JK 4307-13-40

Bakgrund

RG avtjänade i augusti 2012 ett fängelsestraff placerad på anstalten Kirseberg. Den 23 augusti 2012 utsattes en intagen på anstalten för våld av flera medintagna. RG misstänktes ha varit inblandad. Eftersom misstankarna inte kunde styrkas vidtogs dock inga åtgärder mot honom.

Den 25 augusti 2012 fick anstalten uppgift om att en intagen på anstalten skulle utsättas för våld av bl.a. RG. En rapport om misstänkt misskötsamhet upprättades. Den 27 augusti 2012 beslutade anstalten att RG skulle vara placerad i avskildhet med stöd av 6 kap. 7 § första stycket fängelselagen (2010:610). Påföljande dag initierade anstalten ett ärende om omplacering av RG till annan anstalt. Den 6 september 2012 beslutade anstalten att inte vidta någon åtgärd med anledning av den misstänkta misskötsamheten. Påföljande dag, dvs. den 7 september 2012, beslutade anstalten att RG tillfälligt skulle placeras i häkte i avvaktan på omplacering.

Den 1 oktober 2012 beslutade Kriminalvårdens placeringsgrupp att RG skulle vara placerad på anstalten Tidaholm från den 5 oktober 2012.

Anspråket

RG har hos Justitiekanslern begärt skadestånd för den ersättning/lön som han gick miste om under tiden i häkte samt med 5 000 kr för ideell skada. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med 4 656 kr.

Till stöd för sin begäran om ersättning har RG i korthet angett att han varit placerad i häkte under oacceptabelt lång tid samt att placeringen därtill stått i klar strid med gällande rätt. Placeringen i häkte har åsamkat honom förmögenhetsskada eftersom han i häkte inte kunde anvisas någon sysselsättning och därmed inte fick någon ersättning av Kriminalvården. Till stöd för sin begäran om ersättning för ideell skada har RG hänvisat till ett antal beslut av Justitiekanslern från år 2007-2008.

Utredningen

Kriminalvården har yttrat sig över RGs anspråk. I yttrandet har myndigheten sammanfattningsvis angett bl.a. följande.

Anstalten Kirseberg initierade ett omplaceringsärende avseende RG med anledning av att denne bedömdes ingå i en olämplig sammansättning av intagna som behövde brytas samt med anledning av att denne misstänktes vara inblandad i planer om våld mot medintagen. Det faktum att anstalten därefter fann att den misstänkta misskötsamheten inte kunde styrkas förändrade inte bedömningen avseende klientkonstellationen. Att RG kom att placeras tillfälligt i häktet Trelleborg var en åtgärd i handläggningen av omplaceringsärendet.

Placeringen i häktet berodde på att anstalten Kirseberg behövde frigöra platser på avskildhetsavdelningen inför kommande helg. Det kan diskuteras om en sådan åtgärd kan sägas ha varit nödvändig med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Det får närmast beskrivas som en åtgärd i förebyggande syfte. Den tillfälliga placeringen i häkte kom dessutom att pågå betydligt längre än vad som får anses tillåtet även om det hade varit en situation då placeringen helt visst hade varit acceptabel. Enligt Justitiekanslerns praxis i liknande ärenden har en placering som pågått för länge ansetts utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. I det här fallet kan möjligen även den tillfälliga placeringen i häkte i sig anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelse.

RG bör därför kunna vara berättigad ersättning för förlorad inkomst under den tid som han var placerad i häkte. Detta eftersom han, om han hade varit placerad i anstalt, skulle ha omfattats av fängelselagen och dess reglering avseende sysselsättning och ersättning. RGs rätt till ersättning måste dock bedömas utifrån vad som hade varit alternativet till hans tillfälliga placering i häktet. Hade RG varit fortsatt placerad i avskildhet på anstalten Kirseberg i väntan på omplacering hade han, enligt uppgift från anstalten, inte kunnat anvisas sysselsättning. RG hade då varit berättigad s.k. fyllnadsersättning uppgående till hälften av normalersättningen, dvs. 5 kr och 50 öre per timme för 40 timmar per vecka. RG skulle alltså ha fått en fyllnadsersättning om 220 kr per vecka om han hade varit placerad i avskildhet på anstalten Kirseberg. Vad som framkommit om handläggningen av RGs omplaceringsärende ger dock enligt Kriminalvårdens bedömning inte stöd för slutsatsen att RG utsatts för något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som kan ge rätt till ersättning för ideell skada.

RG har yttrat sig över vad Kriminalvården har anfört, varvid han bl.a. har godtagit Kriminalvårdens uppgifter om att han till följd av häktesplaceringen gick miste om 220 kr per vecka, motsvarande den s.k. fyllnadsersättningen.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan vara ett sådant brott, om det framstår som en allvarlig kränkning av viss person. För att ett tjänstefel ska vara straffbart krävs dock att gärningen inte är att bedöma som ringa (se 20 kap. 1 § brottsbalken).

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Enligt 2 kap. 1 § fängelselagen får en intagen inte placeras så att han underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En intagen får dock med stöd av bestämmelserna i 6 kap. samma lag under vissa förhållanden hållas avskild från andra intagna.

Av 2 kap. 3 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1) om fängelse (FARK Fängelse) och de allmänna råden till denna bestämmelse, framgår bla. att en intagen ska omplaceras till en annan anstalt eller avdelning om graden av övervakning och kontroll där han eller hon är placerad inte motsvarar vad som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas, att vid bedömningen av vad som är nödvändigt med hänsyn till ordningen och säkerheten ska vad som anges i 10 § fängelseförordningen beaktas, att en tillfällig placering i häkte i samband med omplacering (med stöd av en utvidgad tillämpning av 11 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m) endast bör komma ifråga om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten och det inte är möjligt att tillfälligt omplacera den intagne inom anstalten eller direkt till en annan anstalt samt att en sådan tillfällig placering inte bör pågå längre än någon eller några få dagar.

