JK 3733-14-40

Bakgrund

AH ansökte den 24 april 2013 om utmätning hos IS för ett belopp om 600 000 kr jämte ränta. I ansökan anvisades en fastighet för utmätning.

Den 20 maj 2013 beslutade Kronofogdemyndigheten att avslå ansökan såvitt avsåg utmätning för begärd ränta. IS underrättades därefter om ansökan enligt 4 kap. 12 § utsökningsbalken och bereddes möjlighet att bevaka sin rätt till den 4 juni 2013.

Den 2 september 2013 inkom AH:s ombud med en skrivelse till Kronofogdemyndigheten i vilken myndigheten uppmanades att omgående genomföra verkställighetsåtgärder mot IS.

Den 4 september skickade Kronofogdemyndigheten en pantbrevsförfrågan till Lantmäteriet avseende den anvisade fastigheten, och den 6 september skickades förfrågan till den bank som var panthavare. Svar från banken inkom till Kronofogdemyndigheten den 9 september 2013. En ny ansökan om utmätning mot IS, med PH som sökande, inkom till Kronofogdemyndigheten den 11 september 2013 och avsåg en fordran på 1 793 900 kr jämte kostnader.

Sedan AH:s ombud på nytt kontaktat Kronofogde­myndigheten i ärendet, hölls förrättning i IS bostad den 29 oktober 2013. Dagen därpå, den 30 oktober, utmättes den anvisade fastigheten dels för fordringar i allmänna mål, dels för AH:s fordran och dels för PH:s fordran.

Den utmätta fastigheten såldes den 19 februari 2014 för en köpeskilling om 2 350 000 kr. Sedan pantfordran och kostnader avdragits fanns ett överskott av försäljningen om 1 203 698 kr. Vid fördelningssammanträde den 20 mars 2014 tilldelades PH 936 846 kr och AH 266 852 kr.

Kronofogde­myndigheten har under förrättningen även utrett och utmätt viss lös egendom av IS för AH:s fordran. Efter kreditering av samtliga influtna medel uppgår AH:s kvarstående fordran mot IS till 266 710 kr.

Kronofogdemyndighetens utredning avseende IS avslutades den 3 juni 2014 eftersom han då bedömdes sakna utmätningsbara tillgångar.

Anspråket

AH har genom sitt ombud begärt skadestånd av staten med, såsom anspråket slutligen angetts, 266 710 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 juni 2014. Hon har även begärt ersättning för ombuds­kostnader med 20 000 kr.

Till stöd för sitt anspråk har AH anfört i huvudsak följande.

Enligt Kronofogdemyndighetens egen verkställighetspolicy framgår att verkställighet ska vidtas omedelbart efter avitidens utgång samt att gäldenärer som kan antas ha utmätningsbara tillgångar, såsom IS, ska prioriteras. Trots detta vidtogs de första verkställighetsåtgärderna, i form av begränsade utmätningsåtgärder avseende bankkonton och aktier, mer än fyra månader efter det att ärendet inkom till myndigheten och efter upprepade påtryckningar från ombudet. När den anvisade fastigheten väl utmättes hade det tillkommit en ny fordringsägare, vilket medförde att merparten av fastighetens värde kom att tillfalla den nya fordringsägaren.

Om Kronfogdemyndigheten hade följt sin egen verkställighetspolicy så hade fastigheten kommit att mätas ut när AH var ensam fordringsägare och hon hade då fått full täckning för sin fordran.

Justitiekanslern har i ett beslut den 3 april 2003, dnr 1879-02-40, bedömt att fyra månaders dröjsmål hos Kronofogdemyndigheten med att utreda om det fanns utmätningsbar egendom hos gäldenären när sökanden anvisat viss egendom till utmätning utgör sådant fel eller försummelse vid myndighet­sutövning som är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 § skadestånds­lagen.

Även i detta fall uppgår dröjsmålet hos Kronofogdemyndigheten till drygt fyra månader och torde därför vara skadeståndsgrundande. Om verkställig­het hade vidtagits inom rimlig tid hade AH fått fullt betalt för sin utmätningsfordran. Det föreligger därför ett direkt och adekvat orsakssamband mellan Kronofogdemyndighetens långsamma handläggning och skadan.

