JK 3652-05-40

JL är innehavare av firman Lundberg Reisemobile i Norderstadt, Tyskland. Han var ägare av en husbil, årsmodell 1999, som han hyrde ut från den 1 juni till den 23 juni 2001 till en person som identifierade sig som CK. Hyrestiden förlängdes per telefon till den 2 juli 2001. Den dagen underrättades JL av CK om att en person vid namn KK hade avvikit med fordonet.

JL polisanmälde händelsen. Stöldanmälan gjordes även till de tyska fordonsregistermyndigheterna. Fordonet efterlystes i Schengen Informations System (SIS).

LB, företrädare för S. Johansson Bilförsäljning AB, köpte bilen den 7 juni 2001 av en person som identifierade sig som PA. KK förmedlade köpet.

Den 27 juni 2001 lämnades bilen in för registreringsbesiktning hos AB Svensk Bilprovning (Bilprovningen) i Kinna. Av handlingarna från besiktningen framgår att den s.k. ursprungskontrollen resulterade i ett beslut varvid kategorin bestämdes till Import Annat Ändamål. I den tekniska kontrollen underkändes fordonet. Vid besiktningen förevisades en tysk fordonshandling, ”Fahrzeugsbrief”. Handlingen var falsk.

I augusti 2002 lämnade KK fordonet till FE för företaget Accresco Finans AB:s (Accresco) räkning. Fordonet skulle ersätta annan pantsatt egendom som säkerhet för fordringar som Accresco hade på KK.

Den 30 januari 2003 ställdes fordonet in till en ny registreringsbesiktning i Kinna och det godkändes slutligen den 14 mars 2003. Handlingarna från denna besiktning omfattade endast den tekniska kontrollen. Av registreringsanmälan från Bilprovningen till Vägverket framgick att ursprungskontrollen var utförd och att fordonet godkändes vid registreringsbesiktningen. Vägverket registrerade fordonet den 14 mars 2003.

Fordonet anträffades av polisen och togs i beslag den 23 mars 2003.

LB och KK dömdes för häleri för befattningen med bilen (Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 oktober 2003 i mål nr B 3490-03).

FE åtalades för grovt häleri beträffande bilen. Han frikändes av Göteborgs tingsrätt (dom den 16 oktober 2003 i mål nr B 1081-03). Domen överklagades inte i denna del.

Tingsrätten anförde i sina domskäl:

”Utredningen visar vidare att bilen innan FE övertog den varit inne hos Svensk Bilprovning för ursprungskontroll och registreringsbesiktning. Bilen har visserligen vid den första besiktningen vägrats registrering men endast pga. vissa tekniska brister.

Svensk Bilprovning har inte upptäckt manipulationerna kring bilens identitet. Större krav kan inte ställas på en privatperson än på bilprovningen. Mot den bakgrunden är det inte styrkt att FE insett eller haft skälig anledning att anta att bilen var oärligt åtkommen. Att betalningssättet var ovanligt – ett utbyte av panter – föranleder ingen annan bedömning.”

Tingsrätten ogillade i domen JL:s talan om bättre rätt till bilen med hänvisning till utgången i ansvarsdelen och då FE inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över bilen. Tingsrätten hävde beslaget av fordonet.

JL överklagade tingsrättens beslut att ogilla hans talan om bättre rätt. Hovrätten för Västra Sverige konstaterade i ett beslut den 25 juli 2005 (mål nr T 4616-03) att FE hade gjort gällande att han inte själv hade förvärvat någon rätt till bilen utan att han hade förvärvat denna för Accrescos räkning. Därmed var parterna, enligt hovrättens mening, eniga om att FE inte hade förvärvat någon rätt till bilen. Det rådde således inte – i förhållande till FE – någon ovisshet angående rätten till fordonet som kunde lända JL till förfång. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom i den överklagade delen och avvisade JL:s fastställelsetalan.

JL stämde även Accresco och Auto Designer Sweden AB med ett yrkande om kvarstad avseende husbilen. Till stöd för sitt yrkande gjorde han gällande att han hade bättre rätt till bilen än svarandebolagen. Tingsrätten konstaterade i beslut den 17 november 2003 (mål nr T 11459-03) att tingsrätten i domen den 16 oktober 2003 hade funnit att FE förvärvat bilen i god tro och att domen fick anses ha betydande bevisverkan. Tingsrätten fann, främst mot bakgrund av detta, att JL inte hade visat sannolika skäl för sitt påstående om bättre rätt och ogillade därför yrkandet.

JL har begärt ersättning med 239 000 kr, motsvarande bilens värde, jämte ränta från den 2 juli 2001. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 85 000 kr, varav 50 000 kr för kostnaden för processen i hovrätten och 35 000 kr för framställandet av kravet och handläggningen inför Justitiekanslern.

