Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1964541) om behandling i fångvårdsanstalt ersätts med två särskilda lagar, nämligen lag om beräkning av strafftid m.m. och lag om kriminalvård i anstalt. Vidare föreslås i anslutning därtill vissa ändringar i brottsbalken.

Beträffande kriminalvården i anstalt bygger förslaget iväsentliga delar på kriminalvardsberedningens betänkande (SOU 1972164) Kriminalvård och på de riktlinjer för anstaltsvårdens fortsatta utformning som lagts fram i 1973 års statsverksproposition (prop. 197321 bil. 4 5. 76—164) och som i allt väsentligt godkänts av riksdagen (JuU 1973:15, rskr 1.973:152).

Enligt förslaget Skall anstaltsvärden redan från början inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Lagförslaget syftar också till en ökad integrering mellan anstaltsvärd och frivård. Vidare betonas vikten av samverkan mellan kriminalvården och andra samhälleliga organ.

Det nya anstaltssystemet skall enligt förslaget bestå av riksanstalter och lokalanstalter av sluten eller öppen typ. Meningen är att anstaltsvår- dens s. k. normalklientel företrädesvis skall placeras i lokalanstalter som skall erbjuda vidgade möjligheter till frigång utanför anstalten och ökad kontakt med samhällets stöd- och hjälporgan. Även intagna med långa strafftider som från början placerats i slutna riksanstalter skall emellertid kunna föras över till lokalanstalter när så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Det förutsätts slutligen att det i praktiken kommer att bli möjligt att även placera ett förhållandevis stort antal av de till kortvariga frihetsstraff dömda i lokalanstalter.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974:20

l-J

Vidare innebär förslaget ökade möjligheter till permissioner av olika slag. Samtidigt föreslås att den strängare praxis som numera iakttas när det gäller att bevilja korttidspermissioner för vissa begränsade kategorier samhällsfarliga brottslingar med långa strafftider kommer till uttryck ge- nom särskilda bestämmelser därom.

Enligt förslaget inskränks möjligheterna att hålla en intagen isolerad från andra intagna. De föreslagna bestämmelserna om brevgranskning innebär att sådan skall få ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Bestämmelserna om besök har i förslaget getts en mindre restriktiv utformning än i nuvarande lagregler. Vidare föresläs en bestämmelse som ger de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna. Detta får dock ske endast med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksamheten inom kriminalvården.

Förslaget innebär också att reglerna för disciplinär bestraffning ändras avsevärt i förhållande till nuvarande ordning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974120 3

1. Förslag till' Lag om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

l & Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnan- de enligt 28 kap. 3 & brottsbalken om behandling i anstalt skall befordras till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet skall beräknas.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter.

Befordran av dom till verkställighet m. m.

25 Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden, får domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen. Dom som avses i första stycket får även i andra fall än som sägs där . verkställas utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft. Härom är särskilt stadgat.

35 Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering får även verk- ställas, om den dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådöinda påföljden och medger att den får verkställas (nöjdförklaring).

45 Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför styresmanncn vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej tillstädcs, får förklaringen avges inför den som är i hans ställe. [ fråga om häktad som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan Kungl. Maj:t förordna att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet. Nöjdförklaring som avses i första stycket. gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänke- tid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten

• Sida 4
•  Original

Prop. 197420 4

eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges. efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

5 & Bestämmelserna i 4 & äger motsvarande tillämpning i fråga om den som undergär fängelse eller på annan grund är intagen i kriminalvårds- anstalt.

6 5 Den som icke är häktad eller intagen i krimmalvårdsanstalt fär avge nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller föreståndare för allmänt häkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller inför polismyndighet. Den som fullgör militärtjänstgöring får avge nöjd- förklaring även inför befattningshavare vid krigsmakten, som har bestraff- ningsrätt över honom i disciplinmål.

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot förklaringen.

75 När nöjdförklaring avges, skall vittne närvara. Den som mottagit nöjdförklaring skall göra anteckning därom på den handling på grund varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall underskrivas även av den dömde och vittnet.

8 & Nöjdförklaring som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering, skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.

9 5 Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller interne- ring häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårrlsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvärdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förvaras.

105. Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller interne- ring icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt "2 %

• Sida 5
•  Original

Lh

IProp. 197420

första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga ho- nom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen Skall verkställas.

Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller befattningshavare vid krigsmakten, skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårds- styrelsen meddelar. Befattningshavare vid krigsmakten skall begära biträ- de av polismyndigheten iorten för att verkställa förpassningen.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårds- anstalten i stället för att förpassa honom dit.

11 & Den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd får i anslutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest, om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

12 5 Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotill- stånd, arbets- eller utbildningsförhällanden eller andra omständigheter, får kriminalvårdsstyrelsen på ansökan av den som dömts till fängelse och icke är häktad bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst sex månader från den dag då domen enligt vad ovan är föreskrivet i denna lag får verkställas. Föreligger synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Kvinna som är havande eller ammar barn får beviljas uppskov under tid som prövas skälig.

Uppskov får ej beviljas. om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker. Uppkommer anledning till sådant antagande sedan uppskov beviljats, skall beslutet återkallas.

Visar den dömde innan verkställigheten börjat att han givit in ansökan om uppskov och har ej uppskov tidigare sökts i målet. skall verkställig- heten anstå i avvaktan på kriminalvärdsstyrelsens beslut.

"13 & Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten börjat att till Kungl. Maj:t ingivits ansökan att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinstraff, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om han ej är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt samt nåd ej tidigare söktsi målet, verkställigheten ansta i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut med anledning av ansökningen. Detta gäller dock ej. om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

• Sida 6
•  Original

mp. 197420 6

14ä Kungl. Maj:t äger för annat fall än som avses i 12 eller 135 meddela bestämmelser angående anstånd under högst sex månader med verkställigheten av dom beträffande den som dömts till fängelse och icke är häktad eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt.

15 & Om fängelse. ungdomsfängelse eller internering börjat verkställas och högre rätt i stället dömer till annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för fängelse, Skall verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avger nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får verkställas.

165 Bestämmelserna i "?.—ll och 15 åå äger motsvarande tillämpning när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering.

17 & Förordnas i dom på skyddstillsyn om behandlingi anstalt enligt 28 kap. 3 % brottsbalken, äger 2, 9- 11 och 15 åå motsvarande tillämpning. [ sådant fall skall även 3 & äga motsvarande tillämpning," om den dömde har avgivit nöjdförklaring enligt 38 kap. l & brottsbalken. Meddelas under prövotiden förordnande om sådan behandling, äger bestämmel- serna i 2—11 och 15 _SS motsvarande tillämpning.

185 l-läktas den som undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 15% brottsbalken av annan anledning än misstanke om brott, skall verkställigheten avbrytas.

Beräkning av strafftid m.m.

19 5 Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt. från den dag då domen fär verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt IO & intages i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhän- dertages av polismyndighet för förpassning.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet efter det att slutlig dom däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

20 5 För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårds— styrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden fyra månader. skall styrelsen även ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning, samt den strafftid som då återstår. När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall anmälan därom göras till kriminalvårdsstyrclsen som har att förordna i ärendet..

• Sida 7
•  Original

Prop. 197420 7

21 & Förekommer till verkställighet fängelse i högst fyra månader, skall vid beräkning av strafftiden omräkning ske till dagar, därvid månad skall anses utgöra trettio dagar. Antalet dagar skall läggas till den dag från vilken tiden räknas.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, skall den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden ' räknas anses som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmänaden, skall den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endast i dagar, skall antalet dagar läggas till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden utgöra trettio dagar. De] av dag bortfaller.

22å Har domstol enligt 33 kap. 5—7 åå brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas från den dagen. Detsamma gäller i fråga om tid som enligt 19 å andra stycket skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

23 & Har avbrott ägt rum i verkställigheten av fängelse, skall det antal dagar avbrottet varat läggas till slutdagen.

Som avbrott anses icke att den som undergär fängelse häktas med anledning av misstanke om brott.

Genom beslut enligt lagen (1974:000') om kriminalvård i anstalt kan bestämmas att viss tid ieke skall inräknas i verkställighetstiden. Därvid äger första stycket motsvarande tillämpning.

24 & Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återsto— den av straffet anses som" nytt straff vid beräkning av tiden.

25 & Skall dom pä fängelse verkställas sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan han frigivits. skall strafftiderna samman- läggas för bestämmande av slutdagen.

26 & Skall dom på fängelse och beslut om behandling i anstalt enligt "28 kap. 3 & brottsbalken verkställas samtidigt, skall behandlingen övergå till fängelse i två mänader. llar behandlingen påbörjats, när domen på fängelse skall verkställas. avräknas tid motsvarande den under vilken behandlingen pagätt. Den tid av behandlingen, som skall avräknas, anses vid beräkning av tid för villkorlig frigivning utgöra fängelse.

Skall flera förordnanden om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 & brottsbalken verkställas samtidigt, skall tiden för behandlingen beräknas efter det förordnande som först börjat verkställas.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974:20 8

27 & Bestämmelserna i denna lag om beräkning av tid för fängelse gäller i tillämpliga delar i fråga om tid för behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 & brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

Övriga bestämmelser

28 5 Beslut enligt denna lag meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

29 & Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Mot kammarrättens beslut ifråga som avses i 12 & fär talan ej föras.

Om ikraftträdande av denna lag förordnar Kungl. Maj:t med riksdagen.

• Sida 9
•  Original

Prop. l974:20 9

2. Förslag till Lag om kriminalvård i anstalt

Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Allmänna bestämmelser

l & Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnande enligt "28 kap. 3 & brottsbalken om behandling i anstalt.

Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

Zä Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över kriminalvärden i anstalt.

3 & Kriminalvårdsanstalt är riksanstalt eller lokalanstalt.

Riksanstalt. lokalanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. förordnar vilka anstalter som är riksanstalter eller lokalanstalter och vilka anstalter eller anstaltsavdelningar som är öppna eller slutna.

Vad nedan i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt gäller även öppen eller sluten avdelning av anstalt.

45 Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpass— ning i samhället främjas oeh skadliga följder av frihetsberövandet mot- verkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning och överförande till värd utom anstalt skall förberedas i god tid.

55 Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. ] den man ett förverkli- gande av värdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ. Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. [ den utsträckning det lämpligen kan ske bör samräd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om ej synnerliga skäl talar däremot.

6 5 Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergär fängelse i mer än fyra månader men högst ett är eller behandling enligt 28 kap. 3 % brottsbalken skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt.

Den som undergär fängelse i mer än ett är, ungdomsfängelse eller internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974220 10

ändamälsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till värd utom anstalt, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Den som under-gär fängelse i högst fyra månader bör företrädesvis vara placerad i riksanstalt.

7å Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttagas följande.

lntagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till säd-ant arbete eller sädan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst tvä år eller till internering med en minsta tid av tvä är eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksam- het. vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

85 Vid placering av intagen som ej fyllt "21 år skall särskilt beaktas att han såvitt möjligt hälles åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

2 kap. Närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt

95 Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse. i anstalt. intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och mcdintagna. Han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar som anstaltspersonalen lämnar honom.

lOä Intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig, i arbetslivet.

Har intagen behov av undervisning eller utbildning eller av medicinsk- psykologisk eller annan särskild behandling, skall sadan beredas honom under arbetstiden. om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.

11 & För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i lokalanstall medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning. utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja verksamhet av detta slag.

• Sida 11
•  Original

Prop. 197420 11

Medgivande som avses i första stycket kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt, om särskilda skäl föreligger.

12 5 Intagen är skyldig att utföra det arbete eller deltaga i den undervis- ning eller utbildning som ålägges honom.

13 & lntagen skall såvitt det är möjligt beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

Om ej hinder möter, skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme.

Hä lntagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsältning. Han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling. 1 den utsträckning det lämpligen kan ske hör han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Ont det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten pä fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhäl- let. Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

155 [magen som inom anstalten vill utöva sin religion skall beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

16 5 Vid förberedande av intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall särskilt eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsan- ställning eller annan föt'sörjningsrnöjlighet samt lämplig bostad. Kommer han att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd. skall så längt möjligt åtgärder vidtagas för att tillgodose sadant behov.

175 lntagen skall arbeta tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag eller av arbete-ts särskilda beskaffen- het.

På fritiden får intagen i (len utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag. ] sluten anstalt får dock gemenskapen mellan intagna på fritid inskränkas, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållan- dena pä anstalten.

18 & lntagen får på egen begäran arbeta icnrum, om beaktansvärda skäl talar härför.

Läkare skall yttra sig över begäran som avses i första stycket, om möjligt innan ärendet avgöres och annars inom en vecka därefter. Medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gäng i månaden.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974220 12

19 5 I samband med utredning för planläggning av intagens vård i anstalt för denne hällas avskild från andra intagna under så lång tid som oundgängligen kräves för att syftet med utredningen ej skall äventyras.

20 & Om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. föreliggande fara för annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. fär intagen hällas avskild från andra intagna.

lntagen som avses i 7 & tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt fär hällas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagnings- försök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i verket.

Beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden. 2l & lntagen som hälles avskild från andra intagna enligt l9 eller "20% skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

22 & lnnan beslut meddelas om åtgärd enligt 20 5 eller vid omprövning av sådant beslut skall utredning ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande. Läkare skall yttra sig i frågan, om möjligt innan åtgärden vidtages och annars inom en vecka därefter.

Över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket skall protokoll föras.

23 & lntagen fär hållas avskild från andra intagna. om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt uppträdande av honom. Åtgärden far ej bestä under längre tid än säkerheten kräver.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga väldsamt uppträdan- de av intagen, får denne beläggas med fängscl, om säkerheten oundgäng— ligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller andra stycket. Över vad som förekommit" skall protokoll föras.

245 I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får intagen inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. [ övrigt fär intagen inneha pengar och skaffa sig eller mottaga varor eller annat enligt" särskilda bestämmelser. Om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor införes i anstalt. fär föreskrivas att de intagna ej utan särskilt medgivande får mottaga försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974120 l3

25å Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk myndighet eller advokat och kan skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock brevet granskas, om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.

26 & Annat brev till eller frän intagen än sådant som avses i "25 5 får med iakttagande av vad i andra stycket föreskrives granskas, om det är påkallat av säkerhetsskäl.

Brev får granskas, om det finns anledning antaga att det innehåller otillåtet föremål. Vidare får brev granskas stickprovsvis. I sluten anstalt får brev dessutom granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

27 & Granskning av brev får ej vara mer ingående än som är nödvändigt. med hänsyn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev bör den intagne vara närvarande, om det lämpligen kan ske.

Brev som granskats får kvarhållas. om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Är det fråga om ett ankommande brev skall den intagne. i den utsträckning det lämpligen kan ske få del av innehållet. Kvarhället brev skall utlämnas till den intagne så snart ske kan och senast när anstaltsvården upphör, om ej särskilda skäl talar däremot.

28 5 Vad i 25—27 55 är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 åå i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 _3 lagen (1966293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan granskning.

29 & lntagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

'ljänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om "det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisit'ation eller medger undersökning av väska. kasse. eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

30ä Telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen katt ske. Den intagne kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som

• Sida 14
•  Original

Prop. [974220 14

kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgivande.

31 & Kungl. Maj:t kan för visst fall förordna om avvikelse från bestäm- melserna i 25—30 55, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet.

325 För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermissionl, om ej avsevärd fara för missbruk föreligger. Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. Intagen som avses i 7 & tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill. För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

33% Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom anstalt kan intagen som undergär fängelse eller dömts till ungdomsfängel- se eller internering beviljas permission under viss längre tid ("frigivnings- permission).

Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast" om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överförande- till vård utom anstalt tidigast kan ske.

l—"ör frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforder- liga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

34 & Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga.

35 5 Tid för vistelse utanför anstalt enligt 32, 33 eller 34 & inräknas i verkställighetstidcn, om ej särskilda skäl talar däremot.

36 & Med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt

• Sida 15
•  Original

Prop. l974z20 15

intresse för de intagna. De har också rätt att i lämplig ordning samman- träda med varandra för överläggning i sådana frågor. Intagen som hälles avskild från andra intagna får dock deltaga i överläggning eller samman- träde endast om det kan ske utan olägenhet.

37 5 Vid sjukdom skall intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare, Kan erforderlig undersökning och behandling ej lämpligen ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får intagen föras över till allmänt sjukhus.

Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem. Om det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossning- en överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig vård.

Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra stycket vistas utom anstalt sti-i under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter. '

389" Om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och vård i speeialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda finns särskilda bestämmel- ser.

39 5 Tid varunder intagen enligt 37 % eller enligt bestämmelse som avses i 38 & vistas utom anstalten inräknas i verkställighetstiden, om ej särskilda skäl talar däremot.

405 Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, får på hans begäran fortsatt sjukvård i anstalten beredas honom, om det kan anses skäligt.

41 & Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

42 & Vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsättes för obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intagne vid transport beläggas med fängsel.

Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

435 Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar kriminal- vårdsstyrelsen om det skall ske. [ anslutning till inställelse varom nu är fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.

Tiden för inställelse som avses i första stycket inräknas i verkställig- hetstiden.

Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställig- heten som erfordras för utförande av hans talan i målet.

• Sida 16
•  Original

Prop. 197420 16

4455 Intagen skall erhälla ersättning, enligt normer som meddelas av Kungl. Maj:t eller tnyndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, för arbete som han utfört, om detta ej skett för egen räkning eller ät arbetsgivare utom anstalten. Ersättning skall utgå även när intagen, enligt vad som bestämts rörande honom, under arbetstid deltager i undervisning, utbild- ning eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan verksamhet som be- rättigar till ersättning ej beredas intagen eller är denne helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet. skall ersättning ändä utgå. Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den intagnes arbetsinsats, om ej särskilda skäl föranleder annat. För annan verksamhet skall ersättning i regel bestämmas enhetligt. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande användningen av ersättning enligt första stycket och av annan arbetsinkomst som intagen uppbär.

45 5 Har intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, får ersättning härför tagas ut av medel som tillkommer honom enligt 44% första stycket.

Arbetsersättning som för intagens räkning innestär hos kriminalvårds- myndighet får ej utmätas.

465 Bryter intagen mot anbefalld ordning eller beter han sig eljest klandervärt, fär disciplinär bestraffning åläggas honom enligt vad som sägs i 47 5, om det ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten.

475. Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning,

2. den intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar eller.

3. om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet, förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergär.

Åtgärd enligt första stycket 2 och 3 får vidtagas i förening. Vid tillämpning av första stycket 2 skall från tid, varunder den intagne älägges att vara innesluten i enrum, avräknas tid under vilken han enligt 50 % hällits innesluten i enrum i samband med den utredning som föregätt beslutet.

48 &" Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen får eller kan bedömas fä andra följder för den intagne, särskilt i sädana hänseenden som avses i ll, 32 eller 33 & denna lag.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974220 17

49å Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser.

Den som varit innesluten i enrum oavbrutet under sju dagar får på grund av beslut i annat disciplinärende ej på nytt inneslutas i enrum förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 5 första stycket 3 får den tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader eller behandling enligt 28 kap. 35 brottsbalken, sammanlagt femton dagar.

50 & För utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i frågan får intagen tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant omhändertagande får ej pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och i intet fall längre än sju dagar.

51 & Disciplinärende Skall avgöras skyndsamt. lnnan beslut meddelas enligt 47 & skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske- yttra Sig rörande åtgärd enligt 505 samt före beslut om inneslutning i enrum enligt 47 %. Över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

525 Om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten, kan förmåner som enligt lagen tillkommer intagen tillfälligt inskränkas.

53 5 Om tillämpning av bestämmelse i denna lag uppenbarligen kan befaras medföra men för intagens kroppsliga eller psykiska hälsa, får den jämkning göras som är påkallad för att förebygga sådant men.

3 kap. Övriga bestämmelser 54 5 [ frågor som avses i 33 och 34 åå beslutar

1. den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande intagen som undergår fängelse, dock med undantag för fall som avses i andra stycket, b.) . ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergår ungdoms— fängelse samt 3. interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering.

Kriminalvårdsnämnden beslutar i frågor som avses i 33 och 34 55 beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16% lagen (1964zl63) om införande av brottsbalken.

555 Kungl. Maj:t kan förordna att tillämpningen av 33 och 34 55 får överflyttas från kritninalvärdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden till den övervakningsnämnd, till vars verksamhets- omräde anstalten hör. .? Riksdagen 1974. ] sam/_ Nr 20

• Sida 18
•  Original

Prop. 197420 18

Har i fall som avses i första stycket övervakningsnämndcn meddelat beslut, får den intagne påkalla prövning av beslutet hos den centrala nämnd från vilken tillämpningen överflyttats.

[ annat fall än som sägs i andra stycket får intagen hos kriminalvårds- nämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 33 och 34 Så.

56 å [ frågor som avses i 35 & såvitt gäller tid för vistelse utanför anstalt enligt 33 eller 345 beslutar ungdomsfängelsenämnden beträffande in- tagen som undergår ungdomsfängelse och interneringsnämnden beträffan- de intagen som undergår internering.

57 & Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminal- värdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

585 Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 54—56 55 meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsens beslut länder till efter-rättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

59 & Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrätt genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.

605 Kungl. Maj:t kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 åå samt av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 20 å andra stycket samt i 35 och 39 åå.

61 & lnnebär förordnande enligt 60 5 att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 &, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart. om denne ej annorlunda förordnar. Medde- lar styrestnannen förordnande enligt 47 & första stycket 3, skall disciplin- ärendet i dess helhet omedelbart underställas kriminalvärdsstyrelsens prövning.

62 5 Den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med, dömes till böter eller fängelse i högst ett är, om ej gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings- medel eller sådan injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller hjälper någon eljest intagen att komma åt sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

• Sida 19
•  Original

Prop. 197420 19

63 å Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall intagas i kriminalvårdsanstalt får omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras på sätt föreskrives i 3 & lagen ('19581'205) om förverkande av alkoholhaltiga d rycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhal- tiga drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena fär tillämpas även i fråga om in_iektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Belopp, som erhällits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller kronan.

Om ikraftträdande av denna lag förordnar Kungl. Maj:t med riksdagen.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974220

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

20

Härigenom förordnas, att 26 kap. 5, 7—9 55, 28 kap. 3 5, "29 kap. 3 5, 30 kap. 4 & och 38 kap. 9 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

26 KAP.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas ifängvärdsanstalt. l-lärom är särskilt stadgat.

Vid prövning av fråga om vill- korlig frigivning skall särskilt be- aktas den dömdes uppförande un- der anstaltstiden och sinnesrikt- ning vid den tid då frigivningen ifrågasättas, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkom- men skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försät- tas efter frigivningen.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Här- om är särskilt stadgat.

75'

Vid prövning av fråga om vill- korlig frigivning skall särskilt be- aktas verkningarna av fortsatt fri- hetsfi'irlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpass- ning i samhället med hänsyn till de förhållanden ivilka han skulle komma att försättas efter frigiv- ningen.

852

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6_$ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses här- vid även förvandlingsstraff för böter.

Om verkställighetstiden. enligt vad därom är stadgat, förlängts ge— nom disciplinär bestraffning. skall förlängningen icke medtagas vid beräkning av tid för villkorlig fri- givning. och må frigivning ej ske förrän bestraffningen verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt pågrund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 åå sägs.

' Senaste lydelse l965:620 3 Senaste lydelse 1973243

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974220

Nu varande lydelse

Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsomräde fäng- vårdsanstalten hör.

21

Föreslagen lydelse

9?

Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde an— stalten hör.

28 KAP.

Har den tilltalade. fyllt aderton år, mä rätten, såframt det finnes erforderligt för hans tillrättaföran- de. eller eljest, i domen förordna att i skyddstillsynen skall ingå be- handling i anstalt. Sådan behand- ling skall, enligt vad därom be- under behandlingens gäng, pågå minst en månad och högst två månader. Om behand- lingen är i övrigt särskilt stadgat. stämmes

Har den dömde ej f_"vllt tjugotre är. äger rätten besluta att förord- nande som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hin- der av att domen ä skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

35

Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erforderligt för hans tillrättaföran- de eller eljest, i domen förordna att i skyddstillsynen skall ingå be- handling i anstalt. Sädan behand- ling skall, enligt vad därom be- stämmes under behandlingens gång, pågå minst en månad och högst två månader. Sedan behand- lingen pågått en månad skall den upphöra sa" snart fortsatt omhän- dertagande i anstalt ej kan anses erforderligt. Om behandlingen äri övrigt särskilt stadgat.

Om förhållandena påkalla det, äger rätten besluta att förordnan- de som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen ä skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

Beslut om upphörande av be- handling enligt första stycket meddelas av den övervaknings- nämnd till vars verksamhetsom- råde anstalten hör.

29 KAP.

35

Behandlingen skall taga sin början i anstalt.

Anstaltsvärden skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda

3 Senaste lydelse l965:620

Anstaltsvården skall försiggå i kriminalvärdsanstalt. Härom är

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974220

Nuvarande lydelse

skäl ära därtill, i annan fängvårds- anstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse

särskilt stadgat.

30 KAP.

Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller. om sär- skilda skäl äro därtill, i annan fdngvärdsanstalt.

Om värden i anstalt är särskilt stadgat.

Anstaltsvården skall försiggå i kriminalvärdsanstalt. särskilt stadgat.

H äro m är

38. KAP. 9 %

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 55 andra stycket, 28 kap. 11 5 eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 eller 13 5 eller 15 & såvitt angår tillämpning av 10 å andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 €. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 85 angående föreskrifter, vite, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 & andra stycket eller 34 kap. 6 5 att någon som ej fyllt tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 &, äger rätten förordna att beslutet skall gå ivcrkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande. mä ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8 5 om äterintag- ning i anstalt av den som undergår- ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. () _S andra stycket eller 34 kap. 6 5 att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 &, äger rätten, om förhållandena påkalla det, förordna att beslutet skall gåi verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant för- ordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8 & om äterintagning i anstalt av den som undergår ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 23
•  Original

Prop. 197420 23

4. Förslag till Lag om ikraftträdande av vissa lagar på kriminalvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Lagen (19742000) om beräkning av strafftid m. m., lagen (1974:000) om kriminalvård i anstalt och denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1964z54l) om behandling i fångvårdsanstalt skall upphöra att gäl- la.

25 Beträffande straffarbete skall gälla vad som i nya lagarna sägs om fängelse och beträffande förvaring och internering i säkerhetsanstalt vad som i nya lagarna sägs om internering.

3 5 Vad som föreskrives i 21 & lagen (1945 :872) om verkställighet av frihetsstraff m.m. skall fortfarande gälla i fråga om straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 & strafflagen.

45 Beträffande fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut enligt 125 andra stycket lagen (1964:541) om behandling i fängvärdsanstalt skall 78 % tredje och fjärde styckena samma lag fortfarande gälla itillämpliga delar.

5 & Beslut enligt 17 & lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt skall vid tillämpningen av lagen (19741000) om beräkning av strafftid m. m. anses ha meddelats enligt 20 5 första stycket sistnämnda lag.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974120 24

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 november 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACH— RISSON, LEIJON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ny lagstiftning om kriminalvård ianstalt m. m. och anför.

2.2. Behandlingslagen

Bestämmelser om verkställigheten i anstalt av de nyssnämnda på- följderna finns i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen). Tillämpningsföreskrifter har meddelats ikungörelsen (1964z630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingskungörelsen). Ytterligare an- visningar för tillämpningen av dessa författningar har meddelats aV' kriminalvårdsstyrelsen i ett cirkulär (2/1973) om vård i anstalt (vårdcir- kuläret).

Behandlingslagen är indelad i elva kapitel. i 1 kap. ges vissa inledande bestämmelser. Kap. 2 och 3 innehåller bestämmelser om befordran av dom till verkställighet resp. beräkning av strafftid m.m. Kap. 4—9 innehåller bestämmelser om de intagnas behandling. [ kap. 10 och 11 finns regler om beslut, fullföljd av talan m. m. samt ansvarsbestämmelser.

2.2.1 Befordran av dom till verkställighet och beräkning av strafftid m. m. (2 och 3 kap. behandlingslagen).

2.2.l.l Befordran av dom till verkställighet

Dom, varigenom någon har dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering, verkställs sedan domen har vunnit laga kraft. Domen behöver emellertid inte ha vunnit laga kraft mot alla parter. Om den dömde inte inom föreskriven tid har fullföljt talan i målet sävitt angår den ädömda påföljden, får domen sålunda verkställas även om åklagare eller måls- ägande har fullföljt talan.

i vissa fall skall dom verkställas omedelbart utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft mot någon part, antingen på grund av domstols förordnande, t. ex. ifråga om dom på ungdomsfängelse enligt 29 kap. l ä

• Sida 27
•  Original

Prop. 197420 ' 27

BrB, eller direkt på grund av föreskrift i lag. t. ex. vid förändring av påföljd på verkställighetsstadiet enligt 38 kap. 95 BrB jämförd med 34 kap. 10, 12 eller 13 & BrB.

Verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse eller internering får också ske, om den dömde före fullföljdstidens utgång avger nöjdförklaring (5 & behandlingslagen).

Den som är häktad i det mål i vilket domen har meddelats får avge nöjdförklaring inför styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller före- ståndaren för det häkte, där han förvaras, eller, om han hälles i militärhäkte, inför den befattningshzware som har uppsikt över häktet. För att nöjdförklaringen skall gälla fordras att den som tar emot förklaringen har tillgång till dom eller domsbevis i målet och att den dömde har haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller på annat sätt delgavs honom (6 ä). Dessa bestämmelser tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som under- går fängelse eller eljest är intagen i fängvårdsanstalt (7 å). Till denna kategori hör dels personer som redan undergår påföljd i fångvårdsanstalt, dels personer som förvaras på häktesavdelning i fångvårdsanstalt på grund av häktningsbeslut i annat mål än det i vilket domen har meddelats.

Den som inte är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt får avge nöjdförklaring inför styresman för fängvårdsanstalt, polismästare eller annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring kan också avge sådan förklaring inför befattningshavare som har bestraffningsrätt över honom i disciplinmål (8 5).

Av dessa bestämmelser framgår att den som är häktad i målet kan avge nöjdförklaring där han finns. Detsamma gäller den som är häktad i annat mål, om han förvaras i fångvårdsanstalt, men däremot inte om han förvaras i allmänt häkte eller i militärhäkte.

Är den dömde häktad i målet. när domen får verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han förvaras eller. om han hålles i militärhäkte, den som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som inte hålles häktad i fängvårdsanstalt skall förpassas till lämplig sadan anstalt enligt kriminalvärdsstyrelsens bestämmelser. Är den dömde på fri fot, skall polismyndigheten i den ort där han vistas förpassa honom till den fångvärdsanstalt där han skall tas in eller förelägga honom att själv inställa sig där. Mottas nöjdförklaring på den anstalt, där den dömde skall tas in eller är han intagen i fångvårdsanstalt, när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styresmannen omedelbart befordra domen till Verkställighet (11 å).

I 125 finns bestämmelser om anstånd med verkställighet av dom. Paragrafen avser endast fängelse. omedelbart" ådömt eller ålagt som förvamllingsstraff för böter. Visar den dömde före verkställighetens början att ansökan har ingivits om att han av nåd måtte bli befriad från straffet eller få detta utbytt mot lindrigare påföljd, skall, om den dömde inte är häktad och nåd inte tidigare har sökts i målet, verkställigheten anstå i avvaktan på beslut i nådeärendet. Enligt andra stycket kan

• Sida 28
•  Original

Prop. 1974:20 28

länsstyrelsen på ansökan av den som inte är häktad bevilja uppskov med verkställigheten under högst sex månader, om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till hans hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden. För kvinna som är havande eller ammar barn gäller en förmånligare regel. [ sådant fall får uppskov beviljas under tid som prövas skälig. För samtliga fall gäller att anstånd inte får beviljas, om det finns särskild anledning antaga att den dömde avviker. Uppkommer sådan anledning efter det att uppskov har beviljats skall beslutet återkallas. Enligt paragrafens sista stycke får Kungl. Maj:t meddela bestämmelser angående anstånd under högst sex månader beträffande den som inte är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt. Sådana bestämmelser har meddelats i 14 &; behandlingskungörelsen (l964z630, ändr. 197] :l246'). Av dessa bestämmelser följer att kriminalvårdsdirektör, för att vinna en jämnare beläggning på fångvårdsanstalterna, får medge den som är dömd till fängelse i högst åtta månader anstånd med verkställigheten under högst sex månader från den dag domen vann laga kraft mot den dömde. Sådant anstånd får emellertid inte ges, om domen avser brott enligt 21 eller 2” kap. BrB eller våldsbrott av allvarligare slag eller om snar verkställighet finnes påkallad på grund av alkohol— eller narkotikamissbruk. Även om anstånd har givits på grund av dessa bestämmelser har den dömde alltid rätt att själv påkalla verkställighet.

Bestämmelserna om befordran av dom till verkställighet gäller, med undantag för anståndsreglerna, även när domstol förordnar om återin- tagning i anstalt av den som har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Detsamma gäller i huvudsak även för det fall att domstol i samband med dom på skyddstillsyn förordnar om behandling ianstalt enligt 28 kap. 3 & BrB. ! fråga om nöjdförklaring gäller dock i sådant fall vad därom är särskilt föreskrivet i 38 kap. l ä BrB.

22.12. Samtidig verkställighet av påföljd och häktning i annat mä!

Av 7 och 11 åå behandlingslagen följer att den som är häktad i vissa fall kan påbörja verkställighet av dom i annat mål under häktningstiden. Förutsättningen är att den häktade förvaras i fångvårdsanstalt. Förvaras han i allmänt häkte kan sådan samtidig verkställighet inte ske. För att häktad inte skall gå miste om möjligheten till samtidig verkställighet har dock styresman för fångvårdsanstalt och häktesföreståndare ålagts att vid intagning av häktad omedelbart söka ta reda på om det finns någon verkställbar dom mot honom i annat mål.

Enligt 37 & behandlingslagen skall verkställighet av straff avbrytas om den dömde häktas. Blir den dömde frikänd för det brott för vilket han har häktats. skall tiden för avbrottet dock räknas in i verkställighetstiden. Av ordalagen framgår att avbrott i verkställigheten inte sker, om häktning- en har föranletts av annat skäl än misstanke om brott.

Nu återgivna bestämmelser innebär att möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och frihetsstraff beror dels på var den häktade förvaras, dels på den ordning i vilken häktning och frihetsstraff förekom- mer till verkställighet.

• Sida 29
•  Original

Prep. 1974220 29

"2.2.1.3 Beräkning av strafftid

Bestämmelserna om beräkning av strafftid har undergått vissa ändring- ar i samband med att nya regler om tillgodoräknande av häktningstid m. m. trätt i kraft den 1 april 1973 (prop. l97'2:l46, SFS 1973144).

Om den som har dömts till fängelse hålles häktad i målet, räknas strafftiden enligt 16 & behandlingslagen från den dag då domen får verkställas. För den som redan är intagen i fångvårdsanstalt räknas strafftiden från den dag då domen föreligger till verkställighet hos styresmannen. För den som är på fri fot räknas tiden från (len dag då han tas in i fångvårdsanstalt för att undergå fängelsestraffet.

! 16 å andra stycket behandlingslagen föreskrivs numera att tid, under vilken den som har dömts till fängelse har hållits i häkte i målet efter det att slutlig dom däri meddelades, skall räknas som tid under vilken straffet har verkställts. Härigenom kommer, oberoende av nöjdförklaring, all häktningstid som infaller efter slutlig dom i målet att tillgodoräknas som verkställighetstid.

När någon har börjat undergå fängelse skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Kan villkorlig frigivning komma i fråga, skall styrelsen i resolutionen ange de dagar som är av betydelse för tillämpning av bestämmelserna om villkorlig frigiv- ning. Ändring i strafftidsresolutionen skall göras när omständigheterna påkallar det. .

18 %% behandlingslagen innehåller bestämmelser om beräkningen av slutdag när strafftiden är bestämd i månader eller år. Enligt huvudregeln skall som slutdag anses den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas.

Har domstol med stöd av bestämmelserna om tillgodoräknande av häktningstid m. m. förordnat att fängelse skall anses till visst antal dagar verkställt. skall först slutdag bestämmas utan hänsyn härtill och avdraget sedan räknas från slutdagen. Har avbrott skett i verkställigheten skall tiden för avbrottet i allmänhet läggas till slutdagen.

Vid strafftidsberäkning skall villkorligt medgiven frihet, vilken har förklarats förverkad, anses som nytt straff. .

Zl % behandlingslagen innehåller vissa bestämmelser om sammanlägg- ning av olika påföljder pä verkställighetsstadiet.

Enligt 22 & behandlingslagen skall bestämmelserna om beräkning av tid för fängelse i tillämpliga delar gälla ifråga om tid för behandling i anstalt enligt "28 kap. 3 & BrB samt för ungdomsfängelse och internering.

l kap. 4 --7 behandlingslagen finns vissa bestämmelser enligt vilka tid varunder den intagne vistats utom anstalten skall anses som verkställig- hetstid (27, 36, 37, 50_oeh 55 55).

• Sida 30
•  Original

Prop. l974:20 30

2.2.2 Kriminalvård i anstalt

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om kriminalvård och chefsmyndighet för kriminalvårdsdirektörerna, fångvårdsanstalterna och skyddskonsulentorganisationen.

Fångvårdsanstalterna ingår i kriminalvårdsräjonger, var och en under ledning av en kriminalvårdsdirektör. Antalet räjonger är åtta. Fem räjonger är geografiskt indelade. De övriga tre. är specialräjonger för ung- doms-, internerings- resp. kvinnoklientel.

I varje räjong finns en centralanstalt. Övriga anstalter i räjongen är sidoanstalter.

Fångvårdsanstalt kan vara öppen eller sluten. l realiteten finns olika grader av slutna och öppna anstalter, från slutna specialavdelningar, specialanstalter för svårbehandlade och vanliga slutna anstalter till öppna anstalter och frigångshem. Skillnaden mellan slutna och öppna anstalter ligger bl. a. i byggnadernas utformning, personaltilldelningen och i fråga om gällande dagsrutiner. Den slutna anstalten är vanligen omgiven av murar och försedd med olika säkerhetsanordningar för att hindra rymå ningar och otillåtna kontakter med yttervärlden. De öppna anstalterna saknar murar och i många fall även stängsel. Skillnaden mellan anstalts- kategorierna visar sig även därigenom att det i vissa avseenden gäller olika regler för behandlingens utformning i slutna och öppna anstalter.

Av behandlingslagens elva kapitel innehåller det första vissa inledande bestämmelser. [ 4 kap. finns sedan allmänna bestämmelser om de in- tagnas behandling. Närmare bestämmelser ges sedan i 5 kap. om fängelse och behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 % BrB, i 6 kap. om ungdoms- fängelse och i 7 kap. om internering. 8 kap. behandlar arbetspremier m. m., 9 kap. disciplinära åtgärder m.m., 10 kap. beslut m.m. och 11 kap. ansvarsbestämmelser m. m.

Kap. 4 i behandlingslagen inleds med bestämmelser som anger, att intagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans människovärde, att han skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas samt att skadliga verkningar av t'rihetsförlusten skall såvitt möjligt förebyggas (23 få första stycket). Därefter följer bestämmelser om bl. a. behandlings- undersökning, arbetsplikt och skyldighet för intagen att rätta sig efter ordningsregler m. m. (23 å andra och tredje styckena). Vidare ges bestämmelser om efter vilka grunder de intagna skall fördelas och behandlas (25 å). Dessutom finns bestämmelser om behandling vid sjukdom (27 å), utomhusvistelse (28 å), undervisning, fritidssysselsätt- ning och religionsutövning (29 å), tillgång till böcker och tidningar (30 5) samt innehav av personliga tillhörigheter och rätt till personlig bekvämlig- het (31 och 32 åå). Slutligen finns även regler om brevkontroll (34 å), besök (35 5), s. k. korttidspermission (36 å) och frigivningsförberedelser (40 å).

De särskilda bestämmelserna i 5——7 kap. angående fängelse, behandling

• Sida 31
•  Original

Prop. l974:20 3]

i anstalt enligt 28 kap. 3 % BrB, ungdomsfängelse och internering reglerar frågor om bl. a. fördelning mellan vård i öppen eller sluten anstalt, gemenskap och avskildhet mellan intagna under arbetstid och fritid, beskaffenheten av arbete eller annan sysselsättning som anvisas intagen, s. k. frigångsarbete och långtidspermission.

! det följande lämnas en kortfattad redogörelse för det materiella innehållet i vissa särskilda bestämmelser i behandlingslagen m.m. som i förevarande sammanhang har mera principiell betydelse.

Enligt 25 & behandlingslagcn skall vid d e i n t a g na s fö r d e l- nin g 0 c h b eh a n d lin g hänsyn tas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffcnhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Vidare anges i samma paragraf att menlig inverkan mellan de intagna skall så långt möjligt förhindras samt att män och kvinnor skall hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter.

De närmare bestämmelserna om grunderna för de intagnas fördelning på vård i öppen eller sluten anstalt (42, 53 och 57 55) har följande innebörd.

I fråga om påföljden fängelse gäller att de intagnas placering i öppen eller sluten anstalt skall ske med iakttagande av grunderna i 25 %. Intagen som vid verkställighetens början inte fyllt tjugofem år och som vårdas i sluten anstalt bör, om inte annat följer av hänsyn till hans yrkesutbild- ning eller andra särskilda skäl, så snart det kan ske överföras till öppen anstalt. Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid skall vårdas i öppen anstalt, om det inte måste anses olämpligt med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, föreliggande möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt.

Även när det gäller ungdomsfängelse skall fördelningen mellan öppen och sluten anstaltsvärd ske med iakttagande av grunderna i 25 & behand- lingslagen. Har den dömde intagits i sluten anstalt, skall han sa snart det kan ske överföras till öppen anstalt, om det inte måste anses olämpligt med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan särskild anledning.

Den som dömts till internering skall intagas i sluten anstalt. Kan det ske utan olägenhet får den som visat pålitlighet dock överföras till öppen anstalt.

I fråga om vissa kategorier brottslingar som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller däröver hari anslutning till prop. 1972267 ang. vissa åtgärder mot narkotikamiss- bruket, m.m. vidtagits en ändring (SFS 19721259) i behandlingskun- görelsen som innebär att'fräga om placering i öppen anstalt skall avgöras i särskild ordning. Avsikten med denna ändring är att vård i öppen anstalt, med hänsyn till rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt samhällsfarlig natur, inte bör förekomma i samma omfattning som dittills för ett starkt begränsat antal intagna som ådagalagt att de yrkesmässigt ägnar sig åt sådan kriminell verksamhet.

Av bestämmelserna i 40 & behandlingslagen om fr ig i v n in g 5- fö r b e r c d e ls e r framgår att intagens frigivning eller överförande till

• Sida 32
•  Original

Prop. l974:20 32

vård utom anstalt skall förberedas i god tid samt att man därvid bör eftersträva att bereda honom lämplig arbetsanställning eller annan för- sörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Även i övrigt bör enligt paragra- fen sådana åtgärder vidtas som kan hjälpa den intagne att föra ett ordentligt och laglydigt liv.

Bestämmelserna i 34 % behandlingslagen om intagens rätt till b r e v- v ä x lin g innebär att intagen inte utan tillstånd får avsända eller ta emot brev eller annat skriftligt meddelande. Vissa särregler gäller dock. Sålunda får intagen inte förvägras att till svensk myndighet avsända skrift som inte är anstötlig till sin avfattning eller att annars avsända eller ta emot brev som inte är anstötligt och inte heller är olämpligt med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild anledning. Brev till justitiekanslern, justitieombudsman eller kriminalvårdsstyrelsen får inte brytas och skall alltid vidarebefordras utan dröjsmål. [ övrigt får intagen som visat pålitlighet medges att avsända och ta emot brev utan att detta granskats.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat tillämpningsföreskriftcr till nyss— nämnda lagbestämmelser. Enligt en i kriminalvärdsberedningens be- tänkande (SOU 1972z64 s. 96) lämnad redogörelse har dessa tillämp- ningsföreskrifter bl. a. följande innebörd.

För brevväxling med privatpersoner gäller olika regler på sluten och öppen anstalt. På sluten anstalt skall i princip brev mellan den intagne och de personer som han får träffa under obevakade besök ej läsas. Detta gäller i första hand familjemedlemmar och andra närstående. Beträffande andra brevkontaktcr skall det ske en individualiserad prövning av den intagnes pålitlighet. Restriktionerna bör dock vara så små som möjligt och prövningen skall göras på ett tidigt stadium av vcrkställighctstiden. Anstaltsledningen har dock rätt att'ta stickprov om så skulle anses vara befogat. Ankommande post skall i regel öppnas utan att läsas eller genomlysas för kontroll av att den ej innehåller otillåtna föremål.

På öppen anstalt kan undantagsvis förekomma stickprovsgranskning. Vid misstanke om narkotikasmuggling kan kontroll av kuverten förekom— ma.

[ 36 & behandlingslagen, som handlar om ko r t t i d s p e rm is - sio n, föreskrivs att om fara för missbruk inte kan anses föreligga, intagen kan få tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller att bevista närståendes begravning. Han kan också i annat fall, då det med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest finns starka skäl för det, få lämna anstalten för viss kort tid. Tiden för vistelsen utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl är däremot. Enligt vårdcirkuläret kan korttidspermission vara av två slag, nämligen dels regelbunden permission som vid längre anstaltstid kan komma i fråga med vissa tidsmellanrum som ett led i behandlingen, och dels särskild permission, som oavsett anstaltstidens längd kan förekomma när det tinns starka skäl för en sådan permission.

För regelbunden permission gäller enligt vårdcirkuläret vissa kvalifika- tionstider.

Om det föreligger särskilt starka skäl för korttidspermission men det

• Sida 33
•  Original

Prop. l974:20 33

samtidigt står klart att den intagne i så fall behöver stå under noggrann tillsyn, kan enligt samma cirkulär föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara åtföljd av bevakning.

Den författningstext som reglerar möjligheterna till korttidspermission har varit i sak oförändrad sedan år l945. Trots detta har antalet korttidspermissioner ökat avsevärt. Denna utveckling har sin grund idct förhållandet att kriininalvårdsstyrelsens praxis fortlöpande ändrats när det gäller att bedöma vad som skall anses vara "starka skäl” för att. en intagen skall få lämna anstalten för viss kortare tid.

I den tidigare nämnda prop. 1972267 om vissa åtgärder mot narkotika— missbruket, m. m. har uttalats, att korttidspermission inte bör förekom- ma i samma omfattning som dittills för vissa kategorier brottslingar som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer.

Om lan g t i d sp e r rn i s s i o n finns bestämmelser i 50, 55 och 60 55 bchandlingslagen. Den som undergår fängelse kan erhålla tillstånd att lämna anstalten för en tid av högst 14 dagar, om det behövs för att ordna de förhållanden i vilka han kommer att försättas vid frigivningen. För att sådan permission skall kunna beviljas krävs att minst 2/3 av strafftiden, dock minst fyra månader, har avtjänats. I fråga om ungdomsfängelse och internering föreskrivs att den intagne kan erhålla tillstånd att lämna anstalten för längre tid och under andra omständig- heter än som gäller för korttidspermissirm. Vid internering kan sådant tillstånd beviljas endast Sedan den för anstaltsvården bestämda minsta tiden har avtjänats.

Bestämmelser om dis e i p l i n ä ra åtgärd e r finns i 68— 74 55 behandlingslagen. Där föreskrivs att intagen kan bli föremål för discipli- nära åtgärder om han bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt uppförande och inte låter sig rätta efter tillsägelse eller om förseelsen är av allvarlig beskaffenhet.

De disciplinära åtgärderna består i att den intagne kan åläggas 1") för- lust för viss tid eller t. v. av honom särskilt tillerkänd förmån. 2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor som tillhandahålls vid anstalten, 3) förlust under högst 14 dagar av rätt att skaffa sig, motta eller inneha böcker, tidskrifter eller tidningar, eller 4) inneslutning i enrum under högst 30 dagar eller, i fråga om den som undergår ungdomsfängelse eller ej fyllté'll år, under högst sju dagar.

Om förseelsen påkallar strängare åtgärd kan verkställighetstiden för den som undergår fängelse på viss tid förlängas med högst 14 dagar.

Samtliga här angivna åtgärder kan efter förseelsens beskaffenhet och övriga föreliggande omständigheter vidtas i förening. Föreligger flera förseelser skall åtgärd bestämmas gemensamt för dem.

Av en i kriminalvårdsberedningens betänkande (s. 99) lämnad redo- görelse för användningen av disciplinära åtgärder framgår följande.

Användandet av disciplinära åtgärder har under senare år successivt minskat. Kriminalvårdsnämndcn visar sålunda stor restriktivitet när det gäller förlängning av verkställighetstidcr. Kriminalvårdsstyrelsen har ock-

• Sida 34
•  Original

Prop. l974:20 34

så rekommenderat att inneslutning i enrum i regel bör begränsas till sju dagar för alla intagna samt att rymningar och permissionsmissbruk inte skall bestraffas disciplinärt. Anledning till den minskade användningen av diseiplinstraff är främst att man har övergått till att utnyttja andra medel, som formellt inte är att betrakta som bestraffningar. t. ex. senareläggning av villkorlig frigivning, vård utom anstalt eller permissioner. Man kan också besluta om indragning av frigång och andra särskilda förmåner eller förflytta den intagne till en anstalt där behandlingen är mera restriktiv. Speciellt det sistnämnda alternativet har utnyttjats i ett stort antal fall.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts angående senareläggning av villkorlig frigivning m. m. redogörs i det följande för vissa bestämmelser i BrB om villkorlig frigivning och övergång till vård utom anstalt.

Enligt 26 kap. 6 ä' BrB kan den som undergår fängelse på viss tid villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden har avtjänats. Dock får frigivning inte ske förrän verkställigheten pågått minst fyra månader. I "26 kap. 7 % föreskrivs att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt skall beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivningen ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta skada som tipp- kommit genom brottet samt de förhållanden vari han skulle komma att försättas efter frigivningen.

I fråga om den som undergår ungdomsfängelse skall enligt 29 kap. 4 %* BrB behandlingen fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så lång tid sorti med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. Den intagne får dock inte överföras till vård utom anstalt förrän ett år förflutit efter intagningen i anstalt. om inte särskilda skäl är därtill.

Beträffande internering gäller enligt 30 kap. S & BrB att behandlingen efter utgången av minsta tiden skall fortsätta utom anstalt när vård i anstalt inte längre finnes vara påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet.

• Sida 35
•  Original

Prop. l974:20 35

3.1. Verkställighet av vissa brottmålsdomar och beräkning av strafftid

I överensstämmelse med vad KAIK har föreslagit förordas i promemo- rian att bestämmelserna i'3 och 3 kap. behandlingslagen om befordran av dom till verkställighet och om beräkning av strafftid m. m. förs över till en särskild lag benämnd lag om beräkning av strafftid m. m. I fråga om allmän uppbyggnad och omfattning ansluter sig lagförslaget nära till motsvarande avsnitt i behandlingslagen.

De ändringar i förhållande till gällande rätt som föreslås i prt'nneinorian hänger i stor utsträckning samman med frågan om vidgade möjligheter att undergå fängelse och andra frihetsberövande påföljder samtidigt med häktning i annat mål. Enligt departementspromemorian' finns det fortfarande tillräckliga skäl att behålla möjligheterna till samtidig wrksräliig/zer. De olägenheter som är förbumlna med nuvarande ordning, dvs. att samtidig verkställighet kan ske endast om den dömde som häktad är intagen i fångvärdsanstalt, föreslås bli undanröjda genom en utvidgning av möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och påföljd i annat mål. Sådan samtidig verkställighet bör således kunna äga rum oavsett var den häktade förvaras och oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet. En sådan ordning nödvändig- gör ändrade bestämmelser om nöjdförklaring. befordran av dom till verkställighet och strafftidsberäkning.

[ fråga om ltt'iidjifirkiaring föreslås att den som är häktad. antingen i målet eller i annat mål. skall få avge sadan förklaring inför styresmannen för den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller inför fi.”)reståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik, där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte. inför den befattningshavare som har uppsikt över häktet. Vid förfall för någon av nu nämnda befattningshavare får förklaringen avges inför den som är i vederbörande bcfattningslmvares ställe. Med hänsyn till personalförhållandena vid de rättspsykiatriska klinikerna är det inte säkert att det under alla veckans dagar kommer att finnas personal tillgänglig som kan betros med att mottaga nöjdförklaring. I promemorian föreslås därför att Kungl. Maj :t skall kunna förordna att häktad som är intagen på rättspsykiatrisk klinik skall kunna avge nöjdförklaring inför närmaste polismyndighet. För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt för undergåendc av påföljd föreslås gälla samma regler som för häktad.

I fråga om den som är på fri fot föreslås att nöjdförklaring skall kunna avges även inför föreståndare för allmänt häkte.

Bestämmelserna om befordran av dom till verkställighet har i promemorieförslaget delats upp på två paragrafer. I den första. 9 &. behandlas de fall då den dömde är häktad. i domsmålet eller i annat mål. eller då han redan är intagen i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i annat mål. I samtliga dessa fall skall domen enligt förslaget

• Sida 36
•  Original

Prop. l974:20 36

omedelbart befordras till verkställighet så snart den blir verkställbar. l-"örslagef innebär sålunda i denna del den nyheten att dom som avser häktad i annat mål skall befordras till verkställighet oavsett var den häktade förvaras. Av en jämförelse med 19% i förslaget framgår att strafftiden kommer att räknas från den dag verkställigheten sålunda skall anses ha börjat. Att en dom befordras till verkställighet betyder enligt förslaget inte att den dömde alltid skall förpassas till kriminalvårdsan- stalt. Är någon häktad i annat mål än domsmålet skall förpassning inte ske även'om den häktade förvaras iallmänt häkte. I detta fall inskränker sig verkan av att domen befordras till verkställighet till att strafftiden börjar löpa.

Bestämmelser om befordran till verkställighet av dom mot den som är på fri fot är i förslaget intagna i 10 &. Där regleras till en början det fallet att domen blir verkställbar genom att fullföljdstiden går ut. I sådant fall bör, sedan beslut om anstaltsplacering meddelats. kriminalvårdsstyrelsen utfärda föreläggande för den dömde att senast viss dag inställa sig på anstalten. .Skulle den dömde inte efterkomma föreläggandet. föreslås kritninalvårdsstyrelsen få rätt att hos polismyndigheten begära förpass- ning till anstalten. Föreligger fara för att den dömde skall avvika bör enligt förslaget kriminalvårdsstyrelsen ha möjlighet att begära förpassning utan föregående föreläggande.

Om den som är på fri fot avger nöjdförklaring på kriminalvårdsanstalt eller på allmänt häkte, skall den som tar emot förklaringen enligt försla- get omedelbart befordra domen till verkställighet. I övrigt innehåller 10 & bestämmelser om befordran till verkställighet på grund av nöjdförklaring inför polismyndighet eller militär befattningshavare. Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med gällande rätt. I de fall då det enligt nu berörda föreskrifter åligger polismyndighet att förpassa någon till kriminalvårds— anstalt har myndigheten möjlighet att i stället meddela den dömde föreläggande att själv inställa sig vid anstalten.