Utredningen

Justitiekanslern har i ärendet inhämtat ett yttrande från Kronofogdemyndig­heten. I sitt yttrande avstyrker myndigheten anspråket och anför i huvudsak följande.

Enligt 4 kap. 9 § utsökningsbalken skall Kronofogdemyndigheten utreda gäldenärens anställnings- och inkomstförhållanden samt undersöka om gäldenären har utmätningsbar egendom. Utredningen avslutas i normalfallet genom att en utredningsrapport upprättas. Om gäldenären vid en sådan utredning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till full betalning av skulden skall Kronofogdemyndigheten genast underrätta sökanden och gäldenären om detta, se 9 a § samma kapitel. Av 4 kap. 10 § utsökningsbalken framgår vidare att Kronofogdemyndigheten skall verkställa utmätning i enskilda mål så snart som möjligt efter att nödvändiga handlingar kommit in till Kronofogdemyndigheten. Tids­aspekten är naturligtvis särskilt viktig när det finns egendom att ta i anspråk. En snabb utmätning minskar risken för att gäldenären gör sig av med sina tillgångar, och därmed kommer sökanden till sin rätt genom att han får den förmånsrätt som följer med utmätning. Förmånsrätten följer oftast redan med själva utmätningsbeslutet, se 4 kap. 30 § utsökningsbalken och 8 § förmåns­rättslagen. Vad som är "så snart som möjligt" finns däremot inte preciserat någonstans. Före utsökningsbalkens tillkomst gällde en tidsfrist på fyra veckor. Slopandet av den skulle dock enligt förarbetena inte leda till att fristen förlängdes överlag utan syftade i första hand till att förebygga att egendom som inte kan uppdagas utan mera tidskrävande undersökning undandras utmätningssökanden, se prop. 1980/81:8 s. 387 f. Uttalandena i förarbetena gjordes för drygt 30 år sedan. Sedan dess har förhållandena på området ändrats i flera avseenden, bl.a. beträffande organisation, antalet mål och tekniska hjälpmedel. I fråga om tid för verkställande av utmätning torde man dock få räkna med att det numera ofta tar längre tid än vad som förutsattes vid tillkomsten av utsökningsbalken. Detta bland annat utifrån de prioriterings­­principer myndigheten har och att skillnader förekommer mellan olika delar av landet, se Walin m.fl., Utsökningsbalken – En kommentar, 4 uppl.,s. 142. Justitieombudsmannen har i ett beslut där tidsutdräkten uppgick till sju månader uttalat att detta måste anses som otillfredsställande men att det inte gav tillräcklig grund för att rikta någon kritik mot Kronofogdemyndig­heten (beslut den 28 maj 2010 i dnr 4038-2009). Enligt myndighetens uppfattning är en tidsutdräkt om fyra månader egentligen inte godtagbar. Detta innebär dock inte med automatik att Kronofogdemyndigheten också handlagt ärendet felaktigt eller försumligt i skadeståndslagens mening. Det finns ingenting som tyder på att just detta ärende handlagts på ett försumligt sätt utan handläggningstiden får, med tanke på semesterperioden, ändå ses som i vart fall någorlunda acceptabel. Det kan slutligen också tilläggas att även om fastigheten anvisades till utmätning så fanns det ingenting i ansökan som tydde på att det var någon fara i dröjsmål. Enligt myndighetens uppfattning saknas med hänvisning till ovanstående grund för skadestånd.                                            

Av 4 kap. 10 § utsökningsbalken framgår vidare att Kronofogdemyndigheten skall verkställa utmätning i enskilda mål så snart som möjligt efter att nödvändiga handlingar kommit in till Kronofogdemyndigheten. Tids­aspekten är naturligtvis särskilt viktig när det finns egendom att ta i anspråk. En snabb utmätning minskar risken för att gäldenären gör sig av med sina tillgångar, och därmed kommer sökanden till sin rätt genom att han får den förmånsrätt som följer med utmätning. Förmånsrätten följer oftast redan med själva utmätningsbeslutet, se 4 kap. 30 § utsökningsbalken och 8 § förmåns­rättslagen. Vad som är "så snart som möjligt" finns däremot inte preciserat någonstans.

