugnt. Filmerna visar också att trycket framåt mot poliskedjan ökade i samband med att ungdomarna formerade sig i armkrok.

Demonstranternas uppfattning

Många av de demonstranter, journalister och andra närvarande som vi talat med har förklarat att det, mot bakgrund av allt oväsen från bl.a. två polishelikoptrar och skällande polishundar, var svårt att höra den order som förmedlades via helikopter. Andra har dock hört att de skulle sitta ned.

Tord Björk, Miljöförbundet Jordens vänner, gick i den del av demonstrationståget som avspärrades. Han har beskrivit att det var en spänd situation och att han därför tillsammans med några andra äldre personer gick fram till poliskedjan för att få information vilket han emellertid inte fick. Han hade föreställt sig att om polisen ville skingra en demonstration så skulle poliser med megafon meddela vad som skulle hända. ”– I stället åker en helikopter ovanför demonstrationen och därifrån så säger de att alla demonstranter i den stillastående delen av demonstrationen skall sätta sig ned. Utan någon motivering, utan något om vad som håller på att ske. Alla är givetvis oroliga. Då är det ingen som sätter sig ned.”

Tiden mellan avspärrningen och omhändertagandet

Såsom tidigare nämnts gick det svarta blocket omedelbart framför det fjärde och sista blocket. Båda dessa block hade omringats av polis. Genom intervjuer har det framkommit att flertalet av demonstranterna i det fjärde blocket satte sig ned. Flertalet intervjuade i det blocket har förklarat att det gick att gå fram och tillbaka mellan det svarta blocket och det fjärde blocket och att efter ett tag allt fler personer reste sig upp eftersom de inte fick någon information om varför de skulle sitta ned. Många har förmedlat intrycket av en allmän oro och rädsla inför det stora antalet kravallutrustade poliser, polishästar och skällande hundar. Längst fram i det fjärde blocket satt orkestern Röda Flåset och spelade för att tona ner den hotfulla stämningen. Orkestermedlemmen Ola Nilsson har uppgett att han inte såg några oroligheter i det svarta blocket. Stämningen i båda blocken var närmast att beteckna som irriterad och avvaktande.

I ett relativt tidigt skede efter avspärrningen blev Öresundsaktionens lastbil utforslad genom poliskedjan. I samband därmed blev det en kortare stund rundgång i lastbilens musikanläggning. Detta missljud blandades med bullret från de två helikoptrar som befann sig ovanför avgränsningen och ett mycket ivrigt skällande från polishundarna. Många har vittnat om den känsla av oro som infann sig av allt oljud.

Av fältstabens tidslogg framgår att staben skickade en presskontaktman till Spångatan kl. 12.14, att demonstrationsledningen ett par minuter därefter förklarade att man inte avsåg att lämna Triangeln förrän det fjärde blocket var med, att polisen kl. 12.24 antecknat att omhändertagandet av demonstranterna i det svarta blocket skulle påbörjas när det fjärde blocket anslutits med täten samt att Göteborgspiketen spärrade av mellan det svarta blocket och det fjärde blocket kl. 12.36 varefter det fjärde blocket på smågator leddes förbi det inringade svarta blocket för att därefter anslutas med täten kl. 12.45. Efter ett antal diskussioner7 började tåget med de fyra blocken att marschera från Triangeln kl. 13.11. Tidsangivelserna bekräftar vad flera demonstranter uppgett nämligen att det från tidpunkten då tåget stoppades förflöt mellan 30 och 45 minuter då närmast ingenting hände.

7 Av samtalen med företrädare för demonstrationsledningen har framkommit att oenighet rådde huruvida demonstrationståget skulle fortsätta att gå efter det att det fjärde blocket hade förenats med täten. Efter ingående diskussioner valde man emellertid att fortsätta.

En övervägande del av dem som vi talat med har angett att det var mycket svårt att få besked av någon polis om vad som egentligen hände. Demonstrationsledningen försökte ett flertal gånger komma i kontakt med ansvarigt befäl utan att lyckas. Journalister har uppgett att det på platsen fanns en man som bar en väst som visade att han var presstalesman men att denne inte kunde förmedla någon information utan att först tala med någon på radion. Enligt Sydsvenska Dagbladets journalist Olle Lönnaeus skall biträdande insatschefen Lars Karsten på plats för honom ha uttalat att demonstranterna hade börjat kasta saker redan vid S:t Knuts torg och att polisen då bestämde sig för att skilja ur ”anarkisterna” innan de nådde fram till city för att därmed förhindra brott.

Många har förklarat att vissa polismän inte brydde sig om att svara när man tilltalade dem och det övergripande intrycket har varit att flertalet polismän inte har vetat vilken information de skulle förmedla till dem som undrade vad som var meningen med insatsen. Flertalet intervjuade har dessutom ansett att man från polisens sida inte verkar ha velat eller kunnat ange vem som var ansvarigt befäl på platsen.

Många har förmedlat uppfattningen att det var relativt lugnt under de 30 till 45 minuter som passerade innan omhändertagandet av demonstranterna i det svarta blocket verkställdes. Denna uppfattning delas inte av flertalet polismän. En av cheferna för piketavdelningarna, polisinspektören Rolf Bengtsson, har i en erfarenhetsberättelse beskrivit hur han uppfattade händelseförloppet.

Personerna som blivit ”säckade” började nu uppträda aggressivt mot poliserna i kedjan. Inledningsvis kom det glåpord och protester men detta ändrade snabbt karaktär till att övergå till spottloskor och att flertalet av de ”säckade” började sparka, dra och slå på sköldar och hjälmar. I detta läge gjorde folkhopen ett utbrytningsförsök mot kedjan som då endast bestod av (Malmöpiketen) förstärkt av fem hundar med förare som befann sig bakom kedjan. Flera anarkister stötte och slog mot poliser med påkar och störar, vilket träffade inte bara på sköldarna utan även mot hjälmarna och vid hals- och axelregionen. Flera ölburkar och glasflaskor kastades från anarkisterna i riktning mot vår kedja. Pa Fredriksson träffades av en ölburk på hjälmen. Burken var fylld med ärtor och försluten tejp.

Liknande berättelser har lämnats av de polismän från Stockholmspiketen som fick till uppgift att agera som omhändertagandestyrka.

8

På den redigerade filmen av fotografen James Timmerbys material framkommer att en maskerad yngling riktar en mindre pulversläckare snett uppåt i riktning över poliskedjan. Effekten blir ett rökmoln som stiger uppåt. Filmen, ”Welcome to Sweden”, bekräftar tillsammans med fotografier som kommittén tagit del av, uppgifterna från demonstranter bakom det svarta blocket, journalister samt andra åskådare som vi samtalat med, att det varit relativt lugnt i blocket under tiden mellan den första avspärrningen och omhändertagandet.

Omhändertagandet

Beslutet

Divisionschefen Bengt-Åke Nilsson har förklarat att han gav en order till avdelningscheferna med innebörden att de skulle göra en individuell prövning av alla individer som fanns i blocket för eventuellt omhändertagande och att de som kunde beläggas med brott skulle gripas. Omhändertagandet skulle ske enligt 13 § polislagen (om innebörden av denna bestämmelse, se avsnitt 3.2.3

Polisens skyldigheter och befogenheter). De som inte hade haft med demonstrationen att göra och alla underåriga skulle omedelbart friges. Omhändertagandet skulle ske när transportfordonen kommit på plats och han gav Stockholmspiketen i uppgift att hämta ut demonstranterna från blocket så att den individuella prövningen kunde genomföras utanför. Det var helt upp till avdelningscheferna att utföra denna prövning. Först skulle således en selektering göras ute på plats och därefter skulle den slutliga prövningen göras av dagbefälet på respektive arrest. Demonstranterna informerades, enligt Bengt-Åke Nilsson, om att de skulle kunna komma att omhändertas och de uppmanades att sitta ner och att en i taget följa med på uppmaning ut ur blocket. Hur demonstranterna uppfattade uppmaningen kan han emellertid inte uttala sig om.

Enligt Bengt-Åke Nilssons promemoria från samma dag hade beslutet som förmedlades till avdelningscheferna följande innehåll.

8 Förundersökningsprotokoll 2001-09-10, Interna utredningsgruppen, Polismyndigheten i Skåne, K 47191-01.

Beslut: Omhändertag de som uppenbart försökt störa den fredliga demonstrationen jml PL 13 då dessa personer tillsammans försökt få till stånd ett våldsamt upplopp genom att kasta knallskott, flaskor, brandsläckare, fyllda konservburkar mot polis. Individuell prövning av varje enskild och de som uppenbart inte har med ordningsstörningarna att göra och de som är underåriga skall omedelbart friges.

Vidare har i promemorian antecknats att man kl. 12.05 – efter det att tåget hade stoppats – påbörjade en individuell prövning av varje omhändertagen.

Förhållandena vid omhändertagandet

I samband med att det fjärde blocket avskiljdes blev det svarta blocket helt omringat och det egentliga omhändertagandet påbörjades. Mot bakgrund av att flertalet journalister och fotografer valde att stanna kvar på platsen har denna del av polisinsatsen blivit väl dokumenterad i massmedia. Den massmediala uppmärksamheten förstärktes i viss mån också av omhändertagandet av EUparlamentarikern Per Gahrton som enligt massmedia hade reagerat på det våld som användes för att få ut ungdomarna ur blocket.

Genom det material i form av massmedias rapportering, vittnesmål och filmmaterial som vi tagit del av anser vi oss ha fått en relativt god uppfattning om förhållandena vid omhändertagandet.

Samma dag som omhändertagandet skedde visades i TV filmbilder när en polis utdelar ett knytnävslag mot en av demonstranterna. Någon dag senare redovisade Dagens Nyheter bl.a. följande redogörelse av demonstranten.

Jag vet inte varför de gav sig på mig. Jag stod mitt i den inringade delen och höll i mina kamrater. Plötsligt fick jag en riktig snyting, en rak höger av en polis. Jag blev alldeles groggy och svimmade nästan. Jag försökte gå därifrån men blev inte utsläppt genom avspärrningen. Det var först en halvtimme efter slaget som de grep mig och släpade iväg mig till bussen.

Vidare har Tord Björk berättat hur han blev bortsläpad av två polismän som vägrade säga varför.

Bilden av hur den då 17-åriga Alva släpades på gatan av några polismän förmedlades av ett antal dagstidningar dagen därpå. I en intervju i Dagens Nyheter ett par dagar senare beskrev Alva händelsen på följande sätt.

Jag kom lite sent till demonstrationen, men jag hittade några kamrater och vi gick ganska långt fram i den del av tåget som senare blev stoppat. Jag hade klätt mig fint för jag trodde inte det skulle bli något bråk. Och allt gick lugnt i början. Jag såg att några kastade ägg mot polisen, det var dumt gjort.

Demonstrationsvakterna ropade i högtalaren att man skulle låta bli att kasta saker. Sedan såg jag molnet från eldsläckaren som någon sprutade mot en polishäst.

Men det var långt senare som polisen stoppade vår del av tåget. Plötsligt skar en mur av poliser av vår del av tåget från resten.

De trängde ihop oss från alla håll och sade åt oss att sitta ned på gatan. Men då var det så trångt att det inte gick att sätta sig. Jag satte mig på huk. Sedan hamnade jag i utkanten mot poliserna och där slog de folk med konstiga batonger som såg ut som piskor. En kille bredvid mig slogs blodig i ansiktet, sen knuffade de omkull mig. Jag fick ett knä i ryggen och de bröt upp armarna på ryggen och satte handklovar på mig. Jag fick ett slag över tänderna så munnen blev alldeles full med blod.

Jag fick inte gå själv utan de släpade iväg mig. Sen reste de mig genom att lyfta mig i håret. Det gjorde ont. Jag frågade hela tiden varför de gripit mig, men fick aldrig något svar. När de ställde mig mot en piketbuss började jag gråta. Då sa de att jag var en jävla snorunge som började lipa.

James Timmerbys film bekräftar i flera hänseenden de uppgifter som lämnats om förhållandena vid omhändertagandet.

Vidare har ett flertal demonstranter, journalister, föräldrar m.fl. vittnat om att flera polismän använt sig av ett mycket grovt språk riktat främst till de yngre kvinnliga demonstranterna. Som exempel på denna språkanvändning har angetts uttryck som ”jävla lilla kommunistfitta”. Kommittén noterar också i sammanhanget att av de 62 ärenden i form av polisanmälningar och JO-anmälningar m.m., som handlagts av åklagarmyndigheten har en större andel avsett förhållandena kring omhändertagandet.

Grunden för omhändertagandet

Chefsåklagaren Kristian Augustsson har i sitt beslut den 24 januari 2001 att lägga ned förundersökningen avseende ifrågasatt tjänstefel sammanfattat de frågeställningar som aktualiserats enligt följande.

Genom förhör med ett stort antal omhändertagna och med många av i kedjorna och omhändertagandegruppen ingående poliser, har frågan om vad som gällde för de avgränsades möjligheter att lämna platsen behandlats. Det har inte lämnats något entydigt svar på denna fråga av hörda demonstranter eller poliser. Inom båda

grupperna finns de som menar att det var möjligt att passera ut efter en individuell prövning och det finns också exempel på att sådan tillämpning skett. Det finns å andra sidan uppgifter om det motsatta. Efterhand har andra personer uppenbarligen omhändertagits än de som vid aktionens inledande bedömdes ha stört eller utgjort en fara för den allmänna ordningen. Den verkliga anledningen härtill synes ofta ha varit att de stört allmän ordning genom att hålla fast i någon som skulle omhändertas.

Vi har gått igenom det förundersökningsprotokoll, som legat till grund för åtalet mot en polis i omhändertagandegruppen för misshandel i form av bl.a. ett knytnävslag. Ett stort antal av de polismän från Stockholmspiketen som hade till uppgift att separera enskilda individer från det svarta blocket har hörts under förundersökningen. Polismännens uppgifter skiljer sig från vad demonstranter, föräldrar och övriga berättat om möjligheten att lämna platsen efter en eventuell individuell prövning.

De poliser som kommittén talat med har lämnat skilda uppgifter beträffande grunden för att 269 demonstranter kom att omhändertas. Polisledningen har förklarat att ungdomarna i det att dessa inte satte sig ned trots order gjorde sig skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten. Ett stort antal av de demonstranter som vi talat med har varit osäkra på om den order som förmedlades hördes av alla berörda och om dessa i så fall förstod innebörden av ordern. Det är också oklart hur budskapet att demonstranterna skulle kunna komma att omhändertas förmedlades.

Polisens information och dokumentation

De omhändertagna ungdomar som kommittén talat med har uppgett att det var först på polisstationen som de fick klart för sig att de var omhändertagna och vad detta innebar. Något förhör med sikte på omständigheterna vid omhändertagandet hölls inte med dem och i vart fall en underårig blev transporterad till arrestlokal. Dessa uppgifter stöds i viss mån av det som åklagaren angett om omhändertagandedokumentationen i det ovan angivna nedläggningsbeslutet. Åklagaren har i det anfört bl.a.

Den dokumentation som gjorts över omhändertagandena är i flera olika avseenden otillräcklig. I de flesta fall har tidpunkten för omhändertagandet angetts med tiden för det övergripande beslutet och med en närmast schablonmässig hänvisning till detta vad gäller grunden för beslutet. I allmänhet har det genom dokumentationen inte heller kunnat utläsas vem som fattat beslut i det enskilda fallet,

vilka som verkställt omhändertagandet på plats, när detta skett och vilken den verkliga anledningen till omhändertagandet var. Dessa brister har naturligtvis försvårat eller omöjliggjort en närmare utredning av många enskilda omhändertaganden liksom en bedömning av om det mer generellt skett omhändertagande utan grund i 13 § polislagen.

En genomgång av omhändertagandedokumentationen bekräftar åklagarens slutsatser om en schablonmässig hänvisning i besluten. Ofta har blanketterna kopierats med innehållet att beslutet skall ha tagits av Yankee 1 med angivande av Triangeln som plats för ingripandet. Även anledningen till omhändertagandet har angetts i kopierad form: ”Omhändertagande enligt PL 13. Demonstration som urartat.”9 Personuppgifterna har däremot ifyllts med kulspetspenna.

Omhändertagandet varade under dryga två timmar. Två demonstranter fick uppsöka sjukhus efter beslut av arrestföreståndaren. Ett antal demonstranter fick vänta i bussar vid arrestlokalen på grund av att det inte fanns någon plats i respektive lokal. Senare på eftermiddagen beslutade stabschefen Bertil Mårtensson att demonstranterna i bussarna skulle friges. Någon dokumentation har enligt vad som uppgetts inte vidtagits beträffande dessa personer som då de frigavs hade varit omhändertagna i ett antal timmar. En genomgång av omhändertagandeblanketterna som förvaras hos arrestföreståndaren på polishuset vid Davidhalls torg bekräftar också att sådan omhändertagandedokumentation saknas. Av omhändertagandeprotokollen har framkommit att 47 demonstranter dokumenterades och förvarades på arresten vid Davidhalls torg och 75 demonstranter på den tillfälliga arresten i Fosie. Sammanlagt har alltså 122 av 269 omhändertagna demonstranter dokumenterats. Av dessa 122 personer har cirka fem stycken inte kunnat identifieras. Övriga har identifierats med såväl namn som personnummer.

Vid ankomsten till respektive arrest har de som dokumenterats blivit fotograferade. Polisledningen har för kommittén uppgett att dessa fotografier förstördes några dagar efter demonstrationen. Enligt ansvarig arrestföreståndare har fotograferingen endast haft till syfte att underlätta identifieringen av de omhändertagna vid återlämnandet av persedlar efter frisläppandet. Detta skedde genom

9 Avser dokumentationen över dem som transporterades till arrestlokalen vid Davidhalls torg. Även dokumentationen beträffande dem som transporterades till den tillfälliga arrestlokalen i Fosie är till största del kopierad. I dessa fall har angetts att beslutet fattats kl. 12..05 av poliskommissarien Bengt-Åke Nilsson och att platsen för omhändertagandet varit Spångatan – Norra Skolgatan.

att varje omhändertagens persedel lades i en påse som försågs med ett fotografi av den omhändertagne. Fotografierna har efter återlämnandet av persedlarna samlats ihop och överlämnats till polisstaben. Kommittén återkommer till denna fråga nedan eftersom fotograferingen engagerat många av de demonstranter och föräldrar vi talat med.

Bengt-Åke Nilsson har berättat att när omhändertagandet var genomfört och platsen tom kom en man från Gatukontoret som förklarade att han skulle städa upp på platsen. Platsen var vid tillfället full av bråte som konservburkar, banderoller och liknande föremål. Bengt-Åke Nilsson gjorde då enligt egen uppgift misstaget att låta Gatukontoret städa upp på platsen i stället för att, som han anser sig ha bort göra, säkra bevisning. Frilansjournalisten Fredrik Gertten har å andra sidan uppgett att han under tiden som han talade med något befäl på platsen uppfattade det som att polisen beställde röjning av Gatukontoret. Efter att ha fått information om vad som var anledningen till polisaktionen cyklade han Spångatan tillbaka mot S:t Knuts torg för att närmare undersöka om han kunde finna spår av konservburkar, flaskor och liknande längs marschvägen. Han konstaterade emellertid att det inte fanns sådana föremål på vägen.

Polisledningen har beretts tillfälle att redovisa beslagsprotokoll eller liknande avseende det gods som påträffats i samband med polisinsatsen. Kommittén har fått del av beslagsprotokoll avseende en brandsläckare samt av protokoll över beslagtagna potatisar med spik. Polisledningen har förklarat bristen på övrig dokumentation med att man i samband med polisinsatsen slarvat med att säkra bevis.

5.5. Reaktionerna på polisinsatsen

5.5.1. Media

På lördagskvällen riktades stor massmedial uppmärksamhet mot polisinsatsen med en stark fokusering på våld från enskilda polismän, bl.a. i form av knytnävslag mot en demonstrant. Aftonbladet skrev dagen efter bl.a. följande.

Till polishundarnas skall och hästarnas nervösa trampande uppmanades demonstranterna inom avspärrningen att sätta sig ner. Därefter omhändertogs 266 personer av kravallpolis med stöd av

polislagens paragraf 13.

Flera av demonstranterna släpades på marken mellan två poliser, en annan fick en polismans knytnäve rakt i ansiktet och flera av ungdomarna vittnade om att polisen slagits med batonger. Efteråt har en rad protester från olika håll strömmat in till TT:s redaktion. En del är bekymrade över att polisens agerande hotar den grundlagsskyddade demonstrations- och yttrandefriheten. Andra oroar sig för att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att sättas ur spel.

Även omhändertagandet av EU-parlamentarikern Per Gahrton gavs stort utrymme i massmedia. På lördagskvällen bildade några föräldrar till de omhändertagna ungdomarna det s.k. Demokrativärnet och dagarna närmast efter polisinsatsen debatterades livligt frågor om främst demonstrationsfrihet och polisens våldsanvändning. Betecknande för debatten dagarna efter insatsen är exempelvis nuvarande chefredaktören för Kvällsposten, journalisten Per Svensson, som i Expressen den 22 april 2001 bl.a. uttalade:

Polisledningen i Malmö har i dag skäl att fundera över skillnaden mellan orden ordningsmakt och övermakt. Samma ledning bör kanske också reflektera en smula över det kloka i att hjälpa unga extremistgrupper att sänka debatten om EU till Jerry Springer-nivå.

5.5.2. Demonstrationsledningen

En god bild av de frågeställningar, som polisinsatsen väckte, förmedlas också av det öppna brev till länspolismästaren som demonstrationsledningen lät publicera i några sydsvenska dagstidningar ett par dagar efter händelsen. Det lyder:

Inför Ekofin-mötet i Malmö den 21 april lämnades i januari till polisen en ansökan om demonstrationstillstånd. Ganska omgående erhölls ett muntligt förhandsbesked att tillstånd skulle meddelas utan problem. Därefter förekom vid flera tillfällen underhandskontakter med polismyndigheten, och den 14 mars sammanträffade representanter för demonstrationsledningen med polisens ansvariga för diskussion av praktiska detaljer. Återigen gavs klartecken från polisens sida och fullständig samstämmighet rådde oss emellan.

På S:t Knuts torg demonstrationsdagen den 21 april sökte demonstrationsledningen upp polisens insatsledning för att inleda samarbetet oss emellan under dagen. Återigen rådde full överenskommelse om behovet av och viljan till samarbete.

Snart nog efter avmarsch visade det sig dock att tidigare överenskommelser och polistillståndet var värdelösa. Ej heller lyckades vi få kontakt med ansvarig insatsledning, utan varje försök därtill avvisades bryskt respektive nonchalerades av polisen.

Ganska direkt efter avmarsch dirigerade polisen om demonstrationen från den i tillståndet angivna marschvägen. Enligt överenskommelserna och det skriftliga tillståndet skulle tåget svänga in på Bergsgatan. I stället leddes vi in på Spångatan, där en del av tåget omringades av polisen och avskiljdes från övriga tåget. Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen.

De incidenter som polisen vill åberopa som skäl för sina ingrepp ägde rum först efter omdirigeringen av demonstrationståget. Till yttermera visso visade sig polisens åtgärder vara av omfattning och karaktär som tyder på att de varit planerade långt i förväg.

När sedan polisen tar till ett massivt övervåld mot demonstranter, så som dokumenterats i massmedia, söker demonstrationsledningen återigen kontakt med insatsledningen för att lösa den uppkomna situationen. Återigen nonchalerades våra initiativ.

Med anledning av ovanstående vill vi ha svar på följande frågor: – Av ca 250 gripna har polisen till åtal anmält två personer för

våldsamt motstånd, dvs. för en gärning som skall ha begåtts

e f t e r

de incidenter vilka polisen anför som skäl för massgripandena. I ljuset av detta förhållande: Vad ger polisen rätt att förvägra en av den på förhand utsedd grupp att uttrycka sin politiska mening?

– Vilka åtgärder kommer polisledningen att vidta med anledning av det dokumenterade övervåld som utövats av polismän. Hur skall f.ö. enskilda polismän kunna identifieras då de uppträder maskerade och utan synligt nummer på hjälmen?

Mot bakgrund av erfarenheten av lördagens demonstration ställer vi oss frågan: Är det i fortsättningen meningsfullt att överhuvudtaget försöka skapa en dialog med polisen? Vi kommer att vara mycket tveksamma till att sätta oss i samtal med polisen om eventuellt kommande arrangemang efter lördagens upplevelser. Vad betyder en leende polischef när vi samtidigt kan räkna med att han planerar att slå sönder demonstranter med batonger?

Vi vill framhålla att försöken att med rättsvidriga metoder splittra den EU-kritiska opinionen inte kommer att lyckas. Tvärtom kommer vi att söka utöka samarbetet för att försvara våra demokratiska rättigheter.

För en sak kan vi dock tacka polisen: den har på ett handgripligt, eftertryckligt och för alla synligt sätt visat vad vi länge har hävdat: EU är inget öppet, folkligt projekt. Det kan inte genomföras utan polis i militära formationer, utan att polisens med brutala metoder söker skrämma kritikerna till tystnad.

Joachim Lentz från demonstrationsledningen har upplyst om att polisledningen senare under våren/försommaren 2001 bjöd in demonstrationsledningen till en diskussion om händelserna men att demonstrationsledningen avstod från att delta i något möte med polisledningen eftersom man ansåg att all form av diskussion om det inträffade skulle ske öppet.

5.5.3. Polisens bemötande av kritiken

Den information om polisinsatsen som förmedlades under eftermiddagen till polisledningen av dem som hade haft det s.k. minutoperativa ansvaret för insatsen framgår av följande anteckning i händelserapporten.

När tåget kommit in på Spångatan slängdes från deltagare i tåget 3

knallskott, 1 rökbomb, ägg samt konservburkar med innehåll

bl.a.

mot hästarna. Selection av tåget nödvändig för att risk för upplopp och omfattande skadegörelse var uppenbar om man gick längre in i city med dessa orosmoment i tåget. Två poliser lindrigt skadade. Vid individuell prövning i folksamlingen släpptes uppskattningsvis över ett 50-tal direkt på platsen. Bakre delen av tåget och som bedömdes blivit avskurna i samband med ingripandet bestod av ca 50 personer och dessa kunde så småningom ansluta till täten.

Polisledningen gick emellertid inte ut med något pressmeddelande under lördagen .

Några dagar senare uttalade sig kommenderingschefen Per Svartz om insatsen. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet den 24 april uttalade han bl.a. att polisen hittat potatisar med spik som var till för att finansministrarnas bilar skulle få punktering och att polisen även hittat järnstänger i ett dike vilka skulle kunna ha varit ditlagda för att användas som vapen. Vidare angav Per Svartz att polisen hade till uppgift att omhänderta dem som kunde befaras ställa till oordning längre fram i demonstrationen, att denna bedömning gjordes på plats och att flertalet demonstranter i det avspärrade blocket inte lydde polisens order. Enligt Per Svartz gjorde polisen den bedömningen att de som gick i den aktuella delen av demonstrationståget antingen var att betrakta som ”aktivister eller dolde aktivister”. På frågan om bedömningen avsåg hela gruppen ska enligt artikeln Per Svartz ha svarat: ”Ja visst är det så. Det är oerhört svårt att göra den där typen av bedömningar individuellt. Vi får titta på hur det här skötts.”

I en annan intervju i Dagens Nyheter samma dag, den 24 april 2001, förnekade biträdande polismästaren i Malmö, Marianne Almkvist, att massgripandet av demonstranter skulle ha varit planerat men förklarade samtidigt att polisen i Malmö hade förberett sig för möjligheten. I artikeln uttalas bl.a. följande.

Polisens arbete leddes dels av en stab i polishuset och dels av yttre befäl på platsen. Vid staben fanns observatörer och gäster från polisen i Göteborg, från Rikspolisstyrelsen, från Säpo och från dansk polis.

– Göteborgspolisen var ju intresserad eftersom de såg detta som en generalrepetition inför EU-mötet i juni, säger Marianne Almkvist.

Hade ni planerat att gripa så många? – Nej, verkligen inte. Alla poliser hade fått den tydliga signalen att delegater, allmänhet och demonstranter skulle få del av den säkerhet man kunde kräva och fredas på olika sätt.

Varför greps alla inringade demonstranter? – Man var tvungen att inringa en grupp. Vi ville identifiera dem som gav upphov till bråket. Eftersom många var maskerade hjälpte inte våra videofilmer. Hade vi sett hela ansiktet på mannen med eldsläckaren hade vi kanske inte behövt avbryta tåget.

Vilken lag stödjer ni er på? – I huvudsak paragraf 13 i polislagen som handlar om ordningsstörningar. Enligt den har polisen rätt att gripa folk som stör, även om man i första hand ska försöka tala folk till rätta.

Varför hindrades då så många som ville lämna platsen? – Ja det är svårt att ta den dialogen på plats. Trösten är att de flesta släpptes ganska snabbt.

Vem beslöt om massgripandet? – Befälet på plats fick ett beslut från staben att omringa och ta hand om dem som bråkade. Det går inte att bara gå in i en grupp och plocka ut några få. Risken är att de som är mest drivande hinner smita. Och befinner man sig på fel plats vid fel tidpunkt så blir man kanske omhändertagen.

Var det rätt att gripa 266 människor? – Det är svårt att ha en synpunkt på antalet. Jag ser mer till resultatet: att resten av demonstrationen kunde genomföras utan skadegörelse. Delegaterna, allmänheten och butiksägarna är nöjda.

Polisen var väl förberedd för massgripande med bussar och arrestlokaler?

– Ja, vi har ju ett underrättelsesystem och det vi hade gissat på, det stämde. Och det går ju inte att trumma ihop poliser i sista minuten utan man måste bestämma sig för en bemanning inför den hotbild som finns.

Ville polisen skrämma demonstranterna inför toppmötet i Göteborg?

– Nej, vi utgick från vår egen hotbild. Men Göteborgspolisen var intresserade av att se vilka yrkesdemonstranter som var med, vilka de kan förvänta sig ska dyka upp i Göteborg.

Kommenderingschefen Per Svartz utvecklade närmare polisledningens inställning, att insatsen varit lyckad, i en intervju som redovisades i en artikel i Dagens Nyheter den 30 april 2001 med ingressen:

När vi såg urskiljningen på våra TV-monitorer tänkte vi; nu är det klart, nu har vi gjort det, vi lyckades. Ministrarna är ifred, demonstrationståget går, våra mål är uppfyllda. Kanon!

I artikeln uttalas bl. a att polisen enligt Per Svartz hade två mål med insatsen nämligen att värna om mötesfriheten för EU-ministrarna och att se till att demonstrationståget fick gå. Enligt Per Svartz klarade polisen båda målen.

Per Svartz delade in demonstranterna i seriösa sådana och icke seriösa sådana och enligt honom var det polisens uppgift att ta bort de icke seriösa ur demonstrationen. Om man är beväpnad med brandsläckare, flaskor och stenar för att kasta på polisen kunde man enligt Per Svartz inte vara att anse som en seriös demonstrant. I artikeln utvecklades diskussionen om seriösa och oseriösa demonstranter bl.a. enligt följande.

Per Svartz skiljer på seriösa demonstranter och oseriösa. De seriösa är EU-motståndare i politiska och fackliga organisationer. De oseriösa är de autonoma, anarkister, de svarta. Det är därför han säger att polisen lyckades med sitt mål att demonstrationen skulle få gå genom Malmö.

5.5.4. Den fortsatta diskussionen

Misstanken att polisinsatsen skulle varit bestämd i förväg

Som tidigare nämnts framfördes tidigt misstanken att polisen skulle ha lurat in demonstrationståget i en fälla och att polisen egentligen hade genomfört en generalrepetition inför det senare Göteborgsmötet. I artikeln i Dagens Nyheter den 30 april 2001 behandlades också det nybildade Demokrativärnets uppfattning i frågan, bl.a. citerades en politiker som varit närvarande vid ett möte anordnat av Demokrativärnet i slutet av april så här:

Bara tanken att man skulle använt Malmös ungdomar som generalrepetition inför toppmötet i Göteborg svindlar, det vill jag inte tro i min vildaste fantasi. Men det finns något som gnager. Den ändrade färdvägen, det stora polisuppbådet som fanns på plats, kravallutrustningen, bussarna, helikoptern och så polisen som säger att det var en lyckad operation. Jag blev alldeles kall när jag hörde det.

Genom de intervjuer vi gjort har det också framkommit att misstanken hos bl.a. demonstrationsledning och demonstranter att polisinsatsen varit planerad och utgjort en övning inför mötet i Göteborg är starkt förankrad. Följande faktorer har nämnts till intäkt för denna misstanke. Kravallutrustad polis var väldigt tidigt framme vid avspärrningsplatsen. Det gick fort att få fram bussar för

att transportera bort de som omhändertogs. Polisledningen hade tidigare redan försäkrat sig om att ha extra plats för de omhändertagna i Fosie. Polisen ledde in demonstrationståget på Spångatan i stället för Bergsgatan. På så sätt kunde polisen arbeta mer ostört på de mindre gatorna än om avspärrningen hade gjorts på den betydligt mer trafikerade Bergsgatan. Rykten förekom att polisen bytte insatschef under insatsen.

Polisledningen har bestämt förnekat att insatsen skulle ha varit planerad och bl.a. hänvisat till hur de olika insatsstyrkorna varit placerade och hur de omdisponerats. Vidare har polisledningen förklarat att man från polisens sida slarvat med att samma dag som insatsen genomfördes ge klara besked om varför inte demonstrationståget fick gå enligt tillståndet. Man har uppgett sig vara medveten om att man lämnat olika förklaringar vilket skall bero bl.a. på att kommunikationen inom polisen inte fungerade under söndagen. Insatschefen var ledig och det var först efter helgen som det kunde klargöras vad som hade hänt.

Förklaringen enligt polisledningen är att biträdande insatschefen Lars Karsten arbetat med en marschväg som han tog för given såsom den naturliga om man utgår från S:t Knuts torg och att denna karta sedan ”fått följa med” i fältstaben under morgonmötena. Lars Karsten har tagit på sig ansvaret för det påstådda misstaget.

Av polismyndighetens egen utvärdering (redovisas i avsnitt 5.7) framgår att innehållet i de olika tillståndsbevisen föredrogs vid ledningsstabens planeringsmöte med insats- och avdelningscheferna samt vid huvudutsättningarna och att kopior av tillståndsbevisen lämnades ut till samtliga insats- och avdelningschefer. Vidare framgår att kommunens handläggning av det aktuella tillståndet hade dragit ut på tiden och att tillståndet beviljades av polismyndigheten i ett sent skede.

Insatschefen Jörgen Sjåstad har förklarat att han trodde att Spångatan var den rätta marschvägen varför det föll sig naturligt att göra avspärrningen vid Monbijouskolan innan det svarta blocket hade nått fram till Triangeln. Han har vidare understrukit att även om han hade vetat att tåget skulle svänga in på Bergsgatan hade han – av taktiska skäl – beslutat att ändå leda in tåget på Spångatan för att göra avspärrningen där eftersom Bergsgatan enligt hans bedömning var olämplig för denna typ av insats.

Att polisen tidigare i april hemställt om tillstånd att använda den tillfälliga arresten i Fosie har av Per Svartz förklarats med att detta skett i förebyggande syfte och att liknande arrangemang skedde

inför fotbolls-EM 1992. Bussarna skall enligt polisledningens uppgifter redan ha varit beställda och stått uppställda vid Slussen.

Joachim Lentz, från demonstrationsledningen, som gick i täten av tåget, har förklarat att han inte uppmärksammade att det skulle ha funnits kravallutrustad polis i området kring Monbijouskolan när täten passerade där. Flera demonstranter har också angett att bussarna kom till plats en stund efter det avspärrningen hade genomförts.

En återkommande fråga från demonstranter m.fl. var tidigt varför polisen inte bara hade gripit dem som slängde saker mot polisen eller sprutade med eldsläckaren mot en häst så att denna blev skrämd. I den aktuella artikeln i Dagens Nyheter den 30 april 2001 refereras den aktuella diskussionen enligt följande:

Det har polismästare Svartz svårt att svara på. Först säger han att det är svårt för att andra demonstranter skyddar de skyldiga. Sedan säger han att man inte hade nog med poliser för att klara det. – Det var en polis som ansåg att man skulle göra så. Men insatschefen bedömde att man inte behövde göra något just då. Några minuter senare bedömer samma insatschef att polisen ska slå till och plocka bort hela gruppen på 266 demonstranter ur tåget. – Varför tog man inte åtminstone huliganen med eldsläckaren? – Hade vi försökt att gå in och ta honom hade vi blivit anfallna direkt, säger Per Svartz. Vi måste ha rätt så mycket folk för att klara det. Här var det en fientlig och aggressiv situation från början.

Öppet möte på Inkonst den 28 maj 2001

En dryg månad efter händelserna, den 28 maj 2001, träffade kommenderingschefen Per Svartz och stabschefen Bertil Mårtensson från polisledningen företrädare för demonstrationsledning, omhändertagna demonstranter med föräldrar och politiker vid ett öppet möte på Inkonst i Malmö. Kommittén har tagit del av journalisten Fredrik Gerttens råfilmmaterial från det aktuella mötet. På mötet vidhöll Per Svartz polisledningens ståndpunkter i stora drag såsom de framställts tidigare i pressen. Vid flera tillfällen hänvisade Per Svartz också till att förundersökning pågick hos åklagare och JO varför polisledningen inte ville kommentera enskilda händelser kring polisinsatsen våld och andra omständigheter kring polisinsatsen. Dagen efter sammanfattade journalisten Ole Rothenborg på Dagens Nyheter sina intryck av mötet så här:

Demokrativärnet, som bildades av föräldrar till gripna ungdomar, får nog ordna många debattkvällar innan polis och demonstranter över huvud taget ska börja lyssna på varandra.

5.5.5. Demokrativärnet

Samma dag som polisinsatsen hade skett gick, som nämnts, några av de omhändertagna ungdomarnas föräldrar samman och bildade strax därefter Demokrativärnet; ett nätverk till försvar för yttrande- och demonstrationsfriheten i Malmö. Förutom att vara ett forum för de föräldrar och andra vuxna som upprörts och oroats över polisens attityder, bemötande och agerande mot ungdomarna, verkar Demokrativärnet för opinionsbildning bl.a. genom anordnandet av det tidigare nämnda möte den 28 maj 2001 på Inkonst i Malmö. Vid konsumentministrarnas möte i Lund veckan efter Ekofin-mötet bevakade föräldrar från Demokrativärnet som ”medborgarvittnen” aktuella demonstrationer. Demokrativärnet deltog också i den allmänna debatten om märkning av polisens hjälmar som uppstod efter polisinsatsen i Malmö. Debatten orsakades av att de polismän som anmälts för våldsövergrepp valde att inte ge sig till känna och att identifieringen av dem därför – trots den relativt omfattande bilddokumentationen – kom att försvåras. Demokrativärnet visade sitt engagemang i denna fråga bl.a. genom att vid en manifestation, arrangerad av Reclaim the Streets senare under försommaren 2001 i Malmö, erbjuda polismännen etiketter med nummer att användas på deras hjälmar.

Demokrativärnet har vid våra samtal med dem förmedlat sina intryck av polisinsatsen enligt följande.

Polisinsatsen den 21 april 2001 hotade demonstrationsfriheten. Ungdomarna är intresserade av samhällsfrågor utan att för den skull alltid kunna betecknas som politiskt aktiva. Föräldrar avråder numera dem från att demonstrera och ungdomarna undviker att delta i demonstrationer då polisbevakningen är utmanande samt risken för våld och förnedrande behandling stor. Ungdomarnas förtroende för polisen är mycket dåligt och en del har slutat att engagera sig i samhällsfrågor. I sammanhanget har Demokrativärnet hänvisat till polisinsatsen i Lund veckan efter Ekofin-mötet då allting gick lugnt tillväga. I Sydsvenska Dagbladet uttalades den 28 april 2001 under rubriken ”Lundapolisen slopade kravallutrustningen” bl.a. följande.

Medborgarvittnet Carina Jakobsson blev på allt bättre humör. – Här är polisen omaskerad. Det är klart att de utgör ett föredöme. Om polisen alltid uppträdde så här skulle demonstrationerna kunna skötas smidigt, sade hon. Enligt polisens koordinator Björn Schäfer var det en medveten strategi. – Vi har värnat oss om att inte väcka känslor. Många har varit kritiska mot polisen och uppfattat oss som millitanta och provocerande. Vi tycker inte att det stämmer, men vi ville ytterligare markera det genom att tona ner vår närvaro och inte visa upp oss i det vi kallar skyddsutrustning och vissa kallar kravallutrustning, sade han efter demonstrationen.

Demokrativärnet saknar en dialog med polisen. Det blir, enligt nätverket, inget bra samhälle om polisen och ungdomarna inte talar samma språk. Det är viktigt att polisen har en korrekt bild av vilka ungdomar som deltar i en större manifestation. Malmöpolisen valde att dra alla deltagarna i det svarta blocket över en kam. Per Svartz indelning i seriösa och oseriösa demonstranter är ett uttryck för ett sådant synsätt. Detta synsätt hos Malmöpolisen har, enligt Demokrativärnet, varit förhärskande en längre tid. Som exempel har nämnts polisens agerande vid en manifestation av Reclaim the Streets i september år 2000. Det behövs, enligt Demokrativärnet, en fördjupad diskussion om hur en upprepning av dessa onödigt hårda polisinsatser skall kunna undvikas. Det krävs hos polisen en bättre kunskap och förståelse för den ”alternativa rörelsen”. En dialog mellan å ena sidan samhällets politiska institutioner och polisen och å andra sidan de nya politiska rörelserna måste etableras. Demokrativärnet har bl.a. pekat på vikten av att polisen, när det anses nödvändigt, gör tydliga och snabba ingripanden mot enskilda som begår en sådan brottslig handling inom en demonstration som medför att demonstrationsfriheten för övriga deltagare kan komma att hotas och, att det hålls samråd med demonstrationsledningen om det visar sig att ingripanden måste göras mot demonstrationen. Demokrativärnet anser det även angeläget att polisen i sitt agerande visar ett tydligt personligt ansvar i tjänsteutövningen gentemot allmänheten vilket, förutom märkning av hjälmar, även innefattar att enskild polisman på begäran skall lämna besked om vem som är närmaste chef.

Demokrativärnet har uttryckt en stark oro beträffande de eventuella registreringar som skedde av ungdomarna. Denna fråga behandlas i nästkommande avsnitt.

I anledning av årsdagen för polisingripandet anordnades i Malmö en s.k. motståndshelg den 19–21 april 2002. Demokrativärnet var

närvarande med medborgarvittnen och i ett pressmeddelande uttryckte nätverket som sin förhoppning att Malmöpolisen under den aktuella helgen skulle behandla ungdomar och andra demonstranter med respekt, ingripa vid våldshandlingar och skadegörelse, gripa den eller de personer som gjort sig skyldiga till brott samt inte skada demokratin genom att gripa stora delar av ett demonstrationståg. Företrädare för nätverket har förklarat att en god kontakt etablerades inför helgen mellan tjänstgörande polisinsatschef och nätverket. Helgen förflöt lugnt utan några större incidenter.

5.6. Polisens registrering

Bakgrund

Företrädare för Demokrativärnet har uttryckt oro för att deras barn som var med vid demonstrationen den 21 april 2001 tillsammans med andra demonstranter ska ha blivit registrerade av Polismyndigheten i Malmö på ett otillbörligt sätt. (Beträffande polisens möjligheter enligt lag att föra vissa register hänvisas till redogörelsen i 3.4 Viss registerlagstiftning, m.m.) Enligt Demokrativärnet skall polisen efter Ekofin-mötet ha skapat ett hemligt register där namnen infördes på de demonstranter som omhändertogs den 21 april 2001 samt på dem som under Ekofin-mötet hade visiterats enligt 19 § polislagen. Detta register skall därefter ha lämnats över till Polismyndigheten i Göteborg.

En återkommande frågeställning vid våra intervjuer med demonstranter och deras föräldrar har varit polisens visiteringar och identifieringar under Ekofin-mötet. Som exempel har framförts att en av de demonstrerande ungdomarna under lördagen skall ha blivit anmanad av polisen att visa legitimation tre gånger innan hon nådde fram till S:t Knuts torg för att delta i demonstrationen.

Frågan om registrering har också engagerat många av dem som vi samtalat med angående Göteborgshändelserna. Vi har funnit det angeläget att närmare undersöka de påstådda registreringarna i Malmö respektive Göteborg.

Polismyndighetens beslut om behandling av personuppgifter i särskild undersökning (SUR)

Biträdande länspolismästaren Kjell-Arne Eliasson beslutade en månad före Ekofin-mötet, närmare bestämt den 22 mars 2001, om en särskild undersökning. Som redovisats i avsnitt 3.4.2 avses med särskild undersökning enligt polisdatalagen, en undersökning som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. En särskild undersökning är inte ett register i vanlig bemärkelse utan ett ärende hos polisen rörande viss brottslighet.

I beslutet den 22 mars 2001 angavs bl.a. följande:

Förutsättningar

Under Sveriges ordförandeskap i EU arrangeras ministermöten i Malmö (2001-04-22---24) och Lund (2001-04-26---28). Det förväntas att ett antal aktionsgrupper planerar att störa dessa möten.

Ändamålet med behandlingen

Syftet med den särskilda undersökningen är att öka kunskapen om sådana planerade ordningsstörningar och skapa förutsättningar för att operativt förebygga och förhindra allvarlig brottslighet inför och under dessa möten.

Enligt beslutet skulle den särskilda undersökningen inledas den 22 mars 2001 och vara avslutad den 28 april samma år. Undersökningen förlängdes emellertid genom ett beslut den 30 april 2001 med följande motivering:

Det har visat sig att den särskilda undersökningen innehåller kunskap som är av betydelse inför toppmötet i Göteborg. Ändamålet med förlängningen är att fortsätta informationsinhämtningen.

I förlängningsbeslutet hänvisade Kjell-Arne Eliasson till att syftet med behandlingen av personuppgifter var detsamma som i det ursprungliga beslutet. Den särskilda undersökningen förlängdes till den 30 juni 2001.

Kjell-Arne Eliasson har bekräftat att personuppgifter ur den särskilda undersökningen överlämnades till Polismyndigheten i Göteborg. Han har vidare förklarat att den särskilda undersökningen vid Polismyndigheten i Malmö avslutades den 30 juni år 2001 och att personuppgifterna i den särskilda undersökningen då också gallrades i enlighet med vad som föreskrivs i polisdatalagen.

Närmare om underlaget för tillförda personuppgifter till polismyndighetens särskilda undersökning

Det har framkommit att den särskilda undersökningen bl.a. kom att innehålla personuppgifter hämtade från de protokoll som fördes i samband med omhändertagandet den 21 april 2001. Som tidigare redovisats dokumenterades sammanlagt 122 personer, varav 117 personer identifierats med såväl namn som personnummer.

Även personuppgifter från dokumentation av de s.k. § 19 visiteringarna kom att tillföras den särskilda undersökningen. Som redovisats i avsnitt 5.3.1 angavs i det s.k. beslutet i stort att polisen skulle bevaka samlingar i anslutning till allmänna sammankomster och vid behov genomföra kontrollåtgärder enligt 19 § polislagen. (Beträffande innehållet i 19 § polislagen, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter. Kroppsvisitationer m.m. – 19 § polislagen.)

En genomgång av polisens dokumentation visar att under Ekofin-mötet i Malmö blev sammanlagt 173 personer föremål för kontrollåtgärder enligt 19 § polislagen. Av dessa förblev 61 stycken personer oidentifierade. Sammanlagt kan det således antas att från dokumentationen över omhändertagna samt visiterade enligt 19 § polislagen till den särskilda undersökningen har förts över personuppgifter avseende 229 personer.

Kjell-Arne Eliasson har förklarat att polismyndigheten vid behandlingen av personuppgifterna har följt de rutiner som fastställts inom ramen för gällande lagstiftning. Således skall, enligt polismyndigheten, också i förekommande fall ha antecknats att någon misstanke om brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver mot den i undersökningen införda personen inte har förelegat.

I sammanhanget bör erinras om att polisledningen uppgett att de fotografier som togs med Polaroidkamera på de omhändertagna vid ankomsten till respektive arrest den 21 april 2001 förstördes några dagar efter demonstrationen.

Polismyndighetens i Västra Götaland hantering av de överlämnade personuppgifterna

Polismyndigheten i Västra Götaland har förklarat att man i sin underrättelseverksamhet hade funnit det vara intressant att erhålla information från Malmöpolisen och att man därför under våren

2001 gjorde en framställan dit om att få ta del av uppgifter om de personer som varit föremål för polisära åtgärder under bl.a. Ekofinmötet. De aktuella personuppgifterna behandlades efter överlämnandet i den särskilda undersökning som tidigare under år 2001 hade initierats av Polismyndigheten i Västra Götaland, den s.k. ”EU-suren”.

Polismästaren vid Polismyndigheten i Västra Götaland, Lars Berg, hade nämligen redan den 24 januari 2001 beslutat om särskild undersökning. I beslutet angavs följande ändamål med behandlingen.

Kartläggningen syftar till att öka vetskapen och kunskapen om tänkta aktioner och demonstrationer mot Europeiska Rådets möten inom Västra Götaland under Sveriges ordförandeskap våren 2001. Även insamling, bearbetning och analys av informationen rörande personer och/eller organisationer som kan tänkas genomföra våldsamma demonstrationer liknande de i Prag (Valutafondens möte i september 2000) och Nice (EU toppmötet i december 2000). Kartläggningen skall leda till förundersökningar avseende grov eller annan brottslighet.

Samtidigt angavs i beslutet att de uppgifter som skulle behandlas i den särskilda undersökningen skulle föras i en speciell katalog som endast personal på länskriminalpolisen och kriminalunderrättelseroteln hade tillgång till. Som ansvarig för projektet utsågs dåvarande chefen för kriminalunderrättelseroteln, Peter Schröder.

Peter Schröder har förklarat att han var väl medveten om att uppgifterna från Malmöpolisen till största delen omfattade personer som inte var misstänkta för brott. Katalogen markerades därför på det sättet att samtliga personer skulle anses vara icke misstänkta om inte annat särskilt markerades.

Till den särskilda undersökningen fördes också uppgifter om bl.a. de personer som under dagarna då toppmötet i Göteborg pågick blev föremål för polisiära åtgärder som exempelvis gripanden och omhändertaganden.

Tanken var från början, såvitt Peter Schröder förstod, att den särskilda undersökningen skulle avslutas några månader efter det att toppmötet hade avslutats.

Den särskilda undersökningen i Göteborg har emellertid förlängts ett antal gånger och enligt det senaste förlängningsbeslutet skall den pågå fram till den 28 mars år 2003. Anledningen till förlängningarna har, med hänvisning till ändamålet att kartläggningen skulle leda till förundersökningar avseende grov eller annan kriminalitet, förklarats med att utredningar om brott i anledning av

händelserna i Göteborg fortfarande pågår. Någon gallring av uppgifter har inte skett under tiden utan kommer att ske först när den särskilda undersökningen har avslutats.

5.7. Polismyndighetens utvärdering

Dåvarande länspolismästaren Hans Wranghult gav i september 2001 en arbetsgrupp i uppdrag att genomföra en utvärdering av polisens insatser i samband med Ekofin-mötet i Malmö. Arbetsgruppen redovisade sin utvärdering den 14 februari 2002.

10

I sammanfattningen anger utvärderingsgruppen bl.a. följande s.k. erfarenheter:

N Utvärderingsgruppen måste särskilt poängtera vikten av att man vid genomgångar med ansvariga polisbefäl och vid utsättningar förvissar sig om att alla har uppfattat innehåll i tillståndsbevis, bilagor och kartor på ett korrekt sätt. Så skedde uppenbarligen inte i samband med det nu aktuella demonstrationståget. Detta medförde att tåget på något ställe kom att avvika från den beslutade marschvägen, vilket var olyckligt. N Vad beträffar den inre utredningsresursen har denna varit väl tilltagen och i de delar den ianspråktogs fungerade den bra. Det är dock frapperande med hänsyn till vittnesuppgifter och videodokumentation att initiativ inte tagits till att få till stånd ytterligare lagföringar. N Det faktum att ca 150 omaskerade ”icke autonoma” demonstranter hamnade innanför avgränsningen måste betraktas som olyckligt. Emellertid bedömer utvärderingsgruppen det som mycket svårt att – i det polistaktiska läge som rådde – lösa uppgiften att avgränsa den ”autonoma” gruppen på ett annat sätt. N Utvärderingsgruppen anser det otillfredsställande att 147 ”autonomer” inte kunde tas om hand av polispersonal vid arresten i Fosie, varför man tvingades frige dem utan identifiering. Vid ett så stort antal frihetsberövanden (269) borde man ha övervägt att använda också andra arrestutrymmen än de i förväg rekognoserade. Gruppen menar också att den så kallade omhändertagandedokumentationen (snabbrapport) i allmänhet varit bristfällig. I många fall har det inte gått att utröna grunderna för omhändertagandet och ej heller vem som fattat besluten.

10 Någon arbetsmetod anges inte i utvärderingen. Det är därför svårt att närmare bilda sig någon uppfattning på vilket material redovisning och dragna slutsatser grundas. Såvitt kan bedömas synes emellertid utvärderingen i huvudsak baseras på material och uppgifter från Polismyndigheten i Malmö.

N Den sammanfattande slutsatsen när det gäller informationsfrågorna måste bli att dessa kunde ha hanterats betydligt bättre än vad som blev fallet.

I utvärderingen anges att det under såväl fredagen som lördagen fanns en uttalad risk för skadegörelse och ordningstörningar samt risk för att obehöriga skulle försöka att bereda sig tillträde till det avspärrade mässområdet. Vidare anförs att hotbildsbedömningen inför lördagsdemonstrationen var mycket tydlig och att de autonoma grupperna var mycket missnöjda med fredagens skrammeldemonstration eftersom polisen, enligt de autonomas Internettidning, hade ”muckat med dem”. En liknande uppfattning har framförts av polisledningen till kommittén. I sammanhanget kan också noteras att divisionschefen Bengt-Åke Nilsson vid vårt samtal med honom i efterhand sammanfattat anledningen till polisinsatsen som så att om polisen ”hade släppt in dem i city hade Malmö inte sett ut som det gör i dag”.

I utvärderingen anges att demonstrationståget bestod av minst 1 500 deltagare, varav cirka 350 deltagare bedömdes vara ”autonoma demonstranter” och att dessa var maskerade, merparten iklädda helt svarta kläder. Utvärderingsgruppen anger vidare att cirka 80 personer frigavs i den ”autonoma gruppen” och att de personer som inte tillhörde den ”autonoma gruppen” gavs möjlighet att återförenas med demonstrationståget. Det anges inte varifrån man härlett antalet 80 frigivna ifrån. Troligen utgår utvärderingsgruppen från att det svarta blocket skulle ha bestått av 350 personer. Eftersom närmare 270 personer omhändertogs så skall då enligt utvärderingsgruppen resterande 80 personer ha blivit fria att gå från avspärrningen. Flertalet som kommittén har talat med har emellertid angett att det svarta blocket efter följebilen omfattade mellan 200 och 300 ungdomar och att långtifrån alla av dessa var maskerade. Utvärderingsgruppens antagande att 80 personer fick lämna avspärrningen synes närmast grundas på en relativt osäker uppskattning av det totala antalet personer som gick i det svarta blocket och får mot bakgrund härav bedömas med försiktighet.

5.8. Det rättsliga efterspelet

Polisinsatsen den 21 april 2001 ledde till ett relativt stort antal polisanmälningar samt klagomål till Justitiekanslern (JK) respektive Riksdagens ombudsmän (JO). Såväl JK som JO överlämnade

sina respektive ärenden till Åklagarmyndigheten i Malmö för prövning.

Sammanlagt har i anledning av polisingripandet prövats 62 stycken ärenden avseende tjänstefel eller annat brott från polisens sida. Av dessa har ett ärende lett till åtal. Malmö tingsrätt meddelade den 5 april 2002 frikännande dom i det målet, som avsåg åtal mot en polisman misstänkt för misshandel i två fall, varav i ena fallet misshandeln enligt åtalet skulle ha bestått i att polismannen mot en av demonstranterna utdelat två kraftiga knytnävslag. Domen har överklagats till Hovrätten över Skåne och Blekinge och huvudförhandling i det målet har bestämts till början av december månad 2002.

Förundersökning inleddes i ett antal av återstående ärenden. I samtliga fall har förundersökningen lagts ned. Från JK och JO har inhämtats att ärendena där avslutats sedan åklagarmyndigheten återredovisat dem och varken JO eller JK funnit anledning att vidta några ytterligare åtgärder.

Från Polismyndigheten i Skåne har inhämtats att det i anledning av Ekofin-mötet i Malmö i april 2001 inkommit åtta stycken polisanmälningar mot andra än poliser, varav en anmälan avsåg förberedelse till sabotage och resterande sju anmälningar avsåg våld mot tjänsteman. Av dessa anmälningar har tre stycken avseende våld mot tjänsteman redovisats till åklagarmyndigheten. I två av fallen har dom meddelats av Malmö tingsrätt nämligen i september 2001 (våldsamt motstånd) och i maj 2002. Den senare domen som avsåg våld mot tjänsteman har överklagats till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Det resterande ärendet har överlämnats till Åklagarmyndigheten i Göteborg.

5.9. Kommitténs bedömning

Klart är att Malmöhändelserna under Ekofin-mötet kom att påverka förhållningssättet inför mötet i Göteborg såväl hos demonstranter som polis. Frågan om maskeringsförbud kom upp på dagordningen hos flera politiska organisationer och under våren pågick en allmän debatt om demokrati och värnandet om demonstrationsfriheten. Även mer specifika ämnen som märkning av polisens hjälmar diskuterades livligt tiden före Göteborgsmötet.

Vi anser oss ha fått en tillräckligt god bild för att bedöma några av de frågor som väcktes i anledning av polisinsatsen den 21 april 2001.

5.9.1. Ledde polisen medvetet in demonstrationståget på Spångatan?

För den som studerar händelseförloppet vid demonstrationen är det förståeligt att spekulation uppkommit om att polisinsatsen skulle ha varit planerad och bestämd i förväg. För detta talar att redan i händelserapporten kl. 11.30 registrerats att ”Davidshall, Fosie och CJ meddelade att staben vill ha besked direkt när gripna/ omhändertagna införs. Gärna id-ade”. Vidare att demonstrationen startade kl. 11.51 och att rapport om ordningsstörningar inkom kl. 11.55. Redan två minuter senare, kl. 11.57, har det i fältstabens tidslogg antecknats att man förberedde ”säckningar”.

Beslutet om avspärrning togs således utan någon tidsutdräkt. Någon skriftlig dokumentation av de incidenter som låg till grund för beslutet har inte presenterats. Dessa framstår, såvitt vi kan bedöma, som överdrivna.

Ytterligare tecken på en i förväg planerad aktion är naturligtvis att demonstrationen letts in på en annan marschväg än den som gällde enligt polistillståndet.

Polisledningens förklaring att en av insatscheferna, Lars Karsten, arbetat med en marschväg som han tog för given och att den sedan följde med under morgonmötena ter sig märklig. Det är, milt talat, anmärkningsvärt att en polismyndighet inte håller reda på meddelade demonstrationstillstånd särskilt som dess innehåll har föredragits vid ledningsstabens planeringsmöte med insats- och avdelningscheferna närvarande och kopior av tillstånden delats ut.

Mot uppfattningen att polisinsatsen skulle ha varit planerad i förväg talar emellertid också flera omständigheter. Uppgifterna om var insatsstyrkorna var placerade och hur de omdisponerats är två sådana. Polisens bristfälliga information till demonstranter och andra samt det kaotiska sätt på vilket omhändertagandet skedde talar i samma riktning.

Att det var ett misstag att leda in demonstrationen på fel väg stöds också av att insatschefen Jörgen Sjåstad förklarat att även om han hade vetat att demonstrationståget skulle svänga in på Bergsgatan hade han förmodligen beslutat att tåget skulle ledas in på Spångatan för att göra avspärrningen där. Det förefaller rimligt eftersom Spångatan är en betydligt mer lämplig plats att företa avspärrningen på. Misstaget vad gäller demonstrationsvägen är således mycket anmärkningsvärt men vi har inte funnit någon grund för antagandet att det skulle vara fråga om något annat än ett misstag.

Vår bedömning är att polisen har varit väl förberedd för de olika scenarier som kunde tänkas uppkomma under demonstrationen. Det är också naturligt att polismyndigheten planerade för avspärrning och omhändertagande för det fall allvarliga ordningsstörningar skulle uppstå. En annan fråga är givetvis om den genomförda polisinsatsen stod i proportion till de ordningsstörningar som faktiskt föranledde den, se nästkommande avsnitt 5.9.2. Polismyndigheten förefaller ha haft en god s.k. omfallsplanering, för vilket den inte skall kritiseras. Vi finner inte några belägg för att den aktuella insatsen skulle ha varit beslutad i förväg och utgjort ett planerat övningsmoment inför toppmötet i Göteborg.

5.9.2. Stod polisinsatsen i proportion till ordningsstörningarna?

Beträffande graden av ordningsstörningar vid uppmarschen går uppgifterna i sär. Av det material, i form av filminspelningar m.m., som vi tagit del av framgår att incidenter skett varvid bl.a. en häst blivit rädd och dess ryttare skadats lindrigt. Vidare har ägg och andra föremål kastats mot polisen. Någon skriftlig dokumentation som tyder på att ordningsstörningarna, som påståtts från polishåll, närmast låg på gränsen till våldsamt upplopp har polisen emellertid inte presenterat.

Det har funnits provokatörer med i det svarta blocket men långtifrån alla ungdomar i det blocket verkar ha varit våldsamma. Mycket talar i stället för att provokatörerna inte varit fler än att det borde ha varit möjligt för polisen att gå in och plocka ut dem. Det finns inte heller några polisanmälningar mot demonstranter för de ordningsstörningar som var skälet till polisavspärrningen. Dokumentationen över ordningsstörningarna är över huvud taget svag. Polisledningens förklaring, att man slarvat med att göra anmälningar mot våldsamma demonstranter, är inte acceptabel.

Polisens agerande kan förklaras av att man, som flera intervjuade hävdat, helt enkelt sett alla demonstranterna i det aktuella blocket som ordningsstörande. Polismyndighetens egen utvärdering talar för det. De starka reaktionerna i massmedia, bland föräldrar och andra vuxna tyder också på att polisen haft ett sådant synsätt. Det skall inte förnekas att polisen har en svår uppgift att skilja ut de individer som kan utgöra ett hot mot ordningen vid en demonstration. Vi har förståelse för att polisen är extra observanta om demonstranter maskerar sig. Det är dock inte acceptabelt att

förutfattade meningar om klädsel eller utseende påverkar polisens handlande. Sammantaget kan vi inte finna att avspärrningen av ett helt block i demonstrationståget stod i proportion till de ordningsstörningar som trots allt förekom vid uppmarschen. Genom polisens insats kom således enligt vår mening demonstrationsfriheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare allvarligt att inskränkas.

5.9.3. Omhändertagandet

Divisionschefen Bengt-Åke Nilsson gav avdelningscheferna en klar order att det skulle göras en individuell prövning av dem som skulle omhändertas. Mycket talar för att någon sådan prövning ändå inte gjordes. Anledningen är oklar men synes bero på att avdelningscheferna antingen inte förstått innebörden av ordern eller inte rättat sig efter den. Vi förstår svårigheten att i kaotiska situationer och på plats göra en individuell bedömning av flera hundra personer. Det är däremot mer förvånande att inte polisbefälen skulle begripa innebörden av en tydlig order, särskilt om den står i direkt överensstämmelse med gällande lag. Polisen måste givetvis vara medveten om att alla former av frihetsberövande är en ingripande åtgärd och att det redan för ett tillfälligt omhändertagande enligt 13 § polislagen krävs att personen ifråga stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Dessutom skall i första hand ett avvisande eller avlägsnande av personen ske. Ett tillfälligt omhändertagande förutsätter alltid en prövning i varje enskilt fall.

Rutinerna för omhändertagande av så pass många personer som det varit fråga om har uppenbart varit bristfälliga vilket också polisledningen tillstått. Inte heller verkar alla i det svarta blocket ha förstått att de skulle bli omhändertagna och på vilken grund det sedermera skedde. Informationen har följaktligen inte nått alla demonstranter, vilket är allvarligt då det ändå rört sig om ett betydande ingrepp mot den personliga friheten.

Omhändertagandet är väl dokumenterat på bl.a. film. Av filmen framgår tydligt att vissa poliser lugnt och stilla får med sig demonstranter medan andra använder mycket kraft och våld för samma syfte. Vi konstaterar att det våld som vissa poliser brukat framstår som överdrivet. Det språkbruk som vissa polismän har använt mot främst unga kvinnliga demonstranter är oacceptabelt.

5.9.4. Polisens kommunikation med demonstranter och andra under insatsen

Det är givetvis viktigt att allmänhet och demonstrationsdeltagare får information om vad som händer. Det står helt klart att polisen brustit i sin information till demonstrationsledningen och andra närvarande. Insatsen framstod för många i sig som skrämmande och bristen på information förstärker sådana känslor.

Från polishåll framhålls ofta svårigheten att kommunicera med personer från de autonoma grupperna. I Malmö ingick sådana grupper i lördagsdemonstrationen anordnad av Nätverket Malmö mot EMU. Då framstår det som än mer angeläget att polisen håller en fortlöpande kontakt med demonstrationsledningen för att genom denna få möjlighet att kommunicera med och förmedla spelregler till de autonoma grupperna. Dessutom torde en tydlig information vara en förutsättning för att på bästa sätt nå de mål polisen har satt upp. Ett sätt är att använda megafon. Vidare är det angeläget att polisens presskontaktman kan förmedla relevant information till press och undrande allmänhet.

Polisens brist på kommunikation med demonstranterna har lett till att många känt sig ”överkörda” och torde vara orsaken till spekulationer exempelvis om bakhåll.

5.9.5. Polisens registrering av demonstranter

Den i avsnitt 3.4 gjorda genomgången av regelverket vad gäller polisens hantering av personuppgifter visar som påpekades redan i det avsnittet att regelverket är omfattande och svåröverskådligt. Ett förändringsarbete pågår ständigt. För vissa register, t.ex. belastningsregistret är villkoren för att uppgifter skall föras in sådana att den enskilde själv kan sluta sig till om han finns registrerad eller ej. Såvitt gäller det nämnda registret har den enskilde själv dessutom en möjlighet att få ett utdrag ur registret. Vad därefter gäller uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet och kriminalunderrättelseregistren torde sekretessreglerna i flertalet fall hindra den enskilde från att kontrollera om han eller hon finns registrerad. Allmänt kan sägas att det onekligen är så att en relativt låg misstankegrad eller ingen misstanke alls kan medföra att en person blir föremål för registrering. Detta torde vara ofrånkomligt om polisen skall kunna bedriva ett effektivt arbete med att förebygga och utreda brott, dvs. det som kallas kriminalunderrättelseverksamhet. Att polisen har

tillgång till ny teknik som underlättar och effektiviserar detta arbete skall inte kritiseras utan tvärtom bejakas. Det är dock i sammanhanget viktigt att betona det angelägna i att de uppgifter som förs in är korrekta och har fog för sig, att ingen annan är de personer som behöver tillgång till uppgifterna i kriminalunderrättelseverksamheten kan komma åt dem, att uppgifterna inte sprids utanför denna verksamhet, att de förstörs när de inte längre behöver vara tillgängliga och framför allt, att de inte utnyttjas för något annat ändamål än det de samlats in för.

I sammanhanget vill vi påpeka att den oro som många uttalat att det förhållandet att man förekommer i polisens register utan att ha gjort sig skyldig till något brott skulle medföra att man förvägras pass inte har fog för sig. Svenska medborgare har rätt att erhålla pass enligt villkoren i passlagen (1978:302) och passförordningen (1979:664). Såvitt nu är av intresse får pass vägras endast om den som ansöker om pass är anhållen, häktad eller underkastad övervakning, reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt reglerna i rättegångsbalken eller är efterlyst. Vidare får pass vägras den som är dömd till frihetsberövande påföljd som inte har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att anta att han ämnar undandra sig verkställigheten. Vissa hinder finns också dels om man är dömd för ett brott där man ännu inte avtjänat straffet färdigt eller står under övervakning, dels om man är skäligen misstänkt för ett konkret brott av viss svårhetsgrad. Pass kan således aldrig vägras någon enbart på grund av uppgifter i en särskild undersökning eller ett kriminalunderrättelseregister. Dessa uppgifter har passmyndigheten över huvud taget inte tillgång till. Visserligen är polismyndigheten passmyndighet men som har framgått av redovisningen är det endast de personer inom polisen som sysslar med underrättelseverksamhet som får tillgång till uppgifterna. I ett passärende är den sökande part i ärendet, vilket innebär att han eller hon skall underrättas om vad som tillförts ärendet. En passmyndighets beslut kan i flertalet fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Vad därefter gäller den i avsnitt 5.6 beskrivna särskilda undersökningen väcker det onekligen funderingar om den har hanterats på det sätt lagstiftaren tänkt sig även om förfarandet inte strider mot lagen. Som har redovisats i avsnitt 3.4 pågår ett lagstiftningsarbete inom Justitiedepartementet med en ny polisdatalag. Därvid kommer ställning att tas till hur polisens databehandling av personuppgifter skall vara reglerad i framtiden. I det sammanhanget bör övervägas om det vi redovisat i detta avsnitt kräver tydligare regler.

Som angetts i avsnitt 3.4.6 bereds frågan om nödvändig lagreglering beträffande fotografering och annan liknande övervakning, i anledning av Europadomstolens praxis f.n. inom Beredningen för rättsväsendets utveckling (Ju 2000:13). Vi vill understryka det angelägna i att tydliga lagregler utarbetas om polisens rätt att använda fotografering i sin verksamhet.

5.9.6. Slutsats om Ekofin-mötet i Malmö

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att polisinsatsen i Malmö den 21 april 2001 på många sätt kom att påverka händelseutvecklingen i Göteborg. Till detta återkommer vi i avsnitt 6.2.6.7

Polismyndigheten i Västra Götaland och följande avsnitt.

6. Händelserna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg den 14–16 juni 2001

6.1. Inledning

Händelserna i Göteborg i samband med Europeiska rådets möte den 14–16 juni 2001 var omskakande och har fått stor uppmärksamhet även utomlands. Debatten har varit livlig om vad som hände och om orsakerna till de våldsamheter som uppstod.

Vi insåg på ett tidigt stadium att vi i vår kartläggning inte i detalj kan klarlägga vad som hände i Göteborg. Vår ambition har varit att försöka ge en så rättvis bild som möjligt mot bakgrund av vad vi har tagit del av i form av personligt färgade upplevelser, av olika uppfattningar om händelseförloppet samt av dokument och andra handlingar vi läst.

Vårt arbete

Knappt två månader efter händelserna i Göteborg, i slutet av augusti 2001, startade vårt arbete. Huvuddelen av underlaget till betänkandet består av intervjuer med personer som deltagit i förberedelserna och upplevt händelserna på nära håll. Därtill har vi studerat dokument av betydelse inom Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland. Vi har också fått ta del av handlingar från demonstranternas arbete. Polisen har dessutom många timmars filmat material som vi haft möjlighet att se. Vi har även sett filmer av fristående producenter. Etermediernas nyhetsinslag och program samt pressens rapportering och debattinlägg har vi noga följt. Vi har läst de böcker som utgivits med anledning av Göteborgshändelserna. Vidare har vi deltagit i seminarier på teman med anknytning till Göteborg. Slutligen har vi också tagit del av handlingar i brottmålsprocesserna.

Intervjuerna

Vi påbörjade intervjuerna omedelbart i augusti. De flesta intervjuerna har tagits upp på band och därefter skrivits ut. Några personer har bett att inte citeras i själva betänkandetexten med namn, vilket vi accepterat.

Vi började med att höra ledande personer inom demonstranternas nätverk. Det berodde bland annat på att en debatt startat om kommitténs trovärdighet. Vi ville lyssna till kritiken och hörsamma eventuella synpunkter på vårt sätt att arbeta. Därtill kom att en del poliser inte i alla delar ännu kunde berätta sina versioner av händelseförloppet. Det berodde på att förundersökningar hade inletts om polismyndighetens beslut och enskilda polisers handlande vid några polisinsatser. Intervjuer med poliser genomfördes av dessa orsaker i ett senare skede.

I början av vårt arbete var några demonstranter tveksamma till samtal med oss, men så gott som samtliga vi tillfrågat har accepterat att träffa oss. Intervjuerna startade ofta med en avvaktande hållning från demonstranternas sida. Men under samtalets gång växte berättelser av stort värde fram. När vårt arbete pågått i ett par månader möttes vi i regel av personer som ville berätta och som satte tilltro till vårt arbete. Flera har på eget initiativ kontaktat oss.

Vi har intervjuat cirka 40 demonstranter, varav flertalet haft en ledande funktion i samband med EU-mötet i Göteborg. Kontakterna med demonstranterna har varit värdefulla för vår utvärdering.

Den första kontakten med polisen togs i september då vi sammanträffade med länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och polismästaren Håkan Jaldung, båda från Polismyndigheten i Västra Götaland. Under senhösten påbörjade vi intervjuer med poliser i större omfattning. Vi har intervjuat över 50 poliser. Polismyndigheten har genomgående varit tillmötesgående och tack vare polisernas beredvillighet att ställa upp med information och dokument har vårt arbete underlättats.

Stormöten

På initiativ av representanter från ett par av demonstranternas nätverk har ett mindre och två större möten arrangerats i vilka vi deltagit. Det första ägde rum den 11 oktober 2001 med de ledande personerna inom nätverken (Göteborgsaktionen 2001, Nätverket

Göteborg 2001 och Attac) och med kommunalrådet Göran Johansson, Göteborgs stad och evenemangschefen Leif Nilsson, Göteborg & Co. Ett liknande möte genomfördes den 7 november då vi träffade sex poliser i Polismyndigheten i Västra Götalands kontaktgrupp, det vill säga de poliser som förde dialog med demonstranterna under förberedelserna av EU-mötet.

Ett öppet stormöte i vilket vi deltog arrangerades den 19 november 2001 av Attac och Göteborgsaktionen. På mötet deltog cirka 100 personer. Ett antal personer berättade om sina upplevelser under toppmötet. Utifrån dessa fördes rundabordssamtal mellan cirka tio personer.

Den 6 mars 2002 deltog vi i ett liknande stormöte i förorten Hammarkullen utanför Göteborg. Denna gång handlade rundabordssamtalen om vad demonstranterna protesterade mot i Göteborg, vilka krav på dialog demonstranter ställer på polis och politiker, om politikernas roll i händelseutvecklingen i Göteborg och om hur våld i den politiska kampen ska kunna undvikas.

Dokumentation

Polisens material är omfattande. Vi har studerat bl.a. polisens erfarenhetsberättelser, orderpaket, underrättelsematerial, hotbildsrapporter, utvärderingar, förstärkningsbegäran, mötesprotokoll, dagboksanteckningar, och loggar.

Vi har tagit del av i brottmålsprocesserna förekommande handlingar som förundersökningar och domar.

Demonstranterna har delat med sig av sin dokumentation i form av e-post, dagböcker och skriftliga utvärderingar. Därtill kommer en rad vittnesmål i tidningsartiklar, böcker samt i radio- och TVprogram.

Polisen har inarbetade rutiner för anteckningar av händelser där det i regel ska gå att utläsa till exempel klockslag, vem som fattat beslut, iakttagelser. Demonstranterna har av naturliga skäl inte på samma systematiska sätt dokumenterat förberedelser och händelseförlopp. Denna skillnad medför svårigheter när polisens och demonstranternas skildringar av samma förlopp skall ställas mot varandra. Vi har haft detta i åtanke när vi sammanvägt uppgifterna.

6.2. Förberedelser

Sverige blev medlem i EU år 1995. Redan år 1996 påbörjades planeringen av det svenska ordförandeskapet vilket skulle infalla under det första halvåret 2001.

Regeringskansliet uppmanade kommunledningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att presentera vilka möjligheter respektive stad hade att genomföra Europeiska rådets möte. Städernas förslag värderades utifrån bl.a. möteslokaler, hotellkapacitet och närhet till internationell flygplats. Göteborg rankades högst. Efter överläggningar med partiledarna beslutade regeringen i februari 1997 att mötet skulle förläggas till Göteborg i juni 2001. Förberedelsearbetet inleddes under år 1997. Planeringsarbetet pågick alltså i fyra och ett halvt år.

Under ordförandeskapet ansvarade Sverige för cirka 1 500 EUmöten varav de flesta var förlagda till Bryssel och Luxemburg. Ett mindre antal genomfördes som brukligt är i ordförandelandet. Det blev till slut 80 möten. Ett av dessa var mötet mellan stats- och regeringscheferna i EU, det Europeiska rådets möte, som hölls i Göteborg den 15–16 juni 2001. Kandidatländerna till EU närvarade sista mötesdagen.

Även sammankomster mellan Europeiska rådet och tredjeland blev aktuella, däribland ett besök av USA:s president George W. Bush i samband med mötet i Göteborg. Kungaparet deltog också vid presidentens besök.

Regeringen beslutade att ett extra toppmöte skulle hållas i Stockholm i mars 2001. Också det besöktes av statschefen för ett tredje land, Rysslands president Vladimir Putin.

Förutom den tillresta allmänheten, varav en stor grupp var demonstranter och festivalbesökare, deltog många människor med arbetsuppgifter i anslutning direkt till president Bushs besök och Europeiska rådets möte. Utrikesdepartementet har uppgett att antalet registrerade deltagare i Göteborg uppgick till totalt 12 600 varav 1 142 var delegater, drygt 2 000 medierepresentanter och cirka 9 500 övriga. Antalet demonstranter som deltog under de tre aktuella dagarna har av polis och arrangörer uppskattats till omkring 50 000. I polisinsatsen ingick cirka 2 500 poliser.

6.2.1. Statsrådsberedningen

I september 1999 presenterade Statsrådsberedningen (statsministerns kansli) regeringens planer inför ordförandeskapet. Regeringens ambition var att ordförandeskapet skulle märkas i hela landet, vilket innebar att flera informella ministerrådsmöten skulle äga rum på olika orter i Sverige. Det var vid den här tiden inte klart om USA:s president skulle besöka Göteborg, men Statsrådsberedningen meddelade att möten på stats- och regeringschefsnivå mellan EU och tredje land skulle äga rum med bland annat USA, Kanada, Japan och Ryssland och att något, eller några, av dessa möten skulle förläggas i Sverige.

Det var framförallt de två toppmötena i Stockholm och Göteborg som Statsrådsberedningen svarade för planeringen av. Möten som utrikesministrarnas i Nyköping, jordbruksministrarnas i Östersund och finansministrarnas i Malmö var i huvudsak respektive departements och EU-sekretariatets uppgift att organisera.

Ett öppet EU-möte

Regeringen var angelägen om att ordförandeskapet skulle präglas av en öppen atmosfär.

Kravallerna under EU-toppmötet i Nice första veckan i december 2000 oroade statsministern. Han funderade över vad det skulle få för konsekvenser för de EU-möten som skulle hållas i Sverige. Tre veckor efter Nice-mötet skulle Sverige överta ordförandeskapet från Frankrike och statsministern skulle stå värd för flera EU-möten.

Av en artikel i Dagens Nyheter den 29 december 2000 framgår att Göran Persson hoppades slippa de militanta stenkastarna ”som inte på något sätt får blandas ihop med dem som diskuterar en rättvis världsordning och globaliseringens effekter”. I Nice fick han och de andra EU-ledarna knappast se en demonstrant och Göran Persson uttalade:

”För oss som politiker med en naturlig instinkt att söka oss till folkmassor blir det väldigt konstigt.”

I samma artikel framförde han en tanke om dialog med de fredliga kritikerna och såg framför sig ”en serie parallella toppmöten” där även EU-ledarna skulle engagera sig.

Efter händelserna i Nice befarade Statsrådsberedningen att små grupper av orosmakare skulle orsaka oroligheter under Sveriges halvår som ordförandeland. Men Statsrådsberedningen betraktade det som polisens uppgift att fundera över hur våldsamma konfrontationer skulle undvikas.

Roger Hällhag, politiskt sakkunnig på Statsrådsberedningen, har berättat att Regeringskansliet koncentrerade sig på att hitta former för ett så öppet möte som möjligt och att ”på ett seriöst sätt” bemöta de organisationer som ville framföra sina åsikter om i första hand EU:s politik.

Detta blev enligt Roger Hällhag ännu mer angeläget efter det extra toppmötet i Stockholm i mars 2001. Mötet gästades av Rysslands president Vladimir Putin. Polisen hade spärrat av ett stort område runt Älvsjömässan. Avspärrningarna var så omfattande att folk utanför inte fick se ens en skymt av delegaterna. Statsministern hade, enligt Roger Hällhag, tänkt samtala med demonstranterna utanför kravallstaketet, men tvingades avstå. Det långa avståndet hindrade honom att snabbt kunna ta sig tillbaka till mässhallen, vilket var nödvändigt eftersom förhandlingarna krävde hans närvaro.

Mediernas beskrivning av arrangemangen kring mötet gav, enligt Roger Hällhag, bilden av att EU:s ledare stänger in sig och fattar beslut långt ifrån och utan insyn för medborgarna. Det var en symbolisk bild som Statsrådsberedningen inte tyckte om. Mötet avlöpte dock utan större kontroverser mellan polis och demonstranter.

Om politikerna är öppna för samtal med de seriösa och fredliga organisationerna kan det, enligt Statsrådsberedningen, förta den del av kritiken där EU:s ledare anklagas för att isolera sig och att inte lyssna på folket. Statsrådsberedningens förhoppning var att öppenhet också kunde dämpa något av eventuella våldsyttringar.

6.2.1.1 Förhandlingar med nätverken

Statsrådsberedningen ville att initiativ till kontakt i första hand skulle komma från folkrörelser, organisationer, nätverk och kritiska grupper. Man befarade att om Regeringskansliet bestämde formerna fanns risk för att det skulle uppfattas som ett PR-jippo eller också skulle man missa de mer angelägna protesterna.

Svenska Attac hade bildats i januari 2001 och fått stor medial uppmärksamhet. Attac hade löpande kontakter med bl.a. de

sakkunniga Roger Hällhag och Kicki Asplund i statsministerns kansli under första halvåret 2001. I ett senare skede förekom kontakter också med bl.a. Tord Björk, en av de ledande i Göteborgsaktionen 2001.

Förhandlingar fördes med nätverken om dialog och ekonomiskt stöd.

Förhandling om dialog

I avsnittet 6.2.9 Dialog redogör vi för förhandlingarna med nätverken Attac, Nätverket Göteborg 2001 och Göteborgsaktionen 2001 om hur dialogen med de globaliserings- och EU-kritiska grupperna skulle genomföras. Statsministern deltog i dialoger onsdagen den 13 juni och fredagen den 15 juni 2001.

Förhandling om ekonomiskt stöd

Ett led i regeringens ambitioner att visa upp ett öppet ordförandeskap var att ge ekonomiska bidrag till organisationer som ordnade debatter, seminarier, studiecirklar och föreläsningar. Kravet var att aktiviteterna skulle relatera till EU. Ett stort antal ansökningar kom in till Regeringskansliet och regeringen beviljade under år 2000 åtta miljoner kronor till 91 projekt.

Regeringen beviljade i mars 2001 till NGO Forum 2001 ett bidrag på 300 000 kronor för att arrangera ett Medborgarforum med anledning av Sveriges ordförandeskap. Konferensen hölls i maj i Folkets hus i Göteborg. Även Fritt Forum beviljades ett bidrag på 300 000 kronor. Fritt Forum är en politiskt oberoende organisation som arrangerade en festival för det fria ordet under mötesveckan i Göteborg.

Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg och Attac söker bidrag

Processen om ekonomiskt stöd för Göteborgsaktionen, Attac och Nätverket Göteborg inleddes hösten 2000 och pågick fram till själva toppmötets start.

Göteborgsaktionen samlade ett 80-tal organisationer. Via Miljöförbundet Jordens Vänner sökte Göteborgsaktionen i en första omgång medel för en internationell motkonferens och informationsverksamhet i anslutning därtill. Ansökan avslogs. Enligt Rege-

ringskansliets beredningsgrupp var aktiviteterna inte kopplade till EU och den dagordning som toppmötet handlade om.

I februari 2001 tog Attac:s Hans Abrahamsson kontakt med Statsrådsberedningen och förde diskussioner med bl.a. Roger Hällhag om bidrag till aktiviteterna som Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg och Attac planerade. Hans Abrahamsson är docent i freds- och utvecklingsforskning vid universitetet i Göteborg och ingick i Attac:s ledning. Under våren 2001 tryckte även Göteborgsaktionen på om besked. Nätverken hade i slutet av april 2001 fortfarande inte beviljats något ekonomiskt stöd. Göteborgsaktionen såg detta som ett tecken på regeringens ovilja att ge folkrörelser möjlighet att på konferenser under EU-mötet framföra politiska krav som inte stämde överens med regeringens.

Efter ett möte mellan Attac och statsministern i slutet av april gick processen snabbare. I den slutliga formella ansökan begärde Attac och de två nätverken en halv miljon kronor vardera.

Inom Regeringskansliet övervägdes ärendet än en gång. Under själva toppmötesveckan beviljades 300 000 kronor. Beloppet skulle betalas ut till Fritt Forum som skulle fördela merparten vidare. Göteborgsaktionen 2001, Nätverket Göteborg 2001 och Attac erhöll 75 000 kronor vardera och återstoden gick till Fritt Forums arrangemang.

Ett skäl till att man beviljade organisationerna medel var att de ekonomiska stöd som delats ut dittills inte nått de ”arga radikala grupperna” som Roger Hällhag uttryckte det.

6.2.2. Utrikesdepartementet

Under år 1997 påbörjades de mer konkreta förberedelserna för EUmötet i Göteborg. Kontakter upprättades mellan Regeringskansliet och Göteborgs stad. Hotellrum och Svenska Mässan som möteslokal bokades tidigt.

Ett 2001-sekretariat inrättades i februari 1999 på Utrikesdepartementet och det fick statsministerns uppdrag att genomföra mycket av den praktiska planeringen. Under året drogs riktlinjerna upp för det fortsatta förberedelsearbetet.

Statsministern var huvudansvarig för planeringen. Han biträddes av statssekreteraren Lars Danielsson, Statsrådsberedningen och kommunalrådet Göran Johansson, Göteborgs stad. De hade till sitt förfogande en styrgrupp, som senare kom att kallas huvudprojektgruppen, med representanter för 2001-sekretariatet, Utrikes-

departementet, Göteborgs stad, Polismyndigheten i Västra Götaland, Säkerhetspolisen och Svenska Mässan Dessa styrde olika projektgrupper som ansvarade för bl.a. möteslokaler, konferensservice, media, information, inkvartering, transporter och IT.

Ordförande i huvudprojektgruppen var Inga Eriksson Fogh. Polisen representerades av polismästaren Håkan Jaldung, Polismyndigheten i Västra Götaland och kriminalkommissarien Kjell Vikström, Säkerhetspolisen. Säkerheten kring mötet hade hög prioritet. Inom Regeringskansliet bedömde man att det var betydelsefullt att samtliga projektgrupper var införstådda med säkerhetsarrangemangen. Eftersom polisen ansvarade för säkerheten ingick en representant från polisen i varje projektgrupp.

Beskedet om president Bushs besök i Göteborg kom sent och komplicerade slutplaneringen för samtliga inblandade. Under våren 2001 gick förberedelserna in i ett mycket intensivt skede. Då hade regeringens aktiviteter i samband med den tidigare redovisade dialogen med demonstranternas nätverk fastslagits. Polisen aviserade också att Regeringskansliet måste ha hög beredskap för sena ändringar om säkerheten skulle visa att vissa arrangemang inte skulle kunna genomföras, t.ex. den planerade middagen på Trädgårdsföreningen.

6.2.3. Göteborgs stad

Göteborgs stad beslutade tidigt att lansera sig som kandidat till att stå värd för det Europeiska rådets avslutande möte. En som engagerade sig var kommunalrådet Göran Johansson som såg chansen när Sverige skulle vara värd för ett EU-toppmöte för första gången. Han tyckte att ”ett sådant stort toppmöte i Europa sätter Göteborg på kartan och ger staden en image.”

6.2.3.1 Göteborgskonceptet

Göteborgs stad har sedan flera år tillbaka satsat på att vara en evenemangsstad av betydelse. Kommunen vill locka arrangörer av större konferenser, idrottsevenemang och internationella möten. Svenska Mässan, som har en stor hotell- och konferensanläggning så gott som mitt inne i staden, brukar också delta i planeringen.

Göran Johansson har uppgett att staden arbetar efter ”Göteborgskonceptet”. Det går ut på ett nära och informellt samarbete

mellan kommun, polis, hotell, köpmän samt andra företag och organisationer som kan beröras. Mycket av Göteborgs stads praktiska engagemang går via det kommunägda evenemangsbolaget Göteborg & Co.

Vid arbetet med att få EU-mötet förlagt till Göteborg följde kommunen Göteborgskonceptet. Under lanseringsperioden bearbetade Göran Johansson sina kontakter i regeringen, däribland statsminister Göran Persson. Medarbetarna i Göteborg & Co försåg tjänstemän inom Regeringskansliet med information om fördelarna med att förlägga mötet i Göteborg.

Samtidigt pågick ett antal projekt som kommunen planerade skulle vara färdiga till EU-mötet. Det gällde bland annat ett nytt hotell, andra tornet på Gothia, och ett vetenskapligt upplevelsecentrum, Universeum.

Efter det att regeringen i februari 1997 beslutat att förlägga mötet till Göteborg började förberedelserna. En uppdelning av arbetet gjordes. Regeringskansliet skulle planera för aktiviteterna som rörde själva EU-mötet och Göteborgs stad skulle arrangera de folkliga aktiviteterna i samband med mötet.

Göteborgsandan

Göran Johansson har uppgett att det i Göteborgskonceptet ingår en öppenhet mot omgivningen och att det var något som han ville skulle prägla EU-mötet i Göteborg. Han kallar det för Göteborgsandan. Han funderade över oroligheter som förekommit på andra toppmöten som Seattle, Prag och Nice och tyckte att Göteborgs samarbetsmodell borde vara ett sätt att få ett öppnare EU-möte. Han ställde sig också frågan om det går att genomföra ett toppmöte där man försöker minimera våldet.

Ett sätt var att få igång en dialog. Möjligheten öppnade sig när Göran Johansson fick kontakt med Mia Christersdotter Norman ungefär ett år före EU-mötet. Hon ville ordna en festival för det fria ordet. Organisationen Fritt Forum bildades och fick disponera ett stort område vid Pustervikskajen i centrala Göteborg under EU-mötet. Med tiden utvidgades kretsen med vilka Göteborgs kommun förde en dialog. Den formaliserades så småningom i den s.k. Måndagsklubben (se avsnitt 6.2.3.2 under rubriken Måndagsklubben).

Göran Johansson har uppgett att han inte hade någon samordning med polisen i Göteborg om att satsa på en öppen och mjuk

attityd mot demonstranterna i samband med EU-mötet. Visserligen känner han både länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och polismästaren Håkan Jaldung, men något gemensamt upplägg diskuterade de inte. Håkan Jaldung presenterade vid ett tillfälle för kommunstyrelsens ledamöter polisens taktik. Det visade sig att den stämde med kommunens önskemål. Polisen skulle, enligt vad Göran Johansson uppfattade, också ha ”en mjuk, icke provocerande linje”.

Göran Johansson har betonat att även om polisen deltar i arbetet vid större evenemang så har han, eller kommunen, inte några synpunkter på polisens planering. Han har heller inte försökt påverka polisens bedömning av t.ex. säkerhetsläget.

Göran Johansson ansåg att Göteborgsandan blev ännu mer angelägen att vidmakthålla efter händelserna vid finansministrarnas EU-möte i Malmö den 20–22 april 2001 (se kapitel 5). Händelserna i Malmö hade påverkat många ungdomar som förberedde aktioner under EU-mötet i Göteborg. Han har berättat att efter Malmöhändelserna noterade han att demonstranter tvivlade på att polisen menade allvar med ”den öppna mjuka attityden”. Han konstaterade också att demonstranter var övertygade om att polisen hade tränat inför toppmötet i Göteborg under polisinsatsen i Malmö.

Göran Johansson blev orolig och framförde till Håkan Jaldung hur allvarligt han såg på situationen. Han påpekade att förtroendet mellan polis och demonstranter höll på att ”rinna rakt ut i sanden”. Göran Johansson har vidare uppgivit att han tror att det som hände i Malmö kom att påverka händelseutvecklingen i Göteborg.

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås har förklarat att polismyndigheten lyssnade på regeringens signaler och den allmänna debatten. Det påverkade polisarbetet och att det fick polisledningen att tänka sig för och ta det försiktigt så att den inte trappade upp situationen. Hon har uppgett: ”Jag personligen har känt ett kraftigt tryck.”

Håkan Jaldung har sagt att polismyndigheten var positiv till att Göteborg skulle vara en ”öppen stad”.

6.2.3.2 Göteborg & Co

Det var kommunens bolag Göteborg & Co:s uppgift att praktiskt få Göteborg att framstå som en öppen stad för såväl Göteborgarna

som besökare. Leif Nilsson, evenemangschef på Göteborg & Co, har beskrivit uppgiften:

”Alla som besökte Göteborg skulle känna sig väldigt välkomna oavsett om de demonstrerade eller om de var på Mässan. Var du här för att demonstrera så skulle du få göra det och då skulle vi ta hand om dig också.”

Göteborg & Co deltog i förberedelsearbetet genom att:  via programrådet delta i planeringen av kulturevenemang  ordna boendet för demonstranterna  framställa ett välkomstpaket till demonstranterna  delta i Måndagsklubben  ordna faciliteter i staden

Programråd

Ett programråd tillsattes med representanter från kultur Göteborg, Göteborgs stadsteater, kommunens miljöförvaltning, Stadsmuseet, Göteborgs filmfestival, Göteborgslokaler och Fritt Forum. De arbetade med att genomföra ett kulturprogram som skulle synas över hela staden och pågå från början av juni år 2001 och över toppmötet.

Välkomstpaket och faciliteter

Göteborg & Co utarbetade tillsammans med demonstranternas nätverk ett informationspaket till de anländande besökarna som skulle bo på stadens skolor. I paketet fanns bl.a. en karta där man hade märkt ut skolorna, Lagerhuset där incheckning till boendet skulle ske, demonstrationsvägarna, toaletter, turistinformation. En lista på viktiga telefonnummer ingick också.

Göteborg & Co arbetade med att ordna transporter, mat och toaletter för de anländande demonstranterna. Göteborgs stad stod för kostnaderna för högtalaranläggningen vid bl.a. Götaplatsen där möten skulle hållas. Kommunen lånade också ut lokalen Lagerhuset vid Heurlins plats. Den utnyttjades i första hand av Göteborgsaktionen 2001, Attac och IMC (Independent Media Center). Nätverket Göteborg 2001 hade redan ett kansli.

Måndagsklubben

Måndagsklubben kom att få stor betydelse för slutfasen i planeringen av arrangemangen inför EU-mötet för Göteborgs stad, Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg, Attac och polisen. Gruppen formerades successivt från mars 2001. Namnet Måndagsklubben kom att användas först mot slutet av samarbetsperioden.

Fritt Forum hade, som tidigare nämnts, beviljats ekonomiskt stöd av bl.a. Göteborgs stad för att genomföra det fria ordets festival. En av de ansvariga, Mia Christersdotter Norman, var intresserad av att få med de övriga organisationerna i planeringsarbetet med kommunen. I slutet av mars 2001 förde Mia Christersdotter Norman samman Leif Nilsson, Göteborg & Co, med Hans Abrahamsson och Helena Tagesson, båda från Attac. Leif Nilsson ansåg att det fanns skäl att gå försiktigt fram om de skulle lyckas få igång en dialog med samtliga parter.

Ett informellt möte mellan Attac:s Hans Abrahamsson och Helena Tagesson samt Göran Johansson och Leif Nilsson skedde den 11 april. De enades om att testa hur nätverken skulle ställa sig till ett samarbete med kommunen genom att först låta Leif Nilsson representera kommunen i ett möte med dem.

Leif Nilsson träffade de båda nätverken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg samt Attac i slutet av april. Han har berättat hur representanter för nätverken anklagade honom för att vara en av etablissemangets ”Goa-gubbar” och för att kommunen inte hjälpte till med boende och service för demonstranter.

I början av maj var det dags för Göran Johansson att träffa organisationsföreträdarna. Mötet avlöpte väl. Resultatet blev att kommenderingschefen Håkan Jaldung från polismyndigheten skulle delta vid nästa träff. Mötet hölls en kort tid efter det att polisen bildat en specialenhet, kontaktgruppen (PT-gruppen). Håkan Jaldung passade vid detta tillfälle på att presentera chefen för kontaktgruppen, Göran Nordenstam. Kontaktgruppens uppgift var att föra dialog om planeringen av bl.a. demonstrationerna med de olika organisationerna (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken

Kontaktgruppen).

Måndagsklubben träffades i Världshuset vid Pustervikskajen där Göteborgs universitets centrum för freds- och utvecklingsforskning har sina lokaler. Den hann med sex träffar från det att polisen anslöt sig till gruppen och fram till första veckan i juni. Under EUveckan var det möten varje dag.

Det var informella sammankomster. Deltagarna skiftade till antal och personer, men representerade i huvudsak Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg, Attac, polisens kontaktgrupp, Göteborgs stad och Fritt forum. De ämnen som behandlades rörde framförallt praktiska problem som ordningsfrågor i samband med demonstrationerna, boende för tillresta demonstranter, transporter och mat samt genomförandet av storbildsdialogerna.

Nätverket Göteborg förhöll sig avvaktande till Måndagsklubben, enligt en av dess representanter, Jan Strömqvist. Han har förklarat att de ansåg att dialogen med de sex poliserna i kontaktgruppen var värdefull för nätverkets planering. I övrigt ville nätverket inte att deras organisationer skulle ”bli beblandade med syndikalisterna” och andra liknande grupperingar. (Syndikalisterna ingick i Göteborgsaktionen.) Nätverket Göteborg ville organisera sin demonstration utan inblandning av de övriga demonstrantgrupperna i Måndagsklubben. Skälet var, enligt Jan Strömqvist, att Nätverket Göteborg, till skillnad från Göteborgsaktionen och Attac, inte tillät maskering i sin demonstration, vilken skulle arrangeras fredagen den 15 juni 2001.

Demonstranternas boende

Göteborgs stads agerande i boendefrågan

I Göteborgs stads öppna anda ingick att låta ungdomar, som anlände för att demonstrera eller delta i aktiviteterna runt om i staden, bo på skolor. Likartad gästfrihet som vid fotbollsevenemanget Gothia Cup borde gälla, enligt kommunalrådet Göran Johansson. Kommunen ville bidra till att ungdomarna under ordnade former hade någonstans att bo. Leif Nilsson, Göteborg & Co har ställt frågan:

”Var hade annars alla varit? De hade ju varit på stan, de hade belägrat Vasaparken, Avenyn och överallt. Nu fick alla ett anständigt ställe att vara på.”

Göran Johansson har framhållit att beslutet om boendet skedde i samråd med Polismyndigheten i Västra Götaland, ett arbetssätt som de brukar följa vid större arrangemang. Under våren 2001 fördes också diskussioner med nätverkens företrädare. Kommunen åtog sig att ta fram drygt 10 000 övernattningsmöjligheter. Behovet stannade på 9 000 platser.

Vid ett möte den 31 maj 2001 med representanter från kommunen, polismyndigheten och Göteborg & Co framkom att Hvitfeldtska gymnasiet skulle bli ”en samlingspunkt och informationscentral för aktivisterna”, enligt en promemoria upprättad i polismyndigheten. Göteborgsaktionen 2001 planerade att hålla en motkonferens och förlägga flera seminarier på gymnasiet. Fältbiologerna, som ingick i Göteborgsaktionen, var en av de organisationer som skulle ha sammankomster på skolan. Vi lämnar i avsnitt 6.2.8 en beskrivning av arrangörerna av demonstrationer, möten och seminarier.

Kommunen hyrde ut sammanlagt 16 skolor till Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg 2001 och Attac. Skolorna fördelades av kommunen mellan demonstrationsorganisationerna. Polisen var närvarande vid dessa möten då skolorna fördelades, enligt Leif Nilsson. Göteborgsaktionen hade i ett tidigt skede, hösten 2000, framställt önskemål om att få tillgång till Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna. Kommunen lät därför Göteborgsaktionen och Attac hyra bl.a. dessa skolor.

Kommunen och demonstrationsorganisationerna skrev kontrakt om uthyrning och kommunen ställde vissa villkor. Ett var, enligt Göran Johansson, att uthyrning av skolor bara skulle ske till de nätverk som hade av polisen godkända demonstrationstillstånd. Övriga villkor som kommunens fritids- och föreningsförvaltning ställde var bl.a.:  Organisationerna skulle utse bovärdar för varje skola.  Bovärdarna skulle utbildas.  Bovärdarna skulle kontrollera att inga obehöriga tog sig in i

skolorna.  Bovärdarna skulle informera de boende om utrymningsvägar

och övrigt som gällde brandskyddssäkerhet.  Organisationerna skulle kvittera ut ett antal boendekort.  De boende skulle få lösa boendekort med namn och person-

nummer. Uppgifterna skulle dock inte överlämnas till polisen.  Boendekorten skulle kosta 35 kronor för en natt, 65 kronor för

två nätter. Fem kronor av summan skulle utgöra betalning för allmänna kommunikationer.  Skolans vaktmästare, som skulle finnas angiven på en av kom-

munen upprättad lista, skulle vara kontaktman. Han/hon skulle hjälpa till med praktiskt arbete på respektive skola.

 Den ekonomiska redovisningen skulle organisationerna göra

efteråt till kommunen.  Nätverken/hyresgästen skulle stå för eventuell skadegörelse.

På de större skolorna utsågs även skolvärdar som hade det övergripande ansvaret. Uthyrningen av skolorna inbringade närmare 320 000 kronor. Totalt såldes cirka 3 900 boendekort. De boende betalade även för den mat som serverades på skolorna.

Göran Johansson hörde inte några varningssignaler från t.ex. polisen om att det kunde innebära vissa säkerhetsrisker att hyra ut skolorna till nätverken. Han har menat att om polisen kommit till dem och diskuterat och sagt att det inte var lämpligt att upplåta skolorna så hade man antagligen inte gjort det.

Polisens agerande i boendefrågan

Polismyndigheten i Västra Götaland deltog i arbetet med att ta fram lämpliga skolor för övernattning.

Myndighetens kontakt med Göteborgs kommun om boende för demonstranter skedde inledningsvis genom chefen för planeringsstaben Peter Jigström. Även ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg hade samtal med kommunens representanter om boendet. I mars 2001 delgav han biträdande stadsdirektör Arne Heldtander, Göteborgs kommun, polisens farhågor om att låta demonstranterna bo på de centralt belägna gymnasierna Schillerska och Hvitfeldtska samt polisens önskemål om att kommunen skulle upplåta enbart skolor i ytterområdena.

Arne Heldtander har sagt att Lars Berg vid ett möte ”förmedlade en del farhågor beträffande boendet i Hvitfeldtska gymnasiet”. Han har vidare berättat att Lars Berg framförde denna synpunkt först då överenskommelse träffats med demonstranternas organisationer om hyra av skolor för boende. Arne Heldtander har sagt att ”vi kunde bara konstatera att det var fait-à-compli, farhågorna kom för sent”. Han har vidare förklarat att det skulle vålla problem om Göteborgs stad skulle dra tillbaka sitt löfte om att hyra ut skolorna. Såvitt han kan minnas vidarebefordrade han inte polismyndighetens farhågor om Hvitfeldtska gymnasiet till kommunalrådet Göran Johansson.

I början av maj 2001 bildades en arbetsgrupp inom Göteborgs kommun som hade till uppgift att lösa praktiska frågor kring inkvartering, tältläger, transporter, toaletter m.m. Polismyndig-

hetens representanter var Margareta Schlüter och Karin Blegel som båda tjänstgjorde på kriminalunderrättelseroteln.

På kriminalunderrättelseroteln konstaterade man att det via Internet spreds att Göteborgs kommun ställde upp med inkvartering och mat under EU-veckan till en låg kostnad. Poliserna på roteln såg en fara i att hyra ut skolor till subventionerade priser eftersom det skulle kunna locka militanta demonstranter till Göteborg. De ansåg att det var olämpligt att hyra ut centrala skolor som Hvitfeldtska gymnasiet.

Kommunens åtagande om logi och transport för demonstranter var ett skäl till att polismyndigheten den 7 maj 2001 skrev en andra komplettering av sin hotbild (se vidare avsnittet 6.2.6.6 Polisens hotbilder).

Under våren 2001 förekom inom polismyndigheten diskussioner om hur polisen skulle förhålla sig till kommunens erbjudande om att hyra ut skolor till demonstranter. Karin Blegel förde sådana samtal med chefen för planeringsstaben Peter Jigström. Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att polismyndigheten av förtroendeskäl inte kunde motsätta sig uthyrning av skolor.

I kommunens arbetsgrupp framförde polismyndigheten ett önskemål om att Göteborg skulle hyra ut endast skolor som låg väster om Svenska Mässan. Polismyndigheten ansåg att man därmed kunde undvika att få demonstrationståg in mot centrala Göteborg från två håll. Önskemålet uppfylldes med något eller några undantag.

Vid polismyndighetens tidiga bedömningar av hur stort område som skulle avspärras utgick polismyndigheten från vad som krävdes för att upprätthålla ordning och säkerhet. Beslut om avspärrningar kring Svenska Mässan fattades den 7 juni 2001 och kom att omfatta ett område som inkluderade Burgårdens och Katrinelunds gymnasier. Polismyndigheten behövde disponera Samskolan, Buråsskolan och Johannebergsskolan för daginkvartering av poliser i yttre tjänst under EU-kommenderingen. Dessa skolor blev därmed aldrig aktuella för uthyrning.

Fördelningen av de utvalda skolorna skedde i samråd mellan kommunen och organisationerna. Polismyndigheten var, som vi tidigare nämnt, närvarande enligt Leif Nilsson. Håkan Jaldung har uppgett att om polisen lagt sig i hade man tappat förtroendet och ”riskerat att de tillresta struntade i polisens beslut och rekommendationer”.

Dagarna före EU-mötet visade det sig att polisen inte fick tillträde till lokaler som Göteborgs kommun upplåtit till Göteborgs-

aktionen och Attac. Det gällde bl.a. Hvitfeldtska gymnasiet (se avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet).

Säkerhetspolisens synpunkter på boendet

Direktör Thomas Tibell, idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs stad kontaktade i början av november 2000 chefen för Säkerhetspolisens västa sektion Margareta Nilsson. Han förhörde sig om det fanns några synpunkter från polisens sida på att upplåta skolor åt organisationer för övernattning. Hon sade att hon skulle kontakta polismyndigheten.

Margareta Nilsson har uppgett att hon delgav Thomas Tibell sin uppfattning att kommunen borde undvika att hyra ut de mest centralt belägna skolorna, dvs. Hvitfeldtska gymnasiet och Schillerska gymnasiet, och i stället ordna en mer perifer förläggning. Hon har vidare uppgett att hon delgav uppfattningen också till chefen för planeringsstaben Peter Jigström vid ett samtal under våren 2001.

Peter Jigström har förklarat att han inte har någon minnesbild av samtalet.

I Säkerhetspolisens hotbildsrapport från den 22 maj 2001 angavs att hotbilden var hög beträffande inhemsk extremism med betydande risk för angrepp. Säkerhetspolisen skrev bl.a. följande:

Svenska aktivister ur den autonoma miljön hade deltagit i internationella möten i syfte att saluföra GBG 2001 och locka utländska anarkistiska och autonoma grupper att delta i protesterna. Skolor hade

hyrts som logi för tillresande.

Incheckning och fördelning av boendeplatser

Kommunen hyrde Lagerhuset på Heurlins plats, nära Folkets Hus vid Järntorget. Lokalen fick disponeras av Göteborgsaktionen och Attac där de hade kansli under EU-mötet. På kansliet ägde incheckning och fördelning av boendeplatser rum .

I Lagerhuset fanns också en nyhets- och informationsbyrå, Independent Media Center (IMC) som hade sin redaktion på fjärde våningen. IMC hyrde lokalen under EU-mötet av Nätverkstan Kultur i Väst AB.

I motsats till flertalet andra skolor var Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna tillgängliga för övernattning redan från

tisdagen den 12 juni 2001. Demonstranter som anlände tidigt till Göteborg kom därmed att i stor utsträckning förläggas på de båda gymnasierna.

Nätverket Göteborg 2001 ansvarade för Kungsladugårdsskolan och Nordhemsskolan. Det var framförallt demonstranter från övriga nordiska länder som bodde på dessa skolor. Nätverket Göteborg 2001 åtog sig inte att boka rum för enskilda tillresta demonstranter.

6.2.4. Räddningstjänsten

I Göteborgs Räddningstjänstförbunds uppgifter ingår ambulansverksamhet och brandsläckning. På sensommaren år 2000 startade planeringen inför EU-toppmötet. Ansvarig var brandingenjören Per Jarring.

Planeringen skedde i samråd med bl.a. Utrikesdepartementet, Göteborgs stad, Göteborg & Co, Polismyndigheten i Västra Götaland och Svenska Mässan. Till en början handlade den om hur trafikomläggningar och avstängningar av Göteborgs stad skulle påverka framkomligheten för Räddningstjänstens del.

Oroligheterna under EU-toppmötet i Nice i december 2000 påverkade diskussionerna med samarbetsparterna och den egna planeringen. Räddningstjänsten anpassade sina förberedelser till en mer hotfull situation. Tankarna på ett nytt sätt att arbeta inför större händelser tog form hos räddningschefen Åke Jacobsson. I mars 2001 tillsatte han en stab. Den bestod av sex personer och leddes av Per Jarring.

Planering efter alternativa scenarier

Det är rutin att Räddningstjänsten vid större händelser får information om hotbilder från Polismyndigheten i Västra Götaland. Inför EU-mötet tyckte Per Jarring att polismyndigheten uppträdde annorlunda. Han noterade att den inte ville tala om vad polisen trodde skulle hända. Han har vidare uppgett att ”mycket runt mötet var litet hemligare” och att det var ”litet svårare att komma åt informationen än det kanske är för en annan aktivitet”. Polisen talade, enligt Per Jarring, mycket om dialogen som den hade med de organisationer som hade fått tillstånd att demonstrera och fått lov att hyra kommunens skolor.

Räddningstjänsten utgick från vad som hänt vid tidigare toppmöten, däribland Nice, då ett flertal bränder inträffade. Utifrån detta skissade Räddningstjänsten på två alternativa hotbilder.

Alternativ 1 var en situation där det för Räddningstjänstens del skulle bli aktuellt att klara ett antal mindre, eller medelstora bränder, till exempel i en banklokal, i en McDonalds-restaurang eller i bilar.

Alternativ 2 handlade om att ha en beredskap för större sabotage som skulle kunna skapa ett omfattande kaos.

Enligt båda alternativen måste Räddningstjänsten vara beredd på att mycket folk skulle röra sig ute i staden. Samtidigt skulle stora områden vara avspärrade. De fick räkna med att framkomligheten för räddningsfordonen skulle försvåras.

Strategi

Räddningstjänstens stab arbetar i olika beredskapsnivåer – den gröna är normalläge, den gula är förhöjd beredskap och den röda är högsta nivå. Om något inträffar växlar staben upp till gul nivå genom att ringa runt och kalla in folk till tjänstgöring.

Inför och under EU-mötet bestämdes att staben skulle befinna sig i gult beredskapsläge hela tiden, det vill säga räddningsarbetet skulle kunna gå igång omedelbart. Därtill skulle Räddningstjänsten  själva inhämta information om var deras insatser behövdes  ha en extra ledningsfunktion igång för att kunna hantera flera

parallella händelser  hålla ett antal styrkor i beredskap så att Räddningstjänsten all-

tid skulle ha någon styrka att sätta in (planering för grundberedskap)  arbeta med ”en offensiv beredskapsomflyttning”, vilket innebar

att styrkor skulle befinna sig ute i staden nära händelsernas centrum för att snabbt kunna rycka in vid behov

Ett 40-tal personer inom Räddningstjänsten arbetade extra med förberedelserna för EU-mötet och under själva mötet. Extra släcknings- och ambulansfordon lånades in.

Under själva mötesdagarna tillsatte Räddningstjänsten en brand- och ambulansutbildad observatör i polisinsatsernas ledningsfordon. Det visade sig nämligen, enligt Per Jarring, redan på torsdagen vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet att Räddningstjänstens upp-

ställningsplats inte gick att samordna med polisens. Per Jarring har framhållit betydelsen av närhet till polisens ledningsfordon för att snabbt kunna rycka in vid behov.

Räddningstjänsten ville, som vid tidigare tillfällen, ha en plats i polismyndighetens kommenderingsstab för sitt samverkansbefäl. Dennes uppgift var bl.a. att snabbt vidarebefordra information därifrån. Polismyndigheten avstyrkte begäran.

6.2.5. Beredskapsenheten m.m.

Sjukvårdens beredskapsenhet ska samordna insatser som berör sjukvårdens organisation i Västra Götalandsregionen. Föreberedelserna bygger i stor utsträckning på hotbilder från Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen. Beredskapsenheten har redovisat sitt arbete i rapporten EU:s toppmöte 15–16 juni 2001, rapport om sjukvårdens agerande i Västra Götalandsregionen. Samarbetet med polisen startade ungefär ett år före EU-mötet. Beredskapsenheten skriver i rapporten att polisens bedömningar om hotbilden var ”tämligen hög” och man planerade därefter.

Beredskapsenhetens förberedelser gick ut på att organisera och förstärka resurserna inom sjukvården genom bl.a. följande åtgärder:  Sahlgrenska universitetssjukhus och Kungälvs sjukhus akut-

mottagningar förstärktes.  Övriga sjukhus förberedde sig på att ta emot överflyttningar

från Göteborgssjukhusen.  Primärvården fick ökad bemanning.  Specialistläkare organiserades så att de kunde göra ”hembesök”

på hotellen.  Ambulanssjukvården förstärktes med elva ambulanser  En ambulans med narkossköterska iordningsställdes till presi-

dent Bush.  Ledningsgrupper för katastrofläge stod i beredskap.  En ledningsstab för tjänst dygnet runt på tio schemalagda per-

soner förbereddes för tiden 13–16 juni.  En samverkansperson med uppgift att vara uppdaterad på hän-

delseutvecklingen utsågs och skulle sitta i polishuset.

Samma problem uppstod för Beredskapsenheten som för Räddningstjänsten. Samverkanspersonen fick inte plats i polisens stab

vilket annars är brukligt vid större insatser. Beredskapsenheten skriver i sin utvärdering av EU-mötet att det är ”viktigt att få snabb information om händelserna för att förbereda sjukhusen”. Den nya ordningen innebar att ”samverkanspersonerna aldrig var uppdaterade avseende det aktuella händelseförloppet” utan de fick information via radio, TV och polisradion.

Katastrofsamordningsgruppen

I slutet av april 2001 utökades Göteborgs stads ordinarie katastrofsamordningsgrupp och fick namnet Göteborgs-samordningsgruppen. I den ingick representanter för 15 förvaltningar och bolag inom Göteborgs stad. Gruppen träffades varje dag från den 5 juni för en lägesbeskrivning inför EU-toppmötet. Från den 12 juni höll gruppen sina möten i Gårda brandstation. Information från polismyndigheten förmedlades till gruppen.

Det skall alltid gå att snabbt sammankalla gruppen vid större påfrestningar på samhället. Ledamöterna samlas vid sådana tillfällen i Räddningstjänstens lokaler i Gårda. Gruppen ska ha ett mer övergripande perspektiv och lägger sig inte i det praktiska arbetet ute på fältet.

6.2.6. Polisen

6.2.6.1 Bakgrund

Polisinsatsen under EU-toppmötet i Göteborg var en av de största någonsin i Sverige. Förutom att skydda och säkerställa själva Europeiska rådets möte och president Bushs besök skulle polisen garantera säkerheten vid en mängd aktiviteter som pågick i anslutning till dessa två händelser.

Polismyndigheten i Västra Götaland hanterade 43 olika demonstrationer där sammanlagt 50 000 demonstranter deltog, enligt polisens uppskattning. Under de tre aktuella dygnen den 14–16 juni 2001 hade polismyndigheten 600 polisinsatser, varav några fick stor uppmärksamhet. Det gäller bl.a. vid Hvitfeldtska gymnasiet, Götaplatsen/Kungsportsavenyn, Vasaplatsen, Järntorget och Schillerska gymnasiet.

Sammantaget hade polismyndigheten cirka 2 500 poliser till sitt förfogande de tre dagarna. Poliseskorterna kring EU:s ledare och presidenten Bush krävde stora polisresurser. En del poliser behövdes vid flygplatserna Landvetter och Säve dit delegationerna

anlände. Andra skulle garantera säkerheten vid Svenska Mässan där EU-mötet hölls. Flera upplevde några av sina värsta dygn i sin tjänsteutövning då poliser och demonstranter drabbade samman.

6.2.6.2 Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsens organisation och uppgifter har beskrivits översiktligt i avsnitt 3.2. En av Rikspolisstyrelsens huvuduppgifter är att verka för samordning inom polisväsendet. Det innebär att Rikspolisstyrelsen skall svara för ”samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande” (3 § 2 förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

I nämnda avsnitt har vi även redogjort för definitionen av särskild händelse. Enligt föreskriften FAP 201-1 är en särskild händelse ”en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa sina uppgifter måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild ordning”.

En särskild händelse är alltså av en sådan karaktär att polisinsatserna inte kan genomföras inom den vardagliga linjeorganisationen. Polismyndigheterna brukar dock normalt klara sådana situationer utan Rikspolisstyrelsens inblandning.

Inför Sveriges EU-ordförandeskap var det således en uppgift för Rikspolisstyrelsen att ta ställning till hur den skulle genomföra en samordnad planering av resurserna inom polisväsendet inför cirka 80 EU-möten som skulle hållas på olika platser i Sverige.

Rikspolisstyrelsens EU-förberedelsegrupp

Rikspolisstyrelsen började planeringen inför Sveriges EU-ordförandeskap i augusti 1998 då en EU-förberedelsegrupp bildades. Uppgiften blev att utarbeta underlag och förslag till beslut av rikspolischefen i samband med det svenska ordförandeskapet i EU. Det innebar att förberedelsegruppen skulle ”utreda vilken organisation och vilka arbetsformer som inom polisen skall gälla under ordförandeskapet, rekrytera personal för att bemanna organisationen, kompetensutveckla personalen i språk, EU-kunskap, förhandlingskunskap, utbytestjänstgöring m.m.”

Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp

Rikspolischefen Sten Heckscher har förklarat att Rikspolisstyrelsen tog sitt samordningsansvar genom att bl.a. tillsätta en operativ förberedelsegrupp. Den tillsattes den 23 juni 1999 och fick följande uppdrag:

Mot bakgrund av den information som Utrikesdepartementet kan förväntas lämna bör Rikspolisstyrelsen tillsammans med företrädare för polismyndigheterna, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen göra bedömningar av om det av polisoperativa skäl skulle finnas hinder för ett genomförande av den tilltänkta mötesplanen. Sådana bedömningar kan exempelvis leda till att mötesschemat justeras. För att kartlägga vilka problem som kan vara förknippade med dessa operativa frågor bör en särskild arbetsgrupp bildas. Gruppen bör ha till uppgift att identifiera eventuella problemområden och att beskriva ansvarsfördelningen. Gruppen bör också översiktligt beskriva resursåtgången för planering och genomförande av ”stort” respektive ”litet” möte. --- Inrättandet av den nu nämnda arbetsgruppen innebär inte att ansvar för åtgärder flyttas.

Polismästaren Håkan Jaldung utsågs till ordförande i den operativa förberedelsegruppen. Skälet till att han utsågs var att han var chef för länsordningspolisen vid Polismyndigheten i Västra Götaland och därmed skulle ansvara för förberedelserna inför toppmötet i Göteborg i juni 2001.

Rikspolischefen har förklarat: ”Att Rikspolisstyrelsen använder personer utifrån polisorganisationen i arbete som initieras centralt är ingen nyhet.”

Håkan Jaldung anses enligt rikspolischefen vara expert på ordningspolisverksamhet.

Övriga ledamöter i arbetsgruppen var polisöverintendenten Margareta Linderoth, Säkerhetspolisen, polisintendenten Stig Pettersson, Rikskriminalpolisen och poliskommissarien Lennart Petersson, Rikspolisstyrelsen.

I den slutliga handläggningen av beslutet att tillsätta den operativa förberedelsegruppen deltog rikspolischefen, överdirektören vid Rikspolisstyrelsen Olof Egerstedt, Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson och Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén. Föredragande var byråchefen Mats Öhrström.

Anders Eriksson har berättat att deltagarna diskuterade vem som skulle utses till ordförande i Rikspolisstyrelsens operativa förbe-

redelsegrupp. Han uppfattade att det var Polismyndigheten i Västra Götaland som drev frågan om att Håkan Jaldung skulle bli ordförande. Anders Eriksson ansåg dock att Håkan Jaldung saknade tillräcklig kompetens för uppgiften. Han framförde att Margareta Linderoth, som tidigare hade varit polismästare i den öppna polisen och därför hade erfarenhet av såväl den öppna polisens arbete som säkerhetspolisens arbete, var lämpligare för uppdraget.

Anders Eriksson har berättat att diskussioner uppstod om bl.a. hur ansvaret och uppgifterna skulle fördelas mellan Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västa Götaland. De rörde vem som under EU-mötet skulle ansvar för säkerhetsarbetet.

Överväganden av Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp

Den operativa förberedelsegruppens arbetsformer

Det rådde enligt vad som har uppgivits stor oenighet mellan å ena sidan Håkan Jaldung och å andra sidan de tre övriga ledamöterna. De hade framförallt svårt att enas om bl.a. ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen när det gällde den övergripande planeringen och samordningen av polisens resurser. Därtill drev Håkan Jaldung frågan om vem som skulle ansvara för livvaktsskyddet under EU-kommenderingen. Margareta Linderoth har berättat:

”Arbetet i den här gruppen bestod mest av bråk i åtta månader. Vi hade helt olika uppfattningar och därmed sagt att vi var tre mot en. Håkan hade en uppfattning och vi andra hade en annan. Vi var rätt osams kan jag säga.”

Lennart Petersson har beskrivet arbetet i liknande ordalag: ”Det fanns två läger. Det fanns ett läger för Rikspolisstyrelsen och ett läger i form av Jaldung. Vissa saker var vi överens om, vissa andra var vi inte överens om. På sluttampen så blev det rätt så hårt och knöligt.”

Stig Pettersson förundrades över atmosfären i gruppen: ”Det var en mycket märklig atmosfär. Vi skulle kriga om något så viktigt som att polisen skulle sköta sitt arbete när Sverige skulle vara ordförande i EU.”

Håkan Jaldung har sagt att ledamöterna inte var överens i vissa frågor, men att slutresultatet blev en rapport som alla kunde ställa sig bakom.

Den operativa förberedelsegruppen träffades vid tre tillfällen under tre dagar. Den hade sammanlagt konferens i nio dagar för att diskutera på vilket sätt Rikspolisstyrelsen skulle samordna planeringen inför ordförandeskapet. När sista mötet började hade ledamöterna inte enats på en enda punkt och det var bara några dagar innan de skulle lämna sin rapport till rikspolischefen.

De tre ledamöterna Stig Pettersson, Lennart Petersson och Margareta Linderoth anser att Håkan Jaldung ville planera och genomföra EU-kommenderingen i Göteborg utan inblandning från Rikspolisstyrelsen. Detta präglade förhandlingarna i den operativa förberedelsegruppen.

Bedömning av hinder mot regeringens mötesplan

Den operativa förberedelsegruppen skulle bedöma om det fanns anledning för regeringen att ändra den tänkta mötesplanen. Regeringen hade hösten 1999 ännu inte bestämt hela mötesplanen. Ytterligare möten och platser för dessa skulle fastställas.

Gruppen skrev att Säkerhetspolisen hade upprättat den första av flera hotbilder avseende ordförandeskapet. Av den framgick att det förelåg ringa risk för angrepp mot de då kända mötena.

Gruppen enades utan omfattande diskussioner. Den skrev i sin rapport:

Enligt Säkerhetspolisens bedömning kommer dock inte hotbilden i stort att förändras oavsett beslutade orter. Med de beslutade mötesplatserna som utgångspunkt har arbetsgruppen efter samråd med berörda polismyndigheter funnit att ett antal myndigheter har behov av resursförstärkning och specialistkompetens. Det har även framkommit att det finns vissa utbildnings- och investeringsbehov. Sammantaget är dessa problem inte större än att de hinner lösas före år 2001. Således har gruppen funnit att det i nuläget inte föreligger något hinder mot de tilltänkta mötesplatserna.

Oenighet om central samordning av resurserna

Ordförandeskapet i EU skulle beröra ett stort antal polismyndigheter (exakt hur många var ännu inte känt) och sammantaget kräva en omfattande polisinsats. Till skillnad från Håkan Jaldung ansåg den operativa förberedelsegruppens övriga ledamöter att detta räckte som skäl för att samordning och övergripande planering

skulle ske centralt, det vill säga av Rikspolisstyrelsen tillsammans med de polismyndigheter som skulle beröras av EU-mötena. Polismyndigheterna skulle dock fortfarande ansvara för den lokala planeringen och verksamheten på plats.

Håkan Jaldung ville å sin sida ha inflytande över planeringen. Han ville inte att den skulle styras från Rikspolisstyrelsen. Enligt honom var det de övriga polismyndigheterna som ansvarade för EU-möten var av samma åsikt.

Ett stort antal poliser från hela landet skulle vid olika tillfällen arbeta tillsammans under ordförandeskapsperioden. Det gällde framförallt under toppmötet i Göteborg. Förespråkarna för en samordnad planering påpekade behovet av att poliserna hade samma bas att stå på när det gällde organisation, taktik, polisspråk, nomenklatur, ordergivning och utrustning. De hänvisade till polisens förberedelser inför Europamästerskapen i fotboll år 1992. Den satsning som gjordes då förbättrade poliskårens kompetens och utrustning. Närmare 4 800 poliser från samtliga polismyndigheter utbildades och tränades för uppdraget. När mästerskapen inleddes hade poliskommenderingen en väl förberedd reserv att tillgå, inte minst vid sena och akuta behov av förstärkningar. Den samkörda planeringen gav också en långsiktig effekt. I flera år efter fotbolls-EM kunde polismyndigheter runt om i landet begära förstärkning från andra myndigheter i förvissning om att de poliser som tjänstgjort under EM hade kompetens och utrustning.

Rikspolisstyrelsens ledamöter har berättat att Håkan Jaldung var emot en samordnad planering efter t.ex. den modell som prövats vid fotbolls-EM. Han kunde tänka sig en central samordning, men den skulle styras av Polismyndigheten i Västra Götaland och inte av Rikspolisstyrelsen. Övriga ledamöter ansåg å sin sida att de inte hade mandat att lämna över en uppgift som ligger på Rikspolisstyrelsen till en av landets polismyndigheter.

Håkan Jaldung har förklarat att förutsättningarna för polisen inför EM i fotboll år 1992 var annorlunda än de var inför EUmötena år 2001. År 1992 var standarden på polisens utbildning och utrustning mycket sämre än vad den var inför EU-ordförandeskapet. Dessutom var EM i fotboll en händelse som det var svårare att planera inför eftersom polismyndigheterna i förväg inte visste vilken myndighet som skulle beröras och på vilket sätt.

Ledamöterna enades till slut om en kompromiss. De föreslog att Rikspolisstyrelsen skulle tillsätta en samordningsgrupp med följande mandat:

Denna grupp skall endast ha en samordnande och stödjande funktion. Gruppen fråntar inte respektive polismyndighet och Säkerhetspolisen deras skyldigheter att själva planera inför respektive möte. Rikspolisstyrelsen utser enligt nu gällande arbetsordning för Rikspolisstyrelsen, en representant för Rikskriminalpolisen som sammankallande för gruppen. Samtliga berörda polismyndigheter och Säkerhetspolisen utser vardera en deltagare. För att gruppen på ett bra sätt skall kunna hjälpa och stödja polismyndigheterna i sitt planeringsarbete bör deltagarna vara på nivån ansvarig handläggare av planeringen vid varje myndighet.

Förutsättningarna för en sådan samordningsgrupp blev därmed annorlunda än inför EM, enligt ledamoten Lennart Petersson. Då tillsattes en ledningsgrupp med en representant från Rikspolisstyrelsen som ordförande och samtliga berörda länspolismästare som ledamöter. Till sitt förfogande hade de en grupp som såg till att samordningen genomfördes.

Nu, inför EU-toppmötet, fick samordningsgruppen en betydligt svagare position, enligt Lennart Petersson. Han har konstaterat att samordningsgruppens arbete blev beroende av frivillighet och välvilja från de berörda polismyndigheterna. Det fanns nämligen inget beslut eller något direktiv som band myndigheterna att ställa upp på en samordning av utbildning, utrustning och polisförstärkning.

Håkan Jaldung har förklarat att han inte ville ha en samordningsgrupp som skulle kunna lägga sig i ”de minutoperativa frågorna”.

I den operativa förberedelsegruppen försökte förespråkarna för en samordnad planering ge samordningsgruppen någon form av auktoritet genom att driva kravet att dess deltagare borde vara ansvarig handläggare av planeringen vid varje myndighet.

Lennart Petersson har påpekat att förhållandena är annorlunda jämfört med EM år 1992. Nu har landets 21 polismyndigheter blivit i stort sett ekonomiskt självständiga. De vill då själva bestämma vilken utrustning och utbildning som skall upphandlas.

Polismyndigheternas behov av förstärkningar under EU-ordförandeskapet var åtminstone en uppgift som med fördel kunde planeras centralt, enligt Rikspolisstyrelsens ledamöter i gruppen. Enligt dem var dock Håkan Jaldung även i denna fråga av annan åsikt. Han ansåg att de förstärkningar som skulle behövas gick att klara med de rutiner som fanns.

Landets polismyndigheter är indelade i sex förstärkningsområden. Inom dessa områden lånar de poliser och utrustning av varandra vid större polisinsatser. Stig Pettersson och Lennart Petersson har förklarat att det är först när det kärvar och en

myndighet inte får vad den begär som polismyndigheten vänder sig till Rikspolisstyrelsen och då startar ofta en tidsödande process där Rikspolisstyrelsen skall försöka lösa ett redan låst läge. Det är, enligt de två ledamöterna, en otacksam och ofta tidskrävande uppgift.

De har vidare berättat att Rikspolisstyrelsen i dag inte har någon vetskap om hur polisförstärkningsrörelserna ser ut. Polismyndigheterna har nämligen sedan mitten av 1980-talet inte längre någon skyldighet att rapportera om de har lånat ut poliser till andra myndigheter.

Stig Pettersson och Lennart Petersson påpekade att förstärkningsrörelserna troligen skulle bli omfattande vid EU-ordförandeskapet. De hävdade att polisen skulle vinna i tid och effektivitet om Rikspolisstyrelsen redan från början planerade för förstärkningarna.

En kompromiss uppnåddes mellan Håkan Jaldung och de övriga i gruppen i förstärkningsfrågan. Polismyndigheterna skulle anmäla till Rikspolisstyrelsen om de behövde specialistkompetens såsom bombskyddsverksamhet och särskilda insatsstyrkor. Rikspolisstyrelsen skulle därefter anvisa förstärkningsrörelser för dessa specialistkompetenser. Övriga behov av förstärkningar skulle polismyndigheterna lösa enligt de gällande rutinerna.

EU-mötena i Sverige – ingen polisiär riksangelägenhet

Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp skulle som nämnts inte ta ställning till de operativa uppgifterna i de berörda polismyndigheterna i samband med EU-ordförandeskapet. En fråga som gruppen enligt direktiven dock skulle ta ställning till var om EUmötena sammantaget skulle kunna betraktas som ”polisär riksangelägenhet”. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 201-1) anger följande:

Med polisiär riksangelägenhet avses i detta sammanhang en särskild händelse som berör väsentliga samhällsintressen och som har en sådan riksomfattande karaktär att kravet på samordning mellan polismyndigheter är särskilt framträdande.

Stig Pettersson var chef för Rikskriminalpolisens ordningspolisenhet. Det är den enhet som är ansvarig för förstärkningsrörelserna då polismyndigheterna behöver hjälp med dessa. Han blev förvånad när Håkan Jaldung på den operativa förberedelsegruppens första möte framförde att EU-ordförandeskapet inte var någon polisiär

riksangelägenhet. Håkan Jaldung hävdade att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle klara kommenderingen under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 utan polisförstärkningar från andra myndigheter.

Stig Pettersson ansåg dock att inte någon polismyndighet i Sverige hade tillräcklig kapacitet för ett sådant möte. Han har påpekat att det redan då hade hållits ett antal toppmöten i Europa som krävt stora polisresurser. Sverige har totalt 16 000 poliser, vilket skulle innebära att flera av de polismyndigheter som berördes av ordförandeskapet skulle komma att behöva förstärkningar. Stig Pettersson drog slutsatsen att Rikspolisstyrelsen skulle få en stor uppgift med att hantera förstärkningsrörelserna i landet under första halvåret 2001.

Stig Pettersson har också berättat att ett förslag framfördes om att en grupp med representanter från både Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna skulle genomföra besök i länder som hade haft, eller skulle ha, toppmöten. Det avvisades av Håkan Jaldung med motiveringen att Polismyndigheten i Västra Götaland redan hade genomfört sådana studiebesök.

Diskussionerna slutade med att gruppen kom fram till att EUmötena inte kunde betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Stig Pettersson anser fortfarande att EU-mötena var en polisiär riksangelägenhet. Han har förklarat att gruppen var tvungen att komma någon vart i sitt arbete och därför backade ledamöterna inför Håkan Jaldungs krav.

Lennart Pettersson har förklarat varför han gick med på att gruppen gav efter för Håkan Jaldung. Han har påpekat att vid den här tiden, sommaren och hösten 1999, fanns det inte mycket som pekade på att EU-mötena skulle kunna betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Han har påpekat att oroligheter ägde rum vid WTO-mötet i Seattle först vid månadsskiftet november/december samma år, vid världsbanksmötet i Prag i september 2000 och vid EU:s toppmöte i Nice i december 2000. Han har vidare förklarat:

”Vi hade hotbilden uppe och Säkerhetspolisen kunde inte leverera någon förhöjd hotbild.”

Lennart Petersson anser att frågan om en händelse skall anses vara en polisiär riksangelägenhet inte kan avdömas vid ett enda tillfälle. Den frågan måste leva under hela planeringsperioden och prövas kontinuerligt. Lennart Petersson anser att den som hade planeringsansvaret då oroligheter inträffade på EU-möten ute i Europa återigen borde prövat om EU-mötena i Sverige skulle betraktas som en polisiär riksangelägenhet. Lennart Petersson anser

att Polismyndigheten i Västra Götaland utifrån den framväxande hotbilden skulle ha bedömt om och när det var dags att betrakta EU-mötet i Göteborg som en polisiär riksangelägenhet. Om bedömningen blev sådan hade Rikspolisstyrelsen varit skyldig att hjälpa polismyndigheten att samordna planeringen för EU-mötet i Göteborg. Frågan är, enligt Lennart Petersson, vem som skall informera och uppdatera Rikspolisstyrelsen om planeringssituationen. Några sådana rutiner finns inte (se vidare avsnittet 6.2.6.5

Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar).

Margareta Linderoth har berättat att det inte fanns någon skriftlig sammanställning av hotbilden för Göteborg, men att hon i den operativa förberedelsegruppen hade klargjort att det fanns en hotbild:

”Redan år 1999 hade vi en känsla av att det här blir stort och det kan hända saker. Någonstans skall man börja och jag sade i den här gruppen att ’vi lägger oss på en planeringstrea’. Och det visste Håkan att vi låg på en planeringstrea redan då. Vi skall komma ihåg att vi hade ett nationellt ansvar.”

Hon har förklarat att hotbilden vid den här tidpunkten var av sådan karaktär och skulle beröra många polismyndigheter varav en del med små resurser och liten erfarenhet av större händelser att det behövdes en nationell samordning.

Oenighet om ansvaret över Säkerhetspolisen

En annan fråga som diskuterades i gruppen var ansvaret för statsbesök och liknande händelser. Håkan Jaldung hävdade att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle ha hela detta ansvar under toppmötet i Göteborg. Han ansåg att det delade ansvaret mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen inte stod i överensstämmelse med polislagen och ifrågasatte innehållet i FAP 224-2. I denna finns bestämmelser som rör bevaknings- och säkerhetsarbete avseende den centrala statsledningen, statsbesök m.m. Det är Säkerhetspolisen som på uppdrag av Rikspolisstyrelsen skall ansvara för personskyddet och som i samband därmed skall upprätta, bedöma och redovisa hotbilder. De lokala polismyndigheterna ansvarar för att ”hot av lokal natur beaktas” (FAP 224-2) på plats runt skyddspersonerna.

Håkan Jaldung ansåg att länspolismästaren vid en stor kommendering som vid EU-toppmötet i Göteborg måste känna till och ha

ansvar för all polisiär aktivitet i sitt geografiska område. Han har förklarat:

”Palmemordet, Berglings flykt, tårtkastningen i Varberg mot kungen är exempel på hur det blir när två organisationer som är helt autonoma bara samarbetar lite grann. Ansvarsgränserna är inte riktigt klara.”

Han ville inte återuppleva den osäkerhet som inträffade under Shimon Peres besök i Göteborg år 1996. Då tillät Säkerhetspolisen den israeliske premiärministern att göra avsteg från den planerade utomhuspromenaden. För Säkerhetspolisen som ansvarade för närskyddet, personskyddet, var det möjligen ett mindre problem. Men för polismyndigheten som skulle säkra fjärrskyddet var detta en situation som borde undvikas.

Håkan Jaldung framförde i diskussionen med de övriga ledamöterna att polisen måste kunna inskränka skyddspersonernas rörelsefrihet.

Rikspolisstyrelsens övriga ledamöter ansåg att Håkan Jaldungs krav om att få ansvar över Säkerhetspolisens livvaktsskydd och förebyggande arbete mot brott mot rikets säkerhet skulle strida mot reglerna. På sin höjd kunde polisen rekommendera en skyddsperson att avstå från vissa aktiviteter på grund av en instabil situation.

De hävdade också att livvaktsskyddet var en omfattande uppgift som skulle stjäla kraft från kommenderingsledningen i Polismyndigheten i Västra Götaland.

Oenigheten om vem som skulle ha ansvaret för personskyddet under toppmötet kvarstod ännu en bit in i oktober 1999. Ledamöterna Margareta Linderoth, Lennart Petersson och Stig Pettersson ansåg att de inte hade mandat att frångå polisens föreskrifter angående ansvaret för personskyddet.

Margareta Linderoth hade inför gruppens sista möte talat med Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson. Han ansåg att hon skulle vidhålla att ansvaret för personskyddet skulle stanna kvar hos Säkerhetspolisen.

Margareta Linderoth framförde till Håkan Jaldung att hon övervägde att lämna den operativa förberedelsegruppen och i stället överlämna ett eget dokument till rikspolischefen.

I det läget drev Håkan Jaldung inte sin uppfattning vidare. Ledamöterna jämkade samman sina ståndpunkter och lämnade sin rapport till rikspolischefen den 1 november 1999. Sammanfattningsvis enades den operativa förberedelsegruppen om följande:

 Det förelåg en ringa risk för angrepp vid de inplanerade EU-

mötena. Det fanns ingen anledning vid denna tidpunkt att ändra regeringens mötesplan på grund av hotbilden.  Ledamöterna hade inte heller identifierat några problem som

allvarligt kunde försvåra polisens arbetsuppgifter under det svenska ordförandeskapet.  Arbetsgruppen ansåg inte att ministerrådsmötena som skulle

hållas i Sverige var en polisiär riksangelägenhet.  Förstärkningsbehov av karaktären specialistkompetens skulle

anmälas till Rikspolisstyrelsen. Övriga förstärkningsrörelser skulle lösas enligt gällande rutiner.  Rikspolisstyrelsen borde bilda en samordningsgrupp.  Arbetsgruppen gjorde också en första uppskattning av polisens

kostnader för planering och genomförande av EU-mötena. För poliserna räknade arbetsgruppen med 88,5 miljoner kronor, exklusive förstärkningskostnader. Därtill kom kostnader för viss utrustning som radio och kommunikation, samt ytterligare 15 miljoner för kostnader i samband med möten mellan EU och tredje land.

Den totala kostnaden för polisens bevakning av EU–mötena kom att uppgå till 315,6 miljoner kronor. Polismyndigheten i Västra Götaland har inte fått något tillskott i sin budget för de extra kostnaderna i samband med EU-mötet.

Synpunkter på den operativa förberedelsegruppens arbete

Stig Pettersson var Rikskriminalpolisens representant i den operativa förberedelsegruppen. Han har berättat att han redan efter gruppens första möte rapporterade till Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén om hur märkligt mötet hade varit. Han redogjorde för diskussionerna och ledamöternas olika ståndpunkter. Lars Nylén hade då sagt, enligt Stig Pettersson, att ”det blir säkert så att Rikspolisstyrelsen får gå in och korrigera så att det blir riktigt”.

Stig Pettersson har berättat att han efter varje diskussion och möte i den operativa förberedelsegruppen rapporterade vidare till Rikskriminalpolisens chef. Vid ett tillfälle framförde han också synpunkten att Lars Nylén borde rapportera läget i gruppen till rikspolischefen. Stig Pettersson har intrycket att Lars Nylén också gjorde det, men kan inte med säkerhet bekräfta detta.

Lars Nylén har uppgett att Stig Pettersson förmodligen vid flera tillfällen berättat om arbetet i den operativa förberedelsegruppen, att ledamöterna hade olika uppfattningar i sakfrågor och att han frågat hur han skulle förhålla sig. Han har då uppmanats av Lars Nylén att följa gällande regler. Såvitt Lars Nylén minns gällde detta bl.a. Håkan Jaldungs begäran att få ansvaret över Säkerhetspolisens personskydd. Lars Nylén ansåg inte att Stig Petterssons uppgifter var av den kalibern att han behövde vidta några andra åtgärder utan Lars Nylén inväntade gruppens resultat.

Margareta Linderoth representerade Säkerhetspolisen där hon är huvudenhetschef för kontraterrorism/skydd. Hon rapporterade till den dåvarande generaldirektören Anders Eriksson för Säkerhetspolisen om oenigheten i gruppen.

Anders Eriksson har berättat att han med rikspolischefen hade fortlöpande samtal om bl.a. lednings- och samordningsansvar inför EU-mötena. De diskuterade olika lösningar i frågan. Han har sagt att han inte vågar säga om han även rapporterade om oenigheten i den operativa förberedelsegruppen, men säger att ”jag kan ha sagt någonting om det”, eftersom de talade om förberedelserna inför EU-mötena.

Anders Eriksson såg ingen anledning att ”hissa” frågan till rikspolischefen eftersom Margareta Linderoth till slut fick gehör för Säkerhetspolisens ståndpunkt i den operativa förberedelsegruppen.

Lennart Petersson representerade Rikspolisstyrelsen. Han berättade för byråchefen Mats Öhrström, som hade skrivit direktiven till den operativa föreberedelsegruppen, om oenigheten i gruppen. Han vet inte om Mats Öhrström talade med rikspolischefen. Han utgick dock från att rikspolischefen blev informerad, eftersom Mats Öhrström arbetade nära honom.

Rikspolischefen har sagt att om den operativa förberedelsegruppen meddelat honom att den inte klarade uppgiften så hade ärendet ”hissats” till honom och det hade då blivit hans sak att agera.

Han har vidare berättat att han inte fick kännedom om att det rådde oenighet under gruppens pågående arbete, möjligen med ett undantag. Det gällde frågan om ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen, men det kom aldrig till en situation som vid den tidpunkten föranledde ett ingripande från hans sida. Oenigheten gällde vem som skulle leda Säkerhetspolisens personskyddsverksamhet. Rikspolischefen har konstaterat att han i vart fall i början av år 2000 fick kännedom om

att arbetsgruppen diskuterat frågan. Tre veckor efter det att arbetsgruppen hade lämnat sin rapport, den 22 november 1999, inkom nämligen Polismyndigheten i Västra Götaland med en skrivelse till Rikspolisstyrelsen om ”ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Säkerhetspolisen vid statsbesök och liknande händelser”. I en svarsskrivelse till polismyndigheten daterad den 4 februari 2000 framförde Rikspolisstyrelsen som sin uppfattning att det inte fanns någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och polismyndigheterna. Rikspolischefen anförde vidare i sitt svar till Polismyndigheten i Västra Götaland att det var ”angeläget att samarbetet mellan myndigheterna sker prestigelöst och i en positiv anda”.

Rikspolischefen har uppgivit att han inte fick kännedom om att det i arbetsgruppen rådde olika uppfattningar om hur samordningen av utbildning och utrustning skulle ske. Margareta Linderoth har först i efterhand uppgivit för honom att hon informerat sin dåvarande chef, generaldirektören för Säkerhetspolisen, Anders Eriksson, om den diskussion som fördes. Rikspolischefen har sagt att varken Anders Eriksson eller Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén anmälde till honom att det var problem i den operativa förberedelsegruppen.

Då gruppen den 1 november 1999 överlämnade sin rapport konstaterade rikspolischefen att den var enig. Han anser att Rikspolisstyrelsen inför EU-ordförandeskapet tog sitt samordningsansvar utifrån den ovan redovisade bestämmelsen i instruktionen. Han har sagt:

”I detta fall kan ett samordningsansvar vara att se till att den polismyndighet som har ansvar för själva operationen får det stöd från polisväsendet i övrigt som den behöver. Det är en rikspolisiär uppgift och den har Rikspolisstyrelsen tagit itu med. Men att från Stockholm leda planeringen av mötet i Göteborg hade varit felaktigt anser jag. Jag skulle göra samma bedömning i dag.”

Polismyndigheten i Västra Götalands begäran om ansvar över Säkerhetspolisen

Håkan Jaldung fick, som vi nämnt, inte igenom sin vilja när det gällde ansvarsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen under EU-mötena. Det föranledde Polismyndigheten i Västra Götaland att i en skrivelse den 22 november 1999 till Rikspolisstyrelsen återkomma i frågan. Polismyndigheten skrev:

Oaktat ett mycket gott samarbete är frågan om ansvarsfördelningen inte sällan föremål för diskussioner mellan Säkerhetspolisen och den s.k. öppna polisen. Ansvarsfördelningen har också varit föremål för överväganden bl.a. i anledning av mordet på statsminister Olof Palme och den spiondömde Stig Berglings flykt. Säpo-kommittén utvecklar i ett delbetänkande om Säkerhetspolisens inriktning och organisation (SOU 1988:16) sin syn på ansvarsfördelningen och framför ”att den lokale polischefen alltid skall ha befogenhet att utöva den direkta polisledning som behövs för att närskyddet skall kunna samordnas med den lokala polisverksamheten.” Polismyndigheten delar utredningens överväganden och ställningstagande i denna fråga. Polismyndigheten i Västra Götaland anser inte att regleringen av ansvarsfördelningen mellan den s.k. öppna polisen och Säkerhetspolisen i FAP 224-2 är formulerad så att den står i överensstämmelse med polislagen (1984:387). Enligt polismyndighetens uppfattning bör föreskrifterna ses över i syfte att fortsättningsvis undvika ett delat polisiärt ansvar vid de större polisiära insatser där Säkerhetspolisen deltar.

Polismyndighetens skrivelse ledde till en rättsutredning inom Rikspolisstyrelsen och i vilken rättssekretariatet, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen yttrade sig. Rikspolisstyrelsen skrev i sitt svar:

Inom all verksamhet där två eller flera myndigheter samarbetar uppstår ibland gränsdragningsfrågor för ansvarsfördelningen. Detta är oundvikligt och inte något anmärkningsvärt. Inom Rikspolisstyrelsen har man inte upplevt att polisinsatserna där Säkerhetspolisen deltar lider av den reglering som framgår av FAP 224-2.

Rikspolisstyrelsen såg inte någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen utan anförde:

Det är i stället angeläget att samarbetet mellan myndigheterna sker prestigelöst och i en positiv anda. Om myndigheterna utgår ifrån de möjligheter som det gemensamma arbetet ger, genom att t.ex. varje myndighets särskilda kompetens tas till vara, kommer resultatet av polisinsatsen som helhet bli utmärkt.

6.2.6.3 Rikskriminalpolisen

Rikskriminalpolisens samordningsgrupp – Hydforsgruppen

Rikspolisstyrelsen beslöt den 21 januari 2000 att under rikskriminalchefen tillsätta den samordningsgrupp som den operativa förberedelsegruppen föreslagit. Till ordförande utsågs dåvarande kom-

missarien Tommy Hydfors, som hade efterträtt Stig Pettersson och blivit enhetschef för ordningspolisen inom Rikskriminalpolisen. Gruppen kallades internt för Hydforsgruppen. Rikspolischefen har sagt att tillsättandet av Hydforsgruppen också var ”ett sätt att ta samordningsansvar, nämligen att se till att företrädare för dels de centrala enheterna för Rikspolisstyrelsen och dels för de berörda lokala enheterna faktiskt diskuterade planering och utbytte erfarenheter”.

Polismyndigheterna skulle i samarbete med Säkerhetspolisen planera de EU-möten som var förlagda till det egna länet. Hydforsgruppen skulle enbart ha en samordnande och stödjande funktion där råd och erfarenheter kunde utbytas. Rikspolisstyrelsen skulle samtidigt få en viss överblick av polisresurserna.

Ordförande fick knyta företrädare för de polismyndigheter som berördes till gruppen. De skulle vara ansvariga handläggare av planeringen inför EU–ordförandeskapet i sina polismyndigheter. Kostnaderna för deltagande i gruppen belastade respektive polismyndighet. Vid Hydforsgruppens möten deltog cirka 30 personer.

Polismyndigheten i Västra Götaland tveksam till Hydforsgruppen

Redan vid sonderingarna inför bildandet av Hydforsgruppen lät länspolismästaren i Örebro län meddela att hennes myndighet inte ville delta. Motiveringen var att de bara hade ett litet EU–möte i länet. Polismyndigheten i Örebro län har särskild kunskap om nazisternas verksamhet, en erfarenhet som Tommy Hydfors beklagade att de övriga länen härigenom inte fick ta del av.

Länspolismästaren i Södermanlands län var till en början tveksam, men accepterade att medverka då han fick klart för sig att gruppen endast skulle vara rådgivande.

Rikspolisstyrelsen noterade också ett ointresse från polisledningen i Västra Götaland. Det var länspolismästarna som skulle besluta om myndighetens deltagande i Hydforsgruppen, men länspolismästaren i Västra Götaland överlät till Håkan Jaldung att avgöra frågan. Som ordförande i arbetsgruppen stod han bakom förslaget att tillsätta Hydforsgruppen. Tommy Hydfors har berättat att Håkan Jaldung var tveksam till att medverka med motiveringen att storstäderna skulle klara uppgiften själva. Han lät sig övertalas efter påpekande om att de mindre myndigheterna behövde ta del av de störres erfarenheter.

