Prop. 1979/80:2

med förslag till sekretesslag m.m.

Prop. l979/80:2 Regeringens proposition

1979/ 80: 2

med förslag till sekretesslag m. m.; beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sedan gammalt gäller hos våra myndigheter och andra allmänna organ principen att allmänheten skall ha fri insyn i verksamheten. Ett uttryck för denna princip är det regelsystem som innebär att de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter i regel är tillgängliga för envar. Handlingsoftentligheten är grundlagsfäst i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Regler om begränsningar i offentligheten finns främst i 1937 års sekretesslag. Ett annat uttryck för principen om fri insyn är den förhållandevis vidsträckta yttrandefrihet som de offentligt anställda har även om tjänsteangelägenheter. De begränsningar i deras yttrandefrihet som har ansetts nödvändiga finns f. n. spridda i flera hundra författningar med bestämmelser om tystnads- plikt.

I propositionen föreslås att 1937 års sekretesslag och de många utspridda reglerna om tystnadSplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en enda sekretesslag som reglerar både handlingssekretess och tystnadsplikt. En grundläggande tanke bakom förslaget är att sekretessbehovet i princip är detsamma vare sig en uppgift är dokumenterad i en allmän handling eller inte.

Den nya sekretesslagen är uppdelad på 16 kapitel som tillsammans innehåller 129 paragrafer. 1 det inledande kapitlet finns bestämmelser av allmän rächidd. Av bestämmelserna där framgår vad det innebär att en uppgift är sekretessbelagd. Där anges också regleringens tillämpningsom- råde. Bl. a. framgår det att reglerna bara gäller i allmän verksamhet. Å andra sidan gäller de inte bara förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten utan i princip också förhållandet mellan myndigheterna inbördes.

] Riksdagen [WO/80. I sam/. Nr 2

Prop. l9'79/80:2 Del A 2

1 2—10 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. De är ordnade med utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens sekretessgrunder. 1 11 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos regeringen. riksdagen, justitieombuds- männen ochjustitiekanslern ochi 12 kap. särskilda regler om sekretessen hos domstolarna. Jämfört med gällande ordning har regleringen av domstolsse- kretessen förenklats och samordnats bättre med bestämmelserna om offent- lighet vid domstolsförhandling.

1 13 kap. ges bestämmelser om överföring av sekretess i vissa fall och i 14 kap. allmänna regler om begränsningar i sekretessen. Reglerna i 14 kap. avser bl. a. möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndig- heter. 1 kapitlet finns också bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för medbestämmandelagen och lagstiftningen om arbetsmiljön.

Reglerna i 15 kap. gäller huvudsakligen allmänna handlingar. De avser diarieföring, hemligstämpling. myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra. besvär mot myndighets beslut m. 111.

1 det avslutande 16 kap. finns regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför grundsatsen i tryckfrihetsförordningen att envar har rätt att lämna meddelanden för publicering i tryckta skrifter. Dessa regler är föranledda av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen som antogs av riksdagen år 1976. Den grundläggande utgångspunkten vid utformningen av reglerna har varit att en vidsträckt meddelarfrihet skall gälla. Jämfört med gällande rätt innebär förslaget på flera områden en väsentlig förstärkning av meddelarfriheten.

Såvitt gäller det sekretesskyddade området kan rent allmänt sägas att det är mindre enligt förslaget än enligt gällande rätt. Men sekretessen har inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Skyddet för den enskildes integritet stärks på flera punkter. Som exempel kan nämnas att sekretess utan motsvarighet i gällande rätt föreslås inom elevvården. myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personalvård.

De nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:2 Del A

'...)

1. Förslag till Sekretesslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

15 Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. 1 sistnämnda hänseende innefattar bestämmelserna begränsning i den i tryckfrihetsförord- ningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar. Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (sekretess). Lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar. I denna lag finns också bestämmelser om begränsning av den rätt att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i tryckfrihetsförord- ningen och radioansvarighetslagen (1966:756).

26 Uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för enskild i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag hänvisar.

35 Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag hänvisar. Vad som sägs om myndighet i denna paragraf, 5 &, 13 och 14 kap. samt i särskilda bestämmelser i denna lag om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet.

45 Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift. får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

Sä Sekretess utgör inte hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

6 5 Förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten. på grund av tjänsteplikt eller på annan

Prop. l979/80:2 Del A 4

liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.

7 & Sådana bestämmelser, som avser överföring av sekretess från en myndighet till en annan, tillämpas även när person som avses i 6 & lämnar uppgift till annan myndighet utan att han därvid företräderden myndighet till vilken han är knuten.

8 5 Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas riksda- gen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon, Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighet.

95 Har i denna lag föreskrivits att sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling är begränsad till viss tid. räknas tiden från handlingens tillkomst, om inte annat anges. I fråga om diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande räknas tiden från det uppgiften fördes in i handlingen.

105 I fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anförtrotts präst under bikt eller själavårdande samtal i övrigt gäller i stället för bestämmel- serna i dcnna lag vad som är särskilt föreskrivet.

11 ä 1 brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mot förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av

uppgift.

2 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhål- lande till annan stat eller mellanfolklig organisation

få Sekretess gäller hos regeringen och inom utrikesrepresentationen för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation. myndighet, medborgare ellerjuridisk person i annan stat eller statslös. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.

Sekretess gäller hos annan myndighet än som avses i första stycket för uppgift som anges där, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga

Prop. 1979/80:2 Del A _ 5

förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreteSsen i högst fyrtio år.

25 Sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. l ärende enligt särskild lag om försvarsuppf'mningar gäller dock sekretess för uppgift om sådana uppfinningar enligt föreskrifter i den lagen. ' I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Om särskilda skäl föranleder det. får dock regeringen föreskriva att sekretessen skall gälla under längre tid. Begäran att få ta del av handling som har upprättats av statens lantmäte- riverk eller sjöfartsverket och som innehåller kart- eller flygbildmaterial av betydelse för totalförsvaret eller uppgift ur verkets geodetiska arkiv skall. vid tillämpningen av denna paragraf. prövas av det verk som har upprättat handlingen.

35 Av 2 kap. 14 å andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att det genom förordning kan föreskrivas. att endast viss myndighet får pröva fråga om utlämnande till enskild av allmän handling som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.

3 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik. penningpo- litik eller valutapolitik

1 & Sekretess gäller hos regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valuta- politik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. Har uppgift. för vilken sekretess gäller enligt vad nu har sagts. lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten.

l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år.

4 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion. kontroll eller annan tillsyn

[ & Sekretess gäller för uppgift angående planläggning eller annan förbere- delse för inspektion. revision eller annan granskning. som myndighet har att företa, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

25 Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående granskning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträf-

Prop. ]979/80:2 Del A 6

fande bidrag. lån. kreditgaranti eller annan förmån. om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser.

3 & Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller utgör underlag för kunskaps- prov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende. om det kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

lä Sekretess gäller i

l. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål elleri annan verksamhet för att förebygga brott,

3. åklagarmyndighets. polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga. uppdaga. utreda eller beivra brott

för uppgift i verksamheten. om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i annan myndighets verksamhet för att gå åklagarmyndighet. polismyndighet eller tullmyndighet till handa med att uppdaga. utreda eller beivra brott.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

25. Sekretess gäller för uppgift om säkerhets- eller bevakningsåtgärd med avseende på

1. byggnader eller andra anläggningar. lokaler eller inventarier,

2. tillverkning. förvaring. utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen. ammunition. spräng- ämnen. klyvbart material eller radioaktivt avfall.

3. telekommunikation.

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller annan handling. om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

3 & Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om chiffer. kod eller liknande metod som har till syfte att underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet av uppgifter utan att föreskriven sekretess åsidosätts. om det kan antas att syftet med metoden motverkas om uppgiften röjs.

Prop. 1979/80:2 Del A . 7

4 & Sekretess gäller. utöver vad som följer av 1—3 åå. inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om åtgärd som har till syfte att hindra rymning eller fritagning. om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om

uppgiften röjs.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

! & Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndig- hetens affärs- eller driftförhållanden. om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag. förening. samfällighet eller stiftelse

som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande.

Har uppgift. för vilken sekretess gäller enligt första stycket. lämnats till annan myndighet. gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

25 Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende angående förvärv. överlåtelse. upplåtelse eller användning av egendom. tjänst eller annan nyttighet. om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs. Vad som nu har sagts om tjänst avser dock inte arbete som för myndighets behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Angår ärendet upphandling eller angår det försäljning av lös egendom för det allmännas räkning, får uppgift som rör anbud inte i något fall lämnas till annan än den som har avgett anbudet förrän alla anbuden offentliggörs eller avtal har slutits

eller ärendet annars har slutförts. . I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

3 & Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till myndighets verksamhet för upplåning. om det kan antas att det allmännas ställning som låntagare försämras om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

45 Sekretess gäller för uppgift angående utförande av undersökning av naturvetenskaplig eller teknisk art. som myndighet har låtit verkställa för det allmännas räkning. eller angående resultatet av sådan undersökning. om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2 Del A 8

Så Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förbere- delse för sådan förhandling. om det kan antas att det allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning som förhandlingspart försämras om uppgiften röjs. Med facklig förhandling på den offentliga sektorn avses sådan förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare. vari myndighet. sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har att delta.

"I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fem år. Beträffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegation gäller sekretessen dock längst till dess förhandlingsöverens- kommelse har träffats eller förhållandet annars har reglerats.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på myndighet. som har att självständigt handlägga ärende om förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. att pröva fråga om utlämnande till enskild av uppgift som hänför sig till ärendet. Beträffande uppgift hos riksdagens lönedelegation ankommer det dock på lönedelega- tionen eller myndighet. som denna bestämmer. att pröva frågan. Om förhandlingsärende har uppdragits åt sammanslutning av kommuner, ankommer prövningen av frågan inom en viss kommun på den myndighet inom kommunen som handlägger sådant ärende.

65 Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förbere— delse till sådan stridsåtgärd. om det kan antas att det allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning som part i arbetskonflikt försämras om uppgiften röjs. Med facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn avses facklig stridsåtgärd som vidtas av eller mot arbetsgivare. för vars räkning myndighet. sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har att förhandla i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare. ! fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år. Vid tillämpningen av denna paragraf gäller föreskrifterna i 5 & tredje stycket i fråga om uppgift som anges i första stycket.

75 Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt företags rättstvist. om det kan antas att det allmännas eller företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs. ] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än till dess tjugo år har förflutit.

Prop. 1979/80:2 Del A 9

8 5 Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som har upprättats på fartyg, som ägs av eller är upplåtet till staten eller kommun. angående sammanstötning med annat fartyg. beträffande vilket motsvarande uppgift inte är tillgänglig. om det kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs.

Sekretessen upphör. om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och i vart fall när fem år har förflutit från det att sammanstötningen ägde rum.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på den myndighet. under vars förvaltning fartyget hör. att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild.

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

] & Sekretess gäller. om inte annat följer av 2 &. inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. om det inte står klan att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksam- het. såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning. fastställande av könstillhörighet. abort. sterilisering, kastrering och åtgärder mot smitt- samma sjukdomar. samt i verksamhet som avser omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

25 Sckretesscn enligt 1 i gäller inte I. beslut av psykiatrisk nämnd. beslutsnämnd för psykiskt utvecklings- störda eller centrala psykiatriska nämnden.

2. annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda.om beslutet angår frihetsberövande åtgärd.

3. beslut enligt lagstiftningen om smittskydd. om beslutet angår frihetsbe- rövande åtgärd och avser annan sjukdom än venerisk.

4. anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården.

35 Sekretessen enligt l & gäller också i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd. om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

Prop. 1979/80:2 Del A _ 10

45 Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke. lnom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivning- en.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

5 & Sekretessen enligt 4 & såvitt angår uppgift om underårigs vistelseort gäller också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare. om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

6 & Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården samt inom socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

75 Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa. riksförsäkringsverket och försäkringsdomstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild. för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållan-

den. om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan myndighet på vilken det ankommer att handlägga ärende enligt lagstiftning som nu har nämnts. ] fråga om myndighet som anges i 8.5 gäller dock bestämmelserna där.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring.

Prop. l979/80:2 Del A ll

] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 & Sekretess gäller hos myndighet, som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd, i ärende enligt lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring, arbets- miljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Hos myndighet som nu har nämnts gäller sekretess också för arbetstagares anmälan i ärende om arbetarskydd.

l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

9 & Sekretess gäller inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasiesko- lan för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller på samma område dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänförsig till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Sekretessen gäller dock endast, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i elevvårdsärende eller i annat ärende som nu har nämnts.

Sekretess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog. kurator eller studievägledare. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

105 Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvård, antagning till arbetsmarknad5utbildning. hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende som avses i detta stycke. l ärende hos allmän försäkringskassa. riksförsäkringsverket eller försäk- ringsdomstol gäller 7.6 i stället för första stycket.

Prop. 1979/80:2 Del A 12

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

11 & Sekretess gäller i myndighets personalsociala verksamhet för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog. personalkonsulent eller annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller i verksamhet som avses i första stycket för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än som där nämns. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i myndighets personaladministrativa verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds hälsotillstånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av anställd. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

Sekretessen enligt tredje stycket gäller inte i ärende om anställning eller disciplinansyar.

[ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio ar.

125 Sekretess gäller i ärende om inskrivning av värnpliktig för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i ärende som angår antagning till utbildning vid försvars- makten. frikallelse från värnplikt. undantagande från tjänstgöringsskyldig- het. anstånd med värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende som avses i detta stycke. Sekretess gäller inom försvarsmaktens personalvård med avseende på värnpliktiga för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos konsulent eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio ar.

13 & Sekretess gällerför uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning vilken utförs för forskningsändamål. om det inte står klart att uppgiften kan

Prop. 1979/80:2 Del A 13

röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. '

145 Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning. om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar. Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende. l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

155 Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av befolkningen. för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio ar.

16 & Sekretess gäller för personuppgift i personregister som avses i datalagen (l973:289). om det kan antas att utlämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i strid med datalagen.

Sekretess för uppgift som anges i första stycket gäller också. om det kan antas att utlämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i utlandet och att detta medför otillbörligt intrång i personlig integritet. Vid tillämpning av denna bestämmelse ankommer det på datain- spektionen att pröva fråga om utlämnande.

17 & Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för uppgift som har tiilförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i förordning som har stöd i sådan lag. Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf.

18 & Iannat fall än som avses i 17 ;" gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift hos rikspolisstyrelsen. som angår brett eller den som har misstänkts. åtalats eller dömts för brott. om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem.

Prop. 1979/80:2 Del A 14

2. för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret.

3. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första stycket ] gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

195. Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild.

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten.

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken . eller

5. utredning enligt 6 & andra stycket lagen (19731558) om tillfälligt omhän- dertagande.

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

20 & Sekretess gäller hos polismyndighet i ärende om omhändertagande som avses i 19 5 första stycket 2 för anmälan eller annan utsaga av enskild. om det kan antas att fara uppkommer för att den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

21 & Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts att undergå kriminalvård. om det kan antas att han eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och inte heller beslut i annat fall enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

i fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio ar.

22.6 Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende. i fråga om vilket bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämp- liga. för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid personundersökning. rättspsykiatrisk undersökning

Prop. 1979/80:2 Del A 15

eller annan sådan utredning. om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan myndighets verksamhet för att gå domstol till handa med utredning som nu har nämnts.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

23 & Sekretess gäller i ärende om nåd för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan mydighets verksamhet för att gå till handa i ärende som nu har nämnts.

[ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio ar.

245 Sekretess gäller för uppgift i upptagning som har dialektologiskt eller etnologiskt innehåll och som har gjorts eller anskaffats för vetenskapligt ändamål. om det kan antas att den. som har lämnat uppgiften eller som uppgiften avser. eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio ar.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1 & Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstift- ningen om anställningsfrämjande åtgärder för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden. om det inte står klan att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

25 Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön. om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts. om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. [ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2 Del A 16

3 5 Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds aflärs- eller driftförhållan- den sotn har lämnats på grund av föreskrift i särskild lagstiftning som angår uppgilisskyldighet i frågor rörande samhälIsplanering eller lörsörjningsbe— redskap eller som angår försörjningsbcredskap vid oljekriscr. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

45 Sekretess gäller för uppgift i kartellregistcr. om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada, om uppgiften röjs. och att sekretess inte nämnvärt motverkar syftet med registret. Re neringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen. om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. i fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

55 Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet. som består i tillsuinds- givning eller tillsyn med avseende på bank— och kreditväscndet. fondkont- missionärs— och fondbörsväsendet eller försäkringsväsendet. lör uppgift om

1. aflärs— eller driftlörltällanden hos den som mydighetens verksamhet avser. om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs.

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan. som har trätt i al'lärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1. om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

(mä Sekretess gäller. i den utsträckning regeringen fi'ircskrivcr det. i statlig myndignets verksamhet. som består i utredning. planering. prisreglering. tillstandsgivning. tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion. handel. transportvcrksamhet eller näringslivet i övrigt. iör uppgift om

1. enskilds affairs- eller tlril'tförhållanden. uppfinningar eller forskningsre— sultat. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

2. andra ekonomiska eller personliga l'i'irliållandcn för den som har trätt i :tl'l'ärslörbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Regeringen kan för särskilt fall ll'irordna om undantag från sekretess som har löreskriyits med stöd av första stycket l.om tlen linnerdct vara av vikt att Uppgiften lämnas.

i fråga om uppgift i allmän handling giiller sekretessen i högst tjugo år.

7 & Sekretess gälleri kommunal myndighets verksamhet. som består i tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet. och i tillsynsverksamhet.

Prop. l979/80:2 Del A 17

som annan än statlig eller kommunal myndighet utövar med avseende på näringslivet, för uppgift om

l. enskilds affärs- eller driftförhållanden. uppfinningar eller forskningsre- sultat. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den. som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för tillsyns- eller stödverksamhet som avses i denna paragraf.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1. om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

85 Sekretess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskontorets uppläningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven uppfaningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs— eller driftförhållanden. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Har uppgift. för vilken sekretess gäller enligt andra stycket. lämnats till annan myndighet. gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte. om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

9 & Sekretess gäller hos myndighet för uppgift som avser provning. bestäm- ning av egenskaper eller myckenhet. värdering. vetenskaplig. teknisk. ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som myndigheten utför för enskilds räkning. om det måste antas att uppdraget har lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen. om den finnerdet vara av vikt att uppgiften lämnas.

l fraga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo är eller hos statens skeppsprovningsanstalt i högst femtio ar.

lllä Sekretess

äller hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhål- landen lör ens

g kild. som i annat fall än som avses i S och 9 åå har trätt i affärst'irbindelse med myndigheten. om det av särskild anledning katt antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller också hos myndighet för uppgift om affärs— eller driftförhållanden för enskild som har trätt i affärsförbindelse med bolag. förening. samfällighet eller stiftelse. som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom n'iyndigheten utövar ett bestämmande inflytande. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

l-lar uppgift. för vilken sekretess gäller enligt förse: stycket. lämnats till

2 Riksdagen [97-9/81). [ sunt/. Nr 3

Prop. 1979/80:2 Del A l8

annan myndighet, gäller sekretessen oeksä där. Sekretessen gäller dock inte. om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

11 & Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistand för uppgift om enskilds alfärs- eller driftförhållanden. om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

l fråga_om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Beträffande handling som anger villkoren i avtal. slutet mellan enskild och myndighet, gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

l25 Sekretess gälleri myndighets verksamhet avseende hälso- eller sjukvård för sådan uppgift om viss varas tillverkning eller innehåll, som har lämnats till myndigheten för att användas som upplysning om eller underlag för behandling eller annan liknande åtgärd. om det kan antas att tillverkaren eller försäljaren lider skada om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Då Sekretess gäller i ärende öm ansökan om patent för uppgift om uppfinning eller företagshemlighet. om annat inte följer av gällande lagstift- ning öm patent.

Sekretess gäller för sådan uppgift angående uppfinning som har lämnats till myndighet enligt lagstiftning om arbetsgivares rätt till arbetstagares uppfin- ningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretessen endast om uppgiften omfattas av sekretess enligt första stycket. Sekretess gäller i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret. om sökanden har begärt det och ej annat följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt andra stycket första meningen i högst tjugo år.

14 5 Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning i skeppsbygg- nadsregister för uppgift om pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsav- tal.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2 Del A 19

155 Sekretess gäller för uppgift som pan i arbetstvist har lämnat till förlikningsman. särskild förlikningsman eller förlikningskommission. om uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom. [ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16 & Sekretess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med annat fartyg för uppgift som angår sammanstötningen och härrör från det fartyg som ärendet avser. om fartygets befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte. om sjöförklaring eller annan sådan undersökning beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande det andra fartyget har ägt rum förut eller tillgång annars finns till motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i första stycket vid annan myndighet än domstol. tillämpas 12 kap. 3 & första stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senaSt när fem år har förflutit från det att sammanstötningen skedde.

17 & Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets eller enskilds affärs- eller driftförhållanden. om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs.

Första stycket tillämpas inte. om annan sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär att sekretess inte skall gälla. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur

1 & Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Uppgift hos tullverket får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet. -_

Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst eller förmögenhet samt omsättningsskatt. tull och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbets- givaravgift. prisregleringsavgift och liknande avgift samt skatte- och avgifts- tillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av

Prop. 1979/80z2 Del A 20

skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, såvida inte beslutet meddelas i ärende om

]. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatte- pliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier och liknande egendom i samband med strukturrationalisering,

3. rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond.

4. rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för kostnad för exportkredit. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

25 Sekretess gäller i

l. särskilt ärende om kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under l ä,

2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt.

3. ärende om anstånd med erläggande av skatt för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas l & första stycket andra—fjärde meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

3 & Sekretess enligt 1 och 2 åå gäller också. i den mån avtal härom har träffats med främmande Stat, i ärende om handräckning eller bistånd som myndighet lämnar åt myndighet eller annat organ i den staten i verksamhet som motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

45 Sekretess gäller i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det. i annan därmed jämförbar undersökning, som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Uppgift i företagsregister, uppgift som avser avliden, uppgift som behövs för forskningsändamål och uppgift, som inte genom namn, annan identitetsbeteckning eller därmed jämförbart förhål- lande är direkt hänförlig till den enskilde, får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio är. såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

Prop. 1979/80z2 Del A 21

5 & Sekretess gäller hos riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgift om enskilds personliga eller eko- nomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annat än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6—8 åå, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eller beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio

ar.

6 5 Sekretess gäller hos datainspektionen i ärende om tillstånd eller tillsyn, som enligt lag ankommer på inspektionen, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken gäller sekretess enligt vad nu har sagts. lämnats till regeringen eller justitiekanslern, gäller sekretessen också där.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

7 & Sekretess gäller i myndighets verksamhet för enbart teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning av personregister som avses i datalagen (19731289), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

85 Sekretess gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postför- sändelse. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller bank. Sekretess gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefon- samtal eller annat telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet. Sekretess gäller hos postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten och som inte avses i första eller andra stycket, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller

men.

Prop. l979/80:2 Del A 22

i fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket tredje meningen och tredje stycket i högst tjugo år.

95 Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde ]. för uppgift som det kan antas att den rättssökande har förutsatt skall bli behandlad förtroligt, 2. för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller hos notarius publicus i verksamhet som enligt lag eller annan författning ankommer på honom.

10 & Sekretess gäller hos rättshjälpsnämnd, besvärsnämnden för rättshjälpen samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

]. för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2. för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslut i ärendet. l fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

11 & Sekretess gäller hos utrikesdepartementet, inom utrikesrepresentatio- nen och hos nämnden för internationella adoptionsfrågor för uppgift i ärende om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning åt enskild,0m det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut iärende om ekonomiskt bistånd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

125 Sekretess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om disciplinärt ingripande mot advokat eller om advokats uteslutning ur samfundet för uppgift om hans ekonomiska ställning eller om annans personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om disciplinärt ingripande mot revisor eller revisionsbolag, som har erhållit auktorisation eller godkännande, eller om upphävande av auktorisation eller godkännande. Sekretessen enligt detta stycke gäller inte beslut i ärendet. [ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Prop. 1979/80:2 Del A .. 23

135 Sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfas- tighet eller om särskild förvaltning av fastighet för uppgift Om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

[ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

145 Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförrnyndarnämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekono- miska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i föräldrabalken. [ fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

155 Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. ] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio ar.

165 Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet. ] fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

175 Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 5, i ]. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål.

2. angelägenhet,som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. åklagarmyndighets,polismyndighets ellertullmyndighets verksamheti övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio ar.

Prop. 1979/80:2 Del A 24

185 Sekretessen enligt 17 5 första stycket gäller inte l. beslut huruvida åtal skall väckas eller beslut om att lägga ned förundersökning,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordnings- bot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 35 lagen (1973z558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 5 andra SlkaCl samma lag.

Sekretessen enligt 175 första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 5, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

195 Sekretess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende angående exekutiv verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta verkställigheten och inte heller beslut i målet eller ärendet. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio är. såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

205 Sekretess gäller hos domstol i mål om tillämpningen av lagen ( l976:580) om medbestämmande i arbetslivet och i mål om kollektivavtal för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

10 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1 5 Sekretessgäller för uppgiftom utrotningshotad djur- eller växtart,om det kan antas att strävanden att bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs.

11 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen. riksdagen samt riksdagens ombudsmän och justitiekanslern

15 Erhåller regeringen från annan myndighet uppgift, som är sekre- tessbelagd där, för att regeringen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften. gäller sekretessen även hos regeringen.

Prop. 1979/80:2 Del A 25

Regeringen kan för särskilt fall besluta att sekretessbelagd uppgift i regeringsärende får lämnas ut.

Skall enligt särskild bestämmelse i denna lag viss angiven myndighet pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, ankommer prövningen, såvitt gäller uppgift hos regeringen. i stället på denna. Detta gäller dock inte, om prövningen ankommer på departementschef.

25 Föreskrifterna i 1 kap. 2—4 55 gäller inte för ledamot av riksdagen såvitt avser uppgift som han har erhållit under utövandet av sitt uppdrag. Föreskrifter om tystnadsplikt för sådan ledamot och för tjänsteman i riksdagen finns i 10 kap. 7 5 regeringsformen samt 2 kap. 4 5.4 kap. 15 5 och 8 kap. 55 riksdagsordningen. För uppgiftom vad som harförekommit vid sammanträde med riksdagens kammare gäller sekretess enligt denna lag endast om sammanträdet har hållits inom stängda dörrar. För uppgift som har intagits i kammarens protokoll eller annat riksdagens protokoll eller beslut gäller sekretess enligt denna lag endaSt i fall som avses i 2 kap. och 6 kap. 5 och 6 55.

35 Den befogenhet som enligt bestämmelse i denna lag tillkommer regeringen att för särskilt fall förordna om undantag från sekretess, skall, såvitt avser uppgift hos riksdagen eller myndighet under denna, i stället tillkomma riksdagen. Såvitt avser uppgift hos myndighet under riksdagen tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndig- heten.

Erhåller riksdagen från annan myndighet uppgift, som är sekretessbelagd där, för att riksdagen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekretessen även hos riksdagen.

Även i annat fall än som avses i första stycket får riksdagen förordna om undantag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen.

4 5 Sekretess gäller hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern i deras tillsyn över offentlig verksamhet och hos justitiekanslern i hans verksamhet för att bevaka statens rätt eller tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter endast i den mån det följer av andra eller tredje stycket. Sekretess gäller inte i något fall beslut av justitieombuds- man varigenom ärende avgörs.

Erhållerjustitieombudsman ellerjustitiekanslern i verksamhet. som anges i första stycket. från myndighet uppgift som är sekretessbelagd där. gäller sekretessen också hos ombudsmannen eller justitiekanslern. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats med anledning av verksam- heten, gäller sekretess hos ombudsmannen ellerjustitiekanslern dock endast iden mån det kan antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

Prop. l979/80:2 Del A 26

Erhållerjustitieombudsman ellerjustitiekanslern i verksamhet, som anges i första stycket, uppgift från enskild, gäller sekretess enligt 2 kap. i den mån det kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs.

5 5 Regeringen får föreskriva att sekretess, motsvarande den som enligt 4 5 gäller hos justitiekanslern, skall gälla i verksamhet som bedrivs av särskild undersökningskommission som regeringen har tillsatt.

12 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m.

1 5 Erhåller domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet från domstol eller annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos domstolen.

Första stycket tillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande domstolen.

25 Sekretess enligt 6 kap., 7 kap. 17 och 18 55, 8 kap. 1 och 3—11 55 samt 9 kap. 8—11 och 14 55 gäller inte hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har erhållit uppgiften för att pröva fråga huruvida den kan lämnas ut.

35 Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende. Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första stycket vid förhand- ling inom stängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta handlägg- ningen. om domstolen intc förordnar annat. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig. består sekretessen endast om domstolen i domen eller

beslutet har förordnat om det. Fullföljs talan i mål eller ärende vari domstol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall bestå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

45 Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller ärendet,om uppgiften tas in i dom eller annat beslut i samma mål eller ärende.

Första stycket tillämpas inte. om domstolen i domen eller beslutet har förordnat att sekretessen skall bestå. Sådant förordnande får inte omfatta domslutet eller motsvarande del av annat beslut. såvida inte rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar det. Angår målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot

Prop. l979/80:2 Del A 27

någon för brott, gäller dessutom att förordnande som omfattar domslut eller motsvarande del av annat beslut får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållan- den råder.

Har domstol meddelat förordnande enligt andra stycket, gäller sekretessen också hos domstol eller annan myndighet som får del av domen eller beslutet. Denna bestämmelse tillämpas dock inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos mottagaren.

Fullföljs talan mot dom eller beslut vari domstol har meddelat förordnande enligt andra stycket, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

55 Sekretess gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om ]. innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annat ännu inte meddelat beslut,

2. vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar angående dom eller annat beslut.

Vad som sägs i första stycket om sekretess för innehållet i dom och annat beslut och för vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar gällerockså i fråga omjurys svar på fråga huruvida brott föreliggersamt i fråga om juryns överläggning.

65. Om synnerliga skäl talar för det, får regeringen i annat fall än som avses i 5,5 föreskriva att sekretess skall gälla hos statlig myndighet för uppgift om

]. innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring kan sökas hos domstol,

2. vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar angå- ende sådant beslut.

75 För personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från annan person hos myndigheten.

13 kap. Överföring av sekretess i vissa fall

] & Erhåller myndighet i verksamhet, som avser tillsyn eller revision. från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

25 Erhåller myndighet i sin förvaltande verksamhet i ärende om disciplin— ansvar eller skiljande från anställning eller i annat jämförbart rättsligt

Prop. l979/80:2 Del A 28

förfarande vid myndigheten från annan myndighet uppgift som är sekre- tessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndighe- ten.

3 & Erhåller myndighet i sin forskningsverksamhet från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

4ä Erhåller arkivmyndighet för arkivering från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos arkivmyndighe- ten.

55 Erhåller myndighet i verksamhet, som avser sådan förhandling med arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 5 &, från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

6 5 Bestämmelserna i 1—5 && tillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten eller om uppgiften upptas i beslut hos denna myndighet.

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll

] 5 Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till regeringen eller riksdagen. Sekretess hindrar inte heller att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

25 Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i l & lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

]. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer.

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer. eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom- mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Prop. l979/80:2 Del A 29

35 Utöver vad som följer av ] och 2 55 får sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Första stycket gällerintei fråga om sekretess enligt 7 kap. l--6 55, 8 kap. 85 första stycket och 9 och 15 55 sann 9 kap. 7 5. 8 5 första och andra styckena och 9 5. Inte heller gäller första stycket, om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i personregister enligt datalagen (19732289). föreskrift som har meddelats med stöd av datalagen.

45 Sekretess till skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller dock inte om annat följer av bestämmelse i denna lag.

55 Sekretess hindrar inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan mydighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller. i den mån det behövs föratt han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

Sekretess hindraraldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Första stycket tillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag.

6 5 Sekretess hindrar inte att den som är misstänkt för brott eller mot vilken rättegång eller annat jämförbart rättsligt förfarande har inletts lämnar uppgift till sitt ombud eller biträde i saken eller till annan enskild, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.

75 Sekretess enligt 6 kap. 1—5,7 och 8 55, 7 kap. 8 och 11 55 samt 8 kap. 2 och 8—10 55 utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighet att lämna information till företrädare för arbetsta- garorganisation eller till skyddsombud. Är den. som erhåller uppgift med stöd av första stycket. knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6 5, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. l lan får dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i

Prop. l979/80:2 Del A 30

organisationens styrelse,om han underrättar denne om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbctstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

85 Regeringen får, förutom när det särskilt anges i bestämmelse om sekretess, för särskilt fall förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.

95 Finner myndighet att sådan risk för skada, men eller annan olägenhet, som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder att lämna uppgift till enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall myndigheten uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas till honom. Samtycker enskild till att uppgift, för vilken sekretess gäller till skydd för honom själv, lämnas till annan enskild endast under förutsättning att förbehåll som anges i första stycket uppställs, skall myndigheten uppställa förbehållet när uppgiften lämnas ut.

105. Myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1. myndigheten enligt 5 5 lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställfö- reträdare, ombud eller biträde,

2. myndigheten med stöd av 75 första stycket lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6 5.

Förbehåll enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare. ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om förbehållet gälla vad som föreskrivs i 7 5 andra stycket andra och tredje meningarna samt tredje stycket angående förbud att lämna ut eller utnyttja uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

15 kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av allmänna hand- lingar m. m.

1 5 När allmän handling har kommit in till eller upprättats hos myndighet skall handlingen registreras utan dröjsmål,om det inte är uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna

Prop. l979/80:2 Del A 3!

handlingar, för vilka sekretess inte gäller, får dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att. det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats.

Om särskilda skäl föreligger får regeringen föreskriva undantag från registreringsskyldighetenligt första stycket i fråga om handlingar av visst slag som hos myndighet förekommer i betydande omfattning.

25 Beträffande handling som registreras enligt 1 5 skall av registret framgå

l. datum. då handlingen kom in eller upprättades,

2. diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen,

3. i förekomtnande fall från vem handlingen har kommit in eller till vem den har expedierats.

4. i korthet vad handlingen rör. Vid registrering skall dock uppgift enligt första stycket 3 eller 4 utelämnas eller särskiljas om det behövs föratt registret iövriga delar skall kunna företes för allmänheten.

Regeringen får beträffande visst register föreskriva att föreskriften i andra stycket inte skall tillämpas, om denna annars skulle omfatta flertalet i registret upptagna handlingar.

35 Kan det antas att hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling föreligger enligt sekretessbestämmelse i denna lag eller annan författning, får myndighet utmärka detta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse. dagen för anteckningen och den myndighet. som har låtit göra den. Har genom förordning meddelats föreskrift att fråga om utlämnande till enskild av allmän handling, som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. får prövas endast av viss myndighet, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart det kan ske förses med anteckning enligt första stycket. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighet som är behörig att pröva fråga om utlämnande.

45 Myndighet skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. Bestämmelser om tillhandahållande av allmän handling finns i 2 kap. 12 5 tryckfrihetsförordningen.

55 Myndighet skall på begäran av annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

Prop. l979/80:2 Del A 32

65 Av 2 kap. 14 & andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att fråga om utlämnande av allmän handling till enskild prövas av den myndighet som förvarar handlingen, om det inte är föreskrivet att prövningen skall ankomma på annan myndighet. Svarar viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av handling, ankommer det på honom att i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut handling eller lämnar han ut handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan till myndighe- ten.

75 Mot beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får sökanden föra talan genom besvär. Om inte annat följer av andra fjärde styckena förs sådan talan hos kammarrätten eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten. Att prövningstillstånd inte behövs vid fullföljd av talan mot kammarrätts beslut framgår av 355 förvaltningsprocesslagen (1971 :291). Har beslut som avses i första stycket meddelats av tingsrätt och rör det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, förs talan mot beslutet hos'hovrätten. Talan mot motsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende förs hos högsta domstolen. Vid talan mot tingsrätts eller hovrätts beslut tillämpas i övrigt bestämmelserna i rättegångs- balken om besvär. Vid talan mot hovrätts beslut skall dock reglerna om prövningstillstånd inte tillämpas. Först: och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten. Att talan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen föreskrivs i 2 kap. 15 & tryckfrihetsförordningen. Angående rätt att föra talan mot beslut av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

85 Mot beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighets begäran att få ta delav handling får talan föras genom besvär. Sådan talan förs i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 75. Har beslutet meddelats av statlig myndighet, förs dock talan av annan statlig myndighet genom besvär hos regeringen. Första stycket gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten. Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i första stycket, gäller den bestämmelsen.

