JK 4686-18-4.3

Åklagarmyndigheten skadeståndsskyldig med anledning av långsam handläggning av en förundersökning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder för lidande med 6 000 kr. Han tillerkänns även ersättning för ombudskostnader i ärendet med 1 699 kr. Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med 20 000 kr och uppdrar åt Åklagarmyndigheten att betala ut ersättningen till honom.

Ärendet

Bakgrund

AA (sökanden) hämtades till förhör den 13 maj 2013 och anhölls därefter för misstanke om grovt bidragsbrott. Han blev frisläppt den 16 maj 2013.

Samma åklagare var förundersökningsledare fram till den sista mars 2018. Utredningen bedrevs fram till den 23 maj 2018 då åklagare beslutade att lägga ned förundersökningen. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningen. Beslutet motiverades med att det saknas förutsättningar att kunna styrka grovt bidragsbrott för tiden den 1 januari 2008–28 februari 2013. Beträffande år 2012, en period för vilket det finns tidsredovisning, skulle ett eventuellt bidragsbrott av normalgraden härutöver vara preskriberat.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 50 000 kr för kränkning på den grunden att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts samt ersättning enligt frihetsberövandelagen. Sökanden har även begärt ersättning för ombudskostnader med 1 699 kr. Till stöd för sitt anspråk har han anfört i huvudsak följande.

Åklagarmyndigheten har varit för passiv i bedrivandet av förundersökningen. Utredningen har pågått under cirka fem års tid och har under flera perioder stått helt still. Under tiden för anhållandet har det gjorts en husrannsakan i sökandens hem där flera tekniska hjälpmedel tagits i beslag. Några beslag har hävts så sent som i maj 2018. Förhör med sökanden har hållits vid fem tillfällen, alla under år 2013. Efter det sista förhöret har sökanden fått mycket lite information om hur förundersökningen fortskridit trots flera förfrågningar från de offentliga försvararna. Förundersökningen har bedrivits helt passivt och utan åtgärder under flera perioder. Det har heller inte kommit fram sådana uppgifter i ärendet som krävt ytterligare förhör. Sökanden har medverkat i utredningen och den långsamma handläggningen beror därför inte på honom. Utredningen har inneburit ett stort lidande för sökanden som är utbildad jurist och inte kunnat arbeta med sitt yrke med anledning av brottsmisstanken. Hans liv har varit mycket begränsat under de fem år som förundersökningen pågått.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande som sökanden har fått ta del av.

Justitiekanslern har tagit del av dagsboksbladet i Åklagarmyndighetens akt.

Allmänna utgångspunkter

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit berövad friheten som anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks.

Enligt 3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 §skadeståndslagen har endast den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott rätt till ersättning för ideell skada (kränkning). Av Högsta domstolens praxis följer att skadestånd för ideell skada också kan utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts (se t.ex. rättsfallet NJA 2007 s. 584, jfr numera 3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Rätten till rättegång inom skälig tid m.m.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid.

Prövningen av frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis göras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det ska särskilt beaktas hur komplicerat målet varit, hur den enskilde respektive domstolar och myndigheter agerat under förfarandet samt vad som stått på spel för honom eller henne. (Se Sürmeli mot Tyskland, dom [stor kammare] den 8 juni 2006, no. 75529/01, § 128 med hänvisningar och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, s. 323.) Europadomstolen fäster särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. Varje period av inaktivitet innebär dock inte att det har skett en överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid. I NJA 2005 s. 726 förekom inaktivitet under cirka ett år vid hovrättens handläggning av ett brottmål, vilket inte ansågs utgöra en överträdelse av artikel 6.1. En handläggningstid på flera år i en instans innebär inte heller per automatik att konventionsartikeln har åsidosatts (jfr Eriksson mot Sverige, no. 60437/08, närmare tre års handläggning av ett mål om livränta i en kammarrätt).

Handläggningstiden i ärenden eller mål som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av brottsmisstanken. Normalt sett utgör delgivning av brottsmisstanke inom ramen för en förundersökning startpunkten för den relevanta tidsperioden. Tidsperioden avslutas genom att brottsmisstanken har prövats slutligt eller förfarandet annars har avslutats.