Håkan Jaldung var delaktig även i förslaget om att ledamöterna i Hydforsgruppen borde vara ansvariga handläggare av EU-planeringen vid varje myndighet. Håkan Jaldung utsåg poliskommissarien Sven-Olof Sundberg till representant för Västra Götaland. Denne saknade vid det aktuella tillfället erfarenhet av övergripande planering i myndigheten. Han hade dock nyligen blivit utsedd till biträdande chef i polismyndighetens planeringsstab.

Hydforsgruppens handlingsplan

Hydforsgruppen utarbetade en handlingsplan, delvis efter samma modell som inför planeringen av Europamästerskapen i fotboll år 1992. Tommy Hydfors har förklarat tanken med handlingsplanen:

”Vi hade inte någon bestämmanderätt utan jag serverade ett smörgåsbord till polismyndigheterna och de förklarade om de ville ha något av det. Ville de inte så kunde jag inte tvinga dem, men jag erbjöd dem en möjlighet.”

Ambitionen var, enligt Tommy Hydfors, att utgå från en gemensam hotbild och utifrån den skulle polismyndigheterna utbyta erfarenheter. I handlingsplanen ingick att klassificera EU-mötena efter storlek och så småningom även efter säkerhetsrisk, att inventera specialistkompetens, att planera för polisförstärkningar, att ordna gemensam utbildning och att förhandla fram gemensamma villkor i personalfrågor som semesteruttag, förläggningsvillkor och ersättning. Arbetet påbörjades i mars 2000.

Tommy Hydfors var angelägen om att Stockholm, Göteborg och Malmö skulle informera om hur deras planering framskred. Det skulle vara till hjälp för de mindre myndigheterna. Stockholm kom visserligen i gång sent, men var liksom Malmö öppna vad gäller information om myndighetens planering och förberedelser.

Västra Götalands polisledning ville däremot inte lämna ut sin information. Deras representant, poliskommissarien Sven-Olof Sundberg, kunde bara ge knapphändiga uppgifter, enligt Tommy Hydfors. Sven-Olof Sundberg har bekräftat att han för kommenderingschefen Håkan Jaldung bara fick lämna ut begränsad information beträffande länsordern för kommenderingen i Göteborg. Sven-Olof Sundberg har uppgett:

”Den fick inte lämna polismyndigheten. Jag fick visa den på mötet här, men inte skicka ut den.”

Skälet var, enligt Sven-Olof Sundberg att länsordern vid den tiden var ett utkast.

Håkan Jaldung har uppgivit att om Tommy Hydfors var missnöjd med den information han fick kunde han ha kontaktat honom så skulle han ha kunnat agera.

Tommy Hydfors har berättat att delar av handlingsplanen följdes utan större komplikationer. Det gällde bl.a. klassificering av EUmötena, presentation av hotbilder och inventering av specialistkompetens. Flera områden i handlingsplanen visade polismyndigheterna lågt eller inget intresse för. Det gällde bland annat erbjudande om att ordna gemensam utbildning och att ta ett helhetsgrepp om polisförstärkningar och personalfrågor.

Hydforsgruppen erbjuder utbildning

Vid stora kommenderingar sammanstrålar normalt poliser från hela landet med olika bakgrund och utbildning. Flera, däribland Tommy Hydfors och Lennart Petersson, har berättat att den kompetensnivå som uppnåddes inför fotbolls-EM år 1992 för närmare 4 800 poliser genom en satsning på en likartad utbildning sedan dess inte har kunnat upprätthållas. Det beror bland annat på omorganiseringar och besparingar inom polisen. Landets polismyndigheter har också på senare år kompetensutvecklat sin personal efter egna modeller. Det har gällt taktik, ordergivning och språkbruk. Det har fått till följd att polismyndigheternas arbetssätt till en del skiljer sig åt. Som vi redovisat fick inte Hydforsgruppen samma mandat som Rikspolisstyrelsen hade vid planeringen inför fotbolls-EM år 1992.

Tommy Hydfors ansåg att behovet av en gemensam utbildning var stort. Genom Polishögskolan erbjöd Hydforsgruppen utbildning i bl.a. stabsarbete, eskortkörning och ingripande mot folkmassa. Utbildningen borde enligt Tommy Hydfors starta tidigt, redan efter semestrarna år 2000, för att man skulle hinna med att utbilda samtliga.

Ingen polismyndighet anmälde intresse för någon utbildning. De ville organisera utbildningen på egen hand. Polismyndigheten i Västra Götaland respektive Skåne skapade egna utbildningsprogram. Mindre myndigheter gick samman med angränsande län och utbildade personal efter egna koncept.

Polismyndigheten i Västra Götaland har i sin utvärdering från mars 2002 skrivit att den genom Rikspolisstyrelsen erbjudit de polismyndigheter som skulle bidra med polisförstärkningar utbildning på plats ute i landet. Enligt polismyndigheten återkom inte Rikspolisstyrelsen i ärendet. Tommy Hydfors har ställt sig

frågande inför påståendet. Han har inte fått någon sådan begäran vare sig från polismyndighetens representant i Hydforsgruppen eller från Håkan Jaldung eller någon annan i polismyndigheten.

I Polismyndighetens i Västra Götaland utvärdering påstås att myndigheten satsade 76 830 timmar på utbildning, vilket i genomsnitt motsvarade en veckas utbildning per polis. I utvärderingen har polismyndigheten konstaterat:

”Att kräva mer av en enskild polismyndighet är inte realistiskt.”

Hydforsgruppen erbjuder gemensam upphandling av utrustning

Tommy Hydfors har också påpekat att större kommenderingar medför ett stort behov av enhetlig utrustning. En del kan lånas, annat kan upphandlas och med fördel i större partier om det görs centralt. Det kan röra allt från skyddsstaket, sköldar, kroppsskydd, overaller till radiokommunikation och annan teknisk utrustning. Viss gemensam upphandling gjordes av Hydforsgruppen inför EUordförandeskapet. Det gällde videoutrustning som beställdes av polismyndigheterna i Västra Götaland, Uppsala och Skåne.

Hydforsgruppen erbjuder samordning av personalens villkor

Hydforsgruppen såg också behov av att förhandla fram lika villkor för samtliga tjänstgörande poliser oberoende av vilket distrikt de kom ifrån när det gällde semesteruttag, förläggningsvillkor, arbetstid och ersättning. Besked om semesterförbud under toppmötesveckan gick ut till poliserna i Västra Götaland. Det borde ha gällt samtliga 21 polismyndigheter, enligt Tommy Hydfors. Han ansåg också att myndigheterna borde enas om gemensamma regler för polisernas arbetstider och eventuell extraersättning under EUkommenderingarna. Polisledningen i Göteborg beslutade under själva kommenderingen om en kompensation på totalt 10 000 kronor vardera till tjänstgörande poliser inom den öppna polisen. Poliser vid Säkerhetspolisen fick däremot inte någon extra ersättning.

Hydforsgruppens arbete med polisförstärkningar

Tommy Hydfors är, som vi nämnt, chef för ordningspolisenheten i Rikskriminalpolisen. I hans ordinarie arbetsuppgift ingår bl.a. att

lösa behov av polisförstärkningar som inte polismyndigheterna klarar genom de vanliga rutinerna.

Den operativa förberedelsegruppen hade föreslagit Hydforsgruppen att utarbeta en rutin där polismyndigheterna skulle anmäla sina förstärkningsbehov till Rikspolisstyrelsen vad avsåg specialistkompetens, t.ex. bombskyddsverksamhet och särskilda insatsstyrkor. Rikspolisstyrelsen skulle för specialistkompetens anvisa förstärkningsrörelserna.

Tommy Hydfors insåg att en poliskommendering av den storlek som planerades i Göteborg skulle innebära omfattande förstärkningsbehov utöver poliser med specialistkompetens. Tommy Hydfors räknade med att Rikspolisstyrelsen förr eller senare skulle bli inblandad även i dessa förstärkningsbehov. På ett av de första sammanträdena föreslog han därför att gruppen skulle ta ett helhetsgrepp på polisförstärkningarna. Samtliga länspolismästare lät via sina representanter meddela att deras myndigheter inte var intresserade. Efter oroligheterna vid EU-toppmötet i Nice i december 2000 tog Tommy Hydfors återigen upp frågan. Inte heller då ville myndigheterna att polisförstärkningarna skulle samordnas. De förlitade sig på de etablerade rutinerna.

Enligt Tommy Hydfors blev det som han förutspådde. Hydforsgruppen fick arbeta med förstärkningarna intill sista dagen av ordförandeskapet. Polismyndigheten i Skåne begärde t.ex. under det första halvåret 2001 vid tre tillfällen förstärkningar till Ekofinmötet i Malmö i april. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde i sin tur en framställning om att få inkalla beredskapspolisen och begärde därutöver tre förstärkningar. I slutskedet fick Hydforsgruppen dammsuga landet på poliser som kunde åka ner till kommenderingen i Göteborg med kort varsel, eller på stående fot. Förutom skrivelser från Polismyndigheten Västra Götaland om polisförstärkningar inför själva toppmötet inkom myndigheten med flera akuta framställningar under själva mötesveckan i juni (se vidare avsnittet 6.2.6.7 under rubriken Organisation och planering oktober 2000 – april 2001 om polismyndighetens kritik av Hydforsgruppens arbete med polisförstärkningar).

Samarbetet mellan Hydforsgruppen och polismyndigheterna

Tommy Hydfors har berättat att under arbetet med att ta fram förstärkningar till toppmötet i Göteborg kom spänningarna mellan

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna i dagen. Det gällde framförallt relationen till Polismyndigheten i Västra Götaland.

Det märktes även när Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén besökte Göteborg i mötesveckan. Till toppmötet överförde Rikskriminalpolisen tre helikoptrar med videoutrustning till Göteborg. Med hjälp av helikoptrar skulle bilder överföras på länk direkt in till Göteborgspolisens ledningscentral. Lars Nylén anlände i mötesveckan, onsdagen den 11 juni, till Göteborg i en av helikoptrarna. Han hade i förväg kontaktat länspolismästaren för ett informellt möte för att få en lägesbeskrivning inför toppmötet. Han önskade även att få se hur videolänken in till ledningscentralen fungerade. Det var nämligen första gången utrustningen testades i ett större sammanhang.

Lars Nylén har berättat att han blev försenad, vilket gjorde att han i stället för länspolismästaren fick träffa biträdande kommenderingschefen Lars Berg. Mötet ägde rum i ett mottagningsrum för allmänheten. Lars Nylén bad att få se ledningscentralen men förvägrades tillträde av Lars Berg. I stället utlovades han en erfarenhetsberättelse efter toppmötet med beskrivning av hur det hade fungerat. Lars Nylén har berättat att han blev arg och lämnade Göteborg för vidare färd till ett polischefsmöte i Oslo.

Lars Berg har en annan bild av mötet. Han minns inte att Lars Nylén bad att få se ledningscentralen. De träffades en timme och talade bl.a. om helikoptrarna och dessas kameror. Lars Berg har också sagt att polismyndigheten fick det stöd den behövde av Rikskriminalpolisen.

Såväl Lars Nylén som Tommy Hydfors hade intrycket att polismyndigheten ville planera och samordna resurserna utan inblandning av Rikspolisstyrelsen. Lars Nylén har sagt att det verkade som om polismyndigheten inte ville berätta hur man lade upp taktiken eller hur man planerade resursåtgången.

Tommy Hydfors har konstaterat att det var i kontakterna med polisledningen i Polismyndigheten i Västra Götaland som Rikskriminalpolisen hade problem. Han har haft goda relationer med personal på nivåerna under polisledningen och anser att de är kompetenta poliser med god erfarenhet.

Tommy Hydfors har beklagat att Rikspolisstyrelsen inte gav Hydforsgruppen större befogenheter så att en ordentlig samordning av polisens utbildning, utrustning och polisförstärkning hade kunnat genomföras. Det hade, enligt honom, underlättat för t.ex. Polismyndigheten i Västra Götaland om Rikspolisstyrelsen tidigt, som vid fotbolls EM år 1992, hade tagit ut en tredjedel av Sveriges

poliskår till utbildning och utrustat dem enhetligt. (Polisen brukar tillåta maximalt att en tredjedel av polisen får ha semester samtidigt.) Då hade polismyndigheterna haft cirka 5 000 poliser med likartad utbildning, träning och utrustning att tillgå.

Samarbetet mellan Hydforsgruppen och Säkerhetspolisen

Säkerhetspolisen deltog i Hydforsgruppens arbete. Den bidrog med klassificering av EU–mötena, delgav synpunkter på skyddsåtgärder och presenterade hotbilder och vilka underlag man hade till hotbilderna. Även Rikskriminalpolisen upprättade hotbild vad avser den allmän kriminella situationen som redovisades för Hydforsgruppen.

Hydforsgruppens rapportering av arbetet

Hydforsgruppen skulle rapportera till Rikskriminalens chef hur arbetet fortskred. Tommy Hydfors har berättat att så skedde. Lars Nylén har sagt att han förhörde sig om hur arbetet fungerade och att han fick intrycket att det löpte ganska bra. Hydforsgruppen lämnade sin slutrapport i augusti 2001, efter EU-toppmötet. De hade i gruppen fem formella och ett antal informella informationsmöten. Det avslutande mötet hölls i augusti 2001.

Rikspolischefen kommenterar Hydforsgruppens arbete

Rikspolischefen anser att Rikspolisstyrelsens beslut om att tillsätta Hydforsgruppen var ”en utmärkt idé”. Den skulle enligt honom inte ha några befogenheter utan vara ett stöd åt de av EU-ordförandeskapet berörda myndigheterna.

Rikspolischefens kommentar till att inte en enda polismyndighet nappade på Hydforsgruppens erbjudande om gemensam utbildning är att Rikspolisstyrelsen skulle ha kunnat beslutat om en centralt bedriven utbildning för alla medverkande poliser men att ”det aktualiserades tydligen inte i Hydforsgruppen.”

6.2.6.4 Säkerhetspolisen

Säkerhetspolisens ansvar i samband med EU-mötena

Vi har tidigare redogjort för att Rikspolisstyrelsen i februari 2000 svarade på framställning från Polismyndigheten i Västra Götaland om att det inte fanns någon anledning att se över regelverket för ansvarsfördelningen mellan polismyndigheterna och Säkerhetspolisen vid statsbesök och liknande händelser. Rikspolischefen uppmanade i skrivelsen polismyndigheten och Säkerhetspolisen att samarbeta ”prestigelöst och i en positiv anda”.

Säkerhetspolisens centrala förvaltning ligger i Stockholm. Därutöver finns sex sektioner som arbetar operativt inom avgränsade geografiska områden. En sektion är placerad i Göteborg.

Polisöverintendenten Margareta Linderoth var kommenderingschef för Säkerhetspolisens hela verksamhet under mötesveckan i Göteborg och kriminalkommissarien Kjell Vikström specifikt ansvarig för personskyddet. EU–mötet i Göteborg var en av Säkerhetspolisens dittills största kommenderingar med 330 personer verksamma, varav omkring 70–80 arbetade med personskyddet.

Personskyddet

Säkerhetspolisen hanterar mellan 250 och 300 personskyddsärenden per år. Det är framförallt Stockholm som tar emot statsbesök. Rutinerna mellan Säkerhetspolisen och Stockholmspolisen är väl inarbetade och det uppstår sällan konflikter dem emellan vid dessa tillfällen.

Det har även utarbetats en rutin vid utländska stats- och regeringschefers besök i Sverige. Inför utländska besök av personer som kräver livvaktsskydd bedömer Säkerhetspolisen säkerheten utifrån mötets karaktär, plats och person. Diskussioner förs med den öppna polisen, arrangören, Utrikesdepartementet och den gästande delegationens säkerhetsansvariga. Normalt dokumenteras säkerhetsarrangemangen i ett avtal mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Medan polismyndigheten bl.a. ansvarar för distansskydd som bevakning och eskort på plats har Säkerhetspolisen ansvaret för skyddspersonens närskydd.

Inför Göteborgsmötet i juni 2001 ville kommenderingschefen Håkan Jaldung upprätta ett dokument redan innan uppgörelsen var färdigförhandlad med Säkerhetspolisen. Det blev därför två beslut, ett mer översiktligt om ansvarsfördelning och formerna för plane-

ringen och ett slutgiltigt om detaljerade gränsdragningar mellan den öppna polisens och Säkerhetspolisens ansvarsområden.

Göteborgsmötet blev en av Säkerhetspolisens dittills största insatser när det gäller personskyddet. Förutom EU:s ministrar, regerings- och statschefer skulle USA:s president George W. Bush besöka Göteborg. Med anledning av presidentens besök skulle också det svenska kungaparet komma till Göteborg.

Den slutliga överenskommelsen mellan Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen undertecknades i nära anslutning till EU-mötet. Det berodde, enligt den ansvarige för personskyddet, Kjell Vikström, på polismyndighetens ovana att handskas med personer som kräver omfattande livvaktsskydd. Därtill kom att Säkerhetspolisen uppfattade polismyndigheten som toppstyrd, vilket Kjell Vikström antog bidrog till att beslutsfattandet tog tid. När väl det praktiska arbetet startade fungerade samarbetet mellan Kjell Vikström och kommenderingsledningen bra.

Samarbetet mellan personskyddet och Västra Götalands polisledning

Enligt föreskriften FAP 224-2 ansvarar Säkerhetspolisen för bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har samband med statsbesök och liknande händelser. Det är Säkerhetspolisen som samordnar planering och förberedelser av polisens bevaknings- och säkerhetsarbete kring skyddspersonerna. Säkerhetspolisen har ansvaret för kontakten med skyddspersonerna och/eller deras företrädare. Den skall beskriva hotbilden beträffande skyddspersonerna, ge information till berörda polismyndigheter om skyddspersonernas planerade förflyttningar och om hotbilden. Säkerhetspolisen skall enligt föreskriften också samråda med berörda polismyndigheter när det gäller frågor om närskydd och tekniska skyddsåtgärder.

De berörda regionala och lokala polismyndigheterna har ansvar för att hot av lokal natur beaktas i planeringen. De har också ansvar för planering och förberedelser som avser distansskydd såsom platsbevakning, hotellbevakning, färdvägsbevakning och eskort samt andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

Säkerhetspolisens västra sektion ville komma igång med arbetet med personskyddet under hösten 2000. Det var omfattande förberedelser som skulle ske i samarbete med Polismyndigheten i Västra Götaland. Flera påstötningar gjordes från Säkerhetspolisens sida.

Chefen för Säkerhetspolisens sektion väst, Margareta Nilsson, har uppgett att hennes personal var orolig eftersom polismyndigheten dröjde med att utse den personal som skulle arbeta med förberedelserna kring närskyddet.

Den 25 januari 2001 bjöd Säkerhetspolisen sektion väst skriftligen in de kolleger som man visste var preliminärt utsedda av polisledningen i Västra Götaland. Syftet med mötet var att starta de gemensamma förberedelserna. En av de inbjudna poliserna återkom med beskedet att polisledningen inte tillät någon att delta i mötet. Motiveringen var, enligt Margareta Nilsson, att polismyndigheten och inte Säkerhetspolisen skulle vara sammankallande.

Trots detta påbörjades de gemensamma förberedelserna utan polisledningens i Västra Götaland samtycke. En av Margareta Nilssons medarbetare skrev i sin erfarenhetsberättelse:

Hade vi inte tagit detta gemensamma beslut skulle inte vi ha klarat uppdraget.

Hon har vidare skrivit att på grund av det goda samarbetet på lägre nivå gick arbetet bra. Även Margareta Linderoth och Kjell Vikström har vittnat om de goda relationerna med polismyndigheten på nivåerna under polisledningen.

Författningsskyddet

Säkerhetspolisens andra stora uppgift var att förebygga och avslöja angrepp av brottslig karaktär mot EU-mötena och president Bush. Säkerhetspolisens kontraterrorgrupp arbetade med att kartlägga inom vilka områden hot kunde förekomma. Gruppen för författningsskyddet kartlade vilka individer och grupper i samhället som kunde förväntas begå brottsliga handlingar eller orsaka ordningsstörningar.

Kommenderingsordern utfärdades den 28 maj 2001 med följande lydelse:

Kontraterrorgruppen fokuserar på att inhämta information rörande prioriterade områden som kan utgöra ett hot mot EU:s ministerrådsmöte samt mot besöket av den amerikanske presenten. Författningsskyddsgruppen fokuserar på att inhämta information rörande individer/grupperingar som kan förväntas begå brottsliga handlingar eller orsaka ordningsstörningar under EU:s ministerrådsmöte samt den amerikanske presentens besök.

Samarbetet mellan författningsskyddet och polisledningen i Västra Götaland

I Säkerhetspolisens interna utvärdering av arbetet, Översyn av Säpos uppdrag i samband med Sveriges ordförandeskap EU 01, inför och under ordförandeskapsperioden framkommer att samarbetet med den öppna polisen fungerade bra, med ett undantag: det mellan Västra Götaland och Säkerhetspolisens författningsskydd. Mellan å ena sidan Margareta Linderoth och Margareta Nilsson, båda Säkerhetspolisen och å andra sidan Håkan Jaldung rådde ett spänt förhållande.

Huvudskälet till det laddade arbetsklimatet var, enligt Margareta Linderoths antagande, konflikten i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp. Trots att rikspolischefen hade klargjort vilken ansvarsfördelning som skulle gälla fungerade samarbetet dåligt ända in i mötesveckan i juni 2001. En dålig stämning fanns även i relationen mellan polisledningen i Västra Götaland och Säkerhetspolisens sektionsledning i Göteborg. Av betydelse var, enligt Margareta Linderoth, också att samarbetet mellan polisen i Göteborg och i Stockholm historiskt sett stundtals varit ansträngt.

En av Säkerhetspolisens huvuduppgifter är att producera hotbilder. Tillsammans med polismyndighetens egna hotbilder ligger de till grund för planering av utbildning, utrustning och polisinsatser.

Säkerhetspolisens hotbilder sammanställs i ett dokument och lämnas över till polismyndighetens ledning. Margareta Linderoth har berättat att när det gäller bedömningar av hoten mot ett möte eller en person föredrar Säkerhetspolisen att personligen presentera innehållet. Säkerhetspolisen vill vara tillgänglig och svara på frågor för att undvika eventuella feltolkningar. Vid presentationen kan Säkerhetspolisen ge fylligare information om förhållanden som inte går att tillräckligt väl uttrycka i en skriftlig berättelse. Margareta Linderoth har förklarat att en muntlig föredragning är av speciellt stor vikt vid bedömningar av stora möten och än mer angelägen när hotbilden är hög.

Säkerhetspolisen informerade polismyndigheten kontinuerligt om den generella hotbilden. Vid presentationen lades tonvikten på den mobilisering som pågick i de utomparlamentariska grupper som ofta genomför våldsamma opinionsyttringar, enligt chefen för hotbildsgruppen Ann Ejdervik.

Den 2 maj 2001 sammanträffade personal från Säkerhetspolisen, däribland Ann Ejdervik, med länspolismästaren, kommenderingschefen och kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin.

Vid mötet delgav Säkerhetspolisen sin analys av den generella hotbilden med specifik inriktning på Göteborg och av president Bushs besök. Säkerhetspolisen och polismyndigheten enades om ett nytt sammanträffande när hotbilden för Göteborg och president Bush var klar. Tid för presentation av hotbilden inför polisledningen bokades till den 5 juni.

När Säkerhetspolisens tre nedresta representanter anlände till Göteborg möttes de av beskedet att länspolismästaren och kommenderingschefen inte hade tid. I stället mottog chefen för kriminalunderrättelseroteln Sven Alhbin rapporten. En av de tre poliserna från Säkerhetspolisen har berättat att Sven Alhbin visserligen lyssnade intresserat, men Säkerhetspolisen var ändå otillfredsställd över mottagandet. De kunde inte veta om Polismyndighetens högsta ledning fått en fullständig information före EU–toppmötet och hur den uppfattats.

Länspolismästare Norrås minns inte händelsen. Hon har sagt att hon är noga med att träffa befattningshavare på rätt nivå. I det här fallet tycker hon att det låter som om det naturliga vore att hotbildsgruppen skulle lämna informationen till polismyndighetens spanings- eller underrättelseverksamhet. Hon har också sagt att hon följer hotbilderna genom föredragningar och arbetar inte med dem i några detaljer.

Enligt Säkerhetspolisens utvärdering, Översyn av Säpo:s uppdrag i samband med Sveriges ordförandeskap EU 01, agerade Polisledningen i Västra Götaland tvetydigt gentemot Säkerhetspolisen. Å ena sidan visade man ett demonstrativt ointresse för Säkerhetspolisens kunskap om t.ex. den autonoma rörelsen och vänsterextremismen. Samtidigt tryckte polisledningen på, via sina underlydande, för att få tillgång till Säkerhetspolisens källor. Säkerhetspolisens intryck var att polisledningen i Västra Götaland ville bygga en egen kunskapsbank som skulle göra dem oberoende av underrättelser från Säkerhetspolisen.

Margareta Nilsson har bekräftat den bild som utvärderingen ger. Hon har sagt att det verkar som om det enbart är polisledningen i Västra Götaland som inte litar på information som kommer från Säkerhetspolisen. Hon är samtidigt förundrad över hur ihärdigt polisledningen driver på sin kriminalunderrättelserotel för att den skall få loss spaningsuppgifter från Säkerhetspolisen.

I Säkerhetspolisens interna utvärdering diskuterade utredarna om det över lag visade ointresset från polisledningens sida berodde på att Säkerhetspolisen inte presenterat verksamheten ordentligt. Margareta Nilsson har uppgett, och vad vi tidigare beskrivit, att trots flera påstötningar var polisledningen i Västra Götaland inte intresserad av kontakt.

Säkerhetspolisen får ingen plats i kommenderingsstaben

Under våren 2001 planerade polismyndigheten hur kommenderingsstaben skulle organiseras under EU-veckan (se avsnittet 6.2.6.7 under rubriken Organisation och planering vid kommenderingen). I april 2001 tog Margareta Nilsson upp frågan om bemanningen av staben under själva kommenderingsveckan med Håkan Jaldung. Hon hade nämligen fått höra att det var tveksamt om Säkerhetspolisen skulle få två platser i staben, en för personskyddet och en för författningsskyddet. Enligt Margareta Nilsson lovade Håkan Jaldung vid detta tillfälle och vid ytterligare två kontakter att önskat antal platser för Säkerhetspolisen skulle finnas i staben under EU-veckan.

Även Säkerhetspolisens ansvarige för personskyddet, kriminalkommissarien Kjell Vikström, fick enligt egen uppgift löfte av Håkan Jaldung att Säkerhetspolisen skulle få två platser i kommenderingsstaben.

Kommenderingsstabens rum i polishuset på Skånegatan i Göteborg skulle vara polisens högkvarter under mötesveckan. Härifrån skulle kommenderingschefen och övriga stabsmedlemmar styra kommenderingen. Dit in skulle information levereras om vad som hände i anslutning till EU-mötet. Kjell Vikström skulle från en plats i kommenderingsstaben övervaka att personskyddet fungerade. Enligt planerna skulle, enligt löften till Margareta Nilsson, Säkerhetspolisens ansvarige för författningsskyddet härifrån få överblick så att källor kunde styras till rätt uppdrag efter händelseutvecklingen.

Margareta Linderoth anlände till Göteborg tillsammans med sin stab och Säkerhetspolisens ställföreträdande generaldirektör Kurt Malmström måndagen den 11 juni 2001, fyra dagar före president Bushs besök. Margareta Linderoth har berättat att de då fick reda på att endast en plats, av de utlovade två, var reserverad för Säkerhetspolisen. Den platsen hade tilldelats personskyddet.

Dagen därpå hölls ett möte där bland andra Ann Charlotte Norrås, Håkan Jaldung, Kurt Malmström, Margareta Linderoth och Kjell Vikström deltog. Polismyndigheten förklarade att Säkerhetspolisen av utrymmesskäl inte kunde beredas plats för mer än en representant i kommenderingsstaben. Polismyndigheten ansåg att den hade tillgång till information från Säkerhetspolisen genom chefen för livvaktsskyddet, Kjell Vikström. Därutöver påpekade polismyndigheten att Säkerhetspolisen var representerad i den spaningscentral som organiserades särskilt för kommenderingen.

Margareta Linderoth förklarade för polisledningen i Västra Götaland att Säkerhetspolisens syfte med kommenderingen var att bistå polismyndigheten med underlag i form av bl.a. underrättelser.

Säkerhetspolisen ansåg att Kjell Vikström hade fullt upp med sina egna arbetsuppgifter och inte hade möjlighet att hålla sig ajour med den information som Säkerhetspolisens källor rapporterade. Säkerhetspolisen framhöll även att vid kommenderingar med en sådan hög hotbild som Göteborg hade kunde situationer uppstå som krävde att Säkerhetspolisens källor snabbt måste omdirigeras. Det kunde också vara en fördel för kommenderingsledningen med direkt tillgång till Säkerhetspolisens författningsskydd vid värdering av information i akuta lägen.

Polismyndigheten stod fast vid sitt beslut, plats fanns enbart för livvaktsskyddet.

Håkan Jaldung har sagt att vid studiebesöket i Köln år 1999 konstaterade han att det var alldeles för mycket folk i kommenderingsstaben. Han anser att det inte går att leda en kommendering med för många inblandade eftersom det ”är väldigt omständligt innan beslut fattas”.

Eftersom det var omöjligt att få en plats i stabsrummet begärde Säkerhetspolisen att få tillgång till de helikopterbilder som sändes från flygningar över staden. Kostnaderna för en länk skulle Säkerhetspolisen stå för. Margareta Linderoth och Kjell Vikström har berättat att först sade Håkan Jaldung nej även till denna begäran med motiveringen att Västra Götalands polismyndighet ville vara ensamma om bevismaterialet. Efter en kort överläggning mellan Håkan Jaldung och Ann Charlotte Norrås återkom de med beskedet att en länk skulle gå att ordna.

Polismyndigheten beslutade att Säkerhetspolisens underrättelser skulle delges chefen för kriminalunderrättelseroteln, Sven Alhbin. Därmed skulle den väsentligaste informationen nå kommenderingsledningen.

På måndagen, första dagen i kommenderingsveckan, var det utsättning av bl.a. livvaktsstyrkan från Stockholm. Chefen för Säkerhetspolisens hotbildsgrupp, Ann Ejdervik, har berättat om hur de blev mottagna. Håkan Jaldung betonade i sitt välkomsttal att han inte ville se några ”Stockholmsfasoner”, inga poliser i svart skjorta och svart overall; den öppna Göteborgsandan skulle råda.

Personskyddets synpunkter på samarbetet mellan Säkerhetspolisens författningsskydd och polismyndigheten

Kjell Vikström arbetade nära Håkan Jaldung inför och under EUmötet, eftersom de skulle samordna personskyddet och närskyddet. Kjell Vikström har sagt att oenigheten i Rikspolisstyrelsens operativa arbetsgrupp om vem som skulle ha ansvaret över Säkerhetspolisens personskydd under kommenderingen kom att påverka samarbetsklimatet.

Kjell Vikström anser att det hade varit bra om författningsskyddet ändå hade fått en plats i kommenderingsstaben som utlovats av Håkan Jaldung. Säkerhetspolisens underrättelser och informationer nådde dock kommenderingsledningen, enligt Kjell Vikström. Han har uppskattat att Säkerhetspolisen stod för 75–80 procent av underrättelserna som levererades till kommenderingsstaben. Dessutom var Säkerhetspolisen källa till många notiser i polismyndighetens hotbildsrapporter som producerades under mötesdagarna.

Kjell Vikström har vidare berättat att han tror att Säkerhetspolisens sektion väst har varit för hemlighetsfulla och inte delgett polismyndigheten löpande information. Han tror att Säkerhetspolisen inte redogjorde tillräckligt tydligt för polismyndigheten vad de kunde leverera för material. Kjell Vikström tror att om Håkan Jaldung från början hade förstått det hade polismyndigheten ”haft en något mer ödmjuk inställning”. Problemet låg på ledningsnivån. Samarbetet mellan chefen för Säkerhetspolisens sektion väst och Håkan Jaldung fungerade inte, enligt Kjell Vikström. Han uppfattade att det var ytterligare ett skäl till att kommenderingschefen inte ville att Säkerhetspolisens författningsskydd skulle få en plats i staben.

Polisledningens i Västra Götaland kritik mot Säkerhetspolisen

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och kommenderingschefen Håkan Jaldung har tillbakavisat kritiken som Säkerhetspolisens kommenderingschef Margareta Linderoth framfört. Håkan Jaldung har hävdat att Kjell Vikström, Säkerhetspolisens ansvarige för personskyddet, från sin plats i kommenderingsstaben har fått all information om vad som hände. Håkan Jaldung räknade med att Kjell Vikström förde informationen vidare till övriga ansvariga inom Säkerhetspolisen.

Ann Charlotte Norrås anser att om Säkerhetspolisen på ledningsnivå var missnöjd med situationen borde t.ex. generaldirektören ha framfört kritiken. Men så skedde inte. Hon har framfört att hon tog kontakt med honom för att höra om han hade några synpunkter inför kommenderingen, men han ”var inte alls intresserad”.

Håkan Jaldung har uppgett att han var missnöjd med att han inte hade insyn i Säkerhetspolisens arbete. Han har också uttryckt kritik över Säkerhetspolisens insatser vid EU-mötet:

”Det fanns 300 säkerhetspoliser i Göteborg. Det var väl huvudsakligen livvakter, men det måste ju ha funnits en stor spaningsorganisation. De grep inte en enda person, vilket man också kan fundera över.”

Han har vidare sagt: ”Det var också en stor polisresurs som fanns där men som vi dock inte har något inflytande eller någon insyn över. Jag har i vart fall inte sett någon dokumentation över något gripande från deras sida.”

Säkerhetspolisens ledning har påpekat att alla de 330 poliser som tjänstgjorde inte befann sig i Göteborg. Av dessa var ett stort antal poliser som arbetade med EU-ordförandeskapet centralt i Stockholm.

Säkerhetspolisen har påpekat att deras uppgift är att överlämna upplysningar vid rätt tillfälle så att företrädare för den öppna polisen kan gå in och samla bevismaterial som håller för ett gripande och i en rättegång. Säkerhetspolisens arbete ska inte utföras så att deras källor tvingas träda fram.

6.2.6.5 Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar

Enligt 7 § polislagen har Rikspolisstyrelsen ett tillsynsansvar (se avsnitt 3.2.1 Polisens organisation m.m.). Den skall se till att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättsäkerhetens krav. Rikspolisstyrelsen skall även följa upp och analysera polisverksamheten.

Länspolismästaren i Polismyndigheten i Västra Götaland Ann Charlotte Norrås har påpekat att rikspolischefen inte hört av sig med några synpunkter på hur polismyndigheten bedrivit sitt arbete under förberedelseperioden. Om någon inom Rikspolisstyrelsen ville ändra på förutsättningarna för arbetet borde rikspolischefen ha kontaktat henne och gett sådana direktiv.

Personskyddets chef Kjell Vikström, Säkerhetspolisen, har framfört att oenigheten mellan polisledningen i Västra Götaland och Säkerhetspolisen var känd inom Rikspolisstyrelsen. Det borde, enligt Kjell Vikström, ha föranlett rikspolischefen att kalla in länspolismästaren och Säkerhetspolisens generaldirektör för en gemensam avstämning. Han är vidare kritisk till att rikspolischefen inte följde upp Rikspolisstyrelsens samordningsansvar. Han anser att rikspolischefen skulle ha krävt återrapportering vid olika tidpunkter eftersom det fanns samarbetsproblem mellan Rikspolisstyrelsen, delar av Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland.

En av ledamöterna i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp, Lennart Petersson, har framfört att det borde, ha funnits en befattningshavare från Rikspolisstyrelsen som hade haft i uppgift att inhämta information om planeringen och samordningen inför EU-mötena. Den personen skulle i sin tur ha larmat rikspolischefen om något inte fungerade väl. Lennart Petersson anser, liksom Kjell Vikström, att rikspolischefen kanske skulle ha begärt kontinuerlig avstämning om planeringsarbetet av länspolismästaren och Säkerhetspolisens generaldirektör. Lennart Petersson anser att vid sådana avstämningar skall även Rikskriminalpolisens chef delta. Lennart Petersson har sagt att han inser svårigheten med gränsdragningen för samordningsansvaret i ett sådant läge eftersom rikspolischefen inte skall ta något operativt ansvar.

Rikspolischefen har påpekat att den höga hotbilden i slutet av maj 2001 föranledde honom att hålla kontakt med länspolismästare Norrås. Han fick därvid enligt egen uppgift information om att polismyndigheten hade ”full kontroll över läget” och att relationen med Säkerhetspolisen ”fortgick på det sätt man önskade”.

Rikspolischefen har sagt att han med facit i hand, dvs. med kännedom om hur EU-toppmötet i Göteborg blev, till viss del skulle agerat annorlunda. Han borde kanske skaffat sig insyn i arbetsgruppens och Hydforsgruppens pågående arbete genom att tillsätta en person i grupperna med uppgift att rapportera till honom.

6.2.6.6 Polisens hotbilder

Till grund för planeringen av poliskommenderingen i Göteborg låg hotbilderna. De producerades inom Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland.

Rikskriminalpolisens uppgift var att bedöma riskerna beträffande de traditionella brotten.

Säkerhetspolisen arbetade på två nivåer. Den sammanställde generella hotbilder för ordförandeskapets möten över hela landet. Den presenterade också hotbilder för ett specifikt möte och/eller en skyddsperson. Underlagen hämtades både från Säkerhetspolisen regionalt och centralt. Man samlar även information från utlandet.

Polismyndigheten i Västra Götaland producerade också egna hotbilder för EU-mötet i Göteborg. Arbetet utfördes på polismyndighetens kriminalunderrättelserotel. De sammanställde Säkerhetspolisens riskbedömningar med sina egna underrättelser och levererade denna helhetsbild till polismyndighetens ledning.

Hotbilderna fick härigenom infallsvinklar från flera håll och var viktiga underlag för planeringen av poliskommenderingen beträffande utbildning, utrustning, bevakning, polisförstärkningar och polistaktik.

Även arbetet med hotbilderna är reglerat i polisens föreskrifter och allmänna råd (FAP 224-2). Säkerhetspolisen har det övergripande ansvaret för upprättandet av hotbilder. Hotbilderna ska beskriva risken för attack utifrån, internationell terrorism, inhemsk extremism, annan opinionsyttring, mental störning eller överförd hotbild (en person som har hög hotbild för över den på personer som befinner sig i hans närhet). Säkerhetspolisens hotbildsgrupp sammanställer hotbildsrapporter. Hotbildsgruppen får underlag om inhemsk extremism och annan opinionsyttring från författningsskyddet. Kontraterrorroteln lämnar underlag om internationell terrorism till hotbildsgruppen. I samtliga hotbilder bedöms risken efter en femgradig skala:

1 – Ingen hotbild, ringa risk för angrepp 2 – Låg hotbild, viss risk för angrepp 3 – Förhöjd hotbild, risk för angrepp 4 – Hög hotbild, betydande risk för angrepp 5 – Mycket hög hotbild, uppenbar risk för angrepp

En förhöjd hotbild (3) med risk för angrepp, anses av Säkerhetspolisen vara en signal om att något allvarligt kan inträffa. Anders Kassman, operativ chef för författningsskyddet, har förklarat att en förhöjd hotbild hör till undantagen. Efter terrorattacken den 11 september 2001 i New York var risken en trea och grundad på att Säkerhetspolisen bedömde att det förelåg risk för angrepp mot amerikanska mål i Sverige. Han har också påpekat att hög hotbild med betydande risk för angrepp (4) är ”extremt ovanligt” i Sverige.

I kommande avsnitt redogör vi för hotbilderna. Av dessa framgår att EU-ordförandeskapet innebar en förhöjd hotbild (3) redan i april 2000. Det innebar, enligt Anders Kassman, att toppmötet i Göteborg ”skulle bli utsatt för stora påfrestningar”. Enligt Anders Kassman medför en förhöjd hotbild (3) att polismyndigheten ska planera och anpassa resurserna efter risken att det blir angrepp.

Polismyndighetens första iakttagelser

Poliskommissarien Hans Lippens, divisionschef för specialenheterna, var en av dem inom Polismyndigheten i Västra Götaland som under en längre tid följt den grupp politiskt aktiva som brukar benämnas de autonoma. Han besökte EU-toppmötet i Amsterdam år 1997. Efter hemkomsten föredrog han sina erfarenheter för länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och chefen för länsordningspolisen Håkan Jaldung och redogjorde för de autonomas framväxt och etablering i Europa.

Han fortsatte att följa de politiskt aktiva inom denna rörelse genom utländska tidningar och på nätet. Tillsammans med Håkan Jaldung besökte han toppmötet i Wien år 1998 och året därefter Köln. Hans Lippens noterade att de autonoma grupperingarna växte i antal på toppmötena. För de flesta kollegerna i Sverige var rörelsen fortfarande en tämligen okänd företeelse i dessa sammanhang.

Hans Lippens har redovisat att polisen i Göteborg har erfarenhet av den grupp som kallar sig för AFA (Antifascistisk Aktion). I samband med en nazistdemonstration i början av 1990-talet i

Göteborg påträffades ett lager med slangbomber som polisen misstänkte att AFA planerat använda mot demonstranterna.

Säkerhetspolisens första iakttagelser

Säkerhetspolisen har sedan 1980-talet studerat den så kallade autonoma miljön dit den bl.a. räknar AFA. Den sammanställer numera med jämna mellanrum rapporter om ”sådan verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra det svenska statsskicket, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter”. I dessa beskriver Säkerhetspolisen rörelser som vit makt, autonoma grupperingar, djurrättsrörelsen och miljörörelsen.

Det var den allmänna hotbilden som låg till grund för de animerade diskussionerna i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp om ansvaret för den övergripande planeringen av EU– mötena, enligt ledamoten Lennart Petersson (se avsnitt 6.2.6.2 under rubriken Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp). Vid den tidpunkten, hösten 1999, hade Säkerhetspolisen ännu inte sammanställt någon skriftlig rapport om hotbilden som kunde ligga till grund för en övergripande planering i Rikspolisstyrelsens regi. EU-toppmöten hade dittills genomförts utan våldsamma sammandrabbningar. Först i månadsskiftet november/december 1999 hölls WTO-mötet i Seattle där våld blossade upp mellan polis och demonstranter. Rapporterna om oroligheterna i Seattle bekymrade inte den svenska polisen nämnvärt, enligt flera chefer i Polismyndigheten i Västra Götaland; det var USA, inte Europa, och det var inget EU-möte.

Säkerhetspolisens hotbild den 27 april 2000

Fyra månader efter Seattlemötet, i april 2000, presenterade Säkerhetspolisen sin första generella hotbildsrapport. Den gav en sammanfattande bedömning för samtliga EU-möten under Sveriges ordförandeskapsperiod.

Säkerhetspolisen drog följande slutsatser i sin rapport under rubriken Inhemsk extremism:

Efter valkampanjen och det svenska inträdet i unionen har diskussionen om EU, i viss mån avtagit och några aktioner av liknande

slag som under valkampanjen har inte förekommit. Inom den autonoma miljön finns dock ett klart motstånd mot EU och den överstatlighet man anser att EU representerar. I händelse av större möten i Sverige finns risk för att grupper eller individer ur det autonoma nätverket agerar.

Säkerhetspolisen nämner i rapporten att AFA, som ingår i den autonoma miljön, under folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU deltagit i det stora flertalet angrepp i form av skadegörelse mot ja-sidans kontor. Dessutom förekom att personal där blev utsatt för hotelser.

Säkerhetspolisen redovisade hur grupper i den autonoma rörelsen agerat efter folkomröstningen:

Hotet från autonoma och anarkistiska grupperingar ökar när särskilda frågor behandlas inom EU. Viktiga frågor för dem är Schengenfördraget, asylfrågor, miljö, djurhantering samt på senare tid även försvarsfrågor. Dessa grupper kan i viss mån sägas ha ett internationellt samarbete.

I avsnittet Annan opinionsyttring skrev Säkerhetspolisen att ”kriminella djurrättsaktivister” kan genomföra aktioner om deras frågor är aktuella. I slutsatsen för annan opinionsyttring stod följande:

Risken för störande opinionsyttringar kommer främst från grupperingar ur den autonoma miljön men även andra grupperingar kan ta tillfället i akt att genomföra störande opinionsyttringar under Sveriges ordförandeskap. Dagsaktuella frågor och andra händelser inom och utom EU kan föranleda opinionsyttringar riktade mot EU.

Säkerhetspolisen konstaterade i rapporten att EU:s stats- och regeringschefer kommer att mötas i Sverige vid två tillfällen, vid ett extra möte i Stockholm den 23–24 mars och ett ordinarie i Göteborg den 15–16 juni 2001. Säkerhetspolisen noterade också ”att uppmärksammas i media och få stor spridning för sitt budskap är viktigt för dessa grupperingar” och vidare att ”det har visat sig att man genomför sina aktioner där mediabevakningen är som störst.”

Säkerhetspolisen bedömde att det fanns risk för störande och våldsamma opinionsyttringar från grupper ur den autonoma miljön, men även från andra grupper som vill protestera mot EU:s agerande i för dem betydelsefulla frågor. Säkerhetspolisen ansåg att hotbilden var förhöjd (3) eftersom det fanns risk för angrepp.

Enligt Anders Kassman är det ovanligt med en så hög hotbild, ”mer undantag än regel”. Han har också sagt att bedömning i generella hotbilder, som det här var frågan om, anger ett slags genomsnittligt värde för samtliga EU-möten under första halvåret 2001. Göteborg skulle bli det största mötet av de planerade 80 som skulle hållas i Sverige.

Efter denna generella hotbild sammanställde Säkerhetspolisen med jämna mellanrum ytterligare ett antal vartefter ny information av betydelse samlats in. Vi behandlar i fortsättningen några av dessa.

Säkerhetspolisen besöker polismyndigheterna

Hotbilderna utgör också underlag för Säkerhetspolisens personskydd. Våren 2000 startade Säkerhetspolisens arbete med besök på de orter där regeringen planerade att hålla EU-möten. Diskussioner inleddes med polismyndigheterna om ansvarsfördelningen på plats.

Personskyddet krävde en omsorgsfull och omfattande planering utöver det vanliga. Det behövdes inte lika stora förändringar i säkerhetspolisens organisation för att klara arbetet inom terror, säkerhet och underrättelse inför EU-ordförandeskapet. Insamling av polisiära underrättelser från orter runt om i Sverige och från utlandet som bakgrund till Säkerhetspolisens hotbilder pågick som vanligt. Arbetsbelastningen blev visserligen högre än normalt med fler och större möten både internt och med polismyndigheterna för att informera om hotbilder och beskriva de politiska grupper som kunde tänkas störa EU-mötena.

Säkerhetspolisens hotbild den 3 november 2000

I slutet av september 2000 höll Världsbanken och Internationella valutafonden årsmöte i Prag. Konfrontationer den 26 september mellan demonstranter och polis blev uppmärksammade i medierna.

Säkerhetspolisen kompletterade därför sin generella hotbild i en ny rapport daterad den 3 november 2000. Det var också i den rapporten första gången Säkerhetspolisen nämnde Göteborg i samband med kravaller.

Säkerhetspolisen redogjorde för att demonstranter från hela världen deltog i protesterna mot Världsbanken och Internationella valutafonden i Prag. Det var demonstranter från olika kyrkor,

fredsrörelsen, fackföreningsfolk, anarkister och andra ur den autonoma rörelsen. Säkerhetspolisen betonade följande:

Flera av de svenska deltagarna är inte att betrakta som härrörande från grupper eller organisationer som är att beteckna som inhemsk extremism. I denna typ av manifestationer blir det en blandning av våldsbenägna aktivister och demonstranter som håller sig inom vad som anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Det blir därigenom svårt att skilja agnarna från vetet.

Säkerhetspolisen refererade till uppgifter som den hämtat på Internet från Nyhetsbrevet Motkraft nummer 99. (På Motkraft hade bland annat AFA sin hemsida.) De rörde hur demonstrationerna i Prag hade organiserats och genomförts. De var uppdelade i olika block där demonstranterna kunde välja vilket block de ville gå med i. Säkerhetspolisen skrev i sin rapport:

Det rosa blocket var det fredligaste och det minst konfrontationsbenägna. Gula blocket kallades ”kamikazeblocket” och skulle forcera polisens avspärrningar. Slutligen fanns det blå blocket bestående av anarkister och likasinnade. Syftet med detta var att på olika vägar nå fram till konferenscentrat och blockera detta så att konferensdeltagarna inte skulle komma fram till lokalen. Dessa demonstrationer utvecklade sig till kravaller som fick stort genomslag i media.

I rapporten hänvisade Säkerhetspolisen till nyhetsbrevet där ett antal viktiga möten i Sverige under ordförandeskapet nämndes. Säkerhetspolisen skrev att ”man förefaller fokusera på Europeiska rådets (EU:s stats- och regeringschefer) möte som hålls i Göteborg den 15–16 juni”.

Säkerhetspolisen konstaterade även i denna hotbild om inhemsk extremism att det förelåg ”risk för att grupper eller individer ur det autonoma nätverket agerar”. I denna hotbildsrapport lade man dessutom till att ”det förefaller som om den autonoma miljön kommer att agera under ordförandeperioden”.

I avsnittet Annan opinionsyttring redovisade Säkerhetspolisen att den franska organisationen Attac kommer att bilda en förening även i Sverige i början av år 2001:

Det är inte troligt att man kommer att använda våldsamma metoder i sina manifestationer. I och med att Attac är tänkt att fungera som ett nätverk kan man locka till sig individer och grupperingar som kan ha våld/direkt aktion på agendan.

Säkerhetspolisens bedömning i den generella hotbilden förblev densamma från den tidigare rapporten. Risken för inhemsk extre-

mism och annan opinionsyttring var förhöjd med risk för angrepp, 3 på den femgradiga skalan.

Säkerhetspolisens hotbild den 13 december 2000

Säkerhetspolisen kompletterade den 13 december 2000 sin tidigare generella hotbildsrapport med ytterligare uppgifter om Attac – när nätverket skulle bildas, vad dess politiska kamp handlade om och att en manifestation skulle hållas i samband med dess konstituerande möte. Säkerhetspolisen skrev:

Säpo har ingen information om hur stort genomslag Attac kan tänkas få i Sverige. Attac kommer inte att använda våldsamma metoder i sina manifestationer. Det är dock möjligt att andra våldsbenägna grupper kommer att försöka utnyttja Attac:s demonstrationer för att ”i skydd” av dessa kunna angripa möteslokaler osv. Detta mönster har kunnat iakttagas bland annat i Frankrike.

Säkerhetspolisen skrev även i denna rapport om EU-mötet i Göteborg:

Säpo har ingen konkret information om planerade aktioner, demonstrationer eller andra opinionsyttringar från det autonoma nätverket utom beträffande Europeiska rådets möte i Göteborg den 15–16 juni 2001 vilket man förefaller fokusera på.

Säkerhetspolisen angav inte några av det autonoma nätverkets planer. Bedömningen låg på samma nivå som den tidigare hotbilden, det vill säga en förhöjd hotbild (3) för inhemsk extremism och annan opinionsyttring med ”risk för angrepp”.

Säkerhetspolisens hotbild den 5 februari 2001

När Säkerhetspolisens generella bedömning av hotbilden sammanställdes den 5 februari 2001 hade EU-mötet i Nice varit i december 2000, Attac Sverige hade hållit sitt konstituerande möte den 6 januari. Dessutom hade information kommit om att EU:s kandidatländer skulle deltaga vid vissa EU-möten. Vid den tiden skulle också det informella ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor, Rif-mötet, hållas i Stockholm.

Säkerhetspolisen förmedlade iakttagelser från jämställdhets- och socialförsäkringsministrarnas informella EU-möte i Norrköping den 21–23 januari 2001. Några kända lokala högerextremister hade

fotograferat demonstrerande vänstergrupper under mötet. Säkerhetspolisen skrev att ”detta skulle kunna vara en del i högerextremisternas kartläggning av ´fiender´”. Säkerhetspolisen konstaterade att det fanns ”en viss risk för högerextremt agerande mot autonoma och andra vänstergruppers demonstrationer” men att man inte hade någon information som tydde på att högerextremister hade sådana planer.

Vid demonstrationerna i Norrköping deltog cirka 200 demonstranter. Attac hade tillståndet och även medlemmar från bland andra AFA, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Nej till EU deltog i demonstrationen. Omkring 30–40 deltagare var autonoma och hade ”hakat på” demonstrationen. Inga oroligheter förekom. Säkerhetspolisens gjorde följande tillägg till slutsatsen i avsnittet om inhemsk extremism:

Individer ur det autonoma nätverket och andra militanta motståndare till EU kan också komma att utnyttja tillståndsgivna demonstrationer för att i ’skydd’ av dessa genomföra angrepp eller störningar.

I rapporten redogjorde Säkerhetspolisen också för Europeiska kommissionens besök i Stockholm den 9 januari 2001. En demonstration arrangerad av Elevkampanjen genomfördes och ett protestmöte hölls.

Säkerhetspolisen skrev vidare om regeringens agerande:

Det bör också påpekas att regeringen med statsminister Göran Persson i spetsen uppmanat folk att vara kritiska mot EU och ställa upp och demonstrera för sina åsikter. Regeringen är också öppen för att föra dialog med de som är kritiska för att ta till sig alla människors synpunkter.

I Säkerhetspolisens slutsats om Annan opinionsyttring gjordes ett tillägg. Tidigare hade Säkerhetspolisen konstaterat att störande opinionsyttringar främst skulle komma från grupperingar ur den autonoma miljön. Tillägget löd:

Erfarenheterna från de möten som hittills avhållits talar för att demonstrationer, i och för sig med tillstånd och utan användning av våld eller hot, kommer att genomföras på framförallt platser där ovannämnda organisationer finns. Dessa demonstrationer kan utnyttjas av andra grupperingar som till exempel de autonoma i syfte att störa EU-mötet.

Säkerhetspolisen ändrade inte i sin bedömning beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring. Hotbilden ansågs vara fortsatt förhöjd (3).

Säkerhetspolisens hotbild den 27 april 2001

Säkerhetspolisen lämnade den 27 april 2001 en ny allmän hotbildsbedömning avseende Sveriges ordförandeskap. Säkerhetspolisen ansåg att tidigare bedömningar alltjämt gällde. Risken beträffande inhemsk extremism och annan opinionsyttring var fortfarande förhöjd (3 av 5).

Polismyndighetens underrättelser och hotbilder

Polismyndigheten tillsätter hotbildsgrupp

Vid årsskiftet 2000/2001 tillsatte Polismyndigheten i Västra Götaland en grupp som skulle producera myndighetens egna hotbilder

inför EU-mötet i Göteborg. Den organiserades inom

kriminal-

underrättelseroteln.

Gruppen fick underlaget till hotbilderna bl.a. från Säkerhetspolisens hotbildsrapporter och promemorior med beskrivningar av hur de autonoma och anarkistiska grupperna arbetar och från redogörelser av Säkerhetspolisens västra sektion. Kriminalunderrättelseroteln samlade även in eget underlag. Därtill fick roteln material från polismyndighetens länsordnings- och länskriminalpolis samt uppgifter från utländska kontakter och från Internet. Kriminalunderrättelseroteln fick även information från polismyndighetens spanare via övervakning. Under själva mötesveckan länkades via fasta kameror på stan och från helikopter bilder in till kommenderingsstaben. Dessutom förekom fotografering och videoupptagning från rörliga kameror.

Hotbildsgruppen träffades regelbundet under hela vintern och våren 2001. Högsta ansvariga befäl för gruppen var dåvarande kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin. Han ingick i kommenderingsstaben och förmedlade hotbilderna till kommenderingschefen.

Med start i april 2001 bokades regelbundna möten, underrättelseberedningar, för att polisledningen skulle få tillfälle att ta del av de underrättelser och hotbilder som strömmade in under våren 2001. Vid dessa träffar delgav Sven Alhbin hotbilderna till polisledningen. En representant från Säkerhetspolisen inbjöds också att delta i beredningarna.

Under första halvåret 2000 hade en särskild insatsgrupp inom länsordnings- och kriminalpolisen börjat arbeta med MC-relaterade och rasistiska brott samt brott begångna av djurrättsaktivister och

motsvarande grupperingar. Insatsgruppen hade samlat på sig en del information om de autonoma nätverken. Därutöver hade några personer av eget intresse inom polismyndigheten följt de autonoma gruppernas verksamhet. Övriga som kom att arbeta med hotbilderna visste till en början inte mycket om den autonoma rörelsen. Med hjälp av bl.a. Säkerhetspolisens västra sektion lyckades man få grundkunskaper om denna.

Spaning var en viktig del i arbetet. Beslut fattades i januari 2001 om att få upprätta ett särskilt underrättelseregister, SUR, i samband med EU-mötet i Göteborg (se vidare avsnitt 5.6 under rubriken Polismyndighetens i Västa Götaland hantering av de överlämnade personuppgifterna).

Då uppdraget är slutfört ska registret förstöras. Arbetet i polismyndighetens hotbildsgrupp inriktades i första hand på att försöka förutse vilka av demonstranternas planerade aktioner som kunde störa EU-mötet under den 15 och 16 juni.

Mönster i demonstranternas förberedelser

Med hjälp av information från liknande möten utomlands försökte kriminalunderrättelserotelns hotbildsgrupp se om även de svenska demonstranterna planerade efter ett mönster. Under vintern och vårens arbete konstaterade man att förberedelserna till stor del stämde överens med vad utländska kollegor beskrivit. Under våren växte följande bild av demonstranternas förberedelser fram:  Nätverk av demonstranter går samman i paraplyorganisationer

(Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001)  Förberedelsemöten arrangeras  Ickevåldsträning ordnas för att klara inträngningsaktioner  Organisationerna upprättar ett mediacenter, Independent

Media Center (IMC).  Ansökan om demonstrationstillstånd lämnas in  Informationsutbytet på nätet intensifieras  Vängrupper bildas i syfte att utan insyn planera och genomföra

aktioner  Ledargestalterna anländer tidigt till mötesorten  Lednings- och spaningscentraler upprättas

 Demonstrationstågen indelas i olika block och får exempelvis

beteckningen svart, blått, grönt, gult, rött

Polismyndighetens hotbild den 1 mars 2001

Polismyndighetens i Västra Götaland första egna hotbild presenterades för polisledningen den 1 mars 2001. Den byggde i stor utsträckning på information från Säkerhetspolisen.

Polismyndighetens hotbildsrapport bedömde att det fanns risk för störande och våldsamma opinionsyttringar mot EU-toppmötet i Göteborg från grupper i den autonoma miljön. Ett tänkbart scenario var:

Risken för våldsanvändning i samband med EU-toppmötet i Göteborg är överhängande. Stärkta av tidigare ”framgångar” kommer militanta aktivister att genomföra aktioner. Enligt information från Säpo fattas troligen det slutgiltiga beslutet om aktiviteter med våldsinslag inte förrän i allra sista stund, vilket gör att informationen, om den kommer till polisens kännedom, kan komma sent och medföra snabba bedömningar. Sena beslut om aktioner kan vara ett sätt att undvika läckor till polisen samt att inte förlora överraskningsmomentet som försvårar polisens arbete.

Polismyndigheten beskrev aktioner som de autonoma grupperna och andra grupperingar planerade att genomföra i syfte att störa EU-toppmötet. Grupperna sprider information genom affischer, klistermärken, t-shirt och trycksaker.

Av texten att döma kan det i AFA-kretsar förekomma planer på att försöka stoppa EU-mötet i Göteborg. Vidare nämner AFA Göteborg 2001 på sin Internet hemsida att man vill göra EU-toppmötet i Göteborg till ett möte att minnas och refererar samtidigt till städer som Amsterdam, Köln, Seattle och Prag.

---

Grupperna förbereder hur de skall kunna stoppa, fördröja eller rent av störa EU-toppmötet. Målet anses nått om så mötet enbart fördröjs en timma. Störningsmomenten består av demonstrationer, civil olydnad, symboliska aktioner samt direkta aktioner.

Polismyndigheten listade demonstranters planerade aktiviteter som de hade inhämtat underrättelser om. De var följande:  att klättra över avspärrningarna runt Svenska Mässan genom att

t.ex. bilda mänskliga stegar

 att använda nätverket Ya Bastas metod och försöka tränga

igenom polisens avspärrningar genom att ett stort antal ”aktivister” trycker på  att försöka komma in på mötet genom att uppträda som jour-

nalister eller fotografer  att via luftballong flyga in ”aktivister” bakom avspärrningarna  att blockera mötet genom att som mänskliga sköldar hindra

delegater att komma fram till hotell, kongresscentret eller till andra arrangemang  att på samma sätt som ovan blockera vägar till och från t.ex.

flygplatser  att hindra landningar på Landvetter och Säve flygplatser  att överrösta mötet genom att föra oväsen

Polismyndigheten hade också noterat att kurser i ickevåldsträning genomförts. Dessutom berättade man om olika tips som demonstranter kunde hitta på Internet och i skrifter av olika slag. Det gällde bl.a. hur man bygger barrikader, att gatsten är bra vapen och att ammoniak kan användas mot polishundar.

I rapporten skrev polismyndigheten att ”de aktivister som är beredda att genomföra kriminella handlingar är ofta mycket väl organiserade”.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel bedömde att risk för våld/upplopp (gradering 3 på skalan 1–5) fanns för EU-mötet i Göteborg den 15–16 juni 2001. Kompletterande hotbilder lämnades en gång i månaden fram till juni och därefter dagligen.

Rapport efter extra EU-toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001

En av kriminalunderrättelsetjänstens medarbetare som följt de autonoma grupperingarna under en längre tid, Margareta Schlüter, rapporterade efter sitt studiebesök under extra toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001:

Inom de autonoma kretsarna fokuserar man på EU-mötet i Göteborg. Detta märks bland annat på Internet samt på flygblad som delas ut. Det har inte varit möjligt att utläsa någon taktik som resultat av de autonoma gruppernas agerande under EU-mötet i Stockholm (synbar taktik saknas).

Polismyndighetens hotbild den 2 april 2001

I polismyndighetens kompletterande hotbildsrapport den 2 april 2001 kartlade myndigheten vad den dittills hade för information om konkreta planer av olika nätverks aktioner. Polismyndigheten konstaterade att fredagen den 15 juni skulle bli den stora aktionsdagen. En rad tänkbara aktioner beskrevs i rapporten:  att områdets infarter till Svenska Mässan skulle blockeras tidigt

på morgonen  att det fanns tecken på att aktivistgrupper skulle försöka starta

kravaller vid avspärrningarna runt Svenska Mässan  att aktioner runt om i Göteborg skulle genomföras för att

”hålla polisen sysselsatt”  att det fanns långt framskridna planer på en inträngningsaktion

mot Svenska Mässan och att den skulle genomföras med hjälp av bl.a. Ya Basta från Finland och Italien  att demonstranter utklädda till Lisebergskaniner skulle tränga

sig in på Liseberg  att fredagen skulle avslutas med en Reclaim the Streets-aktion

på Kungsportsavenyn samt att aktivisterna eventuellt skulle ta ”egna initiativ efteråt”  att planer fanns på aktioner mot ”kapitalistiska och multinatio-

nella företag såsom McDonalds, Shell, Operan” och att ”även privata hus i rikare områden kan komma att drabbas”  att Nätverket Göteborg 2001:s demonstration skulle avgå från

Järntorget in mot centrum och att arrangörerna räknade med 4 000–10 000 deltagare

I rapporten skrev polismyndigheten också att lördagen den 16 juni eventuellt skulle bli den lugna protestdagen. Information fanns om att aktionsgrupperna önskade att familjer skulle demonstrera och att det inte skulle utbryta några ”kravaller”.

Kriminalunderrättelseroteln bedömde att hotbilden i samband med EU-toppmötet i Göteborg alltjämt var förhöjd och angav den till nivå 3 av 5. Rapporten överlämnades till polisledningen. Hotbildsgruppen fick ingen reaktion, vilket den ansåg märkligt med tanke på den höga riskbedömningen så långt före själva EU-mötet.

Polismyndighetens hotbild den 7 maj 2001

Demonstrationerna i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20– 22 april avspeglade sig i polismyndighetens nästa bedömning av hotbilden daterad den 7 maj 2001.

Polismyndighetens hotbildsgrupp räknade med att de våldsbenägna grupperna skulle hämnas händelserna i Malmö under toppmötet i Göteborg. I hotbildsrapporten skrev polismyndigheten att aktivisternas ”misslyckande” i samband med demonstrationerna i Malmö kan leda till en upptrappning i Göteborg. Därtill kom beskedet från Göteborgs kommun om att upplåta skolor för inkvartering till en låg avgift (se avsnittet 6.2.3.2 under rubriken Demonstranternas boende).

Polismyndigheten presenterade i jämförelse med föregående rapport ytterligare uppgifter om ”den stora aktivistdagen”, fredagen den 15 juni.

När det gällde inträningen till Svenska Mässan fanns det information om att detaljplanerna skulle utformas först när polisens avspärrningar byggts. Inträngningen skulle ske med repstegar eller med hjälp av mänskliga stegar.

Vidare planerade nätverket Globalisering underifrån att med hjälp av Ya Basta Finland genomföra inträngningsförsök mot Svenska Mässan. Samtidigt skulle enskilda aktioner genomföras runt om i Göteborg som ”skadegörelse på multinationella objekt för att hålla polisen sysselsatt”. Enligt ett flygblad som spreds i samband med mötet i Malmö hade över 400 personer anmält sig för aktionen.

Göteborgs ickevåldsnätverk planerade att göra ett inträngningsförsök avskilt från Globalisering underifrån och Ya Basta. Deras syfte var att komma in och ”prata allvar” med politikerna. Gatufesten skulle utmynna i en inträngningsaktion på Trädgårdsföreningen kl. 22–23 under Europeiska rådets middag. Om aktionen skulle misslyckas skulle deltagarna, enligt rapporten, ”sprida sig utmed Kungsportsavenyn och centrala Göteborg och genomföra skadegörelse och sprayning”.

I denna andra komplettering av hotbilden bedömdes risken för inträngningsaktioner på Svenska Mässan och Trädgårdsföreningen hög med betydande risk för angrepp. Det innebar att graderingen höjdes från nivå 3 till 4. Det är, som vi tidigare nämnt, ovanligt högt i Sverige och första gången som polismyndigheten haft en så hög riskbedömning i samband med opinionsyttringar.

Malmöhändelserna påverkade bedömningen av hotbilden och därmed också polisens förberedelser på ett genomgripande sätt. Håkan Jaldung har sagt att Malmömötet ”förföljde oss och var en katastrof planeringsmässigt”.

Efter Malmömötet, den 7 maj 2001, tillsatte polisledningen en kontaktgrupp med sex poliser. Den fick uppgiften att föra en dialog med arrangörer av demonstrationer, möten, motkonferenser och aktioner (se vidare avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Kontaktgruppen).

En annan konsekvens av Malmöhändelserna och den höga hotbilden var att polisens taktik justerades. Polismyndigheten satsade på en mjukare linje som bl.a. innebar satsningen på dialog (se vidare avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Polistaktik under EUmötet).

Säkerhetspolisen och polismyndigheten fördelar arbetet

Säkerhetspolisen och polismyndigheten konstaterade under maj månad att flera av de ledande personerna inom den autonoma rörelsen hade anlänt till Göteborg. Den 5 juni 2001 utökades Säkerhetspolisen i Göteborg med personal från Stockholm. För att underlätta arbetet och undvika dubbelarbete fördelades arbetsuppgifterna mellan Säkerhetspolisen och polismyndighetens hotbildsgrupp. Vid något tillfälle hade båda polisorganisationerna spanat på samma objekt. Man var nöjd på ömse håll över det praktiska samarbetet och kände förtroende för varandra. Det goda arbetsklimatet bestod hela samarbetsperioden över toppmötet. Det skiljde sig med andra ord från hur samarbetet mellan polisledningarna i polismyndigheten och Säkerhetspolisen hade fungerat.

Säkerhetspolisens hotbild för Göteborg den 22 maj 2001

Säkerhetspolisen presenterade sin hotbild för själva Göteborgsmötet den 22 maj 2001. Den innehåller detaljerade beskrivningar av de organisationer, rörelser och nätverk som tänkte delta och vad de planerade för aktiviteter.

Internationell terrorism

Säkerhetspolisen konstaterade att det sedan tidigare generella hotbilder inte framkommit något nytt som förändrade bedömningen beträffande internationell terrorism. Internationella terroristorganisationer intresserade sig inte för EU-mötena i Sverige, skrev Säkerhetspolisen.

Säkerhetspolisen bedömde dock att det fanns en viss risk för angrepp från organisationer som räknas till gruppen internationell terrorism. Hotbilden var låg, bedömningen 2 av 5.

Inhemsk extremism

Säkerhetspolisen utgick i hotbildsrapporten från att flertalet av de aktiviteter som demonstranterna planerade skulle komma att bli lagliga och fredliga. Men Säkerhetspolisen skrev också:

Det är dock omöjligt att skilja aktiviteter åt. Det beror på att fredliga och våldsamma aktiviteter kan pågå samtidigt samt att en del fredliga och lagliga engagemang kan komma att utnyttjas av till exempel anarkister och autonoma för att i skydd av den legala aktiviteten kunna angripa något mål.

Säkerhetspolisen hade studerat de nätverk som bildats i samband med EU-mötet, Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001.

Säkerhetspolisen beskrev i rapporten att en del av Göteborgsaktionens 80 organisationer räknades till de autonoma nätverken. AFA (Antifascistisk aktion) var en av dem. Säkerhetspolisen hade också noterat att några av organisationerna, exempelvis Ung vänster och Fältbiologerna, hade sympatisörer som även verkade i den autonoma rörelsen. Nätverket ingen människa är illegal hade, enligt rapporten, medlemmar som i stor utsträckning ingår i AFA, men som troligen inte figurerat i samband med våldsanvändning. Säkerhetspolisen framförde följande i samband med presentationen av Syndikalisterna och Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF):

Det stora inslaget av autonoma i syndikalistiska manifestationer leder till en del lagbrott, skadegörelse med mera som utförs av deltagare i till exempel demonstrationer. Det är påfallande ofta som en AFA medlem också är medlem i SUF (Syndikalisternas ungdomsförbund). En talesperson kan ena gången tala för AFA och den andra gången för SUF. I praktiken får SUF anses tillhöra de autonoma nätverken.

Säkerhetspolisen konstaterade att för ett antal år sedan deltog Rättvisepartiet Socialisterna, som också ingick i Göteborgsaktionen, i våldsammare aktioner tillsammans med Elevkampanjen, ”men har under de senaste åren inte gjort sig kända för att delta i våldsamma eller illegala aktioner”. Elevkampanjen är knuten till Rättvisepartiet Socialisterna och flera av dess medlemmar ingår också i de autonoma nätverken, enligt Säkerhetspolisen.

Säkerhetspolisen noterade följande om Göteborgsaktionen:

Man har förordat fredliga demonstrationer där familjer med barnvagnar skall kunna delta och verkligen tryckt på att det skall präglas av ickevåld.

Säkerhetspolisen skrev om Nätverket Göteborg 2001 att dess organisationer ”ter sig dock som fredliga och tycks var och en inte utgöra något direkt hot mot toppmötet”.

Av rapporten framgick också att Säkerhetspolisen studerat svenska aktiviteter på möten utomlands. På mötet People global action (PGA) i Milano den 23–25 mars 2001 gjorde svenska demonstranter ”propaganda för toppmötet i Göteborg”. Detsamma skedde under demonstrationerna i Prag i september 2000 och i Nice i december 2000. Säkerhetspolisen drog slutsatsen att detta talade för ett internationellt deltagande i aktiviteterna i Göteborg. En reservation fanns dock; i sommar kommer ett antal stora möten hållas i Europa som geografiskt ligger bättre till för aktivister från Sydeuropa.

Säkerhetspolisen hade också studerat den mobilisering av demonstranter som pågick i Norge, Danmark, Finland och tyskland. Sammantaget räknade Säkerhetspolisen med att det fanns ett ”visst intresse att resa till Sverige” och att det framförallt gällde demonstranter från de nordiska länderna. Samtidigt påpekade Säkerhetspolisen att beräkningar på antalet demonstranter från andra länder ofta överskattats av de autonoma grupperna. Vidare skrev Säkerhetspolisen:

Svenska aktivister ur den autonoma miljön har deltagit i internationella möten i syfte att saluföra GBG 2001 och locka utländska anarkistiska och autonoma grupper att delta i protesterna. Skolor har hyrts som logi för tillresande.

Enligt rapporten betecknades EU-mötena i Stockholm den 23–24 mars och i Malmö den 20–22 april som ”generalrepetitioner inför Göteborgsmötet”. Säkerhetspolisen trodde att händelserna vid Eko-finmötet i Malmö och anklagelserna mot polisen för över-

driven våldsanvändning i samband därmed ”torde sporra aktivisterna att komma till Göteborg”. Säkerhetspolisen räknade med att under EU-mötet skulle ett tema i protesterna om polisbrutalitet kunna tillkomma.

Säkerhetspolisen redogjorde utförligt för AFA:s förberedelser. Det framkom bl.a. att AFA spred information om aktiviteter under EU-mötet via Internet, klistermärken och affischen Godzilla vs. Goran. Säkerhetspolisen hade uppgifter om att AFA skulle upprätta en ledningscentral för att avlyssna polisens radio och att man via SMS-meddelanden på mobiltelefon skulle sprida information. Enligt rapporten skulle AFA också ringa in falska bombhot och genomföra andra störningar som skulle hålla poliserna i kommenderingen sysselsatta. Säkerhetspolisen hade också tagit del av AFA:s resonemang kring strategin inför demonstrationerna, om deltagarna skulle gå samlat i ett block eller sprida ut sig i tåget.

Säkerhetspolisen räknade med att ett stort antal AFA-deltagare från Norge, Finland, Danmark och Tyskland skulle komma till Göteborg. På AFA:s tyska, danska och finska hemsidor fanns upprop om Göteborgsmötet.

Säkerhetspolisen redogjorde vidare för aktiviteterna för dagarna torsdagen den 14 juni 2001 – lördagen den 16 juni 2001.

Fredagen den 15 juni skulle bli den ”den stora dagen från aktivisternas sida”. De programpunkter som Säkerhetspolisen och polismyndigheten tidigare noterat för fredagen var här delvis utförligare beskrivna. Det gällde:  Aktionen J15. Det var benämning på inträngningsaktionen och

blockaden mot Svenska Mässan som planerades på förmiddagen i anslutning till EU-mötets öppnande av Göteborgs ickevåldsnätverk, Globalisering underifrån och Ya Basta. Beräknat antal deltagare var 400–500, klädda i kroppsskydd av skumgummi och vita overaller. De skulle få stöd av cirka 2 000 demonstranter som skulle pressa på bakifrån mot avspärrningarna.  En brytning hade dock skett mellan Göteborgs ickevålds-

nätverk och Globalisering underifrån. (Rapporten sade inget om vad det skulle få för betydelse för aktionen J15.)

Lördagen den 16 juni skulle bli ”den lugna dagen, familjefesten”. Göteborgsaktionens demonstration För ett annorlunda Europa förväntades bli den största under EU-mötet. Säkerhetspolisen hade uppgifter att ”aktivister med okänd organisationstillhörighet” skulle inta en flyktingförläggning i närheten av Göteborg. Aktio-

nen hade inget samband med demonstrationen, enligt Säkerhetspolisen.

I rapporten sammanfattade Säkerhetspolisen sina iakttagelser. Flera organisationer som skulle delta i aktiviteterna var varken vänsterrörelser eller militanta. Mycket folk skulle vara i rörelse under toppmötesdagarna:

Säpo bedömer också att det blir en del illegala aktioner. Då aktivister den 15 juni försöker tränga igenom avspärrningarna för att komma in på EU-mötet finns en risk för att andra aktivister angriper polisen då de försöker hindra aktivister från att ta sig in på mötet. Detta skedde i Prag då personer bakom dessa aktivister stod och kastade sten på polisen.

I globaliseringsrörelsen är kritiken mot de internationella storföretagens strategi ett tema. Säkerhetspolisen skrev vidare:

Även de alternativa målen måste beaktas om inte de primära målen kan nås. McDonalds, Shell, banker eller andra kapitalistiska inrättningar har blivit utsatta för aktivisternas intresse/skadegörelse vid andra större sammandrabbningar i bl a Europa. Detta kan också ske som helt spontana angrepp från mindre grupper av aktivister.

Säkerhetspolisen hade noterat att organisationerna hoppades att 20 000–25 000 skulle resa till Göteborg för att delta i demonstrationer och andra aktioner. Av rapporten framgick också att plattform med uppmaning till ickevåld hade utformats. Träning i ickevåld hade förekommit och handlat om att förbereda sig på situationer som kan bli våldsamma.

I vissa fall förefaller resonemanget angående ickevåld så grumligt att man undrar om nödvändiga och legala polisingripanden också är att betrakta som angrepp på demonstrationerna och därmed något som ”medger” våldsanvändning i självförsvar. Flera av personerna från de autonoma nätverken har varit på plats i både Prag och Nice och blivit inspirerade av kravallerna där. Deras önskemål är att det även blir kravaller i Göteborg.

Säkerhetspolisen gjorde följande bedömning vad gäller inhemsk extremism och annan opinionsbildning.

Beträffande inhemsk extremism bedömer SÄPO att Europeiska Rådets sammanträde i Göteborg komma att utsättas för försök till störningar i syfte att protestera mot EU eller olika beslut inom EU. Mötet kommer att utsättas för i vart fall ett försök till att förhindra/senarelägga mötet genom exempelvis den ”Ya Basta!” demon-

stration som redogjorts för ovan. Hotbilden är här att betrakta som hög med betydande risk för angrepp (4). Dessa manifestationer torde vara att betrakta som störande opinionsyttringar. Det är dock svårt att säga vad som händer när polis förhindrar demonstranterna från att stoppa/senarelägga mötet. En del demonstranter accepterar att man blir ivägburen och omhändertagen. Det ligger i en ickevåldsmanifestations natur och är ett accepterat ”slut” på manifestationen. En del kan dock förväntas att reagera genom angrepp såsom stenkastning med mera mot poliserna. Observera att demonstranter kan ha förberett sig genom att ha med sig kedjor och lås för att kedja fast sig. Det är vidare SÄPOs bedömning att det föreligger en betydande hotbild för angrepp på de ”symboliska målen” och för angrepp på polis vid olika insatser som polisen måste göra.

Säkerhetspolisen räknade således med en hög hotbild och en betydande risk för angrepp av inhemsk extremism och annan opinionsyttring (nivå 4 av 1–5).

Hotbilder under första delen av juni 2001

Polismyndighetens hotbild den 4 juni 2001

Denna hotbildsbedömning visade på ytterligare upptrappning av vad som skulle kunna hända under EU-mötet. Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel befarade mycket stor risk för störande och våldsamma opinionsyttringar från grupper inom den autonoma miljön.

Av rapporten framgick att Säkerhetspolisen hade fått information om att ”ledande aktivister i Sverige” installerat sig i Göteborg för att på plats förbereda aktioner.

Polismyndigheten hade vidare uppgifter om att personer hyrt kommunikationsradio. Ett företag hade hyrt ut 15 stycken. Störning och avlyssning av polisens radiotrafik kommer, enligt rapporten, att ske.

Hvitfeldtska gymnasiet och festivalområdet Fritt Forum i Pustervik skulle bli samlingsplatser under EU-veckan.

Polismyndigheten beskrev att AFA på Internet hade uppmanat folk runt om i världen att ”agera” mot Svenska ambassader och konsulat under EU-mötet.

Polismyndigheten hade noterat uppmaningar på hemsidor om att ”aktivisterna” inte skulle diskutera detaljer i planeringen via e-post eller telefon eftersom polisen skärper bevakningen.

Beträffande inklättringsaktionen på fredagen hade polismyndigheten fått uppgift om att den skulle detaljplaneras först när polisens avspärrningar byggts.

I rapporten nämndes bl.a. att avledningsmanövrar skulle genomföras under demonstrationen den 15 juni i syfte att splittra polisinsatsen. Några grupper skulle koncentrera sig på avspärrningarna och övriga sprida kaos genom att attackera multinationella företag. Om massingripanden skedde mot demonstranter kunde aktioner komma att riktas mot polishuset, men troligen först och främst mot lokaliteterna på Bellevue (Kviberg).

Ytterligare information om Reclaim the Citys fest hade inkommit. Arrangörerna planerade att gatufesten skulle utmynna i en inträngningsaktion vid tiotiden på kvällen mot Trädgårdsföreningen där en middag skulle hållas för EU-delegaterna. Om aktionen skulle misslyckas uppmanades folk att sprida sig i stan och genomföra skadegörelse.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel gjorde följande bedömningar efter en skala på 1–5 där den högsta risken betecknas som 5:  4 med risk för inträngningsaktioner/komma in aktion på

Svenska mässan  4 med risk för inträngningsaktioner på Trädgårdsföreningen  4 med risk för vandalisering/skadegörelse/upplopp i centrala

Göteborg under torsdag och fredag  3 med risk för störningar i samband med Reclaim the Citys

aktion  3 med risk för övrig kriminalitet

Hotbilder och underrättelser under mötesveckan

Polismyndigheten fick under mötesveckan hjälp av sambandsmän från Norge, Danmark och Tyskland. De kontrollerade om de utländska demonstranterna som anlände var dömda, gripna eller misstänkta för våldsamma aktioner i sitt hemland. Om så var fallet avvisades de.

Kommenderingsledningen hade inte någon direktinformation om hotbilder och underrättelser från Säkerhetspolisen under

mötesveckan. Kommenderingsledningen organiserade sin stab så att alla underrättelser från Säkerhetspolisen under mötesveckan gick via kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin. Han skulle i sin tur sovra och förmedla underrättelser från Säkerhetspolisen och polismyndighetens egen kriminalunderrättelserotel vidare till kommenderingschefen.

Polismyndighetens hotbildstablå

Kriminalunderrättelseroteln hade som komplettering till de skriftliga hotbildsrapporterna tagit fram en hotbildstablå för aktioner/demonstrationer från och med torsdagen den 14 juni till och med lördagen den 16 juni. Tablån togs fram i början av maj 2001 och uppdaterades därefter kontinuerligt. Den del som avsåg fredagen den 15 juni ändrades i stort sett varje dag. Den sista versionen av tablån är daterad den 13 juni 2001.

I tablån upptogs de aktioner/demonstrationer som kunde förväntas respektive dag och under vilken tid aktiviteterna troligen skulle pågå. Tidsperioden var färgmarkerad. Perioden för de demonstrationer för vilka tillstånd hade sökts var markerade med blått. Tillståndsgiven demonstration var markerad med grönt. Företeelse över längre tidsperiod var markerad med gult. De aktioner/demonstrationer som bedömdes ha hög hotbild var markerade med rött. Tidsperiod för eventuell aktion var markerad med rosa.

Av den sista versionen av tablån, som alltså är daterad den 13 juni 2001, kan bl.a. följande utläsas.  Svenska Mässan, under det att delegaterna anländer, kl. 09.00–

10.00 är markerad röd  Lilla Bommen, under besöket på Residenset, cirka kl. 13.15–

15.00 är markerad röd  Trädgårdsföreningen, under Europarådets arbetsmiddag, cirka

19.45–22.00 är markerad röd  Svenska Mässan, Blockad, kl. 08.00–11.00 är markerad röd samt

kl. 06.00–08.00 och 11.00–13.00 är markerade rosa  Heden, Protestmöte, Göteborgsaktionen 2001, kl. 09.00–10.00

är markerad röd samt kl. 08.00–09.00 och 10.00–11.00 är markerade rosa

 Svenska Mässan, Inträngningsaktioner, Globalisering underi-

från och Ya Basta, kl. 10.00–15.00 är markerad röd och kl. 15.00–18.00 är markerad rosa  Svenska Mässan, Komma-in-aktion, Göteborgs ickevåldsnät-

verk, kl. 10.00–11.00 är markerad röd och kl. 11.00–12.00 är markerad rosa  Götaplatsen/Svenska Mässan, Blockad/inträngning, AFA, kl.

10.00–12.00 är markerad röd samt kl. 09.00–10.00 och 12.00– 13.00 är markerade rosa  Götaplatsen, Demonstration, Offensiv (Göteborgsaktionen

2001), kl. 09.00–10.30 är markerad grön  Götaplatsen/Svenska Mässan, Demonstration, Rättvisepartiet

Socialisterna, kl. 10.30-15.00 är markerad blå  Avenyn/Kungsparken, Gatufest, RTS, kl. 20.00–22.00 är mar-

kerad röd och 18.00–20.00 är markerad rosa  Trädgården, Inträngningsförsök, RTS, kl. 22.00–23.00 är

markerad röd  Avenyn/Centrum, Skadegörelse, kl. 11.00–16.00 och 22.00–

24.00 är markerade röda  Centrum, Avledningsmanöver, kl. 09.00–18.00 och 22.00–24.00

är markerade röda

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel sammanställde särskilda hotbilder dagligen under perioden 13 juni – 16 juni och en särskilt för Hvitfeldtska gymnasiet. Säkerhetspolisen förde loggbok från början av juni över iakttagelser. Vi redovisar polismyndighetens och Säkerhetspolisens hotbilder under mötesveckan i avsnitt 6.3.

Säkerhetspolisens hotbild den 23 maj 2001 för president Bushs besök

Internationell terrorism

Säkerhetspolisen presenterade den 23 maj 2001 hotbilden för president George W. Bushs besök i Göteborg som skulle äga rum torsdagen den 14 juni 2001. Det var första gången som en amerikansk president skulle besöka Sverige. Säkerhetspolisen poängterade att hotbilden skulle studeras tillsammans med de övriga

hotbilderna, den generella och den specifika för Göteborg, för att läsaren skulle få en fullständig överblick av hotbilden för presidenten.

Under rubriken Internationell terrorism hade Säkerhetspolisen gått igenom fientligt inställda organisationer och nätverk till USA. Det gällde till exempel Al-Qaida/Islamiska fronten för bekämpande av judar och korsfarare, Palestina Islamiska Jihad, Hamas, Hizbollah, Mujahedin É Khalq (MEK). Säkerhetspolisen konstaterade att hotet mot USA från flera av dessa hade ökat. Den sammanfattande bedömningen angående hotbilden för internationell terrorism var:

Det finns en viss risk för angrepp mot president Bush från personer som ingår i nätverk knutna till Usama Bin Laden. Säkerhetspolisen hade dock ingen specifik information som tydde på att det fanns en önskan om att angripa honom. Säpo hade inte kunnat notera något egentligt intresse för presidentbesöket i dessa kretsar i Sverige.

Säkerhetspolisen bedömde att det fanns viss risk för angrepp från internationell terrorism. Bedömning 3.

Inhemsk extremism

Säkerhetspolisen redogjorde för den information den samlat kring organisationer som bildats och aktiviteter som planerats i Sverige i samband med president Bushs besök. I maj 2001 hade ett särskilt nätverk bildats för att demonstrera mot presidenten med parollen Bush not welcome.

Säkerhetspolisen refererade till vad man sett att AFA skrivit på Internet, att presidenten kunde vänta sig ”a very warm welcome”. Säkerhetspolisen bedömde att det fanns ”en förhöjd risk för störningar mot president Bushs besök i Göteborg” med graderingen 3.

Annan opinionsyttring

Säkerhetspolisen redogjorde för vilka grupper med utländskt ursprung som planerade att demonstrera med anledning av president Bushs besök.

Säkerhetspolisen skrev om kritiken mot USA:s miljöpolitik i samband med Kyotoavtalet:

USA har genom detta agerande blivit måltavla för miljögrupper runt om i världen. Vita huset har bombarderats med e-post med protester. Initiativet kom från Friends of the Earth. Friends of the Earth är en av världens största miljörörelser med nationella medlemsorganisationer i 68 länder däribland Jordens vänner i Sverige. --- Det måste beaktas att Rådets möte i Göteborg skall avhandla en samhällsutvecklig som är ekologiskt och socialt hållbar. --- Om USA inte till toppmötet har infriat några substantiella löften ifrån Kyotoprocessen finns det en förhöjd risk för störande opinionsyttringar från miljöaktivister. Det finns en ringa risk för våldsamma angrepp.

Säkerhetspolisen konstaterade i sin rapport att erfarenheten visar att personer som är mycket kända och får stor uppmärksamhet riskerar att bli angripna av mentalt störda personer.

Säkerhetspolisen bedömde att hotbilden för inhemsk extremism, annan opinionsyttring och mentalt störda personer var förhöjd med risk för angrepp, dvs. 3 på skalan 1–5.

Säkerhetspolisen kompletterar den 1 juni hotbilden för president Bush

Den 1 juni 2001 kompletterade Säkerhetspolisen hotbilden för besök i Sverige. Skälet var ytterligare information om Mujahedin É Khalq (MEK), en organisation som runt om i världen uttalar sitt missnöje med Irans regim. Säkerhetspolisen hade nämligen underrättelser om att MEK hade planer på en demonstration den 15 juni 2001, men skrev samtidigt att det inte fanns några uppgifter om störande opinionsyttringar. Säkerhetspolisen gav en utförligare beskrivning om organisationen än i hotbilden daterad den 23 maj 2001, men ändrade inte bedömningen. Det förelåg risk för angrepp, gradering 3.

Polismyndighetens överväganden kring president Bushs besök

Polismyndigheten fick sent det slutgiltiga beskedet om USA:s nye president George W. Bushs besök vid EU-toppmötet i Göteborg. Besöket hade dock under en längre tid varit på tal och förberedelser hade vidtagits. Från hösten 2000 tog dock Regeringskansliet med det i sin planering eftersom ett sådant presidentbesök krävde resurser och omfattande säkerhetsåtgärder om det skulle bli av.

Någon styrning från den amerikanska säkerhetspolisens, Secret Services, sida förekom inte, enligt polismyndigheten och den svenska Säkerhetspolisen.

Håkan Jaldung har berättat att polismyndigheten gick igenom ansvarsfördelningen mellan den svenska polisen och Secret Service:

”Vi gjorde klart och tydligt för amerikanerna som styrde och ställde att nu när de tagit sig över den svenska gränsen är det svensk lag och svensk polis som bestämmer. Den här diskussionen kring hur det polisoperativt skulle genomföras blev ganska intensiv första dagen. Sedan fick de gå hem och fundera över vad vi sagt. De var nog ganska chockerade över vår inställning till att vi inte ville ha beväpnad amerikansk polis på gatorna eller på hustaken – inga automatvapen, ingen amerikansk bevakning av flygplan på Landvetter. Svensk polis skulle sköta det.”

Håkan Jaldung har sagt att den amerikanska polisen till en början hade svårt att acceptera den svenska polisens krav, men Secret Service accepterade så småningom polismyndighetens samtliga säkerhetsåtgärder.

Chefen för personskyddet, Kjell Vikström, Säkerhetspolisen, har sagt att ”amerikanarna aldrig skulle lägga sig i den operativa verksamheten”. Han uppfattade dem ”proffsigare än så.” Kjell Vikström konstaterade också att Håkan Jaldung var ”opåverkad av Secret Service, ingen kunde påverka honom”.

Samarbetet mellan polismyndigheten, Säkerhetspolisens personskydd och USA:s Secret Service fungerade bra när arbetet kom igång. De hade täta möten där de gick igenom president Bushs mötesprogram och rörelseschema. Den svenska och amerikanska polisen bytte också hotbilder med varandra.

Säkerhetspolisen i Stockholm presenterade en strategisk bedömning inför president Bushs besök i Göteborg för Ann Charlotte Norrås, Håkan Jaldung och Sven Alhbin första dagarna i maj 2001. Säkerhetspolisens hotbild för presidenten presenterades som vi nämnt den 23 maj.

Förberedelsearbetet tillsammans med Secret Service påbörjades sista veckan i maj. Chefen för specialenheterna, division Qvintus 10, Hans Lippens träffade en Secret Service representant nästan varje dag. Vid mötena gick man igenom de olika demonstrantorganisationerna, vad de stod för, vad presidenten kunde tänkas möta för motstånd. Det gällde mooning mot Bush som innebar att demonstranterna skulle visa sina nakna stjärtar för presidenten och den stora Bush-demonstrationen ”Bush not welcome”. Man gick också igenom det taktiska upplägget under presidentens besök. Det

var inget problem med Råda säteri eller Gunnebo slott. Däremot fanns det svagheter i säkerheten i samband med middagen på Börsen, enligt Secret Service. Den amerikanska polisen var noga med att ett kastavstånd på 100 meter skulle hållas till demonstranterna.

Polisens syn på de autonoma

Kunskapen inom polismyndigheten om den autonoma rörelsen var, som vi ovan nämnt, till en början begränsad. Ett fåtal poliser hade av eget intresse följt rörelsen under ett tidigt skede innan polismyndigheten i ett första steg formaliserade arbetet under år 2000. Hans Lippens har konstaterat att ”polisledningen visste nog inte vad de autonoma rörelserna var 1999, framförallt inte att de växte så mycket i Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike.” Säkerhetspolisen har arbetat med dessa grupper i flera år.

Den Lila Svarta

Polismyndigheten studerade den Lila Svarta, en handbok i organiserat motstånd som finns Internet. Den skrevs våren 1992 av några aktivister ur anarkistmiljön i Stockholm. Den innehåller handfasta råd för ett anarkistiskt levnadssätt. Författarna fördömer de hierarkiska organisationerna. De föreslår att man skall satsa på aktioner med ett tema och som skall utföras av små grupper. Vid en demonstration ”kan man se till att det händer en massa kul saker under färdvägen”. De skrev vidare:

Är det inte för mycket poliser på plats kan hela eller delar av demonstrationen springa in i ett varuhus eller lyxhotell och idka proletär shopping, attackera ett bankkontor eller storma upp en myndighetsbyggnad. Men om ni planerar detta: tänk på att demon lätt övergår i en kravall eller enbart kaos.

Maskering rekommenderas också av författarna med följande motiveringar:

Utgå ifrån att allt du gör fotograferas eller observeras av motståndarsidan! Om du inte vill sitta på Norrmalms polisstation och se bilder på hur du sparkade en snut när din kompis fritogs, är du tvungen att maskera dig. Likadant om du vill att Säpo eller Krim inte ska ha reda på att just du var på den demonstrationen. Tänk på att du, ur säkerhetssynpunkt, bör vara maskerad redan från början och det kanske inte

räcker med att vara maskerad. Genom t ex klädsel, avvikande maskering och kroppsbyggnad kan man också bli identifierad.

Den Lila Svarta ger rådet att demonstranterna bör agera i små grupper under demonstrationerna och komma överens om taktik inför, under och efter demonstrationen. Om polisen försöker gripa någon i gruppen ”är det nog smart att byta jackor med varandra”. Det blir då svårare för polisen att identifiera den som gjort något olagligt.

Den Lila Svarta lästes noga av polisen och man tog den på allvar. Enligt en av de personer som kommittén intervjuat med förankring i den autonoma miljön var skriften för tio år sedan ett viktigt alster, en identitetsskapande handbok för de unga som sökte sig till de här kretsarna. I dag läses den inte i någon större omfattning.

Polisen studerar AFA

Till de autonoma och anarkistiska grupperna räknar Säkerhetspolisen bland annat Antifascistisk Aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Reclaim the Streets, Europamarscherna, Globalisering underifrån och Autonomt motstånd. Polisen lade ner mycket arbete på att följa AFA. Säkerhetspolisen har sett hur AFA förändrats, från en rörelse där aktionerna huvudsakligen gick ut på att bekämpa skinnskallarnas rasism till en politisk kamporganisation inom ett politiskt bredare område.

Numera omfattar, enligt Säkerhetspolisen, den anarkistiska kampen aktioner som riktar sig mot statens och/eller globaliseringens kapitalistiska förtryck. Vid dessa aktioner har en del kriminella handlingar utförts av AFA, enligt polisen, i form av skadegörelse och klotter mot Shell, McDonald´s och mot porr- och pälshandlare. Fortfarande bekämpar man också Vit makts verksamhet. Säkerhetspolisen har i en promemoria, daterad den 14 maj 2001, redogjort för en sammandrabbning i Vänersborg år 2000 mellan AFA-anhängare och skinnskallar. En skinnskalle misshandlades och polisen gick emellan. Då vändes AFA:s aggression mot polisen som sköt varningsskott.

En välorganiserad rörelse enligt polisen

Polismyndigheten ansåg att anarkisterna hade stor kapacitet när det gällde att planera för och utföra aktioner som kunde leda till våld. Det framgår av hotbildsrapporterna.

Säkerhetspolisen har också konstaterat att de autonoma, trots avsaknad av formellt ledarskap, är välorganiserade och flexibla samt att de bevisligen lyckats utföra en del av sina planerade aktiviteter. Samtidigt är många inom AFA tonåringar och fungerar som de flesta i den åldern. En kriminalkommissarie i Säkerhetspolisens västra sektion säger att det här inte är några ”styrelseproffs”. De fungerar som ungdomar gör mest, ”blir man kär så är det viktigast i några veckor” och då får planeringen av aktioner vänta ett tag.

De autonoma nätverken har för Säkerhetspolisen varit besvärligare att kartlägga än andra grupper:

”De är ideologiskt väl rotade och har svårare än många andra att prata med en säkerhetspolis”, för att citera samme säkerhetspolis.

Han har noterat att de här ungdomarna kommer från mycket goda hemförhållanden. De är ambitiösa, duktiga och flera läser vid universiteten.

I Göteborg har antalet AFA-anhängare varit få i jämförelse med t.ex. i Stockholm. Det har inte rört sig om fler än ett tiotal personer, enligt Säkerhetspolisens västra sektion. De är benägna att ta till ”ganska grovt våld” mot skinnskallar.

Säkerhetspolisen har uppskattat att AFA i Göteborg består av en liten kärna med ett fåtal människor, men att antalet sympatisörer är uppåt 200 personer. Säkerhetspolisens underrättelser har givit att både kärnan och sympatisörer består av unga personer, i många fall är de fortfarande tonåringar.

Tidigt under hösten 2000 misstänkte Säkerhetspolisen, grundad på sin information, att AFA under Göteborgsmötet skulle organisera inträngningsaktioner, ställa till oreda på stan, i korteger och i hotell.

Säkerhetspolisen har uppskattat antalet personer som ingår i de autonoma nätverken till cirka 1 000 i Sverige. Hur många av dessa som utgör den politiskt/ideologiska kärnan har man inte kunnat få fram.

I avsnitt 6.2.8 Arrangörer av demonstrationer, möten och seminarier omnämns organisationer som verkar i den autonoma miljön.

Polismyndighetens och Säkerhetspolisens uppfattning om lednings- och sambandscentraler

I ett tidigt skede ansåg polismyndigheten och Säkerhetspolisen att de hade underlag som visade att demonstrationsorganisationerna skulle etablera olika typer av s.k. ledningscentraler, sambandscentraler och informationscentra.

Det var, enligt polismyndigheten och Säkerhetspolisen, troligt att demonstranterna skulle upprätta en ledningscentral före EUtoppmötet, vilken hade till uppgift att koordinera de olika nätverken, organisationerna och grupperingarna. De befarade att ett sådant koordinationscenter, utrustat med modern kommunikationsteknik, skulle fungera som kommandocentral under protestdagarna. De ansåg att kommandocentralen skulle hämta in information från bland annat polisens radiotrafik och dirigera de olika aktionerna.

Vidare förväntade de sig att demonstranterna skulle bygga upp ett informationscentrum med uppgift att förse tillresta demonstranter med information om de lokala förhållandena. Ett sådant informationscentrum skulle förmodligen fungera även som kontaktpunkt för demonstranterna.

Erfarenheterna från Prag och Seattle talade för att ett Independent Media Center, IMC, skulle etableras också i Göteborg. Enligt Säkerhetspolisen var syftet med IMC att underlätta för massmedia att spegla demonstranternas bild av händelserna, samt förmedla och informera om förehavanden som massmedia ignorerar.

Polismyndigheten hade tidigt som målsättning att lokalisera, identifiera och slå till mot vad som kunde misstänkas utgöra ledningscentraler med brottslig verksamhet.

I maj 2001 ansåg Säkerhetspolisen att man på goda grunder kunde utgå från att AFA skulle upprätta en ledningscentral under EU-toppmötet för att avlyssna polisens radio. Kommunikationen mellan demonstranterna skulle ske med hjälp av SMS-meddelanden på deras mobiltelefoner.

I början av juni bedömde polismyndighetens kriminalunderrättelserotel att ”Ledningscentral” troligen skulle installeras i Lagerhuset vid Pustervik. De antog vidare att sändningarna från IMC skulle utgå antingen från Lagerhuset eller från Fritt Forum. I mitten av juni kom information om att nämnda ledningscentral skulle vara upprättad i mitten av den vecka som EU-toppmötet skulle hållas.

Polismyndigheten hade alltså i början av juni misstankar om att det i Lagerhuset höll på att färdigställas en ledningscentral som skulle fungera som en kommandocentral under protestdagarna. Polisen bedrev därför spaningsarbete mot Lagerhuset.

Synpunkter på polisledningens hantering av hotbilden

Rykten om att kommenderingsledningen ”mörkar” hotbilden

Rykten om att kommenderingsledningen mörkade hotbilderna uppstod redan vid årsskiftet 2000/2001 och intensifierades under våren 2001. Hans Lippens har berättat hur han försökte motverka en upptrappning av oron hos piketpoliserna. Han spred sina mötesanteckningar till personalen från möten där hotbilden diskuterats. Utan polisledningens vetskap kallade han med jämna mellanrum en representant från kriminalunderrättelserotelns hotbildsgrupp till en muntlig föredragning för sin personal.

En piketpolis från Göteborg som skadades svårt under EUmötet har berättat att inom piketpolisen var man enig om att ”hotbilden talade för krig eller häftiga gatukravaller”. Vid årsskiftet 2000/2001 hade fortfarande ingen utrustning kommit eller någon utbildning påbörjats. Inom piketpolisen var man förbryllad eftersom piketpoliserna ansåg att de hade hotbilden klar för sig. Vid årsskiftet hade oroligheter inträffat i Seattle, Prag och Nice. Allt talade för sammandrabbningar med aktivister, eller som piketpolisen har berättat att de resonerade:

”Vi måste rusta för krig.” Han tyckte att polisledningen ville att allt skulle ”gå i den goa glada Göteborgsandan”, men att ingen piketpolis trodde på det. De var förbryllade över ledningens passivitet. Han uppfattade det som om kommenderingsledningen hade beordrat chefer att dämpa hotbilden om eventuella problem på gatan.

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås har sagt att med tanke på den hotbild som växte fram under de två år planeringen pågick ville hon inte spä på oron. Polismyndigheten höll därför en låg profil och tonade utåt ned hotbilden. Polismyndigheten hade ändå kontroll över utvecklingen och var, enligt länspolismästaren, beredd på vad som kunde hända.

Videofilm om Prag

I början av april 2001 hade kriminalunderrättelseroteln fått en videofilm av polisen i Prag. Den visade hur våldsamt IMF/Världsbankens möte i slutet av september 2001 blev, hur poliser flydde för att klara sig från kastade föremål. Av filmen framgick också att den tjeckiska polisen hade en helt annan utrustning än den svenska, bland annat pansarbilar och utomhustårgas.

Peter Schroeder, ansvarig för framtagandet av hotbilder, har berättat att kriminalunderrättelseroteln hade tänkt använda filmen i utbildningen inför EU-mötet. Peter Schroeder ansåg att videon borde visas för en större krets inom polisen för att mentalt förbereda poliserna på vad som kunde hända i ett värsta scenario. Den innehöll sekvenser där Vita overallerna/Ya Basta försöker forcera polisens avspärrningar. Enligt Peter Schroeder ”hemligstämplades” filmen av kommenderingschefen Håkan Jaldung med motiveringen att poliserna inte fick skrämmas inför kommenderingen. Peter Schroeder uppfattade att skälet var att EU-mötet skulle genomföras i en positiva Göteborgsanda och att den bilden inte fick störas.

Händelserna i Nice hade medfört ett ökat intresse även för Pragoroligheterna. Då det inom polismyndigheten spred sig att det fanns en videofilm från Prag blev intresset att få se den stort. Divisionschefen för specialenheterna, Hans Lippens, var en av dem som fick se videofilmen. Han konstaterade att den inte innehöll något kraftigt våld. Filmen visade, enligt honom, ett taktiskt spel mellan de Vita overallerna och polisen. Hans Lippens har uppgett, liksom Peter Schroeder, att det hade varit bra om poliserna hade haft kännedom om Vita overallernas taktik. Hans Lippens har dock sagt att visningen av filmen behövde ske i organiserade former där sekvenserna kommenterades av någon som kände till förhållandena. En viss risk fanns annars för att poliserna hade blivit oroliga, enligt Hans Lippens.

Hans Lippens anser inte att kommenderingsledningen mörkade hotbilden, men att beslutet om att dra in Pragfilmen orsakade en oro hos polisen som satte igång ryktena. Piketpoliserna i Göteborg misstänkte att polisledningen inte ville att krav på skyddsutrustning, nya fordon och ännu fler poliser till kommenderingen skulle resas. Ryktena tilltog under våren då polisledningen dröjde med beslut om extra skyddsutrustning. Det var framförallt piketpoliserna som var bekymrade, eftersom det är de som får rycka ut och

försöka lösa situationen om någonting går snett, som Hans Lippens har uttryckt det.

Några veckor före EU-mötet fick polismyndighetens divisionschef för Svenska Mässan, Thomas Fasth, höra talas om videofilmen. Han ville se den för att få en uppfattning om hur en inträngning genom polisavspärrningar kunde gå till. Han lyckade till en början bara få tag i en erfarenhetsberättelse där han kunde läsa sig till vad som hände under mötet i Prag. Efter upprepade försök fick han med hjälp av medarbetare på polismyndighetens kriminalunderrättelserotel se filmen. Han förstod inte vad i filmen som skulle ”tagga upp folk”. Han tyckte att den skulle ha varit lärorik att se för poliserna i hans division. De skulle bevaka Mässan där EUmötet skulle hållas och det skulle bli ett stillastående arbete. En inträngning sker snabbt och överraskande och det gäller att vara mentalt förberedd på vad som kan hända. En sådan beredskap hade Pragfilmen gett bevakningsstyrkan runt Mässan, enligt Thomas Fasth.

Håkan Jaldung har sagt att han inte har något minne av att han stoppade filmen.

Information om hotbilden

Polismyndigheten har i sin utvärdering av Göteborgshändelserna listat vilka grupper som informerats om hotbilderna och vid vilka tillfällen detta skedde. De möten som finns i förteckningen är bl.a. följande:  Ullevi konferenslokaler för divisions- och avdelningschefer den

8–9 maj 2001  Lökeberga för ordningspoliser, Alfa 11 och 21, den 25 maj 2001  Hindås för divisions- och avdelningschefer den 28–30 maj 2001

Från den 5 juni 2001 och fram till den 13 juni 2001 har poliser gruppvis informerats, enligt sammanställningen i utvärderingen. Kritik har dock framförts om den hotbildsinformation som gavs. Här följer några av de synpunkter vi inhämtat.

Den 8–9 maj 2001 höll polisledningen på Ullevi i Göteborg ett antal informationsträffar för divisions- och avdelningscheferna. Underrättelserotelns Peter Schroeder, Karin Blegel och Margareta Schlüter informerade för första gången inför en större krets om

hotbilderna. Peter Schroeder noterade att flera insatschefer blev förvånade över den höga hotbilden. En av dem frågade:

”Hur länge har kommenderingsledningen känt till detta?” Ett par insatschefer kontaktade kriminalunderrättelseroteln efteråt och ville veta mer eftersom de ansåg att de inte fått tillräcklig information dittills om hotbilden.

I slutet av maj skulle divisions- och avdelningscheferna åter träffas, denna gång på Hindåsgården i Göteborg. Underrättelseroteln ville att insatscheferna skulle få se filmen från Prag, men enligt Peter Schroeder ville Håkan Jaldung inte visa hela filmen och upprepade motiveringen sedan tidigare, att poliserna inte skulle skrämmas upp. Inte mer än 15 sekunder ur Pragfilmen spelades upp. Det var ett avsnitt där de Vita overallerna marscherar. Ingenting fick dock visas av hur Vita overallerna agerade för att försöka tränga igenom polisens avspärrningar eller om hur kravallerna uppstod.

Polisens fotfolk informerades om hotbilden i början av juni 2001 i Lisebergshallen i Göteborg då de stora informationsträffarna hölls för poliser som ingick i kommenderingen. Polisledningen med bland andra länspolismästaren Ann Charlotte Norrås och kriminalunderrättelserotelns chef Sven Alhbin deltog. De hälsade poliserna välkomna och berättade om det polistaktiska upplägget, om länsorder, kommenderingsorder och om att polisen skulle visa en öppen attityd mot Göteborgare och inresta demonstranter.

Från Lisebergshallen förflyttade sig poliserna till Valhalla där Peter Schroeder och Karin Blegel, vid kriminalunderrättelseroteln, redogjorde för hotbilden. De fick fortfarande inte spela upp Pragfilmen. De visade ett antal overhead-bilder med hotbildstablåer där de med gröna, gula och röda staplar illustrerade händelser som riskerade att leda till skadegörelse och våldsamheter. Efter föredragningen möttes de av många frågor. En som Peter Schroeder minns särskilt var:

”Jobbar ni på samma ställe, du och Sven Alhbin? Han har stått i Lisebergshallen och sagt att det är blå skjortor, det goa och glada Göteborg som gäller. Så kommer du här och målar ett skräckscenario, att här blir krig i stan.”

Polisrytteriet i Stockholm deltog med 13 ryttare och 15 hästar i kommenderingen. De avreste till Göteborg den 5 juni. Den information de fick ”var mer av organisatorisk karaktär”. De saknade en bedömning av hotbilden:

Ryktesvägen och via massmedia fick vi klart för oss att Göteborg skulle bli Sveriges motsvarighet till Seattle och ändå var budskapet från polisledningen i Västra Götaland att allt var under kontroll (---) Bara vi var professionella, tålmodiga och vänliga skulle allt gå bra!

Från första veckan i juni fram till mötesveckan strömmade underrättelser in från olika källor. Säkerhetspolisen och polismyndighetens kriminalunderrättelserotel hade fullt upp med att presentera hotbilderna för de anländande poliserna från polismyndigheter runt om i Sverige. Kommenderingsledningen anvisade poliserna i kriminalunderrättelserotelns hotbildsgrupp att inte skrämma åhörarna.

Göran Nordenstam, chef för kontaktgruppen, har funderat över om han var otydlig när han informerade om olika demonstranters planer. Han har sagt att det är svårt att hitta balansen när man ska informera om hotbilden:

”Jag såg många ledsna poliser efteråt som hade fått psykiska och fysiska men. Man får rannsaka sig själv. Vad gjorde jag under EU nu då? Jag stod där och talade med 400–500 poliser och försökte få dem att förstå att de flesta demonstranter är okej.” Kommenderingschefen Håkan Jaldung har tillbakavisat anklagelserna om att han och den övriga polisledning undanhållit personalen information om hotbilderna:

Han har också sagt: ”Den interna kritiken mot mig har varit att jag inte har pumpat upp polismännen under den här kommenderingen och krävt att dom skulle ta i med hårdhandskarna utan att det har varit för mycket lull-lull med demonstranter, civila poliser och vänliga äldre poliser. (---) Hade vi pumpat upp poliser och taggat dem som man gjorde i Malmö så hade vi redan första dagen haft jättebekymmer.”

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås är förvånad över den kritik som riktats mot polisledningen. Hon anser att poliserna fått information om hotbilderna, de flesta dessutom vid två tillfällen.

Polismyndighetens synpunkter på Säkerhetspolisens hotbilder

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har såvitt gäller samarbetet med Säkerhetspolisen uttryckt att han hade velat få mer information om Säkerhetspolisens källor för att bättre kunna värdera informationen. Han tycker att det vore värdefullt att inte behöva gå via en annan organisation. Den han fått av Säkerhetspolisen i samband med demonstrationerna har inte varit av den kalibern att han kunnat använda det operativt. Han har fått annat från egna

källor. Han som är underrättelseman i försvaret vet betydelsen av att ha mängder av källor. Han har inte fattat beslut på en källa utan har hela tiden haft tre eller fyra olika. Han hade under planeringen ett samtal med Säkerhetspolisen om att polismyndigheten skulle få bättre information. Därefter blev det avsevärd förbättring. Han har samtidigt påpekat att Säkerhetspolisens hotbedömningar har varit ”utomordentliga hela vägen”.

6.2.6.7 Polismyndigheten i Västra Götaland

Regeringen beslutade år 1997 att EU-toppmötet i juni 2001 skulle förläggas till Göteborg. Inför beslutet framställde regeringen en förfrågan till Polismyndigheten i Västra Götaland om den skulle klara av en så stor polisinsats som EU-toppmötet krävde. Polismyndigheten svarade att den hade tillgång till den kapacitet som skulle behövas. Kommenderingschefen Håkan Jaldung har dock påpekat att det vid den tidpunkten inte förekom några hot mot liknande toppmöten. De demonstrationer som genomförts vid bl.a. EU-möten i Europa hade varit fredliga.

Polismyndighetens organisation

Inom Polismyndigheten i Västra Götaland arbetar över 2 600 poliser och cirka 900 civilanställda. Polismyndigheten omfattar 49 kommuner med 1,5 miljoner invånare.

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås är polismyndighetens högsta ansvariga befäl. Till sitt förfogande har länspolismästaren ett sekretariat.

Av figuren Polismyndigheten i Västra Götaland framgår hur polismyndigheten är organiserad. Sex verksamhetsområden svarar direkt inför länspolismästaren. Tre av dessa utgörs av olika geografiska polisområden med centralorterna Uddevalla, Borås och Skövde. Varje polisområde är indelat i ett antal närpolisområden.

De övriga tre verksamhetsområdena utgörs av länsordningspolisen, länskriminalpolisen och förvaltningsavdelningen.

Länsordningspolisens chef är polismästaren Håkan Jaldung. På länsordningspolisen finns en vakthavande poliskommissarie som har ett övergripande ansvar för de ingripanden som polisen gör i länet. Ledningen för länsordningspolisen är placerad i polishuset i Göteborg, men mycket av verksamheten är utlokaliserad i länet.

Länsordningspolisen har en stab och de sju enheterna länskommunikationscentral, ingripandeverksamhet, hundförarpolis, trafikpolis, sjöpolis, polisrytteri och gränspolis.

Länskriminalpolisens chef är polismästaren Lars Berg. På länskriminalpolisen arbetar en jourhavande kriminalkommissarie som har det övergripande ansvaret för kriminalpolisens verksamhet dygnet runt. Länskriminalpolisen utreder generellt sett svåra brott eller brott som är komplicerade att utreda. Länskriminalpolisen är lokaliserad till Göteborg. Även den har en stab och sju enheter: kriminaljour, spaningsrotel, utredningsrotel, cityrotel, narkotikarotel, teknisk rotel och kriminalunderrättelserotel.

Förvaltningsavdelningen leds av avdelningschefen Tommy Johansson som har en expedition till sitt förfogande. Förvaltningsavdelningens verksamhetsområden är ekonomi, personal, utbildning, material, data, polisrätt, dokumentation och lokalvård.

Polismyndighetens mål för EU-kommenderingen

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås redogjorde i en skrivelse daterad den 5 juni 2001 till samtliga poliser som skulle ingå i EUkommenderingen i Göteborg för riktlinjerna för kommenderingen. Av skrivelsen framgår bl.a. följande:

Göteborg har rykte om sig att vara en öppen och vänlig stad. Vår strävan är att EU-kommenderingen skall kunna genomföras i en positiv anda. Att tillförsäkra mötesdeltagarna rätten att sammanträda i lugn och ro och att samtidigt ge människorna möjlighet att demonstrera sina åsikter – det är nu vår uppgift. Ni poliser och yrkesmän från hela Sverige vet att vi står inför en av de större uppgifterna svensk polis någonsin stått inför.

I ett välkomsttal till poliserna onsdagen den 13 juni 2001 redogjorde länspolismästaren för de värderingar som skulle ligga till grund för EU-mötet. Hon sade bl.a.:

Kraven på polisen att en demonstration skall kunna genomföras är lika starka och samtidiga som kraven att polisen under en demonstration och i ett demonstrationståg skall avbryta brottslig gärning och beivra brott. Att lösa den uppgiften fullt ut är den svåraste uppgiften polisen över huvud taget har. Och på vilket sätt vi löser våra uppgifter har naturligtvis betydelse långt utöver den rent polisoperativa och rättsliga sidan av saken. Polisinsatsen skall signalera demokratins ställningstaganden. Darrar polisen på manschetten darrar hela samhället.

Organisationsschemat Polismyndigheten Västra Götaland finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan.

Hon beskrev också förhoppningar om vad det bredare samarbetet med andra myndigheter och organisationer skulle ge:

Samarbetet har emellertid denna gång sträckt sig utöver vad som är gängse. I syfte att skapa goda relationer mellan demonstranter och polis har kommenderingsledningen och kommunledningen arbetat intensivt för att åstadkomma så goda förutsättningar som möjligt för oss som skall klara polisuppgiften och för de grupperingar som vill framföra sina åsikter – till Amerikas president, till vår statsminister Göran Persson och till stats- och regeringscheferna i EU. Göteborgs universitet har erbjudit den neutrala arenan och vår kontaktgrupp har varit en kraftfull hjälpmotor i det arbetet.

Länspolismästaren har beskrivit polismyndighetens huvuduppgifter vid EU-mötet. De var i huvudsak följande:

N att tillförsäkra mötesfriheten genom att EU-mötet på Svenska

Mässan skulle genomföras utan störningar

N att tillförsäkra demonstrationsrätten genom att de tillståndsgivna

demonstrationerna skulle kunna hållas utan konfrontationer

N att president George W. Bushs besök skulle genomföras utan stör-

ningar

Polismyndigheten hade, förutom toppmötet i Göteborg, det polisiära ansvaret även för ett antal mindre EU-möten under ordförandeskapet. De hölls i Uddevalla, Borås, Skövde, Lidköping och Trollhättan.

Polismyndighetens koncept för att lösa uppdraget

Rikspolisstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd (FAP 201-1) för polismyndigheternas organisation, ledning och planering vid särskilda händelser. Rikspolisstyrelsen har förklarat skälen till att polismyndigheterna i landet behöver organisera sig likartat:

När polispersonal från olika enheter och polismyndigheter arbetar tillsammans i en insats är det av betydelse att man verkar utifrån en organisationsform som i princip är likartad för hela polisväsendet. Detta ökar effektiviteten i verksamheten och underlättar ett påbörjande av insatsen, bl.a. genom att chefer på olika nivåer snabbt kan identifiera sina ledningsuppgifter.

Länspolismästaren sade i sitt tal till poliserna den 13 juni 2001 att EU-kommenderingen var uppbyggd kring det operativa koncept som bygger på de krav som ställs på polismyndigheten i polislagen. Polismyndigheten hade följt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd vid utarbetandet av det operativa konceptet för särskilda händelser och ett antal tjänsteföreskrifter hade utfärdats i samband därmed.

Det operativa konceptet i polismyndigheten består av:

Underrättelser och hotbildsbedömningar (se vidare avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder). Beslut i stort: Det anges i order och innehåller syftet med och innehållet i uppdraget samt omfattningen av poliskommenderingen respektive polisinsatserna. Chefer och personal: Länspolismästaren utser kommenderingschef och ofta även polisinsatschefer. Beslutet dokumenteras i regel i en länsorder. Uppdragstaktik (se vidare i det följande under rubriken Polistaktik under EU-mötet). Ordersystem (se vidare nästa avsnitt). Utbildning och övning (se vidare i det följande under rubriken Utbildning). Utvärdering: I länsordern anger länspolismästaren vilka befattningshavare som efter en kommendering skall lämna en skriftlig utvärdering av uppdraget.

Polismyndighetens orderpaket

I Polismyndighetens i Västra Götaland operativa koncept inför EU-mötet ingick ett orderpaket. Det utarbetades efter speciella mallar som följde polismyndighetens ordinarie ordersystem. Av orderpaketet skall framgå syftet med en kommendering, hur uppdraget ser ut och vem som skall utföra det.

Länsorder beslutas av länspolismästaren, kommenderingsorder av kommenderingschefen och insatsorder av polisinsatschefen. Länspolismästaren utser i en länsorder kommenderingschefen som skall leda den operativa verksamheten vid en särskild händelse. Kommenderingschefen beslutar i kommenderingsorder hur och med vilka resurser kommenderingen/insatsen skall genomföras.

Den 1 oktober 2000 undertecknade länspolismästaren länsorder OL63/00. Den låg till grund för EU-kommenderingen och följdes upp av flera kompletteringar (se i det följande under rubriken

Organisation och planering oktober 2000 – april 2001).

Med länsordern som underlag utfärdade kommenderingschefen ett antal kommenderingsorder. Kommenderingsorder 100 var grundordern för EU-kommenderingen; kommenderingsorder 200 handlade om beredskap; kommenderingsorder 4 och 41 rörde utbildningen; i kommenderingsorder 9–32 gav kommenderingschefen uppdrag till divisions- och avdelningschefer. De olika kommenderingsorderna följdes upp av kompletteringar. Under själva kommenderingen gav kommenderingschefen ut ett antal dagorder till divisions- och avdelningscheferna.

Polisinsatschefen är den som på fältet har högsta befälet över en polisinsats. Han, eller hon, ger i en insatsorder konkreta besked om vilka åtgärder som skall vidtas för att polisens uppgift vid en särskild händelse skall kunna lösas. Insatsorder ges ofta muntligen.

Organisationen planeringsperioden år 1998 – år 2000

Den 1 oktober 1998 utsåg länspolismästaren Ann Charlotte Norrås chefen för länsordningspolisen, polismästaren Håkan Jaldung, till ansvarig för planeringen och genomförandet av poliskommenderingen vid EU-mötet 2001.

Det blev således chefen för länsordningspolisen som kom att agera utåt, eftersom länspolismästaren delegerade det operativa ansvaret till honom. Hon har förklarat att hennes roll blev att finnas till hands och fatta övergripande beslut. Enligt länspolismästaren var en viktig uppgift att ”lyfta ut kommenderingschefen” om han inte skulle hålla måttet, men det fann hon ingen anledning att göra eftersom ”han var den starkaste av dem alla.”

Håkan Jaldung utsåg poliskommissarien Peter Jigström att påbörja planeringen. Under den inledande planeringsfasen gjorde polismyndigheten bl.a. ett flertal studiebesök vid toppmöten i Europa.

Studiebesök

Polismyndighetens första studiebesök inför kommenderingen genomfördes på eget initiativ av poliskommissarien Hans Lippens,

divisionschef för specialenheterna (Qvintus 10). Han besökte EUtoppmötet i Amsterdam år 1997 och redogjorde för sina intryck för länspolismästaren och kommenderingschefen.

I den holländska poliskommenderingen deltog cirka 2 500 poliser, vilket vid den tiden för svenska förhållanden framstod som en stor insats, rent av orealistisk, enligt Hans Lippens. Han har gett följande beskrivning av Amsterdammötet.

Cirka 100 demonstrationer genomfördes. Den holländska polisen vägrade inresa för cirka 800 italienska demonstranter. Dessutom hade den, med hänvisning till en paragraf från år 1947, hållit ett par tusen demonstranter inlåsta i 48 timmar. Det var i huvudsak personer från den autonoma rörelsen. Polisens åtgärd prövades senare i domstol och den holländska staten dömdes att betala skadestånd med 10 000 kronor vardera till demonstranterna (se vidare avsnitten 6.2.6.6 Polisens hotbilder och 6.2.8.6 Demonstranternas farhågor).

Hans Lippens erfarenheter av besöket i Amsterdam ledde inte till några omedelbara åtgärder i planeringen från polismyndighetens sida.

Från hösten 1998, efter det att Håkan Jaldung utsetts till ansvarig för EU-kommenderingen, genomfördes studiebesök vid olika möten i Europa: EU-mötet i Wien den 11–12 december 1998, G8–mötet och EU-mötet i Köln i juni 1999, EU-mötet i Helsingfors den 10–11 december 1999, EU-mötet i St Marie de Fiera, Porto i Portugal den 19–20 juni 2000, fotbolls EM i Belgien och Holland år 2000, och det extra toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001 samt Ekofin-mötet i Malmö i slutet av april samma år.

Vid studiebesöken studerade polismyndigheten taktik, polisresurser, logistik och eventuella hot mot mötena.

Polismyndigheten konstaterade att polisresurserna varierade betydligt vid de olika toppmötena. Det hängde samman med polistaktik och total tillgång på poliser i respektive land. Ett exempel på ytterligheter var Tyskland å ena sidan som vid G8- och EU-mötena i Köln hade över 10 000 poliser i insatsen och Helsingfors å andra sidan som knappt hade 1 300 i kommenderingen. Den tyska polisens koncept gick ut på att visa upp så mycket poliser som möjligt, ”en maktdemonstration” som Hans Lippens uttryckt det. Det var enligt honom så många poliser att när Jeltsin och Clinton kom med sina eskorter stod det poliser i vägen.

I samtal med den finska polisen undrade Hans Lippens vad de tänkte göra om det blev oroligheter under EU-mötet i Helsingfors. Till svar fick han:

”Vi sätter ut en grupp poliser på sex man som tittar på dem och pratar med dem och säger att de skall lugna sig. Och så blir det lugnt.”

De finska lantbrukarna skulle hålla en demonstration utanför parlamentet i Helsingfors. Poliser från landsorten genomförde insatsen i stället för Helsingforspolisen. Skälet var att landsortspolisen skulle kunna föra en bättre dialog med de protesterande lantbrukarna.

Helsingforsmötet blev lugnt, liksom mötena i Köln. Sammantaget efter studiebesök och rapporter från toppmötena åren närmast före Göteborgsmötet noterade polismyndigheten bland annat följande:  Eskorterna kräver ett stort antal poliser.  Besök av USA:s president kräver detaljplanering.  USA:s president följs av ett stort amerikanskt säkerhetspå-

drag.

 Den autonoma rörelsen i Europa växer.  Tips inhämtades från Holland och Belgien om skyddsutrust-

ning för poliser.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung tyckte att han såg ett mönster vid demonstrationerna under ett flertal av toppmötena. Vid en del möten demonstrerade man för någonting och sådana demonstrationerna genomfördes i en positiv anda. Det gällde till exempel Wien, Köln, Helsingfors, Porto och Stockholm. Håkan Jaldung har menat att den typen av positiva manifestationer inte orsakade polisen några problem. Det var enligt honom utifrån den här typen av möten som polismyndigheten planerade Göteborgsmötet.

Han såg också att möten där demonstranterna protesterade mot globaliseringen, mot den ekonomiska världsordningen och mot själva mötesformen ofta ledde till upplopp och skadegörelse. Poliskommissarien Peter Jigström, chef för planeringsstaben, har framfört liknande funderingar:

”EU-mötena var positiva stora demonstrationer med ytterst litet bråk på de ställen vi var på. De bråk som uppstod var hanterbara för den portugisiska, tyska och finska polisen. Vi hade ingen anledning just då att tro att inte vi skulle kunna hantera de eventuella bråk som skulle kunna uppstå här.”

Under den tidiga planeringsfasen, fram till årsskiftet 2000/2001, konstaterade ledande poliser inom myndigheten att EU-mötena var relativt lugna jämfört med till exempel möten arrangerade av organisationer som Världsbanken och Internationella valutafonden.

Världshandelsorganisationens (WTO) möte i Seattle i månadsskiftet november/december 1999 har i den offentliga debatten betraktats som det möte där globaliseringsrörelsens protester fick sitt massmediala genombrott. Hans Lippens har sagt:

”Seattle är ’over there’. Det händer inte här i Europa. Man jämförde Seattle med raskravaller. Man ville inte ta åt sig att det var autonoma rörelser som demonstrerade mot makten eller penningflödet.”

Det var först efter EU-mötet i Nice i december 2000, dvs. det sista mötet innan Göteborg, som polisledningen började fundera i andra banor. Enligt Peter Jigström, Polismyndigheten i Västra Götaland, beslutade länspolismästaren om att ”höja planeringsnivån” genom att vissa åtgärder skulle vidtas. Det innebar bl.a. att semesterstopp infördes under juni 2001 och att ”personaluttaget skulle öka” (se vidare i det följande under rubriken Polisförstärkningar).

Hans Lippens har vidare uppgett att det var först när proteströrelsen Attac fick uppmärksamhet i svenska medier vid årsskiftet 2000/2001 som polisen började förstå att globaliseringsrörelsen kunde få konsekvenser även för Sverige.

Polismyndigheten avstår från studiebesök i Prag och Nice

Polismyndigheten besökte varken Världsbankens och Internationella valutafondens årsmöte i Prag i september 2000 eller EUmötet i december i Nice samma år. Vid båda dessa möten förekom våldsamma sammanstötningar mellan polis demonstranter. Enligt Peter Jigström berodde de uteblivna studiebesöken på tidsbrist och att man inte hade någon ”större nytta av att vara i Nice”. Han har sagt:

”Vi hade vårt koncept klart, att så här ville vi jobba. Vi kunde inte göra så mycket förändringar.”

I polismyndighetens egen utvärdering av EU-mötet har man konstaterat att operativa koncept inte behövde ändras i grunden på grund av vad som hände på toppmöten ute i Europa och i USA.

Håkan Jaldung har sagt att han ansåg att polismyndigheten inte hade resurser att avvara för ett studiebesök i Nice.

Synpunkter på studiebesöken

Det var i regel mindre delegationer från Polismyndigheten i Västra Götaland som gjorde studiebesök utom vid det extra toppmötet i Stockholm i mars 2001. Dit reste ett 20-tal personer från polismyndigheten.

De två divisionscheferna, Hans Lippens för specialenheterna och Thomas Fasth för Svenska Mässan, skulle vara chefer för varsina polisstyrkor som enligt den framväxande hotbilden skulle kunna utsättas för stora påfrestningar. För Thomas Fasths del var inte Stockholmsmötet överförbart till Göteborg. Älvsjömässan ligger utanför Stockholms stadskärna medan Svenska Mässan ligger i Göteborgs centrala delar och kräver andra skyddsåtgärder. Hans Lippens skulle leda polisavdelningar som skulle vara reservstyrkor och sättas in då oroligheter inträffade. De två divisionscheferna var angelägna om att besöka Ekofin-mötet i Malmö i april 2001.

Håkan Jaldung ansåg att Malmömötet var ett litet möte och inte jämförbart med Göteborgsmötet. Dessutom ansåg han att det räckte med att polismyndigheten hade 50–100 poliser som tjänstgjorde i Malmö. Han beslutade därför att något besök i Malmö inte skulle göras. Hans Lippens erbjöd sig att resa till Malmö på sin lediga tid. Kommenderingschefen stod dock fast vid sitt beslut.

Hans Lippens har sagt att med tanke på vad som hände i Malmö hade det varit bra om han hade varit på plats och fått göra en egen bedömning av polisinsatsen där. Rapporterna från återvändande Göteborgspoliser beskrev nämligen en lyckad polisinsats medan medierapporteringen visade en annan bild.

Thomas Fasth har berättat att kommenderingsledningen hade ställt i utsikt att divisionscheferna skulle få resa till EU-mötet i Nice i december 2000. Han fick besked att besöket ställdes in av kostnadsskäl. Han har konstaterat att flera divisions- och avdelningschefer inom Stockholmspolisen studerade Nice-mötet på plats och att det gav dem goda erfarenheter i planeringen av det extra toppmötet i Stockholm i mars 2001. Han fick av kollegerna i Stockholm höra att besöket i Nice visat på ”svårigheterna att förhindra demonstranter från att tränga in på avspärrat område trots en massiv polisinsats”. Thomas Fasth hade velat tillägna sig den erfarenheten. Han behövde tips i sin planering av avspärrningarna kring Svenska Mässan.

Organisation och planering oktober 2000 – april 2001

Länspolismästaren angav den 1 oktober 2000 i länsorder OL 63/00 hur den fortsatta planeringen för EU-mötet skulle organiseras.

Länspolismästaren och polisledningsgruppen skulle ansvara för den övergripande planeringen. Håkan Jaldung skulle fortsätta som kommenderingschef och chefen för länskriminalpolisen, polismästaren Lars Berg, utsågs till ställföreträdande kommenderingschef.

Länspolismästaren uppdrog åt Peter Jigström att fortsätta som stabschef för planeringen, och till ställföreträdande stabschef utsåg hon poliskommissarien Sven-Olof Sundberg. Hon tillsatte också vissa insatschefer.

I länsordern angav hon ”beslut i stort”. Det innehöll bl.a. följande:  att behov av polisförstärkningar skulle anges senast den 1

december 2000  att under tiden den 1 oktober – den 8 april 2001 skulle led-

ningsstaben organiseras för planeringsarbete enligt kommenderingschefens närmare beslut  att under tiden den 9 april – den 30 juni 2001 skulle en fort-

sättning av planeringen, genomförandet och efterarbetet organiseras enligt senare beslut i komplettering till länsorder  att stabspersonal, polisinsatschefer och poliser i polisinsatserna

skulle utbildas och tränas  att lokaler och utrustning skulle beredas snarast för att till-

godose behoven till EU-kommenderingen

Planeringsstab

Planeringsstaben startade arbetet den 1 oktober 2000. Den organiserades efter de principer som polismyndigheten utarbetat vid särskilda händelser (se avsnittet 3.2.1 under rubriken Samordning om vad som avses med särskilda händelser). Polismyndigheten har 20–30 i förväg kända särskilda händelser om året som hanteras i särskild ordning, det vill säga utanför de vardagliga rutinerna. I planeringsstaben inför EU-mötet ingick, som brukligt är vid polismyndighetens särskilda händelser, följande funktioner:  Insatsledning  Insatsanalys

 Information  Personal  Utrustning  Underrättelse

Stabschefen Peter Jigström skulle lägga fram förslag till kommenderingschefen som fattade beslut om åtgärder. Personalutökningar skulle avgöras av länspolismästaren.

Arbetet i planeringsstaben

Ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg har konstaterat att det var Håkan Jaldung som i huvudsak ledde planeringsarbetet tillsammans med Peter Jigström och hans medarbetare. Lars Berg har sagt:

”Mina uppgifter var inte särskilt tydliga. Jag hade inte heller exakt klart för mig hur mitt arbete skulle bli under själva EUtoppmötet. Utan lite grann så var det väl händelserna som styrde vem som gjorde vad.”

Han har vidare sagt: ”Jag följde det här planeringsarbetet, men deltog inte särskilt aktivt annat än när vi kom fram till det som rörde mina arbetsområden.”

De första månaderna arbetade Peter Jigström i stort sett ensam med den övergripande planeringen. Vid årsskiftet fick Peter Jigström förstärkning med polisinspektörerna Carina Persson och Björn Jordanius. Den senare övergick ganska snart till ett annat uppdrag. Förutom nämnda personer lades vissa uppdrag ut på poliser i organisationen. Se t.ex. avsnittet om polisförstärkningar. I princip var Peter Jigström och Carina Persson de enda som arbetade heltid med det övergripande planeringsarbetet under en stor del av planeringsfasen. Därtill kom Håkan Jaldungs engagemang i arbetet.

Peter Jigström har sagt: ”Vi jobbade jättehårt. Det är alltid så att tiden flyger iväg mot slutet. I det stora hela tycker jag att det flöt.”

Planeringsstaben lade under vintern och våren 2001 successivt ut uppdrag på befattningshavare inom polismyndighetens länsordningspolis. Uppdragen motsvarade deras ordinarie arbetsuppgifter som de i huvudsak utförde parallellt med det vanliga arbetet.

Poliskommissarien Sven-Olof Sundberg var Peter Jigströms ställföreträdare, vilket innebar att han skulle vara insatt i stabschefens arbete. Han skulle under planeringsperioden hålla sig informerad om arbetets utveckling och vara beredd att ta över Peter Jigströms uppgifter om något skulle hända honom. Sven-Olof Sundberg skulle också ”stötta och hjälpa till i arbetet”. Han har berättat:

”Men det arbetet blev inte så väldigt omfattande för det skedde ingen minskning av mina arbetsuppgifter i ordinarie funktion.”

Sven-Olof Sundberg var polismyndighetens representant i Rikspolisstyrelsens Hydforsgrupp (se avsnitt 6.2.6.3 Rikspolisstyrelsens samordningsgrupp – Hydforsgruppen).

Carina Persson var ansvarig för funktionen insatsledning under planeringsfasen. I praktiken blev det många arbetsuppgifter utanför hennes ansvarsområde. Eftersom det inte fanns en fullt bemannad stab från början dök frågor och problem upp som inte någon ännu hade fått på sin lott, men som måste lösas. Carina Persson har berättat att hennes och Peter Jigströms arbetsbelastning var hög. Hon hade gärna sett att fler personer blivit inblandade i planeringen på ett tidigare stadium och fått mer detaljerade uppdrag:

”Det hade blivit annorlunda om vi hade pekat ut en full stab med funktioner som hade suttit och jobbat kanske från årsskiftet. ”

Carina Persson har konstaterat angående bl.a. hennes ansvar för planeringen av avspärrningarna kring Svenska Mässan och ackrediteringarna för de boende:

”Det blev ju så att vi inte räckte till. Det fanns många arbetsuppgifter. Vi klarade inte av det här riktigt.”

I maj blev Carina Persson avlastad. Polisintendent Erik Nord övertog arbetet med Svenska Mässan och ackrediteringarna. Carina Persson fick då möjlighet att arbeta mer koncentrerat med den operativa planeringen för olika avdelningar och händelser.

Divisionschefen för Svenska Mässan, Thomas Fasth, har berättat att han noterade att planeringsstaben hade ont om resurser:

”Alla undrade vad som skedde med Peter Jigström och Carina Persson för de drog hela lasset själva. Att man inte utökade när man såg att det hopade sig utanför deras dörrar!”

Polisinspektören Kjell Petersson, avdelningschef och samordnare av specialenheterna, var en annan som noterade planeringsstabens arbetssituation:

”Stabsplaneringen av kommenderingen gav inte handfasta konkreta resultat förrän fem i tolv. Detta medförde att för mycket

svävade i luften in i det sista. Operativa chefer kunde inte syssla med de uppgifter som de egentligen skulle sköta.”

Kjell Petersson var divisionschefen Hans Lippens närmaste operativa medarbetare. Han har vidare påpekat att planeringsstaben inte i tid lyckades lösa frågor som var personalen skulle bo, när och med vad de skulle arbeta:

”De löstes egentligen inte förrän vi var igång med kommenderingen. Det var sådana bitar som har tagit Hasse Lippens stenhårt. Han fick ju lägga mesta energin på att lösa sådant istället för att lösa de taktiska bitarna som faktiskt han skulle göra.”

Kjell Petersson har också framfört att planeringsstaben saknade en polistaktiskt erfaren person. Han anser dessutom att kommenderingschefen skulle ha gett specifika uppdrag med beslutsrätt till de personer som arbetade med planeringen. Nu blev det kommenderingschefen som skulle fatta besluten, vilket medförde en tröghet i planeringsprocessen:

”Man planerar och planerar och planerar, men kommer ingenstans. Det hände liksom inget.”

När planeringen övergick i den operativa fasen, det vill säga när EU-kommenderingen började första veckan i juni, blev poliskommissarien Aage Johansson stabschef och Peter Jigström stod till kommenderingschefens förfogande. I det skedet flyttades också planeringsstabens funktioner i stort över till den operativa kommenderingsstaben.

Kritik har framförts att inte de personer som arbetade med planeringen också fortsatte med samma arbetsuppgifter under själva genomförandefasen. Sven-Olof Sundberg har sagt att den stab som skulle arbeta under genomförandet borde ha kommit igång tidigare. Han har vidare berättat:

”Skall man jobba som en stab under ett genomförande så behöver den staben vara i arbete, just den staben, vara med och förbereda frågorna, de frågor man skall arbeta med under genomförandet.”

Erfarenheterna från EU-mötet har medfört en ändring i organisationen vid särskilda händelser. Numera arbetar tre staber parallellt med förberedelser för de särskilda händelser som i förväg är kända och fortsätter arbetet även under genomförandefasen (se vidare i det följande under rubriken Organisation och planering vid kommenderingen).

Polisledningens synpunkter på planeringsstaben

Länspolismästaren har sagt att planeringsstaben fick själv avgöra hur mycket resurser den behövde. Kommenderingschefen har förklarat att han vid upprepade tillfällen har stämt av med personalen i planeringsstaben om arbetsförhållandena:

”De har fått all den personal de behövde. Det har inte varit någon begränsning i vad de skulle få.”

Han har vidare sagt att han aldrig fick höra av personalen att de var missnöjda med sin arbetssituation.

Insatsledning

I planeringsstaben ingick funktionen insatsledning. Den hade ett övergripande ansvar för att planeringen av ordningsinsatserna under EU-mötet, att trafiken skulle flyta trots avspärrningar och eskorter samt att underrättelsearbetet skulle fungera.

Som nämnts ledde Carina Persson arbetet i insatsledningen under planeringsperioden. Utifrån hotbilder och underrättelser skulle hon förbereda divisions- och avdelningschefernas uppdrag.

Under själva kommenderingen skulle insatsledningen se till att divisions- och avdelningschefer fick den bemanning de behövde. Den skulle samordna divisionerna och avdelningarnas verksamheter och vid behov också fördela polisens reservstyrkor.

Ett annat uppdrag var att planera och förbereda för avspärrningar i Göteborg. Det gällde bland annat kring Svenska Mässan och kring områden som presidenten George W. Bush skulle besöka (se vidare i det följande under rubriken Polistaktik vid Svenska Mässan).

Insatsledning - eskorter och färdvägsbevakning

Insatsledningen skulle planera för eskorter och färdvägsbevakning. Under EU-mötet skulle polismyndigheten hantera 500 eskorter och den trafikkontroll som följde av detta. Ansvarig i insatsledningen för denna del blev poliskommissarien Bo Gustavson. Färdvägsbevakningen kom att ledas av poliskommissarien Bo Andersson under kommenderingen.

Polismyndigheten följde noga planeringen och genomförandet av det extra toppmötet i Stockholm den 23–24 mars 2001. Göteborgspolisen har inte samma erfarenhet som kollegerna i Stockholm av stats- och regeringschefers besök. Det ursprungliga upp-

lägget reviderades en del efter Stockholmsmötet och det visade sig att det fungerade bra.

Länskriminalpolisen

Länskriminalpolisen påbörjade ”av egen kraft”, enligt chefen Lars Berg, planeringen av EU-mötet i februari/mars 2001. Ledningen utarbetade förslag som efter justeringar godkändes av kommenderingschefen.

Polismästaren Benny Jonasson, ställföreträdande chef för länskriminalpolisen, utsågs till ansvarig för planeringen av länskriminalpolisens verksamhet vid EU-mötet.

Kommenderingschefen beslutade att länskriminalpolisens underrättelse- och spaningsverksamhet skulle kopplas till kommenderingsstaben under EU-mötet. Däremot skulle ansvaret för utredning av EU-relaterade brott ligga på länskriminalpolisen och kopplas till dess ordinarie utredningsverksamhet.

Benny Jonasson fick i uppdrag av kommenderingschefen att skapa utrymme och frigöra resurser för att hantera 300 omhändertagna och 100 gripna. I planeringen beräknades att av de 100 gripna skulle 50 bli anhållna och 35 häktade. Med omhändertagande avses i detta sammanhang personer som blivit omhändertagna enligt polislagen.

Det blev länskriminalpolisens kriminaljour som förberedde hanteringen av gripna och omhändertagna personer.

Den före detta militära förläggningen Kviberg utanför Göteborg iordningsställdes för att man där skulle klara att omhänderta 300 personer samtidigt. Verksamheten på Kviberg reglerades i en insatsorder för hela verksamheten vid kriminaljouren. I ordern angavs att förutom 300 omhändertaganden skulle det vid kriminaljouren finnas beredskap för att hantera 50 gripna.

Benny Jonasson har för oss uppgett att med 50 gripna avsågs troligtvis beredskap för att hantera maximalt 50 gripna på ett dygn eller att det rör sig om en felskrivning. Kommenderingschefens direktiv om beredskap för 100 gripna stod enligt Benny Jonasson fast.

I frågan om förvaring av gripna, anhållna och häktade tog polisen, i samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen, fram ett 70-tal platser med möjlighet till dubbelbeläggning om så behövdes.

Vid polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet torsdagen den 14 juni visade det sig att antalet personer som poliserna fick hantera

översteg det beräknade (se vidare om detta i avsnitt 6.3.2.2 under rubriken Polisens hantering av frihetsberövade).

Spaningscentralen

Kommenderingschefen beslutade att en spaningscentral skulle knytas till kommenderingsledningen.

Chef för spaningscentralen blev kriminalkommissarien Thomas Nyth. Han deltog även i planeringen av dess verksamhet. I månadsskiftet februari/mars arbetade två personer på heltid med dessa förberedelser. De skulle hinna med att ordna utbildning och träning för spanarna inför EU-mötet. Utbildning genomfördes under andra halvan i april.

Spaningscentralen skulle, enligt kommenderingschefens order, vara att ”före och under EU 2001-kommenderingen i samverkan med övriga polisenheter lokalisera och identifiera, övervaka, kontrollera och i förekommande fall ingripa mot de grupper och personer som kan bedömas utgöra ett hot mot eller begå brott vid EU-mötena.” Till sitt förfogande hade spaningscentralen spanarna i Kilo 11 (se nästa avsnitt).

Under själva EU-mötet hade plats ordnats i spaningscentralen åt de åklagare som avdelats till att hantera brott under EU-mötet samt åt företrädare för Säkerhetspolisen.

Thomas Nyth har berättat att han var mycket nöjd med samarbetet mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Informationsflödet var rikligt:

”Jag upplevde det som ett väldigt privilegium att få jobba i en spaningscentral där man nästan har en total överblick om vad man vet. Och det tror jag att spanarna också upplevde, en känsla av att de visste ungefär vad som skulle hända och vad som hände. Sedan blev det mycket våldsammare än vad man kanske hade föreställt sig, men man var nog beredd på ett annat sätt än andra.”

Han har beskrivit spaningscentralen som ”ett nav” dit personer från olika håll kom med information. Det gällde bland annat kontaktgruppen, den grupp med sex poliser som skulle föra dialog med demonstrantorganisationerna. Thomas Nyth var nöjd med att kontaktgruppen till exempel kunde ge information om att oroligheter troligen inte skulle ske under demonstrationerna utan att de eventuellt skulle uppstå däremellan (se vidare i det följande under rubriken Organisation och planering vid kommenderingen).

Länskriminalpolisens spanare Kilo 11

Till spaningscentralen skulle spanare knytas från narkotika- och spaningsroteln. Enheten benämndes Kilo 11. Thomas Nyth ledde arbetet. Han har uppgett att huvuduppgiften var ”att identifiera, övervaka och spana mot de kända objekt som vi trodde skulle leda oroligheterna”.

Spanarna i Kilo 11 hade som huvuduppgift att spana på vissa personer. Under EU-mötet förändrades uppdraget. Thomas Nyth har berättat att ”när kravallerna kom igång” så övergick Kilo 11 till att försöka ”dokumentera brott och hjälpa till med att få fram information till kommenderingsledningen om vad som var på gång”. Det innebar att det blev ungefär samma uppdrag som spanargruppen Romeo 11 hade (se nästa avsnitt).

Under mötesveckan förstärktes gruppen med spanare från Rikskriminalpolisen.

Länsordningspolisens spanare Romeo 11

I slutet av 1990-talet startade en särskild spaningsinsats som skulle arbeta med brott som var relaterade till MC-gäng. Arbetet var framgångsrikt och spaningsinsatsen utvidgades till att successivt även omfatta brott som kunde hänföras till nazister, autonoma grupper, djurrättsaktivister och homofobiska brott. Från januari 2000 leddes insatsen av poliskommissarien Bertil Claesson. Enheten benämndes Romeo 11 under EU-kommenderingen och bestod av 16 spanare.

Ju närmare EU-mötet man kom desto mer koncentrerades verksamheten på de autonoma grupperna.

Arbetsmetoden skiljde sig från traditionell spaning. I regel är polismyndighetens spanare ute och rör sig och studerar vissa personer eller byggnader på håll, en metod som till exempel spanarna i Kilo 11 arbetar efter. Den särskilda spaningsinsatsen, Romeo 11, gick in i demonstrationstågen och var närvarande på möten.

Romeo 11 skulle spana efter personer som de misstänkte ägnade sig åt brottslig verksamhet. De var piketpolisens ”vakande öga” som Bertil Claesson har uttryckt det. Spanarna skulle styra piketpolisen till de personer som skulle gripas.

Under själva EU-mötet var piketpolisen så hårt belastad med arbete, enligt Bertil Claesson, att spanarna i vissa fall själva tvingades gripa misstänkta. Det innebar att spanaren tvingades röja

sin identitet och därigenom blev de oanvändbara i liknande sammanhang. Spanarna fick också vid flera tillfällen följa en misstänkt person i flera timmar tills piketpolisen fick loss resurser och kunde genomföra gripandet.

Spaningsinsatsens arbete ledde fram till 25 gripna personer, enligt Bertil Claesson.

Romeo 11 sorterade under divisionen för specialenheterna där piketpoliser, hundförare och ridande poliser ingick. (Se schema över EU-kommenderingen – yttre bemanningen.)

Polismyndighetens spaningsmodell

Under en poliskommendering eller en polisinsats i Polismyndigheten i Västra Götaland samverkar spaningsenheterna direkt med polisinsatschefen. Det betyder att en företrädare för spaningsenheten sitter i samma ledningsfordon som polisinsatschefen. På så sätt får polisinsatschefen direkt uppdaterad information om vad spanarna har att rapportera. Efter EU-kommenderingen anammade Polismyndigheten i Stockholms län denna modell.

Mer om spaningsmetoder

Länsordningspolisen, länskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen hade således spanare och källor i verksamhet under toppmötet. En del av dessa har på avstånd iakttagit hur folk rört sig i vissa byggnader, lokaler eller på olika platser samt i vissa fall har man också studerat vilka personer som funnits på de observerade platserna.

Annan spaning har gått ut på att spanare beblandat sig med demonstranterna. Bertil Claesson har påpekat att det är en metod som innebär risker för poliserna. Han har framfört synpunkten att polismyndigheten behöver bättre urvalsmetoder och utbildning inför kommande kommenderingar för de poliser som ska arbeta med den typ av spaning som Romeo 11 gjorde.

Spaning har också bedrivits av personer som inte är poliser, men som fått i uppdrag av polisen att ta reda på information. De benämns av Säkerhetspolisen som ”källor”. Dessa har rört sig inne i de organisationer och nätverk som polisen har ansett vara av

intresse att studera eftersom polisen misstänkt att där kan förekomma planer på verksamhet som är att betrakta som brott.

Såväl Thomas Nyth, Kilo 11, som Bertil Claesson, Romeo11, var nöjda med spaningsarbetet. Bertil Claesson har påpekat att ytterligare förbättringar i arbetet kan genomföras. Han har berättat att det under EU-kommenderingen var en omfattande mängd information som spaningscentralen hade att hantera. Dessutom fanns i vissa fall, enligt Bertil Claesson, risk för dubbelarbete. Han skulle föredra att spaningscentralen i första hand ägnade sig åt framförhållning i kommenderingen, så kallad omfallsplanering, för att undvika dubbelarbetet. Han har vidare föreslagit att förmedling och sortering av information från fältet till polisinsatscheferna borde hanteras av en spaningskommissarie ute i fält med kontakter i alla läger.

