JK 3029-02-40

Bakgrund

I en dom den 30 mars 1994 förpliktade Nacka tingsrätt Svenska Fog AB (Fogab) att till TLM Trafiklinjemarkering AB (TLM) utge 223 851 kr jämte ränta. Tingsrätten ogillade TLM:s yrkanden i sak i övrigt men också vissa yrkanden som Fogab hade framställt genstämningsvis. Fogab förpliktades dessutom att utge ersättning till TLM för rättegångskostnader med ett till 50 880 kr jämkat belopp. 

Båda parter överklagade domen till Svea hovrätt. Fogab - som i hovrätten företräddes av ett nytt ombud - yrkade bl.a. att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och visa målet åter till tingsrätten på grund av domvilla. Enligt Fogab var tingsrättens dom så mörk och ofullständig att det inte framgick av den hur tingsrätten hade dömt i saken. 

I ett beslut den 20 september 1994 lämnade hovrätten yrkandet om undanröjande och återförvisning utan bifall. Hovrätten anförde bl.a. att tingsrättens domslut inte gav anledning till tveksamhet om hur rätten slutligt hade dömt i saken. Domvilla förelåg därför enligt hovrätten inte i sådant hänseende som Fogab hade hävdat. Vidare anförde hovrätten att det stod klart att ett skrivfel förelåg i domslutet. Det utdömda beloppet skulle rätteligen ha varit 213 851 kr och inte 223 851 kr. Eftersom målet skulle prövas i hovrätten saknades det enligt hovrätten vid det tillfället anledning att ta ställning till frågan om rättelse av domslutet. 

I oktober 1994 återkallade Fogab sitt genkäromål och yrkade att bolagets motfordringar i stället skulle räknas av från TLM:s yrkande genom kvittning. Vidare åberopade Fogab vittnesförhör med en person som inte hade hörts vid tingsrätten. Bolaget åberopade också skriftlig bevisning som inte hade åberopats tidigare. 

I december 1994 tog hovrätten upp frågan om tingsrättens dom borde undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten även om något rättegångsfel inte hade förekommit där. Hovrätten hänvisade bl.a. till att domen innehöll oklarheter och anförde att det förhållandet att ny bevisning hade åberopats.i hovrätten och genkäromålet återkallats komplicerade handläggningen. Fogab vidhöll sin inställning att tingsrättens dom borde undanröjas och målet visas åter till tingsrätten medan TLM ansåg att det inte fanns skäl till det. 

Den 26 januari 1995 undanröjde hovrätten tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. I sitt beslut konstaterade hovrätten att tingsrätten hade räknat fel vid beräkningen av TLM:s yrkande och beträffande det belopp som Fogab skulle utge till TLM. Vidare anförde hovrätten att det inte framgick av domslutet i vilken omfattning Fogabs genstämningsvis framställda yrkanden hade bifallits och ogillats. 

Hovrätten konstaterade därefter att tingsrättens dom innehöll såväl felaktigheter som oklarheter. De innebar sammantaget, sedan Fogab hade återkallat sitt genkäromål och i stället yrkat kvittning, att domen enligt hovrätten inte framstod som ett tjänligt underlag för en överprövning. Det mötte bl.a. hinder att slå fast effekten av återkallelsen i förhållande till tingsrättens dom. 

Med hänvisning till Högsta domstolens avgörande NJA 1989 s. 646 pekade hovrätten på att hovrätten har en allmän skyldighet att se till att ett mål blir utrett och i övrigt handlagt på ett lämpligt sätt av en underrätt och att hovrätten, om det inte har skett, kan återförvisa ett mål till tingsrätten även om det inte har förekommit något rättegångsfel. Oavsett om domvilla kunde anses ha förekommit eller inte fann hovrätten, med hänsyn till de brister i utredningen vid tingsrätten som domen gav uttryck för, att en tillfredsställande handläggning av målet krävde att detta åter togs upp vid tingsrätten. 

Hovrätten tog i sitt beslut inte ställning till den nya bevisning som Fogab hade åberopat där. 

Sedan målet åter hade tagits upp vid tingsrätten hemställde rätten om parternas synpunkter på målets fortsatta handläggning. TLM ansåg att tingsrätten utan ny huvudförhandling kunde "rätta" de felräkningar som hade skett och komplettera domen genom att i domskälen redovisa vilka av Fogabs yrkanden som hade bifallits resp. ogillats. Fogab ansåg att saken borde avgöras efter ny huvudförhandling. Fogab åberopade vittnesförhör med fem personer som inte hade hörts vid den tidigare huvudförhandlingen. Bolaget åberopade också skriftlig bevisning som inte hade åberopats vid tingsrätten tidigare. 