Enligt gällande rätt räknas strafftiden, utom när det gäller häktad, tidigast från den dag den dömde tas in i fångvårdsanstalt. För att den dömde inte skall gå miste om verkställighetstid måste på grund härav alla ji'irpassning.;resor företas med största skyndsamhet. Detta försvårar ett rationellt utnyttjande av transportresurserna och leder ibland till att en förpassning måste. genomföras trots att den bort anstå med hänsyn till den förpassades fysiska eller psykiska kondition.

I promemorian föreslås att strafftiden skall kunna räknas från det att den dömde omhändertas för förpassning. Den dömde behöver då inte gå miste om verkställighetstid på grund av att förpassningen till kritninalvårdsanstalten blir fördröjd. I anslutning härtill innehåller prome- morieförslagef vidare en regel som anger att den som skall förpassas till kriminalvärdsanstalt för undergående av påföljd tillfälligt kan få förvaras i allmänt häkte eller polisarrest. Som villkor för sådan förvaring uppställs det kravet att den skall vara erforderlig med hänsyn till transportförhållan— dena. Bestämmelsen föreslås bli tillämplig även när en intagen som har rymt från en kriminalvårdsanstalt' skall föras tillbaka till anstalten för

• Sida 37
•  Original

Prop. l974:20 37

fortsatt verkställighet.

I fråga om apps/ruiu'bestiz'lnmelsermz i behandlingslagen uttalas i promemorian att uppskov med verkställigheten av fängelse bör kunna medges endast i fall då skäl av synnerlig styrka kan åberopas. Vad gäller de omständigheter och intressen som det kan finnas anledning att beakta i detta sammanhang bör det dock enligt promemorian ges utrymme för en något friare bedömning än som är möjlig enligt nuvarande regler. Hänsyn bör sålunda kunna tas, utöver vad som nu gäller, också till ett arbetsgivarintresse som från samhällssynpunkt är av synnerlig styrka. Även andra intressen än arbetsgivarintressen bör emellertid kunna beaktas. Förslaget syftar här bl.a. på fall då den dömde ingår i ett arbetslag och en straffverkställighet skulle. drabba de övriga i laget oskäligt hårt. Uppskov bör även kunna förekomma om den dömde endast därigenom kan få tillfälle att fullgöra ett särskilt angeläget uppdrag för någon organisations räkning. Enligt promemorian bör bestämmelsen mot bakgrund härav utformas så att uppskov skall kunna beviljas när synnerliga skäl föreligger.

] promemorian konstateras vidare att flera skäl talar för att frågor om uppskov med straf'f'verkställighet förs över från länsstyrelsen till annat organ. Enligt promemorian bör dock en ändring av nuvarande ordning anstå till dess den nyligen tillkallade utredningen om de centrala nämn- dernas uppgifter och organisation (Ju l973:1 5) har slutfört sitt uppdrag.

När det gäller anstånd med verkställighet på grund av nådeansökan föreslås i promemorian den ändringen i förhållande till gällande rätt, att hinder mot anstånd kommer att föreligga inte bara i fall då den dömde är häktad eller när nåd tidigare har sökts i målet utan även när den dömde är intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd.

Enligt 37% första stycket behandlingslagen avbryts pågående -verk- ställighet om den dömde häktas. Promemoriet'örslaget utgår från att samtidig verkställighet av häktning och påföljd skall kunna äga rum i denna situation. Häktning bör således inte föranleda att verkställigheten avbryts. För att uppnå detta syfte föreslås i promemorian att 37 & första stycket behandlingslagen inte skall få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Av nyssnämnda stadgande i behandlingslagen framgår motsättningsvis att häktning av annat skäl än misstanke. om brott inte medför avbrott i pågående verkställighet. llär avses exempelvis häktning av trcdskande vittne. Genom att häktningen i sådant fall inte medför något avbrott i pågående verkställighet torde tvångsmedlet inte ha någon effekt beträf- fande den som undergår påföljd under så lång tid att häktningen måste hävas innan frigivning från påföljden sker.

Enligt promemmian saknas skäl att behålla en sådan ordning. Därför föreslås en bestämmelse om att verkställigheten skall avbrytas. om den som undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 _S BrB häktas av annan anledning än misstanke om brott.

• Sida 38
•  Original

Prop. l974:20 38

[ promemorian uttalas att bestämmelserna om beräkning av strafftid bör ändras som en konsekvens av vad som har föreslagits när det gäller nöjdförklaring och befordran av dom till verkställighet. Sålunda bör strafftiden. när den dömde är häktad eller eljest intagen ikrimimilvårds- anstalt. räknas från den dag domen få r verkställas. Detta bör gälla oavsett om domen har meddelats i häktningsmålet eller i annat mål och oavsett var den dömde förvaras. I fråga om den som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt bör strafftiden räknas från den dag den dömde tas in i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt enligt den föreslagna 10 5. Enligt promemorian bör vidare strafftidsberäkningen börja. när polismyn- dighet omhändertar någon för förpassning till kriminalvårdsanstalt.

I överensstämmelse med ett av kriminalvatdsberedningen framlagt förslag förordas i promemorian att vid beräkning av strafftid i fråga om korta frihetsstrat'f en månad alltid skall motsvara 30 dagar.

3.2. Kriminalvård ianstalt

[ promemorian framhålls att 'de lagändringar i fråga om anstaltsvården som aktualiserats är av sådan omfattning att de inte lämpligen låter sig inordnas i den nuvarande behandlingslagen. [ enlighet med vad som förutsatts i statsverkspropositionen föreslås därför i promemorian att det införs en ny lag — lag om kriminalvård iansiall — som ersätter de delar av behandlingslagen som innehåller bestämmelser om behandlingens anord- nande och närmare utformning. Därutöver föreslås vissa ändringar i brottsbalkens bestämmelser om anstaltsvården. .

I I ,t' anges lagens tillämpningsområde. Detta område är isak överens- stämmande med vad som gäller enligt behandlingslagen. ] 3 ; anges att kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över kriminal'ården i anstalt.

Det nya anstaltssystemet som avses bli genomfört inom kriminalvården bygger på dels ett begränsat antal riksanstalter för mera svårhanterliga klienter, klienter med långa strafftider och klienter som främst av allmänpreventiva skäl ådömts korta frihetsstraff och dels ett antal mindre lokalanstalter för övriga intagna. L'n bestämmelse som anger att kriminal- vårdsanstalt är riksanstalt eller lokalanstalt tas därför upp i .? så. ] samma paragraf föreslås en bestämmelse som anger att såväl lokalanstalt som- riksanstalt är öppen eller sluten.

[ 435" anges målsättningen för krimituilvi'irden i anstalt samt vissa allmänna principer för värdens utformning. l motiveringen till bestäm- melserna framhålls att de riktlinjer som statsmakterna antagit för den fortsatta utformningen av anstaltsvårdcn syftar till att genom en reform av anstaltsvårdens organisation och verksamhetsl'ormer skapa bättre förutsättningar än hittills att förverkliga den sedan länge i svensk kriminalvård gällande målsättningen att anstaltsvården skall utformas så, att den intagnes anpassning i samhället främjas och att skadliga följder av frihetsberövandet såvitt möjligt förebyggs. Mot bakgrund härav angcsi förevarande paragraf att verksamheten vid anstalterna redan från början

• Sida 39
•  Original

Prop. l974:20 . 39

bör inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den mån det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Till dessa bestämmelser har fogats en motsvarighet till gällande föreskrift att frigivning och övergång till vård utom anstalt skall förbere- das i god tid.

I riktlinjerna för anstaltsvärdens fortsatta utformning har anförts att man bör åstadkomma en ökad integrering mellan anstaltsvärd och friviird och att ett förverkligande av värdens syfte ofta motiverar stödåtgärder och vårdinsatser av andra myndigheter och organ än kriminalvårdens. Dessa principer föreslås komma till uttryck i bestämmelser i 5 _8, som anger att kriminalvården i anstalt bör planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ och att i den män ett förverkligande av värdens syfte påkallar insatser av andra samhälleliga organ bör dessa, vart och ett inom sitt ansvarsområde, verka för att ändamålsenliga och i övrigt lämpliga åtgärder vidtas. l paragrafen har också tagits in bestämmelser som ger uttryck för grundsatsen att den intagne skall stimuleras att själv medverka aktivt vid planläggningen av anstaltsvistelsen och den därefter följande vården i frihet.

] fråga om principerna för fördelningen av de intagna mellan olika typer av anstalter framhälls i promemorian att anstaltsplaceringen bör ske inte så mycket med hänsyn till arten av den påföljd som ådömts den intagne utan mera under hänsynstagande till de. speciella behov och förutsättningar som karakteriserar den klientelgrupp till vilken, bortsett från påföljdens art, den intagne närmast kan hänföras. När det gäller fördelningen av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter föreslås i () & bestämmelser som får ses enbart som mycket allmänna riktlinjer för valet av anstaltsplacering. Vid bestämmelsernas utformning har ledning hämtats från den indelning av anstaltsklientelet i tre olika grupper som kriminalvårdsberedningen giort. Till det 5. k. normalklientelet (grupp A) hänförs framför allt de personer som undergår fängelse i mer än fyra månader men högst ett är. Enligt förslaget skall den som underga'r sådan påföljd företrädesvis vara placerad i lokalanstalt. Det s. k. svårhanterliga klientelet (grupp B) torde i övervägande antalet fall återfinnas bland de personer som undergär fängelse i mer än ett år. ungdomsfängelse eller internering. Den som undergår sådan påföljd skall enligt förslaget företrä- desvis vara placerad i riksanstalt men får föras över till l(')kalanstalt när så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. De personer som ådömts korta frihetsstraff huvudsak- ligen av allmänpreventiva skäl (grupp (f) utgör den övervägande delen av dem som undergår fängelse i högst fyra månader. Detta klientel skall enligt förslaget företrädesvis vara placerat i riksanstalt.

[ 7 j" föreslas bestämmelser som reglerar grunderna för de intagnas fördelning mellan öppna och slutna anstalter. Den principiella utgångs- punkten för de föreslagna bestämmelserna är att värden i anstalt bör vara så öppen som möjligt. Därför föreslås att intagen hör placeras i öppen anstalt om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljcst av säkerhetsskäl. I fråga om vissa

• Sida 40
•  Original

Prop. l974:20 40

kategorier brottslingar med långa strafftider föreslås en särreglering som ger uttryck för en mer restriktiv hållning när det gäller placering i öppen anstalt. Sålunda föreskrivs i paragrafens tredje stycke att den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer bör placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Vad sålunda sagts gäller dock inte om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt. En bestämmelse om placering av intagen som inte fyllt 21 år har tagits in i 8 5. Bestämmelsen anger att vid placering av sådan intagen särskilt skall beaktas att han såvitt möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

De närmare bestämmelserna om kriminalvården i anstalt tas upp i 2 kap. i lagförslaget. Kapitlet inleds med bestämmelser i 9 _t' om det allmänna bemötandet av intagen och vissa skyldigheter för intagen.

I 10 _é' ges bestämmelser om intagens arbete och annan verksamhet inom anstalten. Bestämmelserna syftar till att erbjuda de. intagna vid- sträckta behandlingsalternativ, avpassade till den enskildes förutsättning- ar och behov. Ökade möjligheter till s. k. frigång föreslås enligt bestäm- melser som tagits in i 11 5.

De riktlinjer som statsmakterna dragit upp för anstaltsvärdens fortsatta utformning innebär att de intagnas arbetsplikt skall bibehållas. En bestämmelse om arbetsplikten finns upptagen i 12 _6. Därvid likställs med arbete såväl deltagande i undervisning som yrkesutbildning som anordnas för de intagna.

Om intagens utomhusvistelse m.m. ges bestämmelser i 135. l—"ritids- verksamhet och utövande av religion regleras i 14 och 15 595. Bestämmel— serna om fritidsverksamhet är mer utförliga och vittsyftande än motsva- rande bestämmelser i gällande lag.

När det gäller arten av de förberedelser som kommer i fråga för intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt föreslås i 16 .;f mera preciserade bestämmelser än f. n. Sålunda anges — förutom att därvid särskilt skall eftersträvas att bereda den intagne lämplig arbets- anställning eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad — att om den intagne kommer att behöva undervisning, yrkesutbildning eller ekonomiska, sociala eller medicinska stödåtgärder, i görligaste mån åtgär- der skall vidtas för att tillgodose sådant behov.

Bestämmelser om intagnas gemenskap och avskildhet finns intagna i 17 C.? .H. Genom dessa bestämmelser utvidgas de intagnas möjligheter till gemenskap och inskränks i motsvarande mån de igällande lag givna möjligheterna att hålla intagna i avskildhet från andra intagna. Som huvudregler anges att intagen dels skall arbeta tillsammans med andra intagna och dels får under fritid vistas tillsammans med andra intagna. Därefter anges i lagtexten de undantagssituationer i vilka intagen får

• Sida 41
•  Original

Prop. l974:20 4l

hållas avskild från andra intagna. För att bättre än f. n. tillgodose rättssäkerhetsintresset vid handläggningen av frågor om enrumsplacering i här avsedda fall föreslås vissa särskilda bestämmelser.

När det gäller intagens rätt att inneha personliga tillhörigheter föreslås i 24 _9' bestämmelser som avser att: ge uttryck för en mindre restriktiv hållning än som följer av nuvarande bestämmelser på detta område.

I fråga om intagens rätt att ta emot och avsända brev har i 25—28 359" tagits in bestämmelser som innebär att möjligheterna till brevgranskning inskränks i förhållande till vad som nu gäller. Brcvgranskning skall få ske endast i den utsträckning som det är påkallat av säkerhetsskäl. Denna huvudregel kompletteras med särskilda föreskrifter som närmare anger när granskning får ske. Bestämmelserna innebär att brev till intagen får granskas om det finns anledning anta att det innehåller otillåtet föremål, att brev vidare får granskas stickprovsvis iöppen anstalt dock bara vid särskilda tillfällen —- samt att i sluten anstalt brev dessutom får granskas om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnas särskilda förhållan- den. Bestämmelser ges även i fråga om förfarandet vid granskning och kvarhållande av brev. liörtroenderådcns korrespondens skall enligt sär- skild bestämmclsc vara underkastad samma regler som föreslås gälla för enskild intagens brev.

De nuvarande rätt snävt utformade lagbestämmelserna om besök ersätts i 29 ji" med bestämmelser av mindre restriktiv karaktär. För att öka möjligheterna att hindra insmuggling till de intagna av otillåtna föremål, t.ex. narkotika, vapen e.d.. föreslås i samma paragraf en bestämmelse av innehåll att det som villkor för besök av säkerhetsskäl kan föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation. Motsvarighet till denna bestämmelse saknas i den nuvarande behand- lingslagen. Bestämmelser som reglerar de intagnas rätt att använda telefon saknas i behandlingslagen. [ 30 5 föreslås bestämmelser härom. Dessa är utformade i nära överensstämmelse med de föreslagna reglerna om besök. En för brevväxling, besök och telef(.>nsamtal gemensam umtantagsbestärn- melse av hänsyn till rikets säkerhet finns i 31 _é'.

Om permissioner m.m. ges bestämmelser i 32 353991 De föreslagna bestämmelserna om regelbunden korttidspersmission och om sådan kort- tidspermission som ges av särskild anledning innebär en uppmjukning i förhållande till motsvarande bestämmelser i beliandlingslagen. Särskilt är att märka att regelbunden korttidspermission skall kunna beviljas, om inte faran för missbruk är avsevärd. Är noggrann tillsyn behövlig skall den intagne under pcrmissionen kunna vara ställd under bevakning. Samtidigt föreslås i fråga om vissa kategorier intagna som har långa strafftider och som är placerade i sluten anstalt en särskild bestämmelse som innebär att korttidspermission får ges endast om synnerliga skäl föreligger. Långtids- permission föreslås under benämningen t'rigivningspermission kunna be- viljas som ett led i förberedelse för villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. För den som undergår fängelse. öppnas möjlighet att få frigivningspermission redan från den dag då s. k. hälftenfrigivning kan ifrågakomma samtidigt som den nuvarande maximitiden 14 dagar slopas.

• Sida 42
•  Original

Prop. l974:20 42

Vidare föreslås en bestämmelse som innebär att i fall dä intagen genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, sådan vistelse kan beviljas honom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger därtill. För vistelsen utanför anstalt skall i sä fall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Det är här fråga om en motsvarighet till sådan längtidsper- mission i rehabiliteringssyfte som f. n. kan beviljas endast den som undergår ungdomsfängelse.

Bestämmelser om de intagnas rätt till medinflytande genom samräds- organ o.d. har tagits in i 36 5. Sådana bestämmelser saknas i den nuvarande lage-n.

Om vård vid sjukdom m.m. ges bestämmelser i 37-—41.H. Vid utfm'mningen av dessa bestämmelser har hänsyn tagits till de'ökade möjligheter att anlita den allmänna sjukvården som kommer att föreligga för en stor del av anstaltsklientelet till följd av lokalanstalternas till- komst.

Transporter av intagen regleras i 43 jt' och inställelse vid domstol och inför annan myndighet i 43 j'. Ersättning för arbete m.m. behandlasi 44 _j". Bestämningen av de aktiviteter som berättigar till ersättning är mer vidsträckt än i gällande lag.

Bestämmelser om disciplinär bestraffning m.m. föresläs intagna i 46—51 H När det gäller reaktionsformerna föreslås väsentliga nyheter. Enligt förslaget skall den intagne kunna tilldelas varning eller åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar. Som ny reaktionsform införs alltsä varning samtidigt som isoleringsstraffels maximitid minskas. [ promemorian konstateras att det nuvarande systemet har påtagliga nackdelar. eftersom det innebär att allvarligare misskötsamhet, t.ex. rymning och permissionsmissbruk. vanligen föranleder förutom enrums— placering att vederbörande övervakningsnämnd eller centrala nämnd sedermera vid prövningen av fråga om villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt förlänger anstaltsvistelsen med viss tid. Den intagne får under sädant förhallande lätt intrycket att han blir dubbelt bestraffad för samma gärning. ! den män någon längre tid förflutit sedan gärningen begicks uppfattas därvid den senare ätgärdcn som särskilt obillig. [_inligt' promemorian kan man emellertid i förevarande sammanhang inte under- läta att ta hänsyn till att det från disciplinär synpunkt föreligger ett behov av tillgång till en mera kännbar påföljd än ett isoleringsstraff på högst sju dagar. Därför förordas en ordning som innebär att det redan i samband med äläggande av isoleringsstraff kan förordnas att den tid under vilken den intagne enligt beslutet skall vara innesluten i enrum inte skall räknas in i tiden för verkställighet av den päföljd som den intagne undergår. Som en konsekvens av denna ordning bör vid prövning av fråga om villkorlig frigivning eller övergäng till vård utom anstalt hänsyn inte längre kunna tas i varje fall till sädan misskötsamhet som föranlett disciplinär bestraffning.

l den mån ett indisciplinärt beteende föranleder sadana behandlings- mässiga ätgärder som indragning eller senareläggning av frigäng eller

• Sida 43
•  Original

Prop. 197420 43

permission eller förflyttning till annan mer sluten anstalt är det enligt promemorian väsentligt att skälig hänsyn därtill kommer att tas i diseiplinärendet. I den nya lagen föreslas därför en föreskrift som anger att vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen har andra följder för den intagne, särskilt med hänsyn till förhållanden som avses med bestämmelserna om frigång. korttidspermis- sion och frigivningspermission.

] anslutning till förslaget om disciplinär bestraffning föreslås att bestämmelsen i 26 kap. 7.8 BrB ändras sålunda att det inte längre anges att den dömdes uppförande under anstaltstiden skall särskilt beaktas vid prövning av fråga om villkorlig frigivning. Även i övrigt föreslås en omarbetning av bestämmelsen. Enligt den föreslagna lydelsen skall vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningar- na för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

"2 kap. avslutas med vissa jämkningsbesti-immelser i52 och 53 M. [ 54---59 H” ges bestämmelser om beslut. besvär och delegation m.m. Här kan nämnas att den föreslagna bestämmelsen i 58 5 ger, med vissa undantag, möjlighet för Kungl. Maj:t att till tjänsteman inom kriminal- vården delegera krimin;-'tlvärdsstyrelsens befogenheter enligt lagen. Delega— tion frän kriminalvärdsstyrelsen till tjänsteman inom kriminalvården kan enligt förslaget bl. a. avse befogenhet för styresman vid anstalt att besluta om disciplinär bestraffning. Av den föreslagna bestämmelsen i 575 framgår att styresmannens beslut skall lända omedelbart till efterrättelse om inte denne annorlunda förordnar. Om st yresmannen vid åläggande av inneslutning i enrum med stöd av tidigare förordade nya bestämmelse förordnar att den ålagda tiden inte skall inräknas i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår, kommer enligt förslaget emellertid den ordningen att gälla att beslutet idess helhet omedelbart skall underställas kriminalvärdsstyrelsens prövning.

Ansvarsbestämmelser m.m. finns intagna i 60 och (.)] H. Tillämp- ningsföreskrifter behandlas i 63 _f.

3.3. Ändringar i brottsbalkens bestämmelser om skyddstillsyn

] dom på skyddstillsyn kan enligt 28 kap. 3 & BrB ingä behandling i anstalt. Har förordnande härom meddelats beträftande nagon som inte fyllt 23 år, kan domstolen bestämma att anstaltsbehandlingen skall verkställas utan hinder av att domen pa skyddstillsyn inte har vunnit laga kraft. Motsvarande gäller om domstol under pågående skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet förordnar om anstaltsbehandling liksom när sådant fr?n-ordnande meddelas på grund av ny brottslighet. Har den dömde i här avSedda fall fyllt 23 iir. kan förordnandet inte verkställas innan domen pä skyddstillsyn vunnit laga kraft mot den dömde.

Uppkommer fråga om anstaltslwhandling under pågående skyddstill— syn, kan övervakningsniimnd eller domstol med stöd av "28 kap. 1 l & BrB

• Sida 44
•  Original

Prop. l974:20 44

förordna att den dömde skall tillfälligt omhändertagas. Beslutet gär omedelbart i verkställighet, men omhändertagandet får inte pågå under längre tid än en vecka eller undantagsvis två veckor.

1 mot. l971:649 väcktes frågan om en ändring av BrB av innebörd att domstol, när den under pågående skyddstillsyn förordnar om anstalts- behandling eller undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse, skall ha möjlighet att förlänga tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 & till dess domstolens beslut vinner laga kraft.

Justitieutskottet (JuU 1971 :17) avvisade av olika skäl den i motionen fi:")reslagna lösningen men tog fasta på ett par förslag som framförts under remissbehandlingen. Ett av dessa förslag gick ut på att vidga möjligheter- na att förordna om omedelbar verkställighet av beslut om anstaltsbehand- ling genom att ta bort den nuvarande äldersgränsen. Ett annat förslag avsåg möjligheten att i vissa fall förordna om omedelbar verkställighet när domstol undanröjer skyddstillsyn och dömer till fängelse. Dessa frågor borde enligt utskottets mening övervägas av Kungl. Maj:t. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

] pr(.>me.morian behandlas endast förslaget om omedelbar verkställighet av beslut om anstaltsbehandling för" sådana som har fyllt 23 år. Enligt promemorian torde situationen i de fall då domstolen överväger att låta anstaltsbehandling ingå i skyddstillsyn för det äldre klientelet i allmänhet vara sådan att omedelbara åtgärder behövs för att lösa akuta sociala problem. Det måste under sådana omständigheter anses olyckligt att behandlingen kan konnna att dröja under avsevärd tid.

Enligt promemorieförslaget talar övervägande skäl för att domstolen bör ha möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet av förordnan- de om anstaltsbehandling ingående i skyddstillsyn även i fråga om dömda som fyllt 23 år. l-"örslaget föranleder ändringar i 28 kap. 35 andra stycket och 38 kap. 9 5 andra stycket BrB.

• Sida 45
•  Original

Prop. l974:20 45

Prop. l974:20

TCO och SACO anser att uppskovsärenden bör avgöras av en central myndighet. TCO ansluter sig till KAIK:s förslag att denna myndighet bör vara kriminalvårdsnämnden men kan även tänka sig kriminalvårdsstyrel- s'en. SACO förordar kriminalvårdsstyrelsen under förutsättning att styrelsen skall utfärda förelägganden om inställelse vid anstalt.

Kriminalvärdsslyrelsen finner att flera skäl talar för att länsstyrelsen befrias från handläggning av uppskovsärenden. Det förefaller naturligast att ärenden av denna art handläggs av kriminalvårdsstyrelsen. Med hänsyn till pågående arbete inom Rl-projektet bör ett överförande av besluts- funktionerna ske i samband med att den nu aktuella lagstiftningen träder i kraft. Den utredning som pågår beträffande de centrala nämndernas uppgifter och organisation kan inte anses utgöra hinder härför.

Förslaget i 19 5 första stycket angående utgångspunkten för st r a ff- t i d 5 b e r ä k n i n g e n kritiseras av hovrätten över Skåne och Ble- kinge som anför bl. a.

Avges nöjdförklaring skall dom (eller domsbevis) finnas tillgänglig för styresman (eller annan som skall befordra domen till verkställighet). I detta fall innebär förslaget i 19 & första stycket inte något problem men ej heller någon nyhet. I andra fall är det däremot olämpligt att strafftiden börjar löpa redan då domen får verkställas och inte först när den kommit styresman tillhanda. Om deti dömde är häktad i annat mål än det vari domen meddelas kan det inträffa att häktningen häves och den dömde försättes på fri fot. sedan domen vunnit laga kraft mot honom men innan något meddelande, att" domen får verkställas mot honom. kommit styresman eller häktesföreständare tillhanda. Enligt förslaget har i sådant fall strafftiden börjat löpa. Om den dömde är intagen i kriminalvårds- anstalt kan motsvarande hända i det fall den dömde blir villkorligt frigiven. innan styresmannen fått veta att den nya domen kan verkställas. Enligt 255 i förslaget skall i sådant fall strafftiderna sammanläggas, eftersom fängelse måste anses föreligga till verkställighet så snart domen börjar verkställas enligt 19 5 första stycket. För att förhindra att angivna olägenheter uppstår måste styresmannen alltid hos kriminalvårdsstyrelsen (och eventuellt bos domstol) et'terhöra om det finnes någon dom som blivit verkställbar. Beslutar domstol att häktning skall hävas, kan den förut häktade inte omedelbart försättas på fri fot utan måste avvakta att häktcsföreständare eller styresman bedriver efterforskningar, om det finnes någon verkställbar dom mot honom. Även om en sådan förfrågan ger negativt besked kan det inträffa att dom som kan verkställas inte nått styrelsen, t. ex. om häktning skett efter domen och styresmannen ej genom domstolen får reda på domen samt kriminalvårdsstyrelsen ej har kännedom om att det finnes en verkställbar dom.

Det oskäliga i nuvarande ordning torde väsentligen ha upphört i och med införandet av de nya reglerna om avräkning av häktningstid. Den föreslagna ordningen förefaller mera opraktisk än den nuvarande. Förslaget bör därför jämkas så att det överensstämmer med den gällande bestämmelsen. dock med den ändringen att när den dömde är häktad i annat mål strafftiden börjar löpa från den dag då domen föreligger för verkställighet. Motsvarande ändring bör göras i 9 %.

Interneringsnämrlden diskuterar i detta sammanhang det fallet att den. som utan att vara häktad är intagen i kriminalvårdsanstalt, döms till . internering eller till fortsatt internering. Enligt förslaget skall vid beräkningen av den i nya domen bestämda minsta tiden utgångspunkten vara den dag då den nya domen får verkställas. llade den dömde varit

• Sida 52
•  Original

Prop. l974:20 52 häktad i det nya målet, skulle häktningstid efter domen ha räknats honom tillgodo. Enligt interneringsnämndens mening talar starka skäl för att i sådana fall avräkning får ske på samma sätt som beträffande häktad. Det kan enligt nämnden vara just den omständigheten att den åtalade är intagen i fångvårdsanstalt som har föranlett att han inte häktats. 19 & bör kompletteras med stadgande härom.

Förslaget i promemorian om att korta frihetsstraff skall omräknas till (1 3 g a r tillstyrks av statskontoret och övervakningsnt'z'mnden [ Örebro.

Kriminalvårdsstyrelsen anser det önskvärt att, om det pågår verkställig- het av ett fängelsestraff, som har omräknats till dagar och det förekommer ytterligare ett sådant straff till verkställighet så att den sammanlagda strafftiden konnner att överstiga fyra månader, den omräkning som har skett beträffande det tidigare straffet ändå fortfaran- de skall gälla.

Kriminalvärdsnämnde/z anser att de skäl som anförs i prt'unemorian för att kortare fängelsestraff vid verkställigheten skall omräknas till dagar i och för sig synes bärande. innan en reform genomförs, torde det dock vara nödvändigt att ytterligare överväga de konsekvenser som den kan få i skilda hänseenden. Det synes ej vara helt säkert att fördelarna av reformen överväger nackdelarna. [ vart fall torde ytterligare lagändringar bli nödvändiga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser inte att den föreslagna omräkningsregeln innebär någon förenkling och avstyrker förslaget. Om förslaget skulle genomföras bör det ske genom en ändring i 26 kap. l & BrB så att domstolen skall bestämma strafftid på högst fyra mänaderi visst antal dag-ar. llovrätten fortsätter.

Bakom förslaget synes det enligt hovrätten ligga icke så mycket praktiska överväganden som den obestyrkta misstanken att anhopningen av dömda. som avtjänar straff i månadsskiftet februari— mars varje år, beror på att dessa får avtjäna ett par dagar kortare straff än de Skulle ha fått göra vid någon annan tid på året. Att de som avtjänar straff vid detta månadsskifte blir gynnade framför dem. som år intagna vid någon annan tidpunkt, kan inte vara utslagsgivande; någon millimeter- rättvisa finns ändå inte när det gäller straffmätningen. Det kan starkt ifrågasättas om det är något vunnet med att en del intagna får avtjäna två dagar mer än de eljest skulle ha fått göra. Det enda skäl som skulle kunna åberopas till stöd för förslaget är att anstaltssystemet inte kan ta emot alla dem som vill avtjäna sina straff i februari—ritats. För frågan om detta skäl skall tillmätas avgörande betydelse är inledningsvis att anmärka att förslaget inte lägger hinder i vägen för den som kan avge nöjdförklaring beträffande sin dom. Förutom det fallet att domen meddelats i sådan tid att fullföljdstiden inte går ut förrän i februari (vid en strafftid på en månad) kan den dömde genom att först överklaga domen och sedan innan målet hinner bli avgjort i överrätten i lämplig tid avge nöjdförkla- ring utsträcka sin tidsfrist så att samma fördel uppnås. Förslaget om beräkning i dagar av kortare strafftider medför då åsyftat resttltat endast om det är tidsvinsten som har störst betydelse för de dömda. llovrätten anser att andra faktorer har lika stor eller större betydelse för feb|-u-_1rian1wpningen av intagna. Under sommaren begås förhållandevis fler brott än Linder årets övriga delar. Sommarens brott behandlas av domstolarna i slutet av hösten. vilket medför att domarna skall

• Sida 53
•  Original

Prop. 197420 5 3

verkställas under vintern. Den säsongsmässiga ökningen av antalet brott har alltså sin motsvarighet i en ökning av antalet intagna under vintern. De klimatiska förhållandena i Sverige är därtill sådana att det för de flesta mäste framstå som önskvärt att få avtjäna straffi februari---mars.

4.2 Kriminalvård i anstalt

Den föreslagna lagen om kriminalvård i anstalt får i huvudsak ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Lagens uppbyggnad och huvuddrag lämnas i stort sett utan erinran. Även de särskilda bestämmel- serna i förslaget tillstyrks av en övervägande remissopinion. När det gäller innehållet i och utformningen av en del bestämmelser föreslås dock av olika remissinstanser ändringar eller justeringar. Detta gäller bl. a. de bestämmelser som avser ansvarsfördelningen mellan kriminalvården och andra myndigheter, fördelningen av de intagna mellan olika typer av anstalter, intagnas avskildhet och gemenskap samt disciplinär bestraff- ning.

Kriminalvardrstyrelsen erinrar om att förslaget bygger på de riktlinjer för kriminalvårdens framtida verksamhet som utformats av kriminalvårds- beredningen och som under året antagits av statsmakterna. att styrelsen i remissyttrande över beredningens betänkande i stort delar beredningens synpunkter och att styrelsen också är beredd att i huvudsak ansluta sig till det föreliggande lagförslaget, dock att styrelsen på vissa punkter förestår jämkningar. Även RÅ och rik.rpnlirrtyrelscn tillstyrker den föreslagna lagstiftningen. Andra remissinstanser som uttryckligen för- klarar sig helt eller i huvudsak ansluta sig till förslaget är internerings- nämmlen, .rocialutredningen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Skydds- värnez i Göteborg, Föreningen Sveriges statsziklagare, Rättspsykiatriska föreningen, över!-akt]ingsnå'mnderna !" Halmstad och i Örebro, första avdelningen, LO. Svenska k0mmunförbundet. ],änrrri'relsen i Smek- holmr [än anser att lagförslaget utgör en lämplig avvägning mellan kravet på åtgärder som syftar till att underlätta de intagnas anpassning till ett. liv i frihet och samhällets krav på säkerhet. Statstjänstcmannaj'örbundct — med vilket TCO instämmer -— finner att förslaget präglas av överskåd- lighet och relativ lättillgänglighet och att det i huvudsak har en realistisk och verklighetsnära anknytning. Socialstyrelscn anför att ett viktigt moment i den föreslagna lagstiftningen är att det öppnas möjligheter till en smidigare och snabbare övergång från anstaltsvärd till frivård och större möjligheter till arbete utanför anstalten under verkstätlighetstiden. Särskilt pekas på den förändrade anstaltsorganisationen och de förbätt- rade permissionsbestämmclserna för det 5. k. normalklientelet. Samtidigt framhåller styrelsen att det framlagda lagförslaget även innehåller sådana enskilda detaljer som det kan bli nödvändigt att inom snar framtid ta upp till prövning på nytt.

Rörande kriminalvärdslagstiftningens formella uppbyggnad framhåller krimina[vårt./rstyrelsen att ett konsekvent fullföljande av den tanke på integration mellan anstaltsvärd och frivård som kommer till uttryck i det föreliggande lagförslaget borde ha resulterat i en för anstalts— oeh frivärd

• Sida 54
•  Original

Prop. l974:20 54

gemensam lagstiftning. avsedd att reglera allt kriminalvårdsarbete på verkställighetsplanet. Styrelsen förordar att frågan om en sådan integre- rad lagstiftning prövas sedan erfarenheterna av det pågående reform— arbetet har utvärderats. En liknande synpunkt framförs av LO samt av Statstjänstemannajifirbundet med instämmande av TCO. När det gäller förslaget att ersätta den nuvarande behandlingslagen med två särskilda lagar finner länsstyrelsen i Stockholms län att en sådan uppdelning är såväl naturlig som rationell. Samma uppfattning har social.st_t-'rel.ren.

De bestämmelser i 5 & förslaget som avser ö k a d in te g r e ri n g mellan anstaltsvård och frivä rd lämnas istort sett utan erinran av retnissinstanserna. Svenska Fångvårdssällskapet framhåller dock att det otvivelaktigt är svårt att lagstiftningsvägen föreskriva samarbete mellan olika organ. Även om lagen inte kan bli tvingande. utan som bäst kan ange inriktningen bör den dock kanske ge klarare besked om de förväntningar som ställs på kritninalvårdsmyndigheterna genom att det uttryckligen anges att kriminalvården i anstalt "skall” — och inte bara ”bör” — planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvår- dens olika organ.

När det gäller den föreslagna bestämmelsen i 5 % om det a n s va r för kriminalvårdens klientel s om åv i l a r and ra sam h ä l l s- 0 r g a n än kriminalvårdens organ har kriminalvårdsrtyrelsen inte något att erinra mot att i lagen sålunda ges en bestämmelse sorti riktar sig till andra myndigheter. Styrelsen framhåller dock att allmänna rekommen- dationer av detta slag måste följas upp med lagbestämmelser om konkreta förpliktelser eller med överenskommelser om särskilt specificerade ata- ganden. Regler som rör andra myndigheters ansvar för kriminalvårds- klientelet bör övervägas av bl.a. socialutredningen och i samband med annat socialt och socialmedicinskt tagstiftningsarbete. Ungclomsji'ingelse- nämnden kritiserar det förhållandet att bestämmelsen i fråga utformats endast som en rekommendation. Detta skulle kunna tolkas som en uppmjukning av eljest tvingande regler. vilket givetvis inte varit avsikten. Eftersom bestämmelsen i första hand riktar sig till myndigheter och andra organ utanför kriminalvårdens organisation. kan det vidare med fog ifrågasättas om inte föreskrifter om de särskilda organens verksamhet i de hänseenden som det är fråga om bör tas in i de skilda speeialförfatt- ningarna och ges formen av en erinran om skyldighet att, så langt detär förenligt med de kriminalvårdande åtgärderna. vara verksamma även i fråga om kriminalvårdens klientel. Därvid bör ges en bestämmelse som riktas till kriminalvårdens organ och som föreskriver skyldighet att i mån av behov samarbeta med sociala och andra organ utanför kriminalvården. Socialutredningen framhåller att" innebörden av uttalandena i årets statsverksproposition är att kriminalvårdens klienter ltar samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra och att kriminal- vården måste ta det primära ansvaret för uppgifter sotn normalt avilar andra huvudmän endast i fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förltindrar andra myndigheters medverkan eller när stödin— satserna uteslutande har sitt grund i kriminalvårdens rehabiliterande

• Sida 55
•  Original

Prop. l974:20

'.!! Lh

uppgift. Utredningen ifrågasätter om inte denna ansvarsfördelning bör komma till klarare uttryck än vad som är fallet i 5 & promemorieför- slaget. Utredningen understryker vidare betydelsen av samråd mellan kriminalvården och andra samhällsorgan under olika skeden av anstalts- vistelsen. l avvaktan på att generella överenskommelser kan nås rörande olika samarbetsfrågor bör dessa inte lämnas utanför regleringen i den nya lagen. I denna bör därför anges att i den mån ett förverkligande av vårdens syfte påkallar insatser av annat samhällsorgan, företrädare för sådant organ bör beredas tillfälle att delta i behandlingsplaneringen. Socialstyrelsen framhåller att samordningen med samhällets ordinarie hälso-. sjuk- och socialvård förutsätter att kriminalvården genom avtal med huvudmännen tillförsäkrar sig de sociala och sjukvårdsmässiga insatser som kan befinnas erforderliga i sammanhanget. Landstings- f'örbzmclets styrelse framhåller att en helhetslösning av de problem som föreligger när 'det gäller att erbjuda anstaltsklientelet en acceptabel hälso- och sjukvård endast kan nås genom ett intensifierat samarbete mellan kriminalvården och de organ som svarar för samhällets allmänna hälso- och sjukvård.

StatsansräI/das förbund med instämmande av LO anser att den före- slagna bestämmelsen är av grundläggande betydelse och att den har en uppfordrande karaktär. Den blir emellertid helt verkningslös om inte också nykterhetSVårds-. arbetsvårds- och andra samhälleliga organ engageras och får resurser. Särskilda styrmedel i form av överenskommel- ser och speciallagstiftning torde också erfordras. Statstjå'nstemanna/ör- bundct med instämmande av TCO anser det önskvärt att lagbestämmel- serna om samarbetet med andra samhälleliga organ får en något mer uppfordrande karaktär.

Svenska kommunförbunclet finner att lagförslaget har fått en tillfreds- ställande utformning när det gäller frågor om samverkan mellan kriminal- vården och olika primärkommunala verksamheter, såsom socialvård. fritidsverksamhet etc. Även ÖFU/"Wlkal'lldS riksförbund instämmer i för- slaget.

I fråga om tillämpningen av förevarande bestämmelse framhåller invandrarverket att kriminalvårdens organ kan på det lokala planet vid handläggningen av ärenden rörande utländska interner vända sig till invandrarbyråerna.

De föreslagna bestämmelserna i 3 5 om 0 l ik a t y p e r a v k r i m i n alv å r (1 s a n s t a lt e r föranleder uttalanden av en del remissinstanser. Statstjänsremannaförbundet med instämmande av TCO ifrågasätter om det är riktigt att ersätta det hävdvunna begreppet fångvardsanstalt med benämningen kriminalvårdsanstalt. Hovrätten över Skane och Blekinge — som i sitt yttrande över kriminalvårdsberedningens förslag ställt sig kritisk till det föreslagna nya anstaltssystemct — anför att det i promemorian inte finns något förslag om vilka befintliga anstalter som skall vara riksanstalter och vilka som skall vara lokalanstalter eller om vilka nya anstalter som bör byggas och när detta skall ske. Det lämnas inte heller nagon redogörelse för hur lokalanstalterna skall vara utfor- made och verka. l avsaknad av sådana uppgifter anser hovrätten att

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974:20 56

ställning inte kan tas till de föreslagna bestämmelserna om anstalts- systemet. Förslaget avstyrks därför. Hovrätten ställer sig vidare kritisk till förslaget att avskaffa de särskilda ungdoms-. internerings- och skyddstill- synsanstalterna. I stället för 3 & promemoricförslaget bör därför enligt hovrättens mening i den nya lagen tas in en bestämmelse av samma innebörd som 3 & nuvarande behandlingslag. dvs. att fangvärdsanstalt kan vara öppen eller sluten samt att Kungl. Maj:t förordnar vilka anstalter som skall vara ungdomsanstalter eller interneringsanstalter. — ] förord- nande att viss anstalt skall vara lokalanstalt bör också anges dess upptagningsomrade. Detta bör konnna till uttryck i lagtexten. Även ungdamsfängelsenämnden redovisar en i vissa avseenden kritisk inställ- ning till det föreslagna anstaltssystemet. Detta har enligt nämndens mening många fördelar men också nackdelar. Ungdomsräiongens anstalts- och behandlingssystem bilde bör och kan lämnas till stora delar intakt vid genomförandet av det föreslagna anstaltssystemet. Särskilt betänkligt finner nämnden det vara att slopa systemet med en mottagningsanstalt för klassificering och differentiering av nyintagna ungdomsfängelseelever. Enligt tingsrärrsdomareförcningens mening bör det övervägas om inte lagtexten bör innehålla en definition av vad som tnenas med sluten och öppen anstalt.

När det gäller de i 6 -8 åå lagförslaget upptagna bestämmelserna om fördelningen av de intagna mellan olika typer av anstalter görs uttalanden av åtskilliga remissinstanser.

Kriminalt'årdsstyrelsen lämnar utan erinran de allmänna riktlinjer för klientelets differentiering mellan lokal- och riksanstalter som anges i 6 % promemorieförslaget. Även RÅ godtar i allt väsentligt dessa principer. Det för riksanstalterna närmast avsedda klientelet bör dock enligt RÅ:s mening få möjligheter att placeras på lokalanstalter när platstillgång och andra förhållanden tillåter det. Klientelets möjligheter att få besök beskär—s nämligen om placeringen sker långt från hemorten.

Med hänsyn till de principbeslut som tidigare i är har fattats rörande anstaltssystemet godtar interneringsnci'mnden att behandlingen på varje anstalt utformas i stort sett enhetligt. oberoende av arten av ådömd påföljd. Enligt nämndens mening är det emellertid angeläget att en översyn görs av själva påföljdssystemet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att 6 % promemorieförslaget har besannat de farhågor om en långtgående schablonisering som krimi- nalvårdsberedningens förslag till differentiering av anstaltsklientelet gav upphov till. Enligt hovrättens mening kan strafftidens längd inte läggas till grund för en indelning av de intagna i de tre tänkta kategorierna. Den föreslagna paragrafen är ett tydligt bevis för den felsyn som ligger bakom hela förslaget till ett nytt anstaltssystem. Skall över huvud taget någon uppdelning göras på riksanstalter och lokalanstalter måste betydligt flera faktorer än strafftidens längd bestämma placeringen. lin närmare regle- ring kan inte ges plats i lagen utan torde få uppdras åt kriminalvårds- styrelsen eller tas in i en tillämpningskungörclse. Shem/styrelsen anser att uppdelningen av de intagna i olika kategorier med hänsyn till påföljdens

• Sida 57
•  Original

Prop. l974:20 57

längd inte är helt tillfredsställande. I grunden är det nämligen andra kriterier än påföljdens längd som avgör om den dömde är betjänt av placering på lokalanstalt eller inte. En liknande uppfattning framförs av Statstjänstemannaförbundet mcd instämmande av TCO. Socialstyrelsen anser vidare att alla personer med strafftider i högst ett är i princip bör få komma i åtnjutande av placering på lokalanstalt. Lämpligen bör införas en regel som anger att den dömdes önskemål om placering om möjligt bör beaktas.

Tillsynsu[redningen framhåller att bland det klientel som döms till mellan fyra och tolv månaders fängelse finns rymningsbenägna eller eljest svärbehandlade personer vars placering på riksanstalt för svårbehandlat klientel är lika motiverat som för de klienter som undergår fängelse i mer än ett är. Utredningen ifrågasätter" därför om inte den för förstnämnda klientel avsedda bestämmelsen bör ges en mindre bindande formulering.

Övervakarnas riksförbund är kritiskt inställt till den föreslagna regeln om riksanstaltsplaeering för korttidsklientelet. Samtliga sådana korttids- intagna som har alkoholproblem eller sociala problem bör placeras på lokalanstalter för en snabbgenomgång av deras sociala situation. De bör därefter få hjälp med att få kontakt med de sociala organ som har att ta sig an dem.

SA CO anser det inte orealistiskt att ha vissa lokalanstalter för särskilda grupper av lagöverträdare. Det är också angeläget att en del av riksanstal— terna för längtidsklientelet förbehålls ungdomar. Särskilda anstalter för internerings- och ungdomsfängelseklientelet bör behållas.

Ungdom.s-fr'z'ngelsem'imnden som enligt vad förut anförts anser att ungdomsräjongens anstalts- och behandlingssystem till stora delar bör lämnas orört — ställer sig mycket kritisk till den sammanblandning av klientelet som blir en följd av den planerade utslussningen av flertalet intagna över särskilda lokalanstalter. Möjligheterna till differentiering bör iakttagas så långt det kan ske. Den föreslagna bestämmelsen i 8 % rörande intagna som är under 21 är torde inte få någon nämnvärd effekt i varje fall inte på lokalanstalterna. [ stället bör meddelas en bestämmelse som anger att personer under 23 år som dömts till fängelse eller ungdoms— fängelse skall hällas avskilda från äldre intagna, om inte särskilda skäl, exempelvis brottets beskaffenhet, föranleder annat. En sådan reglering skulle göra det möjligt att — inom ramen för den nya organisationen — bibehålla huvuddelen av det anstaltssystem som nu står till ungdoms- räjongens f("irfogande. Att personer, som dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. också i fortsättningen måste tas in på särskilda anstalter och inte på lokalanstalter, synes enligt nämnden vara uppenbart. Som förut anförts vill hovrätten över Skåne och Blekinge behålla de särskilda ungdoms-, internerings- och skyddstillsynsanstalterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om det är tillfredsställande att varken BrB eller den nya lagen anger närmare riktlinjer för behand- lingen av de till ungdomsfängelse dömda.

Övervakarnus riksft'irbund menar att ungdomar av alla kategorier

• Sida 58
•  Original

Prop. l974:20 58

företrädesvis bör placeras i lokalanstalt. i annat fall kommer man att ställa den grupp som har stort behov av rehabiliterande behandling. nämligen ungdomarna. i säntre läge än vissa vuxengrupper. Det bör inte vara omöjligt att på slutna lokalanstalter ordna slutna anstaltsavdelningar för ungdomsfängelseklientelet.

När det gäller fördelningen av de intagna mellan ö p p n a o c 11 s 1 U 1 n a a n s t a l t e t anför kriminalvärdxstyrelsen att den i 7 & promemorieförslaget upptagna huvudregeln innebär att placering på öppen anstalt får en i förhållande till nu gällande ordning avsevärt vidgad tillämpning. Bestämmelsen har lätt en alltför generell räckvidd. l ätskil- liga fall kan det vara motiverat att placera en intagen pä sluten anstalt, även om han frän säkerhetssynpunkt kan vistas på öppen anstalt. För en del intagna krävs t.ex. särskilda behandlingsresurser som bara finns vid vissa slutna anstalter. Hänsyn till den intagnes intresse av visst arbete eller viss utbildning kan också ibland motivera hans placering på en sluten anstalt. De ändrade fördelningsnormer sont förslaget innebär kräver resurser som kan bli tillgängliga först inom en relativt avlägsen framtid. Styrelsen finner det angeläget att reglerna i den nya lagen får ett sådant innehåll att kriminalvärdsniyndigheternas möjlighet till en individuali- serad och allsidig prövning av de dömdas anstaltsplacering och behandling i övrigt inte beskär-s onödigtvis. Därför föreslås att bestämmelserna i 7 & utgår och att 65 kompletteras med en anvisning om att den som undergår fängelse i högst fyra månader företrädesvis bör vara placerad i öppen riksanstalt. SAK framhåller att tillgången på öppna platser särskilt i storstadsregionerna kan för lång tid framöver väntas bli otillräcklig. 7 & promemorieförslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse om placering i sluten anstalt för det fall att plats inte kan beredas i öppen anstalt. Vidare bör införas en bestämmelse som anger att intagen som begär det får placeras i sluten anstalt om inte särskilda skäl talar däremot. Övervakningsnämnden i Halmstad anmärker likaledes att intagen bör kunna vara placerad i sluten anstalt även i sådant fall när han själv begär detta. Interneringsnämnden framhåller att enligt hittillsvarande erfaren- heter endast ett begränsat antal av de internerade kunnat föras över till öppen anstalt. Sannolikt-kommer sä att bli fallet istor utsträckning även i fortsättningen. Huvudregeln i 7ä kommer därför att tillämpas bara undantagsvis för dessa intagna.

[ fråga om den i 75 tredje stycket promemorieförslaget upptagna särskilda regleringen för vissa kategorier brottslingar med långa pläföljds- tider anser RÅ det värdefullt att den restriktiva hållningen beträffande dessa kategorier brottslingar kommer till uttryck i en särskild lagbestäm- melse. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot att förevarande bestämmelse lämpligen kan tas in i en tillämpningsförfattning.

Enligt kriminalvärdss[_vrelsens mening innebär formuleringen av 75 tredje stycket en skärpning i förhållande till de riktlinjer som angivits i prop. 1972267. Formuleringen omöjliggör den individuella bedömning som förutsatts bl. a. av justitieutskottet (JuU 197326) vid behandlingen av denna proposition. Som framgår av vad förut anförts anser styrelsen

• Sida 59
•  Original

Prop. l974:20 59

att den föreslagna bestämmelsen kan utgå. ]nvandmrvwke/ understryker att bestämmelsen i tredje stycket inte får tolkas på det sätt att utländska intagna som undergår sådan påföljd som där avses automatiskt överförs till sluten anstalt.

Enligt tillsynsutredningens mening bör det för tillämpning av 75 tredje stycket räcka att den intagne kan befaras antingen vara särskilt benägen att avvika eller att fortsätta brottslig verksamhet.

Föreningen Sveriges tingsrärlsdmnare ifrågasätter om samhällsskyddet är tillräckligt tillgodosett genom den föreslagna regleringen i 7 & tredje stycket som innebär att interner som är att bedöma som farliga under vissa förutsättningar skall kunna placeras i öppen anstalt. Liknande uppfattning har ungdont.sjä/rgelrenänznden och överåk/agaren ! Smek- holm.

KR UM konstaterar att de. riksanstalter som avses ta emot intagna som undergår fängelse i mer än ett är kommer med något undantag att vara helt slutna. Härigenom kommer alla langtidsdömda att karakteriseras som personer som tenderar att avvika eller utgör säkerhetsrisker. En sådan kategorisering är helt befängd och saknar stöd i verkligheten. En helt annan kategori, nämligen de korttidsdömda bland vilka kommer att finnas representanter för den svenska normalbefolkningen, kommer att tillbringa sin tid på sådana riksanstalter som utgörs av öppna kolonier. Från KRUMzs utgångspunkt är denna differentiering av de intagna betänklig. Korttidsklientelet kommer alltså inte längre ikontak't med den vanliga fängen. hans fängelsemiljö och hans problem. Naturligtvis är det positivt att de föreslagna reglerna ger kriminalvårdsmyndiglieterna möjlig— heter att överföra flera intagna från slutna riksanstalter till lokalanstalter och till mindre. slutna anstalter. Samtidigt blir det emellertid nästan omöjligt för en intagen att veta vad han kan kräva och vad han kan förvänta sig under fängelsetiden. Förslaget utgör här bara en fortsättning av den utveckling som innebär att straffets reella innehåll bestäms. inte av lagen, titan av enskilda kriminalvärdstjänstemän. Vidare framhålls att det inte finns någon garanti för att det kommande anstaltssystemet inte blir t. o. rn. mer slutet än det nuvarande.

Föreningen Sveriges tings/'å'!lsdomare vill -- i anslutning till 85 promemoria-förslaget — framhålla att en regel som anger att skadlig påverkan från andra intagna om möjligt bör undvikas vid anstaltsplace- ringen bör vara ett rättesnöre för all anstaltsplaeering och inte inskränkas till att gälla endast beträffande den som inte fyllt "21 år. Enligt SACO:s mening finns det även bland klienterna över "Zl är åtskilliga som börhallas åtskilda från mera gravt belastade. Enligt övervakaingsnämnden illa/m- stad torde det vid placering i öppen anstalt vara omöjligt att göra den åtskillnad som anges i paragrafen. Tillrynsu[redningen framhåller att de praktiska möjligheterna att förverkliga syftet med bestämmelsen i före- varande paragraf torde. vara mycket små. Samma uppfattning har Stats- anstä/ldar förbund, som anser att man bör överväga att slopa bestämmel- sen. LO ansluter sig till dessa synpunkter.

• Sida 60
•  Original

Prop. l974:20 60

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att enligt kriminalvårds- beredningens förslag beslut om anstaltsplacering i regel skulle meddelas av regionchef. Enligt promemoricförslaget skall däremot, såvitt kan utläsas av lagen. placeringsbeslut ankomma på kriminalvårdsstyrelscn. Visserligen öppnar 58% förslaget en möjlighet för Kungl. Maj:t att i tillämpningsförfattning flytta över denna befogenhet pä regionchef. Genom 10% förslaget till lag om beräkning av strafftid m.m. utesluts dock i praktiken en sådan delegering. Hovrätten motsätter sig bestämt den centralisering till kriminalvårdsstyrelsen somlblir en följd av förslaget. Övervakarnas riksförbund betonar vikten av att besluten i vårdfrågor — och då främst placeringen av de intagna — inte helt centraliseras till kriminalvärdsstyrelsen.