Andra vi talat med har berättat att då dubbelarbete noterades delades arbetet upp. Det gällde till exempel Säkerhetspolisen och spaningscentralens spanare. De träffades och ”stämde av information” med varandra så att spaning inte bedrevs mot samma personer (se vidare i det följande under rubriken Organisation och planering vid EU-kommenderingen).

Synpunkter på polisens spaning

En del grupperingar inom den politiska proteströrelsen som förberedde sig för och var verksamma under EU-mötet misstänkte att polisen bedrev spaning på dem och att polisen även använde infiltratörer. Vid en del möten krävde arrangörerna att deltagarna skulle lämna in sina mobiltelefoner. Oron var stor för att polisen via telefonerna skulle avlyssna mötet och registrera vad mötesdeltagarna sade.

Spekulationer och rykten förekom också under EU-mötet att polisens spanare provocerat fram våld. Ett rykte var att civilklädda poliser under upploppet på Avenyn skulle ha satt i gång stenkastningen och att de sluppit igenom polislinjerna när de visade upp sin polislegitimation. Poliskommissarien Bertil Claesson har besvarat påståendena:

”Vi har inte satt igång ett enda dugg. Vi har inte slängt en enda sten. Vi har inte på något sätt provocerat någonting. Vi har funnits i leden, precis bredvid dem och som jag sa vi har burit sten. Vi har stått bredvid dem med balaklaver (rånarluva/vår anmärkning) och

burit sten men vi har inte slängt en sten. Det är det som skiljer oss åt.”

Bertil Claesson har vidare sagt att spanarna kände sig oerhört frustrerade när de såg hur poliskolleger blev utsatta för våld samtidigt som de inte kunde hjälpa till.

Underrättelser

Håkan Jaldung har betonat hur viktiga underrättelser och hotbilder var för planeringen av koncept, taktik, polisförstärkningar, utrustning och utbildning (se avsnittet 6.2.6.6 Polisens hotbilder). Han såg dock ett behov av att komplettera Säkerhetspolisens underrättelser och hotbildsbedömningar från fler håll:

”Vi har också tyckt att det vi fått av Säkerhetspolisen i samband med demonstrationer inte har varit av den kraften att jag har kunnat använda det operativt utan jag har fått annat av egna källor (---) Jag har inte fattat ett enda beslut på en källa utan hela tiden haft tre eller kanske fyra olika källor.”

Till vardags sorterar myndighetens kriminalunderrättelserotel under länskriminalpolisen. I planeringsstabens arbete ingick att planera och hålla samman polismyndighetens underrättelser och hotbildsbedömningar. Kommenderingschefen beslutade att kriminalkommissarien Sven Alhbin, dåvarande kriminalunderrättelserotelns chef, skulle ansvara för underrättelserna i planerings- och kommenderingsstaben. Han skulle se till att kommenderingsledningen fortlöpande fick hotbildsbedömningar och underrättelser från den egna polismyndigheten och Säkerhetspolisen.

Underrättelseberedningar infördes från den 2 april 2001, till en början varannan vecka, så småningom oftare. Polisledningen ville ha löpande information om hur hotbilden utvecklades.

Insatsanalys med omfallsplanering

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 201-1) anger att under planeringen bör en inventering och analys av riskobjekt genomföras:

Polismyndigheten bör inventera förekomsten av riskobjekt för särskilda händelser i polisdistriktet. Inventeringen bör avse objekt som kan tänkas bli föremål för omfattande brottsliga angrepp eller allvarliga hot eller där det kan tänkas bli aktuellt med större spanings-, utrednings- eller bevakningsinsatser, andra omfattande polisinsatser,

större räddningsinsatser eller där risken för omfattande olyckor är stor.

De allmänna råden räknar upp ett antal objekt som bör bli föremål för den särskilda riskanalysen, t.ex. offentliga byggnader, ambassader, flygplatser, fritidslokaler. Rikspolisstyrelsen anser också att inventeringen och riskanalysen bör dokumenteras. Dokumentationen bör också kompletteras med kartor, skisser, foton och annat som kan vara av intresse för respektive riskobjekt.

I planeringsstaben ingick funktionen insatsanalys. Här skulle arbetet med framförhållning och planering för handlingsalternativ vid olika platser och för alternativa händelseförlopp ske. Denna grundplanering kallar polismyndigheterna för ”omfallsplanering” och den skall visa hur beredd polismyndigheten är på att möta olika händelseutvecklingar.

Under planeringsperioden fanns ingen ansvarig utsedd för Insatsanalys. Arbetet sköttes i stället av olika grupper inom planeringsstaben beroende på vilket område staben skulle planera för. I dessa skulle kommenderingsledningen och berörda divisions- och avdelningschefer delta och göra operativa bedömningar.

Chefen för planeringsstaben, Peter Jigström, har redogjort för att han normalt ger insatsanalysen i uppdrag att bedöma exempelvis fem olika scenarier och utifrån dessa göra s.k. konsekvensbeskrivningar. Till grund för bedömningarna har insatsanalysen polismyndighetens och Säkerhetspolisens underrättelser och hotbilder. Insatsanalysen skall utarbeta förslag på åtgärder som polismyndigheten bör vidta i respektive scenario.

Enligt Peter Jigström arbetade polismyndigheten inför EUmötet på ovan redovisade sätt. Kommenderingschefen var sammankallande och den som skulle fatta beslut om omfallsplanering. Omfallsplaneringen diskuterades, men dokumenterades inte. Samtalen om omfallsplanering var ”en pågående process”, enligt Peter Jigström.

Inför EM i fotboll år 1992 och VM i friidrott år 1995 ålades insats- och avdelningscheferna att för kommenderingsledningen presentera förslag på omfallsplaneringen inom sitt ansvarsområde. Förslagen skulle även dokumenteras. Därefter godkändes de av kommenderingschefen.

Inför EU-mötet i Göteborg utfärdade kommenderingschefen inte några konkreta order till divisions- eller avdelningscheferna om att de skulle ge förslag på omfallsplanering. Kommenderingsledningen dokumenterade inte heller någon övergripande omfalls-

planering inför EU-mötet som samtliga insatschefer kunde ta del av.

I utvärderingen från Polismyndigheten i Västra Götaland anger man exempel på frågor som analyserades. Det var bland annat alternativa eskortvägar, angreppspunkter vid eskorter, angrepp mot Trädgårdsföreningen där EU-middagen skulle hållas, möjligheter att genomföra EU-middagen på Trädgårdsföreningen, möjligheter att förhindra uthyrning av bostäder inom avspärrat område, avstängning av vissa parkeringsplatser, angrepp av krypskyttar, teknisk övervakning av polisiärt intressanta platser, avspärrning med containrar, flygförbud, riskerna för ministrars boende på Kungsportsavenyn, förändring av demonstrationsvägar, angrepp mot Svenska Mässan, ansvarsfördelning mellan polisinsatschefer till exempel vid eventuell inträngning vid Svenska Mässan, specialenheternas ansvar för området Götaplatsen ner mot Svenska Mässan och ordersystem under kommendering.

Peter Jigström har framhållit att även insatschefen skall fundera över omfall så att han är ”mentalt förberedd på vad som kan inträffa”.

Chefen för specialenheterna, division Qvintus 10, Hans Lippens har förklarat hur han som insatschef ser på omfallsplanering. I ett uppdrag från polis- och/ eller kommenderingsledningen ingår att planera för alternativa händelser. Som utgångspunkt har det utsedda befälet polismyndighetens planverk.

I planverket finns en allmän del och en objektsdel. Den allmänna delen skall vara ett slags manual för hur exempelvis ett grovt brott skall hanteras. I objektsdelen väljer polismyndigheten ut ett antal byggnader eller strategiskt viktiga platser som man studerat. I planverket skall det finns kartor och beskrivning av dessa platser med riktlinjer för hur polismyndigheten kan agera i speciella situationer.

Planverket är, enligt Hans Lippens, en utgångspunkt för varje yttre befäl och vakthavande kommissarie. Med planverket och den framväxande hotbilden som grund skall divisions- och avdelningschefer planera för alternativa scenarier.

Divisionschefen för Svenska Mässan, Thomas Fasth, har påpekat att planverket är ett teoretiskt instrument, att det i praktiken inte har någon större betydelse i utarbetandet av ett befäls omfallsplanering. Han har sagt:

”Det är en teoretisk ledning, men jag har aldrig överfört det till praktiskt arbete. I en omfallsplanering måste man se hur verklig-

heten ser ut. Gå på plats, studera hotbilder och lyssna på underrättelser och diskutera olika situationer.”

Hans Lippens har påpekat att för många divisions- och avdelningschefer är planverket inte det ”levande dokument” som det borde vara för att vara grunden till en omfallsplanering.

Hans Lippens och Thomas Fasth blev inte kallade till något sammanträde där kommenderingens fem divisionschefer träffades för att tillsammans med kommenderingsledningen diskutera en övergripande omfallsplanering. Hans Lippens har sagt:

”Man kanske skulle satt sig ner, fem divisionschefer med kommenderingschefen och staben och diskuterat omfall.”

Omfallsplanering för vissa platser och händelser

Vi har som redovisats noterat att arbetet med omfallsplaneringen inte lades upp efter enhetliga principer. Vi beskriver här några exempel på hur omfallsplaneringen gjordes.

Specialenheterna med piketpoliser, ridande poliser och hundförare, skulle utgöra en reservstyrka. Divisionschefen för specialenheterna, Hans Lippens, och hans ställföretradare, Matts Sjöström, blev under våren 2001 kallade till ”personligt möte” med kommenderingschefen. Hans Lippens har berättat att de diskuterade taktik. Kommenderingschefen använde synpunkterna som framkom vid detta möte när han sedan skrev ut sina order till de olika avdelningarna, enligt Hans Lippens. Kommenderingsledningen gav dock inte någon order om att specialenheterna skulle dokumentera alternativa handlingsplaner, eller återrapportera sådana.

Hans Lippens gav i uppdrag åt sina avdelningschefer att utarbeta omfallsplaner för vissa objekt. De sammanställde i pärmar inplastade kartor, beskrivning av byggnader och olika taktiska upplägg. Pärmarna var tillgängliga för samtliga avdelningschefer som tjänstgjorde i EU-kommenderingen. Den ende avdelningschef som använde dem var den ansvarige för Gunnebo slott. Varken planeringsstaben eller kommenderingschefen såg till att de dokumenterade omfallsplanerna som upprättades inom divisionen för specialenheterna kom till användning, enligt Hans Lippens.

Avdelningschefen Kjell Petersson deltog i framtagningen av pärmarna med omfallsplaneringarna. Han var nöjd med arbetet. Han har dock påpekat att det hade varit lämpligt att få framföra planerna så att fler fick kännedom om dem. Han hade helst velat

diskutera omfånget på omfallet, om det låg på rätt nivå eller om det borde ha varit mer omfattande.

Omfallsplanering för Svenska Mässan i stab och kommenderingsledning

Planeringsstaben hade, som vi nämnt, huvudansvaret för omfallsplaneringen. Carina Persson i planeringsstaben hade, enligt stabschefen Peter Jigström, uppdraget att tillsammans med divisionschefen för Svenska Mässan se över omfallsplaneringen. Deras förslag skulle diskuteras inom staben och med kommenderingsledningen. Kommenderingschefen hade det övergripande ansvaret för omfallsplaneringen och skulle fatta de beslut som behövdes för att skydda Svenska Mässan.

Enligt Peter Jigström fördes diskussioner om olika hotfulla situationer vid Svenska Mässan inom staben, med kommenderingschefen och med divisionschefen.

Kommenderingschefen har sagt att de säkerhetsåtgärder som vidtogs kring Svenska Mässan var av sådan karaktär att det i princip hade varit omöjligt att där genomföra en inträngning. Om en sådan skulle lyckas måste inträngningen ske från luften. Han har vidare sagt att eftersom Mässan var säkrad för inträngningar så fanns inte en omfallsplanering. Men om en inträngningsaktion trots allt hade lyckats ”då hade man varit tvungen att slå igen” mötet på Svenska Mässan.

Divisionschefens omfallsplanering

Divisionschef för Svenska Mässan var poliskommissarien Thomas Fasth. Han deltog i polisinsatserna vid fotbolls EM år 1992 då han var avdelningschef och vid VM i friidrott år 1995 då han var ställföreträdande insatschef. Vid dessa händelser fick polisinsatscheferna i uppdrag att dokumentera en omfallsplan och presentera den för kommenderingsledningen. Inför EU-mötet utfärdades, vilket vi nämnt, aldrig någon liknande order.

Thomas Fasth planerade såsom han brukar inför större kommenderingar. Han funderade över alternativa scenarier och olika handlingsalternativ för dessa. Han lade upp planer för vad han skulle göra om han skulle få angrepp vid andra platser än dit han hade kraftsamlat sina resurser. Han funderade ut hur han skulle

gruppera om, vad han skulle göra om staketet raserades, vad hans uppgift skulle vara om blockader mot Svenska Mässan lyckades.

Han ville också diskutera och stämma av omfallsplaneringen med kommenderingsledningen och andra insatschefer som det kunde bli aktuellt att han skulle arbeta med i ett krisläge. En av dessa var Hans Lippens, divisionschefen för specialenheterna.

Thomas Fasth och Hans Lippens hade ett samtal på tio minuter om hur de skulle agera. Om en inträngning lyckades skulle Thomas Fasths division underställas Hans Lippens befäl. De fick aldrig tillfälle att föra ett samtal tillsammans med kommenderingschefen om hur överlämningen av ansvaret skulle ske, eller hur omfallsplaneringen vid en sådan situation såg ut.

Thomas Fasth var kallad till ett par möten med kommenderingschefen där bland annat Hans Lippens deltog. Enligt Thomas Fasth och Hans Lippens gällde de mötena containerslagning och insäckningar utanför Mässområdet, men någon övergripande omfallsplanering för Svenska Mässan förekom inte. De två mötena resulterade i att man beslöt att spärra av delar av mässområdet med containrar.

Varken planeringsstaben eller kommenderingsledningen frågade Thomas Fasth om hans handlingsplaner i en krissituation. Han försökte själv vid flera tillfällen ta upp frågan, men påstötningarna blev resultatlösa.

Thomas Fasth har berättat att bristen på en övergripande omfallsplanering blev uppenbar när de specialutbildade poliserna från Stockholm anlände till Svenska Mässan. Stockholmsbefälen ville ha besked om hur t.ex. divisionen vid Svenska Mässan skulle agera ihop med Hans Lippens specialenheter. Andra frågor Thomas Fasth ställdes inför var: Vem skulle skydda byggnaderna och hur skulle det gå till? Vid vilket läge och hur skulle delegaterna evakueras? De förstärkande poliserna ville få en redogörelse för kommenderingsledningens omfallsplanering. Thomas Fasth förklarade att någon övergripande samordnad omfallsplanering inte fanns.

Med erfarenhet från fotbolls EM år 1992 och VM i friidrott år 1995 samt nu senast från EU-kommenderingen år 2001 har Thomas Fasth förklarat att en större kommendering behöver en samordnad omfallsplanering som kommenderingsledningen håller i:

”I dag kan man tacka sin lyckliga stjärna att det inte skedde något vid Mässan. Jag vet inte hur vi hade kunnat hantera det.”

Omfallsplanering för Hvitfeldtska gymnasiet

Vi har i avsnitt 6.2.3.2 under rubriken Demonstranternas boende beskrivit att kommunens beslut om att låta demonstranter få hyra de centrala gymnasierna, Hvitfeldtska och Schillerska, orsakade funderingar och diskussioner inom polismyndigheten. Som vi tidigare redogjort för framkom vid ett möte i slutet av maj med representanter från kommunen, polisen och Göteborg & Co att Hvitfeldtska gymnasiet skulle bli en samlingspunkt och informationscentral för demonstranter.

Med underrättelserna som underlag misstänkte en del poliser att det på Hvitfeldtska skolan skulle samlas en del personer som de befarade skulle kunna begå brott (se avsnitten 6.2.6.6 Polisens hotbilder och 6.3.2.3 under rubriken Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet).

Hans Lippens har berättat att han inte deltog i någon diskussion vare sig med kommenderingschefen eller med länspolismästaren om hur polismyndigheten skulle agera om polisen tvingades till insatser mot skolorna. Han har sagt att han inte hade någon information om att kommenderingsledningen eller planeringsstaben hade utarbetat någon omfallsplan för de centralt belägna skolorna. Han har vidare berättat att polisledningen funderade mer på hur den skulle klara av att skydda staden i stort från oroligheter:

”Jag har inget minne överhuvudtaget att vi diskuterade omfall, hur man går in på skolor i den omfattningen som gjordes på Hvitfeldtska.”

Eftersom polismyndigheten inte hade gjort någon omfallsplanering på skolan saknades t.ex. en ritning på byggnaden. Under onsdagen den 13 juni deltog Hans Lippens i ett möte med kommenderingsledningen efter det att åklagaren fattat beslut om husrannsakan på Hvitfeldtska. De diskuterade hur husrannsakan skulle genomföras. Hans Lippens som har varit elev i skolan kunde rita en skiss över skolbyggnaden:

”Jag ritade in var trapphusen låg, var rektorsexpeditionen låg, datasalarna, fysik- och kemisalarna, var bespisningen låg, hur man kanske borde gå in på skolan.”

I sammanhanget kan nämnas att kommenderingsledningen inför polisinsatsen mot Schillerska gymnasiet lördagen den 16 juni hamnade i samma situation. Polismyndigheten saknade en ritning även över denna skola. En polis ringde till kommunen för att få fram en ritning. I samband därmed fick de boende kännedom om att polisen förberedde en insats mot skolan (se vidare avsnitt 6.3.4.5

under rubriken Polisinsatserna på Järntorget och mot Schillerska gymnasiet).

Carina Persson, planeringsstaben, har berättat att hon saknade en omfallsplanering för Hvitfeldtska skolan; polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet blev akut. Polismyndigheten hade inte ens beredskap för utplacering av containrar runt skolan och hur det skulle gå till. Hon har sagt att med facit i hand anser hon att det hade varit ”smartare av oss om vi verkligen hade haft en stabil omfallsplanering”.

Säkerhetspolisens kommenderingschef Margareta Linderoth fick sent på onsdagskvällen den 13 juni information om att kommenderingschefen planerade en polisinsats mot Hvitfeldtska gymnasiet. Det var Säkerhetspolisens chef för personskyddet Kjell Vikström som ringde på mobilen och berättade om insatsen. Margareta Linderoth och Anders Kassman, Säkerhetspolisens ansvarige för författningsskyddet under kommenderingen, hörde dock inget från kommenderingschefen eller hans stab. De fick inte information om insatsens syfte, eller omfattningen eller när den skulle verkställas. Det innebar att Säkerhetspolisen inte kunde styra sina källor inne på skolan så att de kunde ta fram uppgifter som skulle kunna underlätta planeringen av insatsen.

Polisledningen om omfallsplanering

Länspolismästaren har påpekat att det var av stort symbolvärde för Göteborgs stad att upplåta skolor till tillresta demonstranter. EUmötet i Göteborg skulle vara ett öppet möte dit alla var välkomna. Hon anser att alternativ som att låta stänga skolor inte var aktuellt. Hon frågar sig hur en omfallsplanering skulle se ut med tanke på den situation polismyndigheten befann sig i.

Kommenderingschefen har hänvisat till underrättelser som fanns om aktiviteter inne på Hvitfeldtska gymnasiet. Han har sagt att han inte hade något val, en polisinsats mot Hvitfeldtska gymnasiet var nödvändig. Håkan Jaldung har hävdat att det inte fanns ”så många varianter att göra en insats på”.

Kommenderingschefen har vidare sagt att den övergripande omfallsplaneringen borde ha fått en ”bättre direkt ledning”. Han borde ha samlat divisionscheferna för en genomgång och diskussion om omfallsplaneringen. Han skulle, med facit i hand, också ha deltagit i utsättningen av polispersonalen för att förvissa sig om att

poliserna fick den information de behövde om bl.a. handlingsalternativ, tiden räckte dock inte.

Personal

Inom planeringsstaben förbereddes personalfrågorna. Ansvarig var poliskommissarien Bror Swing som påbörjade arbetet under hösten 2000. Från januari 2001 deltog poliskommissarien Kenneth Andersson. De planerade för:  arbetstidens förläggning  personalförstärkningar  uppdelning av personal i divisioner och avdelningar  arbetstidsredovisning  lönerapportering  förhandlingar om arbetstid med de fackliga organisationerna

Under kommenderingen ingick personalfrågor i kommenderingsstaben. Bror Swing och Kenneth Andersson hade även då ansvar för dessa frågor.

Planeringsstaben gav i uppgift till polismyndighetens två personalkonsulenter att bedöma och planera verksamheten kring det sociala stöd som personalen kunde behöva. Som utgångspunkt hade de erfarenheterna från kommenderingarna i samband med EM i fotboll år 1992 och VM i friidrott år 1995. Resultatet blev att polismyndigheten rekryterade tio medarbetare som hade förutsättningar att vara stöd åt kolleger under kommenderingen. Gruppen fick tre dagars utbildning.

Konsulenterna planerade också för polisernas behov av hälsovård och socialt stöd efter kommenderingen. I planerna ingick även möjlighet till debriefing, dvs. att få stödsamtal efter omtumlande upplevelser. Sex poliser och sex civila arbetade med dessa uppgifter under ledning av personalkonsulenten Leif Gustafsson.

Beredskapspolisen

Polismyndigheten i Västra Götaland begärde i en skrivelse daterad den 13 december 2000 att Rikspolisstyrelsen skulle göra en framställning till regeringen om att myndigheten skulle få kalla in den särskilda beredskapspolisen under tiden den 11–16 juni 2001. Skälet var att polismyndigheten ville att beredskapspolisen skulle

utföra vissa bevakningsuppgifter under EU-toppmötet. Håkan Jaldung har förklarat varför han ville kalla in 200–250 beredskapspoliser:

”I stället kunde man frigöra motsvarande antal yrkespoliser för att använda i centrala Göteborg. Det var ett rent rationellt övervägande från oss.”

Polismyndigheten uppgav i sin skrivelse att den inte kunde bortse från risk för allvarliga ordningsstörningar i samband med EUtoppmötet. Enligt polismyndigheten skulle vissa av polisens bevakningsuppgifter med fördel kunna utföras av den särskilda beredskapspolisen. Som exempel på uppgifter angav polismyndigheten bevakning av terrängen runt Landvetter flygplats och eventuellt Säve flygplats och viss färdvägsbevakning.

Rikspolisstyrelsen hemställde i en skrivelse till regeringen daterad den 12 januari 2001 att regeringen skulle medge styrelsen att få ta beredskapspoliser i anspråk. Polismyndigheten i Västra Götalands begäran bifogades skrivelsen. I framställan angav Rikspolisstyrelsen att denna polis var lämplig att utföra de uppgifter som polismyndigheten angett.

Vid underhandskontakter på tjänstemannanivå mellan Justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen i början av februari 2001 framkom att departementet bedömde att bestämmelserna inte medgav att regeringen kunde meddela sådana generella tillstånd som Rikspolisstyrelsen hemställt om. Departementets tjänstemän uppmärksammade dock Rikspolisstyrelsen på att om förutsättningarna för Göteborgsmötets genomförande kom att förändras skulle beredskapspolisen kunna användas.

Beskedet fick Rikspolisstyrelsen att den 16 februari 2001 återkalla framställan i ett telefonsamtal. Rikspolisstyrelsen återkom inte med någon ny begäran.

I slutet av februari samma år fick Polismyndigheten i Västra Götaland ett muntligt besked av tillförordnade överdirektören vid Rikspolisstyrelsen att situationen var sådan att den särskilda beredskapspolisen inte kunde disponeras i samband med EU-toppmötet.

Polisförstärkningar

Kommenderingschefen har poängterat att till grund för planeringen av polisstyrkans storlek låg underrättelserna och hotbilderna från Säkerhetspolisen och den egna polismyndigheten:

”Dimensioneringen av polisinsatsen måste vara underrättelsebaserad. Underrättelserna styr poliskommenderingens storlek, hur mycket poliser som behövs och vilken inriktning som kommenderingen skall ha.”

Som vi tidigare nämnt (se polismyndighetens organisationsschema) har polismyndigheten cirka 2 600 poliser varav cirka 60 piketpoliser, 17 ridande poliser och 67 hundförare.

Länspolismästaren har förklarat polismyndighetens ambition när det gällde omfattningen på EU-kommenderingen:

”Vi hade viljan att genomföra detta med ett litet antal poliser.” Av ett protokoll från ett möte med Utrikesdepartementet i början av år 1999, där bland andra statssekreteraren Lars Danielsson från Statsrådsberedningen deltog, uppgav Håkan Jaldung att han hade tillgång till 800 poliser och att han hade en kapacitet inom polisledningen för att leda 8 000 poliser.

Dimensioneringen av poliser inför EU-kommenderingen bereddes inom polismyndigheten vid olika enheter. Frågan hanterades mer konkret inom planeringsstaben men diskuterades fortlöpande i de samrådsmöten som myndigheten inrättat för att diskutera underrättelse- och hotbildsfrågor. Polisresurserna togs upp även i myndighetens ledningsgrupp och på operativa möten. Information gavs också i den fackliga samverkansgruppen.

Under polismyndighetens studiebesök vid toppmöten i Europa var dimensioneringen av polisstyrkan föremål för diskussion. De styrkor som polisen i flera länder i Europa drog samman bedömde den svenska polisen som orealistiska för svenska förhållanden. Det gällde t.ex. de två toppmötena i Köln i juni 1999 med 10 000 poliser (se det tidigare avsnittet om Studiebesök). Hans Lippens har berättat att han diskuterade förstärkningarna med Håkan Jaldung i samband med studiebesöket i Köln och hur svårt det var att fastställa ett rimligt antal poliser för Göteborgskommenderingen:

”Eftersom det inte var något bråk var det svårt att sätta tummen på om det skulle vara 1 000 eller 1 500 ordningspoliser. Det var jättesvårt.”

Polisledningen höll länge fast vid att den skulle klara sig med 1 000–1 500 poliser och då i huvudsak från den egna myndigheten. Så småningom räknade man med ett visst stöd av specialenheter från Stockholm och Malmö.

Efter EU-mötet i Helsingfors i december 1999 fick poliskommissarien Aage Johansson i uppgift att räkna på behovet av poliser vid en bästa och en värsta situation. Det hamnade på 600 respektive 1 500 poliser. Hans Lippens har sagt att den dimensione-

ring som diskuterades efter Helsingforsmötet rörde mer 1 000 poliser än det antal på 1 500 som ett värsta scenario angav.

Polismyndigheten i Västra Götaland fick vartefter tiden gick revidera sina beräkningar av hur stor polisstyrka som skulle behövas.

I januari 2000 aviserade Polismyndigheten i Västra Götaland för första gången behov av förstärkningar. De begärde att polismyndigheterna i Stockholm och Skåne skulle ställa upp med piketpoliser och andra specialenheter som motorcykelpoliser och bombhundförare. Hur många som behövdes angavs inte.

Länspolismästaren beslutade i länsordern daterad den 1 oktober 2000 att polismyndigheten skulle kartlägga behovet av förstärkningar av poliser från andra myndigheter. Behovet skulle redovisas senast den 1 december samma år.

Den 7–9 december 2000 var Frankrike värdland för det Europeiska rådets möte. Oroligheterna i Nice, där mötet hölls, fick länspolismästaren att höja planeringsnivån. Ingen från polisen i Göteborg besökte Nice, men av rapporterna därifrån drog polisledningen slutsatsen att EU-mötet i Göteborg skulle komma att kräva fler poliser än vad den dittills kalkylerat. Håkan Jaldung har också uppgett att vid den här tiden räknade polismyndigheten med att det skulle bli störningar även i Göteborg:

”Var på skalan skulle vi hamna? Det här blev ett arbete för vår underrättelserotel att försöka komma underfund med.”

Den 13 december 2000 skickade polisledningen en framställan till Rikspolisstyrelsen om att få kalla in den särskilda beredskapspolisen. Tanken var, som nämnts, att beredskapspolisen skulle användas till bevakningsuppdrag på Landvetter och Säve flygplatser. Det blev dock aldrig aktuellt att få ta beredskapspolisen i anspråk (se det tidigare avsnittet om Beredskapspolisen).

Vid årsskiftet, den 29 december 2000, begärde polismyndigheten hos Rikspolisstyrelsen en förstärkning på 170 poliser. Önskemålet specificerades till 100 ordningspoliser, 50 piketpoliser och 20 polisryttare. Polismyndigheten ville även ta i anspråk delar av den nationella insatsstyrkan.

Under resterande period fram till EU-mötet lämnades ytterligare tre skrivelser till Rikspolisstyrelsen som rörde behov av poliser under EU-mötet. Den 5 mars begärde polismyndigheten polisförstärkning med 150 poliser. Den 26 april aviserade polismyndigheten behov av en reservstyrka, att ett antal poliser skulle vara beredda att med kort varsel rycka in i kommenderingen. Den 18

maj ville polismyndigheten att reservstyrkan skulle omvandlas till en polisförstärkning.

Under själva EU-mötet begärde polismyndigheten hos Rikspolisstyrelsen vid flera tillfällen ytterligare förstärkningar (se nästa avsnitt).

De polismyndigheter som sände förstärkningar till Polismyndigheten i Västra Götaland var bl.a. polismyndigheterna i Stockholms, Norrbottens, Uppsala, Västmanlands, Örebro och Östergötlands samt Skåne län.

Länspolismästaren har kommenterat det upptrappade behovet av polisförstärkningar:

”Efteråt kan man fråga sig varför vi inte bestämde oss för 2 000 poliser från början, men hur spänt skulle det då inte bli i debatten? Vi ville inte piska upp stämningen i förväg.”

Hydforsgruppens hantering av förstärkningsbegäran

Vi har tidigare redogjort för Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupps förslag om hur Rikspolisstyrelsens samordningsansvar skulle tas (se avsnitt 6.2.6.3 under rubriken Hydforsgruppens arbete med polisförstärkningar). Rikspolischefen följde gruppens förslag och tillsatte i början av år 2000 en samordningsgrupp inom Rikskriminalpolisen, den s.k. Hydforsgruppen.

Ordföranden Tommy Hydfors har berättat att han vid flera tillfällen erbjöd polismyndigheterna att samordna bl.a. polisförstärkningarna inför EU-mötena. Han räknade med att bl.a. Polismyndigheten i Västra Götaland skulle behöva hjälp med polisförstärkningar. Inte någon polismyndighet var intresserad av en samordning från Rikskriminalpolisens sida

Polisledningen i Västra Götaland har hävdat att Rikskriminalpolisen var sen i sitt beslut om polisförstärkningar, ett kom först drygt fyra månader efter begäran. Den långsamma handläggningen blev, enligt polisledningen, en belastning i planeringen av utbildning och fördelning av arbetsuppgifter. Begäran var daterad den 29 december 2000 och rörde förstärkningar med ordningspoliser, piketpoliser, polisryttare och del av nationella insatsstyrkan. Polismyndigheten fick en skriftlig bekräftelse den 5 maj 2001 av Rikskriminalpolisen.

På Rikskriminalpolisen hanterades polisförstärkningarna av bl.a. poliskommissarien Björn Holck-Clausen. Han har berättat att Rikskriminalpolisen kontaktade polismyndigheterna i Skåne och

Stockholm och fick preliminärt besked om att de kunde ställa upp med de begärda styrkorna.

Rikspolisstyrelsen, genom Rikskriminalpolisen, ansvarade formellt för att begäran från Polismyndigheten i Västra Götaland blev verkställd.

Polismyndigheten i Skåne meddelade skriftligen efter en dryg månad, den 21 februari 2001, vad den kunde bidra med. Däremot dröjde Polismyndigheten i Stockholms län med sitt svar. Rikskriminalpolisen kontaktade via telefonsamtal och e-post Polismyndigheten i Stockholms län vid flera tillfällen för att få ett besked. Då inget svar kom och ärendet brådskade sammanträffade Rikskriminalpolisens handläggare med polisledningen i Stockholms län den 23 april 2001. Björn Holck-Clausen har berättat att svaret blev, liksom vid de tidigare kontakterna, att Rikspolisstyrelsen inte skulle lägga sig i förstärkningsfrågan eftersom Stockholmspolisen hanterade ärendet direkt med Polismyndigheten i Västra Götaland.

Efter ytterligare en hemställan som skrevs direkt efter mötet kom ett besked från Polismyndigheten i Stockholms län. I ett grupputsänt e-postmeddelande den 27 april 2001 meddelande poliskommissarien Anders Rådbjer att länspolismästaren Gunno Gunnmo beslutat om att Stockholms län kunde ställa upp med 227 poliser. Kopia skickades till bl.a. planeringsstaben i Västra Götaland. Anders Rådbjer skrev också i meddelandet:

På förekommen anledning vill jag poängtera att samtliga kontakter med polismyndigheten i Västra Götaland, Göteborg, sker via undertecknad.

Då hade cirka fyra månader förflutit sedan Västra Götaland inkom till Rikspolisstyrelsen/Rikskriminalpolisen med sin begäran.

I slutskedet, under själva toppmötesveckan, hamnade Polismyndigheten i Västra Götaland i ett akut läge beträffande polisresurserna. Ingen reservstyrka fanns att tillgå eftersom den omvandlats till en polisförstärkning. Rikskriminalpolisen var dock förberedd på en begäran i sista minuten, enligt Tommy Hydfors, och hade därför gjort sonderingar i andra polismyndigheter. Det framkom att enbart Stockholm och Skåne kunde ställa upp med poliser som hade någon form av basutbildning för uppdraget. Övriga län meddelade att deras resurser var uttömda.

Rikskriminalpolisen hade under själva toppmötesveckan en egen stab i Stockholm. Huvudskälet till detta var i första hand att president Bush skulle besöka Sverige. Om något skulle hända presidenten skulle Rikskriminalpolisen bli inkopplad. Ett annat skäl

var att Rikskriminalpolisen räknade med att akuta förstärkningar kunde bli aktuella. Under EU-mötet placerades Björn Holck-Clausen i Göteborg som observatör och stod i ständig kontakt med Rikskriminalpolisens stab i Stockholm. Då polisförstärkningarna blev akuta placerades han och Anders Rådbjer i kommenderingsstaben.

Av Rikskriminalpolisens åtgärdslogg framgår hur akut läget med polisförstärkningarna blev under EU-mötet.

Torsdagen den 14 juni inringades Hvitfeldtska skolan på morgonen. Ett stort antal poliser deltog i insatsen. På eftermiddagen kl. 16.15 erbjöd Rikskriminalpolisen genom Tommy Hydfors ytterligare förstärkningar eftersom många poliser skulle behövas även på fredagen, den stora aktivistdagen. Erbjudandet avvisades till en början av Polismyndigheten i Västra Götaland. En och en halv timme senare, kl. 17.40, begärde polismyndigheten 100 poliser.

Rikskriminalpolisen fick ihop 134 poliser från olika håll i Sverige. De anlände under senare delen av torsdagskvällen och kl. 22.20 meddelade Björn Holck-Clausen Rikskriminalpolisen att utsättning av nyanlända poliser från Skåne och Örebro hade skett.

Fredagen den 15 juni, kl. 9.50 ville polismyndigheten behålla 50 av de 134 poliserna och skicka hem de övriga. Rikskriminalpolisen försökte förmå Göteborg att behålla styrkan, har Tommy Hydfors berättat. I Rikskriminalpolisens åtgärdslogg finns följande notering kl. 11.10:

Hydfors ringt staben, Göteborg och ställt frågan om inte samtliga 134 i förstärkningen bör stanna kvar som reservstyrka och inte endast de 50 som begärts. Stabschefen i Göteborg uppger att kommenderingschef Håkan Jaldung har vägt in detta i sitt beslut men vill endast ha 58 poliser kvar. Nylén orienterad av Hydfors. Nylén och Hydfors resonerar om möjligheten att lyfta den avvecklade delen av akutförstärkningen till central nivå och gruppera dessa vid länsgränsen. Hydfors sagt att man knappast kan göra detta då beskedet från kommenderingschefen i Göteborg är kristallklart. Hydfors uppmanat Nylén att själv kontakta länspolismästaren i Göteborg om han vill vidta en sådan åtgärd. Nylén lovat att återkomma.

Rikskriminalpolisens chef Lars Nylén har förklarat att han var övertygad om att poliserna skulle behövas och ville inte skicka dem fram och tillbaka.

Medan Lars Nylén och Tommy Hydfors på Rikskriminalpolisen diskuterade om de lagliga möjligheterna att göra på detta sätt återkom kommenderingsledningen i Göteborg kl. 11.35. Den hade ändrat sig och ville behålla de 134 poliserna. Efter ytterligare en

dryg timme, kl. 12.45, ville Håkan Jaldung ha förstärkning med 60 poliser utöver de 134. På eftermiddagen samma dag, kl. 14.15 begärde han ytterligare 200 poliser.

Håkan Jaldung har förklarat ryckigheten i förstärkningsbegäran med att situationen var besvärlig. Hans ambition var att försöka vara allmänt återhållsam eftersom han visste att Rikskriminalpolisen hade problem med att få fram polisförstärkningar.

Sammanlagt deltog cirka 2 500 poliser under EU-mötet av dessa ryckte 400 ut akut under de tre toppmötesdagarna.

Synpunkter på förstärkningarna från befäl

Kommenderingschefen har konstaterat att alla poliser som anlände till Göteborg inte var utbildade eller tränade för händelser som inträffade under EU-mötet:

”Ändå måste vi ta dem i anspråk för att genomföra ordningshållning på ett sätt som de aldrig har varit med om. De har kanske aldrig jobbat mer än tre-fyra man tillsammans och plötsligt skall de ingå i en stor poliskommendering.”

Stabschefen Peter Jigström har berättat att i normala fall är antalet poliser i en polisförstärkning betydligt färre. I EU-kommenderingen blandades poliser med olika kompetenser och från olika håll i landet. Det blev svårt för polismyndigheten att jämföra kompetensen hos en närpolis från Norrland med en från Stockholm.

Polismyndigheten i Västra Götaland hade kännedom om piketpoliserna från Stockholm och Skåne, den nationella insatsstyrkan och de insatsutbildade i polismyndigheterna i Östergötlands och Örebro län. I övrigt var informationen om kompetensen knapphändig.

Flera har konstaterat att det tog tid att inventera de förstärkande polisernas utbildning, kunskaper och erfarenheter. En förklaring är att Rikskriminalpolisen dröjde med besked om förstärkningarna, enligt Peter Jigström och Håkan Jaldung. Namn- och kompetensuppgifter inkom i många fall inte förrän vid månadsskiftet maj/juni 2001 eller också saknades de helt.

Poliskommissarien Bror Swing hanterade polisförstärkningarna i planeringsstaben. Han har berättat att det största problemet som staben hade var att man inte fick besked av Rikskriminalpolisen om förstärkningarna. Polismyndigheten behövde veta vilka poliser som

skulle delta i EU-kommenderingen och vilken kompetens de hade för att kunna ge dem passande arbetsuppgifter.

Tommy Hydfors, Rikskriminalpolisen, har påpekat att ett syfte med samordningsgruppen som tillsattes i januari 2001, den s.k. Hydforsgruppen, var att polismästarna i de deltagande polismyndigheterna skulle utse en representant i gruppen. Han, eller hon, skulle vara kontaktperson beträffande bl.a. förstärkningsrörelser.

Tommy Hydfors har påpekat att han vid flertal tillfällen föreslagit att Hydforsgruppen skulle ta ett samlat grepp över polisförstärkningarna, men att det avvisades. Han har sagt att Rikskriminalpolisen därmed fick arbeta enligt de vanliga rutinerna. Det innebär bl.a. att den polismyndighet som skickar förstärkningar också skall lämna namnuppgift. Tommy Hydfors har påpekat att de i sina skrivelser har uppmanat de förstärkande myndigheterna att ange namn och tjänsteuppgifter på poliserna.

Bror Swing har påpekat att det på många polismyndigheter ändå inte fanns någon kontaktperson med ansvar för samordning av polisförstärkningarna. Det tog mycket tid att diskutera med olika personer inom respektive polismyndighet för att få fram vilka som skulle ingå i polisförstärkningarna. Bror Swing lyckades att tillsammans med cirka hälften av polismyndigheterna upprätta en kontaktperson inom respektive myndighet. De införda rutinerna underlättade arbetet med bl.a. polismyndigheterna i Gävleborg, Östergötland och Örebro.

Bror Swing hade önskat att Rikspoliskriminalpolisen inför EUkommenderingen utarbetat rutiner för hur förstärkningarna skulle gå till. Rikskriminalpolisen hade t.ex. kunnat organisera ett system med kontaktpersoner för polisförstärkningarna i varje polismyndighet.

Bror Swing var däremot nöjd med arbetet under själva kommenderingen. Då hade Rikskriminalpolisen och Polismyndigheten i Stockholm var sin kontaktperson på plats i Göteborg. Det underlättade arbetet med de akuta förstärkningarna under själva kommenderingen.

Planeringsstaben har konstaterat att förstärkningarna från Polismyndigheten i Stockholm fungerade väl. Därifrån anlände hela avdelningar och poliserna var indelade efter kompetens.

Diagram över händelser år 1997-2000 finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan.

Diagram över händelser år 1997-2000 finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Diagram över händelser år 2001 finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Diagram över händelser år 2001 finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Problem uppstod däremot med Skåne och de problemen blev aldrig riktigt lösta. Den myndigheten hade, enligt planeringsstaben, inte någon kontaktperson som samordnade sin förstärkningspersonal. I stället ringde poliser från skånska polisområden till Göteborg för att få upplysningar om vad de skulle få för arbetsuppgifter. Bror Swing lyckades arrangera så att det på länspolismästarens sekretariat i Polismyndigheten i Skåne fanns en kontaktperson. När väl poliserna anlände till Göteborg visade det sig att Polismyndigheten i Skåne ändå inte hade gjort en inventering av sina poliser. Polismyndigheten i Västra Götaland fick efter de skånska polisernas ankomst till Göteborg se över deras kompetens och därefter placera ut dem på lämpliga arbetsuppgifter.

Ann Charlotte Norrås har berättat att de förstärkande poliserna från Malmö inte var i ”sans och balans” efter Malmöhändelserna i april. De var ”på hugget”, enligt henne.

Carina Persson har sagt att Polismyndigheten i Stockholm hade en befattningshavare som samordnade polisförstärkningarna och som till Stockholmspoliserna kunde förmedla vad som förväntades av dem i Göteborg. Polismyndigheten i Skåne hade däremot till en början inte någon som kunde vidarebefordra information till de förstärkande poliserna. Carina Persson tror att detta var ett skäl till att de skånska poliserna uppvisade mycket större frustration över kommenderingen än vad t.ex. poliser från andra delar av landet gjorde.

En avdelningschef har uppgett att han i sin avdelning hade poliser från flera olika polismyndigheter i Sverige. Han hade gärna sett att Polismyndigheten i Västra Götaland sänt ut en kravspecifikation på de begärda förstärkningarna. Han har påpekat att vissa län tog ut poliser efter åldersprincip i stället för efter kompetens. Två av hans grupper, av totalt sju, bestod av personer med blandade erfarenheter. Det innebar att han hade svårt att bedöma avdelningens totala status.

Polismyndigheten i Stockholms län hade observatörer under EU-kommenderingen. De skrev i sin rapport:

När det gäller tillvaratagande av utomstående kompetens är det en underdrift att kalla det ett misslyckande Runt om från landet hade man skickat det ”bästa” man hade i form av IMF (ingripande mot folkmassa)-utbildade personer. Dessa användes för platsbevakning samtidigt som man satte in mindre tränade och mentalt förberedda poliser som insatsstyrkor. Hur många skador på kolleger detta orsakat är svårt att sia om, men vi kunde se flera exempel på ageranden där man gick över till att agera enskilt i stället för i grupp. Precis vad huliganerna vill uppnå då de lättare kan skada en polis.

(Se vidare i det följande under rubriken Polistaktik vid Svenska

Mässan).

Peter Jigström tycker att med tanke på omständigheterna lyckades man bra med fördelningen av arbetsuppgifter, men han har också sagt att det alltid finns enskilda polismän som kan ha blivit placerade på en lägre tjänst än den som de hade kompetens för”.

Tommy Hydfors hade gärna sett att Polismyndigheten i Västra Götaland hade varit öppnare i informationen under Hydforsgruppens arbete. Möjligheten att anpassa behovet och sammansättningen på styrkorna begränsades, enligt Tommy Hydfors, av att Västra Götaland lämnade knapphändig information om strategi, taktik och övrig planering. Under hela planeringsperioden med start i februari 2000 fick Hydforsgruppen inte någon klar bild av hur polismyndigheten hade planerat för polisförstärkningar. Än svårare blev det efter det att den reservstyrka som från början utsetts omvandlats till en förstärkning med uppgift att vara på plats i Göteborg inför toppmötet. Säkerhetspolisens hotbilder blev dock en vägledning för Hydforsgruppen till vad Polismyndigheten i Västra Götaland kunde tänkas behöva för förstärkningar.

Information

Planeringsstaben vid Polismyndigheten i Västra Götaland uppdrog åt informationschefen Bengt Staaf att planera för den interna och externa informationen. Belastningen var, enligt polismyndighetens utvärdering, stor på informationsenheten. Allmänhet och företag ville till exempel veta om avspärrningar och trafik inskränkte rörelsefrihet och affärsverksamhet. Därtill kom mediernas och polisens egna anställdas krav på information.

En informationsplan upprättades för EU-mötet i samråd med kommenderingschefen. Enligt planen skulle kommenderingsstaben snabbt gå ut till personal i yttre tjänst med viktig information under själva kommenderingen. I övrigt gav informationsenheten ut information kontinuerligt via anslag, ett antal publikationer och via Internet.

Utbildning

Inom planeringsstabens funktion information planerades även för den utbildning som polismyndigheten skulle genomföra inför EUkommenderingen. Funktionen leddes av poliskommissarien Ulf Rundqvist.

Vi har i avsnitt 6.2.6.3, under rubriken Hydforsgruppen erbjuder utbildning, redovisat att Rikskriminalpolisens Hydforsgrupp erbjöd samtliga polismyndigheter som berördes av EU-möten en samordning av utbildningen inför ordförandeskapsperioden. Polishögskolan föreslog en särskild utbildning för detta ändamål. Polismyndigheterna svarade att de själva ville sörja för personalens utbildning.

Polismyndigheten i Västra Götaland var en av de myndigheter som avböjde Hydforsgruppens erbjudande.

Peter Jigström har följande förklaring till varför polismyndigheten inte gick med på att Rikspolisstyrelsen skulle samordna utbildningen och utrustningen inför EU-mötena efter ungefär samma upplägg som inför EM i fotboll år 1992:

”Vi stod på en helt annan nivå (i utbildningen/vår anmärkning). Så det var ett måste inför EM. Det fanns liksom andra inslag rent hotbildsmässigt. Det var ju då besvärligt med fotbollshuliganer och annat.”

Under sommaren 2000 utarbetade Polismyndigheten i Västra Götaland en skiss till en utbildningsplan. Den fastställdes av kommenderingschefen den 1 februari 2001 och gällde för tiden den 5 mars 2001 till den 13 juni 2001. En kompletterande utbildningsorder utfärdades för tiden den 5–13 juni 2001.

Utbildningen skulle leda till att divisioner och avdelningar skulle vara förberedda och samövade inför genomförandet av polisinsatserna under EU-mötena.

Utbildningen skulle genomföras i fem etapper:  Utbildning för ett 20-tal instruktörer  Insatsutbildning och taktiskt uppträdande för 800 poliser i den

egna polismyndigheten  Utbildning för specialenheterna i februari där även piketer och

ridande poliser från Stockholm och Malmö inbjöds att delta  Särskild EU-utbildning och objektsorientering för divisioner

och avdelningar under den 5–12 juni 2001

 Praktiska övningar och särskilda genomgångar med en slut-

övning den 12 juni 2001 och en särskild information den 13 juni 2001

Den praktiska utbildningen skulle genomföras under veckan före EU-mötet och mötesveckan. Samtliga poliser i EU-kommenderingen skulle under denna tid få den senaste informationen om till exempel hotbilderna.

Genomförandet av utbildningen

Utbildningsplanen följdes i stora drag. Totalt satsades närmare 76 830 utbildningstimmar från polismyndighetens sida. Av de 800 poliser som skulle få insats- och taktikutbildning genomgick 580 utbildningen.

De poliser som var på plats i Göteborg den 5–13 juni 2001 fick utbildning. Poliser som anlände efter den 11 juni fick en halv dags utbildning. De som kom först den 14 och 15 juni fick inte någon utbildning eftersom situationen var sådan att polisinsatser pågick och de behövdes omedelbart för olika arbetsuppgifter.

Den inplanerade slutövningen den 12 juni 2001 inställdes för många poliser. Det innebar till exempel att piketpoliserna från Göteborg och Malmö inte fick tillfälle att öva tillsammans.

I februari höll polismyndigheten utbildning i ingripande mot folkmassa, IMF, för de egna specialenheterna med piketpoliser, ridande poliser och hundförare. Poliskommissarien Hans Lippens var angelägen om att utbildningen skulle genomföras innan fotbollssäsongen började. Insatserna i samband med matcherna skulle nämligen ge poliserna ytterligare träning. Under utbildningen noterade poliserna avsaknad av väsentlig skyddsutrustning och önskemål om kompletteringar lämnades till polisledningen (se vidare i det följande under rubriken Utrustning).

Polismyndigheten i Västra Götaland kallade piketerna i Stockholm och Malmö till utbildning och träning från och med den 5 juni. Det visade sig att de kunde inställa sig först måndagen den 11 juni, dvs. först i själva kommenderingsveckan. Polisledningen i Göteborg kallade då samtliga piketbefäl till möte i maj med genomgång av upplägget, utdelning av kartor och information om underrättelser.

En del poliser från Stockholm och Skåne som skulle anlända den 5 juni anlände till Göteborg senare än andra förstärkande poliser.

De kunde inte komma loss på grund av uppgifter i den egna polismyndigheten. Det innebar att de missade delar av information och träning. Polismyndigheten i Västra Götaland försökte kompensera bristen genom att anordna utbildning vid andra tillfällen.

Synpunkter på utbildning och information

Avdelningschefen Lars Ferm, Polismyndigheten i Örebro län, utbrast när utbildningen i Göteborg fördes på tal:

”Total katastrof vill jag påstå!” Han anlände tillsammans med de förstärkande Örebropoliserna till Göteborg måndagen den 11 juni. De välkomnades av kommenderingschefen och informerades bland annat av polismyndighetens kontaktgrupp, de sex poliserna som hade dialog med de organisationer som skulle demonstrera i Göteborg.

Örebropoliserna fick besked om att ”de svarta polisiära enheterna”, med anspelning på färgen på uniformerna, inte skulle synas i Göteborg. Lars Ferm uppfattade att under EU-toppmötet i Göteborg skulle poliserna klä sig i ljusblå skjortor och promenera två och två på Kungsportsavenyn och angränsande gator.

Under tisdagen och en del av onsdagen upprepade polismyndigheten samma ljusa bild av hur de ville att EU-kommenderingen skulle gestalta sig. Lars Ferm har berättat att när polismyndighetens kriminalunderrättelserotel på onsdagen den 13 juni informerade om hotbilden gav den en motsatt bild. Lars Ferm tror att många av hans kolleger till en början inte förstod innebörden i kriminalunderrättelserotelns budskap. De var så påverkade av den bild som förmedlats dagarna före, dvs. att kommenderingen skulle gå att klara i en anda av Göteborgs ”Goa-gubbar.”

Två andra Örebropoliser har berättat att under två dagar fick de information om att det skulle bli ”en solskenskommendering”. En av dem har sagt att kriminalunderrättelserotelns information om hotbilden borde ha förmedlats av Håkan Jaldung. Det blev svårt att ta till sig uppgiften om att hotbilden låg på 4 på en skala 1–5 med tanke på att en helt annan bild hade getts dagarna före.

De två Örebropoliserna ansåg dock att kriminalunderrättelserotelns information var bra. Det var t.ex. första gången de fick höra talas om Ya Basta och om hur dess organisation genomförde sina inträngningsaktioner.

Av våra intervjuer har framgått att de poliser som deltagit i kriminalunderrättelserotelns information om hotbilderna vid träffar

anordnade tiden den 5–13 juni var nöjda. De fick en redogörelse som för en del var en bekräftelse på vad de själva inhämtat om eventuella hot under EU-mötet. Andra, som de två Örebropoliserna, fick för första gången en uppfattning om vad som eventuellt skulle kunna hända.

Lars Ferm saknade den utbildning som polismyndigheten hade utlovat. Han var ställföreträdande avdelningschef till avdelningschefen Lars Holmdahl. Efter informationen om hotbilden diskuterade de två befälen tillsammans med sina poliser hur de skulle anpassa utbildning och träning, eftersom de tyckte att den som Polismyndigheten i Västra Götaland erbjöd inte var tillfredsställande.

Avdelningen bestod av förstärkande poliser från Örebro, Dalarna, Värmlands, Västmanlands, Östergötlands och Gävleborgs län. Polismyndigheterna hade haft olika urvalsprinciper till kommenderingen i Göteborg. Från ett län deltog trafikpoliser, ett par län hade skickat poliser ur sina insatsgrupper. Det innebar att kompetensen inom avdelningen varierade. De två Örebropoliserna har berättat att avdelningen insåg att den behövde mycket praktisk träning för att bli samkörda. Det var också Lars Holmdahls ambition, men han ”fick nej från högsta instans” enligt vad en av dem berättat. Avdelningen skulle följa den uppgjorda utbildningsplanen.

Lars Holmdahl utverkade övertid. Tillsammans med avdelningens gruppchefer resonerade han igenom vad den höga hotbilden på nivå 4 innebar. De kom fram till att avdelningen behövde träna kommandon eftersom polismyndigheterna i Sverige har skilda kommandospråk. Lars Ferm var efter EU-kommenderingen nöjd med att Lars Holmdahl till slut lyckades utverka den extra träningen på onsdagen:

”Det visade sig sedan när vi sattes in i de skarpa uppgifterna att det var en förskräcklig tur att vi körde de här timmarna på onsdagskvällen.”

I polisförbundets utvärderingsenkät om EU-kommenderingen, Kaos, framkommer att hälften av poliserna saknade utbildning för de arbetsuppgifter de fick. Även i våra intervjuer har många sagt att poliser som tjänstgjorde under kommenderingen saknade lämplig utbildning. Många har påpekat att utbildning och kompetens såg olika ut bl.a. beroende på i vilken del av landet man arbetar som polis.

Befäl inom polismyndigheten har berättat att information och utbildning inför kommenderingen inte räckte för att skillnader i kompetens skulle utjämnas. En avdelningschef inom specialen-

heterna har sagt att ”den lilla utbildning som föregick kommenderingen kom alldeles för sent och hade fel innehåll”.

Flera har framfört att de saknade samordnade övningar. Inom piketpolisen i Västra Götaland ville man få tid för samordning av specialenheterna från Västra Götaland, Stockholm och Skåne, men den gavs inte. Diskussioner om den gemensamma taktiken har också efterlysts.

De ridande poliserna har konstaterat att polismyndigheterna i Stockholms och Västra Götalands län använder hästar och hundar på olika sätt i polisinsatser. Det var därför viktigt att få träna tillsammans och med piketpoliserna, men några samövningar genomfördes inte. De har också framfört att de saknade en genomtänkt strategi för kombinationen häst-hund-fotfolk.

Hälften av poliserna i kommenderingen fick i förväg inte information om vilka arbetsuppgifter som väntade. En del av dem som hade fått sådan information fick vid ankomsten till Göteborg helt andra arbetsuppgifter. Flera poliser utbildade i ingripande mot folkmassa hade fått besked om att det var den typen av arbetsuppgifter de skulle få i Göteborg. Det gällde bl.a. ordningspoliser från Stockholm, de s.k. Deltaenheterna. Många av dessa fick i stället bevaka Svenska Mässan.

Många poliser har förvånats över att polisledningen i Västra Götaland förmedlade bilden av att kommenderingen skulle genomföras utan att några oroligheter skulle inträffa. Några tycker att polisledningen i sin information gav ett naivt intryck när de beskrev att EU-mötet skulle klaras med hjälp av de sex kontaktpoliserna och 30–40 poliser i blå skjorta och lågskor. Poliser från Malmö förstod inte hur ledningen kunde hävda att ”underrättelseläget var gott”. De hade erfarenhet från Ekofin- mötet i Malmö bara en och en halv månad före Göteborgsmötet.

Kommenderingsledningens synpunkter på utbildningen

Håkan Jaldung har sagt att han utgick från att poliser från de förstärkande myndigheterna var bättre utbildade än vad de vid kommenderingen visade sig vara.

Sverige hade under ordförandeperioden första halvåret 2001 hållit 80 EU-möten i landet. Göteborgsmötet låg sist. Håkan Jaldung läste protokoll med utvärderingar från de olika mötena och konstaterade att flera polismyndigheter, bl.a. de i Jönköpings och

Östergötlands län, genomfört utbildning i ingripande mot folkmassa. Håkan Jaldung fick intrycket att standarden var ganska god.

Han anser vidare att förutsättningarna för Göteborgsmötet skilde sig från de övriga mötena i landet. I Göteborg skulle ett par tusen poliser ingå i kommenderingen till skillnad från de övriga EU-mötena där det handlade om ett hundratal. Med ett så stort antal poliser som vid toppmötet i Göteborg ansåg Håkan Jaldung att det var omöjligt att låta poliserna vara delaktiga i planeringen. Därmed hade de inte heller lika stora möjligheter att påverka sin arbetssituation som de hade haft vid de andra EU-mötena. Detta kan ha påverkat många polisers besvikelse på kommenderingen. Håkan Jaldung hade helst velat arbeta ännu mer efter ett militärt ledarskap än vad som var möjligt, just med tanke på att det var så många poliser som skulle ledas. Det kräver, enligt Håkan Jaldung, en ordentlig styrning.

Utrustning

I planeringsstaben upprättades förslag på hur poliserna skulle vara utrustade under EU-kommenderingen. Kommenderingschefen angav i kommenderingsorder 100 vilken utrustning som poliserna skulle medföra. Ordern sändes den 31 maj till de förstärkande polismyndigheterna. Av den framgår att blå skjorta modell 92 med slips och regnställ skulle all polispersonal ha med sig till EU-mötet. Kommenderingschefen preciserade också vad varje division och avdelning skulle bära för utrustning. För några avdelningar gällde tvådelad insatsklädsel, heltäckande bomullsunderställ och båtmössa. En avdelning skulle klä sig i daglig tjänstedräkt, en annan i civil vårdad klädsel.

Kommenderingschefens beslut innebar också att all uniformerad polispersonal skulle medföra kroppsskyddsutrustning till kommenderingen. I en sådan ingick följande: hjälm modell 92 eller senare modell, lätt brandskyddsväst, skyddshandskar, suspensoar, benskydd, kängor, skyddsgasmask, reflexväst och vit batong.

Den personal som anlände till kommenderingen i Göteborg från andra polismyndigheter saknade i flera fall den utrustning som kommenderingschefen krävt att den skulle ha. Det innebar att Polismyndigheten i Västra Götaland fick göra kompletteringar när de förstärkande poliserna anlände. Flera poliser saknade bland annat suspensoarer, bomullsunderställ, särskilda overaller, brandluvor, kängor och skyddshandskar.

Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde en inventering av de egna polisernas personliga utrustning och köpte in bland annat kroppsskydd, overaller, hjälmar och verktyg.

Polismyndigheten beställde också 90 bussar och ett antal staketvagnar. Polismyndigheten fick av Försvarsmakten också disponera kasernbyggnader inom Älvsborgs Amfibieregemente för att kunna klara boendefrågan för de poliser som anlände utifrån.

Synpunkter på den personliga skyddsutrustningen

Poliskommissarien Hans Lippens har påpekat att polisens utrustning i form av tekniska hjälpmedel och skyddskläder är en ständigt aktuell fråga inom polisväsendet. Inför EU-mötet i Göteborg tog polismyndighetens piketpolis återigen upp diskussionen om sin utrustning. Hans Lippens gjorde en behovsinventering.

Inför fotbolls EM år 1992 fick polisen en uppsättning med personlig skyddsutrustning, en väska som bland annat innehöll brandluva, benskydd, skyddsväst, suspensoar och handskar. Piketpolisen fick även en overall. Utrustningen hade sina brister och behövde med tiden kompletteras och delar av den bytas ut mot nyare och säkrare skydd, enligt Hans Lippens.

Hösten år 2000, efter studiebesöket under fotbolls EM hos den belgiska polisen, framförde Hans Lippens önskemål till Håkan Jaldung om förbättringar av den svenska polisens skyddsutrustning. Han avvisade kraven med motiveringen att det inte behövdes, polisen hade skyddsutrustning.

Efter flera samtal med polisledningen lyckades Hans Lippens i mars 2001 utverka komplettering av utrustningen. Han erbjöd sig att ombesörja kompletteringar även åt piketpolisen i Stockholm och Malmö. De avböjde, men ångrade sig när de anlände till Göteborg under kommenderingsveckan, har Hans Lippens berättat. Med hjälp av tur och kontakter utrustades de med likvärdig utrustning. Piketpolisen och delar av de övriga specialenheterna utrustades därmed med bland annat nya axelskydd, armbågsskydd, underarmsskydd och suspensoar samt hockeybyxor som är vadderade och skyddar låren.

Hans Lippens har beklagat att utrustningen inte gick att få fram tidigare eftersom poliserna hade behövt träna med den under en tid inför en stor kommendering som EU 2001. Samtidigt har han förståelse för att beslutet dröjde. Det var en stor utgift. Utrustningen är individuell och används även i det vardagliga arbetet och frågan

om vem som skall betala uppstår. Skulle Polismyndigheten i Västra Götaland som ansvarig för kommenderingen betala eller skulle utgiften budgeteras Rikspolisstyrelsen, frågade sig Hans Lippens. Han förstod också att därtill kom att polisledningen inte ville se sin polis på gatan ”rustad till tänderna”.

Synpunkter på de förstärkande polisernas skyddsutrustning

Poliskommissarien Matts Sjöström, ställföreträdande chef för specialenheterna, noterade att poliser som kom från andra polismyndigheter till EU-kommenderingen i vissa fall saknade utrustning:

”Man kom i lågskor och bevisligen finns det både kängor och kroppsskyddsutrustning runt om på polismyndigheterna.”

Han har berättat att 600–700 skyddsställ med batong fick polismyndigheten skaffa fram åt de anländande poliserna.

Poliser som anlände till Göteborg under själva mötesdagarna och som inte hade med sig egen skyddsutrustning hade Polismyndigheten i Västra Götaland små möjligheter att utrusta.

Carina Persson, planeringsstaben, har berättat att ett möte hölls med kommenderingsledningen, staben och polisförbundets huvudskyddsombud inför utfärdandet av kommenderingsorder 100. Hon har påpekat att huvudskyddsombudet var ense med kommenderingsledningen om den skyddsutrustning som föreskrevs inför kommenderingen.

Önskemål om transportenhet

Polismyndigheten i Västra Götaland köpte in 90 bussar för transport av personal och omhändertagna. Inom polismyndigheten framförde chefer, däribland Hans Lippens, önskemål om att inrätta en särskild transportenhet. Den skulle föra bort gripna och omhändertagna. Kommenderingsledningen hörsammade inte önskemålet utan polisavdelningarna själva skulle sörja för transporten. Hans Lippens har beskrivit vilka olägenheter det skapade. Vid ordningsstörningar måste befälet under pågående insats avdela flera poliser till en transportenhet. Hans Lippens har sagt att det var ”helt vansinnigt”. Han fick en känsla av att kommenderingsledningen inte ville planera för polisinsatser där några skulle omhändertas eller gripas. Han hade intrycket av att ledningen kunde tänka

sig att ”tänja på gränserna och tillåta ganska mycket” innan det var dags för ingripanden i folkmassa.

Matts Sjöström, insatschef vid bl. a. insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet, har påpekat att behov av transportenhet i kommenderingen var av stor vikt. Resultatet blev att poliser som borde ägnat sig åt att reda upp ordningsstörningar i stället fick vänta på transport av de omhändertagna eller gripna.

Hans Åhlin, insatsledare för piketpolisen i Polismyndigheten i Stockholms län, var också bekymrad över bristen på transportfordon. Han har påpekat att väntetiderna medförde att konfrontationerna på platsen ökade eftersom flera poliser blev uppbundna av att vakta de gripna. Stockholmspiketen fick dessutom uppleva att bristen på transportfordon ledde till fritagningsförsök av de gripna/ omhändertagna.

Polisrytteriet i Stockholm har berättat att vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet medförde väntan på transport att demonstranter/ockupanter hann förbereda sig för nya aktioner genom att reorganisera och ”beväpna” sig.

Samordnaren för specialenheterna och avdelningschefen Kjell Petersson är kritisk till att polismyndigheten inte hade några reservplaner för hur man skulle klara av att hantera ett stort antal gripna och omhändertagna. Han har också påpekat problemet med kravet på dokumentation av poliser i ingripandeverksamhet:

”Bara en sådan sak som dokumentation! Hur farao kan man begära att exempelvis en polis som har varit ute och slagits ska kunna gå in sedan och sätta sig och göra en fullgod anmälan (---) Hur ska man kunna skriva en anmälan eller ett förhör eller någonting, som ska vara hållbart hela vägen, ända upp till HD (Högsta domstolen).”

Önskemål om specialfordon

Hans Lippens tog vid den här tiden med Håkan Jaldung återigen upp behovet av polisfordon som bättre kan stå emot åverkan vid oroligheter. Hans Lippens har under sina studieresor sett tyska, holländska och danska polisfordon som används vid större folksamlingar. I samband med fotbolls EM år 1992 hade en kollega till Hans Lippens egenhändigt tillverkat fönsterramar och förstärkt fönsterrutorna med plexiglas i ett antal bilar. Men dessa har senare bytts ut mot andra och behovet av mer motståndskraftiga bilar, helst civila, var stort vid en kommendering som EU 2001, enligt

vad Hans Lippens framförde till Håkan Jaldung. Civila bilar, eller bussar, är enligt Hans Lippens att föredra eftersom det innebär att en insats i en större folksamling inte väcker alltför stor uppmärksamhet.

Kommunikationsutrustning

Planeringsstaben inrättade en särskild grupp för sambandsfrågor, det vill säga hur kommunikationen ute i fält och med kommenderingsledningen skulle fungera. Under planeringsfasen leddes arbetet av polisinspektören Lars Tengelin i nära samarbete med chefen för länskommunikationscentralen, poliskommissarien Edvin Karlsson.

Ett särskilt sambandsrum intill kommenderingsstabens rum inrättades med flera operatörsbord. Därifrån leddes kommenderingsledningens radiokontakter. Den händelsestyrda radiotrafiken dirigerades från länskommunikationscentralens ordinarie operatörsrum.

Polismyndigheten utbildade 16 larmoperatörer särskilt för arbete i EU-kommenderingen.

Ytterligare sambandsutrustning köptes, hyrdes och lånades in. Dessutom köpte polismyndigheten 150 mobiltelefoner.

Polisens radiosystem består av bland annat det nationella S 70 M, S 80 som finns i storstadsområdena i Sverige och E 80 som är ett spaningssystem som bland annat Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och polismyndigheternas narkotikarotlar använder. Varje polisgrupp skulle under kommenderingen ha två radiostationer för S 80 och en radiostation för S 70 M. Samtliga divisions- och avdelningschefer skulle ha varsin mobiltelefon.

Lars Tengelin och Edvin Karlsson utarbetade ett förslag på sambandsplan. Enligt den skulle divisionscheferna ha en orderkanal, avdelningscheferna skulle kommunicera genom olika arbetskanaler. En del specialenheters samband skulle ha egna kanaler.

Sambandssystemet planerades utifrån en kommendering på cirka 1 000 poliser.

Synpunkter på sambandssystemet

Det visade sig under kommenderingen att sambandet stundtals slogs ut helt. Det gällde till exempel vid Reclaim the Citys gatufest

på Vasaplatsen fredag kväll den 15 juni. Hans Lippens som var insatschef vid Vasaplatsen då tre ungdomar skottskadades, varav en allvarligt, har berättat:

”Det tog 20 minuter innan jag som polisinsatschef erhöll korrekt information om att tre ungdomar blivit skjutna och att en polisman blivit träffad i huvudet av sten och var livlös. Tillstånden på de skadade var för mig okänt under lång tid. Detta var för alla en mycket stor psykisk påfrestning”.

Två Stockholmspoliser som var observatörer från Polismyndigheten i Stockholms län under EU-mötet i Göteborg skrev efteråt i sin erfarenhetsberättelse:

Under kommenderingen möttes vi av en stor frustration från kolleger som inte fick information om vad som hände (många kanaler användes och förutom polisledningen var det nog bara huliganstaben som kunde följa vad som hände).

De framförde att EU-kommenderingen visade på behovet av ett nytt digitalt och krypterat radiosystem enligt de normer som andra europeiska länder har eller håller på att införa.

De skrev vidare:

Kanalerna användes mest som något av internsamband där radiooperatören verkade långt ifrån verksamheten, märkligt. Det känns fjärran från vårt normalarbetssätt i Stockholm där radiooperatören utgör en länk mellan ledning och manskap. Det ledde enligt vår uppfattning till att beslutsvägen blev lång och omständlig med ordonnanser som förmedlade skrivna order. Det gav i sin tur mycket långsamma och ibland inaktuella insatser samtidigt som det inte gav något utrymme för uppdragstaktik.

Flera poliser har framfört att sambandssystemet var komplicerat och krävde en bättre utbildning än vad som erbjöds. Befäl har också påpekat problemet med att poliser ute i fält lätt kommer åt larmknappen och därmed blockerar kanalerna under långa stunder.

Det var inte bara polisen som hade problem med sambandet. Räddningstjänsten skrev i sin utvärdering:

Problemen med svåra störningar i radiotrafiken skapar merarbete för vår personal och blir ett stressmoment vid det snabba informationsutbyte som krävs vid våra insatser. Behovet av ett nytt kommunikationssystem av Tetra-standard är tydligt.

Kameraövervakning

Kriminalinspektören Staffan Elm fick uppdraget att bygga ett system för videoövervakning. Förutom sju fasta kamerainstallationer skulle filmbilder överföras från polishelikopter till kommenderingsstaben, länskommunikationscentralen och spaningscentralen. I själva insatsveckan beslutades det att även Säkerhetspolisens stab skulle få en länk. Polisledningen lät även spanare videofilma ute på olika platser och från lägenheter.

Tårgas

Utifrån studiebesök, hotbilder och underrättelser ville Hans Lippens att polismyndigheten skulle överväga vilken utrustning de hade för att klara eventuella kravaller under EU-mötet.

Han fann den tekniska utrustningen otillräcklig. Han har berättat att han framförde till kommenderingsledningen att polisen behöver ett vapen som kan användas vid tillfällen där batong inte räcker till, men utan att situationen blivit så hotfull att pistol är enda utvägen. Ett medel vore, enligt Hans Lippens, tårgas för utomhusbruk.

Hans Lippens tog kontakt med teknikexperter på Rikspolisstyrelsen strax efter händelserna i Seattle 1999. De skulle gärna åta sig uppgiften, men kunde inte göra mycket förrän de fick ett formellt uppdrag av en polismyndighet. Hans Lippens diskuterade frågan med Håkan Jaldung, men polismyndigheten drev den inte vidare varken via Rikspolisstyrelsen eller på egen hand.

Organisation och planering vid kommenderingen

Från årsskiftet 2000/2001 och fram till slutet av april visade underrättelser och hotbilder att polisen i allt högre grad befarade att grupper av demonstranter planerade aktioner som skulle störa eller hota EU-mötet. Det gällde framförallt Svenska Mässan där polismyndigheten befarade att flera inträngningsaktioner och blockader skulle genomföras av en del demonstranter. Polisen misstänkte också att oroligheter kunde uppstå i samband med Reclaim the Citys fest på fredagen den 15 juni 2001 (se vidare under rubriken 6.2.6.6 Polisens hotbilder och 6.2.6.7 under rubriken

Polistaktik vid Svenska Mässan).

Mot denna bakgrund utfärdade länspolismästaren en kompletterande länsorder som gällde från och med den 27 april till och med den 17 juni 2001. Den reglerade översiktligt hur slutfasen av planeringen och genomförandet av EU-kommenderingen skulle organiseras.

En förändring i ledningen var att Peter Jigström, som hade varit chef för planeringsstaben, under genomförandet skulle stå till kommenderingschefens förfogande. Poliskommissarien Aage Johansson skulle vara stabschef i kommenderingsstaben (se även tidigare avsnitt under rubriken Planeringsstab).

I den kompletterande länsordern som gällde från och med den 27 april 2001 angav länspolismästaren bland annat följande:  Polismyndighetens samlade resurser skulle tas i anspråk under

planeringen och genomförandet.  Förberedelsearbetet och genomförandet av poliskommende-

ringen skulle operativt ledas av en kommenderingschef med stöd av en kommenderingsstab.  Kommenderingsstaben skulle organiseras dagtid från och med

den 27 april 2001 tillsvidare enligt närmare beslut i kommenderingsorder.  Personal för poliskommenderingen ställdes till kommende-

ringschefens förfogande.  Det operativa genomförandet av poliskommenderingen, uni-

formering, skyddsutrustning skulle beslutas i kommenderingsorder.  Polisförstärkning från annan polismyndighet skulle ingå i

poliskommenderingen.  I kommenderingsorder skulle beslut fattas närmare om sam-

manträden med chefer, speciallistor, olika berednings- och samverkansgrupper.  Samarbetet med företrädare för andra myndigheter, kommu-

ner, Utrikesdepartementet skulle säkerställas enligt kommenderingschefens beslut.  Utbildningsfrågor skulle beredas inom kommenderingsstaben.  Kommenderingschefen skulle besluta efter samråd med avdel-

nings- och polisområdescheferna om utbildning.  Utbildning och övning av polisinsatschefer och polismän i in-

satserna skulle genomföras enligt särskild utbildningsplan.

 Lokal- och utrustningsfrågor med mera för poliskommende-

ringen skulle beredas inom kommenderingsstaben. Polismyndighetens ordinarie grupper för fordons- och lokalfrågor skulle medverka i arbetet.  En personalservicegrupp skulle organiseras.  Kommenderingschefen skulle besluta om inköp.

I en bilaga till länsordern fanns en organisationsplan för den yttre kommenderingen där en del av divisions- och avdelningscheferna namngavs.

Kommenderingsorder 100

Kommenderingschefen Håkan Jaldung angav i kommenderingsorder 100 som gällde från och med den 30 maj bl.a.:  att förutsättningar skulle skapas för att EU-kommenderingen

skulle kunna genomföras utan störningar vad avsåg underhålls- och personaltjänst  att beslut om inköp fattades av kommenderingschefen  att Västra Götalands polispersonal och särskilt angiven för-

stärkningspersonal utifrån skulle påbörja kommenderingen tisdagen den 5 juni 2001  att all kommenderingspersonal skulle inställa sig för tjänst-

göring den 11 juni 2001

Vidare framgick av ordern att kommenderingen skulle organiseras i divisioner och självständiga avdelningar. Kommenderingschefen angav här också översiktliga riktlinjer för utbildningen och att divisions- och avdelningscheferna hade ansvar för att utbildningen skulle genomföras.

Kommenderingsordern innehöll även samordning av utlänningsärenden och hur poliserna skulle vara klädda och utrustade.

Kommenderingens inre bemanning – kommenderingsstaben

Kommenderingsledningen bestod av kommenderingschefen Håkan Jaldung och ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg.

Kommenderingschefen är högsta polisbefäl över en polisinsats och utses av länspolismästaren. Den ställföreträdande kommende-

ringschefen Lars Berg skulle ta över ansvaret då Håkan Jaldung behövde vila, i praktiken blev det under några av nattens timmar under mötesveckan.

EU-kommenderingen skulle bli den största som Polismyndigheten i Västra Götaland ansvarat för. Kommenderingsledningen hade till sitt förfogande en kommenderingsstab. I stort sett överfördes planeringsstabens funktioner till kommenderingsstaben. Se organisationsschemat EU-kommenderingen inre bemanningen härintill.

Inför kommenderingen genomförde polismyndigheten en del nödvändiga ombyggnader i polishuset i Göteborg. Det fick till följd att stabsrummet minskade i storlek. De funktioner som Håkan Jaldung valde att placera i stabsrummet var:  Stabschefen Aage Johansson  Ställföreträdande stabschefen Sven-Olof Sundberg  Insatsledning för ordningspolisen Carina Persson  Insatsledning för trafikpolisen, Bo Gustavsson  Underrättelsechefen Sven Alhbin som skulle förmedla polis-

myndighetens och Säkerhetspolisens underrättelser  Säkerhetspolisens personskydd Kjell Vikström

Vi har tidigare redogjort för att kommenderingsledningen inte utsåg någon ansvarig för funktionen insatsanalys under planeringsperioden. Det är i insatsanalysen som omfallsplaneringen, eller beredskapen för alternativa händelser, brukar analyseras och planeras. Kommenderingschefen valde att inte heller under själva EUkommenderingen inrätta en sådan funktion i staben. I stället hade han fem stödpersoner som han kunde rådgöra med i dessa frågor. Se organisationsschemat över den inre bemanningen. Med stödpersonerna kunde kommenderingsledningen också diskutera bland annat juridiska frågor, polistaktik och resursfrågor.

Kommenderingschefen förklarade att Säkerhetspolisens författningsskydd, det vill säga den verksamhet som bedriver underrättelser och upprättar hotbilder, inte fick plats i stabsrummet. Han ansåg att han skulle få informationen dels genom polismyndighetens egen underrättelsechef Sven Alhbin, dels genom Säkerhetspolisens chef för personskyddet Kjell Vikström.

Arrangemanget för Säkerhetspolisens underrättelser ifrågasattes av Säkerhetspolisens ledning. Den ansåg att Kjell Vikström skulle bli fullt sysselsatt med ansvaret för personskyddet och inte få den

tid som skulle behövas för att kontinuerligt följa och bedöma underrättelsearbetet. Det skulle enligt Säkerhetspolisens ledning innebära att kommenderingsledningen riskerade att missa väsentlig information. Dessutom framförde Säkerhetspolisen att det kunde uppstå situationer där Säkerhetspolisen skulle kunna styra sina källor bättre och snabbare om man hade en representant i staben (se vidare avsnitt 6.2.6.4 under rubriken Säkerhetspolisen får ingen plats i kommenderingsstaben).

Kommenderingsstabens organisation innebar för Sven Alhbins del att han skulle motta, värdera och vidarebefordra information från flera håll. Han fick underrättelser och hotbildsbedömningar från bl. a. spanarna i Kilo 11, den särskilda spaningsenheten Romeo 11, länskriminalpolisens underrättelserotel, Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och polismyndighetens kontaktgrupp. Därtill kom information som skulle värderas från de direktlänkade bilderna från fasta kameror på stan och från helikoptrar som kretsade över demonstrationståg och mötesplatser samt över platser där polisen bedömde att oroligheter kunde inträffa.

Kommenderingsstaben skulle även hantera information från de utländska sambandspoliserna från Norge, Danmark och Tyskland.

Kommenderingschefen tillbringade en stor del av sin tid i stabsrummet under EU-kommenderingen och tog där emot underrättelser och hotbildsbedömningar. Han kunde också iaktta händelseförloppet direkt via de länkade videobilderna. Informationen som kom kommenderingschefen till del skulle ligga till grund för övervakning och styrning av de poliser som ingick i kommenderingen ute i fält, den yttre bemanningen. Han skötte kommunikationen via den särskilda kommunikationscentralen för EU-kommenderingen som installerats intill kommenderingsrummet. Den ordinarie kommunikationscentralen skulle, som tidigare nämnts i avsnittet Kommunikationsutrustning, användas för de polisingripanden inom polismyndigheten som inte var EU-relaterade.

Kontakten mellan kommenderingschefen och insatscheferna sköttes även via mobiltelefon. Stundtals var nämligen polisens kommunikationsradio utslagen på grund av störningar utifrån och överbelastning av systemet.

Planeringsstaben hade haft funktioner för personal, information och utrustning, men dessa fördes över till ett annat stabsrum och placerades således inte i kommenderingsstaben.

Organisationsschema EU-kommenderingen – inre bemanning finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Synpunkter på kommenderingsstaben

Kommenderingsstaben leddes av Håkan Jaldung. Han har av en del befäl och andra poliser kritiserats för att han toppstyrde planeringen och kommenderingen.

Befäl inom den egna polismyndigheten har ansett att planeringsstaben borde ha fått större befogenheter än vad den hade. Håkan Jaldung borde ha haft förtroende för sina medarbetare och i större utsträckning delegerat ärenden. Många fler frågor kunde ha avgjorts av Peter Jigström och Carina Persson, anser flera befäl från den egna polismyndigheten.

Samma kritik framförs av poliser från andra polismyndigheter. Befäl och poliser i Polismyndigheten i Stockholms län har ansett att alltför många frågor skulle avgöras av kommenderingschefen. Det ledde, enligt dessa kritiker, till att kommenderingschefen belastades med ärenden som kunde avgjorts på lägre nivå. Han blev upptagen och svår att nå. Det ledde till att ”idéer körde fast”.

Kjell Vikström, Säkerhetspolisens personskydd, har berättat att han inför EU-mötet samtalade med Håkan Jaldung om polismyndighetens organisationsmodell. Han framförde synpunkten att den var toppstyrd. Enligt Kjell Vikström fördröjdes besluten ”eftersom allting skulle upp till Jaldung och vända”. Han noterade att cheferna under Håkan Jaldung inte kunde ta ”ganska enkla” beslut. Han har dock påpekat att toppstyrningen inte gick så långt att den äventyrade planeringen och säkerheten.

I svaren i Polisförbundets enkät, Kaos, är en vanlig synpunkt att EU-kommenderingen var toppstyrd. Av de 926 poliserna som svarade på enkäten var 541 poliser kritiska mot polisledningen i Västra Götaland. De anser att Håkan Jaldung inte var lyhörd, att hierarki och prestige fick styra, att toppstyrningen ledde till få initiativ och ingripanden från poliserna, att kommenderingsledningen saknade empati, att frågor inte kunde besvaras förrän de hade presenterats för kommenderingsstaben. Det fanns också de som tyckte att polisledningen ville visa att den klarar av kommenderingen själv utan inblandning från andra myndigheter.

En polisinspektör i Polismyndigheten i Stockholms län skrev följande två veckor efter EU-mötet i Göteborg:

Den ledningsstruktur med toppstyrning som kommenderingen i Göteborg genomfördes under trodde jag var ett avslutat kapital inom polisverksamheten i landet. Att en kommendering styrs direkt via en stab som skall fatta alla beslut är en trög organisation och besluten fattas långt ifrån där det händer. Ledningen i Västra Götaland har

missat totalt de grundläggande nivåerna i ledningen. En stab skall sköta om den normativa och de strategiska ledningsfrågorna och inte det minutoperativa. De minutoperativa frågorna skall skötas av polisinsatschefen och hans fältstab. Detta skapade en enorm tröghet i de beslut som skulle fattas på fältet. Ledningen på fältet skall ske inom ramen för uppdragstaktik. Dvs. att underlydande chefer har möjlighet att fatta egna beslut som ligger inom ramen för högre chefs beslut i stort.

Avdelningschefen Kjell Petersson (Yankee 1) var kritisk till att kommenderingsledningen följde händelseförloppet via de direktöverförda bilderna från helikopter. Han skrev i sin erfarenhetsberättelse:

Vem hade nytta av de från helikoptern länkade bilderna? Var de att betrakta som exklusiva nyhetsbilder eller analyserades de och användes i den operativa verksamheten? Det är att fundera på om inte en operativ insatsledare skall ha tillgång till dessa bilder. Om en ledningsstab går in och meddelar order i det minutoperativa arbetet så skall även dessa vara minutoperativa. Att sitta timmavis och fundera på hur man skall göra tyder på en stor brist på omfallsplanering och insikt i polistaktik.

Några befäl har framfört att divisionscheferna fick ägna mycket tid åt praktiska frågor i stället för att få tid till taktikgenomgångar och omfallsplaner.

Länsordern säger att kommenderingsstaben skulle organiseras dagtid från och med den 27 april 2001. Men Sven-Olof Sundberg minns att den kom igång senare, den 30 maj 2001, vilket han anser var för sent. Se även avsnitten Polisledningens synpunkter på planeringsstaben och Synpunkter på uppdragstaktik.

Kommenderingens yttre bemanning

Vi har tidigare redogjort för att kommenderingschefen med hotbilderna och de inkommande underrättelserna som underlag begärde polisförstärkningar från andra polismyndigheter. Inför EU-kommenderingen hade kommenderingsledningen över 2 000 poliser att leda. De organiserades utifrån polismyndighetens ordinarie organisation. Kommenderingschefen hade det övergripande ansvaret för hela polismyndighetens polisstyrkor inklusive polisförstärkningarna. Han benämndes Qvintus 1.

Vid större kommenderingar delas polisstyrkorna in i divisioner, avdelningar och grupper. En division varierar i storlek och kan

bestå av 2–5 avdelningar och organiserar därigenom 22–292 poliser. En avdelning är en enhet som består av 2–7 grupper med totalt 10– 58 poliser.

Vid kommenderingen i Göteborg delades polisstyrkan in i fem divisioner och ett antal självständiga avdelningar efter olika ansvarsområden.

De fem divisionerna skulle ansvara för:  Den yttre bevakningen av Svenska Mässan (Charlie 1)  Färdvägsbevakningen (Lima 1)  Eskorter (Tango 1)  Specialenheterna (Qvintus 10)  Kriminalpolisverksamheten (Qvintus 40)

De självständiga avdelningarna skulle ansvara för:  Ordning (Alfa)  Hotellbevakning (Bravo 11)  Flygplatsbevakning Säve (Juliette m.fl.)  Specialinsats (Kilo 51)  Dialog med demonstranter (Kilo 71)  Fot- och cykelpatrullering (Uniform 11)  Den inre bevakningen av Svenska Mässan (Viktor 11)  Sjöpolisverksamhet (Whisky 11)

Kommenderingschefen förfogade också över en avdelning med nationella insatsstyrkan (November 11). Däremot hade han inte befälet över Säkerhetspolisen, vilket vi redogjort för i tidigare avsnitt (se bl.a. avsnitt 6.2.6.2 under rubriken Oenighet om ansvaret för Säkerhetspolisen).

Divisionscheferna och de självständiga avdelningscheferna svarade alltså för den yttre ledningen under kommenderingschefen. Deras uppgifter angavs för varje division och för vissa avdelningar i en kommenderingsorder med ett beslut i stort.

Alfa-avdelningarna utgjorde självständiga avdelningar direkt under kommenderingschefen. India-avdelningarna organiserades under kommenderingen och bestod huvudsakligen av förstärkande poliser. Alfa-avdelningarna och India-avdelningarna fick sina uppdrag för respektive dag i dagorder.

Organisationsschema EU-kommenderingen år 2001 – yttre bemanningen finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Organisationsschema EU-kommenderingen år 2001 – yttre bemanningen finns inte i detta pdf-dokument, enbart i den tryckta upplagan

Divisionen med specialenheterna (division Qvintus 10) bestod av bl.a. piketpoliser, ryttare och hundförare. Den skulle enligt planeringen utgöra en reserv och sättas in först i särskilt allvarliga situationer. Chefen för divisionen med specialenheterna, Hans Lippens, och den ställföreträdande chefen, Matts Sjöström, skulle vid sådana situationer träda in som insatschefer. De hade inför kommenderingen delat på dygnets timmar. En av dem skulle alltså alltid vara i tjänst.

Vi har tidigare redogjort för att polisbefäl av kommenderingsledningen begärde att en transportenhet skulle inrättas. Den skulle ta hand om gripna och omhändertagna personer. Kommenderingschefen hörsammade inte önskemålet (se vidare avsnittet Önskemål om transportenhet på nästa uppslag. Se organisationsschemat EUkommenderingen – yttre bemanningen).

Utnämning av chefer

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har konstaterat att vara divisions- eller avdelningschef vid stora kommenderingar som EUmötet är krävande:

”Vi har ett begränsat antal dugliga divisions- och avdelningschefer. Det finns inte polismän utanför storstäderna som kan leda polisinsatser. Vi har ett fåtal här i Västra Götaland som kan leda stora polisinsatser. Det rör sig om en handfull polismän som kan styra polisinsatser på ett acceptabelt sätt ute på fältet. Det är en jättetuff uppgift det här.”

Samtliga polisinsatschefer under mötesveckan var från Göteborg. Skälet var bl.a. att cheferna borde ha lokalkännedom. På kvällen den 15 juni 2001 hade händelserna under den 13 och 14 juni tärt på krafterna hos polisinsatscheferna. Kommenderingschefen utsåg då en poliskommissarie från Stockholm till insatschef.

Polismästaren Åke Roghe, Polismyndigheten i Gävleborgs län, studerade EU-mötet på plats på uppdrag av taktikprojektet vid Rikspolisstyrelsen. Han har konstaterat att kravet på att chefer skulle ha lokalkännedom medförde att ”en mycket oerfaren gruppchef” i vissa fall kom att leda en polisgrupp som bestod av poliser med ”mycket kvalificerad ledningskompetens”.

Divisionschefen för Svenska Mässan, Thomas Fasth, har påtalat att divisions- och avdelningschefer till det extra EU-toppmötet i Stockholm själva fick utse sina gruppchefer, precis på det sätt som Göteborg gjorde inför EM i fotboll år 1992. Kommenderingschefen utsåg divisionschefernas närmaste medarbetare. Den slutliga utnämningen av Thomas Fasths ställföreträdare drog ut på tiden, vilket orsakade organisatoriska problem och tidsförlust i planeringen.

Avdelningschefen Hans Åhlin vid piketpolisen i Polismyndigheten i Stockholms län har i sin erfarenhetsberättelse skrivit:

En av de saker som är mest anmärkningsvärda är att vi på fältet inte någon gång under veckan fick ett beslut i stort över hur ledningen ville att de olika polisinsatserna skulle genomföras eller vad syftet med insatserna var.

Han har vidare konstaterat:

Det fanns inte någon planering för hur man skulle säkerställa uthållighet i ledningen på fältet. Detta fick som följd att de dugliga chefer som fanns ute på fältet mer eller mindre kördes i botten. Detta

är helt oacceptabelt sätt att handha sin personal.

Synpunkter på att divisions- och vissa avdelningschefer borde ha frikopplats från sina vanliga arbetsuppgifter har framförts. Flera har vittnat om att en del chefer var trötta redan innan EU-mötet började.

Polistaktik under EU-mötet

Uppdragstaktik

Polis i de skandinaviska länderna leder sina poliskårer i huvudsak efter en modell de kallar uppdragstaktik. Den bygger på att polisledningen ger sina underlydande stor frihet att genomföra uppdraget.

Rikspolisstyrelsen har i sina föreskrifter och allmänna råd (FAP 201-1) gett rekommendationen att polisinsatser skall genomföras med uppdragstaktik:

Uppgifter till underlydande chefer bör ges med tillämpning av s.k. uppdragstaktik. Därmed avses att en högre chef ger uppgifter på ett sådant sätt att underlydande chefer ges stort utrymme för egna initiativ och eget ansvarstagande för att lösa förelagda uppgifter.

I uppgiften anges tilldelade resurser samt de begränsningarna som skall

gälla.

I det operativa konceptet framhöll polisledningen betydelsen av att arbeta enligt uppdragstaktik under EU-kommenderingen.

Polismyndigheten har i sin utvärdering av EU-kommenderingen beskrivit hur man ser på uppdragstaktik:

Vid genomförandet av uppdraget beslutar polisinsatschefen oftast själv om metod och teknik för hur uppdraget skall genomföras. Polisinsatschefen får på detta sätt en avgörande frihet att på plats, i möjlig omfattning genom överblickbart ledarskap, avgöra hur ledarskapet skall utföras utifrån händelseutvecklingen. Detta är en grundläggande förutsättning för uppdragstaktik och skapar utrymme för självständigt handlande hos underställda chefer med ett säkrare, flexibelt och effektivare polisarbete som följd. Inom ramen för sitt uppdrag skall en polisinsatschef eller ett polisbefäl hålla sin personal informerad om händelserna under en kommendering och om de uppdrag och order som gäller för aktuell verksamhet. I allt väsentligt tillämpades uppdragstaktiken under EU 2001-kommenderingen.

Synpunkter på uppdragstaktiken under kommenderingen

Vi har i det tidigare avsnittet Synpunkter på kommenderingsstaben redogjort för att många befäl och poliser i fält anser att kommenderingsledningen toppstyrde verksamheten. Det innebar, som en avdelningschef från den egna polismyndigheten har påpekat, att uppdragstaktiken i praktiken inte efterlevdes. Han har sagt att kommenderingschefen borde ha varit ”spindeln i nätet” och litat mer på att hans underlydande befäl klarade uppdrag de fått.

En avdelningschef från Polismyndigheten i Stockholms län har framfört att när oroligheterna utbröt lade sig kommenderingsledningen i beslut som skulle fattats ute på fältet. Det blev därmed ett avsteg mot uppdragstaktik, enligt avdelningschefen.

Två observatörer från Polismyndigheten i Stockholms län skrev i sin erfarenhetsberättelse

Man använde sig av en mycket toppstyrd modell utan inslag av uppdragstaktik. Detta gav ett intryck av långsamma, oflexibla, passiva och ibland direkt felaktiga insatser. Polismannen på gatan fick inte ta del av någon helhet i det som inträffade, vilket ytterligare inskränkte möjligheterna till egna initiativ.

Avdelningschefen Anders Björneberg, Stockholm, har berättat att ledningsstrukturen skiljde sig från den som Stockholm arbetar efter. Han tyckte att den var oklar. Han deltog bl.a. i insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet. Han har sagt att han inte visste vem som var insatschef och att han på plats försökte ta reda på det. Han har berättat att det under insatsen aldrig var någon genomgång med avdelningscheferna om uppdraget.

Flera insatschefer vi talat med anser att det är av betydelse att de får information om underrättelser och hotbilder för att uppdragstaktik skall fungera. Flera divisions- och avdelningschefer ansåg dock att de fick bristfällig information. Avdelningschefen Marc Blegel, med ansvar för den inre bevakningen av Svenska Mässan har i sin erfarenhetsberättelse uppgett att det inte gick att komma fram till kommenderingsstaben för att få den information som behövdes. Han fick söka uppgifter på egen hand ”så gott det gick från andra källor”. Han lyckades t.ex. få bra information från Säkerhetspolisen. Kommenderingsstaben kunde i många fall, men först i ett senare skede, bekräfta den information han fått från andra håll.

Thomas Fasth, divisionschef för den yttre bevakningen av Svenska Mässan, har samma erfarenhet som Marc Blegel. Han har berättat att han fick tillsägelse om att inte söka information direkt från Säkerhetspolisen utan gå via kommenderingsstaben. Men därifrån fick han inte den information han sökte. Han hade t.ex. svårigheter att få tag i videofilmen från Prag som visar ett inträngningsförsök under Internationella valutafondens och Världsbankens möte i september 2000. Han fick beskedet att kommenderingschefen inte ville att videofilmen skulle visas. En hjälpsam kollega i planeringsstaben hjälpte honom till slut att komma över ett exemplar av en erfarenhetsberättelse om händelserna i Prag skriven av den tjeckiska polisen samt själva filmen.

Polismästaren Åke Roghe, Polismyndigheten i Gävleborgs län, som var på plats för att studera EU-mötet noterade att ”en liten ledningsgrupp” behöll underrättelseinformationen hos sig. Den blev inte allmänt känd:

Detta förde med sig att många poliser inte hade kunskap om varför de genomförde ett uppdrag eller uppdraget på ett visst sätt.

Rikspolisstyrelsen har i sin utvärdering framfört uppfattningen att polismyndigheten i Västra Götalands arbetssätt ”inte var problemfritt”. De har skrivit:

Den struktur som tillämpas för den yttre ledningen vid Polismyndigheten i Västra Götaland är annorlunda än andra polismyndigheters. Normal har man utsett en polisinsatschef med särskilt ansvar för polisverksamheten på fältet. I Polismyndigheten i Västra Götaland tillämpas en ordning med uppdragstaktik som innebär att yttre chefer får bestämda uppgifter. I EU-kommenderingen fick divisions- och avdelningscheferna i förväg bestämda uppgifter som t.ex. ansvar för bevakning av Svenska Mässan, färdvägsbevakning och eskortverksamhet. De särskilda Alfa-avdelningarna fick under kommenderingen bestämda uppdrag dag för dag av kommenderingschefen medan specialenheterna skulle utgöra reserv. Divisionscheferna för Qvintusdivisionen skulle i första hand utses som insatschefer för vissa särskilda händelser men andra chefer kunde också tas ut såsom Qvintus 20 eller 30. T.ex. utsågs en av Alfa-avdelningarnas chefer som insatschef (Qvintus 20) med uppgift att spärra av Hvitfeldtska gymnasiet medan Qvintus 11 utsågs till insatschef för inbrytningen på skolan. Den lednings- och organisationsstruktur som tillämpades vid EUkommenderingen innebar en blandning av funktionell styrning och linjestyrning. De i förväg bestämda uppdragen (Mässan etc.) gav möjlighet till en decentraliserad verksamhet medan den övriga verksamheten styrdes mera kommandolikt. Beroende på händelseutvecklingen vidtog kommenderingsledningen åtgärder som t.ex. att peka ut insatschefer och ta ut reserver. Den ordning som användes har tidigare prövats och fungerat bra. Utvärderingsgruppen är mer osäker på om arbetssättet fungerar lika bra under hård belastning och snabba omkast. Utvecklingen i Göteborg tyder på att arbetssättet inte var problemfritt. Som utvärderingsgruppen uppfattat förhållandet åvilade ansvaret för ordningen i centrala Göteborg indirekt på specialenheterna (Qvintus) men dessa skulle samtidigt utgöra reserver. Ansvarsförhållandena och ansvarsfördelningen framstod för vissa som klara och tydliga medan andra, framför allt förstärkande personal, hade svårigheter med ledningsstrukturen särskilt i de situationer som upplevdes som ansträngande och farliga. Även chefer har i vissa situationer inte haft klart för sig vem som hade ansvaret. Det hade säkert underlättat om det yttre chefskapet hade framgått på ett tydligare sätt.

Planeringsstabens chef Peter Jigström har tillbakavisat påståendet om att polismyndighetens taktik innebär att verksamheten styrs på kommandolikt sätt. Han har inte ens hört talas om uttrycket. Däremot har han sagt att polisinsatscheferna i vissa krävande situationer kan behöva hjälp med underrättelser och analys av läget. Det stödet ger staben, enligt Peter Jigström.

Kommenderingschefen utarbetar polistaktiken

Kommenderingschefen hade tidigt, i början av oktober 1999, en skiss på vilka operativa polisinsatser som Polismyndigheten i Västra Götaland hade att hantera. Det gällde EU-delegaternas ankomst till och vistelse på flygplats, hotell, mötesplats och besök på olika ställen i samband med luncher och middagar. Allt detta skulle bevakas, kontrolleras och säkerhetsskyddas. En del behövde dessutom närskydd, eller livvakt.

Delegaterna skulle också förflytta sig mellan de olika platserna, vilket krävde färdvägsbevakning, eskorter och även här livvaktsskydd för vissa personer.

Med tiden visade hotbildsbedömningarna att polisinsatser troligen även skulle behövas vid demonstrationer och manifestationer av olika slag.

Under senare delen av våren 2001 blev det också fastslaget att USA:s president Bush skulle besöka Göteborg. In i det sista var det oklart om presidenten skulle övernatta i Göteborg.

Det var kring de här händelserna som polismyndigheten lade upp polistaktiken. Vi skall i vår redogörelse koncentrera oss på polistaktiken för demonstrationerna och EU-mötet på Svenska Mässan samt även i viss mån den för president Bushs besök. Det var händelser som visade på en förhöjd hotbild.

Enligt Peter Jigström växte det polistaktiska konceptet inför EU–kommenderingen fram under senhösten 2000. Han har berättat att det var till stor del Håkan Jaldung som utarbetade polistaktiken. Den tog definitivt form under våren 2001 och förstärktes efter Malmöhändelserna i slutet av april 2001.

De tre nyckeltalen

Håkan Jaldung har sammanfattat polistaktiken i tre nyckeltal: 6, 30 och 2 400+.

Nyckeltalet 6 syftar på antalet poliser som avdelades för dialog med demonstranterna, polismyndighetens kontaktgrupp.

Nyckeltalet 30 var de ”snälla” poliserna som i första hand skulle ha kontakt med allmänheten. De skulle vara klädda i platt mössa, blå skjorta och slips, långbyxor och lågskor. De skulle fotpatrullera i Göteborg. Håkan Jaldung har förklarat att han ville visa upp en mjuk framtoning från polisens sida. Det berodde bland annat på vad som framkom i kontakterna med de nätverk och organisationer

som arrangerade demonstrationerna. Arrangörerna hänvisade till vad som hände på Ekofin-mötet i Malmö. Håkan Jaldung har sagt:

”Alla de här organisationerna som vi träffade tog hela tiden upp det svarta: uniformerna, hjälmarna och sköldarna. De hatade Malmöpolisen. De sa att de inte ville ha poliser från Malmö hit. De ville inte höra Malmöröster. Och om vi ställde upp med vår kravallpolis runt demonstrationerna skulle det bli bråk med en gång. Det var arvet från Malmö!”

Nyckeltalet 2 400+ var de övriga poliser som kom att ingå i polisinsatserna i samband med EU-mötet. Till en början uppskattade kommenderingschefen att 800 poliser skulle räcka. Det beräknade behovet steg successivt från årsskiftet 2000/2001 och under själva EU-veckan kallades över 350 poliser in från olika håll i landet. Totalt kom cirka 2 500 poliser att ingå i kommenderingen (se vidare det tidigare avsnittet om Polisförstärkningar).

Operativt grundkoncept

Kommenderingschefen angav i ett operativt grundkoncept för EUkommenderingen, daterat den 5 juni 2001, i vilken anda polismyndigheten skulle arbeta under EU-mötet. Kommenderingen skulle präglas av ”tålmodighet och välbalanserad toleransnivå”. Här redogjorde kommenderingschefen bland annat för den upptrappningsmodell som skulle gälla. De fyra nivåerna grön, gul, orange och röd innebar en händelses olika faser.

På den gröna nivån skulle spaning och underrättelser pågå, men utan att några åtgärder behövde vidtas. Enskilda gripanden skulle kunna förekomma till exempel vid förberedelser till brott, men kommenderingen som helhet skulle inte beröras. Poliserna skulle visa en låg profil, vilket i grundkonceptet uttrycktes som att ”verksamhet inriktas på samtal med allmänhet, demonstranter och aktivister” och ”berörda chefer skall särskilt tillse att personalen inte annat än tillfälligtvis uppträder som samlad grupp”.

Den gula nivån skulle utlysas när en händelse var under uppsegling. Spaning och underrättelser visade i gult läge att det var dags för polismyndigheten att planera för eventuella åtgärder. Polisen skulle då koncentrera sin dialog, via kontaktgruppen, till nyckelpersonerna.

Vid orange nivå skulle kommenderingen styras mot oroshärdarna och toleransnivån för andra störningar skulle då höjas. Kontaktgruppen skulle i ett sådant skede ha uttömt sina möjlig-

heter att påverka de mest ”militanta grupperingarna men skulle fortsätta med försöken att begränsa antalet medlöpare”. I det här läget skulle spaningen intensifieras mot de mest aktiva personerna, eller gärningsmännen, ”för att skapa underlag för kommande gripanden”. Polisens insatspersonal skulle vid orange nivå göra sig beredda. Förstärkningar skulle informeras om att stå i beredskap att rycka in.

Den röda nivån innebar att kommenderingen skulle sättas i högsta beredskap ”på grund av överhängande risk för (omfattande) våldsamheter”. Det skulle då vara dags för poliserna att ta på sig hela sin skyddsutrustning och ställa upp sig på plats.

Polistaktik vid demonstrationerna

Polistaktiken vid demonstrationerna byggde på den ovan redovisade upptrappningsmodellen och där polisstyrkornas storlek organiserades efter de tre ovan beskrivna nyckeltalen. Taktiken skulle praktiseras på i första hand de stora demonstrationerna Bush Not Welcome torsdagen den 14 juni, Nätverket Göteborg 2001:s demonstration fredagen den 15 juni och Göteborgsaktionen 2001:s demonstration lördagen den 16 juni.

Inför demonstrationerna utarbetades följande polistaktik:  De sex poliserna i kontaktgruppen skulle föra en dialog där

målet var att tillsammans med arrangörerna förhindra våld (Kilo 71).  Kontaktgruppen skulle gå med i demonstrationerna.  De ”snälla” uniformsklädda poliserna skulle vara synliga

(Uniform 11).  Spanare skulle röra sig i demonstrationerna och rapportera om

eventuella oroshärdar (Kilo 11 och Romeo 11).  Kravall/skyddsutrustad polis fick inte synas utan skulle vara

beredd på platser i närheten om något skulle inträffa (Alfaavdelningarna och divisionen med specialenheterna Qvintus 10).  Hästar och hundar fick inte visas (Foxtrot och Echo)  Demonstrationstågen skulle filmas och övervakas från heli-

kopter och ett antal fasta kameror som var utplacerade på staden (Kilo 51).

Kontaktgruppen

Kontaktgruppen benämns PT-gruppen (Psykotaktiska gruppen) inom polismyndigheten. Den tillsattes den 7 maj 2001, två veckor efter Malmömötet. I det operativa grundkonceptet gav kommenderingschefen stort utrymme för kontaktgruppen att påverka utvecklingen under kommenderingen. Uppdraget var enligt kommenderingsorder KO 27 a:

Enheten skall eftersträva att skapa goda och öppna kontakter med arrangörer för demonstrationer och demonstranter. I insatsen skall ingå sex polismän för tjänstgöring på speciallista. Arbetet skall bedrivas öppet och synligt med tydligt kontaktskapande och brottsförebyggande inslag. Den särskilda polisinsatsen skall skapa nära kontakter med arrangörer för olika demonstrationer. Syftet är att man före och under demonstrationerna skall ha ständig och omedelbar kontakt med demonstrationsvakter m.fl. i avsikt att i ett tidigt skede, tillsammans med arrangörerna, kunna avstyra avvikelser från det sökta demonstrationstillståndet och/eller kunna ingripa mot brott.

Det framgick vidare av kommenderingsordern att kontaktgruppens arbete under förberedelseperioden i första hand skulle vara inriktat mot grupperingar inom olika nätverk som planerade att demonstrera under EU-mötena och ”som enligt uttalanden är beredda att tillgripa våld mot person eller egendom” eller som ”eftersträvar att tränga in på mötesplatser” och ”är beredda att använda civil olydnad som medel att störa ordning och säkerhet vid tiden för EU-mötena”.

Kommenderingschefen angav också att kontaktgruppen skulle bedriva sin verksamhet ”underrättelsestyrt”. Det innebar att gruppen skulle utveckla ”ett nära samarbete” med underrättelsefunktionen i kommenderingsstaben där Sven Alhbin var underrättelsechef.

I kontaktgruppen skulle i huvudsak ingå poliser ”med utbildning i och erfarenhet av förhandlingsuppdrag i svåra situationer, eller efter bedömning vara särskilt lämpade för sådana uppdrag”. Tre av de utsedda poliserna som kom att ingå i gruppen hade sådan utbildning och erfarenhet. De övriga tre ansågs i övrigt vara särskilt lämpade. Chef för gruppen blev kriminalkommissarien Göran Nordenstam. Till ställföreträdare utsågs kriminalkommissarien Lennart Ronnebro.

Håkan Jaldung har berättat att han funderade på att utvidga gruppen till tolv personer och för vissa situationer till 20. Han avråddes av Göran Nordenstam med motiveringen att de sex som påbörjat arbetet hade hittat ett bra arbetssätt och fått ett visst förtroende hos demonstrantgrupperna.

De sex poliserna började sitt arbete omedelbart och kontaktade organisationer som sökt demonstrationstillstånd samt andra organisationer och nätverk som de visste planerade olika arrangemang under EU-veckan. Kontaktgruppen kom att ingå i Måndagsklubben som träffades inför och under EU-mötet vid ett flertal tillfällen (se avsnittet 6.2.3.2 under rubriken Måndagsklubben).

Om kontaktgruppens mandat

En diskussion uppstod i samband med polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet om kontaktgruppens mandat.

Kontaktgruppen deltog i Måndagsklubben där diskussioner om arrangörernas aktiviteter och polisens insatser fördes. Arrangörerna har berättat att de fick uppfattningen att kontaktgruppens mandat gällde förutom demonstrationer även händelser som kunde inträffa mellan demonstrationerna.

Helena Tagesson, Attac, och framträdande personer inom nätverken hade uppfattat att kontaktgruppen skulle kopplas in så snart polisen anade att otillåtna aktiviteter pågick. Kontaktgruppen skulle då, trodde bl.a. Helena Tagesson, kontakta arrangörerna för att i ett första skede via dialog försöka klara ut eventuella misshälligheter. Hon hade därför svårt att förstå det sätt enligt vilket polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet påbörjades.

”Jag kan inte begripa varför man inte kontaktade oss inför Hvitfeldtska.”

Poliserna i kontaktgruppen har haft olika syn på kontaktgruppens mandat. Gunilla Gevréus, en av de sex poliserna i gruppen, har sagt:

”Jag uppfattade nog att vi skulle vara kontaktpersoner i allt som hände. Inte att vi skulle ha mandat att besluta, men att vi skulle vara länk i alla dialoger, att det inte skulle hända något som vi inte visste om.”

Jan-Anders Jönsson i kontaktgruppen har berättat att han inte hade någon klar uppfattning om vad kontaktgruppen hade för mandat. Han utgick från att de skulle förhandla om riktlinjerna för demonstrationerna.

Han har också sagt att han uppfattade att det fanns ett informellt mandat som innebar att kontaktgruppen skulle lämna underrättelser till polismyndigheten.

Han har vidare berättat att han förstår om företrädarna för organisationerna uppfattade att kontaktgruppen hade en roll även mellan demonstrationerna. Arrangörerna uppmanades att ringa till kontaktgruppen om det skulle uppstå problem med t.ex. omhändertagna och gripna personer under mötesdagarna. De fick ett telefonnummer som de kunde ringa för att få svar på sådana frågor. I övriga ärenden uppmanades företrädarna för organisationerna att höra av sig till kontaktgruppen. Jan Anders Jönsson har också förklarat att arrangörerna hade kontakt även med kommenderingsledningen i vissa frågor. Skälet var, enligt Jan Anders Jönsson, att de inte ansåg att kontaktgruppen befann sig tillräckligt högt upp i hierarkin. De ville i stället tala med kommenderingschefen.

Kontaktgruppens chef Göran Nordenstam har redogjort för mandatet ungefär såsom det uttryckts i kommenderingsordern. Han anser att kontaktgruppen klargjorde mandatet för arrangörerna, att det handlade om demonstrationerna. Han har också sagt att han framfört att polisen har en skyldighet att ingripa vid brott och att ”det var inget vi kunde förhandla bort”.

Även Håkan Jaldung anser att han förklarade polisens roll. Han har hänvisat till att de på Måndagsklubbens möten framförde att polisen tänkte förhindra folk som olovandes försökte ta sig in på Svenska Mässan. Han framförde ”vi kommer att använda precis så mycket våld som kommer att krävas”. Han har också sagt att det tog några veckor innan demonstranterna i Måndagsklubben förstod att polisen menade allvar med detta.

Kontaktgruppens arbete

Göran Nordenstam har berättat att det tidigt, redan innan kontaktgruppen kommit igång med sin verksamhet, framkom att demonstranter inte ville att hästar och hundar skulle närvara under demonstrationerna. Beskedet var att de skrämmer och skapar oro. Dessutom var demonstranter kritiska till att kravallutrustad polis skulle vara inom synhåll. Det var provocerande, enligt de synpunkter som Göran Nordenstam fick motta från flera demonstranter. Kommenderingsledningen tillmötesgick önskemålen och bestämde att hästar och hundar inte skulle användas vid demonstrationerna.

Göran Nordenstam har vidare berättat att kontaktgruppen i sin tur framförde önskemål om att arrangörerna av demonstrationer inte skulle tillåta maskering. Nätverket Göteborg 2001 införde ett maskeringsförbud. Jan Strömqvist, KPML(r) har förklarat att maskering skrämmer bort folk.

Göran Nordenstam har sagt att Göteborgsaktionens besked om maskering i demonstrationer var oklart. Han ansåg att dess representanter vacklade. Det gällde bl.a. Annika Tigerryd:

”Hon visste att AFA kommer att gå i hennes tåg och hon visste att de kommer att ha luvor. Fast hon sa det inte. De sa att om någon kommer med luvor så kan vi inte förbjuda det.”

Annika Tigerryd har uppgett att hon till Göran Nordenstam sagt att AFA skulle delta. Hon har också hänvisat till att Göteborgsaktionen i sin plattform fastslagit att aktioner och demonstrationer skulle vara fredliga:

”Huruvida folk är maskerade eller svartklädda när de deltar spelar ingen roll så länge de håller sig till den plattformen och de reglerna.”

Göran Nordenstam var missnöjd med diskussionerna med Göteborgsaktionens företrädare om ansvaret för att EU-mötet skulle bli fredligt. Han har beskrivit hur han uppfattade Göteborgsaktionens förhållningssätt:

”I demonstrationerna skulle det inte vara något våld, men vad som hände efteråt kunde de inte svara för. Detta var genomgående en fras som kom på alla våra möten, i synnerhet från Göteborgsaktionen.”

Attac ingick i mars 2001 ett samarbete med Göteborgsaktionen, men fick inte rösträtt på Göteborgsaktionens möten. Attacs företrädare har förklarat att frågan om maskeringsförbud i demonstrationerna aldrig var aktuell på de möten där Attac deltog tillsammans med Göteborgsaktionen (se vidare avsnitt 6.2.8.4 om

Attac).

Synpunkter på kontaktgruppen

Håkan Jaldung har berättat att han är mycket nöjd med kontaktgruppens arbete och att dialogen mellan polisen och arrangörer av demonstrationer var en framgång (se vidare avsnitt 6.2.9 om

Dialog).

Kontaktgruppen startade två veckor efter Malmömötet. Oroligheterna i Malmö gjorde att misstron mellan polis och demon-

stranter var stor. Förutsättningarna var inte de bästa. Göran Nordenstam har berättat att misstänksamheten mot kontaktgruppens avsikter var stor i inledningsskedet:

”Det tog dagar och många timmars samtal innan de insåg att vi menade allvar.”

Poliserna i kontaktgruppen har berättat att de själva var misstänksamma mot vissa personer inom Göteborgsaktionen. De tyckte att dessa inte var öppna med vad vissa grupper hade för planer.

Arrangörer har å sin sida sagt att de misstänkte att kontaktgruppens egentliga uppdrag var att samla information som de sedan skickade vidare till Säkerhetspolisen för åsiktsregistrering. De trodde också att polisen ville föra dialog för att samla information som skulle kunna användas i kommande rättsprocesser efter EUmötet.

En medlem i Syndikalisternas ungdomsförbund (SUF) har berättat att han tyckte att det var obehagligt när polisen började ringa hem till flera medlemmar. Han hade föredragit att de hade kontaktat respektive organisation och den vägen inlett dialogen. Han har också berättat att skälet till att SUF gick med på en dialog var för att få demonstrationstillstånd. Han har vidare sagt:

”Efter hand byggdes det upp ett förtroende. Vi började jobba och löste aktuella problem på ett smidigt sätt.”

Deltagarna i Måndagsklubben är eniga om att förtroendet mellan parterna växte. Helena Tagesson, Attac, har sagt att hon kände respekt för poliserna i kontaktgruppen och tror att de hade en ärlig avsikt. Jan Strömqvist, Nätverket Göteborg, tycker att kontakten var ”väldigt viktig” och att den utvecklades till ett förtroligt och bra samarbete. Han har nämnt att tack vare kontaktgruppen fick Nätverket Göteborg en uppgörelse med polisen om upplägget av demonstrationen fredagen den 15 juni. Överenskommelsen höll trots att det fanns tendenser till oroligheter i samband med demonstrationen.

En av kontaktpoliserna har berättat att så småningom tog organisationer själva kontakt med gruppen för att diskutera förberedelserna inför aktiviteterna. Den stora förtjänsten med kontaktgruppen, enligt Gunilla Gevréus, var att demonstranter som var nära att ta parti för de våldsamma aktivisterna inte gjorde det efter samtal med poliser i kontaktgruppen.

En stor del av förtroendet som hade byggts upp raserades när polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet inleddes torsdagen den 14 juni. Arrangörerna kunde inte förstå varför inte polisledningen

kopplade in kontaktgruppen. Personer inom Attac och nätverken som argumenterat för att demonstranterna skulle föra dialog med polisen blev utsatta för hånfulla kommentarer. Vi beskriver händelsen i avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Polisinsatsen mot Hvitfeldtska Gymnasiet.

Kontaktgruppen och flera av företrädarna för demonstrantorganisationerna anser att ett visst förtroende ändå kvarstod. Det märktes inte minst på lördag morgon då kommenderingsledningen, Göteborgs stad och arrangörerna av demonstrationen snabbt kunde enas om att ändra demonstrationsväg.

Det har också riktats kritik mot kontaktgruppen. Inom polismyndigheten var det flera som ifrågasatte nyttan med kontaktgruppen. Gunilla Gevréus har berättat att deras verksamhet inte accepterades av alla kolleger. En del kallade dem för myspoliser, mysnissar eller mingelgruppen. Hon kände dock i stort ett starkt stöd inom polismyndigheten för arbetet. Hon är glad över att Håkan Jaldung vågade satsa på kontaktgruppens råd. Det gällde inte minst hur polisen skulle agera under demonstrationerna:

”Det var ganska tufft att säga att vi inte skall ha hund och häst och kravallutrustad polis eller skyddsutrustad.”

Chefen för spaningscentralen, Thomas Nyth, har uppgett att han hade stort förtroende för kontaktgruppens sätt att arbeta, men att också han noterade att vissa kolleger inte trodde på idén.

Såväl polismyndigheten som demonstranterna anser att kontaktgruppen hade för kort tid på sig för att kunna bygga upp ett förtroende med tillräckligt många organisationer inom nätverken. Det gällde speciellt vissa autonoma grupperingar som inte gärna trädde fram och som kontaktgruppen inte fick någon kontakt med. Jan Anders Jönsson i kontaktgruppen tror att om tid funnits så hade förhoppningsvis kontakt kunnat etableras med t.ex. AFA. Han har sagt att han är övertygad om att ”om vi fått kontakt med dem så tror jag att situationen hade sett annorlunda ut”.

De ”snälla” poliserna – Uniform 11

Göteborg skulle få många besökare under EU-mötet. Vi har tidigare redogjort för att kommenderingsledningen ville visa en öppen attityd gentemot allmänheten. En avdelning med 30 fot- och cykelpatrullerande poliser skulle bli polisens ansikte utåt i centrala Göteborg. De skulle ägna sig åt att skapa kontakt med allmänheten och ”tillgodose allmänhetens önskemål av polisiär närvaro på gång-

och cykelbanor och torg”. De skulle inte vara kravallutrustade utan fick order om att klä sig i blå skjorta och slips, vit skärmmössa och lågskor. Uniform-poliserna skulle samverka med de sex poliserna i kontaktgruppen.

Spanare

I demonstrationstågen hade polisen mellan 10 och 30 spanare. Deras uppgift var att förse specialenheterna med information om personer som misstänktes begå brottsliga handlingar (se det tidigare avsnittet under rubriken Spaningscentralen).

Insatsavdelningar

Kommenderingsledningen hade fem insatsavdelningar, de så kallade Alfa-avdelningarna, till sitt förfogande. Avdelningarna bestod av ordningspoliser med utbildning och erfarenhet av ingripande mot folkmassa. De leddes av poliskommissarier med kunskap om Göteborg.

Varje avdelningschef hade ansvar för någon eller några av de större demonstrationerna. Uniformspoliserna, kontaktgruppen och spanarna stod under dessa Alfa-chefers befäl under polisinsatserna. Insatscheferna med chaufför och sambandsman skulle, trots att de var svartklädda, eller kravallutrustade, kunna visa sig vid demonstrationerna för att föra samtal med demonstrationsledarna, enligt Håkan Jaldung.

Insatsstyrkan skulle däremot hålla sig på avstånd, utom synhåll. Håkan Jaldung har uppgett att den fick samlas i en park, eller på någon sidogata där den skulle vara beredd att ingripa vid behov.

Specialenheter

Specialenheterna består av poliser med specialistkunskap. Det kan vara hundförare, ridande poliser eller piketpoliser. De kallas in för de tunga insatserna, när de övriga enheterna inte har förmåga eller resurser att hantera den uppkomna situationen. Dessa enheter skulle, som tidigare nämnts (avsnittet Kommenderingsledningens yttre bemanning), under kommenderingen vara beredda men utom synhåll.

Specialenheterna leddes av poliskommissarien Hans Lippens, Qvintus 10. Styrkorna skulle vara ”den yttersta resursen och en reservstyrka” under kommenderingen.

Synpunkter på polistaktiken vid demonstrationerna

Den beprövade polistaktiken

Polistaktiken för EU–kommenderingen avvek från den som polismyndigheten brukar använda vid kommenderingar där polisledningen befarar oroligheter. Före EU-mötet 2001 var polisens hantering av större demonstrationsärenden följande:  Demonstrationstillstånd söktes hos förvaltningsenheten.  Ansökan bedömdes utifrån ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Viss dialog förekom mellan arrangören av demonstrationen och polismyndigheten.  Länsordningspolisen granskade ansökan. Om den ansåg att

demonstrationen skulle kunna orsaka oroligheter kontaktades polismyndighetens kriminalunderrättelserotel.  Länsordningspolisen yttrade sig.  Polismyndighetens förvaltningsenhet gav tillstånd till demon-

strationen.  Polisinsatschefen och arrangören av demonstrationen hade

kontakt om upplägget av demonstrationen och demonstrationsvägen.  Polisinsatschefen lade upp polistaktiken.

N

Ridande poliser var i regel närvarande vid större demonstrationer, t.ex. den 1 maj

.

Vid demonstrationer där polisen räknade med oroligheter beräknade polisinsatschefen vilken polisstyrka han skulle behöva. Han lade upp taktiken efter ett mönster som har använts i stort sett sedan fotbolls-EM år 1992. Om polismyndigheten hade följt samma koncept som brukligt var vid EU-mötet i Göteborg hade t.ex. många poliser med skyddsutrustning rört sig ute på gator och torg, synliga för allmänheten.

Peter Jigström, stabschef under planeringsskedet av EU–kommenderingen, har uppgett att om det traditionella upplägget vid demonstrationerna följts hade polisens specialenheter med piket-

poliser ”punktmarkerat det svarta blocket och gått kloss an”. Hästar hade varit en självklarhet i demonstrationståget. Polisen hade visat upp sin styrka, en taktik som på polisspråk kallas för ”show of force”. Den hade alltså inte dragit sig för att låta kravallutrustad polis vara synlig vid demonstrationer om de befarat våld från vissa grupper.

Malmöpolisens taktik gav Göteborgspolisen problem

Kommenderingschefen har konstaterat att Malmöpolisens agerande under demonstrationen vid Ekofin-mötet orsakade problem för Göteborgspolisen. Det gällde framförallt i kontakterna med demonstranterna. Håkan Jaldung har förklarat att han är kritisk till hur justitieministern hanterade frågan:

”Vi fick det politiska inhoppet med märkning av hjälmarna. Det var ju en katastrof för oss att hantera justitieministerns hantering av frågan.”

Han har berättat att han inte hade något emot märkning av hjälmar eftersom polisen i Göteborg redan hade haft det sedan länge. Däremot beklagade han att uppmärksamheten riktades mot poliserna – att de skulle ”vara de stora skurkarna”. Även länspolismästaren har sagt att hon var missnöjd med de åtgärder som vidtogs efter händelserna i Malmö. Införandet av märkning av polisens hjälmar ”var glödande kol” inom poliskåren, enligt Ann Charlotte Norrås. Hon tycker att ”Malmö gjorde en utmärkt polisiär insats”.

Hans Lippens är en som blev besviken på efterspelet till Malmöhändelserna. Han tycker att polismyndigheten i Skåne kunde ha löst situationen. Polismannen som utdelade knytnävslaget borde ha ”varit rakryggad och sagt att det var jag” då hade diskussionen varit död. Hans Lippens anser att resultatet blev att debatten fortlevde och ledde till en förtroendekris för polisen. Den kom att drabba Polismyndigheten i Västra Götaland eftersom den skulle stå för nästa stora polisinsats i Sverige:

Hans Lippens har sagt att den traditionella taktiken raserades efter händelserna i Malmö:

”De satte handfängsel på oss. Herregud! Vi fick inte visa upp poliser i kravallutrustning, vi fick inte visa upp poliser i vita hjälmar. Det skulle vara blå skjortor, slips och vit skärmmössa. Det blev hysch hysch. Det vände direkt.”

Håkan Jaldung har sagt att det var Malmöhändelserna som fick honom att lyssna till demonstranternas krav vid demonstrationerna:

”Fram till det som inträffade i Malmö har vi alltid visat upp vad vi har. Vi har varit där med hästar, hundar och avdelningar som stått längs vägarna, fast då fullt synligt för demonstranterna. Så är det alltid första maj, Valborg och alla sådana händelser. Varför ska man gömma polisen? Det är ju som vilken yrkesgrupp som helst. Vi ska vara med i samhället.”

Han har sagt att Malmöhändelsen ändrade förutsättningarna för den beprövade taktiken. Han säger att han inte vågade annat än att lyssna till demonstranternas önskemål eftersom han ville undvika alla former av provokationer.

Fredliga demonstrationer – oroligheter vid sidan av

De demonstrationer som genomfördes under EU-mötet i Göteborg avlöpte väl. Flera hävdar att det berodde på den polistaktik som användes vid demonstrationerna där bl.a. kontaktgruppen spelade en roll inför demonstrationerna. Uppgörelserna hölls om att polisen inte skulle närvara med kravallutrustad polis, hundar och hästar. Inte heller uppstod några våldsamheter från demonstranter i det svarta blocket, vilket flera hade befarat.

Däremot inträffade oroligheter och kravaller vid andra tillfällen, (se t.ex. avsnitten om Hvitfeldtska gymnasiet, 6.3.2.3 samt mötet på Götaplatsen, kravallerna på Kungsportsavenyn och Reclaim the Streets gatufest, 6.3.3.5). Dessa oroligheter har fått poliser som deltog i EU-kommenderingen att kritisera ledningens polistaktik.

Hans Lippens har haft befälet över 300–400 insatser. Under EUkommenderingen var han som nämnts divisionschef för specialenheterna, dvs. piketpoliser, ridande poliser och hundförare. Hans polisstyrka skulle utgöra reservstyrka och rycka in om oroligheter skulle uppstå. Redan första dagen, torsdagen den 14 juni, kallades denna reservstyrka in till insatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet.

Hans Lippens välkomnade kommenderingschefens idé om att kombinera den traditionella polistaktiken med den dialogmodell som infördes i och med att kontaktgruppen tillsattes den 7 maj 2001. Hans Lippens framförde till kommenderingschefen att han i övrigt ville hålla fast vid den inarbetade polistaktiken. I samtal med Håkan Jaldung ifrågasatte han att polismyndigheten skulle frångå

”ett vinnande koncept”. Han hade helst velat genomföra EU-mötet med den traditionella offensiva taktiken som grund:

Demonstranter, eller aktivister, som kunde misstänkas för att orsaka oroligheter skulle polisen ha visiterat på väg till samlingsplatserna. Hans Lippens skulle ha sett till att polisen, med stöd av 19 § polislagen, hade kontrollerat personer med ryggsäck. Om de hade burit på maskeringsutrustning, knivar eller gatsten skulle de ha omhändertagits, eller gripits (se avsnittet 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

”Vi ska vara på dem som iglar.” Under våren, efter Malmömötet, intensifierades diskussionerna om polistaktiken. En del, däribland Hans Lippens, upplevde att polisledningen valde en alltför passiv taktik. Han trodde inte att upptrappningsmodellen skulle fungera. Och det gjorde den inte heller, enligt honom:

”Det blev vi, specialenheterna, direkt. Vi gick från grönt till rött. Det blev aldrig gult eller orange däremellan.”

Den här taktiken med upptrappning innebar ordentliga fördröjningar i tid vid våldsamma situationer, enligt Hans Lippens. En fördröjning på tio minuter i en eskalerande situation är en lång tid. Han var också orolig över kravet att den kravallutrustade polisen skulle befinna sig utom synhåll från demonstrationer, möten och andra manifestationer. Hans Lippens ville att det klart skulle framgå att om någon ”tar fram en slangbella och börjar skjuta stålkulor så kommer polisen att försöka få fast personen i fråga”.

Avdelningschefen för piketpoliser Hans Åhlin har gett sina synpunkter på polistaktiken i sin erfarenhetsberättelse:

Det verkar som att kommenderingsledningen vid planeringen inför mötet mer har styrts av önsketänkande än av realistiska bedömningar. Det är nog bra att man tog alla möjligheter till dialog inför mötet men man borde ha haft en större beredskap för hur man skall hantera situationen om den skulle urarta. En erfarenhet som går att dra är att det finns bara ett sätt att komma till rätta med upplopp av det slag som drabbade Göteborg och det är att inte ge huliganerna något andrum. Polisen måste vara offensiv och hela tiden driva hoparna framför sig, splittra dem och gripa de som skall gripas. Framförallt får poliskedjorna inte retirera. Genom att göra detta så förhindrar man dels att huliganerna kan använda samma gatstenar flera gånger och dels så tar man initiativet

från dem. Polisen tvingar dem att reagera istället för tvärtom.

Flera polisbefäl och andra poliser från Polismyndigheten i Stockholms län hade synpunkter på hur taktiken lades upp för hundförarna och rytteriet. De ville att hundförarna och de ridande poliserna skulle agera ihop med piketpoliserna vid insatserna. Ett skäl till detta var att t.ex. rytteriet är bra på att driva och splittra folkmassor, men de kan inte hålla tagen terräng eller gripa ett större antal personer.

Håkan Jaldung har bemött kritiken och anser att man inte kan gå på demonstranterna på det sätt som flera poliser ville:

”Det här är ju fel personer att ta direkt. De här människorna hade inte för avsikt att begå några brott. De hade för avsikt att demonstrera. Sedan i de här demonstrationerna deltog en del från svarta blocket. De sprang ut och in ur tåget och stökade lite grann. Det var en sak. Men i demonstrationen med KPML(r) fick de inte vara med.”

Polisernas klädsel blev ett diskussionsämne inför EU-mötet. Håkan Jaldung ville att poliserna som syntes bland allmänheten skulle vara klädda i lågskor, blå skjorta, slips, platt vit polismössa. Det är numera en sällsynt klädsel bland poliser. De flesta vill se ut som piketpoliser i kängor, benbyxor, pösbyxor. I klädvalet har polisen blivit militariserad, enligt Hans Lippens, och det ville polisledningen undvika.

Polistaktik vid Svenska Mässan

En av huvuduppgifterna var att skydda Svenska Mässan där EU:s stats- och regeringschefer skulle hålla sitt möte. Över 1 000 EUdelegater skulle delta i arbetet kring förhandlingarna och ett stort antal servicepersonal skulle ha tillträde till lokalerna. Därtill bevakade medierepresentanter mötet på plats.

Håkan Jaldung har berättat hur han inför EU-sekretariatets huvudprojektgrupp garanterade säkerheten vid möteslokalerna:

”Svenska Mässan är den säkra platsen i Göteborg. Där kommer ingen att tränga in. Där är det låst och stängt. Där skall så mycket som möjligt kunna ske utan att man störs. Där finns tryggheten i Göteborg under de här dagarna.”

Länspolismästarens uppdrag var klart uttalat, enligt Håkan Jaldung:

”Mitt direktiv från länspolismästaren var kristallklart. Hon hade gett en mycket tydlig order, att mötet vid Svenska Mässan inte fick störas.”

Hot mot Svenska Mässan

Säkerhetspolisens och polismyndighetens hotbilder och underrättelser samt erfarenheter från andra toppmöten visade att det fanns överhängande risk för att grupper av demonstranter skulle försöka stoppa eller störa toppmötet. Metoderna kunde variera. Polisen antog att aktionerna skulle kunna ske genom  att blockera strategiska platser (exempelvis hotell) med syfte

att hindra delegater att komma fram till Svenska Mässan  att blockera infarter till Svenska Mässan  att ta sig igenom avspärrningarna och störa mötet  att som medierepresentanter ta sig in till Svenska Mässan

Som vi tidigare har redogjort för i avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder visade polisens underrättelser att hotet mot Svenska Mässan var störst på fredagen den 15 juni, EU-mötets första dag. Ju närmare EU-mötet kom desto mer precisa uppgifter fick polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Planer på inträngningsaktioner mot Svenska Mässan hade bland annat Göteborgs ickevåldsnätverk, Globalisering underifrån, Ya Basta och AFA. Dessutom misstänkte polisen att Rättvisepartiet Socialisterna i tysthet stödde de autonoma gruppernas, exempelvis AFA:s, inträngningsplaner.

Uppdraget för Svenska Mässan

Divisionschef för den yttre bevakningen av Svenska Mässan, poliskommissarien Thomas Fasth fick liksom övriga divisionschefer sina uppdrag i oktober 2000 av länspolismästaren. Poliskommissarien Marc Blegel skulle ansvara för den inre bevakningen av Svenska Mässan.

Till grund för uppdraget hade Thomas Fasth länspolismästarens länsorder med kompletteringar och kommenderingschefens olika kommenderingsorder. Kommenderingschefen utfärdade den 5 juni 2001 en kommenderingsorder specifikt för Svenska Mässans avspärrning och övervakning. Av den framgick att området runt Mässan skulle avspärras under mötesdagarna den 14–16 juni. Dessförinnan från den 11 juni, skulle området ha ”en förtätad övervakning”.

Under rubriken ”beslut i stort” beskrev kommenderingschefen uppdraget:

Utbildningen av Charlie 1 skall inriktas på bevakningsorganisationen runt Svenska Mässan, bevakning av avspärrat område, uppträdande vid inpassering, person- och fordonskontroller, sambands- och larmrutiner, taktik vid olika inträngningsförsök, samverkan med främst Viktor 11 (inre bevakning av Mässan), Qvintus 10 (specialenheterna) och Alfa/India (insatspolis och förstärkande poliser). Charlie 1 skall leda tillträdeskontrollen till avspärrat område vid Svenska Mässan. Inriktning och omfattning av bevakningsinsatserna i tid och rum skall fortlöpande prövas.

Kort planeringstid

Thomas Fasth var till en början nöjd med att han fick sitt uppdrag så tidigt som hösten 2000. Vid den tiden kunde han dock inte vidta några praktiska förberedelser eftersom planeringsstaben med poliskommissarierna Peter Jigström och Carina Persson arbetade med att utforma riktlinjer för kommenderingen. Dessutom hade han sina ordinarie arbetsuppgifter som vakthavande kommissarie, ett skiftarbete, att sköta. Däremot fick han tid att mentalt förbereda sig genom studier av andra toppmöten och fundera över taktiska upplägg.

Det visade sig dock att tiden för förberedelser krympte. Det berodde bland annat på att han inte blev friställd från sitt ordinarie arbete förrän andra halvan av maj 2001. Det var två veckor innan de förstärkande poliserna anlände till Göteborg för utbildning. Planeringen fick ske på lediga stunder och fritid. När kommenderingen inleddes hade Thomas Fasth redan arbetat långa arbetspass.

Ett annat skäl till att tiden för planeringsarbetet inte räckte till var att utnämningen av hans ställföreträdare, drog ut på tiden. Den sena utnämningen medförde att han inte hade någon att ”bolla idéer med” om t.ex. taktik vid olika scenarier.

En annan nackdel med att hans ställföreträdare började arbeta med förberedelserna sent var att Thomas Fasth inte hann med att sätta in honom i arbetsuppgifterna. Det resulterade i att de tidvis inte räckte till när de förstärkande poliserna anlände och kommenderingen skulle påbörjas. Thomas Fasth blev därmed stundtals belastad av praktiska uppgifter som rörde exempelvis avspärrningen och som under andra omständigheter kunde hanterats av den ställföreträdande divisionschefen.

Avspärrningar runt Svenska Mässan

Poliskommissarien Carina Persson i planeringsstaben hade ansvaret för planering och förberedelser av avspärrningarna kring Svenska Mässan. Kommenderingschefen skulle fatta beslutet om omfattningen av avspärrningen och hur den skulle genomföras.

Våren 2001 fick Thomas Fasth av Carina Persson uppdraget att lämna förslag på avspärrningens storlek och utformning.

Avspärrningarna kring Svenska Mässan omfattade cirka 2 200 boende eller besökande till boende och 120 företag. Dessa skulle kunna passera in och ut. Dessutom skulle 50 eskorter köras fram och tillbaka genom lämpliga passager. Totalt utfärdades omkring 3 300 passeringstillstånd.

Thomas Fasth föreslog ett hållfast yttre staket och ett inre som en extra säkerhetsåtgärd. Han funderade på att förstärka de svaga ställena med containrar. Det skulle minska behovet av antalet poliser i bevakningen.

På uppmaning av Carina Persson presenterade Thomas Fasth för kommenderingschefen och divisions- och avdelningscheferna en skiss på hur han tänkt sig bevakningen av området kring Svenska Mässan. Det skedde vid ett möte på Ullevi konferenscenter i maj 2001. Han ritade in förslaget på en overhead inför de cirka 30 cheferna. Håkan Jaldung kommenterade det på följande sätt, enligt Thomas Fasth:

”Det är tur att det går att sudda ut det du har ritat. Du kan inte rita upp det där utan att du har fått direktiv från mig.”

Kommenderingschefens beslut om avspärrningen dröjde, vilket var en olägenhet eftersom det var ett omfattande praktiskt arbete som väntade byggföretaget, enligt Thomas Fasth. Han stötte på Håkan Jaldung om att de behövde ett beslut för att inte hamna i tidsnöd.

Thomas Fasths ställföreträdare Gerhard Sjölin mötte av en slump kommenderingschefen i närheten av Svenska Mässan torsdagen före själva mötesveckan. Kommenderingschefen var tillsammans med medarbetare i planeringsstaben ute och studerade vilka avspärrningar som behövde göras. Thomas Fasth ”trodde inte det var sant” när informationen nådde honom eftersom han inte var tillfrågad om att delta i inspektionsrundan. Han tyckte att agerandet visade att kommenderingschefen inte hade förtroende för honom.

Dagen efter, på fredagen, fattade kommenderingschefen beslut om avspärrningen kring Svenska Mässan. Thomas Fasth har

berättat att trots ett intensivt arbete av byggföretaget var inte avspärrningarna färdiga ens när president Bush anlände till Göteborg torsdagen den 14 juni. Bygget med det inre staketet fick kort avbrytas när president Bushs eskort passerade vid Örgrytevägen.

Peter Jigström har sagt att skälet till att kommenderingschefens beslut om avspärrningarna dröjde berodde på att han ville hemlighålla dem ”så att inte någon hade tid att hitta svagheter i dem”.

Carina Persson i planeringsstaben har medgivit att kontakterna med divisionschefen Thomas Fast hade sina brister:

”Det var säkert inte kommunikation till 100 procent på grund av att man hade så mycket annat. Det kan jag förstå om det var lite struligt där.”

Thomas Fasth har också beskrivit svårigheterna med att få fram underrättelser och annan information som skulle ha underlättat arbetet för honom. Han blev tillsagd att inte ha egna kontakter med t.ex. Säkerhetspolisen. Det hade han ändå. Han har sagt att annars hade han inte klarat uppgiften.

Thomas Fasth ville delta i studiebesök på toppmöten för att få ett allsidigt underlag till hur han skulle avspärra området kring Svenska Mässan. Det skulle också ge honom idéer till alternativa handlingsplaner om en inträngning till Mässan skulle lyckas. Han har beklagat att han inte fick besöka mötena i Nice i december 2000 och i Malmö i april 2001, (se det tidigare avsnittet om Studiebesök).

Vi har tidigare redogjort för att Thomas Fasth med svårighet fick tag i en videofilm om Internationella valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag år 1999. Videofilmen visade bl.a. hur enkelt en folkmassa kan trampa ner ett staket. När han väl fick tag i den hjälpte den honom med att komma på vilket typ av staket som behövdes.

Synpunkter på avspärrningar

Med hjälp av containrar löste man en del poliser från bevakningsuppgifter vid avspärrningarna. Tanken på att använda containrar till avspärrningar och till omläggning av trafiken fanns före EUmötet, men det ingick inte i den regelrätta planeringen. Håkan Jaldung har berättat:

”Vi hade inte gjort upp med något företag om containrar, men vi visste i stort sett var de fanns och hur vi skulle kunna göra. När vi tog tag i den här frågan så löstes det väldigt snabbt.”

Polisledningen kom att använda containrar till omringning av Hvitfeldtska gymnasiet torsdagen den 14 juni, till att spärra av gator vid demonstrationerna fredagen den 15 juni och lördagen den 16 juni samt till att utöka avspärrningarna vid Trädgårdsföreningen dit middagen den 15 juni var planerad.

Flera poliser var nöjda med att kommenderingsledningen använde containrar. Samtidigt har andra varnat för att poliserna själva kunde ha blivit inträngda vid containeravspärrningar. En annan risk var att demonstranter som hoppade upp på containrarna kunde ha fått ett övertag och blivit ett hot mot poliser som stod nedanför.

En oro fanns att polismyndighetens avspärrningar skulle bli omfattande och ge intryck av att Göteborg var en belägrad stad. Den synpunkten framförde bl.a. en tjänsteman i Utrikesdepartementets lokala förberedelsegrupp på ett möte med bl.a. polisen. Poliskommissarien Peter Jigström försvarade polisens planerade avstängningar. Han sade att det inte fanns någon anledning för Göteborgspolisen att skämmas.

Förstärkningar till Svenska Mässan

I början av planeringsperioden avsatte polisledningen 50 poliser till bevakning av Svenska Mässan. I takt med att hotbilden förändrades gjorde planeringsstaben nya överväganden. Till slut ingick 550 poliser i den yttre bevakningen av Svenska Mässan. Thomas Fasth var nöjd med antalet poliser som han fick till sitt förfogande. Polisstyrkan var väl anpassad efter den hotbild som tecknats för Svenska Mässan, ansåg han.

Kommenderingschefen ville att Svenska Mässan skulle bevakas av poliser med erfarenhet och utbildning för att klara situationer där konfrontationer kan uppstå. Håkan Jaldung har förklarat:

”Det måste finnas några starka och tuffa avdelningar inne på Svenska Mässans område för att skydda mötet ifall vi får en driven inträngningsaktion. Därför hade vi starka avdelningar där inne från Skåne och ett par avdelningar från Stockholm. Det var inte någon slump eller något slarv från min sida. Det var en mycket medveten handling efter det som hände i Malmö, att personalen därifrån skulle fungera som stark reserv för att skydda Mässan.”

Polisernas bakgrund och kompetens skiftade, vilket fick Thomas Fasth att av kommenderingschefen begära någon form av ledningsstöd på fältnivå. Begäran avvisades. Håkan Jaldung sade, enligt Thomas Fasth, att han inte ville arbeta med fältstab i kommende-

ringen. Han uppmanade Thomas Fasth att i stället vända sig till kommenderingsstaben.

Stockholmspoliserna anländer till Svenska Mässan

Stockholmspolisen hade inför det extra EU-toppmötet i mars 2001 utbildat cirka 250 poliser i ingripande mot folkmassa. De hade samtränat och bildade divisionen Delta. I Göteborg skulle de ingå i divisionen Charlie 1 som skulle ansvara för den yttre bevakningen av Svenska Mässan.

Vid ankomsten till Göteborg splittrade kommenderingschefen Deltadivisionen och förde samman delar av dem med poliser från bl.a. Göteborg och Malmö.

Poliskommissarien Anders Björneberg konstaterade att kommenderingsledningen slog sönder strukturen i Deltadivisionen som var sammansatt och utbildad för att klara oroliga situationer som kunde uppstå vid EU-mötet:

”Vi upptäckte till vår fasa att den struktur som den här förstärkningspersonalen från Stockholm skulle få verka i Göteborg inte motsvarade det som vi hade byggt upp hela utbildningen på. Av de sex avdelningscheferna skulle tre hamna som fotfolk i en grupp. Det tyckte vi var ett fruktansvärt slöseri med kompetens.”

Stockholms Deltapoliser anlände till Göteborg i polisfordon som de utrustat för eget bruk. Väl framme fick de lov att tömma fordonen eftersom det visade sig att kommenderingsledningen bestämt att de skulle användas på annat håll.

Halva styrkan, den som leddes av poliskommissarien Anders Jansson, hänvisades till Tjörns campingplats utanför Göteborg. Problem uppstod. Ett var att utan transportfordon blev poliserna låsta till campingplatsen. Anders Jansson lyckades få Polismyndigheten i Stockholm att stå för kostnaderna för ett antal hyrbilar.

Stockholmspolisernas utbildning och information

Poliserna från Stockholm anlände till Göteborg en dag senare än planerat. Det gjorde att de missade den mer övergripande informationen om kommenderingen som hölls av kommenderingschefen. En improviserad information ordnades. Stockholmspoliserna hade en mängd frågor. Stämningen var pressad och enligt Thomas Fasth berodde det bland annat på att det var göteborgare som kommen-

deringsledningen utsett till chefer. Thomas Fasth har uppgivit att han fick ”sådana okvädningsord” att han till slut avbröt diskussionen. Han tog kontakt med staben och förklarade att polisledningen fick lov att skicka hem en av cheferna från Stockholm om han inte ändrade attityd. Han diskuterade med staben om att också ordna bättre förutsättningar för Stockholmspoliserna.

Dagen därpå höll kommenderingschefen och stabschefen en specialföreläsning för Stockholmspoliserna. Stämningen vände och arbetsklimatet förbättrades.

Synpunkter på uppdraget vid Svenska Mässan

Stockholmspoliserna Anders Jansson och Anders Björneberg hade utgått från att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle göra en inventering av kvalifikationerna hos de poliser som anlände till Göteborg. Därefter borde, enligt dem, polismyndigheten ha fördelat uppdragen. Men så skedde inte.

Under torsdagen och de efterföljande dagarna då oroligheterna pågick ville Anders Jansson att han med sina poliser skulle avlösa trötta kolleger eller kolleger som saknade tillräcklig utrustning och utbildning för uppdraget. Men de skulle fortsätta med bevakningsuppgiften. Han har vidare berättat att hotbilden mot Svenska Mässan avtog under mötesdagarna.

Anders Jansson har funderat över varför kommenderingsledningen inte flyttade hans avdelning till de uppgifter han och hans poliser var tränade för. Han anser att kommenderingsledningen under kvällen och natten kunde ha gjort en omfallsplanering där man skulle använt de tränade poliserna i de utsatta uppdragen.

Kritiken kom även från Malmöpolisen. Lars-Åke Letorp ansåg att det var för många poliser som bevakade Mässan och skrev i sin erfarenhetsberättelse:

Vi som kom från Malmö var kompetenta och nästan alla var utbildade i gatustrid och ingripande mot folkmassa. Detta hade ledningen i Malmö meddelat staben i Göteborg. Men uppenbarligen visste ingen i Göteborg vilken utbildning respektive kollega hade när de togs ut för tjänstgöring. Vi var en slagkraftig, samtränad och erfaren avdelning som sattes på bevakningsuppdrag när outbildad personal ibland fick stå i frontlinjen.

Thomas Fasth har gett kommenderingschefen stöd för taktiken att bevaka Svenska Mässan med välutbildad och tränad polis. Huvud-

målet var att skydda EU-mötet på Mässan och då ”skall man ha de bästa poliserna där”.

Kommenderingschefen har också fått stöd av Hans Lippens. Han har påpekat att Stockholmspolisen hade organiserat sina polisstyrkor i samband med det extra toppmötet den 23–24 mars 2001 på ungefär samma sätt. Polismyndigheten i Västra Götaland tog intryck av Stockholmspolisens upplägg och bestämde att de skulle följa ungefär samma taktik i Göteborg.

Den största hotbilden var mot Svenska Mässan, enligt Hans Lippens, som därmed anser att det var självklart att Stockholms Delta-utbildade poliser skulle skydda Mässan. Han har sagt:

”Annars har man missuppfattat sin huvuduppgift från början. Den var att försvara Svenska Mässan mot alla angrepp. Hade de våldsamma demonstranterna kommit igenom på Avenyn hade vi haft Svenska Mässan helt öppen. Då hade Delta-poliserna fått jobba med det de skulle.”

Han har också påpekat att det är brukligt att när Göteborgspoliserna förstärker styrkorna i Stockholm får de uppdrag på fasta ställen. Ett viktigt skäl är att det är svårt att hitta i en annan stad än sin egen.

På fredagen blev situationen kritisk när en 19-årig demonstrant blev skjuten och poliser var allvarligt skadade. Det cirkulerade rykten om att poliser var skjutna. Då krävde en av Svenska Mässans skånska polisgrupper av Thomas Fasth att få undsätta sina kolleger som de uppfattade var hårt ansatta. De hävdade att de var utbildade för sådana uppgifter, ingripande mot folkmassa. Thomas Fasth har sagt att han inte hade en aning om att gruppen hade sådana kvalifikationer och ringde staben:

”Men staben ville inte ta dem i anspråk. Stabschefen nekade bara, rakt av.”

Polistaktik vid president Bushs besök

På ett möte i november 2000 med Utrikesdepartementets EUsekretariatet fick bland andra kommenderingschefen Håkan Jaldung och Säkerhetspolisens chef för livvakterna Kjell Vikström besked om att USA:s president George W. Bush skulle besöka Göteborg. Eftersom datum och lokalisering ännu ej var fastställt uppmanades de att starta planeringen med största möjliga diskretion.

Utrikesdepartementet hade också skissat på ett möjligt scenario för mötet som troligtvis skulle ske den 14 juni 2001, dagen före själva EU-mötet. Eventuellt skulle presidenten övernatta i Sverige

In i det sista var presidentens planer osäkra. Så sent som i mars 2001 kom nya besked till polismyndigheten som bland annat innebar att han inte skulle stanna över natt i Göteborg, vilket han till slut ändå gjorde.

Utrikesdepartementet och polismyndighetens förberedelser inför presidentens besök intensifierades under våren 2001. Utrikesdepartementet har i sin utvärdering konstaterat att fastställandet av presidentens besök kom sent och komplicerade slutplaneringen och då inte bara för polisen utan även för Regeringskansliet.

Polismyndighetens förberedelser

Polismyndighetens studiebesök i samband med toppmötet i Köln i juni 1999 gav en bild av säkerhetsarrangemangen kring USA:s president. Den gången var det president Clinton. Nu var det dags för hans efterträdare president Bush som vid besöket i Göteborg för första gången skulle träffa EU:s stats- och regeringschefer.

President Clinton hade ett följe på 700–800 personer. Hans eskort bestod av 30–35 bilar.

Polismyndigheten i Västra Götaland delade in specialenheterna i så kallade turlag ett och ett halvt år före EU-mötet. Turlagen fick till uppgift att kartlägga eskortvägar och anläggningar där delegaterna skulle vistas. Pärmar med kartor, skisser, observationsplatser för prickskyttar med mera upprättades och användes som underlag i detaljplaneringen. När Secret Service anlände fick de tillgång till materialet.

