JK 5188-08-21

Frågan om åklagaren åtnjöt meddelarfrihet

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) står det envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl.a. tidningsredaktioner, såvida inte annat är föreskrivet i TF (s.k. meddelarfrihet). I 1 kap. 3 § TF föreskrivs att ingen får åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan till det i annan ordning eller i andra fall än som anges i förordningen. Regleringen innebär att ett ingripande från det allmänna mot den som med utnyttjande av meddelarfriheten lämnar uppgifter till bl.a. massmedia bara kan ske när TF medger det. Motsvarande bestämmelser gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen beträffande de medier som omfattas av den grundlagen. 

För att jag ska kunna pröva anmälan mot åklagaren krävs alltså att han inte åtnjöt meddelarfrihet när han på det sätt som görs gällande i anmälan lämnade uppgifter ur den aktuella förundersökningen till medierna. I denna del gör jag följande överväganden. 

Av uttrycket ”envar” följer att meddelarfriheten avser medborgarna och däribland också de offentliganställda. Meddelarfriheten gäller däremot inte myndigheter eller andra allmänna organ som sådana. Om en myndighet beslutar att informera medier genom t.ex. ett pressmeddelande hindrar således inte TF att ett ingripande sker med anledning av ett sådant beslut (jfr bl.a. JO 1984/85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla när den som officiellt har att företräda en myndighet uttalar sig i massmedia. Verkschefer och vissa andra högre befattningshavare kan nämligen ofta ha en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då ibland vara svårt att avgöra om personen uttalar sig på myndighetens vägnar eller som enskild. Sådana gränsdragningsproblem kan uppkomma när t.ex. en åklagare lämnar uppgifter för publicering. 

Inte minst med hänsyn till den stora betydelse som meddelarfriheten har just för de offentliganställda måste stor återhållsamhet iakttas vid bedömningen av huruvida ett meddelande eller en uppgift som lämnas för publicering i en tryckt skrift ska anses falla utanför det område som täcks av meddelarfriheten. En gräns torde få dras mellan å ena sidan uttalanden som helt klart görs i tjänsten av någon som företräder myndigheten och å andra sidan uttalanden som visserligen har samband med tjänsten men snarast har karaktär av personliga meningsyttringar. De förstnämnda torde normalt inte omfattas av meddelarfrihet, medan de sistnämnda i princip torde skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet om vad som gäller. 

Utrymmet för ett ”privat” agerande vid sidan om tjänsteutövandet måste dock, vad gäller en åklagare som handlägger ett visst ärende, anses begränsat såvitt gäller det handlagda ärendet (jfr bl.a. Justitiekanslerns beslut den 16 juli 2008 i ärendet med dnr 4023-07-21). 

I detta fall avser anmälan uppgifter som en åklagare sägs ha lämnat om en pågående brottsutredning som han själv var ansvarig för. Även med en extensiv tolkning av lagtexten måste de uppgifter som åklagaren påstås ha lämnat anses ha haft ett sådant samband med hans uppdrag som förundersökningsledare att han inte åtnjöt någon meddelarfrihet. Något hinder för mig att ingripa mot åklagaren med anledning av de uppgifter som han sägs ha lämnat till medierna föreligger därför i och för sig inte. 

Finns det anledning att anta att åklagaren har gjort sig skyldig till brott?

Som det får förstås gör anmälaren gällande att åklagaren till massmedia spred uppgifter som omfattades av sekretess. Fråga uppkommer då om det finns anledning att anta att åklagaren härvid gjorde sig skyldig till brott mot tystnadsplikt (se 20 kap. 3 § brottsbalken). 

Inledningsvis bör det klargöras att det inte finns något generellt hinder för en åklagare att lämna uppgifter till massmedia under en pågående förundersökning. Åklagaren måste också ha ett visst tolkningsutrymme när han eller hon gör en sekretessprövning. För att Justitiekanslern ska inleda förundersökning för brott mot tystnadsplikt eller kritisera en åklagare med anledning av att han har lämnat uppgifter ur en förundersökning krävs därför i princip att det finns anledning att anta att den bedömning som åklagaren gjorde när han beslutade sig för att lämna ut uppgifterna var klart oriktig. 

Vad gäller frågan om de uppgifter som åklagaren i det nu aktuella ärendet lämnade till massmedia kan antas ha omfattats av sekretess gör jag följande överväganden. 

