JK 5680-13-40

Bakgrund

År 2007 sålde HO en fastighet till sin sonson, KO. HO avled i augusti 2008 och efterlämnade då som dödsbodelägare sonen KO (KOs far) och adoptivdottern HN. Dödsboet efter HO avträddes sedermera till förvaltning av boutredningsman. Vid sin utredning av boet bedömde boutredningsman­nen att KO inte hade styrkt att han hade erlagt någon betalning för den fastighet som han hade köpt av HO år 2007. Av bl.a. processekonomiska skäl valde dock boutredningsmannen att inte föra talan för dödsboets räkning om fullgörande av betalningen.

År 2012 väckte HN i eget namn men för dödsboets räkning talan mot KO med yrkande att KO skulle förpliktas att betala 225 000 kr jämte viss ränta till dödsboet, alternativt att hans köp av fastigheten skulle gå åter. Sedan Luleå tingsrätt utfärdat stämning bestred KO käromålet. Under handläggningen av tvistemålet, som innefattade viss skriftväxling och ett sammanträde för muntlig förberedelse, frånföll HN yrkandet om återgång av fastighetsköpet.

Tingsrätten kallade parterna till huvudförhandling som skulle hållas i novem­ber 2012. En tid före förhandlingen uppmärksammade dock tingsrät­ten att det kunde ifrågasättas om HN hade möjlighet att i eget namn men för dödsboets räkning föra talan mot KO. Sedan parterna beretts tillfälle att yttra sig i frågan beslutade tingsrätten den 22 november 2012 att avvisa HNs talan. Genom beslutet förplik­tades hon även att ersätta KO för hans rättegångskostnader med 22 649 kr. I sina skäl för beslutet anförde tingsrätten följande.

Att HN har talerätt för dödsboet i målet är en sådan processförutsättning som tingsrätten har att pröva även om motparten inte gjort någon invändning härom.

Som huvudregel företräder dödsbodelägarna gemensamt dödsboet mot tredje man och det är dödsbodelägarna som gemensamt har rätt att föra talan i mål som rör boet. När dödsboet – som i detta fall – avträtts till förvaltning av boutredningsman är det enligt huvudregeln boutredningsmannen som företräder dödsboet mot tredje man och som äger rätt att föra boets talan.

En enskild dödsbodelägare har således i princip inte rätt att föra talan för dödsboets räkning. Enligt 18 kap. 1 b § och 19 kap. 12 a §ärvdabalken har enskilda dödsbodel­ägare dock rätt att i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet. Syftet härmed är att var och en av dödsbodelägarna ska ha möjlighet att föra talan för dödsboets räkning mot en eller flera övriga dödsbodelägare. Om dödsboet förvaltas av boutredningsman krävs dock, för att enskilda delägare ska ha sådan talerätt, att boutredningsmannen har avstått från att föra boets talan.

En nödvändig förutsättning för att dödsbodelägare ska ha talerätt för dödsboets räkning är således att talan riktas mot samtliga övriga dödsbodelägare. Anledningen till detta är att en tvist mellan dödsboet och vissa av dess delägare även har betydelse för övriga dödsbodelägare och att samtliga dödsbodelägare därför ska få möjlighet att delta i rättsprocessen. Det är i och för sig inte nödvändigt att det framställs ett yrkande som innebär att samtliga dödsbodelägare på svarandesidan ska förpliktas att fullgöra något eller att yrkandena i målet på något annat sätt riktar sig direkt till samtliga svaranden. Det är tillräckligt att den egentliga talan riktar sig mot en eller flera dödsbodelägare och att övriga dödsbodelägare stäms in som svarande i målet utan att något direkt yrkande riktas mot dem (jfr Hovrätten för Övre Norrlands beslut den 26 mars 2001 i mål nr Ö 111/10).

Det föreligger inte heller något hinder mot att, utöver samtliga delägare, också utom­stående är parter i målet på kärande- eller svarandesidan (se NJA II 1981 s. 159 och 164). Detta bör dock – mot bakgrund av det ovan angivna syftet med att ge enskilda dödsbodelägare talerätt för dödsboet – endast gälla då yrkandet eller yrkandena i målet riktar sig direkt mot någon dödsbodelägare och inte enbart mot någon utomstående part. En enskild dödsbodelägare som mot övriga dödsbodelägares vilja önskar föra talan för dödsboets räkning mot en utomstående är hänvisad till att begära att dödsboet avträds till förvaltning av boutredningsman, som har behörigheten att föra en sådan talan för dödsboets räkning.