Divisionschefen Hans Lippens deltog i planeringen av president Bushs besök i Göteborg. De första representanterna från den amerikanska säkerhetspolisen, Secret Service, anlände till Göteborg sista veckan i maj 2001, enligt Hans Lippens. Han träffade dem i stort sett varje dag till en början. Från den 5 juni tätnade mötena och kunde uppgå till tre sammankomster per dag. De gick i detalj igenom varje steg presidenten skulle ta, var prickskyttar skulle placeras ut, hur många poliser som fanns till förfogande, hur ansvaret mellan polisen fördelades från plats till plats och om det taktiska upplägget. Secret Services intresse för hotbilden var stort och information lämnades om vad den svenska polisen visste om demonstrationer, om motståndet mot presidenten och om upp-

skattningen av antalet demonstranter som kunde tänkas genomföra aktioner mot presidenten.

Säkerheten kring presidentens besök

Hans Lippens hade efter diskussioner med den amerikanska säkerhetspolisen beslutat att spärra av gator och torg i närheten av Börsen där en middag för presidenten skulle hållas på torsdagskvällen. Bland annat skulle hela Nordstanstorget stängas. Det skulle kräva cirka 100 poliser för att klara arrangemangen kring Börsen. Gustav Adolfs torg och Östra Hamngatan skulle vara avstängda när eskorten med presidenten anlände till respektive lämnade Börsen.

Presidenten skulle bo på hotell SAS Radisson Scandinavia vid Drottningtorget, alltså utanför avspärrningen kring Svenska Mässan. Varje förflyttning utanför Mässan krävde stora polisresurser. Det gällde även presidentens boende på hotellet. Polismyndigheten stängde två våningsplan i angränsande fastigheter som vette mot hotellet.

Den amerikanska polisen hade krav på att demonstranter skulle hålla sig på 100 meters s.k. kastavstånd från presidenten. Den amerikanske säkerhetstjänsten hade mängder av detaljfrågor som rörde miljön där presidenten skulle vistas. Enligt Hans Lippens var de nöjda med den svenska polisens arrangemang.

”Framförallt när jag sa att jag kommer att ha en piketgrupp stand by dygnet runt vid hotellet.”

I avsnitt 6.3.2.3 under rubriken President Bushs besök ger vi en beskrivning av vad som förekom.

Den amerikanska polisens eventuella påverkan på svensk polis

Några demonstranter har framfört farhågor om att polismyndigheten genomförde polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet på torsdagen den 14 juni under påverkan från Secret Service. Skälet skulle vara att den amerikanska säkerhetspolisen inte ville att president Bush skulle störas av aktioner under besöket i Göteborg.

Det har även förekommit spekulationer bland demonstranter om att den amerikanska säkerhetspolisen har iscensatt händelser som utlöst till exempel åklagarens beslut om husrannsakan av Hvit-

feldtska gymnasiet och kommenderingsledningens beslut om polisinsatsen mot gymnasiet.

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har tillbakavisat påståendena om Secret Services inblandning i EU-kommenderingen.

Några diskussioner med Secret Service om demonstranternas boende fördes aldrig, enligt Hans Lippens. Han hade inte heller några samtal med den amerikanska polisen om att polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet skulle vara ett sätt att hålla demonstranterna borta från presidenten. Han har sagt att han inte ens med Håkan Jaldung fört ett sådant taktiskt resonemang.

Säkerhetspolisens kommenderingschef under EU-mötet, Margareta Linderoth, har berättat att hon inte diskuterat några sådana polisinsatser med den amerikanska säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens ansvarige för livvakterna under EU-kommenderingen, Kjell Vikström har lämnat samma försäkran. Han har även tillbakavisat spekulationer om att Håkan Jaldung skulle ha låtit sig påverkas av den amerikanska polisen:

”Han har varit oerhört tydlig med att dra gränserna. Övertydlig mot amerikanarna om vem som bestämmer i territoriet. Så jag vill påstå att Jaldung var hundra procentigt opåverkad av amerikanarnas Secret Service. Däremot var han inte opåverkad av att Bush skulle dit för det var hans ansvar!”

Länspolismästaren har sagt att polismyndigheten inte hade några problem med Secret Service inför president Bushs besök. Delegationer från USA besökte den svenska polisen och dessa möten var givande, enligt länspolismästaren. Hon har bestämt hävdat att varken Utrikesdepartementet, amerikanska ambassaden eller Secret Service tvingade Göteborgspolisen till någon ytterlighet som polismyndigheten inte ville utföra.

6.2.7. Åklagar- och domstolsväsendet samt kriminalvården

EU-mötet föregicks av ett antal planeringsmöten och kontakter mellan polis, åklagare, domstol och kriminalvård.

Åklagarväsendet integrerades i polismyndighetens planering genom att två åklagare följde polisens arbete inför EU-toppmötet fr.o.m. maj månad. De förstärkte den ordinarie jourhavande verksamheten genom att som jourhavande åklagare handlägga brottslighet som var relaterad till EU-toppmötet. Under mötesveckan arbetade åklagarna i polishuset tillsammans med polispersonal i kommenderingens spaningscentral.

Representanter från berörda domstolar och polismyndigheten träffades i början av mötesveckan. Polisen lämnade en allmän information om mötet och parterna diskuterade bl.a. behovet av säkerhetskontroll vid de domstolsförhandlingar som kunde antas följa. Tingsrätterna förstärkte häktningsberedskapen.

Kriminalvården förstärkte beredskapen för häktningsförhandlingar genom att öka antalet häktningslokaler i polishuset på Ernst Fontells Plats. Kriminalvården genomförde en omfattande utflyttning av häktade från Göteborg till provisoriska lokaler i polishus i Borås, Halmstad och Uddevalla i syfte att ha så många tomma platser som möjligt under mötesdagarna. Vidare utökades personalstyrkan före och under mötet.

6.2.8. Arrangörer av demonstrationer, möten och seminarier

Det fanns fyra stora arrangörer av demonstrationer, möten, seminarier och övriga manifestationer under EU-toppmötet i Göteborg. De var Nätverket Göteborg 2001, Göteborgsaktionen 2001, Attac och Fritt Forum.

Fritt Forum är en opolitisk organisation som arrangerade det fria ordets festival. Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001 samlade tillsammans cirka 110 organisationer. Några deltog i båda nätverken. Det gällde Emmaus Björkå, Miljöpartiet, Grön ungdom, Sveriges kommunistiska parti, Socialistiska partiet, Ung vänster och Vänsterpartiet.

Som vi tidigare nämnt hölls EU-toppmötet på Svenska Mässan som ligger i östra delarna av centrala Göteborg. I andra änden av staden blev Järntorget och dess närmaste omgivningar en samlingsplats för nätverken och dess organisationer. Nätverket Göteborg 2001 hade motkonferens med seminarier i Folkets hus vid Järntorget. Där ligger också Pusterviksteatern i vilken Syndikalisterna höll sin motkonferens. Göteborgsaktionen 2001 arrangerade sin motkonferens i olika lokaler, bl.a. i Hvitfeldtska gymnasiet i centrala Göteborg. Intill Järntorget går Rosenlundskanalen och längs den, vid Pustervikskajen, låg Fritt Forums festivalområde. På Lagerhuset i närheten inrättade Attac och Göteborgsaktionen 2001 kansli under toppmötet. I samma lokaler hade Indy media, eller IMC (Inter media center) en redaktion. Göteborgs universitets institution för freds- och utvecklingsforskning, Världshuset, ligger vid Pusterviksplatsen. Såväl under förberedelserna som under EU-

mötet höll bl.a. Göteborgsaktionen 2001 och Attac sina möten i Världshusets lokaler.

6.2.8.1 Nätverket Göteborg 2001

Folkrörelsen nej till EU inbjöd våren 2000 ett 30-tal EU-kritiska organisationer till ett antal möten för att planera aktiviteter inför EU-mötet i juni 2001. Samarbetet formerades i Nätverket Göteborg 2001 (i fortsättningen Nätverket Göteborg). Gemensamt för de deltagande organisationerna var den kritiska hållningen till EU och EMU.

Nätverket Göteborgs plattform

Vid ett möte den 7 juni 2000 antog Nätverket Göteborg 2001 en plattform med följande lydelse:

Nätverket Göteborg 2001 består av demokratiska, icke rasistiska organisationer och enskilda som är motståndare till svenskt medlemskap i EU och EMU. Syftet är att påvisa och tydliggöra den folkliga opinionen mot det odemokratiska och toppstyrda EU genom att planera, samordna och genomföra manifestationer och andra aktiviteter under EU:s regeringschefers toppmöte i Göteborg den 13–16 juni 2001.

Nätverket Göteborgs ekonomi

Nätverket Göteborg fick bidrag till verksamheten av Folkrörelsen nej till EU, Miljöpartiet, Emmaus Björkå, Sprängkullen, Socialistiska partiet och Vänsterpartiet. Därtill mottog Nätverket 75 000 kronor från regeringen, se avsnitt 6.2.1.1 under rubriken Förhandling om ekonomiskt stöd.

Nätverket Göteborgs akiviteter

Nätverket Göteborg bildade arbetsutskott som skulle förbereda olika aktiviteter som demonstration, seminarier, information, artistgala, lokal- och logibokningar och bilkaravan. En presstalesman, en ekonomiansvarig och en demonstrationsledning utsågs.

Nätverket Göteborg fick tillgång till Folkrörelsen nej till EU:s kansli i Folkets hus vid Järntorget i Göteborg. Därifrån sköttes planeringen av aktiviteterna och lokalerna blev också nätverkets samlingspunkt under EU-mötet.

Aktiviteterna koncentrerades till fredagen den 15 juni 2001. Då anordnades seminarier, en demonstration och en bilkaravan.

Seminarier fredagen den 15 juni 2001

Nätverket Göteborg planerade ett antal seminarier till fredagen den 15 juni 2001. De skulle handla om EMU, Schengen, Nicetraktatet, Militariseringen i EU och om framtiden där frågeställningen var: Vart är EU på väg? Deltagare i programpunkterna skulle bland annat vara Per Gahrton, Miljöpartiet, Jan Myrdal, Folket i Bild/ Kulturfront, Sören Wibe, Folkrörelsen nej till EU, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet och Jens-Peter Bonde, Folkebevaegelsen mod EU i Danmark.

Ett uttalande formulerades under seminarierna som Nätverket Göteborg riktade mot Europeiska rådet med krav om att respektera det irländska folkets nej till godkännande av Nicetraktatet. Uttalandet antogs senare på fredagen den 15 juni i samband med den EU-kritiska demonstrationen samma kväll. I uttalandet framfördes bland annat följande:

Vi upprörs över det förakt för demokratiska värden som EU:s utrikesministrar visat då de samfällt förklarat att förslaget till fördrag ska drivas igenom utan förändringar. En ändring av EU:s fördrag kräver enhällighet och godkännande av alla länder i enlighet med deras demokratiska system. Irlands väljare röstade nej till Nice-fördraget. Om demokratiska spelregler följs, så har därmed fördraget fallit.

Uttalandet överlämnades till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén lördagen den 16 juni 2001.

Bilkaravan fredagen den 15 juni 2001

I Nätverket Göteborgs regi skulle på fredagen den 15 juni 2001 en bilkaravan med ett teatersällskap åka runt i Göteborg och på olika platser uppföra ett antal scener med EU-tema. På grund av oroligheter i Göteborg den aktuella dagen ställdes några turer in.

Teatersällskapet hann dock spela upp sina scener på Dahlströms torg, i Majorna och på Hisingen.

Demonstration fredagen den 15 juni 2001

Nätverket Göteborgs stora satsning gällde demonstrationen mot EU på fredagen den 15 juni. Planeringen hade pågått i ett och ett halvt år. Demonstrationen delades in i sju teman, eller block, där de två huvudparollerna var:  Nej till EMU!  Sverige ut ur EU!

De övriga blocken demonstrerade under parollerna:  Nej till Schengensamarbetet  Nej till militariseringen  Norska EU-motståndare  Danska EU-motståndare  Fackligt block

Planeringen leddes av Jan Strömqvist. Totalt skulle 150 demonstrationsvakter delta för att övervaka ordningen i leden. De skulle vara synliga för envar klädda i iögonfallande västar. En vaktchef för varje avdelning, eller block, i demonstrationen skulle utses. De som skulle hålla kontakt med varandra och demonstrationsledningen via kommunikationsradio.

Demonstrationsledningen var, liksom polisen, orolig för att demonstrationen skulle störas. Nätverket Göteborg befarade provokationer från det svarta blocket. Reclaim the City planerade en gatufest kl. 20.00 på Avenyn. Samtidigt skulle nätverkets demonstration passera och det oroade demonstrationsledningen. En företrädare för det Socialistiska partiet som ingick i både Nätverket Göteborg och i Göteborgsaktionen hade kontakt med Reclaim the City och framförde den oro Nätverket kände för att fredagens demonstration skulle störas. Han fick beskedet att några oroligheter från Reclaim the City inte skulle förekomma vid demonstrationen.

Nätverket Göteborg hade noterat att på det andra nätverkets, Göteborgsaktionens, hemsida fanns en länk till AFA:s (Antifascistisk aktion) hemsida. Där uppmanade AFA till sabotage och våldsaktioner under toppmötet. AFA gav tips till eventuella ut-

ländska besökare hur de skulle undvika problem vid gränserna. AFA upplyste också på hemsidan om ”den rika tillgången på gatsten i Göteborg”.

Nätverket Göteborg tog bestämt avstånd från våld och skadegörelser under politiska manifestationer inför EU-mötet. De ville på grund av bl.a. AFA:s uppmaningar markera att ”demokrati och våld går inte ihop” och att ”våldet skadar den politiska manifestationen” samt att ”demokrati kräver respekt för lagen”.

Nätverket Göteborg ansökte formellt om tillstånd till demonstrationen genom Jan Strömqvist, KPML(r), hösten år 2000. Kontakter med polisen hade redan tagits i januari 2000 där KPML(r) muntligen framfört önskemål om en demonstration som skulle avslutas vid Korsvägen intill Svenska Mässan där EU-mötet skulle hållas. Polismyndigheten ville inte godkänna att demonstrationen gick till Korsvägen utan föreslog i stället ett avslutande möte på Götaplatsen. Det godkände demonstrationsledningen.

Framtagandet av affischer och annat informationsmaterial försvårades eftersom tillstånd till den och därmed uppgifter om plats och tidpunkter för demonstrationen blev klara sent. Två upplagor trycktes där den första saknade uppgifter om plats och tid. Det dröjde ända till den 10 april 2001 innan polisen gav tillstånd till demonstrationen.

Jan Strömqvist har beskrivit att i mars-april vände stämningen i kontakterna med polismyndigheten och Göteborgs stad. Nätverket Göteborg hade fram till dess vid flera tillfällen gjort påstötningar om att få svar på sin ansökan om demonstrationstillstånd. I början av april kallades demonstrationsledningen till polismyndighetens kommenderingschef Håkan Jaldung för utfrågning. Nätverket Göteborgs representanter beskrev hur de hade planerat demonstrationen. Mötet avslutades med att Håkan Jaldung gav tillstånd till demonstrationen fredagen den 15 juni 2001. Därefter kunde Nätverket Göteborg på affischer och flygblad sprida information om plats och tid samt om att ingen maskering tilläts.

Samtalen med polisens kontaktgrupp ledde fram till en överenskommelse som innebar att enbart de sex kontaktpoliserna skulle övervaka och synas i anslutning till demonstrationen. De skulle vara klädda i västar med uppgift om att de var poliser. Inga uniformerade poliser skulle delta (se avsnittet om kontaktgruppen).

Demonstrationen genomfördes som planerat fredagen den 15 juni 2001. Demonstranterna samlades kl. 18.00 på Järntorget och på en scen framför Folkets hus pågick underhållning och talare framträdde. Kl. 19.30 startade demonstrationståget och gick till

Götaplatsen. Där hölls det avslutande mötet som pågick mellan kl. 20.30 och 22.00. Nätverket Göteborg uppskattade antalet demonstranter till 16 000 och vid Götaplatsen uppgick folksamlingen till 20 000 personer. Det var fler än vad Nätverket Göteborg hade räknat med. Det hade haft förhoppningar på som bäst 10 000 deltagare. Nätverket Göteborg har hävdat att det var den i Sverige dittills största demonstrationen mot EU. En resolution antogs.

Under det avslutade mötet pågick oroligheter på Vasaplatsen, ett par kvarter från Götaplatsen. Från talarstolen bad arrangörerna att demonstranterna inte skulle gå mot Vasagatan.

Maskering tilläts inte i demonstrationen fredagen den 15 juni

För att minska riskerna för oroligheter beslöt Nätverket Göteborg att förbjuda maskerade demonstranter och rasistiska organisationer att delta i den planerade demonstrationen fredagen den 15 juni. Detta skulle framgå av affischer och flygblad.

Diskussionen om maskering förekom redan på ett möte i Stockholm i oktober 2000 då Göteborgsaktionen bildades. Ingela Mårtensson, Nätverket Göteborg, deltog i mötet för att se om det trots allt skulle gå att samlas i ett enda nätverk. Hon har berättat att åsikter om maskering ventilerades vid detta tillfälle. Ingela Mårtensson hade samma synpunkt som en dansk kvinna uttryckte på mötet:

”Om man inte vågar gå utan mask då är det bättre att man stannar hemma!”

Ingela Mårtensson har sagt att hon inte såg någon möjlighet att bilda ett enda nätverk bl.a. på grund av vad som kom fram i diskussionen om maskering.

Vi lämnar en beskrivning av demonstrationen också i avsnitt 6.3.3.5 under rubriken Nätverket Göteborg 2001:s demonstrationer.

Seminarium och artistgala lördagen den 16 juni 2001

På lördagen den 16 juni 2001 arrangerade Nätverket Göteborg ytterligare ett seminarium där deltagarna ville ge ett socialistiskt perspektiv på kampen mot EU.

Nätverkets Göteborgs EU-arrangemang avslutades på lördag kväll med en artistgala där bland annat sångaren och musikern Mikael Wiehe uppträdde på Folkets hus. Föreställningen blev en

timme försenad på grund av att polisen spärrat av Järntorget. Flera personer kom aldrig fram till artistgalan på grund av polisens avspärrning.

Nätverket Göteborgs synpunkter på EU-mötet

Nätverket Göteborg ger i sin utvärdering sin syn på formerna kring EU-mötet i Göteborg. Bevakningen av Svenska Mässan där EUdelegaterna och EU:s stats- och regeringschefer höll sitt möte ”manifesterade den klyfta som finns mellan EU-etablissemanget och medborgarna”. Av rapporten framgår att situationen ”bidrog säkert till den frustration som många ungdomar känner inför beslutsfattare och som mynnade ut i kravaller under toppmötet”.

Ingela Mårtensson har sagt att politikerna provocerar människor när de träffas på möten bakom omfattande avspärrningar. Det ger intryck av att de sitter i en bunker, avskärmade från folket. Hon har också påpekat att samtidigt måste arrangörer av demonstrationer och manifestationer ta avstånd från grupper som använder våld och skadegörelser. Annars fortsätter tendensen att politiska ledare träffas avskärmade från allmänheten.

Nätverket Göteborg har också i sin utvärdering kommenterat händelserna vid Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna och skottlossningen vid Vasaparken då en demonstrant fick livshotande skador. Dessa händelser har, enligt nätverket ”med rätta upprört många svenskar”.

Nätverket Göteborgs synpunkter på mediernas rapportering

Nätverket Göteborg uttrycker i sin utvärdering besvikelse över att massmedierna nästan uteslutande rapporterade om våld och skadegörelser. Det förekom nästan ingen rapportering av demonstrationen fredagen den 15 juni 2001, enligt nätverket. Dessutom har Nätverket Göteborg påpekat fel i medierapporteringen. Sammanfattningsvis skriver nätverket i utvärderingen:

Nätverket har inte lyckats få ut tillräcklig information om vårt budskap. Inte heller om att vi faktiskt inte tillät maskering och att vi lyckades manifestera den största demonstrationen mot EU någonsin. Det kan bero på vår egen oförmåga men framför allt på att vårt politiska ställningstagande inte är accepterat inom etablissemanget inklusive media.

Deltagande organisationer i Nätverket Göteborg

Några organisationer i Nätverket Göteborg 2001 var inte nöjda med plattformen. Syndikalisterna (SAC) Göteborg, Miljöförbundet Jordens Vänner och Västsvenska Fältbiologerna lämnade nätverket. I stället deltog de i bildandet av Göteborgsaktionen 2001 (se avsnitt 6.2.8.3).

De organisationer som ingick i Nätverket Göteborg var :

Centernej till EU Folkrörelsen nej till EU Kommunistiska partiet Marxist-leninisterna (KPML(r)) Miljöpartiet Proletären FF Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU) Socialdemokratiska EU-kritiker Socialistiska partiet Vänsterpartiet Emmaus Björkå Enhetsinitiativet Folket i bild/Kulturfront Folkkampanjen Sverige ut ur EU Grön ungdom Hamnarbetarförbundet avdelning 4 Ickevåldsnätverket SSU-klubbar Svenska fredskommittén Svenska kvinnors vänsterförbund Sveriges kommunistiska parti Sveriges småbrukare Transportarbetarförbundet avdelning 3 Unga mot EU Ung vänster Nei till EU, Norge Folkebevaegelsen mod EU, Danmark Junibevaegelsen, Danmark

Ordförande för KPML(r) i Göteborg är Jan Strömqvist. Han har beskrivit varför Nätverket Göteborg 2001 inte kunde samla alla organisationer. Ett skäl var att syndikalisterna inte ville ställa upp på kravet ”Sverige ut ur EU”. Jan Strömqvist har sagt:

”Vi är för nationell självständighet, men den försvinner med EU. Detta synsätt kan inte syndikalisterna ställa upp på för de är emot varje form av statsapparat.”

6.2.8.2 Nätverket Bush Not Welcome

Presidenten George W. Bushs besök ledde till att demonstranter lockades till Göteborg för att visa sitt missnöje med USA:s politik. Nätverket Bush Not Welcome bildades med syfte att planera för en demonstration torsdagen den 14 juni 2001, det vill säga samma dag som presidenten skulle besöka Göteborg. Demonstranterna skulle samlas kl. 17.30 i Nya allén vid Stora teatern. Bakom Nätverket Bush Not Welcome stod bl.a. Attac, KPML(r), Rättvisepartiet socialisterna och Göteborgsaktionen 2001. Något maskeringsförbud gällde inte i denna demonstration. Flera demonstranter gick maskerade.

Vi lämnar en beskrivning av demonstrationen i avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Demonstrationen Bush Not Welcome.

6.2.8.3 Göteborgsaktionen 2001

Göteborgsaktionen 2001(i fortsättningen Göteborgsaktionen) var ett samarbete mellan ett 80-tal organisationer, flera av dem från de nordiska länderna, men även från länder som Storbritannien, Grekland, Ryssland, Ukraina och Rumänien. Syftet var att försöka ena den EU- och globaliseringskritiska rörelsens aktioner inför EU-mötet i Göteborg år 2001. Tillsammans skulle organisationerna i demonstrationer och andra aktiviteter framföra krav till EU:s stats- och regeringschefer.

Miljöförbundet Jordens Vänner tog tillsammans med Nordisk folkriksdag initiativ till Göteborgsaktionen. De ville bilda ett nätverk där ännu fler organisationer skulle kunna ingå än vad som var möjligt i Nätverket Göteborg. Jonas Jonlund, Miljöförbundet Jordens Vänner, har berättat att de tre organisationerna Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Syndikalisterna SAC inte kunde ställa upp på den ”nationalistiska linjen gentemot EU” som KPML(r) och Folkrörelsen nej till EU företrädde i Nätverket Göteborg.

De tre organisationerna ville också få ett nätverk som kunde samla så många som möjligt däribland organisationer som var

kritiska mot EU utan att de behövde ställa upp på kravet om ett svenskt utträde. Ett möte anordnades i oktober 2000 i Solidaritetsrörelsens hus på Södermalm i Stockholm. Representanter för cirka 45–50 organisationer deltog i mötet. Även personer från Danmark och Norge deltog.

Vi redogör i stora drag för Göteborgsaktionens planering och förberedelser. Uppgifterna är i huvudsak hämtade från nätverkets rapport Göteborgsaktionen 2001 för ett annorlunda Europa och motkonferensen om miljö, arbete, fred, Schengen och internationell solidaritet, daterad våren 2002. Vi redogör även för några av de organisationer som ingick i Göteborgsaktionen.

Göteborgsaktionens plattform

Göteborgsaktionens plattform fastslogs den 8 oktober 2000. Huvudparollen var För ett annorlunda Europa. De fyra huvudkraven var:  Nej till militariseringen av EU  Nej till rasism och fästning Europa  Nej till grundlagsstiftning av den nyliberala politiken i EMU  Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara

I plattformen enades organisationerna i Göteborgsaktionen om följande:

Vi önskar en folklig mobilisering för alternativ till dagens utveckling. Det behövs i en värld med växande klyftor inom och mellan länder och ökad miljöförstöring. Tillväxtmål på storföretagens villkor tillåts vara viktigare än sociala och miljömässiga värden. Vi vill ha demokrati, jämlikhet, god miljö och solidaritet. Vi motsätter oss att ekonomisk globalisering och EU hotar dessa värden. Vi protesterar mot EU som är odemokratiskt och vi säger nej till grundlagsfästningen av den nyliberala politiken i EMU. Vi arbetar mot att offentlig sektor och miljö görs till handelsvara. Vi är emot militarisering av EU, rasism och utveckling av fästning Europa. Folkrörelser i alla Europas länder måste sluta sig samman i solidariskt samarbete med folkrörelser i andra delar av världen. Därför har nordiska folkrörelser bildat Göteborgsaktionen 2001. Detta för att organisera folkliga ickevåldsaktiviteter i samband med Sveriges ordförandeskap och EU toppmötet i Göteborg 14–16 juni och inbjuda till internationellt samarbete. Syftet är att koordinera aktiviteter och gemensamma demonstrationer där olika grupper kan framföra sina krav.

Jonas Jonlund har berättat att det var svårt att enas om plattformen. Den blev en kompromiss.

Överenskommelse om ickevåld

Göteborgsaktionen har i sin utvärdering gett följande förklaring hur de ser på ickevåld:

Idéer och praxis om hur man kan eller bör göra motstånd mot förtryck och organisera politiska protestaktioner utan att använda fysiskt våld. Ickevåld är både en ideologisk strömning och en praktisk tradition med många olika förgreningar där det ofta pågår intensiva diskussioner om vad som är den rätta metoden eller visionen

.

Göteborgsaktionens aktioner, demonstrationer och möten skulle genomföras genom ”ickevåldsaktiviteter”, vilket framgick av plattformen. Våld och skadegörelse accepterades inte och ställningstagandet gällde alla Göteborgsaktionens arrangemang.

En grupp ville att Göteborgsaktionen skulle ta på sig ett mer omfattande ansvar och se till att våld och skadegörelse inte förekom i Göteborg under de här dagarna. Jonas Jonlund var en av dem som ansåg att ett sådant ansvarstagande var orealistiskt och påpekade att det var polisens uppgift att hålla ordning i staden.

Jonas Jonlund har efter händelserna i Göteborg funderat över om Göteborgsaktionen ändå borde ha haft demonstrationsvakter som hade vandrat runt i Göteborg. De hade kunnat bli en första kontakt vid uppblossande oroshärdar. Demonstrationsvakterna skulle ha bättre förutsättningar än polisen, enligt Jonas Jonlund, att få aktivisterna att låta bli att ta till våld och skadegörelse. Han anser att polisen uppfattas som provocerande i sådana situationer och risken är att den förvärrar i stället för att lugna ner situationen.

Diskussioner om våld och ickevåld

Göteborgsaktionen ville, till skillnad från Nätverket Göteborg, ha kontakt och föra dialog med de autonoma grupperna. Företrädarna för Göteborgsaktionen ville inte utesluta dem utan i stället se till att de ställde upp på ickevåldsaktioner. Jonas Jonlund har förklarat:

”Vi skulle få dem att förstå att det här med våld inte är rätt sätt att föra kampen. Där lyckades vi till stor del för vi hade med AFA, Ya Basta och Globalisering underifrån.”

Jonas Jonlund har berättat att dialog fördes kontinuerligt med dessa organisationer inom Göteborgsaktionen. Han har vidare påpekat att ickevåld var inskrivet i stadgarna och alla som var med i nätverket skrev under på det, även AFA.

Diskussionen inom Göteborgsaktionen om vad som skulle betraktas som våld och ickevåldsaktiviteter var stundtals livlig. Annika Tigerryd, Göteborgsaktionen, har sagt att det finns personer som ”använder sig av kravallen som politiskt verktyg” och andra som tycker att ”det är skönt för att de är så frustrerade, ytterligare några för att de tycker att det är kul”.

Hon har hänvisat till Göteborgsaktionens plattform om ickevåld. Samtidigt har hon sagt att det är svårt att vara motståndare till allt våld. Det finns situationer där ”man skall ha rätt att försvara sig”. Hon har angett som exempel händelserna på Kungsportsavenyn där hon anser att polisen provocerade fram våldet. Hon menar att det inte var något planerat våld i samband därmed. Liknande resonemang har företrädare för AFA framfört. De AFA-sympatisörer som vi intervjuat menar dessutom att ingen skall ha synpunkter på andra gruppers metoder i protestaktioner (se det följande avsnittet om Antifascistisk Aktion).

Andra, däribland Elisabet Ahlin och Johan Jaatinen (båda från Göteborgs icke-våldsnätverk), har en annan uppfattning. De anser att man skall lägga sig i. De anser att politiska aktioner inte skall utföras med våldsinslag och att man skall bekämpa våld.

Göteborgsaktionens synpunkter på våldet under EU-mötet

Göteborgsaktionen har i sin utvärdering av EU-mötet uppgett följande beträffande våldet under mötesveckan:

Trots den stora uppslutningen i massiva demonstrationer, protester och möten kom ändå bilden av händelserna i Göteborg att präglas av kravaller och massmedias ensidiga fokusering på dessa. Göteborgsaktionen 2001 har tagit avstånd från allt våld, både det som utövades av polisen och ett fåtal demonstranter. Detta förekom inte under någon av de stora manifestationer som vi arrangerade. I och med polisens insatser exempelvis vid Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet har mängder av fredliga demonstranter berövats sina demokratiska rättigheter, kränkts och utsatts för övergrepp. Massmedia och politiker har alltför länge undvikit att granska polisledningens ansvar för att skapa eller trappa upp situationer som bidrog till att kravaller utlöstes.

Vandaliseringen av Avenyn genomfördes av en mycket liten minoritet av aktivister. Den drabbade oskyldiga människor, visar en märklig blindhet för allmänhetens åsikter och skadar även möjligheten att bygga en starkare EU- och globaliseringskritisk rörelse.

Göteborgsaktionen tillåter maskering

Göteborgsaktionen tillät maskering men rekommenderade demonstranter att vara omaskerade.

Argumentet mot förbud var att demonstranter kan bli registrerade och förföljda av nazister. Det gällde framförallt AFA som genom åren varit i konfrontation med den nazistiska rörelsen. På den nazistiska Vit makts nättidning har en lista på AFA-sympatisörer och andra ur den autonoma rörelsen publicerats med fotografi och med hemort angiven.

Demonstranter fruktade även åsiktsregistrering av Säkerhetspolisen.

Ett annat skäl var att eftersom lagen inte förbjuder maskering ville inte heller Göteborgsaktionen göra det.

Ett ytterligare skäl var att man inte ville isolera de autonoma grupperingarna. Oron var stor över att de annars skulle hitta på våldsamma aktioner på egen hand. Det innebar att Göteborgsaktionen inte uteslöt det svarta blocket i demonstrationerna (se i det följande avsnitt 6.2.8.4 Det svarta blocket).

Annika Tigerryd, Göteborgsaktionen, har sagt att det spelar inte någon roll om demonstranter är maskerade, bara de håller sig till reglerna i plattformen, dvs. ickevåld.

Hon har också påpekat att det finns en nackdel med maskering; det kan dölja sig provokatörer bakom maskerna. Detta är inte skäl nog för ett förbud, enligt Annika Tigerryd. Det finns nämligen demonstranter som har en hotbild mot sig, som vet att de kan råka illa ut om personer får reda på att de deltar i en viss typ av demonstration. Hon tänker på antirasistiska demonstranter som har blivit utsatta för nazister.

Göteborgsaktionens ekonomi

Göteborgsaktionen ansökte hos regeringen om bidrag till en motkonferens och i anslutning därtill ”kritiskt granskande informationsaktiviteter”. Begäran avslogs (se avsnitt 6.2.1.1 under rubriken

Förhandling om ekonomiskt stöd).

De ekonomiska resurserna var små, enligt Göteborgsaktionen. Arbetsinsatser gjordes på ideell väg. Beslutet om att Göteborgsaktionen skulle få 75 000 kronor fattade Regeringskansliet samma vecka som EU-mötet skulle äga rum. Ett par veckor före mötet fick också Göteborgsaktionen av Göteborgs stad disponera en lokal, Lagerhuset. Där kunde nätverket inrätta ett kansli under EUmötet.

Göteborgsaktionens aktiviteter

Göteborgsaktionens arbete utfördes i arbetsgrupper med ansvar för områden som program, logi och lokaler, ekonomi, gränskontroll och demonstrationsrättigheter, poliskontakter och presskontakter. Därtill fanns en samordningsgrupp med representanter för de olika arbetsgrupperna och en demonstrationskommitté. Av organisationens utvärdering daterad våren 2002 framgår att Miljöförbundet Jordens Vänner och Syndikalisterna (SAC) var ”mycket aktiva” i samordningsgruppens arbete. Under själva EU-veckan deltog också Socialistiska partiet i det övergripande arbetet med demonstrationen som skulle hållas lördagen den 16 juni 2001.

Dialog och presscenter

Göteborgsaktionen har i sin utvärdering skrivit att den tog fasta på statsminister Göran Perssons uttalanden i pressen om att han ville föra en dialog med motdemonstranterna. Utifrån denna viljeyttring bestämde Nätverket tillsammans med Attac att det skulle arbeta för att åstadkomma en dialog med regeringen (se avsnitt 6.2.9 om

Dialog).

Göteborgsaktionen framförde till Statsrådsberedningen även önskemål om att regeringen skulle genomföra ett öppnare EUmöte än vad som dittills varit aktuellt i Europa. Den krävde därför att de demonstrerande organisationerna skulle få upprätta ett mindre presscenter inne på Svenska Mässan. Begäran avslogs.

Motkonferens den 13–17 juni 2001

Göteborgsaktionen planerade en motkonferens under fem dagar, den 13–17 juni 2001. Programmet lades ut på eftermiddagar och kvällar och skulle knyta an till Göteborgsaktionens huvudparoller.

Tre seminarier skulle hållas på Fritt Forums festivalområde vid Pustervikskajen, fyra på Hvitfeldtska gymnasiet och ett på Handelshögskolan. Förutom de ovan nämnda programpunkterna skulle ytterligare ett par seminarier genomföras på skolan där organisationer som ingick i Göteborgsaktionen var egna arrangörer, t.ex. det autonoma nätverket Motkraft.

De åtta programmen i motkonferens behandlade följande ämnen: makten över resurserna, fackliga och sociala frågor, EU och globaliseringen av militarismen, Schengen och demokratiska rättigheter, internationell solidaritet, utmana storföretagen, EU- och globaliseringskritiskt samarbete samt USA, EU och den nya världsordningen.

Polisens husrannsakan av Hvitfeldtska gymnasiet ledde till att två programpunkter som skulle hållas på skolan inte kunde genomföras. De övriga flyttades till annan lokal däribland Schillerska gymnasiet där polisen på lördagskvällen genomförde husrannsakan. Det innebar att söndagens program återigen fick flyttas. Det ingick som extra insatt programpunkt på Attac:s internationella möte.

Husrannsakan skapade också praktiska problem för Göteborgsaktionen. Informationscentralen, sjukstugan, bespisningen och logi för närmare 1 000 personer upphörde att fungera, enligt beskrivningen i Göteborgsaktionens utvärdering. På fredagseftermiddagen handlade motkonferensen om EU och globaliseringen av militarismen. Medarrangör var Kvinnor för fred. Ett uttalande antogs av mötesdeltagarna.

Möte på Götaplatsen fredagen den 15 juni 2001

Ett protestmöte planerades av Göteborgaktionen på Götaplatsen på fredagsmorgonen den 15 juni 2001. Mötet skulle handla om militariseringen och miljön där flera talare från olika organisationer anslutna till Göteborgsaktionen skulle uppträda. Upplägget av mötet föregicks av diskussioner inom Göteborgsaktionen och Attac. Oro fanns för vad den efterföljande programpunkten skulle leda till. Rättvisepartiet Socialisterna planerade en symbolisk antikapitalistmarsch som skulle gå nerför Berzeliigatan mot Svenska Mässan, men skulle göra halt vid polisens avspärrningar vid Södra vägen. Såväl polisen som flera demonstrantorganisationer var oroliga för vad som skulle kunna hända efter mötet på.

Tord Björk, Miljöförbundet jordens vänner och en av företrädarna för Göteborgsaktionen, har berättat att han helst ville kon-

centrera insatserna till lördagens demonstration. Samtidigt ville han inte ”lämna fältet fritt” för andra demonstrationer på fredagen, dagen då EU-mötet inleddes. Han var orolig för att om inte Göteborgsaktionen var delaktig redan på fredagen skulle det finnas risk finnas för att man tappade kontroll över lördagens händelser.

Vi lämnar en beskrivning av mötet i avsnitt 6.3.3. Attac var kritisk till Antikapitalistmarschen. Organisationen befarade att marschen skulle leda till konfrontation med polisen. Attac avstod från att delta med någon talare vid mötet på Götaplatsen (se vidare avsnitt 6.2.8.4 om Attac).

Demonstration lördagen den 16 juni 2001

Syndikalisterna som ingick i Göteborgsaktionen ansökte i maj 2000 hos Polismyndigheten i Västra Götaland om demonstrationstillstånd för lördagen den 16 juni 2001. Kontakter med polisen om demonstrationstillståndet pågick från februari 2001. Göteborgsaktionen hade önskemål om att demonstrationen skulle avslutas på Heden. Polismyndigheten ville att demonstrationen skulle gå till Götaplatsen. De enades om att den skulle starta på Linnéplatsen och gå till Götaplatsen. Händelserna under torsdagen och fredagen gjorde att polismyndigheten, Göteborgsaktionen och Attac enades om att ändra demonstrationsväg. Demonstrationen kom att gå Linnégatan, Järntorget, Södra Allégatan, Sprängkullsgatan, Linnéplatsen och Slottsskogen där demonstrationen avslutades med ett möte.

Malmöhändelserna 22–23 april 2001 och polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni gjorde att demonstrationsledningen inte litade på polismyndigheten. Man hade fått försäkringar om att polisen inte tänkte göra några inbrytningar i demonstrationståget i syfte att göra massingripande mot t.ex. det svarta blocket.

Göteborgsaktionen har uppskattat att cirka 20 000 människor demonstrerade på lördagen i marschen För ett annorlunda Europa.

Vi lämnar en beskrivning av demonstrationen i avsnitt 6.3.4.5.

Logi och andra praktiska förberedelser

Göteborgsaktionen förde även samtal med Göteborgs stad om att få disponera skolor i Göteborg för anländande demonstranter (se avsnitt 6.2.3.2 under rubriken Demonstranternas boende).

Synpunkter på Göteborgsaktionen

Flera vi har intervjuat har vittnat om att Göteborgsaktionens möten ofta var långa och många gånger blev diskussionerna omständliga. Tord Björk har sagt att i och med att det var ett nätverk med 80 organisationer som hade olika viljor så tog t.ex. diskussionerna om formalia tid. Anders Svensson har skrivit i sin utvärdering:

Göteborgsaktionens möten har kännetecknats av långa och omfattande diskussioner, delvis positiva om linjer, taktik och strategi, delvis negativa och tjafsiga. Göteborgsaktionen har känts betydligt mer politiskt levande än Nätverket. En problempunkt var hela tiden det planerade protestmötet fredag morgon på Heden som senare flyttades till Götaplatsen.

Elisabet Ahlin har berättat att inom de deltagande organisationerna i Göteborgsaktionen gick åsikterna isär om maskering, ickevåld och vilka aktioner som skulle genomföras. Hon har förklarat att vissa av organisationer, t.ex. de anarkistiska, arbetar med direkt aktion. De är vana med att genast påbörja ett projekt. Andra som satsar mer på representativa organisationsformer processar och det tar tid innan verksamheten kommer igång. Denna skillnad blev tydlig under Göteborgsaktionens möten.

Organisationer anslutna till Göteborgsaktionen

Till Göteborgsaktionen anslöt 80 organisationer. De var:

Alternativ till EU, Finland Anitfascistisk Aktion, Sverige Attac, Norge BUPL (børnepaedegoger), Köpenhamn Centernej mot EU, Sverige Demokratisk Fornyelse, Danmark Demokratiskt Alternativ, Norge Den resande skolan, Sverige DKP-ml, Danmark Ekosofgruppen Meias, Göteborg Elevkampanjen, Sverige Emmaus-Björkå Enhedslisten Danmark EU-kritisk ungdom, Finland

Euromarches European Assembly of the Unempolyed Faelles kurs, Danmark Folkbevaegelsen mod EU, Danmark Folkbevaegelsen mot EU:s ungdom, Danmark Forum unga Marxister, Göteborg Framtiden i våra händer, Sverige Fältbiologerna, Sverige Förbundet Sveriges småbrukare Gartnernes fagforening, Köpenhamn Gatans parlament Globalisering underifrån, Göteborg Grön ungdom, Sverige Göteborgs Afrikagrupper Göteborgs ickevåldsnätverk Göteborgs länsstyrelse av SAC Independent Environmental Safety Services, Ukraina Internasjonale Sosialister, Norge Internasjonale Sosialister, Danmark Iranska folkets Fedaian organisation (majoriteten), Sverige Iranske venstreaktivister, Norge Irans Tudeh party, Sverige Isoleringsarbejdernes fagforening, Köpenhamn Jernbanearbejdernes fagforening, Köpenhamn Jord & Betonarbejdernes fagforening, Köpenhamn Junibevaegelsen, Danmark Kipinäkollektivet, Finland Kommunsitisk parti i Danmark Kvinnor för fred, Finland Lager og Handel, Köpenhamn LFS (socialpaedagoger), Köpenhamn Maan Ystävät, Friends of the Earth, Finland Malernes fagforening, Köpenhamn Mediterranean SOS Network, Grekland Miljöförbundet Jordens Vänner, Sverige Miljöpartiet de gröna, Sverige Murerarbejdsmaendenes fagforening, Köpenhamn Murernes fagforening, Köpenhamn Natur og Ungdom, Norge Nätverket ingen människa är illegal, Sverige Nätverket mot rasism, Sverige Rainbow Keepers, Ryssland

Rød Ungdom, Danmark Rättviseakademin, Sverige Rättvisepartiet Socialisterna, Sverige SAC, Syndikalisterna, Sverige Seko-post, klubb Södermalm Sosialistiliitto, Finland Socialist Worker´s Party, Storbritannien Stilladsarbejdernes klub, Köpenhamn Stockholms LS av SAC Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund Svenska Fredskommittén Svenska föreningen för nordisk Folkriksdag Svenska kvinnors vänsterförbund Sveriges kommunistiska parti Sveriges kommunistiska ungdomsförbund Tagpaparbejdernes fagforening, Köpenhamn Team, Transeuropean Anti-Maastricht Alliance Tiinerii Prieteni ai Naturii, Rumänien Ung vänster, Sverige Vastavata, Finland Women towards a different Europe Women´s Alternative to EU, Finland Vänsterpartiet, Sverige Ya Basta, Helsinki

Antifascistisk aktion (AFA)

Antifascistisk aktion (AFA) är ett nätverk som ingick i Göteborgsaktionen. I demonstrationerna deltog AFA i det svarta blocket.

AFA bildades i september 1993 av ett tjugotal olika antifascistiska grupper som hade samlats på Bona folkhögskola. Ungefär samtidigt bildades motsvarande nätverk i Danmark och Norge.

AFA har inte något medlemsregister och saknar styrelse. Deltagarna ansluter sig via vänner, eller också tar man själv kontakt med organisationen. AFA har ett par hundra aktiva personer i Sverige och finns på cirka 15 platser. Den största gruppen är etablerad i Stockholm. Före toppmötet hade AFA cirka tio aktiva personer i Göteborg. Efter EU-mötet dömdes några till fängelse och ytterligare några har hållit en låg profil. Kvar är tre-fyra personer som träffats vid ett fåtal tillfällen sedan juni 2001. Säkerhetspolisen har uppskattat att cirka 1 000 personer är aktiva i

den autonoma rörelsen. AFA är den mest kända organisationen som fått stor uppmärksamhet genom åren för sin antifascistiska kamp. Eftersom det inte finns något medlemsregister är det omöjligt att fastställa om rörelsen växer eller minskar.

AFA:s plattform

AFA:s plattform innehåller följande punkter:  AFA är den militanta delen av det antirasistiska och anti-

fascistiska motståndet i Sverige.  AFA är en organisation som har som målsättning att krossa alla

former av fascistisk aktivitet. AFA anser att fascismen måste bekämpas både ideologiskt och fysiskt.  AFA:s grundprinciper är: ingen plattform åt fascismen – inga

demonstrationer, inga möten, ingen tidningsförsäljning, inga fascistiska konserter, inga fascistiska bokhandlare etc.  AFA arbetar med utomparlamentariska metoder. Det innebär

allt från opinionsbildade arbete, föredrag, teater, skolarbete, affischering, egna demonstrationer till att fysiskt konfrontera fascisterna när de visar sig på gator.  AFA är en gräsrotsorganisation. AFA är organiserade i ett

landsomfattande närverk av lokala grupper som samarbetar när och där det behövs. AFA har ingen styrelse, ordförande eller liknande. I stället satsar AFA på att bygga upp en så platt och direktdemokratisk organisation som möjligt.  AFA är en del av en internationell antifascistisk rörelse.  AFA har en frihetlig socialistisk grundsyn och ser sig som en

del av en bredare militant utomparlamentarisk vänsterrörelse. AFA:s kamp leder oundvikligen i konfrontation med rasism, sexism, kapitalism och homofobi.

AFA betraktar sig som en vänsterrörelse men arbetar som en antifascistisk opposition för att undvika att bli en del av etablissemanget. Två aktiva inom AFA har t.ex. förklarat hur de ser på KPML(r) och andra liknande kommunistiska organisationer. De anser att de är ”ett gubbvälde” där män håller brandtal. Det är hierarkiska organisationer med en liten elit som styr folket auktoritärt. AFA har inget formellt ledarskap. Det finns inte någon grupp

som strävar efter makt över de andra utan alla skall vara med och bestämma.

Ingen massaktion

AFA:s aktioner är inte för den stora massan. Det finns inte någon ledare som mobiliserar andra för sina egna idéer. Vill man förändra så bidrar var och en med idéer. Man arbetar i små grupper och deltar i planeringen och genomförandet av aktionen.

AFA Sverige har ett internationellt kontaktnät med likasinnade i andra länder. AFA-sympatisörer är ofta med i flera olika nätverk. De är med i flera organisationer som Globalisering underifrån och de Vita overallerna på en och samma gång. De går också i och ur olika nätverk, ofta beroende på vilken aktion man vill satsa på.

Det är också betydelsefullt att ställa upp för varandra under t.ex. händelser som EU-toppmetet i Göteborg. När flera utländska besökare under toppmötet i Göteborg blev av med sin sovplats i samband med polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet var det naturligt att erbjuda sängplats.

Synen på maskering

AFA vars verksamhet handlar om att bekämpa rasism anser att maskering i samband med aktioner skall vara tillåtet. De anledningar de anger är att AFA misstänker :  att såväl den öppna polisen som Säkerhetspolisen filmar och

fotograferar aktionerna,  att polisen sprider bilderna på demonstranterna till andra länder

och därmed riskerar svenska demonstranter att bli stoppade vid gränserna när de t.ex. vill delta i demonstrationer ute i Europa,  att polisen sparar och använder filmerna/bilderna i rättegångar,  att polisen för ett åsiktsregister,  att nazister och andra främlingsfientliga organisationer foto-

graferar och filmar demonstranter, varför oro finns för att dessa grupper skall utsätta AFA-medlemmar för hot och våld,  att utländska organisationer skall hota flyktingar som kommit

till Sverige och deltar i demonstrationer.

En aktiv inom AFA ger ett exempel som hon själv varit med om. Hon deltog 1996 i en sittdemonstration mot en pornografisk butik. I en av rättegångarna efter Göteborgshändelserna visades bilder från demonstrationen.

Två inom AFA som vi har intervjuat har påpekat att i det svarta blocket i demonstrationerna under lördagen den 16 juni 2001 var cirka hälften omaskerade.

Synen på våld

Flera inom AFA anser att det är situationen som avgör vad som kan betraktas som våld. Våld mot en annan människa får enbart användas i självförsvar, säger en. En annan anser att det är upp till individen att avgöra vilken situation som tvingar en till fysiskt självförsvar eftersom människor upplever hot olika.

AFA-sympatisörer betraktar i regel inte materiell skadegörelse som våld. De anser snarare att viss skadegörelse har lett till önskat resultat. De två inom AFA som vi har intervjuat har framhållit kampen mot minkfarmarna som ett lyckat exempel. En av dem deltog till en början i Göteborgs ickevåldsnätverks planering. Hon valde att arbeta ihop med Globalisering underifrån när de två nätverkens samarbete sprack. Hon ansåg att ickevåldsnätverket inte hade rätt att lägga sig i andras metoder i den politiska kampen. Hon tyckte inte om att ickevåldsnätverket skulle avgöra vilka metoder som skulle anses vara våld och ickevåld.

Inom AFA ansåg man att ickevåldsnätverkets anhängare inte skall fördöma våld eftersom de aldrig utsätter sig för riskfyllda situationer som kan leda till våld från polisens sida. En av kvinnorna ger sin syn på mötesfrihet. Hon ifrågasätter varför demonstranter skall flytta på sig från en offentlig plats bara för att polisen kräver det.

AFA:s aktiviteter

AFA ingick i Göteborgsaktionen och deltog därmed bl.a. i förberedelserna för demonstrationen lördagen den 16 juni 2001. AFA informerade om aktiviteter bl.a. via en hemsida på Internet och genom affischering i Göteborg och på andra orter i Sverige.

En affisch hade texten ”agera, blockera och sabotera” samt uppmaningen ”stoppa EU-toppmötet”. De aktiviteter AFA annon-

serade ut på affischen var Götaplatsens möte på fredagsförmiddagen, Reclaim the Streets samling på Avenyn kl. 20.00 på fredags- kvällen och lördagsdemonstrationen. Affischen illustrerades med filmskapelsens jätteödla Godzilla som trampar sönder Tokyo.

Den här affischeringen noterades av polisen, som gjorde sina tolkningar. Några inom Göteborgsaktionen såg dock uttryckssättet mer som ett symbolspråk, ett sätt att få uppmärksamhet i sin mobilisering. Andra ifrågasatte dock AFA:s och andra autonoma gruppers sätt att informera om aktioner inför EU-mötet.

AFA:s reaktioner efter EU-mötet

Tisdag den 19 juni 2001 höll AFA presskonferens i Stockholm. De ville ge sin version av händelseförloppet under EU-mötet. Radikala digitala nyheter, yelah.net, rapporterade från presskonferensen:

Antifascistisk Aktion lägger skulden för upploppen på polisen och hävdar att polisens belägring av Hvitfeldtska gymnasiet var den utlösande faktorn. De menar också att en nervös, oprofessionell polisinsats bäddade för upploppen. ”Vi har inget intresse av att slåss med polisen”, sade de båda språkrören för AFA under presskonferensen. ”Men vi stödjer den utveckling som kom att ske på grund av polisens provokationer.” ”Om polisen hade skött sitt jobb hade det inte blivit några kravaller”, menade representanterna från AFA. ”Vi ångrar inte våra svar på polisens våld. ”

På AFA Stockholms hemsida finns en artikel med rubriken Vänsterns uppgift att bejaka motståndet. Artikeln var också publicerad i Arbetaren den 19 juli 2001. I den står bl.a.:

AFA har som enda organisation ställt sig bakom aktivisternas självförsvar i Göteborg. Notera: Vi har inte planerat eller lett några upplopp. Vi har bara försvarat rätten att försvara sig, oavsett om angriparen är ordningsmakten.

Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF

Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, har presenterat sitt förbund på sin hemsida enligt följande:

Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) är en anarkosyndikalistisk ungdomsrörelse som strävar efter ett förverkligande av den frihetliga socialismen. Vi vill att produktionsmedlen skall vara allmän egendom och förvaltas av arbetarna. Detta är en förutsättning för ett stats- och klasslöst samhälle.

Flera aktiva i SUF är även anslutna till AFA. En del säger att ungdomsförbundet ”har kontaktytor med AFA”. En av de två AFAkvinnor vi intervjuat har sagt att det är lättare att komma in i AFA via SUF.

SUF:s tidning Direkt Aktion hade ett par artiklar införda inför EU-mötet som har blivit omdiskuterade, inte minst inom Syndikalisterna. SUF har förklarat sin kampmetod. Den kallas för direkt aktion och betyder ”handling utan ombud”. Med det menas att beslut tas av dem som berörs och kampen förs av vanliga människor ”här och nu”.

I Direkt Aktion nr 1/2001 skrev en artikelförfattare följande under vinjetten Göteborgsdebatt:

Men var vi bara ute efter adrenalinkickarna kunde vi valt en sysselsättning där vi inte riskerade att först misshandlas till oigenkännlighet och sen låsas sin i flera år. Alltså finns det andra anledningar till att vi ibland använder våld. Den främsta anledningen är att vi kämpar för att skapa ett annat samhälle än det tjyvsamhälle vi har idag, ett socialistiskt samhälle, och i den kampen har vi mäktiga fiender.

---

Ibland är helt enkelt våld det enda sättet att uppnå vissa mål och tyvärr tror jag att det är nödvändigt för att kunna störta kapitalismen eftersom den styrande eliten kommer ta till våld för att försvara sig, precis som de alltid har gjort. --- Våldet är alltså ett medel som kan vara nödvändigt och effektivt, men samtidigt ett medel som ska användas med eftertanke och definitivt inte för sin egen skull.

Den här artikeln är ingen uppfattning som organisationen som helhet ställt sig bakom. Den nya nätverkskulturen, vilken SUF till stora delar omfattar, innebär en tolerans mot individernas åsikter och metoder. Åsikterna i bl.a. den ovan citerade debattartikel upprörde flera i Syndikalisterna SAC.

Syndikalisterna SAC

Syndikalisterna SAC är en fackförening med cirka 8 000 medlemmar. Göteborgs lokala samordning av Syndikalisterna tog stort ansvar i Göteborgsaktionens aktiviteter. De samordnade bl.a. debatter, presskontakter och boende. De arbetade även mycket med demonstrationen lördagen den 16 juni och hade ett stort antal deltagare i tåget.

Ungdomsförbundet SUF är fristående från Syndikalisterna. SUF:s uttalanden och förhållningssätt till våld/ickevåld orsakade diskussion inom den syndikalistiska kretsen och då speciellt i Göteborg.

Syndikalisterna har en ideologisk plattform. Under rubriken Antimilitarism slår man fast:

Vi ser våldet som ovärdigt människan. Vi ser militarismen som avsedd att skydda de härskande klasserna. De borgerliga krigen är bara cyniska uppgörelser mellan olika ledare där folk offras som bönder i ett schackparti. Därför motsätter vi oss militarismen. Men vi motsätter oss inte att arbetarklassen kan behöva försvara de fri- och rättigheter den tillkämpat sig. Vi ser solidaritet mellan arbetarklassen i olika länder som alternativet till militarismen.

En syndikalist har sagt att det har kommit in många unga människor i Syndikalisterna. Det är något hon välkomnar, men hon har också sagt att flera av dem har en annan inställning till våld och ickevåld än de som har varit medlemmar ett tag. Många syndikalister var upptagna med förberedelser av olika aktioner som de skulle genomföra under toppmötet. Det blev inte tillfälle till en mer genomgripande debatt, men den blossade upp efter EU-mötet. Hon tycker att signalerna inför EU-mötet om Syndikalisternas förhållningssätt till våld/ickevåld var otydliga. Det berodde bl.a. på artiklarna i SUF-tidningen Direkt Aktion, men även på hur en del inom Syndikalisterna agerade. Hon är också besviken på sig själv och övriga i Måndagsklubben. Där borde hot om våld ha diskuterats. Istället diskuterade man logistiska problem.

Rättvisepartiet Socialisterna

Rättvisepartiet Socialisterna för en socialistisk politik och är en svensk sektion i den internationella socialistiska organisationen CWI (Committee for a Workers´ International). I partiets tidning

Offensiv anges en politisk inriktning i ett antal punkter, bl.a. följande:  Masskampanjer mot nazism och rasism  Kamp mot sexuella trakasserier  Kamp mot diskriminering  Försvara miljön  För internationalism och socialism  Skrota EU och EMU

Rättvisepartiet ingick i Göteborgsaktionen och skrev under plattformen om ickevåld.

Rättvisepartiet Socialisternas aktiviteter

Rättvisepartiet Socialisterna lade ner arbete på mobilisering av folk till Göteborgsaktionens aktiviteter. De var delaktiga i Bush Not Welcome demonstrationen och lördagsdemonstrationen. Partiet fick dock mycket kritik för att man drev igenom Antikapitalistmarschen fredagen den 15 juni efter mötet på Götaplatsen. Flera varningar utfärdades av polisen och demonstranter mot att gå ner mot Svenska Mässan. Det blev sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser med stenkastning, polishundförare och ridande poliser.

Rättvisepartiet har efteråt förklarat att de inte hade räknat med att AFA:s aktivister skulle delta i marschen. De hade ursprungligen, enligt partiets tidning Offensiv, planerat en separat aktion. Arrangörerna godtog AFA:s deltagande då de tänkte respektera ”marschens fredliga karaktär”. AFA ställde sig längst bak i demonstrationståget.

Vi lämnar beskrivningar av demonstrationen Bush Not Welcome i avsnitt 6.3.2.3, Antikapitalistmarschen i avsnitt 6.3.3.5 och Göteborgsaktionen i avsnitt 6.3.4.5.

Globalisering underifrån – Vita overallerna – Ya Basta

Globalisering underifrån räknas till den autonoma rörelsen och ingick i det svarta blocket. Nätverket presenterar organisationen på sin hemsida på följande sätt:

Globalisering underifrån samlar radikalare grupper och individer, främst på den utomparlamentariska vänsterkanten. Vi framför många

olika alternativ till den rådande ekonomiska globaliseringen och världsordningen. Vi organiserar oss icke-hierarkiskt och arbetar med informationsspridning och aktioner som metoder för att skapa opinion, höja medvetandegraden och förändra samhället. Tillsammans med en mängd olika antikapitalistiska rörelser i både Nord och Syd är vi en del av det världsomspännande samarbetet People´s Global Action. Alla som sympatiserar med våra politiska ståndpunkter är välkomna att engagera sig och vi samarbetar även med grupper och kampanjer som driver mer begränsade frågor och krav.

Globalisering underifrån kom att representera Ya Basta i Sverige. Nätverket hade ett samarbete med Ya Basta i Finland som använder sig av en inträngningsmetod de kallar för Vita overallerna. Grundidén om de Vita overallerna kommer närmast från Italien (se vidare kapitel 4 Demonstrationer vid internationella möten).

Globalisering underifrån planerade en inträngning mot Svenska Mässan på fredag morgon tillsammans med Ya Basta. Globalisering underifrån uppskattade att de skulle kunna värva cirka 200 personer klädda i kroppsskydd och vita overaller. Dessa skulle gå först i ledet mot avspärrningarna. Efter dem skulle en stor folksamling tränga på bakifrån. Aktionen blev känd och skrevs om i bl.a. tidningen Dagens Nyheter.

Aktionen genomfördes inte såsom tänkt, på grund av bl.a. att polisen lade beslag på deras utrustning i husrannsakan mot Hvitfeldtska gymnasiet.

Anders Svensson i Göteborgsaktionens demonstrationsledning har uppgett att Globalisering underifrån deltog ”väldigt lite” i de gemensamma förberedelserna. Han uppfattade att Globalisering underifrån var en av de organisationer inom Göteborgsaktionen som prioriterade egna aktioner.

Göteborgs ickevåldsnätverk

Göteborgs ickevåldsnätverk startade för att arbeta inför Göteborgsmötet, men har fortsatt sina aktiviteter även efter toppmötet. Det ingår inte i det svarta blocket. Det är ett nätverk där människor från flera olika grupper samlas och arbetar med utomparlamentariska aktioner.

Göteborgs ickevåldsnätverks plattform

Göteborgs ickevåldsnätverk samlades kring följande plattform inför EU-mötet:

Vi är motståndare till den centralstyrda, nyliberala, militariserade polisstat som EU är på väg att bli. Istället vill vi leva i ett klasslöst, jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle. Under EU-toppmötet den 14–15 juni vill vi göra Göteborg till en folklig politisk arena där vi i ord och handling visar vilken värld vi vill ha – till skillnad från de våldsamheter som uppstod i t.ex. Prag och Nice.

Göteborgs ickevåldsnätverks träning

Ickevåldsnätverket arbetade inom tre områden inför EU-toppmötet i Göteborg. De var ickevåldsträning, dialog och massaktion.

Ickevåldsträning arrangerades av nätverket och träningen var öppen för alla aktivister och demonstranter. Träningarna hölls framförallt i Göteborg men även på andra platser i Sverige och övriga Norden.

Det var praktiska övningar som handlade om vad man kan göra  om någon i aktionsgruppen förlorar kontrollen,  om poliser börjar använda våld,  om andra aktivister börjar kasta sten.

På träningen gick man även igenom vilka rättigheter man har som demonstrant om man blir gripen av polisen.

Göteborgs ickevåldsnätverks dialog

Ickevåldsnätverket anser att dialogen är det bästa sättet att förebygga och undvika våld. Inför EU-mötet stod följande på hemsidan:

De flesta poliser är inte ”fascister ” och stenkastande aktivister är inte ”Huliganer”. Vi anordnar dialogmöten med både polisen och ickevåldskritiska aktivister (aktivistgrupper som har våld som strategi).

En av företrädarna för Göteborgs ickevåldsnätverk, Elisabet Ahlin, har berättat att det var mycket ”våldspropaganda” från vissa grupper under våren 2001. Ickevåldsnätverk argumenterade emot. Det ledde till att aktiva i icke-våldsnätverket ibland utsattes för förtäckta hot, enligt Elisabet Ahlin. De fick bl.a. höra att ”om

ickevåldsnätverket kommer att agera som poliser då ska de också behandlas som sådana”. Elisabet Ahlin har berättat att ”vi har för detta av vissa betraktats som förrädare, som poliskramare”.

Tältläger och Massaktion J15

Göteborgs ickevåldsnätverk planerade två aktioner som de hoppades skulle locka många demonstranter. Den ena var ett tältläger i närheten av EU-delegaternas mötesplats, Svenska Mässan. Ickevåldsnätverket fick tillstånd till ett sådan av polismyndigheten och det genomfördes under tiden den 5–11 juni 2001.

Göteborgs ickevåldsnätverk planerade också tillsammans med Globalisering underifrån och Ya Basta, en inklättrings/inträngningsaktion mot Svenska Mässan. Den kallades för J15, eftersom den skulle genomföras fredagen den 15 juni, samma dag som EUmötet började.

Ickevåldsnätverket ville utföra en symbolisk handling och klättra in över staketet till Mässan och läsa upp en deklaration. Det ville också att aktionen skulle genomföras inom ett begränsat område dit inte någon fick ta med sig käppar, slagträn och liknande. Demonstranterna skulle vara omaskerade. Så långt var Ickevåldsnätverket och Globalisering underifrån/Ya Basta eniga. Ickevåldsnätverket ville dessutom att man skulle avlägsna personer som inte följde dessa riktlinjer, men det ansåg Globalisering underifrån/Ya Basta inskränkte individens frihet, enligt Johan Jaatinen från ickevåldsnätverket.

Det främsta skälet till att samarbetet avbröts i april var att ickevåldsnätverket ville föra dialog med polisen om aktionen. Det uppstod rykten om att ickevåldsnätverket ”tjallade” för polisen. Till slut blev ryktena så intensiva att ickevåldsnätverket på sin hemsida skrev följande:

Hela massaktionen är ickevåldslig. Påkar och stenar m.m. används inte i aktionen bakom de Vita overallerna. J15 är en öppen och fredlig aktion. Informationen om utformningen av det gemensamma i aktionen och riktlinjerna är offentlig. Men på frågor från t.ex. polisen om en enskild organisation eller vängrupp och dess arbete hänvisar vi till respektive organisation eller vängrupp. Vi har kommunikation med polisen. Ett syfte är att aktionen skall kunna genomföras utan fara för de deltagande. Rädda poliser är farliga poliser. När vi kommunicerar med polisen blir de mindre rädda och riskerna för polisvåld minskar.

Ett annat syfte med poliskontakten är att undvika att aktionens fokus blir på konfrontation med polisen i stället för på EU-mötets politik. I vår kontakt med polisen har vi med oss en medvetenhet om riskerna för t.ex. infiltration. Vi har officiella möten i grupp och inga enskilda samtal. Vi nämner aldrig andra individers namn än våra egna.

Aktionen utfördes av ickevåldsnätverket på fredagsmorgonen kl. 09.00, innan mötet på Götaplatsen började. Den var, enligt Johan Jaatinen, en civil olydnads-aktion där polisingripandet är en del i aktionen. Han har förklarat avsikten på följande sätt:

”När polisen griper oss får vi igång en rättsprocess som också blir intressant. Civil olydnad har ofta lett till framgång därför att allmänheten fattar sympati för vad man gör. När myndigheterna sätter aktivister i fängelse börjar fler engagera sig i våra frågor.”

Vi lämnar beskrivningen av tältlägret i avsnitt 6.3.1.3 och inträngningsförsöket i avsnitt 6.3.3.

6.2.8.4 Attac

Attac grundades den 3 juni 1998 i Frankrike och har sedan dess fått stor uppmärksamhet. I Sverige fick Attac stort utrymme i medierna ungefär samtidigt som ordförandeskapet inleddes, det vill säga vid årsskiftet 2000/2001. En orsak var att den svenska delen av Attac bildades den 7 januari 2001.

Attac är en förkortning av l´Association pour la taxation des transactions financières pour l´aidre aux citoyens och betyder föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa. Föreningens, eller nätverkets, upphovsman är den franske chefredaktören för le Monde diplomatique, Ignacio Ramonet. Han hade skrivit en ledarartikel i tidningen den 1 december 1997 under rubriken Avväpna marknaden. I den skrev han bland annat om den skatt som nobelpristagaren i ekonomi James Tobin föreslog år 1972. Det var en skatt på den kortfristiga valutahandeln. Tanken var att den skulle bromsa hastigheten i spekulationer och skatteintäkterna skulle användas till att bekämpa fattigdomen i världen.

Chefredaktören Ramonet skrev också att globaliseringen av kapitalet håller på att försätta folken i ett tillstånd av allmän otrygghet.

Gensvaret på artikeln blev stort och ledde till att föreningen Attac bildades. Två och ett halvt år senare, januari 2001, var det dags för Attac Sverige.

Attac inför EU-mötet

När Attac Sverige bildades var redan Nätverket Göteborg och Göteborgsaktionen i gång med sitt arbete inför EU-mötet. Attac hade att ta ställning till om det skulle agera på egen hand eller söka samarbete med något av de två nätverken som redan hade formulerat sina plattformar. Nätverket Göteborg var inte aktuellt eftersom Attac beslutat att inte ha synpunkt på om Sverige skall vara medlem i EU eller ej.

Det återstod att samarbeta med Göteborgsaktionen eller att genomföra aktiviteter i egen regi. Attac ville helst satsa på EUmötet tillsammans med andra organisationer. Ett skäl var att Attac som nybildad rörelse vid den här tiden, hösten 2000 och vintern 2001, fått mycket uppmärksamhet i medierna. Det väckte irritation i de övriga nätverken, enligt Helena Tagesson i Attac, eftersom flera organisationer hade arbetat med de här frågorna i många år utan att få något större genomslag i den offentliga debatten. Attac ansåg därför att det var betydelsefullt med ett samarbete med andra organisationer för att undvika konflikter och i stället lägga kraft på aktionerna.

Attac beslöt att samarbeta med Göteborgsaktionen, men kunde inte acceptera hela plattformen. Uppgörelse träffades i mitten av mars 2001. Attac hade yttranderätt, men inte rösträtt i Göteborgsaktionen. Från början skulle Göteborgsaktionen och Attac samarbeta om demonstrationen lördagen den 16 juni. Samarbetet kom dock att omfatta mer än så, bl.a. den politiska och praktiska dialogen, demonstranternas boende och hyra av skolor.

Attac:s plattform

Attac:s plattform inför EU-toppmötet i Göteborg den 15-16 juni 2001 innehöll ett antal krav, men också:

--- med hopp om en betydligt större lyhördhet från de politiska och ekonomiska makthavarnas sida än vad vi hittills sett – en lyhördhet inte bara för Attac:s krav utan för hela den rad växande sociala rörelser över hela världen som nu kräver en mer rättvis, mer demokratisk och ekologiskt hållbar utveckling på såväl global som lokal nivå – en utveckling som sätter människors rättigheter före kapitalets och marknadens friheter”. Det är dessa rörelser som nu, tillsammans med fackföreningar och traditionella organisationer, samlas i Göteborg.

De krav Attac ställde på EU var:

 att utreda ett införande av Tobinskatten som Attac anser kan

dämpa finansiell spekulation och öka handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken,  att verka för en Tobinzon inom EU som ett första delmål,  att inom EU fördjupa och intensifiera bekämpandet av finansi-

ell brottslighet och så kallade skatteparadis,  att omedelbart och utan motkrav riva EU:s tullmurar mot

världens minst utvecklade länder, avveckla exportsubventioner på jordbruksprodukter och försvara de minst utvecklade ländernas uppbyggnad av en egen livsmedelsförsörjning,  att snarast avskriva de fattigaste och mest skuldsatta ländernas

skulder till EU:s medlemsländer,  att försvara offentlig service såsom utbildning, vård och om-

sorg som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad,  att verka för att offentliga pensionssystem bygger på hållbar

utveckling och solidaritet mellan generationer och samhällsgrupper.

Attac om våld och maskering

Enligt Attac:s stadgar arbetar man med ickevåldsmetoder.

Attac diskuterade inte inför EU-mötet frågan om maskering i samband med demonstrationer och liknande arrangemang. Frågan var aldrig aktuell för Attac:s del, enligt Helena Tagesson och Hans Abrahamsson. Det berodde bl.a. på att Attac kom in i planeringen senare än övriga organisationer i Göteborgsaktionen. Helena Tagesson tror dock att Attac skulle ha röstat för ett maskeringsförbud under demonstrationen om frågan kommit upp. Hon tror dock inte på något förbud lagstiftningsvägen utan anser att det är en fråga som demonstrantorganisationer borde kunna reglera själva och anpassa efter situationen.

Aktiviteter

I Attac:s program ingick dialog med politiker, deltagande i motkonferens med seminarier och i demonstrationer. Dessutom höll Attac en musikfest under fyra dagar med start söndagen den 10 juni för att skapa en positiv atmosfär runt arrangemangen.

Attac:s syfte med aktiviteterna var att för en bred allmänhet belysa hur globaliseringens effekter slår mot de mest utsatta. Enligt Attac:s seminarierapport deltog cirka 2 000 personer i de olika programpunkterna.

Konfrontativ dialog onsdagen den 13 och fredagen den 15 juni 2001

Attac:s företrädare satsade på att få till stånd en dialog med EU:s politiker om Europas politik och om den globala politiska och ekonomiska utvecklingen. Vi har i avsnittet 6.2.9 Dialog redogjort för de dialoger som Attac tillsammans med Göteborgsaktionen arbetade för. Det var storbildsdialogerna onsdagen den 13 och fredagen den 15 juni. Dialogerna skulle genomföras med en metod som Attac kallade ”konfrontativ dialog”. Den går ut på att parterna till en början anstränger sig för att ta fram vari skillnader i uppfattningar består. Utifrån de blottade meningsskiljaktigheterna skall parterna diskutera alternativa politiska förhållningssätt.

Vi berör mötet mellan företrädare för regeringen och nätverken på onsdagen den 13 juni i avsnitt 6.3.1.3.

Attac satsade även på dialog med polis och Göteborgs stad om de praktiska arrangemangen i samband med demonstrationer och övriga aktiviteter (se avsnittet 6.2.9 Dialog).

Attac planerade även för en direktdialog med personer i andra delar av världen. Det fanns långt framskridna planer på en konferens där subkommendanten Marcos och förre presidenten Nelson Mandela skulle delta via länk från Mexiko respektive Sydafrika. Deras deltagande via storbildsskärm skulle manifestera att kampen mot apartheid fortsätter, men att det nu handlar om att befria världen från en global apartheid. Här skulle den nya tekniken knyta ihop olika världsdelar med varandra; den rikare delen skulle föra dialog med den fattigare och protester mot globaliseringens konsekvenser skulle framföras.

Seminarier

Attac anordnade sju seminarier under EU-veckan. De hölls på Fritt Forums område och i universitets lokal Världshuset. De sju seminarierubrikerna var: GATS – vad tjänsteavtalet inom WTO omfattar och dess effekter, Befrias från skulden, WTO – bra för vem?, WTO och frihandelns logik, Tobinskatten och hur komma

vidare?, Global rättvisa – folkrörelserna inför nya utmaningar, the future of global resistance – challenges and possibilities.

Skuldfotboll fredagen den 15 juni 2001

På fredagen den 15 juni arrangerade Göteborgsaktionen ett möte på Götaplatsen. Rättvisepartiet Socialisterna planerade att efter mötet genomföra en Antikapitalistmarsch mot Svenska Mässan. Ola Mattsson, Attac, har berättat att han då uppfattade att Antikapitalistmarschen var upplagd ”för att spåra ur och resultera i kravaller”.

Attac planerade en annan aktion vid samma tidpunkt för att locka folk från Antikapitalistmarschen. Direkt efter protestmötet på Götaplatsen arrangerade Attac en s.k. skuldfotboll. Attac lyckades inte locka mig sig så många. De flesta drogs med i Antikapitalistmarschen efter mötet på Götaplatsen.

Vi behandlar Antikapitalistmarschen i avsnitt 6.3.3.

Demonstration Bush Not Welcome fredagen den 15 juni 2001

Attack var en av de organisationer som var med och arrangerade demonstrationen på fredagskvällen den 15 juni (se avsnittet 6.2.8.2 Nätverket Bush Not Welcome).

Demonstrationen lördagen den 16 juni 2001

Attac deltog i demonstrationen lördagen den 16 juni. Vi lämnar en beskrivning av demonstrationen i avsnitt 6.3.4.

Förhandlingar med LO om deltagande i demonstrationen

Attac försökte få LO att delta i förberedelserna och genomförandet av demonstrationer och övriga aktiviteter under EU-toppmötet. Försöken blev resultatlösa. Enligt Hans Abrahamsson, som deltog i diskussionerna, berodde detta på att LO kände sig obekväma med de nya utomparlamentariska uttryckssätten. LO framförde också till Hans Abrahamsson att man hade svårt att motivera sina medlemmar att protestera mot de globala orättvisorna och för ett annorlunda Europa. Ett samarbete genomfördes i form av ett

seminarium på Fritt Forum om sociala rörelser och demokrati med representanter för LO, Svenska kyrkan och Attac.

Attac:s synpunkter på mediernas rapportering

Attac Sverige är liksom de två nätverken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg bekymrat över mediernas rapportering från EU-toppmötet. I utvärderingen, Attac och EU – rapport om Attac Sveriges seminarier under parallellkonferensen till EU-toppmötet i Göteborg 15-16 juni 2001, skriver Attac att man har gjort en sökning i Mediearkivet på Internet och då fått 431 träffar under perioden maj–juli 2001. Av dessa avsåg 75 artiklar i maj, 222 i juni och 134 i juli. Inför toppmötet handlade artiklarna om politik och om demonstranters och polisens förberedelser. Under och efter toppmötet rapporterade medierna i huvudsak om upplopp och rättsliga efterspel.

Utvärdering av Attac:s engagemang

Attac är nöjt med den dialog som genomfördes. Hans Abrahamsson har uppgett följande:

Det var första gången som regeringsföreträdare lämnade sina slutna sammanträdesrum vid ett EU-möte för att söka direktkontakt med representanter för olika motdemonstranter. För att denna politiska dialog skulle kunna genomföras arbetade också Attac med att skapa förutsättningar för den praktiska dialogen mellan de olika nätverken, kommunen och polisledningen. Härigenom löstes inte bara ett antal logistiska problem vad gäller boende och möteslokaler. Dessutom etablerades ett kontaktnät mellan de olika aktörer som kom att få stor betydelse vid olika kritiska skeenden under själva toppmötet. Attac gled då vid flera tillfällen spontant och oplanerat in i en informationsförmedlande roll mellan polisledningen och olika demonstranter och grupper. Det gällde händelserna vid Hvitfeldtska, Viktoriabron och vid inringningen av Järntorget på lördag kväll. Det gällde också vid genomförandet av lördagens fredliga demonstration.

I efterhand har Hans Abrahamsson funderat över om det var så klokt att låta Göteborgsaktionens och Attac:s samarbete glida in i varandra som därmed blev fallet. Det blev efter EU-mötet svårt för utomstående att särskilja vad Attac stod för och vad olika organisationer inom Göteborgsaktionen stod för. Han är rädd för att Attac

förlorade på samarbetet i rollen som förmedlare av information. Han har berättat att det framförallt var svårt att för göteborgarna förklara varför Attac tillät det svarta blocket att ingå i lördagens demonstration. Många uppfattade det som om Attac försvarade det våld och den skadegörelse som inträffat. Bara namnet Attac associerar till våld och det hjälper föga, enligt Hans Abrahamsson, att principen ickevåld ingår i Attac:s stadgar.

6.2.8.5 Fritt Forum

Fritt Forum är en religiöst och politiskt oberoende förening. Dess uppgift är att ”främja kommunikation mellan individer såväl som organisationer samt att uppmuntra och utvidga det offentliga samtalet”. Inför EU-mötet arrangerade Fritt Forum det Fria ordets festival där olika åsikter om EU skulle torgföras. Fritt Forum byggde upp ett festivalområde med tält och scener längs båda sidor av Rosenlundskanalen.

På Fritt Forums område var storbildsskärmar monterade. På dessa sändes de två dialogerna där de svenska ministrarna och några av EU:s ledare deltog inifrån Svenska Mässan (se avsnittet 6.2.10

Dialog).

Det fanns två huvudscener med plats för 600 åhörare där större seminarier och debatter hölls. Det fanns tält med utställningar. Attac, politiska ungdomsförbund, Rättvisepartiet Socialisterna och nordisk folkriksdag hade tält där de höll seminarier. Inom området fanns även restauranger. Fritt Forum blev en samlingsplats för demonstranter och allmänhet.

Fritt Forums aktiviteter

Fritt Forum invigdes torsdagen den 14 juni och avslutades söndagen den 16 juni. Varje dag hölls seminarier och ordnades kulturprogram.

Seminarier

Under de fyra dagarna genomfördes cirka 50 seminarier på Fritt Forum. Arrangörer var olika organisationer och nätverk. Amnesty höll ett om människohandel, Nätverket mot rasism arrangerade ett om förortsboendet, Rädda Barnen ordnade diskussion om ungas

inflytande i samhället, Ordfront debatterade mediernas maktkoncentration, Folkrörelsen nej till EU i Göteborg ordnade debatt om för och emot EMU, tidskriften Arena diskuterade Attac:s inträde i den svenska vänstern, Afrikagrupperna och Emmaus Björkå tog upp Västsaharas flyktingläger, Kristna fredsrörelsen ville berätta om hur det är att arbeta som fredsobservatör i Chiapas i Centralamerika.

Kulturprogram

Det fanns ett blandat utbud av teater. Det var t.ex. barnteatern Saga om den tjocka pannkakan Big Wind. En form av teater sattes upp där publiken skulle vara med och agera, Forumteater. Nationalteatern framförde några av sina klassiska verk.

Musikframträdandena var talrika med en blandning av jazz, rock, pop, zigenarmusik, punk och reggae.

Fritt Forums ekonomi

Fritt Forum fick totalt över två miljoner kronor i bidrag för sitt projekt. Det var flera bidragsgivare. En av dem var Göteborgs stad som ställde upp med ungefär 400 000 kr. Pengarna ingick i stadens kultursatsning GötEUborg. Utrikesdepartementet bidrog först med 300 000 kr då Fritt Forum ansökte om pengar ur den pott som regeringen annonserat ut skulle gå till projekt som främjade EUdebatten. Därefter fick Fritt Forum ytterligare 75 000 kr i samband med att Utrikesdepartementet beviljade Göteborgsaktionen, Nätverket Göteborg och Attac 75 000 kr vardera. Fritt Forum fick även ett stöd på 150 000 kr från Justitiedepartementets ”Demokratitorget”.

6.2.8.6 Det svarta blocket

Det svarta blocket framträdde i Tyskland på 1980-talet som beteckning på en del i en demonstration (ett block). I det svarta blocket ingick grupper av aktivister som var beredda att ta till våldshandlingar för att, som de sade, försvara sig mot polisen. Det svarta blocket fick ett uppsving i samband med globaliseringsrörelsens protester i bl.a. Prag i september 2000 fast där fick det beteckningen det blå blocket.

Ett skäl till namnet är att personerna i denna grupp oftast är mörkklädda. Dessutom har flera av dem maskerat sig med svarta luvor eller på annat sätt. Deltagarna i det svarta blocket är ofta unga. De mörka kläderna och den svarta maskeringen är ett slags mode, en klädstil med tillhörande sätt att leva.

Det svarta blocket har kommit att användas som ett samlingsnamn för den autonoma och anarkistiska rörelsen. Men det gäller inte generellt, eftersom det finns grupper inom denna rörelse som inte vill använda våld. En företrädare i Göteborgsaktionen har sagt att det svarta blocket inte med bestämdhet kan beteckna en politisk gruppering, eftersom personer i blocket är benägna till våldshandlingar.

Många, däribland flera poliser, har uppfattat att AFA är liktydigt med det svarta blocket. Men AFA är bara en av många organisationer som kan ingå i det svarta blocket. Två personer aktiva i AFA har sagt att flera demonstrationer i det svarta blocket kan tänka sig konfrontation. Men det finns också aktiva inom AFA som är emot konfrontationer med polis.

Synpunkter på det svarta blocket

Det svarta blockets metoder i den politiska kampen orsakade oro inom Nätverket Göteborg. Jan Strömqvist var huvudansvarig för planeringen av demonstrationen fredagen den 15 juni 2001. Han uppfattade att det svarta blocket ville skapa oroligheter, det ville ”konfrontera kapitalets våldsapparat”. Jan Strömqvist ansåg att det var viktigt för Nätverket Göteborg att markera avstånd till det svarta blockets metoder. Ett sätt var att poängtera att våld inte accepterades. Ett annat var att inte tillåta att demonstranter maskerade sig.

Jan Strömqvist har ifrågasatt att Göteborgsaktionen och Attac tillät det svarta blocket att delta maskerade i deras demonstration lördagen den 16 juni 2001:

”Jag tycker att det är helt förkastligt. De har bjudit in dem.” Jan Strömqvist har påpekat att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingick i Göteborgsaktionen och därmed hade de också ett ansvar för det svarta blocket. Han anser att de två riksdagspartierna skulle ha tagit avstånd från det svarta blockets metoder och från att demonstranter skulle gå maskerade i lördagens demonstration.

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har hävdat att det hade varit oklokt att utesluta det svarta blocket ur demonstra-

tionen. Risken hade varit att grupper i det svarta blocket fått bekräftelse på utanförskapet och lockat till sig ännu fler ungdomar som hade arrangerat aktioner utanför Göteborgsaktionens och Attac:s vetskap och möjlighet till kontroll och påverkan. Elisabet Ahlin var en av dem som inte ville att de autonoma grupperna skulle isoleras.

Risken skulle då vara, enligt henne, att de skulle ta till metoder som kunde leda till konfrontationer och våld. Hon har hävdat att delar av det svarta blocket blev integrerade. De deltog till exempel i den fredliga demonstrationen på lördagen den 16 juni. Men hon såg också nackdelar. En del grupper fick en plattform att arbeta utifrån och ”som Göteborgsaktionen servade”. Det gällde främst autonoma grupperingar från Europa som anlände under mötesveckan för att genomföra aktioner. Hon har påpekat att det är en väldig skillnad inom den autonoma rörelsen i Europa. Hon tror att det svarta blocket/de autonoma grupperna i Sverige som ibland försvarar våld ändå höll tillbaka de grupper från Europa som är benägna att ta till mer våld. Samtidigt så bidrog det svenska svarta blocket/autonoma grupperna till att trappa upp hotbilden under förberedelseperioden. Det skedde t.ex. genom att sprida budskap på affischer och flygblad som kunde uppfattas som uppmaning till våld.

6.2.8.7 Demonstranternas farhågor

Demonstranternas nätverk upprättade inte hotbilder i den formella mening som polisen gjorde inför toppmötet i Göteborg. Däremot bar flera demonstranter på ett antal farhågor inför EU-toppmötet i Göteborg. Det gällde framför allt vad som skulle hända under demonstrationerna. Göteborgsaktionen hade till och med planer på att genomföra en hearing med riksdagspolitiker angående farhågor och hotbilder inför EU-mötet, men tid och resurser räckte inte till.

Möte Musikens hus i januari 2001

Göteborgsaktionen höll i januari 2001 ett möte för olika organisationer på Musikens hus i Göteborg. En debatt uppstod om hur Göteborgsaktionens protester skulle genomföras. Hans Abrahamsson, Attac, blev oroad över en del av förslagen om hur EUmötet skulle störas. En man från Göteborgs ickevåldsnätverk ansåg

att ”Göteborg skall bli ett nytt Seattle”. En annan ville störa mötet genom civil olydnad. Samma person föreslog att de skulle ta sig in på Mässan med luftballong.

I debatten ifrågasatte en kvinna i Miljöförbundet Jordens Vänner regeringens vilja att föra dialog med proteströrelsen. En av de framträdande representanterna för Göteborgsaktionen var missnöjd med att Göteborgs stad inte löste problemet med demonstranternas boende. Ytterligare någon var kritisk till att polismyndigheten fortfarande inte hade besvarat ansökningarna om demonstrationstillstånd.

Sammankomsten på Musikens hus satte igång en process som pågick ända fram till EU-mötet. Den ledde fram till en arbetsfördelning mellan de olika nätverken. Göteborgs ickevåldsnätverk planerade inträngningsaktioner genom civil olydnad, Göteborgsaktionen skulle förbereda demonstrationen lördagen den 16 juni och Attac skulle försöka förmå Statsrådsberedningen att gå med på den politiska dialogen.

De farhågor som utkristalliserades efter mötet i Musikens hus var av tre slag och handlade i huvudsak om demonstrationerna. Det fanns inte några funderingar eller diskussioner som rörde aktiviteter vid sidan av demonstrationerna. Farhågorna kretsade i huvudsak kring följande:  Att polisen skulle göra insatser mot demonstrationerna  Att grupper i själva demonstrationerna skulle starta bråk  Att nazister och andra främlingsfientliga grupper skulle störa

demonstrationerna

Farhågorna rörande polisens agerande

Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg samlade tillsammans över hundra organisationer som sinsemellan hade skilda uppfattningar om polisens roll och om vilket förhållningssätt man skulle ha till polisen. Inom t.ex. de autonoma och anarkistiska kretsarna är polisen i sig en fiende eftersom den betraktas som ett redskap i det statliga kapitalistiska förtrycket mot samhällets maktlösa, mot gräsrötterna. Dessa grupper ansåg därmed att någon dialog med polisen om hotbilder eller farhågor inte var aktuell.

Polisens agerande efter Malmömötet påverkar farhågorna

Polisens agerande i Malmö i samband med demonstrationerna vid Ekofin-mötet den 20–22 april 2001 väckte oro hos demonstranterna. De såg Malmömötet som en polisövning inför toppmötet i Göteborg och befarade att polisen skulle använda våld även i Göteborg.

Förutsättningarna för dialog mellan kommun, polis och demonstranter var inte de bästa ens före mötet i Malmö. Tord Björk, Göteborgsaktionen, beskrev i e-post den 15 maj 2001 att han sedan slutet av 1990-talet noterat hur polis tagit till allt våldsammare metoder vid politiska manifestationer. Polisens agerande under Malmömötet blev en bekräftelse på den tendens som Tord Björk och andra demonstranter tyckte att de upplevt. De befarade att polisens hotfullare och våldsammare agerande skulle fortsätta i Göteborg. Inte ens en tillståndsgiven demonstration var någorlunda säker efter Malmöhändelserna.

Tord Björk har sagt att han trodde att oroligheter skulle inträffa, men i vilken omfattning visste han inte. Han räknade med att 400– 800 personer skulle delta i ickevåldsaktioner som anordnades av organisationer som Ya Basta.

Örjan Bergsten, Göteborgsaktionen, har sagt att efter Malmöhändelserna var arrangörerna oroliga för vad som kunde hända i Göteborg. Samtidigt försökte kommunalrådet Göran Johansson och kontaktgruppens poliser lugna dem med att tala om att Göteborgsandan skulle gälla och han fick höra att poliserna i Göteborg inte var som i Malmö. Han kände sig inte lugnare av detta då Göteborgspoliser hade deltagit i Malmö och då Malmöpoliser förväntades delta i Göteborg.

Misstankar om att polisen sprider rykten

Annika Tigerryd och Örjan Bergsten, båda från Göteborgsaktionen, befarade att polisen skulle sprida rykten även under Göteborgsmötet. Örjan Bergsten har hävdat att det skedde i Malmö när polisen påstod att demonstranter hade placerat ut vapen längs demonstrationsvägen (se kapitel 5 om Malmöhändelserna).

Oro för att polisen skiljer ut delar av demonstrationen

Demonstranterna hade i Malmö sett att polisen var beredd att använda samma metoder som praktiserats av polis utomlands, att skilja ut de block i demonstrationerna som polisen ansåg hotfulla. Flera demonstranter blev övertygade om att polisen inte skulle dra sig för att gå in i och störa en demonstration även i Göteborg.

Flertalet demonstranter blev upprörda över att polisen i Malmö ”lurade” in dem på en annan väg än den överenskomna. När polisen därefter skiljde de ”oseriösa” demonstranterna från de ”seriösa” frågade sig flera demonstranter vad polisen hade för rätt att avgöra vilka som var ”seriösa”.

Dessa iakttagelser låg till grund för demonstrationsledningens beslut i Göteborg lördagen den 16 juni att placera det svarta blocket på en helt annan plats än vad man meddelat polisen i förväg. Göteborgsaktionens Anders Svensson, som arrangerade demonstrationen, anser till och med att åtgärden räddade demonstrationen från våldsamheter.

Farhågor rörande ridande poliser

Demonstranterna i Malmö blev illa berörda av hur polisen använde sina hästar. De ansåg att poliserna lät dem gå alltför nära inpå människorna i tåget och flera kände sig hotade av det närgångna beteendet. En del ansåg att de ridande poliserna ville provocera fram våld. Göteborgsaktionen krävde av polisen i Göteborg att hästar, hundar och kravallutrustad polis inte skulle få förekomma i demonstrationstågen. Polismyndigheten tillmötesgick kravet, se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Polistaktik vid demonstrationerna.

Farhågor rörande massingripanden av polisen

Malmöhändelserna visade, enligt en del demonstranter, att polisen inte drog sig för massingripanden och kollektivt omhändertagande utan individuell prövning. Flera demonstranter funderade vad polisens verkliga anledning till detta var eftersom de ansåg att massingripandet i Malmö inte föregicks av våld från demonstranternas sida. De spekulerade i att ett syfte var åsiktsregistrering inför Göteborgsmötet. Registreringen skulle hjälpa polisen i Göteborg att hålla uppsikt över eventuella oroselement.

I Malmö hade polisen i förväg iordningställt en tillfällig arrestlokal för att man skulle kunna omhänderta ett större antal personer. I Göteborg gick rykten bland demonstranterna om att också Göteborgspolisen planerade för en uppsamlingslokal avsedd för stökiga demonstranter. Håkan Jaldung bekräftade före EU-mötet att den nedlagda militärförläggningen Kviberg skulle användas till eventuella omhändertagna. Det blev en ytterligare bekräftelse för demonstranterna på deras misstankar om att polisen inte skulle dra sig för att bruka våld och i samband därmed göra massgripanden.

Farhågor rörande klädsel

I Malmö hade flera personer blivit stoppade av polisen. De uppfattade att skälet var att de var svartklädda och därmed av polisen bedömdes vara demonstranter som skulle kunna vara våldsamma. Några som demonstrerat i Malmö fick uppfattningen att polisen använde ”grovt övervåld” mot dem bara för att de var svartklädda.

Farhågor rörande åsiktsregistrering

Göteborgsaktionens företrädare var oroade över polisens samarbete över nationsgränserna. De skrev den 19 mars 2001 till justitieminister Thomas Bodström. De ville få en försäkran om att deras utländska gäster inte skulle bli stoppade vid inresa till Sverige. De hänvisade till EU-mötet i Nice då 1 500 EU-kritiska demonstranter från Italien vägrades inresa i Frankrike, enligt dem. Justitieministern svarade den 10 maj 2001 och redogjorde för att Sveriges deltagande i Schengensamarbetet innebar att det inte sker någon gränskontroll av personer. Han påpekade också att det finns möjlighet för medlemsstaterna att införa tillfälliga gränskontroller för att säkerställa den allmänna ordningen. Göteborgsaktionen skickade frågan vidare till Rikspolisstyrelsen och fick i stort sett samma svar. Polisen begärde av regeringen under EU-mötet i Göteborg att få göra sådan gränskontroll och fick det beviljat. Vi berör frågan i avsnitt 6.3.5.5 under rubriken Beslut om gränskontroll.

Skälet till Göteborgsaktionens skrivelser till justitieministern och Rikspolisstyrelsen var misstankar om att polisen i Sverige och andra länder utbytte information om demonstranter. Oro fanns för

att en sådan eventuell registrering skulle kunna stoppa demonstranter vid gränserna i samband med bl.a. toppmöten (se avsnitt 3.4 Viss registerlagstiftning m.m.).

Efter finansministermötet i Malmö ökade misstankarna om att Säkerhetspolisen registrerade demonstranter. Skälet var att polisen i Malmö stoppat ett antal ungdomar på gatan för visitering och legitimering. Demonstranterna utgick från att namnen lämnades vidare till polisen i Göteborg och farhågor fanns om att också utländsk polis fick tillgång till uppgifterna. Malmöhändelserna spädde på misstankarna om att den svenska polisen skulle delta i ett internationellt polissamarbete där åsiktsregistrering och kartläggning av den politiska proteströrelsen skulle förekomma.

Några demonstranter studerade inför EU-mötet Säkerhetspolisens offentliga rapporter om bl.a. anarkistiska och autonoma rörelser. De räknade med att polisen hade spaning på en del personer som deltog i förberedelserna av protestaktioner inför Göteborgsmötet. De utgick från att polisens spanare närvarade vid en del av demonstranternas öppna planeringsmöten. Vid vissa tillfällen krävde arrangörerna att mötesdeltagarna skulle lämna in sina mobiltelefoner vid entrén. De var oroliga för att polisens spanare skulle spela in mötet via telefon och använda uppgifterna i sin kartläggning.

I informationsbladet Göteborgsaktionen 2001, För ett annorlunda Europa, som utgavs före EU-mötet varnade Tord Björk demonstranterna för att polisen hade planer på att kontrollera alla demonstranter som var på väg till Göteborg. Han skrev vidare att polisen tänkte plocka ut de personer som man ansåg hade begått brott vid protester under tidigare internationella möten. Han skrev att brott som man fått bestraffning för och som ”är sonade skall i det nya passlösa Schengeneuropa ersättas med polisens godtycke”.

Farhågor rörande demonstranters agerande

Malmöhändelserna ökade också spänningarna inom Göteborgsaktionen. I nätverket ingick flera autonoma grupper, eller organisationer med kontaktytor till den autonoma rörelsen. De hade under större delen av föreberedelsearbetet uttryckt misstänksamhet mot regeringens och Göteborgs stads uttalanden om ett öppet EUmöte. De hävdade att polisen skulle tillgripa våld mot demonstranter och att de tänkte försvara sig. Tord Björk har sagt att Malmöhändelserna ”stärkte deras sak och vi andra kände oss radikalt övergivna”.

Hans Abrahamsson hade före Malmömötet vid flera tillfällen lugnat de ungdomar som varit oroade för våld från polisens sida. Han hade hävdat att den svenska polisen inte skulle tillgripa våld vid demonstrationer, den skulle skydda demonstrationsrätten. Dagen efter Malmömötet sökte två kvinnliga demonstranter upp honom och visade upp blåmärken som de sade att de fått av polisen under demonstrationen i Malmö. Hans Abrahamsson visste inte vad han skulle säga. Han tog dock återigen kontakt med Statsrådsberedningen och stötte på för att få besked om den politiska dialogen (se avsnitt 6.2.9 om Dialog).

Två veckor senare, den 7 maj, startade polisens kontaktgrupp sitt arbete. Det skedde när misstänksamheten mot polisen var som störst inför EU-mötet.

Nätverkens möte måndagen den 4 juni 2001

Måndagen den 4 juni 2001 hölls en träff om Göteborgsaktionens och Attacs metoder inför EU-mötet i Göteborgs universitets lokaler i Världshuset. Cirka 50 personer deltog varav flera från organisationer som ingick i den autonoma rörelsen. Två poliser från kontaktgruppen, Lennart Ronnebro och Gerd Brantlid, var också närvarande. En man, som uppgett att han bl.a. deltar i Nätverket mot rasism, sade på mötet att han inte trodde på regeringens dialog med demonstranterna. Han hävdade:

”Vi behöver en fet kravall i Göteborg.” Han framförde också att för hans del får ”makthavare isolera sig mer och mer, desto mer utrymme ger de till oss”.

Ola Mattsson, Attac, blev upprörd över uttalandet om ”en fet kravall”. Han ansåg att om demonstranter kastar sten då handlar det inte längre om politik. Han deklarerade att han trodde på fria val.

Ola Mattsson har berättat att majoriteten på mötet var emot mannen som önskade en fet kravall. Efter mötet drog han och övriga inom Attac slutsatsen att det skulle gå att genomföra demonstrationerna utan några ordningsstörningar.

Misstänksamhet om dolda planer

Under förberedelsearbetet diskuterade de anslutna organisationerna inom Göteborgsaktionen även andra aktiviteter än de-

monstrationer. En del planer nådde aldrig de ledande inom nätverket. Även de förslag på civila olydnadsaktioner som presenterades öppet upplevdes som problematiska. En fråga som man vände och vred på var: Var går gränsen för ickevåld? Det gällde bland annat de symboliska inträngningsaktionerna som planerades av Göteborgs ickevåldsnätverk, Globalisering underifrån och Ya Basta! (se avsnitten om respektive organisation).

Diskussionerna om inträngning på Svenska Mässan oroade inte bara polisen utan även företrädare för Attac, som var associerat till Göteborgsaktionen. De sökte efter alternativ till inträngningsplanerna och som inte skulle kunna uppfattas som provokation till våld. Man tog initiativet till en storbildsdialog med delar av den svenska regeringen ena dagen och med delar av de ledande EUpolitikerna en andra dag (se avsnittet 6.2.9 om Dialog).

En del grupper inom Göteborgsaktionen, t.ex. Globalisering underifrån och de Vita overallerna, var skeptiska till dialogen med polisen och drog sig ur deltagandet i Måndagsklubben. Efteråt beklagar Attac:s företrädare att så få av polisens hotbilder om bl.a. inträngningsaktioner hade diskuterats på Måndagsklubben med polisen. Det hade givit Attac och Göteborgsaktionen en möjlighet att gå in än mer aktivt för att försöka påverka. Följden blev nu att Globalisering underifrån och Vita overallerna lämnades därhän och planerade efter eget huvud utan att tillräckligt många fick tillfälle att ifrågasätta deras aktioner. Någon mer omfattande diskussion uppstod därmed inte om deras inträngningsaktioner skulle kunna bli provokativa och leda till konfrontationer med polisen.

Oron för provokatörer, inte bara polisens, gjorde att man satsade på egna demonstrationsvakter som skulle kunna stävja eventuella oroshärdar och som snabbt kunde lugna folk om något oförutsett inträffade. Om det blev kravaller så skulle det ”kleta ner” arrangörerna av demonstrationerna och det ville man undvika.

Politikernas ansvar

Tord Björk, Göteborgsaktionen, var en av få som dokumenterade en form av hotbildsanalys. Den är daterad den 15 maj 2001. Tanken var att den skulle ligga till grund för en hearing med politiker om hotbilden och distribuerades till flera inom nätverket. Men Göteborgsaktionen fick inget gensvar av politikerna, enligt Tord Björk. I skrivelsen reflekterar han över det upptrappade hotet mot proteströrelsernas mötesfrihet och demonstrationsrätt:

Intrasslade i sina egna beslut för att med hårdhet bekämpa systemkritiska protester försöker nu regeringen efter det godtyckliga avskaffandet av demonstrationsrätten i Malmö skylla ifrån sig på

enskilda polismän för den brutalitet som är följden av politiska beslut.

Hans utgångspunkt för anklagelsen mot regeringen var konsekvenserna av demonstrationerna vid EU-mötet i Amsterdam år 1997. Då greps cirka 700 demonstranter. Polisens gripanden ansåg domstolen var olagliga och den holländska staten fick betala skadestånd till de frihetsberövade demonstranterna. Denna händelse ledde till att Holland ändrade lagen. Polisen kunde i fortsättningen göra massingripanden utan att riskera skadestånd.

Sverige gjorde ändringar i 13 § polislagen år 1998. Då utökades polisens befogenheter när det gäller insatser mot folksamlingar. Bl.a. infördes en ny bestämmelse i polislagen som ger polisen rätt att under vissa förutsättningar avvisa eller avlägsna personer som deltar i en folksamling (se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Polisens befogenhet att tillfälligt omhänderta personer som deltagit i en folksamling förändrades däremot inte.

De politiska signalerna om hur ändringen i polislagen skulle tillämpas fick polisen, enligt Tord Björk, i riksdagens interpellationsdebatt hösten 1998. Han tolkade ett inlägg av justitieministern som att de svenska politikerna hade anslutit sig till en europeisering av bemötandet av politiska protester.

Tord Björk skrev vidare att Säkerhetspolisen har, på uppdrag av regeringen, skapat ”en hotbild för att ge en kriminell stämpel på nya systemkritiska rörelser”.

Efter EU–mötet i Nice i december 2000 tog statsminister Göran Persson avstånd från demonstranter som använder våld. Samtidigt önskade han en dialog med demonstranter som inte använder våld inför och under det svenska ordförandeskapet. Statsministerns uttalande om dialog mottogs med skepsis, enligt Tord Björk.

Synpunkter på regeringens agerande efter Malmöhändelserna

Regeringens agerande efter Malmöhändelserna ”sköt vid sidan av målet”, enligt Tord Björk. Justitieminister Thomas Bodströms krav på märkning av hjälmarna lade ansvaret för inringningen och massingripandet vid lördagens demonstration i Malmö på de enskilda poliserna. Det var insatsen som sådan som i första hand borde fördömas. Kritiken borde ha riktats mot polisledningen. Tord Björk har sagt att det hade givit en signal till polisen och

demonstranterna inför Göteborgsmötet att polisen måste skydda demonstrationsrätten. Polisinsatsen i Malmö var inte rätt sätt att klara uppgiften eftersom den ledde till polisvåld mot demonstranter.

Mönster i polisens agerande

Flera vi intervjuat är i efterhand besvikna över att ingen tänkte på att diskutera hotbilder och farhågor med polisen på t.ex. Måndagsklubbens möten.

I efterhand har några vi intervjuat ansett sig kunna se ett mönster upprepas från andra toppmöten i den svenska polisens agerande under EU-mötet i Göteborg. En har i sina jämförelser utgått från polisens agerande vid bland annat oroligheterna vid WTO–mötet i Seattle år 1999. Det mönster som tecknas av polisens agerande ser ungefär ut enligt följande:  att göra tillslag hos grupper och individer en tid före topp-

mötet,  att påstå att demonstranter lagrar vapen, till exempel brand-

bomber,  att göra husrannsakan i början, eller någon dag före topp-

mötena, i de lokaler där motkonferenser ska hållas med hänvisning till att vapen ska finnas i lokalerna,  att spana på och infiltrera i demonstranternas organisationer

både under förberedelserna och vid demonstrationerna,  att göra massingripanden,  att förbereda en uppsamlingscentral dit gripna/omhändertagna

demonstranter kan föras,  att göra tillslag mot demonstranternas boende i syfte att ge

igen för skador på polisen.

Motsvarande mönster ansåg demonstranter upprepade sig någon månad efter Göteborgshändelserna i samband med demonstrationerna mot G8-mötet i Genua i juli 2001. Vi återkommer i frågan om demonstranternas farhågor i avsnitt 6.3 Händelseförloppet under mötesveckan.

6.2.9. Dialog

Den politiska dialogen

Vi har i kapitel 4 redovisat att det vid EU-toppmöttet i Nice utbröt våldsamma konfrontationer mellan polis och demonstranter. Efter Nice-händelserna förklarade statsminister Göran Persson, vilket vi redogjort för i avsnitt 6.2.1.1 att han önskade föra dialog med fredliga demonstranter som ville diskutera globaliseringens effekter.

Vid institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet, diskuterade professorn Björn Hettne och docenten Hans Abrahamsson vad universitet skulle kunna bidra med för att undvika att händelser liknande dem i Nice skulle upprepas i Göteborg. De ville skapa en arena där samtal om globaliseringen och EU kunde föras.

Hans Abrahamsson engagerade sig i försöken att få till stånd en dialog mellan demonstranter och politiker.

Hans Abrahamsson har beskrivit förberedelsearbetet inför den politiska dialogen. Det var kantat av situationer som i sig visade hur svårt det var att få olika parter med så mycket misstänksamhet om varandras avsikter att nå fram till en lösning om själva genomförandet av dialogen.

Mötet på Musikens hus i början av januari (se avsnittet om

Musikens hus) oroade Hans Abrahamsson. Han hade noterat att mötesdeltagarna tvivlade på statsministerns önskan om dialog med demonstranter. Han har berättat:

”Den gemensamma uppfattningen var att regeringen inte alls ville ha dialog. Förslagen som ventilerades gick ut på att störa EUmötet.”

Hans Abrahamsson tyckte att det vilade ett slags desperation över deltagarnas känsla av utanförskap. De tyckte inte att politiker tog dem på allvar.

Tanken från Attac:s sida var att dialogen skulle stävja de planer som en del demonstranter hade på att tränga in på Mässan. Ola Mattsson, Attac, har berättat att oron var stor för att det skulle sluta i våld om demonstranter försökte ta sig in på Mässan. I stället skulle inträngningen vara symbolisk, en dialog via en inträngande länk till EU:s ledare.

Ett möte hölls på Statsrådsberedningen. Misstänksamheten kvarstod dock efter mötet på ömse håll, enligt Hans Abrahamsson. Det

var först i slutet av april som ett antal händelser ledde till en vändpunkt.

För det första inträffade oroligheter under demonstrationer i samband med Ekofin-mötet i Malmö den 20–22 april. Till en början väckte polisens agerande en ilska bland de aktiva inom nätverken som oroade Hans Abrahamsson. Han tog återigen kontakt med Statsrådsberedningen för att driva på ett beslut om dialog eftersom han trodde att det skulle dämpa misstron hos en del demonstranter. Han befarade att om inte politikerna visade att de menade allvar med dialogen skulle en del demonstranter kunna lockas till svårkontrollerade aktioner under Göteborgsmötet.

För det andra presenterade Attac vid den här tiden ett sätt att genomföra dialogen. Det skulle vara en ”konfrontativ dialog”. Tanken var att dialogen till en början inte behövde syfta till att uppnå samförstånd mellan parterna. Debatten skulle dessutom inte gå ut på att ”plocka poäng” hos publiken på samtalspartnerns bekostnad. Deltagarna skulle i stället presentera sina åsikter och försöka klargöra meningsskiljaktigheter. Utifrån dessa skillnader skulle parterna i nästa steg hitta alternativa politiska förhållningssätt.

För det tredje hade vid den här tidpunkten statsministerns nyfikenhet på det nybildade svenska Attac växt, enligt Statsrådsberedningen. Han ville träffa representanter från nätverket. Misstänksamheten inom Attac och de övriga nätverken inför ett möte med statsministern var dock stor. De såg hans intresse för Attac som en PR-handling. Attac:s Karen Austin sade i en artikel i Dagens Nyheter att inbjudan från statsministern försatte Attac i en märklig situation gentemot de övriga organisationerna som arbetade med samma frågor:

”Många av dem har jobbat med de här frågorna i åratal, men Attac glider in på en räkmacka.”

Efter en intern diskussion beslöt Attac att skicka sex representanter. De träffade statsministern i Regeringskansliet Rosenbad den 26 april 2001, fyra dagar efter Malmöhändelsen. Statsministerns medarbetare hade kallat medierna till fototillfälle. Representanterna för Attac vägrade att låta sig fotograferas tillsammans med Göran Persson. Det skulle förknippa Attac med etablissemanget och orsaka ett spänt förhållande med de övriga nätverken. Fotoincidenten gav, enligt Hans Abrahamsson, Attac större legitimitet hos de organisationer som var misstänksamma mot dialog.

Sammantaget satte händelserna i slutet av april i gång en aktivitet inom Statsrådsberedningen, nätverken, Göteborgs stad och polisen

där samtliga arbetade med att få igång en dialog, eller ett samarbete inför EU-mötet i Göteborg.

Statsrådsberedningens förberedelser för dialog

Inom Statsrådsberedningen arbetade man från denna tid intensivt med utformningen av dialogen. Regeringens syfte med dialog var enligt en promemoria upprättad i Statsrådsberedningen den 10 maj 2001  att visa att politiker vill lyssna,  att visa vilja att ta till sig kritik och diskutera de avgörande

framtidsfrågorna,  att visa att EU är en positiv möjlighet – ett verktyg, inget

hinder,  att säkerställa att budskapen från dialogerna framförs till topp-

mötet,  att uppmuntra det politiska engagemanget hos främst unga

människor,  att minska riskerna för upplopp genom att stötta de organisa-

tioner som förespråkar dialog, inte våld.

I samma promemoria uppmanades statsråden att prioritera offentliga kontakter som visade öppenhet från regeringens sida. Vidare anfördes i promemorian:

Regeringen har ett gemensamt intresse av att markera vikten av öppenhet under återstoden av ordförandeskapet. Framgång för offentlighet med handlingar ger bättre grund, men risken är uppenbar att konfrontationen i Malmö blir det bestående intrycket, i synnerhet med liknande händelser i Göteborg.

Ett av Regeringskansliets förslag till utformningen av en dialog var att den skulle föras inne på Svenska Mässan eftersom man uppfattat att många demonstranter ville komma dit in. Förslaget orsakade diskussioner inom nätverken och resulterade i att de inte ville delta i en dialog som avhölls inne på Mässan vid en annan tidpunkt än då själva EU-mötet skulle hållas. En annan idé var att några representanter skulle få träffa statsministern på ett hotell flera dagar före själva toppmötet. Det avvisades av nätverken.

Nätverkens fortsatta förberedelser för dialog

Parallellt med Regeringskansliets arbete med dialogen försökte nätverken sinsemellan enas om innehållet och formerna för den politiska dialogen.

Nätverket Göteborg var tveksam till arrangemangen men ställde ändå upp. Det deltog inte lika aktivt som övriga organisationer i förberedelserna. De har beskrivit skälet till detta på följande vis:

När det stod klart att regeringen ville utnyttja dialogen som en del i propagandan för EU-toppmötet blev vi mer avvaktande till hela idén. Vi hade föredragit ett möte med regeringsföreträdare under mindre spektakulära former. Göteborgsaktionen och Attac lade ner betydligt mer engagemang i förberedelserna av dialogen och beslutade i princip de teman som skulle tas upp. De hade även synpunkter på vilka som skulle representera vårt nätverk.

Attac försökte under vintern och våren 2001 övertyga grupper inom Göteborgsaktionen om betydelsen av en politisk dialog. På ett möte i mars presenterade Attac idén. Flera stödde förslaget, men andra uttalade att de inte ville delta i dialog med politiker. Tord Björk, en av de framträdande representanterna för Göteborgsaktionen, lade fram en kompromisslösning, att Göteborgsaktionens organisationer var för sig skulle avgöra om de ville delta i dialogen.

Diskussionen pågick ända in i veckan då EU-mötet skulle äga rum. Hans Abrahamsson har berättat:

”Det blev en kamp om parollerna och om vem som skulle säga vad.”

Under måndagen den 11 juni 2001 gjordes ett sista försök för att ena nätverken. Förhandlingarna varade hela natten ända till klockan 06.00 nästa morgon då nätverken kom överens om innehållet och om vilka som skulle företräda organisationerna.

Efter alla turer kunde till slut två dialoger mellan politiker och företrädare för systemkritiska organisationer genomföras.

Elin Gauffin, Rättvisepartiet Socialisterna som ingick i Göteborgsaktionen, var kritisk till dialog med politikerna. Hon skrev i en krönika i partiets tidning Offensiv strax före toppmötet:

Nu försöker han (Göran Persson/vår anmärkning) damma av receptet ”dialog” med de folkrörelser, som för bara några månader tidigare kallades huliganer. Vi måste fråga oss vad det är för dialog han vill ha? Framförallt hoppas vi att den 14–16 juni ska bli en sten i ankdammen med ett vågskvalp som gör slut på den stiltje i landet, som härskat trots de fortsatta nedskärningarna och de ökade klassklyftorna.

Dialog onsdagen den 13 juni 2001

Onsdagen den 13 juni ordnades den första dialogen. Arrangörer var Göteborgs stad tillsammans med Attac, Miljöförbundet jordens vänner, Göteborgsaktionen 2001, Nätverket Göteborg, Syndikalisterna och Socialistiska partiet. Från regeringen deltog statsministern Göran Persson, vice statsministern Lena Hjelm-Wallén, miljöministern Kjell Larsson och handelsministern Leif Pagrotsky. Dialogen handlade om global rättvisa, EMU, sociala frågor, fackliga rättigheter, Schengen, frågan om ett svenskt utträde ur EU och EU:s militarisering. Dialogen ägde rum i Göteborgs universitets aula, Vasaparken. Vi berör den i avsnitt 6.3.1.3.

Dialog med Europeiska kommissionens ordförande fredagen den 15 juni 2001

Fredagen den 15 juni skulle en uppföljande dialog från onsdagen genomföras. Ämnet var europeisk politik för global utveckling. Några av EU:s företrädare skulle inifrån Svenska Mässan samtala via bildskärm med representanter för demonstranterna. De senare skulle befinna sig på Fritt Forums festivalområde vid Pustervikskajen.

Statsrådsberedningen tyckte idén var god och beslut fattades om att arrangera dialogen. Deltagare var bland andra EU-kommissionens ordförande Romani Prodi och en av Attac:s internationellt mest kända debattörer, Susan George.

Polismyndigheten rekommenderar den politiska dialogen

Kommenderingschefen Håkan Jaldung tror att polismyndigheten var en ”viktig brygga mellan statsministern och demonstranterna” för att den politiska dialogen skulle bli av. Han har sagt att polismyndigheten och Säkerhetspolisen drev på att det skulle bli ett beslut om dialog mellan demonstranterna och politikerna. När storbildsdialogen blev av var även poliser från kontaktgruppen med i lokalen och de har sagt att det var en bra ordning.

Den praktiska dialogen

Den praktiska dialogen skedde i Måndagsklubben och med kontaktgruppen som vi tidigare redogjort för (se avsnitt 6.2.3.2 under rubriken Måndagsklubben).

Utvärdering av den praktiska dialogen – polisen

Kommenderingschefen Håkan Jaldung tycker att dialogen med demonstranterna är en modell som polismyndigheten måste fortsätta att arbeta med och att den behöver utvecklas. Han har sagt att han skulle vilja samarbeta med djurrättsaktivisterna ”som har stängt alla pälsaffärer i staden och som nu ägnar sig åt försöksdjursanläggningar”. Han hoppas på att polismyndigheten lyckas få igång en dialog med dem för att hitta en form för deras aktiviteter. Han har sagt att ”det skulle både vi och de tjäna på”.

Håkan Jaldung anser att utan den dialog som kom till stånd mellan Göteborgs stad, demonstranter och polismyndigheten hade ”det blivit mycket värre”. Han tänker framförallt på att tack vare att en dialog var etablerad lyckades parterna i sista stund ändra väg för lördagsdemonstrationen den 16 juni 2001.

Håkan Jaldung och poliserna i kontaktgruppen var nöjda med samarbetet med KPML(r). De förde en god dialog med organisationen. Poliserna var framförallt nöjda med att KPML(r) efter samtal tog avstånd från maskering i demonstrationen på fredag kväll och att de hade gott om kunniga demonstrationsvakter.

Kommenderingschefen har dock kritiska synpunkter på vissa av dem som deltog i Måndagsklubbens dialog. Han tyckte att förtroendet brast gentemot vissa företrädare när de ena dagen försökte enas om en linje och nästa dag mötte poliserna med stenkastning. Ett annat problem, enligt Håkan Jaldung, var att en del företrädare inte lyckades förankra i sina organisationer vad deltagarna i Måndagsklubben diskuterat. Håkan Jaldung har sagt att samtal på sådana premisser är meningslösa.

Gunilla Gevréus, en av kontaktgruppens poliser har sagt att polismyndigheten skulle förhandlat fram ett större åtagande från organisationernas sida. Om en liknande kommendering skulle genomföras i framtiden såg hon helst att parterna kom överens om villkoren för samtliga arrangemang, inte minst kring boendet på skolorna. Nu kom dialogen mest att handla om demonstrationerna

som genomfördes utan ordningsstörningar. Däremot uppstod problem däremellan.

Håkan Jaldung har berättat att det riktades kritik mot att polismyndigheten satsade på dialogmodellen. Ann Charlotte Norrås har sagt att det fanns poliser som tyckte att man skulle ta i med ”hårdhandskarna” om det blev oroliga situationer i stället för att lägga ner arbete på dialog.

Utvärdering av den praktiska dialogen – Göteborgsaktionen

Jonas Jonlund, Göteborgsaktionen hade kontakt med Håkan Jaldung innan polisens kontaktgrupp tillsattes. Då innehöll Håkan Jaldungs resonemang enligt honom ”förtäckta hot”. Han kunde t.ex. säga att om man slåss med polisen så vinner alltid polisen, enligt Jonas Jonlund. Efter Malmöhändelserna i slutet av april hade Håkan Jaldung en annan ton; han var som en omvänd hand och ville framstå som en vän till demonstranterna.

Jonas Jonlund hade inte några större förhoppningar på dialogen med polisens kontaktgrupp. Efter tredje mötet med Måndagsklubben var han dock positiv till dialogen och kontaktpolisernas insats. Han tyckte att det var poliser som rörde sig i demonstranternas miljö och som ”förstod aktivistspråk”. Han konstaterade då att om polismyndigheten lagt ner så mycket tid och kraft så borde den inte använda våld mot demonstranterna. Jonas Jonlund har beskrivit hur väl Göteborgsmodellen fungerade med samarbetet mellan nätverken, kommunen och polisen.

Men Jonas Jonlund blev besviken och har sagt att dialogen med polisen var helt bortkastad tid. Hans intryck är att kontaktgruppens enda skäl till dialog var att ”luska reda på vad vi tänkte göra” för att sedan kunna använda informationen till bl.a. polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet på torsdagen den 14 juni.

Jonas Jonlund har sagt att han i framtiden inte skulle ställa upp på en liknande dialog med polisen. Villkoret skulle i så fall vara att dialogen skulle ske med den ansvarige för kommenderingen.

Utvärdering av den praktiska dialogen – Attac

Attac:s Ola Mattsson deltog i ett antal av Måndagsklubbens möten. Han tyckte det var en god stämning. Han anser att idén med den praktiska dialogen var bra, att försöka minska risken för konflikter

genom att polis och kommun skulle vara välkomnande mot demonstranter. Han har påpekat att det efteråt framkommit att både polismyndigheten och vissa grupper av demonstranter ”mörkade” om sina planer.

Ola Mattsson anser att polisen inte tillräckligt tydligt beskrev att dess mandat enbart gällde demonstrationerna. Han hade uppfattade att avtalet mellan organisationerna och polisen även betydde att båda parter skulle hålla ständig kontakt med varandra under mötesdagarna och fatta gemensamma beslut om olika aktioner som behövde vidtas för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Han anser att inte ens samtliga sex kontaktpoliserna uppfattat vilket mandat som kommenderingschefen givit kontaktgruppen. Han anser att poliserna trodde att de hade ett bredare mandat än vad de visade sig ha.

Ola Mattsson är även kritisk till en del grupper inom demonstrationsorganisationerna. Han har i efterhand sett det som om en del inte var öppna med sin inställning till våld, att ”man kanske faktiskt ville att det skulle uppstå de här kravallsituationerna, om än inte så omfattande som de blev”.

Ola Mattsson tror trots erfarenheterna från EU-mötet i Göteborg att den praktiska dialogen är av betydelse vid liknande arrangemang i framtiden. Men flera kommer dock att vara ointresserade eller skeptiska inför ett sådant samarbete, enligt Ola Matsson.

Utvärdering av den praktiska dialogen – AFA

De två AFA-kvinnorna, som vi tidigare refererat till, har framhållit att många timmars ansträngningar lades ner på dialogen mellan kommun, polis och nätverken. De har påpekat att det dock var en halvtimmes fönsterglaskrossning på Avenyn som ledde till att en kommitté tillsattes.

Kvinnorna blev också besvikna över den praktiska dialogen med polisen. De anser att polismyndigheten bröt samarbetet genom polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet. Den ena kvinnan anser att AFA fick ”rätt på alla punkter”. Polisen ville ha dialog för att få information så att den skulle kunna ”sätta dit oss”. AFA-kvinnorna anser att poliserna i kontaktgruppen gjorde ett bra arbete, men att det inte hade någon betydelse. Det visades sig att kontaktgruppen saknade inflytande när deras insatser behövdes. Ingen av de två

AFA-kvinnorna skulle vid ett liknande möte i Sverige gå med på en dialog med polisen.

Den ena AFA-kvinnan har påpekat svårigheterna med att föra en dialog med polisen. AFA kan inte diskutera med polisen om hur man skall föra sin politiska kamp, eftersom polisens roll är att försöka stoppa aktionerna.

Utvärdering av den praktiska dialogen –Göteborgs ickevåldsnätverk

Elisabet Ahlin har sagt att ”rädda poliser är farliga poliser”. Ett syfte med dialogen för Göteborgs ickevåldsnätverk var att försöka se till att en sådan rädsla inte fanns. Det var ett skäl till att nätverket berättade för polismyndigheten om aktioner de planerade inför toppmötet.

Hon har påpekat att dialogen också skall leda till att en eventuell demonisering mellan aktörerna försvinner. Såsom det blev under toppmötet blev det polisen och AFA som direkt efter toppmötet i medierna gick ut och sade att de var nöjda med sina insatser. Elisabet Ahlin anser däremot att allmänheten och alla som arbetar för politisk förändring var förlorare. Dessutom kom de politiska sakfrågorna helt i skymundan.

6.3. Händelseförloppet under mötesveckan

6.3.1. Måndagen t.o.m. onsdagen den 11–13 juni

6.3.1.1 Polisens underrättelser

Som närmare har utvecklats i avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder, lämnade Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland hotbildsbedömningar inför EU-toppmötet och president Bushs besök i Göteborg. Polismyndighetens hotbildsbedömningar arbetades fram på Kriminalunderrättelseroteln. Säkerhetspolisen och polismyndigheten lämnade ytterligare hotbildsbedömningar under mötesveckan. De kommer att redovisas i det följande under respektive dag.

6.3.1.2 Nätverkens farhågor

Demonstranternas farhågor inför mötesveckan har beskrivits i avsnitt 6.2.8.6 Demonstranternas farhågor. Vi återkommer med de farhågor som förelåg inför respektive demonstration och annan opinionsyttring.

6.3.1.3 Händelser

Göteborgs ickevåldsnätverk genomför ett tältläger

Göteborgs ickevåldsnätverk ingick i Göteborgsaktionen 2001 och har närmare beskrivits i avsnitt 6.2.8.3 (Göteborgsaktionen 2001). De avsåg att genomföra en ”ickevåldslig massaktion” under EUtoppmötet. Aktionen skulle bestå av bl.a. ett tältläger utanför mötesområdet och ett inträngningsförsök på området.

Inträngningsförsöket skedde på fredagen den 15 juni. Vi behandlar det i avsnitt 6.3.3 Fredagen den 15 juni.

Göteborgs ickevåldsnätverk skrev i sin ansökan om tillstånd till tältlägret att det var en ”ickevåldslig manifestation som symbol för ett gräsrotsmöte mot EU-toppmötet”. Polismyndigheten gav tillstånd till en allmän sammankomst från tisdagen den 5 juni till måndagen den 11 juni i form av ett tältläger och manifestation i ett grönområde väster om Korsvägen och söder om Landeriet.

Polisens kontaktgrupp hade ett flertal möten med Göteborgs ickevåldsnätverk i anledning av organisationens planer på tältläger och inträngningsförsök. Dialogen mellan Göteborgs ickevåldsnätverk och kontaktgruppen syftade till att förhindra våldsamheter i samband med organisationens aktioner. De berättade för polisen bl.a. hur tältlägret skulle genomföras och avslutas. De uppgav att vissa av demonstranterna inte frivilligt tänkte lämna platsen när tillståndet gick ut, utan ville bli bortburna av polis.

På tisdagsmorgonen den 12 juni anlände poliser till tältlägret och informerade demonstranterna att deras tillstånd hade gått ut. De uppmanade dem att lämna platsen.

Polisinsatsen leddes av chefen för Alfa 41, Björn Jordanius, i närvaro av chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam. Det var nästan lika många journalister och fotografer på plats för att bevaka insatsen som det var demonstranter. Omkring 20 ungdomar lämnade platsen efter tillsägelse. De kvarvarande omhändertogs av polisen och gjorde därvid passivt motstånd. Bortförandet skedde under lugna former. Enligt uppgift från polismyndigheten om-

händertogs 39 personer med stöd av 13 § polislagen och transporterades till de tillfälliga arrestlokalerna på Kviberg.

Polisen gör ett tillslag mot fem danskar

Natten till torsdagen den 7 juni genomförde den danska polisen en husrannsakan mot Ungdomens hus i Köpenhamn som var ockuperat av demonstranter. Vid husrannsakan beslagtog polisen bl.a. slangbomber, Molotov-cocktails, gatstenar, slangbellor och stålkulor. Polismyndigheten i Västra Götaland erhöll underrättelser om att de vapen som tagits i beslag i Köpenhamn var avsedda att användas i aktioner vid EU-mötet i Göteborg.

AFA Stockholm kommenterade händelsen torsdagen den 7 juni på en nyhetssida på Internet: “(---) The building was being used by activists preparing for next weeks counter summit activities in Gothenburg. The Police caused major damage to the building and confiscated countless amounts of materials that were to be used in Gothenburg. (---)”

Andra organisationer dementerade dock ett samband mellan fynden och planerade aktioner i Göteborg. Det danska initiativet GBG2001.DK, i vilket bl.a. danska AFA deltog, uppgav i ett pressmeddelande fredagen den 8 juni att det inte fanns något samband mellan fyndet och planerade aktioner under EU-toppmötet i Göteborg samt att de förberedde ickevåldsprotester.

På grund av underrättelser och vad som framkommit vid spaningsinsatser misstänkte polisen att fem inresta danskar förberedde grovt sabotage och grov misshandel under mötesveckan. Åklagare beslutade om husrannsakan i den lägenhet danskarna disponerade på Götaholmsgatan i stadsdelen Gamlestan i Göteborg.

På tisdagsmorgonen den 12 juni gjorde polisen ett tillslag mot lägenheten. I lägenheten hittade polisen sju slangbomber, smörsyra och nödbloss.

Tillverkaren av slangbomberna hade fyllt en bit trädgårdsslang med sprängämne. Sprängämnet bestod av en blandning av natriumklorat, träkol och svavel och hade en sprängverkan ungefär som svartkrut. Slangbomben antändes genom att en stormsticka drogs mot ett plån. Enligt polismyndigheten påvisades sprängämnets farlighet när en slangbomb självantände medan den låg på tekniska roteln för undersökning.

Smörsyra är ett starkt frätande och illaluktande ämne. I detta sammanhang kan nämnas att polismyndigheten hade fått under-

rättelser om att vissa autonoma grupper planerade att använda smörsyra för att göra angrepp mot möteslokaler under EUtoppmötet (se avsitt 6.3.2.1 Polisens underrättelser).

De fem danskarna förklarade att de inget visste om dessa föremål. I lägenheten påträffades också tre telefoner med inprogrammerade fingerade teleadresser samt anteckningar och foton avseende vissa polisbilar.

Polisen gör ett tillslag på Tredje Långgatan

Tisdagen den 12 juni anmälde en person att några okända personer hade tagit sig in i en fastighet på Tredje Långgatan.

På vinden påträffade polisen fyra norska ungdomar som höll på att tillverka banderoller. Ungdomarna berättade bl.a. att de tillhörde AFA och att de hade kommit till Göteborg för att demonstrera. Enligt polismyndigheten anträffades 160 påsar på vinden. Varje påse innehöll en uppsättning med bl.a. svarta s.k. rånarluvor eller svarta halsdukar med AFA:s logo och texten ”GBG 2001”, informationsblad och visselpipor. Ungdomarna avvisades till Norge efter beslut av polismyndigheten.

Statsministern möter företrädare för demonstrationsorganisationerna

På onsdagskvällen ägde en debatt rum i Göteborgs universitets aula vid Vasaparken mellan företrädare för regeringen, bl.a. statsministern Göran Persson, och de EU-kritiska nätverken. Arrangörer var Göteborgs stad tillsammans med bl.a. Attac, Göteborgsaktionen 2001 och Nätverket Göteborg 2001. Mötet avlöpte utan ordningsstörningar. (Vi har berört arrangemanget i avsnitt 6.2.8.4

Attac.)

6.3.2. Torsdagen den 14 juni

6.3.2.1 Polisens underrättelser

Som närmare har utvecklats i avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder lämnade Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västa Götaland hotbildsbedömningar inför EU-toppmötet och president Bushs besök i Göteborg. Polismyndighetens hot-

bildsbedömningar arbetades fram på kriminalunderrättelseroteln. Vi har i det nämnda avsnittet, under rubriken Polismyndightens hotbildstablå, redogjort för den hotbildstablå för aktioner/demonstrationer som kriminalunderrättelseroteln tog fram. Den sista versionen av tablån är daterad onsdagen den 13 juni 2001.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotels hotbildsrapport den 13 juni

Onsdagen den 13 juni lämnade Polismyndighetens i Västra Götaland kriminalunderrättelserotel en fjärde komplettering till sin ursprungliga hotbildsrapport från mars 2001.1 (Vi har redovisat de föregående hotbildsrapporterna i avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder.)

Kriminalunderrättelseroteln gjorde följande bedömning.

(

---) Enligt information från Säkerhetspolisen har ledande aktivister under den senaste tiden flyttat till Göteborg för att på plats förbereda och detaljplanera aktionerna under EU-mötet. Fler är på gång under vecka 24. En del folk har börjat anlända till Göteborg och aktiviteterna kring det så kallade Lagerhuset har ökat. Aktivisternas så kallade Ledningscentral skall enligt uppgift vara klar i mitten av vecka 24. Planerna för inträngningsaktionerna/komma in aktionen fortskrider. Inköpen av skyddsutrustning samordnas för att pressa priserna. Gasmasker, mot polisens förmodade tårgasanvändning, finns att köpa för 100 kronor, vita overaller har beställts i större antal m.m. Träningsläger har anordnats av bl.a. Ya Basta. Den 10 juni vid Krokslätts Fabriker i närvaro av medlemmar från finska Ya Basta. (---) AFA har i tal och skrift förklarat sina avsikter att blockera och sabotera EU-toppmötet. Händelserna i Köpenhamn under vecka 23, då dansk polis i samband med en razzia mot Ungdomshuset beslagtog en större mängd vapen, kompletterar bilden av att AFA har vilja, kunskap och kapacitet att utföra våldshandlingar. Natten till den 12 juni greps fem danska aktivister på Götaholmsgatan 16 A. Samtliga är delgivna misstanke om förberedelse till grovt sabotage. (Ärende K (---)). Beslag rånarluvor, peruker, kamera (15 kort tagna) en fotorulle, mobiltelefon som ingen vill veta av. Fordon (---) bärgad för teknisk us. Hur detta och det tidigare beslaget i Köpenhamn påverkar andra autonoma celler är omöjligt att förutsäga. Helt klart är att aktivisterna blir än mer försiktiga och observanta på okända personer och rörelser i närmiljön.

1 Komplettering 4: Europeiska Rådets möte i Göteborg 15–16 juni, samt President Bushs besök den 14 juni 2001, 2001-06-13.

Det autonoma nätverket räknar med att cirka 5 000 skandinaviska aktivister söker sig till Göteborg. Aktivisterna hoppas att 1 000–2 000 försöker sig på en aktioner mot Svenska Mässan. Precis som i Seattle blir slagorden ”Blockad-Konfrontation”. Ett flertal organisationer förbereder en marsch, ”Antikapitalistmarschen”, från Götaplatsen till Svenska Mässan under förmiddagen den 15 juni. Gruppen har inte sökt tillstånd och de uppger att den inte skall söka fysisk konfrontation med polisen. Det är troligt att alla aktioner mot Svenska Mässan har som mål att störa och försvaga polisens insats vid avspärrningen och på så sätt stötta Ya Bastas inträngningsaktion. Grupperingar från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Holland, Luxemburg, Belgien, Tjeckien, Spanien, Tyskland och England kan förväntas komma till Göteborg. (---)

Kriminalunderrättelseroteln lämnade följande bedömning beträffande respektive dag.

15 juni – Stora aktivistdagen

Stora aktivistdagen – från tidig morgon till sen kväll. – Redan under tidig morgon kommer aktivister att försöka blockera konferenscentrat, pratas om samling vid 06.00! – Inträngningsaktion – inträngningsaktion av Globalisering Underifrån med hjälp av bl.a. Ya Basta! Från Finland och Italien. Samtidigt skall enskilda aktioner genomföras runt om i Göteborg, skadegörelse på multinationella objekt för att hålla polisen sysselsatt I flygblad har nämnts att man hade över 400 anmälda för aktionen. – Komma in aktion – Ickevåldsnätverket Göteborg planerar en aktion avskilt från Ya Basta!. Med mänskliga stegar alternativt repstegar planerar man att ta sig över avspärrningarna. – Antikapitalistmarschen, från Götaplatsen till Svenska Mässan vid 11tiden. Gruppen har inte sökt tillstånd. – AFA nämner en aktion mot Svenska Mässan under förmiddagen. – Kpml(r), Nej till EU mfl planerar en demonstration kl 18.00 på Järntorget. (Kommentar: marschen kan i bästa fall samla mellan 7– 8 000 deltagare, och bör inte innebära något orosmoment, OM tåget inte störs av RTC:s gatufest. – Globalisering underifrån samt RTS ”Reclaim The Streets” planerar en stor gatufest under kvällen på Kungsportsavenyn/Bältespännarparken. Gatufesten skall utmynna i en inträngningsaktion på Trädgårdsföreningen vid 22-tiden. Misslyckas aktionen skall deltagarna sprida sig längs Avenyn och centrala Göteborg och genomföra skadegörelse och sprayning 16 juni – Protestdagen Enligt planeringen den stora internationella demonstrationen mot EU och den politik som EU bedriver. Samling skall ske vid 09.30 tiden vid Linnéplatsen/slottsskogen. Demonstrationen skall gå genom Göte-

borg och avslutas på Götaplatsen med tal och musik. Arrangören uppger att man sökt tillstånd för ca 25 000 demonstranter (---)

Kriminalunderrättelseroteln bedömde att det förelåg en hög hotbild och mycket stor risk för våldsamma opinionsyttringar mot EU-toppmötet i Göteborg från grupper inom den autonoma miljön. Risken var vidare stor för störande opinionsyttringar från andra grupperingar som agerade och agiterade i enskilda frågor.

Riskerna för inträngningsaktioner på Svenska Mässan och Trädgårdsföreningen bedömdes som höga (nivå 4 av 5). Riskerna för vandalisering, skadegörelse och upplopp respektive sabotage bedömdes också som höga (nivå 4 av 5).

Risken för ordningsstörningar i samband med Reclaim the Streets/Citys aktion bedömdes som hög (nivå 4 av 5), vilket utgjorde en höjning sedan föregående rapport.

I rapporten fanns för första gången också hotbilder vad gäller våldsanvändning mot polis och angrepp mot polishuset i Göteborg. För våld mot polis bedömdes risken som hög (nivå 4 av 5) medan den för angrepp mot polishuset stannade vid förhöjd hotbild (nivå 3 av 5). Hotbilden för övrig kriminalitet bedömdes som förhöjd (nivå 3 av 5).

Kriminalunderrättelseroteln redovisade vissa kompletteringar till de förutsättningar som låg till grund för tidigare avgivna rapporter, bl.a. polisingripandet mot de fyra norska medborgarna på Tredje Långgatan (avsnitt 6.3.1.3 Händelser). I övrigt kan följande förutsättningar nämnas.

(---) I samband med mötet i Norrköping planerade aktivisterna att ”smörbomba” möteslokalen, men planerna gick om intet. En ledande dansk aktivist söker efter smörsyra för att försöka ”smörbomba” möteslokalen i Göteborg. (---) Aktivisternas ”Ledningscentral” installeras troligen i Lagerhuset vid Pustervik och skall enligt uppgift vara klar i mitten av vecka 24. (---) Vid ett eventuellt ingripande mot aktivister kan aktioner komma att riktas mot Polishuset. (---) Störning och avlyssning av polisens radiotrafik kommer att ske. Avledningsmanövrar – i samband med demonstrationen den 15 juni kommer ett antal aktivister att koncentrera sig på avspärrningar och inträngning, övriga skall attackera multinationella företag. (---)

Säkerhetspolisens hotbildsrapport den 13 juni

Säkerhetspolisen gjorde den 13 juni ett tillägg till hotbilden avseende ”inhemsk extremism”.2 Vi har redovisat de föregående hotbildsrapporterna i avsnitt 6.2.6.6 Polisens hotbilder.

Hotbildsrapporten skrevs mot bakgrund av vad som hade framkommit vid tillslaget mot och i förhören med de fem danska medborgare som gripits i Gamlestaden föregående dag. I rapporten angavs bl.a. följande.

(---) Gripandet av dessa fem anarkister innebär att en inte oväsentlig del av den hårdföra kärnan har oskadliggjorts för tillfället. Säpo bedömer dock att det finns fler personer i Göteborg som ingår i dessa hårda kärnor av autonoma/anarkister från Sverige och övriga skandinaviska länder.

---

Säpo bedömer att denna händelse förändrar hotbilden såtillvida att det finns en risk för att det finns slangbomber hos autonoma/anarkistiska grupper i Göteborg. De kan användas på en plats för att rikta polisens uppmärksamhet dit i syfte att göra det lättare för anarkister/autonoma att genomföra en aktion på ett annat ställe. Ett annat alternativ är att de används för sabotage av något mål med anknytning till EU-mötet eller ett så kallat symboliskt mål. Slangbomber kan också komma att användas mot polisen vid ingripande i samband med bråk. Inhemsk extremism 4 Hög hotbild/betydande risk för angrepp.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotels hotbildsrapport den 14 juni beträffande Hvitfeldtska gymnasiet

Den 14 juni lämnade Polismyndighetens i Västra Götaland kriminalunderrättelserotel en särskild hotbildsbedömning beträffande Hvitfeldtska gymnasiet. Vi har för läsförståelsens skull valt att inte redovisa den i detta avsnitt, utan i avsnitt 6.3.2.3 Händelser.

6.3.2.2 Nätverkens farhågor

Demonstranternas farhågor inför mötesveckan har beskrivits i avsnitt 6.2.8.6 Demonstranternas farhågor. Deras farhågor inför demonstrationen Bush Not Welcome redovisar vi under avsnitt 6.3.2.3 Händelser.

2 ”Tillägg till hotbild rörande Europeiska Rådets möte i Göteborg den 15–16 juni 2001”, 2001-06-13.

6.3.2.3 Händelser

Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel och Säkerhetspolisen riktar underrättelsearbetet mot Hvitfeldtska gymnasiet

Enligt kommenderingsledningen stod det i ett tidigt skede klart att det på Hvitfeldtska gymnasiet skulle komma att finnas personer med anknytning till sådana autonoma grupper som var beredda att störa EU-toppmötet genom våldsamma aktioner. Spaningscentralens insatser inriktades till stor del mot skolan och dess omgivningar. Informationen sammanställdes av polismyndigheten med det underrättelsematerial om Hvitfeldtska gymnasiet som kontinuerligt kom in från Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen hade tillgång till bl.a. källor inne på skolan.

Vi redovisar i det följande händelseutvecklingen och underrättelserna fram till polisens insats mot skolan torsdagsförmiddagen den 14 juni.

Polismyndighetens kontaktgrupp besöker Lagerhuset

På tisdagen och onsdagen den 12 respektive 13 juni besökte medlemmar i polisens kontaktgrupp Lagerhuset (om Lagerhuset, se avsnitt 6.2.3.2 Incheckning och fördelning av boendeplatser).

På tisdagen besökte Gunilla Gevréus Lagerhuset tillsammans med sina två kvinnliga kollegor i kontaktgruppen. Hon har lämnat följande beskrivning av besöket.

Linus Lundin, som arbetade på IMC, hade vid ett tidigare tillfälle sagt att kontaktgruppen var välkommen att besöka IMC: s lokaler i

Lagerhuset. Kontaktgruppen hade uppfattat hans inbjudan som att det inte var nödvändigt att föranmäla ett besök. De hade uppfattningen att Göteborgsaktionen och Attac ansåg att inga andra poliser än kontaktgruppen fick komma in på Lagerhuset. De gick in i Lagerhuset och sade att de sökte Linus Lundin.

När de kom in fick de se en person som satt bakom disken och delade ut information. Han hade sedan senvåren varit ett av huvudobjekten för polismyndighetens civila spanare inför EU-toppmötet. ”Inne i rummet så var det någon slags mottagning för de ungdomar som jag sedan såg ute i aktivistkretsar. Jag kan inte säga att alla ungdomar kastar sten på polis, men det var den typen av klädsel och den typen av ålder.”

Poliserna fortsatte till IMC:s lokaler och uppfattade att det där fanns samma typ av demonstranter som vid incheckningen. Gunilla Gevréus och hennes kollegor blev stoppade av några personer, däribland Linus Lundin, som ifrågasatte deras närvaro. Poliserna framförde till Linus Lundin att ungdomarnas inställning i frågan om polisens rätt till tillträde var oacceptabel och lämnade därefter Lagerhuset.

Linus Lundin har uppgett bl.a. följande om kontaktgruppens besök på Lagerhuset.

IMC hyrde lokaler på fjärde våningen i Lagerhuset avskilt från Göteborgsaktionens och Attac:s kansli. I hyreskontraktet med Nätverkstan angavs att IMC, bl.a. på grund av försäkringsvillkoren, inte fick släppa in några andra personer i lokalen än de som var ackrediterade som journalister av IMC. Huvudskälet till att utomstående inte skulle ha fritt inträde till IMC:s lokaler var att skydda den redaktionella verksamheten, vilket kontaktgruppen kände till. Han hade vid ett tidigare tillfälle bjudit in kontaktgruppen till IMC:s lokaler och samtidigt betonat att de borde kontakta redaktionen i förväg inför ett sådant besök.

På tisdagen mötte han Gunilla Gevréus och hennes kollegor vid IMC:s redaktion. Han hälsade och sade att det var roligt att se dem. Han tillade dock att han inte hade förväntat sig deras besök, eftersom han tidigare hade förklarat att de skulle ringa i förväg. Poliserna blev lite generade och sade att de inte kände till detta. De blev imponerade över lokalen och utrustningen. Besöket avlöpte odramatiskt och utan upprörda känslor.

På onsdagen den 13 juni besökte Lennart Ronnebro och en kvinnlig kollega i kontaktgruppen Lagerhuset.

Han har lämnat följande förklaring till besöket. ”Vi hade fått information om att Lagerhuset och Hvitfeldtska, helt och hållet, hade tagits över av de här krafterna som vi kallar de svarta helt enkelt.”

Han har vidare uppgett att Linus Lundin vägrade att släppa in dem. Lennart Ronnebro undrade varför, men fick inget riktigt svar. Lennart Ronnebro bedömde att det uppenbarligen var något som inte stämde.

Linus Lundin har uppgett följande om det besöket. Han träffade

Lennart Ronnebro och Gerd Brantlid vid Göteborgsaktionens och Attacs incheckning inne i Lagerhuset. Lennart Ronnebro ville besöka IMC:s lokaler. Linus Lundin svarade att kontaktgruppen var välkommen att hälsa på hos IMC, men att han inte hade tid just

då eftersom han var på väg till en avtalad intervju. De gick ut ur Lagerhuset och fortsatte samtalet utanför byggnaden. Linus Lundin förklarade för poliserna att de måste höra av sig innan de kom till IMC. Linus Lundin framförde att han var förvånad över polisernas önskan om att oanmälda få besöka redaktionen eftersom han hade förklarat IMC:s regler för tre av kontaktgruppens poliser. Linus Lundin framhöll att IMC var en redaktion som inte deltog i några organisationers aktiviteter. De diskuterade saken en stund. Linus Lundin och Lennart Ronnebro avslutade diskussionen i samförstånd varefter poliserna lämnade lokalen.

Mot polisens beskrivning av aktiviteterna på Lagerhuset och kontaktgruppens besök i lokalerna står också uppgifter som företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har lämnat.

Organisationsföreträdare har uppgett att Lagerhuset inte alls hade tagits över av sådana grupper av demonstranter som kontaktgruppen gjort gällande. Det fanns över huvud taget inget på Lagerhuset som Göteborgsaktionen och Attac hade anledning att dölja för kontaktgruppen.

En företrädare för Attac har uppgett att några AFA-sympatisörer vid ett tillfälle sydde på sina banderoller i lokalerna. När de plockade fram sina ”aktivistkit” med masker, blev de ombedda att lämna Lagerhuset. De följde anvisningarna utan protester.

En företrädare för Göteborgsaktionen har uppgett att de gjorde klart för kontaktgruppen att gruppen var välkommen att besöka Lagerhuset och även skolorna men att Göteborgsaktionen önskade att kontaktgruppen föranmälde sina besök. Det var allmänt känt att många demonstranter inte hade något förtroende för polisen. Om organisationsföreträdarna på förhand fick veta att kontaktgruppen skulle komma kunde de se till att besöket skedde utan att konfliktsituationer uppstod.

En företrädare för Attac har menat att även om förfaringssättet för polisens tillträde till Lagerhuset och skolorna inte diskuterades uttryckligt med kontaktgruppen, var det självklart för organisationerna att parterna skulle ta kontakt med varandra vid eventuella problem. Avsikten var att demonstrationsorganisationerna och kontaktgruppen skulle träffas varje dag och lösa uppkomna problem.

Organisationsföreträdare har också kritiserat kontaktgruppens underlåtenhet att delge Göteborgsaktionen och Attac sina farhågor om vad som förekom i Lagerhuset.

Uppgifter om att boende bär in byggnadsmaterial

Under tisdagen den 12 juni såg Polismyndighetens i Västra Götaland spanare fyra män som bar och släpade byggmaterial till Hvitfeldtska gymnasiet. Materialet bestod bl.a. av träreglar och hönsnät.

Uppgifter om att boende flyttar och att de bär in sten

På onsdagen den 13 juni lämnade Säkerhetspolisen vid 13-tiden respektive 15-tiden följande information till kommenderingsledningen via spaningscentralen.3

(---) De Vita overallerna flyttar fr. södra byggnaden, vån 4, sal 407 till annan skola idag på eftermiddagen. Även Globalisering underifrån flyttar idag. Deras utrustning utspridd. (---) (---) spanare meddelar att två okända personer vid två tillfällen varit ute från Hvitfeldtska skolan och fyllt två hinkar var med sten som de sedan burit in i skolan. Spanarna hade svårt att bedöma storleken på stenarna men tror att de var relativt små. (Till slangbella?) (---)

Polispatrull besöker Hvitfeldtska gymnasiet

Vid 19-tiden på onsdagskvällen besökte en polispatrull Hvitfeldtska gymnasiet. Chefen för polispatrullen har berättat följande.

Syftet med besöket var att kontrollera hur det såg ut på skolområdet och hur mycket folk som fanns där. Poliserna hade inte tänkt gå in i skolbyggnaderna. När polisbussen kom fram till öppningen i den mur som omger skolgården ställde sig demonstranter framför bussen och blockerade infarten till skolgården. Flera demonstranter anslöt sig. Folkmängden framför bussen uppgick till 30–40 personer och ungefär hälften av dem drog ner huvor över ansiktet. Poliserna backade bussen och parkerade på vändplatsen framför murens öppning. Ett 100-tal demonstranter ställde sig framför och på sidorna av bussen. Poliserna förberedde sig på våldshandlingar från demonstranternas sida och tog fram sköldar och hjälmar. Demonstranterna skrek och buade. De skanderade slagord mot EU och ropade att Hvitfeldtska gymnasiet var deras mark och inte polisens. Poliserna observerade att några av demonstranterna var utrustade med påkar. Demonstranterna gick dock inte till attack mot bussen.

3 Säkerhetspolisens dagboksblad för kommenderingen

En polisman steg ur bussen för att samtala med demonstranterna. Försöket till samtal misslyckades. Poliserna uppfattade stämningen som hotfull och de bestämde sig för att lämna platsen för att undvika en våldsam konfrontation. Innan de hann avlägsna sig från platsen kom en kvinna fram till bussen. Hon sade sig vara bovärd eller informatör. Hon bemötte poliserna på ett trevligt sätt och gav dem sitt telefonnummer. De samtalade med henne i några minuter om hur många som bodde på skolan och om vad som pågick i skolan. När poliserna körde från platsen skrek, buade och visslade folksamlingen åt dem. Besöket varade i cirka en kvart.

Ebba Juncker som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med sina två barn blev vittne till händelsen. Hon har beskrivit den på följande sätt.

En polisbil körde fram mot öppningen i muren där två pojkar stod. De ville inte flytta på sig när polisbilen kom emot dem. Poliserna körde fram väldigt nära på ett sätt som var provocerande. Flera personer slöt upp vid pojkarna och det stod så småningom ca 200 personer framför bilen. Poliserna borde ha kunnat lösa den uppkomna situationen genom att veva ner rutorna eller kliva ur bilen och prata med ungdomarna. Folkhopen buade och hojtade bl.a. att hit in skall det inte komma någon polis. De menade att det var överenskommet att polisen inte skulle gå in i skolan utan att ha med sig företrädare från Göteborgsaktionen. Situationen var inte särskilt hotfull. Folk skrek mer på grund av övermod. Ungdomarna hade träffat många nya vänner och var ett gäng. De kände sig ”glada och fria och starka”. Det var därför de buade.