Vissa remissinstanser uttalar sig om de f r i g i v nin g 5 fö r b & r e- dclser som enligt förslaget skall vidtas beträffande de intagna. Arbetsmarknadrstyrelren understryker sålunda betydelsen av att för- beredelserna för en intagens frigivning börjar på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen, så att arbets- och bostadsförhällanden är ordnade vid frigivningen. Därutöver kan mänga gånger behov föreligga av särskilda ekonomiska, sociala eller medicinska stödåtgärder. Ett intimt samarbete med de ansvariga på respektive omrade är därför en nödvändig förutsätt- ning. Övervaknittgsm'z'mnden iStoek/wlm, femte avdelningen, uttalar att samarbetet med framför allt bostadsförmedlingen i de större städerna mäste komma till stånd och fås att fungera inom rimlig tid. Enligt sacittlurredningens mening bör i lagen anges att om behov av undervis- ning. yrkesutbildning eller ekonomiska, sociala eller medicinska stödåt- gärder föreligger, frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall föregås av samråd med det organ som har att tillgodose sadant behov.

Även invandrarverket framhåller att den intagnes frigivning bör för- beredas i nära samråd med andra samhälleliga organ. När det gäller utländska intagna kan det ibland vara lämpligt att sådant samråd sker med bl. a. invandrarbyråerna och invandrarverket. Frigivningar av utländ- ska interner bör planeras mycket noga eftersom de redan i egenskap av utlänningar är handikappade när det gäller att skaffa arbete och bostad, ordna sociala kontakter och utbildning samt att lösa vissa fritidsproblem. När det gäller arbetsmarknadsutbildning föreslär invandrarverket att bestämmelserna härom ändras sä, att en utlänning som dömts till förvisning men vid frigivningen från frihetsstraffet får särskilt tillstånd att stanna kvar i landet kan komma iåtnjutandc av arbetsmarknadsutbild- ning trots att han inte kan erhålla "”vanligt” inresetillständ.

Enligt övervakningsnämnden i Halmstad bör bestämmelserna om för- beredelse för frigivning i 165 promemorieförslaget inte tillämpas på intagna. vilkas strafftid inte överstiger fyra månaders fängelse, i vart fall inte i andra fall än när särskilda omständigheter motiverar det.

Förslaget att inskränka de möjligheter till b r e v g r a n s k nin g som finns i nuvarande lag så att granskning skall få ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl lämnas i stort sett utan erinran av remissinstan- serna. Övervakarnas riksförbund uttalar att de föreslagna reglerna är väl

• Sida 61
•  Original

Prop. l974:20 61

avvägda. KRUM finner det positivt att brevcensuren inskränks. Stats- tjänstemannaförbundet med instämmande av TCO anser dock att bestäm- melserna har fått en alltför generell utformning.

l bestämmelserna bör enligt ungdomsfängelswzämndans mening anges vad som avses med säkerhetsskäl. När det gäller öppen anstalt ifrågasätter nämnden om det finns möjlighet till verklig kontroll av intagens kontakt med omvärlden och om det vid sådant förhållande är meningsfyllt att över huvud taget granska den reguljära posten. Övervakningsnämnden [ Halmstad anser att det vid öppen anstalt är tillräckligt att granskning får ske stickprovsvis. Enligt krimina/värdsstyrelsens mening bör inte bara ankommande utan också avgående brev få granskas om det finns anledning anta att det innehåller otillåtet föremål. t. ex. narkotika. RÅ ifrågasätter om inte granskning av brev bör få ske inte bara av säkerhets- skäl utan också när brev kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Även de föreslagna p e r mis si o n 5 r e g 1 e r n & får ett övervägan- de positivt mottagande av remissinstanserna. När det gäller k 0 r t t i d 5 - p c rm is 5 i o n tillstyrks förslaget uttryckligen av RÅ, internerings- nämnden, länsstyrelsen i Jönköpings län och tingsrättsdomareföreningen.

överäklagaren [ Stockholm anser det vara att gå för långt att utesluta möjligheten till regelbunden korttidspermission först då faran för miss- bruk kan bedömas som avsevärd.

När det gäller den föreslagna regeln att korttidspermission för vissa kategorier brottslingar med långa strafftider skall få beviljas endast om synnerliga skäl föreligger anser överäklagaren att som ytterligare förut- sättning för sådan permission bör gälla att fara för missbruk med hänsyn till föreskriven bevakning eller andra omständigheter är obetydlig. Enligt kriminalvärdsstyrelsens mening innebär ifrågavarande bestämmelse en skärpning i förhållande till nu tillämpad praxis. Styrelsen anser att bestämmelsen bör utgå ur lagtexten.

Tillsvnsutrea/ningen förutsätter att det vid s.k. bevakad permission skall vara möjligt att belägga den intagne med fängsel.

De föreslagna reglerna om f r i g i v 11 i n g 5 p e rm is si on till- styrks uttryckligen av RÅ, interneringsnämnden, övervakningsnämrlden [ Örebro, första avdelningen, och tingsrättsdomarejöreningen. Arbets/nark- nadsstyrelsen framhåller att åtgärder för den intagnes rehabilitering kommer att underlättas avsevärt genom dessa regler.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som finner att förslaget om frigivningspcrmissioner är välgrundat, framhåller dock att om frigivnings- permission medges t. v. utan någon tidsgräns risk föreligger att vissa intagna försöker dra ut på permissionen --— som i princip skall inräknas i verkställighetstiden — genom att endast måttligt anstränga sig att skaffa arbete eller uppfylla någon annan förutsättning för villkorlig frigivning. Det torde därför vara erforderligt att ange en tidsgräns som bör kunna skjutas framåt i tiden om förhållandena påkallar det.

Överva/rningsnämnden ! Stockholm, femte avdelningen, anser det påkallat med en bestämmelse som anger att frigivningspermission skall

|:

• Sida 62
•  Original

Prop. 197420 62

vara noga förberedd i samarbete mellan anstalten och vederbörande frivårdsorgan och att andra samhälleliga organ i erforderlig män skall vara aktiverade inför permissionen.

När det gäller sadan v i s t e l s e utanför a n s t a lt som avses i 345 promemorieförslaget ställer sig inrerneringsnå'mriden i viss mån tveksam. Det förefaller nämnden knappast vara en acceptabelanordning att anse vistelse utanför anstalt. av det slag som här avses som vård i anstalt. Föreligger skäl för vistelse utanför anstalt under avsevärd tid, torde det vara anledning att överväga villkorlig frigivning eller över- förande till vård utom anstalt. Sävitt avser internerade förefaller det som om utrymmet för att utnyttja den möjlighet som 34 _S ger är synnerligen begränsat. Även ringrrärtsdomaref'c'ireningen är tveksam till förevarande förslag. Enligt föreningens mening är det nödvändigt att tillse att behandlingen utanför anstalt -— förutom beträffamle ungdomar elleri fall när det är fråga om en direkt förberedelse till en omedelbart förestående frigivning — inte utformas på sådant sätt att verkställigheten förlorar sin karaktär av brottspåföljd. Det synes föreningen nödvändigt att i lagtexten ta upp erforderliga garantier härför. Överrakningrniimnden iHa/mslud förordar att det skall krävas ”synnerliga skäl" för sådan vistelse utanför anstalt som avses i 34,3 promemorieförslaget. Nämnden föreslår vidare att denna form av vistelse benämns "speeialpermission".

Åtskilliga remissinstanser ägnar stor uppmärksamhet at den föreslagna ordningen för dis e i pl i nä r b e s t ra f fn i n g av intagna och den i samband därmed föreslagna ändringen i 26 kap. 7 % BrB rörande villkorlig frigivning.

RÅ ifrågasätter. huruvida frågan om de disciplinära åtgärderna blir tillfredsställande löst genom de förslag som läggs fram i promemorian och vilka bl, 3. innebär att den dömdes uppförande under anstaltstiden inte vidare skall särskilt beaktas vid bestämmandet av villkorlig frigivning. F.nligt RÄ :s mening bör emellertid det föreslagna systemet prövas. Om det visar sig att den till buds stående disciplinära bestraffningen i många fall inte är tillräcklig för att upprätthålla god ordning inom anstalten, får övervägas exempelvis att återinföra möjligheten att senare- lägga den villkorliga frigivningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge som i stort sett lämnar utan erinran de föreslagna bestämmelserna i 45 —51 åå promemorieförslagct — överväger frågan huruvida disciplinär bestraffning är tillräcklig åtgärd eller om även behandlingsmässiga åtgärder bör kunna tillgripas vid allvarligare regelbrott. Vad först angår sådana förseelser som kan föran- leda ätal, t. ex. misshandel, våld eller hot mot tjänsteman, innehav av narkotika eller brott begängna under permission eller rymning. torde enligt hovrättens mening reaktionen frän kriminalvårdens sida i mycket stor utsträckning kunna inskränka sig till — utöver möjligen en varning — vad som krävs för att upprätthålla ordning och säkerhet på anstalten. Vad härefter angär sådana förseelser som nu vanligen medför senareläggning av villkorlig frigivning eller annat liknande ingripande, nämligen främst rymning och missbruk av permission eller frigång, innebär enligt hov-

• Sida 63
•  Original

Prop. l974:20 63

rättens mening promemorieförslaget inte tillräckligt ingripande reaktio- ner, om man beaktar att en stor del av de behandlingssätt som utgör övergängsformer mellan vård i sluten anstalt och frivård kan tillämpas endast så länge antalet fall av missbruk därav inte blir för stort. Med hänsyn också till begränsningen av isoleringsstraffet till sju dagar krävs att den intagnes skötsarnhct under anstaltstiden beaktas i frigivningsärende. När det Slutligen gäller sådana regelbrott som arbetsvägran. obehärskat uppträdande, smuggling av förbjudna varor och för sena ankotnster efter permission är dessa typer av förseelser iallmänhet inte av den beskaffen- het att de bör påverka frigivningstiden. I många fall kan det vara tillräckligt att den intagne förflyttas från öppen till sluten anstalt eller mister frigång. I andra fall kan en varning vara lämpligast. Några fall torde dock vara så allvarliga att inneslutning i enrum Linder några få dagar bör följa. Sammanfattningsvis anser hovrätten således att behandlingsmässiga åtgärder i vissa fall inte kan undvaras vid sidan av disciplinär bestraff- ningsmöjlighet. Till undvikande av dubbelbestraffning kan föreskrivas att skälig hänsyn till bestraffningen skall tas i frigivningsärendet. När det gäller 26 kap. 7 % BrB förordar hovrätten att den nuvarande lydelsen i huvudsak behålls.

Krimina/vårdsslyrelsen anser sig i huvudsak kunna biträda promemo- rieförslaget. Dock föreslär styrelsen att förordnande om att viss delav anstaltstiden inte skall inräknas i verkställighetstiden konstrueras som en självständig disciplinär påföljd som kan tillämpas som alternativ till inneslutning i enrum och alltså inte enbart i kombination med sist- nämnda bestraffning. Ett skäl som talar för en sådan lösning är bl.a. att det vid kollektiva aktioner från de intagnas sida, t. ex. strejker, i många fall kan visa sig praktiskt ogenomförbart att hålla alla deltagare i enrum.

Kriminalvårdsnämriden framhåller till en början att de föreslagna be- stämmelserna om disciplinär bestraffning innebär en förbättring i förhål- lande till vad som gäller f. n. Positiva drag är framför allt begränsningen av maximitiden för isoleringsstraff och den avräkning som skall ske frän detta straff med den tid som den intagne redan har hållits isolerad för utredningens skull. Att gå över från strafftidsförlängning enligt 69% behandlingslagen — något som nästan inte förekommer i praktiken — till förordnande att tiden för isoleringsstraff inte skall räknas in i strafftiden utgör en förenkling i lagtekniskt hänseende. Enligt nämndens mening bör dock sådant förordnande kunna meddelas utan satnband med enrums- behandling. Vidare ifrågasätts om inte den disciplinära bestraffningcn bör vara åtminstone subsidiär i förhållande till behandlingsmässiga åtgärder. Frän denna utgångspunkt torde 475 i förslaget böra ersättas med en bestämmelse som anger att disciplinär bestraffning inte skall ske om förseelsen har andra följder för den intagne. Emellertid kan nämnden inte biträda förslaget om disciplinär bestraffning trots de förtjänster det hari förhållande till den nuvarande ordningen. Erfarenheter som gjorts tyder på att i501ering som diseiplinstraff inte behövs för att upprätthålla ordningen på anstalterna. Tillräckliga skäl för att behålla denna reaktions- form har inte redovisats i promemorian. Den av KAIK förordade linjen

• Sida 64
•  Original

' Prop. l974:20 64

att avstå från bestämmelser om disciplinstraff bör prövas närmare, innan slutlig ställning tas i frågan. Om en intagen bryter mot reglerna på anstalterna eller eljest beter sig klandervärt, bör det finnas möjlighet att tillfälligt hålla honom avskild från övriga intagna, till dess besked kan meddelas om de behandlingsmässiga följderna av misskötsamheten. När det gäller de föreslagna ändringarna i 26 kap. 7 & BrB har nämnden inte något att erinra emot att misskötsamhet inte längre bör föranleda senareläggning av sådan villkorlig frigivning som sker sedan "!./3 av strafftiden har avtjänats. Härvidlag är att märka att den intagne otvivel- aktigt uppfattar frigivning vid 2/3-tiden som en rättighet, alldeles oavsett att bestämmelserna ger honom endast en möjlighet därtill. Från den utgångspunkten uppfattas en eventuell senareläggning av frigivningen i anledning av misskötsamhet som en repressiv åtgärd och den uppfatt- ningen ter sig också naturlig. Detta leder till att gällande bestämmelser om frigivning efter 2/3-tiden inte längre fyller det behandlingsmässiga ändamål som var avsett och att frigivning vid 2/3-tiden inte behöver tjäna annat syfte än att ersätta anstaltsvården med frivård. Den enda prövning som blir aktuell i fortsättningen gäller om frigivningssituationen är tillfredsställande. dvs. om den intagne har bostad och arbete ordnade. Under sådana förhållanden saknas anledning att behålla 2/3-frigivningen i sin nuvarande fakultativa form. Med den karaktär som prövningen får kan denna överföras till kriminalvårdsverkets egna organ -— på anstalterna och inom frivärdcn — eventuellt med rätt för den intagne att besvära sig hos en central nämnd. När det däremot gäller frigivning enligt l/Z-tids- regeln ter sig denna fortfarande som en frigivning i förtid som den intagne kan kvalificera sig för genom välförhållande under anstaltstiden. Emellertid innebär förslaget i denna del att den intagne förlorar möjlig— heten att genom välförhållande uppnå en sådan frigivning. Det är i detta avseende som betänkligheter kan inställa sig mot förslaget. Å andra sidan är det möjligt att den s.k. belönings- och uppmuntringstanken inom kriminalvården kan vara mogen för avskrivning. En sådan reform skulle väl närmast leda till att frigivning efter l/2-tiden blir huvudregel. Ett ställningstagande till en sådan reform bör dock föregås av betydligt mer grundliga överväganden än som förekommit under utredningen i detta lagstiftningsärende. Enligt nämndens mening är det oklart vad som i realiteten åsyftas med promemorieförslagct. Fråga om ändring i bestäm— melserna om villkorlig frigivning behöver därför övervägas närmare. Därvid bör den särbehandling i frigivningshänseende av vissa intagna som sker i enlighet med uttalandena i den av riksdagen godkända prop. 197267 angående åtgärder mot narkotikamissbruket ges uttryckligt stöd i lagen.

Inrerneringsnämrlden ifrågasätter om promemorieförslaget innebär den lämpligaste lösningen av frågan om disciplinära åtgärder. Isoleringsstraff måste anses som ett föga tjänligt disciplinmedel. För att upprätthålla ordningen finns möjligheter att tillgripa andra åtgärder än disciplinstraff, t. ex. omplacering mellan anstalter eller anstaltsavdelningar och begräns- ningar av förmåner. Härtill kommer att ivarjc fall sävitt avser internerade

• Sida 65
•  Original

Prop. l974:20 65

den intagnes förhållande under anstaltstiden inte kan lämnas utan beaktande när frågan om övergång till vård utom anstalt prövas. Vid prövningen enligt 30 kap. 5 & BrB har interneringsnämnden sålunda att ta hänsyn till alla upplysningar om den dömde.

Ungdomsfängelsenämnden avstyrker förslaget att inneslutning i enrum skall kunna åläggas som disciplinär bestraffning. I vissa fall synes varning vara en lämplig påföljdsform. Om en mer ingripande påföljd fordras får arten av denna bli beroende av den intagnes behandlingssituation. Har den intagne frigång kan hans fritidsförmåner eller i allvarligare fall frigången dras in för kortare tid. Är permission nära förestående kan denna dras in eller senareläggas. Föreligger inte denna möjlighet återstår förflyttning till avdelning eller anstalt av mera sluten typ.

Tillsynsutredningen anför att vad som föreslås i promemorian i fråga om disciplinstraff får anses helt otillräckligt i och med att man där synes slopa möjligheten att som en följd av misskötsamhet senarelägga eller inhibera villkorlig frigivning. Promemorieförslaget innebär en kraftig försvagning av möjligheterna att upprätthålla ordning och en för personal och intagna rimlig grad av säkerhet och avstyrks därför bestämt. En tänkbar möjlighet kan vara att ge kriminalvårdsmyndigheterna befogen- het att i samband med disciplinstraffets bestämmande besluta att fråga om villkorlig frigivning efter halva verkställighetstiden eller två tredje- delar av tiden skall tas upp först vid senare tidpunkt men föreskriva att sådana beslut skall göras villkorliga och beroende av den intagnes skötsamhet under den fortsatta anstaltstiden fram till den tidpunkt då frigivning tidigast kan ske.

KRUM uttalar att den intagne utsätts för dubbelbestraffning genom att han åläggs isolering i kombination med tillägg till straffet med samma tid. Men dessutom kommer den intagnes villkorliga frigivning och överflyttning till öppen anstalt att påverkas i negativ iiktning av att han bestraffats under anstaltstiden. Därmed blir bestraffningen trefaldig.

. Rättrpsykriatriska föreningen anser att promemorieförslaget kan läggas till grund för lagstiftning men är angelägen framhålla att isolering som straff bör vara en åtgärd som vidtas endast i undantagsfall och bör få användas endast på slutna riksanstalter. Svenska fångvårdssällrkapet framhåller att isoleringsstraffet alltmera har kommit ur bruk. På alla de anstalter där detta redan skett skulle det te sig främmande att plötsligt återinföra sådant straff. Vidare ifrågasätts starkt lämpligheten av att kunna ge förordnande om att tid för isolerings- straff inte skall räknas in i strafftiden. Förlängning i administrativ våg av frihetsberövande påföljder bör så långt möjligt inte komma i fråga. Den föreslagna utformningen av 26 kap. 7 & BrB ter sig föredömlig i jämförelse med paragrafens nuvarande lydelse och erfarenheterna av dess tillämpning. Den nya lydelsen bör genomföras oberoende av de före- slagna bestämmelserna om disciplinär bestraffning. Övervaknings/täntnden i Stockholm, sjätte avdelningen, hälsar försla- gets reglcr om disciplinär bestraffning med stor tillfredsställelse. Överva/mingsnämnden i Kalmar förordar att begreppet disciplinär

• Sida 66
•  Original

Prop. l974:20 66

bestraffning utmönstras ur lagförslaget. ! en och samma bestämmelse bör upptas en fullständig redovisning av åtgärder av olika slag som kan vidtas vid brott mot anbefalld ordning eller klandervärt uppträdande, varvid inneslutning i enrum framstår som den strängaste åtgärd som kan komma ifråga. Nämnden avstyrker förslaget att tid under vilken den intagne varit innesluten i enrum inte skall räknas in i verkställighetstiden. Disciplinära åtgärder bör nämligen följa i så nära anslutning till förseelsen som möjligt. Varje form av dubbelbestraffning bör undvikas.

Övervakningsnämnden [ Örebro. första avdelningen, anser att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning möjlighet bör finnas även i fortsättningen att ta hänsyn till den intagnes uppförande Linder anstalts- tiden.

Starsanstäl/das förbund till vars yttrande LO ansluter sig anser det nödvändigt att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt skall beaktas även den dömdes uppförande under anstaltstiden.

Ett par remissinstanser riktar viss kritik mot d e n p r i n e ip ie l l a u t fo r m n i n g e. n' av de i lagförslaget upptagna särskilda bestämmel- serna. SAK anser således att förslaget i många stycken är alltför litet preciserat och därigenom lämnar utrymme för en fri tolkning. Det är därför enligt föreningens mening angeläget att tillämpningsföreskrifterna blir klara och entydiga. Starstjänstemännens riksförbund anför att de föreslagna reglerna medger en betydande flexibilitet i behandlingen av olika intagna och att en sådan ordning kan leda till att riskerna för konflikter inom anstalterna kan öka. Det är därför önskvärt att lagens regler ger ett starkare stöd för olika åtgärder som anstaltsledning och annan personal kan besluta om. Därigenom skulle personalen även få större möjligheter att ge klara besked till de intagna på deras berättigade frågor om de villkor som gäller under anstaltstiden..Det kan vidare ifrågasättas om de föreslagna reglerna kan göras generellt tillämpliga på alla anstalter. KR UM uttalar att flera av den föreslagna lagens bestämmel- ser inte fyller de krav man måste kunna ställa på en lag. Sådana formuleringar som "såvitt möjligt”, ”om ej hinder möter”, ”är förenligt med hans anpassning i samhället" m. m. urholkar de intagnas rättigheter och öppnar stort utrymme för ett godtycke som det just är lagens uppgift att förhindra.

Interneringrniimnden erinrar om att i åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna används orden ”skall”, ”bör” och ”får”. Enligt nämn- dens mening är det inte alltid fullt klart om de valda uttryckssätten anger vad kriminalvårdsstyrelsen eller vederbörande befattningshavare "skall", ”bör" eller ”får” göra eller om meningen i stället är att den intagne har eller inte har rätt att kräva viss åtgärd eller är skyldig eller inte skyldig att göra något.

Övervakarnas rikrjk'irbund anser att lagförslaget behöver kompletteras med en generell bestämmelse som motverkar det ”kautschukmässiga” i formuleringen av de olika lagbestämmelserna. [ en särskild paragraf bör föreskrivas att lagreglerna skall tydas i positiv anda och tillämpas sä förmånligt som möjligt för den intagne. Förbundet föreslår också att det

• Sida 67
•  Original

Prop. l974:20 67

införs en bestämmelse om insyn från samhällets sida i anstaltsarbetet. lin sådan insyn. genom en särskilt förordnad vårdombudsman eller genom en nämnd, skulle enbart genom sin blotta existens bidra till att undanröja varje misstanke om godtycke eller hårdhet i anstaltsbehandlingen.

Kriminalvårdsstyrelsen anför att den föreslagna lagstiftningen i många avseenden ställer krav på pe rso nella och ekonomiska r e s u r s e r som f. n. inte är tillgängliga och som i vissa fall går väsentligt utöver de. förstärkningar som beslutats i samband med att förslaget om kriminalvårdsreformen antogs.

RÅ uttalar att man vid lagstiftning på förevarande område bör eftersträva så stor överensstämmelse som möjligt med förhållandena i ö v r i g a n o r dis k a lä n d e r. I anslutning därtill konstaterar han att det framlagda förslaget i väsentliga hänseenden synes överensstämma med lagstiftningen i dessa länder. Reglerna synes också stämma överens med vad Sverige har åtagit sig i Europarådet när det gäller minimistan- darden för fängelseinterner i medlemsstaterna (resolution (73) 5). Statens invandrarverk erinrar om att den vägledande huvudregeln för den svenska invandrarpolitiken är att u t l ä n nin g a r i Sverige är likställda med och skall behandlas likvärdigt med svenska medborgare samt att detta i möjligaste mån bör gälla även inom kriminalvården. Verket konstaterar med tillfredsställelse att promemorieförslaget även beaktat utlänningars speciella situation och svårigheter.

4.3 Ändringar i brottsbalkens bestämmelser om skyddstillsyn

Hovrätten över Skåne och Blekinge, överäklagaren i Göteborg, aver- vakningmämnden i Kalmar och Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker förslaget att domstol skall kunna förordna om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling i samband tried skyddstillsyn även om den dömde har fyllt 33 är.

Rätzspsykiatriska föreningen understryker vikten av att anstalts— behandling. förordnad i samband med dom till skyddstillsyn, oavsett den dömdes ålder omedelbart kan gå i verkställighet.

TCO välkomnar förslaget och anser det önskvärt att denna förändring får till följd att domstolarna dömer till skyddstillsyn i större utsträckning än f. n. '

Sveriges advokatsamjimd anser det vara betänkligt från rättssäkerhets- synpunkt att en tilltalad underkastas kriminalpolitiska behandlingsätgär- der innan domen har vunnit laga kraft. Den nuvarande bestämmelsen i 28 kap. 3 & BrB innebär för den som inte har fyllt 23 år ett undantag från vad som sålunda eljest borde gälla. Man torde härvid lta velat tillämpa samma synpunkter som legat bakom bestämmelsen att ungdomsfängelse kan verkställas utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Utgår man endast från den tilltalades behov av omedelbart omhändertagande finns naturligtvis inte i och för sig något skäl för en övre åldersgräns. Det kan emellertid ifrågasättas om de till viss åldersgrupp nu begränsade

• Sida 68
•  Original

Prop. l974:20 68

undantagen från rättssäkerhetsprincipen bör utsträckas. Om å andra sidan den nuvarande ordningen består kan det för domstolen i ifrågavarande fall, där häktningsskäl som regel torde vara för handen, ligga närmast till hands att döma till fängelse och förordna om häktning. Det vore föga tillfredsställande om en sådan rättstillämpning i dessa fall skulle komma att leda till ett minskat användande av skyddstillsyn. Ett skäligt hänsyns- tagande till rättssäkerhetssynpunkten skulle kunna bevaras, om möjlig- heter till omedelbar verkställighet förbehålls de fall där erkännande av brottet föreligger. Samfundet förordar en sådan lösning. Skulle utred- ningsförslaget vinna bifall, vore det önskvärt om lagtexten kunde ges sådan utformning att bestämmelsen inte kommer till användning för att särskilt tillgodose allmänpreventionens krav. Vad angår 38 kap. 9 & BrB har samfundet inte något att erinra mot förslaget, då bestämmelsen avser fall i vilka skuldfrågan blivit avgjord redan i samband med domen på skyddstillsyn.

• Sida 69
•  Original

Prop. l974:20 69

5. Departementschefen

5.1. Verkställighet av vissa brottmålsdomar och beräkning av strafftid

I anslutning till sitt förslag om ny lagstiftning angående kriminalvård i anstalt har kommitten för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) förordat att de nuvarande reglerna i 2 och 3 kap. behandlingslagen om befordran av dom till verkställighet och beräkning av strafftid förs över till en särskild lag. Promemorieförslaget har utformats i enlighet härmed. Förslaget har i denna del inte mött någon erinran under remissbehand- lingen.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. behandlingslagen är till övervägande del av teknisk natur. De skiljer sig i detta hänseende väsentligt från huvuddelen av övriga bestämmelser i lagen, vilka reglerar behandlingen av dem som är intagna i fängvårdsanstalt. Enligt min mening talar såväl praktiska som systematiska skäl för att bestämmelserna i "2 och 3 kap. behandlingslagen vid en reform av verkställighetslagstiftningen förs över till en särskild lag. En sådan lag bör till sitt innehåll ihuvudsak motsvara 2 och 3 kap. behandlingslagen och sålunda reglera förutsättningar för och tidsberäkningen vid Verkställighet av de i detta sammanhang aktuella brottspåföljderna, nämligen fängelse. ungdomsfängelse, internering och behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 ?; BrB.

I fråga om omfattning och allmän uppbyggnad ansluter sig promemo- rieförslaget tämligen nära till gällande rätt. I dessa hänseenden har förslaget nästan undantagslöst godtagits av remissinstanserna. Det utgör även enligt min mening ett gott underlag för lagstiftning i ämnet.

I sitt remissyttrande har RÅ ifrågasatt om inte reglerna angående n öj d f ö r k la r i n g kunde avsevärt förenklas med hänsyn till de nya bestämmelserna om avräkning av häktingstid rn. m. Genom dessa bestäm- melser kommer enligt RÅ nöjdförklaring att sakna betydelse från straff- tidssynpunkt i samtliga fall då den dömde är häktad i målet. Önskemål om en ändamålsenlig behandling torde kunna tillgodoses på annat sätt än genom nöjdförklaring, i vart fall med den dömdes medgivande. Regler om nöjdförklaring behövs inte heller för dem som redan är intagna i fång- vårdsanstalt. Möjlighet att avge nöjdförklaring bör emellertid enligt RÅ finnas kvar för dömda som är på fri fot.

De nya avräkningsreglerna. som trädde i kraft den 1 april 1973. har onekligen medfört att en nöjdförklaring från den som är häktad i målet i regel inte längre får samma betydelse som förut, när det gäller beräkningen av strafftid. Det kan emellertid även i fortsättningen länkas förekomma fall, då möjligheten att avge sådan förklaring kati innebära en klar fördel för den dömde. En sådan situation kan inträffa, när flera påföljder skall verkställas. Med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning är det sålunda under vissa betingelser förmånligt att påföljderna läggs-samman på verkställighetsstadiet. Därigenom kan nämligen den

• Sida 70
•  Original

Prop. l974:20 70

totala frihetsförlusten bli kortare än om påföljderna verkställs var för sig.

Även i andra fall kan det ligga i den häktades intresse att få påbörja verkställighet i kriminalvårdsanstalt innan domen har vunnit laga kraft.

Enligt min mening bör ett sådant intresse inte kunna tillgodoses enbart genom en formlös förklaring från den dömdes sida att han önskar bli placerad i en kriminalvårdsanstalt. Man får nämligen inte förbise att det här inte bara är fråga om anstaltsplaceringen utan att det främst gäller den principiellt viktiga frågan under vilka förutsättningar som en icke lagakraftvunnen dom skall få verkställas. Kontrollen av att förutsätt- ningama är uppfyllda och av att den dömde är medveten om konsekven- serna av sin förklaring kräver en viss form. Nöjdförklaring enligt bestämmelser som i huvudsak överensstämmer med vad som nu gäller är enligt min mening en ändamålsenlig form för en sådan prövning. Jag är därför inte beredd att godta en ändring av nöjdförklaringsreglerna i den riktning som RÅ har ifrågasatt.

[ departementspromemorian föreslås betydande ändringar i de bestäm- melser som reglerar frågan om möjligheterna till s a m t i d i g v e r k - ställigh et av häktning i ett mål och påföljd som ådömts i annat mål. Enligt gällande rätt är dessa möjligheter beroende dels på var den häktade förvaras, dels på den ordning i vilken beslut om häktning och dom på frihetsstraff förekommer till verkställighet. Enligt 7 och 11 55 behandlingslagcn kan den som är häktad undergå påföljd i annat mål under förutsättning att han förvaras i fångvårdsanstalt. Förvaras han i allmänt häkte, i militärhäkte eller på rättspsykiatrisk klinik är sådan samtidig verkställighet utesluten. Detsamma gäller om den häktade på grund av rättens medgivande enligt 24 kap. 225 andra stycket RB förvaras på annan plats. För att den som är häktad inte skall gå miste om möjligheten till samtidig straffverkställighet har föreståndare för allmänt häkte i administrativ ordning ålagts skyldighet att vid intagningen i häktet alltid söka ta reda på om det föreligger någon verkställbar dom mot den häktade. För det motsatta fallet, dvs. att den som undergår frihetsstraff häktas, gäller enligt 375 behandlingslagcn att straffverk- ställigheten avbryts.

] överensstämmelse med dessa bestämmelser gäller att den som är häktad kan avge nöjdförklaring beträffande dom i annat mål under förutsättning att han är intagen i fångvärdsanstalt. Är han intagen i allmänt häkte eller militärhäkte saknar han denna möjlighet. Verkställig- het av straff kan över huvud taget inte ske i dessa fall. Häktad som vill avge nöjdförklaring i domsmålet kan göra detta oavsett var han förvaras. [ detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna i 26 kap. 5 5, 29 kap. 35 andra stycket och 30 kap. 4ä BrB enligt vilka fängelse, ungdoms- fängelse och internering skall verkställas i resp. fångvårdsanstalt. ung- domsanstalt och interneringsanstalt. Ungdomsfängelse och internering får dock, om särskilda skäl föreligger, verkställas i annan fångvårdsanstalt. Genom sistnämnda undantagsstadganden kan ungdomsfängelse och inter- nering verkställas även under tid då den dömde förvaras i fångvårdsanstalt som häktad i annat mål.

• Sida 71
•  Original

Prop. l974:20 71

Verkställighet, som sålunda kan framkallas genom nöjdförklaring. kan självfallet även komma till stånd genom att domen på annat sätt blir verkställbar, vanligast genom att den vinner laga kraft mot den dömde.

Frågan om möjlighet till samtidig verkställighct av häktning och påföljd som ådömts i annat mål har varit föremål för överväganden vid skilda tillfällen, i lagstiftningssammanhang senast vid tillkomsten av behandlingslagen. Till denna lag överfördes i sak oförändrade de bestämmelser i ämnet som fanns i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. och vars innebörd jag nyss har redovisat.

Spörsmålet togs upp på nytt av kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 22 december 1966 till Kungl. Maj:t. Skrivelsen, som innehöll förslag om ett avskaffande av nuvarande möjligheter till samtidig verkställighet, överlämnades sedermera till KAIK. Som skäl för sitt förslag anförde styrelsen att tillkomsten av de nya fristående allmänna häktcna har inneburit att allt färre häktade kommer att förvaras i fångvårdsanstalt. Att överföra häktade från allmänna häkten till fångvårdsanstalter endast för att bereda dem tillfälle att undergå påföljd skulle stöta på betydande svårigheter av praktisk art. Dessutom skulle en sådan ordning i flera fall förorsaka olägenheter för domstolar, åklagare och försvarare.

Enligt KAIK:s mening skulle ett slopande av möjligheterna till verkställighet av påföljd under häktningstiden i många fall innebära en nackdel för de dömda. KAlK förordade att problemet löstes genom att man generellt tillät samtidig verkställighet av häktning och påföljd i annat mål. Tekniskt kunde en sådan ordning uppnås på olika sätt. En utväg vore att förklara att allmänt häkte skulle vara likställt med fångvårds- anstalt i de avseenden som det här är fråga om. KAlK stannade emellertid för en annan metod, som innebär att strafftidsbestämmelserna utformas så att det framgår att häktningstid skall tillgodoräknas, oavsett i vilket mål häktningen har ägt rum och oavsett var den häktade förvaras. KAles förslag innebar också att den bestämmelse i behandlingslagen som anger att häktning bryter pågående straffvcrkställighet (37 5) skulle upphävas. En annan förutsättning för förslaget är att möjligheterna till nöjdförkla- ring utvidgas så att den som är häktad skall kunna avge sådan förklaring såväl i häktningsmålet som i annat mål inför styresmannen för fångvårds- anstalt, föreståndaren för allmänt häkte, chefen för rättspsykiatrisk klinik och tjänsteman. som har uppsikt över militärhäkte.

Departenientspromcmorian ansluter sig till KAlkzs förslag i denna del. Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Om det beträffande någon som har häktats föreligger en verkställbar dom i annat mål, torde förhållandena ofta vara sådana att häktningen kan ' hävas samtidigt som verkställigheten av domen börjar. På motsvarande sätt kan åklagaren i allmänhet underlåta att begära häktning, om den misstänkte redan är intagen i fångvårdsanstalt för att undergå påföljd i annat mål. Härigenom kan man i stor utsträckning undvika de svårig- heter, som samtidig verkställighet av häktning och påföljd kan ge upphov till. Det finns emellertid situationer då en häktning framstår som

• Sida 72
•  Original

Prop. l974:20 7 2

nödvändig för ett effektivt genomförande av straffprocessen. Frågan gäller då i vad mån häktningen skall utesluta samtidig verkställighet av påföljd som ådömts i annat mål. Jag vill erinra om att problemet med samtidig verkställighet numera har kommit i ett något annat läge än förut genom de tidigare nämnda ändringarna av bestämmelserna om tillgodo- räknande av häktningstid. Av dessa bestämmelser följer nu att alla straffprocessuella frihetsberövanden som varat längre än 24 timmar obligatoriskt skall tillgodoräknas den dömde som verkställighetstid. Det kan emellertid fortfarande tänkas förekomma fall i vilka det kan vara en påtaglig fördel för den häktade att under häktningstiden kunna undergå påföljd i annat. mål. Att generellt säga hur stor fördelen är kan vara svårt. Fördelen blir natttrligtvis störst i fall då den häktade blir frikänd i häktningsmålet. Men även andra faktorer kan spela in vid bedömningen, !. ex. det förhållandet att den dömde inte behöver underkasta sig något utöver vad som följer av häktningen. Verkställigheten innebär ju i angivna situation i stort sett inte något annat än att häktningstiden räknas som strafftid.

Av vad jag nu har sagt framgår att det fortfarande finns tillräckliga skäl att behålla möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och påföljd i annat mål. Den enda påtagliga nackdelen med en sådan ordning torde vara att den del av verkställigheten som sammanfaller med häktningen inte annat än i ringa grad kan användas för rehabiliterande behandling. Som KAIK har framhållit väger emellertid dessa nackdelar inte särskilt tungt i jämförelse med de fördelar som man kan nå med detta system.

för att komma till rätta med de olägenheter som är förknippade med nuvarande ordning bör sålunda den ändringen vidtas att samtidig verkställighet av häktning och påföljd i annat mål skall kunna äga rum oavsett var den häktade förvaras och oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet.

Som KAIK har framhållit kan en sådan ordning tekniskt åstadkommas på olika sätt. En metod är att man, sedan det visat sig att en dom är verkställbar samtidigt som häktning pågår i annat mål, vid strafftidsberäk- ningen tillgodoräknar häktningstiden som verkställighetstid. En fördel med denna metod är att man kommer ifrån problemet med att avgöra vilka regler som skall gälla för behandlingen av den som är häktad och som samtidigt undergår påföljd. Metoden har emellertid även nackdelar. Dessa visar sig framför allt om häktningen skulle hävas. I sådant fall avbryts strafftidsberäkningen. Detta är praktiskt sett detsamma som ett avbrott i verkställigheten. För att denna skall fullföljas krävs att den dömde l'öreläggs att inställa sig vid krirnirralvårdsanstalt eller att ett förpassningsförfarande inleds. Denna effekt inträder dock inte när den häktade förvaras i kriminalvårdsanstalt. eftersom den påbörjade verk-' ställigheten i så fall fortsätter även om häktningen hävs. Den nuvarande skillnaden mellan häktade som förvaras i allmänt häkte och häktade som förvaras i kriminalvårdsanstalt skulle därmed bestå.

• Sida 73
•  Original

Prop. l974:20 73

En annan metod är att tillåta verkställighet av påföljd under pågående häktning, oavsett om den häktade förvaras i kriminalvårdsanstalt eller inte. Enligt min mening har denna metod så betydande fördelar att den bör läggas till grund för lagstiftningen. Den överensstämmer med vad som nu gäller för det fall att den häktade förvaras i krirninalvårdsanstalt. Den är också väl förenlig med de nyligen ändrade reglerna om tillgr.>d(.>räknan- de av straffprocessuella frihetsberövanden. Sedan en dom befordrats till verkställighet under pågående häktning, kan verkställigheten av domen fortsätta även om häktningen skulle upphöra. Man kan därigenom undvika de olägenheter som avbrott i verkställigheten ofta innebär.

Den här förordade ordningen föranleder ändring i åtskilliga bestämmel- ser angående nöjdförklaring, befordran av dom till verkställighet och beräkning av strafftid.

] departementspromemorian har föreslagits att den som är häktad, antingen i målet eller i annat mäl, skall få avge nöjdförklaring inför styresmannen för den krinrinalvårdsanstalt där han år intagen eller inför föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik, där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattnings- havare, som har uppsikt över häktet. Promem(:>rieförslaget hari denna del godtagits av remissinslanserna. Även jag anser att den föreslagna utvidgningen av mt'ijligheterna för häktade att avge nöjdförklaring bör genomföras.

] ll & behandlingslagen finns bestämmelser om åtgärder som skall vidtagas för att verkställigheten av fängelse, ungdomsfängelse eller internering skall börja. De ökade rni'ijligheterna till samtidig verkställighet 'av häktning och påföljd i annat mål sanrt därav följande ändringar med avseende på möjligheterna att avge nöjdförklaring föranleder vissa änd- ringar även i dessa bestämmelser.

Vad först angår verkställighet av dom mot någon sorti är häktad, vare sig häktningen har skett i domsrnålet eller i annat rnäl, samt dom mot någon som redan är intagen i kriminalvardsanstalt för att undergå påföljd i annat mål, har i departementsprornemorian föreslagits en bestämmelse som innebär att domen skall befordras till verkställighet så snart den har blivit verkställbar på något av de tidigare i lagförslaget angivna sätten, dvs. antingen på grund av att fullföljdstiden har gått ut eller på grund av domstols förordnande om omedelbar verkställighet eller därför att den dömde har avgivit nöjdförklaring. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget den nyheten att dom som avser häktad i annat mål än domsmålet skall befordras till verkställighet oavsett var den häktade förvaras. Med att en dom har befordrats till verkställighet förstås enligt prornernorieförslaget, att verkställigheten anses ha börjat. Strafftid eller motsvarande skall räknas från den dagen. Däremot har det inte varit avsett att det sålunda valda uttryckssättet även skall ges den betydelsen att en dömd som i sådant fall inte befinner sig i en kriminalvårdsanstalt omedelbart måste förpassas till en sådan anstalt. l förslaget förutsätts i stället att den som är häktad i annat mål inte skall behöva förpassas. [ detta fall inskränker sig verkan av att en dom befordras till verkställighet

• Sida 74
•  Original

Prop. 197420 74

till att strafftiden börjar löpa. De bestämmelser som gäller för behand- lingen av häktade skall fortfarande tillämpas.

Som jag nyss har anfört gäller enligt 26 kap. 5 & BrB att fängelse skall verkställas i fångvärdsanstalt. Enligt 29 kap. 3 % andra stycket BrB skall ungdomsfängelse verkställas i ungdomsanstalt och enligt 30 kap. 4 åå BrB skall internering verkställas i interneringsanstalt. Ungdomsfängelse och internering får dock, om särskilda skäl föreligger, verkställas i annan fångvårdsanstalt. Av dessa bestämmelser följer bl. a. att fängelse inte får verkställas i häkte som inte utgör del av fångvårdsanstalt. Verkställighet kan därför inte ske. i de fristående allmänna häkten som har inrättats under senare år på ett antal platser i landet och i vilka det övervägande antalet häktade förvaras. Av samma skäl kan verkställighet givetvis inte heller äga rum pä rättspsykiatrisk klinik eller i militärhäkte.

För att utvidgningen av möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och påföljd i annat mål skall kunna genomföras på det av mig föreslagna sättet fordras att fängelse, ungdomsfängelse och internering, utan hinder av i tidigare nämnda bestämmelser angivna huvudprineiper, tillfälligt skall kunna verkställas även i allmänt häkte, militärhäkte och på rättspsykiatrisk klinik. En i sak motsvarande situation föreligger i de fall då straffproeessuella frihetsberövanden får tillgodoräknas som verkställig- hetstid. Bestämmelser med nyss angiven innebörd bör därför införas i anslutning till reglerna om befordran av dom till verkställighet. Genom dessa bestämmelser bör tydligare än som har skett i departementsprome- morian klargöras i vilka fall en verkställbar dom på fängelse, ungdoms- fängelse eller internering skall leda till intagning i kriminalvårdsanstalt och i vilka fall sådan intagning skall anstå på grund av samtidig verkställighet av häktningsbeslut.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör i lagen föreskrivas att för det fall att den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd som har ådömts honom i annat mål, när domen får verkställas. så skall styresmannen eller häktesföreståndaren eller klinikehet'en omedel- bart befordra domen till verkställighet. Den som är häktad i målet bör förpassas till kriminalvårdsanstalt, om han inte redan som häktad förvaras i sådan anstalt. I fråga om den som är häktad i annat mål och som inte är intagen i kriminalvårdsanstalt bör verkställigheten få påbörjas där han förvaras. Han behöver således inte förflyttas till kriminalvårdsanstalt enbart av den anledningen att straffverkställighet skall äga rum.

Beträffande spörsmålet om vilka regler som skall gälla för behand- lingen av den som undergår straff samtidigt med häktning torde det utan vidare vara klart att bestämmelserna för häktade skall tillämpas, om vederbörande förvaras annorstädes än i kriminalvårdsanstalt. Bestämmel- serna i den föreslagna lagen om kriminalvård i anstalt är över huvud taget inte tillämpliga annat än i kriminalvårdsanstalt. För det fall att den samtidiga verkställigheten äger rum i kriminalvärdsanstalt gäller redan enligt nuvarande ordning att bestämmelserna för häktade skall tillämpas. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad min företrädare yttrade i denna fråga vid tillkomsten av behandlingslagen (prop. l964:76 s. '24).

• Sida 75
•  Original

Prop. l974:20 75

Gällande bestämmelser om befordran av dom till verkställighet i de fall då den dömde befinner sig på fri fot finns intagna i ll & andra stycket t.vehandlingslagen. Enligt dessa bestämmelser skall polismyndigheten i den ort där den dömde vistas förpassa honom till den t'zingvärdsanstalt, där han enligt kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter skall tas in. Avger den dömde nöjdförklaring. skall myndighet som mottar förklaringen låta verkställa förpassningen. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker kan polismyndigheten förelägga den dömde att själv inställa sig vid fångvårdsanstalt istället för att förpassa honom dit. Avger den dömde nöjdförklaring på den anstalt där han skall tas in skall styresmannen omedelbart befordra domen till verkställighet.

I praktiken handläggs ett verkställighetsärende normalt på följande sätt. Så snart en dom blir verkställbar sänder kriminalvärdsstyrelsen domen och andra verkställighetshandlingar samt personakt till vederbö- rande kriminalvärdsdirektör, som beslutar om anstaltsplaeering. Person- akten skickas därefter till den anvisade anstalten och verkställighetshand- lingarna till aktuellt polisdistrikt för verkställighet. Polismyndigheten kallar därefter den dömde, om risk inte anses föreligga att han avviker, att infinna sig hos polismyndigheten för delgivning i ärende angäende verkställighet av brottspåföljd. När den dömde inställer sig hos polisen för han, om han inte ansöker om uppskov med verkställigheten, skriva på ett föreläggande i vilket står angivet var och när han senast skall inställa sig. I förekommande fall utfärdar polisen biljettrekvisition om den dömde inte Själv har medel att betala resan till anstalten.

I departementspromemorian uttalas att det nuvarande systemet i vissa hänseenden är tämligen tungrott och tidskrävande. Det har vidare visat sig vara svårt att effektivt bevaka att domar i här avsedda fall blir verkställda i rätt tid. Promemorieförslaget tar först upp det fallet att en dom blir verkställbar genom att fullföljdstiden gär ut. I detta fall bör enligt förslaget den dömde i första hand åläggas att själv inställa sig vid den kriminalvärdsanstalt där straffet skall verkställas. Om han i sådant fall inte inställer sig på utsatt dag eller om det redan från början kan befaras att den dömde inte kommer att rätta sig efter ett föreläggande, skall kriminalvärdsstyrelsen hos polismyndigheten kunna begära förpass- ning till anstalten.

Förslaget att föreläggande skall vara den åtgärd som i första hand skall tillgripas för att få en dom verkställd har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Däremot gär meningarna isär i frågan om vilken myndighet som skall utfärda sadana förelägganden. Statskontoret under- stryker vikten av att dessa uppgifter i enlighet med promemorizms förslag förs över pä kriminalvärdsstyrelsen medan Svenska fängvärdssällskapet motsätter sig förslaget därför att det kan ses som ett första steg mot en centralisering av frågorna om anstaltsplacering.

Kriminalvårdsstyrelsen framhäller i sitt yttrande att det nuvarande systemet har fungerat väl, främst därigenom att den dömde genom att. han kallas att inställa sig hos polisen har fått möjlighet till en personlig service som kan vara väsentlig i detta sammanhang. Den dömde har

• Sida 76
•  Original

Prop. l974:20 76

sälunda kunnat resonera med polisen om olika problem som uppstår i samband med inställelsen vid anstalt. Han har vidare kunnat få råd och upplysningar angående möjligheterna att ansöka om uppskov och nåd. På så sätt har polisen även kunnat fä direkt kännedom om en uppskovsan- sökan oeh har dä brukat underläta att utfärda föreläggande om inställelse. Inom mänga polisdistrikt har man också ofta sådan person- kännedom om de dömda att man med ledning därav kan bedöma i vilka fall det. föreligger någon flyktfara. Om man går över till det föreslagna systemet är det enligt kriminalvårdsstyrelsens mening angeläget att man bevarar sä mycket som möjligt av de fördelar som det nuvarande systemet innebär. Enligt styrelsen har nämligen även det föreslagna systemet fördelar för kriminalvården och de dömda. Det möjliggör bl. a. att man kan upprätta ett fullständigt register över dömda som är på fri fot. Uppgifter om förelägganden kan pä ett enkelt sätt databehandlas. [ kombination med beläggningsstatistiken kan ett sådant register medföra ett effektivare utnyttjande av anstalternas kapacitet. Vidare leder förslaget till en viss avlastning för polisen.

Det torde inte kunna bestridas att nu gällande ordning på detta område har fått till följd att man saknar en fortlöpande, aktuell överblick över dömda som är på fri fot. Jag delar statskontorets uppfattning att promemorieförslaget i denna del skapar förutsättningar för en ökad kunskap om denna stora klientelgrupp och för en rationell handläggning av förelägganderutinen. Genom en överföring av dessa arbetsuppgifter till kriminalvårdsstyrelsen underlättas sålunda övergången till ett ADB-orien- terat register med uppgifter om dessa klienter. Ett sådant register planeras bli upprättat till budgetåret 1975/76. Genomförs prt.)1ne1norie- förslaget kan uppgifter om förelägganden pä ett rationellt sätt insamlas och databehandlas. Som statskontoret har framhållit skulle. det med nuvarande ordning bli nödvändigt att för samma ändamäl älägga samtliga polisdistrikt att kontinuerligt avge rapporter till krintinalvärdsstyrelsen om alla förelägganden. Genom de ökade kunskaper som ett fungerande register med nu avsett innehåll kommer att ge, skapas förutsättningar för ett bättre utnyttjande av anslaltsbeständet samt" en bättre behandlings- planering och en jämnare dimensionering av anstaltspersonalen. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget i denna del. Det bör framhållas att förslaget inte syftar till att centralisera beslut om anstaltsplaeering. Sådana frågor bör även i fortsättningen handläggas på regional nivä i största möjliga utsträcmting. Jag återkommer till detta ämne i anslutning till förslaget till ny lag om kriminalvård i anstalt.

Enligt gällande lag räknas strafftiden, utom när det gäller häktade, tidigast från den dag den dömde tas in i fängvärdsanstalt. för att den dömde inte skall gä miste om verkställighetstid mäste på grund härav alla förpassningsresor företas med största skyndsamhet. Detta leder till ett dåligt utnyttjande av transportresurserna, eftersom möjligheter till samtransporter inte kan utnyttjas i tillräcklig omfattning. Härtill kommer att transporterna ofta måste utföras på övertid eller obekväm arbetstid, vilket medför kraftigt ökade kostnader.

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974220 77

Enligt ett förslag som jag strax återkommer till bör strafftiden kunna räknas från det att den dömde omhändertas för förpassning. Den dömde behöver därför inte gå miste om verkställighetstid på grund av att förpassningen till kriminalvårdsanstalten blir fördröjd. Detta ger möjlig- het till en mer rationell planering av förpassningsresormt än som nu är möjlig och därmed även till inte obetydliga kostnadsbesparingar. Den sålunda förordade lösningen kommer vidare att medföra den fördelen att det i fortsättningen inte kommer att finnas samma starka betänkligheter mot att vänta med en förpassning av en person av det skälet att han äri dålig fysisk eller psykisk kondition och helst skulle behöva ges viss tid för att återhämta sig.

Som en komplettering till nu berörda nya bestämmelser angående utgångspunkten för strafftidsheräkningen behövs enligt promemorian en regel som möjliggör att den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd tillfälligt kan få f ö r v a r a s i a l l m ä n t 11 ä k t e. elle r p 0 l is a r r e st. Jag delar den uppfattningen. För sådan förvaring bör uppställas det villkoret att den skall vara erforderlig med hänsyn till transportförhällandena. En sådan tillfällig förvaringi häkte eller polisarrest bör inte få pågå längre än någon eller några få dagar. Bestämmelsen torde även kunna tillämpas när en intagen som rymt från kriminalvårdsanstalt skall föras tillbaka till anstalten för fortsatt verkställighet.

Enligt gällande rätt får-på ansökan av den som inte är häktad u p p - s k 0 v med verkställigheten beviljas under högst sex månader räknat från den dag då domen får verkställas, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov föreligger. Kvinna som är havande eller ammar barn får beviljas uppskov under tid som prövas skälig. I detta fall gäller således inte någon begränsning till sex månader.

Av förarbetena till detta stadgande framgår att hänsyn inte kan tas till en arbetsgivares intresse i saken. JO har i en framställning den 28 oktober 1965 till Kungl. Maj:t, vilken framställning överlämnats till KAIK, anfört att starka skäl talar för att det i ett uppskovsärende bör vara möjligt att ta hänsyn även till sådana arbetsgivarintressen som från samhällssynpunkt eller eljest är av synnerlig styrka. KAIK har i och för sig anslutit sig till JO:s synpunkter men har samtidigt påpekat att det finns även andra situationer i vilka ett intresse som inte är den dömdes eget kan vara så tungt vägande, att det inte kan vara rimligt att offra det för ett kriminalpolitiskt intresse, som i det enskilda fallet kan vara ganska begränsat. Kommittén föreslog därför att motsvarigheten till den aktuella bestämmelsen endast skulle ange att uppskov skall kunna beviljas. när synnerliga skäl föreligger. Promemtn'ief'örslaget överensstämmer i denna del med KAlK1s förslag.

Några remissinstanser tillstyrker förslaget. Kriminalvårdsnämnden vits- ordar att nuvarande bestämmelser om uppskov behi'uver omarbetas uten anser att promemorieförslaget därvidlag inte går tillräckligt långt. Enligt nämndens mening har samhällsutvecklingen fått till följd att de uttalan- den som gjordes vid tillkomsten av bestämmelserna i 12 & behandlings—

• Sida 78
•  Original

Prop. ] 974120 78

lagen inte längre är giltiga. Nämndens praxis har därför gradvis ändratsi förhållande till de ramar som drogs upp i förarbetena och gär nu i vissa fall även längre än vad departementsprotnemorian har förutsatt. Nämnden framhåller att uppskovsreglerna vinner tillämpning på människor som ofta lever trnder relativt välordnade förhållanden, som inte undandrar sig lagföring och straff och som inte heller kan befaras begå nya brott. De flesta som ansöker om uppskov är dömda till ett kortvarigt straff av allmänpreventiva skäl. För den dömde är det i sådant fall som regel angeläget att avtjänandet kan ske vid en tidpunkt då han inte tillfogas alltför kännbara avbräck i utbildningshänseende, familjernässigt, socialt eller ekonomiskt. Nämnden kan därför inte ansluta sig till den i promemorian uttalade uppfattningen att uppskov nred verkställighet bör kunna medges endast när skäl av synnerlig styrka kan åberopas. Enligt nämndens mening skulle en huvudregel som anger att uppskov kan beviljas när skäl föreligger stå i bättre överensstämmelse med nuvarande praxis.

