JK 3427-05-22

I början av maj 2005 genomförde Justitiekanslern en inspektion av Polismyndigheten i Skåne (Polisområde Nordöstra Skåne/polisstationen i Kristianstad). De iakttagelser som Justitiekanslern gjorde under inspektionen redovisades i ett protokoll den 23 juni 2005 (dnr 2016-05-28). I samband härmed beslutade Justitiekanslern att fortsätta granskningen av vissa frågor genom ett remissförfarande. De frågor det gällde var dels hur polismyndigheten hanterar anmälningar om olaga hot i vissa fall (dnr 3427-05-22), dels om egendom i beslagsärenden i vissa fall hade hanterats korrekt i samband med att beslagen hävdes (dnr 3428 05-22).

Anledningen till att Justitiekanslern ville granska denna fråga närmare var det sätt på vilket fem avslutade kriminalärenden som uppmärksammades vid inspektionen hade hanterats av polismyndigheten. Justitiekanslern antecknade följande beträffande dessa ärenden.

”I två ärenden hade förundersökningarna lagts ned med motiveringen ”brott kan ej styrkas” sedan målsägandena hade tagit tillbaka sina anmälningar (1200-K 12473-04 och 1200-K 13554-04). I båda ärendena hade det funnits en misstänkt person namngiven i anmälan. Några utredningsåtgärder syntes inte ha vidtagits innan förundersökningarna hade lagts ned. Det senare ärendet föreföll också ha varit av det slaget att förundersökningen borde ha letts av en åklagare och inte av polisen.

Ett annat ärende hade lagts ned samma dag som förundersökningen hade inletts med motiveringen ”ej spaningsresultat” och med tillägget att fortsatt förundersökning inte förväntades leda till att brott skulle kunna styrkas1200-K 13651-04). I anmälan hade angetts både ett förnamn och ett efternamn på den misstänkte. Vidare hade anmälaren lämnat ett förhållandevis utförligt signalement på gärningsmannen. Enligt handlingarna i ärendet syntes polismyndigheten inte ha vidtagit några utredningsåtgärder innan förundersökningen hade lagts ned.

I två ärenden hade allvarliga hot framförts på telefon (1200-K13773-04 och 1200-K 13486-04). I det första ärendet hade anmälaren lämnat uppgifter om två personer som kunde ligga bakom hoten. I det andra ärendet var gärningsmannen helt okänd.

Polismyndigheten hade hållit förhör med anmälaren i ärende 1200-K 13773-04 men därefter beslutat att inte inleda förundersökning. Som skäl härför hade angetts att spaningsuppslag saknades och att brottet uppenbart inte gick att utreda.

I ärende 1200-K 13486-04 hade polismyndigheten beslutat att lägga ned förundersökningen med motiveringen ”spaningsuppslag saknas”. Något beslut om att inleda förundersökning fanns inte dokumenterat i ärendet.

Justitiekanslern anförde att de aktuella ärendena väckte bl.a. frågan hur polismyndigheten handlägger ärenden som faller under allmänt åtal när målsäganden återkallar sin anmälan. Justitiekanslern anförde också att redovisningen av ärendena reste frågor om vilka egentliga utredningsåtgärder som myndigheten normalt vidtar innan en förundersökning läggs ned med motiveringen ”brott kan ej styrkas” och vilka överväganden som myndigheten normalt gör i ett ärende innan en förundersökning läggs ned med motiveringen ”spaningsuppslag saknas”.”

Polismyndigheten i Skåne, Länspolismästaren, har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig i ärendena.

I sitt yttrande i det aktuella ärendet redogör polismyndigheten för synen på när och hur avskrivningsgrunden ”brott kan ej styrkas” och nedläggningsgrunden ”spaningsuppslag saknas” bör tillämpas. Yttrandet berör också frågan hur ett ärende bör hanteras när målsäganden återkallar sin anmälan rörande ett brott som faller under allmänt åtal.

Beträffande de enskilda ärenden som Justitiekanslern uppmärksammat har polismyndigheten anfört i huvudsak följande.