Den av demonstrationsorganisationerna utsedda skolvärden på Hvitfeldtska gymnasiet, Vincent Lönngren, har uppgett att en av hans bovärdar hade varit framme och pratat med poliserna i bussen.

Denna berättade om händelsen och uppgav bl.a. att poliserna hade uppsökt skolan för att titta sig omkring. Han uppfattade inte att det fanns något allvarligt i händelsen.

Polisens sätt att försöka skapa sig tillträde till Hvitfeldtska gymnasiets skolgård väckte upprörda känslor hos företrädare för Göteborgsaktionen och Attac. Detta var just en sådan situation som parterna skulle försöka undvika genom att föra dialog. Om polismyndigheten hade kopplat in kontaktgruppen skulle det, enligt organisationsföreträdarna, ha varit möjligt att tillmötesgå polisens önskemål om att få se sig omkring på skolgården.

Anders Svensson, Socialistiska partiet och företrädare för Göteborgsaktionen, har beskrivit att han ringde upp chefen för polisens

kontaktgrupp, Göran Nordenstam, så snart han fick kännedom om händelsen på onsdagskvällen. Anders Svensson förklarade att han var missnöjd med att polisen inte hade anmält besöket i förväg till honom. Enligt Anders Svensson svarade Göran Nordenstam att de som stoppat polisbussen hade varit hotfulla och att polisen såg mycket allvarligt på händelsen.

Uppgifter om ett möte på skolan.

Vid 20-tiden på onsdagskvällen den 13 juni lämnade Säkerhetspolisen följande information till kommenderingsledningen via spaningscentralen.4

(---) AFA möte rum 406 på Hvitfeldtska start 19.00. Internationellt AFA möte i aulan efter detta. – Flygblad vid Hvitfeldtska – text:

stödfest Majvallen GSS lokalen ikväll 21.00 avslutas med bus. (---)

Åklagare beslutar om husrannsakan

Kommenderingsledningen ansåg att det samlade underrättelsematerialet visade att det pågick brottslig verksamhet på Hvitfeldtska gymnasiet. Ärendet föredrogs för åklagare på onsdagskvällen den 13 juni. Närvarande var bl.a. kommenderingschefen Håkan Jaldung, ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg och chefen för kriminalpolisverksamheten Benny Jonasson.

Vid föredragningen lämnade polismyndigheten, enligt åklagaren, följande uppgifter.5 På Hvitfeldtska Gymnasiet bodde en stor mängd Ya Basta anhängare och medlemmar av AFA. Polisen hade gjort flera separata iakttagelser om personer som burit in hinkar med sten i skolan. Stenarna kunde misstänkas vara avsedda att användas som ammunition till slangbellor. Personerna ifråga hade haft slangbellor synliga i fickorna. Polisen hade också observerat att personer hade burit in gatsten, stora järnrör och en sorts pinnar som var spetsiga i ena kanten och runda i den andra. Pinnarna kunde användas till att plocka upp gatsten. Under dagen hade vidare observationer om stor verksamhet i kemisalen noterats. Åklagaren informerades också om vad som hade utspelat sig när polispatrullen försökte köra in på skolgården tidigare samma kväll.

4 Säkerhetspolisens dagboksblad för kommenderingen 5 Uppgifterna kommer dels från åklagarens blankett om beslut om tvångsmedel, daterad 2001-06-13, dels från förundersökningsprotokoll rörande polisens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet.

Åklagaren bedömde att misstanke inte kunde riktas mot någon bestämd person, men att det sammantaget fanns misstanke om förberedelse till våld mot och hot mot tjänsteman samt hot mot tjänsteman. Mot den bakgrunden beslutade han vid 21-tiden samma kväll att en s.k. reell husrannsakan i allmänna utrymmen, skulle genomföras i Hvitfeldtska gymnasiet (om uttrycket reell husrannsakan, se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter).

Kommenderingsledningen överväger med anledning av beslutet om husrannsakan

Håkan Jaldung har uppgett att åklagarens beslut om husrannsakan i Hvitfeldtska gymnasiet innebar en svår arbetsuppgift för polismyndigheten. Bl.a. skolans storlek, antalet personer som bodde eller annars uppehöll sig där och risken för att polisen skulle mötas med våld i samband med husrannsakan innebar att en sådan insats krävde särskilda överväganden (beträffande frågan om polismyndighetens omfallsplanering rörande skolan, se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Omfallsplanering för Hvitfeldtska gymnasiet).

Håkan Jaldung bedömde att det saknades tillräckligt med resurser för att beslutet om husrannsakan skulle kunna verkställas samma kväll. Förutsättningarna för att omdisponera ett större antal poliser för husrannsakan redan under kvällen och natten var begränsade. Han beslutade att avvakta med genomförandet.

Håkan Jaldung begärde att polismyndighetens kriminalunderrättelserotel snarast skulle ta fram en särskild hotbildsbedömning och underrättelserapport beträffande Hvitfeldtska gymnasiet. Han gav vidare order om att stabspersonalen under natten skulle utreda personalresurserna för en eventuell insats mot skolan på torsdagen.

Uppgifter om ett larm på skolan.

Vid 23-tiden på onsdagskvällen den 13 juni meddelade Skandia Bevakning AB polismyndigheten att ett larm hade utlösts i Hvitfeldtska gymnasiets södra byggnad.

Enligt spaningscentralens logg lämnade väktaren följande uppgifter efter besöket på skolan.

När (---) kom in i byggnaden fick han direkt en följeslagare som undrade vad han gjorde där och som följde honom under hela vistelsen

i skolan. I den fristående byggnaden till vänster om huvudbyggnaden huserar mestadels finländare som verkar vara utspridda på samtliga plan. På 4:e våning har det inrättats en verkstad där det tillverkas hjälmar och dräkter av skumgummi. Där fanns också konor där topparna var avskurna och (---) kunde se att det anlände folk med åtta st. konor som fortfarande var intakta, plank av kraftig dimension fanns också i lokalerna. På väggarna fanns anslaget information om att det under morgondagen 10.00 skulle bedrivas första hjälpen utbildning, via anslag framgick också att det skulle vara en samling för ”blockers” 15/6 08.00. (---) hade ingen möjlighet att gå igenom huvudbyggnaden, men han kunde konstatera att det bodde folk även där. I samband med att (---) lämnade området blev han haffad av journalister från Aftonbladet som ville ha information, de sa att de fått information om att polisen skulle göra tillslag under natten. (---) svarade dock inte på några frågor från journalisterna utan körde från platsen.

Uppgifter om förhållandena på skolan

Vid 01-tiden på natten till torsdagen den 14 juni lämnade Säkerhetspolisen följande information till kommenderingsledningen via spaningscentralen.6

(---) I Hvitfeldtska finns minst 400 personer varav ett 50-tal tyskar som anses hårdföra. Spanjorer och polacker förväntas komma. Alla utlänningar skall bo i den södra flygeln. Svenskar får flytta på sig till förmån för utlänningar. Det är stor aktivitet på plan 2, 3 och 4. Man sågar och snickrar. Det tillverkas kraftiga pinnar för flaggor och banderoller. På plan 4 innanför glasdörrar har man ställt elevskåpen i en V-formation med ett litet hål för passage, där står en vakt. Rum 407 hålles alltid låst. Det är AFA som bestämmer allt i byggnaden. Man får lämna mobilbatteri o kort vid ett bord i entrén. Man har ronderande vakter. Det har suttit en person i en Volvo hela dagen utanför, ev. även en vit skåpbil. Man skall ha en genomgång/övning i skolan kl 10.00 idag på Hvitfeldtska. Man skall delta i Bush not Welcome kl 17.30. All verksamhet är dock inriktad på fredagen. (---)

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel gör en särskild hotbildsbedömning beträffande Hvitfeldtska gymnasiet

Under natten till torsdagen den 14 juni sammanställde polismyndighetens kriminalunderrättelserotel en särskild hotbildsbedömning avseende Hvitfeldtska gymnasiet.7 Syftet var att ”Bedöma hotbilden gentemot AFA/Ya Bastas tänkta aktioner, våldshand-

6 Säkerhetspolisens dagboksblad för kommenderingen 7 ”Hotbildsbedömning Hvitfeldtska gymnasiet”, 2001-06-14.

lingar och andra störningar i samband med EU-toppmötet den 14– 16 juni”. Hotbildsbedömningen presenterades för Håkan Jaldung på torsdagsmorgonen. Kriminalunderrättelseroteln gjorde följande bedömning.

Afa planerar att ge president Bush en riktig överraskning när han anländer till Landvetter flygplats den 14 juni. Stor mobilisering pågår på Hvitfeldtska gymnasiet för att med våld försöka störa EU-mötet den 15 juni.

Risken för att AFA skulle göra sig skyldig till ”Hot/Våld/Sabotage” bedömdes som hög (nivå 4 av 5).

Kriminalunderrättelseroteln redovisade ett antal premisser för sin slutsats. I allt väsentligt var det en upprepning av de underrättelser och händelser som vi har redovisat i det föregående. Därutöver nämnde kriminalunderrättelseroteln följande.

(---) Minst 500 personer befinner sig på Hvitfeldtska den 14 juni kl 06.00. Hvitfeldtska är godkänt för 640 övernattningsplatser. (---) Aktivisterna har idag två kända ledningscentraler varav en finns på Hvitfeldtska. (---) Under natten har det anlänt ytterligare två bussar med Ya basta aktivister från Finland till Hvitfeldtska.

Polismyndighetens och Säkerhetspolisens uppfattning om ledningscentral på Hvitfeldtska gymnasiet

Vi har i avsnitt 6.2.6.6 under rubriken Polismyndighetens och

Säkerhetspolisens uppfattning om ledningscentralen redovisat Polismyndighetens i Västra Götaland och Säkerhetspolisens uppfattning om demonstranternas ledningscentraler. Som nämnts där bedömde polismyndigheten och Säkerhetspolisen i ett tidigt skede att demonstrationsorganisationerna skulle etablera olika typer av ledningscentraler, sambandscentraler och informationscentrum inför

EU-toppmötet.

I den särskilda hotbildsbedömningen avseende Hvitfeldtska gymnasiet som polismyndighetens kriminalunderrättelserotel sammanställde under natten till torsdagen den 14 juni skrev kriminalunderrättelseroteln, som nämnts, bl.a. att ”Aktivisterna har idag två kända ledningscentraler varav en finns på Hvitfeldtska.” Med den andra ledningscentralen avsåg kriminalunderrättelseroteln en verksamhet som styrdes från en annan plats. Verksamheten var

lokaliserad av Säkerhetspolisen till en lägenhet på Skäpplandsgatan i Högsbo, Göteborg.

Bilden av förhållandena på Hvitfeldtska gymnasiet från demonstranter, boende och andra som vistades på skolan

Polisens beskrivning av förhållandena och aktiviteterna på Hvitfeldtska gymnasiet är i stora delar oförenlig med de uppgifter som har lämnats av företrädare för Göteborgsaktionen, Attac samt av boende och andra som vistades på skolan.

Enligt företrädare för Göteborgsaktionen och Attac hade skolan inte tagits över av demonstranter ur det svarta blocket. Det fanns ingen avsikt att alla utländska demonstranter skulle bo i den södra byggnaden.

I detta sammanhang har skolvärden på Hvitfeldtska gymnasiet,

Vincent Lönngren, uppgett följande. Det förekom att demonstranter lämnade Hvitfeldtska gymnasiet för att sova i en annan skola.

Under onsdagen flyttade t.ex. en del medlemmar i Ya Basta från den södra byggnaden till en annan skola. De flesta i Ya Basta bodde dock kvar. Det var i vart fall ett 50-tal kvar på torsdagsmorgonen. Också Fältbiologerna flyttade ut. De bodde dock inte i den södra byggnaden. Han antog att de demonstranter som flyttade till en annan skola gjorde detta eftersom de ville bo tillsammans med folk inom samma organisation. Han har hört rykten om att vissa demonstranter blev bortjagade. Om så hade varit fallet borde de rimligtvis ha sagt detta till honom, bovärdarna eller Göteborgsaktionen centralt. Men något sådant framfördes inte till Vincent Lönngren. Det fanns utländska aktivister i södra byggnaden. Göteborgsaktionen hade inte beslutat att utländska aktivister skulle placeras där. Men eftersom Ya Basta var så många hänvisades de till en och samma våning i södra byggnaden. Det blev därför en utländsk prägel i den byggnaden.

Helena Tagesson har förklarat att hon aldrig har hört att medlemmar i Attac blev bortkörda från Hvitfeldtska gymnasiet och att det såvitt hon vet över huvud taget inte bodde några medlemmar i skolan.

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har vidare uppgett att

AFA inte hade upprättat en inpasseringskontroll vid entrédörren till huvudbyggnaden, där folk tvingades att lämna över telefonkort och batterier till mobiltelefoner vid inpasseringen. Några ronderande vakter som rörde sig i och utanför skolan fanns inte. En viss

inpasseringskontroll förekom vid entrédörren, men AFA hade inget med den att göra. Den var organiserad av Göteborgsaktionen för att inga obehöriga skulle komma in i byggnaden, t.ex. tjuvar och journalister. Detta var något som kommunen ställde som krav vid uthyrningen.

Skolvärden Vincent Lönngren har uppgett följande. Göteborgsaktionens och Attacs inpasseringskontroll var belägen strax innanför huvudentrén och bemannad dygnet runt av en bovärd. När demonstranterna anlände till skolan skulle de anmäla sig vid inpasseringskontrollen och visa upp en handling från Lagerhuset att de var tilldelade sovplats på skolan. AFA hade inte någon kontroll vid huvudentrén. AFA hade i och för sig ett bokbord där, men bordet var placerat på ett sådant sätt att AFA inte hade möjlighet att hindra folk från att komma in i byggnaden eller på annat sätt kontrollera de personer som gick in i den. Han varken såg eller hörde talas om att personer på skolan tvingades att lämna ifrån sig telefonkort och batterier till sina mobiltelefoner. Om AFA haft ett sådant kontrollsystem borde någon ha berättat detta för honom. Folk skulle inte ha accepterat ett sådant förfarande. Han eller bovärdarna borde dock ha sett detta eftersom de kontrollerade byggnaden minst en gång varje halvtimme. Dessutom kände han folk som bodde i den södra byggnaden. De skulle ha reagerat och rapporterat till honom.

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har i detta sammanhang menat att det är normalt att organisationer som AFA vid vissa möten kräver att deltagarna lämnar ifrån sig mobiltelefoner eller gör dem obrukbara, och att sådana organisationer också i övrigt ställer vissa krav på dem som skall få delta. Om sådana krav restes av AFA vid möten på Hvitfeldtska gymnasiet behöver detta alltså inte ha inneburit att de förberedde något brottsligt.

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har uppgett att det i och för sig är riktigt att de boende på skolan tillverkade flaggpinnar, hjälmar och skyddsdräkter av skumgummi genom bl.a. sågning och spikning. Utrustningen skulle användas vid aktioner på fredagen.

Skolvärden Vincent Lönngren observerade aldrig något som antydde att det bars in byggnadsmaterial till skolan. Han uppmärksammade dock att någon eller några personer hade ställt elevskåp snett på ett ställe i södra byggnaden, där Ya Basta bodde. Det stod en vakt vid skåpen. Skolvärden och bovärdarna hade emellertid inga problem att få tillträde. Inte heller andra organisationers medlemmar som bodde i södra byggnaden förvägrades

tillträde. Han förstod aldrig varför utrymmet bevakades. Han såg att det låg en del skumgummiprylar och att det tillverkades skyddsutrustning, dock inte genom sågning och spikning. Skolvärden konstaterade att utrymningsvägarna inte var blockerade och bedömde förfarandet som harmlöst. Ya Bastas handlande utgjorde alltså inte något problem utifrån kommunens krav för boendet. Efter samråd med bovärdarna bestämde han sig för att inte ingripa.

Han har vidare uppgett att det var sektoriserat i södra byggnaden så till vida att några boende hade ställt upp de nämnda plåtskåpen med vakt. I övrigt fanns det inget som indikerade en sektorisering av byggnaden. Han observerade inte heller något som talade för att vissa organisationer hade vakter utplacerade i och utanför byggnaderna, bortsett från den vakt som fanns vid nämnda plåtskåp. Han eller bovärdarna borde ha upptäckt sådana vakter.

Han har tillagt att han inte har någon minnesbild av att han sett någon bära in hinkar med småsten till skolan eller att det fanns personer som var beväpnade med slangbågar. Det var just sådana saker som han och bovärdarna letade efter under sina bevakningsrundor i byggnaderna.

Företrädare för Göteborgsaktionen har vidare gjort gällande att det inte fanns någon ledningscentral med brottslig verksamhet på skolan. Däremot hade Göteborgsaktionen ett kontor i ett klassrum i huvudbyggnaden.

Skolvärden Vincent Lönngren har bekräftat att Göteborgsaktionen och Attac disponerade en telefon som fanns en bit bort från huvudingången. Han har sagt att han inte såg någon aktivitet bland de boende som kunde ha samband med en sådan ledningscentral som sedermera uppmärksammades i en lägenheten på Skäpplandsgatan i Högsbo.

Anders Svensson och Annika Tigerryd, båda företrädare för

Göteborgsaktionen, har uppgett att de kände till att det skulle organiseras en informationscentral samt att folk kunde lämna sitt telefonnummer på Hvitfeldtska gymnasiet om de ville ha information från centralen. Det var inte fråga om att demonstranterna genom att lämna sina telefonnummer på skolan kom att ingå i en hemlig ledningscentral med brottslig verksamhet.

Företrädare för Göteborgsaktionen har när det gäller polisens observationer om verksamhet i skolans kemisalar framhållit att skolans personal arbetade också under uthyrningsperioden.

Skolvärden Vincent Lönngren har sagt att kemisalarna var låsta för de boende. Han och bovärdarna kontrollerade detta senast

tidigt på torsdagsmorgonen. Det fanns då inga märken som gav misstankar om att dörrarna var uppbrutna.

Beträffande polismyndighetens uppgifter om att AFA hade ett möte på onsdagskvällen har Anders Svensson beskrivit ett stormöte som hölls på Hvitfeldtska gymnasiet den kvällen, enligt följande. På onsdagskvällen sammankallade individer/organisationer som deltog i det s.k. blå blocket i Prag till ett stormöte för att diskutera bildandet av ett liknande block i Göteborg. På mötet förespråkade främst företrädare för AFA i Tyskland en sådan linje. De ville storma toppmötesområdet med våld. Dessa idéer motarbetades av AFA-Danmark och andra deltagare på mötet. Resultatet blev ett beslut om att bilda ett sådant block. Senare på natten ändrades emellertid detta beslut efter det att AFA-Sverige hade agerat i frågan. Därefter var det återigen bara ickevåldsaktioner som planerades.

Flera organisationsföreträdare besökte Hvitfeldtska gymnasiet under onsdagen och torsdagen. Jonas Jonlund, Miljöförbundet Jordens Vänner, Anders Svensson och Annika Tigerryd har uppgett att de inte fann något anmärkningsvärt på skolan.

Annika Tigerryd har berättat att hon träffade vaktmästaren och frågade om det var några problem. Han svarade att det fanns två problem. Det första var att någon eller några personer hade tagit en stege eller en slags bänk som varit uppställd mot en container.

Annika Tigerryd tillsåg att den återställdes. Det andra problemet var att några personer hade rivit sönder papper som vaktmästaren lagt som skydd över gymnastikgolvet och att vissa boende på skolan hade sovit i gymnastiksalen. Annika Tigerryd försäkrade att de skulle köpa nytt papper och lägga ut det på golvet samt att gymnastiksalen inte skulle användas för övernattning fortsättningsvis. I övrigt hade vaktmästaren inte några klagomål på de boende.

Vincent Lönngren var som nämnts utsedd till skolvärd av demonstrationsorganisationerna. Han har utöver redan refererade uppgifter beskrivit förhållandena och aktiviteterna på skolan på följande sätt.

Skolan öppnade för övernattning på tisdagen och han anlände dit vid 09-tiden på morgonen samma dag. Han tog kontakt med vaktmästaren, som visade vilka rum som var disponibla för demonstrationsorganisationerna.

Till sin hjälp hade skolvärden dygnet runt fyra personer som agerade bovärdar på skolan. Han och bovärdarna gjorde upp ett system för hur incheckningen och fördelningen av sovplatser skulle

gå till. Under tiden fram till polisens tillslag på torsdag förmiddag arbetade han och bovärdarna i skift dygnet runt.

Den uthyrda delen av skolan omfattade två byggnader: en stor byggnad i norr, huvudbyggnaden, och en mindre i söder, den södra byggnaden. I huvudbyggnaden var huvudentrén belägen och där hade, som sagts, Göteborgsaktionen en inpasseringskontroll.

En bovärd var avdelad att sköta passningen av den telefon som Göteborgsaktionen hade tillgång till i huvudbyggnaden. De två återstående bovärdarna kontrollerade skolan genom att cirkulera i skolans byggnader. De försökte att kontrollera den södra byggnaden åtminstone en gång i halvtimmen.

Inledningsvis hade de en inpasseringskontroll också vid entrén till den södra byggnaden. Detta visade sig dock snart onödigt eftersom demonstranterna gick till huvudentrén för incheckning.

Incheckningen på skolan pågick utan problem under tisdagen. De personer som kom tillsammans tilldelades samma klassrum. När ett klassrum var fullbelagt blev de nytillkomna hänvisade till nästa klassrum osv.

På onsdagen kom det många demonstranter till skolan och den blev under dagen fullbelagd. Skolvärden och bovärdarna upptäckte att någon hade klottrat slagord om Reclaim The Streets på en toalett. Klottret togs dock bort efter tillsägelse av skolvärden. Även en färgfläck på skolgården togs bort. Den hade uppkommit i samband med tillverkning av banderoller. I övrigt hände inget anmärkningsvärt. Det var en trevlig stämning på skolan.

En väktare från Securitas besökte skolan då och då, också under onsdagen. Det var inga problem vid dessa besök. Besöken accepterades av de boende, såvitt skolvärden kunde se. På onsdagskvällen utlöstes brandlarmet i södra byggnaden. Det var troligtvis någon som hade trotsat det rökförbud som gällde i båda byggnaderna. När han kom till södra byggnaden stod redan väktaren där. Det förekom inga diskussioner i detta skede mellan de boende och väktaren. Väktaren släpptes in i byggnaden. Han följde med väktaren in.

Efter det att han hade gått och lagt sig sent på onsdagskvällen ringde någon från Göteborgsaktionen och uppgav att grannar till skolan hade klagat över hög musikvolym från skolan. Han såg till att volymen sänktes.

Skolvärden blev på natten till torsdagen uppringd på nytt med anledning av att en buss med utländska demonstranter hade stoppats vid gränsen. Hvitfeldtska gymnasiet var den enda skola som var öppen dygnet runt. Demonstranterna, bl.a. 30–50 tyskar,

anlände till skolan under natten. Skolan var egentligen vid denna tidpunkt fullbelagd. Han somnade vid 03-tiden på torsdagsmorgonen.

Ebba Juncker som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med sina barn har beskrivit förhållandena och aktiviteterna på skolan enligt följande.

Hon anlände till Göteborg på tisdagen tillsammans med sina två barn, en 16-årig pojke och en 13-årig flicka, samt två 16-åriga flickor. De anmälde sig i Lagerhuset och blev tilldelade sovplatser på Hvitfeldtska gymnasiet. Anledningen till att de hamnade på den skolan var att de kom i början av veckan. Övriga skolor hade ännu inte öppnats för boende.

Göteborgsaktionen hade en inpasseringskontroll strax innanför huvudentrén. Vid ett bord satt två eller flera personer och kontrollerade dem som kom till skolan. Folk hjälptes tillrätta. Under deras vistelse på skolan var kontrollen, såvitt hon kunde se, bemannad dygnet runt.

Hon och barnen checkade in på skolan vid inpasseringskontrollen och blev anvisade sovplatser i en skolsal på nedre botten i huvudbyggnaden. I salen skulle 15–20 personer sova. Salen fylldes på efter hand. Det var ett myller av människor och en god stämning. På tisdagskvällen tittade de på olika aktiviteter, bl.a. Ya Bastas ickevåldsträning i gymnastiksalen.

På onsdagen förekom en mängd aktiviteter i skolan. Demonstrationsorganisationer iordningställde banderoller. Det låg en del banderoller på skolgården. Folk målade och sprayade slagord. Ya Basta arbetade med sina ishockeyskydd, sönderklippta liggunderlag, hjälmar m.m. Hon kunde inte se någon verksamhet eller saker som det fanns anledning att dölja för polisen.

På skolan bodde bl.a. grupperingar ur det svarta blocket. Hon såg att AFA gjorde i ordning sina saker, bl.a. banderoller. Hon uppfattade det inte som att AFA bodde för sig på skolan.

Vid 19-tiden på onsdagskvällen inledde Ya Basta sin ickevåldsträning i gymnastiksalen. De förberedde sig inför fredagens aktion. Senare på kvällen, vid 20-tiden, hölls ett stormöte i gymnastiksalen. På mötet redogjorde alla för vad de skulle göra för sorts manifestationer samt var och hur de skulle genomföras. Det var representanter för olika grupperingar som berättade om sina planer. Folk diskuterade i huvudsak om planerade aktiviteter på torsdagen, bl.a. om en s.k. mooningaktion mot president Bush. Stämningen på mötet var glad och folk var hoppfulla och konstruktiva. Diskussionerna handlade om våldsstrategier i termer av

polisens våldsstrategier. För demonstrationsorganisationernas del gällde ickevåld. Det var flera grupper som höll på med ickevåldsträning. Efter mötet var det fest i gymnastiksalen. Hon somnade vid 01-tiden på natten till torsdagen.

Hon var inte rädd en enda sekund under sin vistelse på skolan fram till polisens tillslag på torsdagsmorgonen. Det fanns en kraft, glädje och konstruktiv anda i arrangemangen och aktiviteterna på skolan.

En vaktmästare på skolan har beskrivit förhållandena och aktiviteterna på skolan på följande sätt.

Han arbetade som vaktmästare/tillsynsman. Han hade ordinarie arbetstid på skolan under den tid EU-toppmötet pågick och dessutom jourtjänstgöring.

Bovärdarna hade ett rum i anslutning till huvudbyggnadens entré. Rummet användes som expedition. Expeditionen var bemannad dygnet runt. Bovärdarna skiftade. De skulle ta emot och anvisa rum. Ingen kontroll vid ut- och inpassering skedde. Folk gick ut och in hela tiden.

Han har uppskattat att det bodde sammanlagt 600–700 personer i skolan. Endast sovsalar skulle få disponeras och låscylindrarna till de övriga lokalerna i skolan var därför utbytta. Räddningstjänsten tillät maximalt 20 personer i varje rum. De boende fick inte disponera aulan. Några demonstranter, troligtvis finländare, hade lyckats ta sig in i gymnastiksalen för att sova men de kördes ut därifrån.

Under onsdagen den 13 juni kom några personer till vaktmästaren och ville låna nycklar till rummen på den fjärde våningen i den södra byggnaden. Den som frågade var en bovärd på skolan. Han fick nycklar till samtliga rum på våningen, möjligtvis med något undantag. Rummen stod redan öppna och var sålunda tillgängliga för dem som bodde på skolan. I efterhand har vaktmästaren konstaterat att det var i dessa rum tillverkning av utrustning ägde rum. Han har därför hållit för troligt att syftet med att få tillgång till nycklarna var att de ville kunna låsa rummen.

På torsdagsmorgonen, kl. 06.30, observerade vaktmästaren att någon hade ryckt loss en kraftig brygga av trä som normalt låg intill skolans sopcontainer. Bryggan fungerade som en ramp och var nödvändig för att personalen skulle nå upp till luckorna på containern. Bryggan var cirka sex meter lång och en meter bred samt vägde cirka 200 kg. Den hade placerats som en barrikad framför en av ingångarna till skolgården. Ingången består av en öppning i den mur som omgärdar skolgården.

Han såg även att folk hade tagit gymnastikbänkar från gymnastiksalen. Bänkarna var klassiska gymnastikbänkar av trä, cirka tre meter långa och tre decimeter höga. Bänkarna hade placerats i en korridor, i närheten av trapphuset.

Under morgontimmarna började även skolbänkar att dras ut i korridorerna. Utan att veta vad bänkarna skulle användas till misstänkte han att det var frågan om förberedelser för en barrikad.

Vaktmästaren såg aldrig vapen inne på skolan. Han upplevde i övrigt inte något speciellt med ungdomarna innan det började bli bråkigt. Han har inte heller hört något speciellt från personalen.

Företrädare för Attac och Göteborgsaktionen har kraftigt kritiserat polismyndighetens underlåtenhet att delge organisationerna farhågorna om brottslig verksamhet på skolan. Om polismyndigheten hade varskott dem hade de ha kunnat ordna ett tillträde till skolan på ett smidigt sätt. En genomsökning av skolan hade t.ex. kunnat utföras av kontaktgruppen i samarbete med organisationsföreträdare och skolvärden.

Polisen verkställer beslutet om husrannsakan

Polisen inleder insatsen med att spärra av skolan President Bush besökte Göteborg torsdagen den 14 juni. En stor del av de arrangemang som hade anordnats för presidentbesöket var knutna till centrala Göteborg. Med centrala Göteborg avses den del av stadskärnan som är belägen inom vallgraven.

Kommenderingsledningen bedömde på torsdagsmorgonen att det fanns risk för störningar av den allmänna ordningen och säkerheten i centrala Göteborg. Dess bedömning var att de militanta demonstranterna på Hvitfeldtska gymnasiet kunde få med sig sådana vapen ut på staden som de misstänkte fanns på skolan, såsom tillhyggen, sprängämnen av typen slangbomber, brandbomber m.m. De befarade störningarna var av den arten att polisen skulle få uppenbara problem med att hantera dem. Kommenderingsledningen hyste farhågor för bl.a. skadegörelse, inträngningsförsök och blockader.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att den skyddsutrustning som Ya Basta hade på skolan inte uppfattades som ett hot av polisen.

Håkan Jaldung insåg att de militanta demonstranterna, efter en husrannsakan jämte beslagstagande, skulle kunna återanskaffa

material och tillverka nya tillhyggen, slangbomber m.m. Han har uppgett att en sådan polisinsats dock skulle medföra ett avbrott i den brottsliga verksamheten som misstänktes pågå och i viss mån paralysera de militanta gruppernas handlingsförmåga. Polisen skulle dessutom efter insatsen lättare kunna följa deras rörelser på stan.

Mot den bakgrunden beslöt Håkan Jaldung på torsdagsmorgonen att omedelbart spärra av Hvitfeldtska gymnasiet, utrymma skolområdet, genomföra kroppsvisitationer och leta efter vapen. Han ansåg alltså att det fanns skäl att som en inledande åtgärd spärra av runt skolan för att därefter kunna genomföra åklagarens beslut om husrannsakan.

Enligt Håkan Jaldung var det aldrig aktuellt att göra en inbrytning i skolan utan föregående avspärrning och utrymning. Han har uppgett att risken var uppenbar att ett sådan tillvägagångssätt skulle leda till våldsamma konfrontationer vid inträngningen i byggnaderna, som hyste över 500 boende, med omfattande personskador som följd. Han ville först utrymma skolan genom att kroppsvisitera de personer som befann sig där och därefter låta dem lämna det avspärrade området. Håkan Jaldung har sagt att tillvägagångssättet valdes mot bakgrund av att några konkreta gärningsmän inte var utpekade och att alla på skolan inte kunde ha gjort sig skyldiga till brott.

Han bedömde att området runt Hvitfeldtska gymnasiet var för stort för att spärras av med traditionella metoder som polisiära skyddsstaket och bevakning av poliser. Det fanns inte poliser tillgängliga för en så omfattande bevakning och inte heller skyddsstaket i tillräckligt antal för att genomföra avspärrningen.

Håkan Jaldung bestämde sig för att spärra av området med containrar. Tanken var att polisen skulle inleda med att spärra av området med poliskedjor och att dessa poliser skulle omgruppera allteftersom containrarna ställdes upp. Håkan Jaldungs avsikt med att använda containrar var sålunda att det redan i ett tidigt skede skulle kunna minska antalet poliser i insatsen. Han bedömde vidare att containrar skulle förhindra inträngnings- och utbrytningsförsök, t.ex. i syfte att avlägsna bevisföremål.

Enligt Håkan Jaldung togs alltså beslutet att använda containrar vid avspärrningen samma morgon. Polisen hade dock en upparbetad kontakt inom branschen som användes vid beställningen av containrarna till skolan.

På torsdagsmorgonen blev chefen för Alfa 21, Ingvar Bjerrefors, uppringd av kommenderingschefen och uppmanad av denne att omedelbart bege sig till kommenderingsledningens stabsrum.

Håkan Jaldung uppgav som skäl att de planerade ett större tillslag och att Ingvar Bjerrefors skulle få i uppdrag att vara insatschef, och vid insatsen benämnas Qvintus 20.

När Ingvar Bjerrefors anlände till stabsrummet vid 9-tiden gav Håkan Jaldung honom en kommenderingsorder samt upplyste honom om att det skulle ske en husrannsakan på Hvitfeldtska gymnasiet och att hans uppgift som insatschef var att spärra av och bevaka skolan. Håkan Jaldung gav honom också bakgrunden till beslutet om husrannsakan. Han uppgav vidare att de hade beställt containrar som skulle användas vid avspärrningen. En del containrar, kranar och dragfordon stod redan framkörda utanför gasklockan vid Gullbergskajen.

Ingvar Bjerrefors fick som insatschef till sitt förfogande fyra avdelningar. Han hade tillgång till, förutom den egna avdelningen, Alfa 51, även Charlie 31, Charlie 51 och India 11. Insatsstyrkan bestod av sammanlagt drygt 300 poliser.

Resurser ur specialenheterna, division Qvintus 10, utgjorde en reservstyrka. De skulle hållas dolda och tillkallas till skolan i det fall sådana störningar uppkom som insatsstyrkan inte kunde hantera. Specialenheterna grupperade vid Chalmers Tekniska högskola under ledning av divisionens ställföreträdande chef, Qvintus 11, Matts Sjöström.

Kommenderingschefen frågade Ingvar Bjerrefors när han, såsom insatschef Qvintus 20, skulle kunna påbörja avspärrningen och föreslog själv om tio minuter. Han gav honom alltså i uppdrag att snarast påbörja och genomföra avspärrningen.

I kommenderingsordern (0614b) skrev kommenderingschefen följande.

1 ORIENTERING 1.1 Händelser

j) Ordningsstörningar vid och förberedelser för husrannsakan m.m. Hvitfeldtska gymnasiet 2 LEDNING Insatsen leds av Qvintus 20, Ingvar Bjerrefors. 3 BESLUT I STORT Området runt Hvitfeldtska gymnasiet skall spärras av enligt beslut i stort, se bilaga 1. Qvintus 20 skall leda avspärrnings- och blockeringsarbetet.

Resurser ur Charlie, Alfa, India, Delta, Qvintus 10 skall delta i insatsen. F4 i kommenderingsstaben skall snarast säkerställa resursfrågorna, arbetstidsplanering m.m. Besökarna inom området skall identifieras och visiteras.

Håkan Jaldung beslutade kl. 09.45, med stöd av 23 § polislagen, att avspärrning skulle ske runt Hvitfeldtska gymnasiet som en inledande åtgärd för att kunna genomföra åklagarens beslut om husrannsakan (om uttrycket reell husrannsakan se avsnitt 3.2.3

Polisens skyldigheter och befogenheter). I sitt beslut skrev han bl.a. följande.

Polismyndigheten har beslutat om avspärrningar 2001-06-07, dnr 224-4649/98. Framkomna omständigheter ger stöd för utvidgad tillämpning av 23 paragraf PL.8 Beslutets geografiska omfattning framgår av särskild bilaga i grundbeslutet. Genom att en allvarlig risk föreligger för brott enligt första stycket 23 paragraf får polisen kroppsvisitera personer som befinner sig inom området för att söka efter farliga föremål. Härutöver föreligger beslut från åklagarmyndigheten om husrannsakan beträffande vissa allmänna utrymmen.

Ingvar Bjerrefors mottog beslutet om avspärrning och strax efter kl. 10.00 hölls en utsättning med de fyra avdelningscheferna och deras ställföreträdare. Håkan Jaldung höll ett kort föredrag om bl.a. bakgrunden till insatsen. Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel informerade om bl.a. vilka personer som vistades på skolan och vad polisen kunde förvänta sig för slags handlingar från dem vid genomförandet av insatsen.

Vid utsättningen lämnades information också om huruvida de personer som vistades inom det aktuella området fick lämna det. Enligt en avdelningschef klargjordes det att ingen fick lämna området. Enligt andra uppgiftslämnare fick folk lämna området under vissa förutsättningar. Det har dock rått olika meningar om vilka dessa förutsättningar var. Ingvar Bjerrefors har uppgett att kravet var kroppsvisitation och identifiering. Andra befäl har menat att det endast var tal om visitation.

Området runt skolan bildade en rektangel och Ingvar Bjerrefors tilldelade vid utsättningen avdelningscheferna varsin sida. I princip fick varje avdelning en gata att spärra av och bevaka: Läraregatan, Molinsgatan, Vasa Kyrkogata och parken ner mot Viktor Rydbergsgatan.

8 Mes PL avses polislagen; vår anmärkning.

Håkan Jaldung lämnade följande information till Ingvar Bjerrefors.9

Polisens tillträde till byggnaderna sker med stöd av åklagarens beslut om husrannsakan enligt RB 28:1, 2 st. Beslag sker enligt RB 27:1. Möjligheter till identifiering kan bara ske då personer anträffas i anslutning till beslagtagna föremål, t.ex. i samma utrymme som föremålen. Personer som lämnar 23 PL-området får kroppsvisiteras för att söka efter farliga föremål. Om sådan påträffas bör i förekommande fall brottsutredning inledas. T.ex. slangbellor, spanska ryttare o dyl. Identifieringsmöjligheter kan även uppkomma med stöd av annan lagstiftning, t.ex. utlänningslagstiftningen.

Håkan Jaldung har i detta sammanhang uppgett följande. När området var avspärrat med stöd av polislagen hade polisen rätt att med stöd av 13 a § polislagen avhysa dem som befann sig innanför avspärrat område. Polisen hade rätt att också kroppsvisitera personerna med stöd av 19 § polislagen. De som inte avlägsnade sig från området gjorde sig skyldiga till brott, överträdelse av myndighets beslut.

Enligt Håkan Jaldung klargjorde han väldigt tydligt för Ingvar Bjerrefors att denne skulle underrätta de personer som fanns på området om detta. Han gav dock inga direktiv om hur polisen skulle gå tillväga vid informationen till de boende.

Enligt polismyndighetens utvärdering beslutade Ingvar Bjerrefors att de personer som befann sig inom området skulle visiteras enligt 19 § polislagen.

Arbetet med att spärra av runt skolan påbörjades omkring kl. 10.30. På skolan befann sig uppskattningsvis 500–600 personer.

Polisen bygger upp en containermur Avspärrningen skedde inledningsvis personellt i poliskedjor. När området var avspärrat av poliser påbörjades omedelbart arbetet med att ställa ut containrar. Polisen hade anlitat ett transportföretag. Enligt polismyndigheten anlände de första containrarna till skolan kl. 11.55.

Ingvar Bjerrefors har uppgett att de inledde containerslagningen med att spärra av från Röhssgatan. Poliskedjan hade där formerats utmed skolgårdsmuren vid Rektorsgatan och avskiljt huvudbyggnaden från den södra byggnaden. De körde in på Röhssgatan med kranbil, truck och långtradare. Medan gatan fylldes på med

9 Informationen given enligt en särskilt upprättad blankett rubricerad ”Åtgärder i samband mot personer som vistas i Hvitfeldtska gymnasiet”, daterad 2001-06-14 och adresserad ”Till Qvintus 20”.

fordon blockerade demonstranter skolgården. Eftersom fordonsförarna inte kunde komma in på skolgården och lossa lasten fick de backa ut sina fordon. Enligt Ingvar Bjerrefors flyttade polisen därefter avspärrningen från skolgårdsmuren till Läraregatan. Först efter någon timme kom arbetet med att sätta ut containrarna igång på allvar.

Arbetet med att ställa ut containrarna drog ut på tiden. Det var en vidsträckt avspärrning som endast hade föregåtts av rekognoscering på torsdagsmorgonen. Långtradarna, som enligt uppgift mätte 24 meter, behövde manöverutrymme. På sina ställen var det trångt och kuperat. Det var bl.a. därför svårt att få containermuren helt täckande. Det fanns vidare endast ett begränsat antal dragfordon. Fordonsförarna var tvungna att köra tvärs genom stan för att hämta nya containrar.

Polisen upprättade vid 11-tiden en uppsamlingsplats för gripna/ omhändertagna utanför Röhssgatan. Den beställde vid samma tidpunkt fyra bussar för transport av gripna/omhändertagna av Göteborgs Spårvägar, varav en buss till Molinsgatan, en till Viktor Rydbergsgatan och två som reserv.

Under tiden avspärrningen byggdes upp tog sig ett okänt antal personer ut från skolområdet, flera av dem genom att ta sig över containrarna. Enligt kommenderingschefen var det omkring 30 personer ur ”det svarta gänget” som lyckades att ta sig ut.

Insatsen väcker förvåning och upprörda känslor Containeravspärrningen runt Hvitfeldtska gymnasiet väckte förvåning och många upprörda känslor hos demonstranterna.

Företrädare för kontaktgruppen har uppgett att insatsen kom som en överraskning också för dem. Kontaktgruppens chef Göran Nordenstam fick enligt egen uppgift beskedet någon gång mellan kl. 12.00 och 13.00, när han var på väg till demonstrationen med Iranska kvinnor. Han fick order om att bege sig till skolan. De övriga fem medlemmarna i kontaktgruppen informerades i samband med att de följde den nämnda demonstrationen. De fick därefter order om att sluta upp vid skolan.

Information och rykten Insatschefen Ingvar Bjerrefors har uppgett att polisen under förmiddagen inte aktivt försökte sprida information om anledningen till avspärrningen och villkoren för att lämna det avspärrade området. Han har menat att de boende inte heller visade intresse av

att få någon information. Det var såvitt han känner till endast ett fåtal som var framme hos polisen och samtalade, bl.a. några lärare. De som frågade polisen blev emellertid underrättade om de villkor som gällde, dvs. kroppsvisitation och identifikation.

Chefen för India 11, Lars Holmdahl, stod och bevakade avspärrningen vid Molinsgatan. Han har berättat att de inte försökte sprida information på annat sätt än att upplysa de personer som var framme vid avspärrningarna. Poliserna i hans avdelning upplyste under dagen ett flertal personer om att de kunde gå ut vid avspärrningen på Röhssgatan efter visitation enligt 19 § polislagen. Vid ett tillfälle kom ett tiotal unga kvinnor fram och ropade ”Spärrar ni in oss?”. Han ropade tillbaka att de kunde lämna området vid avspärrningen på Röhssgatan och pekade ut riktningen för dem. Kvinnorna svarade honom med könsord.

Chefen för Charlie 51, Anders Björneberg, bevakade den sidan av skolan som vetter ner mot Vasaparken. Han har uppgett att han till sin förvåning upptäckte att folk fick lämna området på vissa platser, men inte på andra. Anders Björneberg hade vid utsättningen uppfattat ordern som att ingen skulle få lämna området. Han beslutade därför att avdelningen skulle hänvisa de personer som ville ut till framsidan av skolgården, vid Röhssgatan. Han utgick från att insatsledningen befann sig där.

Personer som bodde på skolan och andra personer som befann sig inom det avspärrade området har bekräftat att polisen, under arbetet med att spärra av skolan, inte gjorde några försök att aktivt informera dem som vistades inne på området, ens om skälen för polisinsatsen.

Ola Mattsson, Attac, har berättat att många demonstranter samlades utanför Hvitfeldtska gymnasiet så snart uppgiften om avspärrningen kom. De fick så småningom, genom telefonsamtal, rapporter om vad som hände inne på skolan. Han hade själv flera samtal. De som befann sig i skolan förklarade att de svävade i okunskap om varför polisen spärrade av och vad som skulle hända härnäst. De uppgav för honom att det var en jobbig stämning inne på skolan. Det fanns en ganska stor grupp som bara önskade att snarast möjligt få komma ut, medan andra var aggressiva och ville bryta sig ut. Den sistnämnda gruppen kunde inte tänka sig att ställa upp på de krav polisen ställde.

Det förekommer uppgifter också om att personer som gick fram till enskilda poliser för att få information förvägrades sådan. Skolvärden på Hvitfeldtska gymnasiet, Vincent Lönngren, har be-

skrivit hur han frågade några poliser om polisen ville samtala med någon representant för de boende. De avvisade hans erbjudande.

På skolan florerade många rykten. Enligt ett kunde de boende lämna området under förutsättning att de lät sig visiteras och kunde legitimera sig. Det förekom rykten också om att de personer som accepterade polisens villkor fick stryk bakom avspärrningen, blev registrerade och hamnade i register på livstid.

Det finns vittnen som säger att en del personer gjorde sig i ordning och därefter lämnade området i grupper. Det finns andra uppgifter om att polisen lät vissa personer gå ut medan andra förvägrades, dvs. att det skedde någon form av urskiljning från polisens sida.

Annika Tigerryd befann sig på skolan då avspärrningen inleddes. Hon ringde upp chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam och fick löfte om att få lämna skolan. Han uppmanade henne att gå till ansvarigt befäl och hänvisa till Göran Nordenstam. Annika Tigerryd gjorde som hon blev tillsagd. Polismannen ifråga gick iväg för att kontrollera saken och återkom efter cirka tio minuter med beskedet att ingen fick lämna området enligt insatschefen. Annika Tigerryd frågade vem som var insatschef och fick svaret att det var Håkan Jaldung. Hon fick klart för sig att folk hade tillåtits lämna skolan först då förhandlingarna inleddes vid 14tiden.

Våld inifrån och barrikadering på skolan

Ingvar Bjerrefors har uppgett att det initialt inte förekom några våldstendenser, varken inne på det avspärrade området eller i skolans omgivningar. Folk verkade överrumplade över polisinsatsen. Polisenheterna som var utplacerade runt skolan började dock snart rapportera in att demonstranter på skolan byggde upp stenförråd och barrikader. Ett exempel var den, tidigare nämnda, blockering som medförde att avspärrningen längs skolmuren inte kunde genomföras som planerat. Det förekom också att demonstranter bröt sönder ställningar och trädgrenar, samlade sten och bar in dem i skolbyggnaderna. Ett flertal demonstranter var maskerade.

Enligt Lars Holmdahl (chefen för India 11) kunde de från avspärrningen vid Molinsgatan se att demonstranter byggde upp omfattande lager av stenar och påkar vid den trappa som leder ner till Molinsgatan, den s.k. Rektorstrappan. Demonstranterna hade belamrat trappan med bråte, sten och påkar. En av demon-

stranterna hade maskerat sig med en luva. Detta skedde i samband med att containrarna kom på plats.

Matts Sjöström (chefen för specialenheterna, division Qvintus 10) har uppgett att de blev beskjutna med stålkulor från skolan när de befann sig i Vasaparken. En kollega visade att stålkulorna hade gått rakt igenom polisens plexisköldar. Demonstranter sköt med slangbellor också mot poliser på Molinsgatan.

Också samordnaren för specialenheterna, Yankee 1, Kjell

Petersson har berättat att polisen blev beskjutna med stålkulor från skolområdet. När Kjell Petersson stod på Victor Rydbergsgatan hörde han att det small till. Han hann uppfatta att det dammade till när stålkulan studsade mot asfalten och försvann bort.

Gruppchefen för Charlie 312 stod vid Molinsgatan. Han har uppgett att demonstranter ställde upp 20–30 stolar och en större brandsläckare på de byggnadsställningar som var resta mot huvudbyggnaden. Flera av dem som ställde ut föremålen var maskerade.

Han bedömde att föremålen var avsedda att kastas ner mot polisen. Vid ett tillfälle kom en holländsk tjej i 20-årsåldern fram till honom. Hon uppgav sig arbeta i köket. Hon menade troligtvis det kökstält som fanns på skolans område. Hon överlämnade en korg med ett flertal tomma glasburkar och bad honom att kasta burkarna i en container. Hon uppgav att det var för polisernas egen skull eftersom det tillverkades Molotov-cocktails inne på området.

Av länskommunikationscentralens händelserapport framgår att det kom in två rapporter på polisradion strax efter kl. 12.00 om att demonstranter dels byggde barrikader vid Viktor Rydbergsgatan/ Läraregatan, dels lade upp stenlager vid Rektorsgatan/Läraregatan. En halvtimme senare rapporterade gruppen Alfa 215 att det sköts stålkulor.

En vaktmästaren på skolan har uppgett att polisen under torsdagsförmiddagen började omringa skolan och meddelade att skolan skulle utrymmas.

Detta utlöste en febril aktivitet på skolan. Soffor

kastades ner i trapphusen. Dörrar spärrades med plankor och soffor.

Vaktmästaren gick därefter runt i skolbyggnaden för att försäkra sig om att all skolpersonal hade kommit ut ur skolan. Han gick igenom skolans huvudbyggnad. En av de boende visade stort intresse för vad vaktmästaren gjorde och följde efter honom hela tiden. Vaktmästaren upplyste honom om att det var onödigt att bygga barrikader i skolan eftersom han kunde låsa skolans dörrar med hjälp av datasystemet på skolan. Det förekom inget hot mot

vaktmästaren. Han gick därefter in på sin expedition och låste skolans dörrar.

När vaktmästaren gick ut ur skolan höll personer fortfarande på med att barrikadera sig på skolan. Han insåg att det inte fanns någon möjlighet att övertala dessa personer att lämna byggnaden. Vaktmästaren lämnade skolområdet vid 11-tiden. För att han skulle kunna ta sig ut ur skolan fick material till barrikader flyttas.

Han såg inte så mycket av vad som skedde ute på skolgården. Han tror inte att den stora gruppen ute på skolgården var särskilt aktiv i detta skede. Det stod för övrigt poliser ända framme vid muren som omgärdar skolgården.

Vid 12-tiden lämnade skolpersonal skolan vid Molinsgatan. Enligt Ingvar Bjerrefors vågade de inte vara kvar.

Annika Tigerryd har uppgett att när polisen omringade skolan började en mindre grupp, tio till femton personer, att bygga barrikader på två ställen uppe vid skolan. Den ena barrikaden byggdes vid gången som leder ner till Vasaparken och den andra vid trapporna ner till Molinsgatan. Personerna var maskerade med svarta huvor och schalar. De byggde barrikaderna med bl.a. brädor från en byggplats vid skolbyggnaden. Hon kunde se att folk också hade brutit upp sten från trapporna till Molinsgatan. Hon gick fram och uppmanade dem att inte dra igång några våldsamheter. De svarade att de endast ville bygga barrikader som skulle kunna stoppa poliserna vid en inbrytning.

Det finns också berättelser från skolan om att personer bröt upp asfalt och att några fyllde PET-flaskor med sand, bl.a. från en sandlåda vid ingången. Inne i huvudbyggnaden hade några personer flyttat en del skåp. Det var elevskåp och skåp för brandstegar.

Enligt vissa uppgiftslämnare blev det hetsiga diskussioner inne på skolgården. En liten grupp, ett 20-tal personer, förespråkade och förberedde sig för våld, medan majoriteten uppmanade dem att låta bli sådana aktiviteter.

Våld utanför och utifrån skolan Som nämnts väckte containeravspärrningen runt Hvitfeldtska gymnasiet förvåning och många upprörda känslor. Många utanför avspärrningarna ifrågasatte polisinsatsen. En del av dem samlades på olika ställen i skolans omgivningar för att visa sitt missnöje mot polisen och stödja kamraterna på skolan.

Vissa företrädare för Göteborgsaktionen gick ut med uppmaningar till folk att gå till Hvitfeldtska gymnasiet för att visa sin

solidaritet med de instängda. De tog bl.a. kontakt med organisatörerna bakom demonstrationen för Iranska kvinnor, som avslutades med tal på Götaplatsen. Organisatörerna ville dock inte gå ut och uppmana folk på Götaplatsen att bege sig till skolan.

Demonstranter deltog i spontana sittdemonstrationer utanför skolan, bl.a. på Viktor Rydbergsgatan och Molinsgatan. Poliser på plats uppskattade att det fanns cirka 100 personer på Molinsgatan.

Vid 12.30-tiden uppmärksammade polisens civilklädda spaningspersonal att demonstranter på Molinsgatan började maskera sig och titta bort mot Vasakyrkan. Strax därefter rapporterade de att 100– 200 maskerade demonstranter gick över Engelbrektsgatan i riktning mot Vasakyrkan.

Spaningspersonal uppgav vid 13-tiden att en folksamling om cirka 100–150 personer befann sig i Vasaparken och att de beväpnade sig med sten och tillhyggen, bl.a. rördelar från papperskorgar, samt maskerade sig. Hälften av deltagarna i folksamlingen var enligt spanarna redan maskerade.

Strax före kl. 13.30 började demonstranter att närma sig Vasakyrkan och polisens avspärrningar runt Hvitfeldtska gymnasiet. Alltfler demonstranter begav sig till den södra delen av Vasaparken och området kring Vasakyrkan.

Spaningspersonal meddelade några minuter senare att cirka 100 demonstranter förberedde en attack mot Hvitfeldtska gymnasiet från Engelbrektsgatan/Vasaparken. Därefter gjordes iakttagelser om att demonstranter lade upp förråd av sten på Molinsgatan.

Vid 14-tiden startade oroligheter som övergick till ett våldsamt upplopp i området kring Vasaparken.

Flera maskerade, och med sten och tillhyggen beväpnade, demonstranter lämnade därefter parkområdet runt Vasakyrkan och sökte sig mot Götabergsgatan och området runt Kårhuset där de stoppades av polisen. Polisenheter, bl.a. ridande polis ur Foxtrot 31, drev tillbaka dem västerut mot Vasaparken. Poliserna fortsatte därefter att driva deltagarna i det våldsamma upploppet genom och ut ur Vasaparken. I korsningen Engelbrektsgatan/Aschebergsgatan blev fyra polisbilar utsatta för kraftig skadegörelse.

Polisens taktik att med bl.a. ridande polis gå mot folksamlingarna i Vasaparken upprörde många demonstranter. De har uppgett att de flesta folksamlingar i Vasaparken började fredligt, som en protest mot att folk var instängda på Hvitfeldtska gymnasiet. En del har menat att polisens hästchocker in i folksamlingarna medförde att demonstranterna beväpnade sig med stenar och att det var polisen som skapade en kravallsituation.

Två finska journalister har uppgett att polisen våldsamt red in bland människorna och piskade dem. Poliserna uppmanade, enligt journalisterna, därefter demonstranterna att bära bort sten från området. Trots att alla demonstranter accepterade polisens uppmaning, lämnade inte poliserna platsen utan red på nytt våldsamt in bland demonstranterna och piskade dem.10

En 22-årig man har i en brottsanmälan beskrivit att han blev slagen med batong och hundbiten utanför skolan när polisen utan förvarning gjorde en chock mot fredliga demonstranter.

Oroligheterna runt det avspärrade skolområdet pågick därefter med varierande intensitet och omfattning under eftermiddagen och kvällen.

I samband med oroligheterna attackerade demonstranter de polisenheter som fanns på plats vid skolan för att bevaka avspärrningsarbetet. Polispersonalen fick därmed försvara avspärrningen från två håll.

Anders Björneberg (chefen för Charlie 51) som bevakade den sida av skolan som vetter ner mot Vasaparken, har beskrivit att hans avdelning vid två tillfällen fick utkämpa mindre fältslag då ett par hundra demonstranter försökte tränga sig igenom avspärrningarna och ta sig in på skolan.

Det våld som polisen mötte i Vasaparken och i dess omgivningar har av polismyndigheten beskrivits som besinningslöst och mycket kraftigt samt att våldet föreföll vara väl organiserat. Varje gång poliserna splittrade aktivisterna återsamlades dessa beväpnade sig med nya stenar och tillhyggen och gick sedan till ny gemensam motattack. Detta upprepades gång på gång. Polisen försökte också vid några tillfällen att ringa in demonstranterna i avsikt att gripa och omhänderta dem, men dessa försök var inte framgångsrika.

Enligt en polis i Göteborgspiketen (Golf 11) lyckades poliserna inte vid något tillfälle under dagen att säcka in våldsamma demonstranter i skolans omgivningar.

Matts Sjöström (chefen för specialenheterna, Qvintus 11) har uppgett att när en grupp demonstranter hade blivit inringade, tog de av sig maskeringarna, bytte klädesplagg, satte sig ner i gräset bland fredliga demonstranter och andra personer som uppehöll sig på platsen och ”var hur vänliga och trevliga som helst”. Det var omöjligt för poliserna att peka ut de personer som skulle gripas. I nästa stund hördes en visselsignal och en annan grupp demonstranter anföll från ett annat håll. Den förstnämnda gruppen reagerade

10 Erik Wijk, Göteborgskravallerna och processerna, Stockholm 2002, s. 144.

omedelbart på signalen. Under tiden som polisen var sysselsatt med att bemöta anfallet reste dessa sig upp, maskerade sig, och gick så småningom till nytt angrepp.

De gripanden som skedde i samband med upploppet i Vasaparken på torsdagseftermiddagen var, enligt polismyndigheten, i huvudsak föranledda av de civilklädda polisernas iakttagelser och dokumentation, dvs. arbete utfört av spaningsenheterna Kilo 11 och Romeo 11.

Vid 12-tiden hade, enligt polismyndigheten, insatschefen Ingvar Bjerrefors (Qvintus 20) tillgång till 469 poliser som var placerade i Hvitfeldtska gymnasiets närområde.

Polisen håller presskonferens När Hans Abrahamsson, företrädare för Attac, nåddes av beskedet om polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet begav denne sig till polismyndighetens presskonferens, vilken inleddes kl. 12.00 i Polishusets hörsal.

På presskonferensen gav Håkan Jaldung bakgrunden till polisinsatsen på Hvitfeldtska gymnasiet. Han upplyste bl.a. om att det fanns ”ett starkt underlag för dessa åtgärder” och att ”nästan alla” i skolan är misstänkta för förberedelse till brott som skadegörelse och grov misshandel. Han berättade också om att ett polisfordon hade hindrats utanför skolan föregående dag. Polisen hade därefter, som han uttryckte det, intensifierat aktiviteten.

Efter presskonferensen gick Hans Abrahamsson fram till Håkan Jaldung och förklarade att polisens handlande bröt det förtroende för polisen som gemensamt hade byggts upp under samtalen och i samarbetet med demonstrationsorganisationerna och polisen.

Håkan Jaldung försäkrade Hans Abrahamsson att han visste vad han gjorde. Han uppgav vidare att polisens kontaktgrupp inte var involverad eftersom det här rörde en sak som inte ingick i de demonstrationer som parterna hade samarbetat kring.

Hans Abrahamsson bad Håkan Jaldung att få komma in på skolan. Han framförde också en önskan om att kontaktgruppen skulle sättas in. Håkan Jaldung svarade att ingen fick komma in på skolan av arbetsmiljöskäl. Han förklarade att det förelåg en säkerhetsrisk eftersom det fanns anledning att tro att det förekom vapen inne på skolan. Hans Abrahamsson insisterade på att få tillträde till skolan och menade att han agerade som medlem i Attac och inte hade någon skyldighet att följa polisens säkerhets-

bestämmelser. Håkan Jaldung bad om att få återkomma i frågan och gav Hans Abrahamsson sin telefonkod.

Möte på kommenderingsstaben Insatschefen Ingvar Bjerrefors (Qvintus 20) har uppgett att han på förmiddagen blev kontaktad av Håkan Jaldung som frågade hur det gick. Han svarade att containerslagningen fortskred, men att det av olika skäl skulle ta längre tid än beräknat.

Ingvar Bjerrefors har vidare uppgett att han därefter blev kallad till ett möte vid 13-tiden i kommenderingsstaben rörande insatsen. Han redogjorde för läget, bl.a. hur långt arbetet med conta Håkan Jaldung kommenderingschefen svarade Ingvar Bjerrefors att de borde ge uppbyggnaden av avspärrningen mer tid och alltså vänta med att gå in på skolan för att verkställa husrannsakan.

Enligt Ingvar Bjerrefors föreslog chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam vid mötet att de skulle låta kontaktgruppen gå in på skolan och genom förhandling förmå så många som möjligt att avlägsna sig från området. De som lämnade skolan frivilligt skulle inte ha några efterräkningar att vänta. De skulle endast visiteras enligt 19 § polislagen för eftersökande av vapen och andra farliga föremål. Ingvar Bjerrefors har uppgett att Håkan Jaldung beslutade att de skulle handla i enlighet med Göran Nordenstams förslag. Diskussionen utmynnade i att de skulle avvakta med att ta ställning till vad som skulle ske med dem som inte frivilligt lämnade området.

Efter mötet åkte Ingvar Bjerrefors och Göran Nordenstam gemensamt upp till Hvitfeldtska gymnasiet.

Som tidigare nämnts har de övriga fem medlemmarna i polisens kontaktgrupp uppgett att de informerades om insatsen mot skolan i samband med att de följde demonstrationen med Iranska kvinnor. De fick då order om att sluta upp vid skolan.

Vid 14-tiden blev Hans Abrahamsson uppringd av Håkan Jaldung som uppgav att han hade tillåtelse gå in på skolområdet och att kontaktgruppen var återinsatt. Om Hans Abrahamsson fortfarande ville gå in på skolan skulle han söka upp Göran Nordenstam som befann sig vid avspärrningarna.

Hans Abrahamsson begav sig därefter upp till Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med Tord Björk, Miljöförbundet Jordens Vänner och Göteborgsaktionens pressombud, samt Helena Tagesson, företrädare för Attac och boendeansvarig.

Anders Svensson kom till Hvitfeldtska gymnasiet vid 13.30tiden i syfte att delta i ett möte på skolan med demonstrationsfunktionärer. Eftersom han blev hindrad att komma in på skolan av poliser vid avspärrningarna på Molinsgatan ringde han till Göran Nordenstam och förklarade sitt ärende. Anders Svensson blev uppmanad av Göran Nordenstam att bege sig till den sidan av skolan som vetter mot Viktor Rydbergsgatan, där flera av Anders Svenssons kamrater hade samlats. På den angivna platsen träffade han Helena Tagesson, Hans Abrahamsson och Tord Björk samt poliserna i kontaktgruppen.

Vid Hvitfeldtska gymnasiet frågade Hans Abrahamsson Tord Björk och Anders Svensson om de kunde tänka sig att följa med honom in på skolan. De sade sig vara villiga till detta.

Hans Abrahamsson, Tord Björk, Anders Svensson och Helena Tagesson diskuterade vilka som skulle gå in och sköta förhandlingarna.

Hans Abrahamsson lyckades övertyga Helena Tagesson att hon av säkerhetsskäl skulle stanna utanför. De kom överens om att hon i stället skulle ge massmedia demonstrationsorganisationernas syn på polisinsatsen.

De kom således överens om att Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk skulle gå in på skolan. Tord Björk uppfattade uppdraget som att de tillsammans skulle medla eller förmedla information till dem som var inne på skolan.

När kontaktgruppen hade samlats vid Hvitfeldtska gymnasiet var Lennart Ronnebro och Göran Nordenstam framme vid avspärrningen vid korsningen Röhssgatan – Läraregatan. Lennart Ronnebro inledde ett samtal med Ya Bastas representanter som han hade träffat tidigare vid en presskonferens.

Lennart Ronnebro har berättat att de endast hade befunnit sig på platsen några minuter när ett beslut kom från kommenderingsledningen. Göran Nordenstam skulle förhandla med de personer som fanns på skolan om förutsättningarna att få lämna området, att förhandlingarna skulle ske med hjälp av Hans Abrahamsson, Tord Björk och Anders Svensson samt att de övriga i kontaktgruppen skulle övervaka demonstrationen Bush Not Welcome såsom tidigare var planerat.

På polisradion gick det ut meddelanden, strax efter kl. 14.00, till samtliga polisenheter vid skolan om att polisens kontaktgrupp var på väg till platsen för att försöka lösa det hela förhandlingsmässigt, att alla skulle hålla nuvarande positioner och invänta kontaktgruppens resultat samt därefter att förhandlingarna hade påbörjats.

Enligt polismyndighetens utvärdering var arbetet med containeravspärrningen runt Hvitfeldtska gymnasiet klar kl. 14.30. Enligt Ingvar Bjerrefors ställdes den sista containern ut vid 17-tiden.

Muren var färdigställd nästan 800 meter lång och bestod av sammanlagt flera hundra containrar.

Polisen förhandlar med demonstranterna på skolan Som nämnts inledde polisen insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet vid 10.30-tiden med att spärra av skolområdet med poliskedjor. De första containrarna anlände till platsen vid 12-tiden. Containeravspärrningen var, enligt uppgift från polismyndigheten, klar kl. 14.30.

Förhandlingar inleds

Enligt polismyndigheten inledde Göran Nordenstam vid 14.30tiden förhandlingarna med de personer som fanns på skolan om förutsättningarna för att få lämna området. Samtalen skedde med bl.a. Hans Abrahamsson, Tord Björk, och Anders Svensson.

Hans Abrahamsson, Tord Björk och Anders Svensson gick in på skolområdet, medan Göran Nordenstam stannade kvar utanför avspärrningen. Det råder delade meningar om varför inte också Göran Nordenstam följde med in i skolan.

Enligt Göran Nordenstam var inte Hans Abrahamsson, Tord Björk och Anders Svensson villiga att låta honom gå med, trots att han själv erbjöd sig detta. Hans Abrahamsson, Tord Björk och Anders Svensson menade att det skulle vara en säkerhetsrisk att låta honom gå med in på skolan och att de troligtvis skulle komma längre i förhandlingarna om han stannade kvar utanför.

Hans Abrahamsson har uppgett att han inte har någon minnesbild av att de diskuterade om Göran Nordenstam skulle göra dem sällskap. Mot bakgrund av Håkan Jaldungs uppgift att säkerhetsrisken var sådan att ingen fick komma in på skolan av arbetsmiljöskäl föreföll det naturligt att Göran Nordenstam stannade kvar utanför staketet.

När Hans Abrahamsson hade klättrat över staketet hörde han att en kvinna ropade på honom. Han vände sig om och fick syn på en av poliserna i kontaktgruppen. Hennes ögon var, såsom Hans Abrahamsson uppfattade det, fyllda med skräck. Han gick tillbaka och kramade henne över staketet. Hans Abrahamsson sade att hon inte behövde vara orolig för hans säkerhet och att han kunde hantera situationen.

Göran Nordenstam förklarade att samtliga personer på skolan fick gå ut under förutsättning att de lät sig visiteras. Inga andra åtgärder skulle vidtas från polisens sida. Visitationen syftade till att avslöja eventuella vapeninnehav.

Göran Nordenstam bad insatschefen Ingvar Bjerrefors (Qvintus 20) att ordna med en passage genom avspärrningarna. Ingvar Bjerrefors tillsåg att ett utsläpp byggdes upp med bl.a. polisstaket vid infarten till skolan, korsningen Röhssgatan/Läraregatan och gav ett antal polisgrupper i uppgift att visitera demonstranterna.

På polisradion meddelades kl. 14.30 att utsläpp av personer från området skedde vid korsningen Röhssgatan/Läraregatan efter visitation enligt 19 § polislagen.

Demonstranter lämnar skolområdet på polisens villkor

Några ungdomar som stod framme vid avspärrningen trodde först inte på polisens bud. Göran Nordenstam lyckades att övertyga dem och så småningom började alltfler lämna området.

Enligt Anders Svensson hade många ungdomar i flera timmar försökt att få gå ut men nekats detta av polisen.

Enligt Göran Nordenstam kunde de personer som befann sig på skolgården konstatera att samtliga som passerade polisspärren fick fri lejd och försvann Gibraltargatan bort.

Göran Nordenstam uppskattade att cirka 100 personer gick ut från skolan under den första timmen vid avspärrningen vid korsningen Röhssgatan/Läraregatan. Enligt polismyndigheten lämnade sammanlagt 150–200 personer skolområdet frivilligt.

Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk stannade kvar en stund för att försäkra sig om att allt gick rätt till vid utpasseringen. De gick därefter in mot själva skolan.

Förhållandena inne på skolan

Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk har uppgett följande om förhållandena inne på det avspärrade området.

Efter att ha gått Röhssgatan fram och nått skolgården passerade de enligt Anders Svensson två barrikader av bänkar, stolar och andra saker som demonstranter hade lagt upp ute på skolgården. Mellan dessa barrikader fanns det två högar med gatsten. Inget av detta fanns när han besökte skolan på morgonen.

Tord Björk har uppgett att han inte såg några barrikader, möjligtvis en del skräp och några stolar vid öppningen i skolgårdsmuren. Han uppfattade att det låg cirka 30 gatstenar vid utfarten,

vid själva entrén till skolgården. Gatstenarna låg på bägge sidor om körbanan. Det förekom också inom det avspärrade området enstaka flaskor med genomskinligt klart innehåll. Det gick inte att bedöma om det var fråga om vatten eller någon annan liknande vätska.

Hans Abrahamsson konstaterade att det låg en hög med gatsten, uppskattningsvis två till tre skottkärror, vid ingången genom muren samt att det låg virke på skolgården. Han antog att byggnadsarbete pågick på skolan. Han fick alltså inte intrycket att det var fråga om barrikader.

Inne på skolgården var det mycket lugnt. Någon spelade flöjt och en stor grupp satt och diskuterade. Hans Abrahamsson såg inga tecken som bekräftade polisens hotbild. Han var inne och tittade i huvudbyggnaden och fann inget onormalt. I ett rum spelade några ungdomar kort. På en bänk i en korridor satt två unga kvinnor och grät över att de inte fick lämna skolan.

Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk sökte upp Annika Tigerryd på skolan. De hade därefter en kort diskussion om läget och insåg snart att problemet var att Ya Basta ville ta med sig ut sin skyddsutrustning. De antog att polisens bud var acceptabelt för de flesta andra personerna på skolan.

Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk gick ut till stormötet på skolgården. Hans Abrahamsson uppskattade att cirka 300 personer deltog i mötet och att deltagarna utgjorde cirka 90 procent av samtliga personer inom det avspärrade området.

Ungdomarna diskuterade i en demokratisk ordning. Mötet leddes av en man som fördelade ordet och höll ordning på talarna. Han uppmanade regelbundet folksamlingen att fatta beslut i frågan.

Det var svårt att hålla mötet. En polishelikopter flög på låg höjd över skolan och vid avspärrningarna skällde polishundar. Folk var tvungna att använda megafon för att göra sig hörda. Det förekom också språkproblem eftersom ungdomar av många nationaliteter bodde på skolan.

Skolvärden Vincent Lönngren har uppgett att han under stormötet befann sig i den södra byggnaden. Där hade folk nu byggt barrikader inne i huset. De kom in i byggnaden genom att klättra på byggnadsställningar som stod utmed byggnadens utsida.

Det fanns personer som vaktade de fönster som användes för att komma in i byggnaden. Vakterna hade tagit på sig en del skumgummiskydd. Skolvärden hade sovit i byggnaden den gångna natten och gick upp till sin sovplats för att hämta några personliga tillhörigheter.

Olika beskrivningar av förhandlingarna

Beskrivningarna av förhandlingarna, mellan polisen och de personer som befann sig inne på området, och vad som därefter följde skiljer sig i väsentliga delar. Det finns bl.a. olika meningar om vid vilket klockslag polisen avbröt förhandlingarna. Det har för oss inte varit möjligt att klarlägga vilken version som är den riktiga.

Polisen har beskrivit händelseutvecklingen på följande sätt.

Efter det att polisen hade inlett förhandlingarna kom det fram några boende på skolan och andra personer som vistades där till Göran Nordenstam. De förklarade att de hade sina bilar parkerade på skolgården. Göran Nordenstam upplyste dem om att de var tvungna att lämna området utan bilarna och att polisen skulle hjälpa till med att få ut bilarna när skolan var tömd. Det gick inte att i det läget köra ut bilar från området eftersom containrar stod i vägen.

Personal ur det mobila holländska storköket Rampenplan ville flytta köket från skolan. Göran Nordenstam förklarade att detta för närvarande inte var genomförbart och att de fick komma tillbaka senare för att med polisens hjälp hämta köket.

Det kom fram enskilda personer med olika ursprung till Göran Nordenstam och förhörde sig om villkoren för att lämna området. Detta skedde i vart fall tio gånger och diskussionerna fördes på flera språk.

Hans Abrahamsson var framme hos Göran Nordenstam i olika turer. Göran Nordenstam såg inte till Tord Björk under förhandlingarna.

Samtalen pågick under eftermiddagen och polisen gjorde flera försök att tillmötesgå de önskemål som framfördes.

Under samtalen framkom det att personer tillhöriga Ya Basta skulle kunna tänka sig att lämna området om de fick tillåtelse att ta med sig sin skyddsutrustning. Göran Nordenstam ringde upp Håkan Jaldung som beslöt att polisen skulle gå Ya Basta till mötes på denna punkt.

Det visade sig dock att Ya Basta inte var nöjda med detta. De ansåg att det skulle vara förnedrande att bli visiterade av polisen i övriga demonstranters åsyn. Göran Nordenstam förklarade att polisen kunde köra fram polisbussar och låta visitering ske mellan bussarna. Hans Abrahamsson begav sig till Ya Basta med detta bud. Enligt Göran Nordenstam återkom dock inte Hans Abrahamsson med något svar.

I spaningscentralens logg finns angett kl. 15.40: ”Ya Basta skall eventuellt bryta sig ut genom avspärrningarna och avbryta avtalet

med PT-gruppen”.11 Samtliga avdelningar som deltog i polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet informerades via polisradion kl. 16.00 om höjd beredskap på grund av iakttagelser som tydde på ett utbrytningsförsök från skolan av Ya Basta.

Iakttagelserna föranledde Håkan Jaldung att ge ställföreträdande chefen för specialenheterna, division Qvintus 10, Matts Sjöström, i uppdrag att förbereda en polisinsats på skolan. Enligt Matts Sjöström begav han sig därefter till avspärrningen vid Läraregatan/ Röhssgatan.

I spaningscentralens logg finns angett kl. 16.15 att AFA är på gång och förhandlar och vill komma ut, att Ya Bastas förhandlare har fått ett slutbud om att de måste visiteras innan de lämnar skolan, att de tänker återkomma med besked och att de upplever visiteringen som förnedrande.

Av loggen framgår vidare, kl. 16.25, att Ya Basta och AFA är beredda att göra ett utbrytningsförsök, att de har satt på sig utrustning och påkar och att utbrytning skall ske om 20 minuter och att åklagare bedömt situationen som förberedelse till våld mot tjänsteman.

Kommenderingschefen beslutade kl. 16.40 att Matts Sjöström skulle överta polisinsatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet och eventuella gripanden m.m. Matts Sjöström benämndes vid insatsen Qvintus 11. Ingvar Bjerrefors (Qvintus 20) övergick till att leda bevakningsarbetet runt skolområdet.

I spaningscentralens logg finns angett kl. 16.45 att piketen fått order om att gripa Ya Basta och AFA inne på skolan.

Samtidigt med bytet av insatschef började demonstranter att samlas i en mer organiserad form på skolgården framför huvudbyggnaden.

Händelseförloppet kunde följas direkt av kommenderingsledningen och åklagare genom att helikopterbilder länkades in till kommenderingsstaben respektive spaningscentralen i polishuset på Ernst Fontells Plats.

Poliserna och åklagarna kunde på helikopterbilderna se att delar av folksamlingen klädde på sig skyddsutrustning vilket tolkades som att de troligen förberedde sig för en utbrytning.

Demonstranterna ställde därefter upp sig på led i området där Röhssgatan möter entrén till skolgården, dvs. vid öppningen i skolgårdsmuren.

11 Med PT-gruppen avses polisens kontaktgrupp; vår anmärkning

Följande order gick ut på radion från samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1), kl. 16.54. ”Ingen skall släppas ut eller in: undantag ‘vanligt’ klädda efter visitation kan släppas ut.” Kjell Petersson har uppgett att ordern kom från insatschefen Matts Sjöström (Qvintus 11).

Ya Basta ställde sig strax efter kl. 17.00 i täten på ledet på skolgården. Bakom Ya Basta fanns en grupp maskerade och svartklädda personer.

Matts Sjöström och Kjell Petersson har uppgett följande. Demonstranter beväpnade sig med tillhyggen och stenar. De transporterade fram sten i varuvagnar och korgar. Längs Röhssgatans ena sida finns en stenmur och på andra sidan finns en slänt samt en bergknalle. Området på båda sidor om gatan fylldes med maskerade demonstranter. De lade upp stenlager ända fram till Läraregatan.

Personerna i ledet, som då uppgick till flera hundra, började kl. 17.04 att gå Röhssgatan söderut mot avspärrningen vid korsningen Röhssgatan/Läraregatan.12 Av deras sätt att formera sig, med Ya Basta i täten och svartklädda beväpnade personer därefter, utgick polisen ifrån att de hade för avsikt att försöka bryta sig ut genom avspärrningen vid den nämnda korsningen.

Samtidigt som personerna i ledet gick Röhssgatan söderut mot polisavspärrningen meddelades det över radion kl. 17.09 att åklagarna i spaningscentralen bedömde att deltagare i tåget gjorde sig skyldiga till våldsamt upplopp. Matts Sjöström underrättades omedelbart om åklagarnas bedömning.

Personerna i ledet gjorde etappvisa förflyttningar. Matts Sjöström samrådde med Kjell Petersson. Kjell Petersson hade fått i uppdrag av Matts Sjöström att leda polisstyrkan vid avspärrningen i korsningen Röhssgatan/Läraregatan. Matts Sjöström och Kjell Petersson bedömde att demonstranterna troligtvis försökte locka in polisstyrkan på Röhssgatan. Kjell Petersson har uppgett att han vid tillfället såg att de svartklädda var beväpnade med påkar och gatsten och att de också hade fanor med toppar som liknade lansar. De beslöt sig för att avvakta eftersom det i detta skede, enligt deras förmenande, var förenat med stora risker att låta polisstyrkan rycka fram längs gatan.

När polisstyrkan inte gick in på Röhssgatan avancerade folksamlingen fram mot avspärrningen. Vid framryckningen mot avspärrningen plockade deltagarna enligt polismyndigheten med sig stenar och tillhyggen från upplag som lagts upp längs gatan.

12 Länskommunikationscentralens händelserapport

Enligt Matts Sjöström utsattes poliserna vid avspärrningen i korsningen Röhssgatan/Läraregatan för stenkastning under tiden som tåget närmade sig avspärrningen. Stenkastningen skedde inte från tåget utan från folk som stod vid Röhssgatans sidor, dels från muren på höger sida, dels från grässlänten på vänster sida.

Det första utbrytningsförsöket skedde vid polisavspärrningen vid den nämnda korsningen kl. 17.15. I spaningscentralens logg finns antecknat kl. 17.16: ”Utbrytningsförsök med Ya Basta i fronten misslyckat.”

Under en kort tid gjordes sammanlagt fem utbrytningsförsök. I spaningsloggen finns anteckningar om utbrytningsförsök mellan kl. 17.16–17.29.

I samband med utbrytningsförsöken begärde och fick Kjell Petersson beslut av Håkan Jaldung att meddela skingringsbefallning till folksamlingen. Enligt Kjell Petersson meddelades befallningen med megafon på såväl svenska som engelska. Den innehöll direktiv att de personer som befann sig på Röhssgatan och i dess närhet skulle bege sig in till skolan. Han har uppgett att deltagarna i tåget fick tre minuter på sig att gå tillbaka till skolan. Han meddelade dem därefter då halva tiden hade gått, och när de tre minuterna förflutit. Han fick intrycket att de lyssnade på honom, men ingen agerade i enlighet med skingringsbefallningen. Kjell Petersson har uppgett att han meddelade befallningen efter första utbrytningsförsöket.

Kjell Petersson har vidare sagt att det sköts stålkulor mot polisen när folksamlingen gick till attack mot polisen.

Under utbrytningsförsöken beslöt Matts Sjöström, Kjell Petersson och Lars Holmdahl (chefen för India 11) att ändra taktik. De ville nå de maskerade och svartklädda demonstranterna som stod bakom Ya Basta och bedömdes vara våldsammare än Ya Basta. Taktiken gick ut på att poliserna skulle plocka undan Ya Basta genom att öppna staketet när tåget kom rusande. Ya Basta skulle därefter styras ner mot Viktor Rydbergsgatan, där de skulle gripas av andra polisenheter. Poliserna på plats skulle tränga sig mellan Ya Basta och de svartklädda.

Matts Sjöström meddelade kommenderingsstaben kl. 17.25 följande upplägg: ”Gripa de främsta Ya Basta. Foxtrot tränger de övriga tillbaka.” 13

Personerna i den främre delen av ledet reagerade med förvåning när polisen öppnade avspärrningen, men de gjorde därefter ytter-

13 Kommenderingsstabens dagbok.

ligare försök att forcera polisavspärrningen. Infångandet av Ya Basta misslyckades emellertid.

Efter att ha blivit informerad om åklagarnas bedömning beslutade Håkan Jaldung att avbryta förhandlingarna som fortfarande pågick mellan Göran Nordenstam och företrädare för dem som befann sig på skolan. Enligt polismyndighetens utvärdering avbröts förhandlingarna kl. 17.30.

Förhandlingarna hade enligt polismyndigheten inte lett till någon överenskommelse av betydelse för ordningen och säkerheten.

Av kommenderingsstabens dagboksblad framgår att Matts Sjöström meddelade staben kl. 17.33: ”Ya Basta vill förhandla – klä av sig och gå ut” samt att kommenderingschefen svarade: ”Ej förhandlingsbart. Gripas.”

Enligt Håkan Jaldung hade det varit polisoperativt motiverat att avbryta förhandlingarna långt tidigare eftersom insatsen blivit tidsmässigt utdragen, främst på grund av att förhandlingarna inne på skolan krävde omfattande polisresurser. Anledningen till att han trots detta lät förhandlingarna fortsätta var att han ville uttömma möjligheterna att genom dialog och samverkan tillmötesgå önskemålen från personerna inne på skolan och samtidigt klara ordningen och säkerheten. Att överläggningarna till slut avbröts berodde alltså på misstanken om att det begicks brott, våldsamt upplopp, inne på skolan Håkan Jaldung meddelade Göran Nordenstam sitt beslut. Håkan Jaldung uppgav vid 17.30-tiden att det inte längre fanns någon förhandlingssituation. Göran Nordenstam menade dock att polisen borde ge personerna på skolan ytterligare lite förhandlingstid. Håkan Jaldung förklarade att läget var förändrat eftersom folk höll på att utrusta sig på skolgården med skyddskläder, påkar och stenar. Göran Nordenstam vände sig mot skolgården och kunde själv konstatera att Ya Basta tog på sig sina vita overaller, skyddskläder och hjälmar. Göran Nordenstam upplyste i sin tur Hans Abrahamsson att förhandlingarna hade avbrutits.

I samband med utbrytningsförsöken startades fyra fordon inne på skolgården. Detta syntes på de inlänkade helikopterbilderna. Det kom också en rapport, kl. 17.53, från en polisenhet på plats.14Polisen befarade att det kunde röra sig om förberedelser för att försöka forcera avspärrningen med hjälp av fordon. Matts Sjöström förstärkte därför avspärrningen vid korsningen Röhssgatan/Lärare-

14 Länskommunikationscentralens händelserapport

gatan med en av polisens transportbussar. Verksamheten på skolgården avstannade.

Matts Sjöström hade vid den tidpunkten tillgång till 315 poliser inom området runt Hvitfeldtska gymnasiet.

Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk har lämnat följande uppgifter.

Hans Abrahamsson gick fram till den man som ledde mötet och berättade om deras uppdrag att försöka hitta en lösning. De förklarade att polisen ansåg att det fanns skäl att anta att nästan alla som befann sig på skolan förberedde brott. Ett påstående som gjorde många på mötet förargade. Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk uppgav också att samtliga personer på skolan nu kunde lämna den under förutsättning att de accepterade polisens villkor om visitation.

Hans Abrahamsson frågade aldrig deltagarna i mötet om han kunde få deras mandat att förhandla fram en lösning. Han har i efterhand beklagat detta.

Enligt Hans Abrahamsson försäkrade sig förhandlarna inte om att de personer som befann sig i skolbyggnaderna var medvetna om att förhandlingar hade inletts med polisen.

Det uppstod en diskussion på mötet om de skulle lämna skolan eller inte. Ett mindre antal deltagare ville inte ge upp skolan utan ansåg att de borde försvara den till varje pris. Vid mötet väcktes också ett förslag om ett utbrytningsförsök med Ya Bastas metod. Mötet enades slutligen om att de skulle lämna skolan under förutsättning att de inte blev visiterade och att Ya Basta fick ta med sig sin utrustning. De beslutade också att kräva att samtliga personer på skolan skulle få gå ut, annars skulle ingen göra det.

Tord Björk uppfattade att det fanns tre skäl till varför de inte ville acceptera visitation. De var för det första oroliga för vad som skulle hända om gruppen blev åtskild. De ansåg vidare att visitationen kränkte den personliga integriteten. Det tredje skälet var att de inte förstod vad de skulle ha gjort sig skyldiga till.

Beslutet fattades efter ganska långa diskussioner och mötet upplöstes därefter. Folk gick in skolbyggnaderna för att hämta sina tillhörigheter och lägga dessa i sina bilar. De räknade med att kunna få ta med sig bilarna ut från det avspärrade området.

Förhandlarna presenterade mötets motbud för polisen vid staketet. Under tiden passerade ungdomar genom polisens utpasseringskontroll. Polisen accepterade efter en diskussion att Ya Basta fick ta med sin utrustning ut, men ville inte göra avkall på visiteringskravet.

Förhandlarna återvände till skolgården. De beslöt att sammankalla till ett nytt stormöte med hjälp av den man som ledde det första mötet.

En busschaufför flyttade sin buss och förklarade sitt handlande för Anders Svensson med att han var rädd att bussen skulle bli sönderslagen om polisen stormade skolan.

Tord Björk och Hans Abrahamsson återgav på mötet polisens svar på motbudet. Efter en viss tvekan accepterade mötet polisens nya bud. Ya Basta ville dock att visiteringen skulle ske i skymundan eftersom de ansåg att det var förnedrande för dem att bli visiterade. Förhandlarna tog upp frågan om vilken turordning som skulle gälla vid uttåget. Folk ville ställa upp i ett tåg med Ya Basta först och bilarna sist. Ya Basta skulle gå först så att alla kunde se att de släpptes ut.

Mötet upplöstes och ytterligare några personer tog på sig sina skyddsutrustningar. Många personer började också samlas nära skolgårdsmuren för att förbereda en utmarsch.

Tord Björk, Hans Abrahamsson och Anders Svensson gick bort mot Göran Nordenstam. De trodde att det hela snart var avklarat. Hans Abrahamsson och Anders Svensson förklarade för Göran Nordenstam att mötet hade accepterat polisens bud.

Under mellantiden hade polisen haft förhandlingar med en företrädare för Ya Basta som heter Anton, bl.a. om hur visiteringen skulle genomföras.

En överenskommelse nåddes med polisen om att de personer som ville promenera ut från skolan skulle lämna området först. De skulle ställa upp sig som ett demonstrationståg och stanna ett par meter från staketet. De skulle därefter låta sig visiteras en och en. När detta var klart skulle bilar och bussar köras ut från området till Chalmers parkering, där folk kunde hämta sina grejor från fordonen.

I detta skede deltog även Anton från Ya Basta i förhandlingarna. Ya Basta fick ett erbjudande om en visitering i skymundan så att de inte skulle känna sig kränkta.

Enligt Anders Svensson hade Ya Basta svårt att acceptera erbjudandet men det lutade åt att de skulle göra det.

Hans Abrahamsson har å andra sidan menat att Ya Basta accepterade erbjudandet. Han har vidare uppgett att Ya Basta gick tillbaka till mötet och deklarerade att de avsåg att gå ut. Enligt Hans Abrahamsson väckte Ya Bastas besked protester. En del autonoma grupper ville inte lämna skolan och hävdade att ”en för alla, alla för en” skulle gälla.

Anders Svensson observerade vid detta tillfälle oro i polisleden. Det verkade också som att det hade kommit fler poliser och läget vid staketet var uppenbart mer spänt än tidigare. Han förklarade för poliserna som stod längst fram att de inte skulle bli nervösa när demonstrationståget kom. Han beskrev för dem hur det var tänkt att det hela skulle gå till.

Förhandlarna återvände in mot skolgården. Folk hade då samlats i anslutning till skolgårdsmuren. Hans Abrahamsson gick upp på muren och framförde polisens nya bud. Mötet accepterade budet. Enligt Anders Svensson betraktade förhandlarna det som att de i detta skede hade en överenskommelse.

De gick bort mot staketet igen för att redovisa att mötet hade accepterat polisens bud. De kunde dock inte finna Göran Nordenstam. Han hade försvunnit från platsen. Det stod en ny insatschef vid avspärrningen. Efter en stunds ordbyte med insatschefen återvände Göran Nordenstam till platsen.

Göran Nordenstam meddelade helt kort att hans mandat var borta och att han alltså inte hade tillåtelse att fortsätta förhandla. Åklagare, som hade följt händelseutvecklingen på skolgården, ansåg att personerna där hade gjort sig skyldiga till förberedelse till brott. Polisledning och åklagare hade beslutat att alla som fanns inne på skolan skulle gripas. Göran Nordenstam uppgav att inte heller Hans Abrahamsson, Anders Svensson och Tord Björk hade något mandat kvar. Han uppmanade dem att omedelbart lämna skolområdet.

Enligt Anders Svensson innebar detta att polisen bröt den träffade överenskommelsen och att det inte fanns något mer som förhandlarna kunde göra. Han har uppgett att detta skedde kl. 16.30. Anders Svensson uppfattade att det nu återstod endast två alternativ för de personer som befann sig inom det avspärrade området: antingen att försöka bryta sig ut eller att stanna kvar och försvara skolan.

Förhandlarna återvände till muren. De meddelade polisens beslut för folksamlingen.

Anders Svensson, Tord Björk och Hans Abrahamsson diskuterade därefter vad de skulle göra. Anders Svensson ville inte stanna kvar eftersom han var funktionär i demonstrationen Bush Not Welcome. De beslöt att Anders Svensson och Hans Abrahamsson skulle gå ut, medan Tord Björk skulle stanna kvar. Hans Abrahamsson tog adjö av Anton från Ya Basta som förklarade att han skulle stanna kvar för att försöka minimera skadorna.

Hans Abrahamsson, Göran Nordenstam och Anders Svensson gick upp mot Terrassgatan. Göran Nordenstam uttryckte sin förtvivlan över att förhandlingarna hade avbrutits och slängde sin polissupportväst i backen.

De såg därefter hur kanske 300 personer ställde upp sig och tågade mot polisens avspärrning vid korsningen Röhssgatan/ Läraregatan. Demonstranterna formerade sig enligt Anders Svensson på samma sätt som de hade tänkt göra om polisen släppt ut dem. Först gick Ya Basta, sedan syndikalister i Gävle Lokala Samorganisation med fanor och banderoller och därefter svarta blocket samt sist övriga deltagare i tåget.

Ebba Juncker som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med sina barn har beskrivit stormötet på skolgården på följande sätt. Hennes beskrivning av händelser och förhållanden på skolan i övrigt har återgetts i tidigare avsnitt.

Det utlystes ett stormöte omkring kl. 15.30–16.00 framför skolans trappa. Hon uppskattade att deltagarna i mötet motsvarade cirka 75 procent av samtliga personer inom det avspärrade området. Folk kom och gick. Mobiltelefoner ringde oupphörligt. På mötet såg hon de tre medlarna på platsen, bl.a. Hans Abrahamsson.

Diskussionen på mötet pågick en stund och beskeden som kom var oklara. Stämningen var pressad och det vädrades åtskilliga farhågor om vad som skulle ske. Vid ett tillfälle förmedlade Hans Abrahamsson budskapet att de boende hade 15 minuter på sig att lämna skolan. Hennes minnesbild är att ingen reste sig från mötet då detta budskap lämnades.

Det var en ganska håglös diskussion på mötet. Folk visste inte vad de skulle göra, men ville ändå inte ge upp. De ville ha besked om varför polisen hade spärrat in dem, men fick inget svar av polisen. Deltagarna diskuterade våld eller ickevåld och det var en ganska liten grupp som förespråkade det förstnämnda.

Nu närmade sig tidpunkten då det inte längre fanns någon möjlighet att hinna till demonstrationen mot president Bush. Plötsligt kom de vita overallerna till mötet. De bodde i skolans södra byggnad. De var vid tillfället klädda i sina overaller och skyddsutrustning. Folket på mötet mötte dem med jubel. De vita overallerna hade ett förslag. De sade att de tänkte gå till avspärrningen och göra tre fredliga utbrytningsförsök. De skulle därefter gå till demonstrationen mot president Bush. Folk slöt upp bakom förslaget som uppfattades konstruktivt.

De började sedan att ställa upp sig. De vita overallerna först, ett svart block följde därefter och övriga deltagare sist. Hon upp-

fattade att det inte rådde konsensus angående tillvägagångssättet. Det kan dock ha varit så många som 90 procent av dem som befann sig innanför avspärrningarna som deltog i tåget. Det var inte någon särskild grupp som ställde sig utanför beslutet. Tåget började därefter att röra sig mot avspärrningen vid Läraregatan/Röhssgatan.

Skolvärden Vincent Lönngren har beskrivit stormötet på skolgården och händelseförloppet därefter på följande sätt.

Stormötet drog ut på tiden. Det var rätt många demonstranter som hade ställt sig vid sidan om och väntade på att mötet skulle bli klart. Det var några som hade tänkt gå ut i förväg, ett 80-tal personer. Deltagare på mötet övertalade dem dock att vänta.

Till slut gick de ner till polisavspärrningarna vid Röhssgatan/ Läraregatan och ställde sig där för att bli utsläppta. Budskapet var att de boende skulle gå ut i mindre grupper, om tre eller fyra personer åt gången. Förhandlingsresultaten varierade. Först sades det att villkoret för utträde var visitation, därefter framställdes en utsikt om att visitation inte skulle behövas.

Han stod i mitten av tåget som inte var särskilt blockindelat. De vita overallerna stod dock längst fram mot avspärrningen.

Efter ett tag kom förhandlingsgruppen fram med en megafon. Gruppen sade att de skulle avvakta. Därefter kom uppgiften om att förhandlingarna var avbrutna.

En person med megafonen ställde frågan till de församlade demonstranterna om de skulle gå upp till skolan igen eller försöka gå ut i alla fall. Det kom bifall för båda alternativen.

Folket längst fram började därefter knuffa på polisen. Detta höll på ett tag. I det bakre ledet stod de bara och tittade. En kille tog megafonen och sade att medlemmarna i Ya Basta hade blivit trötta och att de nu ville tillbaka till skolan. Det utbröt en diskussion varefter tåget började gå tillbaka till skolan.

Tord Björk har uppgett att han stod på grässlänten vid

Röhssgatan och tittade på de fredliga utträngningsförsöken. Han uppfattade att demonstranterna gjorde sammanlagt fyra utträngningsförsök. Folksamlingen stannade därefter alldeles framför polisstyrkan. Tord Björk sprang då fram och försökte inleda en sista förhandling. Demonstranterna ville veta om polisen avsåg att gripa samtliga, oavsett vad demonstranterna gjorde.

Ett polisbefäl på platsen upplyste honom om att det inte längre var aktuellt med förhandlingar, utan alla skulle gripas för våldsamt upplopp.

Det blev en del oro bland demonstranterna i tåget. Folk visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig. Några talade till folksam-

lingen i en megafon. Diskussionerna resulterade i att de beslutade att fredligt gå tillbaka till skolan och att de alltså inte skulle göra fler utträngningsförsök. Han tror att det var finska Ya Basta som drev den linjen. Tord Björk gick fram till polisen och meddelade att folksamlingen nu drog sig tillbaka till skolgården.

Det har av demonstranter ifrågasatts om budskapet att förhandlingarna var avbrutna och att alla skulle gripas uppfattades av samtliga personer inom skolområdet. Det har också ifrågasatts om skingringsbefallningen uppfattades av samtliga deltagare i tåget som rörde sig mot korsningen Röhssgatan/Läraregatan.

Organisationen Globalisering underifrån har på sin hemsida på

Internet en beskrivning av förhandlingarna och händelseutvecklingen. Beskrivningen är undertecknad ”Vita overallerna från intifadans Göteborg”.

Raden av händelser började på morgonen när polisen omringade Hvitfeldtska Gymnasiet, där de första vita overallerna och medlemmar av flera andra grupper hade inkvarterat sig. De instängda människorna började genast bygga barrikader och inledde diskussioner för att finna lösningar på situationen. Polisen meddelade i förhandlingarna att alla i skolan var misstänka för att förbereda akter av våld. Polisen påstod också att det fanns vapen inne i skolan. Polisen sista förslag var att de vita overallerna skulle få gå ut från skolan med sin utrustning. Det enda villkoret var en icke-specifik genomsökning utom synhåll för andra demonstranter. Vi vägrade, eftersom vi inte ville svika våra kamrater och lämna dem ensamma till polisens godtycke. I det gemensamma mötet för alla instängda togs ett konsensusbeslut om ett försök att komma ut från området icke-våldsligt och att ansluta oss till demonstrationen mot George W. Bush i närheten. Vi formerade ett marschtåg på ungefär 500 personer, ungefär 30 vita overaller med sina skydd som dess front. Det svarta blocket formerade sig för att stödja oss. Vi försökte åtta gånger att bryta polislinjerna för att komma ut från området. Efter det sista försöket beslutade vi oss för att återvända tillbaka till skolan.

Polisen genomför en inbrytning i skolan

Polisens beskrivning

Polisen har lämnat följande redovisning om inbrytningen.

När folkmassan i tåget backade tillbaka efter det femte utbrytningsförsöket beslöt insatschefen Matts Sjöström (Qvintus 11), Kjell Petersson (Yankee 1) och Lars Holmdahl (chefen för India 11) att genomföra den planerade inbrytningen. Framryckning skedde kl. 18.03 med Malmöpiketen (Mike 11) från specialenheterna, del av Charlie 51 och India 11 samt ryttare och hundförare från Foxtrot 31 respektive Echo 21.

Kjell Petersson har uppgett att han först beordrade in rytteriet som fick i uppgift att rida igenom de beväpnade svartklädda demonstranterna. Han ansåg att dessa var så farliga att det var motiverat att rida ner dem. Rytteriet skulle även säkra den vänstra flanken utefter Röhssgatan. Efter rytteriet följde Mike 11, hundförarna samt enheterna ur Charlie 51 och India 11. Charlie 51 fick i uppgift att säkra den högra flanken.

De framryckande polisenheterna mötte ett kraftigt motstånd från demonstranter. När rytteriet hade nått den södra byggnaden möttes de av ett omfattande stenregn. De fastnade och blev stillastående. En ryttare föll av sin häst och hästen fortsatte själv in i folkmassan. Också hundförarna fick stora problem med stenregnet. Stenregnet var så starkt att framryckningen av de bakre enheterna avstannade, samtidigt som piketpoliserna i Mike 11 fortsatte framåt.

Kjell Petersson har uppgett att piketpoliserna i Mike 11 bokstavligen slog sig igenom motståndet. Han har menat att situationen där de svartklädda demonstranterna, beväpnade med stenar, påkar och järnrör, mötte poliserna på Röhssgatan närmast kunde liknas vid närstrid. I samband med detta fick samtliga poliser i Mike 11, sammanlagt ett tjugotal, mer eller mindre allvarliga skador. En polisman ådrog sig sådana skador att han fick föras till sjukhus.

Lars Holmdahl (chefen för India 11), som också förde befälet över poliserna ur Charlie 51, tvingades att springa igenom poliskedjan utan sköld för att mana på dem som hade stannat. I samband med detta träffade en gatsten hans arm. Efter ytterligare avancemang nådde poliserna skolgårdsmuren, där stenregnet fortsatte oförminskat.

Det var, enligt Lars Holmdahl, ”som en solförmörkelse av sten”. Han bedömde att stenkastningen var organiserad och väl intränad. Då de skulle ta sig över muren möttes de av slag med påkar från insidan av skolgården. Han förvånades över hur kalla och beräknande demonstranterna var. De vågade stå kvar vid skolgårdsmuren på ett sätt som inte är vanligt. När väl poliserna hade kommit in på skolgården avstannade omedelbart våldet mot dem. Folk kastade av sig sina maskeringar och sträckte upp händerna. Många demonstranter sprang in i huvudbyggnaden.

Lars Holmdahl har uppgett att poliserna i hans enheter använde batongen för att freda sig så gott det gick. Omfattningen av antalet slag var stort. Vid ett tillfälle kastade han själv tre gatstenar för att skydda deras liv. Detta skedde när poliserna hade nått skolgårdsmuren.

Poliserna var framme vid huvudbyggnaden kl.18.06. Lars Holmdahl har vidare uppgett att när väl polisen hade kommit fram till huvudbyggnaden och fått kontroll över situationen upphörde allt våld från polisen. Han hade fullständig kontroll över de poliser han hade ansvaret för. Han har menat att poliserna visade stor självbehärskning i den situationen. De stod där svettiga och röda i ansiktet och fulla av adrenalin, efter att ha blivit utsatta för demonstranters massiva våld, och bevakade de gripna personerna.

Kjell Petersson har gett samma bild: ”Det här är disciplinerad polispersonal, fruktansvärd disciplinerad. Om man tänker sig det oerhörda våldet som man har varit utsatt för, den adrenalinanspänning och allting som har varit. När det är över, alltså striden, om man nu kallar det för det. För det är det. När det var slut, inte ett hugg eller slag eller någonting. Inte någonting. Egentligen så är det märkligt, men det är disciplin, ordning och känsla för arbetsuppgiften. När arbetsuppgiften är slut, det finns alltså ingen anledning att använda våld mer, ja då är det färdigt. Det är professionellt och då går man in i någonting annat. Det ska svensk polis ha oerhört mycket beröm för.”

Han har tillagt att båda parter for ut med okvädningsord i stridens hetta. Enligt hans uppfattning utsatte poliserna inte de gripna för verbala kränkanden när väl polisen hade fått kontroll över situationen.

Efter inbrytningen räknade Göran Nordenstam gatstenarna på platsen. Han slutade att räkna vid 500 stenar. Han har berättat att det fanns gatsten av sådan omfattning att polisfordonen inte kunde köras in på skolgården.

Beskrivningar från demonstranter

Från demonstranterna finns bl.a. följande berättelser om inbrytningen.

Skolvärden Vincent Lönngren har uppgett att när polisen gjorde inbrytningen började många demonstranter att springa mot skolan.

Han och ytterligare några personer stannade dock kvar på sina platser. En ridande polis kom fram till dem och började att slå med sin batong. Då flydde också skolvärden och hans kamrater i riktning mot skolgården.

Han sprang till den barrikad som hade byggts vid ingången till skolgården och ställde sig bakom den. Folk runt omkring började kasta asfaltsbitar och sten. Skolvärden fortsatte till skolans huvud-

byggnad. När alla hade kommit in stängdes dörren och folk barrikaderade den från insidan.

Han sökte sig till skolbyggnaden eftersom han inte ville utsätta sig för eventuellt våld från polisens sida. Han lämnade så småningom byggnaden och greps av polisen. Han såg inga övergrepp från polisen vid gripandena.

Tord Björk har menat att tåget drog sig långsamt bakåt mot skolgården. Folket backade eftersom de var rädda för att polisen skulle gå till angrepp. Folksamlingen hade hunnit ungefär 100 meter då polisen attackerade med ett rytteri om cirka 15 hästar, polishundar och poliser med batonger. Kalabalik uppstod i folksamlingen. Först i detta skede började en del demonstranter att kasta sten.

Han har uppgett att stenkastningen delvis hindrade ett polisgenombrott vilket medförde att flera personer kunde ta sig in i skolan. Vid skolgårdsmuren hindrades en del av polisanstormningen. Han såg att personer vid muren använde sig av påkar mot polisen. Det rörde sig dock endast om ett fåtal påkar.

Vita overallerna beskrev på sin hemsida på Internet inbrytningen på följande sätt.

I

det läget attackerade polisen oss med hästar. Polisen använde skoningslöst våld mot retirerande personer, och angrep också människor som följde situationen som komplett utomstående. Tack vare våra skydd, fick vi inga allvarligare skador, även om en av våra kamrater slogs medvetslös. Det svarta blocket gjorde sitt i förhindrandet av polisens hämnd och den skoningslösa nedslagningen av människor genom att försvara sig själva och de andra. Polisens attack var en fullständigt militär operation, som utfördes med hundratals polismän, dussintals hästar och hundar och två helikoptrar. Själva omringandet utfördes genom att blockera skolan med transportcontainrar. Vi vet att polisen hade tränat in denna operation i förväg. Hvitfeldtska Gymnasiet fungerade som gemensamt Convergence center för alla grupper. Genom att ockupera skolan, stoppade och förhindrade polisen den demokratiska process där demonstranter försökte att gemensamt besluta om aktioner i grupper, block och stormöten. Med andra ord, diskussionen om metoders begränsningar och mål omöjliggjordes av polisen. Polisen grep också medvetet människor som skulle ha en viktig del i koordinerandet av aktionerna. En av uppgifterna för dessa människor var att se till att överenskommelser om gemensamt angelägenheter kunde hållas. Polisen meddelades flera gånger att förstörelsen av samordningen kunde till leda till en fullständigt kaotisk situation. Polisen förstod situationen och tog ansvar för konsekvenserna av sin attack.”

Polisens hantering av de frihetsberövande

Polisens resurser är otillräckliga

Polismyndigheten bedömde kl. 19.00 att ordningen var säkerställd vid Hvitfeldtska gymnasiet.

Enligt uppgift från polismyndigheten greps 459 personer för våldsamt upplopp med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken och 11 personer omhändertogs med stöd av 13 § polislagen. Flertalet av gripandena genomfördes vid Hvitfeldtska gymnasiet, medan några greps i skolans närområde t.ex. i anslutning till Vasaparken. De flesta greps enligt polismyndigheten mellan kl. 18.00 och 19.00.

Arbetet med att transportera bort de gripna och omhändertagna vid Hvitfeldtska gymnasiet till polishuset vid Ernst Fontells Plats respektive Kviberg påbörjades kl. 18.30 och avslutades kl. 03.00 på fredagen den 15 juni. Bussar med gripna personer anlände kontinuerligt under hela tidsperioden.

Kriminalpolisens utredningsverksamhet hade inte kapacitet att hantera det arbete som föranleddes av insatserna på Hvitfeldtska gymnasiet. Det fanns varken utrednings- eller förvarsmässiga förutsättningar att hantera det stora antalet gripna.

I planeringen hade polismyndigheten utgått från förvaring av 100 gripna utspridda över flera dagar (se avsnittet 6.2.6.7 Polisens skyldigheter och befogenheter). Polismyndigheten hade dessutom vid planeringen utgått från den gällande hotbilden, dvs. att fredagen den 15 juni var den dag då flest antal frihetsberövanden kunde förväntas. Den hade således varken bemanning eller annan beredskap för att hantera ett så stort antal gripna. Det polisbefäl som ansvarade för gripna och omhändertagna under mötesveckan har uppgett att han övervägde att förvara de gripna i de tillfälliga lokalerna på Kviberg i stället för arresten på polishuset. Detta var dock inte genomförbart eftersom lokalerna på Kviberg var besiktigade och godkända endast för personer som var omhändertagna enligt polislagen.

Omständigheterna fick till följd att polispersonalen hade svårt att klarlägga om det fanns omyndiga personer som krävde särskild handläggning (se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Det var också svårt att selektera de som utgjort den militanta och våldsamma kärnan av de boende på skolan.

Det fanns inte heller en fungerande transportorganisation för frihetsberövanden av den omfattning som skedde vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet.

Kommenderingsstaben beställde några bussar av Göteborgs Spårvagnar för att transportera de gripna på skolan till polishuset vid Ernst Fontells Plats. Det fungerade bra i början, men eftersom det endast fanns ett begränsat antal bussar tillgängliga blev väntetiden på skolan lång och då det inte fanns tillräckligt med personal som kunde hålla förhör med de gripna på polishuset blev bussarna stående på polishusets gård.

Situationen i arrestintaget under kvällen och natten har beskrivits som kaotisk. De gripna skulle fotograferas, skrivas in och visiteras innan de sattes i arrest. Det fanns inte förutsättningar att göra detta med samtliga gripna. Dessutom var det som nämnts otillräckligt med arrester. Många gripna fick sitta kvar i bussarna.

Detta medförde sanitära olägenheter för de gripna, bl.a. när det gällde toalettbesök. Polisen hade svårt att få fram tillräckligt med mat och dryck till dem.

Förvaringen av de gripna i bussar innebar också att polisen hade svårt att förhindra att de bytte kläder med varandra för att försvåra identifikation.

Enligt uppgift tog det många timmar innan förhör kunde påbörjas, bl.a. eftersom utredarna inledningsvis inte hade någon dokumentation som grund för förhören och då det var svårt att få fram erforderliga uppgifter.

Flertalt av de 459 personer som hade gripits misstänkta för våldsamt upplopp vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet frigavs under natten och fredagsmorgonen den 15 juni. Det beslutades att samtliga som inte hade förhörts skulle friges efter identifiering eftersom det var omöjligt att hålla förhör inom de tidsramar som gällde. Innan de gripna släpptes fastställdes deras identitet. Av de 459 gripna anhölls enligt polismyndigheten 139 personer.

Fem av de gripna på skolan frigavs av polisen långt senare än efter tolv timmar.15 Fyra personer greps kl. 18.10, och deras respektive förhör inleddes kl. 20.30–22.15. Tre av dem frigavs vid 8-tiden på fredagsmorgonen. En av dem frigavs inte förrän kl. 17.20 på fredagen. En femte greps kl. 18.45 men hördes aldrig. Han frigavs först kl. 16.45 på fredagen. Ärendena underställdes enligt uppgift inte åklagare för beslut om anhållande.

Enligt Åklagarmyndigheten i Göteborg försatte polisen tre personer som gripits och därefter anhållits av åklagare på fri fot utan åklagarbeslut.

15 Uppgifterna är hämtade från förundersökningsprotokollet.

Beskrivningar från dem frihetsberövade

Beskrivningarna från dem som blev frihetsberövade på skolan skiljer sig åt när det gäller polisens hantering av dem.

En del har uppgett att de inte uppfattade några övergrepp från polisens sida.

Skolvärden Vincent Lönngren har berättat att han tog skydd inne i skolbygganden när polisen kom anstormande. När det hade lugnat ner sig lämnade han byggnaden och lät sig gripas. Vincent Lönngren satt därefter i en buss utanför polishuset under natten till fredagen. Polisen körde ibland igång motorn för att få upp värmen i bussen. De som satt i bussen fick möjlighet att gå på toaletten och tillgång till mat under natten. Han släpptes efter elva och en halv timme utan att dessförinnan ha blivit förhörd.

Andra som greps inne på skolan har berättat att poliserna utsatte de frihetsberövade för nedsättande och kränkande handlingar och oförsvarligt våld.

Ebba Juncker greps tillsammans med sin 13-åriga dotter på skolgården. Hon har berättat om omotiverad polisbrutalitet i samband med gripandet. Hon såg bl.a. hur en polis slog en 16-årig flicka som låg ner på marken med sin batong upprepat antal gånger.

Polisen skrek samtidigt ”din förbannade kommunistfitta”. Ebba Juncker och hennes dotter transporterades tillsammans med andra gripna i en buss till polishuset. De fick lämna bussen endast i samband med toalettbesök. De satt länge i bussen utan mat. Många började frysa på grund av lätt klädsel. De försökte få poliserna att stänga bussdörrarna. Poliserna svarade dock att det bara var bra om personerna i bussen satt och frös. Vid 21-tiden uppmärksammade polisen dotterns ålder. De blev omedelbart hämtade till förhör och frigavs vid midnatt.

I anmälningarna om brott från enskilda personer rörande polisens agerande vid insatsen finns vittnesmål om misshandel i samband med gripandet, t.ex. genom hundbett eller batongslag. Det finns också beskrivningar om förolämpningar.16

En 20-årig kvinna har uppgett att hon blev uppträngd mot ett staket och slagen i ryggen med ett ridspö av en ridande polis.

En 26-årig kvinna har beskrivit att hon försökte undkomma tumultet vid polisens inbrytning genom att sitta i sin bil. Poliserna slet dock henne ur bilen. De släpade henne över skolgården och satte henne invid en mur tillsammans med andra gripna. Under en

16 Berättelserna i det följande är hämtade från förundersökningsprotokollet rörande polisens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet.

timmes tid blev de överösta med kränkande tillmälen av poliserna, t.ex. ”kommunisthora”, ”jävla pack” och ”slödder”.

En 17-årig flicka anmälde polisens agerande genom sina föräldrar. Också hon har berättat om kränkande beteenden och glåpord från polisernas sida. Polisen sade bl.a. ”Så går det om man ska leka aktivist”.

A

v anmälan framgår vidare att hon blev transpor-

terad till polishuset i en buss, att hennes föräldrar fick telefonluren kastad i örat av telefonisten i polishuset, att flickan fick lite frukt, yoghurt mm. vid 03-tiden på fredagsmorgonen och att hon blev frigiven kl. 05.35.

En 19-årig man har uppgett att han vid 23-tiden blev fotograferad, visiterad och sedan placerad i en kall betongcell utan någon madrass eller filt. Under den närmaste timmen placerades ytterligare tre män i cellen. Han hade svårt att somna eftersom han frös. Kl. 24.00 fördes han till häktet och blev där kroppsvisiterad av två kvinnliga vakter. Han var tvungen att klä av sig naken inför vakterna vilket han fann djupt kränkande. Han placerades på nytt i en cell, tillsammans men en annan man. När han ringde på vakten för toalettbesök fick han höra att väntetiden var flera timmar. Han hade inget annat val än att urinera i ett handfat. Också den andra mannen blev tvungen att använda handfatet som toalett. Han förhördes sent på kvällen och under natten, för att därefter friges kl. 01.45 med uppmaningen: ”gå inte mot centrum, där råder fullt krig”.

Ola Mattsson och Helena Tagesson, båda från Attac, har berättat att de köpte upp all mat som fanns i en bensinstation i närheten av polishuset och att de därefter begav sig med maten till bussarna med de gripna. Ola Mattsson har uppgett att polisen hade svårt att få fram tillräckligt med mat till de gripna och att chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam av den anledningen hade hört av sig till Attac och frågat om de kunde hjälpa till. När de kom fram till bussarna blev de upplysta om att polisen hade beställt mat. Den beställda maten anlände dock inte under den tid Ola

Mattsson var där, utan de gripna fick hålla tillgodo med den mat Attac hade tagit med sig. Han samtalade med en polis vid bussarna som grät. Polismannen var alldeles knäckt av situationen och upprepade hela tiden: ”Det skulle ju inte bli så här.”

Polisen genomför en husrannsakan i skolan Polisen påbörjade en husrannsakan på Hvitfeldtska gymnasiet under natten till fredagen kl. 00.30. Enligt beslagsprotokollen fann polisen följande föremål.

- 6 Eur-pallar med diverse sköldar, hjälmar, påkar, hemgjord skyddsutrustning av isoleringsmaterial, itusågade trafikikoner, papperskorgar mm, gatsten, grusfyllda flaskor, gasmasker, svart sprayfärg m.m., - 7 mobiltelefoner, - en krossad 1000 ml Duran-flaska med etikett ”fenolftalin”, - behållare med rengöringsmedel, - ett stort antal brandsläckare, - ett antal ”rustningar” tillverkade av cellplast och termoplast, - cykel och MC-hjälmar, - svarta klädesplagg och huvor, - ett stort antal käppar, - stora plastskivor ”(bilinredningsplast?)”, - halvmåneformade trädelar, - brytverktyg, - bitar av trädgårdsslangar, - 16 uppblåsta innerslangar till bildäck eller dylikt, - plåt- och plastdunkar/flaskor, - tillsågade träpåkar, - stol-/bordsben - smala metallstänger ”(fd klädgalgar?)”.

Polismyndigheten har i sin utvärdering redovisat följande uppfattning om fynden. Lösningsmedlet var avsett att användas för att göra golvet halt. De boende hade dragit fram bord, stolar och bänkar. Syftet var uppenbarligen att barrikadera sig för att hålla skolan ockuperad under en längre tid. De särskilt tillsågade halvmåneformade träbitarna skulle användas som kastvapen. PETflaskorna med grus var avsedda att fyllas med bensin och användas som molotovcocktails. Bitarna av trädgårdslang var avsedda för framställning av slangbomber. Slutligen var brytjärnen avsedda för gatsten. Vid husrannsakan kunde polisen också konstatera att någon hade brutit sig in i kemiförrådet. Det fanns dock inga uppenbara tecken på att något hade avlägsnats från förrådet. Polisens anträffade inga skjutvapen på skolan.

Polisens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet avslutades enligt polismyndigheten lördagen den 15 juni vid 12-tiden.

Från demonstranthåll har polisens slutsatser om fynden vid av husrannsakan förkastats. Anders Svensson, Socialistiska partiet och företrädare för Göteborgsaktionen, har uppgett att det inte kan anses onormalt att det förekommer lösningsmedel i en skola där det bedrivs naturvetenskaplig undervisning. Han har också menat att PET-flaskorna med grus inte går att använda som Molotovcocktails eftersom flaskorna inte går sönder när de kastas samt att polisens påståenden om träbitarnas användningsområde endast är baserat på fantasier.

Tillslaget mot skolan förvånar Säkerhetspolisens kommenderingschef I tidigare avsnitt (avsnitt 6.2.6.4 Säkerhetspolisen) har vi redovisat de kontakter som ägde rum mellan Polismyndigheten i Västra Götaland och Säkerhetspolisen. Som nämnts där har det från Säkerhetspolisen framställts missnöje när det gäller samarbetet och samverkan med polismyndigheten. Detta har främst gällt på chefsnivå.

Säkerhetspolisens kommenderingschef i Göteborg Margareta Linderoth har i detta sammanhang nämnt insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet. Hon har uppgett att polismyndigheten informerade Säkerhetspolisen om insatsen först vid 10-tiden torsdagen den 14 juni. Margareta Linderoth fick vetskap om insatsen genom att Säkerhetspolisens operativa chef för närskydd, Kjell Vikström, ingick i kommenderingsledningen. Han berättade på onsdagskvällen den 13 juni att polismyndigheten avsåg att göra ett tillslag mot skolan påföljande dag.

Enligt Margareta Linderoth borde polismyndighetens kommenderingsledning inför tillslaget mot Hvitfeldtska gymnasiet ha efterfrågat om Säkerhetspolisen kunde lämna kompletterande information om förhållandena inne på skolan. Säkerhetspolisen hade källor därinne och dessa hade, enligt henne, kunnat styras för att få fram viktiga uppgifter. Enligt Margareta Linderoth hade Säkerhetspolisen goda förutsättningar att hämta in ytterligare underrättelsematerial om Hvitfeldtska gymnasiet.

Margareta Linderoth har uppgett att polismyndighetens tillslag möttes av förvåning inom Säkerhetspolisen. Den hotbild som Säkerhetspolisen hade inför president Bushs besök torsdagen den 14 juni motiverade, enligt henne, inte en sådan insats. Hon har dock betonat att Säkerhetspolisen inte hade någon insyn i det underrättsmaterial som låg till grund för polismyndighetens bedömning, utöver den information som kom från Säkerhetspolisen.

Konsekvenserna av polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet

Polismyndighetens beskrivning

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett bl.a. följande.

De polisinsatser som i kommenderingen bedrevs offensivt blev mer framgångsrika än de övriga. Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet är ett sådant exempel där polisen tog initiativet och var aktiv. Insatsen mot skolan innebar enligt hans förmenande att arrangemangen i centrala Göteborg, bl.a. i samband med president Bushs besök, kunde genomföras utan allvarliga störningar av ordning och säkerhet. Enligt Håkan Jaldung var riskerna med att spärra av området och gå in på skolan betydligt mindre än att inte göra det. Insatsen räddade Göteborg från värre saker.

Håkan Jaldung har menat att de våldsamma grupperingarnas uppmärksamhet blev riktad mot skolan och att de blev paralyserade. Insatsen medförde att de våldsamma gruppernas förmåga att genomföra planerade samlade aktioner minskade. Många av dem blev omhändertagna i samband med insatsen. Våldsromantiker tänkte sig nog för och många drog sig undan oroshärdar under de kommande dagarna. Han har betonat att det endast är mindre grupper av våldsamma personer som anser att polisen genom insatsen på skolan satte ribban för våldet under resten av EU-toppmötet.

Enligt Håkan Jaldung tog insatsen dock alldeles för lång tid. Han har i sammanhanget talat om tidsförskjutningens problematik. Det var främst uppbyggandet av containermuren och förhandlingarna som drog ut på tiden.

Han har uppgett att det fanns resurser men att de förbrukades eftersom allting tog mycket längre tid än planerat. Resursförbrukningen fick allvarliga konsekvenser för den fortsatta kommenderingen. Insatsen mot skolan medförde enligt Håkan Jaldung att hotbilden var starkare än dimensioneringen av polisresurserna under ett visst läge fredagen den 15 juni.

En av poliserna i kontaktgruppen har uppgett att insatsen kan komma att medföra svårigheter för dialogarbetet i framtiden, men samtidigt betonat att dialogen inte avbröts efter insatsen mot skolan. Det fanns en ömsesidig respekt mellan parterna och en vilja att lösa de praktiska problemen runt demonstrationerna m.m. under de kommande dagarna. Övriga intervjuade poliser har i allt väsentligt delat Håkan Jaldungs uppfattning om vilka konsekvenser insatsen fick.

Demonstranternas beskrivningar

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har framhållit att insatsen innebar att demonstranternas mötesrätt kränktes. En del av motkonferensprogrammet fick ställas in. Även andra möten fick avlysas. De har även kritiserat insatsen därför att den medförde att de boende på skolan inte fick möjlighet att delta i demonstrationer.

Demonstranter har även framhållit att insatsen innebar att det misstroende mot polisen som många hyste efter Malmömötet i april förstärktes. Det har vidare sagts att därmed också demonstranternas tilltro till dialogen påverkades negativt.

Många har i sammanhanget talat om ”det dubbla sveket”. Polisens kontaktgrupp involverades inte från början och när väl förhandlingarna och dialogen hade inletts avbröts de självsvåldigt och utan skäl av kommenderingschefen. Från demonstrationsorganisationernas sida utgick man från att kontaktgruppens mandat omfattade också händelser vid sidan om de tillståndsgivna demonstrationerna.

Vissa företrädare för Göteborgsaktionen har uppgett att de i efterhand förstått att dialogen med kontaktgruppen var bortkastad tid. En lärdom från Hvitfeldtska gymnasiet är, enligt dem, att det inte finns anledning för demonstrationsorganisationer att samtala med någon annan än kommenderingschefen.

Demonstranter har vidare uttryckt att de blivit orättvist behandlade. De blev föremål för en omfattande och ingripande polisinsats utan egen skuld. Vid insatsen blev många utsatta för frihetsberövanden och kränkande behandling av polisen.

Företrädare för Göteborgsaktionen och Attac har menat att deras ledningsstruktur och samordning slogs sönder, bl.a. genom att Göteborgsaktionen förlorade sitt kansli på skolan. Insatsen medförde också ett merarbete med att hitta nytt boende för folk som bott på skolan.

En företrädare för Göteborgsaktionen har uppgett att insatsen medförde en våldsutveckling enligt följande. Insatsen ledde till att maskerade ungdomar tog initiativ till kravaller i Vasaparken under torsdagen. På Hvitfeldtska gymnasiet greps en stor del av de ledande personerna i Ya Basta och därför omintetgjordes deras aktion på fredagen. Sammantaget ledde detta till att det blev lättare för polisen att provocera fram kravaller på fredagen. Varken Göteborgsaktionen, Globalisering underifrån eller AFA hade på fredagen någon fungerande organisation. Polisens ingripande på torsdagen mot skolan och mot informationscentralen på Skäpp-

landsgatan fick som konsekvens att samordnings- och informationsverksamheten inom Göteborgsaktionen fungerade dåligt under fredagen. Det var inte möjligt att på ett effektivt sätt samordna lugnande insatser och vaktstyrkor under den dagen.

När det gäller våldet under de påföljande dagarna har det från många håll hävdats att de våldsamma aktivisterna fick en stor svans genom insatsen. ”Det skapades ett antal hundra nya stenkastare.” Enligt dessa bedömare rycktes alltså fler demonstranter med i våldsaktioner mot polisen än vad som annars skulle ha blivit fallet. Våldet vid konfrontationerna blev därmed mer omfattande och intensivare än annars.

En företrädare för Attac har å sin sida menat att våldsamma konfrontationer hade kunnat uppstå även om polisen låtit bli att genomföra insatsen mot skolan.

President Bushs besök

President Bush anlände till flygplatsen i Landvetter strax efter kl. 11.00. Han eskorterades till Gunnebo Slott för ett möte med statsminister Göran Persson. Efter mötet på Gunnebo Slott åkte statsministern och presidenten till Råda Säteri för lunch och därefter till Svenska Mässan där de höll en presskonferens.

Efter presskonferensen, vid 17-tiden, skulle enligt programmet president Bush åka till sitt hotell, Radisson SAS Scandinavia Hotel.

Enligt polisens underrättelser skulle demonstranter genomföra en mooningaktion på Drottningtorget mot presidenten när han anlände till hotellet. De skulle dra ner byxorna och visa baken för att uttrycka sitt förakt för honom.

Chefen för specialenheterna Hans Lippens (Qvintus 10) hade ansvaret för bevakningen av presidentbesöket. Hans Lippens hade allteftersom insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet fortskred fråntagits stora delar av sina resurser. Han hade tillgång till endast en grupp poliser (sju man) från en Alfa-enhet och poliserna i Malmöpiketen (Mike 11) vid bevakningen av presidentens ankomst till hotellet. Hans Lippens placerade piketstyrkan i bereddläge en bit bort från hotellet och Alfa-gruppen vid hotellet. Han tog kontakt med kommenderingsstaben och förklarade att antalet poliser var otillräckligt. Diskussionerna mynnade ut i att ett antal spårvagnar beställdes och placerades mellan torget och hotellet för att förstärka skyddet av presidenten.

Vid 16-tiden hade cirka 5 000–6 000 demonstranter samlats på Drottningstorget. En första eskort anlände till hotellet med uppgift att bl.a. rekognosera framkomligheten vid hotellet. Demonstranterna genomförde sin mooningaktion, som till viss del skymdes av spårvagnarna, och lämnade därefter platsen. Det fanns därför inga demonstranter kvar på torget när presidenten anlände till hotellet strax efter kl. 17.00.

Kungaparet hade en mottagning för presidentparet i landshövdingens residens kl. 18.45. Senare på kvällen deltog president Bush i Europeiska rådets middag på Börsen vid Gustaf Adolfs torg. Även bevakningen av dessa arrangemang genomfördes med en kraftigt decimerad polisstyrka. Hans Lippens har uppgett att bevakningen av middagen på Börsen genomfördes med ett 20-tal poliser i stället för cirka 100 som planerats.

Presidenten eskorterades tillbaka till sitt hotell vid 22-tiden. Vid 7-tiden på fredagsmorgonen den 15 juni eskorterades presidenten till Landvetter och kl. 08.00 lyfte hans flygplan. Presidents program under besöket i Göteborg genomfördes utan ordningsstörningar.

Demonstrationen Bush Not Welcome

KPML(r) hade tillstånd till en allmän sammankomst omfattande dels en demonstrationsmarsch och dels ett appellmöte torsdagen den 14 juni, kl. 17.45–21.00.

Nätverket Bush Not Welcome bildades med syfte att genomföra en demonstration mot presidenten och USA:s politik under hans besök. Bakom nätverket stod Attac, KPML(r) och Göteborgsaktionen.

Tillståndet avsåg en marschväg från Nya Allén vid Stora Teatern till Götaplatsen via Nya Allén – Aschebergsgatan – Vasagatan – Kungsportsavenyn. På Götaplatsen skulle appellmötet genomföras.

Nätverket Bush Not Welcome och polismyndigheten hade kommit överens om att tåget inte skulle övervakas av uniformerad polis utan endast åtföljas av civilklädda poliser från kontaktgruppen iklädda västar märkta ”Polissupport”. De hade kontinuerlig kontakt med demonstrationsledningen. Polismyndighetens övervakning av demonstrationen skulle utföras också av polisenheten med fot- och cykelpatrullerande poliser (Uniform 11). Poliser i avdelningen Alfa 11 skulle finnas i närheten som reservstyrka.

Demonstrationståget samlade enligt KPML(r) 12 600 demonstranter. Polismyndigheten har uppskattat antalet till omkring 15 000. Tåget utgick från Stora Teatern strax efter kl. 18.15.

På grund av den vid tillfället pågående insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet var ordningsläget spänt inför och under marschen. Demonstrationsanordnarna hade inte beslutat att maskeringsförbud skulle gälla för demonstrationen. Flera demonstranter gick maskerade. Gunilla Gevréus som ingick i polisens kontaktgrupp har uppgett att det vid samlingsplatsen förekom uppmaningar att demonstranterna skulle vika av från den tillståndsgivna marschvägen och gå mot skolan för att där hjälpa de instängda kamraterna.

Demonstrationståget hade omkring kl. 18.40 nått fram till korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. Gunilla Gevréus har beskrivit vad som därefter skedde: ”Och när vi kom till Aschebergsgatan, så som från given signal så väller det in i tåget, ett par 100 aktivister, maskerade och icke-maskerade. Dom har inga röda kläder, med dom har allt från grå till svarta kläder, ganska stora byxor. Dom kommer från Parkgatan, där tåget har gått, men dom kommer från gränsmattan. Så antingen så väller dom in, dom som har stått och väntat, eller så bryter dom ut i bakre delen av tåget.”

Ola Mattsson från Attac har berättat att han förstod att det var fråga om ett utbrytningsförsök från demonstrationståget. Han hjälpte till med att få det avklippta demonstrantblocket tillbaka till det stora tåget.

Någon minut senare rusade enligt Gunilla Gevréus ett hundratal personer från tåget och upp i Vasaparken. De ingick i en folkmassa som därefter deltog i ett våldsamt upplopp på Molinsgatan. Deltagarna i upploppet attackerade där en polisenhet ur avdelningen Alfa 51 som deltog i insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet.

I samband med rusningarna utsattes enligt polismyndigheten de fot- och cykelpatrullerande poliserna i Uniform 11 för angrepp från våldsamma grupper. De poliser från Uniform 11 som följde den del av demonstrationståget där rusningarna gjordes tvingades fly från platsen.

Också Gunilla Gevréus och hennes kollega i kontaktgruppen Gerd Brantlid blev angripna på Vasagatan i höjd med Götabergsgatan. Hon har uppgett:

”Då kommer det kanske ett 20–30 tal svartklädda med sten och påkar. Och när dom får syn på oss i våra knallröda västar där det står polis, så skriker dom ‘nu tar vi de djävlarna’ eller nåt sånt där. Sen börjar om rusa emot oss”.

De båda poliserna flydde och lyckades rädda sig in i en portgång.

De övriga tre poliserna från kontaktgruppen som var närvarande Jan Anders Jönsson, Lennart Ronnebro och Eva-Maria Rörbecker angreps i slutskedet av demonstrationen. Lennart Ronnebro har uppgett att grupper med personer som var maskerade och beväpnade med stenar riktade in sig på de tre poliserna. Han försökte komma till tals med dem. Enligt Lennart Ronnebro fick han till svar: ”Din jävel, vi ska ta dig, det ska du få för våra kamrater på Hvitfeldtska.” Poliserna fick hjälp av demonstrationsanordnarnas egna vakter och de kunde söka skydd i demonstrationståget.

Under det att tåget fortsatte mot Götaplatsen längs med Vasagatan kom det enligt en företrädare för Attac fram grupper av ”svartklädda aktivister” och uppmanade deltagarna att bege sig till Hvitfeldtska gymnasiet. Företrädaren för Attac försökte få stopp på påstötningarna och blev kallad förrädare.

Demonstrationståget fortsatte upp till Götaplatsen under tiden som oroligheterna i och kring Vasaparken pågick. På Götaplatsen hölls tal och mötet kunde genomföras utan störningar.

Marschen mot Hvitfeldtska gymnasiet efter demonstrationen – Bush Not Welcome

Som nämnts i det föregående avsnittet försökte olika grupperingar att påverka demonstrationsdeltagarna i Bush Not Welcome att gå upp mot Hvitfeldtska gymnasiet. Demonstrationsledningen motsatte sig dock detta och ledde demonstrationen upp till Götaplatsen som planerat.

Efter demonstrationen rörde sig en större folksamling vid 20tiden uppför Viktor Rydbergsgatan mot avspärrningen vid Hvitfeldtska gymnasiet. Enligt polismyndigheten uppgick den till cirka 2 000 personer. Vid avspärrningarna skanderade folksamlingen slagord och ”Vi vill se våra vänner! Öppna Hvitfeldtska gymnasiet!”

Läget bedömdes som kritiskt och insatschefen Matts Sjöström (Qvintus 11) begärde förstärkning.

Flera demonstranter gjorde enskilda utbrytningsförsök från skolan. Några sprang på containrarna, hoppade ner och försvann i folkmängden. Folk jublade åt tilltaget. Poliser klättrade upp på containrarna och jagade de flyende. Vissa grupper i folksamlingen kastade flaskor, sten och pinnar på poliserna.

För att undvika våldsamheter kom Matts Sjöström och samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) överens med

företrädare för demonstranterna om att representanter för folksamlingen skulle få gå in i skolan och samtala med de demonstranter som fortfarande fanns kvar i skolbyggnaden samt övervaka polisens gripande och hantering av de gripna.

Kjell Petersson har uppgett att försöket föll väl ut. De som var kvar i skolbyggnaden sedan polisens inbrytning på skolan kom ut självmant och blev gripna och bortförda av polisen under lugna former.

Matts Sjöström har berättat att när företrädarna kom ut från skolområdet lugnade de folkmassan. De förklarade att demonstranterna på skolan mådde bra och att polisen inte hade för avsikt att släppa dem. Organisationsföreträdare uppmanande folk att de skulle lämna platsen. Folksamlingen upplöstes, men ett 100-tal personer stannade kvar utanför skolan under natten till fredagen.

Polisen gör ett tillslag mot en sambandscentral på Skäpplandsgatan

Vi har i avsnitt 6.2.6.6 under rubriken Polismyndighetens och Säkerhetspolisens uppfattning om ledningscentralen redovisat Polismyndighetens i Västra Götaland och Säkerhetspolisens uppfattning om demonstranternas ledningscentraler. Som nämnts där bedömde polismyndigheten och Säkerhetspolisen i ett tidigt skede att demonstrationsorganisationerna skulle etablera olika typer av ledningscentraler, sambandscentraler och informationscentrum inför EU-toppmötet.

I den särskilda hotbildsbedömningen avseende Hvitfeldtska gymnasiet som polismyndighetens kriminalunderrättelserotel sammanställde under natten till torsdagen den 14 juni (avsnitt 6.3.2.3 Händelser) skrev kriminalunderrättelseroteln bl.a. att ”Aktivisterna har idag två kända ledningscentraler varav en finns på Hvitfeldtska.” Med den andra ledningscentralen avsåg kriminalunderrättelseroteln en verksamhet som styrdes från en annan plats. Verksamheten var lokaliserad av Säkerhetspolisen till en lägenhet på Skäpplandsgatan i Högsbo, Göteborg.

Polismyndigheten övertog spaningsinsatsen och åklagare beslutade om husrannsakan i den utpekade lägenheten. Ett tillslag gjordes under natten till fredagen den 15 juni under ledning av chefen för specialenheterna Hans Lippens (Qvintus 10).

I lägenheten greps tolv personer varav en australiensisk medborgare, två danska medborgare och resten svenska medborgare.

Sambandscentralen var utrustad med bl.a. polisscanners, datorer, mobiltelefoner, kartor, frekvenstabeller och dokumentförstörare.

Lägenheten utgjorde en central i en organisation med flera delar. De som deltog i verksamheten i lägenheten bildade ”den slutna gruppen”. Den slutna gruppen hade till uppgift att samla in upplysningar och lämna dessa vidare till ”kaosfiltret”, som i sin tur skulle sprida information till dels en ”öppen grupp”, dels olika ”separata kontakter”. Kaosfiltret fanns i Olskroken/Gamlestan i Göteborg medan den öppna gruppen befann sig på Hvitfeldtska gymnasiet.

Den slutna gruppen fick fortlöpande information, bl.a. genom avlyssning av polisradio och via egna spanare, om de åtgärder polisen planerade och företog och om händelseutvecklingen på stan. Informationen spreds vidare till de övriga delarna av organisationen genom en omfattande mobiltelefontrafik och SMS-meddelanden.

På Hvitfeldtska gymnasiet fanns det möjlighet att anmäla sitt intresse av att få tillgång till upplysningar genom att lämna sitt mobiltelefonnummer. Man registrerades därmed i den öppna gruppen. Bland dem som sedermera fick SMS-meddelanden fanns några som hade anmält sitt intresse via den öppna gruppen på Hvitfeldtska gymnasiet.

SMS-meddelandena innehöll inte enbart uppgifter från polisradion utan även uppmaningar att vidta åtgärder grundade på den information som erhållits. Exempel på sådana SMS-meddelanden som skickades ut från sambandscentralen den 14 juni var följande.

Kl. 11.57 ”Förbereder arrestering på Hvitfeldtska. Säger att de har för lite poliser. Nämnt PL 13. Folk måste dit och hjälpa till. Sprid vidare”

Kl. 12.18 ”Folk förbereder sig på att försvara sig inne på Hvitfeldtska. Polisen för få. Alla dit för att hjälpa sina kamrater! Sprid vidare!”

Kl. 14.46 ”Confrontations in Vasaparken. Get there! Police arresting people. If you are within police lines, break out NOW. More cops coming”.

När Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel under natten till torsdagen den 14 juni i den särskilda hotbildsbedömningen om Hvitfeldtska gymnasiet skrev att en av de två kända ledningscentralerna fanns på Hvitfeldtska gymnasiet, kände poliserna till att demonstranter lämnade sina mobiltelefonnummer för registrering på skolan. De har uppgett att de däremot inte kände till kopplingen till Skäpplandsgatan.

De har sagt att den efterföljande polisutredningen visat att de mobiltelefonnummer som registrerades på skolan överlämnades till lägenheten på Skäpplandsgatan med en kurir. I lägenheten registrerades mobiltelefonnumren i den dator som användes för att bl.a. skicka ut grupp-SMS, dvs. samma SMS-meddelanden till flera mottagare.

Anna Jonsson och Andreas Karlsson, båda företrädare för Fältbiologerna, har uppgett följande. Inom Göteborgsaktionen var samtliga 80 organisationer eniga om att upprätta en sambandscentral som skulle lyssna av polisradion och stå i kontakt med demonstrationsledning och demonstrationsvakter. AFA tog på sig uppgiften att organisera det praktiska kring sambandscentralen. Beslut i saken tog man på ett demonstrationsplaneringsmöte. Det var en typ av möte som fungerade som underavdelning till stormötet i Göteborgsaktionen. På demonstrationsplaneringsmötena hade alla deltagande organisationer rätt att ha en representant och alla organisationer fick kallelser. På det aktuella mötet deltog kanske cirka 20 organisationer.

Anders Svensson och Annika Tigerryd, båda företrädare för Göteborgsaktionen, har förklarat att de kände till att det skulle organiseras en informationscentral. De hade dock inte någon närmare kunskap om den och visste inte var den var belägen. Anders Svensson tror att det var AFA som stod för informationscentralen, medan Annika Tigerryd har uppfattningen att det var representanter från flera olika organisationer som hade åtagit sig att organisera den.

Anders Svensson och Annika Tigerryd kände till att man kunde lämna sina telefonnummer på Hvitfeldtska gymnasiet om man ville ha information från centralen och de hade tänkt att använda sig av informationen vid sina demonstrationer.

Varken Anders Svensson eller Annika Tigerryd kom dock att utnyttja informationscentralens tjänster. Anders Svenssons avsikt var att anteckna sig på den lista som fanns i skolan, men han hann inte innan polisen spärrade av skolan. Annika Tigerryd antecknade sig aldrig eftersom det var Anders Svensson som skulle hålla kontakten med informationscentralen.

Från Göteborgsaktionens sida har man menat att det inte är ovanligt att demonstrationsorganisationer i samband med demonstrationer där det finns en hotbild använder sig av spanare på stan och personer som avlyssnar polisradion, allt i syfte att undvika konfrontationer. Inför demonstrationerna under EU-toppmötet och president Bushs besök fanns det tre hotbilder; bråkiga indivi-

der i de egna leden, attacker från nazister och polisangrepp. För att skydda sig mot dessa hot behövdes demonstrationsvakter och information.

6.3.3. Fredagen den 15 juni

6.3.3.1 Polisens underrättelser

Som närmare har utvecklats i avsnitt 6.2.6.6, Polisens hotbilder lämnade Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland hotbildsbedömningar inför EU-toppmötet och president Bushs besök i Göteborg. Polismyndighetens hotbildsbedömningar arbetades fram på kriminalunderrättelseroteln. Säkerhetspolisen och polismyndigheten lämnade ytterligare hotbildsbedömningar under mötesveckan.

Polismyndighetens särskilda hotbildsrapport inför fredagen den 15 juni

Kommenderingsledningens planering av insatserna under fredagen den 15 juni hade skett utifrån de hotbildsbedömningar som lämnats av kriminalunderrättelseroteln och Säkerhetspolisen. Händelserna under torsdagen den 14 juni och då särskilt polisinsatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet innebar dock sådana förändringar i förutsättningarna att det fanns skäl att göra en ny hotbildsbedömning.

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel sammanställde därför under natten till fredagen den 15 juni en konsekvensanalys av vad polisinsatserna den 14 juni hade medfört när det gällde demonstranternas möjligheter och förmåga till samlade aktioner som kunde medföra störningar av ordningen och säkerheten.17 Den överlämnades till kommenderingsstabens F6-funktion, Sven Alhbin, på fredagsmorgonen. Kriminalunderrättelseroteln gjorde följande bedömning.

Den samlade bedömningen är att de militanta aktivisterna inför den 15 juni har en minskad förmåga till samlade aktioner. Utsikterna för att lyckas med en inträngning på mässområdet har drastiskt försämrats, men försök till inträngning kan ändå förväntas. En stor mängd militanta aktivister finns kvar och deras stridsvilja är inte bruten. Risken för omfattande våldshandlingar och skadegörelse i stadskärnan är ej minskad utan snarare ökat. Reclaim the City-aktionens omfattning har troligen ej begränsats av polisens insatser den 14 juni.

17 Polismyndighetens i Västra Götaland Konsekvensanalys av polisinsatsen den 14 juni

Hvitfeldtska gymnasiet har haft en central roll i de militanta aktivisternas förberedelser för aktioner under toppmötet. Det polisiära övertagandet av denna skola är ett hårt slag mot aktivisterna. Utrustning måste återanskaffas och nya former för kommunikation måste upprättas på kort tid för att de skall kunna agera fullt ut. Ledargestalter och ett flertal militanta aktivister finns inför den 15 juni i polisens förvar vilket minskat deras kapacitet till samlade aktioner. Genom förlusten av Hvitfeldtska gymnasiet och ledningscentralen i Högsbo har en viktig länk i aktivisternas kommunikationskedja brustit. Detta minskar deras kapacitet till samlade aktioner. Vid aktioner på olika platser i centrala Göteborg har det kunnat konstateras att mängden militanta aktivister är stor och att de ej drar sig för att bruka våld mot polis. Stenar och brandbomber tillhör vapenarsenalen.

Av de förutsättningar som låg till grund för kriminalunderrättelserotelns bedömning nämndes bl.a. följande.

Den 14 juni kl. 10.48 spärrades Hvitfeldtska gymnasiet av. Våldsamt upplopp utbröt på platsen vilket resulterade i 303 gripna aktivister. På skolan ska ett stort antal aktivister från Ya Basta och AFA ha huserat. (---) Ett flertal Ya Basta-aktivister finns bland de gripna, bl.a. ledaren för den finska delen av Ya Basta. (---) I samband med insatsen har en stor del utrustning gått förlorad för aktivisterna. På skolan har anträffats skyddsutrustning, knölpåkar, träreglar, hjälmar och en mängd med sköldar. Upplag med gatsten fanns också på skolan. (---) Observationer av aktivister med s.k. Molotov-cocktails har gjorts under den 14 juni. Bland aktivisterna har ett armborst erbjudits till försäljning av en tysk demonstrant. Uppgifter finns om att aktivisternas organisation nu är splittrad, inte ens vängrupper håller samman. Uppfattningen är att de som var inne i skolan tillhörde de som skulle gå i fronten för inbrytningen på fredagen och att det mesta av materialet finns kvar på skolan. (---) Aktivisterna har uttalat att AFA inte beklagar konfrontationen på Hvitfeldtska men däremot så är de inte glada över att det blev sammandrabbningar ute på staden. De menar att demonstranterna skulle spara på sina krafter till fredagens aktioner. AFA menar fortfarande att den 15 juni är den stora dagen. De starka ledarna i AFA skall leda sina styrkor.

Aktivisterna har haft två kända ledningscentraler varav en ska ha funnits på Hvitfeldtska och en på Skäpplandsgatan 10. Bägge neutraliserades av polis inför EU-toppmötet. Icke-våldsnätverket har enligt uppgift tidigarelagt sin ”komma-in”aktion till kl. 08.00 för att inte blanda sig med de övriga inträngningsaktionerna.

6.3.3.2 Nätverkens farhågor

Demonstrationer på Götaplatsen och direkta aktioner mot Svenska Mässan

Som närmare har utvecklats i avsnitt 6.2.8.3 bildade ett 80-tal nordiska organisationer Göteborgsaktionen 2001 i syfte att organisera folkliga ickevåldsaktiviteter i samband med EU-toppmötet och inbjuda till internationellt samarbete. Göteborgsaktionen 2001:s ickevåldsplattform omfattade bara de gemensamma arrangemangen.

Förutom aktiviteter i Göteborgsaktionen 2001:s regi planerade vissa medlemsorganisationer och grupper egna manifestationer. Inom Göteborgsaktionen 2001 förekom inför EU-toppmötet diskussioner om vilka metoder som var acceptabla vid olika opinionsyttringar. Det fanns grupper i den autonoma miljön som såg våld som en framgångsrik eller under vissa omständigheter nödvändig metod.

En företrädare för Attac, Ola Mattsson, har uppgett att häftiga diskussioner uppkom vid ett metodmöte en vecka före toppmötet. Vissa grupperingar uppgav under mötet att våldshandlingar i syfte att stoppa EU-mötet kunde försvaras eftersom EU som institution är illegitim. En representant för den åsikten sade: ”Det vi behöver i Göteborg, det är en fet kravall.” Majoriteten av mötesdeltagarna hade dock enligt Ola Mattsson en motsatt uppfattning.

Flera organisationer var skeptiska till aktioner som riktade sig mot mötesplatsen på Svenska Mässan. De menade att risken var stor att sådana aktioner skulle leda till våldsamma konfrontationer med polisen. Detta gällde också de aktioner som av arrangörerna beskrevs som ickevåldsliga och fredliga. Några kritiker betonade att aktionerna var dömda att misslyckas och därför politiskt kontraproduktiva.

Vid de planeringsmöten som Göteborgsaktionen 2001 höll under våren diskuterades bl.a. om nätverket skulle anordna en protestaktion i närheten av mötesplatsen på Svenska Mässan i samband

med att EU-toppmötet inleddes fredagen den 15 juni. Det var bl.a. Rättvisepartiet Socialisterna som propagerade för en sådan manifestation.

Inom Göteborgsaktionen 2001 var dock meningarna delade. En del organisationer var oroliga för att en massprotest i Göteborgsaktionen 2001:s regi nära mötesplatsen skulle förknippas för mycket med de planerade aktionerna mot det avspärrade området runt Svenska Mässan, t.ex. att blockera och tränga in på området. Andra organisationer ansåg att en sådan protest skulle försvåra genomförandet av sådana aktioner. Det fanns också organisationer som menade att massprotesten skulle medföra en stor uppslutning av vanligt folk som kunde utgöra ett stöd för direkta aktioner mot mötesområdet. Ytterligare en uppfattning var att nätverket borde anordna massprotesten eftersom den skulle locka folk från inträngningsaktionerna.

Diskussionerna mynnade ut i att Tidskriftsföreningen Offensiv i slutet av mars 2001 som ansvarig anordnare ansökte om tillstånd till en allmän sammankomst fredagen den 15 juni 2001, kl. 09.00– 15.00 på Heden i centrala Göteborg. Offensiv är Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning och ingick, enligt polismyndighetens handlingar i tillståndsärendet, i Göteborgsaktionen 2001.

Polismyndigheten beslutade att avslå ansökningen på grund av ordnings- och säkerhetsskäl och meddelade i stället tillstånd för sökanden att anordna en allmän sammankomst på Götaplatsen samma dag kl. 09.00–12.00. Beslutet motiverades bl.a. med att Heden var en alltför öppen yta för att polisen med begränsade resurser skulle kunna skydda mötesdeltagarna från eventuella angrepp av motdemonstranter samt att det på motsvarande sätt kunde uppstå problem för polisen om mötesdeltagare i den planerade sammankomsten skulle bryta sig ut ur demonstrationen och söka sig mot Svenska Mässan.

Demonstrationsorganisationerna i Göteborgsaktionen 2001 var överlag negativa till Götaplatsen som samlingsplats. Några företrädare uppgav för chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam att de var rädda för att bli innestängda på Götaplatsen av polisen.

Diskussionerna inom Göteborgsaktionen 2001 fortsatte. Rättvisepartiet Socialisterna lanserade en kort tid före EU-toppmötet en idé om en Antikapitalistmarsch. De ville enligt egen utsago erbjuda ett fredligt och disciplinerat sätt att gå så nära EUtoppmötet som möjligt och framföra en bestämd protest med plakat, banderoller, talkörer och slagord. Rättvisepartiet Socialis-

terna saluförde Antikapitalistmarschen som ett bättre alternativ än Vita overallernas inbrytningsförsök och AFA:s aktionsplaner. En företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna, Elin Gauffin, ifrågasatte inträngningsaktionen vid ett informationsmöte som Globalisering underifrån och Ya Basta anordnade i början av maj 2001. Elin Gauffin skrev samma månad en artikel i Offensiv.18 Hon menade att inträngningsaktionen inte skulle lyckas på grund av de båda organisationernas egen uppläggning och stämningen i Göteborg och avslutade artikeln på följande sätt. ”Med tanke på stämningsläget och uppslutningen inför Göteborg i juni bör resurserna användas för att organisera en stor och välorganiserad demonstration med brett deltagande från Göteborgs befolkning vid avspärrningarna då toppmötet öppnar.”

Rättvisepartiet Socialisterna ansökte den 7 juni 2001 om en allmän sammankomst med samling fredagen den 15 juni 2001, kl. 10.30 på Götaplatsen varifrån en demonstrationsmarsch sedan skulle utgå, helst via Berzeliigatan, till en plats så nära Svenska Mässan som möjligt. Polismyndigheten avslog den 11 juni ansökningen i den del som avsåg marschvägen öster om Kungsportsavenyn och meddelade i stället tillstånd till en alternativ väg. Organisationen fick tillstånd att demonstrera på Götaplatsen kl. 10.30 med efterföljande marsch, från Götaplatsen via Kungportsavenyn, Vasagatan, Götabergsgatan, Geijersgatan, och åter till Götaplatsen med avslutning kl. 13.00. Till Antikapitalistmarschen anslöt sig Elevkampanjen och Internasjonale Socialister från Norge och Danmark.