Frän kriminalpolitisk synpunkt är det i princip angeläget att domsto- lens prövning och verkställigheten av ådörnd påföljd sker i så nära anslutning till brottet som möjligt. Det är därför nödvändigt att iaktta återhållsamhet när det gäller att bevilja uppskov med verkställighet. Jag anser mig sålunda inte kunna biträda kriminalvårdsnätnndens förslag att uppskov skall kunna beviljas så snart skäl föreligger därtill. Å andra sidan anser jag att promemorieförslaget inte i tillräcklig grad tar hänsyn till de intressen av skilda slag som ivissa enskilda fall kan vara betydligt starkare än intresset av en omedelbar straffverkställighet.

Uppskov med verkställighet av fängelsestraff bör enligt min mening kunna beviljas om det föreligger särskilda skål med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildniugsförhällanden eller övriga omständigheter. I fråga om styrkan hos de skäl som måste föreligga innebär detta en uppmjukning i förhållande till gällande rätts krav på synnerliga skäl.

Uppskov på grund av den dömdes arbetsförhällanden bör liksom hittills komma i fråga främst i de fall då den dömde har ett arbete av säsongkaraktär eller då verkställighet under viss period av annat skäl skulle medföra ett särskilt svårt avbräck från försörjningssynpunkt. Enligt gällande rätt får hänsyn inte tas till arbetsgivares intresse i saken. En sådan skiljelinje är svår att upprätthålla i praktiken eftersom utredningen i uppskovsärenden. där yrkesutövningen åberopas som skäl, huvudsak- ligen bestär av arbetsgivarintyg. Utgången i ett visst uppskovsärende kan därmed bli beroende på nyanser i formuleringen av arbetsgivarintyg och andra handlingar. Detta är uppenbarligen inte tillfredsställandc. Enligt min mening bör det inte heller möta något hinder att beakta åtminstone sådana arbetsgivarintressen som från samhällssynpunkt ter sig betydelse— fulla. Sålunda bör en lärare kunna få uppskov för att hans elever skall slippa byta lärare i ett viktigt skede av undervisningen, t. ex. strax före en examen.

Det kan givetvis förekomma andra situationer inom arbetslivet då ett starkt intresse från tredje mans sida bör beaktas. Uppskov bör sålunda

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974:20 79

kunna beviljas om den dömde ingår i ett arbetslag med säsongbetonade eller på annat sätt tidsbundna arbetsuppgifter och en straffverkställighet skulle drabba övriga i arbetslaget oskäligt hårt. En annan situation där det från både allmänna och enskilda synpunkter kan föreligga ett starkt behov av uppskov är då en dömd kan erhålla en anställning eller få behålla en anställning han redan har till dess domen skall verkställas. dock under förutsättning att viss hänsyn kan tas till arbetsgivarens önskemål i fråga om tiden för verkställigheten.

När det gäller utbildningsförhällanden kan uppskov vara motiverat t. ex. om den dömde deltar i en starkt sehernabunden undervisning eller då en jämförelsevis kort tid återstår till utbildningens eller kursens slut. I övrigt bör uppskov kunna ges för att bereda den dömde tillfälle att genomgå en sällan återkommande utbildning.

Andra situationer då bärande skäl för uppskov kan anses föreligga är t. ex. att en nära anförvant behöver vård eller hjälp.

Jag vill understryka att vad jag nu har anfört bör uppfattas endast som exempel på omständigheter som enligt min mening kan utgöra skäl för uppskov.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om behovet av uppskov för längre tid än sex månader. Enligt kriminalvårdsnämnden bör längsta tid för uppskov utan olägenheter kunna sättas till ett år. Något missbruk av en sådan bestämmelse torde enligt nämnden inte behöva befaras. En tillräckligt restriktiv tillämpning torde kunna åstadkommas genom en bestämmelse som anger att för längre anstånd än sex månader fordras särskilda skäl.

En längsta tid för anstånd om sex månader torde i de allra flesta fall vara tillräcklig. Det kan emellertid undantagsvis förekomma fall då uppskov under längre tid kan vara starkt motiverat. En sådan förlängning kan f. n. endast uppnås genom anlitande av nådevägen.

För min del anser jag övervägande skäl tala för att uppskov skall kunna beviljas för ytterligare högst sex månader. Denna möjlighet bör dock användas restriktivt, och jag anser därför att det bör krävas att det i sådant fall finns synnerliga skäl som talar för ett längre uppskov. ] allmänhet torde man inte från början böra medge uppskov för längre tid än sex månader. Den av mig föreslagna lagtexten lägger dock inte hinder i vägen för att redan i det första beslutet medge uppskov under tid som överstiger sex månader, om det från början står klart att förutsättningar- na för ett längre uppskov föreligger.

Enligt behandlingslagen beslutar länsstyrelsen i uppskovsärenden. Ansökan inges till polismyndigheten, som med eget yttrande sedan sänder den till länsstyrelsen. Den dömde kan överklaga" länsstyrelsens beslut hos kriminalvårdsnämnden. som är sista instans i dessa ärenden.

KAIK föreslog att prövningen av uppskovsärenden skulle förläggas helt till kriminalvårdsnämnden. Härigenoru skulle ruan enligt kommitténs mening nå en ökad likformighet i bedömningen av dessa ärenden. Kommittén konstaterade i detta sammanhang att länsstyrelserna numera, bortsett från uppskovsärendena, inte har något att göra med verkställig-

• Sida 80
•  Original

Prop. l974:20 80

het av frihetsstraff.

Enligt departementspromemorian talar flera skäl för att frågor om uppskov med verkställighet av fängelse bör föras över från länsstyrelsen till annat organ. Olika organ skulle därvid kunna komma i fråga. Enligt promemorian bör dock en ändring av handläggningsordningen beträffan- de uppskovsärenden anstå till dess den av mig nyligen tillkallade utredningen om de centrala nämndernas uppgifter och organisation har slutfört" sitt uppdrag.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är överens om att länsstyrelserna inte längre bör vara beslutsorgan i uppskovsärenden. Några remissinstanser godtar departementspromemorians ståndpunkt att ett ställningstagande i frågan bör anstå till dess den pågående utredningen om de centrala nämndernas uppgifter och organisation är avslutad. Flertalet remissinstanser anser emellertid att frågan bör avgöras utan "att man avvaktar utredningens resultat.

När det gäller frågan om vilken myndighet som bör besluta i uppskovsärenden gär meningarna starkt isär. Kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret och SACO anser att handläggningen bör föras över till kriminalvårdsstyrelsen. Statskontoret erinrar därvid om att man genom en sådan reform skapar organisatoriska förutsättningar för att införa ett fullständigt register över dömda som är på fri fot. TCO ansluter sig .till KAles förslag om kriminalvårdsnämnden som prövningsmyndighet men kan även tänka sig att dessa uppgifter anförtros åt kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdsnätnnden och länsstyrelsen i Kronobergs län anser att prövningen bör ligga hos ett regionalt organ inom kritninalvårdsverket. Nämnden anser vidare att den enskilde bör bevaras vid rätten att få uppskovsfrågan prövad av en besvärsinstans. Enligt nämndens mening lämpar sig ärenden av detta slag emellertid inte för handläggning i den ordning som föreskrivs för allmännna förvaltningsbesvär. Prövningen av ärendena har ringa formella eller juridiska inslag utan angår väsentligen den enskildes personliga och sociala förhållanden. Kriminalvårdsnämnden förordar därför att överprövningen anförtros nämnden eller annan nämnd med motsvarande sammansättning och parlamentariska förankring.

Länsstyrelsernas befattning med uppskovsärenden är numera det enda som återstår av deras tidigare uppgifter i fråga om verkställighet av frihetsstraff. Med hänsyn till uppskovsärendenas nära sakliga samband med andra kriminalvårdande åtgärder ter det sig mest naturligt att handläggningen av dessa frågor förs över till kriminalvårdsmyndighet. Bland remissinstanserna räder enighet om att så bör ske. Till förmån för tanken att därvid välja ett centralt organ talar den omständigheten att man på så sätt lättare kan få en enhetlig praxis. Med hänsyn till att lagförslaget, ijämförelse med vad som hittills har gällt, innebär att deti varje fall formellt men även reellt blir vidgade möjligheter att fa uppskov med straffverkställigheten väger denna synpunkt tungt. Som har fram- hållits i flera remissyttrx-tnden ligger det närmast till hands att ärenden av denna art handläggs av kriminalvårdsstyrelsen som ju har det ("övergripan- de ansvaret för behandlingen av detn som döms till fängelse. Jag föreslår

• Sida 81
•  Original

Prop. l974:20 81

därför att uppskovsärendena förs över från länsstyrelserna till kriminal- värdsstyrelsen. Den dömde bör emellertid ha möjlighet till att besvära sig över styrelsens beslut. Anledning saknas enligt min mening att därvid välja annan besvärsinstans än den vanliga när det gäller kriminalvårdssty- relsens beslut, nämligen kammarrätten. Det är angeläget att uppskovs- ärenden avgörs med så liten tidsutdräkt som möjligt. Mot kammarrättens beslut bör talan därför inte få föras.

Enligt 16 %; behandlingslagen r ä k n a s str a f f t i d e n, när den dömde hålls häktad i målet, från den dag då domen får verkställas ochi annat fall från den dag då han för straffets undergående tas in i fängvårds- anstalt eller, om han redan är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen föreligger till verställighet hos styresmannen.

Som en konsekvens av vad som föreslagits beträffande nöjdförklaring av den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt samt beträffande befordran av dom till verkställighet bör enligt departementspromemorian följa, att strafftiden skall räknas från den dag då domen får verkställas. Detta bör enligt promemorian gälla oavsett om domen har meddelats i häktingsmålet eller i annat mål och oavsett var den dömde förvaras. Om det visar sig att den som häktas har en dom i annat mål som är verkställbar, Skall strafftiden kunna räknas redan från "dagen för intagningen i häktet eller kriminalvårdsanstalten, även om domen först senare blir tillgänglig för häktesföreståndaren eller styresmannen. Den som utan att vara häktad avger nöjdförklaring inför häktesföreståndare eller styresman eller den som eljest tas in i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt torde enligt promemorian få anses ha påbörjat verkställigheten den dag han tas in i häktet eller anstalten. Enligt promemorian bör hinder inte heller möta mot att låta strafftidsberäk- ningen börja när polismyndigheten omhändertar någon för förpassning till kriminalvårdsanstalt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar promemorians lösning för nöjdförklaringsfallen men anser de föreslagna reglerna i övrigt olämpliga. [ stället bör nuvarande bestämmelser bibehållas. Om den dömde är'

häktad i annat mål än domsmålet kan det, påpekar hovrätten, inträffa att häktningen hävs sedan domen i det andra målet har vunnit laga kraft mot honom men innan meddelande härom har kommit styresmannen eller häktesföreståndaren tillhanda. Enligt promemorieförslaget har i ett sådant fall strafftiden börjat löpa. En motsvarande situation kan inträffa vid villkorlig frigivning, som äger rum innan styresmannen har fått veta att en ny dom kan verkställas. [ denna situation skall enligt förslaget sammanläggning av straffen ske. För att förhindra dessa olägenheter måste styresmannen eller häktesföreståndaren alltid forska efter om det finns någon verkställbar dom. Beslutar domstol att häktning skall hävas kan frigivning inte ske förrän ny kontroll har företagits.

Den av hovrätten åsyftade kontrollen sker redan nu regelmässigt eftersom häktesföreståndare är skyldig att så snart någon har häktats göra en aktrekvisition hos kriminalvårdsstyrelsen. Han får härigenom reda på om det finns någon verkställbar dom mot den häktade. Sedan en rekvisition har gjorts är den häktades nanm spärrat hos kriminalvårdsstyå

• Sida 82
•  Original

Prop. 197420 - 82

relsen, vilket innebär att häktesföreståndaren regelmässigt underrättas om domar som därefter kommer in till styrelsen. Med nutida kommunika- tionsmedel kan styresmän och häktesföreståndare i sådant fall mycket snabbt få tillgång till erforderliga handlingar. Möjlighet finns också att i brådskande fall lämna meddelande genom telegram.

På grund av vad här har anförts tordedet inte behöva befaras att det i- promemorian föreslagna systemet skall leda till några nämnvärda olägen- heter. Med hänsyn härtill och då systemet i de flesta fall är till klar fördel för den dömde anser jag att promemorieförslaget i fråga om utgångspunk- ten för strafftidsberäkningen bör genomföras. _ .

Kriminalvårdsberedningen har framhållit att de säsongmässiga varia- tionerna i beläggningen på fångvårdsanstalterna gör det svårt att rationellt utnyttja anstaltSbeständet. Det har enligt beredningeni frågasatts om inte en av orsakerna till en ökad beläggning under första kvartalet är en strävan från de. intagna med k 0 r t a fr i h e t 5 str a ff att få verk- ställa straffet under februari månad. Beredningen anser att, oavsett om . detta påstående är riktigt, beräkningen'av strafftid bör förenklas så,att tiden för fängelse räknad efter månad alltid skall vara 30 dagar.

Kriminalvårdsberedningens förslag har tagits upp i departementspro- memorian. I promemorian erinras om att enligt dansk rätt fängelsestraff som inte överstiger_ tre månader skall anges . i dagar. Flera skäl- talar för att införa en liknande .bestämmelse i Sverige. Enligt promemorie- förSIaget bör detta ske genom en föreskrift om att kriminalvärdsstyrelsen i samband med strafftidsresolutionen skall räkna-om korta strafftider till dagar. Med hänsyn till bestämmelserna om villkorlig frigivning bör-_ gränsen för de strafftider som skall omfattas av denna ordning sättas vid fyra månader.

Flertalet remissinstanser tillstyrker den föreslagna omräkningsbestäm- , melsen. Förslaget avstyrks dock av hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser att det är helt andra faktorer än möjligheterna till tidsvinst som är orsak till den ökade beläggningen i kriminalvårdsanstalterna under första kvartalet. '

Särskilt under februari och mars inträder en avsevärd ökning av antalet - intagna i kriminalvärdsanstalterna. En bidragande orsak härtill kan vara,- att personer som har dömts till korta frihetsstraff önskar påbörja verkställigheten under februari månad. Den ojämna beläggningen är, ägnad att fördyra anstaltsvärden eftersom den försvårar en ändamålsenlig personalplanering. Härtill kommer att det.vid korta frihetsstraff är från rättvisesynpunkt otillfredsställande, att strafftidens. reella längd skall variera med hänsyn till 'under vilka perioder av året som verkställigheten äger rum. Mot bakgrund av vad .jag nu har anfört anser jag att promemorieförslaget bör genomföras i denna del. Jag förordar därför att en bestämmelse av den föreslagna innebörden införs i lagen. Med anledning av vad som "har anförts i ett par remissyttranden vill jag' framhålla att en verkställd omräkning till dagar är definitiv i den meningen att den fortfarande skall gälla även om senare eri-sammanlägg-

• Sida 83
•  Original

Prop. l974:20 83

ning skulle ske med annat straff så att den sammanlagda strafftiden kommer att överstiga fyra månader.

5.2. Kriminalvård i anstalt

Kriminalvården har under en följd av år varit föremål för en livlig _ debatt och ett omfattande utredningsarbete. Genom kriminalvårdsbered- ningens arbete, som avslutades i september 1972, fick man en. samlad syn på de olika problem som kriminalvården har att brottas med. Bered- ningen förordade en genomgripande reform av kriminalvårdens organisa- tion och verksamhetsformer. På grundval av dess förslag har Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition lagt fram förslag till de riktlinjer som bör.. följas vid den fortsatta reformeringen inom kriminalvården. Dessa rikt- linjer har i allt väsentligt godkänts av riksdagen.

Ett viktigt led i det aktuella reformarbetet är att genomföra en ny lagstiftning för kriminalvården i anstalt. På grundval av statsmakternas . principbeslut framlades ijuni innevarande år en inom justitiedepartemen- tet upprättad promemoria (Ds Ju 197319), som har remissbehandlats. Promemorian. innehåller förslag till bl. a. lag om kriminalvård i anstalt. Denna lag avses träda i stället för de delar av den nuvarande. behandlings-,. lagen som innehåller bestämmelser om anstaltsvårdens anordnande och närmare utformning. ,

Skillnaderna mellan behandlingslagen och den föreslagna lagen 'om kriminalvård i anstalt är i vissa hänseenden betydande. Jag vill i det följande framhålla de viktigaste nyheterna. . .

Målsättningen för kriminalvård i anstalt skall enligt promemorieförsla- get liksom enligt gällande rätt vara att den intagnes anpassning-i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Emellertid. markeras i lagförslaget också att verksamheten redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron. utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske. utan att kravet på, samhällsskydd blir eftersatt. Lagförslaget ger också uttryck för den strävan efter ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård som är ett grundläggande element i reformprogrammet. Genom bestämmelse i lagen understryks det ansvar för kriminalvårdens klientel som åvilar även andra samhällsorgan än kriminalvården. Bestämmelser- na om det nya anstaltssystemet och fördelningen av de intagna mellan olika typer av anstalter innebär genomgripande förändringar-i anstalts- vården. När det gäller anstaltsvårdens närmare utformning ger lagförslaget vidgade möjligheter till frigång och till fritidsverksamhet utanför anstal- ten. De nuvarandc bestämmelserna om permission ersätts av bestämmel- ser av mindre restriktiv karaktär, samtidigt som man lagfäster den strängare praxis som numera iakttas när det gäller att bevilja korttidsper- missioner för vissa kategorier samhällsfarliga brottslingar med långa

• Sida 84
•  Original

Prop. l974:20 84

strafftider. I fråga om arten av de förberedelser som skall föregå intagens frigivning eller övergång till vård utom anstalt föreslås mera preciserade- lagregler. Av betydelse för anstaltsvårdens utformning är också de bestämmelser som innebär att de intagnas möjligheter till gemenskap med varandra vidgas. Vidare är att märka att möjligheterna till brevgranskning inskränks samt att bestämmelserna om besök ersätts av regler av mindre restriktiv karaktär. En bestämmelse om de intagnas rätt till medinflytan- de genom samrådsorgan o.d. föreslås bli införd i den nya lagen. De föreslagna reglerna för disciplinär bestraffning innebär väsentliga föränd- ringar i förhållande till nuvarande ordning.

Under remissbehandlingen har promemorieförslaget fått ett övervägan- de positivt mottagande. Såväl de lagbestämmelser som har en mera principiell karaktär som detaljregleringen i olika frågor lämnas i stort sett utan erinran av flertalet remissorgan. I en del frågor framför dock en del remissinstanser invändningar samt förslag till andra lösningar än dem som promemorian innehåller.

För egen del vill jag framhålla följande. Riktlinjerna för kriminalvård i anstalt har som framgått redan fastlagts genom beslut av statsmakterna. Vad det nu gäller är att på grundval av dessa riktlinjer utforma de normer som skall gälla för anstaltsvården. De grundläggande föreskrifterna bör som föreslås i promemorian tas in i en särskild lag om kriminalvård i anstalt, medan tillämpningsföreskrifter kan ges i administrativ ordning. Den under remissbehandlingen framförda tanken på att tillskapa en för anstaltsvård och frivård gemensam kriminal- vårdslag anser jag vara för tidigt väckt. Innan man överväger en så genomgripande förändring i lagsystemet bör man' sålunda även enligt min mening först avvakta erfarenheterna av de nu förestående reformerna på dessa områden.

Mot den föreslagna nya lagens uppbyggnad och disposition har jag i likhet med det övervägande antalet remissinstanser inte funnit anledning till några egentliga erinringar. Det förhållandet att handlingsreglerna i den nya lagen till skillnad från behandlingslagen inte gör någon principiell skillnad mellan olika sorters påföljder såsom fängelse, ungdomsfängelse och internering finner jag stämma väl överens med de allmänna riktlinjer för anstaltsvårdens fortsatta utformning som statsmakterna har enat sig om.

När det gäller lagförslagets materiella innehåll vill jag till en början framhålla de svårigheter som ofta visat sig föreligga på anstaltsvårdens område när det gäller att åstadkomma regler som tar tillbörlig hänsyn till alla de olika faktiska förhållanden och i viss mån motstridiga intressen som här föreligger. Mitt huvudintryck av de föreslagna lagbestämmelserna är emellertid att de i sin allmänna inriktning är väl förenliga med grundtankarna i den beslutade kriminalvårdsreformen. Bestämmelserna synes sålunda i allt väsentligt ge uttryck för en realistisk avvägning såväl med hänsyn till vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma som när det gäller angelägenheten av att främja lagöverträdarnas anpassning till ett normalt samhällsliv och samtidigt tillgodose samhällets behov av skydd.

• Sida 85
•  Original

Prop. l974:20 85

På en del punkter bör dock de förordade lösningarna eller enskilda bestämmelserna i förslaget underkastas vissa ändringar och justeringar. Med denna reservation finner jag att förslaget i huvudsak är ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

De nyheter i promemorieförslaget som främst är av intresse gäller integreringen mellan anstaltsvård och frivård, andra samhällsorgans ansvar för kriminalvårdens klientel, det nya anstaltssystemet och" principerna för fördelningen av de intagna mellan olika typer av anstalter, frigivningsför- beredelserna, brevgranskningen, permissionsinstitutet och den discipli- nära bestraffningen.

Vad först angår frågan om en ökad integrering mel- lan anstaltsvård och frivård innebär de avstatsmakterna godtagna riktlinjerna för kriminalvårdens fortsatta utformning bl.a. att man i görligaste mån skall söka åstadkomma en integrering mellan dessa vårdformer. Anstaltsvården får härigenom i betydande utsträckning möjlighet att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. På så sätt bör anstaltsarbetet i större utsträckning än hittills kunna inriktas på sådan verksamhet som direkt syftar till att förbereda den intagne för friheten. Övergången mellan de båda vårdformerna blir mindre skarp och den målsättning som sedan länge gäller för anstaltsvårdcn — att förbere- delse av frigivningen skall vara. ett huvudsyfte med alla åtgärder — kan lättare bli infriad.

] likhet med promemorieförslaget i denna del, mot vilket remissinstan- serna inte riktat några väsentligainvändningar, anser jag att principen om en ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård bör komma till uttryck genom en särskild bestämmelse i den nya lagen. I huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget bör därför föreskrivas att kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ.

När det gäller frågan om andra samhällsorgans ansvar för kriminalvårdens klientel är det i första hand fråga om sådana organ som svarar för samhällets hälso- och sjukvård, socialvård, arbetsförmedling m. m. Med avseende på dessa organs skyldigheter i förevarande samman- hang vill jag här till en början ånyo understryka vad jag framhöll i årets statsverksproposition (l973:1 bil. 4 s. 90) nämligen att utgångspunkten måste vara att kriminalvårdens klientel otvivelaktigt har samma rätt till samhällets stöd och hjälp som andra medborgare. Endast i de fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndig- heters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatserna uteslu- tande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgift bör det sålunda kunna vara motiverat att göra något avsteg från denna princip och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även för uppgifter som normalt åvilar andra huvudmän.

Enligt promemorieförslaget bör andra samhällsorgan än kriminalvår- dens, i den mån ett förverkligande av vårdens syfte påkallar insatser av dem, vart och ett inom sitt ansvarsområde verka för att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Under remissbehandlingen har anförts att en bestämmelse

• Sida 86
•  Original

Prop. l974:20 86

med denna innebörd endast utgör en rekommendation, riktad till de ifrågavarande samhällsorganen. Det har understrukits att det avgörande för dessa organs ansvar är innehållet i de särskilda författningar som reglerar organens verksamhet. Vidare har framhållits angelägenheten av ' att berörda huvudmän "träffar särskilda överenskommelser "som närmare reglerar förutsättningarna och ordningen för vidgade insatser för krimi- nalvårdsklientelet. '

För egen del vill jag betona "att" grunden för de ifrågavarande samhällsorganens ansvar och verksamhet på detta område givetvis finnsi de författningar och instruktioner som reglerar dessa organs allmänna åligganden och verksamhet.- Principiellt sett måste det sålunda kunna förutsättas att i den mån avfattningen av" dessa författningar inte uttryckligen ger anledning till annat så föreligger det en uppenbar skyldighet för dessa organ att vara verksamma även till förmån för kriminalvårdens klientel. I det enskilda fallet kan visserligen det förhål- landet att en person är intagen på anstalt inom en annan kommun eller ett annat landstingsområde än där han har sin hemvist ge upphov till särskilda problem i fråga om fördelning av eller ansvar för kostnader. Jag förutsätter emellertid att dessa problem skall kunna lösas'på ett praktiskt sätt genom samverkan mellan berörda landsting eller kommuner. Detta- utesluter inte att det i vissa'fall kan krävas särskilda överenskommelser mellan företrädare för ifrågavarande organ och kriminalvården i syfte att lösa speciella problem som kan "uppstå i och med att man i högre grad än hittills aktualiserar det ansvar för kriminalvårdsklientelet som redan före- ligger.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag inte att det finns något hinder mot att man i den nya lagen onrkriminalvård i anstalt tar in en bestämmelse som utan direkt hänvisning till ifrågavarande samhällsorgans ansvar föreskriver att samverkan skall äga rum mellan dessa organ och kriminalvårdens egna organs Tidigare erfarenheter visar också att det finns ett påtagligt behov av en bestämmelse med denna innebörd. Lämpligen torde bestämmelsen böra ange att i den mån ett förverkligan- de av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, erforderlig samverkan skall ske med företrädare för sådant organ.

Av en grundläggande betydelse är också frågan om a n s t a 1 t 5- sys t e rn e t. Jag vill här till en början erinra om att det nuvarande anstaltssystemet bygger på en indelning av riket i åtta kriminalvårds- räjonger, varav fem är geografiskt indelade och tre är specialräjonger för ungdoms-, internerings- resp. kvinnoklientel. Inom varje räjong finns en centralanstalt. Övriga anstalter är sidoanstalter. De av statsmakterna godkända riktlinjerna för kriminalvårdens utformning innebär att man tillskapar ett nytt anstaltssystem som bygger på en indelning av anstalter- na i riksanstalter och lokalanstalter. Det nuvarande räjongsystcmet ersätts av en indelning i ett större antal geografiska regioner inom vilka verksamheten i största möjliga utsträckning kan anpassas till den organi- sation som tillskapats för samhällets övriga myndigheter och organ.'

Mot denna bakgrund har i promemorieförslaget tagits upp bestämmel-

• Sida 87
•  Original

Prop. l974:20 87

ser som anger att kriminalvå'rdsanstalt är riksanstalt eller lokalanstalt. Vidare föreslås en bestämmelse som anger att riksanstalt eller lokalanstalt är öppen eller sluten och att detsamma skall gälla avdelning av anstalt.

Den sålunda föreslagna lagregleringen" har med ett par undantag inte mött några erinringar under remissbehandlingen. En invändning som gjorts är emellertid att man bör behålla de nuvarande kategorierna ungdoms-, internerings- och skyddstillsynsanstalter. i anslutning till dessa synpunkter vill jag i förevarande sammanhang endast framhålla att'det beslutade nya anstaltssystemet inte ger något utrymme för att behålla- sådana särskilda kategorier anstalter. De särskilda problem som gör sig ' gällande när det gäller placeringen av bl. a. ungdomsfängelseklientelet får lösas inom ramen för riksanstalts- och lokalanstaltssystemet. Jag åter— kommer i det följande till den frågan men vill redan i detta sammanhang peka på möjligheten att inrätta vissa riksanstalterxeller avdelningar därav- för företrädesvis ungdomsklientel.- . .

När det gäller frågan om en indelning av anstalterna i slutna och öppna" .. anstalter vill jag erinra om att ett genomförande av riktlinjerna för anstaltsvårdens utformning förutsätter att anstalterna, såväl riksanstalter. som lokalanstalter, kommer att kunna ha olika grad av slutenhet eller öppenhet. Detta gälleri första hand anstalternas rent byggnadstekniska utformning. Men även när det gäller den närmare utformningen av verksamheten i anstalterna finns anledning att göra en skillnad mellan öppna och slutna anstalter. En sådan uppdelning är också motiverad med hänsyn till de olika principer för personaltilldelning som bör gälla vid olika typer av anstalter. .

Det är mot bakgrund av vad som nu sagts givet att en kategoriindelning i öppna och slutna anstalter inte kan bli helt strikt utan i en del fall måste' få en i viss mån schematisk karaktär. Den tillgodoser emellertid på ett enkelt och praktiskt sätt ett påtagligt behov. Den nya lagen bör därför som föreslagits i promemorian baseras på en indelning i slutna och öppna anstalter eller avdelningar av anstalter. . .

Mot bakgrund härav är jag beredd att ansluta mig till den i promemo- rian föreslagna lagregleringen av anstaltssystemet.

Promemorieförslaget upptar vidare regler som anger e ft e r- v il k 3 ' grunde r som" de intagna skall fördelas mellan 0 l i k 3 t y p e r a v a n s [ a-l t e r. Dessa'regler anknyter i första . hand till skillnaden mellan lokalanstalt och riksanstalt saint i. andra hand ' till huruvida anstalten är öppen eller sluten.

Vad först angår fördelningen av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter har i promemorieförslaget huvudsaklig ledning-hämtats från den indelning av anstaltsklientelet i tre olika'grupper som kriminalvårds—. beredningen gjort. .

Till det s. k. normalklientelet hänförs—i promemorian framför allt de personer som undergår fängelse i mer än fyra månader men högst ett år eller sådan behandling i anstalt som avses i 28 kap. 3 & BrB. Eftersom den önskade integreringen mellan anstaltsvården o'eh frivården måste antas vara särskilt betydelsefull för detta klientel har i promemorieförslaget

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974:20 88

förts in en bestämmelse som anger att den som undergår sådan påföljd företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt.

Det s. k. svårhanterliga klientelet bör enligt promemorieförslaget place- ras på riksanstalt med särskilda behandlingsresurser. I övervägande antalet fall återfinns detta klientel, enligt vad som uttalas ipromemorian, bland de personer som undergår fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse eller internering. Med utgångspunkt härifrån anges som huvudregel att den som'undergår sådan påföljd företrädesvis bör vara placerad i riksanstalt. Emellertid anses det i många fall vara möjligt att i varje fall mot slutet av anstaltstiden föra över den intagne till lokalanstalt, när så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. En bestämmelse härom har därför även tagits in i promemorie- förslaget.

När det gäller dem som undergår fängelse i högst fyra månader ' konstateras i promemorian att eftersom eftervård i frihet inte blir aktuell för dessa korttidsdömda, det i allmänhet torde vara svårt att passa in dem i lokalanstalternas verksamhetsformer. Det föreslås därför att personer som undergår fängelse -i högst fyra månader företrädesvis skall placerasi riksanstalt.

De föreslagna bestämmelserna har föranlett viss kritik från några remissinstanser. Särskilt har invänts att reglerna innebär en alltför långtgående schablonisering. Det har vidare framhållits att reglerna inte tillräckligt tillgodoser behovet av särbehandling för vissa kategorier intagna, bl. a. ungdomsfängelseklientelet. Det har vidare betonats att det i många fall kan finnas vägande skäl som talar för att även korttidsdömda bör placeras i lokalanstalt.

För egen del vill jag till en början hänvisa till vad jag anförde i årets statsverksproposition (l973:1 bil. 4 s. 102) nämligen att den uppdelning av anstaltsklientelet i skilda kategorier som kriminalvårdsberedningen gjort och som ligger till grund för det nya anstaltssystemet inte är helt invändningsfri. Jag konstaterade vidare att en uppdelning av detta slag nödvändigtvis måste få en schematisk karaktär och att den givetvis inte kan följas helt oreserverat. Än mindre kan den göra anspråk på någon vetenskaplig exakthet. Jag framhöll dock att den gjorda uppdelningen enligt min mening fyller sitt syfte på ett tillfredsställande sätt eftersom den anvisar praktiskt genomförbara och ekonomiskt realistiska metoder att lösa det svåra problemet med anstaltsklientelets övergång från an- staltsvård till frivård. Enligt min uppfattning innebär den i promemorian föreslagna regleringen av de intagnas fördelning mellan riks- och lokal- anstalter i allt väsentligt ett fullföljande av de tankegångar om klienteiets differentiering som ligger bakom det nya anstaltssystemet. Avsikten med regleringen är att ge vägledande anvisningar för valet av anstaltsplacering. Undantag från dessa anvisningar måste i många fall vara motiverade. Det bör sålunda kunna förutsättas att t. ex. en del av de personer som dömts till ungdomsfängelse eller internering, med hänsyn till särskilda personliga förhållanden, kan vara lämpade att redan från början placeras i lokal- anstalt. Vidare bör i en del fall de som dömts till fängelse i mera än fyra

• Sida 89
•  Original

Prop. l974:20 89

men högst tolv månader kunna med hänsyn till särskilda behandlings- behov eller av säkerhetsskäl placeras i riksanstalt. Möjligheterna till flexibilitet vid valet mellan riksanstalt och lokalanstalt påverkas givetvis även av det förhållandet att graden av slutenhet och öppenhet kommer att variera inom båda typer av anstalter. Bestämmelserna bör sålunda inte få utgöra något hinder mot att avsteg från de angivna huvudprinciperna för fördelningen av de intagna på olika typer av anstalter kan göras i rätt betydande omfattning.

Vad särskilt angår det korttidsklientel till vilket rattfylleristerna hör vill jag erinra om mitt uttalande i årets statsverksproposition att anstalts- placeringen av detta klientel givetvis inte heller får ske utan beaktande av sociala och humanitära hänsyn. Justitieutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973_:15) erinrat om detta mitt uttalande samt för egen del framhållit att man så långt det är möjligt inom ramen för tillgängliga lokalanstaltsplatser även beträffande detta klientel bör sträva efter att straffverkställigheten kan komma att ske i närheten av hemorten.

Med anledning av dessa uttalanden och vad som anförts under remissbehandlingen av promemorieförslaget vill jag i detta sammanhang ånyo framhålla att lokalanstalternas verksamhetsformer avses bli anpassa- de till det klientel, huvudsakligen det s.k. normalklientelet, som med hänsyn till den ådömda påföljden kan bli föremål för eftervård i form av villkorlig frigivning eller överförande till vård utom anstalt. För korttids- klientelet, dvs. personer som undergår fängelse i högst fyra månader, konnner sådan eftervård i regel inte i fråga. Det torde därför, som också understrukits i promemorian, i allmänhet vara svårt att på ett naturligt sätt passa in korttidsklientelet i det mönster som lokalanstalterna har att följa i fråga om verksamhetens utformning. Bl.a. med hänsyn härtill synes det vara mest ändamålsenligt att som skett i promemorian i varje fall som huvudregel föreskriva att korttidsklientelet bör vara placerat i riksanstalt. Som jag tidigare konstaterat är det emellertid ingalunda uteslutet att placering i lokalanstalt ibland kan vara lämplig även för intagna som tillhör detta klientel. Så kan t.ex. vara fallet om den intagnes personliga förhållanden motiverar att han i fråga om anstalts- placeringen likställs med det s.k. normalklientelet och dessutom till- gången på lokalanstaltsplatser ger utrymme för placering i sådan anstalt. Av vad jag här tidigare anfört framgår att det vid utformningen av hithörande bestämmelser inte avsetts att lägga något hinder i vägen för en sådan tillämpning. Det av riksdagen framförda önskemålet bör dessutom kunna tillgodoses på sådant sätt att korttidsintagna företrädesvis placeras på riksanstalt som ligger så nära hemorten som möjligt.

Med hänvisning till det anförda är jag beredd att i huvudsak ansluta mig till de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna rörande fördel- ningen av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter. Till den närmare utformningen av bestämmelserna återkommer jag i specialmoti- veringen.

När det gäller fördelningen av de intagna mellan sluten och öppen

• Sida 90
•  Original

Prop. l974:20 90

anstaltsvård innehåller promemorieförslaget bl. a. den huvudregeln att anstaltsvården skall vara öppen, om inte annan placering är påkallad med ' hänsyn till föreliggande fara för att den intagne avviker eller eljest av säkerhetsskäl. Som påpekats under remissbehandlingen kandet-tänkas föreligga anledning att placera intagen -i sluten-anstalt även om detta inte

är motiverat av säkerhetsskäl, t. ex. då den intagne behöver sådan särskild ' -- behandling eller har intresse av sådant 'arbete eller sådan utbildning som kan beredas honom enbart i en sluten anstalt. [ 43 % behandlingslagen föreskrivs att om intagen som undergår fängelse begär att bli "placerad i - sluten anstalt för utförande av lämpligt arbete eller av annan .giltig . anledning, så får man inte vägra honom en sådan placering. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits in i promemorieförslaget. Enligt min mening finns det emellertid anledning att komplettera promemorie- =- förslaget med en föreskrift som anger att man även skall kunna genom ' placering i sluten anstalt bereda den intagne sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Detta synes ge tillräckligt utrymme för att i skälig utsträckning beakta den intagnes egna önskemål om placering i sluten anstalt.

Som föreslagits i promemorian finner jag det välbetänkt att det i lagen tas in en särskild bestämmelse om placering i sluten anstalt .av ett begränsat antal brottSIingar vilka dömts till fängelse i lägst två år eller internering med en minsta tid av två år eller mera. Avgränsningen av ifrågavarande kategorier intagna har i lagförslaget skett med ledning av de riktlinjer som dragits upp i en är 1972 framlagd och av riksdagen godkänd proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamiss- bruket, m.m. (prop. l972z67). Det är här fråga om lagöverträdare som - ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet. ] många fall saknar lagöverträdarna i denna kategori annan anknytning till .riket än- den som betingas av deras brottsliga verksamhet. Förutsättningarna för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdande åtgärder torde i dessa eller liknande fall vara ytterst begränsade. De nyss nämnda riktlinjerna går därför ut på att vård i öppen anstalt inte skall förekomma i-samma omfattning som hittills för dessa kategorier brottslingar med hänsyn till . rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt samhällsfar- lig natur. Mot den i promemorian föreslagna utformningen av den. lagbestämmelse som avser att reglera anstaltsplaceringen fördessa kate- gorier intagna har jag i princip intet att erinra. Med anledning av vad.- kriminalvårdsstyrelsen anfört vill jag framhålla att prövningen huruvida viss intagen skall hänföras till den kategori brottslingar som bestämmel— sen direkt tar sikte på givetvis förutsätter en individuell bedömning av. _ samtliga de faktorer Som enligt bestämmelsen inverkar på frågan. Jag vill i detta sammanhang Vidare betona att det redan av huvudregeln i prome- morieförslaget framgår att flyktfara eller andra säkerhetsskäl utgör ett hinder mot en placering i öppen anstalt.

• Sida 91
•  Original

Prop. l974:20 91

Det nya anstaltssystemet medför att fördelningen av de intagna mellan olika anstalter i princip kommer att ske oberoende av den intagnes ålder. Åtminstone gäller detta i fråga om lokalanstalterna. När det gäller riksanstalterna kan det emellertid som framförts i skilda sammanhang vara lämpligt att en del av dessa eller vissa avdelningar förbehålls sådana ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras på lokalanstalt. Härigenom kan man bl.a. få möjligheter att lättare tillgodose det yngre klientelets särskilda behov av behandlings- resurser i fråga om utbildning, arbetsträning, medicinsk och psykotera- peutisk behandling.

Uppenbarligen kan det i fråga om unga lagöverträdare också vara av särskild vikt att de kan placeras på ett sådant sätt att de inte kommer att utsättas för olämplig påverkan av andra, mera gravt kriminellt belastade intagna. Jag vill härvidlag peka på den bestämmelse i promemorieförsla- get som anger att vid placering av intagen som inte fyllt 2] år skall särskilt beaktas att han såvitt möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. .

Några remissinstanser har anfört att denna bestämmelse torde vara svår att tillämpa inom ramen för det nya anstaltssystemet, särskilt när det gäller lokalanstalterna. Jag har i viss mån förståelse för denna synpunkt men anser att en bestämmelse av detta slag ändå har en viktig funktion att fylla. Den ger sålunda uttryck för en viktig princip som man inom ramen för tillgängliga resurser bör söka följa. Av regeln följer vidare att man i görligaste mån skall ta till vara föreliggande möjligheter att avdela viss eller vissa riksanstalter eller särskildaanstaltsavdelningar för huvud- sakligen ungdomsklientel.

] nuvarande behandlingslag finns en bestämmelse som direkt anger att män och kvinnor skall hållas åtskilda och då såvitt möjligt i särskilda anstalter. Med hänsyn till det ringa antalet kvinnliga intagna torde det emellertid inom ramen för det nya anstaltssystemet inte vara möjligt att inrätta särskilda lokalanstalter för kvinnor. Som bl. a. justitieutskottet framhållit (JuU 1973:15) har emellertid det kvinnliga klientelet samma behov av och bör ha samma rätt till anstaltsplaccring i närheten av- hemorten som manliga intagna. Problemet torde kunna lösas tillfredsstäl- lande om man vid vissa lokalanstalter inrättar särskilda avdelningar för kvinnor och i övrigt utnyttjar särskilda frigångshem som lokalanstalter för kvinnor. .

Någon särskild lagbestämmelse om att män och kvinnor skall hållas åtskilda torde knappast behövas. Det torde räcka att i administrativ ordning ge en föreskrift av innehåll att om män och kvinnor är intagnai samma anstalt de skall vara placerade i skilda avdelningar.

De lagbestämmelser som promemorieförslaget innehåller angående beslutsfunktionerna i ärenden enligt den nya lagen anger inte direkt på vem det ankommer att fatta beslut om ansM/tsplaceringen i det enskilda fallet. i likhet med vad som gäller enligt behandlingslagen har i promemo- rieförslaget den konstruktionen valts att det ankommer på kriminalvårds- styrelsen att fatta beslut i sådana ärenden vari lagen inte anvisar någon

• Sida 92
•  Original

Prop. l974:20 92

annan ordning men att Kungl. Maj:t kan förordna att kriminalvårdsstyrel- sens befogenhet skall delegeras till tjänsteman inom kriminalvården. Enligt tillämpningskungörelsen till behandlingslagen tillämpas sådan dele- gering i flertalet ärenden om anstaltsplacering. Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har ett par remissinstanser framhållit angelägen- heten av att beslutsfunktionen i ärenden om anstaltsplacering enligt den nya lagen inte i större utsträckning än som f. n. är fallet centraliseras till kriminalvårdsstyrelsen. Jag vill med anledning härav framhålla att krimi- nalvärdsberedningen i sitt förslag förutsatt att någon sådan centralisering inte skall ske. Jag delar beredningens uppfattning. Frågor om anstalts- placering bör normalt avgöras av regionchef eller i vissa fall av chef för riksanstalt. [ en del fall bör det dock ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att fatta beslut i ärendet. I likhet med vad som gäller.-f. n. bör frågan om vem som skall besluta i placeringsärenden lämpligen regleras av Kungl. Maj:t i en tillämpningsförfattning. Jag återkommer i ett senare avsnitt (6.2) till frågan om dessa bestämmelser.

Om man undantar de korta fängelsestraffen är brottsbalkens påföljds- system uppbyggt så, att anstaltsvården efter viss tid normalt skall övergå i villkorlig frigivning eller vård utom anstalt. Som framgår av vad jag tidigare anfört är ett av huvudsyftcna med den förestående reformen på detta område att planläggningen av denna övergång till vård i frihet skall underlättas och effektiviseras så att man kan skapa bättre förutsättningar än f. n. för en successiv utslussning av de intagna från anstalterna till livet i frihet. Självfallet är det därför angeläget att f ri g iv nin g 5 f ö r b e - r e d e l s e r n a påbörjas i god tid under anstaltsvistelsen, om det skall vara möjligt att åstadkomma några verkningsfulla resultat i fråga om den intagnes anpassning i samhället. Också i fall då någon särskild frivård inte skall äga rum kan det emellertid inte sällan finnas ett klart behov av att frigivningen förbereds på lämpligt sätt under anstaltsvistclsen. På sätt som föreslås i promemorian bör därför den nya lagen i likhet med nuvarande lag innehålla en bestämmelse som anger att frigivning och övergång till vård” utom anstalt skall förberedas i god tid. Denna bestämmelse bör lämpligen kompletteras med regler om vilka slag av frigivningsförberedel- ser som främst skall komma i fråga. De regler härom som föreslås i promemorian är mera preciserade än motsvarande bestämmelser i nuva- rande lag. I likhet med remissinstanserna har jag i allt väsentligt inget att erinra mot detta förslag. I lagen bör därför anges att det vid förberedande av intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt särskilt skall eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet och lämplig bostad. Det bör vidare framgå att i fall då det står klart att den intagne efter anstaltsvistelsens slut kommer att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiska, sociala eller medi- cinska stödåtgärder skall sådant behov tillgodoses i görligaste mån.

De nuvarande lagbestämmelserna om g r a n s k nin g a v b r e- v till och från intagen grundar sig på uppfattningen att sådan granskning skall

• Sida 93
•  Original

Prop. [974220 93

ha till syfte att hindra att ordningen och säkerheten sätts i fara vid anstalterna men också att skaffa upplysningar om den intagnes personliga förhållanden och skydda honom från kontakter som bedöms olämpliga från behandlingssynpunkt. Huvudregeln är att den intagne inte utan tillstånd får avsända eller ta emot brev. Denna regel har sedermera kompletterats med föreskrifter och anvisningar som i vissa avseenden inskränker möjligheterna till brevgranskning.

De i promemorian föreslagna lagbestämmelserna på förevarande om- råde innebär att brevgranskning skall få ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Från denna utgångspunkt ges bestämmelser som anger under vilka närmare förutsättningar som granskning får ske. Därvid föreskrivs att brev till intagen får granskasom det finns anledning anta att det innehåller otillåtet föremål. varmed avses t.ex. vapen eller narkotika. Vidare får brev granskas stickprovsvis, men i öppen anstalt skall det få ske endast vid särskilda tillfällen. [ sluten anstalt får brev dessutom granskas om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

Remissinstanserna har i stort sett lämnat dessa förslag utan erinran. Även jag ansluter mig i allt väsentligt till promemorieförslaget på denna punkt. Brevcensuren har länge varit ett för anstaltsvården känsligt problem. Inte sällan har censuren vållat misstämning bland de intagna. Brevgranskning som har till syfte enbart att söka hindra från resocialise- ringssynpunkt olämpliga kontakter bör inte få förekomma. En brev- censur utgör alltid ett allvarligt angrepp på den personliga integriteten. Tillgrips censur av anledning som för den berörde framstår som helt" oförklarlig eller obefogad kan det väcka eller öka en känsla av misstro mot kriminalvården hos honom och därigenom i realiteten snarare försvåra än underlätta resocialiseringsarbetet. .Jag finner det därför värdefullt att det i den nya lagen uttryckligen anges att brevgranskning får ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Syftet med åtgärden skall alltså vara att förebygga eller hindra att intagen under anstaltsvistcl- sen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter säkerheten vid anstalterna i fara genom att exempelvis förbereda rymningar eller ta emot narkotika eller andra otillåtna varor. Vad angår de i promemorieförslaget angivna närmare förutsättningarna för brevgranskning anser jag i likhet med kriminalvårdsstyrelsen att inte bara ankommande utan också avgåen- de brev skall få granskas om det finns anledning anta att det innehåller otillåtet föremål. I övrigt synes bestämmelserna i fråga ha-fått en i huvudsak ändamålsenlig utformning.

De frågor som avser det närmare förfarandet vid brevgranskning och kvarhållande av brev har jag för avsikt att återkomma till i avsnittet om de särskilda lagbestämmelserna (6.2).

De i promemorian föreslagna bestämmelserna som reglerar p e r m i s - s i 0 n s i n s t i t u t et avviker på flera punkter från vad som nu gäller på detta område.

Vad först angårs.k.regelbundna korttidspermissio— ner har dessa så småningom kommit att bli ett normalt inslag i

• Sida 94
•  Original

Prop. l974:20 94

anstaltsvården för flertalet intagna som inte tillhör det 5. k. korttidsklien- telet. Denna utveckling har skett oberoende av att den lagbestämmelse som ligger till grund för ifrågavarande permissioner närmast ger uttryck för att tillämpningen skall vara förhållandevis restriktiv. Enligt bestäm- melsen får sådan permission beviljas endast om fara för missbruk inte kan anses föreligga och det finns starka skäl till permission med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest. Enligt promemorieförslaget skall sådan permission som det här är fråga om kunna beviljas intagen för att underlätta hans anpassning i samhället, om inte faran för missbruk är avsevärd. Dessutom skall liksom f. n. korttidspermission få beviljas om. det föreligger annan särskild anledning, t. ex. för besök hos närstående som är svårt sjuk. Något särskilt krav på att risk för missbruk inte skall föreligga uppställer inte promemorieförslaget för sistnämnda fall till skillnad från vad som gäller f.n. För de särskilda kategorier långtidsdömda som är placerade i sluten anstalt med tillämpning av den föreslagna speciella bestämmelsen i 7 & tredje stycket föreslås en särbe- stämmelse som anger att korttidspermission får beviljas sådan intagen endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Vidare föreslås bl.a. en bestämmelse som anger att intagen under permission kan vara ställd under bevakning om noggrann tillsyn är behövlig.

Remissinstanserna har med ett par undantag lämnat dessa förslag utan erinran. En remissinstans har ansett det olämpligt att utesluta möjlighe— ten till s. k. regelbunden korttidspermission först då faran för missbruk kan bedömas som avsevärd. En annan remissinstans — kriminalvårdssty- relsen — har hävdat att den speciella regeln om korttidspermission för vissa kategorier långtidsdömda innebär en skärpning i förhållande till nuvarande ordning. Enligt styrelsens mening bör bestämmelsen utgå.

Som framgår av vad förut anförts utgör de regelbundna korttidspermis- sionerna ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Deras värde från angivna synpunkt är enligt min mening så betydande att avgörande hinder inte bör föreligga mot en ordning som innebär att en intagen skall kunnafå komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger en viss risk för missbruk. Som föreslagits i promemorian bör därför i regel permission vägras endast om faran för missbruk är avsevärd. När det härefter gäller korttidspermission av annan särskild anledning, t. ex. för att den intagne skall kunna besöka närstående som är svårt sjuk eller närvara vid närståendes begravning, bör beaktas att det kan föreligga speciellt starka skäl för permission i nu åsyftade fall och att mera påtagliga risker för missbruk i regel bör kunna neutraliseras genom att den intagne ställs under bevakning. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget att frånvaro av risk för missbruk inte bör uppställas som en uttrycklig förutsättning för sådan korttidspermission som kan ges av särskild anledning. .

De förhållandevis vidsträckta möjligheter till korttidspermission som de nu förordade reglerna kommer att medge, bör inte äga tillämpning med avseende på den särskilda kategori lagöverträdare med långa strafftider

• Sida 95
•  Original

Prop. l974:20 95

som kommer att vara placerade i sluten anstalt med tillämpning av den speciella lagregel som behandlats i det föregående. Det gäller alltså här de brottslingar som yrkesmässigt eller i organiserade former ägnar sig åt brottslighet som från samhällets synpunkt är av särskilt allvarlig beskaf- fenhet. Dessa personer bör under vistelse i sluten anstalt vara- under- kastade särskilda restriktioner när det gäller korttidspermissioner. I likhet med promemorieförslaget men i motsats till kriminalvårdsstyrelsens upp- fattning anser jag att en särskild lagbestämmelse härom bör införas. Som föreslagits i promemorian bör bestämmelsen ange att korttidspermission i nu åsyftade fall får ges endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

Självfallet kan det vara förenat med svårigheter att på grundval av en bestämmelse med nu angivet innehåll utforma en praxis som samtidigt tillgodoser både samhällsskyddet och intresset av att frihetsberövandet äger rum i former som är förenliga med den humanitära grundsyn som präglar vår kriminalvårdslagstiftning. I fall då den intagne inte får permission vid de tidpunkter han annars kunnat räkna med lär det tyvärr inte kunna undvikas att han ibland kommer att uppleva denna sin speciella situation som starkt påfrestande. Mot bakgrund härav vill jag betona att avsikten med förevarande särbestämmelser givetvis inte är att intagna som tillhör ifrågavarande kategoriav brottslingar i praktiken skall vara helt avskurna .från möjligheten att få permissioner. Avsikten är främst att skapa garantier för att frågan om permission i dessa fall alltid blir föremål för en mycket noggrann och allsidig'prövning. I den mån hänsynen till samhällsskyddet i det enskilda fallet tillmäts betydelse i en utsträckning som medför påtagliga risker för negativa följdverkningar bör man självfallet i görligaste mån söka - motverka detta genom andra särskilda åtgärder inom anstaltsvårdens ram.

Jag vill i detta sammanhang också peka på den möjlighet som alltid föreligger att låta korttidspermission äga rum under bevakning. Visser- ligen kan en bevakad permission svårligen anordnas på ett sådant sätt att den inte vållar ett visst obehag för permittenten. Möjligheten torde likväl bl. a. kunna utnyttjas då korttidspermission ifrågakommer förde kate- gorier lagöverträdare som enligt det anförda bör- vara underkastade Särskilda restriktioner i fråga om sådan permission. Ibland kan en be- Vakad permission utgöra det enda tänkbara alternativet.

Längtidspermission som ett led-i förberedelse för villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt har visat sig vara av stort värde. Vid påföljden fängelse .föreligger dock f. n. vissa lagliga begränsningar i möjligheterna till sådana permissioner, vilket medfört att institutet i dessa fall inte kunnat användas i den utsträckning som framstår som önskvärd. Begränsningarna innebär att långtidspermission kan bevil— jas endast för en tid av högst 14 dagar och först sedan två tredjedelar av strafftiden förflutit. I promemorian föreslås att denna tidsbegränsning slopas och att möjlighet öppnas att ge permission redan från den dag då 5. k. hälftenfrigivning kan ifrågakomma, dvs. sedan halva strafftiden har avtjänats. Vidare föreslås att permission för frigivningsförberedelser i

• Sida 96
•  Original

Prop. l974:20 96

undantagsfall skall kunna beviljas även den som undergår fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning inte kan komma i fråga.

Mot de. föreslagna bestämmelserna har i allmänhet inte riktats någon invändning under remissbehandlingen. Även jag anser att ändringarna bör genomföras. Jag har inte heller något att erinra mot att förevarande slag av permission benämns f r i g i v 11 i n g 5 p e r mis s i o n. Vad angår det förhållandet att de nya bestämmelserna inte kommer att ange någon tidsgräns för frigivningspermission vill jag framhålla att det givetvis ändå är meningen att sådan permission i det enskilda fallet alltid skall beviljas för viss bestämd tid, som emellertid sedan skall kunna förlängas om förhållandena påkallar det. Därmed förebyggs den av en remissinstans påtalade risken för att vissa intagna annars försöker dra ut på permissio- nen — som i princip skall räknas in i verkställighetstiden — genom att endast måttligt anstränga sig att skaffa arbete eller uppfylla någon annan förutsättning för villkorlig frigivning.

