JK 3646-99-40

Saken

Frågan i ärendet är om Högsta domstolen handlat i strid med EG-rätten genom att inte inhämta förhandsbesked från EG-domstolen och om, i så fall, detta medfört att staten blivit skadeståndsskyldig.

Bakgrund

Aktiebolaget Volvo (nedan Volvobolaget), som innehar varumärket VOLVO, yrkade i stämning på DS Larm Aktiebolag (nedan DS larm) och DE vid Stockholms tingsrätt bl.a. ersättning för varumärkesintrång rörande användningen av kännetecknet VOLVO. Som grund för talan anförde Volvobolaget bl.a. att DS Larm, som bedriver service- och reparationsverksamhet av personbilar med huvudsaklig inriktning på bilar av märket Volvo, på fasaden till sin verkstadslokal haft två skyltar uppsatta med kännetecknet VOLVO samt ordet "Service". Vidare gjordes gällande att DS Larm svarade "Volvoservice" i sin telefon. Eftersom DS Larms verksamhet inte var auktoriserad av Volvobolaget och företaget inte hade medgivande att använda kännetecknet VOLVO yrkades att tingrätten vid vite skulle förbjuda DS Larm och DE att som kännetecken dels för näringsverksamhet som avser service, underhåll och reparation av bilar, dels för sådana tjänster använda VOLVO ensamt eller tillsammans med ordet service eller annat tillägg. Som grund för talan mot DE personligen åberopades att han som verkställande direktör och ensam styrelseledamot var den som ansvarade för verksamheten och följaktligen för DS Larms användning av varu- och näringskännetecknet Volvo.

Svarandena bestred käromålet. Som grund för bestridandet åberopades i första hand att användandet av lokutionen Volvo-service innebar en beskrivning av DS Larms verksamhet och inte utgjorde en känneteckensanvändning. Vidare gjorde DS Larm gällande att bolaget under 24 års tid köpt Volvo originaldelar från av Volvobolaget kontrollerade företag, varför ett kommersiellt samband mellan DS Larm och Volvobolaget förelåg. DS Larms användning av kännetecknet var vidare tillåten eftersom Volvobolaget annars skulle få - utöver det monopol bolaget hade på garantiarbeten - monopol även på andra servicearbeten än garantiarbeten, dvs. på den s.k. eftermarknaden. DS Larms användande av lokutionen var därför tillåten enligt 3 § och/eller 4 § andra stycket varumärkeslagen samt i vart fall enligt artikel 6 i EG:s varumärkesdirektiv 89/104 av den 21 december 1988 och/eller artikel 7 i direktivet.

Tingsrätten fann i dom den 24 november 1995 att DS Larm gjort sig skyldigt till intrång i Volvobolagets ensamrätt till kännetecknen Volvo och Aktiebolaget Volvo. I domslutet ålades DS Larm och DE att utge visst skadestånd till Volvobolaget. Tingsrätten förbjöd vidare envar av dem att vid vite av visst belopp använda Volvo ensamt eller tillsammans med ordet service eller annat tillägg som kännetecken dels för näringsverksamhet som avser service, underhåll eller reparation av bilar, dels för sådana tjänster. I domslutet förordnades vidare bl.a. att DS Larm och DE solidariskt skulle ersätta Aktiebolaget Volvo för rättegångskostnader med totalt 90 815 kr jämte ränta.

DS Larm och DE överklagade domen till Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet. I sin dom den 27 augusti 1996 gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten i fråga om varumärkesintrång men ändrade det vite som tingsrätten utdömt. Vidare sänkte hovrätten vad DS Larm och DE solidariskt skulle utge för Volvobolagets rättegångskostnader i tingsrätten med 20 000 kr samt ålade dem att solidariskt utge 15 000 kr för Volvobolagets rättegångkostnader i hovrätten.

Båda parterna överklagade domen till Högsta domstolen. DS Larm och DE yrkade att käromålet helt skulle ogillas. Volvobolaget yrkade helt bifall till käromålet.

