NJA 2007 s. 69

Två av tre delägare i ett dödsbo, som var avträtt till förvaltning av boutredningsman, har väckt talan i eget namn men för dödsboets räkning mot den tredje delägaren och en utomstående. Talan mot dödsbodelägaren har stött sig på en annan rättslig grund än talan mot den utomstående. De båda dödsbodelägarna har ansetts sakna behörighet att föra den sist nämnda talan.

Uppsala tingsrätt

M.J., K.N. och I.K. var delägare i dödsboet efter deras far G.K. P.K. var son till I.K. Dödsboet var avträtt till förvaltning av boutredningsman.

M.J. och K.N. väckte talan vid Uppsala tingsrätt mot I.K. och P.K. De yrkade i första hand att svarandena solidariskt skulle förpliktas att utge ersättning till dödsboet och i andra hand att P.K. ensam skulle förpliktas att utge ersättning. Boutredningsmannen meddelade att han inte hade för avsikt att för dödsboets räkning väcka talan.

I.K. yrkade att tingsrätten genom deldom skulle ogilla talan mot henne såsom uppenbart ogrundad.

P.K. yrkade att tingsrätten skulle avvisa talan mot honom eftersom kärandena inte var behöriga att ensamma föra talan för dödsboets räkning.

Kärandena hade inte något att erinra mot att frågan om talan mot I.K. kunde föras så som gjordes i målet, avgjordes genom deldom.

Kärandena angav sammanfattningsvis följande omständigheter och grunder.

P.K. förvärvade med tillträde den 1 juni 2002 en fastighet av G.K. Enligt köpekontraktet skulle köpeskillingen erläggas i sin helhet senast på tillträdesdagen. P.K. tillträdde fastigheten enligt avtalet, men erlade ingen köpeskilling vid tillträdet utan vid fyra senare tillfällen. Dödsboet har följaktligen en fordran på dröjsmålsränta mot i första hand P.K. I.K. är i första hand solidariskt betalningsansvarig för skulden till dödsboet, då hon i sin egenskap av dödsbodelägare inte biträder de övriga dödsbodelägarna i deras talan mot utomstående för dödsboets räkning. Det medför att dödsboet, för det fall talan inte väcks även mot henne, går miste om möjligheten att driva in en rättmätig och klar och förfallen fordran. I andra hand anförs att I.K. i egenskap av dödsbodelägare som en processförutsättning måste instämmas och bli part i målet och därmed även ges möjlighet att agera i processen.

Svarandena angav sammanfattningsvis följande omständigheter och grunder.

Aktuell situation regleras i 19 kap. 12 a § ÄB. Lagrummet förutsätter att dödsboet har ett direkt anspråk att rikta mot annan delägare varvid även en passiv delägare kan komma att instämmas eftersom alla delägare måste vara parter i målet. Lagrummet omfattar inte situationen när talan förs endast mot utomstående. Eventuella fordringar i anledning av avtalet mellan G.K. och P.K. kan aldrig lagligen bifallas gentemot I.K. Hon kan inte heller på skadeståndsrättslig grund bli solidariskt betalningsansvarig för eventuella fordringar i anledning av avtalet. Då det aldrig kan bli fråga om ett personligt betalningsansvar för dröjsmålsränta enligt avtalet mot henne är det uppenbart att kärandenas yrkande mot henne skall ogillas. I.K. är inte att betrakta som motpart i målet. Endast P.K. är motpart till det krav som kärandena framställt. Han är att betrakta som utomstående varför behörighet att föra talan för dödsboets räkning saknas för M.J. och K.N. Talan kan endast föras av boutredningsmannen. Kärandena kan inte genom att framställa ett uppenbart ogrundat yrkande mot I.K. konstruera behörighet att föra talan mot P.K.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karin Göransson) anförde följande i beslut den 18 februari 2005.

Skäl

Av 19 kap. 12 a § ÄB följer att, när ett dödsbo förvaltas av boutredningsman, var och en av delägarna i mål som rör boet får väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. Något hinder finns inte mot att utöver samtliga delägare också utomstående är parter i målet på kärande- eller svarandesidan.