Prop. l979/80:2 Del A 33

1 fråga om beslut som har meddelats av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet. ,

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

] 5 Att friheten enligt 1 kap. l & tryckfrihetsförordningen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 _5 första stycket l och 2 samt 5 & 1 och 2 samma förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 & första stycket 3 och 55 3 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

1. beslut enligt 10 kap. 75 tredje stycket andra meningen regerings- formen

2 kap. 4 & andra stycket riksdags- såvitt avser uppgift vars röjande ordningen eller beslut enligt 4 kap, kan antas sätta rikets säkerhet i fara 15 & riksdagsordningen eller annars skada landet allvarligt

2. 3 kap. 35 tryckfrihetsförord- ningen, 95 radioansvarighetslagen (19661756) eller l & lagen (l978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio 3. denna lag enligt 2 kap. 1 & såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt

3 kap. 1 5 såvitt avser uppgift hos riks- banken 5 kap. 1 & såvitt avser uppgift om kvarhål—

lande av försändelse på befordrings- anstalt eller om telefonavlyssning på grund av beslut av domstol, under- sökningsledare eller åklagare

5 kap. 2—4 && 7 kap. 1—5 åå såvitt avser uppgift om annat än verkställigheten av beslut om om- händertagande eller av beslut om. vård utan samtycke 7 kap. 6é

3 Riksdagen ]979/80. I saml. Nr.?

Prop. 1979/80:2 Del A

7 kap. 95

7 kap. 11 5 första eller andra stycket, 12 5 andra stycket eller 14 5 första stycket

7 kap. 21 5

8 kap. 3 5, 5 5 första stycket 2, 65 första stycket 2, 7 5 första stycket 2 eller 8 5 första stycket

8 kap. 8 5 andra stycket

8 kap. 9, 12, 13 eller 155 9 kap. l—4 55 9 kap. 65

9 kap. 7 5, 85 första eller andra stycket,95 eller 105 första stycketl 9 kap. 11 5

12 kap. 5 eller 75

4. förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 105 denna lag

5. förordnande med stöd av 5 kap. 45 eller 23 kap. 105 fjärde stycket rättegångsbalken

6. 8 kap. 4 5 första stycket tredje meningen rättegångsbalken

7. 7 kap. 2 5 kyrkolagen

8. 35 lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.

34

såvitt avser uppgift som hänför sig till annat än ärende om tillrättafö- rande av elev eller skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men

såvitt avser uppgift som hänför sig till myndighets affärsmässiga utlå- ningsverksamhet

såvitt avser uppgift om registre- rads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför sig till ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild

Prop. l979/80:2 Del A 35

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. Genom denna lag upphävs lagen (l937:249) om inskränkningari rätten att utbekomma allmänna handlingar, lagen (l977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt samt lagen (1976:428) om bemyndigande att meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsu mentverket.

3. Innehåller den nya lagen hänvisning till viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i Stället för äldre lagstiftning, skall hänvisningen avse även den äldre lagstiftningen.

4. Förbehåll som myndighet enligt äldre bestämmelser har meddelat vid utlämnande av allmän handling skall fortfarande gälla. I fråga om sådant förbehåll tillämpas nya lagens föreskrifteri 16 kap. 1 540m förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 105 samma lag.

5. Sekretess gäller för uppgift som har tillförts registret rörande vissa alkoholbrott m. m. Uppgift får dock lämnas ut för forskningsändamål, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider men. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Bestämmelsernai 14 kap. 35 första stycket tillämpas inte i fråga om sekretess enligt denna punkt.

6. Sekretess gäller i ärende enligt äldre bestämmelser angående rätt för enskild att inköpa alkoholhaltiga drycker för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7. Har i författning, som har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam eller regeringen eller av förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelats särskild föreskrift om förbud att röja eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, får regeringen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär att sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda bestämmelsen. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att enligt vad nu har sagts upphäva eller ändra sådan föreskrift, om föreskriften har meddelats av förvaltningsmyndigheten eller kommunen.

8. Förekommeri lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Prop. 1979/80z2 Del A

2. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 5 kap. 1,4och 5 55,8 kap. 4och 7 55, 23 kap. 14 5,36 kap. 5 5,38 kap. 8 5 samt 39 kap. 5 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 38 kap. 9 5, av nedan angivna

Hänvisningar till S2

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 1 5'

Förhandling vid domstol skall vara offentlig. Kan det antagas, att vid förhand- ling skall förekomma något, som är stötande/ör anständigheten och sed- ligheten, eller att til/följd av offentlig- heten något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.

Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, om anledningförekommer, att till följd av offentligheten yrkes- hemlighet skulle röjas.

I mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång ifötvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning,/ör skada i anledning av sådant brott må rätten förordna. attförhand/ing skall hållas inom stängda dörrar. om rätten,/inner att offentligheten skulle vara till men för enskild. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas inom stängda

lSenaste lydelse 1975z240.

Kan det antagas att vid förhand- ling kommer att förebringas uppgift.

för vilken hos domstolen gäller sekre-

tess som avses i sekretesslagen (1979:000), må rätten, om det bedö- mes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej röjes, förordna att,/örhand/ingen i vad den angår uppgiften skall hållas inom stängda dörrar. Även i annat/all

må förhandling hållas inom stängda dörrar. om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 59, 8 kap. [6 eller 17 _5' eller 9 kap. 15 eller 16 59 sekretesslagen eller, i vad avser domstols/örhandling under

förundersökning i brottmål eller där-

med Iikställt mål eller ärende. enligt 5 kap. I _5' eller 9 kap. I 7 55 samma lag.

Prop. l979/80:Z Del A 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dörrar. om den misstänkte begär det eller rätten finner. att offentligheten skulle vara till menför utredningen. ! brottmål skall, när skäl äro därtill, förhandling som angår personunder- sökning. sinnesundersökning eller an- nan utredning rörande den til/talades Ievnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt. äga rum inom stängda dörrar.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda dörrar, vare det gällande.

4 & Rätten äge-förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras.

Har förhandling hål/its inom stängda dörrar och har därvid före— bringats uppgift. för vilken hos dom- stolen gäller sekretess som avses i sek- retesslagen (1979:()00), äge rätten förordna att uppkl'f'en icke får uppen- baras.

5 &

Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar, må, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som har att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut Avkunnande av dom eller beslut

skall ske offentligt. Harförhandling hållits inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda dörrar.

skall ske offentligt. Iden utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som omfattas avförordnande om sek- retess enligt 12 kap. 4 55' andra stycket sekretesslagen(1979:0()0), skall dock avkunnandet ske inom stängda där- rar.

Prop. l979/80:2 Del A 38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 4 52 Vid utövande av sin verksamhet Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed. och i allt iakttaga god advokatsed. Om tystnadsplikt för advokat vid allmän advokatbyrå föreskrivs i 9 kap. 9 5 sekretesslagen (l979.'000). Annan advokat är skyldig att, där god advo- ka tsed såfordrar. förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Verksamhet som advokat får icke bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

7 53

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt. skall uteslutas ur advokatsamfundet. Äro omständigheterna mild- rande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom. Äro omständigheterna synnerligen försvårande. må han uteslutas ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av samfundets styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat samfundets organ.

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller inträder beträffande honom sådan omständighet, att han enligt 2 5 andra eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen om hans uteslutning. Samma lag vare, om advokat flyttar ut riket och styrelsen ej medgiver, att han må kvarstå såsom ledamot av samfundet.

1 beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet. må förordnas, att beslutet genast skall gå i verkställighet.

Brott mot tystnadsplikt enligt 4 5 första stycket tredje meningen må ej åtalas av annan än justitiekanslern.

2Senaste lydelse l977:943. 3 Senaste lydelse 19631149.

Prop. l979/80:2 Del A

Nuvarande lydelse

39

Föreslagen lydelse Åtal må väckas endast om det är påkallatfra'n allmän synpunkt.

23 kap. 14 5

Undersökningsledaren äge in- hämta yttrande av sakkunnig. Fin- nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be- gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål till- handahållas för besiktning.

Undersökningsledaren äge in- hämta yttrande av sakkunnig. Fin- nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be- gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål till- handahållas för besiktning, eller förordnande. att allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersök- ningen.

36 kap. 5 54

Ej må någon höras som vittne angå- ende något. som han enligt lag eller annan/örfattning är pliktig att hemlig- hålla. med mindre den. till vilkens förmån tystnadsplikten gäller. sam- tycker därtill.

Ej heller eljest må advokat, läkare. tandläkare, barnmorska, sjuksköter- ska. kurator vid familjerådgivnings- byrå, som drives av kommun, lands- tingskommun. församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgive: eller den. till vilkens

"' Senaste lydelse 1977:1020.

Den som till följd av2 kap. ] eller? _5' eller 3 kap. I 5 sekretesslagen(1979: 000) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum. ei äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillståndfi'ån den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare. tand- läkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstings- kommun, församling eller kyrklig samfällighet. eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit. med mindre det är i lag medgivct eller den, till vilkens

Prop. 1979/80:2 Del A 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förmån tyStnadsplikten gäller, sam- förmån tystnadsplikten gäller, sam- tycker därtill. tycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat . lindrigare Straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden erfarit.

Att den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 35 tryckfrihetsförord- ningen eller 95 radioansvarighets- lagen (l966:756) i vissa fall må utan hinder därav höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten av- ser, därom stadgas i nämnda lag- rum.

Den som har tystnadsplikt en- ligt 3 kap. 35 tryckfrihetsförord- ningen, 95 radioansvarighetslagen ( 19661756) eller ] _5 lagen (l978:480) om ansvarighet iförsöksverksamhet med närradio må höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten avser endast i den mån det stadgas i nämnda lagrum.

38 kap. 8 Ö

Om tillhandahållande av allmän handling. som förvaras hos stats- eller kommuna/myndighet, gälle vad där- om är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser meddelats om skyldig- het attförete Skriftlig handling, vare de gällande.

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna att handlingen skall tillhan- dahållas.

F örsta stycket gäller ej

] . handling som innehåller uppgift. för vilken gäller sekretess til/följd av 2 kap. ] eller.? 39 eller 3 kap. 1 5 sekre- tesslagen ( ] 979.000) eller bestämmel- se. till vilken hänvisas i något av dessa lagrum. med mindre den myndighet som har att pröva/råga om utlämnan- de av handlingar givit sitt tillstånd därtill;

2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med

Prop. 1979/8o:2 Del A 41

Nuvarande lydelse Föreslagen little/se

handlingen. enligt 36 kap. 5 _5' andra. tredje. fjärde eller sjätte stycket ej ntå höras däran]:

3. handling genom varsföreteende _vrkeslietnlighet skulle uppenbaras. med mindre synnerlig anledning/öre- kommer.

Har bestätttntelser som avvika/”från vad sainföreskrivs i 1—8 59.5 meddelats ont Skv/dighet allför-ere skriftlig hand - ling. skall de gälla.

39 kap. 5 &

lnnehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 5. Stadgandet i 36 kap. 6 5 om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 5 är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 55 är stadgat äge Vad i 38 kap. 3—9 55 är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffan- motsvarande tillämpning beträffan- de föremål eller skriftlig handling, de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn. som skall tillhandahållas för syn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198].

Prop. ]979/80:2 Del A

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

42

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 3 5 brottsbalken skall ha nedan angivna

Hänvisningar till S3

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 3 5'

Yppar någon vad han til/följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes. om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott m ot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket, dömes till böter.

Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt/öronl- nande elle/'förbehå/l som har medde- lats med stöd av lag eller annan för/anning. eller utnyttjar han olovli-

gen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tyst- n ads pl i kt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket, dömes till böter. I ringa/all skall dock ej dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98].

4. Förslag till Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (l97lz290) dels att 20 5 skall upphöra att gälla, dels att 14 och ]5 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hänvisningar till S4

145

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begräns- ningar som följer av 395 andra stycket lagen ( 1 93 7:24 9) om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmän-

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begräns- ningar som följer av 14 kap. 55 sekretesslagen( ] 979.000).

Prop. 1979/8022 Del A 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

na handlingar eller av denna para- graf

Myndighet _får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be- träffande allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.

Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet. skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet. i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behovförordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

15 5

Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett,

]. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas. Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning. Bestämmelserna i 14 5 om begräns- I fråga om underrättelseskyldighet ningar i rätten att ta del av det som enligt första stycket gäller de begräns- till/örts ärendet äger motsvarande ningar som följer av [4 Imi)- 5 55" sek- tillämpning i fi'äga om underrättelse retess/agen (l979.'000). enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:2 Del A 44 5 Förslag till Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 16, 19. 20, 39 och 43 55 förvaltningsprocesslagen (19712291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

165

l fråga om offentlighet och ord- ning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. l—S och 9 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 5 rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar. om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intres-

I fråga om offentlighet och ord- ning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. l—S och 9 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 5 rättegångsbalken får rätten förordna att förhand/ing skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antagas att vidm'rhandlingen kommer att förebringas uppgift, för

se. vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (I979:000). 19 5

Bestämmelserna i43 5 om begräns— ningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande till- Iämpning i fråga om underrättelse enligt [05 första stycket, 12 eller [8 5.

I fi'a'ga om underrättelseskyldighet enligt IO 5 första stycket, 12 eller 18 5 gäller de begränsningar som följer av 14 kap. 5 5 sekretesslagen (I 979.000).

205

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. l—5. 7 och 8 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand- ling utgår dock alltid av allmänna medel.

Skriftlig handling. som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. l—S och 7—9 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand- ling utgår dock alltid av allmänna medel.

395

Den som ttppsåtligen brvter mot förbehåll eller/örordnande. som med-

Prop. l979/80:Z Del A

Nuvarande lydelse

delats med stöd av I 9 eller 43 5. därnes till böter ellerfängelse i högst ett år, om ej gärningen är' belagd nted strå/fi brottsbalken.

45

Föreslagen lydelse

Den som utan giltigt skäl röjer vad. som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.

435

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 5 andra stycket lagen ( I 93 7:249) om inskränkningar i rätten att tttbekomrna allmänna ltandlingar eller av denna paragraf.

Rättenfår vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffan- de allmän ltandling. Lämnas sådant material ut. skall rätten om det behövs göra förbehåll ifråga om hur det får användas.

Har rätten vägrat att lämna ut tillförts målet. skall rätten på annat sätt upplysa parten om innehållet i mate- rialet. i den mån det behövs för att han skall kttnna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skall vid handling eller annat som

beltavförardna att den som erltåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han _fått veta.

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 5 sekretessla- gen ( ] 979.000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98l.

Prop. l979/80:2 Del A Inledning 46

Utdrag JUST lTIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regenngssammanträde 1978-1 2-07

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag till sekretesslag, m. m.

1 Inledning

Den enskildes rätt att ta del av myndigheternas handlingar har länge varit grundlagsfäst i vårt land. De centrala reglerna på området finns f. n. i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning (TF, omtryckt 1976:955). De begränsningar i rätten att få tillgång till allmänna handlingar som har befunnits nödvändiga har tagits in i lagen (1937:249, omtryckt 197721029, ändrad senast 1978:353) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. den s. k. sekretesslagen (Seer), och i vissa därtill anslutande författningar.

Riksdagen antog år 1976 ett nytt 2 kap. i TF (prop. 1975/76:160, KU 1975/ 76:48, rskr 1975/76:324, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2, SFS l976:954) på grundval av förslag i betänkandet(SOU 1975z22) Lag om allmänna handlingar vilket hade avgivits av den år 1969 tillkallade offentlighets- och sekre- tesslagstiftningskommittén (OSK)'. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1978.

Det förutsattes i samband med dessa ändringar i TF att de skulle kompletteras med nya reglerom handlingssekretess som skulle ersätta Seer. Huvuddelen av OSK:s nyss nämnda betänkande avser också ett förslag till en lag med sådana bestämmelser, benämnd lag om allmänna handlingar (LAH). OSK lade också fram förslag till vissa följdändringar, bl. a. i rättegångsbal- ken.

l Ledamöter vid utredningsarbetets avslutande justitiekanslern lngvar Gullnäs, ordförande, riksdagsledamoten Erik Adamsson, departementssekreteraren Allan Eriksson, riksdagsledamoten Kurt Hugosson, chefredaktören Sven-Erik Larsson, riksdagsledamoten Åke Polstam och hemmansägaren Erik Svedberg.

Prop. l979/80z2 Del A , Inledning 47

Allmänhetens möjligheter att få insyn i den offentliga förvaltningen är beroende inte bara av reglerna om allmänna handlingars offentlighet utan också av de bestämmelser som reglerar de offentliga funktionärernas möjligheter att lämna uppgifter på annat sätt än genom utlämnande av allmänna handlingar. 1 2 kap. 1 5 i 1974 års regeringsform (RF, omtryckt 19761871) fastslås en principiell yttrandefrihet för varje medborgare. Denna yttrandefrihet innefattar bl. a. frihet att lämna sådana uppgifter och upplys- ningar som en offentlig funktionär får kännedom om i sin tjänsteutövning. RF medger emellertid att yttrandefriheten begränsas bl. a. genom regler om tystnadsplikt. Sådana regler finns för de offentliga funktionärernas del f. n. utspridda i ett stort antal författningar. Frågan om den framtida utform- ningen av tystnadspliktsregleringen har utretts av en särskild kommitté, tystnadspliktskommittén (TK)1, som tillkallades i maj år 1975. I sitt betänkande (SOU 1975: 102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet lade kommittén fram ett förslag till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt (LOFT), som i princip skulle ersätta alla de tystnadspliktsregler på området som i dag återfinns i olika specialförfattningar.

Ett viktigt inslagi den reglering som värnar om offentlighetsprincipen är de bestämmelser som privilegierar meddelande av uppgifter för publicering i massmedierna. Dessa bestämmelser innebär bl. a. att ett uppgiftslämnande som normalt är att betrakta som brott mot tystnadsplikt i vissa fall blir straffritt om uppgiften lämnas för publicering. De grundläggande bestäm— melserna om denna s. k. meddelarfrihet finns i 7 kap. 3 5 TF. På förslag av den år 1970 tillkallade massmedieutredningen (MMU, SOU l975:49) och av TK beslutade riksdagen år 1976 bl. a. om ny lydelse av denna paragraf (prop. l975/76:204, KU l975/76z54, rskr l975/76:394, KU 1976/7721 rskr 1976/ 772, SFS 1976:955). Också denna grundlagsändring trädde i kraft den 1 januari 1978. Reglerna i paragrafen innebär, såvitt här är av intresse, att den, som i strid med en bestämmelse om tystnadsplikt lämnar ett meddelande för publicering i tryckt eller därmed jämställd skrift eller, utan att vara publiceringsansvarig, t. ex. i egenskap av författare medverkar till framställ- ning, som är avsedd att införas i sådan skrift, får fällas till ansvar för detta bara om gärningen var uppsåtlig och den åsidosatta tystnadsplikten finns angiven i en särskild lag. 1 lagen (197711035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt (ändrad l978:481), som trädde i kraft den 1 januari 1978, anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten.

Det har under departementsberedningen av OSK:s och TK:s förslag visat sig att det knappast går att få till stånd en tillfredsställande sekretessreglering om man bibehåller den nuvarande åtskillnaden mellan regler om handlings-

l Ledamöter hovrättslagmannen Erik Holmberg,ordförande, riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö och riksdagsledamoten Kurt Ove Johansson.

Prop. l979/80:2 Del A Gällande räl! m. m. 48

sekretess och bestämmelser om tystnadsplikt. På grund härav har en promemoria upprättats inom justitiedepartementet, promemorian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekretess och tystnadsplikt. Denna innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt och som dessutom anger i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga. Promemorian innehåller också förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB). De vid promemorian fogade lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga ].

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttran- dena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialför— säkringstillägg behandlas vissa frågor om handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister. Betänkandet har remissbehandlats. En inom socialdepar- tementet upprättad sammanställning av remissyttrandena i dessa delar bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Frågan om lagstiftning på grundval av departementspromemorian bör nu tas upp till behandling. Den nu aktuella lagstiftningen kräver följdändringar i ett stort antal lagar som innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Jag avser att återkomma till denna fråga vid ett senare tillfälle.

2 Gällande rätt m. m.

2.1. Offentlighetsprincipen

Svensk rättskipning och förvaltning präglas av ålder av offentlighetsprin- cipen. Allmänheten och massmedierna har en vidsträckt insyn ide offentliga organens verksamhet. Denna ordning får sitt rättsliga innehåll genom tre komplex av regler.

Av störst betydelse är den i 2 kap. TF fastlagda principen om allmänna handlingars offentlighet. Principens närmare räckvidd bestäms genom den undantagsreglering som med stöd av TF är upptagen i Seer och i därtill anslutande författningar.

Stor roll för möjligheterna till insyn i den offentliga verksamheten spelar också den information som tjänstemän och andra offentliga funktionärer kan lämna på annat sätt än genom att förete allmänna handlingar, t. ex. muntligen. Gränserna för denna de offentliga funktionärernas yttrandefrihet dras genom den rättsliga regleringen av deras tystnadsplikt.

I RF är fastslaget att regler om tystnadsplikt innebär en begränsning i den medborgerliga yttrandefriheten.

De offentliga funktionärernas tystnadsplikt är snävare än annars när fråga är om meddelande för offentliggörande i pressen eller i övrigt i tryckt skrift elleri radio eller TV. Denna särbehandling, som kommer till uttryck i TF ochi radioansvarighetslagen (19661756, ändrad senast 19781477), får sin förklaring

Prop. l979/80z2 Del A . ., -.;.Gä/Iande rc'itl m. m. 49

av den vikt som tillmäts meddelanden för offentlig debatt och allmän upplysning i samhälleliga angelägenheter.-

De äldsta anorna har den form av offentlighet som förekommer vid de beslutande församlingarna och vid domstolarna, förhandlingsoffentligheten. Offentligheten vid riksdagens kammarsammanträden regleras i riksdagsord- ningen. Motsvarande bestämmelser finns i kommunallagarna för de beslu- tande kommunala församlingarnas del. Av RB framgår att de allmänna domstolarna som regel handlägger sina mål vid förhandlingar. Dessa är med snävt begränsade undantag offentliga. Principen om domstolsförhandlings offentlighet anges numera också i RF.

Som framgår av det sagda utgör handlingssekretess och tystnadsplikt olika former av begränsning i offentlighetsprincipen. Dessa två slag av inskränk- ningar skyddar samma intressen och har även i övrigt nära samband med varandra. I den konstitutionella lagstiftningen behandlas emellertid. som framgått. handlingssekretessen som en del av regleringen av tryckfriheten, medan tystnadsplikten ses som en begränsning av den allmänna medborger- liga yttrandefrihet som slås fast i RF. 1 fråga om uppbyggnad och utformning skiljer sig f. n. de två regelkomplexen radikalt från varandra.

2.2. HandlingSSekretess

Som har nämnts i inledningsavsnittet har riksdagen år 1976 beslutat nya regler i TF om allmänna handlingars offentlighet. Ändringarna baserar sig på förslag som har lagts fram av OSK i betänkandet Lag om allmänna handlingar. Den nya grundlagsregleringen stämmer i sina huvuddrag överens med den föregående, som i sin tur uppvisar kontinuitet med vad som ursprungligen föreskrevs i vår äldsta tryckfrihetsförordning, 1766 års TF.

I 2 kap. 1 5 TF anges nu att varje svensk medborgare till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Enligt 25 får denna rätt emellertid begränsas, men endast med hänsyn till vissa uppräknade skyddsintressen. Dessa är 1. rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation. 2. rikets centrala finanspolitik,penningpolitik ellervalutapolitik,3. myndig- hets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn, 4. intresset att förebygga eller beivra brott, 5. det allmännas ekonomiska intresse, 6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och 7. intresset att bevara djur- eller växtart.

[ 25 andra och tredje styckena anges i vilka former begränsningar i handlingsoffentligheten får ske. Begränsning skall sålunda anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall är lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndigande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Kravet på noggrant angivande hindrar inte att riksdagen eller regeringen i sekretessbestämmelse tilläggs befogenhet att efter

4 Riksdagen ”79/30. / sam/. Nr .?

Prop. l979/80:Z Del A (iii/lande riirl m. m. 50

omständigheterna medge att viss handling lämnas ut.

Handlingsoffentligheten begränsas alltså genom den lagstiftning som åsyftas i 2 5. En annan inskränkning i principen ligger i begreppet allmän handling. För att en handling skall vara allmän krävs att den förvaras hos myndighet. Men dessutom fordras att den är att anse som inkom men till eller upprättad hos myndighet (3 5). En handling anses som regel upprättad först när den har expedierats, när det ärende till vilket den hör har slutbehandlats eller när den annars har färdigställts (7 5). Vissa särskilda regler i 2 kap. TF begränsar ytterligare kretsen av handlingar som skall anses som allmänna.

I 2 kap. TF finns vidare bestämmelser bl. a. om sättet för utlämnande av allmän handling, om prövning av framställning om att få ut sådan handling och om rätt att överklaga avslagsbeslut.

Begränsningarna i handlingsoffentligheten anges som nämnts i dag i Seer med anslutande författningar. Lagen bör fogas till protokollet som bilaga 4. Seer innehåller i ett femtiotal paragrafer en ingående uppräkning av fall då allmänna handlingar får hållas hemliga. I allmänhet har bestämmelserna också den innebörden att handlingarna skall hållas hemliga. Sekretessen är i regel knuten till viss myndighet, till viss typ av ärenden eller till visst verksamhetsområde. En och samma paragraf tillgodoser i en del fall flera olika sekretessändamål. — Efter sin tillkomst har lagen blivit föremål för en betydande påbyggnad. Genom ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1978 har Seer anpassats till det nya 2 kap. TF (prop. 1977/78:38, KU 1977/78zl9, rskr 1977/78:77).

I fråga om flera viktiga grupper av handlingar ger Seer regeringen möjlighet att upprätthålla sekretess inom vissa allmänt angivna gränser. I dessa fall finns den närmare regleringen i s. k. sekretesskungörelser. F. n. finns sju sekretesskungörelser på försvarets område och en, den s. k. ciVilförvaltningens sekretesskungörelse (193917. omtryckt 197711141, ändrad senast l978z503, CSK), på det civila området.

1 Seer finns en paragraf som anger domstols möjlighet att från annan myndighet infordra hemlig handling som kan antas vara av betydelse som bevis. 1 övrigt saknas emellertid i Seer föreskrifter som i sekretesshänseende reglerar förhållandet mellan myndigheter inbördes. Under förarbetena till den nu gällande TF uttalades att spörsmålet om en revision av sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som hade vunnits efter antagande av 1937 års lagstiftning borde tas upp särskilt. För detta ändamål tillkallades år 1960 olfcntlighetskommittén (OK). Kommittén utarbetade en diskussionspromemoria med utkast till författningsbestäm— melser (se SOU 1966:61). Sitt egentliga förslag presenterade OK i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess. Mot bakgrund av den kritik som kommitténs förslag utsattes för beslöts att ytterligare utredning skulle äga rum innan ny lagstiftning om handlingsoffentlighet och handlingssekretess kunde föreläggas riksdagen. Den nya utredningen uppdrogs åt OSK.

OSK:s betänkande Lag om allmänna handlingar innehöll, förutom förslag

Prop. l979/80:2 Del A .,:_,(i('i//(m(/e rätt m. m. 51

till nya grundlagsbestämmelser om allmänna handlingar, främst förslag till en ny lag om allmänna handlingar. LAH, avsedd att träda i stället för Seer.

Regleringen i den föreslagna lagen innebär i vissa hänseenden en förstärkning av sekretesskyddet, i andra upphävande av nu gällande sekretess. Förslaget har disponerats på ett annat sätt än gällande sekretesslag. Sålunda har bestämmelserna i första hand grupperats i avsnitt i anslutning till de sekretessändamål som anges i grundlagen. Inom varje sådant avsnitt är bestämmelserna uppdelade med hänsyn till berörda myndigheter och ärendetyper.

LAH upptar enligt förslaget också vissa andra föreskrifter än materiella sekretessregler. Sålunda föreslås bestämmelser om registrering av allmänna handlingar, om tystnadsplikt om innehållet i hemlig handling, om besvär över beslut att vägra utlämnande samt om sekretessen mellan myndighe- ter.

Remissinstanserna har i fråga om det sakliga innehållet i sekretessbestämmelserna fört fram kritik i många enskildheter. Enighet har dock rått om att förslaget i denna del är ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I fråga om lagens disposition har mottagandet under remissbe- handlingen varit genomgående positivt.

[ prop. 1975/76:160 (s. 81) förklarade dåvarande justitieministern att han ansåg att OSKzs förslag till lag om allmänna handlingar i både formellt och sakligt hänseende kunde i det väsentliga läggas till grund för lagstiftning.

Hänvisningar till S2-2

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 2.6

2.3. Tystnadsplikt

Medan handlingssekretessen redan i dag är inordnad i ett genomtänkt regelsystem uppvisar regleringen av tystnadsplikter i offentlig verksamhet ett högst splittrat mönster. Detta sammanhänger med den konstitutionella ordning som gällde före år 1975. Enligt 1809 års RF kunde sålunda tystnadsplikt föreskrivas genom författning på vilken konstitutionell nivå som helst. Tystnadspliktsföreskrifter finns därför — förutom i lag i kungörelser och instruktioner, i kommunala reglementen och i myndigheters arbetsordningar. En tystnadsplikt kunde också uppkomma utan uttrycklig föreskrift i författning. En sådan tystnadsplikt betecknas vanligen som oreglerad. Särskilt stor praktisk betydelse hade det att uppgifter i en allmän handling, som föranledde att handlingen enligt Scer skulle hållas hemlig, ansågs vara omfattade av tystnadsplikt, även om det inte fanns någon särskild föreskrift om tystnadsplikt. Tystnadsplikt ansågs vidare kunna uppkomma genom ett myndighetens eget beslut för särskilt ärende eller särskild grupp av ärenden eller genom en tillsägelse av överordnad. Det har också hävdats att tystnadsplikt i vissa fall följde av tjänstens beskaffenhet eller "sakens natur".

F. n. finns tystnadspliktsföreskrifter som gäller offentliga funktionärer i ett

Prop. l979/8022 Del A Gäl/ande iii/l Ill. m. 52

hundratal lagar och i ungefär lika många av regeringen beslutade författ- ningar. En förteckning över föreskrifterna bör fogas till protokollet som bilaga 5. I flertalet av dessa föreskrifter används uttryck såsom "obehörigen" eller "i oträngt mål" för att beskriva tystnadspliktens räckvidd.

Införandet av den nya RF medförde viktiga förändringar i rättsläget såvitt gäller regleringen av tystnadsplikt.

Sålunda är med den innebörd som RF ger åt begreppet yttrandefrihet tystnadsplikt för offentliga funktionärer att se som en begränsning i denna frihet. Härav följer i sin tur att tystnadsplikt, liksom andra inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, kan göras gällande av det allmänna endast med författningsstöd. I avsaknad av särskild övergångsbestämmelse i RF kan därför inte de förut nämnda, s.k. oreglerade tystnadsplikterna, inräknat den som avser innehållet i hemlig handling, upprätthållas efter ingången av år 1975.

RF:s regler på området bör, som också TK har framhållit, vidare ges den tolkningen att tystnadsplikt i offentliga anställningar inte kan åläggas genom avtal.

RF innebär vidare att den tidigare friheten att i författning på vilken konstitutionell nivå som helst föreskriva tystnadsplikt har upphört. Primärt ligger kompetensen hos riksdagen. För att regeringen i stort skulle behållas vid tidigare möjligheter att förordna om tystnadsplikt för offentliga funktio- närer infördes emellertid i 8 kap. 7 5 RF en särskild delegationsregel enligt vilken regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning kan meddela föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. Möjlighet öppnades också för vidare- delegation till förvaltningsmyndighet eller kommun. Enligt punkt 6 i övergångsbcstämmelserna till RF behåller äldre tystnadspliktsföreskrifter i författning sin giltighet tills vidare, oberoende av vilket organ som har beslutat dem.

Genom prop. 1975:8 om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning förelade den dåvarande regeringen riksdagen ett förslag till lag om offentliga funktionärers tystnads- plikt. Syftet med förslaget var att göra det möjligt att i det väsentliga behålla tidigare rättsläge på tystnadspliktsområdet. Förslaget innehöll i huvudsak delegationsbestämmelser. En av dessa avsåg att ge regeringen möjlighet att generellt förbinda handlingssekretess med tystnadsplikt. I betänkande med anledning av propositionen (KU 1975: 10) förordade konstitutionsutskottet en utredning rörande tystnadsplikter. Enligt utskottet borde i utredningsarbetet ingå att inventera, klassificera och rättsligt systematisera tystnadsplikterna samt att mot denna bakgrund göra principiella överväganden med sikte på en framtida reglering. Utskottet förordade vidare att lagstiftningen om de offentliga funktionärernas tystnadsplikt borde uppskjutas i avvaktan på kartläggningen av tystnadsplikterna och resultatet av det utredningsarbete

Prop. l979/80:2 Del A '.lGäI/antle räl! m. m. 53

som bedrevs av MMU. OSK och 1973 års fri- och rättighetsutredning. Det framlagda lagförslaget avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet (rskr 1975:62). '

Med anledning av riksdagens beslut tillkallades TK. I sitt förut nämnda betänkande har kommittén lagt fram förslag till en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt, LOFT. I denna lag har TK fört samman föreskrifterna om tystnadsplikt i offentlig verksamhet. Regleringen i lagen är nära anknuten till bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och inskränkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag till LAH. Föreskrifterna om handlingssekretess får enligt TK:s förslag betydelse bl. a. därigenom att de uppgifteri hemlig handling som utgör grund för hemlig- hållandet skall omfattas av tystnadsplikt. Bestämmelserna i förslaget är uppbyggda efter skyddsintressen. I begränsad omfattning medges att rege- ringen genom förordning anger tillämpningsområdet för en tystnadsplikts- bestämmelse. Något utrymme för subdelegering till förvaltningsmyndighet eller kommun öppnas inte.

TK föreslog ändringar av tystnadspliktsbestämmelser i ett stort antal lagar. Ändringarna är i huvudsak av teknisk natur och innebär att hänvisningar görs till föreskrifter i LOFT. LOFT innehåller ett antal inledande bestäm- melser som anger lagens tillämpningsområde, tystnadspliktens principiella innebörd, dess räckvidd i förhållande till annan myndighet, tystnadspliktens fortspridning med överlämnad uppgift, m. m.

Flertalet remissinstanser ansåg att LOFT kunde läggas till grund för lagstiftning. Av annan åsikt var emellertid bl. a. JK och JO. som båda fann att nya överväganden var påkallade. Åtskilliga instanser efterlyste en närmare samordning av regleringen av handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet, och ett antal av dem förordade gemensam reglering i en enda lag.

Sedan TK:s förslag lades fram har riksdagen på grundval av betänkandet (SOU 1975175) Medborgerliga fri- och rättigheter av 1973 års fri- och rättighetsutredning beslutat ändringar i RF:s rättighetsreglering (prop. 1975/ 76:209, KU l975/76156, rskr l975/7614l4, KU 1976/77:l. rskr 1976/77:21 Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1977. De rubbar inte den dittills gällande ordningen i fråga om kompetensen att besluta föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Däremot har i 2 kap. RF införts nya bestämmelser som i sak anger ramar för möjligheterna att begränsa olika fri- och rättigheter, bland dem yttrandefriheten. Sålunda föreskrivs i 12 5 andra stycket bl. a. att begränsning får göras endast föratt tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsning får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. För yttrandefrihe- tens och informationsfrihetens del anges i 13 5 att begränsning får beslutas

Prop. l979/8012 Del A Pra/namnritf/örs/agt'l 54

med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar i de nämnda friheterna ske endast om ”särskilt viktiga skäl" föranleder det. Vid bedömande av vilka begränsningar som sålunda får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, veten- skapliga och kulturella angelägenheter.