Genom beslut den 3 mars 1997 meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i målet. I beslut den 11 juni 1997 fann Högsta domstolen inte skäl att begära förhandsbesked från EG-domstolen.

Högsta domstolen meddelade dom i målet den 9 juli 1998. I domen fastställdes, med ändring av hovrättens dom, tingsrättens domslut. DS Larm och DE ålades att solidariskt ersätta Volvobolaget med 20 000 kr för rättegångkostnader i hovrätten jämte ränta samt med 70 000 kr jämte ränta för rättegångskostnaderna i Högsta domstolen.

I domskälen anfördes inledningsvis bl.a. att Högsta domstolen, i likhet med domstolarna, fann att DS Larms besvarande av inkommande telefonsamtal med ordet Volvoservice framstått som en benämning på verksamheten och att DS Larm därigenom gjort intrång i Volvobolagets firmarätt.

Vidare fann Högsta domstolen på de skäl hovrätten anfört att DS Larms användning av beteckningen Volvoservice på skyltar vid verkstadslokalen var att uppfatta som ett kännetecken för de tjänster som bolaget tillhandahöll, snarare än som en benämning varunder verksamheten bedrevs. Därefter anförde Högsta domstolen följande:

"Volvobolaget innehar på grund av registrering ensamrätten till varumärket VOLVO för bland annat fordon och reparationsverksamhet. Ensamrätten innebär enligt 4 § första stycket, jämförd med 1 § tredje stycket, varumärkeslagen att annan än Volvobolaget inte får i näringsverksamhet använda ett med varumärket förväxlingsbart kännetecken för sina varor eller tjänster. Det är härigenom förbehållet Volvobolaget att med varumärket känneteckna tjänster avseende reparation och service av bilar och att med detta låta ange ett kommersiellt samband mellan bolaget och de tjänster som tillhandahålls av verkstäder auktoriserade av bolaget. Volvobolagets ensamrätt till varumärket är vidare oberoende av i vilken grafisk utformning eller på vilket sätt det används av Volvobolaget eller av annan.

DS Larm är inte en av Volvobolaget auktoriserad verkstad och har inte någon från Volvobolaget härrörande rätt att använda varumärket. DS Larm och DE har emellertid bland annat gjort gällande att företaget har rätt att använda varumärket enligt bestämmelserna i såväl 3 § första stycket som 4 § andra stycket varumärkeslagen.

I anledning av EES-avtalet anpassades år 1993 de svenska varumärkesrättsliga bestämmelserna till EG:s varumärkesdirektiv (89/104/EEG). Detta reglerar framför allt frågor som rör förutsättningarna för ensamrätten till ett varumärke och innebörden av denna rätt. Det är dock att märka att direktivet endast avser rätten till registrerade varumärken. I artikel 6.1.b) i direktivet anges den begränsningen av ett varumärkes rättsverkan att detta inte ger sin innehavare rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper, förutsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed.

Denna punkt i artikeln föranledde ett tillägg i 3 § första stycket varumärkeslagen av innehåll att var och en i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i överensstämmelse med god affärssed, som kännetecken för sina varor - och då även enligt 1 § tredje stycket för sina tjänster - får använda de i direktivets artikel 6.1.b) angivna uppgifterna. Det kan tilläggas att ett märke som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger en varas art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska ursprung eller tiden för dess framställande enligt 13 § varumärkeslagen inte i och för sig skall anses ha särskiljningsförmåga och följaktligen inte heller kan registreras. Uppgifter av nu angivet slag kan emellertid genom att de inarbetats som ett kännetecken utgöra varumärke enligt svensk rätt.

Sammantaget är i de angivna bestämmelserna i varumärkeslagen fråga om beskrivande uppgifter som i sig saknar särskiljningsförmåga. Vare sig en sådan uppgift inarbetats som kännetecken och därför utgör varumärke eller på sådan grund registrerats som varumärke begränsas, i överensstämmelse med EG-direktivet, det varumärkesrättsliga skyddet enligt 3 § första stycket varumärkeslagen.