I promemorian föreslås vidare att möjlighet bör införas för den som undergår fängelse eller internering att i vissa fall få vistas utanför anstalt redan före tidigaste dagen för villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Sådan vistelse utanför anstalt, som enligt behandlingslagen redan kan anordnas för den som undergår ungdoms— fängelse, syftar till att ge den intagne möjlighet att i rehabiliteringssyfte utnyttja en viss behandlingsmöjlighet utanför anstalten. Enligt förslaget skall i så fall ställas de villkor för vistelsen utanför anstalten som kan anses erforderliga, och tillståndet skall kunna återkallas så snart omstän- digheterna föranleder det. '

Remissinstanserna har i allmänhet accepterat detta förslag. Ett par instanser har dock ställt sig tveksamma. Därvid har bl.a. anförts att. behandlingen utanför anstalt inte får utformas på sådant sätt att verkställigheten förlorar sin karaktär av brottspåföljd.

För egen del vill jag framhålla att den i promemorian föreslagna möjligheten till vistelse i vissa fall utanför anstalt kan tillföra anstalts- vården betydligt vidgade möjligheter för en planmässig rehabiliterings- verksamhet samtidigt som integrationen mellan anstaltsvård och frivård främjas. Olika slag av placering av den intagne kan därvid komma i fråga, t. ex. i skola med internatförläggning, i behandlingshem'för narkotika- missbrukare, i särskilt lämpligt enskilt hem eller värnpliktstjänstgöring. Samtidigt är det naturligtvis av vikt att sådan vistelse utom anstalt som här avses inte får bli något mer eller mindre regelmässigt förekommande utan kommer i fråga endast i fall då det verkligen föreligger särskilda skäl som talar för att den aktuella åtgärden kan främja den intagnes anpass- ning i samhället. Självfallet mäste också tillstånd till sådan vistelse knytas hårt till särskilda villkor i fråga om den intagnes placering och de förhållanden i övrigt som skall gälla för att han skall få åtnjuta den särskilda förmånen att få vistas utanför anstalten. Enligt min mening tillgodoser promemorieförslaget nu angivna synpunkter. I likhet med en bred remissopinion ärjag därför beredd att ansluta mig till förslaget.

• Sida 97
•  Original

Prop. l974:20 97

Disciplinär bestraffningavintagnaärenfrågasomsedan länge har tilldragit sig stor uppmärksamhet i den allmänna debatten.

Det nuvarande systemet med disciplinär bestraffning utmärks i första hand av det s. k. isoleringsstraffet. Bortsett från den kritik som riktats mot en påföljd som innebär att den intagne hålls isolerad från andra och därmed utsätts för påfrestningar av skilda slag, har invänd- ningarna mot gällande system främst gällt det förhållandet" att isolerings- straffet inte sällan kombineras med åtgärder av behandlingsmässig natur, såsom indragning av permission och senareläggning av villkorlig frigivning, och det har hävdats att ett sådant förfaringssätt innebär en form av dubbelbestraffning som är olämplig från olika synpunkter. För att komma till rätta med det nuvarande systemets olägenheter föreslog kriminalvårdsberedningen en ordning som i princip innebär att vid lind- rigare förseelser skulle som enda sanktion få åläggas ett kort isolerings- straff om högst sju dagar. Allvarligare förseelser skulle åter, i stället för sådant straff, endast föranleda behandlingsmässiga konsekvenser i form av indragning av permission eller frigång samt eventuell senareläggning av villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt.

Beredningens förslag föranledde under remissbehandlingen invänd- ningar i olika hänseenden. En del av denna kritik var av sådan beskaffen— het att det framstod som nödvändigt att överväga andra lösningar än dem beredningen förordat.

[ promemorian har därför föreslagits ett system för bestraffning av disciplinära förseelser som i vissa hänseenden skiljer sig säväl från nuvarande ordning som från beredningens förslag. l'romemorieförslaget innebär till en början den nyheten att det vid disciplinl'örseelser skulle bli möjligt att som enda reaktion tilldela den felande en formell varning. När det gäller isoleringsstraff föreslås att man behåller möjligheten att ålägga sådant straff, men att maximitiden för denna form av disciplinmedel minskas till sju dagar. Det föreslås vidare att man i samband med äläggande av isoleringsstraff skall få möjlighet att i vissa fall förordna om att den tid under vilken den intagne enligt beslutet skall vara innesluten i enrum inte skall räknas in i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. Denna ordning föreslås i sin tur medföra att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt särskild hänsyn inte längre skall tas i varje fall till sådan misskötsamhet som föranlett disciplinär bestraffning. [ anslutning härtill föreslås en ändring i 2 6 k a p. 7 & B r B. 1 den föreslagna lydelsen av denna bestämmelse anges sålunda inte längre att den dömdes uppförande under anstaltstiden skall särskilt beaktas vid prövning av fråga om villkorlig frigivning. Även i övrigt föreslås att bestämmelsen får ett ändrat innehåll.

Remissinstansernas inställning till promemorieförslaget är i viss mån splittrad. Ser man till samtliga remissinstanser kan man sålunda konsta- tera att flertalet av dessa har lämnat förslaget utan erinran. Av de remissinstanser som uttryckligen yttrar sig över förslaget tillstyrker en del

• Sida 98
•  Original

Prop. l974:20 98

medan vissa andra har invändningar att framföra. De remissinstanser som är negativa till förslaget hävdar i huvudsak att isoleringsstraffet bör kunna slopas helt men att man däremot bör bibehålla möjligheten att låta misskötsamhet under anstaltstiden medföra senareläggning av tiden för villkorlig frigivning och övergång till vård utom anstalt.

Varje kriminalvårdsanstalt utgör ett kollektiv i vilket ingår både. människor som tvångsvis berövats friheten för undergående av viss påföljd och sådana som bl. a. har till uppgift att se till att denna påföljd blir verkställd. Ett utmärkande drag hos dem som tagits in i anstalt är ofta att de inte har kunnat anpassa sig i annan kollektiv verksamhet. I den tvångssiluation som de befinner sig i under anstaltsvistelsen har de också ofta särskilt svårt att känna någon solidaritet med omgivningen. Alla dessa förhållanden gör att det i anstaltslivet relativt lätt kan uppstå ordnings- och disciplinproblem av delvis annat slag än som förekom mer i andra kollektiv.

För att anstaltstillvaron skall kunna fungera på ett för alla berörda tillfredsställande sätt är det nödvändigt att viss kontroll utövas över de intagna. Utan sådan kontroll skulle sannolikt outhärdliga förhållanden uppstå för såväl intagna som personal. För att kontrollen skall bli verksam behövs i vissa fall tillgång till disciplinmedel som kan tillgripas mot dem som bryter mot de regler av olika slag som gäller för dem som är intagna i anstalt.

När det gäller att ta ställning till hur man skall utforma reaktionssyste— met vid disciplinförseelscr bör till en början framhållas att det under den dagliga tillvaron och verksamheten i anstalterna sannolikt uppstår många situationer i vilka de intagnas beteende och uppförande påkallar anvisningar eller tillsägelser från anstaltspersonalens sida. Det mesta av vad som därvid förekommer torde falla utanför ramen för vad man i egentlig mening kan beteckna som indisciplinärt beteende och bör på grund härav inte heller föranleda några ytterligare åtgärder. Har å andra sidan den intagne betett sig på sådant sätt att han kan sägas ha direkt brutit mot anstaltsordningcn eller mot särskilda regler som gäller för honom föreligger visserligen i formell mening en klar disciplinär förseelse. Även i sådana fall kan emellertid förhållandena inte sällan vara sådana att det kan finnas anledning att låta det inträffade bero vid en tillsägelse under hand. Ett sådant förfaringssätt torde ofta vara tillräckligt och inte sällan det smidigaste sättet att lösa uppkommande konflikter av mindre allvarlig natur. En sådan ordning synes dessutom vara väl förenlig med den allmänna målsättningen för anstaltsvården. Det bör i dessa samman- hang också beaktas att en förseelse ofta kan ha sin bakgrund i den intagnes rent personliga problem. I den mån åtgärder kan vidtas för att lösa dessa problem torde detta ofta vara det mest adekvata sättet att komma tillrätta med den intagnes svårigheter i diseiplinärt hänseende.

Emellertid måste man räkna med fall när en intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest beter sig klandervärt och det av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten är nödvändigt att inskrida med särskilda diseiplinmedel mot den felande. Så kan vara fallet när han inte

• Sida 99
•  Original

Prop. l974:20 99

rättar sig efter anvisningar eller tillsägelser eller när gärningen är av sådan beskaffenhet att den inte rimligen kan lämnas obeivrad. Som föreslåsi promemorian bör i lagen tas in bestämmelser som anger att disciplinär bestraffning får förekomma i dessa fall. En sådan reglering överensstäm- mer i princip med vad som gäller f. 11.

När det gäller att bedöma vilken eller vilka former av disciplinär bestraffning som skall kunna åläggas den felande bör till en början beaktas att varningsinstitutet är en form av disciplinmedel som ingåri vissa rcaktionssystem på andra lagstiftningsområden. Detta är fallet bl. a. vid disciplinär bestraffning enligt statstjänstemannalagen(l965z274) och vid s.k. tillrättavisning enligt lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. Som framhållits i promemorian talar starka skäl för att varning skulle kunna vara en ändamålsenlig reaktionsform även vid indisciplinärt beteende av den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, nämligen som ett alternativ till en mer ingripande åtgärd. [ likhet med promemorieförslaget — som i denna del lämnats i stort sett utan erinran under remissbehand- lingen — anser jag därför att varning skall kunna åläggas som disciplinär bestraffning av intagen. [ de fall där varning inte kan anses innefatta en tillräcklig reaktion på gärningen eller där en sådan åtgärd framstår som helt meningslös synes ett kortvarigt isoleringsstraff inte kunna undvaras: Detta straff bör emellertid som föreslagits i promemorian under alla förhållanden maximeras till sju dagar. Genom att uppställa varning som ett alternativ till isoleringsstraff torde användningsområdet för detta straff kunna reduceras.

Kriminalvårdsberedningens förslag att isoleringsstraff skall få åläggas endast för lindrigare förseelser medan allvarligare förseelser inte skall få föranleda annan reaktion än vissa behandlingsmässiga konsekvenser synes mindre lämpligt från olika Synpunkter. I stället bör -— som föreslagits i promemorian — den nuvarande ordningen bibehållas, nämligen att isole- ringsstraff i princip skall kunna tillgripas även vid allvarligare förseelser.

Allvarligare misskötsamhet, t. ex. rymning och permissionsmissbruk, föranleder enligt nuvarande system — förutom enrumsplaeering -- vanli- gen att vederbörande övervakningsnämnd eller centrala nämnd vid pröv- ning av fråga om villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt relativt schablonmässigt förlänger anstaltsvistelsen med viss tid. Vid villkorlig frigivning tillämpas därvid 26 kap. 7 & BrB, där det anges att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt skall beaktas bl. a. den dömdes uppförande under anstaltstiden. Denna ordning har kritiserats inte bara på grund av att den i praktiken leder till en form av dubbelbestraffning utan också med hänsyn till att frågan om en senare- läggning av frigivningen på detta sätt blir prövad utan samband med handläggningen av disciplinärendet. Denna prövning kommer kanske dessutom till stånd först sedan lång tid förflutit från det förseelsen begicks och under alla förhållanden vid en tidpunkt då den intagne räknar med att han snart skall få lämna anstalten. Ibland kan osäkerheten angående den exakta tidpunkten för frigivningen även försvåra eller i vart

• Sida 100
•  Original

Prop. 197420 100

fall komplicera förberedelserna för frigivning. Dessa invändningar mot gällande system har starkt fog för sig. Samtidigt torde det" emellertid kunna befaras att det från disciplinär synpunkt finns behov av ytterligare reaktionsformer än varning och ett isoleringsstraff på högst sju dagar.

För att tillgodose behovet av ytterligare en reaktionsform och samti- digt undanröja olägenheterna av gällande system föreslogs som jag nyss nämnde i promemorian att isoleringsstraff skall kunna förenas med förordnande om att den tid under vilken den intagne enligt beslutet skall vara innesluten i enrum inte skall inräknas i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. Tanken att man sålunda i omedelbar anslutning till det aktuella disciplinbrottet skall kunna förord- na att viss tid inte skall ingå i verkställighetstiden är enligt min mening tilltalande. Samtidigt uppkommer dock frågan om sådant förordnande nödvändigtvis behöver kopplas samman med äläggande av ett isolerings- straff på sätt som föreslagits i promemorian. Under remissbehandlingen har bl.a. kriminalvårdsstyrelsen förordat att möjligheten att meddela förordnande om att viss del av anstaltstiden inte skall räknas in i verkställighetstiden skall kunna utnyttjas även som ett självständigt disciplinmedel. Som skäl härför har bl. a. åberopats att" det vid kollektiva aktioner från de intagnas sida, t. ex. strejker, i många fall kan visa sig praktiskt ogenomförbart att hålla alla deltagare inneslutna i enrum. Till detta kommer enligt min mening det förhållandet att man även har anledning räkna med fall då det av psykiska ellef andra skäl finns hinder eller starka betänkligheter mot ett isoleringsstraff men där endast en tillsägelse eller en varning framstår som en alltför lindrig reaktion. Med hänsyn härtill anser jag att övervägande skäl talar för att sådant förordnande varom nu är fråga bör konstrueras som en självständig disciplinär påföljd som kan tillgripas antingen för sig eller i förening med ett isoleringsstraff. lin sådan ordning ger utrymme för en större flexibili- tet i påföljdsvalet inte bara genom att man får ökade möjligheter att avstå från att tillgripa ett isoleringsstraff. Eftersom sanktionen frikopplas från isoleringsstraffet bör man även öppna möjlighet att meddela ifråga- varande förordnande för längre tid än sju dagar, lämpligen tio dagar. I överensstämmelse med vad som föreslagits i promemorian bör förordnan- de av det slag som här avses få meddelas endast när det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet.

En konsekvens av den sålunda förordade lösningen bör naturligen bli att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt särskild hänsyn inte längre skall tas i varje fall till sådan misskötsamhet som föranlett disciplinär bestraffning. Jag återkommer till den frågan i det följande men vill redan nu framhålla att ifrågavarande konsekvens inte rimligen bör kunna föranleda några allvarligare betänklig- heter från disciplinär synpunkt. Den stora fördelen med det nya systemet är ju att man samtidigt tillgodoser både behovet av kännbara disciplinära reaktionsformer och det rättssäkerhetsintresse som kräver att följderna av

• Sida 101
•  Original

Prop. 1974120 101

ett indisciplinärt beteende såvitt möjligt prövas och beslutas i ett enda sammanhang.

Enligt det anförda bör man genom det nya systemet kunna undvika att indisciplinära beteenden nära nog regelmässigt kommer att påverka frågan om tidpunkten för den intagnes villkorliga frigivning eller övergång till vård utom anstalt. lndisciplinärt beteende kan emellertid enligt nuvarande ordning föranleda även sådana behandlingsmässiga åtgärder som indragning eller senareläggning av frigång eller permission eller förflyttning till annan mer sluten anstalt. Sådana från behandlingssyn- punkt" motiverade åtgärder, som av den intagne ofta uppfattas som repres- sivt betingade följdverkningar av det indisciplinära beteendet, lär inte heller kunna undvaras i det nya systemet, även om det framstår som angeläget att en så förhållandevis kännbar åtgärd som förflyttning till- grips i så liten utsträckning som möjligt. Väsentligt är emellertid att i den mån som åtgärder av nu angivet slag vidtas skälig hänsyn därtill om möjligt tas i disciplinärendet. Detta gäller till en början redan i samband med bedömningen huruvida det över huvud taget finns behov av att utmäta någon särskild disciplinär påföljd. Inte sällan torde sålunda åtgär- der av förevarande slag i sig själv innebära en så pass kännbar reaktion för den intagne att de bör kunna göra en disciplinär bestraffning onödig. ] sådana fall där en disciplinär bestraffning emellertid framstår som ofrån- kornlig bör de behandlingsmässiga åtgärderna likväl kunna påverka be- stämningen både av påföljdens art och svårighetsgrad. Mot bakgrund här- av bör i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget i den nya lagen även tas in en föreskrift som anger att vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen har andra omedelbara följder för den intagne, särskilt i sådana hänseenden som avses med be- stämmelserna om frigång, korttidspermission och frigivningspermission. Av naturliga skäl kommer i detta sammanhang hänsyn att kunna tas en- dast till sådana åtgärder som redan vidtagits eller med fog kan påräknas vid tidpunkten för diseiplinärendets avgörande. I allmänhet torde det emellertid inte föreligga någon svårighet att ta ställning till förevarande frågor senast vid den tidpunkten.

Frågan om beslutsfunktionen i ärenden om disciplinär bestraffning återkommer jag till i samband med att jag behandlar lagförslagets enskilda bestämmelser. Detsamma gäller de närmare bestämmelser av huvudsakligen teknisk art som promemorieförslaget innehåller såvitt avser den disciplinära bestraffningen.

Som framgår av vad som tidigare sagts behövs även en översyn av vissa bestämmelseriBrBomvillkorlig frigivning.

Enligt" 26 kap. 7 & BrB skall vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivningen ifrågasätts, hans beredvillig— het att ersätta skada som uppkommit genom brottet samt de förhållan- den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Genom att den intagnes skötsamhet under anstaltstiden sålunda utgör en omständig—

• Sida 102
•  Original

Prop. l974z20 102

het som särskilt skall beaktas har som jag förut anfört i praxis den principen utvecklats att allvarlig misskötsamhet i form av t. ex. rymning nära nog regelmässigt får till följd att villkorlig frigivning senareläggs viss tid, t. ex. fjorton dagar eller en månad. Det system för disciplinär bestraffning som jag nyss föreslagit innebär emellertid att det redan vid åläggande av disciplinstraff skall kunna meddelas förordnande att viss tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. I praktiken kommer ett sådant förordnande att innebära att tiden för villkorlig frigivning kommer att senareläggas motsvarande antal dagar. Flera förordnanden av angivet slag bör som" föreslås i promemorian kunna kumuleras, så att frigivningen senareläggs högst 45 dagar eller beträffande korttidsintagna högst 15 dagar. Vid detta förhållande bör det — som framhållits i promemorian — i samband med prövningen av frågan om villkorlig frigivning rimligen inte kunna komma i fråga att på samma grund meddela beslut om ytterligare senareläggning av frigivningen. Starka skäl talar emellertid för att det inte heller för de fall av disciplinförseelser som lämnats obeivrade — inte sällan under hänsynstagande till sådana behandlingsåtgärder som vidtagits i samband med förseelsen — skall vara möjligt att i efterhand och många gånger först efter en förhållandevis lång tid fatta beslut om en fördröjning av den intagnes villkorliga frigivning.

Med anledning av vad kriminalvårdsnämnden anfört om att den föreslagna ändringen i 26 kap. 7 % BrB bl. a. får till följd att man vid prövningen av fråga om frigivning efter halva strafftiden inte längre kan ta någon som helst hänsyn till visat välförhållande under anstaltstiden vill jag för min del konstatera att jag inte uppfattat att förslaget har denna innebörd. Avsikten är sålunda främst att komma bort från den praxis som innebär att vissa former av misskötsamhet under anstaltstiden nära nog regelmässigt leder till en sehablonartad förlängning av anstaltstiden och därigenom ofta till en form av dubbelbestraffning. Denna praxis synes ha sin grund i det förhållandet att ”den dömdes uppförande under anstaltstiden” är en av de i lagtexten uppräknade faktorer som skall ”särskilt beaktas” i förevarande sammanhang. När det gäller att bedöma om en övergång till kriminalvård i frihet framstår som motiverad liksom utsikterna för att åtgärden skall vara ägnad att främja den intagnes anpassning i samhället synes andra faktorer böra träda i förgrunden, främst då de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Därmed avse-s inte uteslutande frågor om bostad, arbete eller liknande praktiska angelägenheter. Det bör vidare framhållas att enbart den omständigheten att den särskilda hänvisningen till uppförandet under anstaltstiden tas bort ur lagtexten givetvis inte betyder att det i och för sig finns något direkt hinder mot att man i ett enskilt fall likväl fäster visst avseende vid dessa förhållanden i samband med prövningen av fråga om villkorlig frigivning. Detta torde inte bara gälla vid prövning av fråga om s. k. hålftenfrigivning. Det måste sålunda även kunna förutsättas att exempelvis en mer än vanligt omfattande misskötsamhet under anstalts- tiden ibland kan komma att återverka också på bedömningen av förut-

• Sida 103
•  Original

Prop. l974:20 ' l03

sättningarna för villkorlig frigivning efter "?./3 av strafftiden.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till det i promemorian framlagda förslaget att ändra bestämmelsen i 26 kap. 7 & BrB så att dess avfattning överensstämmer med nu angivna synpunkter. Sålunda synes inte längre böra anges att den dömdes uppförande under anstaltstiden skall ”särskilt beaktas”. Även i övrigt synes en omarbetning av beställt- melsen vara påkallad. l överensstämmelse med promemorieförslaget torde böra föreskrivas att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

I den av mig förut nämnda. av riksdagen godkända propositionen angående åtgärder mot narkotikamissbruket (prop. 1972267) behandlades bl.a. frågan om villkorlig frigivning av lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighct eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet, ofta med inter- nationell anknytning. Uttalandena tog närmast sikte på villkorlig frigiv- ning efter halva strafftiden. Det framhölls att risken för fortsatt brottslig- het uppenbarligen är särskilt stor bland dem som tidigare ägnat sig åt en organiserad och inkomstbringande grov brottslighet och att detta borde särskilt beaktas även vid bedömningen av förutsättningarna för en resocialisering. Möjligheterna till 5. k. hälftenfrigivning borde därför tillämpas med största återhållsamhet i fråga om förevarande klientel. Särskilt gällde detta lagöverträdare som saknar fast anknytning till riket.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har kriminalvårds- nämnden anfört att den särbehandling i frigivningshänseende av vissa intagna som sker i enlighet med dessa uttalanden bör ges uttryckligt stöd i lagen. Härom vill jag för egen del framhålla att den ifrågavarande tillämpningen har kunnat genomföras inom ramen för gällande bestäm- melser. Den omständigheten att bestämmelsen i 26 kap. 7 % BrB ändras på sätt jag nu förordat torde inte ändra förutsättningarna för den särbehandling i frigivningshänseende som det här'är fråga om. Vid pröv- ning av förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen kan man naturligen inte bortse från de risker för fortsatt brottslig verksamhet som gör sig alldeles särskilt gällande beträffande ifrågavarande kategori lagöverträdare och som enligt uttalandena i 1972 års proposition utgör skäl för stor återhållsamhet när det gäller att bevilja dessa personer hälftenfrigivning. Jag finner därför inte skäl föreligga för införandet av särskilda bestämmelser om villkorlig frigivning som uttryck- ligen tar sikte på den kategori lagöverträdare som det här är fråga om.

När det gäller övergång till vård utom anstalt för den som undergår ungdomsfängelse eller internering har jag tidigare uttalat att en konse— kvens av det nya systemet tried bestraffning av disciplinära förseelser naturligen bör bli att vid prövning av fråga om övergång till vård utom anstalt hänsyn inte längre tas i varje fall till sådan misskötsamhet som

• Sida 104
•  Original

Prop. 197420 - 104

föranlett disciplinär bestraffning. Med anledning av vad som uttalats under remissbehandlingen — särskilt av interneringsnämnden — vill jag framhålla att den angivna konsekvensen otvivelaktigt aktualiserar frågan om innebörden i de bestämmelser i 29 kap. 4 & och 30 kap. 5 & BrB som reglerar förutsättningarna för övergång till vård utom anstalt vid ung- domsfängelse resp. internering. Den förstnämnda bestämmelsen anger att vid ungdomsfängelse behandlingen skall fortsätta utom anstalt. när anstaltsvården pågått så lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. Övergång till vård utom anstalt får dock inte ske innan ett är förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, om inte särskilda skäl är därtill. Enligt den senare bestämmelsen skall vid internering behandlingen, efter utgången av minsta tiden. fortsätta utom anstalt, när vård i anstalt finnes inte längre vara påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Interneringsnämnden har i sitt remissyttrande anfört att i varje fall såvitt angår internerade den intagnes förhållande under anstaltstiden inte kan lämnas utan beaktande när frågan om övergång till vård utom anstalt prövas. Nämnden har därvid framhållit att den vid sin prövning har att ta hänsyn till alla upplysningar om den dömde.

Med anledning av det anförda vill jag understryka att bestämmelserna i 29 kap. 4 % och 30 kap. 5 % BrB bl. a. innebär att man vid bedömande av förutsättningarna för övergång till vård utom anstalt bör ta betydande hänsyn till värdet från resocialiseringssynpunkt av att den intagne blir föremål för vård utom anstalt. varvid bl.a. bör beaktas de förhållanden under vilka vården utom anstalt skall fortgå. Vid internering framträder emellertid också nödvändigheten att ta hänsyn till risken för att den intagne efter överföring till vård utom anstalt gör sig skyldig till ny mera allvarlig brottslighet. Från dessa utgångspunkter synes man knappast kunna göra gällande att disciplinära förseelser under anstaltstiden ioch för sig utgör sådana förhållanden som bör tillmätas någon mera avgöran- de betydelse vid prövning av frågan om tidpunkten för den intagnes överförande till vård utom anstalt. Särskilt bör beaktas att indisciplinära yttringar under anstaltstiden ofta torde kunna föras direkt tillbaka på den situation i vilken den intagne befinner sig till följd av frihetsberövan- det och som många gånger kan innebära betydande personliga påfrest- ningar för den intagne. Det torde därför med fog kunna hävdas att indisciplinärt beteende under anstaltsvistelsen i och för sig inte behöver innebära fara för att den intagne under vård utom anstalt skall begå brott. Jag vill därför framhålla angelägenheten av att indisciplinära beteenden under anstaltsvistelsen normalt inte kommer att utgöra en faktor som självständigt får påverka tiden för övergång till vård utom anstalt för den som undergår ungdomsfängelse eller internering.

Kriminalvårdsstyrelsen har uttalat att den i promemorian föreslagna lagstiftningen i många avseenden ställer krav på p e r son e ll a och e k 0 n o mis k a r e 5 U r s e r som i vissa fall går väsentligt utöver de förstärkningar som beslutats i samband med kriminalvårdsreformens antagande. Jag vill härom _till en början understryka att prennemorieför-

• Sida 105
•  Original

.Prop. l974:20 105

slaget i det väsentliga bygger på de riktlinjer för anstaltsvårdens utform- ning som avses bli förverkligade inom ramen för ifrågavarande reform. 1 Vissa delar kan måhända promemorieförslaget sägas ha aktualiserat be- hovet av ytterligare resursförstärkningar, men jag vill å andra sidan framhålla att det av mig nu framlagda förslaget innebär vissa modifie- ringar i förhållande till promemorieförslaget. Jag tänker härvid på be- stämmelserna om fysisk träning samt om läkares medverkan i vissa ärenden. Sammanfattningsvis kan jag inte finna att genomförandet av nu ifrågavarande lagstiftning kommer att kräva resursförstärkningar utöver dem sotn redan har förutsatts i samband med principbeslutet om krimi- nalvårdsreformen.

I likhet med vad som gäller f. n. bör i administrativ ordning meddelas närmare föreskrifter för tillämpningen av den nya lagen om kriminalvård i anstalt. I detta syfte innehåller promemorieför- slaget en motsvarighet till den bestämmelse i behandlingslagen som anger att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, kriminalvårds- Styrelsen meddelar sådana föreskrifter som här avses. Möjlighet att i administrativ ordning meddela tillämpningsföreskrifter föreligger emeller- tid även utan stöd av ett i lag givet bemyndigande. Jag anser därför att en lagbestämmelse i ämnet kan undvaras.

I promemorian har dragits upp vissa allmänna riktlinjer föri k r a ft- trä d a n d e t av den nya lagen om kriminalvård i anstalt. Därvid har anförts att vissa' grundläggande bestämmelser i den nya lagen bygger på den nya anstaltsorganisationen, särskilt då bestämmelserna om anstalter- nas indelning i riksanstalter och lokalanstalter samt angående fördel- ningen av de intagna mellan olika typer av anstalter. Med hänsyn härtill och till den planerade successiva uppbyggnaden av det nya region- och anstaltssystemet har i promemorian antagits att en del av de allmänna bestämmelserna i den nya lagen inte kan sättas i kraft vid en för hela landet gemensam tidpunkt utan att ikraftträdandet får ske successivt för olika delar av landet under en övergångsperiod. Däremot har förutsatts att de iden nya lagen upptagna närmare bestämmelserna om kriminalvår- den i anstalt i allt väsentligt skall kunna sättas i kraft oberoende av det nya region- och anstaltssystemet och alltså vid en för hela landet gemensam tidpunkt, den 1 juli 1974.

Jag vill till en början framhålla att det nya regionsystemet — som avses ersätta den nuvarande räjongindelningen — kommer att genomföras successivt för olika delar av landet under en flerårsperiod. Bestämmelser om regionsystemet torde. emellertid få meddelas av Kungl. Maj :t isatnma ordning som nu gäller beträffande råjongsystemet. Den nya lagen om kriminalvård i anstalt påverkas därför inte i och för sig av den nya regionindelningcn.

Vad härefter gäller det nya anstaltssystemet, som bygger på en indelning av anstalterna i riksanstalter och lokalanstalter, har för själva anstaltsbyggandet — som uteslutande kommer att inriktas på uppföran- det av nya lokalanstalter — utarbetats en tidsplan som omfattar femton år. Sotn _iustitieutskottet anfört torde denna tid i någon mån kunna

• Sida 106
•  Original

Prop. l974:20 106

nedbringas om befintliga anstalter i större utsträckning än kriminalvårds- beredningen förutsatt tas i anspråk som lokalanstalter. Emellertid tar tidsplaneringen sikte enbart på det byggnadsmässiga genomförandet av anstaltsreformen. I och för sig torde det sålunda vara fullt möjligt att utan avbidan på byggnadsprogrammets genomförande organisatoriskt indela samtliga nu befintliga anstalter i riksanstalter och lokalanstalter. En sådan ordning skulle innebära att sådana befintliga anstalter som skall ersättas av nyuppförda lokalanstalter övergångsvis fär fungera som lokal— anstalter.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att man på angivet sätt redan från början och vid en för hela landet gemensam tidpunkt genomför det nya anstaltssystemet. Det blir då möjligt att låta den nya lagen om kriminalvård i anstalt träda i kraft i sin helhet vid en och samma tidpunkt. Från organisatoriska och praktiska synpunkter innebär detta betydande fördelar. Ett sådant tillvägagängssätt måste emellertid å andra sidan oundvikligen få till följd att vissa materiella bestämmelser om anstaltsvårdens närmare utformning i en del fall inte redan från början kommer att kunna tillämpas i avsedd utsträckning utan först småningom i takt med byggnadsprogrammets förverkligande. Jag tänker här bl. a. på ökad frigång och annan verksamhet vid lokalanstalterna som är avsedda att göra övergången mellan anstaltsvård och frivård mindre skarp och som endast med vissa svårigheter låter sig förverkligas inom ramen för det nuvarande anstaltsbeståndet. Dessa initiala olägenheter torde dock få accepteras i betraktande av de obestridliga fördelar som den här förorda- de lösningen i övrigt innebär.

Mot bakgrund av det anförda och med tanke på det förberedelsearbete som krävs innan den nya lagen skall börja tillämpas förordar jag att denna isin helhet sätts i kraft den i juli 1974.

Departementsförslaget innebär att den nuvarande behandlingslagen ersätts av två särskilda lagar, nämligen dels lagen om kriminalvård i anstalt och dels lagen om beräkning av strafftid m. m. Vissa paragraferi behandlingslagen hänför sig till frågor som regleras i båda dessa lagar. Från författningsteknisk synpunkt synes 'det med hänsyn härtill lämpligt att bestämmelserna om ikraftträdandet av de nya lagarna och upphävan- det av behandlingslagen meddelas i en särskild lag.

5.3. Ändringar i brottsbalkens bestämmelser om skyddstillsyn

När domstol dömer någon till skyddstillsyn, kan domstolen med stöd av "28 kap. 3 % BrB förordna att i skyddstillsynen skall ingå behandlingi anstalt. Har den dömde inte fyllt 23 år. kan rätten besluta att sådant förordnande om anstaltsbehandling skall verkställas utan hinder av att domen pä skyddstillsyn inte har vunnit laga kraft.

Anstaltsbehandling enligt 28 kap. 35 BrB kan komma i fråga även under pågående skyddstillsyn. Om den dömde allvarligt missköter sig, kan domstol sålunda på talan av åklagare förordna om anstaltsbehandling

• Sida 107
•  Original

Prop. l974:20 ]07

(28 kap. 9 9” andra stycket BrB). Begår den som har dömts till skyddstill- syn nytt brott kan domstolen, om 34 kap. l ä I eller 2 BrB tillämpas och skyddstillsynen således består, enligt 65 i samma kap. förordna om anstaltsbehandling. Enligt 38 kap. 9 å andra stycket BrB kan rätten, om den dömde inte har fyllt 23 är, förordna att beslut enligt 28 kap. 9 & andra stycket eller 34 kap. 6 & samma balk skall gå i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Meddelas förordnande om anstaltsbehandling i häravsedda fall beträf- fande någon som har fyllt "23 år, går beslutet inte i verkställighet förrän fullföljdstiden har gått ut, såvida inte den dömde dessförinnan avger nöjdförklaring. Avsevärd tid kan således förflyta från det att en anstalts- bchandling aktualiseras till dess att verkställighet kan äga rum. Uppkom— mer fråga om anstaltsbehandling under pågående skyddstillsyn kan övervakningsnämnden eller domstolen med stöd av "28 kap. 11 & BrB förordna att den dömde skall tillfälligt omhändertagas. Beslutet går omedelbart i verkställighet men omhändertagandet får inte pågå under längre tid än en vecka eller undantagsvis två veckor.

I en motion vid 1971 års riksdag (1971 :649) väcktes frågan om sådan ändring av BrB att domstol, när den under pågående skyddstillsyn förordnar om anstaltsvård eller undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse. skall ha möjlighet att förlänga tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 1 l & BrB till dess domstolens beslut vinner laga kraft.

Justitieutskottet (JuU 1971 :l7) avvisade på anförda skäl den i motio- nen föreslagna lösningen men tog fasta på ett par förslag som framförts under remissbehandlingen. Det ena innebar att möjligheterna att för- ordna om omedelbar verkställighet av beslut om anstaltsbehandling borde vidgas genom att 23-ärsgränsen tas bort. Det andra förslaget gick ut på att införa en möjlighet för domstolen att ide fall då starka individualpreven- tiva skäl talar för ett skyndsamt ingripande förordna om omedelbar verkställighet, även då domstolen undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse. Dessa frågor borde enligt utskottet övervägas av Kungl. Maj:t. I det sammanhanget borde också prövas om det föreligger behov av ändrade regler beträffande möjligheterna att omhänderta den som har dömts till skyddstillsyn under tiden från det övervakningsnämnden gör framställning hos åklagaren om åtgärder till dess att domstolens beslut föreligger. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

[ departementspromemorian har föreslagits bestämmelser som innebär att domstolen skall ha möjlighet att förordna om omedelbar verkställig- het av anstaltsbehandling enligt 28 kap. 35 BrB även om den som förordnandet avser har fyllt 23 är. En sådan möjlighet bör enligt promemorian finnas såväl när förordnande ges i domen på skyddstillsyn som när det ges senare under prövotiden. antingen på grund av den dömdes misskötsamhet eller vid lagföring för ny brottslighet.

[flertalet remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget. Sveriges ad- vokatsamfund anser det vara betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt att en tilltalad underkastas behandlingsåtgärder innan domen har vunnit laga kraft. Ett skäligt hänsynstagande till rättssäkerhetssynpunkter skulle

• Sida 108
•  Original

Prop. l974:20 108

enligt samfundet ske, om möjligheten till omedelbar verkställighet förbe- hålls de fall då den dömde har erkänt gärningen. Enligt samfundet behöver ett sådant villkor inte uppställas, om förordnande om anstaltsbe- handling meddelas under pågående skyddstillsyn, eftersom skuldfrågan i sådant" fall är rättskraftigt avgjord redan tidigare.

Av förarbetena till BrB framgår att möjligheten att förordna om anstaltsbehandling som ett led i en skyddstillsyn främst är avsedd för unga lagöverträdare; Av dem som döms till skyddstillsyn med anstaltsbe- handling är också det alldeles övervägande antalet under "23 är. Nägon övre åldersgräns för denna påföljdskombination har emellertid inte föreskrivits, och den används i ett par hundra fall om året i fråga om dömda över 23 är.

När domstolen finner att anstaltsbehandling bör ingå iskyddstillsyn beträffande det klientel som är äldre än 23 år, antingen förordnandet meddelas i domen eller senare under prövotiden, torde situationen i allmänhet vara sådan att omedelbara åtgärder behövs för att lösa akuta problem av skilda slag. Anstaltsbehandlingen är i sådana fall ofta en förutsättning för att den fortsatta vården i frihet skall ha utsikter att lyckas. Det måste Linder sådana omständigheter anses olyckligt att behandlingen kan komma att dröja under avsevärd tid. Detta kan sålunda få till följd att den dömdes sociala situation förvärras ytterligare till men inte minst för den kommande värden i frihet.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att promemorieförslaget bör genomföras.

Mitt förslag föranleder ändringar i 28 kap. 3 5 andra stycket och 38 kap. 9 5 andra stycket BrB.

! likhet med vad som anförs i promemorian anser jag att vad utskottet i övrigt anfört om omedelbar verkställighet av fängelse och om omhän- dertagande i avbidan på domstolens beslut bör övervägas i annat och vidare sammanhang.

• Sida 109
•  Original

Prop. 197420 109

6. Lagförslagens enskilda bestämmelser 6.1 Förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m. Rubriken

Den föreslagna beteckningen på den nya lagen är i och för sig inte helt adekvat, eftersom lagen behandlar åtskilligt annat än vad som hör till strafftidsberäkning i detta uttrycks tekniska mening. Sålunda handlar ' åtskilliga av bestämmelserna om förutsättningar för verkställighet av frihetsberövande påföljder samt om när och hur sådan verkställighet skall inledas. Dessa bestämmelser har emellertid även den innebörden att de anger från vilken utgångspunkt strafftiden skall räknas. Denna omständig- het i förening med behovet av en kortfattad och särskiljande beteckning torde berättiga den föreslagna rubriken. [ anledning av ett under remiss- behandlingen framfört förslag att använda beteckningen verkställighetslag vill jag erinra om att den lag som ersattes genom behandlingslagen och som sålunda också innehöll en motsvarighet till de bestämmelser som en— ligt mitt förslag bör tas in i lagen om kriminalvård i anstalt, hade beteck— ningen lag (19452872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Inledande bestämmelser 1 s

Paragrafen, som motsvarar l ä i promemorieförslaget, anger i första stycket lagens omfattning. Andra stycket föreskriver att bestämmelserna i lagen om fängelse även är tillämpliga i fråga om fängelse som har ålagts som förvandlingsstraff för böter.

Befordran av dom till verkställighet m. m. 2 och 3 åå

Dessa paragrafer motsvarar 4 och 5 55 i behandlingslagen. l paragrafer- na har företagits ändringar av redaktionell natur.

Med dom avses här, liksom i motsvarande paragrafer i behandlingsla— gen, även domstols beslut. t. ex. i det fallet att domstol på grund av den dömdes misskötsamhet under prövotiden undanröjer tidigare ädömd skyddstillsyn och bestämmer annan påföljd för brottet (jfr 28 kap. 9 5 och 38 kap. 8 :$ BrB).

l-In dom på fängelse far i vissa fall inte verkställas trots att den har vunnit laga kraft. De fall som här avses är reglerade i 34 kap. lO &" andra stycket BrB. Dessa bestämmelser tar sikte på den situationen att den dömde har begått brottet innan han börjat avtjäna ett. fängel- sestraff, som har ådömts honom för annat brott. Framgår det inte av domarna. att det andra straffet har beaktats, skall domstol. efter anmälan av åklagare, bestämma det straff som den dömde skall undergå

• Sida 110
•  Original

Prop. l974:20 1 10

till följd av den dom som sist förekommer till verkställighet. Syftet är att åstadkomma ett resultat som i möjligaste mån uppväger följderna av att de båda brotten inte har bedömts i ett sammanhang. Prövningen skall ske när de. båda domarna har vunnit laga kraft. Eftersom prövningen skall avse endast den dom som sist förekommer till verkställighet. föreligger inte något hinder att verkställa den andra domen. Det har därför inte ansetts nödvändigt att uttryckligt ange att verkställighet inte får ske av det fängelsestraff beträffande vilket domstolsprövning skall ske. Det är att märka att nöjdförklaring beträffande den senare domen inte kan avges. Domstolens beslut enligt 34 kap. 10 å andra stycket BrB går enligt 38 kap. 9 ;; samma balk omedelbart i verkställighet. Någon ändring i de hänseenden som nu har berörts är inte avsedd. Något uttryckligt stadgande som reglerar hithörande fragor finns inte i behandlingslagen och torde inte heller behövas i den nya lagen.

4—8 åå

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om avgivandc av nöjdförkla— ring och om verkan av sådan förklaring. De motsvarar 6—10 äg" i behandlingslagen.

Nöjdförklaring av den som är häktad, vare sig häktningsbeslutet har meddelats i samma mål som domen eller i annat mål, behandlas i 4 5. Enligt 5 % är motsvarande bestämmelser tillämpliga beträffande den som undergår fängelse eller på annan grund är intagen i kriminalvårdsanstalt. Till 6 & har förts bestämmelser om nöjdförklaring av den som är på fri fot. 7 5 innehåller vissa gemensamma bestämmelser. I 8 5 finns regler om nöjdförklarings verkan.

Någon motsvarighet till de i 9 5 andra och tredje styckena behandlings- lagen givna bestämmelserna om underrättelse till domstol om nöjdförkla- ring samt om minnesanteekningar angående sådan förklaring finns inte i 7 &. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden bör meddelas i administrativ ordning.

De utvidgningar i fråga om rätten att avge nöjdförklaring som vidtagits hänger till största delen samman med de vidgade möjligheterna att verkställa påföljd samtidigt med häktning i annat mäl. Jag hänvisar i denna del till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Nöjdförklaring skall kunna mottas under veckans alla dagar. I de fall nöjdförklaring får avges inför viss angiven befattningshavare gäller att förklaringen vid förfall för denne får avges inför den som är i hans ställe. Socialstyrelsen hari sitt remissyttrande framhållit att" med det joursystem som gäller vid de. rättspsykiatriska klinikerna knappast någon annan än klinikchefen bör kunna åläggas att ta emot nöjdförklaring. Enligt styrel- sens mening skulle det även när klinikchefen är i tjänst vara säkrast och mest praktiskt att polismyndigheten får till uppgift att motta nöjdför- klaring på rättspsykiatrisk klinik. Med anledning av dessa synpunkter har i 4 % första stycket förts in en bestämmelse som anger att Kungl. Maj:t skall kunna förordna att häktad som förvaras på rättspsykiatrisk kliniki

• Sida 111
•  Original

Prop. [974120 111

vissa fall skall avge nöjdförklaring inför närmaste polismyndighet.

En remissinstans anser att det finns skäl som talar mot att täta polismyndighet motta nöjdförklaring pä rättspsykiatrisk klinik, särskilti de fall då det gäller att fastställa om en nöjdförklaring av en psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd kan betraktas som en giltig viljeförklaring. Med anledning härav vill jag framhalla att i den män en sådan bedömning blivit aktuell enligt gällande rätt sä har den alltid i princip mäst företas av någon som inte har psykiatrisk kompetens. Den nu föreslagna ordningen som innebär att den som är intagen pä rättspsykiatrisk klinik i vissa fall skall kunna avge nöjdförklaring inför annan än klinikchefen eller dennes ställföreträdare innebär såtillvida inte någon principiell nyhet. Så snart tvekan uppstår huruvida en dömd person -— vare sig han för tillfället är intagen på rättspsykiatrisk klinik eller ej — skall anses vara i stånd att avge nöjdförklaring med bindande verkan torde medicinsk sakkunskap böra anlitas.

I fråga om nöjdförklaring av den som är på fri fot angesi 6 5 att sådan förklaring skall kunna avges även inför föreständare för allmänt häkte. De allmänna häktena får anses väl lämpade att ta emot dömda som inställer sig för att undergä påföljd.

9och 10 55

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om befordran av dom till verkställighet och motsvarar 11 5 i behandlingslagen. [ syfte. att vinna bättre överskådlighet har bestämmelserna delats upp pä två paragrafer. varav den första (9 %) avser fall då den dömde är häktad eller intagen i kriniinalvärdsanstalt och den andra (10 &) övriga fall. l fråga om de överväganden som ligger bakom de delar av dessa bestämmelser som utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Hovrätten över Skane och Blekinge papekari anslutning till promemo- rians förslag till bestämmelserna i lOä att den dömde inte har någon möjlighet att få påföljden verkställd genom att avge nöjdförklaring efter det att domen har vunnit laga kraft. Hovrätten, som anser att skillnaden i detta hänseende mellan lagakraftvunna och ej lagakraftvunna domar inte är sakligt motiverad, föreslår att det i denna paragraf införs en regel av innebörd att vad som sägs i paragrafens tredje stycke ocksä skall gälla den som i annat fall begär att lagakraftvunnen dom skall verkställas.

l—Inligt min mening torde det inte föreligga något behov av den föreslagna bestämmelsen. Jag utgär därvid från att ingen som begär att fa verkställa en lagakraftvunnen dom blir vägrad detta. Jag vill i detta sammanhang erinra om bestämmelsen i 14 å som ger kriminalvärdsmyn- digheterna befogenhet att besluta om anstand i vissa fall. Av dess motsvarighet i behandlingslagen (12 & femte stycket) och med stöd därav utfärdade föreskrifter framgår att ett sådant anståndsbeslut inte tar ifrån den dömde rätten att päfordra verkställighet.

• Sida 112
•  Original

Prop. l974:20 | 13

l paragrafens sista stycke har tagits in en bestämmelse som ger polismyndighet rätt att även i fall då förpassning har begärts förelägga den dömde att själv inställa sig vid kriminalvärdsanstalt.

115

Paragrafen. som saknar motsvarighet i behandlingslagen, föreskriver att den som skall förpassas till kriminalvärdsanstalt för att undergä päföljd far tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest, om det är erforderligt med hänsyn till transportförhållandena. Avsikten med be- stämmelsen är främst att underlätta planeringen av kriminalvårdens transporter sä att möjligheterna till samtransporter skall kunna utnyttjasi större utsträckning utan att den som skall förpassas behöver förlora strafftid. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen tillämpas även vid äter-förande av en intagen till anstalt efter det att han avvikit.

12 &

Bestämmelserna i 12 ;; behandlingslagen har uppdelats pä tre paragra- fer, 12—14 åå. [ 12 % ges bestämmelser om uppskov med verkställighet av fängelse med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd. arbets- eller utbildningsförhällanden eller övriga omständigheter. En utförlig redogö— relse för dessa bestämmelsers innebörd har lämnats i den allmänna motiveringen.

l praxis har yppats viss tvekan om från vilken dag den nuvarande sexmänadersfristen för uppskov skall räknas. Detta hänger samman med den verkan som skall tillmätas en ansökan om näd. lnges nädeansökan först sedan domen har vunnit laga kraft, räknas fristen från den (lag domen blev verkställbar titan hänsyn till nådeansökan. Om nådeansökan däremot inges innan domen är verkställbar, har uppskovsfristen i praxis räknats från dagen för avgörandet i nädeärendet.

Som 10 har framhållit vid flera tillfällen bör uppskovsfristen alltid räknas från den dag då domen blir verkställbar. Någon förskjutning av utgangspunkten för fristen bör inte äga rum på grund av ansökan om näd. Lagtexten har fått en utformning som syftar till att klargöra detta förhållande. Av samma skäl har paragrafen dessutom i lagförslaget pla- cerats före bestämmelserna om anständ på grund av nådeansökan.

135

Paragrafen innehaller bestämmelser om anständ med verkställighet pii grund av ansökan om nad.

l-fnligt gällande lag kan anständ pä grund av ingiven nådeansökan ej beviljas. om den dömde är häktad eller om nåd tidigare har sökts i målet. Enligt förslaget skall anstånd inte heller kunna beviljas, om den dömde är intagen i kriminalvärdsanstalt för undergäende av påföljd.

• Sida 113
•  Original

Prop. 197420 113

Med hänsyn till införandet av fritidsstraff som påföljd för brott av krigsman (prop. 19722138) har ordet disciplinbot bytts ut mot disciplin- straff. Paragrafen har dessutom undergått vissa redaktionellajämkningar.

14å

Paragrafen motsvarar 12 % femte stycket behandlingslagen och inne- håller ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anstånd i högst sex månader för andra fall än som avses i 12 eller 13 %. Bemyndigandet har i viss utsträckning utnyttjats genom bestämmelser om anstånd för att förebygga överbeläggning på kriminalvärdsanstalterna (14 & behandlingskungörelsen 19641630).

15—175g

Dessa paragrafer motsvarar med endast redaktionella ändringar 13— 15 åå behandlingslagen.

185

Paragrafen saknar motsvarighet i behandlingslagen. Av 37 5 första stycket behandlingslagen har motsättningsvis framgått att häktning av annat skäl än misstanke om brott inte skall medföra avbrott i pågående verkställighet. Här avses häktning som används för att tvinga någon att uppfylla en skyldighet, exempelvis att avge vittnesmål eller att avlägga utmätningsed. Genom att häktningen i sådant fall inte medför något avbrott i en pågående verkställighet torde tvångsmedlet inte ha någon effekt beträffande den som undergår påföljd under så lång tid, att häktningen måste hävas innan frigivning från påföljden blir aktuell.

KAIK fann att det saknades skäl att behålla denna ordning och föreslog därför ett särskilt stadgande av innebörd att verkställigheten skall avbrytas, om den som undergår fängelse, ungdomsfängelse. interne— ring eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 % BrB häktas av annan anledning än misstanke om brott.

] departementspromernorians lagförslag finns en bestämmelse som överensstämmer med KAIK:s förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Även jag anser att en sådan bestämmelse bör införas i den nya lagen. Frågan om vilken verkan som häktning på grund av misstanke om brott skall ha på en pågående straffverkställighet återkommer jag tilli anslutning till 23 %.

Beräkning av strafftid m. m. 19 å .

Paragrafen motsvarar 16 & behandlingslagen. l paragrafens första stycke anges att strafftiden vid verkställighet av fängelse skall räknas från den dag då domen får verkställas. om den

• Sida 114
•  Original

Prop. 197420 114

dömde är häktad eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt. I annat fall skall strafftiden räknas från den dag då den dömde enligt 10 % tas in i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller då han tas om hand av polismyndighet för förpassning.

Andra stycket motsvarar 16 å andra stycket behandlingslagen.

20%

Paragrafen motsvarar 17 & behandlingslagen. [ paragrafen har endast vidtagits den ändringen att det särskilt anges. att strafftidsresolutionen skall innehålla uppgift om (len strafftid som återstår vid de tidpunkter dä villkorlig frigivning kan ske. Detta innebär emellertid inte någon principiell nyhet eftersom sådana uppgifter redan nu tas med i resolutionerna. '

21%

Första stycket innehåller bestämmelse om att ktiminalvardsstyrelsen vid utfärdande av strafftidsresolution skall ornräkna strafftid som under- stiger fyra månader till dagar. Med uttrycket förekommer till verkställig- het avses att bestämmelsen skall vara tillämplig även i fall då två korta straff om sammanlagt högst fyra månader skall verkställas samtidigt eller när ett straff skall verkställas tillsammans med återstående strafftid enligt en annan dom och den sammanlagda tiden är högst fyra månader. Har omräkning skett till dagar, skall denna omräkning gälla även om senare ett nytt straff skulle förekomma till verkställighet på grund varav den sammanlagda strafftiden kommer att överstiga fyra månader.

1 övrigt överensstämmer paragrafen med 18 & behandlingslagen.

225

Paragrafen motsvarar 19 5 första stycket behandlingslagen. 1 paragrafen ges regler om hur tid för frilietsberövandet som tillgodo- räknats enligt 33 kap. 5-- 7 & BrB skall läggas ut i samband med strafftids- beräkning. Reglerna har kompletterats med bestämmelser om tillgodoräk- nande för det fall som avses i 19 å andra stycket i denna lag.

23%

Första stycket motsvarar 195 andra stycket behandlingslagen. Där behandlas frågan om hur avbrott i verkställigheten påverkar strafftidsbe- räkningen. Tid för avbrott skall till skillnad från vad som hittills har skett alltid räknas i dagar.

Av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen angaende vidgade möjligheter till samtidig verkställighet av häktning och brottspåföljd framgår. att den omständigheten att den som undergår påföljd häktas pa grund av misstanke om brott inte bör föranleda att straffverkställigheten avbryts. Ett uttryckligt stadgande härom har tagits in i andra stycket.

• Sida 115
•  Original

Prop. l974:20 1 15

Verkställigheten fortgår även om den dömde som häktad förvaras annorstädes än i kriminalvårdsanstalt. ! fråga om behandlingen medför dock häktningen att de bestämmelser som gäller för häktade blir tillämp- liga.

l behandlingslagen finns några bestämmelser av vilka framgår att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden. Även förslaget till lag om kriminalvård i anstalt innehåller i 35, 39 och 47 åå bestämmelser av sådan innebörd. Tredje stycket i 23 % hänvisar till dessa bestämmelser.

24—27 55

Dessa bestämmelser motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 20—22 55 behandlingslagen och 25—28 55 i KAles förslag.

Med anledning av ett påpekande av interneringsnämnden i anslutning till "27 5 får jag erinra om att det tillkommer interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden att verkställa erforderliga tidsberåkningar i fråga om internerade resp. till ungdomsfängelse dömda.

Övriga bestämmelser 28—29 åå

Dessa paragrafer motsvarar 77 och 78 %% behandlingslagen, såvitt rör de frågor som regleras i denna lag.

6.2 Förslaget till lag om kriminalvård ianstalt

1 kap. Allmänna bestämmelser 1 5

Denna paragraf innehåller bestämmelser om lagens tillämpnings- område. Den motsvarar l & behandlingslagen och l & promemorieför- slaget.

1 överensstämmelse. med promemorieförslaget, som idenna del lämnats titan erinran av remissinstanserna. bör den nya lagen ges samma tillämp- ningsornråde som behandlingslagen. Som föreslagits i promemorian böri terminologiskt hänseende göras den ändringen att uttrycket ”behandling i fångvårdsanstalt” ändras till ”kriminalvård i anstalt”.

[ enlighet med det anförda föreskrivs i denna paragraf, att lagen avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnande enligt 28 kap. 3 % BrB om behandling i anstalt. Vidare anges att vad som föreskrivs i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

25

Paragrafen innehåller en bestämmelse som anger vilken myndighet som är centralmyndighet för kriminalvården i anstalt. Den motsvarar "35

• Sida 116
•  Original

Prop. l974:20 1 16

behandlingslagen och 2 & promemorieförslaget.

[ likhet med gällande ordning och promemorieförslaget föreskrivs i denna paragraf att kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över kriminalvården i anstalt.

35

Denna paragraf, som motsvarar 3 & promemorieförslaget, innehaller bestämmelser om olika typer av anstalter. Gällande bestämmelseri ämnet finns i 3 5 behandlingslagen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kommer det nya anstaltssystemet att bestå av riksanstalter och lokalanstalter. Inom detta anstaltssystem bör liksom fallet är med det nuvarande anstaltssystemet finnas en huvudsaklig indelning i öppna och slutna anstalter och anstalts- avdelningar.