Bestämmelsen omfattar inte det fallet att dödsbodelägarna samfällt vill föra talan mot någon utomstående och boutredningsmannen avstått från att föra boets talan. Lagrummet blev på förslag av lagrådet omredigerat för att inte sådant mål skulle innefattas. Anledningen var att det inte ansågs finnas något praktiskt behov av en sådan möjlighet. Enligt Gösta Walin bör emellertid bestämmelsen inte föranleda några motsatsslut utan uppfattas endast som positiv bekräftelse på att delägarna i vissa situationer kan föra talan för boet oaktat de inte samtliga står på samma sida (Kommentar till Ärvdabalken, Del II, fjärde upplagan s. 93 f.). Den av Gösta Walin framförda uppfattningen vilken delas av tingsrätten innebär att för det fall I.K. hade biträtt de övriga dödsbodelägarnas talan mot den utomstående P.K. för dödsboets räkning, de skulle ha haft rätt att samfällt föra talan för dödsboets räkning då boutredningsmannen avstått från att föra boets talan. I.K. har nu valt att inte biträda talan mot P.K. De övriga dödsbodelägarna har då talerätt endast om talan riktas även mot henne. Det är alltså en processförutsättning att I.K. instäms som svarande. Huruvida dödsboet har något direkt anspråk att rikta mot henne eller hon slutligen kan förpliktas att betala någonting till kärandena - förutom rättegångskostnader - bör enligt tingsrättens bedömning inte påverka talerätten.

Eftersom I.K. alltså är motpart i målet har kärandena varit behöriga att väcka talan även mot P.K. Yrkandet om att talan mot honom skall avvisas skall därför lämnas utan bifall.

Tillräckligt starka skäl för att meddela deldom i målet föreligger inte.

Slut

1.

Tingsrätten lämnar I.K:s yrkande att tingsrätten skall meddela deldom i målet utan bifall.

2.

Tingsrätten lämnar P.K:s yrkande att tingsrätten skall avvisa talan mot honom utan bifall.

Svea hovrätt

P.K. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle avvisa M.J:s och K.N:s talan mot honom. Till stöd för sitt yrkande anförde han i huvudsak samma grunder som vid tingsrätten.

M.J. och K.N. bestred yrkandet. De anförde i hovrätten samma grunder till stöd för bestridandet som vid tingsrätten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Åke Rehnström, och f.d. hovrättsrådet Karl Matz, referent) anförde följande i beslut den 23 juni 2005.

Skäl

Dödsbodelägares rätt att som part i eget namn föra talan för dödsboets räkning när boet är avträtt till förvaltning av boutredningsman, regleras i 19 kap. 12 a § ÄB. Av bestämmelsen följer att sådan talan får föras om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. I målet är upplyst att boutredningsmannen avstått från att föra talan mot P.K. och I.K.

Av 18 kap. 1 § ÄB följer bl.a. att dödsbodelägarna gemensamt har att förvalta den dödes egendom, att de företräder boet gemensamt mot tredje man och att de har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Dödsboet är således ett odelbart rättsförhållande. I konsekvens härmed följer vidare att det i en process råder nödvändig processgemenskap mellan dödsbodelägarna i det att samtliga dödsbodelägare måste vara representerade på kärande- respektive svarandesidan, se bl.a. 19 kap. 12 a § ÄB.

Talan i tingsrättens mål har riktats mot P.K., som är dödsboet utomstående, och I.K. som är dödsbodelägare tillsammans med M.J. och K.N. I.K. har valt att inte delta som kärande i processen. M.J:s och K.N:s huvudyrkande inför tingsrätten grundas på ett avtal där P.K. men inte I.K. är avtalspart. Yrkandet mot I.K. stöder sig på en annan rättslig grund än det mot P.K. Det har inte påståtts föreligga någon omständighet som medför att det skall anses råda nödvändig processgemenskap mellan P.K. och I.K. Vid sådana förhållanden är vardera P.K. och I.K. att betrakta som självständig part gentemot M.J. och K.N. gemensamt. Den omständigheten att I.K. valt att inte biträda M.J. och K.N. i deras talan mot P.K. medför inte att 19 kap. 12 a § ÄB blir tillämplig.