Varumärket Volvo utgör inte någon sådan beskrivande uppgift som avses i 3 § första stycket varumärkeslagen. En användning av varumärket som sådant som kännetecken för utförande av tjänster innebär därför ett förfarande som inte avses med regleringen i sagda bestämmelse. DS Larm kan inte med stöd av denna göra gällande en rätt till användning på sätt som skett.

I artikel 6.1.c) i varumärkesdirektivet anges, att ett varumärke inte ger innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda varumärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdel, förutsatt, även i detta fall, att han handlar i enlighet med god affärssed. Denna föreskrift har ansetts kunna motsatsvis utläsas av 4 § andra stycket varumärkeslagen (prop. 1992/93:48 s. 86). Som otillåten användning av ett varumärke skall nämligen, enligt sagda lagrum, anses att någon vid tillhandhållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt att det kan ge sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets användning; motivet är givetvis att innehavaren annars i praktiken skulle få monopol på den så kallade eftermarknaden, något som skulle få starkt konkurrensbegränsande effekter. Som framhålls i förarbetena till varumärkeslagen (SOU 1958:10 s. 242 ff) är andra stycket inte någon självständig bestämmelse utan avser att klargöra hur första stycket samma paragraf skall förstås i det föreliggande fallet.

I enlighet med 4 § andra stycket varumärkeslagen får sålunda en verkstad som inte är auktoriserad av Volvobolaget använda Volvo som märke för att upplysa om att den tillhandahåller service på Volvobilar. Användningen av kännetecknet är inte otillåten om den sker så att varje misstag om kommersiellt samband med innehavaren är uteslutet; åberopandet av märket får inte ske på sådant sätt att det ens kan ge sken av sådant samband.

DS Larm använder emellertid som tidigare angetts varumärket Volvo som kännetecken för sina egna tjänster. Användningen har därför inte varit tillåten enligt 4 § andra stycket varumärkeslagen. Den omständigheten att DS Larm använder Volvobolagets originaldelar i sin verksamhet medför inte någon annan bedömning.

Det är inte visat att DS Larm förvärvat någon rätt enligt 9 § varumärkeslagen till kännetecknet Volvoservice.

På grund av det anförda finner Högsta domstolen att DS Larm gjort intrång i Volvobolagets varumärkesrätt."

Anspråket

DE har genom sitt ombud, advokaten MB, i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med totalt 310 815 kr avseende de rättegångskostnader han haft för egen del och de som han ålagts att betala till motparten. Han har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 70 000 kr. Som grund för anspråket åberopas, som det får förstås, att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten genom att Högsta domstolen i strid med artikel 234 (förutvarande 177) i Romfördraget underlåtit att inhämta ett förhandsbesked i ärendet från EG-domstolen rörande tolkningen av EG:s varumärkesdirektiv. Det görs gällande att Högsta domstolen haft en skyldighet att inhämta förhandsbesked eftersom tolkningen av direktivet inte var klar. Detta styrks enligt DE av det faktum att en klarläggande dom från EG-domstolen i ett likartat fall angående rätten till varumärket BMW meddelades kort efter Högsta domstolens dom. EG-domstolen tolkade därvid, enligt DE, varumärkesdirektivet efter delvis andra linjer än Högsta domstolen gjort i sin dom. Som rättslig grund för sina anspråk åberopar DE att skadeståndskyldighet uppkommit för svenska staten i enlighet med den s.k. Francovichdoktrinen.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande i ärendet från Högsta domstolen. I yttrandet har domstolen anfört bl.a. följande:

"Under beredning av Högsta domstolens mål T 4219-96 angående varumärkesintrång m.m. uppkom fråga om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen. Efter föredragning av målet för avgörande av denna fråga fann Högsta domstolen den 11 juli 1997 att det då inte förelåg skäl att begära förhandsavgörande.