Före utsökningsbalkens tillkomst gällde en tidsfrist på fyra veckor. Slopandet av den skulle dock enligt förarbetena inte leda till att fristen förlängdes överlag utan syftade i första hand till att förebygga att egendom som inte kan uppdagas utan mera tidskrävande undersökning undandras utmätningssökanden, se prop. 1980/81:8 s. 387 f. Uttalandena i förarbetena gjordes för drygt 30 år sedan. Sedan dess har förhållandena på området ändrats i flera avseenden, bl.a. beträffande organisation, antalet mål och tekniska hjälpmedel. I fråga om tid för verkställande av utmätning torde man dock få räkna med att det numera ofta tar längre tid än vad som förutsattes vid tillkomsten av utsökningsbalken. Detta bland annat utifrån de prioriterings­­principer myndigheten har och att skillnader förekommer mellan olika delar av landet, se Walin m.fl., Utsökningsbalken – En kommentar, 4 uppl.,s. 142. Justitieombudsmannen har i ett beslut där tidsutdräkten uppgick till sju månader uttalat att detta måste anses som otillfredsställande men att det inte gav tillräcklig grund för att rikta någon kritik mot Kronofogdemyndig­heten (beslut den 28 maj 2010 i dnr 4038-2009).

Enligt myndighetens uppfattning är en tidsutdräkt om fyra månader egentligen inte godtagbar. Detta innebär dock inte med automatik att Kronofogdemyndigheten också handlagt ärendet felaktigt eller försumligt i skadeståndslagens mening. Det finns ingenting som tyder på att just detta ärende handlagts på ett försumligt sätt utan handläggningstiden får, med tanke på semesterperioden, ändå ses som i vart fall någorlunda acceptabel. Det kan slutligen också tilläggas att även om fastigheten anvisades till utmätning så fanns det ingenting i ansökan som tydde på att det var någon fara i dröjsmål.

Enligt myndighetens uppfattning saknas med hänvisning till ovanstående grund för skadestånd.                                            

AH har sedan hon beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på Kronofogdemyndighetens yttrande anfört i huvudsak följande.

Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig väsentligt från omständig­heterna i det fall, som behandlades i Justitieombudsmannens beslut den 28 maj 2010 i Dnr 4038-2009, till vilket Kronofogden hänvisar. I angivna mål saknades anledning anta att gäldenären hade utmätningsbar egendom. Ett av de skäl som JO redovisade i beslutet den 28 maj 2010 till stöd för att det i angivna fall inte bedömdes föreligga tillräcklig grund för kritik av Kronofogden, ehuru tidsutdräkten i och för sig ansågs oacceptabel, var det förhållandet att myndigheten enligt sin s k verkställighetspolicy anpassat sitt arbetssätt till vad som bedömdes ändamålsenligt i det enskilda fallet och bl a skulle prioritera förstagångsgäldenärer och gäldenärer, som kunde antas ha utmätningsbara tillgångar. I nu aktuellt mål mot IS var det just fråga om en förstagångsgäldenär där det fanns ett betydande övervärde i den som utmätningsobjekt anvisadefastigheten, något som Kronofogden lätt kunde konstatera då taxeringsvärdet (1 921 000 kr) väsentligt översteg inteckningarna (1 150 079 kr). AH utgick vid ansökan om utmätning från att ärendet skulle prioriteras och verkställighetsåtgärder skulle genomföras omgående efter avitidens utgång, i enlighet med vad Kronofogden själv redovisat i sin egen på hemsidan publicerade utsökningspolicy. AH fann därför inte skäl att ytterligare påskynda ärendet genom att redovisa omständigheter till stöd för varför det skulle kunna föreligga fara i dröjsmål utöver den fara i dröjsmål som redan ligger i sakens natur. Kronofogden hade, utan särskilda utredningsåtgärder, enkelt kunnat säkerställa AH:s rätt genom att mäta ut den som utmätningsobjekt anvisade fastigheten, en åtgärd som kunnat företas på Kronofogdens kontor utan särskilda utredningsåtgärder. Hade IS därefter tillhandahållit annan egendom, för att undvika utmätning av fastigheten, hade utmätningen av fastigheten kunnat gå åter, i den mån detta kunnat ske utan att AHs rätt äventyrats. Det noteras att Kronofogden överhuvudtaget inte kommenterat Justitie­kanslerns beslut den 4 april 2003 i ärende med Dnr 1879-02-04, där en bank tillerkändes skadestånd p g a långsam handläggning hos kronofogden. AH vill dock återigen hänvisa till det ärendet, i vilket JK förklarade att ett dröjsmål på drygt fyra månader med att vidta verkställig­hets­åtgärder ifall då sökanden anvisat egendom till utmätning, fick anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Emellertid kan konstateras att utmätning i det fallet, i själva verket hade behövt ske redan inom knappt tre månader för att skadan skulle ha kunnat undvikas. Banken hade således, p g a kravet på adekvat kausalitet, inte kunnat tillerkännas skadestånd med mindre redan ett dröjsmål om knappt tre månader ansetts utgöra skadeståndsgrundade fel eller försummelse vid myndighetsutövningen. Av beslutet kan således dras slutsatsen, att redan underlåtenhet att inom tre månader från ansökan vidta verkställighetsåtgärder i fall då sökanden anvisat egendom för utmätning i normalfallet får anses utgöra sådant fel eller försummelse vidmyndighetsutövning som berättigar till skadestånd enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Hade, i förevarande fall, utmätning skett i den för utmätning anvisade fastigheten, omgående efter avitidens utgång i enlighet med vad som redovisas i Kronofogdens verkställighetspolicy, eller åtminstone inom rimlig tid därefter och i vart fall inom 4 1/2 månader från ansökan, så hade AH fått full utdelning för sin fordran. Men genom att det dröjde mer än sex månader från ansökan innan den anvisade fastigheten mättes ut (vilket, enligt vad som följer av JK:s ovannämnda beslut, får anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning), kom endast en mindre del av värdet av den anvisade egendomen att tillfalla AH eftersom det då tillkommit ytterligare fordringsägare. Det föreligger således ett direkt och adekvat orsakssamband mellan Kronofogdens dröjsmål och AH:s skada.

Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig väsentligt från omständig­heterna i det fall, som behandlades i Justitieombudsmannens beslut den 28 maj 2010 i Dnr 4038-2009, till vilket Kronofogden hänvisar.

I angivna mål saknades anledning anta att gäldenären hade utmätningsbar egendom. Ett av de skäl som JO redovisade i beslutet den 28 maj 2010 till stöd för att det i angivna fall inte bedömdes föreligga tillräcklig grund för kritik av Kronofogden, ehuru tidsutdräkten i och för sig ansågs oacceptabel, var det förhållandet att myndigheten enligt sin s k verkställighetspolicy anpassat sitt arbetssätt till vad som bedömdes ändamålsenligt i det enskilda fallet och bl a skulle prioritera förstagångsgäldenärer och gäldenärer, som kunde antas ha utmätningsbara tillgångar.

I nu aktuellt mål mot IS var det just fråga om en förstagångsgäldenär där det fanns ett betydande övervärde i den som utmätningsobjekt anvisadefastigheten, något som Kronofogden lätt kunde konstatera då taxeringsvärdet (1 921 000 kr) väsentligt översteg inteckningarna (1 150 079 kr).

AH utgick vid ansökan om utmätning från att ärendet skulle prioriteras och verkställighetsåtgärder skulle genomföras omgående efter avitidens utgång, i enlighet med vad Kronofogden själv redovisat i sin egen på hemsidan publicerade utsökningspolicy. AH fann därför inte skäl att ytterligare påskynda ärendet genom att redovisa omständigheter till stöd för varför det skulle kunna föreligga fara i dröjsmål utöver den fara i dröjsmål som redan ligger i sakens natur.

Kronofogden hade, utan särskilda utredningsåtgärder, enkelt kunnat säkerställa AH:s rätt genom att mäta ut den som utmätningsobjekt anvisade fastigheten, en åtgärd som kunnat företas på Kronofogdens kontor utan särskilda utredningsåtgärder. Hade IS därefter tillhandahållit annan egendom, för att undvika utmätning av fastigheten, hade utmätningen av fastigheten kunnat gå åter, i den mån detta kunnat ske utan att AHs rätt äventyrats.