De år 1976 slutligt antagna ändringar i TF, som gjordes på grundval av förslag av MMU, innebär att en ny teknik införts för att reglera förhållandet mellan å ena sidan friheten att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift och å andra sidan tystnadsplikt. Enligt 7 kap. 3 5 TF gäller att endast tystnadsplikt som är angiven i en särskild lag har försteg framför meddelarfriheten. I den förut nämnda lagen om ansvar på tryckfrihetsför- ordningens område för brott mot tystnadsplikt angesi vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt bryter genom meddelarfriheten. Meningen är att denna lag, som i allt väsentligt har bevarat rättsläget före den 1 januari 1978, bara skall gälla under en kortare övergångstid. Därefter skall den ersättas med en reglering som skall samordnas med den nya sekretesslagen (prop. 1977/ 78:38 s. 32).

TK lade fram ett förslag till en särskild tillämpningslag till de bestämmelser som nu finns i 7 kap. 3 5 TF. Förslaget innebär att massmedierna kan få ökad tillgång till hemliga uppgifter främst inom sådana grenar av allmän verk- samhet som innebär myndighetsutövning mot enskild.

Remissinstansernas reaktion på förslaget till tillämpningslag var blandad. Den av TK gjorda avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarskydd godtogs av flera instanser, men ganska många ansåg att TK hade gått väl långt i att medge meddelarfrihet. Särskilt den föreslagna vidgningen av straffti- heten för meddelanden som rör myndighetsutövning mot enskild, t.ex. inom socialvården, stötte på motstånd bland remissinstanserna.

Hänvisningar till S2-3

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 4.2
  • SOU 2001:110: Avsnitt 5.1

3 Promemorieförslaget

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag, som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt, och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. 1 övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsför- slag som framlagts av OSK och TK och de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen av dessa förslag.

Promemorian utgår från tanken att sekretessregleringen blir klarast och mest lättillämpad om sekretessen får avse den berörda uppgiften som sådan oberoende av om den finns dokumenterad i en allmän handling eller inte. Det

Prop. 1979/80zl Del A "f,. Promvinni'ic/öl's/agl'l 55

föreslås sålunda att Seer och de många utspridda reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en enda sekretesslag. I promemorians lagförslag används ett enhetligt sekretessbegrepp som i sig innefattar både en begränsning av den enskildes rätt att ta del av allmän handling och ett förbud för den offentlige funktionären att röja uppgifter genom utlämnande av handling, muntligen eller på annat sätt.

Ett annat grundläggande drag i den föreslagna sekretessregleringen är att denna, i överensstämmelse med vad som har föreslagits av både OSK och TK, också gäller i förhållandet myndigheter emellan.

Enligt promemorian har sekretessen i största möjliga utsträckning reglerats i själva sekretesslagen. De möjligheter att delegera normgivningskompetens till regeringen som öppnas i TF och RF har utnyttjats i mycket begränsad omfattning. Inte heller tekniken att låta sekretesslagen på en viss punkt uppta bara en hänvisning till sekretessregler i annan lag har använts annat än i undantagsfall.

Förslaget ansluter sig i fråga om sin allmänna uppläggning ganska nära till LAH. De utförliga reglerna om sekretessbegreppets innebörd och om generella begränsningar i sekretessen faller emellertid närmast tillbaka på de inledande bestämmelserna i LOFT.

Reglerna om sekretessbegreppets innebörd har tagits in i lagförslagets inledande kapitel. Här slås också fast att sekretessregleringen bara gäller i allmän verksamhet. I kapitlet anges vilka organ och personer som berörs av regleringen. Här finns vidare vissa bestämmelser om när en uppgift behåller sin sekretess efter att ha lämnats från en myndighet till en annan.

I 2 kap. finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter, om den enskildes möjlig- heter att förfoga över sekretess som är uppställd i hans intresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll, om partsoffentlighet och om en generell dispensbefogenhet för regeringen. I samma kapitel har vidare tagits in bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för lagstiftningen om rätt till information i arbetslivet och lagstiftningen om arbetsmiljön. Dessa bestämmelser ersätter de '”obehörighetsrekvisit” som i dag finns i de ersta tystnadspliktsregler.

] 3—11 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. Dessa är liksom motsvarande bestämmelser i LAH ordnade med utgångspunkt i TF:s sekretessgrunder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 3—7 och 11 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 8-10 kap.

I 12 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos domstolarna, hos JO och JK samt hos riksdagen och regeringen.

13 kap. innehåller vissa regler som huvudsakligen gäller allmänna handlingar. Här regleras myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra samt frågorna om hemligstämpling, diarie-

Prop. l979/80:2 Del A Promemorie/örs/agw 56

föring och förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mot myndighets beslut i vissa fall.

I 14 kap. slutligen har tagits in regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför grundsatsen om meddelarfrihet.

Sekretessen enligt promemorieförslaget har i allt väsentligt avgränsats i enlighet med vad som har föreslagits av OSK och TK. Utgångspunkten har varit att offentlighetsprincipen inte skall begränsas annat än i de fall där det finns grundad anledning att befara att offentlighet skulle medföra skada för något av de intressen som anges i 2 kap. 2 5 TF. Vägledande har vidare varit de allmänna reglerna i 2 kap. 12 och 13 55 RF.

I promemorian uttalas att det sekretesskyddade området i allmänhet är mindre enligt promemorieförslaget än enligt gällande rätt. Om man jämför med rättsläget före den 1 januari 1975 blir minskningen än mer påfallande. Begränsningen av sekretessen hänför sig i huvudsak till tystnadspliktsområ- det. Huvuddelen av de oreglerade tystnadsplikterna och åtskilliga av de författningsreglerade saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Tillämp- ningsområdet har i huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovet av handlingssekretess, så som detta framgår av i första hand OSK:s förslag.

Det sekretesskyddade området har emellertid inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Promemorieförslaget innebär att skyddet för den enskildes integritet stärks på flera punkter. Som exempel kan nämnas att sekretess utan motsvarighet i gällande rätt föreslås inom elevvården, myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personal- vård.

I promemorian anförs att de ämnesområden som berörs av sekretessregleringen har angivits med så stor noggrannhet som möjligt samt att man strävat efter att undvika varje form av ”sekretess för säkerhets skull”. Noggrannheten har medfört en ökad utförlighet i regleringen. Som exempel kan nämnas att LAH:s två paragrafer om sekretess på skatte- och tullområ- dena motsvaras av sju paragrafer i promemorieförslaget. Andra sekretessområden som har fått en betydligt mer utförlig reglering i prome- morieförslaget än i LAH gäller sjukvården och det allmännas utlåningsverk- samhet.

Genom att lagtexten har gjorts så omfattande blir det enligt promemorian möjligt att upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. 1 promemorian framhålls att flertalet funktionärer endast kommer att behöva tillämpa ett fåtal av de föreslagna bestämmelserna samt att det får ankomma på de särskilda myndigheterna att hålla sin personal informerad om vilka sekretessregler som är aktuella för dem.

I viss begränsad utsträckning har man sökt i promemorieförslaget att med rent beskrivande kriterier avgränsa det sekretesskyddade området på sådant sätt att detta bara omfattar uppgifter vilkas röjande kan medföra en skaderisk.

Prop. 1979/80:2 Del A Pro;iivnmrie/öizs/agw 57

Som exempel nämns uppgifter om personliga förhållanden som har lämnats i förtroende inom den frivilliga sjukvården eller familjerådgivningen. I de allra flesta fall har man emellertid för att uppnå en från offentlighetssynpunkt önskvärd avgränsning av sekretessen kompletterat beskrivningen av ämnes- området med ett uttryckligt krav på risk för skada som en förutsättning för sekretess. Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt att offentlighet framstår som huvudregel. Endast om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall. där enligt promemorian sekretessintresset är särskilt betydande, har skaderekvisitet utformats så att det anger sekretess som det normala förhållandet. Sekre- tessen viker här bara om man kan räkna med att röjandet av en uppgift inte är förbundet med någon skaderisk.

Sekretessens räckvidd har begränsats också på andra sätt. I likhet med Seer och LAH ställer promemorieförslaget i de flesta fall upp tidsgränser för handlingssekretessen. Reglerna om dessa gränser har angivits så att det framgår att det är fråga om maximi- och inte om normaltider. Med hänsyn härtill och till att de flesta av de föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit förutsätts i promemorian att de angivna sekretesstiderna kommer att aktualiseras bara i undantagsfall.

Sekretesstidernas längd varierar liksom i gällande rätt och i LAH beroende på arten av det skyddsintresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden är sekretesstiden i regel femtio år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser att skydda det allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har bestämts till tjugo år.

För att tillgodose både offentlighetsintresset och överskådligheten har regleringen utformats så, att tillämpningsområdet för varje särskild sekretessbestämmelse i princip skall framgå direkt ur denna. Den sekretess som till följd av en särskild sekretessbestämmelse gäller för en uppgift hos en viss myndighet skall inte "följa med”, när uppgiften lämnas till en annan myndighet vars verksamhet inte träffas av bestämmelsen i fråga. Undantag har gjorts för ett fåtal situationer där behovet av spridning av sekretessen har ansetts särskilt uttalat. Sekretessen för uppgifter hos en inspekterad myndighet följer t.ex. uppgifterna om de lämnas till den inspekterande myndigheten. Som ett annat exempel kan nämnas att en uppgift som vid förundersökning i brottmål har inhämtats av en åklagar-, polis- eller tullmyndighet från annan myndighet behåller sin eventuella sekretess också hos den mottagande myndigheten.

Som redan har nämnts innebär förslaget att sekretessreglerna i princip skall gälla också i fråga om sådant utlämnande av uppgifter som sker mellan myndigheter. I syfte att undvika menliga följder för den offentliga verksam- hetens effektivitet föreslås vissa undantag från huvudregeln. Sekretessen viker således i de fall där regler om utväxling av uppgifter myndigheter emellan finns intagna i lag och i princip också när sådana regler finns i

Prop. l979/80:2 Del A Pimii(*nmritf/i'il's/agm 58

förordning. Vidare föreslås med utgångspunkt i förslag av OSK och TK en generalklausul som innebär att en myndighet som regel skall kunna lämna en sekretessbelagd uppgift till en annan efter en viss intresseavvägning. Både möjligheten att lämna sekretessbelagda uppgifter med stöd av förordning och befogenheten att göra detta efter intresseavvägning har emellertid i ett ganska stort antal av sek'retesslagens bestämmelser beskurits genom särskilda regler.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandet mellan denna och möjligheterna att hålla förhandling inom stängda dörrar har fått en mera enhetlig uppbyggnad i promemorieförslaget än motsvarande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit att domstolsförhandlingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är att särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar det.

Som huvudregel föreslås gälla att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess om de lämnas till domstol. Därutöver föreslås ett fåtal särskilda sekretessregler. I övrigt ansluter sig förslaget i denna del i huvudsak till gällande ordning.

Såvitt gäller förhållandet mellan handlingssekretessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffentligheten innebär promemorieförsla- get, i motsats till vad som ide flesta fall gäller f. n., att möjligheterna att hålla förhandlingar inom stängda dörrar i princip kommer att styras av sekretessregleringen. En sådan ordning åstadkoms med hjälp av en ny regel i RB som föreskriver att förhandling kan hållas inom stängda dörrar om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas någon uppgift som vid domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekretesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften hålls hemlig. Denna lösning har gjort det nödvändigt att i sekretesslagen ta in de nya sekretessregler för domstolarnas del som nyss har nämnts. Dessa regler avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätt kan hållas inom stängda dörrar. Som exempel kan nämnas en föreslagen bestämmelse om sekretess i brottmål och i mål om intagning i arbetsanstalt för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersök- ning, rättspsykiatrisk undersökning etc. Dessa nya sekretessregler innebär inte något utvidgning av sekretessen i förhållande till gällande ordning. De utgör endast resultatet av en annan lagteknisk metod.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f. n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 15 5 TF om den enskildes rätt att få till stånd en domstolsprövning av myndighets vägran att lämna ut handling resp. beslut att lämna ut handling med förbehåll kompletteras iden föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. Dessa

Prop. l979/80:Z Del A Promemorieförslaget 59

bestämmelser överensstämmer med den ordning som gäller sedan den 1 januari 1978. Om beslutet har meddelats av allmän underrätt i dennas rättskipande eller rättsvårdande verksamhet skall talan föras hos hovrätt. Om beslutet fattas av hovrätt i första instans skall det under samma förutsätt- ningar kunna överklagas hos högsta domstolen. I annat fall än som nu har nämnts skall talan föras hos kammarrätt eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten.

Också en myndighet som av en annan myndighet har förvägrats ta del av en handling kan föra talan mot beslutet genom besvär. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annat fall är kammarrätt besvärsinstans.

Promemorieförslaget upptar regler om diarieföring som innebär att myndigheterna med vissa snävt avgränsade undantag är skyldiga att hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade att det utan omgång kan fastställas om en handling har inkommit eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som har nämnts friheten att i viss utsträckning lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Reglerna om meddelarfriheten har enligt promemorian bl. a. sin grund i det förhållandet att de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på de berörda områdena. Detta innebär vidare enligt promemorian att önske- målet om insyn i ett särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd t. ex. för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda att motverka sådana icke önskade resultat av sekretessregleringen.

Enligt 7 kap. 3 5 TF är meddelarfrihet huvudregel. Undantag görs endast för de tystnadsplikter som anges i särskild lag (lagen /1977:1035/ om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt). 1 prome- morieförslaget till sekretesslag anges som redan har nämnts de meddelar- skyddsbrytande tystnadsplikterna i 14 kap. De aktuella tystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekretesslagen och vissa andra författningar.

Vid utformningen av promemorians regler om undantag från meddelar— friheten har målsättningen varit att sådana undantag skall göras endast i de fall där sekretessintresset är så starkt att man knappast kan tänka sig någon situation där insynsintresset väger över. Ställningstagandena i varje särskilt fall har enligt vad som anförs i promemorian i stor utsträckning gjorts med utgångspunkt i gällande rätt. Om man på ett visst område hittills har klarat sekretessbehovet utan inskränkning i meddelarfriheten har sålunda föresla- gits att en sådan ordning skall gälla också i fortsättningen. I de fall där det inte

Prop. l979/80:2 Del A Firad/"aganden: ."f/llllfhl ino/it't'ri/ig 60

har varit möjligt att på detta sätt falla tillbaka på vad som nu gäller grundar sig förslaget på överväganden av mera principiell natur. När en uppgift har lämnats av en enskild i en situation av förtroendekaraktär t. ex. inom den frivilliga sjukvården eller inom familjerådgivningen — har meddelarfrihet sålunda normalt uteslutits. Å andra sidan har meddelarfriheten i regel behållits i fråga om uppgifter som hänför sig till myndighetsutövning. Undantag har emellertid gjorts för vissa fall där sekretessintresset befunnits särskilt uttalat såsom på sjuk- och socialvårdsområdena.

Promemorieförslaget i meddelarfrihetsdelen ansluter sig sakligt sett nära till TK:s motsvarande förslag.

Förslaget till sekretesslag nödvändiggör en omfattande följdlagstiftning. Denna har inte redovisats annat än i begränsad omfattning. Promemorian innehåller sålunda förslag av följdkaraktär bara i fråga om två lagar, RB och BrB.

4 Föredraganden

4.1. Inledning

Den enskildes rätt att ta del av allmänna handlingar har länge varit grundlagsfäst i vårt land. De grundläggande reglerna i ämnet återfinns i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning(TF,omtryckt 1976:995). De innebär bl. a. att inskränkningar i handlingsoffentligheten får göras endast om det påkallas av hänsyn till vissa i TF särskilt angivna intressen. De inskränkningar som har ansetts nödvändiga finns f. n. samlade i lagen (1937:249)om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (omtryckt 1977:1029, ändrad senast 1978z353), den s. k. sekretesslagen (Seer), och i några därtill anknutna regeringsförfattningar, de 5. k. sekretesskungörelserna.

Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års regeringsform (RF) som begränsningar av den medborgerliga yttrandefriheten. RF :s regler på området innebär dels att tystnadsplikt kan föreligga endast till följd av en föreskrift i lag eller om tystnadsplikten avser offentliga funktionärer — i annan författning som ytterst har stöd i ett bemyndigande i lag, dels att sådana föreskrifter får beslutas bara inom de allmänna ramar för möjligheterna att begränsa yttrandefriheten som anges i 2 kap. RF. Till följd av övergångsbe- stämmelserna till RF gäller emellertid tills vidare äldre bestämmelser om tystnadsplikt även om de skulle ha tillkommit på annat sätt än RF föreskriver. Tystnadspliktsregler finns f. n. i författningar på alla konstitu- tionella nivåer. Innan RF trädde i tillämpning den 1 januari 1975 ansågs dessutom s. k. oreglerade tystnadsplikter föreligga i ganska betydande omfattning. Den kanske viktigaste av dessa avsåg innehållet i hemlig handling.

Innebörden av de regler om tystnadsplikt som gäller för de offentliga

Prop. l979/8flzl Del A f"(i/'('(l/t'lgunrlt'ii: ,'f/flllfi/l nlu/it'r'ri/ig 61

funktionärerna är f.n. i viss utsträckning beroende av om reglerna finns intagna i lag eller i författning av annat slag. Om regeln inte har lagform. har den en mera begränsad betydelse. Den offentlige funktionären åtnjuter då 5. k. meddelarfrihet; till följd av bestämmelser i TF och radioansvarighets- lagen (1966:756, ändrad senast 1978z477) kan han utan hinder av tystnads- plikten lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift, radio eller TV. Har tystnadsplikten föreskrivits i särskild lag, gäller den däremot också i förhållande till massmedierna.

De regler som nu gäller i fråga om handlingssekretess och tystnadsplikt är behäftade med delvis ganska allvarliga brister.

Föreskrifterna om handlingssekretess har under årens lopp ändrats och försetts med tillägg som avspeglar den snabba utvecklingen inom den offentliga sektorn. De nya bestämmelserna har i många fall endast med svårighet kunnat passas in i den ursprungliga systematiken. Regleringen har till följd härav blivit alltmera svåröverskådlig och svårtolkad. Samtidigt har TF:s styrande effekt på sekretessregleringens innehåll försvagats.

Den gällande regleringen av tystnadsplikt för offentliga funktionärer är ganska oenhetligt utformad. och den är dessutom spridd över ett stort antal författningar. Föreskrifter om tystnadsplikt finns bl. a. i ca 100 lagar och i lika många regeringsförfattningar. Tystnadspliktsregler finns vidare i myndighe- ters interna arbetsordningar, i kommunala instruktioner etc. Föreskrifterna är endast sällan samordnade med reglerna om handlingssekretess. Ofta saknas tystnadsplikt på områden där handlingssekretess gäller och vice versa. När handlingssekretess och tystnadsplikt råder sida vid sida är reglerna ofta konstruerade på skilda sätt. I motsats till reglerna om handlingssekretess gäller tystnadspliktsbestämmelserna t. ex. också direkt i förhållandet myndigheter emellan. Bestämmelsernas närmare innebörd är å andra sidan ofta mycket oklar på grund av att de regelmässigt bara förbjuder "obehörigt” yppande.

De förhållanden som nu har nämnts medför att det ofta är mycket svårt för den enskilde tjänstemannen att avgöra om en viss uppgift omfattas av sekretess eller inte. Sannolikt leder denna osäkerhet om rättsläget inte sällan till att tjänstemän för att vara på den säkra sidan håller inne också med uppgifter som vid en närmare granskning skulle visa sig ligga utanför det sekretessbelagda området.

På båda de nu nämnda områdena har ett omfattande utredningsarbete bedrivits på senare år. När det gäller handlingssekretessen föreligger sålunda bl. a. betänkandet (SOU 1975122) Lag om allmänna handlingar, vilket har avgetts av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK). I fråga om tystnadsplikt finns betänkandet (SOU l975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet av tystnadspliktskommittén (TK).

Som jag redan har nämnt antog riksdagen under år 1976 på grundval av OSK:s betänkande ett nytt 2 kap. i tryckfrihetsförordningen. De nya reglerna

Prop. 1979/8(1:2 Del A Förut/ragulit/wi: .fi/Intill) lillilil'l'l'ill_L' 62

harträtt i kraft den 1 januari 1978. Det förutsattes i samband med ändringarna i tryckfrihetsförordningen att de skulle kompletteras med nya regler om handlingssekretess som skulle ersätta 1937 års sekretesslag.

Under riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen önskemål om en samord- ning i både tekniskt och sakligt hänseende av den blivande lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen för offentliga funktionärer. Mot den nu angivna bakgrunden har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 197711 och 11) Handlingssekretess och tystnadsplikt. Promemorian innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Dessutom innehåller den förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB).

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. 1 övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsförslagen och de synpunkter som kom fram under remiss- behandlingen av dessa. En redogörelse för innebörden i förslaget har lämnats i avsnitt 3.

Promemorian har remissbehandlats och har därvid fått ett övervägande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som lämnat allmänna synpunkter på förslaget har sålunda godtagit detta helt eller i stort sett. Flera remissinstanser har också -— utan att gå närmare in på de allmänna överväganden som ligger till grund för förslaget — tillstyrkt det såvitt det gäller deras eget verksamhetsområde. Kritiska röster saknas dock inte. Av remissinstanserna är det emellertid endast ett litet fåtal som avstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Som skäl anför de i första hand att förslaget är svårtillgängligt och att dess konsekvenser inte är tillräckligt klarlagda. Kritik mot att förslaget blivit svårtillgängligt förs också fram av remissinstanser som i övrigt har en positiv inställning till promemorian. Endast i några enstaka yttranden riktas invändningar mot förslaget att reglera handlingssekretess och tystnadsplikt i en gemensam lag. En fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen är förslaget att reglera sekretessen mellan myndigheter. På denna punkt har reaktionen varit blandad, och flera remissinstanser varnar för att förslaget, om det genomförs, kan hindra myndigheterna från att fullgöra de uppgifter som åvilar dem. En annan del i förslaget som uppmärksammats mera allmänt är de 5. k. skaderekvisit som ingår i sekretessbestämmelserna. Många remissinstanser önskar här enklare regler. Vad beträffar sekretessens omfattning önskar vissa instanser starkare sekretesskydd på det område som närmast berör dem själva. Regleringen av förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet godtas i allmänhet. I fråga om omfattningen av meddelarfriheten framförs dock såväl önskemål om fler undantag som förslag i motsatt riktning.

För egen del vill jag till en början konstatera att detär angeläget att frågan om regleringen av handlingssekretessen och tystnadsplikten nu får en

Prop. l979/8022 Del A Frifot/fugan(It'll: .-'1//miili iiiulii't'riiig 63

lösning. Som jag nyss har framhållit är den nuvarande regleringen oenhetlig och svårtolkad. Vidare är denna reglering endast provisoriskt anpassad till de nya reglerna i 2 kap. TF (jfr prop. 1977/78:38 s. 26). Härtill kommer att den oreglerade tystnadsplikten för innehållet i allmänna handlingar upphörde i och med att den nya RF trädde i kraft. Avsaknaden av tystnadsplikt på detta område kan åtminstone i teorin göra handlingssekretessen verkningslös, och även om några olägenheter inte blivit kända ännu, kan förhållandet få skadliga verkningar på sikt. Ett förslag om att komma till rätta med bl. a. det sistnämnda problemet lades fram år 1975 men ledde inte till lagstiftning (prop. 1975z8). Anledningen härtill var att riksdagen ansåg att tystnadsplik- terna borde kartläggas närmare och att frågan borde ses i ett större sammanhang (KU 1975210, rskr 1975162). Denna kartläggning har nu skett inom ramen för TK:s arbete, och något skäl för ytterligare uppskov föreligger inte. Reformbehovet är alltså stort.

Det förslag som nu föreligger till bedömning grundar sig på flera tidigare utredningsförslag och remissomgångar. Det har mottagits positivt av det stora flertalet remissinstanser. I likhet med dessa remissinstanser anserjag att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Därmed ansluterjag mig också till uppfattningen att handlingssekretess och tystnadsplikt bör regleras gemensamt i en och samma lag. Jag återkommer emellertid närmare till denna principiellt viktiga fråga i nästföljande avsnitt.

Med anledning av att flera remissinstanser har kritiserat förslaget för att vara svåröverskådligt och svårtillgängligt vill jag framhålla att det är viktigt att reglerna är utformade med erforderlig grad av detaljering. Mera allmänt hållna regler skulle nämligen i den mån de är förenliga med grundlagen — ofrånkomligen leda till minskad offentlighet. Reglerna bör självfallet göras så enkla som möjligt. Enligt min mening kan man emellertid av nyss nämnda skäl därvid inte göra avkall på kravet att regleringen skall vara tillräckligt detaljerad och utförlig. F. ö. vill jag framhålla att den föreslagna lagen ersätter en lagstiftning som är spridd på många ställen. Som ett par remissinstanser har påpekat kan en samlad reglering mot den bakgrunden ge intryck av att vara svårtillgängligare än den nuvarande. Det sagda hindrar inte att det finns utrymme för åtskilliga förenklingar och fönydliganden av promemorieför- slaget. I det syftet föreslås Också i det följande ändringar på åtskilliga punkter.

Med anledning av de önskemål om mera sekretess som framförts under remissbehandlingen vill jag redan nu säga att dessa i allmänhet inte har blivit tillgodosedda. Ett skäl härtill är att jag ansett att underlaget för en sådan utvidgning inte har varit tillräckligt. Men framför allt harjag ansett det viktigt att följa linjen i promemorieförslaget att inte åstadkomma mer sekretess än som är oundgängligen nödvändigt. Detta hindrar givetvis inte att det kan finnas anledning att sedan lagstiftningen varit i kraft någon tid återkomma till olika anmälda sekretessbehov. Skulle det visa sig att de nya reglerna i enskildheter inte är tillfredsställande, får givetvis ändringar övervägas.

Prop. 1979/ 802 Del A Fi'ii'etl'i'agam/m.' All/niin litativa/ing 64

En särskild fråga är i vilken utsträckning medborgarna skall ha rätt till information om uppgifter hos myndigheterna. Enligt promemorian är myndigheternas skyldighet att på begäran av enskild lämna ut uppgifter begränsad till uppgift ur allmän handling. JO och Pressens samarbetsnämnd ifrågasätter om denna begränsning står i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 1 5 RF om att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet. De anser att medborgarnas rätt till information bör förstärkas genom en regel som ålägger myndigheterna att lämna uppgift, även om uppgiften inte förekommeri allmän handling. För egen del anserjag att detta är en fråga som inte rör informationsfriheten i RF:s mening. Någon anledning att i detta sammanhang reglera informationsfriheten anserjag inte föreligga. Denna fråga bör i stället övervägas inom ramen för yttrandefrihets- utredningens (Ju 1977: 10) arbete. Enligt givna direktiv skall denna utredning bl.a. överväga behovet av regler i grundlag som uttryckligen säkerställer allmänhetens rätt att ta del av andras yttranden.

Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser påtalat att det kommer att föreligga ett stort behov av utbildning och information inför lagstift- ningens ikraftträdande. Med anledning därav vill jag framhålla att det givetvis måste utarbetas dels lämpligt material som kan användas som underlag för personalutbildning, dels information till allmänheten, främst företrädare för massmedierna. Detta behov får beaktas under det fortsatta arbetet inom regeringskansliet. Jag vill emellertid understryka att utbild- ningen av de offentliganställda inte får stanna vid insatser i samband med lagens ikraftträdande. Som framhållits i promemorian bör det ankomma på myndigheter vilkas verksamhet rymmer mera nämnvärda sekretessproblem att periodiskt informera den berörda personalen.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt

Som framgår av vad jag har anfört i föregående avsnitt förordar jag att reglerna om handlingssekretess och tystnadSplikt i allmän tjänst samordnas i en gemensam lag. I förhållande till gällande rätt innebär detta en nyhet av principiell betydelse, och jag vill därför nu behandla denna fråga något närmare.

Möjligheten att föra samman reglerna om handlingssekretess och tystnads- plikt diskuterades redan av TK. En sådan ordning förespråkades också av flera av de remissinstanser som yttrade sig över TK:s betänkande. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet uttalade även riksdagen önskemål om en samordning i både tekniskt och sakligt hänseende av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt (KU 1975/76:48 s. 11).

I promemorian framhålls att rättsutvecklingen inneburit en förskjutning i sättet att se på tystnadsplikt i allmän verksamhet. Från att under lång tid ha betraktats som ett utflöde av lydnads- eller trohetsplikten gentemot det

Prop. l979/80:2 Del A Fri/'t'(lrrlga/ii/wI.' .-f//iiiz'iii liiriliit'rillg 65

allmänna och dess företrädare har tystnadsplikten kommit att uppfattas som en begränsning i en medborgerlig yttrandefrihet. Detta konstitutionella synsätt har kommit till uttryck i 1974 års RF och kan sägas ha blivit än mer markerat genom de ändringar i RF:s regler om medborgerliga fri- och rättigheter som trädde i kraft den 1 januari 1977 och som innebär att grundlagen ålägger normgivaren särskild återhållsamhet när det gäller att begränsa bl. a. yttrandefriheten, t. ex. genom föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Utvecklingen har alltså enligt promemorian lett till att den konstitutionella synen på handlingssekretess och tystnadsplikt har blivit likartad. TF:s bestämmelser om inskränkning i handlingsoffentligheten och RF:s om inskränkning — bl.a. iform av tystnadsplikt —i yttrandefriheten skiljer sig visserligen åt men vilar på samma grundvalar och uppvisar även i övrigt nära släktskap. De problem som lagstiftaren ställs inför vid reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt är därför enligt promemorian i allt väsentligt desamma. I centrum står den ofta svåra avvägningen mellan offentlighetsintresset och intresset av sekretess kring ömtåliga uppgifter. En andra fråga gäller sekretessbestämmelsernas fördelning mellan lag och förordning, ev. författning på lägre nivå. För det tredje är att beakta behovet av sammanhållning av och överblick över sekretessregleringen. Slutligen måste enligt promemorian vikt fästas vid att lagstiftningen tillgodoser rimliga krav på klarhet och lättillämplighet.

Som skäl för en gemensam lag om handlingssekretess och tystnadsplikt anförs i promemorian att en liopsmältning i sakligt och formellt hänseende av den rättsliga regleringen av handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet kan ses som en logisk följd av den förändrade inställningen till tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Den nattrliga utgångspunkten bör också vara den att det enbart är uppgifternas innehåll och förekomst i ett visst sammanhang som bestämmer om de skall sekretesskyddas. Däremot bör det vara likgiltigt om uppgifterna är dokumenterade eller inte,om de är upptagna i en enligt TF allmän handling eller i annan handling och om utlämnande av uppgift sker muntligen, genom en för ändamålet färdigställd skrift eller genom en redan befintlig handling. Enligt promemorian leder gemensamma bestämmelser om handlingssekretess och tystnadsplikt automatiskt till att tyngdpunkten i normgivningen i fråga om tystnadsplikt förskjuts till riksdagens förmån. Med en sådan lösning blir nämligen delegation av normgivningsmakten möjlig endast iden utsträckning som reglerna i 2 kap. TF om formen för att begränsa handlingsoffentligheten medger det. TF:s formkrav är nämligen strängare än vad RF:s äri fråga om tystnadsplikt och innebär att regeringen endast kan tilläggas befogenhet att besluta om verkställighetsliknande föreskrifter. Något utrymme för delegation till annan myndighet eller till kommun ges inte (jfr avsnittet 2.2). Den systematiska sammanhållningen ien enda lag underlättar dessutom överblick, konsekvens och principiella överväganden i lagstiftningsarbetet på sekretessområdet.

5 Riks-(lagen /9 min?/_ I tum/. ,Vr]

Prop. l979/ 8012 Del A Färm/ragu”den." .-l/Imiin iiiolii'w'ing 66

Den tänkta ordningen medför också enligt promemorian tveklöst fördelar för rättstillämpningen.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört tillstyrker det stora flertalet remissinstanser att reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt samordnas i en gemensam lag. I några yttranden kritiseras emellertid förslaget i denna del. Kritiken kan sammanfattas i tre huvudpunkter. För det första görs gällande att metoden inte är förenlig med gällande grundlags- reglering', möjligheterna att begränsa handlingsoffentligheten regleras i 2 kap. TF, under det att möjligheterna att genom t. ex. regler om tystnadsplikt begränsa yttrandefriheten regleras på ett avvikande sätt i 2 kap. RF. För det andra hävdas att det är opraktiskt att föra samman de relativt komplicerade reglerna om handlingssekretess med regler om tystnadsplikt; en sådan ordning medför att tystnadspliktsreglerna, som skall tillämpas av ett mycket stort antal offentliga funktionärer. blir onödigt svårtillgängliga. Den tredje huvudinvändningen är att handlingssekretessen blir styrande för regleringen av tystnadsplikten med påföljd att området för tystnadsplikt i allmän tjänst minskar.

Enligt min mening talar de skäl som anförts i promemorian med betydande styrka för en sammanhållen reglering av handlingssekretess och tystnads- plikt. Bärkraften i de argument som vissa remissinstanser har anfört mot denna lösning bör emellertid undersökas.

Vad först beträffar förhållandet mellan grundlagarna och en samlad sekretessreglering är det i och för sig riktigt att regleringen i TF och RF uppvisar olikheter. Enligt 2 kap. 25 TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endast om detär påkallat av hänsyn till vissa intressen som anges i sju punkter. Dessa intressen är 1. rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation, 2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik. 3. myndighets verksamhet för inspektion. kontroll eller annan tillsyn, 4. intresset att förebygga eller beivra brott, 5. det allmännas ekonomiska intresse, 6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, 7. intresset att bevara djur- eller växtart.

Möjligheterna enligt RF att göra begränsningar i yttrandefriheten regleras i 2 kap. 12 och 13 55. 1 första hand är det 13 5 första stycket som är av intresse. Enligt reglerna där får yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informations- friheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

TF innehåller alltså en uttömmande uppräkning av de ändamål för vilka handlingsoffentligheten får begränsas. I RF uppställs ett generellt krav på särskilt viktiga skäl för begränsningar av yttrandefriheten kompletterat med en exemplifierande uppräkning av tillåtna begränsningsändamål (se prop.

Prop. l979/8022 Del A l'ffl'f'dl'llgllll(It'll! sil/män litativa/ing 67

1975/76:209 s. 109). Som påpekats i ett par remissyttranden föreslogs i den nämnda propositionen en samordning av RF:s exemplifierande uppräkning av tillåtna ändamål för begränsningar av den medborgerliga yttrandefriheten med TF:s regler om grunderna för handlingssekretess. Någon sådan kom emellertid inte till stånd; frågan ansågs böra utredas särskilt (KU 1975/76:56 s. 23—28). Denna fråga bör — som någon remissinstans påpekat behandlas av yttrandefrihetsutredningen. Innebörden i den nu gällande regleringen i 2 kap. 13 5 RF skiljer sig emellertid inte i sakligt hänseende från den som föreslogs i propositionen. Förhållandet är alltså det att RF:s föreskrifter om begräns- ningar i yttrandefriheten i varje fall inte ger mindre utrymme för sekretess än TF:s regler om handlingssekretess. Eftersom reglerna om handlingssekretess utgör utgångspunkten för den samlade sekretessregleringen kan det alltså enligt min mening inte med fog göras gällande att regleringen skulle stå i strid med RF.

I sammanhanget vill jag tillägga att det inte föreligger något rättstekniskt hinder mot att sammanföra tystnadsplikt och handlingssekretess till gemensam reglering i en och samma lag. Både när det gäller handlings- sekretessen och tystnadsplikten är det sålunda fråga om åliggande för myndigheterna och deras personal att hålla viss information hemlig.

Vad beträffar de praktiska konsekvenserna av att föra samman reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt kan givetvis hävdas att personal som inte direkt sysslar med rättsfrågor kan behöva enkla och entydiga regler om vad de skall hålla tyst med. Jag anser emellertid att det inte finns något bärande skäl varför reglerna om tystnadsplikt skulle ordnas efter en annan systematik än reglerna om handlingssekretess. En särreglering av tystnads- plikten i förenklande syfte skulle med säkerhet medföra att särreglerna åtminstone inom vissa sektorer får ett vidare tillämpningsområde än motsvarande regler om handlingssekretess. Enligt min mening skulle det emellertid strida mot de nyss nämnda bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 55 RF att ge en föreskrift om tystnadsplikt en vidsträckt eller svepande avfattning enbart för att göra den mera lättillämpad och skapa garantier för att befattningshavare inte av okunnighet eller till följd av felbedömning röjer vissa uppgifter. Som framhållits i promemorian bör de tillämpningssvårig- heter som kan uppkomma mötas med utbildning och information, inte med mera tystnadsplikt. För flertalet befattningshavare kommer endast ett mindre antal bestämmelser i en ny sekretesslag att vara aktuella. Det ankommer på myndigheten att delge personalen innehållet i dessa bestäm- melser och att meddela dem råd för tillämpningen.