Tidskriftsföreningen Offensivs tillstånd till allmän sammankomst på Götaplatsen övertogs av Göteborgsaktionen 2001 enligt ett tillstånd utfärdat den 7 juni 2001, dvs. samma dag som Rättvisepartiet Socialisterna lämnade in sin ansökan. Ansvarig anordnare var en företrädare för Grön Ungdom. Tillståndet avsåg protestmöte på Götaplatsen, kl. 09.00–10.30.

Rättvisepartiet Socialisterna ville att Göteborgsaktionen 2001:s protestmöte skulle övergå i Antikapitalistmarschen. Flera organisationer i nätverket motsatte sig emellertid det. De ville att det på ett tydligt sätt skulle framgå att aktiviteterna i Göteborgsaktionen 2001:s regi var begränsad till protestmötet.

Jonas Jonlund, Miljöförbundet Jordens Vänner, som ingick i demonstrationsledningen för protestmötet, har uppgett att överlämnandet i stället skulle ske på ett sådant sätt att demonstra-

18 Tidningen Offensiv 448 (010510).

tionsledningen inte kunde bli ansvarig för anstiftan till våldsamt upplopp om Antikapitalistmarschen mynnade ut i kravaller. Enligt Jonas Jonlund bestämde sig dock demonstrationsledningen för protestmötet på fredagen att de inte skulle nämna Antikapitalistmarschen över huvud taget från talarstolen, vilket meddelades företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna. Elin Gauffin har å sin sida hävdat att en överenskommelse slöts med demonstrationsledningen för protestmötet att konferenciern vid protestmötet skulle nämna Antikapitalistmarschen vid en allmän presentation av de aktiviteter som tog vid efter Göteborgsaktionen 2001:s protestmöte samt att överenskommelsen bröts. Tord Björk, från Miljöförbuden Jordens Vänner, har uppgett att polisen hade klargjort att i det fall information om efterföljande aktioner lämnades från talarstolen skulle de ingripa.

Enligt Elin Gauffin och en annan företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna, Stefan Lundqvist, hade organisationen samordningsmöten med Globalisering underifrån och Ya Basta inför fredagens aktiviteter.19 De har uppgett att det inte var några problem att separera demonstrationen från de Vita overallernas och AFA:s planer.

Nätverket Göteborg 2001:s demonstration och Reclaim the Citys gatufest

Nätverket Göteborg 2001 hade tillstånd till en allmän sammankomst kl. 18.00–22.00 i ett demonstrationståg från Järntorget till Götaplatsen och med ett efterföljande protestmöte.

Hos företrädarna för Nätverket Göteborg 2001 fanns farhågor inför fredagens demonstration. De befarade bl.a. att deras demonstration och Reclaim the Citys gatufest skulle krocka i tid och rum. Anordnarna av gatufesten hade på Internet och via affischer i Göteborg fört fram att samling skulle äga rum kl. 20.00 på Kungsportsavenyn. Arrangörer av Reclaim the Street-/City-aktioner har som princip att inte ansöka om tillstånd. Någon ansökning hade inte heller lämnats in för fredagens aktion.

När Nätverket Göteborg 2001 fick kunskap om att vissa grupper, bl.a. AFA, planerade att delta i olika demonstrationer under EU-veckan beslöt nätverket att inte tillåta vare sig maskerade demonstranter eller rasistiska organisationer i fredagens demon-

19 Stefan Lundqvists uppgifter är hämtade från en artikel i tidningen Offensiv 478-9 (071220).

stration. Ställningstagandet framgick på nätverkets affischer och informationsblad. Nätverket hade som ambition att manifestera den folkliga opinionen mot EU och ansåg att det måste kunna göras med ett öppet ansikte. Inför fredagens demonstration var demonstrationsledningen rädd för att demonstrationen skulle störas av provokationer från personer ur det svarta blocket. Nätverket lade ner mycket arbete på att organisera en bra vakthållning med sammanlagt 150 demonstrationsvakter.

6.3.3.3 Polisens kontaktgrupps dialog med demonstrationsorganisationerna

Polismyndighetens kontaktgrupp var i kontakt med företrädare för de flesta organisationer som planerade demonstrationer och/eller aktioner under EU-toppmötet. Kontaktgruppen var bl.a. representerad vid sammanträdena som hölls mellan polismyndigheten och de som hade ansökt om demonstrationstillstånd. Däremot lyckades inte kontaktgruppen etablera en sådan kontakt med AFA, Globalisering underifrån och Ya Basta att någon dialog i egentlig mening kunde komma till stånd.

Inför fredagen den 15 juni hade kontaktgruppen samtal med bl.a. demonstrationsledningen för Göteborgsaktionen 2001:s protestmöte, Göteborgs ickevåldsnätverk och Rättvisepartiet Socialisterna samt demonstrationsledningen för Nätverket Göteborg 2001:s demonstation.

Kontaktgruppen försökte att få kontakt med arrangörerna bakom Reclaim the Citys aktion. En vecka före EU-toppmötet hade Reclaim the Street en aktion på Skanstorget i Göteborg. Kontaktgruppen var på plats och samtalade med deltagarna. Den frågade också runt bland demonstrationsorganisationerna före och under toppmötesveckan, men arbetet med att finna en samtalspart blev resultatlöst. Enligt chefen för kontaktgruppen Göran Nordenstam framgick det emellertid att anordnarna av manifestationen var en löst sammansatt grupp av personer som tillhörde flera olika organisationer. När kontaktgruppen sökte upp dem var det ingen som ville påta sig något arrangörsansvar.

Dialogen med Göteborgs ickevåldsnätverk

Kontaktgruppen hade ett flertal möten med Göteborgs ickevåldsnätverk i anledning av organisationens planer på tältläger (avsnitt 6.3.1.3) och inträngningsförsök.

Enligt Johan Jaatinen, företrädare för Göteborgs ickevåldsnätverk, var organisationens dialog med polisen en av två orsaker till att samarbetet med Globalisering underifrån och Ya Basta om en gemensam inträngningsaktion avbröts. Han har uppgett att Globalisering underifrån och Ya Basta var kritiska till en dialog med polisen eftersom dialogen enligt deras förmenande kunde medföra att polisen fick sådan information om aktionen att den omintetgjordes.

Göteborgs ickevåldsnätverks dialog med kontaktgruppen syftade till att förhindra våldsamheter i samband med organisationens inträngningsförsök. Organisationen berättade för polisen hur de hade tänkt sig aktionerna. Vid ett av mötena deltog också chefen för specialenheterna Hans Lippens.

På inrådan från kontaktgruppen beslutade Göteborgs ickevåldsnätverk att genomföra inträngningsaktionen tidigt på fredagsmorgonen i stället för efter Göteborgsaktionens 2001 protestmöte. De Vita overallernas och AFA:s aktioner skulle inledas efter protestmötet och Göteborgs ickevåldsnätverk ansåg att det fanns risk för att aktionerna skulle leda till våld och kravaller.

Dialogen med Rättvisepartiet Socialisterna

Kontaktgruppen hade ett flertal möten också med Rättvisepartiet Socialisterna med anledning av organisationens planer på en Antikapitalistmarsch. Vid ett möte onsdagen den 13 juni deltog bl.a. Göran Nordenstam och Jan Anders Jönsson från kontaktgruppen samt chefen för specialenheterna Hans Lippens. De har sammanstämt lämnat följande uppgifter om mötet.

En av företrädarna för organisationen uppgav att de hade fått avslag på sin ansökan att marschera i riktning mot Svenska Mässan, men att deras avsikt alltjämnt var att gå i den riktningen längs med någon av Kungsportsavenyns tvärgator ner till Södra vägen och fram till polisens avspärrningar. Han uppgav vidare att de tvärgator som skulle kunna komma ifråga var Berzeliigatan eller Engelbrektsgatan. Han förklarade att Antikapitalistmarschen skulle hållas åtskild från de Vita overallernas och AFA: s aktioner. Eftersom han

vid tillfället inte kände till vilken av de båda gatorna som de Vita overallerna skulle använda kunde han inte lämna klart besked om marschvägen.

Företrädaren sade att ickevåldsprincipen gällde för marschen och att de inte hade för avsikt att tränga igenom staketet vid Svenska Mässan eller skada egendom eller personer. Han uppgav vidare att syftet med marschen var att komma så nära Svenska Mässan som möjligt och för att skandera under cirka 20 minuter varefter de avsåg att återvända till Götaplatsen.

Göran Nordenstam har uppgett att han var skeptisk till om ledningen för marschen skulle klara av att hålla ordningen. Eftersom det var känt att AFA och de Vita overallerna hade planer på att göra ett inträngningsförsök efter protestmötet rådde Göran Nordenstam Rättvisepartiet Socialisterna att gå vid en annan tidpunkt. Deltagarna i marschen behövde i sådant fall inte riskera att dras in i våldsamheter som skulle kunna uppstå i samband med dessa aktioner. Enligt Göran Nordenstam ville inte företrädaren ändra på tidpunkten. Företrädaren förklarade att detta inte var något problem och tillade att hans funktionärer var ”Europas bästa demonstrationsvakter”.

Stefan Lundqvist, företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna, har uppgett att han var närvarande på mötet.20 Han har menat att organisationen lovade att polisen skulle få information om vilken marschväg som gällde i god tid innan tåget lämnade Götaplatsen. Stefan Lundqvist har vidare uppgett att de vid den efterföljande diskussionen på mötet utgick från att det skulle bli Berzeliigatan. Han har berättat att då Rättvisepartiet Socialisterna framställde önskemål om att få gå till korsningen Södra vägen/Korsvägen svarade Hans Lippens snabbt och kategoriskt ”Korsningen Berzeliigatan/Södra vägen, that’s it!”.

Stefan Lundqvist har också menat att de diskuterade avspärrningens utseende vid mötet och polisens idé om att avspärrningen bara skulle utgöras av ett av polisens avspärrningsband i plast med poliser i bakgrunden för att provocera så litet som möjligt. Han har uppgett att organisationsföreträdarna förklarade för polisen att risken var uppenbart stor att detta skulle utgöra ett alltför obetydligt stopp.

Stefan Lundqvist har framhållit att även om Rättvisepartiet Socialisterna inte fick skriftligt tillstånd för demonstrationsvägen,

20 Stefan Lundqvists uppgifter är hämtade från en artikel i tidningen Offensiv 478-9 (011220).

så har de alltså varit i kontakt med och fått klartecken från både kontaktgruppen och insatschefen Hans Lippens.

Göran Nordenstam har menat att polisen aldrig gav något muntligt tillstånd vid mötet och att poliserna aldrig godkände Rättvisepartiet Socialisternas upplägg. Hans Lippens har bekräftat att det fördes en diskussion på mötet om att demonstrationståget skulle gå en bit ner på Berzeliigatan där ett polisband skulle spännas över gatan. Längre ner på Berzeliigatan, cirka 25 meter, skulle poliskedjan ställas upp. Enligt Jan Anders Jönsson förklarade organisationsföreträdare för Rättvisepartiet Socialisterna att de kunde tänka sig att passera förbi avspärrningar som inte bevakades av polis, t.ex. ett polisband, men att de inte skulle försöka bryta igenom en poliskedja.

Kontaktgruppen erbjöd Rättvisepartiet Socialisterna att få låna 150 neonvästar till demonstrationsvakterna vid Antikapitalistmarschen. Företrädarna för organisationen förklarade att de eventuellt skulle återkomma i frågan.

Dialogen med Nätverket Göteborg 2001

Kontaktgruppen hade flera möten med företrädarna för Nätverket Göteborg 2001 om fredagsdemonstrationen.

Parterna diskuterade bl.a. på vilket sätt polisen skulle övervaka demonstrationen. De kom överens om att det inte skulle finnas några uniformerade poliser framme vid tåget. Tåget skulle följas av civilklädda poliser ur kontaktgruppen med särskilda polisvästar. Utom synhåll från demonstrationståget skulle uniformerad polis finnas beredd att ingripa om nätverkets demonstrationsvakter inte klarade av att t.ex. avvisa oönskade personer. Kommenderingschefen gav sitt medgivande till upplägget.

Parterna diskuterade också risken att nätverkets demonstration skulle krocka med Reclaim the Citys gatufest.

Som angetts i avsnitt 6.3.3.1 Polisens underrättelser hade polismyndigheten en hotbild innebärande att olika grupperingar skulle genomföra en Reclaim The Street-/City-aktion under fredagskvällen på Kungsportsavenyn i höjd med Bältespännarparken, mellan Stora Teatern och västra entrén till Trädgårdsföreningen. Enligt polismyndighetens underrättelser hade anordnarna för aktionen för avsikt att samla så många deltagare till en gatufest att polisens eventuella försök att avbryta gatufesten skulle vara lönlösa. Gatufesten skulle utmynna i en inträngningsaktion på

Trädgårdsföreningen vid 22–23 tiden då Europeiska rådets middag beräknades pågå där. Misslyckades inträngningsaktionen skulle deltagarna, enligt underrättelserna, sprida sig utmed Kungsportsavenyn och centrala Göteborg och genomföra skadegörelse.

Det fanns en rädsla för att grupperna som stod bakom Reclaimaktionen skulle försöka dra med sig folket i demonstrationståget. Företrädarna för Nätverket Göteborg 2001 uppgav för polisens kontaktgrupp att de skulle ta kontakt med företrädare för Reclaim The Street. De återkom därefter med beskedet att arrangörerna av Reclaim-aktionen hade lovat att inte störa demonstrationen.

6.3.3.4 Polisens organisation och förberedelser

Polisen organiserades genom bl.a. kommenderingschefen Håkan Jaldungs skriftliga dagorder för insatserna. När det gäller fredagens händelser kan följande nämnas.  Chefen för avdelningen Alfa 41, Björn Jordanius, var polisinsatschef för Göteborgsaktionen 2001:s protestmöte på Götaplatsen (kl. 09.00–10.30) och för Rättvisepartiet Socialisternas efterföljande Antikapitalistmarsch (kl. 10.30–13.00).  Chefen för avdelningen Alfa 51, Anders Essman, var polisinsatschef för Europarådets arbetsmiddag i Trädgårdsföreningen (kl. 20.00–23.00).  Chefen för avdelningen Alfa 11, Nils-Åke Axelsson, var polisinsatschef för Nätverkets Göteborg 2001:s demonstration från Järntorget till Götaplatsen (kl. 18.00–22.00).  Chefen för specialenheterna, division Qvintus 10, hade i uppgift att med sina enheter utföra bevakning/övervakning av närområdet utanför avspärrningarna vid Svenska Mässan. Han skulle också vara beredd att på order av kommenderingschefen leda samordnade polisinsatser. På fredagsförmiddagen skulle den ställföreträdande divisionschefen Matts Sjöström tjänstgöra som chef för specialenheterna fram till kl. 14.00 varefter den ordinarie divisionschefen Hans Lippens skulle ta vid.  Chefen för specialenheterna skulle dessutom avsätta reservstyrkor ur sin division till Björn Jordanius vid Götaplatsen, Anders Essman vid Trädgårdsföreningen, Nils-Åke Axelsson vid Nätverket Göteborg 2001:s demonstration samt till polisinsatser vid eventuella färdvägsblockeringar, demonstrationer m.m.

Chefen för division Charlie 1, Thomas Fasth, som ansvarade för den yttre bevakningen av Svenska Mässan (se avsnitt 6.2.6.7), skulle ha särskild beredskap för att förhindra inträngningsförsök.

För att möta befarade aktioner från demonstranter mot mötesplatsen på Svenska Mässan beslutade Håkan Jaldung kl. 08.30 på fredagsmorgonen att det avspärrade området runt Svenska Mässan skulle utvidgas. Han beslutade, med stöd av polislagen, att avspärrningen också skulle avse Berzeliigatan från korsningen med Södra vägen och västerut till i höjd med Stadsteatern och Stadsbiblioteket samt Johannebergsgatan – den fastighet Hovrätten tidigare disponerade – Universitetsbiblioteket och området öster därom ned mot Södra vägen/Korsvägen. Beslutet innebar att ansvar för brott kunde komma ifråga för den som överträdde polismyndighetens förbud om tillträde till det utvidgade området.

Polismyndigheten beställde på fredagsmorgonen containrar för att spärra av vissa sträckor. Peter Jigström, som ingick i den grupp av stödpersoner som knöts till kommenderingsstaben (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Organisation och planering vid kommenderingen), fick i uppdrag av Håkan Jaldung att rekognoscera för en sådan containerslagning, bl.a. vid Olof Wijksgatan och i området från Berzeliigatan till Engelbrektsgatan. I avvaktan på att containrarna skulle anlända markerades det utvidgade avspärrningsområdet med polisens plastband, bl.a. vid Berzeliigatan.

Enligt omfallsplaneringen inför fredagen skulle containerslagning ske redan under natten till fredagen på vissa sträckor, bl.a. från Näckrosdammen (grönområdet väster om Korsvägen och söder om Götaplatsen) och österut. På grund av ett missförstånd blev dock detta inte gjort. Arbetet utfördes i stället på fredagsmorgonen.

Enligt Kjell Petersson, samordnare för specialenheterna (Yankee 1), och Göran Nordenstam, chef för kontaktgruppen, fördes inför fredagens polisinsatser diskussioner om en avspärrning med skyddsstaket längs med östra sidan av Kungsportsavenyn i syfte att försvåra inträngningsaktioner mot Södra vägen. Kommenderingsledningen beslöt dock, på inrådan av bl.a. Göran Nordenstam, att i stället använda polisens blå-vita plastband som en markering en bit ner på Berzeliigatan. Motivet var att ett staket kunde uppfattas som provocerande Om några personer började att riva ner staketen kunde detta bidra till en våldsupptrappning.

Kjell Petersson har vidare uppgett att det fanns en omfallsplanering inför fredagens förmodade inträngningsförsök. Polisen

skulle låta demonstranterna komma in på vissa ställen i området mellan avspärrningen runt Svenska Mässan och den yttre avspärrningslinjen. I detta närområde utanför Svenska Mässan skulle polisen spärra demonstranternas väg, insäckning, till dess gripande eller omhändertagande kunde ske. De vägar där polisen misstänkte att en aktion skulle komma var främst via Korsvägen, via Heden och via Berzeliigatan och Södra vägen.

Enligt Kjell Petersson placerades på fredagsmorgonen stockholmspiketen Sierra 11 vid Näckrosdammen, ett grönområde väster om Korsvägen och söder om Götaplatsen, med uppdrag att bevaka vägen mot Svenska Mässan via Korsvägen. Också rytteriet Foxtrot 31 ställdes upp i detta område.

Håkan Jaldung har uppgett att helikopterbilder från Schillerska gymnasiet länkades in till kommenderingsstaben vid 09-tiden på fredagsmorgonen samt att det av bilderna framgick att ”en del av det svarta gänget” samlades på skolgården. Han har vidare uppgett att poliserna i kommenderingsstaben diskuterade möjligheterna att spärra av skolan, på samma sätt som kring Hvitfeldtska gymnasiet under torsdagen, och genomföra kroppsvisitationer. De beslöt sig dock för att avvakta händelseförloppet. Enligt Håkan Jaldung visade bilderna därefter att cirka 75 ”aktivisterna” samlades i två–tre stora grupperingar. På olika vägar anslöt sig sedan grupperna till demonstrationen på Götaplatsen. Han har menat att de våldsamheter som därefter uppstod på Kungsportsavenyn sannolikt hade undvikits om polisen hade genomfört den tänkta insatsen mot Schillerska gymnasiet. Han har tillagt att om polisen inte hade haft den utdragna och omfattande insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet dagen före hade de troligtvis slagit till mot skolan.

6.3.3.5 Händelser

Inträngningsförsök på Svenska Mässan av Göteborgs ickevåldsnätverk

Som nämnts i avsnitt 6.3.3.3 hade polisens kontaktgrupp och företrädare för Göteborgs ickevåldsnätverk ett flertal möten där nätverkets aktioner diskuterades.

Vid 08.30-tiden på fredagsmorgonen den 15 juni inledde Göteborgs ickevåldsnätverk två inträngningsaktioner mot Svenska Mässan. De hade samma morgon varskott kontaktgruppen om de förestående aktionerna. På den östra sidan om Svenska Mässan

klättrade tre personer över avspärrningarna med hjälp av repstegar. De simmade därefter över en å för att komma över till mötesområdet. Deltagarna i aktionen drogs upp av poliser på andra sidan och blev därefter omhändertagna enligt polislagen.

På den västra sidan av Svenska Mässan började ett tiotal demonstranter att med hjälp av repstegar klättra över stängslet. Chefen för kontaktgruppen, Göran Nordenstam, och ytterligare en polis från gruppen, Jan Anders Jönsson, åkte till platsen. Efter att ha klättrat över stängslet hamnade demonstranterna i staketburar som var kopplade till stängslet. Utanför stängslet stod ytterligare ett 40tal demonstranter.

Göran Nordenstam började förhandla med demonstranterna som inledningsvis förklarade att de tänkte sitta kvar hela dagen. Vid 10.30-tiden gick poliser, bl.a. delar av Stockholmspiketen Sierra 11, in mellan staketen för att plocka ut demonstranterna. En del demonstranter klättrade ut själva, medan andra satt kvar och blev utlyfta. Ingen av demonstranterna greps eller omhändertogs av polisen. De lämnade platsen efter att ha överlämnat ett brev till EU-mötets delegater.

Antikapitalistmarschen – Avenyn – Viktoriabron

Demonstrationer på Götaplatsen

Som nämnts i avsnitt 6.3.3.2 hade Göteborgsaktionen tillstånd till en allmän sammankomst, ett protestmöte, på Götaplatsen fredagen den 15 juni 2001, kl. 09.00–10.30 och Rättvisepartiet Socialisterna tillstånd att demonstrera på Götaplatsen kl. 10.30 med efterföljande marsch, från Götaplatsen via Kungportsavenyn, Vasagatan, Götabergsgatan, Geijersgatan, och åter till Götaplatsen med avslutning kl. 13.00. Rättvisepartiet Socialisternas marsch benämndes Antikapitalistmarschen.

Björn Jordanius var, som tidigare nämnts, i egenskap av polisinsatschef ansvarig för att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten i samband med demonstrationerna på Götaplatsen. Till sin hjälp hade han avdelningen Delta 11 ur specialenheterna. Björn Jordanius ställde upp sin avdelning och Delta 11 i korsningen Södra vägen/Berzeliigatan. Björn Jordanius var på plats med sin avdelning vid korsningen kl. 09.15. Enligt Björn Jordanius drogs bandet fem meter från poliskedjan vid Södra vägen/Korsvägen.

Kjell Petersson, som tjänstgjorde som samordnare för specialenheterna i funktionen Yankee 1, förstärkte polisbevakningen vid Berzeliigatan med Göteborgspiketen Golf 11 och hundförare ur avdelningen Echo 21. De placerades vid Lorensbergsparkeringen som är ett parkeringsdäck utmed ena sidan av Berzeliigatan.

Även polisens kontaktgrupp var närvarande på Götaplatsen. Göran Nordenstam och Jan Anders Jönsson hade begett sig till Svenska Mässan med anledning av Göteborgs ickevåldsnätverks inträngningsaktioner. De övriga i gruppen var samlade vid protestmötet och samtalade med demonstrationsledningarna, för protestmötet respektive och Antikapitalistmarschen.

Göteborgsaktionens 2001 protestmöte inleddes vid 09-tiden. Under det att talarna avlöste varandra på protestmötet gick företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna omkring och försökte uppmana så många som möjligt att följa med ner mot Mässområdet efter protestmötet för att deklarera sitt missnöje mot EU. Företrädarna för Rättvisepartiet Socialisterna delade ut flygblad och ropade i megafon. Gunilla Gevréus i kontaktgruppen har berättat att hon upplevde att en företrädare därvid trissade upp stämningen genom att prata om fängslade kamrater och polisbrutalitet.

Elin Gauffin från Rättvisepartiet Socialisterna har uppgett att det på fredagsmorgonen stod klart att de vita overallerna inte skulle kunna genomföra sin planerade aktion på grund av polisens tillslag mot Hvitfeldtska gymnasiet under torsdagen (avsnitt 6.3.2.3). Hon har vidare berättat att arrangörerna av Antikapitalistmarschen sökte upp en del personer ur det svarta blocket som de kände och erbjöd dem att gå med i marschen. Arrangörerna blev också uppsökta av folk från det svarta blocket som frågade om de fick gå med i marschen. Detta innebar enligt Elin Gauffin att ”det blev fler anarkister än vad vi hade trott innan”. De fick gå med under förutsättning att de lovade att respektera demonstrationens ickevåldsprincip. Enligt Elin Gauffin höll anarkisterna löftet. De tillgrep våld först när förhållandena hade förändrats genom polisens attack och upplösning av demonstrationen.

Kontaktgruppen uppfattade snart att en mängd svartklädda kom upp till Götaplatsen bl.a. nerifrån Kungsportsavenyn. Enligt Gerd Brantlid i kontaktgruppen blev stämningen på Götaplatsen med tiden väldigt hotfull. Hon har berättat att när kontaktgruppen samtalade med en av företrädarna för Rättvisepartiet Socialisterna uttryckte denne:

”Det här är inte bra, det känns inte bra”.

Gerd Brantlid och Gunilla Gevréus har uppgett att den nämnda företrädaren därefter gick ner från Götaplatsen till korsningen Södra vägen/Berzeliigatan och sökte upp Björn Jordanius. Björn Jordanius har bekräftat att en man ur demonstrationsledningen upplyste honom om att demonstranterna skulle gå ner längs med Berzeliigatan och fram till polisens plastband samt att de där skulle stå en stund för att markera sin närvaro. Mannen uppgav också att han hade en känsla av att demonstrationsledningen var på väg att förlora kontrollen över situationen. Björn Jordanius förklarade att då skall du inte heller ta hit demonstrationståget, men fick till svar att de inte avsåg att ställa in demonstrationen.

Björn Jordanius har berättat att uppgiften, om att demonstrationsledningen avsåg att avvika från den tillståndsgivna marschvägen och gå ner Berzeliigatan, fick honom att ändra den ursprungliga planen att ha en grupp poliser på Götaplatsen för observation och resten av avdelningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen. Han bestämde sig för att inte ha några poliser alls på Götaplatsen och placerade en grupp poliser på en tvärgata ett kvarter längre bort.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung beslutade att chefen för specialenheterna Matts Sjöström skulle leda den fortsatta polisinsatsen eftersom det fanns anledning att förvänta sig ordningsstörningar. Beslutet innebar att Björn Jordanius underställdes Matts Sjöström. Matts Sjöström förfogade därmed över sammanlagt 420 poliser.

Några av de beställda containrarna anlände och i området Olof Wijksgatan – Johannebergsgatan inledde polisen arbetet med att spärra av med containrar. De containrar som var avsedda att användas i korsningen Berzeliigatan/Södra vägen dröjde dock. Det visade sig att fordon med containersläp stod på Kungsportsavenyn. De hade kommit till platsen från fel håll på grund av oriktig väginformation. Fordonen hade därefter blivit utsatta för angrepp. Några personer hade satt sig framför fordonen medan andra skar sönder fordonsdäcken.

Strax efter kl. 10.00 meddelade polisstyrkan vid Svenska Mässan att de behövde hjälp med ett tiotal deltagare ur Göteborgs ickevåldsnätverk som hade tagit sig in mellan de dubbla staketen vid Korsvägen invid Svenska Mässan. Matts Sjöström skickade en grupp ur Sierra 11. Cirka en halvtimme senare var demonstranterna avhysta.

Eftersom containrarna inte hade anlänt till korsningen Berzeliigatan/Södra vägen beslutade Matts Sjöström att förstärka avspärr-

ningen i korsningen med fyra polisbussar. Poliserna i avdelningen Alfa 41 bildade en poliskedja framför bussarna. Mellan bussarna och Alfa 41 ställde poliserna i avdelningen Delta 11 upp sig för att vid behov kunna förstärka poliskedjan.

Enligt planeringen inför fredagens polisinsatser skulle Hans Lippens ta över befälet över specialenheterna, division Qvintus 10, efter Matts Sjöström kl. 14.00 på fredagseftermiddagen. Han kallades dock in av Håkan Jaldung redan vid 9-tiden på morgonen. Håkan Jaldung gav honom i uppdrag att inledningsvis stödja Matts Sjöström vid polisinsatsen och att sätta sig in i läget för att senare vara beredd att ta över ledningen av polisinsatsen.

Hans Lippens anlände till korsningen Berzeliigatan/Södra vägen och blev informerad om läget av Matts Sjöström. Enligt Hans Lippens var avsikten att polisen skulle bygga en containermur från hörnet Berzeliigatan/Södra vägen snett över till andra sidan av Södra vägen. Tanken var att polisen därmed skulle kunna tvinga demonstrationståget att gå Södra vägen norrut. Vid korsningen Södra vägen/Engelbrektsgatan skulle en motsvarande avspärrningslinje leda demonstrationståget tillbaka upp mot Avenyn.

Gerd Brantlid i kontaktgruppen har sagt att folksamlingen vid Götaplatsen så småningom uppgick till 2 000–3 000 personer. En annan polis i kontaktgruppen, Eva-Maria Rörbecker, har berättat att en del av dem som anslöt sig till folksamlingen på Götaplatsen var maskerade och hade pinnar, stenar och andra föremål i händerna. Jonas Jonlund, från demonstrationsledningen för protestmötet, kom fram till kontaktgruppen och gav dem rådet att lämna platsen. Enligt Gunilla Gevréus uttryckte Jonas Jonlund sin förtvivlan över händelseutvecklingen.

Kontaktgruppen bedömde att de av säkerhetsskäl inte kunde vara kvar på platsen, vilket de informerade demonstrationsledningarna och Björn Jordanius om.

Kontaktgruppen lämnade Götaplatsen i bil. De parkerade en bit därifrån och lyssnade på de avslutande talen under protestmötet. Gunilla Gevréus uppfattade att några talare hetsade upp folksamlingen. Hon har menat att det i vissa fall kunde ifrågasättas om det inte var uppvigling.

Ola Mattsson från Attac har skildrat stämningen på Götaplatsen som ”otroligt obehaglig” och ”enormt aggressiv”. Han har vidare uppgett: ”Hela utstrålningen, kläder, man ser att det finns maskering. Talen är eldande, aggressiva. De handlade om att krossa. Då tror jag inte att de menar krossa på det fysiska sättet, men det blir ju ändå så som det uppfattas till slut. Nej, man eldade massorna och

de massor som fanns där var redan riktigt förbannade bl.a. på grund av det som hände dagen innan. Det var väldigt lätt att elda massorna genom att prata om polisens beteende, polisvåld och så vidare.”

Elin Gauffin, från Rättvisepartiet Socialisterna, har å sin sida uppgett att stämningen var väldigt lugn och fridfull. Det fanns dock har hon menat en vrede hos en del i folksamlingen som en följd av polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet föregående dag.

Jonas Jonlund har uppgett att han och de övriga i demonstrationsledningen blev upprörda över att Elevkampanjens ordförande, såsom de uppfattade det, uppmanade demonstranterna att delta i den efterföljande Antikapitalistmarschen. Enligt Jonas Jonlund hade samtliga talare fått tillsägelse att inte framföra sådana uppmaningar.

Han har vidare uppgett att polisen missuppfattade ett uttalande från en representant för Rättvisepartiet Socialisterna. Denne stod i folksamlingen med en megafon och sade, enligt Jonas Jonlund, ungefär:

”Vi går till polishuset och visar vårt stöd för de fängslade kamraterna”.

Uttalandet tolkades felaktigt av polisen som en uppmaning att storma polishuset.

Efter protestmötet lämnade en del personer platsen. En del begav sig till ett evenemang som Attac hade ordnat, kallat Skuldfotboll. Syftet med arrangemanget var att dra folk från Antikapitalistmarschen som Ola Mattsson från Attac då uppfattade var ”designad att spåra ur”. Ola Mattson uppskattade att cirka 300 personer följde med till Vasaparken för att delta i evenemanget. Göteborgsaktionen uppmanade från talarstolen att inte gå med i Antikapitalistmarschen utan att i stället gå till Fritt Forum.

Jonas Jonlund har menat att en klar majoritet av de som befann sig på Götaplatsen gick med i Antikapitalistmarschen efter protestmötet. Gerd Brantlid har å sin sida uppgett att en hel del stannade kvar på Götaplatsen. Elin Gauffin och Stefan Lundqvist från Rättvisepartiet Socialisterna har sagt att de fick med sig 1 500– 2 000 personer i marschen.

Omkring kl. 10.20 började demonstranter att ställa upp sig på Berzeliigatan utanför Stadsbiblioteket för att gå ner mot polisens avspärrningar.

Journalisten Susanne Hobohm, som stod vid Stadsbiblioteket har berättat att hon uppfattade en ”aggressivitet i luften” och att det var ”testosteron och adrenalin i det här, i den här folk-

samlingen”. Susanne Hobom såg en pojke i 15–17 års åldern som drog på sig handskar och hockeyhjälm. Han hade en gasmask i sin väska. Folksamlingen fylldes på bakifrån och det blev trångt. Flera personer som hon bedömde tillhörde autonoma grupper maskerade sig. Susanne Hobom kom fram till att det var alldeles för farligt att stanna kvar på platsen. Hon bestämde sig för att följa händelseutvecklingen inifrån Stadsbiblioteket. Genom en fönsterruta såg hon hur några ungdomar bände upp gatstenar utanför biblioteket.

Antikapitalistmarschen inleds

Demonstrationståget började strax efter kl. 10.30 att sakta röra sig ner mot Södra Vägen och avspärrningen.

Gunilla Gevréus har beskrivit demonstrationståget: ”Kanske ett hundratal vanliga demonstranter går ju nerför där och alldeles efter dem kommer ju det svarta gardet som är många hundra.”

Medan demonstrationståget gick ned på Berzeliigatan kom en underrättelse in från spaningscentralen. Det ryktades i demonstrationståget att om försöket att ta Svenska Mässan misslyckades så skulle de vända sig mot polishuset och frita sina kamrater.

Efter cirka åtta minuter, kl. 10.38, fick täten på demonstrationståget kontakt med poliskedjan vid Berzeliigatan.

På polisradion rapporterades att grupper bröt sten på Arkivgatan (en parallellgata till Kungsportavenyn och belägen strax väster om Götaplatsen). Civila spanare i anslutning till Berzeliigatan meddelade att ”aktivister” tog på sig ”skydd”. Det kom också in en rapport över radion om att ett större gäng gick med järnrör på Olof Wijksgatan.

Fyra grupper ur hundföraravdelningen, Echo 21, gick in i demonstrationståget på order av ställföreträdande chefen för Echo 21 för att minska trycket på polisspärren. De fick hjälp av Göteborgspiketen Golf 11 och ridande poliser från Foxtrot 31. Poliserna försökte att driva den bakre delen av demonstrationståget mot Götaplatsen. Poliserna tvingades dock att retirera flera gånger på grund av omfattande stenkastning.

Spaningscentralen rapporterade kl. 11.08 att det troligen skulle komma att bli stora ordningsproblem runt Näckrosdammen (grönområdet väster om Korsvägen och söder om Götaplatsen) samt att det hade spänts en vajer över gatan vid Viktor Rydbergsgatan – Ekmansgatan – Arkivgatan, strax väster om Götaplatsen.

Polisen bedömde att syftet med vajerdragningen kunde vara bl.a. att skada polishästar och ryttare.

Demonstrationen på Berzeliigatan löstes upp och flertalet demonstranter lämnade området.

Poliserna på Berzeliigatan lyckades så småningom att driva tillbaka stenkastarna till Götaplatsen. När de formerade sig på Götaplatsen blev de på nytt angripna med bl.a. sten.

På grund av ordningsläget flyttades enligt polismyndigheten två polisavdelningar ut från Svenska Mässan (Alfa 21 och Charlie 51) och ställdes till polisinsatschefen Matts Sjöströms förfogande. Kl. 11.17 började en del våldsamma demonstranter att springa nerför Kungsportsavenyn mot Parkgatan.

De personer som kommittén har intervjuat har lämnat delvis olika versioner av händelseförloppet. Här redovisas några.

Kjell Petersson, samordnare för specialenheterna i funktionen

Yankee 1, har uppgett följande. När demonstrationståget hade hunnit halvvägs ställde han sig på en container. Han förstod då att ”det här kommer att gå åt skogen”. ”Det var alldeles för mycket. Det var alldeles svart och det var en mycket stor mängd av sådana här rackare. Och det fylldes på hela tiden.” Han bedömde att poliserna i Alfa-enheten inte skulle klara av sin uppgift att hålla avspärrningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen.

Kjell Petersson uppfattade att ”den hårda kärnan” befann sig vid en blå banderoll. En raket skickades iväg därifrån. När den hårda kärnan stod i höjd med Johannebergsgatan gav Kjell Petersson order till piketpoliserna i Golf 11, som stod uppställda vid Lorensbergsparkeringen utmed ena sidan av Berzeliigatan, att skära av tåget för att avlasta poliskedjan vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen. Kjell Petersson såg att piketpoliserna fick arbeta hårt och gav därför order att rytteriet, Foxtrot 31, skulle bryta in från den motsatta sidan, dvs. från Johannebergsgatan, och splittra den hårda kärnan.

Kjell Petersson gav däremot inte order till hundförarna, Echo 21, att bryta in i demonstrationståget. Det var någon annan som gjorde det. Också poliserna i avdelningen Delta 11 hjälpte till att driva folksamlingen upp mot Götaplatsen.

Kjell Peterssons avsikt var att poliserna skulle göra halt på Götaplatsen och därefter dra sig tillbaka. Kommunikationsutrustningen fungerade emellertid inte. Polisinsatsen gick därför inte att styra längre. Det blev upp till cheferna för Golf 11, Echo 21, Foxtrot 31 respektive Delta 11 att själva lösa uppgiften. Vid ett tillfälle hörde han dock att poliserna i Delta 11 ropade på hjälp när de

befann sig någonstans vid Konserthuset på Götaplatsen. Kjell Petersson skickade dit ryttare för att ge understöd. I övrigt var sambandet helt utstört.

Björn Jordanius, avdelningschef för Alfa 41 som bevakade polisavspärrningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen har uppgett följande.

Täten på demonstrationståget stannade först vid polisens plastband. Efter ett kort uppehåll fortsatte tåget ner mot poliskedjan. Till slut stod demonstranterna så nära poliskedjan att täten på demonstrationståget var vid polisernas sköldar. Det bildades ett tryck mot poliskedjan. Poliserna höll emot och tryckte tillbaka. Flera i demonstrationsledningen försökte hjälpa till att hålla emot och trycka tillbaka folksamlingen, medan andra i demonstrationsledningen fortsatte att skrika slagord i sina megafoner. Samtidigt började containrar att anlända till korsningen Berzeliigatan/Södra vägen.

Björn Jordanius såg att det kastades enstaka gatstenar från demonstrationstågets bakre del som bestod av ett svart block. Han såg därefter att hundförare och ridande poliser helt plötsligt gick in i demonstrationståget från Berzeliigatans tvärgator. Även om han förstod att insatsen utfördes för att lätta på trycket mot poliskedjan kom den som en överraskning för honom. Hundförarna och de ridande poliserna tillhörde specialenheterna och de använde inte samma arbetskanal som Björn Jordanius Alfa-enhet. Björn Jordanius hade ingen medhörning på den kanalen. Han fick inte heller några direktiv från ansvarigt befäl.

Därefter kom poliserna i avdelningen Delta 11 upp bakifrån och passerade Björn Jordanius poliskedja. Poliserna i avdelningen Delta 11 fortsatte Berzeliigatan upp i riktning mot Götaplatsen. Nu började radiosystemet störas. Björn Jordanius fick inte heller i det läget någon information.

Björn Jordanius ställdes inför valet att gå med uppför Berzeliigatan och skydda kollegorna från bakhåll eller fullfölja uppdraget att bevaka avspärrningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen. Containermuren var långt ifrån färdig. Björn Jordanius bestämde sig för att hjälpa kollegorna i Delta 11. I höjd med Johannebergsgatan anslöt sig rytteriet. Han gjorde ett uppehåll för att ta hand om skadade och fortsatte därefter upp till Götaplatsen med sin avdelning. Oroligheterna hade då lagt sig där.

Matts Sjöström, chef för polisinsatsen, har lämnat följande beskrivning.

Efter protestmötet kom demonstranternas representanter ner till poliskedjan. De uppgav att de flesta av deltagarna var fredliga, men varnade samtidigt för att de ”inte helt kunde garantera säkerheten” på grund av att ett stort antal AFA-aktivister hade anslutit sig till tåget.

Under det att tåget rörde sig ner för Berzeliigatan fick Matts Sjöström underrättelser om att personer plockade gatsten i vagnar. Det stod folk på parkeringsdäcket vid Lorensbergsparkeringen och kastade raketer och andra föremål på poliserna vid avspärrningen.

Matts Sjöström bedömde att det var en väl samlad grupp poliser som vidmakthöll avspärrningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen. De fredliga demonstranterna utgjorde inga problem, men däremot den stenkastande gruppen omedelbart bakom.

Enligt Matts Sjöström beslöt polisen att hindra ytterligare skador genom att skärma av och fånga in de främsta AFA-grupperna. Poliserna i Golf 11, Alfa 41, Delta 11 och Echo 21 forcerade i ett regn av stenar upp mot Götaplatsen.

Poliserna försökte under en kort tid att förhindra skadegörelse på Stadsbiblioteket. Poliserna var dock tvungna att retirera. Flera försök att tränga fram gjordes med fara för enskilda polisers liv.

Fem poliser ur Göteborgspiketen (Golf 11) har sammanställt berättat följande.

24 poliser från Göteborgspiketen var placerade vid Lorensbergsparkeringen, längst ena sidan av Berzeliigatan. På platsen fanns också hundförare från Echo 21.

Taktiken med insäckning, dvs. ringa in de våldsamma demonstranterna, kunde inte genomföras eftersom det var en betydligt större folksamling som kom nerför Berzeliigatan än vad polisen hade förutsatt.

Piketpoliserna fick en förberedande order att i det fall trycket mot avspärrningen blev för hårt så skulle de gå in och försöka lätta på det och skära av demonstrationen. Om det fanns möjlighet att säcka in våldsamma demonstranter skulle så ske.

Under tiden som de stod uppställda vid Lorensbergsparkeringen kom information in från civila spanare på Götaplatsen, bl.a. att folk beväpnade sig med stenar, slangbellor och järnrör m.m. Det kom därefter en massiv ström av människor, uppskattningsvis 2 000– 3 000, nerför Berzeliigatan. Det svarta blocket bestod av 200–300 personer och var uppdelat i minst två olika delar. De maskerade sig i ett tidigt skede.

En av piketpoliserna vände sig till sin gruppchef och ifrågasatte det lämpliga i att låta så få poliser gå in i ett sådant massivt svart block. Gruppchefen gick vidare till sin chef, men ordern stod fast.

Efterhand ökade trycket mot polisens avspärrning längre ner på Berzeliigatan. Trycket blev så hårt att det fanns en risk att poliskedjan skulle rämna. I det läget fick hundförarna, Echo 21, order om att gå in i demonstrationståget och skingra folk. Omedelbart därefter inleddes en stenkastning från tåget.

Hundförarnas insats innebar att det i princip blev tomt i korsningen Berzeliigatan/Johannebergsgatan. Hundförarna blev dock hårt angripna, bl.a. fick en polis armen avslagen med ett järnrör. Piketpoliserna i Golf 11 fick order om att gå in och hjälpa dem. Från det ögonblicket levde polisinsatsen sitt eget liv. Den gick inte att leda.

Demonstrationståget delades genom polisinsatsen upp i tre delar. En del försvann upp på Johannebergsgatan, en del stod kvar på Berzeliigatan mellan Johannebergsgatan och Södra vägen och resten försvann längs med Berzeliigatan i riktning mot Götaplatsen. Flertalet av piketpoliserna gick i riktning mot Götaplatsen, medan fem–sex poliser hamnade på Johannebergsgatan och därefter bakom Stadsteatern. Längre in på Johannebergsgatan stod rytteriet, Foxtrot 31, beredda.

Piketpoliserna gick därefter i samlad tropp upp mot Götaplatsen och det svarta block som nu var samlat i området. Hundförarna gav understöd. Efter att ha avancerat blev poliserna tillbakatryckta. Det böljade fram och tillbaka ett tag. I det läget sattes rytteriet in. Också rytteriet fick retirera på grund av stenregnet. När stenkastarna återtog mark kunde de plocka upp tidigare kastade stenar och använda dem på nytt.

En gruppchef har beskrivit situationen: ”Det blev som när man stoppar ner en pinne i en myrstack ungefär. Vi blev tillbakatryckta igen och har folk i ryggen. Vilket gör att då tappar man form, man får slåss i cirkel. Gammalt klassiskt indiankrig! Rygg mot rygg, i vissa lägen. Det var väldigt pressande. Jag upplevde att de seriösa demonstranterna, de som ville göra den här markeringen, de försvinner. De tar sig därifrån, i ett ganska tidigt skede. De ville inte vara med.”

Några personer i det svarta blocket kastade en vätska på poliserna för att splittra deras sköldar. Vätskan bestod av syra eller aceton. Poliserna blev dessutom beskjutna med stålkulor.

Piketpoliserna lyckades ta sig upp till Götaplatsen och bildade där en poliskedja mellan Stadsteatern och Stadsbiblioteket. Av-

sikten var att få det svarta blocket att fly, att skingra dem. Poliskedjan blev dock gles och poliserna utsattes för ett omfattande stenregn. De trodde att det snart skulle komma fler poliser till platsen för att hjälp dem. Efter ett tag kom ett 20-tal poliser ur Delta 11 upp till Götaplatsen och ställde sig bakom piketpoliserna.

Chefen för Göteborgspiketen Golf 11 har uppgett att han i det läget försökte kalla tillbaka sina piketpoliser från Götaplatsen eftersom det värsta trycket mot avspärrningen vid korsningen Berzeliigatan/Södra vägen hade släppt. Med stora svårigheter fick han till slut radiokontakt med piketpoliserna. Han fick då klart för sig att det var omöjligt att kalla tillbaka dem eftersom det skulle innebära att stenkastarna kunde återanvända tidigare kastade stenar. Han sprang i stället upp till Götaplatsen med sin sambandsman och förstärkte poliskedjan.

Piketpoliserna försökte därefter att avancera formerade i poliskedjan. De ville driva bort stenkastarna ytterligare en bit genom att ställa upp sig i Kungsportsavenyns bredd, där Kungsportsavenyn möter Berzeliigatan.

Piketpoliserna misslyckades gång på gång med att fälla ut poliskedjan eftersom de utsattes för stenkastning från tre olika håll. Det stod bl.a. en folksamlig på Götaplatsen, bakom Poseidonstatyn, och kastade sten mot dem. Flera poliser drabbades av skador och tvingades att dra sig tillbaka mot avspärrningen på Berzeliigatan.

En av piketpoliserna ramlade när de stod i poliskedjan. Han har uppgett att det omedelbart rusade fram tre–fem man från det svarta blocket och överröste honom med sten. ”Det är det enda ljudminnet som jag har av händelsen, när jag snubblade. Det gick ett sus, ett sorl genom angriparna som rusade emot mig.”

En av angriparna slog till honom med ett järnrör eller träregel i ryggen när han försökte att resa sig. ”Det blir en konflikt mellan den intelligenta hjärnan och reptilhjärnan. Reptilhjärnan säger fly! Och den intelligenta hjärnan säger framåt! En sådan inre konflikt blev det här! Jag och flera med mig tänkte att det är lugnt, det kommer fler poliser. Men det kom ingen!”

Han har tillagt att de våldsamma demonstranterna uppgick till cirka 200–250 och var ”riktigt högmotiverade” och längst fram befann sig 25–30 personer som var ”fullständigt orädda”. Han kunde höra att en del stenkastare talade tyska och möjligtvis holländska. Den person som slog honom i ryggen är tysk medborgare och identifierad. I gruppen förekom också en del s.k. fotbollssupportrar iklädda fans-tröjor. ”Det var en salig blandning.

Men de som var i första ledet var högmotiverade, de var duktiga på det här.”

En annan piketpolis har uppgett: ”Så fort man trillade så var dom och kastade på en. Så fort man tappade hjälmen så såg man att det koncentrerades stenar på en. Och man stod på öronen 10–15 gånger i det här. För att det låg stenar överallt och man försökte springa i det. Och så fort det var någon som trillade eller någon som kom efter så koncentrerade dom elden eller rusade på honom. Det var hårda bud. Jag anser att det var mera tur än vår egen skicklighet som gjorde, att vi idag inte har folk som är döda eller som sitter i rullstol, det är så. För att dom försökte verkligen skada oss så mycket dom bara kunde.”

Han blev beskjuten med en nödraket på Götaplatsen. Den träffade med en smäll mitt på skölden. Några i det svarta blocket stoppade in nödraketer i en typ av rör som används till nyårsfyrverkeri och avfyrade därefter raketerna mot poliserna. Han blev också beskjuten med stålkulor, varav flera träffade skölden och en ovanför ena knät.

En tredje piketpolis har berättat att han träffades av tre gatstenar i huvudet och ett antal stenar på benen. Det började ringa i ena örat. Stenregnet tog aldrig slut. Han uppfattade det som att de hade blivit övergivna och blev rädd för sitt liv.

Rytteriet gjorde därefter kavalleri-chocker på Götaplatsen och piketpoliserna lyckades till slut att formera sig i Kungsportsavenyns bredd.

Stefan Lundqvist och Elin Gauffin, båda från Rättvisepartiet

Socialisterna, har sammanställt berättat följande.21

Ungefär en kvart innan protestmötet avslutades formerade Antikapitalistmarschens funktionärer demonstrationstågets front mot Berzeliigatan med hjälp av en stor banderoll.

Innan dess hade poliser i kontaktgruppen kommit fram till en av Rättvisepartiet Socialisternas företrädare och förklarat att de inte hade mandat att göra något under demonstrationen.

När protestmötet på Götaplatsen avslutades började Antikapitalistmarschen mycket långsamt gå ned mot polisavspärrningen. Stämningen var hög och det förekom många talkörer och slagord. Funktionärer kantade tåget men de kunde enligt Stefan Lundqvist ha varit fler.

Längst fram gick två funktionärer med varsin megafon, varav den ena dirigerade hastigheten. I fronten på demonstrationståget gick

21 Stefan Lundqvists uppgifter är hämtade från en artikel i tidningen Offensiv 478-9 (071220).

en dubbel kedja funktionärer i armkrok för att kunna stå emot eventuellt tryck bakifrån. I bakre delen av demonstrationståget fanns funktionärer utposterade med order att vara uppmärksamma på och stoppa eventuell stenkastning. Flankerna kunde som sagt ha haft fler funktionärer men hölls ändå ihop hyfsat med hjälp av långa tygbanderoller. Det fanns enligt Elin Gauffin sammanlagt cirka 40 funktionärer.

Demonstrationståget stannade med god marginal före avspärrningen och den höga stämningen fortsatte att råda. Eftersom Stefan Lundqvist var huvudansvarig för funktionärerna rörde han sig i demonstrationståget. Han såg några maskerade demonstranter men de utgjorde klar minoritet och respekterade demonstrationsdisciplinen.

Vid ett tillfälle fick Stefan Lundqvist ansluta sig till fronten av demonstrationen för att tillsammans med funktionärerna där trycka tillbaka ett försök av en mindre grupp i täten att pressa framåt. Gruppen var inte maskerad och tillhörde inte det svarta blocket. Enligt Elin Gauffin bestod gruppen av några personer som blev otåliga och ville pressa igenom polisavspärrningen.

Trycket gjorde att demonstrationstågets front kom för nära avspärrningen och poliserna började demonstrativt vifta och slå med batongerna. Funktionärerna lyckades dock relativt lätt att pressa tillbaka fronten och med hjälp av megafoner stabilisera demonstrationens tät.

Efter cirka fem minuter såg Stefan Lundqvist helt plötsligt att kravallpoliser med schäferhundar strömmade ut från en sidogata och anföll demonstrationstågets högra flank. Demonstrationen hade då pågått i 20–30 minuter och det hade inte förekommit någon stenkastning under den tiden.

Polisen gav inga direktiv. Poliserna bara vevade och slog med batongerna samtidigt som hundarna hoppade upp mot demonstranterna.

Poliserna splittrade upp Antikapitalistmarschen i två delar och avancerade därefter upp längs med Berzeliigatan mot det svarta blocket. Den främre delen av demonstrationståget lämnade de åt sidan. En del demonstranter i täten omringades dock av poliser. Poliserna tryckte vissa demonstranter mot byggnaderna utefter Berzeliigatan. Ett flertal demonstranter greps av panik.

Efter en första chock och förvirring bildade funktionärerna armkrokskedja och lotsade försiktigt den främre delen av demonstrationståget upp på gatans vänstra trottoar. Demonstranterna ropade: ”Ickevåld! Ickevåld!” Poliserna sade ingenting. De stod

bara och blängde med lyfta batonger medan polishundarna skällde och stegrade sig mot de demonstrerande ungdomarna. Poliskavalleri kom in på Berzeliigatan från samma gata som hundpoliserna hade kommit.

Plötsligt fick poliserna springande slå till reträtt efter att ha mötts av ett rasande motangrepp från det svarta blocket, som de dessförinnan med hugg och slag hade jagat upp på Götaplatsen. Så fort stenregnet slagit i marken vändes reträtten till en ögonblicklig offensiv då kravallpolisen, alla vrålandes, återigen jagade det svarta blocket upp på Götaplatsen och vidare till den vansinniga vandaliseringen av Kungsportsavenyn.

Funktionärerna lyckades hålla den främre delen av Antikapitalistmarschen samlad och lotsade de chockade demonstranterna upp till Götaplatsen. Efter cirka femton minuter utverkade Rättvisepartiet Socialisterna ett polistillstånd att låta demonstrationsdeltagarna, som uppgick till 500–700, få ta sig till Schillerska gymnasiet i samlad form via Kungsportsavenyns sidogator.

Det fanns alltså ingen anledning för polisen att anfalla Antikapitalistmarschen. Rättvisepartiet Socialisterna genomförde demonstrationen utan större problem fram till polisens attack och på det sätt de hade informerat polisen om.

Ebba Juncker, vars upplevelser från polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet kommittén redovisat i avsnitt 6.3.2.3 har uppgett följande.

Efter protestmötet ställde hon och hennes barn upp sig för att gå med i Antikapitalistmarschen. Ebba Juncker fann inget anmärkningsvärt med demonstrationen. Hon och barnen följde med demonstrationståget nerför Berzeliigatan. När de hade kommit halvvägs blev det stopp och Ebba Juncker vände sig om.

”Så vänder jag mig om. Då händer det där märkliga. Det som förut har varit en fredlig, till synes fredlig demonstration. Med en massa olikfärgade människor. Jag vänder mig och där har jag hela svarta gänget. Allihop, precis bakom mig. Alldeles svart bakom mig med maskerade människor. Det är då det trycks på. Då händer allt det här plötsligt. Då skriker jag till flickorna att vi måste bort härifrån omedelbart.”

Ebba Junckers son försvann i folkmängden. Hon och hennes dotter lyckades dock ta sig ur demonstrationståget. De sprang därefter upp till Götaplatsen. Polisrytteriet kom upp mot Götaplatsen. De gjorde en chock med hästarna. Det smällde från knallskott. Ebba Juncker såg gamla tanter med matkassar som flydde

skrikande. Hon sprang med sin dotter uppför backen mot Hvitfeldtska gymnasiet.

Händelsen kommenteras av organisationer inom den autonoma miljön

Globalisering underifrån hade på sin hemsida på Internet följande kommentar.

P

å morgonen samlades demonstranterna till ett protestmöte för att försöka komma nära toppmötesområdet. Detta skedde på ett fullständigt spontant och oorganiserat sätt, eftersom det föregående dagen hade förstört all planering. Demonstrationen stoppades nästan omedelbart i ett gatukvarter, och sedan attackerade polisen och isolerade det svarta blocket från de andra demonstranterna. Från det läget började fredagens sammandrabbningar. I själva verket är "svarta blocket" ett lite missledande begrepp i sammanhanget, eftersom det var mestadels frågan om en spontan aktion av individuella demonstranter. Det hade redan varit torsdagens polisoperationer som ledde till en situation som var omöjlig att koordinera eller begränsa människors aktioner.

AFA gjorde följande kommentar i ett pressmeddelande efter EUtoppmötet.

Under fredag förmiddag samlades vi på Avenyn i syfte att göra våra röster hörda så nära svenska mässan som möjligt. Vi gick, klart och tydligt, ut med att det skulle vara en lugn och ordnad demonstration som inte skulle sluta i kravaller. Trots detta hann demonstrationen bara gå ett par meter innan polisen en andra gång valde att attackera, vilket ledde till kravaller. När polisen väljer att anfalla människor måste dom räkna med att människorna reagerar.

Det våldsamma upploppet på Avenyn inleds

Klockan 11.17 började som nämnts en del våldsamma demonstranter att springa nerför Kungsportsavenyn norrut mot Parkgatan. Deras antal uppgick enligt polismyndighetens utvärdering till 150–200, varav 50–70 var mycket aktiva stenkastare.

Piketpoliserna (Golf 11) och hundförarna (Echo 21) förflyttade sig sakta nerför Kungsportsavenyn. De mötte kraftigt motstånd hela tiden och tvingades tillbaka. Rytteriet (Foxtrot 31) kom åter till deras hjälp och red mot stenkastarna som nu stod en bit ner på Kungsportsavenyn. Också ryttarna tvingades att retirera några gånger.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att rytteriet enligt hans förmenande inte användes optimalt vid insatsen. De

sattes in för sent och chocken mot de våldsamma grupperna genomfördes inte med den kraft och formering som är nödvändig vid sådana insatser.

Poliserna i Delta 11 lyckades bilda en poliskedja mellan Stadsteatern och Konserthuset och hindrade därmed fortsatta angrepp i ryggen på piketpoliserna och hundförarna på Kungsportsavenyn.

En gruppchef för piketpoliserna, Golf 11, ropade i polisradion att fler poliser måste sättas in längre ner på Kungsportsavenyn eftersom de inte klarade av att skingra stenkastarna själva. På grund av oväsendet gick det inte att höra om anropet blev besvarat.

När piketpoliserna kom ner till korsningen Kungsportsavenyn/ Engelbrektsgatan stod det enligt en av poliserna åtskilliga polisenheter på båda sidor om gatan till synes passiva. Vid korsningen var piketpoliserna tvungna att göra halt. De orkade inte fortsätta. Det var också nödvändigt att se över skadeläget. Det hade varit ett stabilt manfall hela vägen.

En gruppchef har uppgett: ”Att som chef märka att din personal försvinner en efter en. Man undrar vart tar de vägen? Klarar de sig? Blir de nersparkade? Nerslagna? Innan man får vissheten om att alla är okej – det är en väldigt frustrerande känsla! Total hjälplöshet! Det spelar ingen roll vad du gör – du har ingen koll i alla fall! Hjärnan fungerar inte riktigt. Det försvinner.”

Piketpoliserna gick ned till Heden för att vila. Av 24 poliser hade åtta åsamkats sådana skador att läkarvård var nödvändig. Det rörde sig om hjärnskakningar, frakturer på armar och händer m.m. Många av de övriga hade skador men uppgav att de kunde fortsätta tjänstgöringen.

En gruppchef på Göteborgspiketen har uppgett att piketpoliserna normalt tar tjänstevapnet från hölstret och stoppar det i fickan i ett skarpt läge eftersom det finns en risk att vapnet går förlorat. Efter händelserna på Berzeliigatan och Götaplatsen beslöt sig Göteborgspiketen för att tills vidare ha tjänstevapnet i hölstret. Han har menat att föreskrifterna för att använda tjänstevapnet var uppfyllda på Götaplatsen.

Polisinsatschefen Matts Sjöström meddelade på radion kl. 11.23 att så många av stenkastarna som möjligt skulle gripas och att tre bussar fanns uppställda på Södra vägen för borttransport av gripna.

Matts Sjöström placerade enligt polismyndigheten ut sina resurser i området öster om Kungsportsavenyn. En av de två polisavdelningar som hade tagits ut från Svenska Mässan, Alfa 21, grupperades i korsningen Vasagatan/Södra vägen och i korsningen

Storgatan/Södra vägen och i Allén. Den andra avdelningen, Charlie 51, som inledningsvis var placerad vid Nya Ullevi, skickades till Götaplatsen.

Poliserna i Alfa 41 och Delta 11 fick order att stanna kvar på Götaplatsen för att förhindra att demonstranter som stod där anslöt sig till det våldsamma upploppet nere på Kungsportsavenyn.

Täten på folksamlingen i det våldsamma upploppet hade enligt polismyndigheten kl. 11.26 hunnit ner till korsningen Kungsportsavenyn/Storgatan.

Civila spanare på Kungsportsavenyn rapporterade att deltagare i det våldsamma upploppet samlade ihop stolar och bord m.m. från restaurangernas uteserveringar samt mattor från en mattaffär och tände eldar på Kungsportsavenyn.

Deltagare i det våldsamma upploppet slog sönder fönsterrutor längs med Kungsportsavenyn. Ett stort antal affärer, restauranger och banker blev utsatta för skadegörelse. De tog sig också in i vissa affärslokaler, bl.a. Bang & Olufsen, Intersport och Handelsbanken. I banken tillgrep de pengar och orsakade skadegörelse.

Malin Jansson satt och arbetade bakom receptionen på Mornington Hotel. Hon tittade ut genom ett fönster mot Kungsportsavenyn och tyckte det var konstigt att alla sprang. Hon har uppgett:

”Då kom de, maskerade och med munkjackor. Jag förstod inte vad som utspelade sig. Mina arbetskamrater sade åt mig att gå från fönstret. De maskerade tog hotellets utemöbler och började elda på gatan. Jag har aldrig varit så rädd. De hade tagit sikte på McDonalds, men upptäckte väl att våra fönster var hela och kastade mot oss. Jag såg en kille som stod mittemot mig, på andra sidan glaset, och som kastade en sten rakt mot mig. Han måste ha sett mig. Han bar en svart munkjacka och var maskerad. Han hade stenen inlindad i en tygremsa och slungade in den. Den hamnade mellan glasdörrarna. Fem gatstenar kastades in genom hotellets glasdörr och fönster, bl.a. genom det fönster där jag tidigare hade suttit och arbetat.”

Räddningstjänsten i Göteborg fick in ett larm om att det brann i Handelsbankens lokal på Kungsportsavenyn och att personer var instängda i källaren. De försökte utan framgång få kontakt med polismyndigheten för att få en lämplig framkörningsväg. Enligt rutinerna skall räddningstjänsten vid händelser av detta slag bege sig till en punkt som polisen har säkrat och först därefter gå in i skadeområdet. Räddningsstyrkan bestämde sig för att söka upp en känd korsning, Vasagatan/Kungsportsavenyn. Vid korsningen stod

en polisenhet formerad i kedja. Räddningsstyrkan uppgav sitt ärende och frågade om polisen hade möjlighet att gå med dem fram till Handelsbanken. Poliserna svarade att de inte kunde bistå med hjälp, utan ville avvakta vid korsningen.

Chefen för räddningsstyrkan beslöt trots detta att räddningsstyrkan skulle gå fram till banken. Han bedömde att det var förhållandevis lugnt på Kungsportsavenyn. Folksamlingen i det våldsamma upploppet befann sig en bit norrut på Kungsportsavenyn. Och polisenheten befann sig i andra riktningen.

Räddningsstyrkan körde fram sina bilar och parkerade cirka 25– 30 meter från poliskedjan. De upptäckte snart att det inte brann i banklokalen och började i stället släcka de anlagda bränderna i möbler och i Baja-Major på Kungsportsavenyn.

Deltagarna i det våldsamma upploppet vände plötsligt och kom på nytt upp längs Kungsportsavenyn mot Götaplatsen. De började kasta stenar på poliserna, över och vid sidan av räddningsstyrkan. Även om således stenarna inte var menade att träffa räddningsstyrkan upplevde personalen situationen som hotfull. Folksamlingen skrek att räddningsstyrkan inte skulle släcka deras bränder. De uttalade också verbala hot mot personalen. Några andra uppmanade folksamlingen att inte kasta sten mot brandmän. Räddningsstyrkan beslöt sig dock för att retirera från området och klarade detta med stöd av poliser som nu kom till deras hjälp.

En civil spanare har berättat att han sprang i folksamlingen i det våldsamma upploppet längs med Kungsportsavenyn. Han har menat att det var en brokig samling, även om flertalet var svartklädda. Enligt hans förmenande var det ”AFA-folk” som var mest drivande. Det var svenskar, tyskar och danskar. Han har beskrivit deras rörelser på Kungsportsavenyn: ”De gör ett riktat angrepp. De har gjort någonting och så återsamlas de. För det är svårt att komma in i de här, i och med att de är grupperingar i gruppen. AFA Stockholm håller ihop och AFA Bonn eller Berlin håller ihop. De, i sin grupp, kanske bestämmer att nu gör vi någonting mot McDonalds. Så springer en grupp dit och kastar sten där, sedan samlas de på ett ställe och ropar ´AFA Berlin´, så kommer alla dit. Så samlas de ihop.”

Under tiden som spanaren sprang längs Kungsportsavenyn såg han inte någon polis. Inte förrän vid Parkgatan fick han syn på några poliser. De kom på Södra vägen och från Nya Allén.

En annan civil spanare har uppgett att han cyklade längs med Södra vägen och observerade täten på det våldsamma upploppet på

Kungsportsavenyn. Han har bekräftat uppgiften att det inte fanns någon polis i området.

Spaningsenheter rapporterade kl. 11.36 att våldsamma demonstranter fanns utanför Trädgårdsföreningens västra entré mittemot Stora Teatern och att deras intresse riktade sig mot Trädgårdsföreningen.

Deltagare i det våldsamma upploppet började välta Baja-Major och tömma ut innehållet. De byggde därefter barrikader av Baja-Major på Kungsportsavenyn i höjd med korsningen Parkgatan/ Storgatan. De lade en mängd gatstenar på Baja-Majorna.

Chefen för Göteborgspiketen (Golf 11) har uppgett att de stod formerade i poliskedja på Södra vägen i höjd med Parkgatan. Piketpoliserna stod några meter från barrikaden. Folksamlingen bakom barrikaden kastade gatsten mot dem. Chefen för Göteborgspiketen såg att vissa personer i folksamlingen sköt stålkulor med slangbellor i riktning mot Göteborgspiketen.

Samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) gav order till Stockholmspiketen (Sierra 11) att ta sig innanför vallgraven och till Kungsportsplatsen för att där säkra att deltagarna i det våldsamma upploppet inte skulle kunna ta sig över vallgraven och in i centrala Göteborg.

Enligt polismyndigheten blev polisradion på nytt utsatt för störningar vilket gjorde att de olika polisenheterna inte kunde lämna eller ta emot information om var de befann sig i förhållande till varandra.

Chefen för avdelningen Alfa 51, Anders Essman, var polisinsatschef för Europarådets arbetsmiddag i Trädgårdsföreningen. Han informerades att deltagare i det våldsamma upploppet var på väg ner mot Bältespännarparken och Trädgårdsföreningen. När folksamlingen i upploppet nådde Bältespännarparken angreps Trädgårdsföreningens västra entré. De kastade sten på poliserna som stod inne på Trädgårdsföreningen. För att förhindra inträngning på Trädgårdsföreningen förstärkte poliserna grindlåsen med polisiära handfängsel.

Också Dicksonska palatset vid Parkgatan, där Utrikesdepartementets ackreditering av massmedia pågick, blev utsatt för stenregn.

Samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) försökte att organisera en insäckning på Bältespännarparken med bl.a. piketpoliser ur Stockholmspiketen (Sierra 11), Göteborgspiketen (Golf 11) och Malmöpiketen (Mike 11).

Enligt en gruppchef på Göteborgspiketen var taktiken att Malmöpiketen skulle komma från Nya Allén, Göteborgspiketen från Södra vägen och Stockholmspiketen från Kungsportsbron.

Polisstyrkan i Trädgårdsföreningen, Alfa 51, larmade eftersom de blev angripna av våldsamma demonstranter. Poliserna i Delta 11, som fortfarande befann sig upp på Kungsportsavenyn, kallades till platsen. De satte sig i sina fordon och körde Kungsportsavenyn norrut mot Trädgårdsföreningen. När de kom ner till korsningen Parkgatan/Södra vägen blev de utsatta för en omfattande stenkastning. De kände inte till att våldsamma demonstranter hade barrikaderat sig i Bältespännarparken med omkullvälta Baja-Major och stenupplägg. Två polisbussar blev demolerade.

I det läget var Göteborgspiketen tvungen att gå framåt och attackera de våldsamma demonstranterna för att rädda sina kollegor i Delta 11 och Alfa 51 inne på Trädgårdsföreningen. Detta innebar samtidigt att insäckningen misslyckades. Enligt Kjell Petersson misslyckades försöket eftersom Stockholmspiketen inte hade hunnit fram till sin position vid Kungsportsbron. När Göteborgspiketen ryckte fram skadades en piketpolis allvarligt av en gatsten, bl.a. fick han okbenet i skallen avslaget på flera ställen.

En gruppchef på Göteborgspiketen har uppgett att de ryckte fram i kedja på Södra vägen i riktning norr. De hade hundförare bakom sig. De försökte att avancera fram mot demonstranternas barrikad. Men så snart piketpoliserna började agera och gå framåt mot barrikaden, så började det yra gatsten. I det läget kastade piketpoliserna sten tillbaka och det fick avsedd effekt. De våldsamma demonstranterna skingrades.

Han har vidare uppgett: ”Beslutet att kasta sten föll sig ganska naturligt. Vi diskuterade det under vägen. Vi konstaterade att om vi inte gör någonting då kommer vi att bli stenade till döds, om vi ska fortsätta att jaga de här och försöka bringa ordning i detta. Är det meningen att vi ska fånga dessa, då måste vi kunna göra det så länge som vi har någon polispersonal kvar. Vi släppte ju ett antal. (poliser/vår anm.) Dels uppe på Berzeliigatan och längs med Avenyn. Sedan släppte vi folk när vi vilade på Heden och vid Bältespännarparken försvinner även jag, då kan jag inte fortsätta längre. Då fick jag en sten precis ovanför knät. Benet viker sig (---) Det var ingen som frågade mig, utan jag sa att det var okej. Släng! Inga problem! Jag hindrade det inte. Alternativet hade varit att skjuta! Ja, Delta var i knipa och Alfa (---) ändå kan jag säga att det var en fruktansvärt onaturlig känsla. Jag har aldrig kastat sten i hela mitt liv! Det är något av det fulaste

som man kan göra, att kasta sten. Det gör ju bara elaka, dumma barn. Om man raljerar lite grann. Att svensk polis ska tvingas att kasta sten för att skydda sig själv och sina kolleger, det är ett lågvattenmärke! (

---)

Det är ingen som är stolt över att man har

kastat sten! Man kan vara stolt över att man har löst uppgiften, men därmed känns det som att det är nog! (---) Det fanns inga alternativ (---) Här är det, åter igen, vid ett sådant här tillfälle, distansbatonger hade fungerat alldeles utmärkt. Det är jag helt övertygad om.”

På polisradion rapporterades det kl. 11.45 att våldsamma demonstranter samlades för att ta sig över Kungsportsbron och orsaka skadegörelse på Östra Hamngatan. Kommenderingschefen Håkan Jaldung gav chefen för specialenheterna Hans Lippens, Qvintus 10, i uppdrag att förhindra detta.

Spaningscentralen rapporterade kl. 11.52 att aktivister brutit sig in på Trädgårdsföreningen och försökte elda upp ett hus. Några minuter senare kom en rapport om att huset var återtaget av polisen.

Klockan 12.00 beslutade kommenderingschefen Håkan Jaldung att Hans Lippens skulle leda den fortsatta polisinsatsen i centrala Göteborg. Han tilldelades de resurser som tidigare varit underställda Matts Sjöström, dvs. 420 poliser. (Han fick därefter ytterligare 45 poliser kl. 12.30 och 20 poliser kl. 14.00.)

En del deltagare i det våldsamma upploppet drevs väster ut genom Kungsparken av bl.a. Göteborgspiketen och Malmöpiketen.

Hans Lippens tillsåg att polisenheter spärrade av broarna över vallgraven för att förhindra att våldsamma aktivister kom in innanför vallgraven. Han gav därefter order om att våldsamma demonstranter skulle säckas in vid Sociala Huset, Grönsakstorget, innanför vallgraven, i syfte att stoppa deras rusningar samt att polisinsatsen skulle utföras av bl.a. piketpoliserna. Enligt samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) fann dock polisen inga sådana demonstranter i det området.

Några minuter senare kom en underrättelse om att Baja-Major brann vid Stora Teatern. Vissa specialenheter återvände därför till området Nya Allén väster om Stora Teatern, där en mängd våldsamma demonstranter uppehöll sig.

Polisinsatsen vid Viktoriabron

Hans Lippens har uppgett att han ville försöka ringa in de våldsamma demonstranterna i Kungsparken i syfte att om möjligt gripa några av dem som hade varit aktiva på Kungsportsavenyn. Klockan 13.05 drev Malmöpiketen (Mike 11) ett stort antal demonstranter mot den avspärrade Viktoriabron där de ringades in på själva bron. Viktoriabron ligger i direkt anslutning till Fritt Forums område.

Hans Lippens har uppgett: ”Så vi fick 150 till slut på Viktoriabron. Sedan om det var rätt eller fel individer, det är jättesvårt att avgöra. Under tiden som den här massan rör sig från Avenyn, så fick jag veta av Romeo 1122 att dom demaskerar sig, att dom byter kläder och såna här saker. (---) Utav dom 150 så var det kanske 100 som hade varit på Avenyn, eller 25, det är helt omöjligt för någon att säga. Vi ringade in ett stort antal människor där. Några var vanliga Svensson, äldre och yngre, så att fick vi göra en viss sortering där.”

Enligt Kjell Petersson (Yankee 1) fick han i uppdrag att selektera ut dem som skulle omhändertas. Hans Lippens har uppgett att de så småningom fick dit civilklädda polisspanare som eventuellt skulle kunna känna igen vissa personer från upploppet.

Hans Lippens har berättat att när de hade säkrat bron var det lugnt. De personer som befann sig på bron satte sig ner och började sjunga fredssånger. Några tog av sig och bytte klädesplagg. En del bytte med kläder med varandra. Syftet var enligt Hans Lippens och Kjell Petersson att försvåra polisens selektering.

Hans Lippens har berättat att det tog tid att få bussar till platsen för borttransporten av de omhändertagna. Bussarna kunde först inte komma fram till bron eftersom det stod polisbilar i vägen.

Poliserna var trötta och slitna efter att ha varit involverade i våldsamheterna som inleddes på Berzeliigatan. Hans Lippens ersatte styrkan med utvilade poliser så snart det var möjligt.

Det fanns enligt Hans Lippens och Kjell Petersson inga planer på att göra en polisinsats mot Fritt Forum. Det fanns många oskyldiga personer inne på Fritt Forum och en polisinsats mot området med uniformerade poliser hade kunnat leda till omfattande våldsamheter. Kjell Petersson har tillagt att en sådan polisinsats hade kunnat leda till att den tekniska utrustning som fanns på området förstörts.

Ola Mattsson från Attac har berättat att det gick en konfrontationslinje precis i kanten på Fritt Forums område och att det där

22 Romeo 11 var en enhet som bestod av civilklädda polisspanare; vår anmärkning.

stod ett par tusen demonstranter och skrek. Det var enligt honom en kaotisk situation med poliser överallt.

Många demonstranter var oroliga för att polisen skulle gå in på Fritt Forum. Representanter för Fritt Forum försökte kontakta polisen.

Hans Abrahamsson har berättat att han blev uppringd av en representant för Fritt Forum som bad honom att försöka stoppa en polisinträngning på Fritt Forum. Hans Abrahamsson tänkte på bildskärmarna som fanns på området inför dialogen och beslöt sig för att försöka hindra ett sådant polisingripande. När han kom fram stod polisen på den motsatta sidan av bron från Fritt Forum sett. Hans Abrahamsson ställde sig på den andra sidan för att förhindra ett polisinträngande.

Hans Abrahamsson har uppgett att han ringde till kommenderingschefen Håkan Jaldung från sin mobiltelefon med hjälp av den särskilda kod denne hade givit honom. De inledde en diskussion.

Hans Abrahamsson upptäckte ett antal ungdomar som var beväpnade med stenar. Han fick några personer att ställa sig runt dem. Han har uppgett:

”Då fick jag ett antal kompisar att ställa sig runt de här människorna. De var jättearga, för nu skulle polisen också knäcka Fritt Forum! Nu när de tagit Hvitfeldtska! Den gången, det faktum att jag hade fått hans kod, räddade den situationen.”

En journalist har lämnat följande beskrivning av situationen på bron. Polisen tryckte på från två håll. Större delen av folksamlingen motades tillbaka till Fritt Forums område, en mindre del drevs ut på Viktoriabron. Flera förbipasserande, bl.a. två prydliga killar i ljusblå skjortor på väg till lunch, fick finna sig i att bli hopfösta med de övriga. Även journalisten och en kollega till honom blev instängda på bron. Flera på bron försökte få besked av poliserna varför de var inspärrade på bron, men fick inget svar. En miljöpartist, tillika EU-parlamentariker, förklarade vem han var och att han ville ha en förklaring. Efter ytterligare ett tag reste sig en kille upp och försökte pressa fram ett svar. Journalisten såg en polis knuffa killen så hårt att denne trillade bakåt. Polisen följde upp knuffen med att slå mot killens arm med batongen. Ingen på bron var maskerad. Efter två timmar körde två bussar fram och poliserna plockade ut en och en från bron. Några manliga poliser visiterade samtliga, alltså även kvinnorna. Detta trots att det fanns kvinnliga poliser på plats. Journalisten lyckades övertyga polisen att han och kollegan tillhörde pressen och de slapp förbi spärren.

Enligt uppgift från polismyndigheten omhändertog polisen 124 personer med stöd av 13 § polislagen omkring kl. 13.50 och avvisade övriga cirka 150 personer med stöd av 13 § polislagen. De som hade omhändertagits transporterades bort i bussar till den tillfälliga arrestlokalen på Kviberg.

Beslut om gränskontroll

Under fredagen den 15 juni fick Polismyndigheten i Västra Götaland information om att det ombord på Stena Lines färja Carisma från Fredrikshavn till Göteborg fanns ett 100-tal personer som antogs vara på väg till Göteborg i syfte att ta aktiv del i de pågående oroligheterna. Efter föreskrivet samråd med Rikspolisstyrelsen beslutade länspolismästaren med stöd av 5 kap. 2 § utlänningsförordningen (1989:547) att gränskontroll skulle genomföras av inresande passagerare som ankom från Fredrikshavn under tiden den 15 juni kl. 17.00 – den 16 juni kl. 12.00. Beslutet motiverades med att det var nödvändigt för att polisen skulle kunna upprätthålla allmän ordning i Göteborg i samband med EU-toppmötet. Vid Carismas ankomst till Göteborg genomfördes därefter en inresekontroll, som enligt polismyndigheten resulterade i att 23 personer avvisades.

Europeiska rådets arbetsmiddag

Polismyndigheten befarar angrepp med eld

Middagen under den första dagen på EU-mötet var planerad att äga rum i Trädgårdsföreningen. Stats- och regeringscheferna samt utrikesministrarna skulle inta sina arbetsmiddagar i olika lokaler i Restaurang Trädgår’n och övriga, delegater och media – sammanlagt cirka 2 000 personer – skulle bjudas på en buffémottagning i ett för ändamålet uppfört tält i Trädgårdsföreningens park.23

Enligt kommenderingschefen Håkan Jaldung informerade polismyndigheten, under våren 2001, 2001-sekretariatet att det var nödvändigt att ha en beredskap att flytta middagen på Trädgårdsföreningen till Svenska Mässan. (Om 2001-sekretariatet, se avsnitt 6.2.2.)

23 Regeringskansliet, Utrikesdepartementet, 2001-sekretariatet, Slutrapport – Europeiska rådets möte i Göteborg den 15–16 juni 2001 (mötesnummer 101).

Som angetts i avsnitt 6.3.3.1 befarade polismyndigheten att olika grupperingar skulle genomföra en Reclaim The Street-/City-aktion under fredagskvällen på Kungsportsavenyn i höjd med Bältespännarparken, mellan Stora Teatern och västra entrén till Trädgårdsföreningen. Enligt polismyndighetens underrättelser skulle gatufesten utmynna i en inträngningsaktion på Trädgårdsföreningen under Europeiska rådets middag. Misslyckades inträngningsaktionen skulle deltagarna, enligt underrättelserna, sprida sig i centrala Göteborg och orsaka skadegörelse.

För att säkerställa Europeiska rådets arbetsmiddag beslutade Håkan Jaldung att förstärka avspärrningarna med containrar på ett visst avstånd från Trädgårdsföreningen. Arbetet inleddes under fredagseftermiddagen. Håkan Jaldung har uppgett att containerslagningen innebar att Bältespännarparken stängdes av för tillträde.

Håkan Jaldung bedömde att det dock alltjämt fanns en risk att arbetsmiddagen skulle störas av angrepp med eld. Det som särskilt oroade kommenderingsledningen var det stora tältet i vilket ett par tusen människor skulle vistas. Våldsamma demonstranter kunde tänkas försöka tända eld på tältet t.ex. genom att skjuta iväg fyrverkeripjäser, brandbomber eller dylikt.

Som angetts i avsnitt 6.3.3.1 innehöll hotbilden inför fredagen uppgift om att våldsamma demonstranter försedda med Molotovcocktails hade iakttagits under torsdagen. I samband med de våldsamma upploppen på Götaplatsen och Kungsportsavenyn under fredagsförmiddagen hade enligt polismyndigheten enskilda poliser observerat att deltagare i upploppet använt bl.a. Molotovcocktails för att sätta eld på möbler och Baja-Major. Enligt kommenderingschefen Håkan Jaldung hade deltagarna i upploppet också försökt sätta eld på ett äldre hus i Trädgårdsföreningen.

Polismyndigheten får underrättelser om planerade våldsamheter

Under fredagsförmiddagen kom information från polisens civila spanare att vissa autonoma grupperingar, bl.a. Ya Basta, avsåg att samlas vid Schillerska gymnasiet kl. 14.00.

Information om mötet skedde med hjälp av bl.a. informationsblad som delades ut på Götaplatsen. På lappen stod det bl.a. att läsa: ”The police are trying to destroy our structures. We will not let them get away with it.”

Kl. 14.45 och 16.05 lämnade spaningscentralen information om mötet på Schillerska gymnasiet: Demonstranter skulle samlas vid

Bältespännarparken kl. 20.00 för att där starta bråk med polisen. Det var däremot osäkert om Reclaim the Street-/City-aktionen skulle kunna genomföras.

Vid 16.30-tiden kom spaningsinformation från Schillerska gymnasiet om att ett hundratal demonstranter förberedde att använda burkar och flaskor som Molotovcocktails samt att danska och tyska demonstranter uppgett att ”det skall brinna i kväll”.

Vid 17-tiden kom ett spaningstips om att ”Reclaim-aktionen kommer att vara på Östra Hamngatan och man försöker att spärra av gatan. Därefter kommer man att försöka slå sönder Nordstan.”

Kommenderingschefen ställer in arbetsmiddagen

Efter övervägande om brandriskerna och efter samråd med bl.a. chefen för specialenheterna Hans Lippens (Qvintus 10) och Säkerhetspolisen bedömde kommenderingschefen att arbetsmiddagen på Trädgårdsföreningen med hänsyn till ordningen och säkerheten inom de centrala delarna i Göteborg inte kunde genomföras.

Håkan Jaldungs ställningstagande skedde under sen eftermiddagstid, men 2001-sekretariatets ledning hade fortlöpande under dagen hållits underrättad om säkerhetsläget. Middagen och mottagningen flyttades till Svenska Mässan.24

Polismyndigheten får ytterligare underrättelser

Spaningsinsatserna mot Schillerska gymnasiet fortsatte, bl.a. i syfte att lokalisera personer som tillverkat Molotovcocktails. Kl. 19.18 rapporterades det att det var lugnt på skolan och att det inte fanns några maskerade demonstranter eller tecken på förberedelser.25

Nätverket Göteborg 2001: s demonstration

Nätverket Göteborg 2001 hade, som framgått, tillstånd till en allmän sammankomst kl. 18.00–22.00 i ett demonstrationståg från Järntorget till Götaplatsen och med ett efterföljande protestmöte.

24 Regeringskansliet, Utrikesdepartementet, 2001-sekretariatet, Slutrapport – Europeiska rådets möte i Göteborg den 15–16 juni 2001 (mötesnummer 101). 25 Spaningscentalens logg.

Inför nätverkets demonstration beslutade kommenderingschefen att avspärrningar skulle upprättas med containrar längs med Kungsportsavenyns västra sida samt runt Götaplatsen.

Som nyss nämnts flyttades Europeiska rådets arbetsmiddag på Trädgårdsföreningen till Svenska Mässan sedan Håkan Jaldung bedömt att den inte kunde hållas på Trädgårdsföreningen med hänsyn till ordningen och säkerheten. Polisen avbröt därmed arbetet med att spärra av vid Trädgårdsföreningen med containrar och slutförde containerslagningen längs med Kungsportsavenyn.

Tillfartsvägarna på västra sidan av Kungsportsavenyn, med undantag av Vasagatan, spärrades av med containrar under eftermiddagen och tidig kväll. Vid Götaplatsen ställdes containrar upp i Berzeliigatans anslutning till Götaplatsen och i Viktor Rydbergsgatans anslutning till Götaplatsen. Containrar ställdes också upp från Kungsportsavenyn 1 och norrut till Vallgraven med undantag för Nya Allén och Parkgatan.

Avspärrningarna skulle ge polisen möjlighet att säkerställa demonstrationsrätten. Ett annat skäl var att förhindra ett upprepande av de våldsamma upploppen tidigare under dagen. Containermuren skulle förhindra rusningar in och ut ur demonstrationståget, bl.a. rusningar nerför tvärgatorna på Kungsportsavenyns östra sida mot Svenska Mässan.

Det fanns alltså möjlighet att passera genom containermuren vid Vasagatan, Parkgatan och Nya Allén. Det var också möjligt att röra sig fritt på båda sidorna om containrarna.

Som tidigare angetts hade Nätverket Göteborg 2001 och polismyndigheten kommit överens om att tåget inte skulle övervakas av uniformerad polis utan endast åtföljas av civilklädda poliser från kontaktgruppen. Polisinsatschef vid Nätverket Göteborg 2001: s demonstration var chefen för avdelningen Alfa 11 (avsnitt 6.3.3.4

Polisens organisation och förberedelser). Iförda skyddsutrustning följde tre uniformerade grupper ur avdelningen demonstrationståget på visst avstånd.

Under torsdagens Bush-demonstration hade poliserna i kontaktgruppen blivit attackerade av våldsamma demonstranter (avsnitt 6.3.2.3). Med hänsyn till det spända ordningsläget beslutade kommenderingsledningen att polisenheten med fot- och cykelpatrullerande poliser, Uniform 11, inte skulle medverka vid demonstrationen. Den samverkan mellan kontaktgruppen och de 30 ordningspoliserna i Uniform 11 som utgjorde en del i polismyndighetens polistaktiska koncept vid demonstationerna (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Polistaktik vid demonstrationer) realiserades

därmed inte. De tre grupperna ur avdelning Alfa 11 hade ett uttalat uppdrag att snabbt kunna undsätta poliserna i kontaktgruppen om de blev attackerade.

Samling inför demonstrationen skedde på Järntorget kl. 18.00. Demonstrationens huvudparoller var ”Nej till EMU” och ”Sverige ut ur EU”. Demonstrationen samlade enligt nätverket 16 000 personer. På scenen framför Folkets Hus förekom underhållning, allsång m.m. Arrangörerna för demonstrationen informerade folksamlingen om maskeringsförbudet.

Poliserna i kontaktgruppen upplevde att läget var spänt under marschen mot Götaplatsen. De observerade svartklädda demonstranter på olika platser utefter demonstrationsvägen som uppträdde hotfullt.

Kontaktgruppen fick information om att några norska demonstranter hade blivit attackerade av en grupp nynazister i tågets kö inne i stadsdelen Haga. De meddelade kommenderingsstaben och en grupp ur Alfa 11 kom till platsen för att skydda kön på tåget. Vissa demonstranter upplevde att det tog alltför lång tid innan polisgruppen anlände. Marschen kunde genomföras utan ytterligare polisingripanden.

När täten av tåget nådde Götaplatsen vid 20-tiden var fortfarande delar av demonstrationståget kvar på Järntorget. Demonstrationen avslutades med ett möte på Götaplatsen med tal mellan kl. 20.30 och 22.00. Folksamlingen uppgick till 25 000 personer enligt polismyndigheten, medan nätverket har uppskattat att upp mot 20 000 personer var närvarande vid avslutningen.26

Reclaim the City på Vasaplatsen

Riksåklagaren beslutade i november 2002 att förundersökningen beträffande polisskotten vid Vasaplatsen skulle återupptas. Vi kommer därför inte att redovisa omständigheterna runt skottlossningen vid vår beskrivning.

26 Polismyndighetens utvärdering respektive Nätverket Göteborg 2001:s utvärdering ”Aktiviteter vid EU:s toppmöte i Göteborg”.

Polisen får information om Reclaim-aktion på Vasaplatsen

Som nämnts hade anordnarna av Reclaim the Citys gatufest informerat på Internet och via affischer i Göteborg att samling skulle äga rum kl. 20.00 på Kungsportsavenyn.

Som redovisats i avsnitt 6.3.3.1 hade polismyndigheten en hotbild som sade att gatufesten skulle genomföras på Kungsportsavenyn i höjd med Bältespännarparken, mellan Stora Teatern och västra entrén till Trädgårdsföreningen. Enligt polismyndighetens underrättelser skulle gatufesten utmynna i en inträngningsaktion på Trädgårdsföreningen under Europeiska rådets middag. Misslyckades inträngningsaktionen skulle deltagarna, enligt underrättelserna, sprida sig i centrala Göteborg och orsaka skadegörelse.

Som angetts i avsnitt 6.3.3.5 medförde händelserna under fredagen att polisen spärrade av Bältespännarparken med containrar i syfte att säkerställa Europeiska rådets middag samt att kommenderingschefen Håkan Jaldung slutligen fann att middagen inte kunde genomföras med hänsyn till ordningen och säkerheten.

Efter det att Bältespännarparken hade stängts av med containrar var det osäkert om och i så fall var Reclaim the Citys gatufest skulle äga rum. Ett tips sade att ”Reclaim-aktionen skulle genomföras på Östra Hamngatan” och att man därefter skulle ”försöka slå sönder Nordstan” (avsnitt 6.3.3.5).

Håkan Jaldung utsåg divisionschefen för specialenheterna Hans Lippens (Qvintus 10) till polisinsatschef vid Reclaim the Citys gatufest.

Hans Lippens placerade ut sina polisenheter. Alfa 51 fortsatte att bevaka Trädgårdsföreningen och det närliggande området. Även om arbetsmiddagen var flyttad till Svenska Mässan fanns en risk för angrepp där. Hans Lippens bedömde att det var svårare att upprätthålla ordningen och säkerheten i citykärnan innanför Vallgraven. I syfte att undvika att få in deltagare i Reclaim the Citys gatufest i det området placerade han ut polisavdelningar vid broarna över Vallgraven. Det fanns också en risk att deltagarna skulle försöka upprepa förmiddagens skadegörelse på Avenyn. Hans Lippens grupperade därför en polisavdelning vid Heden som var beredd att stänga av Avenyn i höjd med Storgatan.

Det fanns misstankar om att deltagare i Reclaim-aktionen skulle gå med i Nätverket Göteborg 2001: s demonstration. Hans Lippens gav av den anledningen chefen för avdelning Delta 11 i uppdrag att bevaka demonstrationen. Demonstrationståget gick från Järntorget till Götaplatsen via Vasagatan och Vasaplatsen.

Under Nätverket Göteborg 2001: s demonstration kom det in ett tips, kl. 19.40, att gatufesten skulle påbörjas på Vasaplatsen 20 minuter senare.27

Lastbil parkeras på Vasaplatsen och polisradion slås ut

Strax efter kl. 20.00 började folk samlas på Vasaplatsen och i dess närområde.

Hans Lippens fick därefter information från civilklädda polisspanare att en lastbil med musik- och högtalarutrustning hade anslutit sig till demonstrationståget på Vasagatan i området Viktoriagatan/Schillerska gymnasiet.

Vid 20-tiden började kraftiga störningar på polisradion. Order som gavs kvitterades av en spökröst och det förekom falsk ordergivning och ständiga larmanrop. Det förekom också en mansröst som talade om att han skulle döda en kvinna. Även musik hördes. Insatschefen Hans Lippens (Qvintus 10) har berättat att störningarna blockerade hela radiosambandet och pågick i intervaller om några minuter under cirka en timme. Enligt Hans Lippens berodde cirka 30 procent av störningarna på de enskilda polisernas felaktiga handhavanden.

Vid 20.30-tiden passerade kön på demonstrationståget Vasaplatsen.

Chefen för Delta 11 har uppgett att när demonstrationståget hade passerat Vasaplatsen körde en lastbil med musik- och högtalarutrustning på flaket upp på gräsmattan vid Vasaplatsen. Han konstaterade att folk strömmade till platsen.

Lastbilen parkerade strax norr om dammen. En polisgrupp ur Delta 11 fanns på plats och tog kontakt med personerna vid lastbilen. Poliserna upplevde att stämningen omedelbart blev mycket hotfull. Chefen för Delta 11 beslutade därför att omedelbart lämna platsen med sin personal. När poliserna avlägsnade sig i sina bilar kastade några personer flaskor på bilarna. Chefen för Delta 11 informerade samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) om det inträffade.

Hans Lippens gav vid 20.30-tiden avdelningen Alfa 11 order att bege sig till Vasaplatsen. Vid den tidpunkten fanns det inga uniformerade poliser på plats, varken på Vasaplatsen eller i dess närområde.

27 Spaningscentralens logg.

Hans Lippens har för oss uppgett att han är övertygad om att den våldsamma händelseutvecklingen som sedan följde, bl.a. med skottlossning från polisens sida, hade kunnat undvikas om radiosystemet fungerat.

Oroligheter uppstår

Strax efter kl. 20.30 uppstod det oroligheter med anledning av att grupper av nynazister och fotbollshuliganer rörde sig i området på och vid Vasaplatsen, bl.a. i korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. De uppträdde provocerande. Provokationerna mynnade ut i gatuslagsmål mellan å ena sidan nynazister och å andra sidan demonstranter och andra som uppehöll sig på platsen.

Magnus Hörnqvist, Nätverket mot Rasism, har beskrivit att det rörde sig om ett 20-tal provokatörer. Han stod vid korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. Musiken och dansen vid lastbilen på Vasaplatsen hade just inletts. Magnus Hörnqvist såg en grupp av provokatörer komma gående. Han kände igen några av dem. Magnus Hörnqvist frågade en av dem om han var nazist. Han fick ett slag mot huvudet som svar. Magnus Hörnqvists solglasögon gick sönder av slaget och ett sår uppstod i ansiktet.

Nynazisterna jagades på flykten av folksamlingen. I samband därmed skedde rusningar över nedre delen av Vasaplatsen och längs Aschebergsgatan. 100–200 personer sprang norrut mot Storgatan.

En nynazist misshandlades vid en buske på Vasaplatsen och en annan vid en portuppgång på gatan som löper från Vasagatan till Storgatan längs östra sidan av Vasaplatsen.

På polisradion meddelades kl. 20.35 att insatschefen Hans Lippens (Qvintus 10) hade beslutat att beredskapsnivå gul gällde (om beredskapsnivåer, se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Operativt grundkoncept). Det meddelades samtidigt att rusningar förekom i Kungsparken och i Vasaparken samt vid Stora Teatern.

Kl. 20.38 kom de första uniformerade poliserna till platsen. Det var chefen för avdelningen med hundförarna, Echo 21, som anlände tillsammans med en grupp hundförare, sammanlagt cirka tio poliser. De kom från öst längs med Storgatan och mot Vasaplatsen. De ställde upp sig på Storgatan i korsningen Storgatan/Vasaplatsen.

Chefen för Echo 21 har uppgett att när poliserna gick fram mot korsningen Storgatan/Vasaplatsen möttes de av tre ynglingar som kom springande från Vasaplatsen. Ynglingarna jagades av ett gäng svartklädda personer. Han släppte igenom ynglingarna och tillsåg

att en spärr med hundarna upprättades över gatan. Han har tillagt att folk kastade ölburkar m.m. mot dem.

En av hundförarna har uppgett att då han och hans kollegor bildade kedja över Storgatan kom det ett gäng yngre män, 20–25 stycken, som uppgav att de fick stryk av personer som deltog i Reclaim-aktionen. De bad att få passera poliskedjan. Hundföraren uppfattade situationen som att deltagare i tillställningen angrep dem som kom sist i gänget. Han hade inte kunskap om vad det var för några personer som ingick i gänget. Hundföraren hörde sedan folk på plats ropa ”släpper ni igenom nassar men inte oss” till honom och hans kollegor. Ytterligare två hundförare i poliskedjan har lämnat liknande uppgifter. En hundförare har tillagt att en av de jagade ungdomarna blödde från huvudet.

Kl. 20.40 bröt personer sönder gatsten vid spårvagnshållplatsen på Aschebergsgatan vid Vasaplatsens västra sida. Också vid obelisken i den norra delen av Vasaplatsen skedde stenbrytning.

Johan Jaatinen, Göteborgs ickevåldsnätverk, har berättat följande. När han kom till platsen såg han inte några poliser. Efter en stund dök dock de första poliserna upp. Han uppmärksammade att en del av folket maskerade sig. Johan Jaatinen frågade varför de gjorde detta. Han kände igen en del av dem, bl.a. några som hade varit med i Göteborgs ickevåldsnätverk. Han uttryckte sin besvikelse och fick till svar att de hade lämnat organisationen. En av dem sade: ”Gå härifrån om du inte vill bli utsatt för fett polisvåld.” Johan Jaatinen försökte också samtala med några tyskar som hade maskering och påkar. Han ifrågasatte deras handlade och undrade om de trodde att de kunde få stöd för vad de gjorde. De svarade honom endast att det inte var rätt tillfälle att diskutera frågan. Han fick intrycket att de var där för att slåss med polisen.

Kl. 20.40 fick hundförarna på Storgatan förstärkning av en polisenhet. Poliserna bildade därefter dubbla kedjor tvärs över Storgatan. Den främre kedjan försökte gå framåt men möttes av sten och retirerade.

Flera polisenheter närmade sig nu Vasaplatsen norrifrån, från R. Wallenbergsgatan och Vasavägen.

Den nämnda hundföraren har uppgett att 10–12 personer som stod vid poliskedjan begav sig upp till Spårvagnshållplatsen och hämtade stenar och flaskor samt återvände och kastade föremålen, till en början över poliskedjan men efter hand mot poliserna.

Vid denna tidpunkt fanns alltså polisenheter grupperade på två ställen i norra delen av området, dels tvärs över Storgatan, dels

strax norr om Vasaplatsen vid Parkgatan. I övrigt fanns ingen uniformerad polis på Vasaplatsen och i dess närområde.

Hans Lippens hade sin ledningsplats vid Parkgatan. Han har uppgett att han nu placerade avdelningen Alfa 11 i en poliskedja längs med Storgatan. Syftet var att hindra deltagarna i Reclaimaktionen att rusa norrut och över Vallgraven via Kungsparken.

Hans Lippens har vidare uppgett att syftet med polisinsatsen var att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på Vasaplatsen. Reclaim the Citys gatufest skulle endast avbrytas om det uppstod svårare oordning eller hinder för trafiken.

Enligt Hans Lippens kom information om att grupper med nynazister rörde sig i området, men att uppgiften inte blev bekräftad av spaningsenheterna. Han har berättat att han aldrig uppfattade att grupper med nynazister släpptes igenom poliskedjorna.

Hans Lippens beslutade att broarna över Vallgraven skulle säkras och efter cirka tio minuter meddelade ansvarig polisenhet att Kungsportsbron var stängd.

Samtidigt anlände ytterligare en lastbil med musik- och högtalarutrustning på flaket. Den körde upp på gräsmattan på Vasaplatsen och parkerade vid det sydvästra hörnet av gräsområdet. Lastbilen kom därmed att stå bredvid spårvagnshållplatsen på Aschebergsgatan. Det bildades två klungor på Vasaplatsen, en vid vardera lastbilen. Folk dansade till musiken som strömmade ut från ljudanläggningarna på lastbilarna.

Enligt uppgift från en polis som arbetar med att sammanställa filmmaterial från händelsen bestod folksamlingen på och vid Vasaplatsen grovt uppskattat av dels personer som sökte eller var beredda på våldsamma konfrontationer med polisen, dels personer som föreföll endast ha för avsikt att dansa och delta i Reclaimaktionen. Han har dock menat att det av filmsekvenser från händelsen framgår att personer i den förstnämnda kategorin tidvis också fanns bland dem som dansade vid lastbilarna.

Våldsamma sammandrabbningar äger rum mellan polis och olika grupper

Kl. 20.48 blev poliserna i kedjan längs med Storgatan utsatta för stenkastning.

En polisman ur Stockholmpiketen (Sierra 11) har uppgett att de inledningsvis ställde upp sig i kedjeformation vid Storgatan och att

några deltagare i Reclaim-aktionen sprang fram mot dem och kastade gatstenar, ölburkar och dylikt från cirka tio meters håll.

Chefen för Alfa 11 har uppgett att avdelningen sakta började gå framåt i kedja mot själva Vasaplatsen. När de närmade sig obelisken på Vasaplatsens norra del blev de utsatta för ett våldsamt angrepp. Han har sagt att det kastades sönderslagna cementplattor och gatsten mot dem. Attacken varade i cirka en minut. Efter attacken lugnade det ner sig. Avdelningen stannade kvar på plats i närheten av Vasaplatsen.

Hans Lippens har berättat att avdelningen Alfa 11 började gå från Storgatan och upp längs med Vasaplatsens östra sida och att syftet härmed var att avdelningen skulle gå upp mot Vasaparken. Han har sagt att han aldrig gav order om att Vasaplatsen skulle rensas från folk. Han uppfattade det som att de våldsamma grupperna kom från Vasaparkens norra del.

Kl. 20.50 kom ett meddelande över polisradion att det fanns ett 50-tal stenkastare med rånarluvor på Vasaplatsen och att det var möjligt att innesluta dem vid spårvagnshållplatsen. Strax därefter meddelades det att avdelningen India 41 skulle ringa in dem med hjälp av avdelningen India 61.

Hans Lippens fick på grund av störningarna av radiosambandet svårt att upprätthålla kontakten med sina avdelningschefer och att leda polisinsatsen. Han försökte skapa sig en bild av situationen och ge order till polisenheterna med hjälp av mobiltelefon och ordonnanser. Hans Lippens hade kl. 21.00 tillgång till sammanlagt 709 poliser i området, från Sprängkullsgatan i väster till Kungsportsavenyn i öster.

Kl. 20.54 hade polisenheter bildat dubbla kedjor norr om Vasaplatsen från huskropp till huskropp på ett sådant sätt att vägen norrut från Vasaplatsen var stängd. Den främre kedjan stod ett tiotal meter från gräsområdets norra spets. Det fanns alltjämt inga poliser grupperade söder om Vasaplatsen.

På grund av radiostörningarna hade Hans Lippens som nämnts svårt att överblicka situationen. Han beordrade därför kl. 20.54 chefen för India 41 att bege sig till Vasaplatsen med sin avdelning för att där tjänstgöra som platschef.

Nu anlände poliser även söderifrån. En piketenhet gick Aschebergsgatan norrut till korsningen Aschebergsgatan/Vasagatan. De möttes dock av stenregn från grupper vid spårvagnshållplatsen och den där uppställda lastbilen. Piketpoliserna var därför tvungna att retirera söderut.

Vid den andra lastbilen fortsatte folk att dansa.

Polisenheter gick på nytt till offensiv från Aschebergsgatan mot korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. Vid korsningen uppehöll sig en större folksamling. En del av folksamlingen sprang in på Vasagatan västerut mot korsningen Vasagatan/Erik Dahlbergsgatan.

Hans Lippens har uppgett att ett angrepp kom mot poliserna från Vasaparken, vid kiosken som är belägen i den sydöstra delen av korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. I nästa skede fick Hans Lippens kontakt med platschefen som uppgav att det kom sten från alla håll och att poliserna på plats inte klarade av situationen. Han skickade en ordonnans till platschefen för att få utförlig information om läget. Han ville också ge platschefen nya direktiv.

Platschefen fick i uppdrag att med sin personal och en polisavdelning som befann sig i området runt korsningen Götabergsgatan/Engelbrektsgatan försöka ringa in de våldsamma grupperna som fanns i Vasaparken. Hans Lippens bedömde att det var från Vasaparken angreppen huvudsakligen kom och inte från själva gatufesten på Vasaplatsen. Han gav som nämnts aldrig order om att Vasaplatsen skulle rensas från folk.

Över polisradion rapporterades det kl. 20.58 att poliser var i underläge på Vasaplatsen, kl. 21.00 att platschefen ville ha en avspärrning av Vasagatan och kl. 21.03 att våldsamt upplopp pågick.

En polisgrupp har uppgett att de gjorde en framstöt från Vasagatan mot korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. Då gruppen ryckte fram sprang folk undan till området runt kiosken i det sydöstra hörnet av gatukorsningen. Det var fullt med folk i området när framstöten gjordes. När de hade kommit ett litet stycke in i Vasaparken kunde de konstatera att gruppen var kringränd och de blev tvungna att retirera tillbaka in på Vasagatan.

Chefen för avdelningen Delta 11 har uppgett att de tillsammans med Malmöpiketen (Mike 11) bildade kedja i ett försök att säcka in folk som befann sig på Vasaplatsen. Han har vidare uppgett att det plötsligt blev kaotiskt och att stenkastning skedde från alla håll.

Den förut nämnda polisen i Stockholmpiketen (Sierra 11) har uppgett följande. Efter att ha bildat poliskedja vid Storgatan rörde sig hans enhet upp mot Vasagatan för att på så vis kunna ta de våldsamma grupperna i ryggen. När de nådde Vasagatan ökade, enligt polismannen, rörelserna runt Vasaplatsen avsevärt och stora klungor med maskerade personer sprang omkring i olika riktningar. Sporadisk stenkastning mot poliserna förekom från flera håll. Hans enhet gjorde en samlad rusning tillbaka ner mot Vasaplatsen i syfte att säcka in personerna på platsen. I samband med

detta, uppfattade polismannen, att stenkastningen tilltog från festplatsen. Framför scenen dansade ett femtiotal personer som i trance. Poliserna ringade in de dansande personerna och gruppchefen stängde av musiken. De beordrade samtliga att sätta sig ner i gräset och hålla tyst.

Polisingripandet mot Reclaim The Citys gatufest på Vasaplatsen väckte ilska hos många deltagare. Ingripandet upplevdes omotiverat och våldsamt. Många av dem som dansat har menat att de inte deltog i oroligheterna. De har uppgett att de inte uppfattade allvaret i det som skedde på gatorna runt omkring, utan kände sig kränkta när polisen ringade in dansplatsen. De har också menat att polisen genomförde insatsen på ett aggressivt och hotfullt sätt, trots att de inringade lydde polisen. Några har beskrivit hur en polis sparkade på en person trots att denne följde polisens befallning och satt ner i gräset.

Hans Lippens blev uppringd av kommenderingschefen Håkan Jaldung som beskrev helikopterbilderna från platsen. Hans Lippens har uppgett:

”Från min horisont sett, så ser jag en massa människor som springer fram och tillbaka, ser att det kastas saker fram och tillbaka, det skriks, det är ganska högt ljud, dels av musik, men man hör gap och skrik.”

Hans Lippens fick information från platschefen, via ordonnansen, att det inte gick att fullgöra uppdraget att ringa in de våldsamma grupperna i Vasaparken och att det behövdes fler poliser. Under de korta intervaller i polisradiotrafiken då den inte var utstörd hörde han poliser ropa att de var i underläge och behövde hjälp. Sådana anrop återkom flera gånger. Enligt Hans Lippens stod i det skedet cirka 300 poliser utgrupperade i vänteläge på de tidigare strategiska platserna. Han kunde emellertid inte kalla dem till platsen eftersom radiosambandet var avbrutet.

Den förut nämnda polisen i Stockholmpiketen (Sierra 11) har uppgett att i samband med att hans enhet hade ringat in festplatsen kom rapporter om att kollegor hade hamnat i underläge uppe vid korsningen Vasagatan/Aschebergsgatan. Hans enhet rörde sig därför upp mot korsningen. När de kom fram utsattes poliserna för en massiv stenkastning från två håll, dels nerifrån Vasagatan, dels från Vasaparken.

Poliser använder sina skjutvapen

Polisenheter hamnade strax efter kl. 21.00 i en sådan situation på Vasagatan att de såg sig tvungna att freda sig från angrepp genom att använda sina tjänstevapen. Tre personer skottskadades varav en allvarligt. En polis skadades allvarligt av stenkastning.

Under samtalet med kommenderingschefen hörde Hans Lippens att skott avlossades. Han berättade för kommenderingschefen vad han hade hört. Hans Lippens hörde sammanlagt 5–10 skott. Han beordrade fram en ambulans av samverkansbefälet från räddningstjänsten.

Hans Lippens försökte förgäves få information om skjutningen av platschefen. Radiosambandet var brutet och platschefen svarade inte i mobiltelefonen. Hans Lippens skickade därför fram samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) som därefter kunde berätta att poliser ur Göteborgspiketen hade använt sina tjänstevapen, att en demonstrant hade blivit allvarligt skottskadad samt att en polis ur Göteborgspiketen var skadad och behövde ambulanstransport. Hans Lippens gav order om ytterligare en ambulans.

Kl. 21.17 begärdes över polisradion ambulans till korsningen Aschebergsgatan/Vasagatan med anledning av att en person hade skottskadats.

Oroligheterna fortsätter efter skottlossningen

På polisradion kom kl. 21.19 ett meddelande att våldsamma grupper slog sönder rutorna på Vasagatan mellan livsmedelsaffären Bogö och Vasaplatsen. Samtidigt fortsatte oroligheterna vid Vasaplatsen och i Vasaparken.

Den allvarligt skadade polisen ur Göteborgspiketen hämtades med en radiobil kl. 21.25 för vidare transport till sjukhus.

Mellan kl. 21.30 och 21.40 angrep en folkmassa tre polisbilar som stod i korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan.

Ridande polis (Foxtrot 31) gjorde kl. 21.42 en framryckning genom Vasaparken och drev undan en del personer. Det rapporterades om våldsamheter runt området kring Vasaplatsen och Vasakyrkan.

En polisenhet rapporterade kl. 21.46 att de mött 150 personer med gatsten vid korsningen Storgatan/Karl Gustavsgatan och att de var tvungna att snabbt omgruppera.

Strax före kl. 22.00 rusade en folkmassa över Engelbrektsgatan och in i Vasaparken mot en där placerad poliskedja.

Poliser som fanns i Vasaparken blev attackerade genom stenkastning från grupper på Götabergsgatan och Engelbrektsgatan. I samband därmed bröts gatsten bl.a. i hörnet av Engelbrektsgatan/ Götabergsgatan.

Vid 22-tiden blev poliser ur avdelningarna Alfa 51 och India 81 inringade av en skanderande folksamling i Vasaparken. Chefen för Alfa 51 begärde hjälp av rytteriet (Foxtrot 31) som lyckades skingra folksamlingen.

Civilklädda polisspanare fick information att en person som var beväpnad med skjutvapen befann sig på en balkong på Götabergsgatan. Hans Lippens har uppgett att India 81 hindrades på grund av den beväpnade mannen på balkongen att göra en framryckning in mot Vasaparken och hjälpa poliserna där (Alfa 51 och Foxtrot 31). En polisinsats mot lägenheten visade att mannen var beväpnad med en luftpistol.

Klockan 22.07 meddelades att personer slog sönder bilar på Molinsgatan samt att de drog upp stolpar för att användas som tillhyggen. Klockan 22.10 meddelades att en grupp beväpnade sig med sten vid korsningen Geijersgatan/Arkivgatan.

Hans Lippens gav kl. 22.08 order att samtliga avdelningar skulle dra sig tillbaka. Ordern uppfattades dock inte av alla avdelningar på platsen. Han meddelade ordern på nytt kl. 23.09 och kl. 23.22 rapporterade enheter ur rytteriet (Foxtrot 31) att det var lugnt i och omkring Vasaparken och Vasaplatsen.

6.3.4. Lördagen den 16 juni

6.3.4.1 Polisens underrättelser

Som vi närmare har utvecklat i avsnitt 6.2.6.6 lämnade Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten i Västra Götaland hotbildsbedömningar inför EU-toppmötet och president Bushs besök i Göteborg. Polismyndighetens hotbildsbedömningar arbetades fram av kriminalunderrättelseroteln. I avsnittet har vi beskrivit dem hotbildsapporter som presenterades under förberedelserna.

Säkerhetspolisen och polismyndigheten lämnade ytterligare hotbildsbedömningar under mötesveckan. I avsnitt 6.3.1.1, 6.3.2.1 och 6.3.3.1 har vi redovisat de hotbilder som presenterades fram till och med fredagen den 15 juni.

Polismyndighetens särskilda hotbildsrapport inför lördagen den 16 juni

Polismyndighetens kriminalunderrättelserotel presenterade en särskild hotbildsrapport inför lördagen den 16 juni med en analys av tillgängliga underrättelser.

Kriminalunderrättelseroteln gjorde följande bedömning.

Militanta aktivister förväntas försöka agera fullt ut även den 16 juni. Deras ledningsstruktur är sargad men de bedöms kunna utföra samlade aktioner i samband med Göteborgsaktionen 2001: s stora demonstration från Linnéplatsen – Götaplatsen. Fortsatt konfrontation med polis och förnyad skadegörelse är därför att vänta den 16 juni. Ya Bastas deltagande i demonstrationen utgör en riskfaktor för att ett nytt försök att nå mässområdet kan göras. Nyanlända militanta aktivister förstärker inte bara numerären utan kan även förstärka beväpningen. Användandet av sprängmedel (t ex slangbomber) och skjutvapen mot polis ligger inom möjligheternas ram. Aktionerna tenderar att alltmer riktas direkt mot polisen istället för EU-toppmötet. Det kan hållas för troligt att antalet fredliga demonstranter i Göteborgsaktionens demonstrationståg blir lägre än väntat på grund av rädsla för bråk. Risk för aktioner mot svenska beskickningar utomlands.

Av de förutsättningar som låg till grund för kriminalunderrättelserotelns bedömning nämndes bl.a. annat följande.

(---) I Göteborg med omnejd finns ett stort antal aktivister. På Vasastan uppbådades flera hundra personer. Under dagen och kvällen den 15 juni fortsatte aktivister att ankomma till Göteborg. Militanta aktivister söker sig till Göteborg med anledning av de återkommande kravallerna. Dessa inresande har troligen initialt inte haft för avsikt att demonstrera/agera under toppmötet, men ser nu möjlighet till konfrontation.

(---)

AFA och andra aktivister ska enligt uppgift mobilisera vid Fritt Forum vid midnatt 15–16 juni. Ya Basta har ej agerat som grupp under den 15 juni. Delar av Ya Bastaaktivisterna har förlorat sin skyddsutrustning. Det är tveksamt om ny utrustning kan ha tillverkats under dagen. Uppgifter finns om att Ya Basta avser att deltaga i den stora demonstrationen den 16 juni. De skall då vara iklädda sina vita overaller, men uppträda utan skyddsutrustning.

Den stora demonstrationen från Linnéplatsen till Götaplatsen förväntas inrymma även de militanta aktivisterna. (---) En obekräftad uppgift finns om att åtminstone en aktivistgrupp från Stockholm ska inneha molotov-cocktails, hagelgevär och sprängmedel. En obekräftad uppgift säger att i ett fordon med under natten inresande militanta aktivister medförs flera hagelgevär och slangbomber. Uppgift finns om att ungdomar, ev aktivister, talat om att medföra vapen den 16 juni för att skjuta mot polisen eftersom polisen skjutit mot demonstranter. (---) Samband mellan aktivister har skett med frekvent telefontrafik. Aktivisterna har haft två kända ledningscentraler varav en ska ha funnits på Hvitfeldtska och en på Skäpplandsgatan 10. Bägge blev neutraliserade av polis den 13 resp 15 juni. Eventuellt kan ny (mobil?) ledningscentral ha upprättats den 15 juni Trots att flera ledande aktivister gripits av polis kvarstår ett stort antal som har ledande kapacitet. Schillerska gymnasiet kan ha övertagit Hvitfeldtskas tidigare roll som samlingsplats och utgångspunkt för de militanta aktivisterna. Händelserna den 15 juni har mer och mer övergått till en tvekamp mellan polis och militanta aktivister. Detta tyder på att aktivisternas målbild förändrats från att störa toppmötet till att istället riktas direkt mot poliskåren. Tänkbara primärmål för aktivisterna är förutom yttre polispersonal och dess fordon även fastigheter knutna till polisen (exvis polishuset och polisstationen Lorensberg). EU-toppmötet och privat egendom bedöms utgöra sekundärmål för tillfället. Skadegörelse kan dock utgöra en metod för att uppnå nya konfrontationer med poliskåren. På Internet finns uppmaningar om att svenska beskickningar ska attackeras runt om i världen.

Kriminalunderrättelseroteln presenterade inför lördagen den 16 juni också en hotbildsanalys av underrättelser om en planerad nazistfest. Kriminalunderrättelseroteln konstaterade att sannolikheten var stor för att nazistfesten skulle genomföras under lördagen och att uppgifter talade för att den skulle hållas i närheten av Borås.

6.3.4.2 Nätverkens farhågor

Anders Svensson, Socialistiska partiet och företrädare för Göteborgsaktionen 2001, har uppgett att organisationerna diskuterade

säkerheten för demonstranterna inför de tre stora demonstrationerna under mötesveckan. Han har menat att diskussionerna rörde tre hotbilder: våldsamma/besvärliga demonstranter i de egna leden, nazistiska angrepp på demonstrationerna och polisingripande mot demonstranter. Enligt Anders Svensson bedömde demonstrationsorganisationerna att det allvarligaste hotet inför lördagens demonstration var ett polisingripande. I lördagens demonstration skulle det nämligen finnas ett block med anarkister och autonoma, dvs. ett organiserat svart block.

Anders Svensson har uppgett att Göteborgsaktionen organiserade funktionärsstyrkor, spaning mot nazister och kring polisens rörelser samt informationscentraler i syfte att säkerställa att demonstrationen skulle kunna genomföras i god ordning och utan konfrontationer. Sådana åtgärder vidtogs enligt Anders Svensson inför samtliga tre stora demonstrationer under mötesveckan.

6.3.4.3 Polisens kontaktgrupps dialog med demonstrationsorganisationerna

Som nämnts i avsnitt 6.3.3.3 var polisens kontaktgrupp i kontakt med företrädare för de flesta organisationer som planerade demonstrationer och/eller aktioner under EU-toppmötet. Kontaktgruppen var bl.a. representerad vid sammanträdena som hölls mellan polismyndigheten och de som hade ansökt om demonstrationstillstånd.

Inför lördagen den 16 juni hade kontaktgruppen samtal med bl.a. demonstrationsledningen för Göteborgsaktionen 2001:s demonstration. Parterna diskuterade bl.a. på vilket sätt polisen skulle övervaka demonstrationen. De kom överens om att det inte skulle finnas några uniformerade poliser framme vid tåget. Tåget skulle följas av civilklädda poliser ur kontaktgruppen med särskilda polisvästar. Utom synhåll från demonstrationståget skulle uniformerad polis finnas beredd att ingripa om demonstrationsvakterna inte klarade av situationen.

6.3.4.4 Polisens organisation och förberedelser

Polisen organiserades genom bl.a. kommenderingschefen Håkan Jaldungs skriftliga dagorder för insatserna. När det gäller lördagens händelser kan följande nämnas.

 Chefen för avdelningen Alfa 51, Anders Essman var polis-

insatschef för Göteborgsaktionen 2001:s demonstration från Linnéplatsen till Götaplatsen (kl. 09.30–14.00).  Chefen för specialenheterna, division Qvintus 10, hade i upp-

gift att med sina enheter utföra bevakning/övervakning av närområdet utanför avspärrningarna vid Svenska Mässan, ha beredskap för att ingå i tunga eskorter och återresa till Landvetter flygplats m.m., utgöra reservstyrka vid Göteborgsaktionen 2001:s demonstration, utgöra reservstyrka i kommenderingen för polisinsatser vid eventuella färdvägsblockeringar, demonstrationer m.m. samt på order av kommenderingschefen leda samordnade polisinsatser. På lördagsförmiddagen skulle den ställföreträdande divisionschefen Matts Sjöström tjänstgöra som chef för specialenheterna.

Som angetts i avsnitt 6.3.3.5 medverkade inte polisenheten med fot- och cykelpatrullerande poliser, Uniform 11, vid Nätverket Göteborg 2001:s demonstration under fredagen på grund av det spända ordningsläget. Av samma anledning deltog polisenheten inte heller vid Göteborgsaktionen 2001:s demonstration. Den samverkan mellan kontaktgruppen och de 30 ordningspoliserna i Uniform 11 som utgjorde en del i polismyndighetens polistaktiska koncept vid demonstationerna (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken

Polistaktik vid demonstrationer) kom därmed inte att realiseras vid lördagens stora demonstration.

6.3.4.5 Händelser

Göteborgsaktionen 2001: s demonstration

Göteborgsaktionen 2001 hade tillstånd till en allmän sammankomst lördagen den 16 juni kl. 09.30–14.00 i ett demonstrationståg med samling Linnéplatsen kl. 09.30, avmarsch kl. 10.00 via Linnégatan– Södra Allégatan–Sprängkullsgatan–Vasagatan–Kungsportsavenyn till Götaplatsen, med ett efterföljande möte på Götaplatsen fram till kl. 14.00.

Demonstrationsvägen ändras

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att polisens taktik inför lördagen var offensiv, i motsats till förhållningssättet under fredagen. Göteborgs innerstad var sektoriserad och det fanns mycket polisresurser. Enligt Håkan Jaldung hade polisen bestämt sig för att förhindra en upprepning av kravallerna på Kungsportsavenyn och Vasaplatsen. De hade övervägt alternativet att ställa in lördagsdemonstrationen, men snart avfärdat det. Det var lättare att säkerställa ordningen om demonstranterna var samlade i ett demonstrationståg jämfört med att de spred sig i de centrala delarna av staden. Enligt Håkan Jaldung var det ur den synvinkeln ytterligare en fördel om demonstrationsmarschen i sin helhet ägde rum i Linnéstaden.

Håkan Jaldung har uppgett att han på lördagsmorgonen blev uppringd av kommunalrådet Göran Johansson som berättade att också han hade funderat på en ändrad marschväg.

Hans Abrahamsson, företrädare för Attac, har berättat att han förde diskussioner med företrädare för Göteborgsaktionen under natten till lördagen. Göteborgsaktionens representanter uttryckte oro och olust över att låta demonstrationståget gå in på Kungsportsavenyn omgivet av containrar såsom i en återvändsgränd. Han har vidare uppgett att det också fördes diskussioner internt i Attac om hur de skulle förhålla sig till det svarta blocket och maskering i demonstrationsledet. En del Attac-medlemmar ansåg att Attac över huvud taget inte skulle medverka i demonstrationen om det svarta blocket tilläts delta i tåget. Hans Abrahamsson har uppgett att han blev uppringd av Göran Johansson på lördagsmorgonen som övertygade honom att demonstrationen inte borde ställas in och att Attac borde medverka vid den. Göran Johansson lovade att hjälpa till med att ta upp frågan om ändrad marschväg med polisen. De bestämde sig för att hålla ett möte i Världshuset med polisen senare under morgonen.

Anders Svensson, Socialistiska partiet och företrädare för Göteborgsaktionen 2001, har uppgett att Göteborgsaktionens samordningsgrupp och lördagens demonstrationsledning på lördagsmorgonen hade ett möte om demonstrationsvägen. De kom fram till att det vore fördelaktigt om demonstrationsvägen kunde ändras eftersom det kändes otryggt att leda in demonstranterna på Kungsportsavenyn mellan alla containrar som stod uppställda där. Enligt Anders Svensson fanns det en risk att demonstranterna skulle gå in i en fälla på Kungsportsavenyn och att polisen därmed skulle kunna

agera precis som de ville. Mötesdeltagarna beslutade att ta upp frågan med representanter från polismyndigheten och kommunen på det möte som skulle hållas på Världshuset på lördagsmorgonen.

Vid mötet på Världshuset representerades Göteborgsaktionen av Anders Svensson och Tord Björk, Miljöförbundet Jordens Vänner, respektive Attac av Hans Abrahamsson och Helena Tagesson. Övriga deltagare var kommenderingschefen Håkan Jaldung, Peter Jigström och chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam och Jan Anders Jönsson, från polismyndigheten samt kommunalrådet Göran Johansson och Leif Nilsson från Göteborgs kommun.

Anders Svensson har beskrivit mötet på följande sätt. Håkan Jaldung inledde med att lägga fram ett antal alternativ: inställd demonstration, bara ett möte i Slottsskogen, ändrad demonstrationsväg eller planerad demonstrationsväg. Håkan Jaldung förordade själv en ändrad marschväg och föreslog att demonstrationen skulle såväl påbörjas som avslutas i Slottsskogen. Demonstrationståget skulle med andra ord inte svänga in på Vasagatan utan gå vidare mot Slottsskogen via Husargatan. Förslaget med oförändrad väg innebar, sade Håkan Jaldung, att de skulle få marschera Vasagatan och Kungsportsavenyn mellan täta polisled. På mötet beslutade organisationsföreträdarna att färdvägen skulle ändras i enlighet med Håkan Jaldungs förslag.

Om demonstranterna inte hade ändrat marschvägen riskerade de enligt Anders Svensson att få demonstrationstillståndet indraget av polismyndigheten. Han har menat att resultatet i sådant fall antagligen hade blivit det polisen enligt honom önskade, nämligen sammanstötningar mellan demonstranter och polis på Linnégatan.

Efter mötet tillsåg Leif Nilsson att högtalaranläggningen flyttades från Götaplatsen till gräsplanen framför Björngårdsvillan i Slottsskogen.

Demonstrationsledningen och företrädare för berörda organisationer inom Göteborgsaktionen 2001 lade efter mötet ner mycket arbete på att sprida information om den ändrade demonstrationsvägen och orsaken till ändringen. För att målsättningen om en demonstration utan våldsamheter skulle kunna realiseras var det viktigt att deltagarna accepterade ändringen. Polisens kontaktgrupp hjälpte till med detta arbete.

Informationen lämnades också vid en gemensam presskonferens kl. 09.00 där bl.a. kommenderingschefen, Göran Johansson samt företrädare för Göteborgsaktionen och Attac deltog.

Demonstrationen inleds i Slottsskogen

Vid 10-tiden strömmade folk till uppställningsplatsen i Slottsskogen och uppslutningen var större än vad arrangörerna hade räknat med. Demonstrationståget samlade enligt Göteborgsaktionen cirka 20 000 deltagare. Polismyndigheten har beräknat antalet till drygt 15 000 deltagare.

Enligt Anders Svensson flyttade demonstrationsledningen runt demonstrationsblocken under uppställningen för att polisen inte skulle få kunskap om var det svarta blocket befann sig i tåget. Demonstrationsledningen misstänkte att polisen planerade att säcka in en del av demonstrationståget på samma sätt som vid Ekofin-mötet i Malmö i april (se kapitel 5).

En polis som arbetade som civil spanare under kommenderingen har för oss berättat att han och en kollega var närvarande vid samlingen för demonstrationen i Slottsskogen. Han har uppgett att ”den brottsaktiva kärnan” av demonstranterna hade samlats inför demonstrationen vid den gamla polisstationen i Slottsskogen. Spanarna såg hur personer som hörde till kärnan var inne bland träden bl.a. bakom polisstationen och plockade åt sig långa påkar. Personerna gömde därefter påkarna i sina kläder. Vädret var regnigt och kallt och personerna hade därför mycket kläder på sig. Han såg sammanlagt 10–20 personer som på detta sätt beväpnade sig med påkar och hans kollega såg ungefär lika många. Spanarna kunde däremot inte se något som tydde på att kärnan beväpnade sig också med stenar. När demonstrationståget rörde sig framåt ställde sig den brottsaktiva kärnan längst bak. Polismannen har uppgett att kärnan bestod av 150–300 personer varav flertalet hade någon form av tillhygge med sig i tåget. Spanarna rapporterade sina iakttagelser.

Av polisens händelserapport framgår att spaningsenheter rapporterade kl. 10.08 att ”grupperingar av aktivister” fanns på tvärgatorna till Linnégatan.

Det framgår också att de rapporterade kl. 10.48 ”200 maskerade i bakre delen av ‘tåget’ och att de maskerade personerna hade ”beväpnat sig med påkar”. Kl. 11.07 meddelades att det fanns ”mycket stora ryggsäckar i ledet”.

Representanter för demonstrationsledningen har uppgett att det inte fanns 200 påkbeväpnade demonstranter i tåget, varken vid Slottsskogen eller under marschen.

Anders Svensson, Socialistiska partiet, har uppgett: ”Vi och våra vakter kontrollerar det svarta blocket om det är så. Det är inte så! Vi hittar några stycken påkbeväpnade, som vi sedan

hade extra ögon på. Men 200 finns det inte! Det var cirka tio stycken. Det kan ju ha varit några fler, men vi hade ögonen på dem efter det.” Han har menat att polisen spred ut detta rykte för att kunna motivera ett ingripande mot demonstrationen.

Helena Tagesson, Attac, har berättat att kommenderingschefen vid den nämnda presskonferensen uppgav att det stod 200 maskerade demonstranter med knölpåkar på Linnéplatsen. Hon ringde omedelbart personer ur demonstrationsledningen som befann sig där. De sade sig inte ha sett några påkar.

Polisens sätt att sprida sådana uppgifter oroade demonstrationsledningen. Den gjorde ytterligare ansträngningar för att minska riskerna för ett polisingripande.

Enligt överenskommelsen med demonstrationsledningen skulle polisens kontaktgrupp gå med i demonstrationståget. Vid samlingen beslutade dock gruppen att detta inte var möjligt på grund av det mycket spända läget.

Jan Anders Jönsson i kontaktgruppen har uppgett att representanter från allmänheten kom fram till honom och hans kollega i gruppen, Lennart Ronnebro. De ville varna poliserna för en grupp med ”svartklädda personer med småsten”. De uppgav att personerna stod och tittade på och samtalade om de båda poliserna.

Lennart Ronnebro har berättat att det rådde en ”väldigt hätsk stämning” vid samlingen, med undantag beträffande tågets främre del. Där stod bl.a. Attac-medlemmar. Lennart Ronnebro och Jan Anders Jönsson var rädda. Lennart Ronnebro drog på sig sin skyddsväst. Han var beväpnad med pistol och batong. Han har uppgett:

”Då kommer det direkt fram en svartklädd man och hotar mig där. Så kommer det fram en från Ya Basta, som inte direkt är hotfull men han talar engelska och säger att det är vårt fel och att det är vi som skapat detta i och med Hvitfeldtska. Nu får ni ta konsekvenserna av detta.” Lennart Ronnebro och Jan Anders Jönsson fick via polisradion information om att det en bit nedanför dem stod ett mycket stort svart block. De beslutade att följa demonstrationen på avstånd. Poliserna informerade demonstrationsledningen om beslutet och önskade dem lycka till.

Demonstrationståget påbörjade marschen kl. 11.23. När demonstrationståget började förflytta sig Linnégatan norrut deltog enligt en rapport på polisradion cirka 500 maskerade deltagare.

En spaningsenhet meddelade kl. 11.50 att det fanns upplag av gatsten på Järntorget.

Polisinsatschefen vid demonstrationen, chefen för avdelningen Alfa 51, Anders Essman, var grupperad strax väster om Linnégatan. Division Qvintus 10 som utgjorde reservstyrka under ledning av Matts Sjöström var placerad i Vasastan, tillsammans med andra enheter som var underställda Matts Sjöström. Han har uppgett att demonstranter vid flera tillfällen var framme och rekognoserade hans polisstyrkor.

Demonstrationen och de allvarliga risker för ordning och säkerhet som förelåg innebar en stark psykisk påfrestning för poliserna i kommenderingen. Många poliser var oroliga över de konfrontationer som demonstrationen riskerade att mynna ut i. Matts Sjöström har beskrivit att han utsattes för ett starkt tryck från enskilda poliser som ansåg att polisen borde retirera från Vasastan till Heden på grund av säkerhetsrisken.

Demonstranter har från sin sida beskrivit den anspänning och rädsla som fanns i demonstrationsledet för att bli utsatta för ett omotiverat och våldsamt polisingripande.

Under bevakningen av demonstrationen påträffade poliser ett stort stenupplag vid muren intill Oscar Fredriks kyrka på Värmlandsgatan i närheten av polisstationen på Tredje Långgatan.

Anders Svensson har uppgett att när demonstrationsblock nummer tre, som innehöll Socialistiska partiet och det svarta blocket, kom ner till Långgatorna såg de en mängd poliser en bit in på gatorna. Hela blocket passerade utan problem, men när slutet av syndikalisternas block kom avancerade kravallutrustad polis mot tåget. Det är enligt Anders Svensson troligt att polisen avsåg att skära av det svarta blocket på samma sätt som i Malmö, men att de misslyckades på grund av de säkerhetsåtgärder som demonstrationsledningen hade vidtagit.

Det kom in underrättelser om att deltagare i demonstrationståget skulle försöka få tåget eller delar av det att bege sig mot Kungsportsavenyn. För att förhindra att demonstrationståget skulle bege sig mot Kungsportsavenyn eller området innanför Vallgraven beslutade insatschefen Anders Essman att låta polisenheter spärra av broarna över Vallgraven. Flera stora stenupplag hittades därvid innanför Vallgraven, invid Sociala Huset.

Anders Essman fick förstärkning med ytterligare personal och benämndes därför divisionschef Qvintus 50.

Vid 11.30-tiden kom det in uppgifter om att delar av demonstrationståget skulle försöka inta en polisstation och att deltagare i demonstrationståget skulle försöka få tåget eller delar av detta att bege sig mot Kungsportsavenyn. Anders Essman beslutade att

förstärka skyddet vid den närmast belägna polisstationen på Tredje Långgatan.

Täten av demonstrationståget hade cirka kl. 12.00 nått Järntorget och ungefär en halvtimma senare passerade det svarta blocket.

Över polisradion meddelades kl. 12.12 att Anders Essman uppgett att Järntorget skulle ringas in. Kl. 12.21 meddelas att den hårda kärnan uppgick till cirka 100 personer, att de var väl skyddade. Kl. 12.24 meddelades att polisen skulle utföra en insäckning av demonstranter på Järntorget. Kl. 12.30 kom en order från Anders Essman om att ”backa hem” samt att det var ”mycket beväpning i ledet”.

När demonstrationståget hade passerat Järntorget och kommit ut på Södra Allégatan började några att springa österut. Det blev emellertid inte någon allmän rusning och efter fem minuter meddelades det över radion att det åter var lugnt i tåget. En ny rusning skedde tio minuter senare i höjd med Hagakyrkan. Inte heller den här gången blev det någon allmän rusning.

Klockan 13.12 hade demonstrationståget nått Slottsskogen och cirka 30 minuter senare rapporterade Anders Essman att alla demonstranter var inne i Slottsskogen igen. Han placerade ut polisenheter på och intill Linnégatan i syfte att hindra eventuella försök från demonstranter att efter mötet söka sig mot Linnégatan för att där störa den allmänna ordningen.

Anders Svensson har uppgett att förutom händelsen med polisens försök att säcka in det svarta blocket gick allt lugnt till under demonstrationen. Vid ett tillfälle avfyrades emellertid signalraketer mot en balkong med nazimärke. Han har uppgett att stämningen vid ankomsten till Slottsskogen alltjämt var mycket bra. Han kände en stor lättnad men också en känsla av seger infann sig, en seger för Göteborgsaktionens ickevåldslinje.

Det började småregna och flera tal hölls. Många talare fördömde polisens våld och skjutande under fredagen. Regnet medförde att alltfler personer avlägsnade sig och demonstrationsledningen tvingades enligt Anders Svensson att ställa in de sista talen.

Polisinsatserna på Järntorget och mot Schillerska gymnasiet

Polisinsatserna på Järntorget och Schillerska gymnasiet har under större delen av vår utredningstid varit föremål för förundersökningar om brott på grund av anmälningar rörande polisens agerande. Vid vår beskrivning av händelseförloppet är därför de enskilda polisernas uppgifter huvudsakligen hämtade från förhören i för-

undersökningsprotokollen. Uppgifterna är kompletterade med Polismyndighetens i Västra Götaland skriftliga dokumentation om insatserna, t.ex. länskommunikationscentralens händelserapport, kommenderingsstabens dagbok och polisers erfarenhetsberättelser.

Uppgifter om möte på Järntorget

Kommenderingsstaben fick kl. 14.30 på lördagseftermiddagen den 16 juni in ett tips från en Alfa-enhet om att folk hade blivit uppmanade att samlas på Järntorget. I kommenderingsstabens dagbok antecknades: ”Allmänheten har uppfattat uppmaning att samling skall ske på Järntorget, kl. 19.00. Ta med vapen och masker – aktion mot polisen.”

Ytterligare information om en förestående samling på Järntorget kom in kort tid därefter. Uppgifterna sade att ”aktivister” skulle samlas på Järntorget kl. 19.00 för att demonstrera mot polisvåldet och att det skulle finnas aktivister där som var beväpnade. Enligt spaningscentralens logg kom information om detta bl.a. från polisens kontaktgrupp.

Helena Tagesson har uppgett att hon hörde talas om ett protestmöte mot polisvåld på Järntorget när hon befann sig i Slottsskogen i samband med Göteborgsaktionen 2001:s demonstration. Det var dock ingen som visste varifrån uppgiften kom eller vem som hade kallat till mötet.

Med anledning av underrättelserna inleddes en planering i kommenderingsstaben för en insats på Järntorget.

Uppgifter om beväpnade personer på Schillerska gymnasiet

Under natten till lördagen fördes diskussioner i kommenderingsstaben om ett tillslag mot Schillerska gymnasiet. Polisen misstänkte att våldsamma grupper av demonstranter bodde på skolan. Insatschefen Anders Sigurdson deltog i resonemanget.

Vid midnatt hade kommenderingschefen utsett chefen för India 81, Anders Sigurdson, till ny insatschef med uppdrag att med tillgängliga resurser säkerställa den allmänna ordningen i centrala Göteborg.

Chefen för specialenheterna Hans Lippens (Qvintus 10) var på grund av de hårda påfrestningar han hade blivit utsatt för under fredagen inte i stånd att tjänstgöra som insatschef under natten.

Den biträdande chefen för specialenheterna Matts Sjöström (Qvintus 11) skulle gå på som insatschef i samband med lördagens demonstration.

Anders Sigurdson har uppgett att han blev tillfrågad av kommenderingschefen om polisen borde slå till mot skolan under natten. Anders Sigurdson svarade att det för tillfället inte fanns skäl till det och att polisen i stället kunde använda sig av 19 § polislagen för att utföra visitationer efter skjutvapen och andra farliga föremål.

Under natten genomfördes ett flertal visitationer enligt 19 § polislagen av de personer som gick in eller lämnade Schillerska gymnasiet.

Vid 16-tiden på lördagseftermiddagen fick Lennart Ronnebro ett telefonsamtal från en polis. Polismannen uppgav att han hade en man bredvid sig som sett beväpnade personer inne på Schillerska gymnasiet. Lennart Ronnebro hade ett kort samtal med vittnet. Han vidarebefordrade därefter informationen till kommenderingsstaben och spaningscentralen.

I kommenderingsstabens dagbok antecknades kl. 16.12: ”Tre tyskar (ev. holländare) finns på 2:våningen. De är enligt vittne beväpnade och har sagt att de ska skjuta en polis.”

I spaningscentralens logg antecknades kl. 16.15 bl.a. följande. Uppgiftslämnaren gick förbi Schillerska gymnasiet. Gick in och uppför en trappa. I korridoren längst till vänster såg han 3–4 personer som laddade fem handeldvapen. Signalement: 20–25 år, tyskar/holländare, iklädda svarta byxor, munkjackor en del gröna, en iklädd fiskarmössa, blonderat hår sticker fram ur mössan.

Spaningscentralen vidarebefordrade uppgifterna till spaningsenheterna och gav två poliser i uppdrag att förhöra uppgiftslämnaren.

Kl. 16.37 meddelades det på polisradion att enligt tips till staben skall det finnas tre ”beväpnade aktivister” inne på Schillerska gymnasiet vilka skulle försöka att skjuta en polis.

Chefen för specialenheterna Hans Lippens, som under lördagen inte hade någon yttre tjänst utan en stödfunktion i kommenderingsstaben, vände sig till samordnaren för specialenheterna Kjell Petersson (Yankee 1) och frågade om denne kunde förbereda en insats mot Schillerska gymnasiet med sin personal. Kjell Petersson uppgav att insatsen kunde genomföras av chefen för Stockholmspiketen (Sierra 11) tillsammans med Malmöpiketen (Mike 11) och en avdelning ur India-enheterna. Han började därefter förbereda insatsen.

Över radion meddelades det kl. 16.54 att Yankee 1 förberedde insats enligt tips och kl. 17.02 att Yankee 1 och India 11 skulle göra en aktion mot fem misstänkta beväpnade tyskar som avsåg att skjuta en polis samt att radiotystnad skulle råda.

Kommenderingsstaben och spaningscentralen försökte bedöma om uppgifterna om de beväpnade personerna inne på Schillerska gymnasiet var trovärdiga.

Det kom in sådan information att det fanns anledning att ifrågasätta om uppgifterna krävde en omedelbar polisinsats. En poliskälla inne på skolan lämnade en lägesrapport till spaningscentralen. I kommenderingsstabens dagbok antecknades kl. 17.10 följande information från spaningscentralen: ”Rapport Schillerska: 150 personer uppehåller sig i skolan. Blandade nationaliteter, finns några tyskar. Inga vapen synliga eller misstankar mot viss person att någon skall vara beväpnad (ingen garanti) men inga detaljer för höjd hotbild.”

Kommenderingsstaben meddelade Kjell Petersson att det inte fanns tillräckligt med uppgifter för att omedelbart påbörja en insats mot skolan.

Kommenderingschefen Håkan Jaldung har uppgett att ytterligare ett skäl till att avvakta med insatsen mot skolan var osäkerheten om hur händelsen på Järntorget skulle komma att utvecklas.

Kjell Petersson gav sin personal order om att avbryta planeringen. Chefen för Stockholmspiketen (Sierra 11) har uppgett att i det skedet var de i princip klara med förberedelserna och beredda att verkställa insatsen.

På spaningscentralen och kommenderingsstaben fortsatte dock arbetet med att skaffa fram kartor och ritningar till Schillerska gymnasiet. Också kommunen involverades i detta arbete. En tjänsteman på kommunen ringde upp Anders Svensson, företrädare för Socialistiska partiet och Göteborgsaktionen, och frågade honom om han kunde skaffa fram sådana handlingar. Tjänstemannen upplyste Anders Svensson att det var polisen som efterfrågade handlingarna. Han gav Anders Svensson namnet på en polis och bad honom att kontakta denne i ärendet.

Anders Svensson, som vid tillfället bodde på Schillerska gymnasiet, överlämnade ärendet till den person som var demonstrationsorganisationernas skolvärd på Schillerska gymnasiet. Skolvärden tog därefter fram en karta över skolan.

Anders Svensson har uppgett att han först trodde att polisen skulle komma och hämta kartan på skolan. Han gick därför runt på

skolan och informerade de boende om att polisen var på väg till skolan för att hämta en ritning.

Skolvärden blev därefter uppringd av Lennart Ronnebro i polisens kontaktgrupp. Lennart Ronnebro hade fått i uppdrag av kommenderingsstaben att hämta kartan vid skolan. De bestämde träff en bit från skolan. Vid överlämnandet var skolvärden upprörd över att polisen avsåg att göra ett tillslag mot skolan. Lennart Ronnebro såg sig tvungen att omhänderta skolvärden enligt polislagen för att undvika att denne informerade de boende på skolan om sina misstankar.

Under tiden ringde Anders Svensson upp den uppgivna kontaktpersonen på polishuset för att efterhöra om kartan hade kommit polisen tillhanda. Polismannen blev enligt Anders Svensson väldigt uppbragt när han förstod att det inom Göteborgsaktionen var känt att polisen eftersökte en karta över skolan och utbrast till sina kollegor i bakgrunden ”nu får vi ställa in hela tillslaget”.

Anders Svensson tog därefter kontakt med Lennart Ronnebro och förklarade att han förstod att polisen förberedde en husrannsakan i skolan. Enligt Lennart Ronnebro hade Anders Svensson också kunskap om att brottsmisstanken var olaga vapeninnehav. Lennart Ronnebro informerade därefter kommenderingsstaben att de boende på skolan nu kände till såväl polisens planer som brottsmisstanken. Han fick i uppdrag av kommenderingsstaben att på nytt ta kontakt med Anders Svenson.

Lennart Ronnebro berättade för Anders Svenson om tipset rörande beväpnade tyskar på skolan och beskrev den man som hade det tydligaste signalementet. Han uppgav bl.a. att denne hade knallgult hår. Anders Svensson åtog sig att kontrollera saken och återkom inom kort med beskedet att någon sådan person inte fanns på skolan. Lennart Ronnebro återvände till kommenderingsstaben med Anders Svenssons besked och föreslog att han skulle gå in i skolan tillsammans med Anders Svensson för en närmare kontroll. Kommenderingschefen menade dock att det var alltför farligt.

Polisen planerar en insats på Järntorget

Under tiden fortsatte arbetet med att planera för en insats på Järntorget.

Vid 16.30-tiden kom information från spanare till spaningscentralen att det fanns uppskattningsvis drygt 200 ”möjliga

aktivister” öster om Sprängkullsgatan och 300–400 väster om Sprängkullsgatan, mot Järntorget. Över radion meddelades det att det fanns 12–15 påkbeväpnade maskerade aktivister vid ett gult hus nära Handelshögskolan.

Kl. 17.11 informerade en Alfa-enhet ett tips från demonstranter att demonstrationen på Järntorget kl. 19.00 skulle vara fredlig. Ryktet sade att den 19-åring som blev allvarligt skottskadad vid Reclaim The City under fredagen hade avlidit och att demonstrationen på Järntorget var till hans minne.

Vid 17-tiden kallade kommenderingschefen till ett chefsmöte angående insatsen på Järntorget. Kommenderingschefen bestämde på mötet att Matts Sjöström, Qvintus 11, skulle vara polisinsatschef, att Kjell Petersson skulle vara Yankee 1, chefen för Alfa 11, Nils-Åke Axelsson, skulle vara Qvintus 30 och att chefen för Alfa 51, Anders Essman, skulle vara Qvintus 50. De fick i uppgift att planera insatsen och att föredra planen för kommenderingschefen före insatsen.

Matts Sjöström (Qvintus 11) fick specialenheterna i division Qvintus 10 och ytterligare 319 poliser samt 46 poliser ur Alfa 21 som transportenhet. Nils-Åke Axelsson (Qvintus 30) fick 251 poliser och Anders Essman (Qvintus 50) fick 184 poliser.

Kommenderingschefen har till oss uppgett att det förslag som utarbetades innebar att en avspärrning av Järntorget enligt 23 och 34 §§polislagen skulle genomföras för att hindra att mötet övergick i skadegörelse och annan våldsamhet. Det fanns enligt kommenderingschefen en risk att mötet skulle mynna ut i våldsamma kravaller på samma sätt som vid fredagens demonstrationer på Götaplatsen.

Han har vidare uppgett att stabspersonal sattes att pröva om mötet var en demonstration eller annan allmän sammankomst enligt ordningslagen. Oavsett svaret på den frågan kunde enligt kommenderingschefen polisen i samband med insatsen kontrollera om det i folksamlingen fanns personer som hade begått brott under mötesveckan. Det var också möjligt att utföra utlänningskontroll.

Polisen planerar en insats mot Schillerska gymnasiet

Peter Jigström, som ingick i den grupp av stödpersoner som knöts till kommenderingsstaben (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken

Organisation och planering vid kommenderingen), har uppgett att han lämnade planeringsarbetet rörande Järntorget vid 17.30-tiden.

Han fick då i uppdrag av kommenderingschefen Håkan Jaldung att planera för en eventuell insats mot Schillerska gymnasiet. Kommenderingschefen ville att han skulle ge förslag på vilken personal som var lämplig för insatsen. Peter Jigström föreslog att nationella insatsstyrkan (November 11) skulle få uppdraget bl.a. eftersom de var relativt utvilade och kunde undvaras vid insatsen på Järntorget. Det var också lämpligt med hänsyn till hotbilden. Kommenderingschefen beslutade i enlighet med förslaget.

Peter Jigström har vidare uppgett att han och chefen för nationella insatsstyrkan Bertil Olofsson begav sig till ett möte på spaningscentralen. Vid mötet deltog bl.a. chefen för spaningscentralen Tomas Nyth och två åklagare. En av de två poliser som hade förhört uppgiftslämnaren rörande de beväpnade personerna inne på Schillerska gymnasiet föredrog vad som hade framkommit vid förhöret.

Av den promemoria som polismannen upprättade efter förhöret framgår bl.a. följande.

Vittnet uppgav sitt förnamn och mobiltelefonnummer men ville vara anonym. Han befann sig på stan och tittade på demonstrationerna. Vittnet deltog inte själv aktivt. När han passerade Schillerska gymnasiet såg han att det där erbjöds mat för fem kronor. Vittnet köpte mat och språkade med folk vid serveringen. Det som alla samtalade om var aktivisten som påstods ha avlidit av sina skottskador och att folk nu skulle hämnas. Samtalen rörde också ett möte kl. 24.00, som eventuellt skulle hållas i Vasaparken. Han gick in i lokalerna och uppför en trappa, vek av till vänster och förbi några toaletter. Längre bort i korridoren satt tre män på golvet. Männen diskuterade sinsemellan, troligtvis holländska eller eventuellt tyska. En av männen hade en mindre ryggsäck. Mannen tog av sig ryggsäcken och plockade upp fem vapen, tre svarta pistoler och två svarta revolvrar. Det såg ut som att en av revolvrarna hade träkolv och en annan tejpad kolv. Vittnet såg även att mantelrörelser gjordes på pistolerna och att det satt patroner i trumman på revolvrarna. Person A var 20–25 år och av medellängd. Han hade cirka två cm långt hår med en tofs i luggen och kort mörk skäggväxt. Han var klädd i en stickad luva, brun eller mörkblå, militärgrön munkjacka. Över munkjackan bar han en sliten mörkblå jacka med ett hål/reva i höger armhåla som det hängde vit vadd ur. Person B var 20–25 år och hade mörkt hår ner till bröstet. Han bar en mörk munkjacka med genomgående ficka fram. Person C var svartklädd och gav intryck av att vara kortare och yngre än de båda andra männen. Männen verkade vara berusade.

