JK 6857-11-30

Genom en dom den 24 juni 2010 i mål 1516-10 beslutade Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) att BA skulle få ta del av vissa handlingar hos Säkerhetspolisen. I domen föreskrevs att BA fick ta del av handlingarna med förbehåll bl.a. att:

Uppgifter i handlingarna som rör enskilda inte får publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.

Bakgrunden till det återgivna förbehållet var att de handlingar som BA hade begärt att få ta del av innehöll uppgifter om enskildas personliga förhållanden som, enligt 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), omfattas av sekretess om det inte står klart att de kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

Regeringsrättens dom hade föregåtts av beslut från Säkerhetspolisen och från förvaltningsdomstol, enligt vilka BA – till följd av den rådande sekretessen – helt hade nekats att ta del av de aktuella handlingarna.

I september 2011 gavs BA:s bok ”Inte bara spioner” ut. Boken hade tillkommit inom ramen för ett offentligt finansierat forskningsprojekt och den baserade sig bl.a. på uppgifter som BA hade tagit del av med stöd av Regeringsrättens ovan nämnda dom.

Sedan boken publicerats inkom det anmälningar till Säkerhetspolisen från två personer som uppgav att deras respektive identiteter hade avslöjats genom uppgifter i boken. Säkerhetspolisen överlämnade anmälningarna till Justitiekanslern som, den 31 oktober 2011, beslutade att inleda förundersökning beträffande misstänkt brott mot tystnadsplikt.

Under förundersökningen har viss utredning inhämtats från Tyskland och från Svenska Institutet i Stockholm. De handlingar hos Säkerhetspolisen som BA enligt Regeringsrättens dom har tillåtits att ta del av har gåtts igenom och förhör har hållits med medarbetare hos Säkerhetspolisen och hos Riksarkivet. Vidare har ett längre förhör hållits med BA, som – efter avslutat förhör – har lämnat synpunkter och kompletterande upplysningar.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) står det i princip var och en fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Denna frihet innebär som regel frihet från ansvar för brott mot sekretessregler. Undantag från den angivna friheten gäller dock enligt 7 kap. 5 § 2 TF vid offentliggörande som innefattar uppsåtligt åsidosättande av vissa kvalificerade tystnadsplikter i de fall som anges i en särskild lag (offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]).

Enligt 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men och uppgiften förekommer i bl.a. olika, närmare definierade, verksamheter som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. De uppgifter om enskildas personliga förhållanden som BA har tillåtits att ta del av har varit sekretessbelagda enligt bestämmelsen.

Genom Regeringsrättens dom den 24 juni 2010 har BA ålagts tystnadsplikt avseende uppgifter som rör enskilda i de hemliga handlingar som hon tillåtits att ta del av. Denna tystnadsplikt innebär att BA inte har haft rätt att publicera sådana uppgifter om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras. I domen har BA också erinrats om att den som röjer uppgift som han eller hon är pliktig att hemlighålla enligt förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning kan fällas till ansvar för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Trots förbehållet finns det i hennes bok en uppgift om att en viss (icke namngiven) person tillbringade ett visst läsår som lärare vid en namngiven sektion vid ett namngivet universitet i dåvarande Östtyskland.

Enligt anmälarna har denna uppgift (möjligen i förening med vissa andra uppgifter om bl.a. födelseår m.m.) lett till att de identifierats av en journalist som ska ha kontaktat universitetet ifråga och därifrån fått information som gjort att han kunnat identifiera dem. Under förundersökningen har det vidare framkommit att det hos Svenska institutet i Stockholm finns offentliga uppgifter om att den ena av anmälarna var lektor på universitetet under det aktuella läsåret.

Såvitt kunnat utredas är uppgifter i det aktuella universitetets personalunderlag och personalakter inte offentliga. Även med detta som utgångspunkt så är den preciserade uppgiften om att en av de personer som BA behandlar i sin bok under en angiven period arbetade som lärare på en viss sektion vid ett visst universitet sådan att den, objektivt sett, innebär att BA har brutit mot sin tystnadsplikt. Genom den uppgiften har det nämligen varit möjligt att identifiera en enskild person beträffande vilken BA har publicerat mycket integritetskänsliga uppgifter om tidigare, men – vilket bör understrykas – numera avskrivna, brottsmisstankar och vars identitet BA har varit skyldig att skydda.

För att ansvar för brott mot tystnadsplikt ska komma ifråga är det dock inte tillräckligt att BA har publicerat uppgifter som, objektivt sett, står i strid med Regeringsrättens sekretessförbehåll. Därutöver krävs det att hon uppsåtligen har brutit mot föreskrifterna i detta förbehåll (se 7 kap. 5 § 2 TF).

Uppsåtet måste omfatta det förhållandet att den röjda uppgiften inte fick lämnas ut i det aktuella fallet. Den som röjer en hemlig uppgift ska alltså ha uppsåt omfattande såväl att uppgiften ska hållas hemlig som att han eller hon åsidosätter denna skyldighet genom t.ex. en publicering. Den som av oaktsamhet misstar sig på sekretessregleringens innehåll kan inte fällas till ansvar för (uppsåtligt) brott (se t.ex. prop. 1979/80:2 del A, s. 404).

BA har själv uppgett att hon var klar över att hon inte fick lämna uppgifter som avslöjade enskildas identitet. Frågan är dock om hon, på ett för straffansvar nödvändigt sätt, har förstått att publiceringen av den nu aktuella uppgiften innebar att hon bröt mot sekretessförbehållet.

Utredningen tyder på att hon inte undersökt eller reflekterat närmare över den saken, utan att hon utgått från att uppgiften kunde publiceras utan att det skulle leda till att någon enskilds identitet kunde avslöjas. Att BA inte synes ha analyserat innebörden av sekretessförbehållet i relation till de möjliga konsekvenserna av den aktuella publiceringen så ingående som man skulle ha förväntat sig av en forskare i hennes position innebär dock inte i sig att hon uppsåtligen har brutit mot sekretessförbehållet. För att hon ska anses ha handlat uppsåtligen krävs det (åtminstone) att hon har varit medveten om risken för att publiceringen skulle kunna leda till att en enskild person identifierades och därutöver att hon har varit likgiltig inför den riskens förverkligande (s.k. likgiltighetsuppsåt).

Vid den utredning som har genomförts har det framkommit att BA under sitt arbete med boken har haft löpande kontakter med bl.a. Säkerhetspolisen och Riksarkivet och att hon därvid ställt flera frågor om hur sekretessförbehållet i Regeringsrättens dom skulle tolkas och hur hon skulle agera för att inte bryta mot detta förbehåll. Även om de konkreta frågor hon ställt såvitt kunnat utredas inte har gällt den sedermera publicerade uppgiften om att en person undervisat vid ett visst universitet så talar den nu berörda omständigheten mot antagandet att hon har agerat uppsåtligen.

BA har vidare, i förhör, uppgett att hon utgick från att den aktuella uppgiften inte var offentlig i Tyskland. Hennes uppgift i det avseendet har fått visst stöd under utredningen. Med hänsyn till det anförda och då utredningen inte innehåller något konkret stöd för att BA skulle ha haft kännedom om att uppgiften i fråga fanns tillgänglig och var offentlig hos Svenska institutet i Stockholm bedömer jag att hon inte har haft något sådant uppsåt som, i detta sammanhang, krävs för straffansvar. Förundersökningen ska därför läggas ner utan att åtal väcks.