Det kan tilläggas att nu gällande tystnadspliktsregler i allmänhet inte är lättare att tillämpa än regler av den typ promemorian innehåller. De skiljer sig från de föreslagna reglerna främst därigenom att svårigheterna är dolda bakom mycket allmänt angivna förutsättningar förtystnadsplikt. Det är t. ex. mycket vanligt att det i gällande regler föreskrivs att uppgift inte får yppas ”obehörigen".

Prop. l979/80:2 Del A I'"iii"(virriga/ulaf): fll/nuit) iimliruring 68

Av vad jag nu har anfört framgår att jag inte ser det som en nackdel att handlingssekretessen bildar utgångspunkt för regleringen av tystnadsplikten. Detta innebär visserligen att området för tystnadsplikt minskar. Jag kan emellertid inte se att detta skulle vara en olägenhet. En långtgående återhållsamhet med tystnadspliktsregler är påkallad med anledning av reglerna i 2 kap. RF om skydd för yttrandefriheten.

Det sagda hindrar inte att man ien gemensam reglering i vissa fall skiljer mellan handlingssekretess och tystnadsplikt. Som jag strax skall återkomma till är det nödvändigt att i lagen sätta tidsgränser för handlingssekretessen. Det bör också vara möjligt att i lagen ta upp rena tystnadiasliktsreglér. Sådana regler förringar knappast värdet av en sammanhållen och i övrigt enhetlig reglering.

En gemensam reglering innebär att riksdagens inflytande på sekretessregleringen stärks. Som framgår av avsnitt 2.3 kan regeringen enligt 8 kap. 75 första stycket 7RF bemyndigas att meddela föreskrifter om tystnadsplikt i allmän tjänst. Vidaredelegation kan enligt 11 5 samma kapitel ske till förvaltningsmyndighet eller kommun. Dessa regler kommer med en gemensam reglering att få begränsad betydelse.

Sammanfattningsvis finner jag att den nya RF:s konstitutionella syn på tystnadsplikt för offentliga funktionärer har banat väg för en gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän tjänst. En sådan reglering erbjuder fördelar från både principiella och praktiska synpunkter. De skäl som åberopats mot lösningen har enligt min mening ingen eller endast begränsad bärkraft. I likhet med det stora flertalet remissinstanser anserjag därför att handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet i formellt och sakligt hänseende bör regleras enhetligt i en särskild sekretesslag. I särskilda fall bör lagen kunna ta upp särregler för handlings- sekretess eller tystnadsplikt. Sekretessföreskrifter kan dessutom meddelas i annan lag eller i förordning i den utsträckning som reglerna i 2 kap. TF medger det.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Sekretessregleringens utformning 4.3.1 Vissa grundläggande drag

Den nu föreslagna sekretessregleringen avser i likhet med promemorieför- slaget sekretess i det allmännas verksamhet. Den nya sekretesslagen med tillhörande förordningar skall alltså ersätta 1937 års sekretesslag och därtill knutna sekretesskungörelser samt i princip alla föreskrifter i lag, förordning eller annan författning om tystnadsplikt för offentliga funktionärer.

Lagens tillämpningsområde harilagtexten(l kap. 1 5)uttryckts så att lagen innehåller bestämmelser om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar samt om förbud mot att lämna ut sådana handlingar och om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Dessutom innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser om allmänna handlingar samt bestämmelser om

Prop. l979/ 8112 Del A Flirt'dragairdt'n.' Allmän lllO/i1'('l'ill_f.,' 69

begränsning av den s. k. meddelarfriheten.

Liksom i promemorieförslaget används i departementsförslaget ett enhet- ligt sekretessbegrepp. I de flesta bestämmelserna föreskrivs sålunda att sekretess gäller för vissa uppgifter. Som jag närmare kommer att förklara i specialmotiveringen (] kap. 2-4 55) har jag inte funnit det nödvändigt att i lagtexten särskilt ange att uttrycket sekretess bl. a. innebär en begränsning av den i 2 kap. TF fastslagna rätten att ta del av allmänna handlingar. Uttrycket sekretess innebär sålunda enligt lagtexten ett på visst sätt avgränsat förbud för myndigheterna och för de personer som deltar i dessas verksamhet att röja sekretessbelagd uppgift, vare sig det sker genom att allmän handling lämnas ut eller det sker muntligen eller på annat sätt.

Enligt 2 kap. 2 5 andra stycket TF skall begränsningarna i handlingsoffent- ligheten i princip tas in i en enda lag. Samtidigt ger bestämmelsen möjlighet att för särskilda områden ta in regler i annan lag till vilken den förstnämnda lagen får hänvisa. Denna möjlighet har utnyttjats i viss utsträckning i förslaget till sekretesslag. Härvid har emellertid i de flesta fall den grundläg- gande bestämmelsen tagits in i sekretesslagen, medan det åt den särskilda lagen har överlämnats att reglera t. ex. frågor om utlämnande av uppgifter och om andra begränsningar i sekretessen. Denna metod har efter mönster i promemorieförslaget kommit till användning bl. a. i fråga om registersekre- tessen (7 kap. 17 5) samt beträffande patent- och mönstersekretessen (8 kap. 13 5). I andra fall har sekretessregleringen däremot i sin helhet förts över till särskild lagstiftning. Detta gäller t. ex. i fråga om sekretessen för försvars- uppfinningar (jfr 2 kap. 25).

Den av TF anvisade tekniken att komplettera en bestämmelse i sekretess- lagen med av regeringen beslutade föreskrifter om bestämmelsens tillämp- lighet har använts i ett par fall. Det viktigaste exemplet utgörs av regleringen av sekretessen i statlig tillsyns- och stödverksamhet etc. med avseende på näringslivet (8 kap. 6 5).

Departementsförslaget innehåller liksom promemorieförslaget regler om sekretess myndigheter emellan (se bl.a. 1 kap. 3 5). Denna fråga berörs inte av regelsystemet i 2 kap. TF, och något hinder mot särreglering i lag eller förordning föreligger alltså inte. Promemorieförslaget innehåller i fråga om några ämnesområden bestämmelser enligt vilka möjligheten till särreglering genom förordning utesluts. Någon motsvarande inskränkning föreligger inte enligt det förslag som nu läggs fram. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.4. Något hinder mot att i särskild lag som reglerar informationsutbytet myndigheterna emellan föreskriva en sådan inskränkning föreligger givetvis inte.

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 75, 49', ls

4.3.2. Lagens uppbyggnad

1 ärendet om nya grundlagsregler om allmänna handlingars offentlighet föreligger ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida såvitt

Prop. l979/80:2 De] A Föredragande/1: Allmän motivering 70

gäller utformningen av lagstiftningen om begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar. Föredragande departementschefen uttalade där bl. a. (prop. 1975/76:160 s. 81)att han delade uppfattningen att den i OSKzs förslag till lag om allmänna handlingar (LAH) använda metoden att gruppera de skilda sekretessbestämmelserna i avsnitt i anslutning till de sek- retessändamål som anges i grundlagen erbjuder övervägande fördelar. Detta uttalande får anses ha godtagits av riksdagen.

Mot denna bakgrund har LAH:s disposition i huvudsak lagts till grund för promemorieförslaget. Det avsnitt av detta som upptar de särskilda sekretessbestämmelserna (3—ll kap.) har sålunda delats in i kapitel som svarar mot de olika sekretessgrunder som anges i 2 kap. 2 & TF. En redogörelse för förslagets uppbyggnad har tagits in i avsnitt 3.

Promemorieförslagets disposition har i allmänhet godtagits under remiss- behandlingen. Ett fåtal remissinstanser redovisar dock en negativ attityd. Kritiken, som i vissa fall sammanhänger med en negativ inställning till att handlingssekretess och tystnadsplikt regleras i en gemensam lag, riktas främst mot att lagen är svåröverskådlig och har en invecklad systematik. Särskilt bestämmelserna i de två inledande kapitlen har ansetts abstrakta och svårlästa.

För egen del är jag övertygad om att det avsnitt av sekretesslagen som upptar de särskilda sekretessreglerna bör indelas i kapitel som svarar mot sekretessgrunderna i TF. Denna metod ger enligt min mening en god överskådlighet och ger också grundlagen en starkare styreffekt på lagstifta- rens handlande än vad som hittills har varit fallet. Någon kritik mot promemorieförslaget påjust denna punkt har inte heller framförts. Som nyss har sagts har tanken på en sådan disposition av sekretessreglerna också godtagits av riksdagen. De särskilda sekretessbestämmelserna har i departe- mentsförslaget tagits upp i 2—10 kap. De bestämmelser som avser att skydda enskilds förhållanden har liksom i promemorieförslaget fördelats mellan tre kapitel, av vilka det första avser skydd för främst personliga förhållanden (7 kap.), det andra skydd för främst ekonomiska förhållanden (8 kap.) och det tredje samtidigt skydd för både personliga och ekonomiska förhållanden (9 kap.).

Det ligger i sakens natur att ett så omfattande lagverk som sekretesslagen måste innehålla vissa allmänna bestämmelser som i systematiskt hänseende behandlas för sig. Följden härav blir'att flera lagregler får tillämpas i det enskilda fallet. En nödvändig konsekvens av den disposition som valts för de särskilda sekretessbestämmelserna blir också att en myndighet kan få beakta fler än en sekretessregel i ett och samma ärende. Skulle det i en sådan situation inträffa att de samtidigt tillämpliga reglerna är olika konstruerade, kan det hävdas att lagtexten borde ange vilken av reglerna som är tillämplig. Enligt min mening kan sådana fall emellertid knappast orsaka några problem; den strängare regeln torde få fälla utslaget (jfr avsnittet 4.3.3).

Prop. l979/8022 Del A Färm/ragorn/an: All/niin nmlii'cring 71

Som jag tidigare har nämnt anser jag att det finns utrymme för förtydli- ganden och förenklingar i promemorieförslaget. Jag förordar sålunda vissa ändringar i de delar av lagen som inte är beroende av systematiken i 2 kap. 2 & TF. Departementsförslaget inleds med ett kapitel, vars innehåll i stort sett motsvaras av 1 kap. promemorieförslaget med undantag av bestämmelsen om spridning av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighet till en annan (1 kap. 5 & promemorieförslaget). I detta kapitel har tagits in hänvisningar till bl. a. den grundlagsreglering på vilken sekretesslagen vilar och en bestämmelse som anger sekretesslagens tillämpningsområde (] é). Bestämmelsen i promemorieförslaget som innehåller definitionen av begreppet sekretess har lösts upp och ersatts av flera bestämmelser som på ett mindre abstrakt sätt än promemorieförslagets anger vad som menas med sekretess i förhållande till enskild och i förhållandet myndigheter emellan (2-5 59). Kapitlet innehåller också regler som anger de organ och de personer som är underkastade sek retessregleringen (7 och 8 55). Till ett nytt 11 kap. har från 12 kap. promemorieförslaget överförts bestämmelserna om sekretess hos regeringen, riksdagen samt JO och JK. I 12 kap. departementsförslaget återfinns därefter i princip endast vissa från samma kapitel i promemorieför- slaget hämtade särskilda regler om sekretessen hos domstolar och statliga organ, i vars beslut ändring kan sökas hos domstol.

Bestämmelserna i promemorieförslaget om överföring av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighet till en annan ([ kap. 5 &) har delats upp på flera paragrafer och utgör ett nytt 13 kap. Bestämmelserna i 2 kap. promemorieförslaget om vissa begränsningar i sekretessen har förenklats och har tagits in i ett nytt 14 kap. i departementsförslaget. 1 15 kap. återfinns vissa allmänna regler som i huvudsak rör hanteringen av allmänna handlingar, och i 16 kap. har slutligen tagits in regler om undantag från meddelarfriheten. Bestämmelserna i detta kapitel har också förenklats i förhållande till promemorieförslaget. De båda sistnämnda kapitlen motsvarar 13 resp. 14 kap. promemorieförslaget.

De materiella sekretessreglerna i förslaget är i likhet med bestämmelserna i gällande sekretesslag väsentligen av enumerativ karaktär. Sekretessen anges liksom där ofta gälla i ärenden av visst slag eller inom en viss verksamhet. De ändringar som har vidtagits i dessa bestämmelser i förhållande till prome- morieförslaget är av relativt begränsad omfattning. I sammanhanget bör erinras om att termen ärende som ofta används i sekretesslagen här på samma sätt som i 2 kap. TF i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1978 syftar på ärende i förvaltningslagens bemärkelse (se prop. 1975/76:160 s. 97). Här föreligger alltså i sak en avvikelse från gällande sekretesslag.

Anknytningar till namngivna myndigheter saknas i regel i de särskilda sekretessbestämmelserna. Man undviker härigenom att låsa regleringen till den nuvarande förvaltningsorganisationen. På motsvarande sätt har hänvis- ningar till reglering i annan lagstiftning normalt utformats så allmänt att de

Prop. l979/8012 Del A Färm/lliganden: .»fI/miin nin/iw'ring 72

författningar som nu finns skall kunna ändras eller ersättas utan att detta behöver föranleda några följdändringar i sekretesslagen. Också i vissa andra hänseenden präglas departementsförslaget av en strävan efter en något allmännare avfattning av sekretessbestämmelserna än vad man möter i 1937 års sekretesslag. Regleringen innebär å andra sidan att ett stort antal bestämmelser i gällande rätt lösts upp och ersatts med flera i den nya lagen. Avsikten härmed är bl. a. dels att göra regleringen tydligare och därmed mera lättillämpad, dels att i överensstämmelse med offentlighetsprincipens krav nyansera regelsystemet på sådant sätt att sekretessen inte kommer att täcka fler uppgifter eller ha större styrka än som är oundgängligen nödvändigt i det särskilda fallet. Denna teknik har med utgångspunkt i promemorieförslaget använts bl. a. i fråga om registersekretessen. sekretessen på sjukvårds- och socialvårdsområdena och förundersökningssekretessen.

4.3.3. Sekretessens räckvidd och spridning

En samordning i tekniskt hänseende av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt kan ske på olika sätt. Man kan tänka sig att skjuta endera sekretessformen i förgrunden och göra den andra sekundär härtill. Enligt promemorian är den lämpligaste lösningen en neutral konstruktion som inte direkt inriktas vare sig på befattningshavare eller på handlingar. Jag delar denna uppfattning som också i allmänhet har godtagits under remissbehand- lingen. 1 lagens bestämmelser har sålunda det allmänt hållna begreppet sekretess använts och sekretessen har angetts omfatta ”uppgift” av visst slag. Den närmare innebörden härav i form av handlingssekretess och tystnads- plikt — slås fast i lagens inledande bestämmelser.

Sekretessbestämmelserna har byggts upp med hjälp av skilda rekvisit. Förenklat kan man säga att byggstenarna är av tre slag: rekvisit som rör föremålet för sekretessen. sådana som utstakar sekretessens räckvidd och sådana som anger dess styrka.

Sekretessens föremål utgörs av information med visst innehåll och anges i lagen genom ordet uppgift i förbindelse med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens art.

Sekretessen enligt den nya sekretesslagen bör som jag tidigare har nämnt gälla endast i det allmännas verksamhet. Vilka organ och vilken personal som närmare åsyftas härmed framgår av 1 kap. 7 och 8 Så i lagen. 1 en del fall kan en sekretessbestämmelse utan ytterligare begränsning göras tillämplig inom hela det sålunda beskrivna området. Det gäller t. ex. försvarssckrctcssen (2 kap. 2 €)). En sådan bestämmelse saknar särskilt rekvisit angående sekretessens räckvidd.

Tillämpningsområdet för en sekretessregel måste emellertid oftast inskränkas inom de yttre gränser som dras upp i 1 kap. sekretesslagen. Orsakerna härtill kan vara flera. Risken för att vissa uppgifter blottställs kan

Prop. 1979/80:Z Del A I-'iirmlraguri'r/r'n.' ,—l/lm('in motivering 73

sålunda vara större vid en myndighet än vid en annan. Vidare gör sig intresset av insyn gällande med olika Styrka i skilda sammanhang. En begränsning av tillämpningsområdet blir också ett nödvändigt moment i en sekretessregel, som endast i allmänna termer anger sekretessens föremål, och tjänar då i själva verket också ändamålet att precisera sekretessföremålet.

Gällande sekretesslagstiftning — både den som gäller handlingssekretess och den som gäller tystnadsplikt visar upp talrika exempel på rekvisit som på olika sätt avgränsar en sekretessregels räckvidd. Handlingssekretessen kan t. ex. gälla handling rörande visst slag av verksamhet, handling hos viss myndighet, handling som har inkommit till eller upprättats hos viss myndighet och handling i ärende av visst slag. Tystnadsplikt kan anges gälla den som är verksam vid viss myndighet,den som deltar i verksamhet av visst slag eller den som deltar i handläggning av visst ärende.

1 den nya lagen bör sekretessens räckvidd begränsas genom en närbesläk- tad, men till den enhetliga sekretessregleringen anpassad teknik. 1 lagen används sålunda uttryckssätt som att sekretess gäller i verksamhet eller i ärende av angivet slag eller — mera undantagsvis vid viss myndighet, i samtliga fall för vissa uppgifter. En kombination av dessa rekvisit kan också förekomma.

Innebörden av de nu angivna begränsningsuttrycken torde enligt min mening i de flesta fall stå klar i praktiken. Grovt taget innebär uttrycken att sekretessen är inskränkt till den information som är knuten till verksamhet ellertill ett ärende av visst Slag resp. till information som har samlats hos viss myndighet.

Tystnadsplikt kommer att gälla för offentliga funktionärer som deltar i verksamheten och som under denna har fått kännedom om de ifrågavarande uppgifterna. Det är givet att sekretessen skall iakttas även utanför tjänsteti- den. Lika självklart är det att en befattningshavare skall bevara sin tystnad också sedan han har övergått till annan verksamhet för det allmänna eller helt lämnat det allmännas tjänst (se 1 kap. 7 & lagförslaget).

1 promemorian diskuteras det fallet att en tjänsteman övergår från en verksamhet till en annan och därvid på nytt får del av uppgifter om vilka han har en tystnadsplikt, som härrör från den föregående befattningen men som inte gäller i den nya. Enligt promemorian är tjänstemannen i så fall, utan hinder av den äldre tystnadsplikten, berättigad att yppa vad han har fått veta i sin nya syssla. Detta uttalande har föranlett erinringar bl.a. från JK och regeringsrätten. Enligt JK är uttalandet inte förenligt med bestämmelsen om att sekretess gäller för person som "har deltagit i" myndighets verksamhet. JK menar också att det i praktiken ofta blir omöjligt att bevisa i vilken verksamhet uppgiften blivit bekant för tjänstemannen. Promemorieförslaget lämnar också i stor utsträckning öppet vad som skall gälla om en tjänsteman har dubbla tystnadsplikter av olika valörer beträffande samma uppgift. en situation som enligt JK. mycket väl kan tänkas uppkomma inom t.ex.

Prop. l979/80:2 Del A Föredragont'lt'n: Allmän motivering 74

vårdområdet. Enligt JK:s mening bör en starkare sekretessplikt ta över en svagare. Regeringsrätten ställer sig för sin del tveksam till om den föreslagna ordningen är praktiskt genomförbar. Om en offentlig funktionär under en lång tjänstetid mottar ett oräkneligt antal uppgifter. varav han minns vissa och glömmer andra, är det enligt regeringsrätten att begära för mycket att han skall komma ihåg exempelvis arten av det ärende, där han en gång fick uppgiften.

Enligt min mening företer den här diskuterade frågan vissa likheter med det i föregående avsnitt berörda fallet att flera sekretessregler blir tillämpliga i ett och samma ärende. Som jag har anfört i det sammanhanget ifrågasätterjag om den i promemorian beskrivna situationen verkligen kan orsaka några problem i praktiken. Den angivna situationen kan rimligen inte skilja sig från vad som gäller redan idag, då tystnadsplikten f. ö. ofta följer av en regel som förbjuder tjänstemannen att ”obehörigen" yppa vad han vet. Det sistnämnda rekvisitet ger uppenbarligen föga ledning vid tillämpningen. Jag är alltså närmast böjd för att instämma i uttalandet i promemorian. 1 konsekvens härmed anser jag också att en tjänsteman som i sin nya befattning blir underkastad en lindrigare sekretess bör vara berättigad att hålla sig till denna i fråga om alla uppgifter som han får del av i sin nya syssla. En motsatt uppfattning skulle nämligen leda till att tjänstemannen i fråga blir under- kastad en strängare sekretess än sina kolleger, som inte för med sig någon tystnadsplikt från tidigare verksamhet eller som är underkastade sekretess av mindre styrka. Skulle sekretessen i den nya befattningen vara starkare, bör tjänstemannen naturligen rätta sig efter den aktuella sekretessbestämmelsen. Att ta upp några uttryckliga bestämmelser om detta i lagen anser jag emellertid varken ändamålsenligt eller behövligt.

Vad jag har sagt i det föregående om sekretess i viss verksamhet har motsvarande tillämpning t. ex. när sekretessen anges gälla i ärende av visst slag. Sekretessen bibehålls naturligtvis sedan ärendet är färdigbehandlat. Också tjänsteman hos den handläggande myndigheten som i efterhand tar del av aktmaterial utan att detta direkt tillförs något annat ärende är bunden av sekretessen ”i ärendet".

Det hittills anförda tar närmast sikte på sekretessen i ett visst ärende,i viss verksamhet eller hos viss myndighet (s. k. primär sekretess). Jag övergår nu till frågan om sekretessens spridning utanför det primära sekretessområdet (s. k. sekundär sekretess).

Frågan är alltså vad som skall gälla, om information som är hemlig i ett ärende genom handling eller på annat sätt överförs till annan myndighet för att användas i ärende där sekretess inte är föreskriven. Motsvarande spörsmål uppkommer när hemliga uppgifter lösgörs från den särskilda verksamhet eller från den myndighet till vilken sekretessen är knuten och tas i anspråk i annan verksamhet för det allmänna resp. hos annan myndighet. Enligt 1937

Prop. l979/80:2 Del A [fä/"(Viragonär"n.' Allmän motivering 75

års sekretesslag är frågan huruvida sekretessen för en handling följer denna till annan myndighet beroende av de olika sekretesstadgande'nas formule- ring.

Promemorieförslaget innebär att sekretessen inte följer en handling eller muntlig information utanför det primära sekretessområdet, om inte en kompletterande regel härom kan åberopas. I valet mellan en generell regel om sekundär sekretess eller speciella föreskrifter om sekretessens spridning har den senare linjen följts. Promemorieförslaget innehåller alltså regler om spridning av sekretess till domstolarna och till JO och JK (12 kap.) samt till vissa andra myndigheter (1 kap. 55). Förslaget har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser emellertid några att det är önskvärt att de särskilda sekretess- bestämmelserna utformas så att sekundär sekretess inte behövs. Till dessa hör regeringsrätten som också ifrågasätter om man inte liksom hittills bör eftersträva en ordning, enligt vilken en uppgift i en handling blir bibehållen sekretesskyddet, oavsett var handlingen befinner sig. Regeringsrätten påpekar också att problem kan uppkomma, exempelvis om sekundärsekre- tessen är strängare än primärsekretessen eller är förenad med längre sekretesstid. Ett par remissinstanser anser att förslaget bör omprövas i syfte att så långt möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare till annan myndighet. En remissinstans, Svenska läkaresällskapet, anser att en allmän regel om sekundär sekretess bör införas i den nya sekretesslagen.

Som har framhållits i promemorian skulle det kunna hävdas att det varken är principiellt eller praktiskt försvarligt att i fråga om en sekundär sekretess göra distinktioner som inte skall iakttas beträffande den primära sekretessen. Om sålunda en hemlig handling lämnas från en myndighet till annan, borde med detta synsätt en sekundär sekretess vid den senare myndigheten omfatta inte bara handlingen och kopior och ordagranna utdrag ur denna utan också en vid myndigheten upprättad ny handling till den del hemliga uppgifter har förts över till denna. På motsvarande sätt: om en tjänsteman har en sekundär tystnadsplikt beträffande uppgift som han har erhållit från annan myndighet, borde den na sekretess inte gå förlorad därför att uppgifterna nedtecknats i en allmän handling.

Goda skäl kan åberopas för en allmän regel om sekretessens spridning med den innebörd som nyss har angetts. Särskilt kan det många gånger te sig inkonsekvent och stötande att sekretesskyddet ges upp genom att de hemliga uppgifterna flyttas över till annat organ eller annat sammanhang än det där de ursprungligen har förekommit. Från andra synpunkter sett inger emellertid en sådan regel om sekundärsekretess enligt min mening avsevärda betänk- ligheter.

Den viktigaste invändningen hänger samman med det förhållandet att behovet av och styrkan i en sekreteSs inte kan bestämmas enbart med hänsyn

Prop. l979/80:Z Del A liit'r'rlt'rtt'urttlt*n: Allmän motivering 76

till sekretessintresset. Detta måste i varje sammanhang vägas mot intresset av insyn i myndigheternas göranden och låtanden. Denna avvägning kan mycket väl tänkas utfalla på annat sätt utanför det område där den primära sekretessregeln gäller än innanför området. Offentlighetsintresset kan med andra ord kräva att de uppgifter som behandlades som hemliga hos den ena myndigheten är offentliga hos annan myndighet som har inhämtat dem hos den förstnämnda. Jag föreställer mig också att det är svårt att överblicka konsekvenserna av en regel som innebär att sekretess sprider sig i kanske flera led från myndighet till myndighet. En sådan regel måste också skapa svårigheter vid tillämpningen. Fördelarna med en disposition av sekre- tessreglerna som bygger på indelningen i förvaltningsområden går delvis förlorade, om varje myndighet dessutom, i fråga om utifrån erhållna uppgifter. måste beakta den sekretessreglering som i första hand gäller för andra myndigheter. ] en känsla av osäkerhet om rättsläget kan tjänstemän välja att för säkerhets skull hålla tyst med uppgifter som efter en korrekt bedömning är offentliga. Till detta kommer att en allmän regel om sekretessens spridning antagligen måste förses med förbehåll och undantag som gör regleringen för svårgripbar i den praktiska hanteringen. Vad jag nu har anfört utgör också skäl mot att införa generella regler om att sekre- tesskyddet för uppgift i allmän handling skall bibehållas oavsett var handlingen befinner sig. En sådan ordning skulle f.ö. skapa ytterligare tillämpningssvårigheter och gränsdragningsproblem, i den mån det över huvud taget går att förena den med sekretesslagens systematik. Det förtjänar slutligen nämnas att något problem i fråga om sekretessens spridning inte aktualiseras i fråga om de regler som utan begränsning sekretessbelägger uppgifter med visst innehåll.

Jag delar alltså åsikten att någon allmän regel om sekundär sekretess inte bör införas i den nya sekretesslagen. Sekretessbehovet får i stället i allmänhet tillgodoses vid utformningen av de primärt gällande sekretess- bestämmelserna. Denna metod bör givetvis tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Härigenom får både lagstiftare och rättstillämpare en säkrare uppfattning om hur långt sekretessen i olika fall sträcker sig. Visserligen är det antagligt att metoden för med sig en del luckor i sekretesskyddet. Denna konsekvens får emellertid accepteras. Skulle det visa sig att sådana luckor föranleder praktiska olägenheter. får erforderliga justeringar i de primära reglerna göras.

Någon anledning att hysa farhågor för mera betydelsefulla blottor i sekretessregleringen som följd av den intagna ståndpunkten föreligger enligt 'min mening inte. [ lagförslaget knyts sekretessen mera sällan till namngivna myndigheter. I stället är den knuten till verksamhetsområden inom vilka kanske flera myndigheter är engagerade. Än viktigare att uppmärksamma är att i flertalet fall av utväxling av information mellan myndigheter den

Prop. IVH/8012 Del A I't'il'et/rugtltttlt'n: lll/min nm/ii'e/"my 77

mottagande myndigheten är underkastad en primär sekretessregel, låt vara en annan än den som gällde hos ursprtingsmyndigheten. Att sekretessen hos den mottagande myndigheten ibland är något svagare spelar enligt min mening mycket liten roll i praktiken.

Den valda lösningen kan t.o.m. i realiteten komma att stärka sekre- tesskyddet iett visst hänseende. Som kommer att behandlas närmare i avsnitt 4.4, föreslås i den nya lagen vissa allmänna regler som berättigar myndighet att lämna annan myndighet sekretessbelagd information, bl.a. efter en intresseavvägning i det särskilda fallet ("om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda”). En sådan reglering anknyter till vad som anses vara gällande rätt. Dessa möjligheter att utväxla hemliga uppgifter får emellertid utnyttjas mera sparsamt och med större försiktighet. om informationen inte är sekre- tesskyddad hos den mottagande myndigheten. Det sagda gäller särskilt i fråga om uppgifter som är hemliga av hänsyn till enskildas intressen. Som riksskatteverket har anfört vid remissbehandlingen för detta emellertid med sig att det blir nödvändigt att noga överväga behovet av sekretessregler på verksamhetsområden som tidigare inte behövt egna regler om handlingssek- retess.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag att sekretessen i huvudsak bör ha den räckvidd som har förordats i promemorian. Därmed står det klart att sekretessen inte följer en hemlig uppgift utanför det primära sekretessområdet, om det inte finns en särskild regel om detta. Att särskilda regler av detta slag behövs kan knappast ifrågasättas. De invändningar som kan resas mot en generell regel i sekretesslagen om att sekretessen i alla former följer uppgifterna från en myndighet till en annan gör sig inte heller gällande med samma styrka beträffande speciella och till sina verkningar klart överblickbara föreskrifter om sekretessens spridning.

Till en början står det enligt min mening klart att det inte möter något hinder mot att i en viss materiell sekretessbestämmelse ta in en föreskrift om att sekretessen, som antas vara primärt begränsad till t. ex. viss myndighet, följer uppgift som lämnas till annan myndighet. En sådan konstruktion är uppenbarligen att föredra framför en regel som lägger en primär sekretess över ett vidsträcktare område. Konstruktionen har anlitats i bl. a. 8 kap. 8 och 10 åå förslaget till sekretesslag.

Vidare föreslårjag i överensstämmelse med promemorieförslaget bestäm- melser som anger att vissa utpekade organ i fråga om uppgifter som har inhämtats från annan myndighets verksamhet har att iaktta den sekretess som primärt gäller för uppgifterna hos den andra myndigheten. Behov av sådana bestämmelser gör sig särskilt gällande i fråga om myndigheter som regelmässigt tar del av information från ett större antal myndigheter med sinsemellan olikartade arbetsuppgifter. Alternativet här skulle ha varit att i stället utrusta dessa myndigheter med mycket allmänt hållna. direkttillämp-

Prop. l979/80:2 Del A Finer/fugan(len.' Allmän motivering 78

liga sekretessregler. ] 11 kap. föreslås alltså regler om överföring av sekretess till regeringen, JO och JK, och i 12 kap. regler om överföring av sekretess till domstolarna. Som framgår av bestämmelserna är dock den sekundära sekretessen här avsevärt modifierad. Vidare upptar 13 kap. föreskrifter om sekundär sekretess hos vissa andra myndigheter t. ex. revisions- och tillsynsorgan och arkivmyndigheter. Till frågan om vad som bör gälla när regler om primär- och sekundärsekretess samtidigt blir tillämpliga hos en och samma myndighet återkommer jag i specialmotiveringen (13 kap. 6 &)

Det spörsmål som jag nu har diskuterat har alltså rört sättet att dra gränsen kring en sekretessregels tillämpningsområde. Den tredje komponenten i sek retessreglerna är, som jag nyss har sagt, vad de innehåller om sekretessens styrka, dess kvalitet. Den beståndsdelen kommer att behandlas i det närmast följande avsnittet som främst handlar om skaderekvisit, dvs. villkor som i regel för sekretess kräver sannolikhet i det särskilda fallet för skada av viss art, om uppgift lämnas ut. Användningen av ett skaderekvisit i en sekretessbestämmelse kan emellertid mycket väl uppfattas som en metod att precisera föremålet för sekretessen eller dennas räckvidd. Det går alltså inte någon skarp gräns mellan de tre grupperna av sekretessrekvisit.

Hänvisningar till S4-3-3

4.3.4. Användningen av skaderekvisit

För den som konsekvent vill hävda offentlighetsprincipen är den självklara utgångspunkten vid utformningen av varje särskild sekretessbestämmelse att man inte skall åstadkomma mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som har föranlett bestämmelsen. Detta innebär bl. a. att en uppgift inte skall omfattas av sekretess, om man inte kan förutse någon skada som resultat av att den lämnas ut. Det är i viss begränsad utsträckning möjligt att med hjälp av rent beskrivande kriterier ange uppgifter vilkas röjande alltid måste innebära en viss skaderisk. Som exempel kan nämnas uppgifter som har lämnats till myndigheter i förtroendesitua- tioner av skilda slag. [ de flesta fall förhåller det sig emellertid så att en viss uppgift,som faller in under en iobjektiva termer utförd beskrivning, kan vara helt harmlös. Samtidigt kan en annan uppgift, som omfattas av samma beskrivning, inte röjas utan risk för betydande skada för något av de intressen som anges i 2 kap. Zä TF. En uppgift om en här i riket bosatt utlännings adress kan t. ex. normalt lämnas ut utan risk i samma utsträckning som motsvarande uppgifter om en svensk medborgare. 1 en viss situation kan emellertid utlämnandet av en sådan uppgift medföra att den som avses med uppgiften utsätts för politisk förföljelse av företrädare för någon främmande stat eller utländsk organisation. Enligt min mening är ett skaderekvisit i sådana fall ett lämpligt instrument för att ge det skyddade området en ändamålsenlig avgränsning. 1 ärendet om nya grundlagsregler om allmänna

Prop. 1979/80:2 Del A Färetlrugartrlett: Allmän motivering 79

handlingars offentlighet har statsmakterna också anslutit sig till tanken att använda skaderekvisit i lagstiftningen om handlingssekretess (prop. l975/ 762160, bl.a. s. 81).

1promemorieförslagetåterfinns två grundtyper av skaderekvisit. ett ”rakt” och ett "omvänt” rekvisit. Den förstnämnda typen är utformad så att den slår fast en presumtion för offentlighet. Sekretess föreligger med andra ord endast om en viss skaderisk föreligger. Det omvända skaderekvisitet utgår däremot från sekretess som huvudregel. Endast om man med en viss grad av sannolikhet kan utgå från att det är ofarligt att lämna ut en viss uppgift viker sekretessen. Både raka och omvända skaderekvisit förekommer redan i 1937 års sekretesslag.

Det raka skaderekvisitet har i promemorieförslaget fått en enhetlig utformning. Det ställer samma krav på tillämparens riskbedömning var det än förekommer. Detta krav uttrycks så att sekretess föreligger, om röjandet av en uppgift kan antas medföra viss angiven skada. Det omvända skaderekvisitet förekommer i olika former. i den typ av omvänt skaderekvisit som är vanligast uttrycks kravet på tillämparens bedömning så att sekretess skall anses föreligga beträffande en viss uppgift, om uppgiftens röjande inte kan antas ske utan viss angiven skada. 1 andra fall gäller sekretess, om det inte måste antas att röjande kan ske utan den angivna skadan. Såvitt gäller sättet att ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har i allmänhet brukats termerna skada, men eller motsvarande utan någon särskild gradering. I vissa fall där offentlighetsintresset har ansetts vara av särskilt stor betydelse har ställts upp krav på "avsevärd skada", "allvarligt men" etc. Den relevanta skadan har man i varje särskilt fall försökt beskriva så konkret som möjligt. Såvitt gäller skyddet för enskildas förhållanden har dock i de flesta fall endast använts uttrycken "skada" och "men". Med det första uttrycket åsyftas i promemorian uteslutande ekonomisk skada, medan det senare betecknar i första hand integritetskränkningar av olika slag.