Som föreslagits i promemorian bör termen fångvårdsanstalt ersättas av beteckningen kriminalvårdsanstalt.

Frågan om vilka anstalter som skall vara lokalanstalter eller riks- anstalter och vilka anstalter eller avdelningar av anstalt som skall vara öppna resp. slutna måste av naturliga skäl kunna omprövas när skäl därtill föreligger och bör därför avgöras i administrativ ordning. En bestämmelse härom bör tas upp i förevarande paragraf.

[ enlighet med det anförda föreskrivs i förevarande paragraf dels att kriminalvårdsanstalt är riksanstalt eller lokalanstalt, dels att riksanstalt, lokalanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. Vidare anges i paragrafen att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. förordnar vilka anstalter som är riksanstalter eller lokalanstalter och vilka anstalter ellcr anstaltsavdelningar som är öppna eller slutna.

45

Förevarande paragraf, som motsvarar 4 5 promemorieförslaget, upptar grundläggande bestämmelser om målsättning och principer för kriminal- vård i anstalt. Bestämmelserna har delvis sin motsvarighet i 23 5 första stycket och 40 & behandlingslagen.

Som föreslagits i promemorian och i stort sett godtagits i sak av remissinstanserna finns det inte anledning att frångå de redan i gällande behandlingslag uttalade grundsatserna att anstaltsvården skall utformas så, att den intagnes anpassning i samhället främjas och att skadliga följder av frihetsberövandet såvitt möjligt förebyggs.

Enligt de av statsmakterna antagna riktlinjerna för kriminalvårdens fortsatta utformning kan den angivna målsättningen bäst förverkligas om verksamheten vid anstalterna redan från början inriktas på olika slag av konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Vid inriktningen av anstaltsvården måste emellertid hänsyn även tas till kravet att påföljderna verkställs på ett sådant sätt att samhället i möjligaste mån skyddas mot brott. [ promemorian har föreslagits att lagen skall ge uttryck för den avvägning som sålunda måste

• Sida 117
•  Original

Prop. l974:20 117

göras mellan intresset att i förhållandevis fria former rehabilitera den intagne och samhällets säkerhetsintresse. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. Den i promemorieförslaget föreslagna utformningen av bestämmelsen finner jag ändamålsenlig.

Jag har i den allmänna motiveringen framhållit vikten av att frigivning och övergång till vård utom anstalt förbereds i god tid. På sätt föreslagits i promemorian bör ifrågavarande grundsats lämpligen lagfästas i före- varande paragraf.

Med hänsyn till det anförda föreskrivs i förevarande paragraf, att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassningi samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes, verksamheten frän början bör inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Slutligen föreskrivs att frigivning och överförande till vård utom anstalt skall förberedas i god tid.

Det ligger i sakens natur att bestämmelserna i förevarande paragraf har sin huvudsakliga betydelse för intagna som undergår sådana påföljder vid vilka anstaltsvistelsen normalt skall övergå i villkorlig frigivning eller vård utom anstalt. ] vissa hänseenden bör emellertid paragrafen ha praktisk betydelse även för sådana intagna som dömts till korta frihetsstraff. Jag avser härvid närmast de bestämmelser som anger att skadliga följder av frihetsberövandet skall motverkas och att frigivningen skall förberedas i god tid.

Så

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om samverkan dels mellan kriminalvårdens olika organ och dels mellan kriminalvården och andra samhälleliga organ. Bestämmelserna, som motsvarar 5 5 första stycket promemorieförslaget. saknar motsvarighet i behandlingslagen. l paragrafens andra stycke, som motsvarar 5 & andra stycket promemorie- förslaget, har tagits in bestämmelser om samverkan med den intagne och hans närstående vid planläggningen av hans behandling.

Av vad jag anfört i den allmänna motiveringen framgår att det framtida kriminalvårdsarbetet bör inriktas på en ökad integrering mellan anstalts- vård och frivård, på så sätt att de organ, befattningshavare eller andra personer som har eller skall ha hand om frivården skall medverka i rehabiliteringsarbetet redan under 'den intagnes anstaltsvistelse i så stor utsträckning som är möjligt med hänsyn till hans anstaltsplacering m. m. Den lagbestämmelse som skall ge uttryck för denna målsättning bör ha en mera förpliktande utformning än vad promemorieförslaget innehåller. i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört bör det sålunda anges att samverkan mellan kriminalvårdens organ inte endast ”bör" utan ”skall" äga rum.

Av den allmänna motiveringen framgår vidare att ett förverkligande av anstaltsvårdens syfte ofta kan förväntas påkalla stödåtgärder och vård- insatser av andra myndigheter och organ än kriminalvårdens. t. ex. i fråga

• Sida 118
•  Original

Prop. l974:20 1 18

om bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård. Jag har också understrukit att de organ som har att svara för sådan verksamhet som regel har ett allmänt ansvar även för kriminalvårdens klientel och att det därför är angeläget att kriminalvårdsarbetet i förekommande fall kommer att bedrivas i nära samverkan med det eller de organ som det i det enskilda fallet kan vara fråga om. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen anger att i den mån ett förverk— ligande av vårdens syfte påkallar insatser av andra samhälleliga organ dessa bör, vart och ett inom sitt ansvarsområde, verka för ändamålsenliga och i övrigt lämpliga åtgärder. Som jag uttalat i den allmänna motive- ringen torde emellertid ifrågavarande synpunkter bättre än i promemorie- förslaget kunna sammanfattas i en regel som titan direkt" hänvisning till ifrågavarande samhällsorgans ansvar föreskriver att i nu avsedda fall erforderlig samverkan skall ske mellan kriminalvården och företrädare för berörda organ.

i enlighet med dessa överväganden anges iförsra stycket av före- varande paragraf att kriminalvården i anstalt skall planläggas och genom- föras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. Vidare före- skrivs att i den mån ett förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, erforderlig samverkan skall ske med företrädare för sådant organ. .

l 5 å andra stycket promemorieförslaget har tagits in bestämmelser som anger bl. a. att planläggningen av den intagnes behandling bör äga rum i samråd med denne och i den utsträckning det lämpligen kan ske. med hans närstående. Bestämmelserna har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att förslaget ger uttryck för en ijämförelse med nuvarande förhållanden höjd ambitionsnivå och att dess genomförande kommer att medföra en ökad arbetsbörda för personalen. Vissa särskilda reservationer har därtill gjorts när det gäller kontakter med den intagnes närstående.

För egen del vill jag framhålla att en ledande grundsats för kriminal- vården i anstalt bör vara att den intagne skall stimuleras att i så stor utsträckning som möjligt själv medverka aktivt vid planläggningen av anstaltsvistelsen och den därefter följande vården i frihet. Med hänsyn härtill bör, som interneringsnämnden förordat i sitt remissyttrande. i bestämmelserna anges att samråd skall _ och alltså inte bara bör — äga rum med den intagne vid planläggningen av hans behandling. Som pro- memorieförslaget också anger skall den intagne vidare beredas tillfälle att yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om inte synnerliga skäl talar däremot. Sådana skäl kan ibland föreligga om detär nödvändigt att genomföra exempelvis en förflyttning omgående och det är svårt att bereda den intagne rådrum för yttrande. Någon gång kan också speciella säkerhetsskäl böra föranleda att den intagne undanhålls information om planerade åtgärder.

Det kan vidare ibland vara av väsentlig betydelse för rehabiliterings— arbetets framgång att den intagnes behandling planläggs i samråd med hans närstående. Sådant samråd bör därför ske i lämplig utsträckning.

• Sida 119
•  Original

Prop. l974:20 119

Därvid bör som kriminalvårdsstyrelsen anfört i sitt remissyttrande natur- ligtvis beaktas att det vid vissa anstalter kan bli svårt på grund av bristande personalresurser att i avsedd utsträckning upprätthålla en i och för sig önskvärd kontakt med de. intagnas'närstående. Jag delar också styrelsens uppfattning att kontakt med närstående i princip bör tas endast efter medgivande av den intagne.

I enlighet med det anförda föreskrivs i paragrafens andra stycke, att planläggningen av den intagnes behandling skall äga rum i samråd med denne, att i den utsträckning det lämpligen kan ske samråd bör ske även med hans närstående samt att den intagne. skall beredas tillfälle yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om inte synnerliga skäl talar däremot.

65

I denna paragraf. som motsvarar 6 & promemorieförslaget, har tagits in bestämmelser om de intagnas fördelning mellan lokalanstalter och riks- anstalter. l behandlingslagen saknas direkt motsvarighet till paragrafen. Allmänna regler om grunderna för de intagnas fördelning finns i 25 & nämnda lag.

I den allmänna motiveringen har jag konstaterat att det nya anstalts- systemet. som bygger på en indelning i lokalanstalter och riksanstalter, påkallar ändrade riktlinjer för anstaltsplaceringen av de intagna. Jag har därvid anslutit mig i sak till de riktlinjer för fördelningen mellan lokal- ocli riksanstalter som dragits upp i de i promemorian föreslagna lagreg- lerna och vars innehåll jag närmare behandlat. Dock bör den ändringen göras i förhållande till promemorieförslaget att: det klarare markeras att ifrågzwarande lagbestämmelser enbart har karaktären av vägledande anvis— ningar som det i många fall kan finnas anledning att göra undantag ifrån.

I enlighet med det anförda föreskrivs i förevarande paragraf att vid fördelningen av de. intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter föl- jande allmänna riktlinjer skall vara vägledande. nämligen att den som undergår fängelse i mer än fyra månader men högst ett år företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt. att den som undergår fängelse i mer än ett är, ungdomsfängelse eller internering företrädesvis placeras i riks- anstalt men fär föras över till lokalanstalt när så behövs för en ändamåls- enlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt samt att den som undergår fängelse i högst fyra månader företrädesvis bör vara placerad i riksanstalt.

x) rfr.

Denna paragraf. som motsvaras av 7 & promemorieförslaget. ger regler om fördelningen av de intagna mellan öppna och slutna anstalter. Bchandlingslagens bestämmelser i samma ämne finns i 42. 53 och 57 ååå.

Utöver indelningen i lokalanstalter och riksanstalter kommer, enligt vad jag tidigare anfört, det nya anstaltssystemet att liksom hittills ha en indelning i öppna och slutna anstalter eller anstaltsavdclningar. Riks-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974z20 120

anstalterna skall bestå av såväl öppna som slutna anstalter och detsamma skall gälla lokalanstalterna. Med hänsyn härtill finns det behov av särskilda bestämmelser som reglerar grunderna för de intagnas fördelning mellan öppna och slutna anstalter. Vid utformningen av dessa bestäm- melser måste bl. a. beaktas att såväl de öppna som de slutna anstalterna kan ha varierande grader av öppenhet resp. slutenhet.

Jag har i den allmänna motiveringen tagit ställning till vilket princi- piellt innehåll som reglerna i förevarande ämne bör ha. Därav framgår att utgångspunkten bör vara att vården i anstalt skall vara så öppen som möjligt. I särskilda fall, som jag närmare har berört, måste emellertid sluten vård ifrågakomma.

] enlighet med vad jag tidigare har sagt föreskrivs i förevarande paragraf som huvudregel att intagen bör placeras i öppen anstalt om inte placering i sluten anstalt är påkallad för att hindra att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vidare föreskrivs att den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Undantag görs för det fallet att annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller när det eljest föreligger synnerliga skäl för placering i öppen anstalt.

85

I denna paragraf som motsvarar 85 promemorieförslaget. ges en bestämmelse om vad som särskilt skall beaktas vid placering av intagen som inte fyllt 21 år. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i behandlings- lagen. Bestämmelser i samma ämne finns dock i 25 5 första stycket och 42 5 första stycket nämnda lag. Vidare kan erinras om bestämmelsen i 52 & samma lag.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen är det av vikt att unga lagöverträdare placeras på sådant sätt att de inte utsätts för olämplig påverkan av andra, mera gravt kriminellt belastade intagna. [ överens- stämmelse med promemorieförslaget föreskrivs därför i förevarande paragraf att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beaktas att han såvitt möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

2 kap. Närmare bestämmelser om kriminalvården ianstalt

9å

Denna paragraf, som motsvarar 95 promemorieförslaget. innehåller bestämmelser om hur intagen skall bemötas samt om intagens upp-

• Sida 121
•  Original

Prop. l974:20 121

trädande m. m. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i vissa bestämmel- ser i "23 & behandlingslagen.

[ promemorieförslaget har angetts vissa grundsatser som bör gälla i fråga om behandlingen av den intagne. En sådan grundsats är den i gällande behandlingslag uttalade, i och för sig självklara bestämmelsen, att intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. ] likhet med remissinstanserna anser jag att en sådan bestämmelse lämpligen bör tas in också i den nya lagen.

hn annan grundsats som i detta sammanhang bör komma till uttryck i lagen är enligt promemorieförslaget att den intagne skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelsen i anstalt. Jag anser att detta förslag. som lämnats utan erinran av remiss- instanserna, har goda skäl för sig. litt frihetsberövande innebär ofta betydande påfrestningar av skilda slag för den som är föremål för ett sådant ingripande. Många av de friktioner som lätt uppstår i anstalts- miljön torde direkt kunna hänföras till den särskilda situation i vilken de intagna befinner sig till följd av frihetsberövandet. Dessa i och för sig självklara förhållanden bör anstaltspersonalen ständigt söka hälla i minnet i sin dagliga kontakt med de. intagna.

] enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första. stycket av förevarande paragraf att intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde och att han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt.

När det gäller den intagnes skyldigheter innehåller promemorieför- slaget till en början en bestämmelse som saknar motsvarighetigällande lag och som anger att intagen skall visa hänsyn mot mcdintagna. Under remissbehaodlingen har kriminalvårdsstyrelsen. tillsynsutredningen och Statsanställdas förbund med instämmande av LO föreslagit att bestäm- melsen ändras så att den anger att intagen skall visa hänsyn mot både personal och medintagna.

För egen del vill jag anföra att det är väsentligt att de intagna iakttar vissa samlevnadsrcgler för att livet i anstalten skall kunna fungera så friktionsfritt som möjligt. Detta gäller inte minst i förhållandet de intagna sinsemellan. Det förekommer sålunda ibland att vissa intagna trakasserar sina medintagna eller i övrigt utsätter" dem för ett hänsynslöst beteende. Som invandrarverket framhållit" är det inte sällan utlänningar som drabbas på detta sätt. I viss utsträckning bör man kunna komma till rätta med dessa problem genom en lämplig differentiering av klientelet och genom atgärder av andra slag. Men det synes ändå vara befogat att genom en uttrycklig bestämmelse markera de intagnas skyldigheter när det gäller deras inbördes samvaro. Även anstaltspersonalen utsätts emel- lertid inte sällan av vissa intagna för otillbörliga och hänsynslösa beteen- den av olika slag som försvårar den dagliga kontakten med de intagna och motverkar personalens strävanden att få till stånd och upprätthålla en så god anstaltsmiljö som möjligt. Det är därför i lika mån befogat att genom en uttrycklig bestämmelse markera att de intagna är skyldiga att visa hänsyn även gentemot personalen.

Som anförts i promemorian måste de intagna ocksa åläggas skyldighet

• Sida 122
•  Original

Prop. 1974120 122

att rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar som anstaltspersonalen lämnar dem. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen härom överensstämmer i sak med vad som gäller enligt behandlingslagen. ] likhet med remissinstanserna harjag inte något att erinra mot förslaget i denna del.

l överensstämmelse med vad jag sålunda anfört föreskrivs i andra sr'i'ekct av förevarande paragraf att intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna samt att han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar som anstalts— personalen lämnar honom.

10%

[ förevarande paragraf, som motsvarar 10 & promemorieförslaget, ges bestämmelser om arbete och annan verksamhet inom anstalt. Nu gällande bestämmelser i dessa ämnen finns i 23. 48. 54 och 59 55 behandlings- lagen.

Jag vill här förutskieka att enligt en i 12 5 föreslagen bestämmelse de intagnas arbetsplikt kommer att bibehållas.

De bestämmelser i promemorieförslaget som reglerar de intagnas arbete och verksamhet i övrigt inom anstalten avses i likhet med gällande bestämmelser ge utrymme för ett flertal behandlingsalternativ. Sålunda föreskrivs att intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbets- livet. att om intagen har behov av undervisning eller yrkesutbildning eller av psykoterapeutisk eller annan särskild behandling sådan såvitt möjligt skall beredas honom med motsvarande inskränkning i arbetstiden samt att intagen som har förutsättningar för att bedriva självständiga studier skall såvitt möjligt beredas tillfälle därtill med inskränkning i arbetstiden.

Som framhållits i promemorian är det av primär betydelse för de intagnas anpassning i samhället att deras verksamhet anordnas på ett ändamålsenligt sätt och anpassas till varje enskild intagens individuella förutsättningar och behov. I likhet med gällande ordning kommer olika former av arbetsdrift därvid i första hand i fråga. Vägledande vid valet av arbete åt den intagne- bör naturligen vara att detta såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Den bestämmelse i promemorieförslaget som ger uttryck för dessa synpunkter har i allt väsentligt lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget.

De intagna har ofta en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning. Med hänsyn härtill är det väsentligt att - som redan i viss utsträckning sker enligt gällande ordning — anstaltsvistelsen i rimlig omfattning inriktas på åtgärder som är ägnade att undanröja dessa brister. [ första hand torde frägan ha betydelse för det yngre. klientelet. Men även många äldre torde vara i stort behov av undervisning eller utbildning. Som framhållits i kriminalvårdsstyrelsens remissyttrande kan den utbild- ning som kommer i fråga vara av såväl teoretisk som praktisk att. Det i promemorieförslaget använda uttrycket "yrkesutbildning” har med hän-

• Sida 123
•  Original

Prop. l974:20 123

syn härtill en alltför snäv innebörd och bör därför ersättas med uttrycket utbildning. Vad särskilt gäller teoretisk utbildning kan det i vissa fall finnas anledning att bereda intagen möjlighet till s. k. enskilda studier. vilka i så fall lämpligen bör bedrivas enligt en på förhand fastställd plan. Säd-ana studier ing-är i begreppet utbildning. Som kriminalvärdsstyrelsen har anfört kan med hänsyn till det anförda den i promemorieförslaget upptagna bestämmelsen om möjlighet för intagen att bedriva s.k. självständiga studier utgä.

Liksom i n. bör möjlighet ocksä i vissa fall beredas intagen till särskild behandling i olika former. Det kan därvid vara fråga om medicinsk- psykologisk behandling. som i sig innesluter det i promemorian använda, mer begränsade begreppet psykoterapeutisk behandling. Vidare kan för en del intagna ifrägakomma s. k. arbetsvärdande behandling.

Förutsättningarna för att intagen skall beredas undervisning e. d. bör som föreslagits av advokatsamfundet preciseras bättre än som skett i promemorieförslaget. Sålunda bör som förutsättning anges. förutom den intagnes behov av den aktuella undervisningen eller behandlingen. att verksamheten i fråga kan äga rum med hänsyn till anstaltstidens längd oeh den intagnes förutsättningar. För att markera att de olika verksam— heter som sålunda kati ifrågakomma är likvärdiga med arbete bör som föreslagits av SAK anges att dessa verksatnheter skall försiggå under arbetstid Och inte, som föreslagits i promemorian "med inskränkningi arbetstiden".

] enlighet med vad sal-unda anförts föreskrivs i denna paragraf att intagen skall beredas lämpligt arbete som sävitt möjligt främjar utsikterna för honom att" efter frigivningen inordna sig i arbetslivet samt att om intagen har behov av undervisning eller utbildning eller av medicinsk- psykologisk eller annan särskild behandling sädan skall beredas honom under arbetstiden. om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.

l-"öreva rande paragraf avser verksamhet under arbetstid. Någon bestäm- melse om vad som utgör arbetstid för intagna finns inte i behandlings- lagen. Däremot är denna fråga f.n. reglerad i värdeirkuläret. Där föreskrivs bl. a. (129 så) att allmän arbetstidslag i tillämpliga delar skall gälla för kriminalvårdens arbetsdrift och ekonomiarbete. Jag anser att frågan om vad som utgör arbetstid för intagen i kriniinalvärdsanstalt inte heller i fortsättningen behöver regleras i lag titan att det räcker att föreskrifter i ämnet meddelas i administrativ ordning.

119'

Denna paragraf. som motsvarar ll & promemorieförslaget_ innehåller bestämmelser om s. k. frigäng. [ 49. 54 och 59 åå behandlingslagen finns bestämmelser i samma ämne.

Enligt gällande bestämmelser kan intagen som undergar fängelse eller internering som ett led i förberedandet av frigivningen resp. övergången till vård utom anstalt fä tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete än som bedrivs inom kriminalvärtlen, om fara för missbruk inte kan anses

• Sida 124
•  Original

Prop. l974:20 124

föreligga. För medgivande till frigångsarbete för den som undergår fängelse krävs dessutom att sådant arbete är lämpligt med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild anledning. Den som undergår ungdomsfängelse kan erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete eller delta i annan undervisning än som bedrivs inom kriminal- vården. Några särskilda förutsättningar härför lrar inte angetts i lagtexten.

Promemorieförslaget innebär att frigång skall kunna utnyttjas i betyd- ligt större utsträckning än f.n. Framför allt avses detta ske vid lokal- anstalterna. l promemorian föreslås mot denna bakgrund bestämmelser som anger att man för att underlätta en intagens anpassning i samhället kan ge honom tillstånd att under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, yrkesutbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten samt att särskilda åtgärder bör vidtas vid lokalanstalt för att främja verksamhet av detta slag.

Förslaget har i stort sett lämnats utan erinran under remissbehand- lingen. Kriminalvårdsstyrelsen har dock framhållit att. enligt intentio- nerna bakom kriminalvärdsreformen intagna som skall kunna delta i aktiviteter utanför anstalten i första hand bör vara placerade på lokal- anstalter. Lagtexten bör därför enligt styrelsens mening ges en utform— ning så att det klart framgår att frigång normalt skall ske från lokalanstalt och att frigång från riksanstalt bör komma i fråga endast undantagsvis och efter medgivande av krirninalvårdsstyrelsen.

Jag vill till en början framhålla att en huvudtanke ikrirninalvårdsrefor— men är att frigång bör utnyttjas i avsevärt större utsträckning än f.n. Frigång bör kunna komma i fraga inte bara för arbete utan också för deltagande i sådan verksamhet som undervisning och utbildning. både av teoretisk och praktisk art. Vidare bör frigångsinstitrrtet kunna utnyttjas för annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten som äger rrrm på arbetstid. Det kan här vara fråga om olika former av gruppaktiviteter. studiebesök etc. Som anförts i kriminalvårdsstyrelsens yttrande- är det naturligen i huvudsak från lokalanstalt som frigång bör äga ruin. Vid riksanstalt torde frigång normalt inte ifrågakornma. Om det föreligger särskilda skäl till det. bör dock frigång kunna medges också vid riks— anstalt.

! enlighet med vad jag sålunda anfört föreskrivs i förevarande paragraf första stycket att den som är intagen i lokalanstalt kan, för att hans anpassning i samhället skall underlättas, medges att trnder arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten samt att särskilda åtgärder bör vidtas vid sådan anstalt för att främja verksamhet av detta slag. I andra stycket av paragrafen föreskrivs att medgivande som avses i första stycket kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt om särskilda skäl föreligger.

Det bör i princip ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att lämna med— givande till frigång vid riksanstalt. Bestämmelser om styrelsens besluts- funktioner enligt lagen ges i 58 å.

• Sida 125
•  Original

Prop. [974120 125

12%

Förevarande paragraf, som motsvarar 12 & promemorieförslaget, inne- håller bestämmelser om intagnas arbetsplikt. [ '23 % tredje stycket och "29 % behandlingslagen finns bestämmelser i samma ämne.

| promemorian erinras om att de av statsmakterna uppdragna rikt- linjerna för anstaltsvårdens fortsatta utformning innebär att de intagnas arbetsplikt skall bibehållas. En bestämmelse om denna arbetsplikt före- slås intagen i lagen. varvid med arbete likställs deltagande i undervisning och yrkesutbildning.

Under remissbehandlingen har Svenska t'ångvårdssällskapet förordat att ifrågavarande bestämmelse begränsas till att omfatta endast skyldighet att delta i anvisat arbete. SACO däremot anser det vara av avgörande betydelse att deltagande i undervisning och yrkesutbildning i förevarande sammanhang likställs med arbete. Ett par remissinstanser har ställt sig kritiska till förslaget att ha en lagregel om de intagnas arbetsplikt.

För egen del Vill jag understryka att statsmakterna harenat sig om att ha kvar principen om de intagnas arbetsplikt. Bestämmelser som ger uttryck för denna princip finns i nuvarande behandlingslag och bör lämpligen även få sin motsvarighet i den nya lagen. Nuvarande regler innebär att den intagne är skyldig inte bara att utföra arbete som åläggs honom utan även att delta i undervisning som meddelas inom anstalten. Enligt min mening synes i den nya lagen arbetsplikten böra avse inte bara arbete i vanlig bemärkelse utan även deltagande i undervisning och utbildning. Detta stämmer bäst överens med de intentioner bakom kriminalvårdsreformen som innebär att sådana verksamheter generellt skall likställas med arbete. Det är sedan en annan sak att den intagne normalt inte bör åläggas skyldighet att delta i sådan undervisning eller utbildning som han saknar tillräcklig motivation för.

l överensstämmelse med det anförda föreskrivs i förevarande paragraf att intagen är skyldig att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom.

[ förevarande paragraf meddelas bestämmelser om fysisk träning och utomhusvistelse. Paragrafen motsvarar l3å promemorieförslagct. Gäl- lande bestämmelser i ämnet finns i 28 och 54 åå behandlingslagen.

F.nligt promcmorieförslaget skall intagen beredas tillfälle till sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotill— stånd. l)enna bestämmelse har en mera förpliktande karaktär än motsva- rande bestämmelser i nuvarande lag. Under remissbehandlingen har kriminalvårdsstyrelsen framhållit att den föreslagna bestämmelsen ställer krav på resurser som f.n. saknas på åtskilliga anstalter. Vidare anser styrelsen att sådana aktiviteter som medför stor rymningsrisk eller fara för personalens säkerhet bör kunna förbjudas. Bestämmelsen bör därför enligt styrelsens mening få den lydelsen att intagen skall beredas tillfälle

• Sida 126
•  Original

Prop. l974:20 126

till fysisk träning såvitt det är möjligt. Jag vill för egen del framhälla angelägenheten av att de intagna får möjlighet till fysisk träning i tillräcklig utsträckning. Vid utformningen av bestämmelsen bör dock de av kriminalvärdsstyrelsen framförda synpunkterna beaktas.

l den nya lagen bör också finnas en bestämmelse som anger den intagnes rätt till utomhusvistelse. Den i promemorian föreslagna bestäm- melsen härom. som i sak överensstämmer med motsvarande bestämmelse ibehandlingslagen. synes enligt min mening lämplig.

l enlighet med vad jag sålunda anfört föreskrivs i förevarande paragraf att intagen såvitt det är möjligt skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd samt att. intagen skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme. om inte hinder möter.

14

fl./3

Denna paragraf, som motsvarar 14 % promemorieförslaget. ger bestäm- melser om intagens fritidssysselsättning. Paragrafen har delvis sin motsva- righet i 39 5 första stycket behandlingslagen.

Prome.morieförslaget innehåller mer utförliga och vittsyftande bestäm- melser om intagnas fritidsverksamhet än vad som är fallet i behandlings— lagen. Sålunda föreslås bestämmelser som anger bl. a. att intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsät'tning, att han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling. att han i den utsträckning det lämpligen kan ske bör få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden samt att hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Kriminalvårdsstyrelsen och Statsanställdas förbund med instämmande av 'l'CO har anfört att de sålunda föreslagna bestämmelserna ger uttryck för en höjd ambitionsnivå, som kräver ökade resurser i olika hänseenden. Jag vill inte utesluta att så är fallet men anser likväl att möjligheterna till en väl differentierad fritidsverksamhet är av så väsentlig betydelse när det gäller att främja de intagnas anpassning till vistelsen i anstalt liksom inför frigivningen eller övergången till vård utom anstalt att det är angeläget att i varje fall på sikt kunna infria den målsättning som promemorieförslaget här anger. Mot bakgrund härav har promemorieförslaget i oförändrat skick tagits upp ij'örsta stycket av denna paragraf.

l'romemorieförslaget innehåller dessutom bestämmelser rörande möj- lighet för intagen att ägna sig åt vissa fritidsaktiviteter utanför anstalten. Bakgrunden till dessa bestämmelser är de behandlingsmässiga fördelar som inte sällan kan nås genom att en intagen redan under anstaltstiden kan beredas tillfälle att detta i sådan idrotts- och föreningsverksamhet som bedrivs utanför anstalten. Redan nu förekommer inte sällan att intagen ensam eller i grupp på fritiden fiir besöka teatert'öreställningar. fotbollsmatcher c. d. som anordnas utom anstalten. Liksom kriminal- vardsstyrelsen finner jag det värdefullt att ifrågavarande verksamhet regleras genom en särskild författningsbestämmelse. Det ligger i sakens

• Sida 127
•  Original

Prop. 197420 127

natur att det i huvudsak blir pä lokalanstalterna som gynnsamma förutsättningar kommer att föreligga för en utveckling av den form av fritidsaktiviteter som det här är fråga om. Jag anser emellertid till skillnad från kriminalvårdsstyr'clscn att det inte finns anledning att vid lagbestäm- melsens utformning, på motsvarande sätt som när det gäller frigång. göra en uttrycklig åtskillnad mellan riks- och lokalanstalter. Även vid riks- anstalter bör man salunda enligt min mening söka se till att intagna får möjlighet till fritidsverksamhet utanför anstalten. i den man säkerhets- synpunktcr eller praktiska hänsyn inte lägger hinder i vägen.

Promemoricförslaget innehziller en bestämmelse om att intagen kan ställas under tillsyn under sadan fritidsaktivitet som äger rum utanför anstalten. Tillsynsuttedningcn har hävdat att om en intagen är så opålitlig att han bör stå under tillsyn sa bör han också vara utesluten frän sådan fritidsverksamhet utanför anstalten som här avses. Utredningen har därför - i likhet med SAK -- föreslagit att bestämmelsen om tillsyn skall utgå. Jag kan för egen del inte dela denna uppfattning. Verksamhet av ifrågavarande art bör kunna komma i fråga även för intagen som inte lämpligen bör lämnas utan tillsyn under vistelsen utanför anstalt. Jag ansluter mig därför till pro mentorieförslagct i förevarande hänseende men vill samtidigt påpeka att bestämmelsen torde få nämnvärd praktisk tillämpning bara när det gäller grupper av intagna sotn deltar i verksamhet utanför anstalten. För enskilda torde fritidsvistelse utanför anstalten som regel komma i fråga bara om tillsyn inte anses crtk'trderlig.

[ enlighet med det anförda föreskrivs iandra .rt_t-'cket av förevarande paragraf att intagen, om det lämpligen kan ske, bör beredas tillfälle att utom anstalten pa fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i sam- hället samt att därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

Som interneringsnämnden anmärkt saknas i lagförslaget en definition av vad som utgör fritid för intagen. Inte heller i behandlingslagen finns denna fråga reglerad. Uppenbarligen kan inte all tid utom arbetstid räknas som fritid i förevarande sammanhang. Så kan t. ex. inte vara fallet med tid under vilken den intagne utför en särskilt älagd uppgift eller i fråga om den del av dygnet som är avsedd för nattvila. Någon särskild lagbestämmelse i ämnet torde emellertid inte behövas.

155

l—"örevarande paragraf, som motsvarar IS %& promemorieförslaget, inne- häller en bestämmelse om intagens religionsutövning. Paragrafen har sin motsvarighet i "29 5 andra stycket behandlingslagen.

Den nya lagen bör liksom behandlingslagen innehålla en bestämmelse som ger den intagne rätt att utöva sin religion. Gällande bestämmelser i ämnet anger att tillfälle därtill skall beredas den intagne om det kan ske.

Den i promemorian föreslagna lydelsen har en något vidare innebörd och är därför enligt min mening att föredra. I förevarande paragraf

• Sida 128
•  Original

Prop. 197420 128

föreskrivs i enlighet härmed att intagen som inom anstalten vill utöva sin religion skall beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

Som invandrarverket uttalar finns det ett Hertal religioner vars föreskrifter ingriper djupt i åtskilligt som hör till det dagliga livet. Verket framhåller att i den män möjlighet finns hänsyn bör tas härtill. exempelvis när det gäller muselmaner som på grund av sin religion har andra matvanor än svenska intagna. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

16 ä

I denna paragraf ges bestämmelser om arten av de förberedelser sotn kommer i fråga för intagens frigivning eller övergång till värd utom anstalt. Paragrafen motsvarar 16% promemorieförslaget. Behandlingsla- gens bestäntmelseri ämnet finns i dess 40 få.

Jag har i den allmänna motiveringen behandlat frågan om vilka slag av åtgärder som lämpligen bör komma i fråga när det gäller att förbereda intagens frigivning eller övergång till vård utom anstalt. [enlighet med vad jag där har redovisat anges i förevarande paragraf att vid förberedande av intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall särskilt eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställ- ning eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Vidare föreskrivs att om den intagne kommer att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiska, sociala eller medicinska stödåtgärder, igör- ligaste mån åtgärder skall vidtas för att tillgodose sådant behov.

[ detta sammanhang vill jag ånyo betona att de mest angelägna men samtidigt inte sällan svårlösta uppgifterna inför en frigivning i allmänhet är att se till att den intagne kommer att ha arbete och bostad. [ fråga om arbete har erfarenheterna därvid visat att det är en stor fördel om den intagne får tillfälle att redan ttnder anstaltstiden påbörja en anställning som han sedan kan fortsätta efter frigivningen. Det nya anstaltssystemet liksom de föreslagna bestämmelserna i ll & är bl. a. avsedda att underlätta en sådan ordning. [ många fall behöver den intagne emellertid en utbildning som han antingen inte kan påbörja eller inte hinner avsluta före frigivningen. Det är då lika väsentligt att frigivningsförberedelserna inriktas på att den intagne. vid frigivningen skall få påbörja eller fortsätta sadan utbildning. Detsamma kan gälla i fråga om annan undervisning. Efter anstaltsvistelsen är den dömde vidare ofta i behov av särskilda ekonomiska, sociala eller medicinska stödåtgärder. [ frigivningsförbere- delserna bör ingå att såvitt möjligt aktivt sörja även för sådana åtgärder.

17—23 5

Dessa paragrafer. som motsvarar 17—23 åå promemorieförslaget. innehåller bestämmelser om intagnas gemenskap och avskildhet. Behand- lingslagens bestämmelser i ämnet finns i dess 44—47. 53. 58 och 73 åå.

FIF.-

Det har sedan länge varit en allmän strävan i anstaltsvården, att intagen

• Sida 129
•  Original

Prop. l974:20 129

i så stor utsträckning som möjligt skall vistas i gemenskap med andra intagna under både arbetstid och fritid. Starka skäl talar för en sådan ordning. Frihetsberövandet i sig innebär ju att den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma effekter av anstaltsvistelsen som kan uppstå härigenom bör inte onödigtvis förstärkas genom att de intagna även hålls isolerade från varandra. Det är emellertid inte bara rent humanitära synpunkter som i allmänhet talar mot att en intagen hålls i avskildhet från andra intagna. Erfarenheterna har visat att en åtgärd av detta slag, i varje fall om den pågår under någon längre tid, kan vara ägnad att direkt försvåra den intagnes anpassning i samhället.

Det torde emellertid inte kunna undvikas att det av olika skäl ibland än- då blir nödvändigt att hålla en intagen iavskildhet från andra intagna eller att begränsa gemenskapen mellan flera intagna. De undantag från principen om gemenskap mellan de intagna som sålunda måste finnas bör dock under alla förhållanden göras så snäva som möjligt och utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till alla de skäl som talar mot en sådan åtgärd.

De i promemorieförslaget upptagna reglerna om gemenskap och avskildhet mellan intagna synes väl tillgodose nu angivna synpunkter. Reglerna. som bygger på de överväganden i ämnet som gjorts av kriminalvårdsberedningen, innebär att man utvidgar de intagnas möjlighe- ter till gemenskap och i motsvarande mån inskränker de igällande lag givna möjligheterna att hålla intagna i avskildhet från andra intagna. I väsentliga delar har förslaget lämnats utan erinran under remissbehand- lingen. På några punkter har emellertid kritik riktats mot de föreslagna lösningarna, [ viss utsträckning kan det finnas anledning att tillgodose denna kritik. [ huvudsak finner jag dock att promemorieförslaget bör genomföras.

Jag åtErkommer närmare till frågan om användningen av inneslutningi enrum som disciplinär bestraffning i anslutning till bestämmelserna i 46—51 55.

175

Paragrafen motsvarar 17 & promemorieförslaget. | förevarande paragraf bör, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits i promemorian, som huvudregler anges att intagen dels skall arbeta tillsammans med andra intagna och dels får, i den utsträckning han önskar det, under fritid vistas tillsammans med andra intagna.

I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör undantag från principen om gemenskap under arbetstid i första hand föreskrivas för det fall att annat följer av arbetets särskilda beskaffenhet. Detta kan bl.a. vara fallet i fråga om arbete som intagen har medgetts rätt att utföra inom anstalten antingen för egen räkning eller för arbetsgivare utom anstalten. Detsamma kan gälla när intagen medge-s att bedriva enskilda

9 Riksdagen 1974. [ saml. Nr 20

• Sida 130
•  Original

Prop. l974:20 130

studier. Däremot torde det inte höra kommai fråga att mera regelbundet mot den intagnes egen önskan hålla honom isolerad från andra intagna under arbetstid enbart av det skälet att han anses böra utföra ett arbete som i sig självt innebär att han under denna tid blir helt avskuren från varje gemenskap med andra intagna.

Vissa slutna anstalter av äldre typ har en sådan byggnadsmässig utformning att det redan av praktiska skäl blir mer eller mindre omöjligt att upprätthålla principen om en total gemenskap mellan de intagna under fritid. I promemorian har föreslagits att en förutsättning för avsteg från huvudregeln emellertid bör vara att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten. Under remissbehandlingen har SAK och Statstjänstemannaförbundet bl.a. ifrågasatt om inte rekvisitet oundgängligen bör utgå. För egen del är jag dock beredd att ansluta mig till promemorieförslaget.

Emellertid är det nödvändigt att göra ytterligare undantag från principen om de intagnas gemenskap. En erinran om dessa undantag, som behandlas i bl. a. närmast följande paragrafer, bör tas in i denna paragraf.

[ enlighet med det anförda föreskrivs iförsta stycket att intagen skall arbeta tillsammans med andra intagna om inte annat följer av bestämmelserna i lagen eller av arbetets särskilda beskaffenhet. [ paragrafens andra stycke anges att intagen får i den utsträckning han önskar det på fritiden vistas tillsammans med andra intagna om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag samt att i sluten anstalt gemenskapen mellan intagna på fritid dock fär inskränkas om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena pä anstalten.

18

(1.7:

Paragrafen har sin motsvarighet i 18 & promemorieförslaget. Det förekommer att en intagen själv begär att få arbeta eller tillbringa fritid i enrum. Den som undergår fängelse får enligt nu gällande bestämmelse i 47 å andra stycket behandlingslagen inte vägras detta, om inte synnerliga skäl är däremot. F.nligt promemorieförslaget bör som förutsättning för medgivande till sådan enrumsvistelse krävas att beaktansvärda skäl talar för bifall till den intagnes begäran och att den önskade ordningen framstår som förenlig med hans anpassning i samhället.

Linder remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del föranlett kritik i olika hänseenden. Enligt kriminalvardsstyrelsens mening är det olämpligt att på sätt skett i förslaget inskränka den intagnes möjlighet att tillbringa fritiden i enrum. Styrelsen framhåller att en intagen som vill använda sin fritid för vila. läsning eller enskilda studier bör ha en obetingad rätt till detta. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att tillräckliga skäl inte har angivits för att begränsa den rätt som den intagne nu har att få arbeta eller tillbringa fritid i enrum. Enligt hovrättens mening bör därför gällande bestämmelse i 47 % behandlingsla- gen behällas i sak oförändrad. Soeialutredningen. som har en liknande

• Sida 131
•  Original

Prop. [974120 131

uppfattning, föreslär att bestämmelsen utformas så, att en intagen som för sin egen säkerhets skull begär att få arbeta eller på fritid vistas i enrum skall ha ovillkorlig rätt därtill. Även Statsanställdas förbund — till vars yttrande LO ansluter sig -— anser att en intagen som vill bli placerad i enrum skall ha rätt till detta.

När det gäller intagens möjligheter att tillbringa fritiden i enrum anser jag i likhet med den uppfattning som sålunda kommit till uttryck under remissbehandlingen att anledning saknas att i lagen uppställa några särskilda begränsningar i detta avseende. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen såvitt den avser fritiden bör därför utgå. Av l7å andra stycket i den av mig föreslagna lydelsen följer ju att det ytterst kommer att bero på den intagne själv om han vill utnyttja den möjlighet till gemenskap under fritid som denna bestämmelse i princip ger.

När det gäller intagens begäran om enrumsarbete är förhållandena enligt min mening annorlunda. Det finns betydande risker för att en frivillig isolering som innebär att en intagen helt avskär sig även från de kontakter och den gemenskap som ofta följer med verksamheten i en särskild arbetsmiljö kan få skadliga verkningar för den intagne. Detta kan bl. a. vara fallet om hans begäran om enrumsarbete har sin grund i en obefogad rädsla eller psykisk obalans av annan art. I sådana fall bör man naturligtvis i görligaste mån försöka lösa den intagnes problem på andra vägar än genom att tillåta en isolering. Arbete i enrum på egen begäran bör därför tillåtas endast om beaktansvärda skäl talar härför. Att därutöver som förutsättning för bifall till en sådan begäran i lagtexten särskilt ange — vilket skett i promemorieförslaget - att enrumsvistelsen skall vara förenlig med den intagnes anpassning i samhället synes onödigt. I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att intagen får på egen begäran arbeta i enrum om beaktansvärda skäl talar härför.

Behandlingslagen innehåller inte någon föreskrift om läkares medver- kan i ärenden om frivilligt arbete i enrum. Enligt promemorieförslaget skall läkare yttra sig innan medgivande lämnas till sådan avskildhet. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande hävdat att det är tillräckligt med en föreskrift som anger att läkare skall underrättas om beslutet och senast inom en vecka yttra sig därom. Även internerings- nämnden, övervakningsnämnden i Halmstad och Statsanställdas förbund — i vars yttrande LO instämt — är kritiskt inställda till utformningen av den i promemorian föreslagna bestämmelsen om läkares medverkan inu angivna hänseende.

Det är enligt min mening av väsentlig betydelse att läkare medverkar vid prövningen av intagens begäran om att få arbeta i enrum. [ vissa fall kan emellertid frågan vara av så brådskande natur att man inte rimligen bör uppskjuta prövningen till dess en läkare har hunnit yttra sig i ärendet. Bestämmelsen om läkares medverkan bör därför lämpligen ges den innebörden att läkare skall yttra sig över sådan begäran som det här är fråga om, om möjligt innan medgivande lämnas och annars inom en vecka därefter. En sådan föreskrift har tagits in i paragrafens andra stycke.

• Sida 132
•  Original

Prop. l974:20 132

[ behandlingslagen saknas bestämmelser om att medgivande till arbete i enrum skall omprövas efter viss tid. Som föreslagitsi promemorian bör lagen ange att sådant medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden. En bestämmelse med denna innebörd har likaledes tagits in i paragrafens andra stycke.

195

Denna paragraf motsvaras av 19 & promemorieförslaget. I 455 behandlingslagen finns en bestämmelse som anger, att om behandlingsundersökning skall äga rum, intagen som undergår fängelse får hållas till arbete i enrum till dess undersökningen är avslutad. I promemorieförslaget inskränks möjligheterna att hålla intagen avskild i samband med sådan utredning. i likhet med remissinstanserna har jag ingen erinran mot en sådan ändring i förhållande till gällande rätt. I stället för enrumsvistelse bör man i fall som det här är fråga om — som kriminalvårdsberedningen framhållit _ i största möjliga utsträckning söka använda sig av möjligheten att låta intagna vara tillsammans i smärre grupper. Enrumsvistelse bör därför i fall som här avses få förekomma endast i begränsad omfattning. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att kriminalvärdsberedningen förordat åtgärder som syftar till att personundersökningarna i framtiden skall vara bättre ägnade än f.n. att tjäna som underlag för planläggningen av behandlingen i anstalt. De i prop. 1973:173 framlagda förslagen i fråga om den framtida personundersök- ningsverksamheten innebär ett tillgodoseende av denna synpunkt. Det finns mot bakgrund härav anledning räkna med att behovet av mera omfattande behandlingsundersökningar Linder anstaltsvistelsen kommer att minska högst betydligt.

[ förevarande paragraf föreskrivs därför att intagen får i samband med utredning för planläggning av hans vård i anstalt hållas avskild från andra intagna under så lång tid som oundgängligen krävs för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

205

Paragrafen har sin motsvarighet i 20 & promemorieförslaget. l promemorian anges att det i vissa fall kan tänkas bli nödvändigt att hälla intagen avskild frän andra intagna med hänsyn till rikets säkerhet liksom då fara föreligger för annans säkerhet till liv och hälsa eller för att hindra att viss intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. Promemorieförslaget innehåller därför bestämmelser som medger enrums- placering i dessa fall. I förhållande till behandlingslagens bestämmelser kan förslaget sägas innebära en påtaglig begränsningi möjligheterna att hålla en intagen avskild från andra intagna. Av 45 å andra stycket nämnda lag följer sålunda t. ex. att den som undergår fängelse kan hållas till arbete i enrum om det finnes erforderligt med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan på de intagna emellan eller av annan särskild anledning.

• Sida 133
•  Original

Prop. l974:20 133

Kriminalvårdsstyrelsen anser sig inte kunna acceptera den sålunda i promemorian föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för enrumsvistelse. Enligt styrelsens mening måste kriminalvårdsmyndighe- terna kunna undantagsvis från gemenskapen avskilja sådana intagna som är särskilt benägna att avvika och beträffande vilka uppenbar risk föreligger att de under rymning frän anstalt fortsätter tidigare ädagalagd brottslighet av allvarlig art. Vidare bör enrumsplacen'ng kunna tillgripas för att förhindra skadegörelse som kan innebära allvarlig fara för anstaltens säkerhet eller avse stora materiella värden. Tillsynsutredningen föreslår att enrumsvistelse skall kunna tillgripas även vid ihållande störande uppträdande. Statsanställdas förbund — i vars yttrande LO instämmer — anser att intagen som uppträder hotande mot personalen eller som gör sabotage mot larmanordningar, maskiner c. (1. skall kunna avskiljas från övriga intagna. '

Överäklagaren i Göteborg och RFHL vill ha ett förtydligande av uttrycket menligt inflytande. Enligt KRUMzs uppfattning är det oförenligt med rättssäkerhetsprincipen att få placera en intagen på isoleringsavdelning enbart därför att han anses utöva ett menligt inflytande på andra intagna.

[ huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget anserjag att intagen skall kunna hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för annans säkerhet till liv eller hälsa. Sådan fara kan uppenbarligen föreligga när intagen uppträder hotande mot personalen. Risk för enbart materiell skadegörelse bör däremot inte mötas med beslut om avskildhet utan får bemästras på annat sätt. När det gäller fara för att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna vill jag framhålla att det ibland förekommer att en intagen söker uppmana medintagna att medverka i sabotagehand- lingar eller andra ordningsstörningar inom anstalten. Det förekommer också att en intagen trakasserar eller i övrigt uppför sig hänsynslöst mot andra intagna. Det torde i dessa eller liknande fall som regel inte vara . någon överdrift att påstå att vederbörande utövar ett menligt inflytande på mcdintagna. Eftersom det kan befaras att det ibland inte kan finnas något annat sätt att hindra en intagen från att utöva ett sådant inflytande, bör. som föreslagits i promemorian, möjlighet föreligga till beslut om avskildhet även på grund av nu angivet skäl.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen i övrigt anfört finner jag emellertid att det kan vara motiverat att öppna möjlighet för enrumsvistelse även i vissa andra fall än som finns upptagna i promemorieförslaget. Bestämmelsen i 7 & tredje stycket departementsför- slaget om placering företrädesvis i sluten anstalt avser en kategori längtidsdömda som ägnar sig åt kriminalitet av särskilt samhällsfarlig natur och som kan befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta sin brottsliga verksamhet. Bland denna kategori intagna finns ett fåtal personer som i ännu högre grad än de övriga kännetecknas av att de mer eller mindre systematiskt planerar att med utnyttjande av snart sagt vilka medel som helst rymma frän anstalten och begä nya allvarliga brott. [

• Sida 134
•  Original

Prop. l974:20 134

dessa fall kan en enrumsplacering ibland vara den enda möjligheten att hindra att planerna sätts i verket. Jag anser därför att möjlighet till enrumsplacering bör föreligga i nu angivna situationer även om jag förutsätter att en tillämpning av en sådan bestämmelse endast kommer att bli aktuell i sällsynta undantagsfall.

I enlighet med vad jag sålunda har anfört föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att intagen fär hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. föreliggande fara för annans säkerhet till liv eller hälsa eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. l paragrafens andra stycke föreskrivs att intagen som avses i 7 & tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger frltagningsförsök och avskildhcten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket.

Samtliga beslut om enrumsplaeering enligt förevarande paragraf bör — som föreslagits i promemorian —— omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden. Bestämmelse av detta'innehåll ges i paragrafens tredje stycke.

Angående den närmare tillämpningen av de materiella bestämmelserna i förevarande paragraf vill jag slutligen rent allmänt framhålla angelägen- heten av att stor restriktivitet iakttas. Tillämpningen mäste begränsas strikt" till sådana fall då de i lagen angivna skälen för enrumsplacering är uppfyllda. Den omständigheten att intagen gjort sig skyldig till indisciplinärt beteende av kanske allvarlig natur utgör i och för sig inte skäl. för att tillämpa ifrågavarande bestämmelser.

Det bör i varje särskilt fall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att meddela beslut om sådan enrumsplacering som avses i paragrafens andra stycke. Styrelsens befogenhet i detta avseende bör inte kunna delegeras. En bestämmelse med denna innebörd ges i 60 5.

"Zlå

Förevarande paragraf. motsvarar 21 & promemorieförslaget. Bestäm- melse i samma ämne finns i 45 & tredje stycket behandlingslagen.

Enrumsplaeering bör självfallet inte göras mera ingripande än som i varje särskilt fall framstår som nödvändigt. ] överensstämmelse med promemorieförslaget anges i förevarande paragraf att intagen som hålls avskild från andra intagna enligt 19 eller 20 5 skall medges sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet. Bestämmelsen har en mera förpliktande karaktär och en vidare innebörd än motsvarande bestämmel- se i 45 å tredje stycket behandlingslagen.

225

Paragrafen, som motsvarar 22 å- promemorieförslaget, har inte någon direkt motsvarighet i behandlingslagen.

För att bättre än f.n. tillgodose rättssäkerhetsintresset vid handlägg- ningen ay fragor om enrumsplacering föreslås i promemorian vissa

• Sida 135
•  Original

Prop. 197420 135

särskilda lagbestämmelser. I dessa föreskrivs att innan beslut meddelas om åtgärd enligt 19 eller "205 eller vid omprövning av sådant beslut utredning skall ske. rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande, att läkare därvid skall yttra sig och att protokoll skall föras över vad som förekommit i ärendet.

I likhet med promemorieförslaget anser jag att utredning bör föregå beslut om enrumsplaeering enligt 20 &. Däremot anserjagi överensstäm- melse med vad kriminalvårdsstyrelsen anfört att det inte krävs någon motsvarande bestämmelse när det gäller beslut enligt 19 &, alltså i sådana fall då avskildheten är påkallad enbart för planläggningen av den intagnes anstaltsvård. Självfallet är det ändå av vikt att det noga prövas i varje förekommande fall om de i 19 & angivna förutsättningarna för enrumsplaeering är uppfyllda.

Vad angår kriminalvårdsstyrelsens förslag att införa en särskild bestämmelse som gör det möjligt att tillfälligt hälla intagen i enrum för utredning och i avbidan pä beslut om enrumsplacering vill jag framhålla att det" i brådskande fall bör vara möjligt att få fram ett beslutsunderlag så pass snabbt att det inte föreligger något behov av interimistiska åtgärder. Jag finner därför inte anledning att biträda styrelsens förslag i förevarande hänseende.

Flera remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att utforma kraven på läkares medverkan sä bindande som skett i promemorieförslaget. Även jag anser en viss modifiering i förslaget påkallad. Förslaget att protokoll skall föras vid utredningen biträderjag.

] enlighet med det anförda föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att utredning skall ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande innan beslut meddelas om åtgärd enligt 20 & eller vid omprövning av sådant beslut, att läkare skall yttra sig i frågan innan åtgärden vidtas om det inte oundgängligen är påkallat att åtgärden vidtas innan sådant yttrande hinner inhämtas samt att i sådant fall yttrande skall avges så snart det kan ske och senast inom en vecka. I paragrafens andra stycke föreskrivs att protokoll skall föras över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket.

335

Denna paragraf motsvarar 23 & promemorieförslaget. [ 735 behand- lingslagen finns en motsvarande bestämmelse.

Som anförts i promemorian bör liksom i gällande lag finnas möjlighet att hålla intagen avskild från andra intagna om det ärnödvändigt för att betvinga våldsamt uppträdande av honom. Till skillnad från förut behandlade fall är det här som regel fråga om endast helt kortvariga omhändertaganden, Att som socialstyrelsen föreslagit införa en längsta. fixerad tid för avskiljande i nu förevarande fall anser jag därför inte pakallat. Det bör, som föreslagits i promemorian, räcka med en föreskrift som anger att åtgärden inte får bestå under längre tid än säkerheten kräver. Promemm-ieförslaget innehaller också bestämmelser som under vissa strängt begränsade förutsättningar gör det möjligt att belägga

• Sida 136
•  Original

Prop. 197420 136

intagen med fängsel för att betvinga våldsamt uppträdande. Jag ansluter mig också till detta förslag.

De i promemorian föreslagna bestämmelserna om förfarandet vid handläggningen av nu förevarande frågor kan jag biträda, dock med en viss mindre jämkning när det gäller kravet på läkares medverkan.

[ överensstämmelse med vad jag sålunda anfört föreskrivsi förevarande paragrafs första stycke att intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt uppträdande av honom och att åtgärden inte får bestå under längre tid än säkerheten kräver. Vidare föreskrivs i andra stycket att om andra medel visar sig otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av intagen, denne får beläggas med fängsel om säkerheten oundgängligen kräver det.

Slutligen föreskrivs i tredje stycket att läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller andra stycket och att protokoll skall föras över vad som förekommit.

"245

Denna paragraf, som motsvarar 245 promemorieförslaget, innehäller bestämmelser om intagens innehav av personliga tillhörigheter m.m. Bestämmelser i samma ämnen finns i 30, 31 och 32 åå behandlingslagen.