I förevarande fall har HN stämt in en utomstående part för dödsboets räkning och yrkat att denne ska fullgöra viss betalning till dödsboet. Enligt vad som anförts ovan har hon inte rätt att föra en sådan talan för dödsboets räkning. HNs bristande talerätt hade i och för sig kunnat läkas om hon stämt in dödsbodel­ägaren KO som svarande i målet med yrkande om att även denne ska vara skyldig att fullgöra betalningen till dödsboet samt åberopat en rättslig grund för detta. HN har emellertid inte riktat sin talan mot KO. På grund av det anförda kan det konstateras att HN inte har rätt att föra talan i målet. HNs talan ska följaktligen avvisas.

Anspråket och utredningen i övrigt

HN har yrkat ersättning av staten med 35 149 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 oktober 2013 och till stöd för sitt anspråk anfört att Luleå tingsrätt ex officio borde ha prövat hennes rätt att föra talan. Genom att underlåta sådan prövning har tingsrätten förorsakat henne skada; hon har ålagts att betala KOs rättegångskostnader på 22 649 kr och har därutöver drabbats av egen rättegångskostnad (12 500 kr) för om­buds­arvode i tiden efter det att ansökan om stämning gavs in till tingsrätten.

Luleå tingsrätt, genom lagmannen EG, har yttrat sig över anspråket och därvid anfört följande.

Tingsrättens bedömning

Luleå tingsrätt anser att staten inte har ådragit sig skadeståndsansvar med anledning av att jag underlåtit att avvisa HNs talan redan i anslutning till att hon väckte sin talan i tingsrättens mål nr T 134-12. Under alla förhållanden bör något skadestånd inte utgå på den grunden att HN själv har medverkat till skadan. Under förutsättning att rättsskydd saknats avseende rättegångskostnaderna för tvisten finns inget att erinra mot kravets storlek i och för sig.

Yttrande över tingsrättens handläggning och närmare om bedömningen

[…]

Jag kan i dag inte erinra mig vilka närmare överväganden jag gjorde innan jag beslutade om att stämning skulle utfärdas i målet. Jag kommer dock ihåg att jag ansåg att saken var ovanlig och komplex.

[…]

När jag på nytt läser stämningsansökan i målet ser jag att det inledningsvis fanns ett yrkande om att KOs köp av den omstridda fastigheten skulle ogiltigförklaras, med ett påstående under avsnittet ”sakomständigheter och grunder” om att det fanns ett oklandrat testamente som, i förening med ett arvsavstående, gav uttryck för att fastig­heten skulle tillfalla HN. Om detta bidragit till mitt beslut om att jag ansåg att det fanns skäl att inhämta ett svaromål från svaranden kan jag inte svara säkert på, men jag har en minnesbild av det.

Det var i samband med rättsutredning inför huvudförhandlingen i målet som jag kom att väcka och överväga frågan om HN hade rätt att föra talan i målet eller inte. […] Saken var enligt min mening inte uppenbar och framförallt inte om HN, efter det att hon hade beretts tillfälle att slutföra talan i målet, valt att även väcka talan mot KO.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att tingsrättens underlåtenhet att inte fatta ett avvis­ningsbeslut redan när talan väcktes inte är av sådan beskaffenhet att staten däri­genom ådragit sig ett skadeståndsansvar. I vart fall bör HN dels genom att väcka den aktuella talan i målet dels genom att underlåta att väcka talan mot KO anses ha medverkat till skadan i sådan utsträckning att inget skadestånd alls bör utgå.

  Vid sidan om anspråket på ersättning med anledning av Luleå tingsrätts handläggning av det ovan berörda tvistemålet har HN framfört synpunkter på tingsrättens och andra domstolars handläggning av andra mål. Justitiekanslern har dock inte uppfattat att hon framställt något skadestånds­anspråk i dessa delar.

