JK 45-01-41

Elisabet J har till stöd för sitt anspråk åberopat såväl lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) som skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För att denna bestämmelse skall leda till ansvar för staten krävs således att det kan påvisas att fel eller försummelse förekommit vid myndighetsutövningen. Reglerna i frihetsberövandelagen bygger på att ersättningsansvaret för staten är strikt, dvs. det fordras inte att något fel eller någon försummelse förekommit.

Bortsett från att förutsättningarna för att skadestånd skall kunna utgå skiljer sig åt mellan de bägge lagarna, föreligger en ytterligare skillnad när det gäller vilka skador som är ersättningsgilla. Enligt frihetsberövandelagen lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen lämnas ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. En jämförelse mellan bestämmelserna visar alltså att ersättning enligt frihetsberövandelagen inte lämnas för person- och sakskador medan den allmänna regeln i skadeståndslagen inte ger grund för ersättning för lidande. Frihetsberövandelagen innehåller inte heller någon bestämmelse som medger ersättning för förmögenhetsskada i allmänhet. För att ersättning för lidande i ett fall som det nu aktuella skall kunna utgå, vid sidan av frihetsberövandelagen, krävs att bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen är tillämplig. Enligt den bestämmelsen föreligger ersättningsskyldighet i vissa fall då någon tillfogas lidande genom brott.

Frågan hur man skall behandla den situationen att en person begär skadestånd såväl enligt de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen som enligt frihetsberövandelagen har berörts bl.a. i förarbetena till den sistnämnda lagen. Där sägs bl.a. att den skadelidande borde kunna välja mellan att åberopa lagarna men att han självfallet måste hålla sig till det ena eller andra systemet i sin helhet, inte komplettera ena regelkomplexet med föreskrifter ur det andra. Väljer den skadelidande att åberopa skadeståndslagen har han att visa att skadan orsakats t.ex. av fel eller försummelse (jfr prop. 1974:97 s. 47, 141 f. och 148). I litteraturen har ansetts att dessa uttalanden inte lär hindra att den skadelidande, när skadeståndet någon gång är begränsat till frihetsberövandelagen, yrkar ytterligare ersättning på grundval av vållande som medför ansvar enligt skadeståndslagen (se Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, s. 171).

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att skadeståndslagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas om ej annat är särskilt föreskrivet. Eftersom frihetsberövandelagen särskilt tar sikte på fall som det förevarande skall prövningen av Elisabet J:s anspråk i första hand ske enligt den lagen. Först i den mån hennes yrkanden inte täcks av bestämmelser i frihetsberövandelagen blir det aktuellt att pröva om förutsättningar för ytterligare ersättning med stöd av bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar i skadeståndslagen föreligger.

Förundersökningen mot Elisabet J har avslutats utan att åtal väckts. Hon är därmed berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen för de skador som frihetsberövandet orsakat henne (1 § och 2 § första stycket 1 och andra stycket). Sådan ersättning lämnas enligt 7 § i den lagen för - såvitt nu är av intresse - lidande, förlorad arbetsförtjänst och utgifter.

Ersättning utgår enligt lagen endast för skador som vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen i sig utan som vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet e.dyl. Personskada ersätts, som antytts ovan, inte enligt frihetsberövandelagen (prop. 1974:97 s. 71).

Av förarbetena till frihetsberövandelagen framgår att ersättning för lidande inte utgår automatiskt utan att det i huvudsak blir fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall, varvid hänsyn kan tas till vissa angivna omständigheter (se prop. 1974:97 s. 72 och s. 75 samt prop. 1997/98:105 s. 56 f.). Ersättning utgår dock, såsom angetts ovan, endast för det lidande som vållats genom själva frihetsberövandet.

Mot bakgrund av det anförda skall Elisabet J tillerkännas ersättning för lidande under den tid hon varit frihetsberövad, dvs. för en tid av tre dagar. Normalbeloppet för en frihetsinskränkning av sådan varaktighet ligger på omkring 3 000 kr. Omständigheterna i detta fall är emellertid speciella. Med hänsyn bl.a. till att Elisabet J:s sak uppmärksammats i media samt att frihetsberövandet avsett brottsmisstankar av allvarligt slag finner jag dock att hon bör vara berättigad till en ersättning som är väsentligt högre än normalbeloppet. Skälig ersättning för lidande får i hennes fall anses uppgå till 10 000 kr.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår enligt frihetsberövandelagen med ett belopp som motsvarar den arbetsinkomst som den frihetsberövande visar sig ha gått förlustig till följd av själva frihetsinskränkningen. Därmed avses i första hand ett direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sin vanliga sysselsättning under den tid han eller hon är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall utgå även för inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under tid som kan visa sig erforderlig för att en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet skall kunna söka nytt arbete (jfr prop. 1974:97 s. 71 och prop. 1997/98:105)

Av vad Elisabet J anfört i frågan om inkomstförlust framgår att hon inte har drabbats av någon sådan förlust under den tid hon varit frihetsberövad. Inte heller har Elisabet J lagt fram någon utredning som stöder ett antagande om att den inkomstförlust som hon gjort och som avser tiden efter frihetsberövandet orsakats av frihetsberövandet i sig. På grund av det sagda finner jag att frihetsberövandelagens bestämmelser inte medger att Elisabet J tillerkänns ersättning för den inkomstförlust som avses med hennes anspråk.