Frågan om användningen av skaderekvisit har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen. Remissopinionen är på det hela taget positiv till att skaderekvisit används i de särskilda sekretessbestämmelserna. Endast ett par remissinstanser anser att metoden att använda skaderekvisit bör omprövas. Det raka skaderekvisitet har godtagits över lag. Flera remissin- stanser anser emellertid att det är att gå för långt att dela upp det omvända skaderekvisitet i flera typer. De förordar att också det omvända rekvisitet utformas enhetligt. I fråga om båda typerna av skaderekvisit framhålls emellertid från skilda håll att de ställer stora krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. Vägledande uttalanden för rättstillämpningen efterlyses. Några remissinstanser antar att behovet av allmänna råd för sekretessprövningcn inom myndigheterna kommer att öka. JO anser att detta innebär en påtaglig risk för att frågan om offentlighet och sekretess i praktiken kommer att fastslås genom myndigheternas allmänna råd i stället för i

Prop. |979/8012 Del A I'iii'etli'tiguittlen: .l/lmän iiiotit'ei'iiig 80

sekretesslagen. En sådan ordning kan enligt JO komma i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2å TF om att begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i särskild lag. JK anser att det är en värderingsfråga vilken typ av skaderekvisit som skall användas i en sekretessbestämmelse. Vid valet bör emellertid beaktas vilken effekt valet av skaderekvisit får på meddelarfriheten. Några remissinstanser förordar slut- ligen att det omvända skaderekvisitet skall användas i stället för det raka på det område som närmast berör dem.

För egen del anser jag. som jag nyss har nämnt, att skaderekvisit är ett lämpligt instrument för att avgränsa det sekretesskyddade området. Jag är medveten om att skaderekvisiten skiljer sig från övriga moment i beskriv- ningarna av de sekretesskyddade områdena så till vida att de förutsätter en värdering från tillämparens sida. Som framhållits av flera remissinstanser blir det därför ofrånkomligt att de enskilda tjänstemännen ibland kommer att ställas inför besvärliga avvägningar. De svårigheter som är förbundna med tillämpningen av skaderekvisiten bör emellertid i möjligaste mån elimineras redan vid utformningen av dessa rekvisit. I likhet med flera remissinstanser anser jag att skaderekvisiten kan förenklas ytterligare. Det ligger i sakens natur att en exakt tillämpning av regler som innehåller skaderekvisit inte är möjlig. Prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt eller inte innefattar nämligen alltid ett visst mått av skönsmässighet. Min slutsats är att skillnaden mellan de två formerna av omvänt skaderekvisit i promemorie- förslaget är så obetydlig att den inte har någon praktisk betydelse vid tillämpningen. 1 departementsförslaget finns endast två typer av skaderekvi- sit. ett rakt som innebär-presumtion för offentlighet och ett omvänt som innebär presumtion för sekretess. Det raka skaderekvisitet innebär att sekretess föreligger. om det kan antas att viss angiven skada uppkommer om uppgiften röjs. Det omvända rekvisitet innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada.

Det raka skaderekvisitet innebär att tillämparen kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar. Avsikten är att skadebedömningen i dessa fall i huvudsak skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att frågan huruvida sekretess gäller eller inte i första hand inte behöver knytas till en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften som sådan är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom bestämmelsen. Om uppgiften är sådan att den genomsnittligt sett måste betraktas som harmlös, skall den alltså normalt anses falla utanför sekretessen. Som exempel på uppgifter av detta slag kan nämnas utlännings adress eller civilstånd. Skulle uppgiften å andra sidan vara av sådant slag att den lätt kan komma att missbrukas, t. ex. om den rör någon mera betydelsefull omständighet avseende försvaret. skall den enligt min mening i de flesta fall anses vara omfattad av sekretess. Sammanfattningsvis anserjag

Prop. ]979/ 8012 Del A Föredragenden." Allmän motivering 81

att avgörande betydelse som regel bör tillmätas arten av den uppgift som efterfrågas. Härigenom vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen att den som begår en uppgift hos myndighet inte skall behöva legitimera sig och tala om varför han vill ta del av viss uppgift.

Som har anförts i promemorian innebär emellertid konstruktionen med skaderekvisit att frågan om vem som begär en uppgift eller ändamålet med begäran kan få betydelse när sekretessfrågan skall avgöras. Om det t. ex. i ett särskilt fall framgår att den som begär att få ut en uppgift om utlännings adress kan antas använda denna uppgift för att utsätta vederbörande för trakasserier, skall uppgiften just i den situationen anses vara omfattad av sekretess. Avsikten är emellertid inte att tjänstemännen normalt skall försöka utröna om omständigheter av nu nämnt slag föreligger i ett visst utlämnandefall. En sådan åtgärd bör enligt min mening förekomma endast om det finns särskild anledning till det, t. ex. om en tjänsteman har fått veta att man från visst håll samlar in uppgifter av det aktuella slaget i illegitimt syfte. Vad gäller det andra av de nyss nämnda exemplen utlämnande av uppgifter av betydelse för försvaret kan omvänt upplysningar om sökan- dens identitet och om hans avsikt med uppgifterna medföra att det inte längre finns någon anledning till antagande att den i sekretessbestämmelsen angivna skadan skall uppkomma. Jag anser att det i dessa fall inte kan anses stötande från offentlighetssynpunkt att ställa den som begär att få ut en viss uppgift inför valet att antingen avstå från uppgiften eller tala om vem han är och vilket ändamål han har med sin begäran. De omvända skaderekvisit som återfinns i 1937 års sekretesslag innebär att en sådan valsituation i vissa fall kan uppkomma redan i dag. Jag vill också peka på möjligheten för myndigheterna att i de fall som här avses eliminera skaderisken genom att ställa upp ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja den (se 14 kap. 9 och 10 Gå).

De uttalanden som jag nu har gjort om skadebedömningen vid utläm- nandet av en särskild uppgift har i stort sett sin giltighet också i fråga om massuttag. Situationen är emellertid häri viss mån en annan så till vida att den berörde tjänstemannen av naturliga skäl inte kan bilda sig en uppfattning om den särskilda skaderisk som kan vara förbunden med en enskild uppgift. Å andra sidan har han emellertid alltid kännedom om beställarens identitet och oftast också om dennes avsikt med uppgifterna. Dessa kunskaper i förening med en bedömning av den skaderisk som typiskt sett är förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen bör enligt min mening i de allra flesta fall ge fullt tillräckligt underlag för bedömningen av om sekretessregleringen skall anses hindra ett utlämnande eller inte. Som några remissinstanser har framhållit bör emellertid frågan om massuttag ägnas ytterligare uppmärksamhet. Jag räknar med att det kan bli anledning att på nytt ta upp dessa uttag till diskussion när resultatet av datalagstiftningskom-

Prop. l979/8012 Del A Föredraganden: Allmän motivering 82

mittens (Ju 1976205) arbete föreligger, se SOU 1978:54 s. 211.

Vad beträffar det omvända skaderekvisitet utgår detta från att sekretess är huvudregel. Att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada, innebär att tillämparen har ett ganska begränsat utrymme för sin bedömning. I praktiken innebär detta att tillämparen många gånger inte kan lämna ut en uppgift som omfattas av en sådan sekretessregel utan att ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgif- ten.

När det gäller sättet att ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har jag kommit till slutsatsen att det knappast är möjligt att åstadkomma en enklare beskrivning än den som valts i promemorian. I det alldeles övervägande antalet fall talas alltså liksom i promemorieförslaget om "skada". ”men" eller motsvarande. Uttryck som ”avsevärd skada”, "allvarligt men" etc. har valts i fall där jag anser offentlighetsintresset vara av särskilt stor betydelse och där det alltså är nödvändigt att göra en särskild gradering av skadan.

] de sekretessregler som avser skydd för olika allmänna intressen har skadan i allmänhet beskrivits så konkret som möjligt. Utrikessekretess föreligger t. ex., om det inte står klart att en uppgift kan röjas utan att detta "stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet" (2 kap. ] ä). 1 bestämmelsen om försvarssekretess (2 kap. 2 &) talas om att det "skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet". Som andra exempel kan nämnas att ”syftet med granskningsverksamheten motverkas" (4 kap. 1 5), "syftet med provet motverkas" (4 kap. 3 g"), "någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad” (6 kap. 1 &) och "det allmännas ställning som låntagare försämras” (6 kap. 3 å).

När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används liksom i promemorian i de flesta fall endast uttrycken ”skada” och "men”. Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot det sätt på vilket dessa uttryck använts i promemorieförslaget. Ett par remissinstanser anser att begreppen såsom de använts i promemorieförslaget avviker från det vanliga språkbru- ket. Om det inte finns något annat sätt att uttrycka de olägenheter som skall beskrivas genom dessa begrepp, bör de användas på ett sätt som bättre stämmer överens med det vanliga språkbruket och definieras i lagtexten. Några remissinstanser, däribland riksskatteverket, är kritiska mot att också rättsenliga åtgärder (t. ex. framgångsrika indtivningsåtgärder) enligt förslaget skall kunna betraktas som skada i lagens mening. Enligt riksskatteverket är frågan som måste lösas främst om och i vilken mån den enskilde enligt gängse värderingar i samhället bör få tåla att uppgifter om honom som finns hos en myndighet skall få lämnas till en annan myndighet även om denna senare myndighet kan komma att utnyttja uppgiften i en myndighetsutövning som avser ett åläggande för den enskilde eller ett ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden. Denna intresseavvägning bör enligt verket beskrivas i neutrala termer (se 59ä LAH), och verket anser att man i

Prop. l979/80:2 Del A Fr.")"t'edi'agaiiden: Allmän motivering 83

förarbetena till sekretesslagen bör söka beskriva behörighetsregleringen på sådant sätt att risken för missförstånd undanröjs.

För egen del har jag, som framgår av vad jag nyss har sagt, inte funnit skäl att frångå promemorieförslaget på denna punkt. Jag vill f. ö. erinra om att uttrycken skada och men förekommer i 1937 års sekretesslag för att beskriva de olägenheter som skall vara avgörande för om handling skall få lämnas ut eller inte. Det är visserligen riktigt att gränsdragningen i promemorian mellan de båda begreppen inte helt överensstämmer med gängse juridisk termino- logi. Det är emellertid uppenbart att enbart ordet skada knappast är till fyllest för att åskådliggöra alla de fall där sekretess bör gälla. De olägenheter som skall beskrivas måste nämligen avse också sådana obehag som i både vanligt och juridiskt språkbruk knappast kan betecknas som skada. ] princip bör allt som den berörda individen upplever som ett mera påtagligt obehag kunna beaktas vid skadeprövningen. Jag anser därför att begreppet men bör användas vid sidan av skada i lagen. Det är då av praktiska skäl lämpligt att låta skada avse uteslutande ekonomisk skada och att använda men där det i första hand är fråga om integritetskränkningar. Emellertid bör ordet men i vissa sammanhang kunna inbegripa också ekonomiska konsekvenser för enskild.

Uttrycket men har liksom i promemorieförslaget getts en mycket vid innebörd. 1 första hand åsyftas sådana skador som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift kan enligt min mening i många fall anses vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger måste således vara den berörda personens egen upplevelse. Bedömningen måste självfallet i viss utsträckning kunna korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Enbart det förhållandet att en person tycker att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han bor kan t. ex. inte anses innebära men i här avsedd bemärkelse. '

Enligt min mening är det ofrånkomligt att helt rättsenliga åtgärder ibland kan få bedömas som skada eller men. 1 promemorian har som exempel på sådana fall nämnts att någon blivit föremål för framgångsrika indrivningsåt- gärder eller att någon blivit satt i fängelse, intagen för sluten psykiatrisk vård eller ställd under övervakning. Denna ståndpunkt är nödvändig för att sekretess skall kunna upprätthållas även myndigheter emellan. Det står å andra sidan klart att sekretesslagen inte får hindra myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut enligt gängse värderingar bör ha företräde framför intresset av att uppgifterna inte lämnas ut. Denna intressekonflikt bör emellertid lösas inom ramen för bestämmelserna om undantag från sekretessen. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet 4.4.

Prop. l979/80:2 Del A Föredragamlen: Allmän motivering 84

För att en enskild person skall lida skada eller men krävs givetvis att uppgifterna är hänförliga till en viss individ. Det innebär att man i allmänhet bör kunna lämna ut 5. k. avidentifterade uppgifter utan att risk för skada eller men uppkommer. I enstaka fall kan det emellertid tänkas att en avidentifte- ring inte är tillräcklig för att hindra att sambandet mellan individen och uppgiften spåras. Huruvida en sådan risk föreligger får givetvis bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

I detta sammanhang vill jag ta upp två frågor som berörts i ett par remissyttranden, nämligen innebörden i begreppet ””personliga förhållan- den” och frågan om sekretess till förmån för avliden.

Vad beträffar begreppet personliga förhållanden vill jag erinra om att detta är hämtat från 2 kap. 2 & första stycket 6 TF. Vid beredningen idepartementet av OSKzs förslag till bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet fann föredragande statsrådet att de vitt skiftande hänsyn till olika personliga intressen som borde tas vid utformningen av bestämmelsen kunde samman- fattas i orden ”skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållan- den" (prop. 1975/76:160 s. 109). Någon analys av innebörden i begreppet har inte gjorts i propositionen, och det är knappast heller nödvändigt att göra en sådan analys. Vad som menas med personliga förhållanden måste givetvis bestämmas med ledning av vanligt språkbruk. Någon tvekan om att uttrycket avser så vitt skilda förhållanden som t. ex. en persons adress eller yttringarna av ett psykiskt sjukdomstillstånd kan enligt min mening inte råda. Några svårigheter vid tillämpningen lär knappast uppkomma. — Av det sagda följer att också uppgift om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Liksom i TF bör emellertid begreppen personliga och ekonomiska förhållanden i viss utsträckning hållas åtskilda. Skälen härtill är flera. Det mest närliggande är att sekretessregleringen tar sikte också på juridiska personer, som ju knappast kan sägas ha några "personliga förhållanden”. Ett annat skäl är att det stundom kan finnas anledning att sekretessbelägga uppgifter av mera personlig art utan att därför hindra att uppgifter om rent ekonomiska förhållanden lämnas ut. Ett tredje skäl att skilja mellan ekonomiska och personliga förhållanden är att det underlättar systematiseringen av den mängd regler i sekretesslagen som den nyss nämnda bestämmelsen i TF ger upphov till. En exakt gränsdragning mellan begreppen kan dock inte göras och torde f. ö. inte heller vara ändamålsen- lig.

Vad härefter angår frågan om sekretessen till förmån för avliden torde det f. n. förhålla sig så att det för bedömningen av sekretessfrågan i princip saknar betydelse att den vars personliga förhållanden berörs i allmän handling har avlidit. Detta följer i många fall redan av att uppgift inte får lämnas ut, om det inte är tillräckligt klart att uppgiften inte kommer att missbrukas till skada eller förklenande av den avlidnes nära anhöriga (se SOU 193525 5. 61 och 62. prop. 1937:107 5. 62 och Regeringsrättens årsbok 1963 ref. 51). Med hänsyn till att avlidens rätt skyddas genom regler i 5 kap. 4 & BrB och 7 kap. 4 & 10 TF om förbud mot förtal av avliden bör det emellertid inte vara uteslutet att

Prop. l979/80:2 Del A Föra/ramadan: fll/män motivering 85

sekretesskyddet gäller också till förmån för den avlidne själv (se bl. a. Regeringsrättens årsbok 1969 not. 5. "3 l 7. och 1970 not 5. 287). Avsikten är inte att den nya sekretesslagen skall innebära någon ändring i de förhållanden som hittills har gällt. Avslutningsvis vill jag framhålla att det föreslagna systemet med skade- rekvisit kan synas ställa mycket höga krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. I praktiken tror jag emellertid att skillnaden i förhållande till gällande reglering inte kommer att bli särskilt stor; skadere- kvisit är ingen nyhet för dem som närmast berörs av regleringen. l åtskilliga remissyttranden efterlyses vägledande uttalanden för rättstillämpningen. Jag har förståelse för att myndigheterna på detta sätt önskar få klarhet i allehanda frågor som kan uppkomma vid bedömningen av sekretessärenden. Jag anser emellertid att det knappast är möjligt. om det ens är lämpligt. att i motiven till ett lagstiftningsärende som detta gå in på detalj frågor av den art som åsyftas i många remissyttranden. Det bör i stället ankomma på rättstillämpningen att utforma en praxis som skall tjäna som vägledning för prövningen av sekretessfrågorna i framtiden. Inom vissa myndigheter kommer säkerligen den nya sekretesslagen att aktualisera ett behov av allmänna råd för tillämpningen av sekretessbestämmelserna. Jag kan inte se att sådana råd kommer i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2 & TF om att begränsningen av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag. Sekretessens omfattning kan knappast anges på ett noggrannare sätt i lagen, där den yttersta gränsen för sekretessen har slagits fast. Upplysningar och råd kan endast få betydelse som stöd vid tillämpningen av lagen; självfallet är de inte bindande vid prövning av t. ex. fråga om utlämnande av en allmän handling. .

När det gäller de tjänstemän som har att tillämpa sekretessregleringen bör också framhållas att det föreligger en viss marginal mellan det handlingsut- rymme som följer av rekvisitens utformning och området där ansvar för sekretessbrott inträder. Som jag närmare kommer att utveckla i specialmoti- veringen till förslaget till ändring av 20 kap. 3 & BrB kommer ett röjande som grundas på en felaktig bedömning i skadefrågan i många fall inte att bedömas som ett uppsåtligt brott. Detta får betydelse särskilt för det fall att uppgiften i strid med en kvalificerad tystnadsplikt (se under 4.6) har lämnats för publicering i ett massmedium, eftersom i sådana fall endast uppsåtliga brott kan beivras. Härtill kommer att en felbedömning som medför att gärningen skall bedömas som oaktsam sannolikt inte sällan också får till följd att den skall anses vara ringa. Det innebär i sin tur att utlämnandet blir straffritt oavsett till vem det har skett. Det nu sagda innebär att felbedömningar i svårbedömda gränsfall i regel blir straffria. Att som någon remissinstans påstå att straffsanktioneringen därigenom blir ineffektiv är enligt min mening överdrivet.

I fråga om valet av skaderekvisit i de enskilda sekretessbestämmelserna hänvisar jag till specialmotiveringen. Frågan om skaderekvisitens betydelse

Prop. l979/8022 Del A Föredragande/1:fll/män motivering 86

vid utformningen av reglerna om begränsning av meddelarfriheten berörs i avsnittet 4.6.

4.3.5. Tidsbegränsning av handlingssekretessen

En uppgift bör som jag tidigare har framhållit i princip vara underkastad sekretess endast i de fall där det verkligen medför en skaderisk att röja den. Det är tydligt att denna risk normalt minskar med tiden. Om en sekre- tessreglering, i likhet med gällande lagstiftning på området, i huvudsak byggs upp utan hjälp av skaderekvisit. framstår det därför som naturligt att genom särskilda regler avgränsa sekretessen i tiden. Bestämmelser som anger viss sekretesstid för olika slag av handlingar återfinns också i huvuddelen av den nuvarande sekretesslagens bestämmelser. De angivna tiderna varierar mellan vida gränser— två och sjuttio år— beroende på lagstiftarens bedömning av hur långt skaderisken typiskt sträcker sig för olika slag av uppgifter. Gränsen sjuttio år är t. ex. den vanligaste i de regler som syftar till att skydda enskildas personliga integritet, medan gränsen i de regler som gäller ekonomiska förhållanden normalt har satts till tjugo år. Som utgångspunkt för beräkningen av sekretesstiderna anges handlingens datum.

[ promemorieförslaget har tekniken med sekretesstider utnyttjats i mycket stor utsträckning. Såvitt gäller sättet att ange utgångspunkten för beräk- ningen av sekretesstiden har valts en lösning som innebär att reglerna på området samordnas med bestämmelserna om när handling blir allmän. Både för handlingar som kommit in till myndighet och för handlingar som upprättats hos myndighet föreslås att tiden skall räknas från den tidpunkt då en handling enligt TF blir att betrakta som allmän.

Under remissbehandlingen har inte någon remissinstans vänt sig mot tekniken att använda sekretesstider i sekretesslagen. De föreslagna tiderna har också i allmänhet godtagits. Regeringsrätten anser dock att femtio år är en alltför kort tid för att bereda erforderligt skydd för uppgifter om personliga förhållanden under en människas hela livstid. Flera remissinstanser fram- håller särskilt att sekretesstiden på hälso- och sjukvårdsområdet är för kort. När det gäller utgångspunkten för beräkningen av sekretesstiden går åsikterna isär. Av de instanser som yttrat sig särskilt i denna fråga tillstyrker några förslaget. Regeringsrätten och kammarrätten i Göteborg anser emel- lertid att det inte finns tillräckliga skäl att frångå det förslag som lades fram i LAH, nämligen att sekretesstiden skall räknas från tidpunkten för hand- lingens tillkomst.

För egen del vill jag till en början slå fast att ett system med sekretesstider bara kan användas i fråga om allmänna handlingar. Såvitt gäller uppgifter som inte har dokumenterats saknas en naturlig utgångspunkt för att beräkna en sekretesstid. Det är emellertid självklart att regler om tidsbegränsning av handlingssekretessen får betydelse också för sekretessen i övrigt. Det kan t. ex. inte rimligen hävdas att det föreligger tystnadsplikt i fråga om uppgifter som återfinns i en handling som har blivit offentlig till följd av att den

Prop. l979/8l):2 Del A Föredragande/r: Allmän motivering 87

föreskrivna sekretesstiden har överskridits. Tiden för handlingssekretessen blir därmed inte sällan avgörande för frågan hur länge tystnadsplikt föreligger (jfr vid 1 kap. 6 ©).

Det skulle på teoretiska grunder kunna hävdas att en ordning med sekretesstider står i principiell konflikt med en reglering som, i likhet med den här föreslagna, konsekvent är uppbyggd på grundval av skaderekvisit. Å ena sidan bör en handling alltid kunna lämnas ut så snart skaderisken har upphört. Å den andra bör. kan det sägas, en handling inte få lämnas ut så länge sådan risk föreligger, även om mycket lång tid kan ha förflutit sedan handlingen kom till.

Som har framhållits i promemorian kan man emellertid inte bortse från de praktiska aspekterna. Om sekretessregleringen skall bli hanterlig, måste den innehålla vissa inslag av schablonisering. Det måste t. ex. ofta vara mycket svårt, särskilt för arkivmyndigheterna, som ju förvarar handlingar som kommer från många olika håll och är av vitt skilda slag, att med utgångspunkt enbart i ett skaderekvisit avgöra om en viss handling alltjämt skall vara omfattad av sekretess eller inte. Även jag anser därför att sekretesslagen en gång för alla bör avgöra vid vilken tidpunkt som skaderisken senast skall anses upphöra att existera. Härtill kommer att det självfallet är av betydande värde också från rent principiella utgångspunkter att lagstiftningen anger en definitiv tidsgräns efter vilken en viss handling aldrig kan vara hemlig.

För att ett system med i lagtexten fastslagna sekretesstider skall stå i god överensstämmelse med offentlighetsprincipen krävs emellertid enligt min mening att de angivna tiderna verkligen kommer att fungera som maximi- och inte som standardtider. Frågan huruvida en handling skall lämnas ut eller inte skall med andra ord inom den angivna sekretesstiden alltid avgöras med utgångspunkt i en reell prövning av skaderisken. I många, kanske de flesta fall kan en sådan prövning antas leda till att från början sekretessbelagda handlingar lämnas ut före sekretesstiden's utgång.

ldepartementsförslaget har sekretesstiderna bestämts i nära anslutning till promemorieförslaget. [ de fall där gällande sekretesslag innehåller en sekretesstid på sjuttio år som t. ex. på hälso- och sjukvårdsområdet har gränsen i departementsförslaget satts till femtio år. För uppgifter om rikets utrikes förhållanden eller om totalförsvaret gäller en sekretesstid på fyrtio år. På försvarsområdet görs emellertid ett undantag från systemet med enhetliga tidsgränser. Regeringen kan där förlänga sekretessen utöver den primära tiden, fyrtio år, utan begränsning. Handlingar som avser enskilds eller det allmännas ekonomiska förhållanden kan enligt förslaget i allmänhet hållas hemliga i högst tjugo år. Också tidsgränserna tio och fem år förekommer emellertid på dessa områden.

Tidsgränser saknas i endast ett fåtal sekretessregler. Om regeln dessutom saknar skaderekvisit, blir resultatet uppenbarligen att sekretessen i princip kommer att gälla för all framtid. Denna teknik har använts bl. a. i bestämmelsen om sekretess hos allmän advokatbyrå (9 kap. 9 5). I de flesta

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/i: Allmän motivering 88

fall förklaras frånvaron av tidsgräns emellertid med att det använda skaderekvisitet så klart anger den tidpunkt, vid vilken sekretessen upphör, att ytterligare begränsning är obehövlig. Som exempel kan nämnas regeln om sekretess för bl. a. uppgift som ingår i kunskapsprov (4 kap. 3 €). Den skada som här krävs för sekretess är att syftet med provet motverkas. Det är tydligt att risken för sådan skada upphör i och med att provet har ägt rum.

När det gäller utgångspunkten för beräkning av sekretesstiden kan den i promemorian föreslagna regeln, att tidpunkten då handlingen inkom eller upprättades skall vara avgörande, i vissa fall ge upphov till tveksamhet särskilt om tidpunkten skall fastställas av annan myndighet, t. ex. arkivmyn- dighet. Jag förordar i stället den ordning som föreslagits av OSK, nämligen att tidpunkten för handlingens tillkomst skall vara utslagsgivande. En sådan regel leder enligt min mening till det lämpligaste resultatet i materiellt hänseende; tiden kommer då att räknas från det ögonblick då risken för att ett offentliggörande av uppgiften i handlingen skall orsaka skada normalt är som störst. Samtidigt bör det i formellt hänseende i allmänhet inte erbjuda någon svårighet att bestämma vid vilken tidpunkt handlingen tillkom. Skulle datum saknas på handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefärlig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör det inte möta något hinder mot att man lägger myndighets inkomststämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen. Jag utgår f.ö. ifrån att det knappast kommer att bli särskilt vanligt att man behöver göra en exakt tidsbestämning när sekretesstiden börjar lida mot sitt slut. Skyddsintresset bör då ofta ha minskat i styrka så att uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning.

Hänvisningar till S4-3-5

4.4. Sekretessen mellan myndigheter

1937 års sekretesslag tar med ett undantag inte direkt sikte på förhållandet mellan myndigheter. Undantaget gäller 38 5 andra stycket, som handlar om domstols rätt att förordna att hemlig handling skall tillhandahållas domstol eller förundersökningsledare. Emellertid anses att sekretessreglerna i princip skall beaktas också när handling begärs utlämnad till myndighet. En viss frihet att efter en intresseavvägning lämna ut hemlig handling föreligger dock. För vissa fall, exempelvis när handling behövs som bevis i skatte- ärende, har särskilda bestämmelser meddelats vid sidan av sekretesslagen.

Gällande bestämmelser om tystnadsplikt förbjuder i princip inte bara att uppgifter röjs till enskilda utan också att de lämnas ut till offentliga funktionärer. Av de i bestämmelserna sedvanligen inryckta obehörighetsre- kvisiten följer emellertid att tystnadspliktig tjänsteman i viss omfattning kan lämna ”behöriga” meddelanden till annan tjänsteman eller myndighet.

Såväl OSK som TK föreslog bestämmelser som skulle reglera sekretessen

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/1." Allmän motivering 89

mellan myndigheter. I promemorian har dessa utredningsförslag vidare- utvecklats. Promemorieförslaget innebär, somjag tidigare har nämnt (avsnitt 3), att sekretessreglerna i princip skall gälla också när uppgifter lämnas från en myndighet till en annan. Sekretess föreslås också gälla mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet. För att inte hindra det utbyte av information mellan myndigheterna som måste förekomma. har i förslaget undantag gjorts för det fall uppgift skall lämnas enligt lag eller förordning. En generalklausul öppnar möjlighet att lämna ut uppgifter efter en intresseav- vägning. Klausulen gäller dock inte i alla situationer, och en föreskrift i förordningen om att uppgifter skall lämnas är inte alltid tillräcklig för att sekretessbelagd information skall få föras vidare.

Som jag redan har nämnt (avsnittet 4.1) har promemorieförslaget på denna punkt fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Bland remiss- instanserna råder i och för sig nära nog allmän enighet om att sekretessen mellan myndigheterna bör regleras. Vad kritiken tar sikte på är att avsnittet om sekretess mellan myndigheter blivit svårtillgängligt. Dessutom anser flera remissinstanser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt och att dess verkningar bör granskas närmare. Sålunda anser t.ex. Svea hovrätt att promemorian inte innehåller någon närmare analys av vilka effekter förslaget kommer att få på myndigheternas verksamhet. Rikspolisstyrelsen anser att förslaget innebär en genomgripande förändring gentemot nuvarande sekretesslag. Enligt styrelsens mening är det inte acceptabelt att bestämmel- serna utformas så att de blir ett hinder i myndigheternas verksamhet. En liknande uppfattning redovisas av riksförsäkringsverket och riksskattever- ket. Från andra håll framhålls att kravet på rättssäkerhet inte får drivas så långt att allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner uppkommer. Generaltullstyrelsen förutskickar att den föreslagna regleringen kan försvåra kampen mot den ekonomiska brottsligheten. J 0 anser att frågan om sekretess myndigheter emellan bör utredas grundligt innan detta svåröverskådliga problemkomplex är moget för en så genomgripande lagreglering som har föreslagits i promemorian. Ett par remissinstanser påpekar att förslaget innebär att alla nuvarande bestämmelser om lämnande av uppgifter till och från myndighet måste gås igenom. Denna genomgång blir synnerligen omfattande. eftersom det rör sig om ett stort antal författningar. Problemet har enligt dessa instanser klart underskattats i promemorian.

För egen del vill jag till en början erinra om den i och för sig självklara principen att alla myndigheter är skyldiga att samarbeta med och bistå varandra i den utsträckning som kan ske. Utbyte av information mellan myndigheterna är ett utomordentligt viktigt led i detta samarbete. Motsva- rande kan sägas om kontakterna mellan olika verksamhetsgrenar inom en OCh samma myndighet. Det är ofrånkomligt att ett visst utbyte av hemlig information måste förekomma i detta samarbete. Under remissbehandlingen

Prop. l979/80:2 Del A Färm/ramtiden: Allmän motivering 90

har också lämnats exempel på olika situationer där ett sådant uppgiftsutbyte bör förekomma.

Som framhållits i promemorian har emellertid under senare år ett allt större intresse koncentrerats kring frågan om skyddet gentemot myndigheter för sekretessbelagd information om enskilda. Det torde också förhålla sig så att ett fullgott integritetsskydd för information hos en myndighet om enskild i princip ställer krav på att informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den har inhämtats. Jag tänker närmast på att uppgifter hos annan myndighet kan läggas till grund för åtgärder som, även om de är helt lagenliga, har en negativ innebörd för den enskilde. Men också den omständigheten att ett större antal tjänstemän får kunskap om ett känsligt förhållande kan upplevas som menligt av den som uppgiften rör. Och även om de funktionärer hos den andra myndigheten som får del av informationen i sin tur har tystnadsplikt, ökar risken för obehörig vidarespridning. Jag anser därför att starka skäl talar för att sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighet regleras så långt detta är möjligt. Särskilt viktigt är detta i de fall sekretessen gäller till skydd för enskild. Denna ståndpunkt stöds också av många remissinstanser.

De invändningar som har rests mot den i promemorian föreslagna regleringen av sekretessen mellan myndigheter är emellertid tungt vägande. Vad som skulle uppnås, om förslaget genomfördes, är vissa integritetsvinster. Det kan emellertid inte uteslutas att dessa skulle göras till priset av en alltför kraftigt hämmande inverkan på samarbetet mellan vissa myndigheter och leda till ökad byråkratisering. Det är svårt att överblicka förslagets konse- kvenser. Jag finner det emellertid inte uteslutet att regleringen skulle kunna orsaka störningar inom vissa myndigheters verksamhetsområden. Arbetet med följdlagstiftningen skulle dessutom bli av en sådan omfattning att det skulle allvarligt försena lagstiftningsprojektet. Detta kan inte accepteras. Som jag inledningsvis har anfört är reformbehovet stort. Det är däremot enligt min mening inte nödvändigt för syftet med den nya sekretesslagen att frågan om sekretessen mellan myndigheterna erhåller en slutlig lösning. Om man nu kan genomföra mindre genomgripande regler i ämnet, leder det till att sekretesslagen blir avsevärt enklare att hantera. Därmed tillgodoses också i väsentlig mån den kritik som går ut på att lagförslaget är svårtillgängligt.

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen att promemorians förslag till reglering av sekretessen mellan myndigheterna inte bör läggas fram nu. Frågan huruvida en så genomgripande reglering bör genomföras bör övervägas vidare. Eftersom den har nära samband med det arbete som bedrivs av datalagstiftningskommitten (Ju 1976205) kan det visa sig lämpligt att uppdra åt denna att göra den utredning som behövs.

Principen att sekretess gäller också mellan myndigheter bör emellertid slås fast i lagen redan nu. Enligt min mening är det nämligen viktigt att statsmakterna markerar en restriktiv inställning till utbytet av känslig

Prop. l979/80:2 Del A FÖI'é'l/I'agalltlE'H.' Allntän motivering 9l

information mellan myndigheterna. Dessutom vinner man den praktiska fördelen att en framtida reglering lättare" kan passas in i sekretesslagens systematik. Liksom promemorieförslaget har därför departementsförslaget som utgångspunkt att varje sekretessbestämmelse i lagen skall vara direkt tillämplig på allt uppgiftslämnande, även det som har annan myndighet som adressat. De konsekvenser som detta medför för innebörden av skaderekvi- siten har jag redan berört i avsnittet 4.3.4.

I väntan på att frågan om sekretessen mellan myndigheter kan regleras mer fullständigt får de intressekonflikter som uppkommer mellan sekre- tessintressena, å ena sidan. och myndigheternas informationsbehov. å den andra. lösas genom bestämmelser om undantag från sekretessen. Bestäm- melser om det föreslås i 14 kap. Jag återkommer till dessa bestämmelser i specialmotiveringen. Jag vill emellertid redan nu klargöra att föreskrifter i gällande lag eller förordning om informationsutbyte myndigheter emellan måste respekteras tills varje typ av uppgiftslämnande kunnat analyseras och ev. justeras med hänsyn till sekretesslagen. Vidare står det enligt min mening klart att sekretesslagen inte får hindra myndigheterna från att utväxla uppgifteri situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut enligt gängse värderingar måste ges företräde framför intresset av att uppgifterna inte lämnas ut.

Det skulle kunna hävdas att den reglering som jag nu föreslår inte ger ett tillräckligt sekretesskydd. Som tidigare sagts innebär gällande sekretesslag att sekretessen i princip följer en handling, oavsett var den befinner sig. Motsvarighet till den regeln saknas i förslaget till sekretesslag. Med anledning därav vill jag poängtera att farhågor i den vägen knappast är motiverade. I samband med att ärende om överlämnande av uppgift prövas måste givetvis beaktas huruvida uppgiften blir sekretesskyddad hos den mottagande myndigheten. I allmänhet torde detta vara fallet. Skulle det inte vara så. bör detta givetvis beaktas av den myndighet som har uppgiften om hand. Risken för att skada skall uppkomma, om uppgiften lämnas ut till den andra myndigheten, kan då vara så stor att uppgiften inte bör lämnas ut. Den angivna ordningen hindrar enligt min mening inte att uppgiftsutbytet mellan myndigheterna följer vissa rutiner.

Sammanfattningsvis finner jag alltså att sekretessen mellan myndigheter bör regleras på i princip samma sätt som sekretessen i förhållande till enskilda. I avvaktan på en närmare utredning om hur denna reglering skall utformas i detalj föreslår jag emellertid bestämmelser som medger undantag från sekretessen i vissa särskilt angivna fall. För att inte oförutsedda hinder skall uppkomma i myndigheternas verksamhet föreslår jag också en generalklau- sul, som medger att uppgifter kan lämnas i sådana fall då det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Härigenom kommer den föreslagna regleringen i praktiken att ansluta mycket nära till vad som gäller f. n.