Skadeståndsskyldighet på grund av tingsrättens underlåtenhet att beakta rättegångshindret

Enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) är staten skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga krav på noggrannhet. Vid bedömningen av frågan om fel eller försummelse bör hän­syn tas även till felets art (se t ex Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s 65 f.). När det är fråga om en domstols eller någon annan myndighets bedömning av en rättsfråga eller en bevisfråga är det inte tillräckligt att bedömningen kan ifrågasättas. End­ast uppenbart orik­tiga bedömningar är att anse som fel eller för­sum­melse i den mening som avses i 3 kap 2 § skadeståndslagen (se t.ex. NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.) När det däremot är fråga om att en domstol har åsidosatt en klar och tydlig förfarandebestämmelse (d.v.s. en processuell bestämmelse) har Justitiekanslern i tidigare ären­den intagit ståndpunkten att det normalt får anses inne­bära att dom­stolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel (se t ex beslut den 23 mars 2005 i 2589-04-40, den 21 december 2009 i ärende nr 3436-08-40 och den 15 januari 2010 i 1557-09-40.

Något förenklat uttryckt har Justitiekanslern i dessa fall bedömt att staten principiellt är ersättningsskyldig gentemot den enskil­de för den för­­­­mögen­hetsskada avseende t ex ökade rättegångskostnader som den en­skilde har åsamkats till följd av att domstolen har underlåtit att be­akta den pro­cessuella ­­bestämmelsen. (Jfr även NJA 2013 s. 842.)

Justitiekanslern har visserligen i fråga om en domstols underlåtenhet att be­akta ett rätte­gångs­­hinder i form av att endast en av flera delägare väckt talan där process­före­målet omfattas av samfälld rätt eller samäganderätt bedömt att det skulle föra för långt att anta att ett sådant rättegångshinder, om det bot­as efter det att stämning utfärdas men på ett relativt tidigt stadium under för­beredelsen och innan domstolen har gett sig in i någon form av sak­pröv­­­ning, skulle för­anleda skadeståndsansvar för staten (se beslut den 26 juni 2009 i ärende nr 1063-08-40). I det nu aktuella fallet har rättegångs­hindr­et emellertid upp­märk­sam­mats först i ett sent skede, när målet var färdigberett för huvudförhandling. Under såd­ana förhållanden måste tingsrättens hand­läggning av frågan om rätte­gångs­hind­er bedömas vara sådan att staten i princip inte kan undgå skade­stånds­skyl­dig­het. Att HN, som företräddes av en advokat, inte själv uppmärksammade att det förelåg ett obligatoriskt rättegångshinder kan inte tillmätas någon betydelse för frågan om skadeståndsskyldighet i och för sig och är inte heller av beskaffenhet att motivera jämkning av ersättningsskyldigheten.

Mot att staten skulle ha ådragit sig skadeståndsskyldighet har tingsrätten även invänt att HN har haft möjlighet att undanröja rättegångs­hindret genom att stämma in även KO och att hon – genom att avstå härifrån – får anses ha medverkat till skadan i sådan grad att någon ersättning inte ska utgå.

Av rättsfallet NJA 2007 s. 69 får det dock anses framgå att en förutsättning för att det alls ska vara möjligt för en dödsbodelägare att, såsom part i eget namn men för dödsboets räkning, föra talan mot en utomstående person är – förutom att samtliga dödsbodelägare måste vara representerade på kärande- eller svarandesidan – att det föreligger nödvändig processgemenskap mellan den utomstående parten och den eller de dödsbodelägare som stäms in vid sidan om denne. I detta fall finns det inte underlag för bedömningen att det i något avseende skulle ha förelegat någon sådan processgemenskap mellan KO och KO att HNs talan i något avseende skulle ha kunnat riktas mot KO (jfr i sammanhanget justitierådet Muncks tillägg i det nyss nämnda rättsfallet).

Under angivna förhållanden finns det inte skäl att vägra ersätt­ning på den grunden att HN underlåtit att väcka talan även mot KO. Sammantaget innebär detta att hon är berättigad till ersättning för den skada som hon drabbats av till följd av det fel som förekommit vid tingsrättens handläggning. Eftersom det inte finns skäl att ifrågasätta hennes påstående om skadans storlek ska hon tillerkännas ersättning med yrkat belopp.

HNs synpunkter i övrigt

Vid sidan om det ovan behandlade skadeståndsanspråket har HN framfört synpunkter på Luleå tingsrätts och andra domstolars handläggning av och beslut i olika mål där hon varit part. Vad hon anfört i dessa avseenden föranleder inte någon åtgärd från Justitiekanslerns sida.