I en skrivelse till parterna redogjorde tingsrätten för sin syn på den fortsatta handläggningen. Enligt tingsrätten borde handläggningen kunna innefatta att tingsrätten i en ny dom tydligare och rätt redovisade de aktuella beloppen i recit och i domslut samt i detta angav vilka av Fogabs numera kvittningsvis framställda yrkanden som hade bifallits och ogillats. Tingsrätten bedömde att de angivna åtgärderna borde kunna åstadkommas utan att huvudförhandlingen togs om efter att parterna hade getts tillfälle att yttra sig över de ändringar i domen som tingsrätten ansåg erforderliga. Vilka dessa ändringar var redovisade tingsrätten i skrivelsen. 

TLM hade inget att invända mot vad tingsrätten hade anfört. Fogab däremot motsatte sig att målet skulle handläggas utan ny huvudförhandling. Fogab anförde bl.a. att bolaget vid den förnyade handläggningen hade avsett att driva processen på ett annat sätt än tidigare med bl.a. ny kompletterande bevisning. Den bevisningen var enligt bolaget av väsentlig betydelse för sakens rätta belysning. Fogab anförde också att bolaget skulle hindras i sin rätt att föra talan fullt ut i två instanser om målet skulle handläggas utan ny huvudförhandling. Fogab ansåg dessutom att det var oklart hur tingsrätten hade kommit fram till de belopp som hade redovisats i promemorian. 

Viss skriftväxling förekom därefter, varvid Fogab åberopade ytterligare bevisning. 

Efter ny överläggning meddelade tingsrätten dom i saken den 1 december 1995. I domslutet förpliktades Fogab att till TLM utge 199 560 kr. Dessförinnan hade tingsrätten angett i vilken utsträckning tingsrätten hade ogillat de fordringar som Fogab hade åberopat till kvittning. Fogab förpliktades vidare att ersätta TLM för rättegångskostnader. Tingsrätten fattade inte något beslut om den nya bevisning som Fogab hade åberopat. 

I domen redovisade tingsrätten den bedömning tingsrätten hade gjort beträffande handläggningen av målet. I den delen anförde tingsrätten bl.a följande. Hovrättens beslut innebär inte annat än att tingsrätten har ålagts att avgöra målet på nytt. Tingsrätten har därvid att själv bedöma lämplig handläggning. De felaktigheter, oklarheter och betänkligheter som hovrätten har tagit fasta på är inte till sin natur sådana att de inte skulle kunna avhjälpas genom att de för domen ansvariga håller en ny överläggning och meddelar ny dom. Det är sålunda klart att tingsrätten har räknat fel - och därvid har också båda parter presenterat ett material som innehållit felräkningar - och vidare att tingsrätten inte tydligt redovisat sin inställning till en viss delfråga. När det gäller parternas inställning till handläggningsfrågan, vilken inte binder tingsrätten men givetvis skall beaktas, anmärker tingsrätten att Fogab vunnit fullt bifall i den av bolaget aktualiserade delfråga vartill tingsrätten inte tydligt har redovisat sin inställning. Dessutom har TLM inte vare sig i hovrätten eller i tingsrätten anmärkt mot tingsrättens nämnda försummelse, ej heller yttrat sig om exkluderingen av momsen. Slutligen skall anmärkas att Fogabs numera kvittningsvis åberopade motfordringar i enlighet med Fogabs uppläggning av sin talan skall prövas med avseende på deras existens. Så har också skett vid prövningen av dem som grund för bolagets genstämningsvis framförda yrkande. Tingsrättens redovisning av prövningen av motfordringarna i bifogade dom kan således kvarstå i den nya domen. 

Fogab överklagade och yrkade bl.a. att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten. Fogab gjorde gällande att tingsrätten hade gjort sig skyldig till ett grovt rättegångsfel genom att avgöra saken utan huvudförhandling. TLM bestred Fogabs yrkande om återförvisning. 

Den 5 juni 1996 undanröjde hovrätten tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. I beslutet konstaterade hovrätten att tingsrätten hade avgjort målet utan att hålla ny förhandling trots att det hade förflutit en avsevärd tid sedan huvudförhandlingen hade hållits i målet och trots den ena partens uttryckliga begäran om huvudförhandling, vid vilken ny bevisning kunde ha förebragts. 

Vidare anförde hovrätten bl.a. följande. Frågan vad tingsrättens fortsatta handläggning av ett återförvisat mål skall bestå i är inte reglerad i lag. Förfarandet att begränsa den fortsatta handläggningen till överläggning och meddelande av ny dom kan emellertid enligt hovrättens uppfattning inte komma i fråga när målet har återförvisats i syfte att åstadkomma en tillfredsställande utredning vid tingsrätten. 