Det noteras att Kronofogden överhuvudtaget inte kommenterat Justitie­kanslerns beslut den 4 april 2003 i ärende med Dnr 1879-02-04, där en bank tillerkändes skadestånd p g a långsam handläggning hos kronofogden. AH vill dock återigen hänvisa till det ärendet, i vilket JK förklarade att ett dröjsmål på drygt fyra månader med att vidta verkställig­hets­åtgärder ifall då sökanden anvisat egendom till utmätning, fick anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Emellertid kan konstateras att utmätning i det fallet, i själva verket hade behövt ske redan inom knappt tre månader för att skadan skulle ha kunnat undvikas. Banken hade således, p g a kravet på adekvat kausalitet, inte kunnat tillerkännas skadestånd med mindre redan ett dröjsmål om knappt tre månader ansetts utgöra skadeståndsgrundade fel eller försummelse vid myndighetsutövningen.

Av beslutet kan således dras slutsatsen, att redan underlåtenhet att inom tre månader från ansökan vidta verkställighetsåtgärder i fall då sökanden anvisat egendom för utmätning i normalfallet får anses utgöra sådant fel eller försummelse vidmyndighetsutövning som berättigar till skadestånd enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen.

Hade, i förevarande fall, utmätning skett i den för utmätning anvisade fastigheten, omgående efter avitidens utgång i enlighet med vad som redovisas i Kronofogdens verkställighetspolicy, eller åtminstone inom rimlig tid därefter och i vart fall inom 4 1/2 månader från ansökan, så hade AH fått full utdelning för sin fordran.

Men genom att det dröjde mer än sex månader från ansökan innan den anvisade fastigheten mättes ut (vilket, enligt vad som följer av JK:s ovannämnda beslut, får anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning), kom endast en mindre del av värdet av den anvisade egendomen att tillfalla AH eftersom det då tillkommit ytterligare fordringsägare.

Det föreligger således ett direkt och adekvat orsakssamband mellan Kronofogdens dröjsmål och AH:s skada.

Staten ska enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:201) ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndig­hetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 4 kap. 10 § första stycket utsökningsbalken (härefter UB) ska utmät­ning ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar kommit in till kronofogdemyndigheten. Innan utmätning sker ska dock gäldenären i enlighet med innehållet i ett särskilt formulär underrättas om målet så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt (se 4 kap. 12 § första stycket UB och 6 kap. 1 § utsökningsförordningen).

Före 1982 gällde en lagstadgad tidsfrist om fyra veckor inom vilken Kronofogdemyndigheten skulle hålla utmätningsförrättning. När fristen togs bort betonades i förarbetena att det likväl var viktigt att utmätning sker utan dröjsmål och att slopandet av fristen inte fick leda till att de faktiska tidsfristerna för utmätning överlag förlängdes (se prop. 1980/81:8 s. 387 f.). De allmänna uttalanden som gjordes av lagstiftaren kan emellertid inte tillmätas samma vikt som om en lagstadgad frist alltjämt gällt. Lagstiftaren hade även vid denna tidpunkt en annan referensram som gör att uttalandena idag ter sig överspelade (se JO-beslut den 23 mars 2011, dnr 3101-2010).

När inte lagen anger en viss frist för handläggningen av en fråga, krävs det i allmänhet en betydande försening för att ett skadeståndsgrundande dröjsmål ska anses föreligga. Att handläggningen av ett ärende vid en myndighet kan ta viss tid är således något som den enskilde normalt får acceptera. Den enskilde kan också få tåla att handläggningen av ett visst ärende drar ut på tiden därför att andra, mer brådskande, ärenden måste handläggas med för-tur. Beror däremot förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av frågan om vilka ärenden som bör ha förtur, bör det allmänna svara för uppkommen skada (prop. 1989/90:42 s. 16).

Den enskilde har dock rätt att vänta sig en snabbare handläggning när en försening typiskt sett kan bli allvarlig för honom eller när han för myndig­heten har påtalat en sådan risk. Bristande hänsyn till hans intresse kan i sådana fall medföra skadeståndsskyldighet. Det kan finnas anledning att beakta inte enbart hur ärenden av ett visst slag brukar handläggas utan även hur handläggningen rätteligen bort ske med hänsyn till ärendets vikt och myndighetens möjligheter (se Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., 1996, s. 90).

