JK 32-10-40

Ett anspråk på ersättning för ideell skada med anledning av oskäligt lång handläggningstid i domstol har ansetts vara delvis preskriberat

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner SN ersättning med 10 000 kr och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut beloppet till honom.

Anspråket

SN har begärt ersättning av staten för ideell skada med 50 000 kr. Han har som grund för anspråket anfört att handläggningstiden i ett mål angående tilldelning av mjölkkvot har varit oskäligt lång.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Reger­ings­rätten). I yttrandet anges sammanfattningsvis följande. Ärendets sammanlagda handläggningstid var fyra år och nio månader. Handläggningstiden i Högsta förvaltningsdomstolen var tre år och tio månader. Målet låg utan åtgärd i Högsta förvaltningsdomstolen under lika lång tid innan domstolen den 11 december 2000 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Målet var inte av komplex karaktär och klagandens eget handlande bidrog inte till att förlänga handläggningstiden. Handläggningstiden i Högsta förvaltningsdomstolen måste betraktas som alltför lång.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skä­lig tid. Artikel 6.1 i konventionen är tillämplig i ärendet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Eu­ro­pa­­­­­domstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala hand­läggningstiden beaktas särskilt vid bedöm­ningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handlägg­ning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ram­en för bedömningen av domstolarnas hand­­läggning av målet fäster Europa­domstolen särskild vikt vid om det har före­kommit längre perioder av inaktivitet.

Justitiekanslern finner, särskilt med beaktande av den långa perioden av inaktivitet i Högsta förvaltningsdomstolen, att SN:s rätt till dom­stols­prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsido­satts.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt kon­ven­tionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. Det är inte möj­ligt att nu förebygga eller undanröja överträdelsen av rätten till rättegång inom skälig tid och sökanden har inte heller inom ramen för den ursprungliga processen gottgjorts härför. Vad som återstår är ekonomisk ersättning för den skada som sökanden kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis före­­ligger det en stark men mot­bevis­bar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rätte­gång inom skälig tid medför en ideell skada för den en­skil­de. Det är i detta fall inte tillräckligt att kon­sta­tera att en överträdelse har skett utan ekonomisk kom­pen­sa­tion är på­­kall­ad.

Vid bedömningen av ersättningens storlek måste dock bestämmelserna om preskription beaktas. För anspråk på skadestånd enligt skadeståndslagen gäller reglerna om allmän preskriptionstid i 2 § första stycket preskriptionslagen. Preskriptionstiden för en skadeståndsfordring är tio år räknat från fordringens tillkomst. Motsvarande preskriptionsfrist måste anses gälla beträffande anspråk på ersättning för ideell skada på grund av överträdelser av Europakonventionen, även om sådan ersättning inte utgår enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (jfr betänkandet Skadestånd och Europakonventionen, SOU 2010:87, s. 427-429).

En skadeståndsfordring antas i regel uppkomma då den skadegörande handlingen inträffar (prop. 1979/80:119 s. 50). Även tidpunkten för när den första skadan inträffar kan anses avgörande. I fråga om s.k. perdurerande skador, dvs. skada som är pågående i den mening att ”ny och mer skada” inträder fortlöpande, antas anspråk på skadestånd preskriberas i takt med att skadan fortgår (se Lindskog, Preskription, s. 391 – 395).

Den skada som SN:s anspråk avser har uppkommit till följd långsam handläggning och det rör sig därmed om sådan perdurerande skada som uppkommer först i samband med att handläggningen har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts och där ytterligare skada uppkommer till dess konventionskränkningen har upphört. Det är alltså fråga om skada som mot bakgrund av vad som nyss anförts får antas preskriberas löpande.

SN framställde sitt anspråk på skadestånd till Justitiekanslern den 4 januari 2010. Det sagda innebär för hans del att ersättning endast kan utgå för den ideella skada som har uppkommit efter den 4 januari 2000, eller närmare bestämt från och med den 5 januari till och med den 11 december 2000, då målet avgjordes slutligt.

Med utgångspunkt från att SN:s anspråk delvis måste anses vara preskriberat finner Justitiekanslern vid en samlad bedömning och med beaktande av Högsta domstolens avgörande NJA 2010 s. 363 och Svea hovrätts dom den 18 juni 2010 i mål nr T 9082-09 att ersättning bör utgå med 10 000 kr.