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ska en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att förundersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.

Justitiekanslerns bedömning

Sökanden har rätt till ersättning för det lidande som frihetsberövandet har inneburit för honom. Ersättningen för lidande bestäms till 6 000 kr, vilket motsvarar vad som normalt betalas ut vid frihetsberövanden av jämförbar längd.

När det sedan gäller frågan om långsam handläggning har det inte ens påståtts att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för kränkning ska ges med stöd av 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen. Frågan är i stället om ersättning ska lämnas på grund av att det har skett en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.

Den aktuella förundersökningen bedrevs under tiden den 22 november 2012–23 maj 2018, dvs. under fem och ett halvt år. AA anhölls den 13 maj 2013 och får då anses ha blivit anklagad för brott i Europakonventionens mening. Den tid som är aktuell för att bedöma om handläggningstiden är förenlig med kraven i artikel 6 är alltså ca fem år.

Förundersökningen avsåg misstanke om grovt bidragsbrott gällande assistansersättning under åren 2008–2013 och omfattade flera personer. Som Åklagarmyndigheten påpekat kan utredningar av aktuellt slag vara mycket tidskrävande. Justitiekanslern ifrågasätter inte heller åklagarens bedömning att ärendet varit omfattande samt att materialet varit svårbedömt och av viss komplexitet. Även revisorshjälp tycks ha varit nödvändig.

Av utredningen framgår att det under handläggningen förekommit minst fyra perioder där handläggningen har varit mer eller mindre inaktiv från åklagarens sida, varav en uppgår till nästan ett år och två om ca sex månader. Dessa inaktiva perioder har således varit återkommande då inga utredningsåtgärder verkar ha vidtagits. Därutöver noteras flera lite kortare perioder av inaktivitet under förundersökningen.

Såvitt framgår har det inte enbart varit åklagaren som orsakat tidsutdräkten i ärendet. Det har exempelvis skett ett byte av utredare hos polisen och revisorn tycks inte ha prioriterat ärendet. Vidare verkar kammarledningen ha gjort ansträngningar för att få såväl polisen som åklagaren att prioritera ärendet. I en brottsutredning där åklagaren är förundersökningsledare har emellertid den personen det primära ansvaret för att förundersökningen bedrivs framåt med den skyndsamhet som krävs. Det bör även understrykas att resursbrist endast i undantagsfall kan påverka bedömningen i förhållande till åtagandet enligt Europakonventionen (se även prop. 1989/90:42 s. 16).

Även med beaktande av att utredningen i detta fall har varit relativt omfattande och av komplex karaktär står det klart att den totala handläggningstiden om ca fem år har varit för lång. Dessutom har det förekommit flera perioder av inaktivitet. Det finns ingenting som tyder på att den utdragna handläggningstiden berott på sökandens eget agerande. Något annat har inte framkommit än att det huvudsakligen är åklagaren som förorsakat den utdragna tidsutdräkten. Sammantaget kan åklagaren inte anses ha uppfyllt sin skyldighet att driva förundersökningen framåt med tillräcklig skyndsamhet. Sökandens rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har således åsidosatts. Han har därför rätt till ersättning för ideell skada på den grunden.

Sökanden har inte gottgjorts för konventionsöverträdelsen inom ramen för brottmålsprocessen (jfr artikel 13 i Europakonventionen). Vad som återstår då är ekonomisk ersättning för den skada som han kan ha lidit. Enligt Europadomstolens praxis finns en stark men motbevisbar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för den enskilde. Det är i detta fall inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett, utan ekonomisk kompensation är påkallad.

När det gäller ersättningens storlek bedömer Justitiekanslern att det begärda beloppet är alltför högt i förhållande till dröjsmålstidens längd (se även NJA 2012 s. 211 I p. 27). Med utgångspunkt i vad som beslutats i liknande fall och med beaktande av Högsta domstolens praxis, finner Justitiekanslern att sökandens ersättning för ideell skada bör bestämmas till 20 000 kr.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.