I anslutning till mötet på spaningscentralen, kl. 18.15, beslutade en av åklagarna att husrannsakan skulle ske på skolan på grund av misstanke om grovt vapenbrott med okänd gärningsman. Beslutet

avsåg en reell husrannsakan i allmänna utrymmen för sökande av vapen (om uttrycket reell husrannsakan, se avsnitt Polisens skyldigheter och befogenheter).

På begäran av nationella insatsstyrkan beslutade kommenderingschefen att de fick utrusta sig med förstärkningsvapen vid insatsen mot Schillerska gymnasiet. Däremot avslog han deras begäran om att få använda distraktionsgranat och att bryta dörr vid insatsen. Kommenderingschefen fattade besluten kl. 18.30 respektive 19.30.

Kommenderingschefen har uppgett att det var viktigt att inleda verkställandet av husrannsakan så snart som möjligt eftersom flera boende befann sig på Järntorget. Om de boende återvände till skolan innan insatsen var klar kunde det medföra bekymmer för polisen.

Avdelningschefen för nationella insatsstyrkan och hans ställföreträdare har uppgett att polisenhetens första uppdrag var att försöka gripa de tre eftersökta männen utanför Schillerska gymnasiet med civilklädd personal. Det fanns anledning att tro att männen hade för avsikt att bege sig till Järntorget och det möte som skulle äga rum där kl. 19.00.

Anders Svensson var i kontakt med chefen för polisens kontaktgrupp, Göran Nordenstam, som under lördagskvällen befann sig i kommenderingsstaben. Han har uppgett att han upplyste Göran Nordenstam om att de boende på skolan hade beslutat att gå ut frivilligt om polisen önskade detta. De kom överens om att för det fall polisen beslöt sig för att genomföra en husrannsakan på Schillerska gymnasiet skulle de kontakta Anders Svensson före tillslaget. Polisen skulle därmed kunna ge Anders Svensson anvisningar t.ex. om var de boende skulle samlas och hur de skulle förfara med väskor och tillhörigheter. Göran Nordenstam förankrade överenskommelsen i kommenderingsstaben. Han har uppgett att också chefen för nationella insatsstyrkan fick del av överenskommelsen.

Anders Svensson har uppgett: ”I och med att jag har fått reda på det planerade tillslaget har polisen bara två alternativ. Om de litar på mig så tror de på mig när jag säger att det inte finns någon sådan gulhårig tysk och att det inte finns några beväpnade. Då finns det ingen anledning att göra en insats på Schillerska. Om de inte litar på mig, då finns det inte heller någon anledning att göra något på Schillerska för då har jag naturligtvis gått ut och sagt till den tyske terroristen att polisen tänker göra en insats.”

Polisen inleder insatsen på Järntorget

Vid 17.30-tiden kom det in fler uppgifter från polisenheter i Linnéstaden som talade för skadegörelse på Linnégatan, bl.a. tipsade restaurangägare på Linnégatan att aktivister tänkte slå sönder allt på gatan. Vissa restaurangägare valde att stänga. Enligt ett spaningstips vid 18.30-tiden tog fem personer på sig luvor på Föreningsgatan.

Anders Svensson har berättat att han utan resultat försökte ta reda på vilken demonstrationsorganisation som stod bakom mötet på Järntorget. Han misstänkte att det var polisen som medvetet hade spridit ut ryktet. Anders Svensson tog kontakt med Attacs lokal på Järntorget och bad deras funktionärer att gå ut och uppmana folk att lämna Järntorget. Han har uppgett att också syndikalisterna skickade ut funktionärer i samma syfte. Anders Svensson uppmanade de boende på Schillerska gymnasiet att inte ansluta sig till folkmassan på Järntorget.

Cecilia Verdinelli-Peralta, Attac, har uppgett att det kom in en uppgift om ett möte på Järntorget mot polisvåldet. De tyckte alla att det var en fullständigt tokig idé att kalla till ett möte mot polisvåldet dagen efter det som hände på Vasaplatsen. Ett rykte sade att det var AFA som hade kallat till mötet. Ett annat att det var Rättvisepartiet Socialisterna. Några hörde av sig och undrade om Attac var arrangör. På Attac försökte man förgäves klarlägga vem som stod bakom manifestationen. Vid 17-tiden uppmärksammade företrädare för Attac att polisen redan hade börjat samla ihop sig vid Masthuggstorget, i slutet på Andra och Tredje Långgatan. De försökte att kalla in de vakter som hade tjänstgjort vid Göteborgsaktionen 2001:s demonstration. Vakterna hade tshirts, där det stod att bäraren var funktionär.

Vid 19-tiden strömmade folk mot Järntorget. Kl. 19.03 kom ett spaningstips om att ”50 blandade aktivister” gick Första Långgatan mot Järntorget.

Cecilia Verdinelli-Peralta och Ola Mattsson, båda från Attac, har berättat att Attacs funktionärer försökte att upplösa demonstrationen på torget. Funktionärerna upplyste folksamlingen att det inte fanns någon arrangör. Det fanns enligt Ola Mattsson farhågor att ”detta kunde vara någon form av fälla eller att det skulle bli en situation med massgripande”. Attacs funktionärer uppmanade de församlade, bl.a. med hjälp av megafoner, att lämna torget och bege sig till Fritt Forum. Han har uppgett att de inte lyckades särskilt bra med detta. Å andra sidan fick de personer som stod och hetsade folksamlingen inte heller något påtagligt stöd för sin uppfattning.

Polisens insats mot Järntorget inleddes strax efter kl. 19.30. Polisstyrkorna kom från olika håll och omringade folksamlingen på torget. Kl. 19.37 påbörjades insäckningen av folksamlingen.

Ola Mattsson har uppgett att deras funktionärer hade en lugnande inverkan på folksamlingen och lyckades att få alla att sätta sig ner.

Strax efter kl. 19.40 meddelades det över polisradion att Kjell Petersson (Yankee 1), som var utsedd till platschef på Järntorget, fryste läget och att folksamlingen satte sig ner samt att en arrangör sagt att demonstranterna avsåg att dra sig tillbaka till Fritt Forum.

Insatschefen beträffande Järntorget Matts Sjöström (Qvintus 11) meddelade kl. 19.45 kommenderingsstaben: ”Bedömning gjord att inga funktionärer i demonstrationen kommer att få leda gänget till Fritt Forum. Situationen är för allvarlig.”28

Kl. 19.50 var insäckningen slutförd. Vid samma tidpunkt fick kommenderingsstaben en beskrivning av situationen på Järntorget från en polisenhet med civilklädda spanare (Kilo 11): ”Järntorget cirka 1 000 personer. Flera talare, flera mörkklädda maskerade med uppdragna luvor. Några utländska kvinnor har uppviglat – på utländska. En del AFA-medlemmar i folksamlingen. När polisen kom fram blev det oro i lägret. 100 demonstranter satte sig ner och skanderade – Ickevåld! Några skriker ‘poliser mördare’. En del ‘vanlig allmänhet’. I utkanten finns två AFA-organisatörer (---)”29

Kjell Petersson (Yankee 1) meddelade kl. 20.00 att polisen hade omringat cirka 400 demonstranter på Järntorget. Han ville förvissa sig om att tillräcklig transportkapacitet fanns tillgänglig. Fem bussar fanns uppställda på Andréegatan.30

Anna Jonsson, Fältbiologerna, besökte Naturskyddsföreningen vid Järntorget vid samma tidpunkt som polisen omringade torget. Hon lyckades i sista stund undslippa avspärrningen. Hon kunde inte förstå avsikten med polisinsatsen. Anna Jonsson tyckte att polisen kunde låta det hela vara, med tanke på allt som hade hänt. Hon samtalade med flera poliser som hävdade att flertalet av de inringade människorna hade varit med och slagit sönder Kungsportsavenyn. Poliserna verkade vara väldigt stirriga.

Kl. 20.02 antecknades det på kommenderingsstabens dagboksblad att Klas Friberg i staben bedömt att det förelåg en allmän sammankomst på Järntorget samt att det inte förekom upplopps-

28 Kommenderingsstabens dagbok 29 Kommenderingsstabens dagbok 30 Kommenderingsstabens dagbok

stämning eller svårare oordning. Kl. 20.06 var insäckningen av folksamlingen gjord på två ställen.

Kommenderingschefen har uppgett att det saknades juridiska skäl att upplösa den allmänna sammankomsten.

Kjell Petersson har berättat att hans uppdrag som platschef var att ansvara för selekteringen av folksamlingen. Han har vidare berättat att alla fick lämna platsen under förutsättning att de underkastade sig visitation enligt 19 § polislagen.

I samband därmed utförde kriminalpoliser kontroller. De kontrollerade om det var möjligt att med hjälp av bl.a. bilder och annan dokumentation knyta personer i folksamlingen till olika brott och gripa dem.

Det var också enligt Kjell Petersson möjligt för polisen att i samband med selekteringen omhänderta personer enligt polislagen. De gripna/omhändertagna sattes i bussar medan övriga fick lämna platsen via anvisad väg.

Jan Strömqvist, KPML (r) och Nätverket Göteborg 2001, tog kontakt med polisens kontaktgrupp för att få ut vänner som satt fast på Järntorget och som hade biljetter till artistgalan med Mikael Wiehe.

En av poliserna i gruppen, Eva-Maria Rörbecker, har uppgett att några ur gruppen begav sig till Järntorget och samtalade med Jan Strömqvist. Lennart Ronnebro kom överens med platschefen Kjell Petersson att kontaktgruppen skulle gå runt i folksamlingen och sortera ut dem som hade biljetter. Kontaktgruppen skulle dessutom sortera ut dem som ”uppenbarligen hade hamnat fel”, t.ex. familjer med barn. De fick också i uppgift att informera folksamlingen om varför de var omringade och vad som skulle hända med dem. Enligt Eva-Maria Rörbecker skulle de upplysa folket på platsen att polisen sökte efter vapen samt att de omringade skulle skyddsvisiteras och därefter släppas. Kontaktgruppen inledde sitt arbete. Plötsligt kom nya uppgifter från polisbefälen. Nu skulle samtliga på platsen omhändertas. Det gick inte att få fram klara besked om vad som egentligen gällde.

En annan polis i gruppen, Gunilla Gevréus, har uppgett att det var oklara besked också vid selekteringen. Först fick gruppen beskedet att alla skulle identifiera sig, sedan att detta inte var nödvändigt. Det var tillräckligt att utföra visitation.

Det fanns enligt henne två insäckningar på platsen. Kontaktgruppen ansvarade för den vid Folkets hus. Gunilla Gevréus märkte snart att villkoren för hur selekteringen skulle gå till skiljde sig mellan de två insäckningarna.

Kontaktgruppen beslutade sig för att dra sig ur insatsen. Hans Abrahamsson har sagt att han blev ombedd av kommenderingschefen att bege sig till Järntorget för att hjälpa till med att ta ut personer från det avspärrade området.

Hans Abrahamsson mötte Kjell Petersson (Yankee 1) vid polisens avspärrning strax efter kl. 20.00.

Enligt Kjell Petersson hjälpte Hans Abrahamsson till med att bl.a. informera folksamlingen om förutsättningarna för att lämna området. Han har uppgett att Hans Abrahamsson ett antal gånger gick omkring och delgav folket villkoren med hjälp av megafon. En annan man förde ut samma budskap på engelska. Kjell Petersson har menat att det inte kan ha undgått någon på platsen vad som gällde.

Hans Abrahamsson har sagt att det var en fredlig stämning i folksamling. Några sjöng: ”Vi vill se polisen le.” Andra höll upp stearinljus och ropade ”peace”! Han bad om deras mandat. ”Får jag prata med polisen och ta reda på varför vi sitter här, så att vi får gå hem?”

Han fick så småningom reda på att polisen misstänkte att beväpnade tyskar kunde finnas i folksamlingen på Järntorget. Upplysningen fick Hans Abrahamsson att reagera starkt. Han kunde inte förstå hur polisen kunde ringa in och utsätta 300 ungdomar för en sådan fara.

Många som blev instängda bakom poliskedjorna har uppgett att informationen om anledningen till insatsen från polisen var knapphändig eller obefintlig.

Enligt Kjell Petersson påbörjades därefter selekteringen. Det var enligt honom inledningsvis många som accepterade polisens villkor och lämnade området frivilligt. Han tog genast ut personer som uppenbart hade hamnat fel, t.ex. äldre personer och barnfamiljer.

Han har berättat att han vid 20-tiden blev beordrad av kommenderingsstaben att omhänderta samliga utlänningar för transport till Kviberg, där utlänningskontroll skulle ske.

Han meddelade över radion kl. 20.13 ”vill ha mindre bussar för kända busar” och strax därefter körde transportenheten Alfa 21 in bussar på torget.

Ett spaningstips kom in från Säkerhetspolisen kl. 20.15 om att fem personer hade gått in på restaurangen Gillestugan vid Järntorget och att två av dem liknade de personer som tidigare setts med vapen på Schillerska gymnasiet. Kjell Petersson gav order till en piketstyrka att kontrollera tipset. De genomsökte lokalerna utan resultat.

Ingela Mårtensson, Nej till EU och Nätverket Göteborg 2001, har berättat att hon och några vänner satt i restaurang Gillestugan och åt. Efter restaurangbesöket skulle de gå på artistgalan med Mikael Wiehe på andra sidan torget. Artistgalan skulle inledas kl. 20.00. Vid 19.30-tiden kom plötsligt massor av poliser. Ingela Mårtensson och hennes vänner fick tillåtelse att lämna restaurangen, men inte torget. Hon konstaterade att det satt cirka 50 personer på torget. En kvinna sade: ”No violence, no violence!” Det förekom ingen maskering i folksamlingen. Det var fråga om fredliga människor. Enligt Ingela Mårtensson var poliserna väldigt rädda. Hon försökte komma till tals med dem för att få information. En polis svarade att det fanns misstankar om att en eftersökt person satt inne på restaurangen. Till slut fick hon lämna avspärrningen tillsammans med sina vänner för att gå på artistgalan.

Polisen inleder insatsen mot Schillerska gymnasiet

Poliser från avdelningen Delta 11 och del av avdelningen med hundförare (Echo 21) fick i uppdrag att samverka med nationella insatsstyrkan vid insatsen mot Schillerska gymnasiet. Vid 21-tiden var de tre polisstyrkorna samlade vid Vasakyrkan. Också poliser ur spaningsenheten Kilo 11 kallades dit. Den nationella insatsstyrkan leddes på plats av den ställföreträdande avdelningschefen.

Chefen för polisens kontaktgrupp Göran Nordenstam försökte i detta skede att ta telefonkontakt med Anders Svensson inne på Schillerska gymnasiet såsom de hade överenskommit. Han lyckades dock inte nå Anders Svenssons mobiltelefon. Göran Nordenstam sökte också skolvärden utan resultat. Han fick tag i skolvaktmästare som dock hade beredskap i sin bostad. Göran Nordenstam gav därför upp försöken att fullgöra överenskommelsen att före tillslaget kontakta de boende på skolan.

Strax före kl. 22.00 påbörjades insatsen mot Schillerska gymnasiet och kl. 22.05 meddelades kommenderingsstaben att skolan var säkrad.31

Enligt anteckning i kommenderingsstabens dagboksblad hade staben en dialog kl. 22.16 med den nationella insatsstyrkans ställföreträdande avdelningschef. Det antecknades: ” PL 19§ på alla. Svenskar kan gå = ok. Utlänningar PL 11§ + utlänningskontr. Transporteras i bussar till Kviberg. Schillerska husrannsakan av

31 Spaningscentralens logg

Kilo/tekn. Beslut KC.” Med KC avsågs ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg.

Vid genomförandet av husrannsakan utrymdes skolan av nationella insatsstyrkan. De personer som befann sig inne i skolan fördes tillsammans med de personer som befann sig invid skolan till skolgården.

De första kroppsvisiterades omedelbart och fick gå medan cirka 80 personerna tvingades att lägga sig ned på den våta skolgården i framstupa läge med händerna bakom huvudet i avvaktan på att de var för sig skulle kroppsvisiteras. I samband med kroppsvisitationen blev flertalet var för sig uppställda mot en vägg och videofilmade. Under filmningen blev de tillsagda att identifiera sig.

Enligt uppgift skall videoinspelningen från platsen utvisa att personer tvingats ligga på marken mellan 40 minuter och upp till en och en halv timme.

Därefter släpptes de som var svenska medborgare, cirka 45 personer. De utländska medborgarna omhändertogs enligt 11 § polislagen i avvaktan på utlänningskontroll enligt utlänningslagen. De placerades i en buss på skolgården.

Många av de personer som bodde på skolan har vittnat om sina upplevelser.

James Jonsson, Vänsterpartiet, tjänstgjorde som sjukvårdare i Göteborgsaktionen. Han har uppgett att han var chockad när han tvingades ner på den regnvåta skolgården. Han började så småningom frysa. Det fanns dock de som var mer tunnklädda än han. Poliserna fällde väldigt märkliga kommentarer. En polis sade ”fan, nu får ni igen för igår”. En annan sade: ”Ja, nu släpper vi alla svenskar och så samlar vi ihop utlänningarna då och ger svenskarna en spark i röven.” Efter att ha legat med pannan i asfalten i en halvtimme försökte James Jonsson ändra ställning. Då dök det upp en polis snett bakifrån som skrek ”händerna på nacken”. Polismannen slog honom därefter tre–fyra gånger med en vit batong över axlarna. En kille blev så skärrad att han försökte resa sig upp för att springa därifrån. Poliserna hindrade honom och utdelade batongslag bl.a. på ryggen.

Annika Tigerryd, företrädare för Göteborgsaktionen och också hon sjukvårdare, har berättat att det låg gammalt uppblött hundfoder på skolgården. En kamrat låg med ansiktet ner i hundmaten. Fyra gånger hörde Annika Tigerryd poliser kommentera saken. De sade: ”Åh kolla där finns det käk till hundarna om de är hungriga. Om vi skulle se till att de får käka lite.” De sade också: ”Fan det är synd att grabben ligger i vägen, för annars kunde

hundarna, … fan det gör väl inget att han ligger där.” Annika Tigerryds kamrat var övertygad om att det vilken sekund som helst skulle komma fram en hund och tugga på honom. Med jämna mellanrum bankade poliserna på sköldarna och hetsade hundarna att skälla.

I anmälningarna om brott från enskilda personer rörande polisens agerande vid insatsen finns fler vittnesmål om bl.a. kränkande uttalanden.32 Som exempel kan nämnas: ”Han är tysk, låt honom ligga. Smärtan är internationell” och ”I går var det er tur, i dag är det vår tur”. En yngling blev kallad ”bananätare”. En av poliserna var väldigt aggressiv och frågade hotfullt en kille om det var han som hade spräckt polismannens mun föregående dag.

Av anmälningarna framgår vidare att de boende inte fick hämta skor och ytterplagg från skolan efter visitationen, utan blev tillsagda att lämna området i en viss riktning. Flera var svårt chockade och visste inte vart de skulle gå för att få hjälp.

Cecilia Verdenilli-Peralta, Attac, har uppgett att hon på lördagskvällen satt och arbetade på kansliet i Lagerhuset. De fick kunskap om polistillslaget mot Schillerska gymnasiet. Vid 01-tiden på natten till söndagen den 17 juni fick kansliet ett telefonsamtal från Röda Korsets tält på Fritt Forum. De upplystes om att det fanns en grupp ungdomar där som var rädda, frusna och allvarligt chockade samt att Röda Korset inte hade resurser att ta hand om dem. Cecilia Verdenelli-Perelta och några andra begav sig dit. Det visade sig att det rörde sig om cirka 15 personer. Några var väldigt lättklädda, t.ex. utan skor. En flicka var endast iklädd t-shirt och trosor. Ungdomarna hade fått filtar av Röda Korset. Samtliga var mer eller mindre chockade. Två flickor, 15–20 år gamla, var särskilt drabbade. Cecilia Verdenelli-Perelta hade aldrig tidigare mött någon som befunnit sig i ett sådant allvarligt chocktillstånd. Det var svårt att föra dem den korta vägen till Lagerhuset. Den ena flickan föll i gråt och paralyserades så fort hon hörde en polissiren. De lyckades ordna boende för ungdomarna.

Polisen avslutar insatsen på Järntorget

I kommenderingsstabens dagboksblad kl. 21.30 antecknades: ”Situationen på Järntorget under kontroll. Insatsen har avgränsats den olagliga demonstrationen.”

32Uppgifterna är hämtade från förundersökningsprotokollet rörande polisens insats mot Schillerska gymnasiet.

Det antecknades också att följande direktiv gick ut: ”Alla demonstranter som frivilligt vill lämna demonstrationsområdet får göra det. Vid behov genomförs PL 19 § visitation och inre utlänningskontroll på dessa. Vid behov görs omhändertaganden PL 11 § för att säkerställa den utvidgade utlänningskontrollen som genomförs på Kviberg.”

Direktiven kom från den ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg som avlöste kommenderingschefen Håkan Jaldung vid 21-tiden i samband med att dagtidsstaben lämnade stabsarbetet.

Över radion meddelades det kl. 21.44 att 250–300 personer fanns kvar på torget och några minuter senare ”Allmän information från Yankee 1: Information till de insäckade. Därefter selektering.”

Kl. 22.22 meddelades att enligt Kjell Petersson (Yankee 1) var selekteringen avslutad på Järntorget och kl. 22.25 att cirka 100 personer var kvar på platsen.

Kjell Petersson har uppgett att kön med personer som frivilligt ville lämna inringningen på polisens villkor så småningom tog slut. De kvarvarande vägrade lämna Järntorget. De satt ner och avvaktade, och ropade: ”Ickevåld!” Enligt Kjell Petersson var det lugnt på området.

Vid 22.30-tiden hade Lars Berg och Kjell Petersson telefonkontakt. Kjell Petersson återgav situationen och sade att det enligt hans förmenande inte längre var fråga om en allmän sammankomst. De som satt kvar gjorde detta för att ställa till förtret för polisen. Kjell Petersson ansåg att det saknades juridiska skäl att hålla kvar dem på platsen. Lars Berg sade till honom att avvakta och fortsätta enligt tidigare direktiv. Lars Berg inledde en diskussion med jurister i staben och jourhavande åklagare för att lösa den rättsliga frågan. Han ansåg det vara viktigt att tills vidare hålla ställningarna runt Järntorget på grund av underrättelserna om beväpnade personer i folksamlingen.

Kjell Petersson har uppgett att han därefter vid ett flertal tillfällen efterlyste besked i frågan hos insatschefen Matts Sjöström (Qvintus 11). Matts Sjöström svarade att Kjell Petersson tills vidare skulle avvakta.

Matts Sjöström har uppgett att polisen inte hade någon plan för hur de skulle gå tillväga om folk vägrade lämna platsen.

Efter cirka en timme avbröt Kjell Petersson insatsen på eget initiativ.

Matts Sjöström informerade kl. 23.30 kommenderingsstaben: ”Yankee 1 har dragit bort sina styrkor från Järntorget. Övriga enheter släpper sina uppgifter undan för undan.”33

Över radion meddelades kl. 23.41 ”Samtliga retirerar till fordonen enligt Qvintus 10”, kl. 23.43 ”Avvakta enligt KC34” och kl. 23.55 ”Polispersonal gör uppsittning i bilarna”.

I kommenderingsstabens dagboksblad antecknades kl. 06.40 följande. ”Redovisning av omhändertagna från insatsen Järntorget: 88 män, 21 kvinnor. Totalt 109 omhändertagna PL 13 §.35 Kommentar Lars Berg: Enligt order skulle PL 19 användas och vid behov PL 11 för utökad kontroll enl. utlänningslagen.”

Lars Berg har uppgett att kommenderingsledningen gav besked att 19 § polislagen skulle användas vid insatsen. Han har tillagt att det är polisen på plats som avgör om 13 § polislagen skall tillämpas.

Polisen avslutar insatsen mot Schillerska gymnasiet

Enligt anteckning på kommenderingsstabens dagboksblad kl. 02.15 meddelade avdelningschefen för Alfa 31 att husrannsakan på Schillerska gymnasiet var klar och att resultatet var negativt. Av dagboksbladet framgår vidare: ”Utlänningskontrollen fortgår. Ej avslutad. Efter kontroll får de kontrollerade återvända till Schillerska gymnasiet. Då boende har återvänt och tagit den i besittning upphör polisiär bevakning.” Beslutet fattades av ställföreträdande kommenderingschefen Lars Berg.

Kl. 06.00 kom information till kommenderingsstaben från Gränspolisen: ”Vid insatsen vid Schillerska gymnasiet omhändertogs 28 personer enligt 11 § polislagen för utvidgad kontroll enligt utlänningslagen. Av dessa togs sju personer i förvar för avvisning.” Enligt en promemoria upprättad av gränspolisen vid Polismyndigheten i Västra Götaland släpptes de övriga kl. 04.00.

33 Kommenderingsstabens dagbok 34 Med KC avses kommenderingschefen; vår anmärkning 35 Med PL avses polislagen; vår anmärkning

6.4. Konsekvenser

Händelserna i Göteborg i samband med EU-toppmötet i juni 2001 väckte omfattande uppmärksamhet. Ett antal artiklar, reportage, böcker, manifest, rapporter och utvärderingar har publicerats i anledning av händelserna. Vidare har följt rättsligt efterspel av olika slag.

I detta avsnitt redovisas några av de konsekvenser som följde av toppmötet i form av utvärderingar, förslag och rättsligt efterspel. Ett antal domar har meddelats varav flertalet vunnit laga kraft. Ytterligare åtal och domstolsprövningar kan emellertid förväntas varför redovisningen i denna del inte gör anspråk på att vara komplett.

6.4.1. Utvärderingar

Rikspolisstyrelsens utvärdering

Rikspolisstyrelsen beslutade den 29 juni 2001 att tillsätta en arbetsgrupp för att utvärdera polisinsatserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Arbetsgruppen leddes av polismästaren Lennart Enocsson, Polismyndigheten i Stockholms län, Västerorts

polis-

mästardistrikt. Arbetsgruppen skulle enligt direktiven analysera polisinsatsernas planering, förberedelse, genomförande samt avrustning och efterarbete. Utvärderingen redovisades den 20 december 2001. I utvärderingen hänvisades till att vissa delar av händelseförloppet under kommenderingen, mot bakgrund av pågående brottsutredningar, inte närmare hade kunnat behandlas.

Sammanfattningsvis lyfte utvärderingen upp bl.a. följande synpunkter.

 Polisen hade trots de förhållanden som rådde lyckats värna om

demonstrationsfriheten och förmått förhindra allvarliga störningar både vid president Bushs besök och vid EU-mötet. Polisens utrednings- och lagföringsarbete efter kommenderingen var framgångsrikt.  Det måste betraktas som otillfredsställande att delar av Kungs-

portsavenyn vandaliserades, att poliser kände sig tvingade att använda tjänstevapen samt att ett stort antal poliser skadades.  Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet kom att få kon-

sekvenser för den fortsatta polisinsatsen. Stora delar av den planering som hade tagits fram kullkastades.

 Polisen hade under kommenderingen utsatts för stora påfrest-

ningar och mötts av ett intensivt våld. Polisen missbedömde omfattningen och kraften i det våld som kom att utövas och hade därför inte tillräcklig beredskap i form av alternativa strategier för olika tänkbara situationer.

Utvärderingen pekade på att det fanns behov av förnyelse och utveckling av polisens arbetssätt och metoder vid särskilda händelser och föreslog bl.a.:

 att det koncept som Polismyndigheten i Västra Götaland

tillämpade för dialog med politiska organisationer och grupper som anordnande demonstrationer eller bedrev opinionsbildning borde kunna utgöra en bra utgångspunkt för framtida agerande vid demonstrationer och liknande evenemang,  att ett nationellt koncept skulle tas fram för särskilda händel-

ser där bl.a. frågor om polistaktik, riskanalys, utbildning och utrustning uppmärksammades,  att formerna för ledning och ledningsstöd skulle ses över och

utvecklas,  att formerna för samverkan vid förstärkningsrörelser skulle

förbättras samt  att polisen skyndsamt skulle få tillgång till ett säkert och funk-

tionellt radiosystem.

Polismyndighetens i Västra Götaland utvärdering våren 2002

Länspolismästaren Ann Charlotte Norrås beslutade den 27 juni 2001 att EU-kommenderingen skulle utvärderas av polisintendenterna Bjarne Lundin och Erik Nord. Utvärderingen redovisades den 19 mars 2002 varvid polismyndigheten noterade att eftersom den rättsliga prövningen avseende främst polisinsatserna på Schillerska gymnasiet och Järntorget ännu inte var avslutade, avsåg polismyndigheten att senare komplettera utvärderingen i dessa delar.

Polismyndigheten anförde i sin utvärdering sammanfattningsvis bl.a. följande.

 Enligt polismyndighetens uppfattning var gripandet av de fem

danskarna den 12 juni, ingripandena på Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni och ingripandena mot den s.k. sambandscentralen

på Skäpplandsgatan den 15 juni 2001 avgörande för att EUmötena skulle kunna slutföras som planerat.  Det var djupt beklagligt att polisen under 30 minuter på

Kungsportsavenyn samt under en och en halv timma på Vasaplatsen inte fullt ut klarade att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.  Rikspolisstyrelsens och polismyndigheternas förmåga att han-

tera förstärkningsframställningar vid större kommenderingar måste förbättras. Bristen på flexibla och snabba rutiner i förstärkningsfrågan blev en belastning för polismyndigheten under planeringsarbetet.  Utbildningsinsatserna inför kommenderingen var omfattande.

Att kräva mer av en enskild polismyndighet är inte realistiskt. Det krävs en nationell standard för utbildning och kompetensutveckling av svenska poliser på alla nivåer.  Det är en nationell fråga att polismän skall vara utrustade på

samma sätt och kunna uppträda i grupp varifrån de än kommer.  Det våld som polismännen utsattes för under kommende-

ringen visar att skyddet för polismän vid kvalificerade ordningsstörningar måste förbättras. En förbättrad kroppsskyddsutrustning kan vara en del av ett sådant skydd men det finns även behov av fordon med bättre skydd än de vanliga personbilar och mindre bussar som polisen använder i dag.  Frågan om Säkerhetspolisens roll och funktion vid större

poliskommenderingar behöver övervägas i särskild ordning mot bakgrund av de krav som kan komma att ställas på den framtida polisen vad avser ordning och säkerhet samt bekämpningen av den grova, organiserade brottsligheten.  Polisens arbete under EU-kommenderingen hade underlättats

om polisen haft möjlighet att omhänderta ordningsstörare under längre tid än sex timmar. Vidare finns anledning att efter dansk modell överväga ett maskeringsförbud.

Polisförbundets enkätundersökning ”Kaos”

Inför EU-toppmötet i Göteborg beslutade Polisförbundet att genomföra en enkätundersökning bland samtliga poliser som skulle delta i kommenderingen. Totalt bestod undersökningen av 1 800

enkäter. Enkäterna delades ut på plats i Göteborg och samlades in efter kommenderingen. Drygt 900 enkäter besvarades, vilket motsvarade en svarsfrekvens på 51 procent. Av dem som besvarade enkäterna var 43 procent polismän från Polismyndigheten i Västra Götaland och resterande 57 procent polismän från övriga landet.

Totalt omfattade enkäten elva frågor vilka delades in i fem olika kategorier. Frågor som berörde planeringen och tiden före kommenderingen, frågor som berörde händelser under själva kommenderingen, frågor om arbetstid, frågor om arbetsskador och slutligen övriga synpunkter. I förordet till redovisningen av undersökningen uttalade Polisförbundets ordförande Jan Karlsen bl.a. följande.

Den bild av kommenderingen till EU-toppmötet som växer fram i polisernas svar kan sammanfattas i ett ord: Kaos. Bristande utbildning, avsaknaden av utrustning och kommunikation samt förvirrande order skapade ett inre kaos hos polisen.

Av detta kan vi dra två tydliga slutsatser. För det första; detta får aldrig hända igen. Som fackförbund kan vi aldrig acceptera att våra medlemmar utsätts för den här typen av påfrestningar.

För det andra; den svenska polisen har uppenbarligen ett problem. Vi hade mycket svårt att hantera situationen i Göteborg. Förutom att poliserna utsattes för oerhörda påfrestningar och skador så drabbade det medborgarna.

Av rapporten framgår bl.a. följande. Två av tre poliser (66 procent) uppgav att de saknade utrustning för att kunna genomföra de arbetsuppgifter som de tilldelats under kommenderingen. 59 procent av poliserna uppgav att de saknade anpassad utbildning för de arbetsuppgifter som de tilldelades under kommenderingen. Endast hälften av de tillfrågade poliserna uppgav att de före kommenderingen blivit informerade om vilka arbetsuppgifter de skulle få.

På frågan om innehållet i informationen under kommenderingen svarade 70 procent av poliserna att den var dålig. När det gäller radiosambandet uppgav 69 procent att detta fungerade dåligt. En polisman uttalade: ”kommunikationen var fruktansvärt dålig och rykten spreds som en löpeld.” En annan polisman ansåg att mobiltelefonen blev en räddning.

Mer än var tredje polis uppgav att de fått direkt order om att inte vidta åtgärder på grund av bristande resurser eller andra skäl. Som exempel angavs följande order som skall ha gått ut över radiosambandet till en grupp av 30 skyddsutrustade poliser: ”Spring och ta skydd om de kommer i grupp och anfaller.”

Polisförbundet konstaterade att det mot bakgrund av utvecklingen av kommenderingen var föga förvånande att i princip samtliga poliser hade uppgett att de arbetade övertid under kommenderingen. Enkätsvaren visade att

N vid 689 arbetspass/tjänstgöringstillfällen arbetade poliserna i 15

timmar eller mer i sträck, N vid 250 arbetspass/tjänstgöringstillfällen arbetade poliserna i 19

timmar eller mer i sträck och N vid 17 tjänstgöringstillfällen arbetade poliserna i 25 timmar eller

mer i sträck.

Svaren visade även att vid 546 arbetspass/tjänstgöringstillfällen överstigande 15 timmar var viloperioden kortare än sex timmar och vid 27 tillfällen var viloperioden mellan noll och två timmar.

Var fjärde polis uppgav att de hade utsatts för någon form av skada.

I anledning av resultaten av enkätundersökningen ställde Polisförbundet upp vissa krav som man särkilt ville driva under det fortsatta arbetet. Kraven innefattade bl.a. ett program för ledarskapsutveckling, en enhetlig utbildning för särskilda händelser till samtliga poliser, bättre kompetensutveckling och utbildning för landets poliser i ämnen som bemötande, ingripande i folkmassor, konflikthantering, mentala förberedelser och etik, en inventering av skyddsutrustning, en enhetlig och fungerande kommunikationsutrustning samt nya och fungerande rutiner för att säkra att poliser som inkommenderas ges den utrustning, det skydd, de transporter och den förläggning som på bästa sätt möjliggör en meningsfull och säker insats.

Övriga utvärderingar

Vi har under vårt arbete även tagit del av bl.a. följande rapporter.

 Svenska Helsingforskommitténs för Mänskliga Rättigheter

(SHK) rapport, Göteborgskravallerna och rätten, Några iakttagelser ur människorättsperspektiv, 2002,  Nätverkets Göteborg 2001 utvärdering, november 2001,  Rapport om Göteborgsaktionen 2001 för ett annorlunda

Europa och motkonferensen om miljö, arbete, fred, Schengen och internationell solidaritet, våren 2002 samt

 Säkerhetspolisens översyn av SÄPO:s uppdrag i samband med

Sveriges ordförandeskap i EU, september 2001.

6.4.2. Skadeutfall och personalsocialt efterarbete

Skadeutfall

Som ett led i sin utvärdering lät Polismyndigheten i Västra Götaland inhämta uppgifter om anmälda arbetsskador och tillbud under kommenderingen från de polismyndigheter som hade lämnat personalförstärkning. Sammanställningen visade att det per den 21 december 2001 hade inlämnats 356 anmälningar om arbetsskada och 239 anmälningar om tillbud. Stenkastning m.m. var den vanligaste orsaken till en anmälan om arbetsskada . En annan vanlig orsak i anmälningarna angavs vara psykisk skada på grund av den stress och oro poliserna uppgav sig ha känt jämte långa arbetspass och brist på sömn. I anmälningarna om tillbud till arbetsskada har oftast angetts brister i den personliga skyddsutrustningen som en bidragande orsak till tillbudet.

Beträffande skadade demonstranter m.fl. i samband med EUtoppmötet, finns det inte några helt uttömmande undersökningar. Förutom de tre personer som skottskadades vid händelserna vid Vasaplatsen fredagen den 15 juni 2001 är det svårt att ange närmare skadeutfall. Från kommunens beredskapsenhet har inhämtats att sjukvården i Västra Götalandsregionen tog hand om totalt 143 personer med s.k. ”EU-relaterade” skador, varav 86 behandlades på sjukhus och 31 inom primärvården. Av de totalt skadade 143 patienterna var 53 poliser. Huvuddelen, 94 procent, av de skadade hade lindrigare skador. Nio personer lades in på sjukhus.

Personalsocialt efterarbete

I sin utvärdering anger polismyndigheten att man vid planeringen av det psykosociologiska efterarbetet för personal som varit utsatta för svåra upplevelser utgick från att varje polismyndighet skulle ta ansvar för sina befattningshavare.

Under hösten år 2001 höll polismyndigheten informationsmöten för att den enskilde polismannen skulle få en helhetsbild av händelseförloppet. Närmare 1 100 polismän och andra anställda från Polismyndigheten i Västra Götaland deltog i dessa informationsmöten.

Vid sidan av informationsmötena genomfördes olika former av avlastningssamtal under ledning av bl.a. personalkonsulenter vid polismyndigheten. Sammanlagt skall enligt utvärderingen 295 befattningshavare ha deltagit i sådana avlastningssamtal.

I direkt anslutning till kommenderingen genomförde personal från företagshälsovården s.k. debriefingsamtal med 42 befattningshavare i syfte att reducera stress och mildra chockupplevelser från arbetet vid kommenderingen. I ett senare skede genomfördes debriefing med ytterligare 55 befattningshavare.

I utvärderingen nämns ett antal faktorer, som enligt polismyndigheten, komplicerade arbetet med det psykosociala omhändertagandet. Förutom att kommenderingen kom att omfatta så många som cirka 2 500 polismän komplicerades arbetet av att många polismän kom från andra polismyndigheter i landet och att de direkt efter kommenderingen reste tillbaka till sina respektive myndigheter eller gick på semester. Enligt utvärderingen har det visat sig att flera polismyndigheter inte heller inför kommenderingen hade en etablerad organisation för psykosocialt omhändertagande.

Slutligen komplicerades arbetet av de många anmälningar som riktades mot enskilda polismän. Från polismyndighetens sida ansåg man det tveksamt att omedelbart starta upp ett omfattande informationsarbete när det samtidigt pågick utredningar och förundersökningar mot anställda inom polisväsendet.

6.4.3. Gripna och omhändertagna

Vid planeringen inför toppmötet sattes som målsättning att polismyndigheten skulle ha en kapacitet att kunna ta emot ett hundratal gripna. För omhändertaganden enligt 13 § polislagen användes provisoriska lokaler på det nedlagda regementet Kviberg. Rikspolisstyrelsen lämnade tillstånd att använda Kviberg som tillfällig lokal för förvar av sammanlagt 300 omhändertagna åt gången.

Under tidsperioden den 12–19 juni 2001 greps sammanlagt 530 personer för brottslighet relaterad till toppmötet. Den övervägande delen gripna utgörs av de 459 personer som greps såsom misstänkta för våldsamt upplopp i samband med insatsen på Hvitfeldtska gymnasiet torsdagen den 14 juni 2001. Efter toppmötet har fram till december 2001 ytterligare 25 personer gripits för brottslighet som är relaterad till EU-toppmötet i Göteborg.

Under tiden den 12–16 juni 2001 gjordes sammanlagt 385 omhändertaganden av personer med stöd av 13 § polislagen. Merparten av omhändertagandena är relaterade till händelserna vid Viktoriabron fredagen den 15 juni och till polisinsatsen på Järntorget lördagskvällen den 16 juni.

6.4.4. Det rättsliga efterspelet

Antal lagförda per den 15 november 2002

Av Polismyndighetens i Västra Götaland utvärdering framgår att det fram till och med februari 2002 anmäldes 3 143 brott som är relaterade till EU-toppmötet i Göteborg. Den övervägande delen, eller 2 004 anmälningar, har avsett våld, hot eller förgripelse mot tjänsteman. Andra stora grupper av brottsanmälningar har varit brott mot allmän ordning (521), misshandel (353) och skadegörelse (88).

Sammanlagt har per den 15 november 2002 meddelats dom mot 66 personer varav frikännande dom meddelats i åtta fall. Åtalen har huvudsakligen avsett våldsamt upplopp eller medhjälp och anstiftan därtill. Till övervägande del har påföljden bestämts till fängelse (mellan en månad och två och ett halvt år) men även andra påföljder som villkorlig dom och skyddstillsyn jämte samhällstjänst har förekommit.

Fram till och med februari 2002 inkom 182 brottsanmälningar riktade mot anställda inom polisen. Till övervägande del avsåg dessa anmälningar om tjänstefel (134), misshandel (53) och olaga frihetsberövande (11). Flertalet anmälningar har skrivits av.

Vid brytpunkten, den 15 november 2002, har åtal väckts mot fyra polisbefäl för tjänstefel36 och mot en polisman för mened.37

Utredningar om brott med anknytning till Hvitfeldtska gymnasiet

Utredningar om brott som riktar sig mot demonstranter

Som framgått av avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Polisens hantering av de frihetsberövade frigavs under natten till fredagen den 15 juni och under fredagsmorgonen ett stort antal av de personer som

36 Göteborgs tingsrätt har meddelat dom den 2 december 2002 (se vidare Insatsen mot

Schillerska gymnasiet).37 Åtalet återkallat av åklagaren i december 2002.

greps för våldsamt upplopp m.m. vid Hvitfeldtska gymnasiet eftersom man bedömde att det inte fanns någon möjlighet att inom rimlig tid hinna vidta konkreta utredningsåtgärder.

Under sommaren väckte åklagaren åtal mot den man som agerade som mötesunderlättare eller mötesordförande vid stormötet på Hvitfeldtska gymnasiets skolgård. Göteborgs tingsrätt ogillade i en dom från den 6 augusti 2001 åtalet i den del det avsåg våldsamt upplopp på skolan.38 Domstolen gjorde bland annat följande bedömning.

I målet är utrett att det åtminstone under en del av eftermiddagen har varit möjligt att lämna det avspärrade området efter visitering och det har även framkommit att ett antal personer har valt den möjligheten. Majoriteten av de som bott på skolan har dock kommit att stanna kvar inom avspärrningarna. Det är dock oklart i vilken mån det har varit till följd av ett eget ställningstagande eller till följd av bristande kommunikation eller information. Ett flertal av de personer som hörts i målet har uppgett att de inte har haft de olika handlingsalternativen klara för sig. I sammanhanget måste också beaktas att de boende på skolan har tillhört ett stort antal olika organisationer och varit av flera olika nationaliteter. Utredningen i målet visar att det inne på skolans område har funnits grupper med personer som under dagen har deltagit i aktiviteter som att bära gatsten och barrikader. En del av dessa har även varit maskerade. Det kan enligt tingsrättens mening hållas för visst att dessa åtgärder inte har tillkommit som förberedelser för en utrymning av skolan utan våldsamheter. Hur stort antal personer som sysslat med sådan verksamhet är emellertid oklart. När tåget har formerat sig längs Röhssgatan har situationen enligt uppgift från flera av de personer som hörts i målet varit förvirrad och bland många har rått osäkerhet om vilka villkor som gällde och om de skulle få lämna området. Det har också framkommit att beskedet om avbrutna förhandlingar och gripande av alla inne på området har lämnats i ett sent skede. Det är därför inte möjligt att dra slutsatsen att alla som fanns kvar inom det avspärrade området skulle ha varit medvetna om att det inte längre var möjligt att lämna skolan i enlighet med den tidigare träffade överenskommelsen och att de övriga alternativ till upplösning som återstod var utbrytning med våld och barrikadering inne på skolan. Utredningen ger därför inte stöd för en bedömning att det hos deltagarna i tåget längs Röhssgatan har funnits ett allmänt utbrett uppsåt att trotsa polismyndigheten på något av dessa sätt. Sedan tåget formerat sig längs Röhssgatan med Ya Basta längst fram har gjorts ett flertal försök att forcera polisens avspärrning vid Läraregatan. Det är inte möjligt att genom de videoupptagningar som gjorts

38 Göteborgs tingsrätt dom den 6 augusti 2001-08-06 i mål B 6695-01.

bilda sig en uppfattning om hur många som förutom Ya Bastas medlemmar har deltagit i dessa försök, understött dem eller på annat sätt sympatiserat med dem. Det våld som vid den tidpunkten förelegat för att forcera avspärrningarna har dock haft sådan omfattning att våldsamt upplopp vid den tidpunkten har uppkommit. Av utredningen framgår vidare att polismännen vid inbrytning på området har utsatts för våld i form av stenkastning och våld med tillhyggen från ett antal personer som deltagit i tåget. Polismännen har beträffande det skeendet bl.a. uppgett att stenkastningen främst kommit från den grupp som befunnit sig bakom Ya Basta och som har betecknats som det svarta blocket. Från polismännen har även uppgetts att flertalet av de personer som befunnit sig i tåget har barrikaderat sig i skolan efter inbrytningen på området. Av en av videoupptagningarna som åklagaren åberopat framgår att ett förhållandevis stort antal personer har deltagit i en stenkastning och annan våldsanvändning mot polisen för att därefter barrikadera sig i skolbyggnaden. Däremot framgår inte hur många av deltagarna i tåget som klivit åt sidan eller på annat sätt markerat att de inte hade för avsikt att använda våld.

Mot bakgrund av bland annat domstolens bedömning i den refererade tingsrättsdomen skrev åklagare i december 2001 av misstankarna om våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten mot nästan alla av de 459 personerna som greps på Hvitfeldtska gymnasiet.

Utredningar om brott som riktar sig mot polisen

Efter polismyndighetens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet lämnade organisationer och enskilda personer in ett femtiotal anmälningar rörande polisens agerande. Anmälningarna riktade sig mot såväl olika myndighetsbeslut som enskilda polismäns handlande.

I den förra kategorin fanns bland annat olaga frihetsberövande. Man ansåg t.ex. att det hade varit fråga om felaktiga begränsningar i rörelsefriheten och om felaktiga omhändertaganden och gripanden.

I den senare kategorin fanns uppgifter om att man hade misshandlats t.ex. genom hundbett eller batongslag. Det fanns också påståenden om att man hade sprungits ner i samband med polisens förflyttningar eller att man hade fått sina kamerautrustningar eller bilar förstörda. Ett antal ärenden rörde förolämpning alternativt ärekränkning. En anmälare som inte var målsägande hade anmält att han sett att poliser kastade gatsten.

Förundersökning inleddes i samtliga ärenden. Sedan förhör hållits med drygt 100 personer har ärendena avslutats utan att åtal

har väckts. Som skäl har angetts att polismännen inte kunnat identifieras eller att brott inte kunnat styrkas.

Överåklagaren Björn Ericson upprättade ett särskilt beslut den 3 januari 2002 rörande anmälningar om polismyndighetens beslut att spärra av gymnasiet samt grunderna och tiderna för frihetsberövanden av enskilda. I beslutet angavs bl.a. följande.

Polismyndigheten har i sitt beslut att spärra av skolan angett 23 § polislagen som rättslig grund. Enligt denna lag har polisen rätt att vidta förebyggande åtgärder om fara föreligger för att ett brott kommer att förövas som hotar liv eller hälsa eller som kan leda till omfattande förstörelse av egendom. Även om brottsrisken inte behöver vara kvalificerad måste det alltid förutsättas att man verkligen kan visa att det på grund av särskilda omständigheter föreligger en konkret risk. Ett ingripande måste till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i rimligt förhållande till den fara som hotar eller föreligger. Bland de åtgärder som nämns i lagtexten är bland annat att polisen kan avstänga och utrymma ett område och om det föreligger allvarlig risk för brott också kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen. När polisen som i detta fall spärrar av ett så pass stort område som det är fråga om tar det en tid innan avspärrningen är genomförd och utpasseringskontrollen är ordnad. Under denna tid berövas de personer som befinner sig på skolan sin möjlighet att lämna denna. Detta innebär inte bara en begränsning för dem som förbereder brott utan även för grupper som bara bor på skolan och kommit till Göteborg för att delta i legala opinionsyttringar. Det är närmast dessa gruppers intressen som måste vägas mot polisens skyldighet att vidta åtgärder för att upprätthålla ordningen och säkerheten vid EU-toppmötet och den amerikanska presidentens besök. Mot bakgrund av åklagarens bedömning och beslut, tillgängligt underrättelsematerial och hotbildsanalys är det enligt min bedömning inte möjligt att visa att det skulle föreligga något brott från polisledningens sida i samband med att ovannämnda beslut fattades. Strax efter klockan 16.30 började ett stort antal personer ställa upp sig på led inne på skolan. I täten stod Ya Basta anhängare i skyddsutrustning, därefter mörkklädda, delvis maskerade personer, som enligt vittnesuppgifter från polisen också var beväpnade med stenar och tillhyggen och därefter en stor samling övriga personer. Ledet började gå fram emot polisspärren vid utpasseringsstället. Händelseförloppet kunde följas direkt av polisledningen och åklagare genom att helikopterbilder länkades direkt in till spaningscentralen och till staben i polishuset. På så vis skapades förutsättningar att fortlöpande göra straffrättsliga bedömningar över händelseutvecklingen. När folksamlingen kommit fram till polisspärren gav polisen en skingringsbefallning som inte åtlyddes. I stället gjordes en handfull misslyckade försök att med våld forcera polisspärren. Av helikopterbilderna framgår att flertalet av dem som vistades inom skolområdet

deltog i folksamlingen men också att det fanns personer som befann sig bredvid folksamlingen och uppträdde som passiva åskådare. Efter det att bedömningen gjorts att fråga var om ett våldsamt upplopp fattades beslut om att gripa de som deltagit i upploppet. När polisen gick in på skolområdet möttes de av ett omfattande våld främst i form av stenkastning. Våldet mot polisen hade förberetts genom att depåer av sten lagts upp på strategiska ställen inne på skolan. Polisen angreps också med tillhyggen och man försökte dra ned de beridna poliserna från sina hästar. Polisen fick snabbt kontroll över situationen och samtliga på plats greps. En del flydde dock in i skolan och fortsatte, enligt vittnesuppgifter från polisen, att kasta ut föremål genom fönstren. Dessa personer greps senare under kvällen. Sammanlagt fördes omkring 450 gripna i bussar till polishuset. Att så många greps vid samma tillfälle innebar självklart en utomordentlig påfrestning på polisens utredningsorganisation. När någon är gripen skall denne så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den gripne skall anhållas. Anhålls inte den gripne skall gripandebeslutet hävas och den gripne således försättas på fri fot. Har mer än tolv timmar förflutit mellan gripandet och förhöret skall anledningen till dröjsmålet särskilt anges. Vid polismyndigheten försökte man i så stor utsträckning som möjligt att följa de normala rutinerna vid gripanden. Under kvällen och natten kunde omkring 160 personer höras, varav ungefär hälften anhölls av åklagare och hälften försattes på fri fot. Fram emot morgontimmarna gjordes den bedömningen att man inte skulle hinna med att hålla förhör med samtliga inom rimlig tid. Man beslutade därför att, efter identifiering, frige återstoden av de gripna. I samband härmed frigavs några personer som hörts men där åklagare inte tagit ställning i anhållningsfrågan och Åklagarmyndigheten i Göteborg har också anmält att tre personer som anhållits av åklagare försattes på fri fot av polis utan åklagarbeslut. Dessa tre senare anmälningar har tidigare lagts ner då brott inte kunnat styrkas. Min uppfattning rent allmänt är att man eftersträvat att göra ett så bra arbete som möjligt utifrån tillgängliga resurser och att formella brister, även inräknat information till anhöriga, helt är att hänföra till det ansträngda arbetsläget. Utredningen har inte visat på sådana förhållanden att man kan förvänta sig att kunna styrka brott från någon enskild tjänstemans sida. Mot bakgrund av vad som redovisats ovan läggs förundersökningarna i de ärenden som redovisas i bilaga till beslutet ner då brott inte kan styrkas och då ytterligare utredning inte kan förväntas leda till någon annan bedömning.

Efter genomgång av överåklagaren Björn Ericsons utredning beslutade riksdagens ombudsmän (JO) i april 2001 att återuppta förundersökningen angående misstanke om att tjänstefel begåtts

vid ingripandet mot Hvitfeldtska gymnasiet. Förundersökningen pågår fortfarande.

Utredningar om brott med anknytning till inringningen på Viktoriabron

Polisens inringning av närmare 200 personer på Viktoriabron ledde till ett antal anmälningar mot polisen. Förundersökning inleddes men i beslut den 23 maj 2002 beslutade åklagaren att lägga ned utredningen på grund av att brott ej kunde styrkas. Åklagaren lämnade i beslutet följande motivering.

Av utredningen har framkommit att efter den omfattande skadegörelsen på Kungsportsavenyn ett stort antal av gärningsmännen begivit sig mot området kring Vallgraven och broarna över Vallgraven. Flera broar spärrades av polis i syfte att förhindra oroligheter och fortsatt skadegörelse på andra sidan Vallgraven. Beslut fattades om att ringa in ordningsstörande personer på Viktoriabron i syfte att dels förhindra fortsatt brottslighet och ordningsstörande och dels identifiera personer som deltagit i upploppet på Kungsportsavenyn. Vid denna manöver kom ett antal personer som uppenbarligen ej deltagit i upploppen på Kungsportsavenyn och ej heller genom sitt uppträdande stört den allmänna ordningen eller utgjort en omedelbar fara för denna att stängas in på Viktoriabron. Dessa personer tilläts lämna bron efter hand. Etthundrafemtio personer omhändertogs enligt 13 § polislagen. På grund av svårigheter att få fram transportfordon har bron och de personer som befunnit sig där varit inringande längre tid än som beräknats. Såvitt kunnat utredas har de som ej omhändertagits enligt polislagen kunnat lämna bron efter drygt en timme. I de fall personer anmält att de felaktigt blivit omhändertagna har dokumentation angående omhändertagandet infordrats. Härav har bland annat tider för omhändertagande och skäl för omhändertagandet kunnat utläsas. De enskilda omhändertagandena har inte utretts närmare då detta med säkerhet inte skulle leda till ytterligare klarhet om skälen till omhändertagandena.

Utredningar om brott med anknytning till skottlossningen vid Vasaplatsen

Förundersökning inleddes också i anledning av skottlossningen på Vasaplatsen. Överåklagaren Björn Ericson beslutade den 28 september 2001 att förundersökningen skulle läggas ned. I beslutet

anmärktes att det på grund av omständigheterna inte kunde uteslutas att ytterligare utredningsmaterial kunde finnas att tillgå i framtiden. Sedan förundersökningen återupptagits samma höst beslutade Björn Ericson den 27 februari 2002 att åter lägga ned förundersökningen med motiveringen att ytterligare utredningsåtgärder sammanfattningsvis inte framstod som meningsfulla.

Som vi tidigare redovisat beslutade Riksåklagaren i november 2002 att förundersökningen beträffande skottlossningen vid Vasaplatsen skulle återupptas. Förundersökningen pågår fortfarande.

Utredningar om brott med anknytning till Järntorget och Schillerska gymnasiet

Insatsen på Järntorget

Efter polisens insats på Järntorget lämnade ett antal personer in anmälningar om brott rörande polisens agerande. Anmälarna uppgav att de hade berövats friheten genom att de av polis hindrats att lämna Järntorget. I samband härmed anmälde några att de misshandlats eller på annat sätt kränkts av poliser.

Med anledning av anmälningarna inleddes förundersökning om brott. Den 6 november 2002 beslutade åklagaren att lägga ned utredningen med följande motivering.

Under utredningen har framkommit att polisen fått information om att en icke tillståndsgiven demonstration skulle anordnas på Järn-

torget. Det fanns uppgifter om att

beväpnade personer skulle delta i

demonstrationen och att det fanns planer på att skjuta en polis. Demonstrationen skulle avslutas med skadegörelse på Linnégatan och angrepp på en polisstation. Tidigare under dagen hade stora upplag av gatsten hittats. Beslut fattades om att demonstrationen inte skulle tillåtas. Då demonstranterna samlats på torget skulle de ringas in. De skulle tillåtas lämna Järntorget i samband med att polispersonal tittade på demonstranterna i syfte att känna igen personer som skulle omhändertas eller gripas. Visitation enligt polislagen 19 § skulle då så ansågs behövligt ske av dem som lämnade torget. Övriga personer skulle uppmanas att lämna platsen. Genom detta förfarande skulle de angrepp som befarats om möjligt förhindras. Uppskattningsvis 400 personer ringades in på Järntorget. Vid åtgärden på Järntorget kom ett antal personer som uppenbarligen ej kunde befaras störa den allmänna ordningen eller utgjort en omedelbar fara för denna att stängas in på Järntorget.

Från polisen gjordes det ovan beskrivna tillvägagångssättet känt för demonstranterna. Det har framkommit att denna information inte nått fram till samtliga personer som ringats in. Då ett större antal demonstranter vägrade lämna Järntorget uppstod en situation polisen ej räknat med och avspärrningen kom att vara längre än som från början varit avsikten. Jag kan mot bakgrund av vad som framkommit inte finna att personer som befunnit sig på Järntorget varit berövade friheten eller utsatts för åtgärder på sådant sätt att brott kan antas ha förövats, varför utredningarna nedlägges. Det har inte kunnat fastställas vilka enskilda poliser som gjort sig skyldiga till den kränkning och misshandel som görs gällande från målsäganden, varför utredningen i denna del nedlägges eftersom brott inte kan styrkas.

Insatsen mot Schillerska gymnasiet

Även efter polisens insats mot Schillerska gymnasiet lämnade ett antal personer in anmälningar om brott rörande polisens agerande. De har i anmälningarna beskrivit bl.a. att poliser tvingade dem att under omotiverat lång tid ligga på den våta skolgården i otillräcklig klädsel med kraftig kroppslig avkylning som följd, att poliser använde övervåld, t.ex. batongslag mot liggande personer, och att poliser uppträdde kränkande genom att uttala sig nedsättande i rasistiska och sexistiska termer.

I maj 2002 väcktes åtal mot fyra befäl som tjänstgjorde vid insatsen mot Schillerska gymnasiet för tjänstefel. Befälen lades huvudsakligen till last att de svenska medborgarna hållits kvar för länge och att det var fel att lägga personer på marken. Göteborgs tingsrätt meddelade frikännande dom den 2 december 2002.

Beträffande frågan om ansvar för att de svenska medborgarna hade hållits kvar för länge ansåg tingsrätten att – ”med hänsyn till angelägenheten i åtgärderna, aktionens omfattning och det ytterst noggranna säkerhetstänkande som måste tillämpas” – kvarhållandet hade varit påkallat.

Tingsrätten fann vidare att åtgärden att lägga ner ovisiterade personer på marken hade varit kränkande för dessa men att det i sammanhanget dock inte kunde bortses ifrån att polismännen handlade under intryck av det våld de upplevt dagarna innan och av vad de uppfattade som vapenhot. Åtgärden fick enligt tingsrätten anses befogad.

Tingsrätten noterade att målet till stor del kommit att handla om vem eller vilka som varit ansvariga för händelserna på skolgården men att det med den bedömning som tingrätten gjort saknades anledning att pröva den frågan.

Domen har ännu inte (den 20 december 2002) vunnit laga kraft.

Handläggning av anmälningar mot poliser

Under vårt arbete har vi bland demonstranter och andra mött kritiska synpunkter på den rådande ordningen rörande handläggningen av anmälningar mot poliser och förvåning att inte någon polis kunnat fällas.

Frågan om handläggningen och anmälningar bereds f.n. av Utredningen om tillsynen över polis- och åklagarväsendena (Ju 2000:15). Enligt direktiven (dir. 2000:101 och 2002:82) skall den bl.a. överväga om regleringen, organisationen, ledningen och handläggningsrutinerna för brottsanmälningar och klagomål mot anställda inom polisen och åklagarväsendet uppfyller de krav som måste ställas på sådan verksamhet. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 maj 2003.

Eftersom frågan således redan är föremål för utredning behandlar vi den inte vidare.

6.5. Kommitténs bedömning

Vi har i föregående avsnitt redovisat den kartläggning vi gjort av händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg. I vår uppgift ingår också att göra en analys baserad på kartläggningen. Vår analys består av bedömningar av de skeenden inför och under Göteborgsmötet som vi funnit skäl att uttala oss om samt av överväganden om hur svensk polis i framtiden bättre skall kunna hantera ordningsstörningar i samband med stora evenemang. Våra bedömningar redovisas i det följande och övervägandena i kapitel 7

Kommitténs slutsatser och förslag.

Poliskommenderingen i Göteborg under ledning av polismästare Håkan Jaldung var den mest komplexa och en av de största som ägt rum i Sverige. Den kom att omfatta ca 2 500 poliser. Under kommenderingen ställdes polisen inför svåra uppgifter och dess förmåga och kompetens kom att prövas på ett extraordinärt sätt. Trots besvärliga förhållanden kunde EU-toppmötet och den

amerikanske presidentens besök genomföras utan allvarliga störningar. Vidare kunde demonstrationsrätten värnas i den meningen att alla tillståndsgivna demonstrationer kunde äga rum. Bevakning av de hotell där delegaterna bodde liksom samtliga eskorter och transporter fungerade också utan anmärkning.

De uttalanden vi gör måste ses i ljuset härav. Vid en så omfattande polisinsats är det naturligtvis näst intill oundvikligt att vissa fel och misstag begås. Avsikten med att i efterhand försöka utvärdera ett händelseförlopp och lyfta fram vad som var bra respektive dåligt måste vara att såväl berörda myndigheter som andra skall kunna dra lärdom av slutsatserna. Det är också så vi sett på vår uppgift. I sammanhanget förtjänar det att framhållas att många poliser gjorde berömvärda insatser i Göteborg trots de påfrestningar som de utsattes för. Även ledningarna för de tillståndsgivna demonstrationerna medverkade på ett förtjänstfullt sätt till att demonstrationerna kunde genomföras utan allvarliga störningar.

6.5.1. Rikspolisstyrelsens samordning av planeringsarbetet

Rikspolisstyrelsen är enligt 7 § polislagen central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet. Enligt 3 § 2 förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen svarar Rikspolisstyrelsen för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. EUtoppmötet i Göteborg var tveklöst en sådan händelse. Vi har i vår kartläggning (avsnitt 6.2.6.2 och 6.2.6.3) redovisat vad som framkommit om Rikspolisstyrelsens samordning av polisens planering inför EU-toppmötet. Detta föranleder oss att göra vissa uttalanden. Arbetet i Rikspolisstyrelsens operativa förberedelsegrupp, som leddes av Håkan Jaldung, präglades enligt vad Rikspolisstyrelsens, Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens ledamöter uppgett, av stora motsättningar. De fyra ledamöterna var bl.a. oense om i vilken mån polismyndigheternas planering skulle samordnas. Majoriteten ville att Rikspolisstyrelsen skulle samordna planeringen på det sätt som skett inför fotbolls-EM 1992, då samtliga deltagande poliser utbildats, tränats och utrustats på ett enhetligt och ända-

målsenligt vis. Håkan Jaldung ville inte ha någon sådan samordning. Ledamöterna enades om en kompromiss och föreslog i november 1999 tillsättandet av en samordningsgrupp som enbart skulle ha en samordnande och stödjande funktion.

I januari 2000 tillsattes Rikskriminalpolisens samordningsgrupp, den s.k. Hydforsgruppen. I gruppen skulle ingå representanter för berörda polismyndigheter och Säkerhetspolisen. Gruppen skulle enbart ha en stödjande funktion där råd och erfarenheter kunde utbytas.

Hydforsgruppen erbjöd polismyndigheterna bl.a. gemensamma utbildningsinsatser, gemensam upphandling av viss utrustning och samordning av personalens villkor. Polismyndigheterna visade lågt eller inget intresse och Hydforsgruppen hade inte mandat att besluta i dessa frågor.

Rikspolischefen har ansett att Rikspolisstyrelsen genom tillsättandet av de två arbetsgrupperna tog det samordningsansvar som föreskrivs i de inledningsvis nämnda bestämmelserna. Han har vidare uppgett att han inte känt till motsättningarna inom den operativa förberedelsegruppen eller motståndet från deltagande polismyndigheter i Hydforsgruppen. Samordningen skedde i den senare gruppen och det var helt klart att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle få de resurser den begärde, varför han inte såg någon anledning att ingripa i arbetet.

Den fråga som förefaller ha orsakat de största meningsskiljaktigheterna i den operativa förberedelsegruppen var frågan om Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten i Västa Götaland skulle ha ansvaret för personskyddet – en mycket central fråga även om det vid denna tidpunkt ännu inte var klart att president Bush skulle komma till Göteborg. Det är klarlagt att representanterna i denna grupp fört upp frågan till rikskriminalchefen respektive Säkerhetspolisens generaldirektör. Däremot är det mera osäkert om rikspolischefen informerats, det troliga är dock att detta skett.

Det som kallas enighet i förberedelsegruppen kan inte tolkas som något annat än att Håkan Jaldung i slutrapporten lyfte bort frågan om ansvaret för personskyddet från arbetsgruppens mandat eftersom Polismyndigheten i Västra Götaland, tre veckor efter det att gruppen lämnat sin rapport, inkom med en framställning till Rikspolisstyrelsen där den fortsatt hävdade sin uppfattning i frågan. I ett svar på den skrivelsen några månader senare gav Rikspolisstyrelsens ledning uttryck för sin uppfattning i frågan. Därmed var den löst.

För kommittén framstår det som märkligt att frågan inte klarades ut med rikspolischefen under gruppens arbete. Som skrivelsen till Polismyndigheten i Västa Götaland i februari 2000 utvisar var det ju bara för Rikspolisstyrelsen att delge polismyndigheten centralmyndighetens uppfattning. Om detta tidigt gjorts klart hade med stor sannolikhet förberedelsegruppens arbete kunnat bedrivas på ett mer konstruktivt sätt.

Den nu redovisade problemställningen visar också att det kan ifrågasättas om det är en god lösning att i en grupp som bl.a. skall beskriva ansvarsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och polismyndigheterna ha en företrädare för den ena sidan som ordförande. De enskilda polismyndigheterna är – i jämförelse med hur det var i början av 1990-talet – i dag dels större och därmed också mer ”självstyrande”, dels är budgetansvaret annorlunda. Detta fråntar dock inte Rikspolisstyrelsen det övergripande ansvaret. Decentraliserat budgetansvar får inte hindra att frågor om gemensam utbildning, utrustning och villkor för personalen hanteras centralt när det framstår som rationellt och ändamålsenligt. T.ex. får det inte medföra att en polismyndighet ensidigt kan kräva att den myndighet som lånar ut personal tvingas köpa ny utrustning åt sina poliser. Inte heller skall den utlånande myndigheten kunna kräva att dess poliser utrustas av den inlånande myndigheten. Bl.a. sådana frågor borde ha kunnat lösas centralt. De poliser som deltog i Göteborg hade sannolikt haft bättre förutsättningar att klara sina uppgifter om Hydforsgruppens erbjudande om utbildning och gemensam upphandling av utrustning kunnat realiseras. Vi återkommer till Hydforsgruppens arbete i avsnitt 6.5.3. I sammanhanget bör noteras att Polismyndigheten i Västra Götaland inte inför mötet erhöll några ytterligare ekonomiska resurser vilket i sin tur får antas bero på att Rikspolisstyrelsen inte tilldelats några extra medel till polisinsatserna vid de svenska EU-mötena. Vi finner det inför framtiden angeläget att sådana aspekter i god tid beaktas av riksdag och regering. Vi anser att Rikspolisstyrelsen borde ha givit de båda samordningsgrupperna en starkare roll och större befogenheter. I vart fall borde Rikspolisstyrelsen senast efter händelserna i Nice ha reagerat och spelat en aktivare roll i den samordnande planeringen inför toppmötet i Göteborg. Olika uppfattningar råder också i frågan om orsakerna till att det så sent bestämdes vilka poliser från andra myndigheter som skulle

ingå i kommenderingen i Göteborg. Rikspolisstyrelsen har sagt att det hela tiden var klart att Polismyndigheten i Västra Götaland skulle få vad den begärde. Polismyndigheten har framhållit hur man fick ”tjata om” att få besked om vilka resurser man skulle tilldelas och att det sena beskedet medförde att planeringen av utbildningen försvårades. Även om diskussioner måste föras med övriga polismyndigheter och det – enligt vad som framkommit – fanns ett motstånd hos dessa mot att Rikspolisstyrelsen skulle agera, borde frågan med ett kraftfullare agerande från Rikspolisstyrelsens sida ha kunna lösas snabbare. Vi återkommer till polisförstärkningarna i avsnitt 6.5.4. Vi anser sammanfattningsvis att den centrala nivån inom polisen, dvs. Rikspolisstyrelsen måste ta ett större ansvar för samordningen av planeringen inför stora internationella evenemang där flera polismyndigheter kommer att vara inblandade än vad som skedde inför EU-toppmötet i Göteborg.

6.5.2. Polismyndighetens i Västra Götaland planerings- och förberedelsearbete

År 1997 beslutade regeringen att EU-toppmötet i juni 2001 skulle förläggas till Göteborg. Planerings- och förberedelsearbetet inför ett sådant evenemang är givetvis av stor betydelse. Vår kartläggning av polismyndighetens eget planerings- och förberedelsearbete har gett oss anledning att göra vissa reflektioner.  Polismyndigheten hade inga representanter närvarande vid Världsbankens och Internationella Valutafondens möte i Prag i september 2000 eller vid EU-toppmötet i Nice i december samma år. Polisledningen har uppgett att den övervägde ett besök i Nice men avstod av resursskäl. Däremot besökte Polismyndigheten i Stockholm Nice och företrädare för den har framfört att besöket var lärorikt. Mot bakgrund av oroligheterna i Prag och då mötet i Nice var det som närmast föregick Göteborgsmötet hade enligt vår uppfattning ett beslut om ett studiebesök i Nice sannolikt kunnat ge polismyndigheten nyttiga erfarenheter.  I oktober 2000 inrättade polismyndigheten en planeringsstab med uppgift att handha den övergripande planeringen. Staben bemannades från början med en person på heltid. I januari 2001 förstärktes staben med ytterligare två personer, varav en dock nästan omgående kom att övergå till andra arbetsuppgifter. Planeringsstabens

funktioner flyttades i början av juni över till den operativa kommenderingsstaben. Många vi talat med har varit kritiska till att den egentliga planeringen kom i gång först under hösten 2000 och att inte fler personer frikopplades från sina ordinarie arbetsuppgifter. Vidare har anmärkningar riktats mot att de personer som arbetade med planeringen inte fick fortsätta med samma arbetsuppgifter i den operativa kommenderingsstaben.

Det är naturligtvis viktigt att polisen, inför en sådan extraordinär händelse som ett EU-toppmöte är, påbörjar planeringen i god tid och med tillräcklig bemanning. Det är en förutsättning för att en omfattande polisinsats skall kunna genomföras på ett bra sätt. I Göteborg lades delar av planerings- och förberedelsearbetet ut på divisions- och avdelningschefer utan att deras ordinarie arbetsuppgifter reducerades. Detta kom bl.a. att leda till att flera av dem, enligt egna uppgifter, var slitna när kommenderingen började och att de inte kunde förbereda sig så väl som de hade önskat.  Polismyndigheten använde ett särskilt operativt koncept för ledning, planering och genomförande av EU-toppmötet. Ordningen har av förstärkande poliser och av personal från Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen kritiserats för att ha varit trög och stel. Enligt dessa har verksamheten varit detaljreglerad och ”toppstyrd”, dvs. alltför många frågor har måst föras upp till kommenderingsledningen för avgörande. Viss sådan kritik har också framförts av poliser vid polismyndigheten. Det har framhållits att den tillämpade ordningen inte tillät skyndsamma anpassningar till ändrade förutsättningar, såsom den allt allvarligare hotbilden efter EUtoppmötet i Nice.

Någon enhetlig modell för hur planerings- och förberedelsearbetet skall organiseras inför särskilda händelser finns inte i Sverige. Erfarenheterna från Göteborg visar enligt vår uppfattning att det finns ett behov av en sådan nationell modell.  Polismyndigheten tillsatte vid årsskiftet 2000/01 inom kriminalunderrättelsetjänsten en grupp som fick i uppgift att producera myndighetens egna hotbilder inför EU-toppmötet. Arbetet inriktades i första hand på att försöka förutse vilka av demonstranternas planerade aktioner som kunde förväntas störa mötet.

Under våren förvärrades hotbilden alltmer och risken för våldsamma opinionsyttringar bedömdes som betydande. Informationen om vad som kunde förväntas hända, främst under fredagen den 15 juni, var tydlig och händelseutvecklingen visade sig i stora delar överensstämma med informationen.

Enligt vår mening synes kriminalunderrättelsearbetet vid myndigheten ha fungerat väl. Samarbetet mellan myndigheten och Säkerhetspolisen har, såvitt vi kan bedöma, i detta sammanhang och på denna nivå varit friktionsfritt.  Polisledningen har av såväl egna som förstärkande poliser kritiserats för att ha försökt tona ned hotbilden alltför mycket. Ett exempel som anförts till stöd för detta är turerna kring den s.k. Prag-filmen, som kommenderingschefen inte lät poliserna ta del av. Ett annat exempel är de presentationer som hölls av polisledningen under maj och i början av juni och där det enligt flera uppgiftslämnare bara talades om att polisinsatsen i samband med EU-mötet skulle ske i en öppen och vänlig atmosfär. Polisledningen har förklarat sitt förhållningssätt med att den ville undvika att ”tagga upp” poliserna.

Kritik skall i och för sig inte riktas mot polisledningen för dess ambitioner att försöka undvika att hetsa upp de poliser som skulle delta i insatsen. Det var emellertid lika viktigt att poliserna skulle få en så realistisk bild som möjligt av vad de kunde förvänta sig, särskilt mot bakgrund av den allvarliga hotbilden. Poliserna måste ges goda förutsättningar för att förbereda sig. Nu förmedlades dubbla budskap – polisledningen förde ut ett och dess kriminalunderrättelserotel ett annat – vilket ledde till ifrågasättanden och spekulationer.  Under våren 2001 växte planerna på en ny taktisk modell fram rörande polisens hantering av demonstrationer och andra opinionsyttringar. Som en följd av händelserna vid Ekofin-mötet i Malmö i slutet av april tog modellen definitiv form. En dialoggrupp skulle skapas, ett mindre antal poliser fotpatrullera bland demonstranter och allmänhet och resterande poliser hållas i beredskap i bakgrunden. Polisens dialoggrupp, kontaktgruppen, började någon vecka in i maj att försöka etablera kontakt med organisationer och grupper, som gett tillkänna att de skulle delta i demonstrationer och andra manifestationer.

Den valda taktiska modellen måste ses som konstruktiv. Vi kan dock konstatera att den fastställdes på ett sent stadium. Dialogen behandlas särskilt i avsnitt 6.5.4. Trots den under våren alltmer ökande hotbilden skedde inte någon samordnad övergripande omfallsplanering med berörda divisions- och avdelningschefer. Med omfallsplanering menas polisens planering för handlingsalternativ på olika platser och vid skilda

händelseutvecklingar. Den omfallsplanering som ägde rum skedde främst genom fortlöpande diskussioner mellan kommenderingschefen och planeringsstaben. Den dokumenterades inte. Divisions- och avdelningschefer gjorde också viss egen omfallsplanering. Med något undantag dokumenterades inte heller den.

Vi har således konstaterat att omfallsplanering saknades för insatser mot de centralt belägna skolorna Hvitfeldtska och Schillerska (se våra bedömningar i avsnitt 6.5.6). Den omfallsplanering som fanns för inträngningsförsök mot Svenska Mässan gjordes av den divisionschef som skulle leda polisinsatsen på platsen. Något tillfälle för honom att förankra den hos kommenderingsledningen gavs aldrig.

En ordentlig omfallsplanering är central vid en polisinsats som denna. Sådan planering bör, enligt vår uppfattning, också dokumenteras så att berörda chefer kan ta del av den, analysera den och föra en konstruktiv diskussion om den. Kommenderingsledningen måste vara införstådd med hur enskilda divisionschefers omfallsplanering ser ut för att kunna göra en helhetsbedömning av situationen och undvika att något hamnar mellan stolarna. En bristande omfallsplanering kan leda till att polisen fastnar i ad hoc-lösningar, inte är mentalt förberedd på vad som kan hända och inte vet var den skall söka information. Detta kan i sin tur medföra att polisen hamnar i tidsnöd. Tidsnöd kan få allvarliga konsekvenser vid de juridiska bedömningar som ofta måste göras och kan även leda till ogenomtänkta beslut som utsätter personalen och andra inblandade för onödiga risker.

Vi är starkt kritiska till polismyndighetens hantering av omfallsplaneringen inför EU-toppmötet.

6.5.3. Polismyndighetens samverkan med andra myndigheter

Vår kartläggning har även omfattat polismyndighetens samarbete och samverkan med olika myndigheter och organisationer under planerings- och förberedelsestadiet samt under genomförandet. Vi har därvid funnit anledning uttala oss om vissa förhållanden.  Polismyndighetens samarbete och samverkan med andra myndigheter och organisationer inom länet synes i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. Några vi talat med, bl.a. räddningstjänsten, sjukvårdens beredskapsenhet och Företagarföreningen Avenyn, har dock efterlyst en större öppenhet från polismyndighetens sida när

det gäller information om hotbilder, framför allt beträffande ordningsstörningar, och händelser av betydelse. Det är naturligtvis viktigt att polismyndigheten så långt möjligt lämnar information som kan vara relevant för andra myndigheters och organisationers verksamhet.  När det gäller samarbetet och samverkan mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen har vi konstaterat brister.

Under arbetet i den operativa förberedelsegruppen och i en skrivelse till Rikspolisstyrelsen framförde polismyndigheten synpunkter på ansvarsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och myndigheten. I en skrivelse i februari 2000 klargjorde rikspolischefen förhållandet och uppmanade samtidigt myndigheterna att samarbeta ”prestigelöst och i en positiv anda”.

Vissa delar av Säkerhetspolisen – främst ledande företrädare för författningsskyddet men också vissa företrädare för personskyddet – har varit starkt kritiska till hur samarbetet med polismyndigheten fungerat. Mot detta står uppgifter från ledande företrädare för Säkerhetspolisens personskydd och ledningen för polismyndigheten, som ansett att samarbetet fungerat väl.

Ett exempel på den kritik som Säkerhetspolisen riktat mot polismyndighetens kommenderingsledning är att den inför insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet inte efterfrågade om Säkerhetspolisen kunde lämna kompletterande information om förhållandena inne på skolan. Säkerhetspolisen hade källor därinne och dessa hade, enligt Säkerhetspolisen, kunnat styras för att försöka få fram viktiga uppgifter. Eftersom Säkerhetspolisen, enligt egen uppgift, inte fick kännedom om anledningen till insatsen kunde den inte använda källorna på ett adekvat sätt. Polismyndighetens kommenderingsledning har mot kritiken invänt att Säkerhetspolisen hade en representant i kommenderingsstaben som följde arbetet där och att kommenderingsledningen utgick ifrån att den fick den information som Säkerhetspolisen hade möjlighet att lämna.

Ett annat exempel på Säkerhetspolisens kritik är att den anser att den i större utsträckning skulle ha kunnat hjälpa till med värdering av det underrättelsematerial som lämnats till polismyndigheten.

Vi anser att det är anmärkningsvärt att källorna inne på Hvitfeldtska gymnasiet inte användes på ett optimalt sätt inför insatsen mot skolan. Vi har emellertid inte kunnat klarlägga vad det berodde på eftersom myndigheterna även i detta avseende lämnat motstridiga uppgifter. Vi kan dock konstatera allvarliga brister i sam-

verkan på ledningsnivå mellan Säkerhetspolisen och polismyndigheten. Även i samarbetet mellan polismyndigheten och Rikskriminalpolisen finns brister (jfr avsnitt 6.5.1).

Den operativa förberedelsegruppen, som leddes av Håkan Jaldung, föreslog att Rikspolisstyrelsen skulle tillsätta en arbetsgrupp för samordning av planeringsinsatserna inför ministerrådsmötena i Sverige. En sådan grupp, den s.k. Hydforsgruppen, tillsattes i början av år 2000. Trots att Håkan Jaldung varit med och föreslagit inrättandet av en samordningsgrupp var han till en början, enligt Hydforsgruppens ordförande, tveksam till polismyndighetens medverkan i den. Håkan Jaldung utsåg till polismyndighetens representant en polisman som saknade erfarenhet av övergripande planering i myndigheten. Vid mötena i gruppen lämnade denne endast begränsad information till övriga om myndighetens planering och förberedelser.

Som nämnts erbjöd dessutom Hydforsgruppen utbildningsinsatser, gemensam upphandling av viss utrustning och samordning av personalens villkor. Polismyndigheten ville i likhet med samtliga övriga polismyndigheter inte ha någon gemensam utbildningsinsats. Inte heller ville polismyndigheten ha någon samordning beträffande de ekonomiska villkoren.

Vi finner det anmärkningsvärt att polismyndigheten inte varit intresserad av den samverkan och det stöd Hydforsgruppen kunde erbjuda.

När det gäller de ekonomiska villkoren för medverkande poliser beslutade myndigheten under pågående kommendering om extra ersättning till tjänstgörande poliser inom den öppna polisen med totalt 10 000 kr vardera. Poliser vid Säkerhetspolisen har inte fått någon motsvarande ersättning, vilket lett till diskussioner och motsättningar inom poliskåren. Det är naturligtvis av vikt att de ekonomiska villkoren klaras ut innan en kommendering påbörjas.

Polisförstärkningar under kommenderingen tas upp särskilt i nästkommande avsnitt.

Även i övrigt har vi konstaterat brister i samverkan med Rikskriminalpolisen. Rikskriminalchefen har t.ex. berättat hur han onsdagen den 13 juni besökte polismyndigheten för att få en lägesbeskrivning inför mötet och för att få se hur den då nya videolänksutrustningen till ledningscentralen fungerade. Enligt rikskriminalchefen mottogs han i ett besöksrum för allmänheten och förvägrades tillträde till ledningscentralen.

6.5.4. Polisförstärkningar

Poliskommenderingen kom som vi inledningsvis nämnt att omfatta ca 2 500 poliser. Av dessa utgjorde ca 1 100 förstärkande poliser, dvs. poliser från andra myndigheter.

Polismyndigheten bedömde till en början att den skulle kunna klara kommenderingen med egen personal. I slutet av december 2000 (

efter mötet i Nice)

och i början av mars 2001 begärde den

förstärkning med totalt ca 350 poliser. Efter Ekofin-mötet i Malmö i april anmälde polismyndigheten därutöver behov av en reservstyrka utan att närmare precisera antalet poliser. I början av maj beslutade Rikskriminalpolisen om den i december och mars begärda förstärkningen om ca 350 poliser. Efter att polismyndigheten i mitten av maj begärt att reservstyrkan skulle få tas i anspråk som ordinär polisförstärkning beslutade Rikskriminalpolisen i början av juni om denna ytterligare förstärkning med drygt 350 poliser. Vid den tidpunkten hade således Rikskriminalpolisen beslutat om förstärkning med drygt 700 poliser. Under EU-toppmötet beslutades om akut förstärkning med ytterligare drygt 400 poliser.

Vi har under vår genomgång av förstärkningsfrågan gjort följande reflektioner.  Rikskriminalpolisens första formella beslut om polisförstärkningen inför EU-kommenderingen fattades i början av maj 2001, drygt fyra respektive två månader efter polismyndighetens begäran. Denna handläggningstid har kritiserats av polismyndigheten som framhållit att den lett till svårigheter i myndighetens planering, särskilt vad gäller utbildning. Rikskriminalpolisen har invänt att den underhand meddelat polismyndigheten att den skulle få vad den begärt.

Vi har inte kunnat klarlägga i vilken utsträckning polismyndigheten erhållit sådana underhandsbesked som kunnat läggas till grund för myndighetens fortsatta planering. Vi konstaterar dock att det vid en kommendering som den aktuella är av stor vikt att beslut om polisförstärkningar fattas så tidigt som möjligt. Erfarenheten från Göteborg visar att också underhandsbesked bör dokumenteras.  Mot bakgrund av den efter EU-toppmötet i Nice i december 2000 alltmer ökande hotbilden anser vi att polismyndigheten tidigare borde ha begärt en ordentlig reservstyrka, som skulle kunna tas i anspråk om något extraordinärt inträffade. Det hade också

möjliggjort en bättre utbildning. När polismyndigheten i maj begärde att reservstyrkan skulle tas i anspråk borde den, även om det var i ett sent skede, samtidigt ha begärt att ytterligare reserver skulle finnas tillgängliga. Som det nu blev fick Rikskriminalpolisen försöka få fram fler förstärkande poliser under kommenderingen när behovet blev akut.  Polismyndigheten begärde på torsdagskvällen den 14 juni förstärkning med 100 poliser. Rikskriminalpolisen beslutade om förstärkning med 134 poliser. Strax före tiotiden på fredagsförmiddagen meddelade myndigheten Rikskriminalpolisen att den bara ville behålla 50 av dessa. Enligt företrädare för Rikskriminalpolisen försökte den förgäves övertala polismyndigheten att behålla förstärkningen. Inom Rikskriminalpolisen fördes diskussioner, vari rikskriminalchefen deltog, om möjligheterna att förlägga berörda poliser vid länsgränsen för att snabbt kunna ianspråkta dem om det behövdes. En dryg timme senare – efter händelserna på Avenyn – meddelade polismyndigheten att den ändrat sig och önskade behålla förstärkande personal. Därefter begärdes inom loppet av ett par timmar ytterligare 260 förstärkande poliser.

Mot bakgrund av att torsdagens insats mot Hvitfeldtska gymnasiet krävt stora personalresurser (se vår bedömning i avsnitt

6.5.7) och

då fredagen hade en allvarlig hotbild med hög risk för

våldsamma opinionsyttringar förefaller polismyndighetens hantering av förstärkningsfrågan under fredagsförmiddagen oss märklig.  Vi är sammanfattningsvis kritiska till hur frågan om polisförstärkningar hanterats inför EU-toppmötet i Göteborg.

6.5.5. Dialog

I polismyndighetens taktiska modell för hur polisen skulle hantera demonstrationer och andra opinionsyttringar i samband med toppmötet spelade dialogen en viktig roll. Inom polismyndigheten tillskapades en dialoggrupp, kontaktgruppen, som bestod av sex personer. Kontaktgruppen fick i uppgift att föra en dialog med arrangörer av och deltagare i demonstrationer i syfte att förebygga och i förekommande fall ingripa mot brott.

Under vår kartläggning av polisens dialog med demonstranter har vi gjort följande reflektioner.

 Polismyndighetens ansats att genom en dialog etablera samarbete och samverkan med arrangörer och deltagare i demonstrationer och andra manifestationer anser vi vara ett bra initiativ.  Mot bakgrund av att kontaktgruppens arbete påbörjades i ett så sent skede, endast ca fem veckor före EU-toppmötet, måste resultatet av arbetet ses som en framgång. Arbetet bidrog till att samtliga tillståndsgivna demonstrationer kunde genomföras utan allvarliga störningar.

Resultatet av dialogarbetet hade förmodligen blivit ännu bättre om dialogen påbörjats i god tid. Det tar tid att bygga upp goda relationer och ett ömsesidigt förtroende, liksom att inom polismyndigheten förankra kontaktgruppens syfte och mandat. Kontaktgruppens mandat var oklart såväl inom gruppen som i förhållande till demonstrationsarrangörer. Många hade uppfattat att mandatet inte bara gällde demonstrationer utan också händelser som inträffade däremellan. Det oklara mandatet ledde bl.a. till misstroende från demonstrationsarrangörer och andra då polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet genomfördes (se vidare avsnitt 6.5.7) och det skadade därmed relationen mellan parterna.

6.5.6. Utbildning och utrustning

I vår kartläggning av Göteborgshändelserna har ingått att undersöka hur polispersonal utbildats och förberetts inför kommenderingen samt tillgången till utrustning.

I samband med EU-toppmötet genomförde Polisförbundet en enkätundersökning bland de poliser som deltog i kommenderingen. Av 1 800 utdelade enkäter besvarades drygt hälften. I undersökningen uppgav 59 procent av poliserna att de saknade en anpassad utbildning för de arbetsuppgifter som de tilldelats under kommenderingen. Tre fjärdedelar ansåg att utbildningen inför särskilda händelser bör organiseras på annat sätt. Beträffande utrustningen ansåg 60 procent av poliserna att de inte tilldelats erforderlig utrustning för att kunna genomföra förekommande arbetsuppgifter, 66 procent att de saknade personlig utrustning och 72 procent att gruppen/avdelningen saknade utrustning.

Resultaten av denna undersökning och vår egen kartläggning föranleder oss att göra följande uttalanden.  Vi har konstaterat allvarliga brister när det gäller svenska polismäns utbildning för att kunna ingripa mot folkmassa. Någon

ordentlig enhetlig utbildning på detta område har inte genomförts sedan Rikspolisstyrelsen inför EM i fotboll 1992 tog ett övergripande och samordnat initiativ härtill. Den kunskap som då byggdes upp har under åren i stor utsträckning gått förlorad.

Vi har också kunnat konstatera andra kunskapsbrister hos de poliser som deltog i kommenderingen. T.ex. saknade många kunskap om de politiska grupper m.fl. som var i Göteborg.

Förutom bristfällig kunskap har vi konstaterat att poliser vid olika myndigheter arbetar efter skilda taktiska modeller, vilket i Göteborg medfört samverkanssvårigheter (se vidare avsnitt 6.5.7).

Polismyndigheten hade inför kommenderingen en ambition att ge en adekvat utbildning till deltagande poliser. Det är dock, enligt vår mening, inte möjligt för en enskild polismyndighet att klara en sådan uppgift vid en så omfattande kommendering. Ansvaret för att en enhetlig och ändamålsenlig utbildning kommer till stånd måste i stället läggas på centralmyndigheten, dvs. Rikspolisstyrelsen, som ett led i dess samordningsuppgifter.  Vi har även konstaterat stora brister i polisens utrustning under kommenderingen.

När det gäller personlig skyddsutrustning tillgodosåg polismyndigheten i hög utsträckning de önskemål som fanns från den egna personalen inför kommenderingen. Skyddsutrustningen visade sig dock under insatsen vara otillräcklig och en översyn av den har efterlysts.

Polismyndigheten hade i månadsskiftet maj/juni meddelat förstärkande polismyndigheter vilken personlig utrustning som skulle bäras under kommenderingen. Trots detta saknade många förstärkande poliser delar av utrustningen. Polismyndighetens relativt sena information till myndigheterna kan ha bidragit till detta. Den har förklarats med att polismyndigheten först själv i ett sent skede fick kännedom om vilka myndigheter som skulle lämna förstärkning. Vi konstaterar emellertid att de förstärkande polismyndigheterna trots den relativt sena informationen borde ha sett till att poliserna utrustats bättre för kommenderingen.

Händelserna i Göteborg ger anledning att generellt överväga polisens utrustning. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 7.3.

6.5.7. Polismyndighetens genomförande av kommenderingen

Som vi framhållit inledningsvis ställdes polisen under genomförandet av kommenderingen inför svåra uppgifter, där dess förmåga och kompetens kom att prövas på ett extraordinärt sätt. I det följande redovisar vi dels de övergripande synpunkter vi har på genomförandet av kommenderingen, dels synpunkter på några av polisinsatserna.

Övergripande synpunkter

 Sverige saknar en nationell operativ modell för särskilda händelser med fastlagda ledningsnivåer, enhetligt ordersystem och begreppsbruk, m.m. Det operativa koncept som Polismyndigheten i Västra Götaland använde vid genomförandet avvek i vissa delar från vad som är brukligt i övriga landet. En del av tiden under kommenderingen fick därför ägnas åt att informera poliserna från andra län om det operativa systemet. Informationen till de poliser som kom till Göteborg under genomförandeveckan blev av naturliga skäl knapphändig.

Många av de tillresta poliserna har beskrivit det operativa konceptet som svårförståeligt och svårtillämpat. Som exempel har anförts att lednings- och organisationsmodellen medförde en oklar ansvarsfördelning mellan cheferna på fältet. Detta var, enligt kritikerna, särskilt påtagligt vid de tillfällen då arbetssituationen var pressad såsom vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet på torsdagen och under de våldsamheter som utbröt i samband med Antikapitalistmarschen på fredagsförmiddagen. Sådan kritik har uttalats också av polismyndighetens egen personal och av chefer som tjänstgjorde som yttre befäl.

Vi har tidigare berört kritiken att den ordning som tillämpades inför EU-toppmötet var trög och stel och att verksamheten var detaljreglerad och ”toppstyrd”. Sådana synpunkter har framförts också när det gäller genomförandefasen av kommenderingen. Kritikerna har bl.a. menat att kommenderingsledningen fattade beslut som normalt ligger på den yttre ledningen, dvs. inom det minutoperativa arbetet, och att den uppdragstaktik som innebar att yttre chefer fick bestämda uppgifter därför inte fungerade fullt ut.

Någon enhetlig modell för ledning och genomförande av kommenderingar vid särskilda händelser finns, som nämnts, inte i

Sverige. Erfarenheterna från EU-toppmötet visar att det finns behov av en sådan nationell modell.  En annan brist som påtalats är att det inte fanns en särskild transportenhet med uppdrag att föra gripna och omhändertagna till polishuset respektive Kviberg. Det är självfallet viktigt att denna del av frihetsberövandet fungerar på ett smidigt sätt.

Kritikerna har därutöver efterlyst en dokumentationsenhet med uppgift att säkra dokumentationen och avrapporteringen vid överlämnandet av den frihetsberövade till transportenheten. Det är naturligtvis av stor vikt att dokumentationen av frihetsberövanden fungerar på ett säkert och effektivt sätt.  Vi har tidigare konstaterat att kriminalunderrättelsearbetet fungerade väl under planerings- och förberedelsestadiet. Även under genomförandestadiet synes detta arbete ha fungerat väl. Det goda kriminalunderrättelsearbetet och organisationen med två särskilda spaningsenheter med civila poliser knutna till insatschefen respektive spaningscentralen bidrog till att ett stort antal personer kunde gripas och senare lagföras.

Enligt vår uppfattning har polismyndighetens kriminalpolisarbete bedrivits på ett framgångsrikt sätt, med undantag av det arbete som föranleddes av tillslaget mot Hvitfeldtska gymnasiet. Vi återkommer med vissa synpunkter på den insatsen.  Under våra intervjuer med poliser vid polismyndigheten har det framkommit missnöje med myndighetens psykosociala omhändertagande av personalen efter kommenderingen. Polismyndighetens insatser på detta område har enligt dessa poliser varit otillräckliga. De har bl.a. menat att all personal borde ha fått genomgå en obligatorisk individuell psykologisk debriefing av professionell handledare i omedelbar anslutning till kommenderingen.

Det finns enligt uppgift inte några riktlinjer för hur polismyndigheternas psykosociala omhändertagande av personalen skall bedrivas. En samordning i dessa frågor är önskvärd. Detta är särskilt viktigt vid kommenderingar där polismän från flera polismyndigheter ingår.

Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet

Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet är en av de mest centrala och omdiskuterade händelserna under EU-toppmötet i Göteborg. Många frågor har ställts kring insatsens syfte, genomförande och

konsekvenser. Vi har mot den bakgrunden valt att studera händelserna vid skolan särskilt noga. Som framgått av vår redogörelse för händelseförloppet råder bland poliser, demonstranter och övriga iakttagare olika uppfattningar om polisinsatsen. Flertalet är dock eniga om att den i betydande utsträckning kom att påverka det fortsatta skeendet under EU-toppmötet. Även om uppgifterna således i stora delar går isär och i vissa delar är oförenliga anser vi oss kunna göra vissa bedömningar.  Som vi framhållit i kapitel 2 är det ett viktigt led i värnandet om demokratin att försöka skapa bästa möjliga förutsättningar för medborgarna att sluta sig samman, mötas och bedriva opinionsarbete. Stat och kommun kan till exempel bidra genom att ställa ändamålsenliga mötes- och samlingslokaler till förfogande. Ett annat sätt är att erbjuda övernattningsplatser i offentliga lokaler, såsom skolor, vid politiska möten och andra sammankomster. Vi är därför principiellt positiva till att en kommun tillhandahåller övernattningsplatser i skolor vid internationella möten av aktuellt slag.

Det uppstod inte några problem vid 14 av de 16 uthyrda skolorna i Göteborg. Erfarenheterna från Hvitfeldtska gymnasiet visar dock på oklara förhållanden mellan olika aktörer vilket talar för att en sådan uthyrning, för alla inblandades skull, bör ske i mer kontrollerade former och under klara och entydiga förutsättningar. Det får inte råda några oklarheter mellan parterna om vilka villkor som gäller.

Inom delar av polisen ifrågasattes om det var lämpligt att hyra ut centralt belägna skolor som Hvitfeldtska gymnasiet. Polisledningen framförde emellertid inte denna tvekan till den politiska ledningen i kommunen.

Vi finner det angeläget att polisen på ett klart och tydligt sätt ger en kommun besked om när den av ordnings- eller säkerhetsskäl bör avstå från att hyra ut vissa skolor. Kommunen bör naturligtvis vara lyhörd för polisens bedömning. Åklagaren beslutade på onsdagskvällen den 13 juni att en reell husrannsakan skulle genomföras på skolan. Mot bakgrund av det underlag som fanns finner vi ingen anledning att ifrågasätta åklagarens beslut. Vi är däremot kritiska till hur beslutet kom att verkställas även om vi inser att polisen ställdes inför en svår uppgift. Vi uttalar oss inte om de rent rättsliga bedömningar som gjordes av polisen. Polisens agerande är föremål för förundersökning på initiativ av riksdagens ombudsmän (JO).

 Redan under våren 2001 visade hotbildsrapporter på stor risk för våldsamma opinionsyttringar mot EU-toppmötet under fredagen den 15 juni. Enligt kommenderingsledningen stod det också i ett tidigt skede klart att det på Hvitfeldtska gymnasiet skulle komma att finnas personer med anknytning till sådana autonoma grupper som var beredda att störa EU-toppmötet genom våldsamma aktioner. Mot denna bakgrund borde polismyndigheten i god tid ha försökt förebygga att sådana aktioner skulle kunna genomföras och därigenom också förhindra brottslighet. Den kunde t.ex. kontaktat hyresvärd eller bovärd för att diskutera omflyttningar eller låtit polisens kontaktgrupp agera. Under alla förhållanden borde man ha haft en planering för hur problem om de uppstod skulle lösas och ha förberett sig väl inför genomförandet av en eventuell insats bl.a. för att minska olägenheterna för dem som befann sig på skolan men inte kunde misstänkas för något brottsligt. Någon sådan planering och förberedelse förefaller inte ha funnits.

Tvärtom synes polisledningen, trots hotbilderna, ha blivit överraskad av händelseutvecklingen och underrättelserna under första delen av mötesveckan. Pressen att klara säkerheten under toppmötet och den amerikanske presidentens besök, brister i planeringen och otillräckliga förberedelser förefaller ha försatt polisledningen i en situation där den inte såg någon annan utväg än ett skyndsamt ingripande. Detta fick enligt vår bedömning karaktär av hafsverk, tog alltför stora resurser i anspråk och orsakade dem som befann sig på skolan oproportionerligt stora inskränkningar i rörelsefriheten. Vi är kritiska till att det planerings- och förberedelsearbete som föregick insatsen var så bristfälligt. Det står klart att polisen i vart fall under tiden fram till dess att förhandlingarna cirka kl. 14.30 tog sin början, dvs. under flera timmars tid, inte aktivt försökte sprida information om anledningen till avspärrningen eller om villkoren för att få lämna det avspärrade området. Den som på detta sätt stängs inne har rätt att få information om orsaken härtill samt om när och under vilka förutsättningar han eller hon får lämna området. Polisens brister i detta avseende är allvarliga och bidrog bl.a. till rädsla, ilska och spekulationer bland de instängda. Bristen på information motverkade därmed insatsens syfte, dvs. en lugn utrymning av området för att skolan skulle kunna genomsökas. Vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet greps 459 personer misstänkta för våldsamt upplopp. Massgripandet ingår i det som är föremål för JO:s prövning. Vi kan dock konstatera att polisen i

samband med omhändertagandet av de gripna förefaller ha begått ett antal överträdelser av gällande författningar (se överåklagare Björn Ericsons beslut den 3 januari 2002). T.ex. hölls inte förhör inom rimlig tid, överblick saknades om det bland de gripna fanns personer under 15 respektive 18 år vilka kräver särskild handläggning och dokumentationen var bristfällig. De gripna hade endast i ringa utsträckning möjlighet att sköta sin personliga hygien och tillgången till dricksvatten var enligt uppgift begränsad. Vi finner detta anmärkningsvärt.

Det torde vara ofrånkomligt att ett gripande av 459 personer förorsakar stora praktiska problem och kräver oerhört stora resurser från polisens sida om den skall kunna leva upp till regelverkets alla krav vad gäller tidsfrister, dokumentation, praktiska arrangemang för de gripna m.m. Även om polisen inför stora händelser måste ha en realistisk planering för hur många platser som kommer att behövas och personal för detta är det ofrånkomligt att den kan hamna i en situation där den inser att de tillgängliga resurserna är otillräckliga för att ett planerat ingripande skall kunna genomföras rättsenligt. Detta kan göra det nödvändigt för polisen att avstå från att gripa alla misstänkta även om man i och för sig anser sig ha tillräckliga skäl för det. Generellt gäller att polisen i en sådan situation i sista hand tvingas åberopa nöd (jfr 24 kap. 4 § brottsbalken) Många demonstranter har omvittnat att polisen i samband med ingripandet mot Hvitfeldtska gymnasiet uttalat sig nedsättande och kränkande om dem. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att polisen använder ett olämpligt språkbruk. Kommenderingschefen Håkan Jaldung har framhållit att just insatsen mot Hvitfeldtska var en förutsättning för att polisen kunde klara sina uppgifter utan värre konsekvenser under president Bushs besök och EU-dagarna.

Det går inte att med säkerhet uttala sig om hur den fortsatta utvecklingen hade blivit om något ingripande mot Hvitfeldtska inte hade ägt rum. Vi kan i och för sig konstatera att såväl president Bushs besök som mötet på Svenska Mässan kunde genomföras utan incidenter. Å andra sidan fick händelseutvecklingen på Hvitfeldtska ett antal negativa konsekvenser för det fortsatta skeendet under toppmötet.

 Det tärde kraftigt på polisresurserna, vilket fick allvarliga följder främst under fredagen (se vår bedömning rörande Antikapitalistmarschen – Avenyn – Viktoriabron).  Det skadade relationerna till demonstranterna. Polisledningen valde att inför ingripandet inte från början använda sig av kontaktgruppen. Det, liksom att förhandlingarna senare bröts, ledde till ett minskat förtroende för den fortsatta dialogen.  Genom ingripandet förhindrades demonstranter att utöva sin mötesrätt eftersom den s.k. motkonferensen och andra möten inte kunde hållas som planerat. Ingripandet upplevdes som provocerande inte bara av de gripna utan också av många andra.  De enskilda poliserna utsattes för utomordentligt svåra påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt. En dåligt förberedd insats ökar risken för våldsamma konfrontationer och därmed också faran för enskilda poliser och andra berörda personer.

 Under vår utredning har vi bland demonstranter mött ett par frågor rörande insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet, som varit föremål för omfattande spekulationer.

Den första frågan är huruvida insatsen var planerad av polisen sedan lång tid tillbaka. Vi har konstaterat att insatsen överhuvudtaget inte förefaller ha planerats eller förberetts. Det finns enligt vår bedömning inte något som talar för att ingripandet vilade på en utarbetad plan.

Den andra frågan är huruvida Secret Service påverkat den svenska polisen vad gäller beslutet om ingripande mot Hvitfeldtska gymnasiet. Inför varje statsbesök förekommer kontakter mellan berörda utländska säkerhetstjänster, Säkerhetspolisen och den lokala polismyndigheten för att bl.a. ansvarsfördelningen skall klaras ut. Så skedde också inför den amerikanska presidentens besök i Göteborg. Detta är ett naturligt led i säkerhetsarbetet. De beslut som fattas är den svenska myndigheten ansvarig för. Vi har inte funnit några belägg för att insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet tillkommit på initiativ av de amerikanska myndigheterna.

Antikapitalistmarschen – Avenyn – Viktoriabron

Det stod i ett relativt tidigt skede klart för kommenderingsledningen att fredagen den 15 juni kunde förväntas bli den svåraste dagen för polisen. En rad olika aktioner var att vänta under dagen

och kvällen i syfte att stoppa, fördröja eller på annat sätt störa EUtoppmötet. Det kom också underrättelser om en aktion mot polishuset. Kommenderingsledningen och insatschefen hade att disponera polisresurserna under fredagsförmiddagen mot den bakgrunden.  Som vi tidigare framhållit hade insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet tärt kraftigt på polisresurserna (se vår bedömning rörande den insatsen). Enligt kommenderingschefen medförde insatsen mot skolan att hotbilden i ett visst läge under fredagen var starkare än dimensioneringen av polisresurserna. Under ca 30 minuter lyckades polisen inte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på Kungsportsavenyn. Det kan antas att ytterligare polisresurser och en bättre användning av de tillgängliga hade kunnat begränsa det våldsamma upploppet.  De våldsamheter som utbröt i samband med Antikapitalistmarschen ca kl. 10.30 och händelseutvecklingen därefter visar att alltför få av de poliser som fanns tillgängliga hade tillräcklig utbildning i ingripande mot folkmassa. Piketpoliserna och övriga specialenheter fick utnyttjas hårt.  Händelseutvecklingen ger också anledning att överväga vilken kroppsutrustning och annan personlig utrustning poliser skall ha tillgång till vid ingripanden av aktuellt slag.

Enligt polisen utsattes radiokommunikationssystemet för kraftiga störningar och var tidvis helt utslaget. Det är troligt att utvecklingen hade blivit en annan om polisen haft tillgång till ett modernt radiosystem.

Händelserna visar också på ett behov av särskilt anpassade insatsfordon.  Även med beaktande av radiostörningarna tyder händelserna vid Götaplatsen och i södra delen av Kungsportsavenyn på att samträningen mellan piketpoliser, hundförare och ryttare behöver förbättras.  Liksom vid insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet synes polisen ha misslyckats med att ge de personer som spärrades in på Viktoriabron tillräcklig information om orsaken härtill, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den begränsning av rörelsefriheten som insatsen innebar för de instängda.

Polisinsatsen vid Vasaplatsen

På fredagskvällen inleddes Reclaim The Streets gatufest på Vasaplatsen. Det förekom folksamlingar såväl på Vasaplatsen som i dess närområde, bl.a. i Vasaparken. Strax därefter utbröt oroligheter i Vasaparken som övergick till våldsamt upplopp. I samband därmed ansåg sig några poliser tvungna att använda sina tjänstevapen. Vid tillfället förfogade insatschefen över ca 700 poliser.  Radiokommunikationssystemet utsattes vid insatsen för störningar och var under cirka en timmes tid i princip helt utslaget. Insatschefen fick på grund av störningarna svårt att upprätthålla kontakten med sina avdelningschefer och att leda insatsen. Han försökte skapa sig en bild av situationen och tvingades att ge order till polisenheterna med hjälp av mobiltelefon och ordonnanser. Flera poliser som vi talat med, däribland kommenderingschefen och insatschefen, har uppgett att våldsamheterna sannolikt hade kunnat begränsas och skottlossningen undvikas om polisen haft en störningsfri radio. Enligt vår mening visar händelserna att behovet av ett nytt modernt radiosystem är akut.  Händelserna runt Vasaplatsen ger, i likhet med våldsamheterna på Kungsportsavenyn tidigare samma dag, anledning att diskutera vilken personlig kroppsskyddsutrustning och annan personlig utrustning poliser skall ha tillgång till vid ingripanden mot folkmassa. De visar på ett behov av särskilt anpassade insatsfordon.

Polisinsatserna på Järntorget och mot Schillerska gymnasiet

Under lördagen genomförde polisen två större insatser, dels på Järntorget och dels mot Schillerska gymnasiet. Tingsrättens dom rörande insatsen mot Schillerska gymnasiet har ännu inte vunnit laga kraft. Vi anser oss dock oförhindrade att göra följande bedömningar.  Med anledning av information om att en icke tillståndsgiven demonstration skulle anordnas på Järntorget omringade polisen, i syfte att förhindra ordningsstörningar, en folksamling på platsen. I samband med insatsen kontrollerade polisen om det i folksamlingen fanns personer som hade begått brott under mötesveckan. Under insatsen skedde därför en selektering av de omringade personerna. Den kom att dra ut på tiden. Många har beskrivit att informationen från polisen var bristfällig (se vice chefsåklagaren

Åke Olssons beslut den 6 november 2002). Vi finner det anmärkningsvärt att polisen även i detta fall brustit i sin informationsskyldighet. Vidare väcker det förvåning att polisens platschef inte i rimlig tid fick besked av kommenderingsledningen om den rättsliga grunden för insatsen. Han såg sig så småningom tvingad att på eget initiativ avbryta insatsen.  Vi har beträffande insatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet kritiserat polismyndighetens omfallsplanering. Även vad gäller Schillerska gymnasiet har vi konstaterat att sådan planering saknats. Detta medförde bl.a. att polismyndigheten var tvungen att inleda verkställandet av beslutet om husrannsakan med att eftersöka en ritning över skolbyggnaden. Därmed fick de boende information om att en polisinsats var aktuell. Av olika skäl kom denna att fördröjas åtskilliga timmar. När insatsen sedan ägde rum skedde den med stor kraft. Polisens tillvägagångssätt väcker förvåning.  Många demonstranter har omvittnat att polisen också vid denna insats använde ett nedsättande och kränkande språkbruk. Det är naturligtvis aldrig acceptabelt att polisen uttrycker sig på ett sådant sätt.  Vid genomförandet av husrannsakan utrymdes skolan av nationella insatsstyrkan. De personer som befann sig inne i skolan fördes ut på skolgården. För många av de boende blev det en obehaglig upplevelse. De tvingades att lägga sig ned på marken i avvaktan på att de skulle kroppsvisiteras. Enligt uppgift tvingades personerna att ligga kvar mellan 40 minuter och en och en halv timme. Många har vittnat om att de utsattes för batongslag och annan kränkande behandling. Det nu beskrivna förfarandet har som tidigare nämnts varit föremål för rättslig prövning.  Flera personer har berättat att ungdomarna efter frisläppandet tvingades lämna skolområdet lättklädda, en del endast iförda underkläder. Många ungdomar befann sig i ett chocktillstånd. Vi är kritiska till denna behandling. Polisen borde, efter samråd med kommunen, ha sett till att ungdomarna togs om hand fram till dess att de fick tillåtelse att återvända till skolan.

Övergripande ansvar

 Håkan Jaldung fick uppdraget att leda kommenderingen under Europeiska rådets möte i Göteborg av länspolismästaren Ann

Charlotte Norrås. Detta uppdrag förblev obrutet under hela den komplexa polisoperationen. Länspolismästaren har även med den valda organisationen det övergripande ansvaret för polisens förmåga att klara sina uppgifter.

7. Kommitténs slutsatser och förslag

7.1. Inledning

Protesterna i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser. En analys av de bakomliggande orsakerna visar att det framför allt handlar om frågor som bara kan lösas politiskt inom de demokratiska strukturerna. När det politiska engagemanget liksom den politiska arenan förändras krävs nya kanaler för dialog och påverkan. Dagens nya rörelser präglas av en mångfald av åsikter, ett icke-hierarkiskt nätverk, avsaknad av visionen om den stora samhällslösningen, engagemang i de konkreta orättvisorna i världen samt ett växande medieberoende (se vidare kapitel 2). Upparbetade kanaler, t.ex. traditionella folkrörelser och politiska partier fångar inte alltid upp de nya rörelsernas uttryckssätt. I dag kan vi skönja två kulturer som har svårt att finna fungerande former för dialog med varandra. Detta försvåras ytterligare av de asymmetriska förhållandena mellan å ena sidan politiska och ekonomiska makthavare och å andra sidan de kritiska rörelserna.

Vi vill understryka vikten av öppenhet och transparens i de demokratiska processerna. Sveriges regering försökte vid EU-toppmötet i Göteborg, på initiativ av demonstrationsarrangörerna, att bryta traditionen av slutenhet vid den sortens möten. Detta var ett viktigt steg i en önskvärd utveckling. Sverige bör i internationella sammanhang fortsätta att verka för ökad öppenhet vid framtida möten.

Ett underliggande problem är att många, framför allt unga, upplever ett utanförskap och en känsla av maktlöshet. Det är angeläget med en fortsatt diskussion på olika arenor med utgångspunkt i t.ex. Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati! (SOU 2000:1), om den svenska demokratins framtid och medborgarnas möjligheter att påverka sin verklighet. Det är vår mening

att ilska, protester och oliktänkande måste finna nya konstruktiva vägar, särskilt när allt färre väljer att kanalisera sitt engagemang i politiska partier.

Kommittén vill betona vikten av den politiska dialogen i form av samtal och andra kanaler för påverkan och deltagande i det demokratiska beslutsfattandet. Det gäller såväl internationellt som nationellt och lokalt. Det är av stor vikt att finna fungerande former för denna diskussion mellan beslutsfattare och dagens opinionsrörelser. Vi ser gärna ett fortsatt aktivt arbete i sökandet efter dessa former liksom kanaler för att minska det politiska utanförskap som många känner i Sverige i dag.

Vi har i kapitel 4, 5 och 6 – med de förbehåll som angetts främst beträffande kapitel 4 – redovisat händelseförloppen vid stora internationella möten där ordningsstörningar och våldsamheter förekommit. I kapitel 5, som behandlar Ekofin-mötet i Malmö, och framför allt i kapitel 6, där EU-toppmötet i Göteborg redovisas, har vi analyserat händelseförloppen och gjort vissa bedömningar av polisens insatser.

Efter det att vi på detta sätt har studerat händelseförloppen vid flera olika möten såväl i Sverige som utomlands anser vi oss kunna dra vissa slutsatser.

En noggrann planering och ordentliga förberedelser från polisens sida inför ett stort internationellt möte är fundamentalt. Planeringen bör påbörjas i god tid och så långt möjligt göras av personer med kompetens och erfarenhet av sådana evenemang. En god samverkan framför allt mellan myndigheterna inom polisen men också mellan polisen och andra myndigheter är viktig. Polismännen som skall delta måste vara ordentligt utbildade, samtränade och ha en ändamålsenlig och enhetlig utrustning. Dialog med politiska organisationer, andra opinionsgrupper och arrangörer är av stor betydelse.

Dessa och vissa andra slutsatser utvecklas i de följande avsnitten. Där redovisas också de överväganden och förslag som vi tror kan bidra till att stärka respekten för demonstrations- och mötesfriheten och samtidigt förebygga allvarliga ordningsstörningar i samband med stora internationella evenemang.

7.2. Polisens planering, förberedelse och organisation inför stora internationella evenemang samt dess beredskap och kompetens att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar

7.2.1. Utgångspunkter

En av kommitténs huvuduppgifter är, att mot bakgrund av Göteborgshändelserna, överväga om det finns brister i polisens nuvarande organisation för planering och förberedelser inför stora internationella evenemang och att i så fall föreslå lämpliga förändringar.

En annan viktig uppgift är att överväga hur det skall säkerställas att polisen har beredskap och kompetens för att förebygga och ingripa mot allvarliga ordningsstörningar. Vi skall också bedöma behovet av att i större utsträckning koordinera piketstyrkorna och den nationella insatsstyrkan.

Dessa uppgifter har nära samband och vi har valt att behandla dem i ett sammanhang.

7.2.2. Rådande ordning

Polisens organisation m.m.

Vi har i avsnitt 3.2.1 redogjort för polisens organisation m.m. Varje polismyndighet ansvarar för polisverksamheten inom sitt distrikt, dvs. inom ett län. Det innebär att polismyndigheten har att planera, förbereda och genomföra polisinsatser inom länet. För sådana särskilda händelser, där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande, ansvarar dock Rikspolisstyrelsen för samordningen av polisens planering. Med särskild händelse menas ”en befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande eller allvarlig att polisen för att kunna lösa sina uppgifter måste organisera, leda och använda sina resurser i särskild ordning” (Rikspolisstyrelsens definition i FAP 201-1).

Polisens utbildning m.m.

Polisens utbildning regleras i en relativt ny förordning, polisutbildningsförordningen (1999:740), som trädde i kraft den 1 oktober

1999. I förordningen anges att Rikspolisstyrelsen bedriver central utbildning. Till sådan utbildning hör polisprogrammet och funktionsinriktad utbildning. I förordningen anges vidare att polismyndigheterna bedriver funktionsinriktad utbildning och aspirantutbildning om sex månader (se vidare avsnitt 3.2.1).

Grundutbildning

Polisens grundutbildning består av polisprogrammet och aspirantutbildning.

Den nuvarande grundutbildningen startade år 1998. Den utformades av Rikspolisstyrelsen med utgångspunkt i promemorian Rekrytering och grundutbildning av poliser (Ds 1996:11). Promemorian hade utarbetats av en arbetsgrupp som i juli 1995 fått regeringens uppdrag att se över frågan.

Polisprogrammet är en tvåårig utbildning. Den bedrivs vid Polishögskolan i Sörentorp. Sedan år 2000 bedrivs den även i Umeå och från och med år 2001 också i Växjö.

Utbildningen skall vara särskilt inriktad på problemorienterat, förebyggande, brottsutredande och kontaktskapande polisarbete. Samverkan med andra högskolor, universitet och forskningsinstitutioner skall ske i större utsträckning än tidigare.

Polisprogrammet följs av sex månaders aspirantutbildning.

Funktionsinriktad utbildning

I polisutbildningsförordningen anges att med funktionsinriktad utbildning avses sådan fortbildning som syftar till att öka personalens förmåga att utföra arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild kompetens utöver den grundläggande utbildningen. Funktionsinriktad utbildning bedrivs både av Rikspolisstyrelsen och av polismyndigheterna.

Någon obligatorisk fortbildning för polismän finns inte. Normalt bestämmer och bekostar varje polismyndighet den vidareutbildning som den anser att dess poliser bör genomgå.

Chefsrekrytering

Varje polismyndighet ansvarar för sin chefsutbildning och chefsutveckling.

Enligt 3 kap. 9 § polisförordningen (1998:1558) svarar polismyndigheten för att anställda som bedöms vara lämpade för chefsbefattningar ges möjlighet till kompetensutveckling. Har den som skall anställas som chef inom polisen inte tidigare genomgått polisprogrammet vid Polishögskolan eller motsvarande utbildning, skall polismyndigheten i samråd med Rikspolisstyrelsen se till att han eller hon får den polisutbildning som behövs för chefsuppdraget.

Tidigare fanns en central polischefsutbildning. Cirka 20 polischefer utbildades årligen på denna. Utbildningen genomfördes sista gången år 1992.

Den arbetsgrupp som regeringen tillsatte i juli 1995 slutredovisade sitt uppdrag i promemorian Vidareutbildning av poliser (Ds 1997:5). I promemorian lämnade arbetsgruppen bl.a. förslag till en ny chefsrekrytering och chefsutbildning. I mars 1998 fick Rikspolisstyrelsen i uppdrag att bl.a. lämna förslag till en ny chefsutbildning och ett nytt system för rekrytering till denna. Rikspolisstyrelsen överlämnade under hösten samma år rapporten Chefsförsörjningen inom Polisen.

I januari 1999 lade regeringen fram propositionen Om chefsförsörjningen inom polisväsendet (prop. 1998/99:47). I denna föreslogs att kravet på juridisk examen för högre chefer skulle tas bort. Regeringen framhöll att det förhållandet att nästan alla högre chefstjänster var förbehållna dem som hade polischefsutbildning gjorde det svårt att tillgodose kravet på tillräcklig kompetensbredd i ledningsgruppen och i chefskollektivet i övrigt. Regeringen angav också att det var en olägenhet att en tjänst i vissa fall inte kunde besättas med den mest lämpade personen (a.a. s. 7).

Kravet på juridisk examen togs bort genom ett beslut i riksdagen i april 1999 (bet. 1998/99:JuU18, rskr. 169).

Samtliga polismyndigheter har, enligt Rikspolisstyrelsen, idag chefsförsörjnings- och chefsutvecklingsprogram. Chefsutvecklingsprogrammen är riktade till befintliga chefer och till anställda som kan förväntas få chefsfunktioner i framtiden. Chefsförsörjningsprogrammen innefattar kartläggning och analyser av det framtida rekryteringsbehovet. Många myndigheter har också inrättat ”chefsbanker”, dvs. identifierat personer som bedöms lämpliga för chefsuppgifter.

Vid Polishögskolan finns ett ledarskapscentrum, som arbetar med att på ett övergripande plan utveckla ledarskapet inom polisväsendet. Centret arbetar konsultativt mot polismyndigheterna som stöd i frågor om ledarskap och ledarskapsutveckling samt

utvecklar metoder för myndigheternas egna insatser (se vidare prop. 2001/02:1, utg. omr. 4 och bet. 2001/02:JuU13).

Polisens utrustning

Polisens utrustning tas upp särskilt i avsnitt 7.3. Här skall endast nämnas att det, liksom när det gäller polisens vidareutbildning, i huvudsak är varje polismyndighet som med beaktande av gällande författningar bestämmer vilken utrustning polisen inom distriktet skall ha och som bekostar denna. Det innebär att polisens utrustning, såväl skyddsutrustning som annan sådan, skiljer sig åt mellan polismyndigheterna.

I slutet av år 2001 inrättade Rikspolisstyrelsen en central utrustningskommitté. Denna kommitté är ett rådgivande organ och har i uppgift att se helheten i utrustningsfrågor särskilt vad gäller verksamhets-, arbetsmiljö- och säkerhetsaspekter.

Medelsfördelningen mellan myndigheterna

Budgetprocessen inom hela den statliga förvaltningen förändrades från och med budgetåret 1992/93 då ett nytt budgetsystem infördes. Systemet bygger på resultatstyrning och på att medel för olika verksamheter anvisas över ramanslag.

Inom anslaget till polisorganisationen skall Rikspolisstyrelsen tilldela polismyndigheterna länsramar. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 2002 skall Rikspolisstyrelsen vid fördelningen av medel mellan polismyndigheterna ta hänsyn till myndigheternas arbetsbelastning och medborgarnas behov.

Varje år genomför Rikspolisstyrelsen tillsammans med ledningen för respektive polismyndighet en budgetdialog om medelsramarna för de tre kommande åren. Därutöver genomförs resultatdialoger, vilkas form för närvarande ses över i ett särskilt arbete inom Rikspolisstyrelsen. Dialogerna är viktiga instrument när det gäller att fördela resurserna.

I samband med det nya budgetsystemet beslutades en fördelningsmodell. Enligt denna skall olika faktorer beaktas såsom att länet innefattar en storstad, antalet invånare och att det i vissa län bedrevs speciell verksamhet. Gränskontroll och fjällräddning utgör exempel på sådan speciell verksamhet. Modellen har aldrig tillämpats fullt ut eftersom det skulle ha inneburit stora förändringar i

den etablerade organisationen. Vissa ansträngningar till anpassning har dock gjorts.

Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om användningen av de medel som tilldelas polismyndigheterna för att säkerställa att polisverksamheten inriktas på de mål som statsmakterna angett (13 c § förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

Sedan Rikspolisstyrelsen fördelat polisens resurser mellan polismyndigheterna sker en fördelning inom respektive län. Denna fördelning görs av länspolismästaren. Rikspolisstyrelsen har inte någon möjlighet att påverka fördelningen av resurserna inom en myndighet (se vidare bet. 2001/02:JuU01).

Piketpolisen och nationella insatsstyrkan

Inom polisen finns särskilda insatsstyrkor, piketerna och nationella insatsstyrkan.

Piketerna finns vid de tre största polismyndigheterna, dvs. i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län. Vid piketerna tjänstgör sammanlagt ca 180 polismän. Piketpolisen är särskilt tränad för att kunna ingripa i farliga situationer. Den har också särskild tid avsatt för utbildning för att kunna agera samlat vid ingripanden i folksamlingar. Piketerna utbildas och tränas inom respektive myndighet.

Nationella insatsstyrkan består av ca 50 poliser. Den är sedan den 1 oktober 2002 organisatoriskt inordnad under Rikspolisstyrelsen. Bestämmelser om nationella insatsstyrkan finns i förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Styrkan har som huvuduppgift att bekämpa terroraktioner i landet (2 § 6) Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet som bedrivs av den nationella insatsstyrkan utom när styrkan utgör polisförstärkning hos en lokal polismyndighet (6 § 8). Om en polismyndighet begär det skall Rikspolisstyrelsen lämna polisförstärkning i form av den nationella insatsstyrkan eller en del av styrkan, om det är lämpligt och kan ske med hänsyn till styrkans huvuduppgift (9 a §). Rikspolisstyrelsen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som får ges till den nationella insatsstyrkan eller en del av styrkan när den ställts till en polismyndighets förfogande för polisförstärkning (13 a §).

Nationella insatsstyrkan tillskapades efter ett förslag av den parlamentariska kommission som tillsattes med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Kommissionen ansåg att

piketpolisen som fanns i Stockholm, Göteborg och Malmö inte räckte till i extremt allvarliga situationer och att det därför skulle inrättas en särskild beredskapsstyrka som kunde användas vid terroristangrepp (SOU 1988:18). I samband med behandlingen av 1990 års budgetproposition beslutade riksdagen att tillskjuta medel till en polisiär beredskapsstyrka för att bekämpa terroraktioner (prop. 1989/90:100, bet. 1989/90:JuU27, rskr. 211). Departementschefen uttalade i anförda proposition bl.a. att styrkan borde placeras i Stockholm, men vara en för hela landet gemensam resurs, att den skulle få tas i anspråk endast för att bekämpa terroraktioner och att det var regeringen, eller i brådskande fall, chefen för Justitiedepartementet, som skulle fatta beslut om tillstånd att ta styrkan i anspråk. Beredskapsstyrkan inrättades vid Polismyndigheten i Stockholms län och var tillgänglig från hösten 1994.

Regeringen anförde i 1997 års budgetproposition att den organisatoriska lösningen för bekämpning av terroraktioner borde förändras (prop. 1996/97:1). Beredskapsstyrkans personal borde enligt regeringen integreras med den piket som fanns inrättad vid Polismyndigheten i Stockholms län. Riksdagen delade regeringens uppfattning (bet. 1996/97:JuU1, rskr. 96).

I 1998 års budgetproposition uttalade regeringen att det var lämpligt att Rikspolisstyrelsen fattade beslut om polisinsatser mot terroraktioner (prop. 1997/98:1, utg. omr. 4, s. 26). En ändring gjordes i samband med att den nuvarande polisförordningen beslutades. Den trädde i kraft den 1 januari 1999.

I 2000 års budgetproposition framförde regeringen att förutsättningarna för att bibehålla styrkans kompetens försämrats efter integrationen med piketen. Regeringen angav att den ställde sig bakom ett förslag till förändringar som Rikspolisstyrelsen presenterat. Förändringarna innebar att styrkan skulle kunna tas i anspråk genom ett beslut av Polismyndigheten i Stockholms län i enlighet med reglerna om förstärkningsrörelser, att styrkan skulle kallas för nationella insatsstyrkan för att betona att den var en nationell resurs och att det inte borde finnas någon formell begränsning av styrkans verksamhetsområde. Regeringen beslutade i enlighet med detta.

I samband med att justitieutskottet under 2001/02 års riksmöte behandlade regeringens förslag till anslag till rättsväsendet togs nationella insatsstyrkan upp särskilt (bet. 2001/02:JuU01). Utskottet uttalade bl.a. att den organisatoriska placeringen vid Polismyndigheten i Stockholms län många gånger medförde att polismyndigheterna ute i landet av ekonomiska skäl avstod från att

nyttja styrkans kompetens. Utskottet framhöll att styrkan genom träning, kompetensutveckling och operativ verksamhet skall ha beredskap att möta ett eventuellt terroristangrepp, att det är av stor vikt att styrkan, vid allvarliga händelser, kan nyttjas över hela landet för att uppnå bästa möjliga operativa kompetensnivå, och att detta bäst tillgodoses genom att styrkan inordnas vid Rikspolisstyrelsen. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande och tillkännagav som sin mening att nationella insatsstyrkan snarast borde överflyttas till Rikspolisstyrelsen.

Mot denna bakgrund finns således sedan den 1 oktober 2002 nationella insatsstyrkan vid Rikspolisstyrelsen.

7.2.3. Pågående utvecklingsarbete

Organisation

SÄPO/rikskrimkommittén föreslog i sitt betänkande Den centrala polisen (SOU 2000:25) bl.a. att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen skulle slås samman. Förslaget motiverades med att en sammanslagning skulle medföra en effektivisering och förbättring av verksamheten. Det skulle, i fråga om det revirtänkande som finns inom polisen, leda till att känslan av samhörighet ökar och att informationsflödet främjas. Enligt SÄPO/rikskrimkommittén skulle det också vara den bästa lösningen för en nationell underrättelseverksamhet. Sådan verksamhet är komplicerad och det krävs enligt kommittén en hög grad av specialisering för att verksamheten skall bli effektiv.

Någon sammanslagning mellan Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen har emellertid inte kommit till stånd.

I regleringsbrevet för budgetåret 2002 gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla samverkan mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen samt företa, eller i förekommande fall föreslå, förändringar i fråga om ansvars- och uppgiftsfördelningen. Åtgärderna, som samtidigt skulle göra rollfördelningen tydligare, skulle hållas inom ramen för rådande organisationsstruktur och ske i nära samverkan med berörda organ inom polisväsendet. Uppdraget skulle slutredovisas senast den 1 oktober 2002.

I en skrivelse den 17 juni 2002 delredovisade Rikspolisstyrelsen sitt uppdrag. Styrelsen framhöll att arbetet inriktats på att åstadkomma en utökad samverkan beträffande teknik, utveckling och utbildning samt en mer strukturerad samordning på olika nivåer.

Beträffande kriminalunderrättelsetjänsten planerade styrelsen att såväl centralt som lokalt stärka ledning och styrning.

Rikspolisstyrelsen slutredovisade sitt uppdrag i en skrivelse daterad den 1 oktober 2002 (VKA 120-630/02) I skrivelsen tas bl.a. ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen upp. Rikspolisstyrelsen skriver i det sammanhanget bl.a. följande.

Fördelningen mellan SÄPO och den öppna polisen vad avser ansvar och uppgifter har efter hand som verksamheten utvecklats på skilda håll i vissa delar blivit otydlig. Detta gäller såväl mellan de centrala organisationerna SÄPO och RKP (Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen/vår anm.) som i arbetet centralt – lokalt.

En del av SÄPO:s verksamhet, där Rikspolisstyrelsen kan finna en viss ”gråzon”, är inom författningsskyddet. Gråzonen uppstår då individer, som SÄPO följer, planerar eller begår brott som inte omfattas av SÄPO:s uppdrag. Ett arbete pågår för att klara ut i vad mån detta innebär något dubbelarbete eller att det finns risk för att något istället hamnar mellan stolarna. – – – Ett viktigt syfte med underrättelseverksamheten är att ta fram underlag för samt beskriva den hotbild som skall ligga till grund för polismyndigheternas operativa åtgärder. SÄPO inhämtar bl.a. information om utomparlamentariska grupperingar inom den s.k. autonoma rörelsen. Även om SÄPO har det primära ansvaret för inhämtningen av underrättelser på detta område, kommer också information in via andra kanaler, såsom polismyndigheternas kriminalunderrättelseenheter och RKP.

För att kunna utarbeta en taktisk hotbild krävs att SÄPO får erforderlig information. Även den öppna polisen tar således fram ett hotbildsunderlag. Den öppna polisen delger SÄPO information om bl.a. kriminella miljöaktivister och om antifascistiska och antirasistiska grupperingar som med kriminella metoder kan tänkas försöka hindra polisen att upprätthålla ordning och säkerhet.

SÄPO skall sedan svara för bearbetning, analys och delgivning till polismyndigheterna och RKP samt i övrigt följa upp trender och tendenser i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv spanings- och brottsutredningsverksamhet.

Inför en i förväg väntad särskild händelse utarbetar SÄPO en taktisk hotbild. Hotbilden och övrig information delges berörd polismyndighet. SÄPO kan också medverka i myndighetens stabsorganisation före och under den särskilda händelsen.

SÄPO och den öppna polisen har i hotbildshanteringen olika roller, vilket gör behovet av samverkan stort, och ett effektivt informationsutbyte krävs för att göra samverkan effektiv. Detta gäller såväl den muntliga kommunikationen som utnyttjandet av befintliga informationssystem. (- - -)

Arbetet med ansvars- och uppgiftsfördelningen innebär inte bara att ta fram förslag till förändringar i organisation eller regelverk utan är en lång och omfattande process som måste få ta den tid som krävs för detta. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till att nuvarande uppdrag innebär att rollfördelningen måste vara tydlig och förankrad hos all berörd personal. Den process som nu pågår har ökat förutsättningarna för en bättre samverkan, men har inte kunnat slutföras under den tid som stått till förfogande för regeringsuppdraget.

Som framgår av denna skrivelse finns det således ett antal frågor som rör främst ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan SÄPO och den öppna polisen och som fordrar fortsatt beredning. Rikspolisstyrelsen avser därför att fortsätta sitt arbete på området i linje med regeringsuppdraget, trots att detta nu formellt upphör.

Rikspolisstyrelsen har i polisväsendets budgetunderlag för åren 2002–2004 hemställt att regeringen låter utreda frågan om att bilda en myndighet, Polisen.

Taktikprojektet

I anledning av polisinsatsen i samband med polismorden i Malexander i slutet av maj 1999 tillsatte Rikspolisstyrelsen i juni samma år en utredningsgrupp som fick i uppdrag att beskriva och analysera insatsen. Arbetsgruppen redovisade uppdraget i en rapport daterad den 17 november 1999. Den föreslog bl.a. att ett taktikcentrum skulle inrättas inom svensk polis med uppgift att från såväl inhemsk som utländsk polis samla in, beskriva och analysera samt förmedla erfarenheter och utvecklingsmöjligheter inom området för polistaktik och kvalificerad ordningspolistjänst. Inom ramen för ett sådant taktikcentrum borde det enligt arbetsgruppen även bedrivas utbildning för kommenderingschefer, polisinsatschefer, stabschefer och stabspersonal i bedömande och beslutsfattande vid särskilda händelser. Också frågor om uppföljning och utveckling av vapenfrågor och den enskilde polismannens taktiska uppträdande borde inrymmas i ett taktikcentrum.

Något taktikcentrum inrättades inte men Rikspolisstyrelsen startade i januari 2001 ett taktikprojekt vid sin utvecklings- och strategienhet. Taktikprojektet fick i uppdrag att lägga grunden för nationell hantering, utveckling och kvalitetssäkring av den svenska polisens taktiska uppträdande, såväl i vardagssituationer som vid särskilda händelser. Syftet med projektet angavs bl.a. vara

N att finna den basnivå av taktisk kunskap och förmåga som den enskilde polisen och polisiära enheter skall besitta, både vad avser vardagssituationen och den särskilda händelsen, N att hela polisorganisationens taktiska duglighet skulle utvecklas för att därigenom åstadkomma en högre effektivitet och en säkrare arbetsmiljö, N att ena begreppsbildningen och synen på fundamentala inslag i taktiska frågor samt N att finna effektiva sätt att säkerställa omvärldsbevakningen och spridningen av kvalitetssäkrade rön och erfarenheter till polismyndigheterna.

Inom taktikprojektet har ett antal delprojekt bedrivits. Ett sådant tillskapades efter EU-toppmötet i Göteborg. Då tillsattes en arbetsgrupp som särskilt skulle arbeta med ”ingripande mot folkmassa” (IMF). Gruppen fick bl.a. i uppdrag att utarbeta allmänna förutsättningar för att verka i IMF-situationer och därmed lägga grunden för en basal taktisk IMF-kompetens för såväl vardagen som vid särskilda händelser.

Genom tilläggsdirektiv i januari 2002 fick taktikprojektet i uppgift att lämna förslag om hur taktikprojektet skulle kunna etableras permanent inom polisen.

Taktikprojektet slutredovisade sitt uppdrag i juni 2002. I projektets huvudrapport (–Remissrapport–) redovisas huvudprojektet och delprojekten ”Ingripande mot folkmassa”, ”Farlig situation” och ”Räddningstjänst”. I rapporten framhålls att projektet som helhet visat på en mängd brister inom svensk polis beträffande taktik och sammanhängande verksamhet. Slutsatserna som taktikprojektet dragit kan enligt projektet summeras på följande sätt (s. 11 f.).

– Att det inom svensk polis saknas ett gemensamt språk, vilket utgör grunden för att kunna förstå och kommunicera inom ämnesområdet. – Att man bl.a. på grund av bristen på ett gemensamt språk blandar ihop olika ämnesområden som exempelvis ledning och taktik. – Att det saknas ett gemensamt synsätt på den strukturella uppbyggnaden och dess innehåll; en nationell struktur saknas. – Att det saknas en nationell modell för kvalitetssäkring av olika metoder till grund för utbildning, utveckling och användning. – Att det saknas att utpekat ansvar med behörighet att kvalitetssäkra olika metoder. – Att projektet inte nått fram till alla mål och att det bedöms som uteslutet att inom projektets ram kunna nå så mycket längre. I flera

väsentliga frågor står olika myndigheter allt för långt ifrån varandra varför andra och mer fasta arbetsformer krävs för vidare utveckling. – Att intresset för ämnet taktik och sammanhängande frågor är stort ute vid polismyndigheterna. Störst är intresset från polismän som verkar på basnivå och hos mellanchefer, medan det visade engagemanget från ledningshåll varit svalare. – Att nationella teoretiska grunder avseende ämnet taktik i vid bemärkelse saknas, vilket försvårar diskussionen och utvecklingen i stort inom ämnesområdet. (---) – Att den kvalificerade forskning som finns utanför polisorganisationen inte fått genomslag i eller tagits till vara av polisorganisationen. – Att kunskapen inom svensk polis om andra länders polisorganisationers förutsättningar, kunskaper och förmåga vid komplexa och svårövergripande händelser är begränsad samt att den kunskap som finns hos enskilda inte samlats eller tagits tillvara för en generell utveckling. – Att införandet av ny teknik och utrustning bör ske ”hand i hand” med taktiken och dess utveckling. Skall något ämne prioriteras före det andra bör taktiken vara vägledande i förhållande till teknik och utrustning. – Att projektet, trots redovisade brister inom svensk polis, försökt skapa en acceptabel grund beträffande nomenklatur, metoder, synsätt och ett nätverk inom ämnesområdet taktik.

Taktikprojektet föreslog i samma rapport, –Remissrapport–, sammanfattningsvis följande (s. 12 f.).

– Att en fast etablering i form av ett taktiskt centrum igångsätts snarast för att bland annat underlätta utvecklingen rent generellt samt skapandet och upprätthållandet av externa kontakter inom och utom landet. (---) – Att de externa kontakter som skapats vidmakthålls och utvecklas så att ett närmare samarbete möjliggörs. Särskilt angeläget är detta med de forsknings- och utvecklingsresurser som finns utanför polisorganisationen. Härutöver bör nya kontakter skapas och upprätthållas. – Att de internationella kontakter som upprättats vidmakthålls och utvecklas samt att nya kontakter skapas och upprätthålls. – Att leda en särskild händelse är speciellt krävande och många gånger avgörande samt har en stark knytning till taktik i vid bemärkelse. Ledning under svåra förhållanden bör därför i förlängningen ingå och prioriteras i ett fortsatt taktikarbete. Detta bör kunna ske i nära samverkan mellan polishögskolan och ledarskapscentrum, men inom ramen för ett fortsatt taktikarbete. (– – –)

I rapporten –Rapport Taktiskt centrum– föreslår taktikprojektet att ett nationellt polistaktiskt centrum inrättas inom ramen för Rikspolisstyrelsens verksamhet. Huvuduppgiften för ett sådant

centrum skall enligt projektet vara att utveckla metoder och koncept inom ämnesområdet taktik. I uppgifterna bör bl.a. ingå att kvalitetssäkra och meddela beslut om godkännande av metoder, att kvalitetssäkra utbildning, utveckling, studier m.m., att sätta upp utbildningsmål som fortlöpande kan utvärderas och anpassas till de metoder som utvecklas, att bedriva utveckling och utbildning avseende ledning och ledarskap under svåra förhållanden, att ha kunskap om doktriner och annan teoretisk grund, att bedriva egen utvecklings- och forskningsverksamhet samt att skapa och upprätthålla internationella kontakter.

Ett polistaktiskt centrum bör enligt taktikprojektet organisatoriskt tillhöra Polishögskolan i Sörentorp men det bör bli en självständig institution med placering utanför de tre storstadsområdena.

Taktikprojektets huvudrapport har varit föremål för remissbehandling. Både den och –Rapport Taktiskt centrum– bereds f.n. inom Rikspolisstyrelsen.

Delprojektet ”Ingripande mot folkmassa”

I huvudrapportens avsnitt –Ingripande mot folkmassa– redovisas de slutsatser och förslag som arbetsgruppen i delprojektet kommit fram till. Taktikprojektet redogör där närmare för bl.a. taktik, organisation, faser vid ett operativt agerande, IMF-nomenklatur, tecken och signaler för IMF, ordermall och formeringar samt utrustning vid IMF-insatser.

Inledningsvis framhålls att det är samhällets demokratiska grundvärderingar som ytterst skall styra valet av taktik. Den polistaktik som föreslås är icke-konfrontation. Poliserna i en IMFsituation skall enligt rapporten hela tiden sträva efter att deeskalera situationen, dvs. situationen bör så snart som möjligt återgå till ett normalläge.

Vid IMF-insatser, liksom vid andra typer av insatser, bör enligt projektet deltagande poliser kunna indelas i tre kategorier med skilda kompetenser för olika funktionsuppgifter. Kategori 1 bör omfatta poliser som genomgått viss grundutbildning vid polishögskolan eller hemmamyndigheten och blivit godkända. De skall då ha uppnått kompetens för att arbeta när ordningssituationen på platsen är normal eller oklar. Kategori 2 bör omfatta poliser som bedömts lämpliga för funktionsuppgift IMF. Enligt projektet bör de ha uttagits i särskild ordning mot en fastställd kravprofil.

Poliserna i denna kategori skall ha uppnått kompetens för att arbeta också då ordningssituationen på platsen bedöms som allvarlig. I kategori 3 bör de poliser indelas som efter en fördjupad lämplighetsbedömning mot en fastställd kravprofil bedömts lämpliga att arbeta i IMF-situationer. Även de skall kunna sättas in då läget är allvarligt. Till denna kategori bör bl.a. piketpoliserna höra.

När det gäller taktikprojektets synpunkter på och förslag om polisens utrustning återkommer vi till dessa i avsnitt 7.3.

7.2.4. Våra överväganden

Polisens planering, förberedelser och organisation inför stora internationella evenemang

Vi har i kapitel 6 (se avsnitt 6.5) konstaterat ett antal brister i den planering och förberedelse som föregick EU-toppmötet i Göteborg. Någon egentlig samordnad och övergripande planering eller förberedelse på central nivå skedde inte. I stället svarade Polismyndigheten i Västra Götaland i allt väsentligt själv för den planering och förberedelse som ägde rum.

Enligt direktiven skall vi överväga om det i polisens nuvarande organisation för planering och förberedelser inför stora internationella evenemang finns brister och i så fall föreslå lämpliga förändringar. Eftersom vi konstaterat sådana brister redogör vi i det följande för våra synpunkter på ansvars- och uppgiftsfördelningen dels inom den öppna polisen, dels mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen.

Ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen inom den öppna polisen anser vi det i det närmaste vara självklart att den centrala nivån, dvs. Rikspolisstyrelsen, skall ansvara för samordning av planering och förberedelser i samband med stora internationella evenemang. Skälen till detta är flera. Stora internationella evenemang är relativt ovanliga i Sverige. Genom att ålägga Rikspolisstyrelsen ett samordningsansvar optimeras möjligheten att upparbeta och upprätthålla erforderlig kompetens för en god planering och förberedelse. Denna möjlighet finns inte i samma utsträckning om de enskilda polismyndigheterna själva får planera och förbereda polisinsatserna. Ett annat skäl är att det är den centrala nivån som

har bäst förutsättningar att överblicka landets samtliga polisresurser. Vid ett stort internationellt evenemang torde det så gott som alltid krävas omfattande polisförstärkningar. Vidare anser vi att den centrala nivån måste verka för att de poliser som skall delta är utbildade för detta, att de har en gemensam modell att samarbeta kring med gemensam taktik och gemensamt språk samt enhetlig och ändamålsenlig utrustning. Ett uttalat samordningsansvar för Rikspolisstyrelsen torde vara bästa sättet att uppnå dessa mål.

Vi har även övervägt om Rikspolisstyrelsen också rent operativt bör leda denna typ av polisinsatser. Möjligheten finns redan idag men endast under förutsättning av särskilt regeringsbeslut. Vi ser inte någon anledning att ändra på detta. Rikspolisstyrelsens roll bör vara samordnande och övergripande på planerings- och förberedelsestadiet. De brister som vi kunnat konstatera i Göteborg hänför sig i stor utsträckning till planeringen och förberedelserna.

Rikspolisstyrelsen skall enligt sin instruktion redan idag svara för samordningen av polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande (3 § 2 förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen). Enligt vår uppfattning måste ett stort internationellt evenemang alltid anses vara en särskild händelse där intresset av samordnade insatser är särskilt framträdande. Vi anser därför inte att någon författningsändring är nödvändig. Rikspolisstyrelsen bör således, i enlighet med gällande regler, i framtiden ansvara för samordningen av polisens planering inför stora internationella evenemang. Mot bakgrund av erfarenheterna från Göteborg, finner vi emellertid att detta behöver betonas.

En samordning enligt de principer vi här förordat motiverar att medel i varje särskilt fall ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.

Ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen

När det gäller ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen har vi uppmärksammat allvarliga brister, främst när det gäller samverkan på ledningsnivå. Dessa har vi redovisat i avsnitt 6.5.3.

Samarbetet mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen måste självklart fungera effektivt och Säkerhetspolisens specialkunskap komma till användning särskilt i sammanhang som det här är fråga om.

Som nämnts föreslog SÄPO/rikskrimkommittén att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen skulle slås samman bl.a. mot bakgrund av det revirtänkande som den ansåg fanns inom polisen. Förslaget har inte lett till någon sammanslagning. Däremot fick, som också nämnts, Rikspolisstyrelsen regeringens uppdrag att bl.a. utveckla samverkan mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen samt företa eller föreslå förändringar i fråga om ansvars- och uppgiftsfördelningen. Uppdraget redovisades nyligen. Rikspolisstyrelsen uttalade därvid att det pågår ett arbete med att öka förutsättningarna för en bättre samverkan men att detta är en lång och omfattande process som bl.a. innefattar att tydliggöra rollfördelningen och förankra den hos personalen.

Vår slutsats är att samverkan mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen måste bli betydligt bättre. Om en sammanslagning inte genomförs måste förändringar åstadkommas på annat sätt. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att de olika myndigheternas roller förtydligas och framför allt förankras hos all berörd personal.

Polisens beredskap och kompetens

Vi har vid vår kartläggning och analys av Göteborgshändelserna konstaterat brister när det gäller polisens beredskap och kompetens för att förebygga och ingripa mot allvarliga ordningsstörningar. Det ingår i vårt uppdrag att överväga hur det skall säkerställas att polisen har en god sådan beredskap och kompetens samt också att bedöma behovet av att i större utsträckning koordinera och samöva de olika piketstyrkorna och den nationella insatsstyrkan.

Utbildning och utrustning m.m.

Polismyndigheterna är i stor utsträckning självbestämmande, dvs. de har, under förutsättning att gällande författningar följs, egen beslutanderätt och eget ekonomiskt ansvar. Detta har medfört att polisens vidareutbildning och utrustning skiljer sig åt mellan polismyndigheterna.

Vid kommenderingen i Göteborg hade de enskilda poliserna varken samma kunskaper eller enhetlig utrustning eftersom de kom från olika polismyndigheter. Deras kunskaper var i många fall otillräckliga för de uppgifter de fick. Polismännen var inte samtränade.

Många hade svårt att förstå ordergivning och att kommunicera med varandra eftersom det vid polismyndigheterna inte finns något gemensamt språk eller gemensam modell för ingripande mot folksamlingar.

Rikspolisstyrelsen har sedan januari 2001 bedrivit ett särskilt taktikprojekt med uppgift att lägga grunden för en nationell hantering, utveckling och kvalitetssäkring av den svenska polisens taktiska uppträdande, såväl i vardagssituationer som vid särskilda händelser. Projektet, som avslutades i juni 2002, har uppmärksammat de brister som finns inte bara när det gäller ingripande mot folksamlingar utan också på andra områden inom svensk polis. Många av de brister som påtalas där har vi också iakttagit. Taktikprojektet har föreslagit att det inrättas ett nationellt polistaktiskt centrum inom ramen för Rikspolisstyrelsens verksamhet. Enligt förslaget bör ett sådant centrum, som nämnts, bl.a. ha i uppgift att utveckla metoder och koncept, dvs. modeller inom taktikområdet, att sätta upp utbildningsmål som fortlöpande utvärderas och anpassas, att kvalitetssäkra utbildning, utveckling och studier, att bedriva utbildning och utveckling av ledning och ledarskap under svåra förhållanden, att bedriva egen utvecklings- och forskningsverksamhet samt att ha internationella kontakter.

Mot bakgrund av de erfarenheter vi gjort av händelserna i Göteborg finner vi starka skäl att ställa oss bakom principerna i taktikprojektets förslag. I likhet med projektet anser vi att grunden för polistaktik bör vara icke-konfrontation och att poliserna skall verka för en de-eskalering av situationen. Vårt samhälles grundvärderingar skall ytterst styra valet av taktik. Det är nödvändigt att en enhetlig modell utarbetas när det gäller ingripande mot folksamlingar och en förutsättning för att Sverige framdeles skall kunna åta sig att arrangera den typ av evenemang som ett EU-toppmöte är. Denna nationella modell bör inkludera våldsförebyggande strategier i samband med stora möten och demonstrationer. Den bör också, i syfte att massgripanden och massomhändertaganden så långt möjligt skall kunna undvikas, prioritera ingripanden mot enskilda personer.

Deltagande poliser måste ha enhetlig utbildning som vilar på en sådan nationell modell med en bestämd taktik och ett gemensamt språk. För detta behöver poliserna hög kompetens i samhällsfrågor (t.ex. kunskap om opinionsrörelser och nya former för opinionsyttringar) men även i kommunikation och konflikthantering i våldsförebyggande syfte. Det är vidare av största vikt att de som skall leda polisinsatser under svåra förhållanden får ordentlig

utbildning och träning. Också projektets förslag beträffande egen utvecklings- och forskningsverksamhet samt skapande och upprätthållande av internationella kontakter är av stor vikt.