Målet avgjordes efter föredragning genom dom den 9 juli 1998 (se NJA 1998 s. 474).

Den 23 februari 1999 meddelade EG-domstolen dom i mål mellan Bayerische Motorenwerke AG (BMW) och BMW Nederland BV å ena sidan samt RKD å andra sidan angående tolkningen av artiklarna 5-7 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar.

DE har genom sitt ombud, advokaten MB, med åberopande av EG-domstolens angivna dom och med påstående att det ålegat Högsta domstolen att begära förhandsavgörande från EG-domstolen krävt ersättning av staten för den skada E uppger sig ha orsakats genom utgången i det svenska målet.

/-----/

Enligt artikel 234 tredje stycket i fördraget om upprättande av Europeiska unionen är en domstol som är slutinstans skyldig att begära förhandsavgörande av EG-domstolen när fråga uppkommer om tolkningen av rättsakter som har beslutats av gemenskapens institutioner. EG-domstolen har i sin dom den 6 oktober 1982 i mål 283/81, CILFIT, uttalat sig om innebörden av denna skyldighet. I den juridiska debatten råder dock delade meningar om hur långt skyldigheten går.

Vid prövningen av huruvida förhandsavgörande skall begäras från EG-domstolen blir det ytterst fråga om att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet. I det aktuella målet ansåg sig Högsta domstolen kunna avgöra rättsfrågorna utan att begära sådant förhandsavgörande.

DE har inte utvecklat närmare på vilket sätt han menar att BMW-domen stöder hans ståndpunkt. Vad han anför är att EG-domstolen i den domen skulle ha slagit fast att varumärkesintrång i denna typ av situation föreligger endast när varumärkesinnehavaren har drabbats av "allvarlig skada".

Såvitt Högsta domstolen har kunnat finna förekommer ett uttryck som liknar det citerade uttrycket endast en gång i BMW-domen, nämligen i punkt 49 där domstolen redogör för ett tidigare avgörande. Det avgörandet gällde vidareförsäljning av märkesskyddade varor, som hade förts ut på den gemensamma marknaden av varumärkets innehavare.

I det nu aktuella fallet var det däremot fråga om användning av det registrerade varumärket VOLVO som kännetecken för tjänster, närmare bestämt underhålls- och reparationsverksamhet på bilar av märket Volvo.

I det avsnitt av BMW-domen som handlar om näringsidkarens användning av varumärket för att upplysa allmänheten om att han utför reparationer och underhåll av produkter som bär varumärket fastslår EG-domstolen att en sådan användning av varumärket inte kan förbjudas, om den inte sker på ett sådant sätt att det kan förefalla som om det föreligger ett ekonomiskt samband mellan näringsidkaren och varumärkesinnehavaren.

Detta ställningstagande synes ligga väl i linje med följande uttalande av Högsta domstolen (återgivet på s. 486 i referatet i NJA):

'I enlighet med 4 § 2 st varumärkeslagen får sålunda en verkstad som inte är auktoriserad av Volvobolaget använda Volvo som märke för att upplysa om att den tillhandahåller service på Volvobilar. Användningen av kännetecknet är inte otillåten om den sker så att varje misstag om kommersiellt samband med innehavaren är uteslutet; åberopandet av märket får inte ske på sådant sätt att det ens kan ge sken av sådant samband.'

Det kan tilläggas att - såvitt framgår av EG-domstolens dom - varumärket BMW var registrerat bara för varor, medan varumärket VOLVO var registrerat även för reparationsverksamhet.

Avgörande för utgången av målet i Högsta domstolen var att det befanns vara utrett att DS Larm använde varumärket Volvo som kännetecken för sina egna tjänster, alltså inte endast som märke för att upplysa om att bolaget tillhandahöll service på Volvobilar."

DE har inkommit med synpunkter på Högsta domstolens yttrande. I frågan om varumärkesintrång betonar han den uppfattningen att domen i BMW-målet innebär att sådant intrång i fall som det aktuella föreligger endast när varumärkesinnehavaren har drabbats av "allvarlig skada". Han hänvisar till vissa uttalanden som gjorts i doktrinen.