Prop. 1979/80:2 Del A Föredragande/t: Allmän motivering 92

4.5 Domstolssekretessen m. m. 4.5.1 Inledning

Idet föregående har jag uppehållit mig vid vissa huvudfrågor rörande den nya sekretesslagen. Bl. a. har jag förordat att handlingssekretess och tyst- nadsplikt i det allmännas verksamhet skall regleras enhetligt och att sålunda föremålet för sekretessen skall vara uppgiften som sådan, oavsett om den förekommer i en handling eller inte. Regleringen i den nya sekretesslagen tar sikte på det allmännas hela verksamhet och gäller följaktligen också för domstolarna. Det finns emellertid skäl att redan på detta stadium ägna särskild uppmärksamhet åt sekretessen på domstolsområdet. Sekretess- regleringen på detta område måste nämligen utformas med särskild hänsyn till de speciella förhållanden som råder där.

Regleringen av sekretessen hos domstolarna kompliceras av att det i synnerhet vid de allmänna domstolarna kan förekomma mål och ärenden som rör de mest skiftande förhållanden. Men inte nog härmed. Hos domstolarna uppkommer förutom frågan om handlingssekretess och tystnads- plikt också frågan i vad mån domstolsförhandling skall hållas inom stängda dörrar, 5. k. j'a'rhandlingssekretess.

Vid sidan av det skriftliga förfarandet vid domstolarna förekommer det till mycket stor del muntliga förhandlingar. Från rättssäkerhetssynpunkt anses det sedan gammalt vara av stor vikt att domstolarnas handläggning och beslut i så stor utsträckning som möjligt är underkastade offentlig insyn. Offentligheten anses även stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen. I 2 kap. ll & andra stycket RF slås fast att förhandling vid domstol i princip skall vara offentlig. Av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är det dock ofrånkomligt att begränsa den offentliga insynen beträffande en del uppgifter som kan antas bli förebringade vid en domstolsförhandling. RF medger därför att begränsningar i domstolsförhandlings offentlighet får göras genom lag (2 kap. 12 5).

En annan sekretessfråga som aktualiseras hos domstol är i vilken utsträckning sekretessbelagda handlingar skall tillhandahållas domstol som bevis eller förhör inför domstol skall få hållas med någon som är underkastad tystnadsplikt angående sådant som omfattas av tystnadsplikten. Till detta spörsmål återkommerjag emellertid i specialmotiveringen, se 36 kap. 5 & RB m.fl. paragrafer.

Reglerna om handlingssekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess hos domstol är f. n. spridda på ett stort antal bestämmelser. Jag hänvisar här till olika redogörelser i specialmotiveringen, se vid l2 kap. l-4 && sekretess- lagen och 5 kap. 1 & RB. I fråga om handlingssekretessen gäller i princip att bestämmelserna i 1937 års sekretesslag är tillämpliga också på domstolarna. Ett viktigt undantag från principen görs dock i 36 & Seer. Av detta lagrum följer att en hemlig handling upphör att vara hemlig, om den företes vid en offentlig förhandling vid domstol. Detsamma gäller, om handlingen företes

Prop. ]979/80:2 Del A Färedragamlen: Allmän motivering 93

vid en förhandling som visserligenlhålls inom stängda dörrar men sedan inte omfattas av ett efterföljande sekretessförordnande från domstolens sida. I överensstämmelse härmed gäller vidare att domar och beslut som domstol avkunnar offentligen är undandragna sekretess och att domar och beslut som domstol avkunnar inom stängda dörrar är underkastade sekretess bara om domstolen särskilt förordnar om det. I alla de fall då förfarandet i mål eller ärende hos domstol i sin helhet är skriftligt - detta är bl. a. fallet i det stora flertalet mål hos förvaltningsdomstolarna är 36å Seer inte tillämplig. I dessa fall regleras frågan om sekretess helt av övriga bestämmelser i lagen.

För att garantera att en av processuella skäl nödvändig förhandling vid domstol inte alltid skall behöva leda till att innehållet i en allmän handling, som enligt Seer inte får lämnas ut till envar, blir offentligt har en särskild möjlighet öppnats att anordna domstolsförhandling inom stängda dörrar. Enligt lagen (l947:630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar får nämligen förhandling hållas inom stängda dörrar då en sekretessbelagd allmän handling skall företes vid förhandlingen och en förhandling inom stängda dörrar inte är tillåten med stöd av annan tillämplig lagbestämmelse. Genom att förhandlingen hålls inom stängda dörrar har domstolen möjlighet att genom ett efterföljande sekretessförordnande enligt 36 & Seer sörja för att handlingssekretessen för den löretedda sekretessbelagda handlingen bibehålls. Den av rättssäkerhets- skäl uppställda principen att domstolsförhandlingar i största möjliga utsträck- ning skall vara offentliga har emellertid gjort att 1947 års lag tillåter beslut om förhandling inom stängda dörrar bara om det är av synnerlig vikt att inte något som av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör hållas hemligt blir uppenbarat genom att den ifrågavarande handlingen offentliggörs.

Huvudbestämmelserna rörande möjlighet för domstol att hålla förhand- ling inom stängda dörrar finns i de lagar som reglerar förfarandet i mål och ärenden hos den ifrågavarande domstolen. bl. a. RB och förvaltningsprocess- lagen (1971:291. ändrad senast 1978129). Dessutom finns i spridda lagrum bestämmelser som möjliggör förhandling inom stängda dörrar i vissa bestämda typer av mål eller ärenden. I samtliga nu nämnda fall gäller att domstol som förordnar om handläggning inom stängda dörrar kan förordna om sekretess med stöd av 3615 Seer. Bestämmelsen medger också att domstolen meddelar vissa provisoriska sekretessförordnanden. Avkunnas dom eller beslut inom stängda dörrar. kan domstolen förordna att också domen eller beslutet skall vara underkastad sekretess. Domstolen får emellertid utnyttja sin rätt att förordna om handlingssekretess bara när sekretess är påkallad av hänsyn till något av de intressen som anges i 2 kap. 2 5 första stycket TF, se 36 & sjunde stycket Seer.

Gällande rätt medger också att domstolsförhandling hålls inom stängda

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/t: Allmän motivering 94

dörrar av andra skäl än sekretesshänsyn. Syftet med sådana bestämmelser är att befria part eller annan från det tryck eller den hämsko som en offentlig domstolsförhandling kan innebära. Förhör inom stängda dörrar får hållas t. ex. med den som är under 15 år eller psykiskt sjuk eller lider av annan rubbning av själsverksamheten.

Domstol kan enligt bl. a. 5 kap. 4 & RB föreskriva tystnadsplikt beträffande vad som har förekommit vid förhandling inom stängda dörrar. För de befattningshavare vid domstol som har avlagt domar- eller protokollförared gäller vidare tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu inte meddelade domar och beslut och beträffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överläggningar. En motsvarande tystnadsplikt för annan personal vid domstol är i viss utsträckning föreskriven i administrativ ordning. 1 övrigt saknas en särskild tystnadspliktsreglering för dem som är knutna till domstol. Tidigare gällde också för personalen vid domstolarna tystnadsplikt beträf- fande bl. a. innehållet i hemliga handlingar. Denna tystnadsplikt har liksom annan oreglerad tystnadsplikt upphört att gälla i och med att den nya regeringsformen trädde i kraft.

I promemorian anförs att de nuvarande bestämmelserna om sekretess hos domstol i fall då förhandling har hållits är svårgripbara och uppbyggda på ett systematiskt egendomligt sätt.

Vidare anförs att det är oförenligt med 2 kap. TF, i den lydelse kapitlet erhållit genom lagen 1976:954, att domstol efter ett beslut om förhandling inom stängda dörrar kan förordna om handlingssekretess så snart den anser att sådan sekretess är påkallad med hänsyn till något av de intressen som räknas upp i 2 kap. 2 & första stycket TF. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs nämligen att begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag eller i annan lag, till vilken den särskilda lagen hänvisar, om det senare alternativet i visst fall skulle vara lämpligare.

Enligt promemorian framstår det också som inkonsekvent att tystnads- plikten beträffande innehållet i ännu inte meddelade domar och därmed jämförliga beslut och beträffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överläggningar angående sådana beslut är begränsad till vissa befattningshavare vid domstolen. Vidare sägs det att det är en brist att sekretessen i fråga om hemliga allmänna handlingar hos domstol inte generellt motsvaras av en tystnadsplikt.

Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att nya regler om handlings- sekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess införs. Som huvudregel föreslås gälla att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domstol. Därutöver föreslås ett fåtal särskilda regler om sekretess för uppgifter som förekommer i mål eller ärende hos domstol. I övrigt ansluter sig förslaget i denna del i huvudsak till gällande ordning.

Prop. l979/80:Z Del A Föredraganrlen: Allmän motivering 95

Såvitt gäller förhållandet mellan handlingssekretessen hos domstolarna och begränsningarna i förhand]ingsoffentligheten innebär promemorieförsla- get, i motsats till vad som i de flesta fall gäller f. n., att möjligheterna att hålla förhandlingar inom stängda dörrar i princip kommer att styras av sekretessregleringen. Detta har kommit till uttryck genom en ny regel i RB som föreskriver att förhandling kan hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas någon uppgift som hos domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekretesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften hålls hemlig. Denna metod medför att de nyss nämnda särskilda reglerna om sekretess för uppgift i mål eller ärende hos domstol måste tas in i sekretesslagen. De föreslagna reglerna avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätt kan hållas inom stängda dörrar. Som exempel kan nämnas en bestämmelse om sekretess i brottmål för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersökning, rättspsykiatrisk undersökning etc. I promemorian sägs att dessa nya sekretessbestämmelser inte innebär någon utvidgning av sekretessen i förhållande till gällande ordning. De är endast en konsekvens av ett annat sätt att reglera hithörande frågor.

Promemorieförslaget innebär slutligen att en särskild tystnadspliktsregel införs för domstolarnas del. Den innebär bl. a. att tysmadsplikt föreskrivs för innehållet i ännu inte meddelad dom eller beslut.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt motta- gande. De flesta remissinstanser som har yttrat sig särskilt rörande dom- stolssekretessen tillstyrker förslaget. En viss kritik framförs dock från några remissinstanser som anser att reglerna blivit onödigt svåröverskådliga och att alla möjligheter till förenklingar inte har tagits till vara.

Jag vill för min del understryka att bestämmelserna om handlingssekretess hos domstol självfallet måste ges ett sådant innehåll att de inte kommer i konflikt med gällande grundlag. Vid utformningen av bestämmelserna bör man samtidigt eftersträva att reglerna om handlingssekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess får en enhetlig och logisk uppbyggnad så att de blir lättare att förstå än de nuvarande. Som har framhållits i promemorian bör en riktpunkt vara att man vid avvägningen mellan offentlighets- och sekre- tessintressena slår vakt om den från rättssäkerhetssynpunkt värdefulla principen, som numera är lagfäst i grundlag, att domstolsförhandlingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. Särskilda regler för domstol bör enligt min mening uppställas endast i den utsträckning som speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar det. Detta synsätt överensstämmer med grundsynen bakom den nuvarande sekretesslagstiftningen. Promemorieförslaget tillgodoser de intressen som jag nu har angett, och jag anser i likhet med remissinstanserna att förslaget bör

Prop. l979/80:2 Del A Företlraganden: Allmän motivering 96

läggas till grund för lagstiftning. Här som annars bör emellertid de möjligheter som finns till ytterligare förenklingar av regelsystemet tas till vara. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen. I de följande avsnitten behandlar jag de principiella ståndpunktstaganden som ligger till grund för förslaget. Dessa överensstämmer i allt väsentligt med Ställningstagandena i promemo- rian.

Hänvisningar till S4-4

4.5.2. Förhållandet mellan handlingssekretess och tystnadsplikt samt,/örhand- Iingssekretess

De komplikationer och brister som är förenade med nu gällande reglering av handlingssekretessen hos domstol sammanhänger främst med att 365 Seer medger sekretessbeläggning av handlingar hos domstol på grundval av ett föregående eller förväntat beslut om förhandling inom stängda dörrar utan att någon materiell bestämmelse i Seer är tillämplig. Som föreslagits i promemorian bör denna möjlighet avskaffas. All sekretessbeläggning av handlingar hos domstol bör bygga på materiella bestämmelser som anger förutsättningarna för att sekretess skall gälla hos domstolen och som står att finna i sekretesslagen eller annan lag till vilken sekretesslagen hänvisar.

Denna systematik gör det nödvändigt att i sekretesslagen eller i lag till vilken sekretesslagen hänvisar ta in en del nya materiella sekre- tessbestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser är bl. a. att de tillsammans med bestämmelser i RB skall ersätta de nuvarande på olika håll förekom- mande föreskrifterna om möjlighet för domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar. De nya sekretessbestämmelserna återfinns i 7 kap. 22 5, 8 kap. 17 & samt 9 kap. 15 och 16 95 förslaget till sekretesslag. Rörande det närmare innehållet i bestämmelserna hänvisarjag till specialmotiveringen.

Den här föreslagna lösningen innebär att all handlingssekretess hos domstol kommer att vara materiellt reglerad i sekretesslagen eller i lag till vilken sekretesslagen hänvisar. Denna ordning överensstämmer med kraven i grundlag och innefattar en förenklad systematik som bör göra bestämmel- serna om handlingssekretess hos domstol lättillgängligare. Eftersom sekre- tessen enligt sekretesslagen i de allra flesta fall innefattar både en handlings- sekretess och en tystnadsplikt för dem som är knutna till vederbörande myndighet. åstadkommer man samtidigt överskådliga regler i fråga om domstolspersonalens tystnadsplikt.

Den föreslagna lösningen innebär vidare att ett flertal av de bestämmelser i RB och andra författningar om möjlighet för domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar kan ersättas med en gemensam föreskrift i RB som reglerar möjligheten för domstol att besluta om förhandlingssekretess. En sådan möjlighet bör föreligga inte bara när hemlig handling kan antas komma att förebringas vid förhandlingen utan också när hemlig uppgift kan antas lämnas muntligen vid förhandlingen. Denna ordning innefattar en viss

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/i: Allmän motivering 97

utvidgning av möjligheterna att få till stånd förhandlingssekretess. Som har framhållits i promemorian ligger det emellertid helt i linje med TK:s förslag att domstolsförhandling skall kunna hållas inom stängda dörrar när vittnes— förhör hålls med någon om förhållanden om vilka han har tystnadsplikt. Möjligheterna till förhandlingssekretess inskränks dock genom att sekretess- lagen som förutsättning för sekretess i stor utsträckning uppställer krav på att röjande av uppgiften kan medföra skada eller men. Härigenom vinns i flera fall en större precision än hittills och skapas garantier mot en utveckling i riktning mot utvidgad förhandlingssekretess på grundval av allmänt hållna bestämmelser. En ytterligare garanti mot utvidgad förhandlingssekretess ligger i kravet att det i allmänhet skall vara av synnerlig vikt att uppgiften hålls hemlig för att allmän domstol skall få hålla förhandling inom stängda dörrar, se avsnitt 4.5.3. Om man bortser från vissa undantagsfall, där avsaknaden enligt gällande ordning av möjlighet till förhandlingssekretess framstår som en klar brist, torde den av mig föreslagna ordningen inte leda till någon mer omfattande förhandlingssekretess än den som f. n. tillämpas av domstolarna.

Den nya regeln i RB kan inte ersätta alla nu förekommande föreskrifter om rätt för domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar. Den kan bara ersätta sådana bestämmelser om förhandlingssekretess som helt eller huvud- sakligen har till syfte att bevara sekretessen för vissa uppgifter. Det finns emellertid, som jag förut har nämnt, bestämmelser om förhandlingssekretess vars syfte är ett annat. 1 de fall då en bestämmelse om rätt för domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar främst har ett annat syfte än att åstad- komma sekretess för uppgifter av viss natur, berörs inte bestämmelsen av förslaget om en sammankoppling av handlingssekretessen och förhandlings- sekretessen vid domstol. Bestämmelser av detta slag är således avsedda att bibehållas. Eftersom förhandlingssekretessen i dessa fall inte har till syfte att skydda uppgifter för vilka det finns ett starkt sekretessbehov, har bestäm- melserna inte heller sin plats i den nya sekretesslagen . Jag återkommer till denna fråga och vissa andra detaljspörsmål rörande förhållandet mellan handlingssekretess och tystnadsplikt samt förhandlingssekretess i anslutning till specialmotiveringen till 5 kap. 1 och 4 && RB.

4.5.3 F örutsä ttningarna _ lör förhandlingssekretess

I det föregående har jag framhållit att man vid en reform av sekretesslagstiftningen bör lägga stor vikt vid att domstolsförhandlingar i enlighet med svensk rättstradition är offentliga i största möjliga utsträckning. Principen om domstolsförhandlingars offentlighet är nämligen av grundläg- gande betydelse för rättssäkerheten och för allmänhetens förtroende för domstolsväsendet. I samband med domstolsförhandling bör ett sekre- tessintresse därför få väga över offentlighetsintresset bara om det föreligger

7 Riksdagen [979/80. ] sattt/. Nr .7

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/1: Allmän motivering 98

ett starkt behov av sekretess. Detta kan åstadkommas, om möjligheterna för domstol att förordna att förhandling skall hållas inom stängda dörrar begränsas på ett sätt som motsvarar regleringen i 1947 års lag. Begränsningen bör givetvis ta sikte endast på det fallet att förhandlingssekretessen avser att bevara sekretess för vissa uppgifter. Den nya bestämmelsen i RB bör sålunda utformas på det sättet att det i flertalet fall inte är tillräckligt för ett beslut om förhandlingssekretess att det kan antas att vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen. För ett sådant beslut bör i allmänhet ytterligare krävas att det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften i fråga hålls hemlig. I sådana fall där den tillämpliga bestämmelsen i sekretesslagen är utformad med tanke helt eller bl. a. på förhållandena vid domstol saknas emellertid anledning att kräva mer än att den uppgift, som kan antas bli förebringad vid förhand- lingen, omfattas av en tillämplig bestämmelse i sekretesslagen.

I promemorian anförs att särskilda regler bör gälla i fråga om de förvaltningsdomstolar, vilkas förfarande regleras av förvaltningsprocesslagen eller lagen (1961:262) om försäkringsdomstol'. De sekretessbestämmelser som i allmänhet är aktuella när en sådan domstol har en muntlig förhandling har enligt promemorian utformats under hänsyn till att ärendena i besvärs- instans prövas av förvaltningsdomstol. På grund därav bör för dessa domstolars del enligt promemorian genomgående uppställas regeln att det för förhandling inom stängda dörrar inte bör krävas mer än att vid domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhand- lingen.

Denna särbehandling av förvaltningsdomstolarna har kritiserats av några remissinstanser. De ifrågasätter om inte grundlagens krav på offentlighet vid domstolarna borde få slå igenom kraftigare i fråga om förvaltningsdomsto- larna, särskilt som skillnaden mellan dessa domstolar och de allmänna domstolarna minskat genom förvaltningsprocessrefon'nen. En remissinstans anser dessutom att man för sekretess i mål hos förvaltningsdomstol oavsett om förhandling hålls eller inte — bör förutsätta inte bara att en sekretessregel är tillämplig utan dessutom att det är av särskild vikt att sekretessen upprätthålls.

För egen del hyser jag förståelse för önskemålet att allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar skall behandlas lika i sekretesshänseende. Detta skulle otvivelaktigt medföra en enklare reglering och förebygga tolkningsproblem. Jag är emellertid av det skäl som har angetts i promemorian inte beredd att tillmötesgå detta önskemål. Därmed ställer jag mig också avvisande till tanken att särskilda villkor skall föreskrivas för att sekretessen skall gälla hos förvaltningsdomstol oavsett om förhandling har hållits eller inte. En sådan

' Lagen om försäkringsdomstol upphör att gälla den 1 januari 1979, då den ersätts av lagen (1978228) om försäkringsdomstolar. ] fråga om dessa domstolar gäller förvalt- ningsprocesslagen i dess lydelse enligt SFS 1978229. Jfr SFS 1978140.

Prop. l979/8012 Del A Förl'dragamlc'n: fll/män motivering 99

regel skulle f. ö. på ett markant sätt avvika från vad som gäller i dag. Jag återkommer till denna fråga i nästföljande avsnitt. Sammanfattningsvis anser jag alltså att det för förhandlingssekretess hos förvaltningsdomstol inte bör krävas mer än att hos domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhandlingen.

Vid förvaltningsdomstolarna torde förhandling inom stängda dörrar komma att äga rum i förhållandevis större utsträckning än vid de allmänna domstolarna. Detta sammanhänger inte bara med målens karaktär och med den omständigheten att förvaltningsdomstol får möjlighet att hålla förhand- ling inom stängda dörrari alla fall då en uppgift som väntas bli förebringad vid förhandlingen omfattas av en för domstolen gällande sekretessbestämmelse. Av betydelse är också att de allra flesta mål hos förvaltningsdomstol handläggs helt skriftligt. På grund härav kan det ligga nära till hands för dessa domstolar att ha den inställningen att sekretessen för uppgifterna i ett visst mål inte bör få bli sämre än i den stora majoriteten mål av samma typ enbart därför att förhandling anordnas. Det bör emellertid understrykas att de möjligheter till förhandlingssekretess som förvaltningsdomstolarna får enligt förslaget blir mindre omfattande än enligt nu gällande regler.

Hänvisningar till S4-5-2

4.5.4. Domstolsjörhand/ings inverkan på sekretessen

Liksom enligt gällande ordning bör vissa särbestämmelser meddelas om verkan i sekretesshänseende av att sekretessbelagda uppgifter förebringas vid förhandling som domstolen håller. En första förutsättning för att domstol skall ha möjlighet att bibehålla sekretessen för sådana uppgifter bör liksom f. n. vara att förhandlingen har hållits inom stängda dörrar.

Ett beslut om att förhandling skall hållas inom stängda dörrar leder f. n. inte automatiskt till att sekretess allt framgent gäller hos domstolen för sekretessbelagda uppgifter som har förebringats vid förhandlingen. Det kan nämligen tänkas att domstolen efter förhandlingens slut finner att uppgif- terna i själva verket inte var av den natur som domstolen räknat med då den beslöt om handläggning inom stängda dörrar. Sekretess hos domstol för uppgift som förebringats vid förhandling inom stängda dörrar blir därför enligt 36 & Seer bestående bara i den mån domstolen förordnar om det då den skiljer målet eller ärendet från sig. Under tiden dessförinnan äger sekretessen bestånd. Som har förordats i promemorian bör denna ordning i huvudsak överföras till den nya sekretesslagen.

Om sekretessbelagd uppgift förebringas vid offentlig domstolsförhandling, bör sekretessen upphöra att gälla hos domstolen. F. n. upphör sekretessen för en sådan uppgift att gälla också hos andra myndigheter, t. ex. hos en förvaltningsmyndighet från vilken domstolen lånat en handling som inne-- håller den aktuella uppgiften. Enligt promemorian finns det ingen anledning

Prop. l979/8022 Del A Föredragande/t: Allmän motivering 100

att låta den sistnämnda ordningen bestå. Som skäl anförs bl. a. att underlaget för domstolens avgörande ändå blir allmänt tillgängligt. Kopieringsteknikens utveckling gör nämligen att man numera bör kunna räkna med att inlånat relevant material kopieras av domstolen och tas med i akten i målet. Vid remissbehandlingen har endast en remissinstans framfört kritik mot detta förslag. Övriga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt ändringen men har ställt sig frågande till påståendet att inlånade handlingar i allmänhet kopieras och biläggs akten i målet.

Som jag ser det kan man givetvis från principiell synpunkt hävda att en uppgift som i ett sammanhang ansetts kunna bringas till allmän kännedom inte vidare bör kunna hemlighållas. Det föreligger emellertid stora praktiska svårigheter för den myndighet som lånat ut handlingarna till domstolen att avgöra i vilken utsträckning uppgifter ur dessa har förebringats vid offentlig förhandling. Den nu gällande ordningen kräver i själva verket att domstolen i de inlånade handlingarna markerar vilka uppgifter som blivit offentliga. Redan detta utgör enligt min mening skäl nog för att genomföra den föreslagna ändringen. Härtill kommer att den nya sekretesslagen bygger på tanken att bedömningen av om en och samma uppgift är underkastad sekretess eller inte kan utfalla olika beroende på var uppgiften förekommer. Förslaget ligger alltså i linje med sekretessregleringen i övrigt, och jag förordar därför att ändringen genomförs. Till frågan om vilka praktiska konsekvenser som ändringen medför för domstolarna återkommer jag i specialmotive- ringen i anslutning till 12 kap. 3 &.

Promemorieförslaget gör emellertid i detta sammanhang skillnad mellan domstolar och andra myndigheter. Har sekretessen för viss uppgift upphört att gälla hos den domstol som har handlagt målet eller ärendet, bör enligt promemorian sekretessen inte heller gälla för samma uppgift hos högre domstol till vilken målet eller ärendet fullföljts. Promemorieförslaget innebär vidare att uppgiften inte heller blir sekretessbelagd hos annan domstol. Förslaget har i denna del inte föranlett några yttranden vid remissbehand- lingen.

För egen del känner jag mig inte övertygad om att den föreslagna ordningen till alla delar är ändamålsenlig. Att en uppgift som är allmänt tillgänglig i lägre rätt inte bör omfattas av sekretess, om talan i målet eller ärendet fullföljs, anserjag uppenbart. Vad jag däremot vänder mig mot är att sekretessen skall upphöra att gälla vid alla domstolar. De argument som jag har anfört i det föregående i fråga om uppgift i handling, vilken domstol har lånat in från annan myndighet, äger enligt min mening sin giltighet också då uppgift lämnas från en domstol till en annan. Något bärande skäl för en särbehandling av domstolarna i detta fall har inte heller förts fram i promemorian.

Enligt min mening är det inte otänkbart att en uppgift bör vara offentlig i ett

Prop. l979/80:2 Del A Föredragandwi: Allmän nmtivering lOl

mål eller ärende men sekretessbelagd i ett annat. Förhållandena kan skilja sig väsentligt från varandra i olika fall. Det kan också vara så att uppgifterna den ena gången förekommer hos allmän domstol och den andra hos förvaltnings— domstol. Ett annat skäl kan vara tidsaspekten. Att en personundersökning blivit offentlig hos en domstol hindrar enligt min mening inte att sekre— tessfrågan bedöms annorlunda när en annan domstol flera år senare i ett nytt mål lånar in akten med undersökningen. Vissa av uppgifterna i denna kan då sakna varje betydelse för bedömningen av det nya målet, samtidigt som den som avses med undersökningen kan orsakas onödigt lidande, om uppgifterna blir offentliga i det nya målet.

Jag ifrågasätter också, om den i promemorian föreslagna lösningen, som visserligen överensstämmer med gällande ordning, alltid går att tillämpa i praktiken. Detta kan åskådliggöras med följande exempel. En akt som innehåller ett rättspsykiatriskt utlåtande har lånats in av en domstol med anledning av nytt åtal mot den undersökte. I akten finns en dom som innehåller ett sekretessförordnande beträffande utlåtandet. Av tillgängliga uppgifter framgår att akten har varit utlånad till flera andra domstolar tidigare. Vid förhandling i den aktuella domstolen föredras utlåtandet inom stängda dörrar. När domstolen skall ta ställning till huruvida Sekretessförordnande skall meddelas beträffande utlåtandet i samband med domen i målet fordras f. n. i prinicp att det är klarlagt att utlåtandet inte har blivit offentligt under handläggningen vid någon av de andra domstolarna. Att få klarhet på denna punkt kan många gånger vara omständligt och i vissa fall omöjligt. Det anförda exemplet utgör enligt min mening ytterligare ett argument för att domstolarna inte skall särbehandlas i detta sammanhang. Frågan huruvida uppgift blir offentlig eller hemlig hos domstol bör i stället bedömas i varje mål eller ärende för sig.

Den här föreslagna regleringen av förhandlingssekretessen hos domstol är inte avsedd att ge upphov till något ändrat synsätt i frågan i vilken utsträckning domstolsförhandlingar bör hållas inom stängda dörrar. Även i framtiden bör därför handlingar och andra uppgifteri sådana mål och ärenden vid domstol, i vilka förhandling äger rum, bli offentliga i stor utsträckning. Särskilt gäller detta för de allmänna domstolarnas del.

När det gäller sådana uppgifter i mål och ärenden vid domstol som inte förebringas vid någon förhandling föreligger det som jag redan har antytt i föregående avsnitt inte något behov av en särbehandling i sekre- tesshänseende av domstolarna. Förvaltningsdomstolarna överprövar till allra största delen beslut som i första instans har fattats av olika förvaltningsmyn- digheter, hos vilka förfarandet i allmänhet är helt skriftligt. Det är inte motiverat att vid förvaltningsdomstolarnas skriftliga handläggning generellt ge allmänna och enskilda intressen ett sämre sekretesskydd än dessa intressen har åtnjutit vid den tidigare motsvarande handläggningen av

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/7: Allmän motivering 102

samma fråga. Vissa enskilda sekretessbestämmelser har dock givits ett sådant innehåll att offentligheten blir större i besvärs- än i botteninstansen. Inte heller för andra domstolar än förvaltningsdomstolarna är det enligt min mening motiverat att ställa upp generella undantagsregler som tar sikte på där förekommande skriftlig handläggning av mål och ärenden. i den mån en sekretessbestämmelse i den föreslagna nya sekretesslagen eller i lag till vilken denna hänvisar är tillämplig på viss hos domstolen föreliggande uppgift, skall således uppgiften i fråga omfattas av sekretess under målets eller ärendets skriftliga handläggning. Detta överensstämmer med den princip som f. n. gäller.

Hänvisningar till S4-5-4

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 35

4.5.5. Sekretessen för domar och andra domstolsbeslut

Jag hartidigare framhållit att detär viktigt att allmänheten har så stor insyn i domstolarnas verksamhet som möjligt. Från denna synpunkt är det motiverat att domstolarnas avgöranden i största möjliga utsträckning är offentliga. Samtidigt måste emellertid beaktas att en långt driven offentlig- hetsprincip på detta område kan medföra skador både för det allmänna och för enskilda. En annan konsekvens kan bli att domstolarna av sekretesskäl underlåter att i sina avgöranden närmare gå in på vissa uppgifter som är av betydelse i målet och därigenom ger en ofullständig bild av de skäl som lett domstolen fram till dess ställningstagande. En utveckling i denna riktning skulle vara till skada för de rättssökande, som ju har ett starkt intresse av att domstolarna lämnar helt klarläggande motiveringar till sina avgöranden. Det bör i sammanhanget också påpekas att part har en undantagslös rätt att ta del av dom eller beslut.

Konflikten mellan de motstridiga intressena bör enligt min mening lösas på det sättet att sekretesslagen uppställer som huvudregel att sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller ärendet, om uppgiften ingår i domstolens dom eller i annat av domstolen meddelat beslut i denna verksamhet. Samtidigt bör emellertid i lagen öppnas möjlighet för domstolen att förordna att sekretess för viss uppgift alltjämt skall gälla, trots att uppgiften tas in i dom eller beslut.

Denna lösning gör det möjligt för domstolarna å ena sidan att i all rimlig utsträckning ta hänsyn till de intressen som talar för att domstolarnas domar och beslut i så stor utsträckning som möjligt skall vara offentliga och å andra sidan att bevara sekretessen när med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet sekretess är påkallad även för uppgifter som flyter in i dom eller beslut av domstol. Lösningen är också förenad med den tekniska fördelen att personalen vid domstolen alltid vet, att samtliga uppgifter i en dom eller ett beslut är offentliga. om domen eller beslutet inte innehåller något förordnande om sekretess. Ingen undersökning behöver i sådant fall

Prop. 1979/80:2 Del A Föredragamlen.' Allmän motivering 103 .

göras huruvida någon sekretessbestämmelse är tillämplig eller huruvida sekretess för viss uppgift upphört att gälla därför att uppgiften förebringats vid offentlig förhandling eller vid en förhandling, som visserligen hållits inom stängda dörrar men som inte efterföljts av något förordnande om fortsatt sekretess.

1 fråga om själva domslutet eller motsvarande del av annat domstolsbeslut än dom är från rättssäkerhetssynpunkt intresset av offentlighet särskilt starkt. Möjligheten att med sekretess omgärda denna del av domstolarnas domar och beslut bör därför vara starkt begränsad. Det kan dock inte komma i fråga att låta denna del av domstols dom eller beslut undantagslöst vara offentlig. I vissa undantagsfall kan det vara av behovet påkallat att hemlighålla också domslut, t. ex. under vissa förhållanden i mål om ansvar för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Som förutsättning för att domslut eller motsvarande del av annat domstolsbeslut än dom skall kunna underkastas sekretess bör i sekretesslagen uppställas att rikets säkerhet eller annat intresse av synnerlig vikt oungängligen påkallar ett förordnande av domstolen om fortsatt sekretess.

En ytterligare begränsning i domstolarnas möjlighet att förordna om sekretess med avseende på domslut bör göras av hänsyn bl. a. till vissa bestämmelser i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen i anslutning till 12 kap. 4 5.

4.5.6. De särskilda sekretessbestämmelsernas tillämplighet hos domstol

Föreskrifterna om domstolsförhandlingens inverkan på sekretessen och om verkan i sekretesshänseende av att uppgift inflyter i dom eller annat domstolsbeslut behandlar övergripande begränsningar i den sekretess som annars gäller hos domstol.

Av sekretessbestämmelserna i 2—10 kap. departementsförslaget har en del ett så generellt innehåll att de är direkt tillämpliga också när de ifrågavarande uppgifterna förekommer i mål och ärende hos domstol och detta oberoende av om domstolen är allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Detta gäller exempelvis sekretessen enligt 2 kap. och den i 7 kap. 14% första stycket föreskrivna utlänningssekretessen. 1 andra fall är sekretessbestämmelsernas innehåll begränsat på så sätt att sekretess gäller i vissa ärenden eller i verksamhet av viss typ. 1 den mån besvär över förvaltningsmyndighets beslut i sådant ärende eller sådan verksamhet prövas av förvaltningsdomstol i en eller flera instanser, blir sekretessbestämmelserna i princip direkt tillämpliga hos dessa domstolar. Däremot är en sådan sekretessbestämmelse inte alltid direkt tillämplig i mål eller ärende hos exempelvis allmän domstol.

Sekretessbestämmelserna har emellertid i ett stort antal fall ett sådant

Prop. l979/80:2 Del A Färerlragan(len: Allmän motivering 104

innehåll att de inte blir direkt tillämpliga hos någon som helst domstol. Behovet av sekretess torde dock i allmänhet vara detsamma vare sig den sekretessbelagda uppgiften kommer till användning inom det begränsade fält som en sekretessbestämmelse av denna typ drar upp eller om uppgiften i något sammanhang förs över från detta fält till domstol. Om t. ex. en domstol från en förvaltningsmyndighet fordrar in en handling, som enligt en hos förvaltningsmyndigheten men inte hos domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse är föremål för sekretess, bör sekretessen lämpligen föras över till domstolen. En annan sak är att den sekretess som på så sätt blir tillämplig hos domstolen kan komma att upphöra i kraft av de generella särregler för domstolssekretessen som jag har redogjort för i det föregå- ende.

Regeln om överföring av sekretess till domstol har tagits in i 12 kap. l & departementsförslaget. Bestämmelsen innebär att en sekretessbelagd uppgift, som domstol erhåller från myndighet eller person som är bunden av sekretess enligt sekretesslagen, behåller sin sekretess också hos domstolen. En viss inskränkning i sekretessen följer dock av de nyss angivna generella begränsningarna. Denna regel, som alltså föreskriver s. k. sekundär sekretess (se avsnitt 4.3.3) på domstolsområdet, bör inte tillämpas, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos domstolen. En för domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse bör nämligen ta över en till skydd för samma intresse föreskriven sekretess, som skulle gälla hos domstolen enbart i kraft av den nyssnämnda överföringsregeln. Saken kan också uttryckas så att en regel om sekundär sekretess bör vika, om en primär sekretessregel som skyddar samma intresse är tillämplig hos domstolen. I viss utsträckning bör överföring av sekretess till domstol inte äga rum. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

Hänvisningar till S4-5-6

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 45, 7?

4.6. Tystnadsplikt och meddelarfrihet

Med meddelarfrihet avses det komplex av regler i TF och annan lag som innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift. radio eller TV. Denna frihet ingår sedan länge som ett led i den reglering som avser att förverkliga offentlighetsprincipen.

Meddelarfriheten har sin grund i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekre- tessintressena på de berörda områdena. Detta innebär att önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd t. ex. för ett enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen

Prop. l979/80:2 Del A Färerlragam/en.'_Allmän motivering 105

skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda att motverka sådana icke önskade resultat av sekretessregleringen (jfr prop. 1975/76:204 s. 94 i).