Då förutsättningarna för att tillämpa 19 kap. 12 a § ÄB inte kan anses föreligga saknar M.J. och K.N. behörighet att såsom parter i eget namn men för dödsboets räkning föra talan mot P.K. Deras talan mot P.K. skall därför avvisas.

Slut

Med ändring av tingsrättens beslut avvisar hovrätten M.J:s och K.N:s talan mot P.K.

Högsta domstolen

M.J. och K.N. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens beslut skulle ogilla P.K:s avvisningsyrkande.

P.K. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Pontus Woxner, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Efter en redogörelse för vad som hade förekommit i underinstanserna anfördes i betänkandet följande.

Parterna har i HD vidhållit sin talan samt anfört bl.a. följande.

P.K.: Talan mot I.K. synes närmast skadeståndsrättslig och vilar inte på samma obligationsrättsliga grund som talan mot P.K. Som hovrätten funnit är de därför att betrakta som självständiga parter och det föreligger inte någon nödvändig processgemenskap dem emellan. Under sådana förhållanden saknar, som hovrätten funnit, kärandena behörighet att som parter i eget namn men för dödsboets räkning föra talan mot P.K. Ett tillåtande av talan mot P.K. skulle innebära att talan mot I.K. inte kan bifallas, eftersom den sistnämnda grundar sig just på påståendet att hon genom att vägra medverka omöjliggör för övriga dödsbodelägare att väcka talan mot P.K. Talan mot I.K. är konstruerad endast för att skapa en anpassning till talerättsregeln i 19 kap. 12 a § ÄB. Situationen är därför i stort sett densamma som i rättsfallet RH 2005:24.

M.J. och K.N.: Det står klart att det råder nödvändig processgemenskap mellan P.K. och I.K. I annat fall skulle I.K. genom sin passivitet kunna förta dödsboets möjligheter att föra talan mot P.K. angående den aktuella fordran.

HD:s bedömning

Regler om talerätt för dödsbo finns i bl.a. 18 kap. 1-1 a §§ samt 19 kap. 12- 12 a och 20-20 a §§ ÄB. Av dessa lagrum följer som huvudregel att ett dödsbo i en rättegång företräds av boutredningsman eller testamentsexekutor om särskild dödsboförvaltning har anordnats, och annars av samtliga dödsbodelägare i förening. Från denna huvudregel om exklusiv talerätt har undantag gjorts så att var och en av delägarna får väcka och föra talan i eget namn men för boets räkning, om målet rör boet och övriga delägare är motparter. I fall där boutredningsman eller testamentsexekutor är utsedd uppställs som en ytterligare förutsättning att denne avstår från att föra talan.

Tillämpliga lagrum i nu aktuellt mål är 19 kap. 12 § och 12 a § ÄB.

M.J:s och K.N:s talan avser fordran och förs av dem för dödsboets räkning. Boutredningsmannen har avstått från att föra denna talan. M.J. och K.N. har således i och för sig enligt 19 kap. 12 a § ÄB talerätt mot dödsbodelägaren I.K. Frågan är nu om talerätt skall anses föreligga även i förhållande till P.K. trots att denne inte är delägare i dödsboet.

Lagtexten ger inget uttryckligt stöd för att låta enskilda dödsbodelägare föra talan för boets räkning även mot någon som befinner sig utanför dödsbodelägarkretsen. I lagmotiven har emellertid förutsatts att en sådan möjlighet skall finnas. I specialmotiveringen till 18 kap. 1 a § och 19 kap. 12 a § ÄB (prop. 1980/81:48 s. 34 och 36) uttalas i detta sammanhang att något hinder inte finns mot att en enskild delägare för talan inte bara mot de andra delägarna ”utan också mot någon utomstående som är inblandad i tvisten”. Som exempel anförs att tre delägare som vill väcka talan mot en fjärde kan stämma in även dennes make ”om det finns anledning till det”.