Justitiekanslern har haft tillfång till Högsta domstolens akt i mål nr T 4219-1996.

Gällande rätt

Överträdelser av gemenskapsrättsliga regler kan ådra det allmänna skadeståndsansvar grundat på gemenskapsrätten. Vid felaktigt genomförande av EG-direktiv gäller, enligt principer som utbildats i gemenskapsrätten, att ersättningsskyldighet i det enskilda fallet förutsätter att den aktuella överträdelsen är kvalificerad på ett visst sätt. Veterligen finns inte något avgörande där det prövats i vad mån skadeståndsskyldighet uppkommer när en domstol brutit mot bestämmelsen om skyldighet att inhämta förhandsbesked från EG-domstolen.

I ärendet påstås att Högsta domstolen gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande överträdelse av gemenskapsrätten genom att domstolen inte i enlighet med artikel 234 (f.d. 177) tredje stycket i Romfördraget inhämtat ett sådant förhandsbesked som nu sagts rörande tolkningen av varumärkesdirektivet.

Artikel 234 i EG-fördraget har följande lydelse:

"Domstolen skall vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående

a) tolkningen av detta fördrag,

b) giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner och av ECB,

c) tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter som beslutats av rådet; när stadgarna föreskriver detta.

När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen, om den anser att ett beslut frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen."

Ändamålet med artikel 234 har varit att etablera ett samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i de olika medlemsstaterna. Artikeln har däremot inte införts som ett rättsmedel för enskilda. För tillämpning av artikel 234 är det varken nödvändigt eller tillräckligt att en part i en tvist inför nationell domstol har åberopat en EU-regel till stöd för sitt yrkande eller att det från parternas sida har framställts ett önskemål om ett förhandsavgörande.

Av artikelns tredje stycke följer, som nyss framgått, att nationella domstolar mot vars avgöranden det inte finns några rättsmedel har en skyldighet i vissa fall att begära förhandsavgörande. Domstolen måste emellertid i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida det rör sig om en fråga där ett beslut från EG-domstolen är nödvändigt för att döma i saken.

Överväganden

Högsta domstolen har i sitt yttrande hit anfört att domstolen gjort bedömningen att det inte var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande i saken från EG-domstolen. DE menar att EG-domstolens dom i det s.k. BMW-målet innefattar ett ställningstagande till de frågor som var aktuella i Högsta domstolen och att avgörandet visar att det var nödvändigt för Högsta domstolen att begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen. Han har åberopat ett antal litteraturställen som enligt hans mening ger stöd för denna ståndpunkt.

Enligt min mening har DE och flera kommentatorer förbisett en viktig omständighet i sin kritik av Högsta domstolen för dess underlåtenhet att föra upp den aktuella frågan till EG-domstolen. De nationella högsta domstolarna anses visserligen skyldiga att höra EG-domstolen så snart det finns utrymme för rimligt tvivel om den korrekta tillämpningen av den ifrågavarande EG-normen (se den s.k. CILFIT-domen från 1982). Men självfallet behöver inte EG-domstolens besked begäras i de mål där avgörandet i det konkreta fallet inte är beroende av vilken bedömning som skall göras i den fråga varom tvivel råder. Och just detta synes ha varit förhållandet i det mål som Högsta domstolen haft att pröva. En jämförelse mellan omständigheterna i det målet resp. BMW-målet ger enligt min mening vid handen att de hamnar på olika sidor om den gränslinje för varumärkesintrång som såväl Högsta domstolen som EG-domstolen drog upp i sina domar. Denna gränslinje framgår av följande båda citat.