Som jag har nämnt tidigare beslutade riksdagen år 1976 en omfattande partiell reform av det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1978. Ett av inslagen i reformen utgjordes av nya regleri 7 kap. 35 TF om meddelarfriheten. De tidigare reglerna innebar bl. a. att meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig funktionär i de fall då denne var underkastad en i lag föreskriven tystnadsplikt. En föreskrift i förordning påverkade däremot inte meddelarfriheten. Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga om såväl offentliga funktionärer som andra personer föreskrifter om tystnadsplikt i stället bryta igenom meddelarfriheten endast i de fall som anges i en särskild lag. Under hösten 1977 antog riksdagen en sådan särskild lag, nämligen lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsför- ordningens område för brott mot tystnadsplikt. Lagen är av provisorisk karaktär och det förutsattes vid dess tillkomst att mer definitiva regler skulle utarbetas i samband med prövningen av frågan om att införa en ny sekretesslag(prop. 1977/ 78:38 s. 26 och 32). Mot den nu angivna bakgrunden avser jag att i detta avsnitt behandla frågan hur den särskilda lag som förutsätts i 7 kap. 3 & TF skall utformas.

Den grundläggande principen att det är straffritt att meddela uppgifter för publicering slås fasti 1 kap. 1 % tredje stycket TF. Reglerna om undantag från principen finns i 7 kap. 3 & första stycket TF. Av bestämmelserna där framgår bl. a. att meddelande som innefattar något av vissa särskilt allvarliga brott mot rikets säkerhet skall bestraffas enligt BrB (punkt 1). Också oriktigt utlämnande av allmän handling som är hemlig och tillhandahållande av allmän handling i strid med förbehåll som har meddelats vid handlingens utlämnande kan bestraffas, om brottet är uppsåtligt (punkt 2). Vidare gäller vanliga regler om ansvar för den som uppsåtligen bryter tystnadsplikt som åligger honom, om tystnadsplikten hör till dem som anges i en särskild lag (punkt 3). '

1 lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt anges tre grupper av tystnadsplikter som medför undantag från meddelarfriheten. Den första gruppen utgörs av de tystnadsplikter till skydd för bl. a. meddelare som föreskrivs i 3 kap. 3 & TF, 9 & radioansvarighetslagen (1966:756, 9,5 ändrad 1977:1018) och 1 5 lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio. Därefter nämns de tystnadsplikter som avser sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt samt följer av författning som har tillkommit genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen eller av lag som har beslutats mellan den 31 december 1974 och den 1 januari 1978. Den tredje gruppen består av tystnadsplikter som kan följa av förordnande av domstol eller undersök-

Prop. l979/80:2 Del A f"('iredrnganden: Allmän motivering 106

ningsledare i brottmål eller av myndighets förbehåll vid utlämnande av allmän handling som är hemlig.

De i 7 kap. 3 & första stycket TF angivna undantagen från meddelarfriheten gäller också den som medverkar som författare, annan upphovsman eller utgivare till framställning. som är avsedd att införas i tryckt eller därmed jämställd skrift, utan att själv stå det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för skriften.

Bestämmelser om ansvar för den som enligt 8 kap. TF själv ansvarar för innehållet i en tryckt eller därmed jämställd skrift finns i 7 kap. 4 och 5 55 TF. Av intresse i förevarande sammanhang är att som otillåtet offentliggörande anses bl. a. uppsåtligt brott mot tystnadsplikt,om tystnadsplikten hör till dem som anges i den särskilda lag till vilken 7 kap. 3 5 första stycket 3 TF hänvisar (7 kap. 5 & 3 TF). Möjligheterna att ingripa mot ett tystnadspliktsbrott är alltså desamma, oavsett om den person som är underkastad tystnadsplikten lämnar en uppgift till någon annan för offentliggörande eller publicerar den själv.

Likaså är det möjligt att ingripa mot den som själv publicerar en allmän handling, som är hemlig, i samma utsträckning som detär möjligt att ingripa mot den som har lämnat en sådan handling till någon annan för offentlig- görande i tryckt skrift (7 kap. 5 & 2 TF).

Skyddet för meddelare och andra medverkande till framställning i tryckt skrift m. m. förstärks genom reglerna i 3 kap. TF om anonymitet. Dessa regler innebär bl. a. att personal på bokförlag, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer inte får röja vem som är författare, meddelare m. m., om denne vill vara anonym. Undantag från denna tystnadsplikt gäller i vissa särskilt angivna fall, Av intresse i detta sammanhang är främst att anonymitetsskyddet får vika inför domstol när det är fråga om straffbart utlämnande av allmän handling, som är hemlig, eller brott mot en mcddelarfrihetsbrytande tystnadsplikt samt rätten finner det erforderligt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brottet har lämnat meddelandet (3 kap. 3 & 4 TF). Anonymitetsskyddet gäller sålunda i princip också till förmån för en uppgiftslämnare, som genom sitt meddelande har gjort sig skyldig till handling som är straffbar enligt 7 kap. 35 första stycket 2 eller 3 TF. Bara inför domstol och endast om denna tillåter det får den som tystnadsplikten åvilar uttala sig om huruvida en viss utpekad person är meddelaren i fråga. Däremot får inte röjas vem som i annat fall är uppgiftslämnare.

Anonymitetsskyddet för meddelare förstärks genom ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som är meddelare, om inte meddelaren har gjort sig skyldig till straffbar handling genom att lämna uppgiften (3 kap. 4å TF).

De regler i TF om meddelarfrihet och anonymitet som nu har redovisats är i det stora hela tillämpliga också när det är fråga om offentliggörande i radio- och TV—program (Så- andra stycket radioansvarighetslagen och 1 5 lagen

Prop. ]979/80:Z Del A Färet'lraganrlen;" Allmän motivering 107

/1978:480/ om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio).

Den nuvarande ordningen att en särskild lag skall ange de meddelarfri- hetsbrytande tystnadsplikterna motiverades av flera skäl. Av intresse i detta sammanhang är bl. a. argumentet att den tidigare regleringen saknade inre konsekvens, eftersom placeringen av en föreskrift om tystnadsplikt i lag eller i annan författning i praktiken knappast hade föregåtts av några överväganden om tystnadspliktens relation till friheten att lämna publiceringsmeddelanden (prop. 1975/76:204 s. 102,jfr också KU 1975le). Det framhölls också att den nya ordningen medför att riksdagen varje gång en ändring i den särskilda lagen ifrågasätts får tillfälle att direkt beakta hänsynen till meddelarfriheten (SOU 1975:49 s. 269).

Innanjag går in på hur den särskilda lagstiftningen om förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet bör vara utformad vill jag beröra en fråga som rör samordningen mellan tystnadsplikt och handlingssekretess. Som framgår av vad jag har anfört gäller f. n. att gärningar som innefattar otillåtet utlämnande av allmän handling generellt är undantagna från meddelarfri- heten medan däremot den som på annat sätt bryter mot en föreskrift om tystnadsplikt i princip åtnjuter sådan frihet. Särskilt med hänsyn till den enhetliga sekretessreglering som nu förordas kan teoretiska och systematiska skäl anföras för att lagreglerna om meddelarfrihet skall vara desamma vid utlämnande av allmän handling som vid brott mot tystnadsplikt. Jag har därför i direktiven till yttrandefrihetsutredningen anfört att det i utrednings- arbetet bör ingå att undersöka om man även här bör införa ett enhetligt sekretessbegrepp (Dir 1977171). 1 förevarande lagstiftningsärende tas denna fråga därför inte upp. Utgångspunkten för övervägandena i denna del är sålunda att den särskilda lagstiftning om meddelarfrihet som nu är aktuell tills vidare inte skall omfatta utlämnande av allmän handling.

1 promemorian föreslås att den särskilda lagstiftningen angående förhål- landet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet skall tas upp i sekretesslagens avslutande kapitel ( 14 kap.). Det föreslagna 14 kap. har tre paragrafer. 1 en av dem anges vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Detta görs genom att de lagrum där tystnadsplikterna i fråga föreskrivs räknas upp. Regleringen omfattar även föreskrifter om tystnadsplikt för andra än offentliga funktionärer. Övriga två paragrafer innehåller hänvisningar till bestämmelserna i TF angående undantag från meddelarfriheten m. m.

Den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian tillstyrks genomgå- ende av de remissinstanser som uttalar sig i denna del. Några instanser med anknytning till massmedierna framhåller dock att lagtexten bör göras mer lättillgänglig.

När ställning skall tas till den tekniska utformningen av lagreglerna om undantag från meddelarfriheten kan till en början konstateras att regeln i 7 kap. 3 & första stycket TF i och för sig ger förhållandevis stor handlings- frihet. Genom att grundlagstexten talar om deja/l som anges i särskild lag

Prop. l979/8022 Del A Färer/ragantlen: Allmän motivering 108

uttrycks emellertid ett krav på viss utförlighet och precisering i lagen.

Det äri själva verket i hög grad motiverat att ställa detta krav. Som framgår av förarbetena till 1976 års ändringar i TF (prep. 1975/76:204 s. 93 ff) tillmäts meddelarfriheten ett mycket stort värde för den fria debatten i samhälls- och kulturfrågor och för den offentliga granskningen av den samhälleliga maktapparaten. Men självfallet beror värdet på hur reglerna utformas. Om regleringen görs så klar att den knappast ger upphov till några tolkningssvå- righeter, kommer t. ex. benägenheten att utnyttja den sannolikt att bli större än om den är så utformad att en tilltänkt meddelare aldrig med säkerhet kan förutse om hans meddelande kommer att vara straffritt eller inte. Det är alltså viktigt att reglerna gör det möjligt för den enskilde att i varje särskilt fall utan större svårighet avgöra om meddelarfrihet föreligger eller inte.

En viktig omständighet i sammanhanget är den presumtive meddelarens bedömning av sina möjligheter att undgå efterforskning. Om de skyddade meddelandena är klart angivna med hjälp av objektiva kriterier som anknyter t. ex. till meddelandets sakliga innehåll, är det uppenbarligen lättare att garantera meddelare skydd mot efterforskning än om meddelarfriheten görs beroende också av den situation i vilket ett meddelande lämnades, av meddelarens bedömning av skaderisken etc. Har man kriterier av sistnämnda slag kan en utomstående ofta inte avgöra om meddelarfrihet har förelegat förrän han känner meddelarens identitet. Man bör alltså inte ange de mcddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna med hjälp av endast ett fåtal allmänt hållna regler.

1 promemorian har man uttryckt målet för lagstiftningsverksamheten på området så att det bör överlämnas åt den presumtive meddelaren att inom klart angivna ramar fritt, med ledning endast av sitt eget omdöme göra de intresseavvägningar som bör äga rum i varje särskilt fall. En felbedömning som leder till att en uppkommen publicitetsskada blir något större än vad som kan anses motiverat av det allmänna intresset av att en viss uppgift lämnas bör alltså som regel inte kunna bestraffas. Enligt min mening är en sådan ordning, som motsvarar vad som hittills har gällt, den enda som bör komma i fråga (jfr prop. 1975/76:204 s. 95).

Det är alltså tydligt att regleringen av meddelarfriheten för att få önskvärd klarhet och lättillämpbarhet måste göras ganska detaljerad och därmed också förhållandevis omfattande.

När det gäller den närmare utformningen av regleringen kan man välja mellan att låta de bestämmelser som anger de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna knyta an till de särskilda sekretessreglerna i sekretesslagen eller utformas helt fristående. Den senare lösningen har valts i TK:s förslag till lagreglering i ämnet. 1 det förslaget beskrivs de situationer där meddelar- frihet inte skall råda helt utan hänvisningar till sekretessreglerna.

Fördelen med den av TK valda lösningen är uppenbarligen att reglerna om i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga kan stå kvar oförändrade oavsett

Prop. l979/80:2 Del A F(')'/'e(l/'aganäen.' Allmän motivering 109

vad som händer med den grundläggande sekretessregleringen. Detta innebär bl. a. att man inte behöver ta ställning till meddelarfrihetsfrågorna varje gång man ändrar eller inför en sekretessregel.

En allvarlig nackdel med en teknik av det slag som har använts av TK är emellertid att den ger upphov till åtskilliga tillämpningsproblem. Dessa har sin grund i det förhållandet att tillämparen, för att kunna ta ställning till om meddelarfrihet föreligger eller inte, måste läsa två från varandra fristående sekretessregler och på grundval av en tolkning av båda dessa regler avgöra i vilken utsträckning de ev. sammanfaller med varandra. Om man i stället avgränsar den del av sekretessområdet där meddelarfrihet skall föreligga från området i övrigt med hjälp av en reglering som direkt pekar ut de grundläggande sekretessregler som inte är förbundna med meddelarfrihet, kommer regelkomplexet inte att tillföras några nya tolkningsproblem. Sedan en tilltänkt meddelare har konstaterat att en viss tystnadspliktsregel är tillämplig, har han bara att undersöka om denna är utpekad som meddelar- frihetsbrytande eller inte. På samma sätt kan de rättsvårdande myndighe- terna normalt redan med ledning av innehållet i ett publicerat meddelande avgöra om meddelarfrihet och därmed också förbud mot efterforskning av meddelaren föreligger.

Denna lagtekniska metod. som förutsätter ganska väl avgränsade grund- läggande sekretessregler, har använts i promemorieförslaget. Enligt min mening är metoden ändamålsenlig och klart bättre än andra tänkbara alternativ. Jag förordar sålunda att reglerna om undantag från meddelarfrihet utformas så att de direkt anknyter till de grundläggande sekretess- bestämmelserna.

Om man utformar reglerna om undantag från meddelarfriheten på det sätt som jag nu har förordat, förefaller det naturligast att ta in dem i sekretesslagen. Bl. a. kan man peka på att det för tillämparen måste vara en fördel att ha alla regler av betydelse för sitt ställningstagande i en sekretessfråga samlade på ett ställe. Något hinder av teknisk natur mot en sådan lösning föreligger inte (jfr prop. 1975/76:204 s. 105).

Ett skäl som kan anföras mot en integrerad lagstiftning är det förhållandet att reglerna om genombrytande av meddelarfriheten i viss utsträckning kommer att avse också tystnadspliktsregler utanför sekretesslagens ram. Med hänsyn till att den helt övervägande delen av de berörda sekretessreglerna uteslutande gäller offentliga funktionärer har detta argument emellertid en ganska begränsad bärkraft.

[ och för sig skulle det vara möjligt att arbeta in reglerna om när meddelarfriheten inte gäller i de särskilda sekretessbestämmelserna. Bl. a. av utrymmesskäl synes emellertid promemorieförslagets lösning att samla reglerna i ett särskilt kapitel vara att föredra.

Vad jag nu har anfört innebär att jag såvitt gäller den lagtekniska utformningen i allt väsentligt förordar den lösning som föreslås i promemo-

Prop. 1979/ 802 Del A färerlraganden: Allmän motivering 110

rian. När det gäller detaljerna i regleringen vill jag däremot förorda vissa jämkningar i förenklande syfte. Jag återkommer till dem i specialmotive- ringen.

1 ett särskilt avsnitt i promemorian anges vissa grunder som bör gälla för begränsningarna i meddelarfriheten. Som en grundläggande utgångspunkt anges uppenbarligen något tillspetsat - att undantag från meddelarfriheten bör göras endast i de fall där sekretessintresset är så starkt att man knappast kan tänka sig någon situation där insynsintresset väger över. När det gäller ställningstagandet i varje enskilt fall beträffande vilka undantag som skall göras bör enligt promemorian frågan i stor utsträckning avgöras med utgångspunkt i gällande rätt. För de fall när man inte direkt kan falla tillbaka på gällande rätt hänvisas till tankegångar som förts fram av TK. När en uppgift har lämnats av en enskild i en situation av förtroendekaraktär bör meddelarfrihet sålunda normalt vara utesluten. Å andra sidan bör meddelar- frihet så gott som undantagslöst föreligga i fråga om uppgifter som hänför sig till myndighetsutövning.

Promemorieförslaget har utformats mot bakgrund av dessa uttalanden. 1 sak innebär förslaget till stor del att gällande rätt har behållits. Men det förekommer också ett stort antal positionsförändringar. Dessa går i båda riktningarna, dvs. både mot ökad meddelarfrihet och åt motsatt håll.

Remissinstansernas inställning till uttalandena i promemorian om grun- derna för begränsningarna i meddelarfriheten är delad. Den angivna grundläggande utgångspunkten för när undantag bör göras har i regel inte kommenterats. Däremot görs i några yttranden uttalanden som går ut på att promemorians allmänna inställning i förevarande del är alltför offentlighets- vänlig. Övriga nu återgivna uttalanden i promemorian angående när begränsningar bör komma i fråga har tagits upp i ett fåtal yttranden och därvid genomgående godtagits.

Också när det gäller det resultat som de angivna grunderna har lett till, eller med andra ord promemorieförslagets sakliga innehåll i fråga om meddelar- friheten, är meningarna något delade. 1 en del yttranden godtas avvägningen mellan sekretess och meddelarfrihet. 1 andra anser man däremot att offentlighetsintresset har fått för stort försteg framför sekretessbehoven. Sålunda gör åtskilliga remissinstanser invändningar mot att meddelarfrihet skall gälla just på deras område.

Även i fråga om grunderna för begränsningar av meddelarfriheten vill jag inledningsvis erinra om yttrandefrihetsutredningens arbete. Under förarbe- tena till 1976 års ändringar i TF diskuterades om inte grundlagen borde ge vissa grundläggande regler angående innehållet i den särskilda lagen beträffande meddelarfriheten. Några sådana regler antogs dock inte. Däremot har yttrandefrihetsutredningen fått i uppdrag att överväga om sådana regler bör tas in i TF. När resultatet av kommitténs arbete föreligger kan det sålunda bli aktuellt att på nytt överväga vilka grunder som bör gälla för begränsning-

Prop. l979/80:2 Del A Föredragamlen.' Allmän motivering 1 l l

arna i meddelarfriheten. Detta hindrar dock inte att frågan om dessa grunders sakliga innehåll nu bör prövas i hela dess vidd.

Vid denna prövning finns det anledning att slå fast att reglerna i TF om meddelarfrihet och rätt till anonymitet är ett av de viktigaste momenten i yttrandefriheten i tryckt skrift, radio och TV. De utgör en väsentlig förutsättning för massmediernas möjligheter att skaffa och förmedla infor- mation och medverka i den allmänna debatten. De principiella överväganden som ligger till grund för reglerna har inte heller satts i fråga.

När undantag från meddelarfriheten övervägs måste beaktas att erfaren— heterna av det hittillsvarande systemet har varit goda. Man kan utgå från att de tystnadsplikter som inte har företräde framför meddelarfriheten också i fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktio- närerna att vara återhållsamma med att lämna uppgifter till massmedierna. En annan viktig omständighet att beakta i sammanhanget är att många av de uppgifter som kan komma att lämnas till följd av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir publicerade. Som har framhållits i skilda sammanhang är nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste funktioner att ge massmedierna tillgång till bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett för publicering.

Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört bör som grundprincip gälla att stor återhållsamhet alltid bör iakttas vid prövningen av om undantag från meddelarfriheten skall göras i ett särskilt fall. Att dra upp några fasta riktlinjer för när begränsning bör få ske är givetvis inte möjligt. Lagstiftaren får varje gång fråga uppkommer om undantag från meddelarfriheten beakta ett flertal olika faktorer. Som framhölls i samband med 1976 års reform blir det nödvändigt att göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara intressen - intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn — en avvägning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss (prop.

1975/76:204 s. 95).

Givetvis kan den enskilda sekretessregelns utformning ge viss vägledning. I fråga om sekretessregler utan skaderekvisit kan det sålunda finnas större anledning att överväga undantag från meddelarfriheten än i andra fall. Detsamma gälleri någon mån sekretessregler med omvänt skaderekvisit. När det gäller sådana regler kan f. ö. erinras om möjligheten att lämna ut uppgifter med förbehåll t. ex. om publiceringsförbud. Denna möjlighet kan ibland ses som ett alternativ till meddelarfrihet.

1 förevarande lagstiftningsärende, där det något förenklat kan sägas vara fråga om att överföra nuvarande bestånd av tystnadsplikter till ett nytt system, finns givetvis skäl att i stor utsträckning utgå från gällande rätt. Om man på ett visst område har klarat sekretessbehovet med bibehållen meddelarfrihet, bör man normalt kunna nöja sig med en sådan ordning också i fortsättningen. 1 det omvända fallet, att meddelarfrihet inte föreligger f. n., bör dock viss försiktighet iakttas. Det kan i många fall ha varit så att

Prop. 1979/8012 Del A Företlr'aganden: Allmän motivering 112

undantaget från meddelarfriheten har tillkommit utan att frågan har övervägts närmare.

Som förordas i promemorian bör också beaktas om uppgift har lämnats av en enskild i en förtroendesituation eller om uppgiften hänför sig till ett ärende om myndighetsutövning. I det förra fallet bör meddelarfrihet normalt vara utesluten. När det gäller uppgifter av det senare slaget bör däremot meddelarfrihet oftast föreligga.

En annan omständighet att beakta, som också nämns i promemorian, är om särskilda spärrar finns mot att uppgifter av visst Slag lämnas från en myndighet till en annan. En sådan spärr är föreskriften i 14 kap. 3 & andra stycket departementsförslaget att generalklausulen i paragrafens första stycke om uppgiftsutbyte efter intresseavvägning inte får tillämpas i fråga om en viss tystnadsplikt. Föreligger en sådan spärr, kan det ligga nära till hands att göra undantag från meddelarfriheten.

När det gäller de konkreta förslagen i promemorian till undantag från meddelarfriheten anser jag liksom de flesta remissinstanser att förslagen är resultatet av en i det stora hela rimlig avvägning mellan de intressen som måste beaktas. Det är dock givet att det finns flera punkter som kan diskuteras. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen.

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1979/80:2: Avsnitt 85

4.7. Ikraftträdande och följdlagstiftning

Den nya sekretesslagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1980. Den nya lagstiftningen medför följdändringar i ett stort antal lagar och andra författningar. Jag anser det emellertid inte nödvändigt att i detta sammanhang redovisa alla dessa följdändringar. I det följande föreslår jag därför ändringar bara i fyra lagar, nämligen rättegångsbalken, brottsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.

En del följdförfattningar är sådana som föranleds av att regeringen skall meddela närmare föreskrifter om sekretessbestämmelses tillämplighet. Normgivning av denna typ är förutsatt i vissa paragrafer i förslaget till ny sekretesslag (8 kap. 6 5, 9 kap. 4 &, 12 kap. 6 & samt 15 kap. 1 och 2 575). Vidare kan följdlagstiftning behövas därför att sekretesslagen hänvisar till annan lag. I förslaget finns en sådan hänvisning till lagen (1971:1078) om försvarsupp- frnningar som skall innehålla vissa sekretessbestämmelser (se 2 kap. 2 5).

Mer omfattande ändringar kan bli aktuella i den normgivning — i första hand föreskrifter i lag som reglerar utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till enskilda eller till andra myndigheter. Sådana ändringar är förutsatta bl. a. på hälso- och sjukvårdsområdet och på socialvårdsområ- det.

Ändringar i rättegångsbalkens regler angående offentlighet vid domstols- förhandling och bevisning föranleder ändringar inte bara i förvaltningspro- cesslagen utan också i andra författningar som hänvisar till balken. Förslagets bestämmelser angående sjöförklaring påkallar vidare vissa ändringar i

Prop. l979/80z2 Del A Föredragande:]: Allmän motivering 113

sjölagen (1891135 5. 1, omtryckt 197511289).

Huvuddelen av följdändringarna med anledning av den nya sekretesslagstiftningen berör gällande tystnadspliktsbestämmelser för offent- liga funktionärer. Som jag tidigare har nämnt har en förteckning över dessa bestämmelser upprättats inom justitiedepartementet (se bilaga 5).

Av de i förteckningen upptagna ca 200 tystnadspliktsföreskrifterna bör omkring 150 kunna upphävas. Av de återstående bestämmelserna bör ca 30 ändras så att offentliga funktionärer inte längre omfattas av tystnadsplikt som föreskrivs i de angivna paragraferna.

Av praktiska skäl är det mindre lämpligt att riksdagen beslutar om upphävande av det stora antal tystnadspliktsföreskrifter som nu är medde- lade i regeringsförfattningar och som endast avser offentliga funktionärer. Regeringen bör därför bemyndigas att upphäva sådana bestämmelser (jfr sjunde stycket övergångsbestämmelserna till lagen /1975:667/ om ändring i brottsbalken). På motsvarande sätt bör förvaltningsmyndigheter och kommuner kunna bemyndigas att upphäva föreskrifter om tystnadsplikt som de har meddelat. Bemyndiganden i enlighet med det sagda finns i de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya sekretesslagen.

Slutligen vill jag påpeka att sekretessen enligt den nya lagstiftningen givetvis bör gälla också för uppgifter från tiden före ikraftträdandet. Det innebär bl. a. att tiden för handlingssekretess kommer att räknas enligt den nya lagen, även om handlingen har tillkommit före den 1 januari 1980.

Hänvisningar till S4-7

4.8. Sammanfattning av förslaget

Departementsförslaget innebär sammanfattningsvis att den nuvarande sekretessregleringen ersätts med en ny sekretesslag. Det överensstämmer i allt väsentligt med promemorieförslaget. Det innebär att en enhetlig reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt kommer till stånd. Förslaget inne— håller också regler om sekretess mellan myndigheter. I denna del är departementetsförslaget dock betydligt mindre långtgående än promemorie— förslaget.

Efter ett inledande kapitel med allmänna bestämmelser (1 kap.) följer de särskilda sekretessreglerna i 2—10 kap. Dessa bestämmelser är ordnade med utgångspunkt i TF:s sekretessgrunder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 2—6 och 10 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 7—9 kap.

1 11 kap. ges vissa särregler om sekretessen hos regeringen och riksdagen samt hos JO och JK. Särskilda regler om sekretessen hos domstolarna finns i 12 kap.

1 13 kap. finns bestämmelser om sekretessens spridning i vissa fall. I 14 kap. regleras begränsningarna i sekretessen. I detta kapitel finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. om den enskildes möjligheter att förfoga över sekretess

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr2

Prop. l979/80:2 Del A Föredragande/r: Allmän mo/ivering 114

som är uppställd i hans intresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll,om partsoffentlighet och om en generell dispensbefogenhet för regeringen.

I 15 kap. finns vissa regler som på olika punkter kompletterar TF:s regler om allmänna handlingar. Här regleras frågor om diarieföring, hemligstämp- ling samt myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra.

Vidare finns i detta kapitel föreskrifter om förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mot myndighets beslut i vissa fall.

I det avslutande 16 kap. har tagits in regler om vilka tystnadspliktsföre- skrifter som skall ha företräde framför grundsatsen om meddelarfrihet.

Departementsförslaget innehåller vidare förslag till vissa följdändringar i RB, BrB m. fl. författningar.

En grundläggande utgångspunkt har varit att största möjliga restriktivitet skall iakttas såvitt gäller sekretess till förmån för allmänna intressen. Sekretess bör här förekomma bara i fall då öppenhet skulle utgöra hinder för den verksamhet som är i fråga eller försvåra denna avsevärt. Sekretessen till skydd för enskildas förhållanden sträcker sig däremot längre. Omfattningen av det skyddade området har i huvudsak bestämts med utgångspunkt i bestämmelserna om handlingssekretess i nuvarande sekretesslag. De över- väganden som ligger bakom departementsförslagets reglering av sekretessens omfattning och styrka överensstämmer också i allt väsentligt med de tankar som kom till uttryck i OSK:s och TK:s förslag.

Såvitt gäller det sekretesskyddade området kan rent allmänt sägas att detta är mindre enligt departementsförslaget än enligt gällande rätt. Begränsningen hänför sig i huvudsak till tystnadspliktsområdet. Huvuddelen av de oregle- rade tystnadsplikter som gällde före den 1 januari 1975 samt åtskilliga av de författningsreglerade saknar motsvarighet i den nya sekretesslagen. Tillämp- ningsområdet hari huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovet av handlingssekretess.

De ämnesområden som berörs av sekretessregleringen har angetts med så stor noggrannhet som möjligt. Detta har medfört att lagtexten blivit tämligen omfattande. Sekretessen anges i allmänhet gälla i visst ärende i viss verksamhet eller hos viss myndighet.

Den sekretess som slås fast i de olika bestämmelserna i förslaget varierar i styrka beroende på hur avvägningen mellan insyns- och sekretessintressena har utfallit i varje särskilt fall. Sekretessens styrka varieras med hjälp av skaderekvisit och tidsgränser.

Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt att offentlighet framstår som huvudregel. Endast om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där sekre- tessintresset är särskilt betydande, har skaderekvisitet emellertid utformats så att det anger sekretess som det normala förhållandet. Sekretessen viker här

Prop. l979/8022 Del A Föredraganden: Allmän motivering 115

bara, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att risk för skada uppkommer. ' ' '

De i lagförslaget uppställda tidsgränserna avser endast handlingssekretes- sen. Reglerna om dessa gränser har utformats så att det klart framgår att det är fråga om maximitider och inte om normaltider. Med hänsyn härtill och till att de flesta föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit finns det anledning att räkna med att de angivna sekretesstiderna kommer att aktualiseras bara i undantagsfall. Den angivna skaderisk, som är en förutsättning för sekretessen, bör i regel ha upphört redan före sekretesstidens utgång.

Sekretesstidernas längd varierar liksom i gällande rätt beroende på arten av det skyddsintresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden är sekretesstiden t. ex. i regel maximerad till 50 år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser att skydda det allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har bestämts till högst 20 år.

Sekretessens styrka är beroende av ytterligare en omständighet vid sidan av de nu nämnda, nämligen av om den tystnadsplikt som ingår som ett moment i den gäller gentemot massmedierna eller inte. Jag återkommer strax till denna fråga.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandet mellan denna och möjligheterna att hålla förhandling inom stängda dörrar har i departementsförslaget fått en mera enhetlig uppbyggnad än motsva- rande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit att domstolsförhand- lingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är att särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar det. Huvudregeln innebär att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domstol. Därutöver föreslås ett fåtal särskilda sekretessregler. I övrigt ansluter sig förslaget i denna del i huvudsak till gällande ordning.

Departementsförslaget innebär vidare att förhållandet mellan handlings- sekretessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffentlig- heten regleras på ett nytt sätt. Regleringen medför emellertid inte någon utvidgning av sekretessen i förhållande till gällande ordning.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f. n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 15 5 TF om den enskildes rätt att få till stånd en domstolsprövning av myndighets vägran att lämna ut handling resp. beslut att lämna ut handling med förbehåll kompletteras i den föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. I allmänhet skall talan föras hos kammarrätt. En myndighet som av en annan

Prop. 1979/80:2 Del A Färedragana'en: Allmän motivering 116

myndighet har förvägrats ta del av en handling kan också föra talan mot beslutet. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annat fall är kammarrätt besvärsinstans.

Reglerna om diarieföring innebär att myndigheterna med vissa avgränsade undantag är skyldiga att hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som redan har nämnts friheten att i viss utsträckning lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Enligt 7 kap. 35 TF är meddelarfrihet huvudregel. Undantag görs endast för de tystnadsplikter som anges i särskild lag. I departementsförslaget anges de meddelarskyddsbrytande tystnadsplik- terna i 16 kap. De aktuella tystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekretesslagen och vissa andra författningar. Förslaget ansluter sig i denna del sakligt sett nära till TK:s motsvarande förslag.

Den nya sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Lagför- slaget nödvändiggör en relativt omfattande följdlagstiftning utöver de följdförslag som nu läggs fram. Bl. a. innebär den nya sekretesslagen att det blir möjligt att upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. Frågan om den återstående följdlagstiftningen avserjag att anmäla vid senare tillfälle.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. sekretesslag,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 6.

Prop. l979/80:2 Del A . I kap. I _j" 117

Hänvisningar till S5

6. Specialmotivering 6.1 Förslaget till sekretesslag Lagens rubrik m. m.

Förslaget att kalla den nya lagen Sekretesslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser har emellertid riktat invänd- ningar mot rubriken och anfört bl. a. att den inte svarar mot lagens innehåll och att den innehåller ett främmande uttryck som helst bör undvikas i lagtexten. För egen del ansluter jag mig till promemorieförslaget. Beteck- ningen sekretesslag kan enligt min mening mycket väl användas som rubrik, även om lagen också innehåller bestämmelser som inte direkt har med sekretessregleringen i mera inskränkt bemärkelse att göra. Uppfattningen att beteckningen skulle vara främmande kanjag inte dela, särskilt som den sedan länge har använts som arbetsnamn på den nu gällande lagen om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med anledning av att en remissinstans har föreslagit att vissa uppslagsord bör kursiveras i lagens paragrafer för att göra lagen mera överskådlig vill jag framhålla att en sådan ändring har övervägts vid departementsbehandlingen. Tanken har emellertid övergivits, sedan det visat sig att metoden inte kan tillämpas med tillräcklig konsekvens.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5

1 förevarande paragraf, som delvis har motsvarighet i 1 kap. l &, 2 kap. 14 5 och 13 kap. I & promemorieförslaget, anges vilka frågor som behandlas i sekretesslagen.

Enligt 2 kap. 2 & TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endast för vissa uppräknade ändamål. Enligt andra stycket skall begränsning av denna rätt anges noga i en särskild lag eller, när det anses lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. I viss utsträckning kan regeringen bemyndigas att meddela utfyllande föreskrifter. Av första stycket av förevarande paragraf framgår att sekretesslagen är den ”särskilda lag” som avses i 2 kap. 25 TF.

Det ligger emellertid i sakens natur att sekretessregleringen måste innefatta också förbud för myndighet och dess personal att lämna ut handlingar som är undantagna från offentligheten. Av första stycket framgår att sekretesslagen innehåller bestämmelser även i det hänseendet. I själva verket har sekretessregleringen utformats som föreskrifter för myndigheternas och de offentliga funktionärernas handlande. Bestämmelserna i 1—14 kap. är alltså i första hand inte riktade till medborgarna i allmänhet. Detta framgår klarast av 7 &, där bestämmelser finns om vilka myndigheter och personer som skall iaktta sekretessen. Av 8 & framgår att sekretessreglerna inte bara riktar sig till myndigheter utan också till vissa andra särskilt angivna organ. Av den

Prop. l979/80:2 Del A I kap. 2—5 5535" 118

anledningen har den sida av sekretessregleringen som avser förbud mot att lämna ut allmän handling och tystnadsplikt angetts gälla i det allmännas verksamhet.

I första stycket har också tagits in en erinran om att sekretesslagen förutom reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt innehåller vissa särskilda bestämmelser som rör allmänna handlingar. Dessa bestämmelser har samlats i 15 kap.

De grundläggande reglerna om rätten att ta delav allmänna handlingar och om begränsning av denna rätt finns som framgår av det föregående i 2 kap. TF. Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års RF som begränsningar av den medborgerliga yttrandefriheten. Förutsättningarna för att begränsa yttrandefriheten anges i 2 kap. 12 och 13 && RF. I sekretesslagen bör därför finnas en erinran om att grundläggande bestämmelser i de ämnen som sekretesslagen reglerar finns i TF och RF. En sådan erinran har tagits upp sist i första stycket.

I likhet med promemorieförslaget innehåller departementsförslaget regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför grund- satsen om meddelarfrihet (16 kap.). Eftersom detta bör framgå redan av lagens inledande bestämmelser, förordar jag att en erinran härom tas upp i andra stycket av förevarande paragraf. Grundläggande bestämmelser om den massmedierättsliga friheten att lämna meddelande för publicering i tryckt skrift eller annat massmedium finns i TF och radioansvarighetslagen. Andra stycket innehåller därför också en hänvisning till dessa regler. Enligt lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio gäller radioan- svarighetslagens regler om meddelarskydd också i sådan försöksverksam- het.

2—5 55

Dessa paragrafer motsvarar 1 kap. 25 2 promemorieförslaget och inne- håller de grundläggande bestämmelserna rörande sekretessregleringen.