”1200-K 12473-04 och 1200-K 13554-04

1200-K 12473-04 och 1200-K 13554-04

Innebörden av principen om den absoluta åtalsplikten är att den är förenad med en motsvarande förundersökningsplikt. Ett blankt återkallande av en anmälan utgör därför inte ett tillräckligt skäl för att lägga ned en förundersökning. Ovilja från målsägandens sida att medverka i utredningen medför normalt svårigheter att driva utredningen vidare, men målsägandena borde ha hörts om anledningen till återtagandet och om inställningen till tidigare lämnade uppgifter. Något försök till sådana åtgärder har inte förekommit. Vad avser anmälan 1200-K 13554-04 borde ärendet ha lämnats över till åklagare för övertagande av ledningen då en tidigare relation förelåg mellan målsäganden och den utpekade gärningsmannen. Förutsättningar för att lägga ned förundersökningen med motiveringen att brott inte kan styrkas har saknats då någon misstanke inte delgivits.

1200-K 13773-04 och 1200-K 13486-04

1200-K 13773-04 och 1200-K 13486-04

I det första ärendet beslutade förundersökningsledaren, dagen efter anmälan, att inte inleda förundersökning. Efter detta ingavs ytterligare anmälningar om nya telefonhot. De nya brotten registrerades som tilläggsanmälan till den ursprungliga anmälan. Förhör hölls med målsäganden och i samband med detta framkom uppgifter om personer som kunde misstänkas för brottet. Oaktat de nya brotten och uppgifterna om personer som kunde misstänkas inleddes inte förundersökning.

I det andra ärendet hade uppringaren inte kunnat identifieras, varvid undersökningsledaren fann att spaningsuppslag saknades och beslutade att inte inleda förundersökning. Frågan om att inhämta trafikuppgifter i syfte att söka uppringarens teleadress synes inte ha övervägts.

Det kan konstateras beträffande båda dessa ärenden att beslutsmotiveringen ”spaningsuppslag saknas” inte är tillämplig. I det första fallet har även motiveringen att brottet uppenbarligen inte går att utreda (23 kap. 1 § andrastycket rättegångsbalken) använts. Ingen av de angivna grunderna för nedläggning har varit tillämplig. Det fanns underlag för att inleda förundersökning och utredningsåtgärder borde ha övervägts, t.ex. förhör med utpekade personer.

1200-K 13651-04

1200-K 13651-04

Avskrivningsgrunden ”ej spaningsresultat” förutsätter att utredningsåtgärder kommit till stånd men att dessa inte har lett till att någon som kan misstänkas för brottet har identifierats. I det aktuella ärendet hade inga utredningsåtgärder vidtagits, trots att spaningsuppslag funnits, innan förundersökningen lades ned. Tilläggsmotiveringen med uttalanden om det förväntade bevisvärdet av fortsatt förundersökning är en bevisvärdering som saknar sakliga grunder. Ärendet har lagts ned utan saklig grund. En förundersökning borde ha inletts.”

I den sammanfattning som polismyndigheten därefter lämnar anför myndigheten bl.a. följande. Polismyndigheten konstaterar att de av Justitiekanslern uppmärksammade fallen har handlagts felaktigt. Det förefaller främst vara fråga om bristande kunskap beträffande de regler som styr straffprocessen. Polismyndigheten ser allvarligt på de brister som förekommit men vill framhålla att både på myndighets- och områdesnivå pågår olika insatser för att öka kompetensen hos förundersökningsledarna.

Sammanfattningen innehåller också en redogörelse för den satsning som myndigheten genomför när det gäller utbildning av polisiära förundersökningsledare och en beskrivning av den s.k. egenkontroll som polismyndigheten bedriver. Vidare redovisas att myndigheten från och med den 1 mars 2005 i delegationsordningen har infört begränsningar i behörigheten att lägga ned en förundersökning, i syfte att åstadkomma en högre kvalitet och högre rättsenlighet.