Enligt 5 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess bl.a. för uppgifter som hänför sig till en förundersökning i ett brottmål, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Skaderekvisitet är rakt, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet. Sekretess enligt detta lagrum gäller endast om den omständigheten att uppgifterna lämnas ut kan antas leda till skada för den brottsbekämpande verksamheten. En enskild kan inte åberopa paragrafen till stöd för att uppgifter om honom eller henne ska omfattas av sekretess (jfr Regner m.fl., Sekretesslagen – En kommentar, s. 5:3 f.). Denna bestämmelse i sekretesslagen saknar därför relevans vid prövningen av anmälan. 

Enligt 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen gäller, om inte annat följer av 18 §, sekretess för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Skaderekvisitet i bestämmelsen är omvänt och uttryckt på så sätt att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Sekretessen gäller dock inte – med vissa särskilt angivna undantag – sedan uppgiften har lämnats till en domstol med anledning av åtal (se 9 kap. 18 § andra stycket sekretesslagen). Likaså blir uppgiften enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen som regel offentlig i samband med att den förekommer vid en häktningsförhandling eller någon annan förhandling om användning av tvångsmedel. 

Med anledning av att den aktuella förundersökningen rörde misstanke om mord bör det nämnas att 9 kap. 17 § sekretesslagen även gäller till förmån för en avliden person (se bl.a. RÅ 1992 not 50). 

Den information som åklagaren i detta avseende sägs ha spritt till massmedia gällde uppgifter rörande ett erkännande som den i målet misstänkte personen hade lämnat under utredningen. Vid den tidpunkt som åklagaren sägs ha lämnat dessa uppgifter till medierna var det alltså i princip klart att uppgifterna under alla förhållanden skulle bli offentliga i samband med att han senare väckte åtal. Vid sådant förhållande kan den bedömning som åklagaren gjorde i sekretessfrågan inte anses ha varit oriktig. 

Vad anmälaren i övrigt har anfört om åklagarens kontakter med massmedia gör inte heller att det finns anledning att anta att åklagaren har gjort sig skyldig till något brott. 

Förundersökning ska därför inte inledas. 

Finns det anledning att inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsverksamhet granska det sätt på vilket åklagaren lämnade uppgifter till massmedia?

Anmälaren har gjort gällande att åklagaren under förundersökningen lämnade känsliga uppgifter till massmedia rörande hennes dotter innan hon hade hunnit informera familjen och vänner om dessa uppgifter. Hon har vidare gjort gällande att åklagaren ”släppte ut uppgifter till media” trots att hon blev lovad att så inte skulle ske. Mot denna bakgrund uppkommer frågan om det finns anledning för mig att inom ramen för Justitiekanslerns tillsynsverksamhet granska åklagarens agerande i aktuellt avseende. I denna del gör jag följande överväganden. 

Enligt sin instruktion (15 § andra stycket) ska Justitiekanslern pröva ett klagomål endast om frågans beskaffenhet ger Justitiekanslern anledning att ta upp saken till prövning. Det innebär bl.a. att jag normalt inte uttalar mig om de bedömningar som en domstol eller en myndighet har gjort i ett mål eller ett ärende. Sådana bedömningar ska domstolen respektive myndigheten göra självständigt (jfr 11 kap.2 och 7 §§regeringsformen). Vid uppenbara felbedömningar anser jag mig ändå kunna inskrida med kritik om det i övrigt finns skäl för det. 

Den aktuella brottsutredningen rönte mycket stor uppmärksamhet bland allmänheten och de uppgifter som åklagaren sägs ha spritt till medierna får anses ha varit av allmänintresse. Vad som har kommit fram i anmälan om det sätt på vilket åklagaren sägs ha lämnat uppgifter till medierna ger mig inte anledning, med de begränsningar som gäller för Justitiekanslerns tillsynsverksamhet, att närmare granska åklagarens agerande i aktuellt avseende. 

Jag vill avslutningsvis påpeka att det naturligtvis är viktigt att åklagaren och Polisen försöker tillvarata målsägandens intressen av att få del av uppgifter ur förundersökningen innan dessa lämnas till medierna. Samtidigt bör man ha i åtanke att åklagaren och Polisen är skyldiga att omedelbart lämna ut icke sekretessbelagda uppgifter ur allmänna handlingar när någon begär det.