EG-domstolen (domslutet p. 3; kursivering gjord här):

"Artiklarna 5-7 . gör det inte möjligt för en varumärkesinnehavare att förbjuda tredje man att använda ett varumärke ., om inte varumärket används på ett sådant sätt att det kan förefalla som om det föreligger ett ekonomiskt samband mellan det tredje företaget och varumärkesinnehavaren, och särskilt att återförsäljarföretaget ingår i varumärkesinnehavarens återförsäljarorganisation eller att det föreligger ett särskilt samband mellan de två företagen."

Högsta domstolen (s. 486 i referatet i NJA 1998 s. 474; kursivering gjord här):

"Användningen av kännetecknet är inte otillåten om den sker så att varje misstag om kommersiellt samband med innehavaren är uteslutet; åberopandet av märket får inte ske på sådant sätt att det ens kan ge sken av sådant samband."

Högsta domstolen har alltså resonerat på i allt väsentligt samma sätt som EG-domstolen, låt vara att Högsta domstolen synes ha formulerat sig något strängare. Enligt min mening finns det inte någonting som talar för att Högsta domstolen skulle haft anledning att i något hänseende göra en annan bedömning om domstolen haft tillgång till EG-domstolens avgörande.

Hur förhåller det sig då med DE:s påstående att varumärkesintrång i fall som det aktuella föreligger endast när varumärkesinnehavaren har drabbats av "allvarlig skada"? Som DE anför synes artikel 7 i direktivet ge återförsäljarföretag (parallellimportörer och andra som säljer varumärkesskyddade varor sedan ensamrätten konsumerats) en just så vittgående rätt att använda varumärket vid vidareförsäljning. Som framgår av bl.a. domen i BMW-målet (punkt 3 i domslutet) inskränks emellertid återförsäljarföretagets rätt såtillvida att varumärket aldrig får användas ( alltså oavsett om det medför allvarlig skada eller inte ( på ett sådant sätt att det kan förefalla som om det finns ett ekonomiskt samband mellan återförsäljarföretaget och varumärkesinnehavaren (se inledningen av punkt 3 där det hänvisas även till artikel 7).

Mot bakgrund av det anförda kan jag inte finna att det förelåg någon sådan oklarhet om varumärkesdirektivets rätta tolkning att det i det aktuella målet var nödvändigt för att döma i saken att begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen. Därmed fanns det inte heller någon skyldighet, enligt artikel 234 tredje stycket i Romfördraget, att föra frågan vidare dit.

Det sagda innebär att det inte har skett någon överträdelse av EG-rätten. Redan av detta skäl skall DE:s anspråk lämnas utan bifall.

Även om det inte har någon betydelse för mitt ställningstagande i ärendet vill jag tillägga att det även av andra skäl saknas förutsättningar att bifalla DE:s anspråk på skadestånd av staten. Sålunda har underlåtenheten att inhämta förhandsbesked från EG-domstolen, även om detta skulle anses vara ett brott mot EG-rätten, inte medfört någon skada för DE. Som jag tidigare uttalat är det min bedömning att ett förhandsbesked inte skulle ha ändrat något när det gäller utgången i målet.

Dessutom ser jag det som uteslutet, även om Högsta domstolen skulle anses ha handlat i strid med EG-rätten och detta skulle ha lett till en skada för DE, att staterna enligt EG-rätten kan göras skadeståndsansvariga i fall som detta. Även om en skadeståndsskyldighet anses kunna härledas ur EG-rätten för vissa fall då en domstol bryter mot artikel 234 tredje stycket, är det knappast tänkbart att staterna kan åläggas ett skadeståndsansvar vid mindre bedömningsfel av den högsta domstolsinstansen.

Jag vill också tillägga att den doktrin som åberopats av DE i stora delar rör andra frågor än de som omedelbart är föremål för prövning i ärendet, eller endast innefattar en neutral redovisning eller allmänna uttalanden utan direkt betydelse för bedömningen av om Högsta domstolen bort inhämta EG-domstolens förhandsbesked.

Vid denna utgång kan någon ersättning inte utges för DE:s kostnader för ombud i ärendet.

Ärendet avslutas, varvid jag beklagar den långa handläggningstiden här.