JK 4801-06-40

Bakgrund

PH påbörjade verkställigheten av ett fängelsestraff på anstalten Brinkeberg den 25 februari 2006. Han rapporterades för våld och hot mot en medintagen den 26 maj. Detta ledde till att han placerades i avskildhet och tilldelades en varning. Under placeringen i avskildhet inträffade skadegörelse genom att en kaffemugg kastades mot ett fönster. Den 27  maj placerades PH på häktet i Uddevalla i avvaktan på ny placering. Kriminalvårdens placeringsenhet beslutade den 27 juni att han skulle placeras på anstalten Borås, dit han förflyttades den 30 juni 2006. PH frigavs villkorligt den 28 juli 2006.

Anspråket

PH har i skrivelser till Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med 30 000 kr avseende psykiskt lidande. Grunden för skadeståndsanspråket är att han under den tid som han avtjänade sitt fängelsestraff satt i häkte fyra veckor utan anledning.

Kriminalvården har avstyrkt skadeståndsspråket och avgett yttrande till Justitiekanslern.

PH har beretts tillfälle att yttra sig över Kriminalvårdens yttrande men har inte hörts av.

Utredningen

Kriminalvården och Kriminalvården Region Väst har anfört bl.a. följande.

Enligt 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., StidL, får den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i anslutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering, eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Av 8 § kriminalvårdens föreskrifter om placering av dömda i kriminalvårdsanstalt (KVFS 2006:13) följer att beslut om tillfällig akut omplacering till häkte eller anstalt i avvaktan på beslut om placering i annan anstalt meddelas av den anstalt där den intagne vistas. Av samma bestämmelse följer – efter ett tillägg som trädde i kraft den 1 mars 2006 – att en akut omplacering till häkte inte får ske utan att begäran om ändrad anstaltsplacering samtidigt har initierats hos placeringsenheten.

Bestämmelsen i 11 § StidL tar i första hand sikte på tiden omedelbart innan en dömd införs i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av domen. Bestämmelsen har emellertid också i praxis ansetts tillämplig när en intagen skall överföras från en anstalt till en annan. Enligt Justitieombudsmannens uttalande i avgörandet JO 1988/89 s. 99 har en utvidgad tillämpning av 11 § StidL godtagits under förutsättning att frågan om ändrad anstaltsplacering har aktualiserats och att förvaringen i häkte sker i avvaktan på beslut i den frågan. Det är mot den bakgrunden som den ovan nämnda föreskriftsändringen har tillkommit.

I det aktuella fallet gick det över två veckor från det att PH överfördes till häktet till dess att ärendet initierades hos placeringsenheten genom en ansökan om förflyttning. Det är därmed mycket tveksamt om placeringen kan anses ha varit förenlig med 11 § StidL. Den har under alla förhållanden stått i strid med den föreskrift som nämns ovan. Därtill kommer att en tillfällig förvaring i häkte som i och för sig är förenlig med 11 § StidL i vart fall enligt bestämmelsens förarbeten inte bör få pågå längre än någon eller några dagar (se prop. 1974:20 s. 77).

Kriminalvården bedömer sammanfattningsvis att häktesplaceringen och den tid som den – i strid mot vad som får anses vara gällande rätt – kom att bestå får anses utgöra fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.

Skadeståndsfrågan

Staten skall, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada (psykiskt lidande eller kränkning) som någon drabbas av till följd av att vederbörande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Justitiekanslern anser i likhet med Kriminalvården att det förhållandet att det förlöpte drygt två veckor efter det att PH placerades i häkte innan ärendet initierades hos placeringsenheten utgör fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Likaså utgör det förhållandet att häktesplaceringen pågick under fyra veckor fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Staten har således ådragit sig ett skadeståndsansvar gentemot PH.

PH har begärt ersättning för psykiskt lidande, vilket närmast får uppfattas som ett anspråk på ersättning för ideell skada. Därmed blir det nödvändigt att ta ställning till om det kan anses ha förekommit något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen är en förutsättning för att sådan ersättning skall kunna utgå. Tjänstefel kan i vissa fall vara ett sådant brott. Avgörande kan sägas vara om den handlingsnorm som har åsidosatts i det enskilda fallet – vilket åsidosättande konstituerar ett brott – har den enskildes integritet som skyddsobjekt.

Justitiekanslern anser det visserligen inte finnas tillräckliga skäl att inleda förundersökning för tjänstefel. Men den bedömning som Justitiekanslern har att göra i skadeståndsfrågan bör vara rimligt generös mot den skadelidande. Vid bedömningen av om förutsättningarna för kränkningsersättning är uppfyllda bör det sålunda inte fordras att det är fullt klarlagt att ett tjänstefel har blivit begånget. Med den utgångspunkten utgår Justitiekanslern i detta fall från att det rör sig om ett tjänstefel.

Att placera PH i häkte på det sätt som skedde innebar ett tydligt ingrepp i hans personliga integritet. Den handlingsnorm som har åsidosatts har sålunda den personliga integriteten som skyddsobjekt. Det innebär att förutsättningarna för kränkningsersättning är uppfyllda.

Justitiekanslern anser alltså att PH har utsatts för en kränkning av ett sådant slag att staten har ådragit sig skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen gentemot PH. Han bör tillerkännas ett skadestånd som skäligen kan fastställas till 2 000 kr.

Tillsynsfrågan

Vad som ovan har anförts innefattar kritik mot Kriminalvården. Jag förutsätter att Kriminalvårdens ledning motverkar att liknande händelser inträffar framöver.

I övrigt finner jag inte skäl till någon åtgärd utan avslutar ärendet här.