Som ett exempel på polismyndighetens egenkontroll i ett enskilt granskningsärende har myndigheten till sitt yttrande fogat en kopia av en granskningsrapport i ett sådant ärende.

Vid granskningen av beslagsärenden väcktes frågan om egendom hade hanterats korrekt i samband med att beslag hävdes. I den delen av inspektionsprotokollet antecknade Justitiekanslern bl.a. följande.

”I ett ärende hade två registreringsskyltar påträffats på fel bil. Förundersökning avseende stöld hade inletts och registreringsskyltarna tagits i beslag (1200-K 25873-05). Genom ett beslut den 6 maj 2005 hade förundersökningen lagts ned med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Samma dag hade beslut fattats att beslaget skulle hävas och att skyltarna skulle förstöras. Av handlingarna i ärendet framgick inte att ägaren till skyltarna hade underrättats om beslaget.

I ett annat ärende (1200-K 4994-05) hade en person kontaktat polisen den 11 januari 2005 och uppgett att han hade påträffat sin stulna cykel. Cykeln hade varit fastkedjad vid en annan cykel. Enligt anmälan hade även denna cykel kunnat misstänkas vara stulen. Den cykeln hade därför tagits i beslag. Som ändamål med beslaget angavs att säkerställa målsägandens rätt (jfr 26 kap.3 §rättegångsbalken). Den genom beslaget inledda förundersökningen avseende stöld hade lagts ned den 20 januari 2005 med motiveringen att det inte förelåg något spaningsresultat. Samma dag hade beslaget hävts, varvid samtidigt hade förordnats att cykeln skulle lämnas till försäljning. Enligt en på beslagsprotokollet gjord anteckning hade cykeln sålts den 9 februari 2005.

I en förundersökning med anledning av misstanke om stöld hade en byggsåg med ett tillhörande bord tagits i beslag hemma hos den misstänkte (1200-K 25198-05). Den misstänkte hade förnekat i förhör att han hade stulit byggsågen och uppgett att det var en bekant som han inte ville namnge som hade ställt den i hans lägenhet för ett par dagar sedan. Den misstänkte hade vidare uppgett att han inte gjorde anspråk på sågen utan medgav ”att den utlämnas om det finns en ägare”. I samband med att förundersökningen hade lagts ned den 29 mars 2005 hade beslaget hävts. Samma dag hade förordnats att byggsågen skulle säljas.”

I sitt yttrande redogör polismyndigheten för vissa av rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning, beslag och om förvarstagande av lös egendom för att säkerställa en målsägandes rätt. Myndigheten redogör också för hur beslagtagen egendom bör hanteras när ett beslag har hävts.

Myndigheten anför att några direkta utredningsåtgärder inte synes ha vidtagits i de tre ärendena innan förundersökningarna lades ned.

Beträffande beslaget av cykeln anför myndigheten bl.a. följande. Reglerna i 26 kap.rättegångsbalken avser kvarstad och förutsätter att någon är skäligen misstänkt för brott. Det fanns inte någon misstänkt i det aktuella fallet och inte heller någon känd målsägande, vars anspråk skulle säkerställas genom förvarstagandet av cykeln. Undersökningsledaren som beordrade åtgärden och därefter även fastställde förvarstagandet borde ha uppmärksammat detta förhållande och tillrättalagt både ändamålet och lagstödet för åtgärden – det kunde skäligen antas att cykeln var avhänd någon genom brott (27 kap. 1 § rättegångsbalken).

När det gäller fallet med byggsågen anför myndigheten följande. Den från vilken byggsågen togs i beslag hade medgett ”att den utlämnas om det finns en ägare”. Någon undersökning från polisens sida för att utröna om byggsågen var någon avhänd genom brott eller vem som kunde vara rättmätig ägare till den synes inte ha företagits.

Polismyndigheten tillägger därefter att någon liknande undersökning inte heller företagits beträffande den på allmän plats påträffade cykeln som togs i beslag och att ägaren till de beslagtagna registreringsskyltarna borde ha kontaktats och tillfrågats om nya skyltar hade lämnats ut.