De i promemorieförslaget intagna bestämmelserna om intagens innehav av personliga tillhörigheter m.m. avser att ge uttryck för en mindre restriktiv hållning än nuvarande lag till dessa frågor. Samtidigt innehåller förslaget en bestämmelse som avser att förebygga att otillåtna varor, t. ex. narkotika, förs in till de intagna. Mot dessa förslag, som i stort sett lämnats titan erinran under remissbehandlingen, har jag inte något att erinra.

] enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att i den utsträckning det kan ske utan olägenhet intagen får inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. Vidare. föreskrivs i andra stycket att intagen får i övrigt inneha pengar och skaffa sig eller ta emot varor eller annat enligt särskilda bestämmelser och att om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor förs in i anstalt, det får föreskrivas att de intagna inte utan särskilt medgivande får ta emot försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling.

255

Förevarande paragraf, som motsvarar 25 & promemorieförslaget. innehåller bestämmelser om vissa brev som helt utesluts från brevgransk- ning. Paragrafen har viss motsvarighet i bestämmelseri 34 5 andra stycket behandlingslagen.

I den allmänna motiveringen har jag redovisat min allmänna uppfattning när det gäller kontrollen av intagnas brevväxling. Där anförda

• Sida 137
•  Original

Prop. l974:20 137

synpunkter gäller emellertid endast brev mellan enskilda. Tydligt är att andra synpunkter gör sig gällande i fråga om vissa andra försändelser. Enligt nuvarande lagregler får intagens brev till justitiekanslern, justitie- ombudsman eller kriminalvårdsstyrelsen inte brytas utan skall alltid vidarebefordras utan dröjsmål. Enligt promemorieförslaget skall på mot- svarande sätt från granskning under alla förhållanden uteslutas brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat. Förslaget har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag biträder detsamma.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian finnerjag det påkallat att införa en specialregcl för det fall att ett brev anges vara avsänt frän svensk myndighet eller advokat och det skäligen kan misstänkas att uppgiften är oriktig. Enligt promemorieförslaget skall brevet i så fall få granskas. Ungdomsfängelsenämnden har påpekat att en misstanke om en oriktig uppgift i detta hänseende i allmänhet torde kunna undanröjas eller fås bekräftad vid telefonkontakt med den uppgivna avsändaren och att öppning av brevet därför behöver ifrågakomma endast om misstanken bekräftas. Detta är naturligtvis riktigt. Av bestämmelsen bör därför framgå att brevet fär granskas endast om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt.

I enlighet med det anförda föreskrivsi förevarande paragraf att brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras utan granskning. Vidare föreskrivs att om brev anges vara avsänt från svensk myndighet eller advokat och det skäligen kan misstänkas att uppgiften är oriktig. brevet dock får granskas om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt.

Begreppet svensk myndighet i förevarande sammanhang bör tolkas enligt sin ordalydelse. Utanför paragrafens tillämpningsomräde faller sålunda sådant brev som adresserats till viss namngiven tjänsteman vid myndigheten.

"265

I denna paragraf, som motsvarar 26 & promemorieförslaget, ges bestämmelser om under vilka förutsättningar andra brev än dem som avses i 25 & får granskas. Behandlingslagens bestämmelse-ri ämnet finnsi 34 5 första och andra styckena nämnda lag.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen biträder jag med visst undantag de i promemorian framlagda förslagen om de förutsättningar som skall gälla för granskning av sådana brev som inte avses i 25 å. i överensstämmelse härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att annat brev till eller från intagen än sådant som avses i 25 & får med iakttagande av vad i andra stycket föreskrivs granskas om det är påkallat av säkerhetsskäl. I andra stycket föreskrivs att brev får granskas om det finns anledning anta att det innehåller otillåtet föremål, att brev vidare får granskas stickprovsvis samt att i sluten anstalt brev dessutom får granskas om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

• Sida 138
•  Original

Prop. l974:20 138

Vid öppen anstalt bör stickprovsgranskning ske endast sporadiskt. När det gäller sadan granskning som är nödvändig med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden förutsätts att det görs en individuell bedömning av den intagnes pålitlighet från säkerhetssynpunkt.

275

Denna paragraf motsvarar "27 5 i promemorieförslaget. Den innehåller bestämmelser om förfarandet vid brevgranskning och om möjligheten att kvarhålla brev. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 34 & tredje och fjärde styckena behandlingslagen.

Begreppet granskning av brev kan innefatta åtgärder av olika slag Säsom genomlysning av oöppnat brev. öppning av brev utan läsning av dess skriftliga innehäll eller i sista hand både öppning och läsning av brev. Enligt. en i promemorieförslaget intagen bestämmelse, som saknar motsvarighet i behandlingslagen, får granskning av brev inte. vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte. [ anslutning därtill föreskrivs att brev som öppnas far läsas endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

Under remissbehandlingen har ungdomsfängelsenämnden framhållit att det inte utan läsning kan konstateras om ett brev innehäller rymningspla- ner eller behandlar brottslig verksamhet. Enligt nämndens mening bör därför bestämmelsen i fråga preciseras så att det framgår att brev får läsas Om det föreligger skälig anledning anta att det har sådant innehåll. Enligt tillsynsutredningens mening bör läsning av brev alltid vara medgiven när det gäller intagen som förvägras telefonsamtal eller vars telefonsamtal anses behöva avlyssnas. Statstjänstemannaförbundet '— i vars yttrande TCO instämt anser att det är nästan ogörligt att bilda sig en uppfattning huruvida det finns synnerliga skäl att läsa ett brev. Om man skall kunna hålla de slutna anstalterna fria från narkotika måste enligt förbundets mening bestämmelserna få en mera restriktiv utfornming. Lämpligen bör de ersättas tried regler i administrativ ordning.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen att granskning av brev inte får vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte finner jag lämplig. Däremot ifrågasätter jag om det i övrigt behövs någon särskild bestämmelse som anger under vilken förutsättning brev fär läsas. Som framgår av remissuttalandena kan en sådan bestämmelse vara ägnad att vålla svårigheter i den praktiska tillämpningen. Härtill kommer att det redan av den föregående bestämmelsen framgår att läsning av brev i flertalet fall kan undvaras. Om sålunda det enda syftet med granskningen är att utröna om brevet innehåller otillåtet föremål kan det naturligtvis inte få komma ifråga att läsa brevet. Övervägande skä] talar därför för att inte ge någon särskild lagregel om läsning av brev.

] enlighet med vad jag sålunda anfört föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att granskning av brev inte fär vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte.

• Sida 139
•  Original

Prop. l974:20 139

Promemorieförslaget innehåller också en bestämmelse som anger att den intagne såvitt möjligt skall vara närvarande då brev till eller från honom öppnas. Bestämmelsen saknar motsvarighet i behandlingslagen. Kriminalvardsstyrelsen har kritiserat förslaget med hänsyn till de praktiska svårigheter som denna ordning kan ge upphov till. I vissa fall kan det enligt styrelsens mening dessutom vara uppenbart olämpligt att intagna är närvarande vid postöppningen. Styrelsen föreslår därför att den angivna bestämmelsen skall utgå och ersättas med regler som utfärdas i administrativ ordning. KRUM däremot anser att den intagnes närvaro vid öppning och eventuell läsning av brev bör vara obligatorisk.

För egen del anser jag att det från principiell synpunkt är lämpligt att den intagne är närvarande i fall då ett brev till eller från honom öppnas och granskas. Härigenom kan man sannolikt i betydande utsträckning undvika att det från de intagnas sida uppkommer onödiga missförstånd eller misstankar om att ovidkommande faktorer skulle spela in vid brevgranskningen. Vårdeirkuläret innehåller för övrigt en bestämmelse som anger att brev bör öppnas i närvaro av den intagtte där det lämpligen kan ske. Enligt min mening bör en bestämmelse i ämnet tas in i den nya lagen. Härigenom markeras frågans vikt. Bestämmelsen bör ange att den intagne bör vara närvarande. vid öppning av brev såvitt det lämpligen kan ske. Därigenom framhålls. det angelägna i att den intagne i så stor utsträckning som möjligt bereds tillfälle till sådan närvaro samtidigt som ordalagen i den föreslagna bestämmelsen öppnar möjlighet att beakta de praktiska svårigheter som kan föreligga på vissa stora anstalter när det gäller att låta intagna vara närvarande vid brevöppning.

] överensstämmelse med vad jag sålunda sagt föreskrivs iana'ra stycket av förevarande paragraf att den intagne bör vara närvarande vid öppning av brev såvitt det lämpligen kan ske.

] konsekvens med den i 26 å upptagna regeln att brev får granskas om det är påkallat av säkerhetsskäl har i promemorieförslaget tagits upp en bestämmelse att brev som granskats får kvarhållas om det är påkallat av säkerhetsskäl. Vidare har föreslagits en regel som anger att den intagnei så fall alltid skall underrättas om åtgärden. Till skillnad från gällande regler skall alltså enligt promemorieförslaget underrättelse alltid ske, inte bara när det gäller brev från intagen utan också i fråga om brev som ankommer till intagen. [ likhet med vad som gäller f. n. föreskrivs vidare i promemorieförslaget att den intagne i den utsträckning det lämpligen kati ske skall få del av innehållet i ankommande brev som kvarhålls. Dessutom har föreslagits en bestämmelse som anger att kvarhållet brev skall utlämnas till den intagne så snart ske kan och senast när anstaltsvården upphör. om inte särskilda skäl talar däretnot.

Jag finner de sålunda föreslagna reglerna väl avvägda. Med anledning av vad RFI-IL har anfört vill jag framhålla att det i vissa fall kan finnas skäl att efter anstaltsvårdens upphörande inte utlämna kvarhållet brev. Så kan t. ex. vara fallet om brevet har preparerats med narkotika som svårligen låter sig avskiljas frän papperet.

[ överensstämmelse med vad jag sålunda har sagt föreskrivs i förevarande paragrafs tredje stycke att brev som granskats får kvarhållas

• Sida 140
•  Original

Prop. l974:20 - 140

om det är påkallat av säkerhetsskäl,-att-den intagne i så fall genast skall underrättas om åtgärden, att om det är fråga om ett ankommande brev den intagne skall i den utsträckning det lämpligen kan ske få del av innehållet samt att kvarhållet brev skall utlämnas till den intagne så snart ske kan och senast när anstaltsvården upphör, om inte särskilda skäl talar däremot.

Som invandrarverket påpekat bör brev som skall granskas och är avfattat på annat språk än svenska inte få kvarhållas någon längre tid enbart på grund härav utan bör brevet i så fall så snart ske kan översättas till svenska.

"28 &

Förevarande paragraf. som motsvarar 28 % promemorieförslaget, innehäller vissa kompletterande regler om brevgranskning. Bestämmelser- na saknari stort sett motsvarighet i behandlingslagen,

Som föreslagits i promemorian bör de i 25----'27 åå meddelade bestämmelserna om brev gälla även annat skriftligt meddelande som intagen vill avsända eller som ankommer till intagen. Promemorieförsla- get innebär vidare att sådan korrespondens som kommer till eller avsänds frän förtroenderåd eller annan liknande sammanslutning av intagna skall vara underkastad samma regler som skall gälla för enskild intagens brev. Även i denna fråga biträder jag promemorieförslaget. Den redaktionella avfattningen av bestämmelsen bör dock jämkas.

[ enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att vad i 25—27 åå är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande samt att bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

Jag vill i anslutning härtill påpeka att det inte torde finnas behov av någon särskild bestämmelse som reglerar rätten att från anstalt avsända manuskript till anstaltstidning, eftersom sådant manuskript är att anse som brev eller annat skriftligt meddelande och därmed faller under de för dessa försändelser föreslagna bestämmelserna.

I 15 5 lagen (19662293) om beredande av sluten psykiatriSk vård i vissa fall finns bestämmelser om brevgranskning beträffande (len som är intagen på sjukhus för sådan vård. Dessa bestämmelser anger bl. a. att om särskilda skäl föreligger överläkaren får ta del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Vidare föreskrivs att om vidarebefordrande av handling som ankommer till patient kan medföra fara för ordningen eller säkerheten pä sjukhuset eller kan vara olämpligt med hänsyn till syftet med värden, överläkaren får besluta att handlingen skall kvarhällas. Detsamma skall gälla om handling som patient önskar avsända kan föranleda betydande. olägenhet för honom eller annan person. Särskilda regler ges i fråga om brev till vissa myndigheter.

] promemorian föreslås att de nyssnämnda bestämmelserna, som är mer restriktiva gentemot den intagne än motsvarande bestämmelseri förevarande lagförslag, bör gälla i tillämpliga delar beträffande brev från I

• Sida 141
•  Original

Prop. [974220 141

eller 'till intagen vid psykiatrisk avdelning inom kriminalvården. Dock föreslås att brev från intagen till svensk myndighet eller advokat alltid skall vidarebefordras utan granskning.

Under remissbehandlingen har socialstyrelsen kritiserat detta förslag. Enligt styrelsens mening kan den sälunda förordade särregleringen för de psykiatriska avdelningarna förorsaka onödiga konflikter mellan de intagna och anstaltsledningen. Samma bestämmelser om brevgranskning som föreslås gälla för kriminalvårdsanstallerna bör därför enligt styrelsen bli helt tillämpliga även vid de psykiatriska avdelningarna.

Enligt min mening bör det i fråga om brevgranskning inte göras någon principiell skillnad mellan personer som är intagna på psykiatrisk avdelning inom kriminalvården och personer som är intagna på Sjukhus enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag ansluter mig därför till den i promemorian föreslagna lösningen. Om en vidare översyn av frågan visar sig behövlig, får den lämpligen göras i ett senare sammanhang.

I enlighet med det anförda föreskrivs iandra stycket av förevarande paragraf att för psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 55 i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 5 lagen (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, dock att brev från intagen till svensk myndighet eller advokat alltid skall vidarebefordras utan granskning..

29 5

[ förevarande paragraf, som motsvarar 295 promemorieförslaget, ges bestämmelser om besök. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 35 å behandlingslagen.

Behandlingslagens bestämmelser om besök innebär bl. a. att intagen får ta emot besök av familjemedlemmar eller andra närstående i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten och besöket inte av särskild anledning kan inverka skadligt på den intagne. Vidare framgår att intagen i övrigt fär medges att ta emot besök av den som varit hans försvarare, av advokat vars biträde den intagne påkallar i enskild angelägenhet samt av annan person. när besöket finnes vara till gagn med hänsyn till den intagnes fostran, utbildning eller utkomstmöjligheter eller eljest. Tjänste- man vid anstalten skall vara närvarande vid besök i den mån det är erforderligt.

Kriminalvårdsstyrelsen har i administrativ ordning föreskrivit att de anförda reglerna skall tillämpas med största möjliga generositet.

[ promemorieförslaget ersätts de. nuvarande lagbestämmelserna om besök med bestämmelser som har en mindre restriktiv karaktär. Enligt huvudregeln i förslaget för den intagne ta emot besöki den utsträckning det lämpligen kan ske. Undantag görs endast för besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller i övrigt kan vara till skada för honom eller annan. Särskilda regler ges i fråga om s. k. bevakade besök.

• Sida 142
•  Original

Prop. l974:20 142

Förslaget har i stort sett lämnats titan erinran under remissbehand- lingen. Ungdomsfängelscnämnden föreslär dock att det uttryckligen anges att. besök skall vägras om det medför risk för medhjälp till rymning och fortsatt brottslig verksamhet. 1 såfall kan enligt nämndens mening de mer obestämda uttrycken ”motverka hans anpassning i samhället" och "eljest vara till skada" utgå ur lagtexten. Överäklagaren i Göteborg anser att endast säkcrhetssynpunkter bör vara avgörande för i vad män intagens kontakt med andra personer skall beskäras. KRUM framhaller att det i lagtext-en bör anges vilka besök som motverkar den intagnes anpassningi samhället.

En vidsträckt rätt för intagna att ta emot besök är enligt min mening av väsentlig betydelse när det gäller att minska de intagnas sociala isolering och främja deras möjligheter att knyta eller vidmakthälla värdefulla kontakter med människor utanför anstalten. De nuvarande lagbestämmelserna om besök är ganska snävt utformade. lin mindre restriktiv lagreglering är därför väl motiverad.

[ överensstämmelse med vad som föreslagits i promemorian finnerjag det lämpligt att hithörande lagbestämmelser inleds med en allmän föreskrift som anger att intagen fär ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den begränsning som ligger i sistnämnda uttryck avser inte besökspersonens lämplighet utan syftar enbart på sådana förhållan- den som anstaltsrutincn, personaltillgången och andra praktiska förutsätt- ningar för mottagning av besök.

[ promemorieförslaget har undantag gjorts för vissa fall då det av andra skäl än som nyss nämnts kan finnas grundad anledning att vägra ett besök. Dessa undantag knyter i huvudsak an till besökandcns person eller relationerna mellan denne och den intagne. Jag instämmer i uppfatt- ningen att det finns behov av sådana inskränkningar i besöksrätten. Sålunda är det tydligt att det måste finnas möjligheter att hindra besök som på ett eller annat sätt kan vara ägnat att äventyra säkerheten i anstalten. Men till skillnad från vad som föresläs gälla i fräga om brevgranskning bör inte enbart säkerhetssynpunkter tillmätas betydelse i detta sammanhang. Det bör sälunda även finnas möjlighet att hindra besök som framstår som klart olämpligt från resocialiseringssynpunkt. Som anförts i promemorian är det här fråga om besök som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan. Att ytterligare precisera ifrågavarande begränsningar finner jag inte påkallat. Jag vill emellertid framhålla att tillämpningen av dessa begränsningsregler bör vara restriktiv. särskilt som, enligt vad som framgår av det följande, man i viss män kan neutralisera riskerna av visst besök genom att låta det ske under bevakning.

[ överensstämmelse med det an förda föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Vidare föreskrivs att han inte far ta emot besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller—som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

[ likhet. med promemorieförslaget anser jag att tjänsteman vid

• Sida 143
•  Original

Prop. 1974 :'20 143

anstalten skall vara närvarande vid besök, om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Jag vill dock understryka att bevakning bör förekomma endast i undantagsfall, med hänsyn till det obehag som en sädan kontroll kan innebära för samtliga inblandade. När det gäller besök av advokat som biträder den intagne i enskild angelägenhet har den i promemorian föreslagna bestämmelsen föranlett viss kritik under remissbehandlingen. En viss jämkning av bestämmelsen synes enligt min mening påkallad, så att det klart framgår att vid sådant besök tjänsteman får närvara endast om advokaten eller den intagne begär det. Utan särskild föreskrift därom bör självfallet detsamma i regel gälla vid andra liknande besök som den intagne får i anledning av enskilt ärende av juridisk eller social natur. Biträdande jurist vid advokatbyrå bör naturligtvis alltid likställas med advokat i förevarande sammanhang.

[ paragrafens andra stycke föreskrivs i överensstämmelse med det anförda att tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök om det är påkallat med hänsyn till säkerheten samt att vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet tjänstcman får närvara endast om advokaten eller den intagne begär det.

! promemorieförslaget har införts en bestämmelse om möjlighet till kroppsvisitation av besökande. Enligt förslaget skall sålunda av säkerhets- skäl som villkor för besök kunna föreskrivas att den besökande underkastar sig sådan visitation eller att han medger att väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket får undersökas. '

Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Ett par instanser är dock kritiskt inställda till att kroppsvisitation skall få företas endast efter medgivande av besökanden.

Jag vill till en början nämna att enligt värdcirkuläret skall väska, kasse och dylikt som en besökande vill medföra vid besöket visiteras, om det inte anses obehövligt. För sådan åtgärd krävs dock medgivande av den besökande. Lämnas inte medgivande fär egendomen inte föras med vid besöket. Genom dessa bestämmelser vill man söka hindra insmuggling till de intagna av otillåtna föremål, t. ex. narkotika. vapen e. d. Från kriniinalvärdshäll har anförts att det av samma skäl i vissa fall kan föreligga ett starkt behov av att även få möjlighet att visitera den" besökande. Jag delar den uppfattningen. .'är det gäller att utforma en bestämmelse om kroppsvisitation av besökande är det enligt min mening uppenbart att sådan visitation bör få ske endast av direkta säkerhetsskäl och under förutsättning att den besökande frivilligt går med på undersökningen. [ den mån han vägrar att lämna sitt medgivande därtill bör följden bli att besöket inte får äga rum. Man bör alltså här välja samma principiella lösning som när det gäller den särskilda flygplatskon- trollen enligt lagen (1970926) om särskild kontroll på flygplats. En annan ordning, enligt vilken en besökande skulle kunna tvångsvis underkastas kroppsvisitalion även om han avstår från besöket, finner jag från integritetsskyddssynpunkt direkt olämplig. Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget i denna del.. På sätt där föreslagits böri lagen också tas in en regel om undersökning av väska, kasse e. (1. som den besökande vill medföra.

• Sida 144
•  Original

Prop. 197420 144

I enlighet med det anförda föreskrivs i paragrafens tredje stycke att som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation . eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Bestämmelserna i tredje stycket gäller vid såväl obevakade som bevaka- de besök. I största möjliga utsträckning bör kroppsvisitation i nu avsedda fall inskränka sig till undersökning med hjälp av elektrisk metalldetektor eller liknande teknisk anordning.

305

Denna paragraf motsvarar 305 promemorieförslaget. Den innehäller bestämmelser om de intagnas rätt att använda telefon. Bestämmelserna saknar motsvarighet i behandlingslagen.

De ] promemorian föreslagna bestämmelserna om intagnas telefonsam- tal har väsentligen utformats i överensstämmelse med de föreslagna reglerna om besök, varvid reglerna om bevakade besök motsvaras av regler om avlyssning av telefonsamtal. Förslaget har i sak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag finner att den nya lagen bör innehålla bestämmelser som i varje fall i huvuddrag reglerar de intagnas rätt att använda telefon. Som föreslagits i promemorian bör de materiella reglerna nära knytas an till vad som avses gälla ifråga om besök. På samma sätt som besök skall kunna äga rum under bevakning bör telefonsamtal kunna avlyssnas av tjänsteman vid anstalten om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Av integritetsskyddshänsyn är det angeläget att avlyssning aldrig får ske utan den intagnes vetskap. När det gäller telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet bör med viss avvikelse från promemorieförslaget föreskrivas att sådant samtal inte får avlyssnas utan den intagnes medgivande.

[ enlighet med det anförda föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske men att den intagne kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest kan vara till skada för honom eller annan. l paragrafens andra stycke föreskrivs att tjänsteman skall på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal, om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, att avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap och att telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet inte får avlyssnas utan den intagnes medgivande.

315

Paragrafen, som motsvarar 3l & promemorieförslaget. innehåller en särskild undantagsbestämmelse angående brev, besök och telefonsamtal. Bestämmelsen innebär en nyhet i förhållande till behandlingslagen.

Enligt promemorieförslaget skall Kungl. Maj:t kunna förordna om avvikelse frän de tidigare föreslagna allmänna bestämmelserna om brev,

• Sida 145
•  Original

Prop. l974:20 145

besök och telefonsamtal, om det i visst fall är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet. Närmast avses den situationen då det framstår som ett väsentligt intresse att kunna hindra att en intagen får möjlighet att till obehörig lämna ut sådana hemliga militära uppgifter som han fått kännedom om i samband med brottslig verksamhet.

I likhet med remissinstanserna har jag ingen erinran mot den sålunda förordade undantagsregeln.

Angäende den föreslagna bestämmelsens närmare utformning vill jagi anledning av ett uttalande av hovrätten över Skåne och Blekinge framhälla, att Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om sådana avvikelser som det här är fråga om endast avses gälla för visst särskilt fall. Bestämmelsen lämnar sälunda inte något utrymme för Kungl. Maj:t atti författning föreskriva generella avvikelser från de eljest gällande bestämmelserna på detta område. De principer för normgivningsmakten som lagfästs i det av riksdagen som vilande antagna förslaget till ny regeringsform berörs sälunda över huvud taget inte av ifrågavarande bestämmelse.

[ överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs därför i förevarande paragraf att Kungl. Maj:t kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i 25—30 55, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet.

32

(IL!

Paragrafen, som motsvarar 325 promemorieförslaget, innehäller be- stämmelser orn korttidspermission. En motsvarighet till paragrafen finnsi 36 5 första stycket behandlingslagen.

Jag har i den allmänna motiveringen lämnat en redogörelse för de synpunkter som enligt min uppfattning bör vara vägledande vid reglering- en av frågorna om korttidspermissioner. [ enlighet med vad jag där har anfört föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att intagen kan, för att underlätta anpassningen i samhället, beviljas tillstand att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om inte faran för miss- bruk är avsevärd samt att korttidspermission också får ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. Vidare föreskrivs i andra stycket att intagen som avses i 7å tredje stycket och på skäl som däri anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om synner— liga skäl föreligger därtill. Slutligen föreskrivs i tredje stycket att för korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträf- fande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat samt att, i fall då noggrann tillsyn är behövlig, föreskrift tillika kan meddelas om att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

335

Denna paragraf innehäller bestämmelser om frigivningspermission. Den motsvaras av 33 & promemorieförslaget. Gällande bestämmelseri ämnet

10 Riksdagen 1974. ] sam/. Nr 20

• Sida 146
•  Original

Prop. l974:20 146

finns i 50. 55 och 60 %% behandlingslagen.

Av vad jag anfört i den allmänna motiveringen framgär att nuvarande bestämmelser om långtidspermission som förberedelse för villkorlig frigiv- ning eller övergång till vård utom anstalt bör sammanföras till ett gemensamt permissionsinstitut, benämnt frigivningspermission. Enligt vad jag förordat skall den som undergår fängelse få vidgade möjligheter till sådan permission jämfört med vad som följer av motsvarande regleri behandlingslagen.

[ enlighet med vad jag närmare anfört i den allmänna motiveringen föreskrivs i första stycket att intagen som undergår fängelse eller dömts till ungdomsfängelse eller internering kan beviljas permission under längre tid (IfrigivningspermissionI) till förberedande av frigivning eller överföran- de till vård utom anstalt. Andra stycket innehåller bestämmelser som anger att den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning inte kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl föreligger samt att annan som undergår fängelse och den som dömts till internering inte får beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

lTrigivningspermission utgör ett led i förberedelserna för den intagnes frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Genom sådan permission bereds den intagne möjlighet att själv medverka aktivt i detta förberedel- searbete. Närmast gäller det här frågor om arbet'sanskaffning eller andra praktiska angelägenheter vars ordnande ingår bland förutsättningarna för beviljande av villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Eftersom frigivningspermission normalt bör kunna övergå direkt i vård i frihet bör i princip sådan permission inte beviljas förrätt det kan bedömas att övriga förutsättningar för övergång till frivård föreligger, dvs. sådana förutsättningar som inte direkt hänger samman med de angelägenheter som frigivningspermissionen syftar till att ordna. .

F.nligt förevarande paragraf krävs synnerliga skäl för att korttidsin- tagen skall kunna beviljas frigivningspermission. Sådana skäl kan föreligga om situationen exempelvis är den att den intagne genom sådan permis- sion kan få en arbetsanställning, undervisning, utbildning e. d. som är alldeles särskilt lämpad för honom och som han skulle gå miste om i fall permissionen inte beviljades.

På samma sätt som när det gäller korttidspermission föreskrivs i tredje stycket av förevarande paragraf att för frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort. anmälningsskyl- dighet eller annat.

Jag vill framhålla att det torde ligga i sakens natur att det inte bör kunna komma i fråga att ställa den som har frigivningspermission under bevakning. till skillnad från vad som avses kunna vara fallet vid korttids- permission. Någon bestämmelse om bevakning vid frigivningspermission har därför inte tagits in i lagförslaget.

• Sida 147
•  Original

Prop. l974:20 147

34

(I)?!

Förevarande paragraf, som motsvarar 34 & promemorieförslaget, inne- _ häller bestämmelser om vistelse utanför anstalt i rehabiliteringssyfte. Beträffande ungdomsfängelse har paragrafen viss motsvarighet i 555 första stycket behandlingslagen.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen bör möjlighet införas för den som undergår fängelse eller internering att i vissa falli rehabiliteringssyfte fä vistas utanför anstalt redan före tidigaste dagen för villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. En sådan möjlighet föreligger nu endast för den som undergår ungdomsfängelse. De förordade bestämmelserna ges i förevarande paragraf. Där föreskrivs att om intagen genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. sådan vistelse kan beviljas honom under lämplig tid, om särskilda skäl förelig- ger. Vidare anges att för vistelse utanför anstalt skall ställas de villkor som kan anses erforderliga och att tillståndet kan återkallas om omstän- digheterna föranleder det.

35

(!./2

Paragrafen, som motsvaras av 355 promemorieförslaget, innehäller bestämmelser om inräkning i verkställighetstiden av tid för permission m. m. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 365 andra stycket, 509" andra stycket, 55 å andra stycket och 605 andra stycket behandlings- lagen.

Promemorieförslaget innebär i likhet med gällande ordning att tiden för vistelsen utanför anstalt vid såväl korttidspermission som frigivnings- permission och sädan vistelse utanför anstalt i rehabiliteringssyfte som avses i 34 å departementsförslaget skall inräknas i verkställighetstiden om inte särskilda skäl talar däremot. Mot en sädan ordning har remissinstan- serna i allmänhet inte haft något att erinra. RHIL har dock som sin mening hävdat att permissionstid alltid bör inräknas i verkställighetstiden om inte annat besked getts innan den intagne utnyttjat permissionen.

Enligt mitt förmenande torde det knappast kunna komma i fråga att redan före en permission fatta beslut om att viss tid därav inte skall inräknas i verkställighetstiden. Däremot är det rimligt att den som faktiskt missbrukat den medgivna friheten eller del därav genom att avvika eller utnyttja den för annat ändamål än det avsedda, t. ex. för brottslig verksamhet, skall få vidkännas den konsekvensen att sädan tid utom anstalten inte inräknas i verkställighetstiden. Jag förordar därför den i promemorian föreslagna ordningen.

Som kriminalvärdsstyrclsen anfört bör förordnande att permissionstid inte skall inräknas i verkställighetstiden naturligtvis kunna begränsas till viss del av permissionstiden. Till förebyggande av att bestämmelsen tolkas på annat sätt bör en redaktionell jämkning göras i förslaget.

• Sida 148
•  Original

Prop. 197420 148

I enlighet med det anförda föreskrivs i förevarande paragraf att tid för vistelse utanför anstalt enligt 32, 33 eller 34 % inräknas i verkställighets- tiden, om ej särskilda skäl talar däremot.

När det gäller tid för vistelse utanför anstalt enligt 33 eller 345 ankommer enligt 56 & departementsförslaget prövning som här avses pä ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergär ungdoms- fängelse och på interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering. Av 58 & framgår att prövningen i övriga fall ankommer på kriminalvärdsstyrelsen. l—Lnligt 605 kan styrelsens befogenhet i detta hänseende inte delegeras.

36%

Paragrafen motsvarar 365 promemorieförslaget. Den innehaller be- stämmelser om de intagnas rätt till medinflytande genom samrådsorgan m. m. Motsvarighet till bestämmelsen saknas i behandlingslagen.

Genom bestämmelser i 5 & andra stycket departementsförslaget har den intagne tillagts visst medinflytande i fråga om utformningen av hans egen anstaltsvistelse. Frågor om de intagnas medinflytande i en vidare bemärkelse har aktualiserats under senare är. Organiserade former för samverkan mellan de intagna inbördes samt mellan de intagna och anstaltsledningen har vuxit fram inom ramen för särskilda förtroenderåd och samrådsorgan. Verksamheten har därvid inriktats på sådana frågor om anstaltsvårdens utformning som är av gemensamt intresse för de intagna och som på ett betydelsefullt sätt påverkar deras situation i anstalten.

Promemorieförslaget innehäller bestämmelser om de intagnas rätt till medinflytande i nu angivna hänseenden. Sålunda anges att med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksam- heten inom kriminalvården de intagna har rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna. Vidare anges att de intagna också har rätt att i lämplig ordning sammanträda med varandra för överläggning i sådana frågor. Sädan intagen som hålls avskild fran andra intagna får enligt särskild bestämmelse delta i överläggning eller sammanträde endast om det kan ske utan olägenhet.

Förslaget har lämnats titan erinran av det stora flertalet remissinstan- ser. Tillsynsutredningen ifrågasätter dock om tiden är mogen och erfaren- heterna tillräckligt entydiga för att ge de intagna rätt att organisera sig genom en av statsmakterna antagen lag. Utredningen befarar att sädana massaktioner som organiserats utanför anstalterna men satts i verket med hjälp av förtroenderäden vid olika anstalter, kan komma att upprepas i svarare former. Det synes enligt utredningens mening vara tillräckligt att förevarande frågor liksom hittills fär regleras av den för anstalterna ansvariga centrala myndigheten. dvs. kriminalvärdsstyreIsen. Statstjänste- mannaförbundet — i vars yttrande TCO instämmer — har inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen i' och för sig men anser att den kommitté som skall ha till uppgift att utreda anstaltspersonalens arbets-

• Sida 149
•  Original

Prop. l974:20 149

förhållanden m.m. först borde ges tillfälle att presentera sitt material. Inte heller SAK har i princip något att erinra mot den föreslagna lagtexten men anser det synnerligen angeläget att personalorganisatio- nerna av olika slag inom kriminalvården får tillfälle att yttra sig över förslag till tillämpningsföreskrifter.

Statsanställdas förbund till vars yttrande LO ansluter sig utgär frän att representanter för anstaltspersonalen alltid skall tillåtas närvara vid intagnas överläggningar med anstaltsledningen. Den lämpligaste ordning- en för sädana överläggningar torde. enligt förbundet vara att dessa även fortsättningsvis sker inorn de av kriminalvårdsstyrclsen inrättade samråds- organen.

l-'ör egen del vill jag framhålla att de ifrågavarande formerna för de intagnas medinflytande på allt sätt bör uppmuntras och stödjas. Samti- digt är det uppenbart att samrådsverksamheten har sina givna gränser. vilket också kommit till uttryck i promemorieförslaget. Sådana frågor på kriminalvårdens område- som regleras genom författningar, beslut av anslz-igsbeviljande organ eller fackliga avtal kan sålunda inte bli föremål för beslut vid överläggningar i vilka de intagna deltar. Även med dessa begränsningar kan dock samrådsförfarandet i många sammanhang ha sitt givna värde eftersom de intagna därigenom får möjlighet att lägga fram sina synpunkter på frågor som på ett betydelsefullt sätt påverkar deras gemensamma situation.

Jag anser tiden nu vara mogen att i lagen ta in bestämmelser om de intagnas rätt till medinflytande. Som föreslagits i promemorian bör av bestämmelserna framgå inom vilka gränser samrädsverksamheten får bedrivas, och bestämmelserna bör ta sikte både. på sådana samrådsorgan i vilka säväl intagna som anstaltsledning deltar och sådana organ av typen förtroenderåd i vilka endast de intagna sammanträder för inbördes överläggningar. Jag har inte. något att erinra mot den i promemorian föreslagna lagtekniska utformningen av dessa bestämmelser.

l enlighet med det anförda föreskrivsi förevarande paragraf att med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksam- heten inorn kriminalvården de. intagna har rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frägor som är av gemensamt intresse för de intagna, att de också har rätt att i lämplig ordning sammzmträda med varandra för överläggning i sådana frågor samt att intagen som hälls avskild från andra intagna dock får delta i överläggning eller sammanträde endast om det kan ske utan olägenhet.

Rörande bestämmelsernas tillämpning vill jag vidare anföra följande. Det angivna uttrycket anstaltsledning syftar i första hand på styres- mannen eller motsvarande. Annan personal bör emellertid regelmässigt delta i de överläggningar som det här är fråga om. Genom delegation kan tjänstemän som är underställda styresmannen få befogenhet att beslutai vissa frågor. I den man de intagna vill överlägga med sådan tjänsteman i frågor som ligger inom hans kompetensområde, behöver styresmannen naturligen inte delta om han inte själv finner det lämpligt. De intagna bör emellertid i sådant fall ha möjlighet att föra frågan vidare till styresman- nen.

• Sida 150
•  Original

Prop. l974:20 150

Enligt bestämmelserna skall överläggningarna och sammanträdena äga rum i lämplig ordning. Hänsyn kan i detta sammanhang behöva tas till ett flertal faktorer som växlar från anstalt till anstalt och från fall till fall. Det gäller här frågor som hänger samman bl. a. med tillgången på lämpliga samlingslokaler, ändamålet med sammanträdena samt ordning och säkerhet. De närmare formerna för verksamheten bör mot bakgrund härav lämpligen bestämmas i administrativ ordning.

375

Denna paragraf. som motsvarar 37 5 promernorieförslaget. innehåller bestämmelser Om intagens värd vid sjukdom m.m. Gällande bestämmel- ser finnsi 27 % behandlingslagen.

Gällande bestämmelser på detta område anger att intagen som blir sjuk skall vårdas enligt anvisningar av läkare vid anstalten. Det framgår vidare att läkare utom anstalten även får anlitas för undersökning eller behand- ling av intagen samt att intagen får föras över till allmänt sjukhus om erforderlig undersökning eller behandling inte lämpligen kan ske inom fångvärdsanstalt.

l promemorian anförs att de ökade möjligheter att anlita den allmänna sjukvården som kommer att föreligga för en stor del av klientelet till följd av lokalanstalternas tillkomst bör komma till uttryck i de bestämmelseri den nya lagen som skall reglera intagens vård vid sjukdom. Bestämmelser- na föreslås därför få det innehållet att intagen vid sjukdom Skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare, att den allmänna sjukvården bör anlitas om erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen kan ske inom anstalten och att, om så erfordras, intagen för sådant ändamål får föras över till allmänt sjukhus.

Under remissbehandlingen har landstingsförbundets styrelse ställt sig kritisk till promemorieförslaget. Enligt förbundsstyrelsens mening fram- går det inte klart av förslaget om avsikten är att all sjukvård vid lokalanstalterna skall bedrivas inoni den allmänna sjukvården eller endast i fråga om sådan vård där det bedöms nödvändigt att ta sjukhusens resurser i anspråk. inte heller framgår i vad mån varje anstalt alltjämt skall ha skyldighet att ha läkare knuten till sig. Sådan sjukvård där tillgång till sjukhusens resurser inte är nödvändig bör enligt förbundssty- relsens uppfattning bedrivas vid anstalten av läkare som är knuten till anstalten. [ de fall då sjukhusvård bedöms vara nödvändig behandlas patienterna i enlighet med gällande bestämmelser. Det kan således inte bli fråga om någon särbehandling av denna patientgrupp. Skyldigheten för anstalt att svara för de intagnas hälso- och sjukvård bör enligt förbunds- styrelsens mening behållas i ungefär den utsträckning som nu gäller. Landstingen torde dock vara beredda att inom ramen för tillgänglig arbetskraft mot skäligt ekonomiskt vederlag tillhandahålla läkartjänster för läkarvård ät kriminalvårdens patienter i större utsträckning än som sker f. n. Enligt förbundsstyrelsens uppfattning bör promemorieförslaget överarbetas och preciseras i samverkan med landstingsförbundet.

• Sida 151
•  Original

Prop. l974:20 15]

Advokatsamfundet och KRUM har framhållit att om en intagen blir sjuk och lämplig behandling inte kan ges på anstalterna, det förefaller självklart att han skall behandlas av den allmänna sjukvården. Tillsynsut- redningen konstaterar att bevakning utanför anstalt av sjuk intagen är synnerligen personalkrävande och kostsam och att sjukvård utom anstalt därför inte bör förekomma i den mån den sjuke kan vårdas vid någon av kriminalvardens sjukavdelningar.

Jag har i den allmänna motiveringen behandlat frågan om gränsdrag- ningen mellan kriminalvårdens och andra myndigheters vårdorgans an- svarsområden. Där anförda synpunkter gäller inte minst frågan om tillgodoseendet av kriminalvårdsklientclets behov av sjukvård. Av vad jag då uttalade framgår bl. a, att ifrågavarande klientel i princip måste anses ha samma rätt till sjukvård som andra medborgare och att kriminalvården har det primära ansvaret härför endast i sådana fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar den allmänna sjukvår— dens medverkan eller när fråga är om en åtgärd som klart ingår i rehabiliteringsarbetet. Eftersom de intagnas behov av sjukvård i andra fall inte har sin grund i deras speciella situation som lagöverträdare kan med fog hävdas att nya resursbehov för sjukvården uppstår endast i den mån deras situation tidigare inte har kunnat tillgodose-si tillräcklig utsträck- ning.

Otillfredsställande förhållanden råder f. n. i fråga om kriminalvårdens möjligheter att erbjuda anstaltsklientelet en acceptabel hälso— och sjuk- vård. Som jag anfört i årets statsverksproposition är skälen till bristerna många och ligger delvis utanför kriminalvårdens inflytande. Jag har också framhållit att en helhetslösning av dessa problem endast kan nås genom ett intensifierat samarbete mellan kriminalvården och de myndigheter och organ som svarar för samhällets allmänna hälso- och sjukvård. Ett sådant samarbete kan underlättas avsevärt genom det nya anstaltssyste— inet.

Kriminalvården har en egen sjukvårdsorganisation, vari ingår såväl fast anställda som arvodesanställda läkare samt annan sjukvårdspersonal. Den allmänna sjukvårdens resurser måste emellertid anlitas i mycket vid- sträckt omfattning för att tillgodose de behov av sjukvård som kriminal- vårdens anstaltsklientel har. Delvis hänger detta samman med att det blivit allt svårare att engagera läkare som är villiga att mot arvodesersått- ning svara för kroppssjukvården vid fångvårdsanstalterna. Åtskilliga an- stalter — däribland några av de. största —- saknar f. n. helt läkare. På dessa anstalter kan sjukvården klaras endast genom att man vid behov vänder sig" till distriktsläkarmottagning eller läkarstation på orten eller till när- beläget sjukhus. Självklart är också att det medicinska vårdbehovet i många fall kräver att den intagne tas in för vård på allmänt sjukhus. Vissa anstalter, avsedda för rymningsbenäget klientel, har dock egna resurser för specialvård.

Av det anförda framgår att redan i nuvarande läge kriminalvården i mycket betydande omfattning måste replicra på den allmänna sjukvår— dens resurser. (_;enomförandet' av det nya anstaltssystemet torde därföri

• Sida 152
•  Original

Prop. l974:20 1 Ul IJ

praktiken knappast i någon högre grad komma att vidga omfattningen av den allmänna sjukvårdens engagemang för kriminalvårdensklientel. Vad det snarare blir fråga om är en omstrukturering av värdinsatserna till följd av lokalanstalternas tillkomst. Enligt vad jag tidigare sagt kommer en stor del av anstaltsklientelet att placeras på lokalanstalt i närheten av hemorten. Detta innebär att de intagna får ökade möjligheter att själva uppsöka de läkare. och sjukhus som normalt har ansvaret för att de får den värd som de är berättigade till. Därigenom kan den allmänna sjukvårdens resurser utnyttjas på ett bättre sätt än vad som är möjligt inom det nuvarande anstaltssystemets ram.

Även i fortsättningen måste. emellertid kriminalvården svara för en betydande del av de intagnas hälso— och sjukvård. Organisatoriskt sett kan detta i väsentlig utsträckning ske genom att kriminalvården träffar samarbetsavtal med vederbörande sjukvårdshuvudman. På det sättet kan riksanstalternas sjukvardsorganisation förstärkas. ] fråga om sedvanlig hälsokontroll av intagna måste man räkna med att denna kommer att äga rum inom kriminalvårdens ram, säväl när det gäller lokalanstalter som riksanstalter. '

De i promemorian föreslagna bestämmelserna om intagens värd vid sjukdom synes mig mot bakgrund av det anförda vara väl förenliga med de principer som bör tillämpas på förevarande område. Någon skyldighet för varje anstalt att ha läkare knuten till sig bör sålunda inte föreskrivas. Det måste räcka med en bestämmelse som anger att intagen vid sjukdom skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen kan ske inom anstalten bör naturligen den allmänna sjukvården anlitas och detta bör gälla inte bara sluten utan även öppen vård. Vidare bör finnas en bestämmelse som anger att intagen för angivet ändamål får föras över till allmänt sjukhus om det erfordras. Den nu angivna principen om att anlita den allmänna sjukvården om så behövs hindrar inte att om annan, närbelägen kriminal- vårdsanstalt har erforderliga sjukvårdsresurser, det kan ibland visa sig lämpligare att låta den intagne få vård där i stället för att anlita den allmänna sjukvården.

I enlighet med det anförda föreskrivs iförsla stycket av förevarande paragraf att intagen vid sjukdom skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare, att den allmänna sjukvården bör anlitas om erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen kan ske inom anstalten och att, om det behövs, intagen får föras över till allmänt sjukhus.

Som föreslagits i promemorian bör den nya lagen också innehålla bestämmelser om förlossning av intagen kvinna. I likhet med vad som anförts i promemorian anser jag att dessa bestämmelser i sak bör överensstämma med nuvarande lagregler. som bl. a. innebär att förloss- . ning såvitt möjligt skall ske på sjukhus eller förlossningshem. Man torde kunna räkna med att sådan möjlighet praktiskt taget alltid föreligger.

] enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i förevarande paragrafs andra stycke att förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem och att, om det behövs, kvinnan skall i god

• Sida 153
•  Original

Prop. l974:20 153 tid före förlossningen föras över dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig vård.

Som föreslagits i promemorian bör det också, i likhet med vad som gäller f. n., finnas en bestämmelse sorti anger att den som enligt förenämnda bestämmelser om vård vid sjukdom eller förlossning vistas utom anstalt skall stå under bevakning och vara underkastad särskilda föreskrifter i de fall då anledning föreligger därtill. Föreskrift därom ges i tredje stycket av paragrafen. '

385

Paragrafen motsvarar 38 & promemorieförslaget och 27 & fjärde styc- ket behandlingslagen.

Liksom behandlingslagen bör. som föreslagits i promemt.>rian, också den nya lagen innehålla en erinran om att det i särskilda lagar finns bestämmelser om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och vård i speeialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. [ förevarande. para- graf ges därför en erinran härom. De lagar som avses är dels lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och dels lagen (19671940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

39å

Paragrafen motsvaras av 39 % promernorieförslaget. F. n. gäller enligt 27% femte stycket behandlingslagen att den som undergår fängelse och vid sjukdom vårdas utom anstalt i regel endast får tillgodoräkna sig sådan tid intill högst en sjättedel av verkställighetstiden. I överensstämmelse med promemorieförslaget anserjag att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till denna begränsningsregel. Även vid fängelse bör alltså hela tiden för vistelsen utonr anstalt i förevarande fall inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar däremot. Undantag från denna huvudregel torde främst kunna bli aktuell i fall då den intagne avviker från sjukhus eller då han simulerat sjukdom.

På samma sätt som i fråga om 35 & departcmentsförslaget bör naturligtvis förordnande om att tid för vistelse utom anstalt vid sjukdom inte skall inräknas i verkställighetstiden kunna begränsas till viss del av tiden.

i överensstämmelse med det sagda anges i förevarande paragraf att tid som intagen enligt 37 & eller enligt bestämmelse som avses i 38 å vistas utom anstalten inräknas i verkställighetstiden om inte särskilda skäl talar däremot. Enligt vad som föreslås i 58 & depar'tementsförslaget ankommer" det på kriminalvårdsstyrelsen att pröva fråga som här avses. Av 60% framgår att styrelsens befogenhet i detta hänseende inte kan delegeras.

40%

Förevarande paragraf motsvaras av 40 & promemorieförslaget och 4l & behandlingslagen.

• Sida 154
•  Original

Prop. l974:20 154

Liksom enligt gällande lag bör intagen som är sjuk när han skall lämna anstalten kunna beredas fortsatt sjukvård i anstalten, om det kan anses skäligt. På sätt föreslagits i promemorian bör uttryckligen anges att detta får ske endast i fall då den intagne begär att han skall få stanna kvar för fortsatt värd. Den fortsatta sjukvården skall självfallet liksom enligt gällande bestämmelse bekostas av allmänna medel. Promemorieförslaget innehåller inte någon uttrycklig föreskrift härom. Inte hellcrjag anser en sådan behövlig. '

] förevarande paragraf föreskrivs i enlighet med det anförda att om intagen är sjuk när han skall lämna anstalten, fortsatt sjukvård i anstalten får på hans begäran beredas honom om det kan anses skäligt.

41%

Paragrafen motsvarar 41 & promemorieförslaget och 26 & behandlings- lagen.

På sätt föreslagits i promemorian bör en motsvarighet finnas till den bestämmelse i behandlingslagen som reglerar den situationen att kvinna vid intagning i anstalt för med sig spädbarn eller efter intagningen föder barn. Hon bör i sådant fall kunna få tillstånd att ha barnet hos sig under viss tid eller t. v. Enligt nuvarande bestämmelse skall samråd äga rum med vederbörande länsstyrelse innan sådant tillstånd lämnas. Denna bestämmelse torde, på sätt skett i promemorieförslaget, kunna slopas. Däremot bör, som socialstyrelsen anfört i sitt remissyttrande, beslut i frågan alltid föregås av yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd. lämpligen i den kommun där kvinnan har sitt hemvist. Någon lagregel härom torde inte behövas.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört föreskrivs i förevarande paragraf att om kvinna medför Spädbarn vid intagningen eller föder barn därefter, tillstånd kan ges henne att ha barnet hos sig.

42%

I denna paragraf, som motsvarar 42% promemorieförslaget, ges be- stämmelser om transport av intagen. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 39 och 73 åå behandlingslagen.

Jag ansluter mig till de förslag som promemorian'innehåller rörande lagregleringen av transpmter av intagen. Bestämmelserna överensstämmer isak med motsvarande bestämmelser i behandlingslagen.

] enlighet härmed föreskrivs i paragrafen att vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han inte utsätts för obehörigas uppmärksam— het, att den intagne vid transport får beläggas med fängsel om det är nödvändigt av säkerhetsskäl samt att transport inte får äga rum titan läkares medgivande om den intagne är sjuk eller det eljest kan befaras att transporten kan medföra skada för hans hälsa.

De mera detaljerade föreskrifter som behandlingslagen innehåller rörande transport i vissa fall torde inte behöva föras över till den nya lagen.

• Sida 155
•  Original

'.h

Prop. 1974:20 15

435

Denna paragraf. som motsvaras av 43 & promemorieförslaget, innehäl— ler regler om intagens inställelse inför domstol eller annan myndighet. Gällande lagbestämmelser i ämnet finns i 37 och 38 %% behandlingslagen.

Enligt promemorieförslaget skall intagen inställas vid domstol när domstol så begär. Denna bestämmelse överensstämmer i sak med vad som gäller f. 11. Under remissbehandlingen har interneringsnämnden ifrågasatt om inte de centrala nämnderna och övervakningsnämnderna börha rätt, liksom domstol. att påfordra att den dömde inställes. Jag anser att goda skäl finns för en sådan ordning. När det gäller begäran av annan myndighet att intagen skall inställas inför denna anserjag i överensstäm— melse med promernorieförslaget att det liksom f. n. bör ankomma på kriminalvärdsstyrelsen att pröva en sådan begäran. Som styrelsen anfört bör denna prövning i vissa fall kunna delegeras (60 & departementsför- slaget"). Enligt kriminalvårdsstyrelsens mening bör det införas en bestäm- melse som gör det möjligt att i samband med rättegång tillfälligt placera intagen på allmänt häkte om en sådan placering bedöms angelägen från säkerhetssynpunkt. Jag anser för egen del att sådan tillfällig placering bör vara möjlig inte bara när det gäller inställelse inför domstol utan även vid inställelse inför annan myndighet. Den situation som avses är att den intagne skall inställas på annan ort än där hans anstalt är belägen och det på inställelseorten eller i dess närhet inte finns en anstalt vari han kan förvaras under lika betryggande former som eljest gäller för hans anstaltsvistelse. Med hänsyn härtill bör möjlighet föreligga att i anslutning till inställelsen tillfälligt placera den intagne i allmänt häkte om det behövs av säkerhetsskäl.

Med viss avvikelse frän vad som gäller t'. n. bör tid som går åt för inställelse vid domstol eller annan myndighet alltid inräknas i verkställig- hetstiden. En bestämmelse av denna innebörd finns också i promemorie- förslaget.

15

Enligt promemorieförslaget "bör intagen som åtalas, på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten som erfordras för utförande av hans talan i målet. Som Rl-"HL anfört bör bestämmelsen ange att den ätalade "skall” erhålla sädan lättnad som här avses.

l överensstämmelse med vad jag sälunda har anfört föreskrivs i förevarande paragrafs första stycke att intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken om domstolen eller nämnden begär det, att om annan myndighet begär att intagen skall inställas inför denna. kriminalvårdsstyrelsen prövar om det skall ske samt att" i anslutning till inställelse varom nu är fråga intagen fär tillfälligt placeras i allmänt häkte om det behövs av säkerhetsskäl. Med domstol åsyftas här svensk domstol. Jag vill emellertid erinra om att en motsva- rande situation kan uppkomma, om utländsk domstol begär att intagen vid svensk kriminalvårdsanstalt skall inställas vid domstolen. Närdet gäl- ler bedömningen av sådant fall vill jag erinra om Sveriges ställningstagan- de till art. 1 l i europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (prop. 1961 :48 s. 1 l"). I andra stycket föreskrivs att

• Sida 156
•  Original

Prop. [974120 156

tiden för inställelse som avses i första stycket inräknas i verkställighetsti- den. Slutligen anges i tredfe stycket att om intagen åtalas, han skall på begäran erhålla den lättnad iverkställigheten som erfordras för utförande av hans talan i målet.

445

I denna paragraf, som motsvaras av 445 promemorieförslaget, ges bestämmelser om ersättning för arbete m.m. Gällande bestämmelser i samma ämne finns i 61»67 åå behandlingslagen.

I likhet med gällande behandlingslag bör den nya lagen innehålla bestämmelser om i vilka fall ersättning skall utgå för arbete och annan verksamhet som intagen utför under sin anstaltsvistelse. Som föreslagits i promemorian bör principen vara den att ersättning skall utgå inte bara för arbete utan också för varje annan verksamhet som intagen ålagts eller fått tillstånd att utföra eller delta i under arbetstid som ett led i hans anstaltsvistelse. Det kan därvid vara fråga om undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling liksom enskilda studier. En sådan bestämning av de aktiviteter som berättigar till ersättning är mer vidsträckt än motsvarande bestämning i gällande lag.

jag ansluter mig också till det i promemorian upptagna förslaget att ersättning liksom hittills inte skall utgå för arbete som den intagne utför för egen räkning, t. ex, arbete som avser egen rörelse eller konstnärlig verksamhet ("jfr 60% första stycket och 48 5 första stycket behandlings- lagen). Arbete för egen räkning kan komma i fråga bl.a. när intagen arbetar i enrum.