Att en utmätning sker så snart som möjligt är av betydelse bl.a. med hänsyn till konkurrensen med andra borgenärer. I Kronofogdemyndighetens handbokUtmätning, 2011 s. 65 f., framhålls också att tidsaspekten är särskilt viktig när det finns egendom att ta i anspråk samt att anvisad egendom bör efterforskas skyndsamt.

Riksdagens ombudsmän (JO) har funnit det otillfredsställande att handläggningen av utmätningsärenden pågått i över sju månader utan att verkställighetsåtgärder vidtagits. Med hänsyn till de principer och prioriteringar hos Kronofogdemyndigheten som styr ärenden om verkställighet, och som i allt väsentlig befanns godtagbara, bedömdes det emellertid i dessa fall inte finnas tillräcklig grund för kritik mot Kronofogde­myndig­hetens handläggning (se JO-beslut den 28 maj 2010, dnr 4038-2009, och JO-beslut den 23 mars 2011, dnr 3101-2010). Justitie­kanslern ­har i ett beslut i ett tillsynsärende den 11 november 2010, dnr 5410-10-21, uttalat att det var otillfredsställande att det aktuella ärendet, som pågått elva månader, inte hade avgjorts men vidtog med hänvisning till de nyss nämnda JO-ärendena ingen ytterligare åtgärd med anledning av att JO initierat en tillsyn avseende samma fråga. Det kan anmärkas att Justitiekanslerns tillsynsärende inte avsåg en förstagångsgäldenär och att inte heller någon utmätningsbar egendom hade anvisats av sökanden.

Inom ramen för statens frivilliga skadereglering har Justitiekanslern tidigare funnit att staten blivit skadeståndsskyldig när Kronofogde­myndigheten inte på drygt fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten hade genomfört utredningsåtgärder respektive fattat beslut om utmätning (se JK-beslut den 4 april 2003, dnr 1879-02-40, och JK-beslut den 29 oktober 2004, dnr 1840-03-40).

I det nu aktuella ärendet tog det drygt fyra månader från det att ansökan ingavs till dess att de första utmätningsåtgärderna vidtogs. Det tog drygt sex månader till dess att den av AH i ansökan anvisade fastigheten utmättes. Till detta kommer att det tog nästan en månad från det att ansökan om utmätning lämnades in till Kronfogdemyndigheten till dess att myndigheten beslutade att avslå ansökan om verkställighet avseende ränta och därefter underrättade gäldenären om målet enligt 4 kap. 12 § första stycket UB.

Att det inte vidtas någon åtgärd för att utreda om det finns utmätnings­bar egendom hos gäldenären förrän drygt fyra månader efter det att ansökan om utmätning kom in till Kronofogdemyndigheten bör normalt anses oacceptabelt om sökanden anvisat viss egendom till utmätning. Kronofogde­myndigheten har inte – utöver mellankommande semesterperiod – angett något skäl till varför handläggningen av AH:s ansökan har dragit ut på tiden. Av Kronofogde­myndig­hetens egen verkställighets­policy framgår dessutom att hennes ansökan borde ha varit prioriterad eftersom IS var en s.k. förstagångs­gäldenär som kunde antas ha utmätningsbara tillgångar. Vid en samlad bedömning får det anses ha förekommit ett dröjsmål vid handläggningen av AH:s ansökan om utmätning som innefattar fel eller försummelse från Kronofogdemyndighetens sida.

På grund av dröjsmålet hann även PH, med åberopande av en tredskodom av den 6 september 2013, ansöka om utmätning. Detta ledde till att utmätning enligt 4 kap. 11§ första stycket UB skedde samtidigt för AH:s och PH:s fordringar. AH får därmed anses ha lidit skada. Hon skulle, PH:s anspråk förutan, fått full ersättning för sin fordran men fick nu dela det utmätta beloppet med PH. För den uppkomna skadan (266 710 kr) har AH rätt till ersättning. Hon ska även tillerkännas begärd ränta.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.