Beträffande hanteringen av egendomen sedan beslagen hävts har myndigheten anfört följande. Bestämmelser om polismyndighetens rätt att försälja eller förstöra egendom finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Lagen gäller egendom som tillfallit staten på grund av förverkande, som tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. eller som tillfallit staten enligt lagen (1938:121) om hittegods.

Det kan konstateras att det inte i något av de tre fallen fattats beslut om förvar enligt lagen om visst stöldgods m.m. eller beslut om förverkande. Egendomen har inte antecknats som hittegods. Någon grund för att tillämpa bestämmelserna om försäljning eller förstörande av egendom har därmed inte funnits.

Efter en redogörelse för polismans rätt att besluta om förverkande anför myndigheten att polisens möjligheter att själv besluta om förverkande självfallet förutsätter att laglig grund för förverkande av egendom föreligger, t.ex. enligt 36 kap.brottsbalken. Polismyndigheten uppger därpå att någon sådan grund inte har angetts i de tre ärendena.

Som sitt egentliga yttrande anför myndigheten därefter följande.

Polismyndigheten kan endast konstatera att det brustit i hanteringen av de aktuella beslagsärendena. Något egentligt försök att klarlägga ägandeförhållandena till byggsågen och cykeln har inte gjorts. I vart fall har några sådana försök inte dokumenterats.

Några beslut om förverkande av egendomen tycks inte ha fattats. Inte heller har egendomen tagits i förvar enligt lagen om visst stöldgods m.m. eller antecknats som hittegods enligt lagen om hittegods. Såväl försäljning som destruktion har därmed saknat laglig grund.

Polismyndigheten ser allvarligt på den typ av brister, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt, som framkommit vid granskningen och kan endast konstatera att ärendena har handlagts felaktigt.

Avslutningsvis hänvisar polismyndigheten till de initiativ som myndigheten tagit för att komma till rätta med denna typ av felaktigheter och som har redogjorts för i yttrandet till Justitiekanslern i ärende 3427-05-22.

Handläggningen av anmälningar om olaga hot

Av utredningen framgår att polismyndigheten har brustit vid sin handläggning av de aktuella ärendena. I likhet med polismyndigheten ser jag allvarligt på de brister som har förekommit och myndigheten kan inte undgå kritik för det inträffade.

Av yttrandet framgår att polismyndigheten redan före min inspektion hade uppmärksammat behovet av att öka kompetensen hos förundersökningsledarna och påbörjat en omfattande satsning på utbildning av dessa. Vidare torde den egenkontroll som myndigheten har infört kunna bidra till att förekommande brister i utredningsprocessen uppmärksammas och att åtgärder därmed kan vidtas för att komma till rätta med sådana brister. Genom den begränsning i behörigheten att lägga ned en förundersökning som myndigheten har infört torde en högre kvalitet och högre rättsenlighet i polismyndighetens brottsutredande verksamhet kunna uppnås.

Polismyndigheten var alltså sedan en tid tillbaka medveten om att det i myndighetens brottsutredande verksamhet förekom brister av det slag som har framkommit i ärendet. Myndigheten har vidtagit åtgärder för att försöka komma till rätta med dessa brister. De åtgärder som myndigheten har redogjort för i sitt yttrande framstår som ändamålsenliga. De bör kunna leda till att såväl kvaliteten i myndighetens verksamhet som den enskildes rättssäkerhet ökar. Utöver den kritik som ligger i det ovan sagda finns det därför inte skäl för mig att vidta någon åtgärd i den här delen.

Utredningen visar att polismyndigheten också har brustit i hanteringen av de aktuella beslagsärendena och att även dessa har handlagts felaktigt. Jag ser allvarligt på den typ av brister som har förekommit och myndigheten förtjänar kritik för det inträffade. Av samma skäl som jag nyss har angett när det gäller handläggningen av anmälningar om olaga hot är emellertid någon ytterligare åtgärd inte påkallad i saken.