Till stöd för sitt yrkande har JL anfört i huvudsak följande. Fordonet har sedan det frånhänts honom överlåtits i flera led. Överlåtelserna har skett med hjälp av en förfalskad fordonshandling, ”Fahrzeugsbrief”. Bilprovningen har inte upptäckt förfalskningen trots att den var enkel att upptäcka exempelvis vid genomlysning av UV-lampa eller vid kontroll med de tyska fordonsregistermyndigheterna. Genom att inte märka förfalskningen utan i stället godkänna bilen vid ursprungskontrollen har Bilprovningen brustit i sin myndighetsutövning. Agerandet har varit en förutsättning för och legat till grund för FE:s godtrosförvärv av fordonet. Den bristande handläggningen har lett till att JL har förlorat åtkomsten till fordonet och drabbats av skada uppgående till fordonets värde.

Bilprovningen har överlämnat anspråket med ett eget yttrande i ärendet. Bilprovningen har vidgått att den falska fordonshandlingens utförande har varit sådant att den borde ha avslöjats vid ursprungskontrollen i juli 2001. Bilprovningen har vitsordat det begärda beloppet avseende fordonets värde men inte medgett skadeståndsskyldighet.

Justitiekanslern har remitterat ärendet till Vägverket, som har yttrat sig. Vägverket har bestritt att någon skadeståndsskyldighet för staten skulle ha uppkommit till följd av Vägverkets eller Bilprovningens agerande. Vägverket har dock vitsordat den begärda ersättningen och varit av åsikten att Bilprovningens beslut att godkänna fordonet vid ursprungskontrollen i och för sig har inneburit fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Vägverket har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

”En grundläggande fråga är vad som avses med ursprungskontroll. Innebörden kan sägas ha utvecklats i praxis med utgångspunkt i en delvis oklar, eller i vart fall ofullständig, författningsreglering. Historiskt har uttrycket "identifiera fordonet" avsett ursprungskontrollen. I 2 kap. 6 § Fordonslagen (FoL) sägs således att registreringsbesiktning sker bl.a. för att identifiera fordonet. Därmed avses i praktiken två olika moment. För det första skall fastställas de omständigheter kring fordonet som styr vilka tekniska krav som skall ställas för ett godkännande; huruvida fordonet är importerat för eget bruk, om det är egentillverkat eller tidigare tillverkat i Sverige eller om det tillhör gruppen "Övrigt". Närmare föreskrifter om detta finns i Vägverkets föreskrifter (VVFS 1997:1) om ursprungskontroll m.m. För det andra skall de dokument som företes till stöd för att fordonet har det uppgivna ursprunget, exempelvis tidigare registrerat eller godkänt i ett annat land, kontrolleras. Genom kontrollen skall avgöras om dokumenten är giltiga och äkta och avser det aktuella fordonet. Till denna kontroll hör i vidare mening också frågan om fordonet är stulet eller på annat sätt olovligen åtkommet.

Ursprungskontrollen kan följaktligen – inom ramen för att identifiera fordonet – beskrivas dels som ett led i den tekniska kontrollen, dels som en dokument- och registerkontroll.

En fullständig ursprungskontroll kan aldrig genomföras utan en fysisk kontroll av fordonet. Av det skälet sker den huvudsakliga ursprungskontrollen av besiktningsorganet i samband med en registreringsbesiktning. Enligt 6 kap. 7 § Fordonsförordningen (FoF) kan besiktningsorganet meddela ett särskilt beslut i identifieringsfrågan. Ansvaret är dock i viss mån delat mellan besiktningsorganet och Vägverket eftersom registrering enligt 6 kap. 7 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister (FVTR) kan vägras om fordonet är efterlyst eller om dess identitet är oklar. Således förutsätts att i vart fall någon slags kontroll kan utföras. I 2 kap. 20 § Vägverkets föreskrifter (VVFS 2001:118) om registrering av fordon m.m. i vägtrafikregistret, sägs att Vägverket skall kontrollera uppgifter om fordonet mot Interpols efterlysningsregister och mot bilregistret i det land varifrån fordonet uppges komma, om det kan göras med hjälp av EUCARIS. Vad nu har sagts infördes den 1 oktober 2001. Motsvarande bestämmelser fanns inte i bilregisterkungörelsen (1972:599), dvs. den författning som föregick FVTR.