Det har framkommit flera exempel på att polisen under kommenderingarna i såväl Malmö som Göteborg använde ett kränkande språk mot demonstranterna och andra enskilda. Polisledningen måste med kraft motverka sådana attityder.

Vilken utrustning som i framtiden skall användas vid ingripanden mot allvarliga ordningsstörningar bör i första hand bestämmas av polisen efter det att en nationell modell utarbetats. Utrustningen bör naturligtvis vara enhetlig och inköp ske centralt. Vi återkommer till polisens utrustning i avsnitt 7.3.

Piketpolisen och nationella insatsstyrkan

Vid de tre största polismyndigheterna finns särskilda piketstyrkor. Piketpoliserna är särskilt tränade för bl.a. insatser i farliga situationer och för att kunna ingripa i och mot ordningsstörande folksamlingar. Piketpoliserna har viss tid av sin tjänstgöring avsatt för utbildning och träning.

Till följd av den rådande organisationen inom polisen skiljer sig även piketpolisernas utbildning och utrustning åt. Någon samträning mellan de olika piketstyrkorna förekommer inte annat än undantagsvis. Inte heller finns något annat kontinuerligt samarbete på operativ nivå. Detta har medfört att styrkorna idag arbetar enligt delvis olika operativa koncept, vilket innebär svårigheter av det slag som nämnts när styrkorna skall arbeta ihop.

Nationella insatsstyrkan är sedan den 1 oktober 2002 organisatoriskt inordnad under Rikspolisstyrelsen. Styrkans huvuduppgift är att bekämpa terroraktioner i landet. Den får även användas för annan polisverksamhet om det är lämpligt och kan ske med hänsyn till huvuduppgiften. Även de poliser som tjänstgör vid nationella insatsstyrkan har viss tid av sin tjänstgöring avsatt för utbildning och träning.

Vi anser att det är anmärkningsvärt att det helt saknas nationell samsyn när det gäller landets särskilda insatsstyrkor. Styrkorna bör i viss mån kunna betraktas som en nationell resurs eftersom det bara finns fyra stycken. De måste kunna förstärka polisen på orter överallt ute i landet där allvarliga händelser inträffar. Även om styrkorna organisatoriskt lyder under skilda myndigheter måste de

kunna samarbeta effektivt. Ett sådant samarbete förutsätter viss gemensam utbildning, samträning och enhetlig utrustning.

7.3. Polisens utrustning

7.3.1. Utgångspunkter

Enligt direktiven skall kommittén också överväga om de bestämmelser som styr polisens användning av hjälpmedel och annan utrustning vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade.

I 10 § polislagen regleras polisens rätt att använda våld (se avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter). Denna rätt förutsätter alltid att andra åtgärder är otillräckliga och att våldet är försvarligt.

Polisens befogenheter när det gäller användning av hjälpmedel och annan utrustning regleras ytterst av polislagens allmänna bestämmelser om polisingripanden och våldsanvändning. Dessutom finns föreskrifter på lägre författningsnivå som, inom polislagens ram, ger riktlinjer för användningen av vissa typer av hjälpmedel. Som nämnts i avsnitt 3.2.3 finns exempelvis bestämmelser om i vilka situationer en polisman får använda skjutvapen i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. Vidare finns särskilda myndighetsföreskrifter och allmänna råd meddelade av Rikspolisstyrelsen rörande vissa hjälpmedel såsom skjutvapen (RPSFS 2001:1, FAP 104-2), tårgas (RPSFS 2000:70, FAP 104-3) och expanderbar batong (RPSFS 1999:3, FAP 200-7). Rätten att använda hjälpmedel i en konkret situation kan i vissa fall även grundas på allmänna straffrättsliga ansvarsfrihetsregler som reglerna om nödvärn.

Vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar har polisen idag normalt bara tillgång till batong och skjutvapen. När polisen utsätts för stenkastning och liknande är den i princip utlämnad åt att så gott det går söka skydda sig med hjälp av hjälmar och sköldar. Det var också i samband med stenkastning som ett stort antal poliser blev skadade i Göteborg.

Nedan behandlar vi vissa hjälpmedel vid våldsanvändning – främst vapen mellan batong och pistol, tårgas och vattenkanoner – samt annan utrustning som anses vara av särskild betydelse för frågan hur allvarliga ordningsstörningar i samband med stora evenemang skall kunna hanteras.

En nationell modell för förebyggande av och ingripande mot allvarliga ordningsstörningar bör utarbetas. Därefter ankommer det i första hand på polisen att bestämma vilken utrustning som i framtiden skall användas vid sådana ingripanden.

7.3.2. Vapen mellan batong och pistol

Rådande ordning

I Sverige har den enskilde polismannen i sin tjänstgöring vid våldsanvändning normalt tillgång till batong och pistol. De ingår i varje polismans personliga utrustning. Däremot saknas vapen som på distans kan oskadliggöra en person utan risk för de dödliga eller allvarliga skador som ett skjutvapen medför. Tårgas och vattenkanoner är exempel sådana vapen. Dessa behandlas i avsnitt 7.3.3 respektive 7.3.4.

Pågående utvecklingsarbete

Inom Rikspolisstyrelsen pågår sedan år 2000 ett utvecklingsarbete rörande framtagande av ”less lethal-weapon”, dvs. icke-dödande vapen. Arbetet är koncentrerat till tre olika vapentyper.

Den första vapentypen omfattar OC-spray (oleoresin capsicum) eller s.k. pepparspray. OC-spray är enligt Rikspolisstyrelsen avsedd att ingå i varje polismans beväpning i syfte att närstrider skall kunna undvikas och därmed även allvarligare våldsutövning. Den sprayburk som är tänkt att användas har enligt gjorda tester god träffsäkerhet och effekt på tre – fyra meters håll. OC-spray orsakar smärta i ögonen och irriterar luftvägarna. Effekten varar cirka en timme. Fältförsök med OC-spray genomförs för närvarande vid fem polismyndigheter.

Den andra vapentypen utgörs av ”impact ammunition” eller s.k. distansbatonger. Vapentypen består av olika projektiler som avfyras på håll och som syftar till oskadliggörande genom tillfogande av smärta. Ett sådant vapen, som är föremål för Rikspolisstyrelsens intresse, är en gummiöverdragen projektil som skjuts ut med ett gasvapen. Den kan med god träffsäkerhet användas på ett avstånd om 30–35 meter. Ett annat vapen, som tillhör denna vapentyp, och som Rikspolisstyrelsen undersöker närmare är s.k. beanbags – bönpåsar – som består av små kulor i tygpåsar. Påsarna skjuts ut med hagelgevär. Enligt Rikspolisstyrelsen är det framför allt denna

vapentyp som är av intresse vid ingripanden mot ordningsstörande folksamlingar. Avsikten är att vapentypen bara skall användas av piketen och nationella insatsstyrkan.

Den tredje vapentypen utgörs av vapen som kan användas när vapen som bygger på smärta inte fungerar, t.ex. då den som skall oskadliggöras tagit droger. Ett sådant vapen som Rikspolisstyrelsen särskilt intresserar sig för är en elpistol. Elpistolen kan med god träffsäkerhet användas på ett avstånd om cirka sju meter. Det fungerar enligt Rikspolisstyrelsen så att ström stör ut kroppens nervsignaler vilket får till följd att ingen som träffas klarar att stå upprätt längre än en sekund. Så fort patronen gjorts strömlös kan personen i fråga resa sig och fungera normalt.

Rikspolisstyrelsen har uppgett att den skjutning som inträffade vid Vasaplatsen under EU-toppmötet och som orsakade att en person blev allvarligt skadad, även med rådande brist på radiokommunikation, sannolikt hade kunnat undvikas om polisen haft tillgång till s.k. distansbatonger.

Våra överväganden

Vid ingripanden mot personer som allvarligt stör ordningen har polisen egentligen bara två hjälpmedel, batong och skjutvapen. Steget mellan dessa är stort. Det kan leda till att en polisman i ett trängt läge använder sitt skjutvapen även då ett mindre skadligt vapen skulle ha varit tillräckligt för att oskadliggöra en person eller avvärja en farlig situation.

Vapen mellan batong och pistol används i andra länder. Avsaknaden i Sverige härav är enligt vår mening ett problem. Vi anser därför att det utvecklingsarbete som Rikspolisstyrelsen bedriver på området bör fortsätta.

7.3.3. Tårgas

Rådande ordning och pågående utvecklingsarbete

Användningen av tårgas i polisens arbete är inte särskilt reglerad i lag eller förordning. Rikspolisstyrelsen har dock som nämnts i avsnitt 7.3.1 meddelat föreskrifter och allmänna råd rörande tårgasanvändning i polistjänst (RPSFS 2000:70, FAP 104-3). I dessa uttalas bl.a. att tårgas bara bör användas om mildare tvång

bedömts som otillräckligt och det med hänsyn till uppgiften kan anses försvarligt.

Tårgas används endast i vissa situationer, främst vid insatser mot en farlig person som befinner sig inomhus. Gasen används inte mot ordningsstörande folksamlingar.

I taktikprojektets huvudrapport (om projektet, se närmare avsnitt 7.2.3) har det föreslagits att tårgas i framtiden skall kunna användas även vid ingripande mot ordningsstörande folksamlingar. Sådan användning bör dock, enligt rapporten, endast förekomma i nödsituationer. Som tidigare påpekats är taktikprojektets förslag nu föremål för överväganden inom Rikspolisstyrelsen.

Våra överväganden

Efter EU-toppmötet i Göteborg har diskussioner förts om svensk polis i framtiden bör använda tårgas i samband med insatser vid allvarliga ordningsstörningar. Något lagligt hinder mot en sådan användning finns inte.

Inledningsvis kan nämnas att samtliga länder vi närmare studerat – USA, Tjeckien, Frankrike, Italien och Danmark – använder tårgas vid polisinsatser i samband med allvarliga ordningsstörningar. Därtill har vi inhämtat viss information om förhållandena i Storbritannien, Belgien, Tyskland och Nederländerna. Även dessa länder använder sig av tårgas i ifrågavarande situationer.

Under våra studier av rapporter m.m. rörande de demonstrationer som ägde rum i samband med mötena i Seattle, Prag, Nice och Genua och som redogjorts för i kapitel 4 har vi stött på en rad synpunkter som rör tårgasanvändning i samband med allvarliga ordningsstörningar. Tårgas användes i stor omfattning under polisinsatserna vid samtliga möten. Argumenten för en sådan användning var att gasen var det enda eller ett av få hjälpmedel som stod till buds för att flytta eller skingra en folksamling och att skaderisken för den enskilde var relativt låg.

Tårgasanvändningen fick emellertid på samtliga orter endast begränsad avsedd effekt. I stället ledde den till en rad negativa verkningar. En sådan, som såväl poliser som demonstranter på de olika orterna berättat om, var att den retade upp förhållandevis lugna folksamlingar vilket ledde till allvarliga ordningsstörningar och att våldsanvändningen eskalerade. En annan verkan var att folksamlingar bara skingrades tillfälligt för att sedan återkomma med förnyad kraft på en närbelägen plats. Många poliser har också

omvittnat problemet med vindförhållandena. För att tårgas skall få avsedd effekt måste vindriktningen vara den rätta. I annat fall kan polisen själv eller tredje man drabbas. Detta inträffade vid flera tillfällen under aktuella polisinsatser. I Seattle fick exempelvis en utomhus belägen matmarknad stänga efter det att maten hade förstörts av tårgas. Enligt uppgift var dessutom en stor del av demonstranterna på de olika orterna utrustade med gasmask eller liknande skydd. Det medförde att tårgasanvändningen inte fick annan effekt än att polisen också blev tvungen att arbeta iförd gasmask, vilket gjorde arbetet både tyngre och svårare.

Det finns således en rad argument som talar emot att tårgas används i samband med insatser mot ordningsstörande folksamlingar. Ett ytterligare skäl är att tårgas syftar till att skingra folk, vilket påtagligt försämrar polisens möjligheter att ingripa mot och lagföra dem som begår brott.

Mot bakgrund av erfarenheterna från händelseförloppen i Seattle, Prag, Nice och Genua anser vi inte att det är lämpligt eller effektivt att använda tårgas som ett reguljärt hjälpmedel vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Taktikprojektet har föreslagit att tårgas i framtiden skall kunna användas mot ordningsstörande folksamlingar i nödsituationer. En sådan användning förekommer idag i Danmark. Huruvida polisen i nödsituationer bör använda sig av tårgas vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar får ankomma på polisen att bestämma efter det att en nationell modell utarbetats.

7.3.4. Vattenkanoner

Rådande ordning och pågående utvecklingsarbete

Vattenkanoner används inte i svensk polisverksamhet även om det varken i lag eller förordning finns något som hindrar en sådan användning. Rikspolisstyrelsen har nyligen beslutat att en polismyndighet endast får använda sådana särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning som godkänts av Rikspolisstyrelsen (Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om polisens särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning RPSFS 2002:3, FAP 933-1). Vattenkanoner utgör för närvarande inte något godkänt hjälpmedel.

Frågan om vattenkanoner bör användas som ett hjälpmedel vid polisinsatser mot ordningsstörande folksamlingar har också övervägts inom taktikprojektet (se avsnitt 7.2.3). I huvudrapporten är

inställningen till vattenkanoner tveksam. Det har angetts att Sverige för närvarande inte har något behov av vattenkanoner och att detta hjälpmedel inte passar in i den taktik som har förespråkats på området. Som nämnts är rapporten nu föremål för beredning inom Rikspolisstyrelsen.

Våra överväganden

Frågan om vattenkanoner skall användas under polisinsatser mot ordningsstörande folksamlingar i Sverige har aktualiserats efter EU-toppmötet i Göteborg. Som nämnts finns det inte heller i detta avseende några lagliga hinder mot en sådan användning.

Inget nordiskt land använder för närvarande vattenkanoner. Av länderna i övriga Europa har vi inhämtat information om förhållandena i Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Tjeckien och Tyskland. Vattenkanoner används inte i Storbritannien men däremot i alla de andra länderna.

Vattenkanoner användes i Prag, Nice och Genua (se kapitel 4). Argumenten för att använda vattenkanoner var desamma som för tårgasanvändning, dvs. vattenkanoner är ett av få hjälpmedel som står till buds för att flytta eller skingra en ordningsstörande folksamling och medför bara relativt låg skaderisk för den enskilde. Användandet av vattenkanoner fick, enligt de uppgifter som vi tagit del av, inte lika negativa bieffekter som tårgasen. I både Prag och Genua fick vattenkanonerna stor betydelse för att skydda avspärrade områden från inträngningsförsök.

När det däremot gällde att skingra ordningsstörande demonstranter på gatorna var vattenkanonerna inte särskilt effektiva. Många har berättat att vattenbesprutningen endast ledde till att demonstranterna förflyttade sig till ett annat kvarter för att fortsätta sin ordningsstörande verksamhet. Beträffande de mobila vattenkanonerna har synpunkter framförts om att dessa stora och tunga fordon är svåra att manövrera i stadsmiljö där framkomligheten normalt är begränsad. Förflyttning av sådana fordon under de närmast kaotiska förhållanden som ofta råder i dessa situationer innebär risk för att poliser, demonstranter och andra kommer till skada.

Erfarenheterna från händelserna i Prag, Nice och Genua talar enligt vår uppfattning inte för att svensk polis bör använda sig av mobila vattenkanoner, dvs. fordon utrustade med vattenkanoner, vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar. Förutom de

nackdelar som nu nämnts vill vi även framhålla att en sådan användning riskerar att trappa upp våld och skadegörelse. Ett annat tungt vägande skäl mot en dylik användning är det som vi också pekat på då vi diskuterat tårgasanvändning, nämligen att ingripande mot personer som begår brott därigenom förhindras eller försvåras. Vi anser således att mobila vattenkanoner inte heller i framtiden bör användas som ett reguljärt polisiärt hjälpmedel vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

Däremot visar erfarenheterna att fasta vattenkanoner, dvs. vattenkanoner i fasta positioner, kan vara ett betydelsefullt hjälpmedel för att förhindra att demonstranter och andra tränger igenom polisens avspärrningar t.ex. runt en möteslokal. Vattenkanoner som endast används i syfte att försvara en avspärrad plats torde inte heller vara förenade med de nackdelar som vi redovisat. I stället torde det innebära att polisresurser frigörs, vilket är särskilt viktigt i Sverige där vi har relativt få poliser. Som exempel kan nämnas att det under EU-toppmötet i Göteborg avdelades cirka 550 poliser för den yttre bevakningen av Svenska Mässan (se avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Förstärkningar till Svenska Mässan). Om fasta vattenkanoner placerats ut vid avspärrningarna runt Svenska Mässan hade sannolikt ett antal av dessa förhållandevis välutbildade poliser i stället kunnat hjälpa till med ordningshållning i centrala staden. Vattenkanoner i fasta positioner vid möteslokaler och andra avspärrade områden kan bidra till att Sverige i framtiden bättre klarar ordningen vid stora evenemang.

7.3.5. Hästar och hundar

Rådande ordning

Såväl hästar som hundar används i polisinsatser. Denna verksamhet regleras delvis i Rikspolisstyrelsens föreskrifter (bl.a. RPSFS 2000:4, FAP 214-1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens hundverksamhet

).

Våra överväganden

I våra direktiv nämns under rubriken Polisens utrustning m.m. särskilt att hundar och hästar används i polisverksamheten. Vi berör endast kort denna användning.

Vi har inhämtat information om fem länders – Danmark, Belgien, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland – användning av hundar och hästar. Samtliga länder utom Danmark använder både hästar och hundar under insatser mot ordningsstörande folksamlingar. Den danska polisen använder endast hundar, dock i begränsad omfattning.

Som redogjorts för i kapitel 6 användes såväl hundar som hästar under polisinsatserna vid EU-toppmötet i Göteborg.

Vi ser inte någon anledning att föreslå några ändrade regler vad gäller polisens användning av hundar och hästar vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar.

7.3.6. Skyddade fordon

Rådande ordning och pågående utvecklingsarbete

Den svenska polisen har i dag inga skyddade fordon som kan användas vid allvarliga ordningsstörningar.

I taktikprojektets huvudrapport har framhållits att svensk polis har ett stort behov av både lätt säkrade fordon och säkrade fordon. Med lätt säkrade fordon avses mindre bussar som kan förses med gallerskydd för fönster, strålkastare och blåljus. Polisen har redan sådana men gallerskydd saknas och bör enligt rapporten köpas in. Med säkrade fordon avses skalskyddade mindre bussar som ger större skydd än lätt säkrade fordon och exempelvis kan stå emot brandbomber.

Våra överväganden

Behovet av skyddade fordon som kan användas vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar har aktualiserats efter EU-toppmötet i Göteborg.

Utomlands används skyddade fordon i stor utsträckning. Säkrade och lätt säkrade bussar nyttjas bl.a. i Danmark, Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.

Företrädare för den danska polisen har framhållit att skyddade fordon har flera fördelar. Det är lättare och säkrare att ingripa mot enskilda personer som stör ordningen i en folksamling. Fordonen kan hålla sig i bakgrunden för att snabbt kunna göra en insats och sedan återigen dra sig tillbaka. Detta upplevs av demonstranter och andra i en folksamling som mindre provocerande än ett stort antal

skyddsutrustade poliser. Det är dessutom betydligt säkrare för de enskilda poliserna att ha skyddade fordon när de skall förflytta sig.

Vi finner mot denna bakgrund att ett antal starka skäl talar för att den svenska polisen snarast bör få tillgång till säkrade fordon i enlighet med vad som rekommenderats av taktikprojektet i det påbörjade arbetet med en nationell modell.

7.3.7. Radiokommunikationsutrustning

Nuvarande radiokommunikationssystem

Polisen förfogar i dag över fyra olika radiosystem. De två huvudsystemen är det landsomfattande S 70 M och storstadssystemet S 80, som används i Stockholm, Göteborg och Malmö. Båda dessa är konstruerade specifikt för polisen. Systemen är gamla, S 70 M är från 1970-talet och S 80 är från 1980-talet. System S 70 M beräknas kunna var i drift ytterligare åtta-tio år. System S 80 däremot tillverkas inte längre och det finns inte heller några reservdelar eller ny utrustning. Dessutom bedrivs system S 80:s radiotrafik på samma frekvensområde som s.k. Tetra-radiotrafik (Terrestrial trunked radio) inom Europa bedrivs på. Med anledning härav initierade Post- och telestyrelsen under år 1999 åtgärder för att hålla frekvensbandet fritt för sistnämnda typ av radiotrafik. Polisen vägrade emellertid att lämna frekvensbandet och frågan avgjordes genom en dom i Kammarrätten i Stockholm i april 2000. Domen innebär att polisen måste lämna sina frekvenser för system S 80 senast den 31 december 2003. Ett utbyte av frekvenser medför mycket stora investeringar, något som polisen bedömt inte vara ekonomiskt försvarbart med hänsyn till de brister systemet är behäftat med.

Framtagandet av ett nytt radiokommunikationssystem

Redan i mitten av 1990-talet aktualiserades frågan om ett gemensamt radiokommunikationsnät för samhällsviktiga verksamheter.

Regeringen tillsatte år 1997 en utredning med uppgift att bl.a. klargöra förutsättningarna för och konsekvenserna av ett gemensamt radiosystem för polisen, den kommunala räddningstjänsten och hälso- och sjukvården m.fl. Utredningen redovisade sitt uppdrag i slutet av år 1998 i betänkandet Ett tryggare Sverige – Ett gemensamt system för mobil kommunikation (SOU 1998:143).

Utredningen föreslog bl.a. att regeringen omgående skulle tillsätta en upphandlingsorganisation så att ett gemensamt digitalt radiokommunikationssystem baserat på Tetrastandard skulle kunna komma till stånd.

I augusti 2000 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att genomföra en upphandling av ett gemensamt och landstäckande radiokommunikationssystem för skydd och säkerhet och att dessförinnan utreda ett antal frågor i anslutning härtill. Rikspolisstyrelsen deltog i Statskontorets uppdrag. Under hösten 2001 återkallade regeringen Statkontorets uppdrag eftersom bedömningen gjordes att det saknades förutsättningar att finansiera ett fullt utbyggt och landsomfattande radiokommunikationssystem.

I oktober 2001 beslutade Rikspolisstyrelsen att inleda ett projekt för att anskaffa ett nytt, nationellt, digitalt radiosystem för polisen. I projektdirektiv daterade den 25 februari 2002 uppges att den nationella uppbyggnaden delats in i tre etapper och att den första etappen utgörs av Skåne län där problemen är mest akuta. Projektet avser upphandling, migration och driftsättning av systemet under etapp ett under förutsättning att Rikspolisstyrelsen fattar beslut om att fullfölja en påbörjad upphandling. Målet för etapp ett uppges vara operativ driftsättning den 1 januari 2004. Ambitionen uppges även vara att systemet skall kunna utgöra ett myndighetsgemensamt radiokommunikationssystem för skydd och säkerhet.

I november 2001 bemyndigade regeringen statsrådet Mona Sahlin att tillsätta en förhandlare för uppdrag i frågan om ett nationellt radiokommunikationssystem baserat på Tetrastandard eller annat likvärdigt system. Förhandlarens uppgift var att föra en dialog med tänkbara användare av ett nationellt radiokommunikationssystem och att redogöra för dessas intresse för systemet. Därutöver skulle förhandlaren presentera tänkbara modeller för finansiering.

Förhandlaren redovisade sitt uppdrag i en rapport daterad den 27 mars 2002. I rapporten föreslogs bl.a. att regeringen skulle uppdra åt Rikspolisstyrelsen att förbereda en upphandling i Skåne för ett rikstäckande, allmänt basnät och att regeringen skulle uppdra åt en kommitté att överta polisens ansvar för basnätet. Vidare föreslog förhandlaren att regeringen skulle besluta antingen om direktfinansiering via budgeten eller lånefinansiering av basnätet. I detta sammanhang påtalades att polisen redan för år 2003 måste få den första etappen direktfinansierad eller få en utökad låneram och bemyndigande för denna. Enligt förhandlaren uppskattade polisen investeringskostnaden för ett kommunikationsnät i Skåne till cirka

320 miljoner kr, exklusive polisspecifika investeringar. För Skåne, Västra Götaland och Stockholms län uppskattades investeringen till 1,3 miljarder kr, exklusive polisspecifika investeringar. Om täckningsgraden skulle utvidgas till att avse även Mälardalen, Götalands inland och Norrlandskusten kunde kostnaderna enligt förhandlaren beräknas till ytterligare minst en miljard kr. Eftersom polisens behov på något sätt måste tillgodoses med statliga medel i storstadsområdena ansåg förhandlaren det vara både rationellt och klokt att satsa på den större täckningsgraden. Investeringskostnaden för ett rikstäckande, nationellt basnät uppskattades totalt till cirka 2,5 miljarder kr.

Den 10 juni 2002 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppgift dels att presentera ett underlag till regeringsbeslut om att genomföra en upphandling av ett avtal för ett gemensamt radiokommunikationsnät för skydd och säkerhet, dels att efter beslut av regeringen genomföra en sådan upphandling (dir. 2002:78). Uppdraget skall utföras stegvis och den första redovisningen skall ske vid årsskiftet 2002/03.

Våra överväganden

För den operativa polisverksamheten utgör radiokommunikation en förutsättning för ledning av verksamheten och säkerhet för personalen.

Vi har i avsnitt 6.3.3.5 under rubriken Reclaim the City på

Vasaplatsen redogjort för de stora och allvarliga störningar som polisens radiokommunikationssystem drabbades av under insatsen vid Vasaplatsen på kvällen den 15 juni 2001. Systemet var under långa perioder i princip helt utslaget och insatschefen kunde inte via radio nå de cirka 700 poliser som befann sig i närområdet. I stället fick mobiltelefoner användas där så var möjligt och i annat fall skickades löpare mellan polisenheterna. Om radiosambandet fungerat hade enligt flera poliser, däribland kommenderingschefen och insatschefen, mycket av det våld som förekom och som kulminerade med att flera skott avlossades sannolikt kunnat undvikas.

Även vid andra tillfällen under EU-toppmötet i Göteborg drabbades radiokommunikationssystemet av kraftiga störningar. Störningarna orsakades framför allt av utomstående personer som sände falska larmanrop, bekräftade påhittade uppdrag, spelade musik m.m. men handhavandefel inom polisen förekom emellertid också.

Nuvarande huvudsystem är gamla. Ett av dem tillverkas inte längre och det går inte heller att få tag i reservdelar eller annan utrustning till det. Systemen är inte kompatibla, de handhas inte på samma sätt, de är inte krypterade och de är relativt lätta att störa ut. Dessa brister är allvarliga och kan leda till att polisens radiosamband helt slutar fungera vilket kan få ödesdigra konsekvenser.

Som framgått har inte mindre än fem olika initiativ tagits för att modernisera polisens radiosystem sedan år 1997. Ingenting har dock hänt. Vi anser därför det vara nödvändigt att svensk polis snarast får ett nytt modernt radiosystem, gärna i samverkan med andra myndigheter och aktörer. Det är en förutsättning för att Sverige i framtiden bl.a. skall kunna åta sig att arrangera evenemang som EU-toppmötet i Göteborg.

7.4. Polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper inför stora evenemang

7.4.1. Utgångspunkter

Syftet med den praktiska dialogen kan t.ex. vara att diskutera och finna gemensamma lösningar mellan polis, myndigheter och demonstrationsansvariga om det som berör formen för opinionsyttringarna så att dessa kan ske utan våldsamheter. Det bör även leda till att demonstrationer och andra manifestationer kan genomföras på ett bättre sätt. Inför och under Göteborgsmötet förde som beskrivits i avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Kontaktgruppen, 6.2.9, 6.3.1.3, 6.3.3.3 och 6.3.4.3 polisen en dialog med de organisationer och opinionsgrupper som arrangerade eller deltog i demonstrationer och andra manifestationer. Vi har i uppgift att överväga förutsättningarna för hur en sådan dialog i framtiden skall kunna utvecklas och förstärkas.

7.4.2. Rådande ordning

I samband med att tillstånd till demonstrationer, andra manifestationer eller opinionsmöten på offentliga platser söks tar polisen i många fall kontakt med anordnaren av sammankomsten för att diskutera de närmare villkoren för denna. Diskussionerna kan röra mötesplatsen, demonstrationsvägen, tider för sammankomsten, ordningshållningen m.m. Någon dialog i den mening och omfattning som skedde inför demonstrationerna och opinionsmötena i

Göteborg har dock inte förekommit i Sverige i sådana sammanhang tidigare men förekommer i andra länder.

Däremot har polisen i syfte att bättre kunna förebygga och bekämpa oroligheter vid större idrottsevenemang, framför allt i fotbollssammanhang, sedan relativt lång tid tillbaka en fortlöpande dialog med idrottsföreningarna och supporterklubbarna.

7.4.3. Våra överväganden

Vi är övertygade om att polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper är av stor betydelse för att förhindra allvarliga ordningsstörningar i samband med demonstrationer och andra opinionsyttringar. Genom en dialog kan polisen och arrangörer diskutera och finna gemensamma lösningar på olika praktiska frågor kring arrangemanget.

Nästan alla vi talat med både här i Sverige och utomlands – poliser, demonstranter och andra – har i grunden varit positiva till dialogen som ett sätt att söka förhindra våldsamheter och ordningsstörningar. Efter händelserna i Göteborg ökade – trots dialogen – förtroendeklyftan mellan en del grupper och polisen. Kommittén anser att det är avgörande att försöka brygga över denna förtroendeklyfta och finna former för en fungerande dialog. Vi har uppmärksammats på en del svårigheter rörande förutsättningarna för en dialog mellan demonstrationsarrangörer och polisen. De är inte jämbördiga parter i en förhandlingssituation. Polisen företräder en myndighet med de maktbefogenheter det innebär. Det är polisen som sätter gränserna för vad som skall tillåtas. Därtill kommer att polisen ofta har information om planerade åtgärder som den inte delar med sig av. Dessa svårigheter måste båda parter ha klart för sig när mandatet läggs fast.

Utifrån de förutsättningar som kontaktgruppen och nätverken hade måste dialogen som fördes i Göteborg betraktas som en mycket god början. Eftersom varje evenemang med sina olika aktörer är unikt tror vi dock inte att det går att använda samma dialogmodell eller metod vid alla tillfällen. Det finns emellertid vissa grundläggande principer som bör följas. Erfarenheterna från Göteborg visar att det är viktigt att dialogen påbörjas i god tid före evenemanget. Det tar tid att bryta ned ömsesidig misstänksamhet, vilket kräver en god förmåga till kommunikation hos alla parter. De som från polisens sida sätts att föra dialogen bör ha en ordentlig utbildning samt vara lämpade för och väl förtrogna med uppgiften.

Polisen bör arbeta aktivt för att dialogen som metod skall bli en självklar del i organisationen. Det är också värdefullt att polisen fördjupar sin förståelse av samhället utanför den egna organisationen. Parternas mandat och dialogens syfte måste tydligt klargöras. Det är vidare viktigt att gjorda överenskommelser är klara och entydiga så att missförstånd och misstroende undviks liksom att parterna följer dessa överenskommelser. Det är kommitténs mening att en väl genomförd dialog kan leda till färre oroligheter vid demonstrationer och andra opinionsyttringar. Vår uppfattning är att polisen skall utveckla dialogen som metod.

7.5. Det internationella polissamarbetet

7.5.1. Rådande ordning

Det internationella polissamarbetet har på senare år ökat kraftigt i omfattning. Samverkansformerna har blivit fler och mängden information som utväxlas har också ökat avsevärt.

Vi har i avsnitten 3.4.3 och 3.4.4 redovisat Sveriges internationella samarbete genom medverkan i Interpol, Europol och Schengen. Därutöver samarbetar den svenska polisen regionalt med bl.a. staterna i Östersjöområdet och övriga nordiska länder.

I maj 1996 beslutade regeringscheferna för staterna i Östersjöområdet att tillsätta en särskild aktionsgrupp för att stärka kampen mot grov organiserad brottslighet i regionen (Östersjösamarbetet). Medlemmar är Danmark, Europeiska kommissionen, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland, Sverige och Tyskland. En representant för EU-ordförandeskapet deltar också i arbetet.

Inom ramen för samarbetet har bildats en operativ kommitté som har huvudansvaret för att utveckla den operativa verksamheten. Kommittén består av företrädare för varje medlemsland, relevanta brottsutredande och gränsbevakande myndigheter samt EU-kommissionen, Europol och Interpol. Olika expertgrupper på områden som rör stulna bilar, illegal invandring, narkotika, penningtvätt, smuggling av vissa varor samt handel med kvinnor rapporterar till kommittén, utbyter information och planerar gemensamma aktioner.

Polis- och tullsamarbete för bekämpande av narkotikakriminalitet i Norden (PTN) bildades sommaren 1984 efter ett beslut av de nordiska justitieministrarna. Det övergripande ansvaret för PTN-

gruppens arbete har respektive länders justitieministerier. PTN var i första hand inriktat mot bekämpning av narkotikabrottslighet, men har sedan en tid tillbaka förändrats till att samarbeta mot all slags gränsöverskridande brottslighet.

Inom ramen för PTN-samarbetet har de nordiska länderna poliser och tullanställda placerade som sambandsmän i ett antal länder. Sambandmännen, som ansvarar för samtliga nordiska länder, har till uppgift att inhämta och förmedla information om narkotikabrottslighet och på senare tid även annan brottslighet som direkt eller indirekt påverkar de nordiska länderna. Rikskriminalpolisen ansvarar administrativt och operativt för sambandsmannaverksamheten.

Rikskriminalpolisen har även internationell samverkan på en rad andra olika områden, bl.a. kommersiell flygsäkerhet och fotbollshuliganism. Samarbete förekommer också med de amerikanska FBI och Drug Enforcement Administration (DEA). Finanspolisen, som är en enhet inom Rikskriminalpolisen, medverkar i internationella projekt mot bl.a. penningtvätt.

Även Säkerhetspolisen har ett omfattande internationellt samarbete som i de flesta fall växt fram utan formella avtal.

7.5.2. Överväganden

Det internationella polissamarbetet har stor betydelse i arbetet med att förhindra brottslighet i samband med demonstrationer. Samarbetet har utvecklats under senare år och kan förväntas öka markant i omfattning, inte minst vartefter samarbetsformerna utvecklas inom främst Schengen och Europol.

Vår uppgift är att överväga om det finns behov av ändringar i regelverk, rutiner och annat beträffande det internationella polissamarbetet.

Under vår kartläggning av händelserna i Göteborg har vi talat med flera poliser inom den öppna polisen och Säkerhetspolisen, som haft befattningar där internationellt polissamarbete varit aktuellt. Det har inte framkommit annat än att det internationella polissamarbetet inför toppmötet i Göteborg fungerade väl. De tillfrågade har vidare understrukit att den främsta förutsättningen för en fördjupning av samarbete över gränserna är ett samarbete byggt på personliga internationella kontakter.

Givetvis bör formerna för det internationella samarbetet prövas och utvärderas så att man uppnår bästa möjliga effekt för polis-

verksamheten. En sådan prövning torde emellertid ske löpande inom de enheter på Rikspolisstyrelsen som dagligen arbetar med dessa frågor.

Vi anser således att det i detta sammanhang inte finns någon anledning att föreslå några ändringar i de regelverk, rutiner och annat som berör det internationella polissamarbetet.

7.6. Gränskontrollen i Schengenområdet

7.6.1. Rådande ordning

Sverige deltar sedan den 25 mars 2001 operativt i Schengensamarbetet tillsammans med alla EU-länder utom Storbritannien och Irland. Även Norge och Island, som ju inte är EU-medlemmar, deltar med stöd av ett särskilt samarbetsavtal.

Schengensamarbetet innebär bland annat att deltagande länder har upphävt personkontrollen vid sina gränser mot andra Schengenländer (inre gräns). Mot länder utanför Schengenområdet (yttre gräns) har personkontrollen däremot behållits och i vissa fall förstärkts.

Schengenkonventionen artikel 2.2 innehåller ett undantag från principen att de inre gränserna får passeras överallt utan att någon personkontroll genomförs. Enligt denna artikel får en Schengenstat när den allmänna ordningen eller statens säkerhet kräver det besluta om att vid en inre gräns tillfälligt återinföra gränskontroller anpassade till det aktuella läget. Denna möjlighet har utnyttjats vid större, tidsbegränsade händelser. Frankrike införde t.ex. gränskontroller vid inre gräns under fyra dagar i samband med EUtoppmötet i Nice och Belgien genomförde under ca en veckas tid sådana kontroller i samband med EU-toppmötet där år 2001. Förutom vid EU-toppmöten under ett lands ordförandeskap har undantagsbestämmelsen använts t.ex. under Europamästerskapen i fotboll år 2000 i Holland och Belgien samt i samband med NATO:s utrikesministermöte på Island år 2002.

Regeringen har meddelat föreskrifter som står i överensstämmelse med Schengenkonventionen artikel 2.2. Enligt 5 kap. 2 § utlänningsförordningen (1989:547) får regeringen, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller rikets säkerhet, besluta att gränskontroller under en begränsad tid skall genomföras vid en inre gräns. Innan en sådan kontroll införs skall samråd ske med övriga Schengenstater. Om ett omedelbart ingripande krävs får

polismyndigheten i samråd med Rikspolisstyrelsen vidta nödvändiga åtgärder i avvaktan på att regeringen fattar beslut. Rikspolisstyrelsen skall omedelbart underrätta regeringen om åtgärderna.

Bestämmelsen om tillfällig personkontroll vid inre gräns har bara tillämpats vid ett tillfälle i Sverige och det var som ovan redogjorts för under EU-toppmötet i Göteborg (se avsnitt 6.3.3.5 under rubriken Beslut om gränskontroll).

7.6.2. Överväganden

Vår uppgift är att överväga om det finns behov av ändrade regler eller rutiner för tillfälliga personkontroller mot andra Schengenländer.

Det är naturligtvis av betydelse att Sverige i samband med stora internationella evenemang har möjlighet att hindra personer, som kan misstänkas anstifta, förbereda eller begå brott här, från att resa in i landet. Genom reglerna om tillfällig gränskontroll vid inre gräns är detta möjligt under de förutsättningar som redovisas ovan.

Under EU-toppmötet i Göteborg infördes en tillfällig gränskontroll på en plats under 19 timmar. Om situationen inför och under EU-toppmötet i Göteborg hade bedömts vara sådan att tillfälliga gränskontroller var nödvändiga med hänsyn till allmän ordning skulle sådana gränskontroller med stöd av gällande regler ha kunnat införas på flera platser i Sverige och under längre tid än vad som nu skedde.

Vi anser att gällande regler ger tillräckliga möjligheter att införa tillfälliga personkontroller vid inre gräns och föreslår därför inte någon ändring.

Vad därefter gäller frågan om aktuella rutiner för införande av tillfälliga gränskontroller bör ändras visar vår kartläggning att det vid den tid då EU-toppmötet i Göteborg ägde rum saknades dylika rutiner. Rikspolisstyrelsen har upplyst oss om att det där i samråd med Regeringskansliet för närvarande pågår ett arbete att utforma sådana rutiner. Vi ser ingen anledning att föregripa detta arbete.

7.7. Maskeringsförbud

7.7.1. Utgångspunkter

I kommitténs direktiv tas upp frågan om möjligheterna att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar. Det anförs att ett stort antal av de mest aktiva i angreppen mot polisen och skadegörelsen vid Göteborgsmötet var maskerade och att maskeringen rimligen inget annat syfte hade än att försvåra identifiering av deltagarna och på det viset hindra lagföring. Det ingår i vårt uppdrag att utreda frågan om maskeringsförbud. Vid den översynen måste, enligt direktiven, hänsyn tas till att demonstrationsfriheten är skyddad i regeringsformen och att en reglering av rätten att vara maskerad vid demonstrationer kan kräva grundlagsändringar. Hänsyn bör också tas till hur rätten att vara maskerad påverkar demonstrationsrätten och den personliga säkerheten för den som inte är maskerad. Den lösning som kan bli aktuell måste utgöra en från demokratisk utgångspunkt godtagbar avvägning mellan den fundamentala rätten att demonstrera och samhällets intresse av att förebygga och klara upp allvarlig brottslighet.

I avsnitt 2.3 Ordets makt – ej våldets har vi framhållit värdet av att det i Sverige råder fri åsikts- och opinionsbildning. En sådan är fundamental i en demokrati och innebär att den enskilde har en garanterad rätt att hysa vilka åsikter han eller hon vill, att sprida dem och att försöka övertyga andra om att de är riktiga. Demonstrationsrätten utgör i detta sammanhang ett viktigt instrument. Rätten att demonstrera för att ge uttryck för kritik, ett krav, en protest eller en åsikt, är grundlagsfäst. Demonstrationsrätten är betydelsefull i värnandet om demokratin och vår utgångspunkt är att denna frihet snarare bör stärkas än inskränkas.

7.7.2. Möjligheter att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamling

Polisens möjlighet att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar har berörts i kapitel 3.

Enligt 19 § första stycket polislagen får en polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon kroppsvisitera denne i anslutning till ingripandet i den utsträckning som är nödvändig bl.a. för att personens identitet skall kunna fastställas.

Vidare innehåller 14 § polislagen regler om s.k. polisiering, dvs. en polismans rätt att under vissa förutsättningar omhänderta en okänd person för identifiering. Förutsättningar för ett sådant omhändertagande är att polismannen har särskild anledning att anta att den okände personen är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet samt att personen vägrar lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning att anta att hans eller hennes uppgift om denna är oriktig.

Regler om identitetskontroll finns också i andra författningar. Utlänningslagen (1989:529) innehåller en sådan bestämmelse. Enligt 5 kap. 6 § denna lag är en utlänning som vistas i Sverige skyldig att på polisens begäran uppvisa pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige.

Polisen har således enligt huvudregeln rätt att identifiera en deltagare i en ordningsstörande folksamling endast under förutsättning att deltagaren gripits på grund av misstanke om brott, blivit omhändertagen på annan grund eller avlägsnad. Andra personer än dessa är – om man bortser från specialbestämmelsen i utlänningslagen – inte skyldiga att låta sig identifieras.

7.7.3. Frågans tidigare behandling

Frågan om maskeringsförbud har under senare år vid flera tillfällen behandlats i riksdagen. Första gången var i bet. 1993/94:JuU01 i anslutning till beslut om införande av den nya ordningslagen. Justitieutskottet tog då upp en motion från allmänna motionstiden om förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstrationer. Utskottet redogjorde för de begränsningsmöjligheter som finns vad gäller demonstrationsfriheten (se avsnitt 3.1.1) och avstyrkte bifall till motionen. Riksdagen följde utskottets förslag.

Frågan togs ånyo upp av justitieutskottet vid samma riksmöte med anledning av en motion i anslutning till att frågan om anslag till polisväsendet behandlades. Utskottet anförde därvid att det tagit ställning till ett liknande motionsönskemål våren 1993 och då konstaterat att regeringsformen lade hinder i vägen för en sådan begränsning av demonstrationsfriheten som motionärerna förordat och avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU19). Frågan återkom vid riksmötet 1995/96 och ledde till samma beslut (bet. 1995/96:JuU14).

Därefter har frågan om maskeringsförbud vid flera tillfällen behandlats i konstitutionsutskottet som ansett att det inte finns

anledning för riksdagen att frångå sin tidigare bedömning (bet. 1996/97:KU14, bet. 1997/98:KU32 och bet. 1999/2000:KU11).

Vid 2000/01 års riksmöte behandlades frågan på nytt av justitieutskottet, som intog samma ståndpunkt som tidigare (bet. 2000/01:JuU11).

Även vid 2001/02 års riksmöte har justitieutskottet behandlat motioner i frågan. Dessa har avslagits med motiveringen att frågan nu utreds av Göteborgskommittén och att detta arbete inte bör föregripas (bet. 2001/02:JuU13).

7.7.4. Förhållanden i andra länder

Norden

Danmark

Danmark har sedan sommaren 2000 i den danska straffeloven (§ 134 b) ett generellt maskeringsförbud.

Bakgrunden till införandet av maskeringsförbudet är att Danmark under 1980- och 90-talen hade problem med allvarliga ordningsstörningar vid demonstrationer och andra sammankomster. Vid flera tillfällen förekom mellan polis och demonstranter våldsamma konfrontationer innefattande allvarlig brottslighet såsom våld mot person och omfattande skadegörelse på såväl offentlig som privat egendom. Oroligheterna på Nørrebro i Köpenhamn år 1993 och i november 1999 samt i byn Torup ved Randers i november 1999 utgör exempel på sådana händelser. Trots stora polisinsatser kunde bara en liten del av de personer som deltog i konfrontationerna och gjorde sig skyldiga till brott lagföras. Den huvudsakliga orsaken till detta är enligt förarbetena till lagstiftningen om maskeringsförbudet att polisen inte kunde identifiera gärningsmännen eftersom dessa ofta uppträdde maskerade.

Enligt de danska reglerna om maskeringsförbud är det straffbart att helt eller delvis täcka ansiktet med hatt, mask, ansiktsmålning eller liknande på ett sätt som är ägnat att förhindra identifikation i samband med möten, sammankomster och liknande på en offentlig plats.

Det är vidare straffbart att inneha föremål som typiskt sett kan användas för att täcka ansiktet under nu nämnda omständigheter, dvs. under förutsättning att innehavet sker på en offentlig plats i samband med möten, sammankomster eller liknande och att föremålet är ägnat att förhindra eller försvåra en identifikation.

Straffelovens allmänna bestämmelser om försök och medverkan är tillämpliga. T.ex. kan en person som innehar ett större lager masker, hattar eller liknande straffas för försök till brott mot maskeringsförbudet oavsett om innehavet sker i anslutning till ett möte eller en demonstration på en offentlig plats. För medverkan kan den dömas som exempelvis förser en deltagare i en demonstration med maskering liksom den som uppmanar andra demonstrationsdeltagare att maskera sig eller medföra maskering vid ett sådant tillfälle.

Maskeringsförbudet gäller uttryckligen inte personer som täcker ansiktet för att skydda sig mot väderleken eller som av annan anledning täcker ansiktet under förutsättning att ändamålet är godtagbart. Som exempel på situationer då ändamålet måste anses vara godtagbart nämns i förarbetena när någon med hänvisning till sin religiösa övertygelse skyler sitt ansikte, när deltagare i karnevaler, sportevenemang och liknande bär masker eller annan beklädnad samt när politiska flyktingar under demonstrationer mot regimen i hemlandet bär identitetsförsvårande klädsel av rädsla för förföljelse eller repressalier.

För att kunna straffas för att ha brutit mot maskeringsförbudet krävs att personen ifråga haft uppsåt i sitt handlande, dvs. varit medveten om de faktiska omständigheterna såsom att det rört sig om ett möte eller en demonstration på en offentlig plats och att han eller hon har burit identitetsförsvårande maskering.

Påföljden för brott mot maskeringsförbudet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Det danska maskeringsförbudet är dispositivt i den meningen att polisen enligt förarbetena har möjlighet att inte tillämpa det. Om det på polistaktiska grunder kan antas att ett ingripande kan leda till konfrontationer kan polisen således välja att inte ingripa.

Företrädare för polisen i Danmark har uppgett att Danmark efter förbudets tillkomst inte haft några allvarliga ordningsstörningar. De kände till ett par fällande domar som meddelats av Københavns Byret. De var vidare eniga om att maskeringsförbudet haft en preventiv effekt, färre personer maskerar sig och ordningen har blivit bättre.

Finland

Finland saknar maskeringsförbud.

Norge

Norge har sedan år 1995 ett generellt maskeringsförbud. Dessförinnan var det tillåtet att utfärda maskeringsförbud i enlighet med lokala ordningsstadgor.

Det generella maskeringsförbudet finns i den norska polislagen och innebär att det är förbjudet för deltagare i ett arrangemang på en offentlig plats, t.ex. en demonstration eller ett möte, att uppträda maskerad. Förbudet omfattar uttryckligen inte deltagare i skådespel, maskerad eller liknande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot maskeringsförbudet kan straffas. Påföljden är böter eller fängelse i upp till tre månader.

I förarbetena till bestämmelsen betonas att maskering i samband med politisk verksamhet kan verka skrämmande och provocerande. Vidare framhålls att det mot bakgrund av att det i Norge råder yttrandefrihet och att medborgarna är fria att engagera sig politiskt inte finns några beaktansvärda skäl för att folk skall uppträda maskerade i samband med politiska demonstrationer och liknande manifestationer.

Övriga Europa

Frankrike

Frankrike har inte något maskeringsförbud.

Holland

Holland har inget generellt maskeringsförbud. Enligt den nationella lagen om offentliga manifestationer kan emellertid den lokale borgmästaren generellt eller specifikt meddela närmare bestämmelser om villkor för möten och demonstrationer. Borgmästaren kan således besluta om ett för området generellt maskeringsförbud eller om ett maskeringsförbud i ett konkret fall. Förutsättningen för att ett sådant beslut skall vara lagligt är att förbudet är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas eller för att lagöverträdelser skall kunna förhindras.

Ett exempel på ett generellt förbud meddelat av borgmästaren finns i en för Haag gällande polisförordning (förordning nr 5/1982). Enligt denna är det förbjudet att tillsammans med andra bege sig i riktning mot ett upplopp eller mot andra pågående

oroligheter bärande på föremål som kan användas vid ett deltagande såsom hattar, hjälmar, påkar och kedjor.

Italien

Italien har ett generellt maskeringsförbud. I en lag från år 1975 avseende allmän ordning förbjuds maskering i samband med deltagande i manifestationer som hålls på en allmän plats eller på en plats som är öppen för allmänheten. Enligt lagen är det förbjudet att använda skyddshjälmar eller helt eller delvis dölja ansiktet på annat sätt som försvårar en identifikation. Påföljden för brott mot maskeringsförbudet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Storbritannien

Storbritannien har inget generellt maskeringsförbud. Sedan år 1998 har dock polisen möjlighet att meddela maskeringsförbud för att förebygga ordningsstörningar. I praktiken innebär det att en överordnad polisman (motsvarande en befattning som svensk poliskommissarie eller högre) kan förbjuda personer att bära maskering som hindrar identifikation i ett område där det finns risk för att allvarliga oroligheter skall uppstå. Förbudet får meddelas för högst 24 timmar och det kan, om det finns särskilda skäl, förlängas i ytterligare sex timmar. Polisen har också rätt att beslagta föremål som typiskt sett kan användas för maskering.

Det förutsätts att polisens befogenhet att meddela maskeringsförbud används efter omdöme och med respekt för att viss beklädnad kan bäras av religiösa skäl eller till skydd mot väderleken. Vidare antas det att ett meddelat förbud inte gäller t.ex. ansiktsmålning och makeup eftersom det inte är fråga om något som kan beslagtas.

Överträdelse av ett maskeringsförbud kan straffas med böter eller fängelse i högst en månad.

Tyskland

Tyskland har sedan år 1985 ett generellt maskeringsförbud. Det finns i den tyska förbundslagen om församlingar (Versammlungsgesetz). Lagen ändrades år 1989 och efter denna tidpunkt är det straffbart att bryta mot maskeringsförbudet.

Reglerna om maskeringsförbud innebär att det är förbjudet att, vid offentliga sammankomster, demonstrationer, processioner och liknande offentliga arrangemang, delta i dräkter eller förklädnader som är ägnade att dölja identiteten. Även ansiktsmålning omfattas av förbudet. Förbudet gäller inte bara under själva sammankomsten utan också för personer på väg till denna. Den som överträder förbudet straffas med böter eller fängelse i upp till ett år.

Samma straff riskerar den som maskerar sig i syfte att dölja sin identitet om personen sluter sig samman med andra i anslutning till sådana sammankomster som nämns ovan.

Det är inte heller tillåtet att under eller på väg till dylika sammankomster inneha förklädnader som är ägnade att dölja identiteten. En överträdelse av detta förbud kan straffas med böter.

I Tyskland ges i lagen vidare en generell möjlighet att utesluta personer som handlar i strid med reglerna om maskeringsförbud från deltagande i offentliga sammankomster.

En rad offentliga tillställningar är generellt undantagna från maskeringsförbudet. Detta gäller t.ex. gudstjänster under bar himmel, kyrkliga processioner, vallfärder, begravnings- och bröllopståg samt traditionella folkfester.

Den tyska polisen är till skillnad från vad som t.ex. gäller i Danmark skyldig att ingripa om någon överträder straffbestämmelserna rörande maskeringsförbudet. Det finns dock i den tyska lagstiftningen en möjlighet att på förhand meddela dispens från maskeringsförbudet om det saknas grund för att frukta ordningsstörningar.

7.7.5. Överväganden

Utgångspunkter för våra överväganden

Medborgarna är tillförsäkrade en rätt att öppet kunna ge uttryck för sina uppfattningar, ståndpunkter och idéer genom demonstrationer och andra manifestationer. Förutsatt att den som demonstrerar inte begår brott eller stör den allmänna ordningen, skall han eller hon inte genom att demonstrera riskera några repressalier. Det finns därför normalt inte någon anledning för deltagare i demonstrationer och andra manifestationer att maskera sig.

I Göteborg förekom som redovisats i kapitel 6 flera våldsamma upplopp med allvarliga och omfattande skador på både personer

och egendom som följd. Ett stort antal av deltagarna i upploppen var maskerade.

I de rättegångar som varit har som skäl för maskeringen ofta uppgetts att man var rädd för att bli registrerad, i vissa fall av polisen och därmed hamna i myndighetsregister, och i andra fall av nynazistiska grupper med därmed åtföljande risk för repressalier.

Polisens registrering har vi behandlat i avsnitt 3.4. Frågan om i vilka fall registrering skall få förekomma är i detalj reglerad i lag. Det förhållandet att personer vill undgå att bli föremål för en rättsenlig registrering utgör i sig inte någon grund för att avstå från lagstiftning som har skäl för sig. Om registrering till äventyrs skulle förekomma i strid med gällande regelsystem, skall detta givetvis beivras i gängse ordning.

Frågan om den som företräder en viss opinionsyttring skall ha rätt att maskera sig för att förhindra repressalier från den som företräder en annan åsikt är något mer komplicerad. I detta fall måste nyttan av ett maskeringsförbud vägas mot behovet av skydd för den som riskerar att bli attackerad av en meningsmotståndare. Inte heller detta utgör dock enligt vår mening i normalfallet något godtagbart skäl för att tillåta maskering i samband med demonstrationer. Den typ av registreringsverksamhet som bl.a. nynazistiska grupperingar ägnar sig åt torde bäst motverkas genom att så många som möjligt öppet vågar stå för sina åsikter. Självfallet skall kriminalitet som förekommer inom dessa grupper bekämpas. I de fall en oro för repressalier framstår som berättigad kan problemet lösas genom att det blir möjligt att under särskilda förhållanden medge undantag från ett förbud. Detta gäller t.ex. då flyktingar demonstrerar mot regimen i sitt hemland och därigenom riskerar att utsätta sig själva eller sina närstående för förföljelse eller andra repressalier. Vi återkommer till den frågan.

Det kan inte uteslutas att någon eller några av dem som var maskerade vid ordningsstörningarna under Göteborgsmötet hade godtagbara skäl för detta. Vi är dock beredda att, såvitt avser det stora flertalet deltagare, instämma i den uppfattning som regeringen gett uttryck för i direktiven, nämligen att maskeringen rimligen inget annat syfte hade än att försvåra identifiering av deltagarna och på det viset hindra att de skulle komma att lagföras för brott som de gjorde sig skyldiga till.

Vi känner oss övertygade om – inte minst mot bakgrund av de danska erfarenheterna – att ett maskeringsförbud skulle verka i positiv riktning vad gäller undvikande av våldsyttringar. Denna övertygelse stärks av att flertalet organisationer – förtjänstfullt –

inte tillåter att maskerade uppträder i deras demonstrationståg. Med stor sannolikhet kommer den som deltar i en demonstration och som i eller utifrån denna provocerar, åstadkommer skadegörelse eller använder våld att hejda sig om han eller hon inte kan dölja sin identitet.

Ordningsstörningar i form av våld, skadegörelse och annan kriminalitet vid och i anslutning till demonstrationer och andra manifestationer kommer därför med stor sannolikhet också i Sverige att minska om ett maskeringsförbud införs. Det ger även polisen en möjlighet att ingripa mot maskerade demonstranter i ett tidigt skede. Dagens lagstiftning gör det ju möjligt att ingripa mot sådana demonstranter först om de misstänks för att ha begått brott, blivit omhändertagna på annan grund eller avlägsnats. Om ett maskeringsförbud införs kan de som trots förbudet uppträder maskerade föras bort från demonstrationen innan eventuella oroligheter bryter ut.

De skäl som talar för ett maskeringsförbud i samband med demonstrationer och andra liknande sammankomster är således starka. Även om ett maskeringsförbud självfallet inte kommer att förhindra all allvarlig brottslighet i nu aktuella sammanhang är vi övertygade om att det har en preventiv effekt, dvs. en kriminalitetsdämpande verkan med färre allvarliga ordningsstörningar som följd. Därtill kommer den viktiga aspekten att ett förbud sannolikt leder till att medborgarna i högre utsträckning vågar och vill utnyttja sin demonstrationsfrihet. En annan effekt som ett sådant förbud kan förväntas ha är att det bidrar till att stärka enskilda människors rättstrygghet. Många känner rädsla eller starkt obehag inför maskerade demonstranter.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att ett maskeringsförbud med stor säkerhet är brottsförebyggande, att ordningen och säkerheten i samband med bl.a. demonstrationer därmed blir bättre samt att de argument som förts fram mot ett förbud av dem som uppträdde maskerade i Göteborg saknar tillräcklig bärighet. I detta sammanhang bortses från de grupper – i praktiken kvinnor – som av religiösa skäl uppträder med dolt ansikte. Dessa skall naturligtvis inte omfattas av ett maskeringsförbud. Vissa andra undantag från ett sådant förbud bör också finnas t.ex. i de fall det finns risk för repressalier mot dem som demonstrerar. Vi återkommer till den frågan.

Behöver regeringsformen ändras?

Som vi redogjort för tidigare har riksdagen vid flera tillfällen avslagit motioner om införande av ett maskeringsförbud i samband med demonstrationer. Avslagen har inte motiverats på annat sätt än att det konstaterats att förslagen i motionerna skulle kräva en grundlagsändring. Om vi skulle utgå ifrån dessa beslut skulle alltså införande av ett maskeringsförbud kräva en grundlagsändring. Detta antyds också i direktiven. Vi gör i denna fråga följande överväganden.

Vi har i avsnitt 3.1.1 redogjort för innebörden av regeringsformens bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheten och bakgrunden till dem. I det lagstiftningsärende där fri- och rättighetsregleringen avseende bl.a. de s.k. positiva opinionsfriheterna genomfördes gjordes vissa uttalanden om innebörden av regleringen och om vad som skall anses vara en inskränkning i en grundlagsskyddad rättighet. Det framhölls bl.a. att det låg i sakens natur att grundlagsskyddet för en viss rättighet inte sträcker sig längre än vad som följer av det syfte som från demokratisk utgångspunkt bär upp rättigheten i fråga. Det påpekades också att yttranden som saknar varje samband med den fria åsiktsbildningen i samhället inte omfattades av grundlagens yttrandefrihetsbegrepp. Straffstadganden om bedrägeri och svindleri var inte att betrakta som begränsningar av yttrandefriheten (prop. 1975/76:209 s. 139).

Vidare anfördes i propositionen att varje föreskrift som rent faktiskt inskränker en persons möjligheter att utöva sina fri- och rättigheter inte alltid anses innebära en rättighetsbegränsning. En föreskrift anses innebära en begränsning endast om det av föreskriften uttryckligen eller underförstått framgår att en rättighetsbegränsning är åsyftad eller ingår som ett naturligt led i regleringen (a.a. s. 154).

I propositionen betonades också vikten av att lagstiftaren när en fri- och rättighetsinskränkande lag beslutas, noga redovisar sina syften (a.a. s. 153).

Mötes- och demonstrationsfriheterna har på samma sätt som yttrandefriheten syftet att tillförsäkra medborgarna rätten till en fri åsiktsbildning. I mötes- och demonstrationsfriheterna ingår ett yttrandefrihetsmoment (a.a. s. 112). I anslutning till bestämmelserna om mötes- och demonstrationsfriheten uttalades i den tidigare nämnda propositionen (a.a. s. 144).

Den grundläggande regeln bör här vara att ett ingrepp mot en person föranlett enbart av att denne deltar i ett möte eller en demonstration

skall betraktas som riktat också mot mötet resp. demonstrationen och därmed som ett ingrepp i mötes- resp. demonstrationsfriheten. Som utredningen har funnit bör man med denna utgångspunkt inte uppfatta lagen om tillfälligt omhändertagande (1973:558) som en begränsning av mötes- och demonstrationsfriheterna. Inte heller brottsbalkens straffbestämmelser om upplopp (16 kap. 1 §), ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 §) (- - -) torde kunna uppfattas som begränsningar av dessa friheter.

Det synsätt som de redovisade motivuttalandena speglar skulle närmast leda till slutsatsen att en bestämmelse om maskeringsförbud lika lite som bestämmelser om bedrägeri, svindleri och tillfälligt omhändertagande träffar den grundlagsskyddade sfären. Förbudet är inte riktat mot någon enbart därför att denne deltar i ett möte eller en demonstration.

Gränsdragningen är dock inte helt lätt att göra. Det kan i detta fall å ena sidan sägas att syftet med begränsningen inte är att inskränka mötes- eller demonstrationsfriheten utan att förebygga brott. Å andra sidan riktar den sig just mot demonstrationer och möten på allmän plats och får till följd att den som inte tar av sig sin maskering förvägras rätten att delta i demonstrationen. Detta innebär ju de facto en begränsning i personens möjlighet att demonstrera. Det kan ju finnas den som av en eller annan anledning vill uppträda maskerad av godtagbara – eller i vart fall harmlösa – skäl och som med ett maskeringsförbud kommer att avstå från att utöva sin rätt.

Mötesfrihetens respektive demonstrationsfrihetens skyddsområden har varit föremål för överväganden i domstol vid några tillfällen.

RÅ 1986 ref. 108 gällde frågan om möjligheterna att ingripa mot gatumusikanter. Framförandet av gatumusik är ofta att betrakta som en allmän sammankomst och därmed omfattad av skyddet för mötesfriheten. Enligt 14 § i dåvarande hälsoskyddslagen gällde att en kommun i särskilda fall fick ställa villkor som behövdes för att förhindra uppkomsten av sanitära olägenheter eller undanröja sådana olägenheter. Med stöd av denna bestämmelse beslutade Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholms kommun vissa villkor för rätten att utöva gatumusik i Gamla stan, bl.a. vad gällde tidpunkter, antal deltagare m.m. Beslutet överklagades. Regeringsrätten – som i första hand hade att ta ställning till om Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut var ett beslut i särskilt fall eller en generell föreskrift – fick också anledning att uttala sig om beslutet stod i strid med bestämmelserna om mötesfrihet i regeringsformen.

Regeringsrätten fann att nämndens beslut, som grundades på hälsoskyddslagens regler om sanitär olägenhet och som sålunda inte avsåg det område som skyddades av regeringsformens reglering av mötesfriheten, inte kunde anses som en rättighetsbegränsning.

Vidare har Högsta domstolen i rättfallet NJA 1982 s. 621 ansett att brottet egenmäktigt förfarande inte utgjorde någon begränsning av demonstrationsfriheten. En aktionsgrupp hade genom att sätta sig på en transportväg, hindrat en vägmaskin från att komma fram till platsen för provborrningar inför tilltänkt förvaring i urberget av radioaktivt avfall. Högsta domstolen konstaterade att brottsbalkens stadgande om egenmäktigt förfarande inte var att betrakta som någon begränsning av demonstrationsfriheten. Enbart den omständigheten att ett egenmäktigt förfarande ingår som ett led i utövandet av demonstrationsfriheten medförde enligt domstolen med andra ord inte att handlingen går fri från straff.

Det sist nämnda avgörandet har kritiserats av f.d. regeringsrådet Bertil Wennergren. Han motsätter sig påståendet att brottet egenmäktigt förfarande inte skulle vara att betrakta som någon begränsning av demonstrationsfriheten. Det borde enligt honom ha stått att demonstrationsfriheten inte uteslöt en tillämpning av stadgande om egenmäktigt förfarande (Om våra rättigheter IV, Rättsfonden, 1990).

Det har också i andra sammanhang framförts kritik mot förarbetena och domstolspraxis snäva syn på rättighetsbegränsningar (se Thomas Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten En statsrättslig studie av mötes- och demonstrationsfrihetens innehåll och gränser i Sverige, Tyskland och USA, Uppsala 1997, s. 424 och där gjorda hänvisningar).

Bull påpekar att det framstår som väl formellt och lite orealistiskt att binda begränsningsbestämmelserna i 2 kap. 12 § regeringsformen enbart till de regleringar där man direkt uttalat att man avsett att begränsa en rättighet, utan att fästa uppmärksamhet på regleringens effekter. De verkliga effekterna av en reglering måste kunna beaktas för att avgöra om den är att betrakta som rättighetsbegränsande eller ej (a.a. s. 425 f.). Slutsatsen hos Bull är att en rättighets skyddsområde måste bestämmas utifrån grundlagens ordalydelse och syfte, inte utifrån den påstått begränsande lagen eller beslutet (a.a. s. 427).

Ser man inte enbart till syftet med en reglering rörande maskeringsförbud utan också till effekten är det – som påpekats tidigare – ofrånkomligt att ett förbud har en begränsande effekt. Med ett sådant synsätt ligger det närmast till hands att betrakta maskerings-

förbudet som en begränsning och att därefter ta ställning till om det är fråga om en tillåten begränsning eller ej.

Som vi har redogjort för i avsnitt 3.1.1 gäller enligt 2 kap. 13 § regeringsformen vissa allmänna krav vid rättighetsbegränsningar. Bland annat måste en begränsning vara godtagbar i ett demokratiskt samhälle. Vi anser det helt klart att ett maskeringsförbud av det slag vi diskuterar är förenligt med detta krav. Som vi nämnt inledningsvis är demonstrationsrätten betydelsefull i en demokrati och vi är av uppfattningen att ett maskeringsförbud sannolikt leder till att medborgarna i högre utsträckning vågar och vill utnyttja sin demonstrationsfrihet. Vi kan inte heller finna att ett maskeringsförbud – med de begränsningar vi föreslår – skulle vara oproportionellt. Det går inte utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett det och det sträcker sig inte så långt att det utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Inte heller är det diskriminerande. Begränsningen görs inte enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Hänsyn måste också tas till de särskilda begränsningsgrunderna såvitt avser mötes- och demonstrationsfriheten i 2 kap. 14 § regeringsformen. Som också har redovisats i avsnitt 3.1.1 innebär bestämmelsen i 2 kap. 14 § första stycket första meningen regeringsformen, att både mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas av hänsyn till ordningen och säkerheten vid sammankomsten. Även om ett maskeringsförbud skulle ses som en begränsning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter är det således tillåtet med en sådan begränsning om den är motiverad av hänsyn till ordning och säkerhet. Eftersom syftet med ett maskeringsförbud är att förhindra att brott begås i anslutning till demonstrationer och andra sammankomster, dvs. av hänsyn till ordningen vid sammankomsten, måste begränsningen enligt vårt sätt att se det, under alla förhållanden falla in under detta undantag. Ett maskeringsförbud kan också ha betydelse för säkerheten vid sammankomsten eftersom det blir tryggare för såväl meddemonstranter som demonstrationsvakter och poliser som har till uppgift att upprätthålla ordningen vid sammankomsten. Vi anser därför att ett maskeringsförbud – med de undantag som vi kommer att behandla i avsnitt 7.7.6 – är förenligt med såväl 2 kap. 13 § som 2 kap. 14 § regeringsformen. Någon grundlagsändring behövs således inte.

En jämförelse kan göras med ordningslagens bestämmelser om ingripande mot gatumusik. Frågan om förhållandet mellan mötesfriheten och regler som begränsade rätten att framföra gatumusik

behandlades i förarbetena till ordningslagen (prop. 1992/93:210 s. 80 f.). Föredraganden konstaterade att det mot bakgrund av Regeringsrättens avgörande RÅ 1986 ref. 108 (se ovan) inte kunde anses råda någon tvekan om att det med stöd av hälsoskyddslagen var möjligt att begränsa gatumusik på platser där sådan kunde ge upphov till sanitär olägenhet. Härigenom var det möjligt att på förhand förbjuda gatumusik på känsliga platser eller på platser där sådan tidigare medfört sanitära olägenheter. Efter att ha hänvisat till vissa förarbetsuttalanden i en annan proposition angående innebörden av bestämmelsen i 2 kap. 14 § första stycket första meningen regeringsformen uttalade föredraganden att det enligt hans mening stod klart att det fanns rättsliga förutsättningar för att kunna ingripa mot gatumusik som var störande för omgivningen. I ordningslagen infördes en bestämmelse om att en sammankomst på allmän plats för framförande av konstnärligt verk kunde upplösas om sammankomsten genom ljud eller på något annat sätt medförde allvarlig störning av ordningen i dess omedelbara omgivning (2 kap. 23 § andra stycket).

Regeringsrätten hade ju i rättsfallet anfört att det inte var fråga om någon rättighetsbegränsning. Lagstiftaren valde ändå att hänvisa till begränsningsmöjligheterna när en bestämmelse om förbud mot gatumusik infördes i lag.

Vår slutsats, att ett maskeringsförbud faller inom ramen för vad som är en tillåten begränsning av mötes- och demonstrationsfriheten, skiljer sig från vad Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter (SHK) framfört i sitt dokument Göteborgskravallerna och rätten Några iakttagelser ur ett människorättsperspektiv. SHK anför att den inte kan finna att polisiära anspråk på att kunna identifiera demonstrationsdeltagare som uppträder brottsligt kan hänföras under de av regeringsformen uppställda undantagen. Som vi anfört anser vi att syftet med ett maskeringsförbud inte bara är att tillgodose ”polisiära anspråk på att kunna identifiera demonstrationsdeltagarna” utan också att förhindra att brott begås.

Förhållandet till Europakonventionen

I den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) finns skydd för yttrandefriheten (artikel 10) och mötesfriheten (artikel 11), se lagen (1994:1219) om den

europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Frågan om ett maskeringsförbud inkräktar på dessa rättigheter på ett oproportionerligt sätt har inte prövats av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

För båda artiklarna gäller att en inskränkning i rättigheterna endast får ske om den föreskrivs i lag (legalitetsprincipen) och om den är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bl.a. den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott eller för att skydda andra personers fri- och rättigheter.

Ett maskeringsförbud införs för att trygga den allmänna säkerheten och förebygga kriminella handlingar i samband med demonstrationer och andra sammankomster. Det kan också sägas skydda andra personers fri- och rättigheter eftersom det sannolikt medför att t.ex. demonstranter i större utsträckning vågar utnyttja sin demonstrationsfrihet. Ett maskeringsförbud måste sålunda anses vara förenligt med Europakonventionens bestämmelser.

7.7.6. Vårt förslag

Den närmare utformningen av förbudet

Vi förespråkar av flera skäl ett generellt maskeringsförbud framför ett som kan meddelas i specifika situationer. Ett skäl är att det normalt inte finns någon godtagbar anledning att maskera sig eftersom det i Sverige råder åsikts- och opinionsfrihet. Ett annat är att många demonstranter och andra medborgare känner obehag och rädsla för personer som uppträder maskerade. Rättssäkerhet är också ett tungt vägande argument. Ett välreglerat generellt maskeringsförbud motsvarar kravet på tydlighet bättre än ett förbud som kan meddelas i speciella situationer. Det är mycket viktigt att medborgarna vet vad som är tillåtet respektive inte tillåtet. Ett generellt förbud innebär också mindre byråkratiskt krångel.

Vi föreslår således att ett generellt maskeringsförbud införs och att detta utformas som ett straffstadgande.

När det gäller den rent lagtekniska utformningen har vi övervägt olika lösningar. En lösning skulle vara att regler om ett maskeringsförbud införs i 2 kap. ordningslagen. Det anser vi dock vara mindre lämpligt främst av det skälet att ett maskeringsförbud under vissa förutsättningar även bör gälla för deltagare i folksamlingar som inte kan betraktas som allmänna sammankomster eller offentliga till-

ställningar. Andra möjligheter är att införa en särskild lag om maskeringsförbud eller att utforma en straffbestämmelse som tas in i brottsbalken.

I 16 kap. brottsbalken finns brott mot den allmänna ordningen samlade. Kapitlet inleds med bestämmelser om upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten. Ett maskeringsförbud har ett naturligt samband med dessa brott. T.ex. kan konkurrenssituationer mellan brotten uppstå. Det kan också i straffmätnings- och straffvärdeshänseende vara värdefullt att brotten finns samlade på ett och samma ställe. Vi förordar att ett nytt brott utformas och att bestämmelser härom tas in i 16 kap. brottsbalkenOm brott mot allmän ordning.

Det straffbara området

Förslag: I brottsbalken införs bestämmelser om ett nytt brott,

olaga maskering. För olaga maskering döms med vissa undantag den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats helt eller delvis täcker sitt ansikte på ett sätt som medför att identifikation försvåras. För samma brott döms även den som under nämnda omständigheter innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas på detta sätt.

Mot bakgrund av de utgångspunkter vi har redogjort för anser vi inte att ett maskeringsförbud bör omfatta all form av maskering på allmän plats. Det är när maskering används i folksamlingar som risken för oroligheter ökar.

Med maskering avser vi att någon helt eller delvis täcker sitt ansikte på ett sätt som medför att identifikation av personen försvåras. Innebörden av detta berörs närmare i kapitel 9 Författningskommentar.

När det gäller frågan om förbudet endast skall omfatta deltagare i demonstrationer och allmänna sammankomster (om begreppet allmän sammankomst, se avsnitt 3.1.2 Ordningslagens bestämmelser) eller om det skall vara mer vidsträckt och gälla deltagare också i andra folksamlingar förespråkar vi det senare alternativet. Skälet till detta är att de folksamlingar, i vilka allvarliga ordningsstörningar kan uppstå, inte alltid är att betrakta som demonstrationer eller andra allmänna sammankomster. För att en demonstration skall anses föreligga krävs exempelvis att något slags åsiktsmanifestation förs fram. För att den skall betraktas som en allmän sammankomst

fordras det vidare att det är fråga om ett i någon mån organiserat arrangemang (SOU 1975:75 s. 192). I Göteborg ägde flera upplopp rum i folksamlingar som inte torde kunna definieras som en demonstration eller annan allmän sammankomst. Vi anser att ett maskeringsförbud, för att få effekt, måste avse deltagare också i sådana folksamlingar. Vi föreslår därför att förbudet omfattar deltagare i alla typer av folksamlingar på allmän plats. Vad som menas med allmän plats berörs närmare i kapitel 9 Författningskommentar.

Maskeringsförbudet bör vidare omfatta inte bara deltagare i demonstrationer och andra folksamlingar på allmän plats utan också personer som, utan att delta, vistas i folksamlingens omedelbara närhet. Även de som är på väg till en folksamling på allmän plats bör omfattas av förbudet.

För att förebygga allvarliga ordningsstörningar i demonstrationståg och andra folksamlingar på allmän plats bör det även vara förbjudet att i eller i anslutning till sådana inneha klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för maskering, dvs. för att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som medför att identifikation försvåras. Sådan utrustning utgör exempelvis masker och s.k. rånarluvor.

Innehav av klädesplagg som kan användas för att täcka ansiktet men som vanligen inte används på det sättet, såsom halsdukar och kapuschonger på tröjor, kommer normalt inte att omfattas av ett sådant förbud. För att ett innehav av sådana klädesplagg skall vara straffbart bör det krävas att åklagaren kan visa att plagget var avsett att användas i maskeringssyfte. Detta torde vara möjligt endast under speciella omständigheter som exempelvis då innehavaren sedan tidigare är dömd för att maskera sig på det sättet.

Undantag

Förslag: Vissa undantag från maskeringsförbudet skall gälla.

Förbudet skall inte gälla den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för att täcka ansiktet

1. för att skydda sig mot väderleken,

2. av religiösa skäl eller

3. under deltagande i en parad, karneval eller liknande. Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare fått tillstånd att bära maskering.

Ett maskeringsförbud får inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att det avsedda ändamålet skall uppnås. Det finns vissa skäl som talar mot ett maskeringsförbud och som måste beaktas. Det rör sig främst om situationer där den enskilde har berättigade skäl att i anslutning till folksamlingar täcka sitt ansikte eller inneha sådana föremål som är särskilt ägnade att användas för maskering. Vi föreslår därför att det i bestämmelsen införs ett antal undantag.

Ett sådant undantag bör gälla den som på grund av väderleken täcker sitt ansikte. För att detta undantag skall kunna göras gällande fordras det naturligtvis att årstiden och väderförhållandena gör det rimligt att klädesplagg som skyddar mot köld, nederbörd eller stark sol bärs eller innehas. Personer som t.ex. bär eller innehar s.k. hjälmhuvor till skydd mot köld bör således inte omfattas av maskeringsförbudet om det med hänsyn till rådande väderlek kan anses vara befogat att bära sådana kläder.

Undantag måste också göras för den som av religiösa skäl täcker sitt ansikte. Det kan givetvis inte komma i fråga att en person som på grund av religiös övertygelse exempelvis bär slöja i en folksamling därmed skall anses göra sig skyldig till brott.

Inte heller bör den som av humoristiska eller andra liknande skäl deltar med ansiktet målat eller på annat sätt täckt i en parad, karneval eller liknande omfattas av ett maskeringsförbud. Undantaget motiveras av att dessa evenemang ofta innebär att deltagarna klär ut sig eller målar sig på ett sätt som kan betecknas som maskering. Sådana evenemang medför normalt inte någon risk för ordningsstörningar.

Det finns även andra situationer då enskilda personer bör ha möjlighet att demonstrera eller delta i en annan allmän sammankomst eller offentlig tillställning trots att de är maskerade eller innehar maskeringsföremål och då maskeringsförbudet således inte bör gälla. En sådan är som vi tidigare nämnt när flyktingar vill demonstrera mot regimen i hemlandet men av rädsla för förföljelse och andra repressalier mot sig och sina närstående inte vill visa sina ansikten. Också andra personer kan av skilda skäl, främst av rädsla för efterräkningar, tänkas vilja dölja sina ansikten i samband med demonstrationer och andra manifestationer. Även om vår grundinställning är att personer inte skall behöva maskera sig i Sverige, där åsikts- och opinionsfrihet råder, kan det finnas skäl som motiverar undantag utöver de som räknats upp ovan. För att personer som av något godtagbart skäl vill demonstrera maskerade skall få en sådan möjlighet föreslår vi att anordnaren av en demonstration,

annan allmän sammankomst eller offentlig tillställning hos polismyndigheten kan begära att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering (se vidare under rubriken En möjlighet att få tillstånd att uppträda maskerad). Om polismyndigheten meddelar ett sådant tillstånd skall den som deltar i sammankomsten eller tillställningen naturligtvis inte kunna dömas för olaga maskering.

Det subjektiva rekvisitet

Vi föreslår att straffstadgandet bara omfattar uppsåtliga gärningar. För att brottet olaga maskering skall anses föreligga bör det således krävas att gärningsmannen haft uppsåt.

Kravet på uppsåt innebär enligt allmänna straffrättsliga principer att gärningsmannen skall ha varit medveten om de faktiska omständigheterna, dvs. att det rört sig om en folksamling på allmän plats och att han eller hon täckt ansiktet. Det saknar betydelse om gärningsmannen haft för avsikt att delta i eventuella oroligheter.

Beträffande förbudet att inneha maskeringsföremål innebär kravet på uppsåt att gärningsmannen skall ha känt till de faktiska omständigheter som leder till att ett medtaget klädesplagg eller annat föremål utifrån en objektiv bedömning kan sägas vara särskilt ägnat att användas för maskering under de i bestämmelsen nämnda förutsättningarna. Det krävs inte att gärningsmannen själv haft för avsikt att maskera sig med utrustningen eller delta i eventuella oroligheter.

Straffskalan

Vi föreslår att den som gör sig skyldig till olaga maskering straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Inom denna ram är det möjligt för domstolarna att ta vederbörlig hänsyn till sådana omständigheter som är av betydelse för påföljden. Som exempel kan nämnas att det är första gången en person döms för brottet, att brottet begåtts under i övrigt lugna förhållanden eller, i motsats härtill, att det i samband med brottet förekommit allvarliga ordningsstörningar.

Försök m.m.

Försök, förberedelse och stämpling till olaga maskering bör vara straffritt och således inte utgöra brott. Skälet till detta är främst att brottet även innefattar innehav av klädesplagg och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för maskering. Innehavet utgör ett förled till själva maskeringen och eftersom vi föreslagit att ett sådant innehav under vissa förutsättningar bör anses vara ett fullbordat brott finns inte någon anledning att särskilt straffbelägga försök, förberedelse och stämpling. Därtill kommer att en sådan kriminalisering i vissa fall skulle föra med sig särskilda bevissvårigheter. Vi menar således att det föreslagna maskeringsförbudet är tillräckligt effektivt utan att också försök, förberedelse och stämpling till olaga maskering bör straffbeläggas.

De allmänna straffrättsliga principer som rör medverkan till brott och som finns i 23 kap. brottsbalken bör vara tillämpliga även på olaga maskering. De innebär t.ex. att den som förser en annan person med maskeringsföremål kan dömas för medhjälp under förutsättning att övriga brottsrekvisit är uppfyllda.

En möjlighet att få tillstånd att uppträda maskerad

Förslag: Vi föreslår att det i ordningslagen införs bestämmelser

som innebär att en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan begära tillstånd för deltagarna i sammankomsten eller tillställningen att bära maskering. Beslut om sådant tillstånd skall meddelas av polismyndigheten under förutsättning att de skäl som angetts för begäran är beaktansvärda och att risken för ordningsstörningar är obetydlig.

Som redogjorts för tidigare har vi funnit det angeläget att personer som vill maskera sig under deltagande i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning av andra anledningar än de som uttryckligen skall vara undantagna ges en sådan möjlighet. Vi föreslår därför att en sådan reglering införs.

I avsnitt 3.1.2 Ordningslagens bestämmelser har vi redovisat de regler om tillstånd respektive anmälan som enligt 2 kap.4–11 §§ordningslagen gäller för anordnande av en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning. Vi menar att dessa regler på ett relativt enkelt och naturligt sätt kan kompletteras med bestämmelser som ger en anordnare av en sådan sammankomst eller tillställning

möjlighet att begära att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering.

En begäran om ett sådant tillstånd bör ske i samband med tillståndsansökan respektive anmälan om sammankomsten eller tillställningen och den bör liksom en tillståndsansökan prövas av polismyndigheten. För detta talar flera skäl.

För det första skall polismyndigheten vid den prövning som görs i samband med tillståndsansökningar ta hänsyn till ordningen och säkerheten. Sådan hänsyn bör också tas vid prövning av en begäran om tillstånd att bära maskering. En förutsättning för att en dylik begäran skall kunna bifallas är enligt vår uppfattning att risken för ordningsstörningar framstår som obetydlig. I annat fall skulle reglerna om ett maskeringsförbud inte få den effekt som eftersträvas. Polisen är den myndighet som har bäst underlag för att kunna göra dessa riskbedömningar.

Vidare medför ett förfarande där en begäran om tillstånd att få bära maskering skall göras hos polismyndigheten i samband med tillståndsansökan eller anmälan också andra samordningsfördelar. Enligt gällande regler skall en tillståndsansökan respektive anmälan innehålla vissa uppgifter. Dessa uppgifter behövs även för att kunna bedöma en begäran om tillstånd att bära maskering.

Förutom de uppgifter som anordnaren skall lämna vid en tillståndsansökan respektive anmälan måste vid en begäran om tillstånd att få bära maskering skälen för denna uppges. Endast skäl som är beaktansvärda skall kunna leda till att tillstånd meddelas.

Ett skäl som måste anses beaktansvärt är t.ex. det som anförts om flyktingar som vill demonstrera mot regimen i hemlandet men som på grund av rädsla för repressalier vill dölja sin identitet.

Ett skäl som däremot inte kan anses vara beaktansvärt är då en anordnare åberopar demonstranters rädsla för att bli registrerade av polis. Ett annat skäl som normalt inte heller bör bedömas som beaktansvärt är demonstranters rädsla för att bli registrerade av rivaliserande grupperingar. Dessa frågor har diskuterats i avsnitt 7.7.5.

Ett tillstånd att bära maskering får förenas med de villkor som behövs för att ordningen och säkerheten vid sammankomsten eller tillställningen skall kunna upprätthållas.

Polismyndighetens beslut skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

7.8. Polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden m.m.

7.8.1. Utgångspunkter

Vi har i uppgift att överväga om reglerna för avvisning, avlägsnande och tillfälligt frihetsberövande samt andra åtgärder som kan vidtas vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade. Vårt arbete i denna del bör, enligt direktiven, i första hand inriktas på de regler som har till syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, dvs. bestämmelserna i polislagen.

En av de arbetsmetoder som polisen använder sig av är att ringa in eller spärra av en folksamling som utgör en allvarlig fara för den allmänna ordningen och säkerheten. En sådan avspärrning eller inringning görs normalt då polisen bedömer att folksamlingen som sådan stör den allmänna ordningen och därför avser att avlägsna dess deltagare och/eller omhänderta vissa av dem. Polislagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om kvarhållande av personer i en folksamling. En särskild fråga som vi mot denna bakgrund skall utreda är möjligheterna för polisen att hålla kvar personer som deltagit i ordningsstörande folksamlingar.

7.8.2. Nuvarande ordning

Vi har i avsnitt 3.2.3 Polisens skyldigheter och befogenheter redogjort för polislagens bestämmelser om avvisning, avlägsnande och tillfälligt omhändertagande. I samma avsnitt har vi också beskrivit vissa andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen samt förebygga och beivra brott. Vi avser därför inte att här göra någon ytterligare redovisning utan hänvisar till aktuellt avsnitt.

7.8.3. Utländska förhållanden

Norden

Danmark

Regler om polisens befogenheter finns huvudsakligen i retsplejeloven.

I 108 § retsplejeloven föreskrivs att polisens uppgift är att upprätthålla säkerhet, lugn och allmän ordning, att övervaka laglyd-

naden samt att ingripa för att förhindra, undersöka och beivra brott. Denna bestämmelse brukar kallas polisens generalfullmakt och anses ge polisen befogenhet att företa administrativa frihetsberövanden i vissa situationer då åtal för brott inte kan komma ifråga.

Retsplejeloven innehåller vidare bestämmelser om straffprocessuella ingripanden, t.ex. ”anholdelse”, ”varetægtfængsling”, beslag, kroppsvisitation, m.m. Begreppet ”anholdelse” motsvarar både anhållande och gripande medan ”varetægtfængsling” motsvarar häktning. ”Anholdelse” beslutas av polisen (i vissa fall av envar) medan ”varetægtfængsling” beslutas av domstol. För anhållande fordras att det finns ”rimlig grund” för misstanke om brott som faller under allmänt åtal. Åtgärden skall dessutom vara nödvändig för att förhindra ytterligare straffbara handlingar, säkra lagföringen eller förhindra kontakter med andra. Den som anhållits skall ställas inför domstol inom 24 timmar annars måste han eller hon friges.

Retsplejeloven innehåller också en bestämmelse om skyldighet för var och en att uppge namn, adress och födelsedatum för polisen.

När det gäller ordningsstörningar kan polisen förutom retsplejeloven stödja sig på lokala polisförordningar.

Politikommissionen avgav under våren 2002 sitt betänkande Betænkning om politilovgivning (Betænkning 1410). Betänkandet innehåller ett förslag till en dansk polislag, som i hög grad preciserar polisens nuvarande verksamhet och befogenheter. I lagförslaget sägs att en av polisens uppgifter är att förebygga och avvärja fara för störningar av den allmänna ordningen (2 §). För att åstadkomma detta föreslås polisen få möjlighet att spärra av områden och inrätta kontroller för personer som önskar tillträde till sådant område (4 §), att utställa påbud, visitera personer och frånta dem enskilda föremål samt, om detta inte är tillräckligt, frihetsberöva personer (5 §). Sådant frihetsberövande skall enligt förslaget vara så kortvarigt och skonsamt som möjligt och det bör såvitt möjligt inte utsträckas till längre tid än sex timmar. Beträffande tidsfristen sägs i betänkandet att det som utgångspunkt bara kan bli tal om att överskrida sextimmarsfristen i samband med aktioner då ett större antal personer frihetsberövas och då tiden som åtgår för transport till polisstationen, registrering och identifiering av de frihetsberövade i praktiken gör det omöjligt att hålla sextimmarsfristen. De åtgärder som polisen enligt förslagets 5 § får vidta får polisen uttryckligen också vidta om ordningen störs i samband med all-

männa sammankomster och vid upploppssituationer (7–8 §§). Lagförslaget bereds f.n. i Justitsministeriet.

Finland

I den finska polislagen finns bestämmelser om polisens befogenheter och förebyggande arbete vad gäller ordningsstörningar bl.a. i samband med demonstrationer. Polisen har t.ex. rätt att – för att trygga säkerheten för deltagarna i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning – kroppsvisitera en person som anländer till eller vistas i närheten av en sådan tillställning och att granska de saker han eller hon medför (22 §). Vidare har en polisman rätt att avspärra, stänga eller utrymma en plats eller ett område som är i allmänt bruk om åtgärden är nödvändig för att den allmänna ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas (18 §). En polisman har också rätt att befalla en folksamling att skingra sig eller flytta sig om folksamlingen äventyrar den allmänna ordningen eller säkerheten. Om folksamlingen inte lyder befallningen har polismannen rätt att gripa personer som tredskas. Den som har gripits skall friges så snart ändamålet med uppdraget har nåtts, dock senast 12 timmar efter gripandet (19 §). En person kan också avlägsnas från en plats om han uppför sig synnerligen störande eller orsakar överhängande fara för allmän ordning och säkerhet. Om det är uppenbart att det inte är tillräckligt att en person avlägsnas från platsen och störningen eller faran annars inte kan avvärjas kan personen gripas (20 §). Den som gripits kan enligt samma bestämmelse hållas i förvar så länge det är sannolikt att han eller hon skulle uppföra sig störande, dock längst under 24 timmar.

Norge

Även i den norska polislagen finns bestämmelser om polisens befogenheter och förebyggande arbete i samband med ordningsstörningar. Vid ordningsstörningar eller vid fara för ordningsstörningar får polisen vidta olika åtgärder såsom att spärra av områden, oskadliggöra eller ta farliga föremål i förvaring, avvisa, ”bortvise”, ”fjerne”, ”anholde” eller företa ”inbringelse” av en person (7–8 §§). Med ”avvisa” menas i detta sammanhang att någon förbjuds att vistas på ett visst område eller nekas tillträde till ett sådant område. ”Bortvise” innebär att polisen uppmanar någon att

själv avlägsna sig från visst område. Begreppet ”fjerne” motsvaras av ett svenskt avlägsnande, dvs. personen förs fysiskt och mot sin vilja bort från en viss plats. Detta kan t.ex. ske genom att vederbörande eskorteras, bärs eller körs bort. ”Anholdelse” innebär att en person under en kortare tid berövas sin fysiska rörelsefrihet, ofta sker det genom att personen tas om hand på platsen och placeras i en polisbil tills förhållandena är under kontroll. Med ”inbringelse” menas att en person tillfälligt frihetsberövas och tas med till en ”inbringelselokal”, dvs. en polisstation, ett ”lensmannskontor” eller en annan lokal som används av polisen. ”Inbringelse” får inte ske under längre tid än nödvändigt och aldrig över fyra timmar.

Övriga Europa

Frankrike

Polisens uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet följer av kommunalt beslutade regler. Polisen får undantagsvis använda tvång om det krävs med hänsyn till omständigheterna, i synnerhet vid avlägsnande av personer som stör ordningen.

Frankrike saknar regler om tillfälligt frihetsberövande av personer som, utan att ha begått brott, stört ordningen eller utgjort en fara för denna.

I strafflagen finns bestämmelser om folksamlingar som på allmän väg eller plats kan förorsaka oordning eller skada. Folksamlingarna kan ha uppkommit spontant men de kan också vara en följd av exempelvis en demonstration, oavsett om den är tillåten eller inte. Polisen får använda våld för att skingra sådana folksamlingar, men om möjligt skall en skingringsbefallning meddelas dessförinnan. Den som inte åtlyder polisen kan straffas.

Tyskland

Polisrättsliga bestämmelser finns i delstatliga lagar, vilka i huvudsak synes ha samma materiella innehåll.

Bestämmelser om förvar (”Gewahrsam”) innefattar en befogenhet för polisen att ta en person i förvar bl.a. då det är oundgängligen nödvändigt för att förhindra en ordningsstörning av synnerlig betydelse för allmänheten. Förvar kan dessutom tillgripas i identifieringssyfte. Om någon har tagits i förvar skall polismyndigheten

ofördröjligen underställa en domare frågan om frihetsberövandets laglighet och fortbestånd. Ett underställande behövs dock inte om det kan antas att domarens beslut kan meddelas först efter det att grunden för förvarstagandet bortfallit. En person som tagits i förvar skall friges senast 24 timmar efter ingripandet om han inte dessförinnan fått sin sak prövad av domaren, och i vart fall senast vid utgången av dagen efter omhändertagandet.

Italien

Italien saknar motsvarighet till det svenska tillfälliga omhändertagandet. Italiensk polis har dock möjlighet att föra en ordningsstörande person till en polisstation för identifiering. Därefter måste dock personen släppas.

7.8.4. Våra överväganden

Som nämnts skall vi med utgångspunkt i våra erfarenheter av Göteborgshändelserna överväga om främst polislagens regler om avvisning, avlägsnande och tillfälliga omhändertaganden samt andra åtgärder som kan vidtas vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade.

En synpunkt som vi fått rör tidsfristen för tillfälliga omhändertaganden. Enligt gällande bestämmelser får ett omhändertagande bestå under maximalt sex timmar. Från polishåll har framförts att denna tidsfrist är för kort vid ett evenemang som föranleder ordningsstörningar och pågår under längre tid än några timmar. Polismyndigheten i Västra Götaland har bl.a. i sin utvärdering påpekat att hanteringen av omhändertagna kan bli kontraproduktiv vid ett så utdraget händelseförlopp som vid toppmötet i Göteborg. Enligt polismyndigheten får då den som omhändertagits i praktiken möjlighet att vila ut hos polisen under sex timmar för att därefter återgå till att störa den allmänna ordningen. Polismyndigheten har uppgett att det av dokumentationen över gripanden och omhändertaganden i samband med toppmötet framgår att 13 personer omhändertogs två gånger, 14 personer greps, släpptes och omhändertogs eller omhändertogs, släpptes och greps och en person greps en gång och omhändertogs två gånger. I denna statistik saknas omhändertagna personer som polisen inte kunnat identifiera. Polismyndigheten har framhållit att om den under EU-kommende-

ringen haft befogenhet att omhänderta personer under längre tid än sex timmar skulle det ha haft en avgörande betydelse för polisens möjligheter att förebygga och bekämpa de allvarliga ordningsstörningarna.

Det är i och för sig troligt att ordningsstörningarna i Göteborg blivit något mindre omfattande om polisen haft laglig rätt att omhänderta personer under längre tid än sex timmar. Vi är dock tveksamma till påståendet att en sådan möjlighet skulle ha varit avgörande för förebyggandet och bekämpandet av ordningsstörningarna.

Ett tillfälligt omhändertagande innebär ett frihetsberövande. Det kan som vi redogjort för grunda sig på att en person stör den allmänna ordningen eller bedöms utgöra en omedelbar fara för denna. Någon brottsmisstanke krävs således inte. Ett sådant frihetsberövande som beslutas av polisen och som inte kan överklagas bör av hänsyn till rättssäkerhetsintresset vara kortvarigt.

Vid en jämförelse med andra europeiska länder tillhör Sverige ett av relativt få där polisen i förebyggande syfte har möjlighet att frihetsberöva personer som stör ordningen eller som kan förmodas komma att störa ordningen. I många andra länder krävs brottsmisstanke eller att frihetsberövandet underställs en domare. Av de nordiska länderna är det bara i Finland som det finns en möjlighet att frihetsberöva en person, som inte misstänks ha begått brott, under längre tid än sex timmar.

Även om ordningsstörningar vid de relativt få evenemang som pågår under längre tid än några timmar någon gång skulle kunna förhindras om tidsfristen för tillfälliga omhändertaganden förlängs talar rättssäkerhetsskäl starkt mot en sådan förlängning. Vår uppfattning är att ordningsstörningar i stället måste förebyggas och bekämpas på annat sätt, bl.a. genom bättre beredskap och kompetens hos polisen och utvecklande av dialogen (se avsnitten 7.2 och 7.4). Vi vill i detta sammanhang också erinra om möjligheten att enligt reglerna i rättegångsbalken ingripa mot den som misstänks ha begått brott (se vidare under rubriken Polisens befogenheter enligt rättegångsbalkeni avsnitt 3.2.3) Vi ser inte någon anledning att föreslå en utökad tidsfrist för tillfälliga omhändertaganden.

Vad gäller den särskilda frågan om polisens möjligheter att hålla kvar personer som deltagit i ordningsstörande folksamlingar gör vi följande överväganden.

Som nämnts är en av de arbetsmetoder som polisen använder sig av vid ett ingripande mot ordningsstörande folksamlingar att inledningsvis ”stänga av” eller hålla kvar dess deltagare. Frågan om hur

man skall se på sådana kvarhållanden har övervägts tidigare. I en proposition om ändringar i rättegångsbalken uttalade departementschefen följande (prop. 1990/91:129 s. 24).

I en orolig och hotfull situation kan det exempelvis vara en befogad åtgärd från polisens sida att stänga av en folksamling eller en del av den. Även om det i ett sådant fall föreligger förutsättningar för att omhänderta eller gripa deltagarna i folksamlingen, kan det självfallet inte uteslutas att det på platsen även befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande. Prövningen av förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild kan naturligtvis ta en viss tid i anspråk. Det är då angeläget att prövningen sker så snabbt och att avstängningen upprätthålls på ett sådant sätt att inte redan avstängningen i sig själv blir att betrakta som ett frihetsberövande.

Vidare konstaterade regeringen i en proposition om ändringar i polislagen m.m. att särskilda regler om tillfälligt kvarhållande av deltagare i en folksamling inte torde behövas (prop. 1996/97:175 s. 27). En sådan befogenhet måste, enligt regeringen, nämligen kunna inrymmas redan i ett meddelat beslut om avlägsnande.

Polisrättsutredningen har i sitt delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter, vilket behandlades i sistnämnda proposition, bl.a. övervägt frågan under vilken tid en ordningsstörande folksamling bör få hållas kvar (SOU 1993:60 s. 207 f.) Utredningen framhöll att frågan knappast var möjlig att besvara generellt men att det närmast rörde sig om en mycket kortvarig åtgärd. Det kan, enligt utredningen, i vart fall inte accepteras att deltagarna hålls kvar av det skälet att polisen inte har tillräckligt med personal på platsen eller därför att det saknas transportmöjligheter. Regeringen berörde i anförda proposition inte frågan om tidsfristen.

Polisen anses således enligt gällande rätt ha möjligheter att stänga av en ordningsstörande folksamling under en kort stund även om det inte uttryckligen framgår av lagstiftningen. Det gjordes också både i Malmö och i Göteborg. Ett sådant kvarhållande får ske för att polisen skall kunna ta ställning till vilka som kan anses ha deltagit i folksamlingen respektive i ordningsstörningarna och vilka av dessa som skall avlägsnas eller eventuellt omhändertas samt för att på lämpligt sätt kunna verkställa ett beslut om avlägsnande eller eventuellt omhändertagande. Som Polisrättsutredningen konstaterat är det inte acceptabelt att deltagarna hålls kvar enbart av det skälet att polisen inte har tillräckligt med personal på platsen eller saknar transportmöjligheter. Ett kvarhållande som drar ut på tiden kan komma att betraktas som ett frihetsberövande.

Vi anser att möjligheterna att kvarhålla deltagare i ordningsstörande folksamlingar trots avsaknaden av uttryckliga bestämmelser förefaller tillfredsställande. Vi ser inte någon anledning att föreslå någon ytterligare reglering på området.

Inte heller när det gäller polislagens regler i övrigt som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har vi funnit skäl att föreslå ändringar.

7.9. Beredskapspolisen

7.9.1. Nuvarande ordning och pågående förändringsarbete

Bestämmelser om beredskapspolisen finns i förordningen (1986: 616) om beredskapspolisen.

Beredskapspolisen består av totalförsvarspliktiga personer som skrivs in med civilplikt vid en polismyndighet efter det att de lämnat fältförbanden.

Beredskapspolismännen är främst avsedda att användas som ett komplement till den vanliga polisen i polisverksamhet som har anknytning till befolkningsskydd och räddningstjänst. Skyddande och bevakning av viktiga anläggningar utgör exempel på sådan verksamhet. Beredskapspolismännen får även användas för andra lämpliga polisuppgifter.

Enligt förordningen om beredskapspolisen skall vad som i lag eller annan författning är föreskrivet om polismän i tillämpliga delar gälla även för beredskapspolismän. Detta innebär att en beredskapspolisman har samma skyldigheter och befogenheter som en polisman (om polisens skyldigheter och befogenheter, se vidare avsnitt 3.2.3).

Beredskapspolisen får tas i anspråk på två olika grunder, dels då höjd beredskap råder eller yttre hot föreligger, dels under vissa förutsättningar i fredstid.

Ianspråktagandet vid höjd beredskap eller yttre hot

Beredskapspolismän skall finnas vid polismyndigheterna under höjd beredskap eller då regeringen har fattat beslut om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Höjd beredskap innebär antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap. Om Sverige är i krig råder högsta beredskap. Är Sverige i krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda

av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara får regeringen besluta om höjd beredskap, dvs. skärpt eller högsta beredskap. Bestämmelsen i 4 kap. 8 § lagen om totalförsvarsplikt handlar om Sveriges försvarsberedskapsbehov och av hänvisningen till denna bestämmelse följer att beredskapspolisen i detta fall kan tas i anspråk vid yttre hot.

Vid ett tillfälle har beredskapspolisen kallats in på denna grund. Regeringen beslutade i januari 1991 att polisen skulle ges möjlighet att i viss begränsad utsträckning ta beredskapspolisen i anspråk. Skälet var att det s.k. Gulfkriget medförde viss ökad risk för terroraktioner. Regeringen ansåg att en höjning av försvarsberedskapen på polisens område var nödvändig med hänsyn till risken för väpnade aktioner i Sverige. Enligt uppgift från Stockholmspolisen hade man där under en månads tid ca 100 beredskapspoliser i tjänst.

Ianspråktagandet under fredstid

Under fredstid – då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt – får det vid polismyndigheterna finnas beredskapspolismän, under förutsättning att dessa ingått avtal med polismyndigheterna om sådan tjänstgöring. Enligt förordningen om beredskapspolisen är det Rikspolisstyrelsen som har att ingå avtal med beredskapspolismännen. Rikspolisstyrelsen har dock delegerat denna uppgift till polismyndigheterna. Regeringen beslutar efter framställning från Rikspolisstyrelsen om när beredskapspolismännen får tas i anspråk.

Möjligheten att använda beredskapspoliser i fredstid tillkom år 1999. I samband med förberedelserna inför millennieskiftet hemställde Rikspolisstyrelsen i anledning av förväntade problem om att förordningen om beredskapspolisen skulle ändras så att beredskapspolisen även kunde användas vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Frågan utreddes och olika möjligheter för att reglera hur beredskapspolisen skulle kunna utnyttjas diskuterades. Regeringen stannade för en lösning som bygger på ett frivilligt system, innebärande att staten kan träffa avtal med beredskapspoliser om tjänstgöring under tid då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Regeringen har inte i något fall fattat beslut om att beredskapspoliser får ianspråktas under fredstid. Som redogjorts för i avsnitt 6.2.6.7 under rubriken Beredskapspolisen gjorde dock Rikspolisstyrelsen en sådan framställning till regeringen i början av den period då Sverige innehade ordförandeskapet i EU.

Särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt

Med ”särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt” menas enligt direktiven till kommittén ”extrema och allvarliga situationer av närmast nationell omfattning där polisens vanliga resurser inte räcker till”. De situationer som avses är sådana där det krävs att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att situationen skall kunna hanteras.

Tanken med begreppet synes ha varit att detta innehållsmässigt skulle motsvara begreppet ”svår påfrestning på samhället i fred”. Sistnämnda begrepp finns beskrivet i propositionen Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) och i departementspromemorian Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred (Ds 1998:32).

Enligt departementspromemorian utgör en svår påfrestning inte en enskild händelse i sig utan det är ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller eskalerar till att omfatta flera delar av samhället (a.a. s. 9 ff.). Tillståndet skall vara av en sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller att det hotar grundläggande värden av olika slag i samhället och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen och därmed begränsa konsekvenserna.

I propositionen anges exempel på vad som kan vara svåra påfrestningar på samhället i fred (a. prop. s. 12). Det kan röra sig om katastrofartade olyckor, naturkatastrofer, tekniska fel i viktig utrustning, sabotage, allvarlig smitta, terrorism och omfattande tillströmning av flyktingar. Detta gäller framför allt om det inträffade medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och därmed en fara för många människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller fara för mycket omfattande skador på miljön eller egendom.

Allmän och särskild beredskapspolis

Det finns två typer av beredskapspolis, allmän och särskild.

Den allmänna beredskapspolisen består i dag av ca 3 000 civilpliktiga. Deras genomsnittsålder är relativt hög. De har enligt Rikspolisstyrelsen mycket kort utbildning samt otillräcklig och delvis föråldrad utrustning. Den allmänna beredskapspolisen finansieras över respektive polismyndighets ordinarie budget.

Den särskilda beredskapspolisen uppgår för närvarande till ca 1 500 civilpliktiga. Dessa är huvudsakligen i åldern 30–35 år. De har tre veckors grundutbildning och vartannat år genomgår de en veckas repetitions- och kompletteringsutbildning. Utrustningen är i nivå med den som används inom den ordinarie polisverksamheten. Den särskilda beredskapspolisen utvecklas och administreras av Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har också utarbetat det avtal som krävs för att dessa beredskapspolismän skall kunna användas i fredstid. Styrelsen uppskattar att knappt 400 avtal ingåtts. Antalet avtal skiljer sig åt mellan olika myndigheter. Polismyndigheten i Stockholm har t.ex. tecknat avtal med ett drygt 100-tal beredskapspolismän medan andra myndigheter inte ingått några avtal.

Pågående förändringsarbete

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen, daterad den 29 januari 2002, föreslagit att den allmänna och särskilda beredskapspolisen läggs samman till en beredskapspolisorganisation. Enligt Rikspolisstyrelsen är målet att polisen skall ha en beredskapspolis med hög kompetens och ändamålsenlig utrustning men som inte omfattar lika många civilpliktiga som hittills. Rikspolisstyrelsens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

7.9.2. Överväganden

Vår uppgift är att överväga om det finns anledning att utvidga möjligheterna att använda beredskapspolisen i fredstid. Våra överväganden grundar sig huvudsakligen på de erfarenheter som vi dragit av händelserna i Göteborg.

Vår uppfattning är att beredskapspolisen är och skall förbli en reservstyrka som bara skall kunna tas i anspråk då exceptionella förhållanden i samhället råder eller förväntas inträffa och då polisen redan utnyttjat sina reguljära resurser. I annat fall finns det risk för

att de frivilliga beredskapspoliserna blir ett ordinärt inslag i polisens verksamhet.

I Göteborg begärde Polismyndigheten i Västra Götaland redan i december 2000 att beredskapspolisen skulle få kallas in under EUtoppmötet för att utföra vissa bevakningsuppgifter. Behovet och lämpligheten av att ta beredskapspolisen i anspråk i samband med en omfattande insats bör enligt vår uppfattning göras i anslutning till att man överväger det totala behovet av polisresurser. I flertalet fall torde i första hand behovet av ytterligare poliser böra tillgodoses genom polisförstärkningar från andra myndigheter.

Ett annat skäl för att inte utvidga gällande regler är att beredskapspolismännen normalt saknar den särskilda kompetens och utrustning som krävs för att ingripa mot folksamlingar i samband med allvarliga ordningsstörningar. Under evenemang som medför stora risker för allvarliga ordningsstörningar är det därför mindre lämpligt att använda beredskapspolismän. Även om dessa inte sätts att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar utan får andra uppdrag har de samma skyldigheter och befogenheter som yrkespolismän. Det innebär att en beredskapspolisman under samma förutsättningar som en yrkespolisman är skyldig att ingripa om något händer.

Vi anser således att det i detta sammanhang inte finns någon anledning att utvidga möjligheterna att använda beredskapspoliser i fredstid.

7.10. Avslutande synpunkter

Vi har haft i uppgift att se över polisens verksamhet när det gäller insatser för att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar. Under vårt arbete har vi emellertid kunnat konstatera att de brister som finns vid denna typ av insatser också förefaller finnas inom polisen som helhet. Flera händelser som inträffat, inte bara under senare år, – mordet på Olof Palme, spionen Stig Berglings flykt, dödsskjutningarna vid Stureplan, Osmo Vallos död, polismorden i Malexander – antyder att det kan finnas ett grundläggande strukturellt problem inom den svenska polisen. Många vi talat med vid skilda myndigheter och inom olika organisationer bekräftar detta och anger som anledning bl.a. bristande samsyn, dåligt chefs- och ledarskap samt bristfällig utbildning. Det ligger inte inom ramen för vårt uppdrag att behandla

denna fråga i det större perspektivet. Vi finner det dock angeläget att den blir föremål för ytterligare överväganden.

8. Konsekvenser

8.1. Bakgrund

Kommittéer skall enligt kommittéförordningen (1998:1474) genomföra konsekvensanalyser i skilda hänseenden beträffande de förslag som lämnas. Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller enskilda, skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet (14 §). Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, skall dessa klargörs. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting skall kommittén föreslå en finansiering. Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna också i detta avseende anges i betänkandet (15 §). Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan män och kvinnor eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Regeringen anger närmare i utredningsuppdraget vilka konsekvensbeskrivningar som skall finnas i ett betänkande (16 §).

I våra direktiv har inte angetts att några särskilda konsekvensbeskrivningar skall finnas i betänkandet. Vi behandlar i det följande kostnadsberäkningar enligt 14 § och andra konsekvensbeskrivningar enligt 15 § kommittéförordningen.

8.2. Kostnadsberäkningar

När det gäller våra förslag om förändringar i polisens verksamhet måste dessa ses som riktlinjer för vilka fortsatta åtgärder och förändringar som bör vidtas. Eftersom detaljerade förslag saknas har vi

inte underlag att redovisa en mer detaljerad kostnadsanalys. Först sedan konkreta förslag utarbetats kan kostnadskonsekvenser beräknas.

Vi bedömer inte att de framlagda förslagen medför några väsentligt ökade kostnader, med undantag för införskaffandet av ett nytt radiokommunikationssystem. Systemets finansiering är föremål för särskild utredning.

Beträffande förslagen om maskeringsförbud och möjligheten att begära tillstånd att få uppträda maskerad kan dessa, enligt vår bedömning, initialt medföra marginellt ökade kostnader för det allmänna. På sikt bör förslagen däremot kunna medföra en samhällsekonomisk vinst i det att allvarliga ordningsstörningar förebyggs.

8.3. Andra konsekvensbeskrivningar

8.3.1. Brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Vi föreslår att ett maskeringsförbud införs i form av ett nytt brott i brottsbalken, olaga maskering. Vi är övertygade om att ett sådant förbud kommer att verka i positiv riktning för undvikande av våld i samband med demonstrationer och andra folksamlingar på allmän plats. Med stor sannolikhet kommer den som deltar i en demonstration eller annan folksamling och som i eller utifrån denna provocerar, åstadkommer skadegörelse eller använder våld att hejda sig om han eller hon inte kan dölja sin identitet. Ett maskeringsförbud kommer självfallet inte förhindra all allvarlig brottslighet i nu aktuella sammanhang, men vi är övertygade om att det har en preventiv effekt, dvs. en kriminalitetsdämpande verkan med färre allvarliga ordningsstörningar som följd.

Beträffande våra övriga förslag anser vi att förutsättningarna för en effektiv polisverksamhet med ett väl utvecklat brottsförebyggande arbete ökar om kommitténs förslag genomförs.

8.3.2. Övriga konsekvensbeskrivningar

Vi bedömer att våra förslag – utöver vad som redovisats om brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet – inte medför några sådana konsekvenser som avses i 15 § kommittéförordningen.

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 3 a §

Den som i eller i anslutning till en folksamling på allmän plats

1. helt eller delvis täcker ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation eller

2.innehar klädesplagg eller annat föremål som är särskilt ägnat att användas för att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation döms för olaga maskering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Förbudet gäller inte den som täcker sitt ansikte eller innehar klädesplagg eller annat föremål som är särkilt ägnat att täcka ansiktet

1. för att skydda sig mot väderleken,

2. av religiösa skäl eller

3. under deltagande i en parad, karneval, eller liknande. Förbudet gäller inte heller den som deltar i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, vars deltagare med stöd av 2 kap. 11 a § ordningslagen (1993:1617) fått tillstånd att bära maskering

.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om ett nytt brott, olaga maskering.

Maskeringsförbudets omfattning är av de skäl som anges i avsnitt 7.7.6 under rubriken Det straffbara området vitt och det gäller för alla typer av folksamlingar på allmän plats. Begreppen folksamling och allmän plats har samma innebörd som de har i övriga bestämmelser i brottsbalken. Uttrycket allmän plats som bl.a. förekommer i 16 kap.11 och 16 §§brottsbalken som rekvisit för brotten otillåtet förfarande med pornografisk bild respektive förargelseväckande beteende har en mera vidsträckt omfattning än begreppet offentlig plats i ordningslagen. En allmän plats anses i princip innefatta varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde till området endast under vissa tider är platsen att anse som allmän under sådan tid men inte i övrigt.

Med uttrycket i anslutning till menas att maskeringsförbudet inte bara bör omfatta deltagare i folksamlingar på allmän plats utan också personer som utan att delta vistas i folksamlingens omedelbara närhet. Även de som är på väg till en folksamling på allmän plats omfattas härigenom.

Som nämnts i avsnitt 7.7.6 har själva maskeringshandlingen i paragrafen beskrivits som att någon helt eller delvis täcker sitt ansikte på ett sätt som medför att identifikation försvåras. Med ansikte menas enligt vanligt språkbruk den del av huvudet som omger och innefattar ögonen, näsan och munnen och som utgör de viktigaste igenkänningstecknena för personen ifråga. Samma definition bör gälla även här. Bestämmelsen omfattar all form av ansiktstäckning oavsett på vilket sätt den sker om den medför att identifikation försvåras. Utöver masker, s.k. rånarluvor och ansiktsmålningar kan också mössor, hattar, huvor på tröjor, halsdukar, snusnäsdukar, slöjor och andra klädesplagg omfattas om dessa används så att delar av ansiktet täcks. Även vissa solglasögon, hjälmar, lösskägg och andra föremål som täcker delar av ansiktet kan medföra att identifikation försvåras.

Vidare straffbeläggs i bestämmelsen innehav av klädesplagg och andra maskeringsföremål under förutsättning att dessa är särskilt ägnade att användas för maskering. De föremål som främst blir aktuella i detta sammanhang är masker och s.k. rånarluvor. Vanliga klädesplagg torde normalt inte omfattas eftersom de inte är särskilt ägnade att användas för maskering. Som nämnts i avsnitt 7.7.6 kan det dock i speciella fall föreligga omständigheter som gör att även sådana klädesplagg kommer att omfattas av maskeringsförbudet.

I bestämmelsen görs av skäl som redovisats en rad undantag från maskeringsförbudet.

De två första undantagen rörande väderlek och religiös övertygelse har närmare kommenterats i avsnitt 7.7.6 , till vilket här hänvisas.

Det tredje undantaget avser deltagande i en parad, karneval, eller liknande. Undantaget motiveras av att denna typ av evenemang ofta medför eller går ut på att deltagarna klär ut sig eller målar sig på ett speciellt sätt. Med parad menas en trupps uppställning eller förbimarsch under högtidliga former eller en uppvisning. Karneval definieras normalt som en festlighet med tåg av utklädda personer.

Undantaget i tredje stycket korresponderar med de regler om tillstånd att bära maskering som införs i ordningslagen. Av ifrågavarande bestämmelse framgår att det inte är straffbart att delta

maskerad i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning om deltagarna i denna fått tillstånd att bära maskering.

Det subjektiva rekvisitet och påföljden för brottet har kommenterats i avsnitt 7.7.6.

När det gäller frågor om konkurrens mellan ifrågavarande brott och annan brottslighet får vägledning hämtas i allmänna straffrättsliga principer. Detta innebär t.ex. att den som under en demonstration uppträder maskerad och som samtidigt gör sig skyldig till skadegörelse genom klotter eller genom att slå sönder skyltfönster torde kunna dömas för båda brotten i s.k. brottskonkurrens. Däremot torde den som uppträder maskerad och samtidigt gör sig skyldig till allvarlig brottslighet, t.ex. kastar sten mot poliser under ett våldsamt upplopp, bara kunna dömas för den allvarliga brottsligheten, dvs. våldsamt upplopp. Brottet våldsamt upplopp får i detta fall anses konsumera den olaga maskeringen. Var gränsen går i olika konkurrenssituationer får avgöras i praxis.

9.2. Förslaget till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

2 kap.

Tillstånd att bära maskering

7 a §

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att söka tillstånd eller anmäla en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får i samband med att en sådan ansökan eller anmälan görs begära att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering.

En begäran skall vara skriftlig och göras hos polismyndigheten inom den tid som anges i 6 §. Den skall innehålla de skäl som den grundar sig på.

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser som innebär att en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning får möjlighet att begära att deltagare i sammankomsten eller tillställningen skall få tillstånd att bära maskering.

En begäran om sådant tillstånd skall ske i samband med den tillståndsansökan eller anmälan som anordnaren är skyldig att göra. Begäran skall göras vid samma polismyndighet och inom den tid som gäller för tillståndsansökningar respektive anmälningar, dvs.

om möjligt senast en vecka respektive fem dagar före sammankomsten eller tillställningen. En begäran skall alltid vara skriftlig.

Eftersom begäran skall göras i samband med tillståndsansökan eller anmälan får polismyndigheten enligt bestämmelsen i 2 kap. 7 § ordningslagen uppgifter om anordnaren, tiden för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta.

Anordnaren skall i begäran redogöra för de skäl som ligger till grund för denna.

Prövningen med anledning av ansökan, anmälan eller begäran

8 §

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, om tillstånd enligt 7 a § för deltagare i allmänna sammankomster och offentliga tillställningar att bära maskering samt om befrielse enligt 4 § andra stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga tillställningar.

Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motorsport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter samråd med polismyndigheten.

Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster och tillställningar.

I paragrafen regleras vilken myndighet som prövar respektive behandlar tillståndsansökningar och anmälningar om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Genom ett tillägg i första stycket klargörs att det är polismyndigheten som prövar begäran om tillstånd för deltagare i allmänna sammankomster och offentliga tillställningar att bära maskering.

9 §

Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan, anmälan eller begäran om tillstånd att bära maskering skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställningen.

Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en sakkunnig på anordnarens bekostnad.

I paragrafen regleras polismyndighetens rätt att kräva eller själv vidta den kompletterande utredning som myndigheten anser behövs. Genom ett tillägg i första stycket gäller detta även en begäran om tillstånd för deltagarna i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att bära maskering.

11 a §

Beslut med anledning av en begäran om tillstånd för deltagare i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning att bära maskering enligt 7 a § skall meddelas skyndsamt.

Ett sådant tillstånd skall lämnas om skälen för begäran är beaktansvärda och risken för ordningsstörningar i samband med sammankomsten eller tillställningen är obetydlig.

Paragrafen är ny. I dess första stycke har införts en bestämmelse om att ett beslut med anledning av en begäran om tillstånd att bära maskering skall meddelas skyndsamt. Det är naturligtvis av stor vikt att en anordnare som begärt att deltagarna i sammankomsten eller tillställningen skall få bära maskering så snart som möjligt får sin sak prövad. I annat fall kan det leda till att anordnaren i praktiken inte hinner få sin begäran överprövad i högre instans innan tiden för den tilltänkta sammankomsten eller tillställningen passerats.

Paragrafens andra stycke reglerar under vilka förutsättningar en begäran om sådant tillstånd skall bifallas. Förutsättningarna har närmare utvecklats i avsnitt 7.7.6 under rubriken En möjlighet att få tillstånd att uppträda maskerad, till vilket här hänvisas.

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av ledamoten Malin Berggren

Fasta vattenkanoner

Jag har inte blivit övertygad om argumenten för fasta vattenkanoner. Om polisen utrustas på ett sådant sätt förstärks sannolikt uppfattningen att beslutsfattare stänger in sig vid möten som bör vara mer offentliga. Jag tror inte heller att fasta vattenkanoner bidrar till att Sverige i framtiden bättre klarar ordningen vid stora evenemang.

Bilaga 1 Bilaga 1 Bilaga 1 Bilaga 1

Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv

Översyn av polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och säkra den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang Dir. Dir. Dir. Dir. 2001:60 2001:60 2001:60 2001:60

Beslut vid regeringssammanträde den 20 juni 2001.

Sammanfattning av uppdraget

Ordningen vid stora evenemang är av central betydelse inte bara för att viktiga möten skall kunna genomföras utan också för att värna demonstrationsfriheten och stärka enskildas rättstrygghet. Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg 14–16 juni 2001 tillkallar regeringen en kommitté för att se över polisens möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar.

I uppdraget ingår att göra en kartläggning och analys av händelserna vid Göteborgsmötet. Kommittén skall, med utgångspunkt i den analysen och i erfarenheter av liknande evenemang, överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas.

Frågor som kan aktualiseras är bland annat – förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog

med politiska organisationer och andra opinionsgrupper – polisens planering, förberedelser och organisation inför större

internationella evenemang, – det internationella polissamarbetet, – regler och rutiner för tillfälliga gränskontroller mot andra

Schengenländer,

– polisens beredskap och kompetens för ingripanden mot all-

varliga ordningsstörningar, – förutsättningar för identifiering av deltagare i ordningsstörande

folksamlingar och andra åtgärder för att säkra bevisning, – polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och

andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m., – polisens möjligheter att använda viss utrustning för att bekämpa

allvarliga ordningsstörningar, – reglerna om att använda beredskapspolisen.

Det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som kommittén finner motiverade med anledning av uppdraget.

Kommittén skall inte uttala sig om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning, såsom frågor om ersättning. I sitt arbete skall kommittén beakta om enskilda som kan bidra med information är eller riskerar att bli föremål för brottsutredning.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2002.

Bakgrund

Under senare tid har det varit vanligt att internationella möten om t.ex. världshandelsfrågor har uppmärksammats av olika opinionsgrupper som har anordnat demonstrationer eller gjort sina åsikter hörda på annat sätt. Samtidigt har det vid flera tillfällen förekommit att sådana möten har skakats av ordningsstörande folksamlingar där deltagare bl.a. kastat sten, förstört bilar och lokaler samt angripit polisen. Senast inträffade detta vid Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001.

Ordningsstörningar och våld av det slag som förekom vid Göteborgsmötet utgör ett hot mot demokratin i flera avseenden. För det första hotar de att hindra våra demokratiskt valda företrädare från att mötas och diskutera samarbete kring viktiga politiska frågor. För det andra hindras demokratiska organisationer från att utöva sin grundlagsfästa rätt att anordna demonstrationer eller på annat sätt uttrycka sina åsikter. Dessutom leder angreppen till att människor skadas, egendomförstörs och samhället känns otryggare.

Inför Göteborgsmötet förde polisen en dialog med politiska organisationer och grupper som anordnade demonstrationer eller på annat sätt bedrev opinionsbildning i samband med mötet. Regeringens mening är att detta samtal bör fortsätta och utvecklas.

Det är polisväsendet som har det grundläggande ansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med evenemang av detta slag. Det hindrar inte att även andra myndigheter och organisationer har viktiga uppgifter i det avseendet.

Frågan om vilka befogenheter polisen bör ha när det gäller att upprätthålla ordning och säkerhet vid större evenemang är inte ny. Frågan har senast övervägts i samband med beredningen av Polisrättsutredningens delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60). Övervägandena ledde till ändringar i polislagen för att ge polisen rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Polisen fick också rätt att under vissa förutsättningar spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till visst område eller utrymme och möjlighet att anvisa deltagare i en folksamling att följa viss väg (prop. 1996/97:175). Lagändringarna trädde ikraft den 1 april 1998. Även om det har förflutit förhållandevis kort tid sedan ikraftträdandet, kan det efter händelserna vid Göteborgsmötet finnas skäl att överväga om ytterligare lagstiftningsåtgärder behövs.

Uppdraget

Kommittén skall överväga och föreslå åtgärder när det gäller polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang. Uppdraget omfattar att se över polisens befogenheter och arbetssätt när det gäller att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar i sådana sammanhang. Också organisatoriska frågor kan behöva övervägas. Översynen skall föregås av en kartläggning och analys avhändelserna i samband med Göteborgsmötet.

Kartläggning och analys av händelserna i samband med Göteborgsmötet m.m.

Kommittén skall kartlägga och analysera polisväsendets planering och organisation för säkerhetsfrågorna inför mötet. Den skall bl.a. undersöka hur underrättelseinformation har använts i arbetet, tillgången till polisresurser och utrustning samt hur polispersonalen har utbildats och förberetts för uppgiften. Den skall också granska polismyndighetens samverkan med Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och andra polismyndigheter samt med åklagarväsendet och andra berörda myndigheter. Samarbetet och dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper skall också studeras.

Kartläggningen skall också omfatta åklagarväsendets, domstolsväsendets och kriminalvårdens planering inför mötet.

Kommittén skall bedriva sitt arbete i nära samverkan med berörda myndigheter. Den skall också beakta andra myndigheters utvärderingar, analyser och granskningar.

Utredningen skall inhämta upplysningar om de lagregler och den ordning som finns i andra europeiska länder, särskilt de nordiska, när det gäller polisens befogenheter och möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar.

Kartläggningen och analysen skall utgöra underlag för kommitténs överväganden om ordningsstörningar kan undvikas eller minska genom ändrade regler eller om myndigheternas planering, samverkan eller insatser i övrigt kan utformas annorlunda.

Huvuduppgiften är att se över polisväsendets befogenheter och arbetssätt och föreslå förbättringar. Om inte annat anges omfattas andra myndigheter av uppdraget på det sättet att polisväsendets samverkan med berörda myndigheter och organisationer skall analyseras.

Kartläggningen skall beakta hur dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper har genomförts. Frågan om hur dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper kan utvecklas ingår i huvuduppgiften.

I den utsträckning kommitténs överväganden föranleder författningsändringar skall förslag till sådana läggas fram.

Följande frågor är av särskilt intresse att överväga.

Förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper

För en öppnare och effektivare polisverksamhet är det naturligt och ändamålsenligt att enskilda medborgares engagemang och inflytande ökar. I polisens och andra myndigheters arbete med att förebygga och bekämpa ordningsstörningar vid större evenemang behöver polisen och andra myndigheter samråda med politiska organisationer, andra opinionsgrupper och arrangörer. Inför Göteborgsmötet förde polisen en dialog med flera sådana organisationer eller grupper. Det är nödvändigt att hela tiden utveckla och förstärka formerna för samrådet mellan polisen och enskilda medborgare i allt praktiskt polisarbete. Det kan nämnas att polisens arbete för att bättre kunna förebygga och bekämpa oroligheter vid

större idrottsevenemang omfattar en fortlöpande dialog mellan polisen, idrottsföreningarna och supporterklubbarna.

Polisens planering, förberedelser och organisation inför stora internationella evenemang

Stora internationella evenemang ställer särskilda krav på polisens organisation vid planering och andra förberedelser. Organisationen måste bl.a. beakta kraven på samverkan mellan olika polismyndigheter, mellan den centrala och lokala nivån inom polisväsendet och mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Också åklagarväsendet och kriminalvården måste integreras i planeringen. Planering och förberedelser måste ske i samverkan mellan myndigheterna och i vissa hänseenden mellan myndigheterna och Regeringskansliet eller andra mötesarrangörer. Underrättelseinformation från inhemska och utländska källor måste sammanställas, analyseras och användas som underlag för planering och beslut. Av intresse i detta sammanhang är bl.a. det internationella rättsliga samarbetet och utbytet av information som behövs för brottsutredningar.

Det är också nödvändigt, inte minst för att värna demonstrationsfriheten, att upprätthålla en dialog med politiska organisationer och opinionsgrupper.

Om resultatet av kommitténs arbete visar på brister i den nu rådande organisationen för planering och förberedelser skall kommittén föreslå lämpliga åtgärder.

Kommittén skall uppmärksamma att polisens organisation är föremål för diskussion. SÄPO/Rikskrimkommittén (Den centrala polisen, SOU 2000:25) föreslog i april 2000 bl.a. att Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen skulle slås samman. Regeringen har som ett led i det ärendets fortsatta beredning uppdragit åt Rikspolisstyrelsen att se över gränsdragningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen samt mellan Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna (Ju2000/2240/PÅ). Uppdraget skall redovisas senast den 29 juni 2001. Rikspolisstyrelsen har i polisväsendets budgetunderlag för åren 2002–2004 hemställt att regeringen låter utreda frågan om att bilda en myndighet, Polisen.

Kommitténs överväganden i fråga om organisationen och samverkan inom polisväsendet kommer att beröra många frågor som omfattas av Säpo/Rikskrimkommitténs och Rikspolisstyrelsens förslag. Kommittén skall noga följa Regeringskansliets fortsatta beredning av dessa förslag.

Det internationella polissamarbetet

Ett välutvecklat internationellt polissamarbete är en förutsättning för att kunna förbereda händelser som Göteborgsmötet. Den svenska polisen deltar aktivt i bl.a. det nordiska polis- och tullsamarbetet med sambandsmän (PTN), Schengen, Europol och Interpol samt Östersjösamarbetet. Inom ramen för dessa samarbetsformer utbyts information om personer och föremål. Vissa internationella samarbetsformer är reglerade i särskilda avtal. Polisen kan lämna personuppgifter ur polisregister till andra länders polismyndigheter och till internationella polisorganisationer om det följer av internationella överenskommelser. Rikskriminalpolisen är ansvarig för kontakterna på central nivå. I brottsutredningar kan polismyndigheterna samarbeta direkt och självständigt medpolismyndigheter i andra nordiska länder.

En betydande andel av de personer som omhändertogs eller greps, anhölls och häktades för brott i samband med händelserna i Göteborg var hitresta utländska medborgare. Även i övrigt finns uppgifter om att andelen hitresta från utlandet var relativt stort bland dem som stod för ordningsstörningarna i Göteborg. Det kan antas att vissa av dessa tidigare tagit del i andra allvarliga ordningsstörningar. För att förhindra liknande händelser är det av central betydelse att kunna utbyta information och underrättelser med andra länder.

Sammanfattningsvis är det viktigt att det internationella samarbetet fördjupas och utvidgas. Kommittén bör i detta avseende föreslå de ändringar i regelverk, rutiner och annat som dess kartläggning och analys kan föranleda.

Gränskontrollen i Schengenområdet

Från den 25 mars i år deltar Sverige operativt i Schengensamarbetet tillsammans med alla EU-länder utom Storbritannien och Irland. Även Norge och Island deltar, trots att de inte är EU-länder. Schengensamarbetet innebär att de deltagande länderna har upphävt personkontrollen vid sina gränser mot andra Schengenländer (inre gräns) men behållit personkontrollen mot alla länder utanför Schengenområdet (yttre gräns).

I vissa fall kan personkontroll vid inre gräns vara betydelsefull för att hindra att personer som kan misstänkas anstifta, förbereda eller begå brott reser in i landet. Regeringen kan därför enligt Schengenkonventionens bestämmelser tillfälligt införa kontroller

vid Sveriges inre gräns om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller rikets säkerhet. Med stöd av 5 kap. 2 § utlänningsförordningen (1989:547) får regeringen i sådana fall besluta att kontroll under en begränsad tid skall genomföras även vid en inre gräns. Om ett omedelbart ingripande krävs får polismyndigheten i samråd med Rikspolisstyrelsen vidta nödvändiga åtgärder i avvaktan på regeringens beslut. I samband med Göteborgsmötet genomfördes en sådan inresekontroll vid den svenska gränsen mot Danmark (färjelinjen Fredrikshavn – Göteborg).

Kommittén skall, om kartläggningen föranleder det, överväga om det finns behov av ändrade regler eller rutiner för tillfälliga kontroller mot andra Schengenländer.

Polisens beredskap och kompetens för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar

De allvarliga ordningsstörningar som ägde rum i Göteborg ställde höga krav på de polismän som deltog och på deras utrustning. Händelserna visar att det finns ett behov av poliser med särskild träning, kapacitet och utrustning för uppgifter av detta slag.

Inom polisen finns särskilda insatsstyrkor. I första hand är det piketerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Hos Polismyndigheten i Stockholms län finns dessutom den nationella insatsstyrkan som numera utan särskilda restriktioner får användas i de situationer där dess kompetens är till nytta. Den nationella insatsstyrkan är samordnad med piketpolisen i Stockholm.

De nämnda enheterna har allt mer kommit att fungera som en nationell resurs, som genom förstärkningsrörelser används över hela landet. Det gällde vid Göteborgsmötet men också många andra händelser.

Till följd av polismyndigheternas relativa autonomi finns det vissa skillnader mellan styrkornas taktiska uppträdande, utrustning m.m. Allteftersom styrkorna i ökande utsträckning arbetar tillsammans vid olika händelser ökar behovet av samordning av deras uppträdande. Rikspolisstyrelsen har uppmärksammat dessa frågor och ser för närvarande över dem inom ramen för ett särskilt taktikprojekt.

Kommittén skall överväga hur det ska säkerställas att polisen har den beredskap och kompetens som behövs för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar. Kommittén skall hålla sig underrättad om hur Rikspolisstyrelsens utvecklingsarbete bedrivs och bedöma

behovet av att i större utsträckning koordinera och samöva de olika piketstyrkorna och den nationella insatsstyrkan.

Möjligheter att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar

Vid flera demonstrationer på senare tid har deltagare uppträtt maskerade. Vid Göteborgsmötet var ett stort antal av de mest aktiva i angreppen mot polisen och skadegörelsen maskerade. Maskeringen hade rimligen inget annat syfte än att försvåra identifiering av deltagarna och på det viset hindra lagföring.

Rätten att demonstrera är en fundamental rättighet i vårt samhälle. Den är därför skyddad i regeringsformen. Demonstrationsfriheten får bara begränsas om det behövs med hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen eller till trafiken samt om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka epidemi.

Det är polismyndigheten som prövar frågor om tillstånd att anordna demonstration. Polisen har rätt att i samband med tillståndsprövningen meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid demonstrationen. Det är för närvarande inte möjligt att föreskriva att demonstranter inte får vara maskerade. En sådan föreskrift har ansetts gå utöver de begränsningar av demonstrationsfriheten som regeringsformen tillåter.

Våra grannländer Norge och Danmark har infört förbud mot att uppträda maskerad vid demonstrationer. I t.ex. den danska lagstiftningen görs undantag från förbudet om demonstrantens avsikt med att dölja ansiktet är att skydda sig mot vädret eller något annat godtagbart skäl.

Även i Sverige har frågan om förbud mot maskering vid demonstrationer diskuterats. Frågan har också prövats av riksdagen vid flera tillfällen de senaste åren. Så sent som i februari i år behandlade Justitieutskottet en motion om rätt för polisen att identifiera maskerade demonstranter, även om inget brottsligt inträffat (2000/01:JuU11). Konstitutionsutskottet har bl.a. i betänkandet 1999/2000:KU11 behandlat en motion om förbud mot att bära mask vid demonstrationer. Riksdagen har dock vid samtliga tillfällen avslagit de motioner som väckts i ämnet.

Det krävs naturligtvis starka skäl för varje åtgärd som skulle kunna uppfattas som en begränsning av demonstrationsfriheten. I en demokrati som vår måste det finnas ett mycket stort utrymme för den enskilde att offentligt ge uttryck för sina åsikter, oavsett vilka åsikterna är och hur den enskilde väljer att framföra dem.

All maskering vid demonstrationer behöver inte bero på en vilja att undgå identifiering av polisen för att på så sätt hindra lagföring i Sverige. Det kan undantagsvis finnas godtagbara skäl för att inte avslöja den egna identiteten vid en demonstration. Vid demonstrationer mot diktaturregimer kan deltagare eller anhöriga riskera repressalier om det blir känt vem som deltagit i protestaktioner mot regimen. Även andra som demonstrerar fredligt kan av olika skäl vara rädda för efterräkningar. Det kan också tänkas fall då användare av masker eller annan maskering utgör ett symboliskt eller humoristiskt inslag i en fredlig demonstration. Vidare finns det människor som av religiösa skäldöljer sitt ansikte.

Mot bakgrund av den senaste tidens händelser skall kommittén utreda även denna fråga. Vid den översynen måste hänsyn tas till att demonstrationsfriheten är skyddad i regeringsformen och att en reglering av rätten att vara maskerad vid demonstrationer kan kräva grundlagsändringar. Hänsyn bör också tas till hur rätten att vara maskerad påverkar demonstrationsrätten och den personliga säkerheten för den som inte är maskerad. Den lösning som kan bli aktuell måste utgöra en från demokratisk utgångspunkt godtagbar avvägning mellan den fundamentala rätten att demonstrera och samhällets intresse av att förebygga och klara upp allvarlig brottslighet.

Polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m.

Utöver den grundläggande regleringen i regeringsformen finns bestämmelser i ordningslagen (1993:1617) om demonstrationer och andra allmänna sammankomster. Polismyndigheten får enligt ordningslagen bl.a. meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid demonstrationen (2 kap. 16 §). Dessutom får polismyndigheten under vissa förutsättningar ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning (2 kap. 22–24 §§).

Enligt polislagen får polisen ingripa mot personer som uppträder ordningsstörande. Bestämmelserna innebär att personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får avvisas eller avlägsnas från ett område eller ett utrymme. Detsamma gäller om det behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas. Om avvisande eller avlägsnande inte räcker för att uppnå avsett resultat, får polisen också

tillfälligt omhänderta personen (13 § polislagen). Den omhändertagne får inte hållas kvar längre än sex timmar (16 § polislagen). En polisman får använda våld för att utföra dessa uppgifter i den mån det är nödvändigt. Allmänna förutsättningar för våldsanvändning är att andra medel skall vara otillräckliga och att våldet, med hänsyn till omständigheterna, är försvarligt (10 § polislagen). Polislagen innehåller också bestämmelser om bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande åtgärder.

År 1998 tillkom 13 b och 13 c §§ i polislagen sedan det visat sig att bestämmelserna i 13 § polislagen var otillräckliga för att polisen skulle komma till rätta med ordningsstörningar i stora folksamlingar. 13 § polislagen kräver att förutsättningarna för ett ingripande prövas för varje enskild person. Bestämmelsen i 13 c § innebär att polisen kan inskränka sin prövning till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den som ingripandet riktar sig mot kan betraktas som deltagare i folksamlingen.

Bestämmelserna syftar till att upprätthålla allmän ordning och inte i första hand till att säkra framtida lagföring för brott. När det finns misstanke om att brott förövats kan i stället reglerna i rättegångsbalken om förhör, medtagande till förhör, gripande, anhållande och häktning (se 23–24 kap. rättegångsbalken) bli av betydelse.

Kommittén skall överväga om reglerna om avvisning, avlägsnande och tillfälligt frihetsberövande samt andra åtgärder som kan vidtas vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade. Kommitténs arbete i denna del bör i första hand inriktas på de regler som har till syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, dvs. bestämmelserna i polislagen. Kommittén är emellertid fri att, i den mån det föranleds av kommitténs iakttagelser under utredningsarbetet, se över också ordningslagens och rättegångsbalkens regler samt straffrättsliga bestämmelser på området. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i att behovs- och proportionalitetsprinciperna (8 § polislagen) också fortsättningsvis skall utgöra grundprinciperna vid polisingripanden. Givetvis måste även Sveriges internationella åtaganden beaktas i detta sammanhang.

En av de arbetsmetoder som används av polisen är att ringa in eller ”stänga av” en folksamling som utgör en allvarlig fara för den allmänna ordningen eller säkerheten. Ett ingripande enligt 13 c § polislagen förutsätter att polisen på platsen gör en prövning av om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den som ingripandet inriktar sig mot kan betraktas

som deltagare i folksamlingen. Polisen kan givetvis inte ingripa mot de personer som endast råkat hamna i folksamlingen. Enligt gällande rätt måste prövningen ske så snabbt att avstängningen inte i sig blir att betrakta som ett frihetsberövande. Det finns inte några särskilda bestämmelser om kvarhållande av personer i folksamling i polislagen. En särskild fråga som skall utredas är därför möjligheterna för polisen att hålla kvar personer som deltagit i ordningsstörande folksamlingar.

Polisens utrustning m.m.

En polisman har enligt 10 § polislagen rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Rätt att använda våld förutsätter alltid att andra åtgärder är otillräckliga och våldet är försvarligt. Då har en polisman som möts med våld eller hot om våld, som med laga stöd skall frihetsberöva någon och möts av motstånd eller som med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme rätt att använda våld.

I vissa situationer där en polisman tvingas göra bruk av sin rätt att använda våld kan det vara otillräckligt att använda enbart kroppskrafter. Då aktualiseras användning av olika hjälpmedel, som batong, tårgas eller skjutvapen. Dessutom används hundar och hästar i polisverksamheten. Polisens befogenheter när det gäller användningen av hjälpmedel och annan utrustning regleras ytterst av polislagens allmänna regler om polisingripanden och våldsanvändning (se särskilt 8 och 10 §§polislagen). Dessutom finns föreskrifter på lägre författningsnivå som, inom denna ram, ger riktlinjer för användningen av vissa typer av hjälpmedel. Bestämmelser om användning av skjutvapen finns t.ex. i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. Särskilda myndighetsföreskrifter finns också för användningen av tårgas. Det bör också nämnas att allmänna straffrättsliga ansvarsfrihetsregler, som reglerna om nödvärn, kan ha betydelse för rätten att använda hjälpmedel i en konkretsituation.

Kommittén skall överväga om de bestämmelser som styr polisens användning av hjälpmedel och annan utrustning vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade.

Beredskapspolisen

Beredskapspolisen är totalförsvarspliktiga som skrivs in med civilplikt

efter det att de lämnat fältförbanden. De är avsedda att användas –

som ett komplement – för skydd och bevakning av viktiga anläggningar. De har inte den kompetens och utrustning som krävs för att kunna användas vid allvarliga ordningsstörningar.

Bestämmelser om när beredskapspoliser får användas finns i förordningen (1986:616) om beredskapspolisen. Tidigare kunde beredskapspoliser kallas in för tjänstgöring endast i syfte att höja försvarsberedskapen. Genom en ändring i förordningen år 1999 öppnades en möjlighet att använda beredskapspoliser även i fredstid, om samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Det rör sig om extrema och allvarliga situationer av närmast nationell omfattning där polisens vanliga resurser inte räcker till. De situationer som avses är sådana där det krävs att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen. I fredstid kan beredskapspoliser användas endast efter överenskommelse med varje enskild beredskapspolisman. Kommittén skall överväga om det finns anledning att utvidga möjligheterna att använda beredskapspoliser i fredstid.

Uppdragets genomförande

Utredningsarbetet skall bedrivas skyndsamt. Kommittén skall med förtur ta sig an uppgiften att kartlägga och analysera händelserna i samband med Europeiska rådets toppmöte i Göteborg. Till stöd för kommittén i dess arbete med förslagen skall en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna inrättas. Kommittén kan också, om så behövs, inrätta arbetsgrupper för särskilda arbetsuppgifter.

Kommittén skall i sitt arbete samverka med berörda myndigheter och andra organisationer.

Kommittén kan redovisa sitt uppdrag i ett eller flera delbetänkanden. Uppdraget skall slutredovisas senast den 31 maj 2002.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Göteborgskommittén (Ju 2001:08) Dir Dir Dir

Dir....

2002:56 2002:56 2002:56 2002:56

Beslut vid regeringssammanträde den 11 april 2002.

Utredningsuppdraget

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg 14–16 juni 2001 beslutade regeringen den 20 juni 2001 att tillkalla en kommitté för att se över polisens möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar. Därefter förordnandes f.d. statsministern Ingvar Carlsson, dåvarande landshövdingen Ulf Adelsohn, regeringsrådet Marianne Eliason och studeranden Malin Berggren att ingå i kommittén. Kommittén har antagit namnet Göteborgskommittén. Kommittén kan enligt direktiven redovisa sitt uppdrag i ett eller flera delbetänkanden. Enligt direktiven skall uppdraget slutredovisas senast den 31 maj 2002.

Förlängd tid för uppdraget

Göteborgskommittén har i en skrivelse som kom in till Regeringskansliet den 12 mars 2002 begärt att utredningstiden förlängs till senast den 31 december 2002. Kommittén har angett att den främsta anledningen till begäran är att det fortfarande pågår förundersökningar om polisinsatser som gjordes i Göteborg i samband med Europeiska rådets möte där. Så länge förundersökningar

pågår ser sig kommittén förhindrad att närmare granska dessa händelser.

Utredningstiden förlängs vilket innebär att kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2002.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2 Bilaga 2 Bilaga 2 Bilaga 2

Kommitténs sammanträffanden med myndigheter, organisationer och enskilda personer

Statsrådsberedningen

Kicki Asplund Roger Hällhag

Utrikesdepartementet

Marija Brdarski Pelle Enarsson Maj-Inger Klingvall Teppo Taurianien

Finansdepartementet

Peter Holmgren Lena Westerlund

Miljödepartementet

Jakob Ström

Datainspektionen

Ulf Widebäck m.fl.

Rikspolisstyrelsen

Roger Alvefur Sten Heckscher Aimée Jillger Staffan Kellerborg Lennart Petersson Stig Pettersson

Rikskriminalpolisen

Anette Ahlenius Patrik Engström Björn Holck-Clausen Tommy Hydfors Lars Nylén Stig Pettersson Benny Wahlbäck

Säkerhetspolisen

Arne Andersson Ditte Berglund Jan Danielsson Ann Ejdervik Anders Kassman Margareta Linderoth Kurt Malmström Kjell Vikström

Säkerhetspolisen Sektion Syd

Tommy Gustavsson m.fl.

Säkerhetspolisen Sektion Väst

P-O Hellquist Margareta Nilsson

Polismyndigheten i Stockholms län

Tord Bergstedt Anders Björneberg Anders Jansson Mikael Lundh

Polismyndigheten i Skåne

Marianne Almqvist Rolf Bengtsson Lars Karsten Bo Landgren Per Lundén Charlie Magné

Bertil Mårtensson Bengt-Åke Nilsson Tomas Nilsson Jörgen Sjåstad Per Svartz

Polismyndigheten i Västra Götaland

Sven Alhbin Lars Berg Ingvar Bjerrefors Karin Blegel Gerd Brantlid Per Brännholm Bertil Claesson Thomas Fasth Klas Friberg Gunilla Gevréus Lars Holmdahl Mats Hvit Håkan Jaldung Peter Jigström Benny Jonasson Björn Jordanius Jan Anders Jönsson Peter Lindskog

Hans Lippens Peter Ljungdahl Erik Nord Göran Nordenstam Ann Charlotte Norrås Tomas Nyth Carina Persson Kjell Petersson Lennart Ronnebro Eva-Maria Rörbecker Peter Schroeder Matts Sjöström Benny Strid Sven-Olof Sundberg Thomas Säfström Thomas Tengskog Ola Winkvist

Polismyndigheten i Örebro län

Lars Ferm Per Lundbeck Mats Thörn

Åklagarmyndigheten i Malmö Kristian Augustsson

Göteborgs stad

Göran Johansson

Polisförbundet

Jan Karlsen Christer Spjut

Polisförbundet i Västra Götaland

Björn Blixter Per Åke Hammarnäs Anders Karlsson Berndt Lidberg

Justitsministeriet, Danmark

Oluf Engberg Lars Findsen Janne Holst m.fl.

Rigspolitiet, Danmark

Poul Beck Torsten Hesselbjerg Peter Hyttel Erik Johansen m.fl.

Københavns Politi, Danmark

Hanne Bech Hansen Torben Damgaard Jens Peter Ladefoged Kai Vittrup m. fl.

Politidirektoratet i Oslo, Norge

Erling Fosse Knut Mikkelsen

Italienska myndigheter

Donato Bruno Antonio Di Giovine Oscar Fioriolli Mascia Graciella Gianpaolo Leccisi Giovanni Luperi Antonio Manganelli Spartaco Mortola Mario Remus

Gianfranco Tatozzi Giovanni Verucci

Tjeckiska myndigheter

Radislav Charlvát Václav Dbalý Ladislav Husák Peter Ibl Lubomír Kvícala Michal Mazel Zbynek Prokop Peter Sokolský

Förbundet Djurens Rätt

Roger Pettersson

Företagareföreningen Avenyn

Bo Ribbenholt

Göteborg & Co

Leif Nilsson

Medborgarvittnen i Göteborg

Kerstin Björkman Torsten Heed Eva Lidén

Räddningstjänsten Storgöteborg

Per Jarring

Svensk Handel Göteborg

Lars-Erik Eriksson

Övriga

Hans Abrahamsson Bo Adamsson Christoph Agitón Elisabet Ahlin Maria Albin Niklas Albin Sara Alexandersson Lena Barrow Emil Berg Örjan Bergsten Tord Björk Daniel Breece Agnes Callewaert Mia Christersdotter–Norman Niels Christie Luca de Fraia Erik De Silva Charlotte Dellblad Pernilla Edin Ulf Ekberg Mårten Eklöv Anders Eriksson Edna Eriksson Ali Fegan Anton Flink Andreas Foller Elin Gauffin Fredrik Gerten Alva Gullstrand Ingemar Gustavsson Christina Hagner Vidar Halvorsen Sara Hawén Carl Heath Björn Hettne Susanne Hobohm Eva Holmström Nils Holmström Peter Hultman

Kirsti Hyldmo Charlie Håkansson Tommy Håkansson Magnus Hörnqvist Mattias Iweborg Johan Jaatinen Julia Janiec Malin Jansson Kajsa Johansson Maud Johansson Tobias Johansson Jonas Jonlund Anna Jonsson James Jonsson Ebba Junker Anders Jönsson Merete Kapstad Andreas Karlsson Frida Karlsson Jiri Kopal Berit Kristoffersen Ebba von Krusenstierna Christian Larsson Kalle Larsson Magnus Leivik Joachim Lentz Kent Liljenfors Stina Lindmark Goosen Linus Lundin Olle Lönnaeus Thomas Mathiesen Ola Mattsson Karin Mellgård Håkon Mosvold Ingela Mårtensson Anders Nilsson Ola Nilsson Anders Ohlsson Jonas Olsson

Mikael Oskarsson Mårten Pedersen Fredrik Persson Louise Pettersson Jonathan Pye Fredrik Quistbergh Johan Rönnblom Andreas Schönström Daniel Sestrajic Anna Sjöström Henrik Skrak Per Sternbeck Jan Strömqvist Ingrid Sunde Koslung

Hardy Svan Anders Svensson Björn Swing Helena Tagesson Thomas Tengskog Annika Tigerryd James Timmerby Cecilia Verdinelli Bruno Vespa Stellan Vinthagen Peter Weiderud Asgeir Wølner