Hovrätten fann att tingsrättens handläggning av målet innefattade ett sådant rättegångsfel som kunde antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kunde avhjälpas i hovrätten. Enligt hovrätten ankom det på tingsrätten att ta ställning till om den nya bevisning som hade åberopats skulle tillåtas. 

I en dom den 19 maj 1999 förpliktade Nacka tingsrätt Fogab att till TLM betala 172 567 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. 

Svea hovrätt fastställde den 6 december 2001 tingsrättens domslut i fråga om det belopp som Fogab skulle betala till TLM men förpliktade Fogab att ersätta TLM för rättegångskostnader vid tingsrätten med ett högre belopp än vad tingsrätten hade beslutat. 

Fogab överklagade hovrättens dom men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. 

Anspråket m.m.

Fogab har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 554 734 kr jämte ränta enligt räntelagen. Till stöd för sitt anspråk har bolaget åberopat att det har orsakats skada på grund av försummelse av Nacka tingsrätt vid rättegångarna där. 

Ersättningsanspråket avser den merkostnad som bolaget har orsakats på grund av den felaktiga handläggningen vid tingsrätten. 

Till utveckling av sitt anspråk har bolaget anfört i huvudsak följande. 

Målet skulle utan rättegångsfel slutligt ha avgjorts vid Nacka tingsrätt genom dom den 30 mars 1994. 

På grund av tingsrättens felaktiga och försumliga hantering förlängdes handläggningstiden där med drygt fem år (mars 1994 - maj 1999). Detta medförde en betydande ökning av rättegångskostnaderna för båda parter men påverkade också det ansvar för rättegångskostnaderna vid tingsrätten som Fogab fick enligt domstolarnas domar. 

Vidare medförde den utdragna handläggningstiden att ett domslut angående det materiella beloppet fördröjdes, vilket i sin tur medförde att räntekostnaderna på det utdömda beloppet ökade väsentligt. 

Justitiekanslern har vid sin prövning av Fogabs anspråk haft tillgång till Nacka tingsrätts akt i mål T 100-95 och Svea hovrätts akter i mål T 766-94 resp. T 1907-95. 

Den rättsliga regleringen

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. 

Det förhållandet att en överinstans ändrar eller upphäver ett beslut eller en dom som har meddelats av en lägre instans innebär inte i sig att den lägre instansen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. 

Om en domstol åsidosätter en viss förfarandebestämmelse vid handläggningen av ett mål eller ärende anses domstolen normalt ha gjort sig skyldig till ett fel som är skadeståndsgrundande för staten. Annorlunda förhåller det sig när det gäller en domstols bedömning av en rättsfråga. Då räcker det inte att en högre instans kommer fram till att underinstansens bedömning var felaktig för att staten skall bli skadeståndsskyldig. Endast uppenbart oriktiga bedömningar anses nämligen utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se bl.a. NJA 1994 s. 654 och NJA 2003 s. 285). 

Om en hovrätt undanröjer en tingsrätts dom skall hovrätten enligt 50 kap. 29 § rättegångsbalken samtidigt återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Vissa undantag från vad som nu har sagts gäller enligt bestämmelsen. Men de är inte tillämpliga i detta fall. 

Några särskilda bestämmelser om vad tingsrättens fortsatta behandling skall bestå i finns inte. Processlagberedningen gjorde vissa uttalanden i den frågan i samband med rättegångsbalkens tillkomst (se NJA II 1943 s. 654). Den har också berörts i litteraturen av bl.a. Welamson (se Welamson, Rättegång VI, s. 129 f.) och Fitger (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:146 f.). 

Utifrån vad som har uttalats i lagmotiven och i litteraturen torde rättsläget kunna sammanfattas ungefär så här. 

Vilka åtgärder som en tingsrätt bör vidta sedan ett mål har återförvisats dit får i första hand bestämmas med utgångspunkt i hovrättens beslut om återförvisning och grunderna för detta. 

Ofta torde en ny huvudförhandling behöva hållas. Särskilt gäller detta i det fallet att det åberopas ett material som inte tidigare har varit föremål för prövning vid tingsrätten och som inte heller har prekluderats av hovrätten. 

Om återförvisning sker på grund av en brist som har med tingsrättens dom att göra, t.ex. att tingsrätten inte har tagit ställning till en viss fråga eller begått ett omröstningsfel, kan tingsrätten med den sammansättning den tidigare hade i målet i vissa fall begränsa sig till en fortsatt överläggning. Om samma domare deltar synes bestämmelsen i 17 kap. 9 § rättegångsbalken om överläggning samt om beslutande och meddelande av dom inte hindra att den förnyade handläggningen begränsas till dessa moment. 