Av de berörda förarbetsuttalandena följer till att börja med att det inte är fråga om någon ovillkorlig rätt för enskilda dödsbodelägare att, så snart de formella förutsättningarna enligt 19 kap. 12 a § ÄB är uppfyllda, föra talan även mot utomstående. En sådan talan utgör undantag från huvudregeln i 19 kap. 12 § ÄB och får tillåtas endast om det finns skäl för det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning skall beaktas att huvudsyftet med regleringen är att möjliggöra inbördes talan mellan delägarna i frågor som rör boet. Av detta följer dels att det bör krävas att den inbördes talan är verklig och seriös och inte framstår som tillkommen i huvudsakligt syfte att uppfylla kravet på att minst en delägare skall vara motpart i målet, dels att talan inte bör kunna riktas även mot utomstående annat än när detta är påkallat med hänsyn till vad den inbördes talan avser. Talerätt måste exempelvis i princip anses föreligga i fall där det råder s.k. nödvändig processgemenskap mellan den utomstående och en eller flera delägare som är svarande i målet. I övrigt torde de allmänna reglerna om käromål mot flera svarande i 14 kap. RB kunna tjäna till ledning vid bedömningen. Det kan således finns skäl att medge talerätt i fall där talan mot den utomstående stöder sig på väsentligen samma grund som talan mot en delägare. Här bör dock återigen erinras om att talerätten i nu berörda fall utgör ett avsteg från huvudregeln om exklusiv talerätt för boutredningsmannen (eller, om sådan inte är förordnad, samtliga delägare i förening) och att rätten därför bör vara återhållsam med att medge talerätt mot andra än dödsbodelägare i situationer som nu avses.

I förevarande fall föreligger som hovrätten funnit inte någon nödvändig processgemenskap mellan P.K. och I.K. Käromålen mot dem stöder sig på olika grunder. P.K. har inte stämts in på grund av att han är inblandad i en tvist mellan dödsbodelägarna, utan tvärtom utgör kravet mot honom M.J:s och K.N:s huvudsyfte med processen. Det framgår redan av kärandenas egna uppgifter att det avgörande skälet för deras talan mot I.K. har varit att uppfylla de formella kraven i 19 kap. 12 a § ÄB. Under angivna förhållanden saknas skäl att tillåta den mot P.K. förda talan.

M.J. och K.N. har anfört bl.a. att det inte kan ha varit lagstiftarens avsikt att en dödsbodelägare, i detta fall modern till en person med tvistig skuld till dödsboet, genom passivitet skall kunna hindra att talan förs mot sonen. Till detta kan anföras att den ursprungligen föreslagna lydelsen av 19 kap. 12 a § ÄB var avsedd att möjliggöra att, också i fall där boutredningsman var förordnad, talan skulle kunna föras av samtliga delägare mot en eller flera utomstående (i enlighet med huvudregeln i 18 kap. 1 § ÄB för fall där boutredningsman inte är förordnad). Detta ändrades dock efter anmärkning från lagrådet. Lagrådet anförde därvid att medan det vid tvister mellan delägarna inbördes fanns ett av praxis utpekat praktiskt behov av talerätt för enskilda delägare, något motsvarande behov inte hade påvisats i fråga om talan mot tredje man. Departementschefen anslöt sig till denna uppfattning och lagtexten ändrades så att 19 kap. 12 a § första stycket ÄB formulerades i överensstämmelse med motsvarande regel i 18 kap. 1 a § första stycket ÄB (se härom bl.a. prop. 1980/81:48 s. 36, 244 och 246 f.). Det anförda innebär att det i fall där boutredningsman är förordnad överhuvudtaget inte finns någon rätt för dödsbodelägarna i förening att för boets räkning väcka talan mot utomstående tredje man. Det saknar således i detta sammanhang betydelse om en eller flera delägare motsätter sig att sådan talan förs.

I likhet med hovrätten finner HD att den mot P.K. förda talan skall avvisas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Gertrud Lennander, Dag Victor, Severin Blomstrand, referent, och Ann-Christine Lindeblad) meddelade den 13 februari 2007 följande beslut.

HD fastställer hovrättens beslut.