Enligt behandlingslagen skall arbetspremie inte utgå för arbete som den intagne utfört åt arbetsgivare utom anstalten. Bestämmelsen äri första hand tillämplig vid frigångsarhete men även i fall då en intagen som arbetar i enrum utför arbete åt arbetsgivare utom anstalten på grund av medgivande enligt 48 5 första stycket nämnda lag. Enligt promemorieför- slaget skall de bestämmelser i den nya lagen som anger att intagen skall erhålla ersättning för arbete gälla även sådant arbete som han utfört för arbetsgivare utom anstalten. Förslaget har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Jag vill erinra om att enligt riktlinjerna för anstaltsvårdens fortsatta utformning verksamheten vid lokalanstalterna skall gå ut på bl. a. att så snart som möjligt söka bereda den intagne ett frigångsarbete. Sådant arbete skall alltså förekomma som ett normalt inslag i åtgärderna för den intagnes anpassning i samhället. Den intagnes arbetsgivare utom anstalten kommer i sådant fall att ha en avtalsenlig förplikteISe att utbetala lön för det utförda arbetet. Om emellertid arbetsgivaren råkar i obestånd kan den situationen tänkas uppstå att någon arbetslön inte blir utbetald. Oavsett hur man utformar reglerna för kriminalvårdens befattning med arbetslön vid frigångsarbete synes i den angivna situationen kriminal- vården böra ha ett yttersta ansvar för att den intagne ändå får den ersättning för sitt arbete som han annars skulle ha erhållit. Detsamma synes böra gälla även i andra fall när den intagne utför arbete för arbetsgivare utom anstalten.

• Sida 157
•  Original

Prop. 197420 157

Med hänsyn till det anförda och till det förhållandet att utbetalningar av sådan arbetsersättning som det här är fråga om regelmässigt bör ske till anstalten så länge den som utfört arbetet är intagen där, biträder jag förslaget att bestämmelserna om ersättning för arbete skall gälla även sådant arbete som den intagne utfört för arbetsgivare utom anstalten.

[ den nya lagen bör vidare i överensstämmelse med promemorieför- slaget föreskrivas att ersättning skall utgå även i fall då en intagen inte kan beredas arbete eller annan verksamhet som berättigar honom till ersättning eller när han är helt eller delvis oförmögen till sådan verksam- het. Sistnämnda bestämmelsc har en motsvarighet i behandlingslagen.

På sätt föreslagits i promemorian bör ersättning för arbete lämpligen bestämmas med hänsyn tagen till den intagnes arbetsinsats, om inte särskilda skäl föranleder annat, medan ersättning för annan verksamhet i regel bör bestämmas enhetligt". De närmare reglerna för ersättningens beräknande samt angående användningen av intjänade medel torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

l överensstämmelse med vad jag sålunda anfört föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att intagen skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, för arbete som han utfört, om detta ej skett för egen räkning, att ersättning skall utgå även när intagen enligt vad som bestämts rörande honom, under arbetstid deltar i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Vidare föreskrivs att om arbete eller annan verksamhet som berättigar till ersättning inte kan beredas intagen eller om denne är helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet ersättning ändå skall utgå. [ andra stycket föreskrivs att ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den intagnes arbetsinsats om inte särskilda skäl föranleder annat och att annan ersättning som avses i första stycket i regel skall bestämmas enhetligt.

455

Denna paragraf, som motsvarar 44 & tredje stycket och Sl % promemo- rieförslaget, innehåller bestämmelser om utmätningsfrihct i fråga om arbetsersättning, m.m. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 65% behandlingslagen.

Enligt promemorieförslaget skall, i likhet med vad som gäller f. n., medel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning enligt bestämmelserna om ersättning för arbete m.m. inte. få utmätas. Jag ansluter mig till detta förslag.

F.nligt nuvarande bestämmelser får dock av intjänta arbetspremier ersättning tas ut för vad intagen uppsåtligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter. En liknande bestämmelse finns intagen i promemorieförslaget. Under remissbehandlingen har RA — i likhet med länsåklagaren i Örebro län -— ställt sig frågande till varför kriminalvårdsanstalt sålunda skall ha en exklusiv rätt att hålla sig skadeslös genom att ta ut ersättning av intagens medel. För egen del finnerjag, med hänsyn till det direkta samband som föreligger mellan den

• Sida 158
•  Original

Prop. l974:20 158

intagnes anstaltsvistelse och den skadegörelse varom fråga är en sådan ordning vara rimlig sävitt angär uppsåtlig skadegörelse. Har intagen vållat skada av oaktsamhet bör däremot inte ersättning få tas ut av den intagnes medel. Jag kan hänvisa till att motsvarande ordning gäller enligt 3 5 lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

Som hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt remissyttrande bör sistnämnda bestämmelse få sin placering i anslutning till bestämmel- serna om arbetsersättning. Lämpligen bör den därvid sammanföras med bestämmelsen om utmätningsfrihet.

[ enlighet med det sagda föreskrivs i förevarande paragraf dels att om intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, ersättning härför får tas ut av medel som tillkommer honom enligt 44 &, dels att ersättning enligt 44% som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning inte får utmätas.

465

I denna paragraf, som motsvaras av 45 & promemorieförslaget', ges en inledande bestämmelse om förutsättningarna för disciplinär" bestraffning av intagen. Gällande bestämmelse härom finns i 68 & behandlingslagen,

Jag har i den allmänna motiveringen lämnat en noggrann redogörelse för de principer som enligt min mening bör vara vägledande när det gäller att avgöra i vad mån en viss förseelse skall föranleda ett särskilt disciplinärt förfarande. Angående lagtextens utformning villjag framhålla att jag inte finner anledning att —- som kriminalvärdsstyrelsen föreslagit —- ändra det nuvarande rekvisitet som anger att disciplinär bestraffning får ske om intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest beter sig klandervärt.

[ enlighet med vad jag anfört föreskrivs i förevarande paragraf att om intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest beter sig klandervärt, disciplinär bestraffning fär åläggas honom enligt vad som sägs i följande paragraf. om det inte föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten.

47%

Förevarande paragraf". som motsvarar 46 & promemorieförslaget, inne- häller bestämmelser om de olika reaktionsformerna vid disciplinär bestraffning. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 68 och 69 55 behandlingslagen.

Som framgår av vad jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen förordar jag att disciplinär bestraffning skall kunna ske i tre olika former, nämligen varning, inneslutning i enrum under högst sju dagar samt förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar. inte skall inräknasi verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår. De båda sista angivna åtgärderna skall få företasi förening. Bestämmelserna om de

• Sida 159
•  Original

Prop. l974:20 159

nämnda reaktionsformerna har tagits in i förevarande- paragraf.

[ överensstämmelse med vad jag har anfört föreskrivs iförsla stycket av förevarande paragraf att som disciplinär bestraffning för gärning som avses i 46 å den intagne kan (1) tilldelas varning eller ('2) åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar. Om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet får förordnande meddelas (3) att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår. Enligt andra stycket får åtgärd enligt första stycket (?.) och (3) vidtas i förening.

Enligt 50 & departementsförslaget får intagen tillfälligt hållas inneslu— ten i enrum under högst sju dagar för utredning av disciplinärende ochi avbidan på beslut i frågan. På sätt föreslagits i promemorian bör vid åläggande av isoleringsstraff enligt 47 å den tid under vilken den intagne sålunda i samband med utredningen hållits innesluten i enrum avräknas från tiden för isoleringsstraffet. En bestämmelse av denna innebörd ges i tredje stycket av förevarande paragraf.

48%

Denna paragraf, som motsvarar 47 & promemorieförslaget, innehäller bestämmelser som anger att man vid prövningen såväl av frågan huruvida disciplinär bestraffning skall åläggas som vid bestämningen av påföljden för ett indisciplinärt beteende skall beakta de behandlingsmässiga följder som gärningen medför eller kan väntas medföra. Dessa bestämmelser saknar direkt motsvarighet i behandlingslagen.

[ den allmänna motiveringen harjag lämnat en utförlig redogörelse för de skäl som ligger bakom förevarande bestämmelser liksom de synpunk- ter som enligt min uppfattning bör beaktas vid den praktiska tillämp- ningen. I överensstämmelse med vad jag där har anfört föreskrivs i paragrafen att vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om förseelsen har andra omedelbara följder för den intagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11, 32 eller 33 & denna lag.

4955

Förevarande paragraf, som motsvarar 48 & prometnorieförslaget, regle- rar vissa frågor vid upprepat indisciplinärt beteende m. m. Gällande bestämmelser i samma ämnen finns i 70 och 71 %% behandlingslagen. Även 69 å andra punkten samma lag är av intresse i detta sammanhang.

I likhet med vad som gäller f. n. bör —- på sätt föreslagits i promemorian - iden nya lagen föreskrivas att om flera förseelser föreligger så skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseel- ser. Vidare bör efter förebild av motsvarande bestämmelse i behandlingsla- gen och i överensstämmelse med promemorieförslaget anges att den som varit innesluten i enrum oavbrutet under sju dagar inte. pågrund av beslut i annat disciplinärende på nytt får inneslutas i enrum förrän efter ett

• Sida 160
•  Original

Prop. 197420 160

uppehäll av minst sju dagar. Bestämmelser av nu angiven innebörd ges i första och andra M_l'ckena av förevarande paragraf. Som Statsanställdas förbund anfört i sitt yttrande hindrar sist angivna bestämmelse inte att den intagne omedelbart efter disciplinstraffets slut alltjämt placerasi enrum om så erfordras av sådant skäl som anges i t. ex. 30 & departementsförslaget. Jag vill emellertid.understryka vikten av att man i så fall noga iakttar de särskilda rekvisit som krävs för den åtgärd varom det då är fråga. Jag vill ocksä erinra om att enrumsplaeering enligt 20 & ofta torde, med hänsyn till bestämmelsen i "21 &, kunna ske. under mindre strikta former än isoleringsst ra ffet.

Upprepade förordnanden om att viss bestämd tid inte skall inräknas i verkställighetstiden bör sammanlagt inte få avse längre tid än 45 dagar. Beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 % BrB bör dock motsvarande gräns bestämmas till 15 dagar. Bestämmelser som anger-dessa begränsningar, vilka överensstämmer med vad som förordats i promemorieförslaget, ges i tredje stycket av förevarande paragraf.

50%

[ förevarande paragraf, som motsvarar 49 & promemorieförslaget. ges bestämmelser om interimistiskt beslut om inneslutning i enrum. Motsva- rande bestämmelse saknas i behandlingslagen.

Som promemorieförslaget anger bör intagen tillfälligt fä hällas inneslu- ten i enrum för utredning av disciplinärende och i avbidan pä beslut i sådan fråga. F.n bestämmelse av denna innebörd ges i förevarande paragraf. Maximitiden för ett sådant omhändertagande har i promemorie- förslaget satts till sju dagar. Ungdomsfängelsenämnden har pä denna- punkt invänt att det mäste gå att slutföra en utredning på kortare tid än sju dagar och att i normalfallen tre dagar bör vara tillräckligt. Jag anser denna synpunkt böra tillgodoses på det sättet att i lagen anges att omhändertagamle som här avses inte får pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och i intet fall längre än sju dagar. Lagtexten har avfattats i enlighet härmed.

F,tt ('nnhänderlagande enligt förevarande bestämmelser torde som Svenska t'ängvärdssällskapet påpekat i sitt remissyttrande inte sällan utgöra en tillräcklig reaktion på det indisciplinära beteendet. Det är i sådant. fall angeläget att den intagne efter kortast möjliga utredning fär möjlighet att återgå i normal gemenskapsvistelse.

Att tid för omhändertagande enligt förevarande paragraf skall avräknas fran tid för isoleringsstraff enligt 47% framgår av en i sistnämnda paragraf intagen bestämmelse.

Slå

Denna paragraf. som motsvaras av 50 å promemorieförslaget, innehäl- ler bestämmelser om handläggningen av ärenden om disciplinär bestraff-

• Sida 161
•  Original

Prop. l974:20 [Öl

ning. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 72 & behandlingslagen.

På sätt föreslagits i promemorian bör i lagen anges att disciplinärende skall avgöras skyndsamt och att — som gäller f. n. -— förhör skall hållas med den intagne innan beslut meddelas. När det" gäller läkares medverkan förordar jag med viss modifiering av promemorieförslaget och med beaktande av synpunkter som framförts av Rättspykiatriska föreningen och SAK att i lagen anges att läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt 50% samt före beslut om inneslutning i enrum enligt 47 5. I förhållande till gällande ordning innebär det en skärpning att krav sålunda uppställs på att läkare alltid skall yttra sig före åläggande av isoleringsstraff. Vidare bör föreskrivas i överensstämmelse med gällande bestämmelser och promemorieförslaget att protokoll skall föras över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning i ärendet.

Bestämmelser av nu angiven innebörd har tagits in i förevarande paragraf.

52 %

Denna paragraf, som motsvaras av 52 % promemorieförslaget. innehäl— ler en särskild undantagsbestämtnelse. Den motsvarar 24 å andra stycket behandlingslagen. ,

I likhet med vad som gäller f.n. bör i den nya lagen finnas en bestämmelse som öppnar möjlighet att av ordnings— oeh säkerhetsskäl inskränka förmåner som tillkommer intagen. Sådana inskränkningar böri princip inte få bli varaktiga. l överensstämmelse med promemorieförsla- get föreskrivs därför i förevarande paragraf att om det är nödvändigt för att upprätthalla ordning och säkerhet inom anstalten. de förmåner som enligt lagen tillkomtner intagen kan tillfälligt inskränkas.

535

Denna paragraf, som motsvaras av 53 % promemorieförslaget, innehål- ler en jämkningsregel av annat slag än den som tagits in i 52 &.

På sätt föreslagits i promemorian bör den nya lagen innehålla en motsvarighet till bestämmelsen i "245 första stycket belmndlingslagen. Lämpligen bör anges att om tillämpning av bestämmelse i lagen uppenbarligen kan befaras medföra men för intagens kröppsliga eller psykiska hälsa, den jämkning far göras som är påkallad föratt förebygga sådant men. Bestämmelsen, som tagits in i förevarande paragraf, är alltså utformad så att den ger kriminalvärdsmyndigheten en befogenhet att i förekommande fall göra sådan jämkning som här avses. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag det inte vara påkallat att -— sotn SAK föreslagit i sitt remissyttrande —- särskilt ange att vid sadanjämkning som här avses skall iakttas att säkerheten inom anstalten inte blir åsidosatt.

• Sida 162
•  Original

Prop. [974220 162

3 kap. Övriga bestämmelser

54 och 55 åå

Dessa paragrafer, som motsvarar 545 och 55å första — tredje. styckena promemorieförslaget, innehäller bestämmelser om beslutsfunk- tionerna i ärenden om frigivningspermission och vistelse utanför anstalt enligt 34 % departementsförslaget. Gällande bestämmelser i ämnet finnsi 75, 76, 78 och 79 55 behandlingslagen.

Promemorieförslaget innebär att beslut i frågor om frigivningspermis- sion enligt 33å och vistelse utanför anstalt enligt 34% i principiell överensstämmelse med nuvarande ordning skall meddelas av vederböran- de övervakningsnämml beträffande intagen som undergär fängelse, av ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergär ungdoms- fängelse samt av interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering. Därtill knyts i förslaget bestämmelser som ger möjlighet till delegation i sådana frågor från ungdomsfän'gelsenämnden och interne- ringsnämnden 'till vederbörande övervakningsnämnd samt om rätt för intagen att i sa fall hos vederbörande centrala nämnd påkalla överpröv- ning av övervakningsnämnds beslut. '

Kriminalvärdsstyrelsen har isitt remissyttrande förutsatt att beslut om frigivningspermission enligt 33 å och om vistelse utanför anstalt enligt 34% till skillnad från vad som gäller f. n. kommer att fattas av kriminalvårdsnämnden sävitt rör sådana intagna som avses med bestäm- melserna i lö % lagen om införande av brottsbalken. dvs. enligt nuvarande ordning sådana som undergår fängelse i mer än ett är och beträffande vilka kriminalvärdsnämnden prövar fråga om villkorlig frigivning. Över- vakningsnämnden i Stockholm, sjätte avdelningen, har däremot när det gäller dessa fall anfört att i och med att tiden för frigivningspermission blir obegränsad så måste vederbörande övervakningsnämnd på sitt eget ansvar pröva när situationen är sådan att den intagne. bör få sådan permission _ som ju normalt bör överga direkt i villkorlig frigivning -— varvid det för övervakningsnämnden är av ganska ringa intresse från vilken tidpunkt kriminalvårdsnämnden komtner att besluta om sådan frigivning. Fortsättningsvis framhåller nämnden att om man inte vill tillerkänna övervakningsnämnd rätt att pröva frågan var gränsen skall gå mellan vistelse i och utom anstalt i form av frigivningspermission. man måste flytta över befogenheten att besluta om sådan permission till kriminalvärdsnämnden i de fall då denna nämnd har att besluta om villkor- lig frigivning. Detta synes emellertid enligt övervakningsnätnndens mening vara en hart när otänkbar lösning med nuvarande tendens i fråga om t'örhallandet mellan de olika nämndernas befogenheter.

Sotn framgår av 33% deparlementsförslagel kommer den nya lagen inte att innehälla någon längsta tid för frigivningspermission i motsats till den fjortondagarsregel som f. n. gäller beträffande den som undergär fängelse. Vidare skall sädan permission kunna beviljas inte bara som hittills till förberedande av villkorlig frigivning efter 2/3 av strafftiden tttan även till förberedande av s. k. hälftenfrigivning, Dessa förhållanden motiverar enligt min mening en omprövning av frågan huruvida det i

• Sida 163
•  Original

Prop. 197420 163

likhet med gällande ordning skall ankomma pä övervakningsnämnd att besluta om frigivningspermission även i sådana fall då frågan om villkorlig frigivning. skall prövas av kriminalvärdsnämnden, dvs. fall då den intagne undergår fängelse i mer än ett år. Som jag förut nämnt bör frigivningsper- mission i princip inte beviljas förrän man kan bedöma om det föreligger sådana förutsättningar för villkorlig frigivning som inte direkt hänger samman med lösningen av de frågor om arbetsanskaffning m.m. som frigivningspermissionen syftar till att underlätta. För att kunna åstad- komma den samordning mellan frigivningspermission och villkorlig frigivning som sålunda behövs talar enligt min mening övervägande skäl för att införa den ordningen att det skall ankomma pa kriminalvårds- nämnden att besluta om frigivningsperrnission i fall som här avses.

Liksom f. n. är fallet beträffande ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden när det gäller frågor om längtidspermission bör Kungl. Maj:t ha möjlighet att förordna att tillämpningen av 33 och 34 åå får överflyttas från kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden till den övervakningsnämnd till vars verksam- hetsområde anstalten hör.

[ övriga hänseenden varom nu är fråga ansluter jag mig till promemo- rieförslaget.

56%

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet ipromemorieförslaget, innehåller regler om vem som skall besluta i vissa frågor som avses i 35 % departementsförslaget såvitt gäller intagen som dömts till ungdomsfängel- se eller internering. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 76 % behandlingslagen.

Av de föreslagna bestämmelserna i 545 följer att ungdomsfängelse- nämnden resp. interneringsnämnden skall besluta om frigivningspermis- sion enligt 33 å och vistelse utanför anstalt enligt 34 & beträffande den som undergår ungdomsfängelse eller internering. I överensstämmelse med vad som nu gäller bör dessa nämnder också lta beslutanderätt när fråga uppkommer att pröva huruvida tid för sådan vistelse utanför anstalt inte skall inräknas i verkställighetstiden. Bestärntnelse härom ges i förevarande pa ra gra f.

När det gäller motsvarande beslut beträffande den som undergår fängelse. kunde det ifrågasättas att övert'lytta beslutanderätten från krirninalvärdsstyrelsen till krirninalvårdsnämnden, tried hänsyn till att denna nämnd enligt vad jag tidigare föreslagit skall besluta om frigivnings- permission för dem som undergår fängelse i mer än ett är. I avvaktan på resultatet av den pågående översynen av de centrala nämndernas uppgifter (Ju 1973:15') bör det dock enligt min mening inte. komma ifråga att med tanke enbart på denna kategori av dem som dömts till fängelse göra någon ändring i gällande ordning som innebär att hithöran- de beslut meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Motsvarande beslut vid korttidspermission bör i enlighet med gällande

• Sida 164
•  Original

Prop. l974:20 164

ordning även ankomma pä kriminalvärdsstyrelsen beträffande samtliga kategorier intagna. Att detta skall vara fallet framgår av 585 departe- mentst'örslaget.

575

Denna paragraf innehåller i likhet med 75 å andra stycket behandlings- lagen en bestämmelse som anger att övervakningsnämnds beslut enligt den nya lagen länder till efterrättelse omedelbart om inte annat förord- nas. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i promemorieförslaget.

Vidare innehäller paragrafen i likhet med 78 & fjärde stycket behand- lingslagen en bestämmelse enligt vilken talan inte får föras mot ungdomsfängelsenämndens. 'interneringsnämndens eller kriminalvårds- nämndens beslut. I denna del motsvarar paragrafen 55 & fjärde stycket promemorieförslaget.

585

Denna paragraf, som motsvarar 565 promemorieförslagel. reglerar kriminalvårdsstyrelsens beslutsfunktioner i ärenden enligt lagen. Paragra- fen har sin motsvarighet i 77 & behandlingslagen.

Enligt behamllingslagen ankommer det på kriminalvårdsstyrelsen att bl. a. besluta om sådan disciplinär bestraffning som avses i 68 & samma lag. dvs. indnigning av förmåner och isoleringsstraff. Med stöd av gällande bestämmelser kan denna befogenhet delegeras till styresman vid anstalt. När det gäller förlängning av verkställighetstiden enligt 69 % behandlings- lagen för dcn som undergår fängelse skall beslut meddelas av kriminal- vårdsnämnden.

Av 47 % departementsförslaget framgår att som disciplinär bestraffning kan förekomma dels varning, dels inneslutning i enrum under högst sju dagar, och dels förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i tiden för verkställighet av den påföljd som den intagne undergår. Sistnämnda tvä reaktionsformer skall kunna åläggasi förening.

Enligt min mening har frågor om disciplinär bestraffning ett så nära samband med frågor om anstaltsvårdens närmare utformning att det" framstår som naturligt att beslut i dessa ärenden. efter delegation från kriminalvardsstyrelsen och under dess överinseende, normalt bör medde- las av styresmannen i den aktuella anstalten. Lämpligheten av en sådan ordning när det gäller varning och inneslutning i enrum har inte heller ifrågasatts Linder remissbehandlingen. I princip stämmer detta helt överens med vad som f. n. gäller vid disciplinär bestraffning enligt 68 & behandlingslagen. '

När det härefter gäller förtu'dnande att viss bestämd tid inte skall inräknas i verkställighetstiden vill jag erinra om att promemorieförslaget innebar att sådant förordnande endast kunde avse tid under vilken den intagne enligt beslut i samma disciplinärende skulle hållas innesluten i enrum. Enligt promemorieförslaget skulle befogenheten att meddela

• Sida 165
•  Original

Prop. I974:20 165

sådant förordnande kunna delegeras till styresman vid anstalt. Om emellertid styresman vid anstalt meddelade förordnande av ifrågavarande slag skulle. enligt förslaget beslutet i dess helhet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Mot detta förslag har interneringsnämnden invänt att det bör ankomma på denna i stället för på kriminalvärdsstyrelscn att fatta beslut i dessa ärenden såvitt gäller internerade. Övervakningsnämnden i llalm- stad har ifrågasatt om inte disciplinär bestraffning i fall som här avses bör handläggasi annan ordning än som föreslagits i promemorian. t. ex. av ett kollegium bestående av övervakningsnämndens ordförande. styresmannen och en representant för vårdpersonalen eller av nämndens ordförande med styresmannen som föredragande. Inte heller Statstjänstemannaför- bundet. i vars yttrande TCO instämmer, anser att kriminalvårdsmyndig- heterna skall handlägga dessa frågor. Advokatsamfundet har framhållit att rättssäkerheten kräver att avgörandet träffas i andra former än som föreslagits. Enligt samfundets mening bör intagen bl. a. beredas tillfälle att anlita försvarare i dessa ärenden.

Enligt min mening talar starka skäl för den lösning som förordats i promemorieförslaget, nämligen att styresman efter delegering skall kunna meddela förordnande varom nu är fråga men att. om han meddelar sådant förordnande, disciplinärendet skall i dess helhet underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning. Det är till en början av stort värde att alla ärenden om disciplinär bestraffning kan avgöras. åtminstone i första instans. utan onödig tidsspillan. För en ändamålsenlig tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i 48 5 krävs vidare god förtrogenhet med den intagnes aktuella situation, omedelbart förestående behandlingsätgärder samt andra liknande förhållanden som kan inverka på valet av påföljd eller dess svårighetsgrad. Därtill kommer att det vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning är av vikt att den beslutande alltid har möjlighet att välja den reaktionsform som utifrån en samlad bedömning framstår som lämpligast. Från denna utgångspunkt skulle det framstå som föga ändamålsenligt om en styresman endast vore behörig att meddela varning eller isoleringsstraff. Ett förordnande om att viss tid inte skall inräknasi verkställighetstiden har emellertid å andra sidan så pass allvarliga verkningar för den intagne att ärenden i vilka styresman meddelat sådant förordnande lämpligen bör bli föremål för en obligatorisk överprövning. Därvid saknas anledning att frångå den instansordning som i övrigt gäller i fråga om disciplinär bestraffning och som innebär att kriminalvårdsstyrel- Sen är överprövningsinstans. En annan ordning skulle. föranleda betydan- de komplikationer i beslutsförfarandet. Med hänsyn härtill och då jag inte har anledning att ifrågasätta kriminalvårdsstyrelsens kompetens att pröva frågor av nu förevarande art ansluter jag mig till det förslag som promemorian innehåller.

Den allmänna regleringen av kriminalvårdsstyrclsens beslutsfunktioner bör tas in i förevarande paragraf. medan regler om delegering och underställning lämpligen bör få sin plats i 60 och 61 55.

[ saklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i behand-

• Sida 166
•  Original

Prop. l974:20 166

lingSIagen anges i förevarande paragraf att kriminalvårdsstyrelsen medde- lar beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 54—56 55. Undan- tagen gäller sålunda de frågor som skall avgöras av övervakningsnämnd. kriminalvårdsnämnd. ungdomsfängelsenämnd eller interneringsnämnd.

Vidare föreskrivs i paragrafen. i överensstämmelse med nuvarande ordning. att kriminalvärdsstyrelsens beslut länder omedelbart till efter- rättelse om inte annorlunda förordnas.

59%

Förevarande paragraf, som motsvarar 57 så promemorieförslaget. anger att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut isärskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrrätt genom besvär och att talan mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres hos Kungl. Maj:t genom besvär. Paragrafen överensstämmer i sak med 78 5 första stycket behandlingslagen.

605

Paragrafen, som motsvarar 58å promemorieförslaget, innehåller be- stämmelser om delegation av beslutsftmktioner till tjänsteman inom kriminalvården. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 80 ?; behandlings- lagen.

De i promemorian föreslagna bestämmelserna. som i sak överensstäm- mer med motsvarande bestämmelser i behandlingslagen. innebär att Kungl. Maj:t kan till tjänsteman inom kriminalvården delegera dels övervakningsnämnds befogenheter i ärenden om frigivningspermission och sådan vistelse utom anstalt som avsesi 34 ådepartementsförslagct dels kriminalvardsstyrelsens befogenheter enligt lagen med undantag för frågor om inräkning i verkställighetstiden av tid för vistelse utom anstalt vid permission m. m. På sätt jag anfr'jrt vid 20 & bör delegering inte heller kunna ske av styrelsens befogenhet att besluta om sådan enrumsplacering som avses i sistnämnda paragrafs andra stycke. I övrigt ansluter jag mig till promemorieförslaget.

Jag har i den allmänna motiveringen behandlat frågan om delegering från kriminalvårdsstyrelsen till regionchef eller chef för riksanstalt av ärenden om anstaltsplaeering. Som jag där har anfört bör sådan delegering normalt ske. Undantag bör dock göras för vissa fall. Ett sådant fall är att berörda chefer är oeniga i placeringsfrågan. Det bör då ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att fatta beslut iiirendet. Detsamma bör normalt gälla vid förflyttning av intagen från en riksanstalt till en annan riksanstalt dock med möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen att dele- gera beslutsfunktionen i hithörande fall. Avsteg från huvudregeln bör även kunna förekomma i fall då det gäller att undvika en tillfällig överbeläggning inom viss region eller på viss anstalt. Vidare bör undantag gälla i fråga om ärenden om placering i öppen anstalt av sådana lagöver- trädare som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer. I enlighet med vad som numera gäller

• Sida 167
•  Original

Prop. l974:20 167

(prop. 1972:67 och SFS 19721'259) bör det även i fortsättningen normalt ankomma pä kriminalvårdsstyrelsen att besluta i sådana ärenden. liksom f. ö. i ärenden om korttidspermission för dessa längtidsdömda.

Som jag anfört vid 58nå bör i'likhet med nuvarande ordning delegation kunna ske av kriminalvärdsstyrelscns befogenhet att besluta om discipli- när bestraffning av intagen. 1 61 % behandlas vissa särskilda frågor när det gäller sadan delegering.

De särskilda bestämmelser som erfordras när det gäller överprövning av beslut som tjänsteman meddelat med stöd av sådan delegering som avses i förevarande. paragraf torde i likhet med nuvarande ordning kunna meddelas i administrativ väg. 1 61 & ges dock för visst fall en regel om underställningsförfarande.

615

Denna paragraf motsvarar 59 & promemorieförslaget. Den behandlar vissa frågor rörande delegering av beslut om disciplinär bestraffning. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i belnmdlingslagen.

Av 605 departementsförslaget framgår att kriminalvärdsstyrelsens befogenhet att besluta om disciplinär bestraffning skall kunna delegeras till tjänsteman inom kriminalvården. liksom f.n. är fallet. Beslut som styresman fattar med stöd av sådant bemyndigande bör — på sätt föreslagits i promemorian — lända till efterrättelse omedelbart om det inte förordnas annat. En bestämmelse av denna innebörd ges i första punkten av förevarande paragraf.

I enlighet med de ("överväganden som redovisats under 58 % föreskrivsi andra punkten av förevarande "paragraf att om styresman vid anstalt meddelar förordnande enligt 47 5 första stycket 3 departementsförslagct. dvs. förordnande att viss bestämd tid inte skall inräknas i verkställighets- tiden, disciplinärendet skall i dess helhet omedelbart underställas kl'iminalvardsstyrelsens prövning.

625

Denna paragraf innehaller vissa ansvarsbest'ämmelser. Den motsvarar 60 & promemorieförslaget och 81 & behandlingslagen.

] överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i behandlings- lagen och promemorieförslaget föreskrivs i första stycket av förevaran- de paragraf straffansvar för den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med. Enligt behandlingslagen utgör straffskalan för sådan gärning böter eller fängelse i högst ett är. om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. 1 likhet med promemoriet'örslagct men i motsats till tillsynsutredningen — som förordar en st ra ffskä rpning — finner jag inte anledning att göra någon ändring i denna straffskala.

1 paragrafens andra stycke föreskrivs i överensstämmelse med motsva- rande bestämmelse i behandlingslagen och med viss mindre avvikelse från

• Sida 168
•  Original

Prop. l974:20 168

promemorieförslaget att straffansvar skall inträda de!.r för den som åt intagen lämnar alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller sådan in_iektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen, dels för den som eljest hjälper intagen att komma ät sådana berusningsmedel eller föremål. Straffet för sådan gärning är enligt behandlingslagen böter. Till skillnad från promernorieförslaget men i likhet med tillsynsutredningen, övervakningsnämnden i Halmstad och Statstjänstemannaförbundet, i vars yttrande TCO instämt. anSer jag det motiverat att skärpa straffskalan för dessa gärningar. Maximistraffet bör bestämmas till fängelse i sex månader. Undantag från bestämmelsens tillämplighet bör föreskrivas för det fall att gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

63%

Paragrafen motsvarar 61 & promemorieförslaget och 82 % behandlings- lagen. Den innehåller bestämmelser om omhändertagande av alkoholhal- tiga drycker m. m. Regleringen överensstämmer i sak med behandlings- lagens bestämmelser.

6.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 26 kap. 5 ä

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall den som dömts till fängelse för verkställighet av straffet intasi fängvärdsanstalt. Enligt förslaget till lag om kriminalvård i anstalt ersätts termen tangvärdsanstalt med beteckningen kriminalvårdsanstalt. Detta föranleder en motsvarande ändring i förevarande paragraf.

7å

I denna paragraf anges f.n. att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstalts- tiden Oeh sinnesriktning vid den tid då frigivningen ifrågasätts. hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

I den allmänna motiveringen har jag förordat en omarbetning av bestämmelsen. [ enlighet med vad jag där anfört föreskrivs i paragrafen att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningar- na för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

[ paragrafen anges sålunda inte längre att den dömdes uppförande under anstaltstiden är en av de omständigheter som skall särskilt beaktas vid prövning av fråga om villkorlig frigivning. Ändringen har samband med det nya system för bestraffning av disciplinära förseelser som departementsförslaget innehäller. Bakgrunden till denna ändring och den

• Sida 169
•  Original

Prop. 1974 :20 169

närmare innebörden därav har redovisats i den allmänna motiveringen.

[ den nya lydelsen anges inte heller att den intagnes beredvillighct att ersätta genom brottet uppkommen skada skall särskilt beaktas i frigivningsärendet. Med anledning av att bl. a. kriminalvärdsnämnden ifrågasatt lämpligheten av denna ändring vill jag framhålla att den nya lydelsen självfallet inte hindrar att den intagnes inställningi skadestånds- frägan i förekommande fall likväl kan tillmätas viss betydelse.

8.3

Paragrafens andra stycke anger att om verkställighetstiden förlängts genom disciplinär bestraffning enligt vad därom är stadgat. förlängningen inte skall tas med vid beräkning av tid för villkorlig frigivning och frigivning inte får ske förrän bestaffningen verkställts. Denna bestämmel- se syftar på sådan förlängning av verkställighetstiden som avses i 69 & behandlingslagen. Det föreslagna systemet med disciplinär bestraffning innebär att sådan förlängning av verkställighetstiden som avses i sistnämnda paragraf inte längre skall kunna förekomma. Förslaget till lag om kriminalvård i anstalt innehäller därför inte någon motsvarighet till ifrågavarr-mde bestämmelse i behandlingslagen. Till följd härav bör andra stycket i förevarande paragraf upphävas.

Som disciplinär bestraffning skall enligt. 475 förslaget till lag om kriminalvård i anstalt kunna meddelas förordnande att viss tid, högst tio dagar, inte skall räknas in i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår. Frägan hur strafftidsberäkningen skall ske i sådant fall regleras i "23 % förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m.

95

!.

Den här föreslagna ändringen är en följd av att beteckningen fängvårds- anstalt ersätts med benämningen kriminalvårdsanstalt.

"28 kap. 3 %

Enligt förevarande paragraf skall sädan behandling i anstalt som här avses, dvs. anstaltsvistelse sotn ingår i skyddstillsyn, pågå minst en mättad och högst tvä månader enligt vad som bCSlämS därom under behand- lingens gång. [ Sl & behandlingslagen anges att efter utgången av den minsta tid som är stadgad för sådan anstaltsbchandling. denna skall upphöra, så snart fortsatt omhändertagande i anstalt inte kan anses erforderligt. Enligt 75% behandlingslagen beslutar den övervaknings- nämnd till vars verksamhetsomräde anstalten hör om upphörande av ifrågavarande behandling.

På sätt föreslagits i prometnorian bör ifrågavarande bestämmelser i Sl och 75 åå behandlingslagen föras över till BrB och därvid placeras i förevarande paragraf.

• Sida 170
•  Original

Prop. l974:20 170

I andra stycket har vidtagits den ändringen att det hittillsvarande hindret mot att förordna om omedelbar verkställighet av behandling i anstalt i fråga om dem som har fyllt 23 är har tagits bort. Angående skälen för ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3 .

"29 kap. 3 %

Förevarande paragraf anger i sin nuvarande lydelse bl. a. att" vid ungdomsfängelse anstaltsvtirden skall försiggå i ungdmnsanstalt eller. om särskilda skäl är därtill. i annan fängvardsanstalt.

Av den allmänna nt(:)tive1'ingett framgå r att det nya anstaltssystemet får till följd att begreppet ungdomsanstalt komtner att försvinna. Samtidigt ersätts termen fängvärdsanstalt med kriminalvärdsanstalt. l förevarande paragraf bör därför anges att anstaltsvården skall t'örsiggä i kriminalvårds- anstalt.

30 kap. 4 5

Enligt denna paragraf skall vid internering anstaltsvården försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda skäl är därtill. i annan fängvärds- anstalt.. Det nya anstaltssystemet innebär. som framgår av den allmänna motiveringen, att begreppet interneringsattstalt kommer att försvinna. Vidare ersätts termen fangvardsanstall med kriminalvät'dsanstalt. Paragra- fen bör därför ändras på motsvarande sätt som jag förordat beträffande 29 kap. 3 5 BrB.

38 kap. 9å

I andra stycket har vidtagits en ändring som är betingad av den nya lydelsen av 28 kap. 3 5 andra stycket BrB. Ändringen innebär att förord- nande otn omedelbar verkställighet av beslut om behandling i anstalt kan meddelas även om den som beslutet avser har fyllt 23 är.

6.4 Förslaget till lag om ikraftträdande av vissa lagar pä kriminalvårdens omrade

1 ä

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör den nya lagen om kriminalvärd i anstalt träda i kraft den 1 juli 1974. Lagen om beräkning av strafftid m.m. bör träda i kraft vid samma tidpunkt. l satnband därmed kan lagen om behandling i fängvardsanstalt uppltävas. Paragrafen innehaller bestämmelser i dessa hänseenden.

• Sida 171
•  Original

Prop. l974:20 l7l 2 oeh 3 åå

I dessa paragrafer har med i sak oförändrat innehäll tagits upp övergängsbestärnrnelserna till lagen (19641541) om behandling i fäng- värdsanstalt.

4.5.

[ förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m. ltar tagits in bestämmelser om uppskov med verkställighet av fängelse vilka innebär väsentligt vidgade tnöjliglteter till stidant uppskov i förhållande till gällande rätt. Samtidigt föreslås att handläggningen av uppskovsärenden skall föras över frän länsstyrelse till kriminalvärdsstyrelsen. Kammarrätten föreslas bli besvärsinstans i stället för som hittills kriminalvärdsnämnden. Dessa förslag ger anledning till vissa övergångsbestämmelser.

Ansökningar om uppskov som vid den nya lagens ikraftträdande inte. är slutligt avgjorda av länsstyrelse bör överlämnas till krirninalvärdsstyrel- sen för fortsatt handläggning. Detta kräver inte nägon särskild föreskrift utan följer av att lagen om behandling i fängvärdsanstalt upphör att gälla. Vid handläggningen hos krirninalvärdsstyrelsen kornnrer den nya lagen att i sin helhet bli tillämplig även i materiellt hänseende.

Har länsstyrelse meddelat beslut i uppskovsärende, talar övervägande skäl för att kriminalvfrrdsnämnden även efter den rtya lagens ikraftträdan- de bör pröva besvär över beslutet. Detta kräver en särskild övergängsbe- stärrrrnelse. lin sådan har tagits in i denrta paragraf. Enligt bestämmelsen skall 78 å' tredje och fjärde styckena behandlingslagen fortfarande gälla beträffande fullföljd mot länsstyrelses beslut i uppskovsärende. Över— gangsbestämmelsen är begränsad till frägan om instansordningen vid besvärsprövningen. l materiellt hänseende har kriminalvärdsnämrtden att efter den nya lagens ikraftträdande tillämpa denna.

5.8

Den nya lagen om beräkning av strafftid m.m. skall självfallet inte medföra att strafftidsberäkrtingar i fråga om äldre domar skall ändras. För att sä skall ske krävs att någon ny omständighet inträffat som föranleder kriminalvärdsstyrelsen att utfärda ny strafftidsresolution. En sådan ny omständighet kan exempelvis vara att ett nytt straff skall verkställas innan den dömde frigivits fran ett annat straff som har börjat verkställas före ikraftträdandet. Om det vid sammanläggningen av straff- tiderna visar sig att den sanrrtranlagda strafftiden inte överstiger fyra månader. skall omräkning ske till dagar enligt de. nya bestämmelserna i "21 5 första stycket lagen om beräkning av strafftid rn. m.

för att klargöra att ikraftträdandet av den nya lagen inte ioeh för sig skall leda till ändring i äldre strafftidsresolutioner har i 5 & tagits in en bestämmelse om att strafftidsresolutioner enligt behandlingslagen skall Vid tillärrrpning av lagen om beräkning av strafftid m.m. anses har meddelats enligt 20 & första stycket sistnämnda lag.

• Sida 172
•  Original

Prop. 197420 172

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inorn justitiedepartementet upprättade förslag till

1. lag om beräkning av strafftid m. m.,

2. lag om kriminalvård i anstalt",

3. lag om ändring i brottsbalken .

4. lag om ikraftträdande av vissa lagar pä kriminalvårdens omräde.

Förslagen torde fä fogas till statsrädsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

• Sida 173
•  Original

Prop. l974:20 t 73

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas enligt 87 & regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hernställt bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet:

Britta Gyllensten

• Sida 174
•  Original

Prop. l974:20 174

Bilaga ] (Promernorieförslaget)

] Förslag till Lag om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

l & Denna lag avser förutsättningar för befordran till verkställighet i kriminalvärdsanstalt av dortt på fängelse. ungdomsfängelse eller interne- ring eller förordnande enligt 28 kap. 3 & brottsbalken om beltattdlittgi anstalt samt beräkning av tid för sådan verkställighet.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter.

Om befordran av dom till verkställighet m. m.

Zä Har den som dömts till fängelse, urtgdontsfättgclse eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt talan i rttålet såvitt angår den ådömda påföljden, fär dortten i denna del verkställas utan hinder av fullföljd pä äklagares eller ntälsägandes sida.

Dortt som avses i första stycket får även i andra fall, varom" är särskilt föreskrivet, verkställas utan hinder av att dotnert ej vunnit laga kraft.

35 Dortt på fängelse, ungdorttsfängelse eller internering får även verkställas om den dömde före ttrllföljdstidens utgång i nedan föreskriven ordning avgivet förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådöntda påföljden och medgiver att den får verkställas (nöjdförklaring).

4 5 Nöjdförklaring av den som är häktad avgives inför styresrttannen för den kritttinalvärdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om ltan hälles i militärhäkte, inför den befattnirtgshavare som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej tillstädes. fär förklaringen avgivas inför den som är i hans ställe. I fråga om häktad som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan Konungen förordna att rtöjd förklaring får avgivas även inför närmaste polismyndighet.

Nöjdförklaring gäller endast om den som mottager förklaringen ltar tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång (domsbcvis) samt den dömdc haft betänketid till andra dagen efter den då dortten avkunnades för ltortorn vid rätten eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall såvitt möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sitt försvarare.

• Sida 175
•  Original

Prop. 197420 175

Den som äger mottaga nöjdförklaring enligt första stycket skall st snart det" kan ske erinra den döntde om ltatts rätt att avgiva nöjdförklaring och vad därvid är att iakttaga santt på den dag, då nöjdförklarittg först katt avgivas, efterhöra om ltan vill avgiva sådan förklaring.

5 & Bestämmelserna i 4 & äger motsvarande tillämpning i fråga om den som undergår fängelse eller eljest är intagen i kritttinalvårdsanstalt.

6 & Den som icke är häktad eller intagen i krintinalvårdsanstalt får, nted avläntnande av domen eller domsbevis, avgiva nöjdförklaring inför styresman vid kritttinalvärdsanstalt eller föreståndare för allmänt ltäkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller inför polismyndig- het. Den sont fullgör militärtjänstgöring får avgiva nöjdförklaring även inför befattningshavare vid krigsmakten. som ltar bestraffningsrätt över ltonont i diseiplinntål.

7 5 När nöjdförklaring avgives, skall vittne närvara. Den som tttottagit nöjdförklarittg skall göra anteckning däront på den ltandling på grund varav förklaringen avgivits. Anteekningen skall underskrivas även av den döntde och vittnet.

85 Nöjdförklaring som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot donten i vad ltatt därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller interttering, skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.

9 54 Är den som skall undergå fängelse., ungdomsfängelse eller internering ltäktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för undergäende av påföjd i annat mål när dontett får verkställas, skall styresmannen vid den krintinalvårdsanstalt där ltan är intagen eller föreståndaren för det ltäkte eller cltefen för den rättspykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hälles i militärhäkte, den befattningshavare som ltar uppsikt över häktet omedelbart befordra donten till verkställighet.

10 & Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller interne— ring pä fri fot när domen får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid krintinalvärdsanstalt, där ltan enligt styrelsens föreskrifter skall intagas.

Katt det befaras att den dömde avviker eller efterkommer ltan ieke föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där ltatt vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsett läta förpassa honom till anstalten.

Avgivet" den dömde nöjd förklaring inför styresman för kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som mottager förklaringen omedelbart befmtlra donten till verkställigltet. Avgivet" den döntde nöjdförklarittg inför polismyndighet eller befattningshavare vid krigsntakten skall den som ntottager förklaringen låta förpassa den

• Sida 176
•  Original

Prop. l974:20 176

döntde till kriminalvärdsanstalt enligt bestämmelser sotn kriminalvårds— styrelsen nteddelar. Befattningshavare vid krigsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassningen.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den döntde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsan- stalten i stället för att förpassa honom dit.

11 & Den som skall förpassas till krintinalvårdsanstalt för undergående av påföljd får i anslutning ltärtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest, om det är erforderligt nted hänsyn till transportförhållandetta.

lZä På ansökan av den som icke är häktad kan, om synnerliga skäl därtill föreligger, uppskov med verkställigheten av fängelse beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då donten enligt vad ovan är föreskrivet får verkställas. Kvinna som år havande eller anmtar bartt får beviljas uppskov under tid som prövas skälig.

Beslut i ärende enligt första stycket meddelas av länsstyrelsen i den ort där den döntde vistas. Ansökningshandlingen ingives till p(_)lisntyttdiglte- ten i ortett. Polismyndigheten skall skyndsamt insända handlingen till länsstyrelsen nted eget yttrande.

Uppskov får ej beviljas, om det fitttts skälig anledning till antagande att den dömde avviker. l'iörekommer sådan anledning sedan uppskov beviljats, skall beslutet återkallas.

Beslut, varigenom ansökan om uppskov avslagits eller beslut om uppskov återkallats, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlun- da förordnas.

l3ä llar någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten börjat att till Konungen ingivits ansökan att ltan av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinstraff, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om ltan ej är häk- tad eller intagen i krintinalvårdsanstalt samt nåd ej tidigare söktsi målet, verkställigheten anstå i avvaktan på att nådeansökningen avgöres. Detta gäller dock ej om det finns skälig anledning till antagande att den dömde avviker.

14 & Konungen äger för annat fall än som avses i 12 eller 13 & meddela bestämmelser angående anstånd under högst sex månader med verkställig- lteten av dom beträffande den som dömts till fängelse oelt icke är ltäktad eller eljest intagen i krintinalvårdsanstalt.

155 Om fängelse, ungdomsfängelse eller internering börjat verkställas och högre rätt i stället dönter till annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för fängelse, skall verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avgiver nöjdförklaring i fråga om den nya dontett eller dettna eljest får verkställas.

• Sida 177
•  Original

Prop. 197420 177

16å Bestämmelserna i 2—-ll och 15 %% äger motsvarande tillämpning när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering.

17 & Förordnas i dom på skyddstillsyn om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 % brottsbalken, äger 2, 9—1 1 och 15 åå motsvarande tillämpning. Detsamma gäller 3 %, om den dömde har avgivit nöjdförklaring enligt 38 kap. l & brottsbalken. Meddelas under prövotiden förordnande om sådan behandling, äger bestämmelserna i "2— 11 och 15 åå motsvarande tillämpning.

189" lläktas den som undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 35 brottsbalken av annan anledning än misstanke om brott, skall verkställigheten avbrytas.

Om beräkning av strafftid m. m.

19 & Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller eljest intagen i kriminalvärdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag dä den dömde enligt 10% intages i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertages av polismyndighet för förpassning.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet efter det att slutlig dom däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

20 5 För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårds- styrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden fyra månader, skall styrelsen även angiva den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning, samt den strafftid som då återstår.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall styresman- nen göra anmälan om detta till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i ärendet.

21 så I-t'örekommer till verkställighet fängelse i högst fyra månader, skall vid beräkning av strafftiden omräkning ske till dagar, därvid månad skall anses utgöra trettio dagar. Antalet dagar skall läggas till den dag från vilken tiden räknas.

Skall eljest tid för fängelse räknas efter" månad eller är, skall den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endast idagar, skall antalet dagar läggas till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

• Sida 178
•  Original

Prop. l974:20 _ 178

Z'Zå Har domstol enligt 33 kap. 5---7 åå brottsbalken förordnat att fängelse skall anses till visst antal dagar verkställt, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas från den dagen. Detsamma gäller i fråga om tid som enligt 19 å andra stycket skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

235 Har avbrott ägt rum i verkställigheten av fängelse, skall tiden för avbrottet läggas till slutdagen. Genom beslut enligt lagen (1973: ) om kriminalvård i anstalt kan bestämmas att viss tid ieke skall inräknas i verkställighetstiden. Därvid äger första stycket motsvarande tillämpning.

24 S' llar villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden av straffet anses som nytt straff vid beräkning av tiden.

255 Föreligger fängelse till verkställighet sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan han frigivits, skall strafftiderna sammanläggas för bestämmande av slutdagen.

26å Föreligger dom på fängelse och beslut om behandling i anstalt enligt "38 kap. 35 brottsbalken till verkställighet på en gång, skall behandlingen övergå till fängelse i två månader. Har behandlingen påbörjats, när fängelse föreligger till verkställighet, avräknas tid motsva- rande den under vilken behandlingen pågått. Den tid av behandlingen, som skall avräknas, anses vid beräkning av tid för villkorlig frigivning utgöra fängelse.

Föreligger flera förordnanden om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3å brottsbalken till verkställighet på en gång, skall tiden för behandlingen beräknas efter det förordnande som först börjat verkställas.

27 & Bestämmelserna i denna lag om beräkning av tid för fängelse gäller i tillämpliga delar i fråga om tid för behandling i anstalt enligt 38 kap. 3 % brottsbalken oeh för ungdomsfängelse eller internering.

Övriga bestämmelser

28 & Beslut enligt denna lag i annat fall än som avsesi 12 % meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse. om ej annat fö ro rd n as.

29 & Talan mot kriminalvärdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot länsstyrelsens beslut enligt. lZ & fär talan föras hos kriminalvårds- nämnden genom besvär.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt andra stycket fär talan ej föras.

• Sida 179
•  Original

Prop. l974:20 179

305 Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kriminalvärdsstyrel- sen.

Denna lag träder i kraft den

Beträffande straffarbete skall gälla vad som sägs i lagen om fängelse och beträffande förvaring och internering isäkerhetsanstalt vad som sägs i lagen om internering.

Vad som stadgas i 21 5 lagen (1945:872) om verkställighet av frihetsstraff m.m. skall fortfarande gälla i fråga om straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 & strafflagen.

• Sida 180
•  Original

Prop. l974:20 180

Prop. l974:20

3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

190

Härigenom förordnas, att 26 kap. 5, 7, 8 och 9 åå, "28 kap. 3 å, 29 kap. 3 å, 30 kap. 4 å och 38 kap. 9 å brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 KAP.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas ijängvärdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

Vid prövning av fråga om vill- korlig frigivning skall särskilt be- aktas den dömdes uppförande un- der anstaltstiden och sinnesrikt- ning vid den tid då frigivningen ifrågasätter. hans beredt'i/lighet att ersätta genom brottet uppkom— men skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försät- tas efter frigivningen.

'X'/)

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvärdsanstalt. Här- om är särskilt stadgat.

Vid prövning av fråga om vill- korlig frigivning skall särskilt be- aktas verkningarna av fortsatt fri- hetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpass- ning i samhällel med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigiv— ningen.

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6å hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.

Om verkställzghetstiden, enligt vad därom är stadgat, förlängts bestraffning, skall förlängningen icke nuit/tagas vid beräkning av tid för villkorlig frigivning, och ma" frigil-'ning ej ske förrän beslraffningen verkställts. genom disciplinär

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5-—7 åå sägs.

• Sida 191
•  Original

Prop. l974:20

Nuvarande lydelse

9$

!.

Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde fång- värdsanstalten hör.

l9l

Föreslagen lydelse

Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till

vars verk samhetsområde an-

stalten hör.

28 KAP.

35

Har den tilltalade fyllt aderton är, må rätten, såframt det finnes erforderligt för hans tillrättaföran- de eller eljest, i domen förordna att i skyddstillsynen skall ingå be- handling i anstalt. Sådan behand- ling skall, enligt vad därom be- stämmes under behandlingens gäng, pågå minst en månad och högst två månader. Om behand- lingen är i övrigt särskilt stadgat.

Har den dömde ej j_"vllt tjugotre är. äger rätten besluta att förord- nande som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hin- der av att domen ä skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

Har den tilltalade fyllt aderton är, mä rätten, såframt det finnes erforderligt för hans tillrättaföran- de eller eljest, i domen förordna att i skyddstillsynen skall ingå he- handling i anstalt. Sådan behand- ling skall, enligt vad därom be- under behandlingens gäng. pågå minst en månad och högst två månader. Sedan behand— lingen pågått en månad skall den stämmes upphöra sa' snart fortsatt omhän- dertagande i anstalt ej kan anses erforderligt. Om behandlingen äri övrigt särskilt stadgat.

Om ]?jirlztillatuiena påkalla det. att nande som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hin— der av att domen ii skyddstillsyn äger rätten besluta förord— icke vunnit laga kraft.

Beslut om upphörande av he- enligt (11' den

handling första meddelas nämnd till vars verksamhetsmnrd-

de anstalten hör.

s ty cke t ("ivervaknings-

29 KAP.

35

|.

Behandlingen skall taga sin början i anstalt. Anstaltsvärden skall försiggä i Anstaltsvärden skall försiggä i

• Sida 192
•  Original

Prop. l974:20

Nuvarande lydelse ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl äro därtill. i annan jängvlirds-

19”

Föreslagen lydelse krimina/värdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

anstalt. Om värden i anstalt är särskilt stadgat.

30KAR 45

Anstaltsvärden skall försiggä i interneringsanstalt eller. om sär- skilda skäl äro därtill. i annan jängvärdsanstalt.

Om värden i anstalt är särskilt stadgat.

Anslaltsvården skall försiggå i kriminalvdrdsanstalt. särskilt stadgat.

Härom är

38'KAP. 9 %

Rättens beslut om åtgärd enligt "37 kap. 5 5 andra stycket, 28 kap. 11 5 eller 34 kap. lO $, andra stycket, 12 eller 13 & eller 15 % såvitt angår tillämpning av [0 5 andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 5, "28 kap. 95 eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 85 angående föreskrifter, vite, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 5 andra stycket eller 34 kap. 6 & att någon som ej j_"vllt tjugotre är skall undergå behandling varom stadgas i "28 kap. 3 %, äger rätten förordna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sädant förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8 % om äterintag- ning i anstalt av den som undergår ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt "28 kap. 9 % andrastyeket eller 34 kap. 6 % att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 &, äger rätten, om förhållandena päkalla det, förordna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 85' om äterintagning i anstalt av den som undergår ungdomsfängel- se.

Konungen förordnar om ikraftträdande av denna lag.

• Sida 193
•  Original

Prop. l974:20 193