Till ersättningsgilla utgifter enligt frihetsberövandelagen hänförs i första hand utgifter för resor till och från vederbörande anstalt. Vidare kan ersättning tänkas utgå för kostnad för familjens flyttning till en mindre bostad samt utgifter för skötsel av barn (prop. 1974:97 s. 71 f.).

De utgifter som Elisabet J begärt ersättning för är inte sådana som orsakats av själva frihetsberövandet. Jag kan därför inte tillerkänna henne ersättning för dessa.

Elisabet J skall alltså sammanfattningsvis tillerkännas 10 000 kr i ersättning enligt frihetsberövandelagen för det lidande som frihetsberövandet av henne får antas ha inneburit.

Förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten innehåller regler om vilken myndighet som på statens vägnar skall handlägga sådana anspråk. Reglerna innebär i korthet att Justitiekanslern, i fråga om anspråk som grundas på bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om fel och försummelse vid myndighetsutövning, handlägger anspråk till följd av s.k. beslutsskador (3 §), medan anspråk på grund av s.k. faktiska skador handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars område en viss skada har inträffat (5 §) eller, om det inte finns någon sådan myndighet, hos Justitiekanslern. Enligt 10 § i nämnda förordning får Justitiekanslern emellertid ta över handläggningen av anspråk som det enligt förordningen ankommer på en annan myndighet att handlägga.

Jag kan konstatera att Elisabet J:s skadeståndsanspråk i denna del innehåller påståenden om både faktiska skador och beslutsskador. Eftersom det av naturliga skäl är lämpligt att Elisabet J:s anspråk prövas i ett sammanhang tar jag med stöd av 10 § i den ovan nämnda förordningen upp hennes anspråk till prövning här även i den del det grundas på påståenden om faktiska skador.

Såsom anförts inledningsvis skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar (3 kap. 2 § skadeståndslagen). Av 1 kap. 3 § följer att bestämmelserna om personskada skall tillämpas också då någon tillfogats lidande genom vissa särskilt angivna brott, s.k. kränkningsgrundande brott.

Statens skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § förutsätter s.k. vållande eller med ett mera vardagligt uttryck någon form av oaktsamt eller medvetet felaktigt handlande.

Av utredning i detta ärende har inte kommit fram någon omständighet som talar för att denna förutsättning är uppfylld vare sig vad gäller åklagarens eller överåklagarens befattning med ifrågavarande förundersökning.

När det gäller polisens åtgärder kan jag instämma i de brister som Rikspolisstyrelsen påpekat i sitt yttrande och som hänför sig till de förhör som hållits med Elisabet J. Enligt min mening borde Elisabet J på ett tydligare sätt än som blev fallet ha underrättats om sin rätt till offentlig försvarare redan vid första förhörstillfället. Försvararfrågan borde i vart fall ha tagits upp på nytt när hon fick del av de brottsmisstankar som åklagare beslutat skulle delges henne. Det bör i sammanhanget också noteras att det av det yttrande som utredande polisman avgivit i saken framgår att orsaken till att Elisabet J inte från början delgavs korrekt brottsmisstanke varit ett förbiseende, som rättats till vid påföljande förhör. Enligt min mening är emellertid de brister som Rikspolisstyrelsen påvisat inte av den beskaffenheten att jag anser att staten härigenom ådragit sig ett skadeståndsansvar. Inte heller i övrigt kan jag finna att det förekommit fel eller försummelse från polisen vid förhörstillfällena.

Utredningen här ger inte underlag för mig att anta att staten iklätt sig ett skadeståndsansvar gentemot Elisabet J på grund av polisens åtgärder i övrigt under förundersökningen.

Sammantaget finner jag med hänvisning till det anförda att varken polis eller åklagares agerande innefattat skadeståndsgrundande fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Elisabet J:s begäran om skadestånd grundad på nämnda bestämmelse skall därför avslås.

Det föreligger inte heller förutsättningar att utge ytterligare skadestånd för lidande enligt bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen, då vad som framkommit inte visar att någon brottslig gärning förövats av polis eller åklagare.

Med hänsyn till utgången av min prövning av Elisabet J:s skadeståndsanspråk skall hon endast tillerkännas ersättning för ombudskostnader i den del där hon vunnit framgång. Hennes anspråk kan då jämställas med ett sedvanligt ärende rörande anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen. Med beaktande av det sagda, och här tillämpad praxis vid bestämmande av ombudskostnader i den typen av ärenden, bör ersättningen för Bertil L:s arbete med ärendet bestämmas till ett belopp som motsvarar cirka tre timmars arbete enligt den av regeringen bestämda timkostnadsnormen.

Ärendet avslutas.