Justitierådet Johan Munck tillade för egen del:

Den år 1981 genomförda reformen angående dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet synes inte alldeles klar till sin innebörd. En förutsättning för att enskilda dödsbodelägare skall ha rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning är enligt 18 kap. 1 a § och 19 kap. 12 a § ÄB att samtliga delägare är parter i målet. Ett exempel på fall då dessa regler skall kunna tillämpas erbjuder enligt lagmotiven (prop. 1980/ 81:48 s. 34) den situationen att det finns fyra delägare i boet av vilka två (här kallade A och B) anser att den fjärde (D) skall utge viss egendom till boet medan den tredje (C) vill förhålla sig neutral och alltså stå utanför rättegången. A och B anges då ha talerätt endast om deras talan riktas också mot C, ”alltså med yrkande att också han skall utge den omtvistade egendomen”.

Sistnämnda uttalande - dvs. att ett yrkande i själva saken skall riktas även mot C - har av Walin (Kommentar till ärvdabalken, 4 uppl. s. 42) karakteriserats på det sättet att det faller på sin egen orimlighet. Walin anmärker att C inte kan förpliktas att utge någon egendom som han inte innehar och inte heller kan förpliktas att betala, om målet rör fordringsanspråk mot D.

Det är lätt att instämma i Walins omdöme, om det återgivna uttalandet skall uppfattas så att A och B, om de anser sig ha rättslig grund endast för ett yrkande mot D, ändå skulle vara skyldiga att framställa ett även enligt deras egen mening grundlöst yrkande mot C för att vara bibehållna vid sin talerätt mot D. Mot ett sådant yrkande torde C kunna utverka ett avvisningsbeslut enligt 42 kap. 4 § RB eller en omedelbar dom under förberedelsen enligt 18 § samma kapitel, eftersom saken är uppenbar. Det kan inte antas vara avsikten att en sådan meningslös talan skall väckas.

Möjligen skulle det kunna tänkas vara underförstått att en talan mot C i den situation som beskrivs i lagmotiven skulle grundas inte bara på de omständigheter som ligger till grund för yrkandet mot D utan dessutom just på det förhållandet att C inte velat biträda aktionen mot D och på så sätt hindrar dödsboet att komma till sin rätt mot denne. Talan skulle därmed kunna väckas mot både C och D. En likartad talan förs i det nu aktuella målet. Bortsett från de övriga aspekter som skulle kunna anföras mot ett sådant synsätt leder detta in i ett slags cirkel. Om nämligen A och B på dödsboets vägnar väcker en sådan talan mot C och D och denna tas upp till prövning, bortfaller därmed omedelbart den nyss berörda grunden för deras talan mot C, eftersom C:s inställning i så fall inte lägger hinder i vägen för aktionen mot D. Inte heller något sådant synsätt kan rimligen ligga till grund för regleringen.

Ett alternativ skulle slutligen vara att A och B visserligen måste stämma in inte bara D utan också C i rättegången men inte behöver framställa något yrkande mot den senare. Det förefaller som om Walin lutar åt detta alternativ (a.a. s. 43). Att på detta sätt väcka talan mot någon utan yrkande skulle emellertid komma i direkt konflikt med principerna för en rättegång i tvistemål enligt RB (se t.ex. 42 kap. 2 §). Att på denna punkt uppfatta regleringen i ÄB som ett slags specialreglering i förhållande till RB med företräde framför den balken synes inte möjligt, särskilt som lagstiftaren i motiven till ÄB:s bestämmelser inte alls har någon sådan utgångspunkt utan tvärtom uttryckligen har angett att ett yrkande måste framställas även mot C i den angivna situationen.

Det måste således enligt min mening konstateras att regleringen i 18 kap. 1 a § och 19 kap. 12 a § ÄB inte fungerar för ett av de fall som i lagmotiven anförs som exempel. Det finns då så mycket mindre anledning att tilllåta en sådan talan som förs i förevarande mål mot en dödsboet utomstående person.

HD:s beslut meddelat: den 13 februari 2007.

Mål nr: Ö 2980-05.

Lagrum: 19 kap. 12 a § ÄB.