EUCARIS är ett samarbete på avtalsbasis mellan vissa länder inom EU för utbyte av information. Tyskland är medlem i EUCARIS men det finns ingen garanti för att ett anmält stulet fordon ger motsvarande träff vid en förfrågan via EUCARIS. Vägverket har ingen direkt tillgång till Schengens informationssystem och saknar dessutom sedan den 1 januari 2003 tillgång till Interpols efterlysningsregister. Det senare beror på att avtalet inte har förnyats. Såvitt verket känner till finns det ingen automatisk koppling mellan Schengen och Interpol i detta avseende. En registrering i Schengen eller Interpol säkerställer således inte att motsvarande uppgift finns i det andra systemet.

Den första registreringsbesiktningen (2001) av fordonet omfattade en ursprungskontroll som uppenbarligen utföll så att bilprovningen godtog ingivna handlingar. I annat fall skulle den tekniska kontrollen (enligt 2 kap. 6 § 3 FoL) aldrig ha påbörjats. Vidare framgår av protokollet att bilprovningen meddelade ett sådant "delbeslut" som sägs i 6 kap. 7 § Fordonsförordningen (FoF). Detta beslut har, såvitt måste förstås, legat till grund för hanteringen av den andra registreringsbesiktningen (2003) på så sätt att någon ny ursprungskontroll inte genomfördes.

Det förhållandet att bilprovningen sätter en stämpel på ingivna handlingar innebär inte att besiktningsorganet godkänt eller på annat sätt godtagit handlingen eller innehållet. Stämpeln visar endast att handlingen företetts i ett besiktningsärende och tjänar främst som upplysning om detta för det fall fordonet – efter underkännande – ställs in på nytt, eventuellt vid en annan station.

ASB har inte möjlighet att via internationella kanaler och register kontrollera om ett fordon är anmält stulet. I det aktuella fallet torde Vägverket ha gjort en kontroll via EUCARIS men hanteringen kan inte klarläggas i efterhand. Däremot kan med säkerhet sägas att någon kontroll mot Interpol inte gjordes.

I ursprungskontrollen ligger bl.a. att i görligaste mån säkerställa att åberopade dokument är äkta, giltiga och hör till fordonet och att fordonet inte är stulet eller obehörigen har frånhänts ägaren. Brottslig verksamhet kopplad till stulna fordon är ett betydande, och gränsöverskridande, problem. Genom direktiv 99/37/EG ställs krav på det registreringsbevis som skall utfärdas av medlemsstaterna, bl.a. i syfte att möta dessa problem. I ingressen till direktivet sägs också att för att underlätta de kontroller som är avsedda särskilt för kampen mot bedrägeri och olaglig handel med stulna fordon bör ett nära samarbete inrättas mellan medlemsstaterna, grundat på ett effektivt system för informationsutbyte.Ursprungskontrollen ingår således som ett led i denna kamp men kontrollen är inte – och förutsätts inte heller vara – fullständig eller helt säker.

När det gäller förrättningsmannens bedömning av registreringshandlingen i samband med besiktningen 2001, anser ASB i sitt yttrande att handlingens utförande varit sådant att falsariet normalt sett borde ha avslöjats vid ursprungskontrollen. Härav följer enligt verkets mening inte omedelbart att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Felet eller försumligheten bör uppnå en viss höjd innan en sådan skyldighet inträder. I förevarande fall kan konstateras dels att förfalskningen genomförts på ett tekniskt relativt enkelt sätt, dels att det textmässiga innehållet är tunt med luckor beträffande vanligtvis förekommande tekniska uppgifter. Enligt verkets mening måste den slutsatsen dras att förrättningsmannen i detta fall visat så uppenbara brister i bedömningen att staten därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet.

En ytterligare fråga är om Vägverket förfarit felaktigt eller försumligt genom att registrera fordonet trots att det, enligt vad som framgår av framställningen, var anmält som stulet vid den aktuella tidpunkten. Enligt VVFS 2001:118 skall verket göra vissa kontroller i detta avseende. När det gäller EUCARIS är det i vart fall inte visat på någon felaktighet. Någon kontroll mot Interpol har inte gjorts, trots vad som sägs i föreskriften. Detta har dock berott på att verket vid den tidpunkten på avtalsmässig grund inte hade tillgång till registret. Dessutom är det inte utrett att en sådan kontroll skulle ha visat att fordonet var stulet. Sammantaget görs bedömningen att skadeståndsskyldighet inte uppkommit till följd av verkets hantering.”