För det fall att hovrättens beslut inte innefattar något avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång torde tingsrätten vara fri i sin bedömning av målet. I ett sådant fall bör tingsrätten vara fri också när det gäller att bedöma vilken bevisning som kan anses relevant och vilken som kan avvisas. Undantag synes dock böra göras åtminstone för bevisning som hovrätten uttryckligen har anmodat tingsrätten att ta upp. 

Welamson berör också frågan hur det principiella förbudet i 50 kap. 25 § rättegångsbalken mot att åberopa ny bevisning bör tillämpas vid återförvisning och anför därvid att motparten har ett rimligt anspråk på att inte bli sämre ställd på grund av att ett mål återförvisas. 

Tingsrättens dom den 30 mars 1994

När frågan om återförvisning först prövades av hovrätten konstaterade hovrätten att ett skrivfel förelåg i domen men fann inte skäl att visa målet åter till tingsrätten. Något hinder mot att överpröva tingsrättens dom ansågs alltså inte finnas vid det tillfället. 

När hovrätten på nytt prövade frågan om återförvisning gjorde domstolen en annan bedömning. Hovrätten konstaterade då dels att tingsrätten - utöver den tidigare uppmärksammade felräkningen - hade räknat fel vid redovisningen av TLM:s yrkande, dels att det inte framgick av domslutet i vilken omfattning Fogabs genstämningsvis framställda yrkanden hade bifallits resp. ogillats. 

Sedan Fogab hade återkallat sitt genkäromål och i stället yrkat kvittning innebar de felaktigheter och oklarheter som förelåg i domen att denna enligt hovrätten inte framstod som ett tjänligt underlag för en överprövning. Hovrätten pekade därvid på att det bl.a. mötte hinder att fastslå effekten av återkallelsen i förhållande till tingsrättens dom. 

Hovrätten tog inte ställning till om något rättegångsfel hade förekommit vid tingsrätten men fann - med hänsyn till de brister i utredningen vid tingsrätten som domen enligt hovrätten gav uttryck för - att en tillfredsställande handläggning av målet krävde att detta åter togs upp vid tingsrätten. Hovrätten uttalade sig inte om den nya bevisning som hade åberopats av Fogab. 

Hovrättens beslut att undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet dit har alltså bara delvis berott på tingsrättens dom och handläggningen där. En avgörande förutsättning var att Fogab återkallade sitt genkäromål i hovrätten och ersatte det med kvittningsinvändningar. Bedömningen av om de i efterhand konstaterade bristerna i tingsrättens dom var av sådant slag att de innefattade skadeståndsgrundande fel måste enligt Justitiekanslerns mening göras utifrån de förutsättningar som gällde när tingsrätten avgjorde målet. Med den utgångspunkten kan det enligt Justitiekanslerns bedömning inte anses ha varit fråga om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Och inte heller kan det anses föreligga adekvat kausalitet mellan bristerna och den omständigheten att målet återförvisades av hovrätten. 

Tingsrättens dom den 1 december 1995

Nästa fråga är då om tingsrätten har ådragit staten skadeståndsskyldighet genom att inte hålla en ny huvudförhandling sedan målet hade återförvisats dit. 

Som framgått fanns det inte några formella hinder mot att avgöra målet efter enbart en fortsatt överläggning. De felaktigheter och oklarheter som hovrätten hade konstaterat beträffande tingsrättens tidigare dom kan knappast i sig anses ha varit sådana att det framstår som givet att det krävdes en ny huvudförhandling för att de skulle kunna åtgärdas. Hovrätten hade inte heller fattat något beslut i fråga om ny bevisning som gjorde en ny huvudförhandling nödvändig. 

Visserligen hade Fogab begärt att ny huvudförhandling skulle hållas. Men anledningen till att målet återförvisades var inte att Fogab skulle ges tillfälle att vid den förnyade handläggningen driva processen på ett annat sätt än tidigare, med bl.a. ny kompletterande bevisning. Syftet med återförvisningen var i stället väsentligen det att bristerna i tingsrättens dom skulle åtgärdas. 

Vid en skadeståndsrättslig bedömning av tingsrättens agerande kan jag därför inte finna att detta var så uppenbart oriktigt att tingsrätten därigenom har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Att tingsrätten underlät att ta ställning till den nya bevisning som Fogab hade åberopat föranleder inte någon annan bedömning från min sida. 

Vad Fogab har anfört och vad som i övrigt har kommit fram vid granskningen av ärendet här ger alltså inte underlag för bedömningen att staten skulle vara skyldig att utge något skadestånd till bolaget. Jag avslår således Fogabs begäran om ersättning. 

Jag beklagar att handläggningen av ärendet har dragit ut på tiden här.