Enligt 10 § fängelseförordningen ska vid bedömning enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen särskilt beaktas bl.a. behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna.

En intagen har enligt 3 kap. 3 § fängelselagen rätt till ersättning från Kriminalvården om han eller hon har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, och ersättning för sysselsättningen inte betalas ut av någon annan. Av 13 § fängelseförordningen framgår att en intagen i vissa fall även har rätt till ersättning om någon sysselsättning inte kan anvisas. Bestämmelser om ersättningens storlek finns i 3 kap. FARK Fängelse.

Justitiekanslerns ställningstaganden i fråga om skadestånd

Av utredningen framgår att RG efter att omplaceringsärendet hade initierats överfördes till häkte och kom att bli kvar där till dess att Kriminalvården hade fattat beslut om en ny anstaltsplacering för honom, dvs. från den 7 september till den 5 oktober 2012 (fyra veckor).

Enligt JO:s och Justitiekanslerns praxis finns det stöd för att under kortare tid placera en intagen i häkte i avvaktan på ett beslut om anstaltsplacering. En sådan tillfällig förvaring får dock inte pågå någon längre tid. Den tid om fyra veckor som RG var placerad i häkte överstiger klart den tid som det enligt praxis är godtagbart att ha en intagen placerad på sådant sätt. Några omständigheter som skulle kunna utgöra skäl att godta att den tillfälliga förvaringen pågick under så lång tid har inte framkommit. Kriminalvården gjorde sig alltså skyldig till ett skadeståndsgrundande fel gentemot RG när han var tvungen att avtjäna sitt fängelsestraff i häkte längre än vad som anses godtagbart enligt stadgad praxis.

I RGs fall framstår dock redan beslutet att tillfälligt placera honom i häkte som tveksamt. En sådan åtgärd bör, som framgår av de allmänna råden till 3 kap. 2 § FARK fängelse, endast vidtas om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten och det inte är möjligt att tillfälligt omplacera den intagne inom anstalten eller direkt till en annan anstalt. Beslutet förefaller dock här närmast ha varit motiverat utifrån en förväntad framtida platsbrist och det finns ingen utredning om vilka överväganden i fråga om säkerhet och alternativa placeringar som föregick beslutet. Det får sammantaget enligt Justitiekanslerns uppfattning inte komma ifråga att på så bristfälligt underlag placera en intagen i häkte, även om det framstår som rimligt att beslutsfattaren i det skedet förväntade sig att placeringen skulle bli väsentligt kortare än vad som blev fallet. Justitiekanslern delar därmed vad Justitiekanslern uppfattar som Kriminalvårdens bedömning, dvs. att det här inte har varit fråga om en sådan situation där en placering i häkte kunde i fråga med stöd av en utvidgad tillämpning av 11 § strafftidslagen. Beslutet om en sådan placering var felaktigt i skadeståndslagens mening och staten är därmed skadeståndsskyldig gentemot RG för den skada som han led under hela den tid den tid som han tillbringade i häkte. 

Kriminalvården har vidgått att RG lidit ekonomisk skada till följd av beslutet att placera honom i häkte motsvarande den fyllnadsersättning om 220 kr per vecka som en avskildhetsplacerad vid anstalten Kirseberg uppbär. RG har godtagit Kriminalvårdens beräkning. RG bör därför ges ersättning för ekonomisk skada med sammanlagt 880 kr, motsvarande 220 kr per vecka i de fyra veckor som han var häktesplacerad.

RG har även begärt ersättning för ideell skada. Det är allvarligt att någon placeras i häkte utan formell grund och att vistelsen därtill blir så långvarig som här blev fallet. Det finns därför anledning att rikta allvarlig kritik mot Kriminalvården för hanteringen av RGs ärende. Utredningen ger dock sammantaget inte underlag för bedömningen att det kan antas att det har begåtts något sådant brottsligt tjänstefel som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska utgå (se t.ex. Justitiekanslerns beslut den 28 februari 2011 i dnr 5051-08-40 och den 20 januari 2014 i dnr 4519-12-40). RGs anspråk på ersättning för ideell skada avslås därför.

Ombudskostnader

Med hänsyn till utgången i skadeståndsdelen bör RG tillerkännas ersättning för ombudskostnader. Begärt belopp är skäligt.

Tillsyn

En placering i häkte är generellt sett mer ingripande än en placering i anstalt. Det är därför mycket viktigt att intagna i samband med omplaceringar inte placeras i häkte för annat än godtagbara skäl och att en placering i häkte inte pågår längre tid än vad som är acceptabelt enligt praxis.

Jag är mycket kritisk till att RG på så bristfälliga skäl placerades i häkte och att han därtill blev kvar där i fyra veckor, dvs. väsentligt längre tid än vad som under några omständigheter kan anses godtagbart. Det är i grunden oacceptabelt att denna typ av fel förekommer och Kriminalvården måste vidta adekvata åtgärder för att hindra att myndigheten gör sig skyldig till fel av det här slaget. Det behövs uppenbarligen ännu tydligare anvisningar för de anställda om i vilka situationer en häktesplacering kan komma i fråga och vilka överväganden som ska föregå beslutet. Det måste också finnas rutiner för att se till att ett omplaceringsärende där den intagne överförts till häkte hålls aktuellt och ges förtur så att tiden i häkte inte blir längre än vad som är godtagbart och nödvändigt. Med dessa uttalanden avslutas ärendet.