Vägverket har i ett senare yttrande konstaterat att hovrätten har undanröjt tingsrättens dom vad gäller JL:s fastställelsetalan om bättre rätt till bilen. Av detta har Vägverket dragit slutsatsen att något domslut avseende ett eventuellt godtrosförvärv inte föreligger och att tingsrättens resonemang i den delen inte kan läggas till grund för om FE – i egenskap av företrädare för Accresco – haft anledning att misstänka att överlåtaren saknade rätt att förfoga över bilen. Vägverket har vidare anfört följande. FE/Accresco övertog bilen vid en tidpunkt då den inte var registrerad i Sverige och först ett år efter den första registreringsbesiktningen. Övertagandet skedde från KK som inte var uppgiven ägare till fordonet i samband med registreringsbesiktningen i juni 2001. FE borde ha misstänkt att KK saknade rätt att förfoga över bilen. Något godtrosförvärv har därför inte skett. Det är däremot rimligt att utgå från att registreringen av ett fordon, som alltid kräver ursprungskontroll i någon form, reducerar behovet av undersökningar för ett godtrosförvärv. Bilprovningens försummelse i ärendet kan därför inte frånkännas betydelse, men verket kan inte uttala sig om bilen har varit föremål för godtrosförvärv i senare överlåtelser. Även om godtrosförvärvslagen i dess nuvarande lydelse skall tillämpas på senare förvärv har bilen inte frånhänts JL genom brott som avses i 3 §. Därmed kan en förvärvare i god tro ha fått äganderätten till bilen utan möjlighet för JL att åberopa vad som sägs i den bestämmelsen.

JL har tagit del av yttrandena och inkommit med synpunkter på dessa. Han har därvid anfört bl.a. följande. Även Vägverket har gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande försummelse vid registreringen av fordonet. Ursprungskontrollen skedde under tiden mellan den 27 juni och den 4 juli 2001. Fahrzeugbrief är stämplat den 4 juli 2001. Bilprovningen har således haft bilen dels under tid då JL var registrerad som ägare, dels den 1 juli 2001, när JL gjorde polisanmälan i Tyskland om besittningsrubbning av fordonet. Om bilprovningen hade gjort en korrekt ursprungskontroll hade det kunnat fastställas att JL var ägare till fordonet och polisanmälan kunnat göras i Sverige. Det hade också funnits goda chanser för åklagaren att fatta beslut om beslag av bilen när den var i Bilprovningens besittning. Förutsättningarna för JL att återfå fordonet hade varit väsentligen bättre under dessa förhållanden. Enligt JL:s mening har inte hovrätten undanröjt tingsrättens resonemang avseende vilka krav som kan ställas på FE jämfört med Bilprovningen. FE har inte haft skälig anledning att anta att bilen var oärligt åtkommen.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Bilprovningens arbete med att registreringsbesiktiga bilar är en sådan verksamhet. Skadeståndsbestämmelsen är därför tillämplig i ärendet.

Justitiekanslern instämmer i Bilprovningens och Vägverkets bedömning att Bilprovningen, genom att inte upptäcka att fordonshandlingen var falsk, har gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Vad gäller Vägverkets registrering av bilen i mars 2003 anser däremot inte Justitiekanslern att det är visat att någon försummelse kan läggas Vägverket till last.

För att skadestånd skall kunna utgå till JL krävs att det föreligger ett adekvat orsakssamband, kausalitet, mellan Bilprovningens fel eller försumlighet och den skada som JL har lidit. Det ankommer på JL att visa att denna förutsättning är uppfylld.

För att bedöma skadan i detta fall skall man göra en jämförelse mellan den hypotetiska situationen att handläggningen hade gått rätt till och det faktiska händelseförloppet. Endast om resultatet av det faktiska händelseförloppet har blivit sämre i strikt ekonomisk mening än det hypotetiska förloppet, kan en ersättningsgill skada anses ha orsakats av det fel som har begåtts.

JL har gjort gällande att det redan i samband med besiktningen av fordonet i juni 2001 borde ha kunnat fastställas att han var rätt ägare till fordonet. Det hade inneburit att polisanmälan då hade kunnat göras i Sverige, kanske redan innan brottet hade upptäckts av JL. Mot detta har Bilprovningen invänt att det är oklart vad som skulle ha hänt om Bilprovningen skulle ha upptäckt förfalskningen. Även om denna hade upptäckts hade den som lämnade in fordonet för besiktning haft möjlighet att avvika med bilen och därefter ställa in den för registreringsbesiktning på en annan bilprovningsstation med ett annat underlag. Även andra händelseförlopp hade varit fullt möjliga vilka inte skulle ha lett till att bilen hade återbördats till JL.

Det går således inte att, utifrån vad som har framkommit i ärendet, med säkerhet säga att JL hade haft större möjlighet att få tillbaka sin bil om Bilprovningen hade upptäckt förfalskningen. Redan detta innebär att det inte är visat att JL har lidit en ersättningsgill skada till följd av Bilprovningens agerande. JL:s skadeståndsanspråk skall därför avslås.