I promemorieförslaget har uttrycket sekretess valts som gemensam beteckning för handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet. Ordet sekretess används sålunda i de materiella sekretessbestämmelserna i förening med "uppgift", beskriven på visst sätt. I 1 kap. 2 & promemorieför- slaget har i två punkter beskrivits den närmare rättsliga innebörden av att en uppgift är omfattad av sekretess. I den första av dessa punkter har beskrivits den sida av sekretessen som innebär begränsning i rätten enligt 2 kap. TF att ta del av allmän handling. Iden andra punkten har beskrivits den andra sidan av sekretessen, nämligen förbudet för myndighet och dess personal att lämna ut handling som är undandragen från offentligheten samt tystnadsplikten.

Vid remissbehandlingen har bestämmelsen utsatts för kritik i olika avseenden, och några remissinstanser har föreslagit att regleringen utformas

Prop. l979/80:2 Del A åa.-g; I kap. 2—.5 N' 119

på ett mera lättbegripligt sätt. Vid utformningen av departementsförslaget har denna kritik beaktats. I ' syfte "att göra de grundläggande sekretessbestämmelserna mer lättillgängliga föreslår jag sålunda att de delas upp på fyra nya paragrafer.

Att 1 kap. 25 l promemorieförslaget innehåller en särskild bestämmelse som klargör att sekretess enligt sekretesslagen innebär begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar sammanhänger med att bestämmelsen där ärden förmedlande länken mellan sekretesslagen och 2 kap. 2 & TF . En sådan förmedlande bestämmelse finns emellertid i departementsförslaget i 1 kap. 1 &, som anger vad lagen innehåller. Jag anser det därför inte nödvändigt att definiera begreppet sekretess som annat än förbud för myndighet och dess personal mot att röja uppgift som skall hållas hemlig. Enligt min mening ligger det i sakens natur att regleringen samtidigt innefattar begränsningar i enskildas rätt att ta del av allmänna handlingar.

De grundläggande bestämmelserna i depanementsförslaget har fördelats så att 2 5 innehåller bestämmelser om sekretess i förhållande till enskilda, 3 & bestämmelser om sekretess mellan myndigheter, 45 bestämmelser om förbud mot olovligt utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller och 5 & bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som ett led i myndighetens egen verksamhet.

[ departementsförslaget används uttrycket sekretess som gemensam beteckning för förbud att lämna ut allmän handling och för tystnadsplikt. I de materiella bestämmelserna används ordet sekretess i förening med "upp- gift”, som närmare preciseras i varje särskild bestämmelse. På vissa håll används också uttrycket sekretessbelagd uppgift om uppgift som skall hemlighållas, i förekommande fall därför att skada kan uppkomma, om den lämnas ut.

Genom bestämmelsen i 2 59. som i likhet med 3 & ger uttryck åt den för lagens konstruktion grundläggande tanken om en enhetlig reglering av sekretessen, förbjuds varje form av röjande av sekretessbelagd uppgift för enskild. I lagtexten uttrycks detta så att uppgift inte får lämnas till enskild. Det saknar betydelse på vilket sätt röjande sker. I första hand nämns förbud mot att röja uppgift genom att lämna ut allmän handling. Vad som menas med allmän handling framgår av TF (jfr prop. 1975/76: 160 s. 119). Uppgift får inte heller röjas genom att en befattningshavare lämnar information munt- ligen eller på annat sätt. Innebörden härav är att befattningshavaren inte får låta någon ta del av hemlig uppgift vare sig detta sker genom att allmän handling företes eller att någon får ta del av handling som inte är allmän eller att uppgiften meddelas i brev. Också andra former för röjande av en uppgift kan tänkas, t. ex. att någon förevisar ett hemligt föremål för annan. Bestämmelsen avser alltså varje form av röjande. Det är också utan betydelse om uppgiften före röjandet är dokumenterad eller inte. Inte heller spelar det någon roll om uppgift lämnas ut på begäran av utomstående eller efter

Prop. 1979/80:2 Del A ! kap. 2—5 59" 120

initiativ av den som har uppgiften om hand.

Förbudet i paragrafens första mening riktar sig både till myndigheten och dess personal. Den närmare avgränsningen av personkretsen framgår av 7 5. Enligt 8 & jämställs med myndighet vissa andra organ.

Utan hinder av att sekretess gäller för uppgift får uppgiften enligt andra meningen lämnas till enskild i de fall som anges i sekretesslagen elleri lag eller förordning, till vilken sekretesslagen hänvisar. Av särskild vikt är här de allmänna undantag från sekretessen som uppställs i eller följer av bestäm- melserna i 12 och 14 kap. Som exempel på andra författningar där undantag från sekretessen regleras kan nämnas lagen (1963:197) om allmänt kriminal- register och lagen (1965:94) om polisregister m. m. (jfr 7 kap. 175 departe- mentsförslaget). Som förutsättning för att undantag från sekretessen skall få regleras i annan författning än sekretesslagen uppställs att den sistnämnda lagen skall innehålla en hänvisning till undantagsbestämmelsen. Detta villkor sammanhänger med 2 kap. 2 5 andra stycket TF enligt vilket begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnas lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Regeringen kan enligt samma stadgande bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Avsikten med den aktuella regleringen är att sekretesslagen skall lämna upplysning om samtliga sekretessfall (jfr prop. 1975/76:160 s. 79).

Som framgår av avsnittet 4.4 i den allmänna motiveringen skall sekre- tessen enligt departementsförslaget i princip ha direkt giltighet också i myndigheternas verksamhet. Utgångspunkten för regleringen i 3 _é' första stycket är att en sekretessbelagd uppgift inte får lämnas vare sig till annan myndighet eller till annan verksamhetsgren inom den egna myndigheten. Som framgår av 4 5 får den inte heller fritt utnyttjas av myndigheten eller dess personal. Departementsförslaget överensstämmer på denna punkt med promemorieförslaget. De båda förslagen skiljer sig emellertid åt därigenom att departementsförslaget i större utsträckning än promemorieförslaget medger undantag från principen. I fråga om dessa undantag får jag hänvisa till 14 kap.

Det i första meningen upptagna förbudet avser såväl röjande av uppgift genom överlämnande av handlingar som annat uppgiftslämnande, jfr 2 &. Liksom enligt 25 riktar sig förbudet både till myndigheten och till dess personal.

I promemorian har sekretessen begränsats till meddelanden och använd- ning som faller utanför den ”särskilda verksamhet” vari uppgiften har inhämtats. När det gäller sekretessen inom myndighet skall uttrycket enligt motiven avse handläggning och åtgärder inom en myndighet som rör samma slags förhållanden och har samma inriktning. I motiven används också begreppet verksamhetsgren för att åskådliggöra avgränsningen. Som framgår

Prop. l979/80:2 Del A ! kap. .7—5 M" 121

av remissammanställningen har åtskillig kritik riktats mot begreppen särskild verksamhet och verksamhetsgren. Bl. a. har flera remissinstanser med utgångspunkt från sitt eget verksamhetsfält framhållit att begreppen orsakar tolkningsproblem, och från flera håll har efterlysts klargörande uttalanden om hur gränsdragningen mellan olika verksamheter och mellan en myndig- hets olika verksamhetsgrenar skall göras.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen anserjag att starka skäl talar för att sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighet regleras så långt detta är möjligt. Detta gäller särskilt sekretessen till skydd för enskild. Vad som bör eftersträvas är att prövningen av om en uppgift skall lämnas ut till en annan myndighet eller till en annan verksamhetsgren inom myndigheten blir en realitet. Regleringen bör alltså syfta till att sekretessbestämmelserna skall tillämpas också på sådant uppgiftslämnande. Som jag tidigare har anfört bör emellertid frågan om sekretessen mellan myndigheterna utredas vidare. Departementsförslaget har därför utformats så att det i större utsträckning än promemorieförslaget ansluter till gällande förhållanden.

Enligt min mening ligger det i sakens natur att en allmän regel som begränsar uppgiftslämnandet mellan myndigheterna och mellan olika verk- samhetsgrenar inom en myndighet inte kan ges någon närmare konkretise- ring. Med den utformning som sekretessregleringen getts i departementsför- slaget anserjag att det är till fyllest att använda begreppen verksamhet resp. verksamhetsgren för att ange det område utanför vilket en sekretessbelagd uppgift inte får lämnas utan prövning enligt sekretesslagen. Vad som skall förstås med dessa begrepp får avgöras från fall till fall. I allmänhet torde indelningen iolika myndigheter och uppdelningen inom myndighet på skilda organisatoriska enheter lämna tillräcklig ledning.

Enligt 3 & första stycket andra meningen får sekretessbelagd uppgift lämnas ut till annan myndighet eller annan verksamhetsgren inom samma myndighet i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning. till vilken sekretesslagen hänvisar. I fråga om denna bestämmelse hänvisar jag i första hand till vad jag nyss har anfört om motsvarande stadgande i 2 &. Undantagen regleras i första hand i 14 kap. sekretesslagen.

13 ,1' andra stycket har tagits in en hänvisning till de särskilda bestämmel- serna i 14 kap. 1—3 åå om begränsningar i sekretessen mellan myndigheter. Av 14 kap. l & framgår att även föreskrift i annan lag eller förordning, dvs. bestämmelse till vilken uttrycklig hänvisning saknas i sekretesslagen, om utväxling av uppgifter mellan myndigheter skall lända till efterrättelse. Här föreligger en skillnad i förhållande till 2 &. Bestämmelsen i 2 kap. 2 & andra stycket TF, som avser begränsningar i enskildas rätt att ta del av allmänna handlingar, uppställer nämligen inget hinder mot att informationsutbytet mellan myndigheter regleras utanför sekretesslagstiftningens ram. Eftersom den nya sekretesslagen i princip skall gälla också i förhållandet mellan

Prop. 1979/80z2 Del A 1 kap. 2—5 555" 122

myndigheter bör den emellertid innehålla regler som klargör i vilken utsträckning andra bestämmelser om informationsutbytet mellan myndig- heter skall gälla vid sidan av sekretesslagen.

F. n. torde det förhålla sig så att hemlig handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma grunder som gäller för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter (se prop. 19732117 s. 17). Tjänsteman som har tystnadsplikt kan inte sällan i tjänsten vidarebefordra uppgift till annat land utan att han därigenom gör sig skyldig till ”obehörigt röjande”. I promemo- rieförslaget har bl. a. med hänvisning till det allt intensivare internationella samarbetet upptagits en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till främmande stats myndighet eller till mellanfolklig organisation (2 kap. 8 5). Bestämmelsen har inte mött några invändningar vid remissbe- handlingen. Tolkningsproblem tveksamhet om vad som skall anses motsvara svensk myndighet - förutsätts dock kunna uppkomma.

Departementsförslaget saknar en motsvarande bestämmelse. Skälet härtill är att föreskrifter om utbyte av hemliga uppgifter mellan svenska och utländska myndigheter knappast framstår som ändamålsenliga med den begränsade reglering av sekretessen mellan myndigheter som jag föreslår. Departementsförslaget innebär alltså att utlämnande av hemliga uppgifter till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation tills vidare får ske på i huvudsak samma sätt som hittills.

14 _6' uppställs förbud mot utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller utanför den verksamhet vari uppgiften förekommer. Sekretess innebär alltså inte bara förbud att röja uppgift, dvs. att meddela uppgiften till någon annan. Även olovligt utnyttjande utan att något röjande äger rum är förbjudet. Ifråga om uttrycket verksamhet hänvisar jag till vad jag nyss har anfört.

Det är uppenbart att sekretess inte får innebära att de offentliga funktio- närerna hindras att fullgöra sina egna uppgifter. Kolleger och överordnade inom myndigheten måste ofta underrättas för att beslut skall kunna fattas. En läkare måste kunna delge sjuksköterskor och annan medicinalpersonal även förtroliga uppgifter om en patient för att undersökning och behandling skall kunna genomföras. Också meddelanden till annan myndighet kan ingå som ett från verksamheten i övrigt oskiljaktigt moment. En myndighet kant. ex. se sig tvungen att ge annan myndighet del av hemlig information till grund för ett remissyttrande. Inom ramen fören myndighets verksamhet ryms även vissa kontakter med enskilda. Delgivning med part och annan föreskriven underrättelse till enskild som ett led i behandlingen av ett ärende hör hit. 1 särskilda fall kan det vidare vara nödvändigt för en tjänsteman att vända sig till en utomstående expert och att därvid upplysa om hemliga omständighe- ter. l 5 st" har därför tagits in en bestämmelse som innebär att sekretess inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten eller verksamhetsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Prop. l979/80:2 Del A _-_' j- I kap. 6 55" 123

Som framhålls i promemorian är det av viss praktisk betydelse att det blir klarlagt i vilken utsträckning sekretessbelagda uppgifter får röjas genom anmälan eller angivelse till åtal. Många gånger måste det ligga inom myndighets verksamhet att se till att misstanke om brott blir utredd. Så är exempelvis fallet när misstanke om skattebedrägeri uppkommer hos taxeringsmyndighet. Ett annat exempel är att fall av misstänkt barnmiss- handel kommer till socialnämnds kännedom. Det ligger ju i denna myndig- hets intresse att få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit, och i vissa fall måste nämnden se till att brottet beivras. Inom myndighets verksamhet ligger också att se till att misstanke om förmögenhetsbrott som riktar sig mot den del av den offentliga verksamheten som företräds av myndigheten blir utredd. Exempel härpå är försök att genom vilseledande uppgifter få socialhjälp som rätteligen inte skolat utgå. Skulle däremot den som vänder sig till socialnämnden avslöja att han har gjort sig skyldig till snatteri, får sådan uppgift inte i strid med 7 kap. 4 & vidarebefordras till polis eller åklagare. Sekretesslagen reglerar inte vem som skall göra anmälan eller angivelse. Denna fråga får avgöras enligt vad som gäller i allmänhet om ansvarsfördelningen inom en myndighet, t. ex. med ledning av myndighe— tens arbetsordning.

Avslutningsvis vill jag tillägga att myndighets uppgiftslämnande kan vara reglerat i lag eller förordning. [sådana fall följer av 14 kap. l & att uppgift skall lämnas utan hinder av sekretessen (jfr 3 5 andra stycket).

65

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse om utgångspunkten för beräkningen av tiden i de fall handlingssekretessen är tidsbegränsad.

Som jag har framhållit i annat sammanhang (avsnittet 4.2) måste sek- retesslagen innehålla vissa särregler för handlingssekretess resp. tystnads- plikt. Man får skilja mellan sekretessen för uppgifter som är upptagna i allmän handling och sekretessen för uppgifter som inte är upptagna i sådan handling. Lagens regler om tidsbegränsning av handlingssekretessen utgör ett exempel på sådana särregler. Promemorieförslaget innehåller över 50 bestämmelser av detta slag. Någon ändring i fråga om antalet föreslår jag inte. Enligt min mening kan emellertid bestämmelserna förenklas. Lagtextens omfång kan samtidigt minskas. Den återkommande bestämmelsen om begränsningen av handlingssekretessen har sålunda i departementsförslaget i allmänhet getts lydelsen ”I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst (antalet) år.”

Utgångspunkten för tidsberäkningen är enligt paragrafen tidpunkten då handlingen tillkom. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller f. n. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.5) skall i

Prop. 1979/80:2 Del A I kap. 7 och 8 M 124

första hand handlingens datum fälla utslaget. Skulle datum saknas på handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefärlig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör det inte möta något hinder mot att man lägger myndighets inkomststämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen.

I vissa undantagsfall kan det finnas skäl att beräkna tiden på annat sätt än med utgångspunkt från tidpunkten för handlingens tillkomst. Detta anges i så fall i de enskilda sekretessbestämmelserna, se 6 kap. 2, 5 och 7 %& samt 8 kap. 10,11 och 16%.

Enligt 2 kap. 7 & TF skall diarier, journaler och sådana register och andra förteckningar som förs fortlöpande anses upprättade så snart de har färdigställts för anteckning eller införing. Av andra meningen i den nu behandlade paragrafen framgår att tiden för handlingssekretess för uppgift i sådan handling inte skall räknas från det handlingen tillkom utan från den tidpunkt då uppgiften fördes in i handlingen.

Innebörden av ett stadgande om att handlingssekretessen är begränsad till viss tid är att den sekretess för uppgift i allmän handling som föreskrivs i resp. sekretessbestämmelse upphör vid utgången av den angivna tiden. Jag har emellertid redan i den allmänna motiveringen klargjort att tidsangivelsen är en maximitid i alla de fall sekretessbestämmelsen samtidigt innehåller ett skaderekvisit. I dessa fall måste alltså en skadeprövning ske för den händelse uppgift begärs utlämnad före tidens utgång. Detta medför att det knappast kommer att bli särskilt vanligt att man behöver göra en exakt bestämning av tidpunkten för handlingens tillkomst när sekretesstiden börjar lida mot sitt slut. Skyddsintresset bör då ofta ha minskat i styrka så att uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning.

Avslutningsvis vill jag tillägga att den omständigheten att sekretesstiden för uppgift i allmän handling har gått ut också innebär att det inte längre föreligger tystnadsplikt beträffande uppgiften. Om uppgifterna i en handling är offentliga, kan man givetvis inte upprätthålla ett straffsanktionerat förbud att lämna ut uppgifterna på annat sätt än genom utlämnande av hand-

Hänvisningar till US190

lingen.

7och Såå

Sekretesslagen gäller sekretess i det allmännas verksamhet. En närmare avgränsning av lagens tillämpningsområde görs i förevarande paragrafer, som i sak överensstämmer med 1 kap. 3 och 4 Gå promemorieförslaget.

Avgränsningen tar sikte dels på vilka organ som skall omfattas av sekretessregleringen, dels på vilka personer, knutna till dessa organ, som är underkastade regleringen.

Utgångspunkten för sekretessregleringen är i departementsförslaget liksom i promemorian att den inte skall avse andra orga n än sådana vid vilka det kan förekomma allmänna handlingar. Reglerna om allmänna

Prop.]979/80:2 Del A Ika/7.706178N 125

handlingars offentlighet skall enligt 2 kap. 3 och 555 TF tillämpas av myndighet samt riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling. Med myndighet förstås här i enlighet med RF:s terminologi varje organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisatio— nen, inklusive regeringen och domstolarna. Också skogsvårdsstyrelser och allmänna försäkringskassor räknas som myndigheter. Andra organ — offent- ligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer eller fristående uppdragsta- gare — är däremot inte att betrakta som myndigheter, även om de har anförtrotts uppgifter som innefattar s. k. myndighetsutövning, se prop. 1973:90 s. 232 och 233 samt prop. 1975/76:160 s. 134.

Tidigare var 2 kap. TF tillämpligt också på andra organ än myndighet i nyss angiven mening och därmed jämställda församlingar. Under förarbetena till de ändringar i TF som trädde i kraft den 1 januari 1978 förutsattes att den i det nya 2 kap. TF upptagna definitionen av myndighet inte skulle leda till någon begränsning av tillämpningsområdet för handlingsoffentligheten. För att åstadkomma detta borde de ytterligare organ för vilka offentlighetsprincipen redan gällde anges i annan författning än TF, t. ex. i den nya sekretesslagen (prop. 1975/76:160 s. 135). Samtidigt förutskickades en utredning om offentlighetsprincipens utvidgning till nya områden, t. ex. till enskilda subjekt som har anförtrotts myndighetsutövning(nämnda prop. s. 18 och 74). En kommitté, som fått till uppgift bl. a. att göra en sådan utredning, har nyligen tillsatts (Kn 1978:Ol).

1 promemorian har intagits ståndpunkten att i sekretesslagen inte bör införas bestämmelser i ämnet vid sidan av TF beträffande andra organ än sådana som f.n. med säkerhet kan anses vara omfattade av offentlighets- principen samt att i övrigt utredningen om en utvidgning av principens tillämpningsområde bör avvaktas. I konsekvens härmed har i 1 kap. 4 5 andra stycket promemorieförslaget upptagits endast notarius publicus samt AB Svensk Bilprovning, såvitt angår den obligatoriska fordonsbesiktningen. Vid remissbehandlingen har JK ifrågasatt om det är möjligt att utvidga tillämp- ningsområdet för offentlighetsprincipen på annat sätt än genom grundlag eller med stöd av grundlag. I övrigt har remissbehandlingen endast föranlett önskemål om att bestämmelsen skall omfatta ytterligare organ, bl. &. samtliga riksprovplatser.

För egen del anserjag att det är helt klan att den i promemorian föreslagna lösningen att genom bestämmelse i sekretesslagen utvidga tillämpningsom- rådet för offentlighetsprincipen är grundlagsenlig. Detta tillvägagångssätt förutsattes f.ö. när grundlagsregleringen antogs.

Med anledning av de vid remissbehandlingen framställda önskemålen om att sekretesslagen bör omfatta ytterligare organ vill jag endast säga att jag delar den ståndpunkt som intagits i promemorian, nämligen att offentlig— hetsprincipens tillämpningsområde inte bör vidgas utan särskild utredning. Vad som framkommit vid remissbehandlingen har inte föranlett mig att ändra uppfattning.

Prop. l979/80:2 Del A ] kap. 70011 8 M" 126

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har 85 utformats så att full överensstämmelse uppnås mellan tillämpningen på olika organ av reglerna om rätt att ta del av allmänna handlingar och av bestämmelserna om sekretess. I paragrafens första stycke har sålunda i anslutning till 2 kap. 5 & TF tagits upp riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal försam- ling. Promemorians bestämmelse om att notarius publicus och AB Svensk Bilprovning vid tillämpning av reglerna i 2 kap. TF skall varajämställda med myndighet har med en redaktionell jämkning tagits upp i andra stycket. I detta stycke har också i fråga om samma organ getts en motsvarande regel med avseende på tillämpningen av sekretesslagen.

Sådana organ som inte är myndigheter och som inte heller på annan nu angiven grund omfattas av rätten att ta del av allmän handling faller utanför sekretesslagens tillämpningsområde. Lagen gäller alltså inte i fråga om erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare, privatskolor, Stockholms fondbörs, styrelsen för eller disciplinnämnden hos Sveriges advokatsamfund, erkända arbetslöshetskassor, handelskammare, hypoteksinrättningar och studentkårer.

Bestämmelserna i 8 _5 om vilka organ som berörs av sekretessregleringen i lagen har karaktär av huvudregel. Vissa organ intar så till vida en särställning som annars tillämplig sekretess endast i begränsad omfattning gäller för dem. Sådana särregler återfinns i 11 kap. i fråga om riksdagen, JO och JK samt i 12 kap. i fråga om domstolar.

Som tidigare nämnts tar regleringen inte bara sikte på vilka organ som sekretessreglerna skall tillämpas på utan också på vilka pe rso n e r , knutna till dessa organ, som skall omfattas av reglerna. Bestämmelser om detta meddelas i 7 &. I överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs där att de i lagen uppställda förbuden mot att lämna ut eller utnyttja sekre- tessbelagd uppgift gäller för personer som på grund av anställning eller uppdrag hos myndighet, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighets verksamhet.

Att hos myndighet anställda och tjänstepliktiga skall vara underkastade sekretess är uppenbart. Mera tveksamt är det i vad mån uppdragstagare och likställda som har någon begränsad form av anknytning till myndigheten skall föras in under lagen. De uttalanden som har gjorts i promemorian på denna punkt har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Riksrevisionsverket har dock efterlyst ett motivuttalande om att sekre- tesslagens bestämmelser bör gälla anställda hos juridiska och fysiska personer, om de anställda är personligen bundna till konsultuppdrag genom kontrakt mellan uppdragsgivaren (myndigheten) och arbetsgivaren.

För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som redovisats i promemorian. Utanför lagen faller alltså enligt min mening sådana uppdrags- tagare som trots att de är förordnade av myndighet är att anse som

Prop. 1979/80:2 Del A I kap. 7 ()(-118599" 127

uppdragstagare hos enskilda rättssubjekt eller som får anses representera enskilda intressen. Till någon av dessa kategorier hör t.ex. den som har förordnats till uppdrag enligt associationsrättslig lagstiftning, av domstol förordnad boutredningsman, förmyndare eller god man enligt föräldrabalken och offentlig försvarare. Sekretesslagen blir inte heller tillämplig på självstän- diga uppdragstagare, som visserligen har fått uppgifter sig anförtrodda av myndighet men som handlar i eget namn och som utåt framstår som utrustade med egen kompetens. Hit hör t. ex. dispaschör (jfr remissamman- ställningen). Också notarius publicus är att anse som en sådan fristående uppdragstagare men blir alltså som nyss nämnts genom uttrycklig föreskrift i sekretesslagen jämställd med myndighet.

Den som gentemot myndighet har åtagit sig tillverkning eller entreprenad eller liknande prestation får betraktas som uppdragstagare. Uppdragets samband med myndighetens egentliga verksamhet framstår emellertid enligt min mening i allmänhet som så löst att det skulle vara främmande att beteckna uppdragstagaren som offentlig funktionär. Inte heller kan han sägas utöva ”allmän tjänst". De hithörande uppdragens affärsmässiga karaktär bestyrks av att uppdragstagaren i allmänhet är en juridisk person. Av anförda skäl bör nu åsyftade uppdragstagare som regel inte omfattas av sekre- tesslagens bestämmelser. Under dessa kommer inte heller att falla rena leverantörer; dessa är över huvud taget inte uppdragstagare. Något hinder för myndighet att i avtal om leverans eller entreprenad c. d. ta in en klausul om tystnadsplikt torde dock inte föreligga.

Sekretesslagen blir däremot tillämplig på dem som har uppdrag hos myndighet och som har sådan anknytning till myndighet att de kan sägas delta i dennas verksamhet. Huruvida uppdraget är författningsreglerat eller rent civilrättsligt baserat är därvid i och för sig utan betydelse. Med myndighets verksamhet avser jag den egentliga verksamheten, den som framgår eller kan utläsas av myndighetens instruktion eller av annan författning. Inte sällan finns föreskrift om att viss befattning i myndighets organisation skall vara besatt med uppdragstagare. Är så inte fallet, måste det i allmänhet likväl antas att en uppdragstagare har den behövliga anknyt- ningen till en viss myndighet, om den uppgift som han utför vanligen ankommer på tjänsteman eller annan befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall naturligen skulle kunna handhas av en sådan befattningsha- vare. Den kategori av uppdragstagare som nu har beskrivits är enligt min mening i allmän tjänst i den bemärkelse som detta uttryck har i 8 kap. 7 & första stycket 7 RF. Givetvis är det endast uppdragstagare som är fysiska personer, som i sekretesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos myndighet.

Som exempel på uppdragstagare som enligt det sagda kommer att omfattas av sekretesslagen kan nämnas ledamöter i statliga eller kommunala beslu- tande församlingar. styrelser, verk eller nämnder, kommittéledamöter, landstingsråd och kommunalråd, nämndemän, övervakare inom kriminal-

Prop. l979/80:2 Del A I kap. 7 ach8595 128

vården och kontaktpersoner inom socialtjänsten, personundersökare, personal inom den kommunala fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som har ställt sig till socialvårdens förfogande med s. k. kontrakte- rade familjehem. barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar.

Sekretesslagen gäller i princip inte den som är anställd hos privat rättssubjekt. Om myndighet har träffat avtal t. ex. med enskilt företag, kan det emellertid som framhålls i promemorian i undantagsfall te sig naturligt att arbetstagare hos motparten får lyda under bestämmelse i sekretesslagen. Jag syftar här bl. a. på sådana fall som riksrevisionsverket tar upp i sitt remissyttrande, nämligen då arbetstagaren ställs till myndighetens förfo- gande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Med tanke på sådana och liknande fall gäller 7å även den som på ”annan liknande grund” deltar i myndighets verksamhet. Också personal som frivilligt deltar i tjänstgöring vid försvarsmakten kommer att omfattas av sekretessregleringen i den nya lagen. Detsamma gäller utomstående experter som rådfrågas av myndighet utan att något egentligt uppdragsavtal föreligger.

Längre än som har angetts nu bör enligt min mening inte sekretesslagens tillämpningsområde sträckas. Behovet av tystnadsplikt för andra personka- tegorier får tillgodoses genom lagstiftning vid sidan av sekretesslagen eller i rent civilrättslig ordning, eventuellt genom avtal om tystnadsplikt. Någon föreskrift som allmänt ålägger enskild person tystnadsplikt angående inne- hållet i hemlig handling varav han har tagit del föreslår jag inte. En tystnadsplikt härom kan dock uppkomma till följd av förbehåll vid utläm- nande av hemlig handling eller hemlig uppgift (se 14 kap. 9 och 10 åå). Jag finner det inte heller motiverat att tillmötesgå ett från några remissinstanser framfört önskemål om en allmän tystnadspliktsregel för personer ("obehöri- ga” kolleger, lokalvårdare, vaktmästare, hantverkare m. fl.) som under verksamhet inom samma myndighet får del av hemlig uppgift. Med den utformning sekretessreglerna getts i promemorieförslaget gäller sekretess i betydande utsträckning också för sådana personer som nämnts nu. Att vissa gränsfall möjligen kan uppkomma, i vilka sekretess inte föreligger, motiverar enligt min mening inte en särskild sekretessregel av det slag som de nämnda remissinstanserna efterlyser. Däremot förordarjag en regel av mer begränsad räckvidd (se 12 kap. 7 5).

Som jag tidigare nämnt överensstämmer 7 & med 1 kap. 3 & promemorie- förslaget. Det innebär att jag inte delar den av regeringsrätten vid remissbe- handlingen framförda åsikten att bestämmelsen bör utformas efter mönster i 20 kap. 2 & BrB (den för mutbrott bestämda personkretsen). Avgränsningen av den krets personer som kan åläggas tystnadsplikt enligt sekretesslagen kan givetvis i en del fall lämna rum för tvekan i tillämpningen. Det bör emellertid åligga myndigheterna att, helst skriftligen, göra såväl egna tjänstemän som uppdragstagare och likställda uppmärksamma på att de är underkastade sekretess enligt sekretesslagen. 1 fall då tvekan ändå kan föreligga begränsas

Prop. 1979/80z2 Del A 1 kap- 91' 129

olägenheterna i viss mån av att den som misstänks för brott mot tystnadsplikt till sitt fredande torde kunna åberopa att han saknade kännedom om den för honom gällande tystnadspliktsregeln.

Som framhållits i promemorian kan det ofta vara lämpligt att använda sekretessförbindelser eller bevis för att informera personalen. I synnerhet gäller detta på verksamhetsområden som berörs av en mera omfattande sekretessreglering. Om förbindelser eller bevis används, bör dessa enligt min mening fullständigt återge de sekretessbestämmelser som gäller inom verksamheten. De bör också innehålla ett beskrivande avsnitt, i vilket innebörden i bestämmelserna om förhållandet mellan sekretessen och TF:s skydd för meddelare redovisas på ett lättbegripligt sätt. Tillämpliga grund- lags- och lagbestämmelser härom bör därvid återges. Självfallet bör myndig- heten informera vederbörande funktionär om innebörden i den handling som han skriver under. Jag kan också hänvisa till.vadjag har anfört om utbildning i avsnitt 4.1 i den allmänna motiveringen.

Jag vill erinra om att en sekretessförbindelse eller ett -bevis inte i något fall kan få annan innebörd än som en bekräftelse av att en funktionär har mottagit en erinran om vad som gäller för hans vidkommande i fråga om sekretess och som en försäkran att han skall rätta sig efter bestämmelserna. Handlingens huvudsakliga rättsliga funktion blir att i en rättegång eller i ett disciplinärt förfarande tjäna som bevis om att funktionären har förstått eller bort förstå att han bröt mot sin tystnadsplikt.

Genom bestämmelserna i 7 och 8 55 har endast yttergränserna för sekretesslagens tillämpningsområde angetts. Hur långt sekretessen inom dessa gränser sträcker sig beror på avfattningen av de särskilda sekretessbestämmelserna. Sekretessbelägger en sådan bestämmelse utan reservation uppgifter av visst slag, skall sekretessen iakttas i princip av alla de organ och all den personal som åsyftas i 7 och 8 55. Oftast har emellertid, som närmare har utvecklats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen, sekretessen i de .enskilda bestämmelserna begränsats till viss närmare beskriven verksamhet, visst ärende eller viss myndighet eller på annat liknande sätt. Härav följer givetvis en motsvarande inskränkning i den krets av organ och personer som har att iaktta sekretessen.

Frågan om tystnadspliktens omfattning, särskilt vid tjänstemans övergång till annan verksamhet, har behandlats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen.

Hänvisningar till US191

I paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har tagits in en hänvisning till brottsbalken. I likhet med någon remissinstans anser jag nämligen att det i sekretesslagen bör finnas en hänvisning till de ansvarsbestämmelser som är tillämpliga. Bestämmelsen om brott mot

9 Riksdagen I979/80. I saml. IV:-2

Prop. 1979/80z2 Del A 2 kap. If 130

tystnadsplikt finns i 20 kap. 3 & BrB. Jag återkommertill denna bestämmelse i det följande (avsnittet 6.3). I fråga om förbehåll hänvisarjag till framställ- ningen under 14 kap. 9 och 10 55.

2 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

Paragrafen innehåller bestämmelser om utrikessekretessen. 1 första stycket regleras sekretessen hos regeringen och inom utrikesrepresentationen. Bestämmelser om sekretess hos andra myndigheter ges i andra stycket.

Gällande rärr: regler om handlingssekretess i 1 5 första stycket samt 2 och 3 Gå Seer samt om tystnadsplikt i 13 & polisinstruktionen (1972:511), 45 & instruktionen (1965:857) för utrikesdepartementet och i 22é instruktionen (1967z83) för utrikesrepresentationen

Promemorieförslaget: 3 kap. l & Sekretess föreskrivs för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös. Med uttrycket Sveriges förbindelser avses inte enbart de egentliga utrikespolitiska förbin- delserna utan också handelsförbindelser, kulturella förbindelser m. m. Också uppgifter rörande förbindelser mellan andra stater faller inom paragrafens tillämpningsområde. Motsvarande gäller förbindelser på lägre nivå, t. ex. myndigheter emellan i olika länder.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian har föreslagits att sekretess skall gälla bara om det kan antas att röjande av uppgiften skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada riket. Samma sekretess har föreslagits gälla hos alla myndigheter.

Att presumtionen föreslås vara för offentlighet har föranlett kritik från några remissinstanser. JK har framhållit att det i handlingar som har kommit in till eller upprättats inom regeringskansliet kan förekomma uppgifter av utomordentlig vikt för landet. Ofta kan det röra sig om politiskt ömtåliga uppgifter. JK har därför ansett att för uppgifter av detta slag presumtionen bör vara för sekretess. Förenade fabriksverken har anfört liknande synpunk- ter.

Det är uppenbart att det här är fråga om ett område där det kan vara av stort intresse för den allmänna debatten och opinionsbildningen att information finns att tillgå. Å andra sidan torde det råda allmän enighet om att sekretess måste kunna upprätthållas i sådan utsträckning att Sveriges kontakter med andra länder på det utrikespolitiska planet inte försvåras eller omöjliggörs. Uppenbarligen skulle ett alltför stort mått av öppenhet medföra svårigheter.

Prop. l979/80:2 Del A :, - Zkap. 239 131

Resultatet skulle t. ex. kunna bli att utrikesförvaltningens behov av infor— mation skulle bli sämre tillgodosett. Det sagda gäller framför allt uppgifter inom de centrala delarna av utrikessekretessens område. När det gäller andra uppgifter kan sekretessbehovet vara betydligt mindre. Mot bakgrund av det anförda framstår en enhetlig sekretessregel av det slag som har föreslagits i promemorian som mindre lämplig. Som OSK har förordat och som redan nu gäller enligt 1937 års lag bör alltså en differentie— ring göras. Detta kan man lämpligen åstadkomma genom att uppställa olika skaderekvisit för skilda myndigheter. Enligt vad jag nyss har sagt är sekretessbehovet störst inom utrikesförvaltningen. För uppgifter hos rege- ringen och inom utrikesrepresentationen bör alltså användas ett omvänt skaderekvisit, medan ett rakt skaderekvisit bör gälla för uppgifter som förekommer hos andra myndigheter. Denna lösning överensstämmer i princip med den ordning som OSK har förordat.

[ paragrafens första stycke föreskrivs alltså att hos regeringen och inom utrikesrepresentationen gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet. Hos annan myndighet gäller. enligt andra stycket, sekretess om det kan antas att angiven skada uppkommer om uppgiften .skulle röjas. Med utrikesrepresentationen avses svenska beskickningar, konsulat och delegationer hos mellanfolkliga organisationer, såsom t. ex. hos Förenta Nationerna och Europarådet. De olika skaderekvisiten innebär självfallet inte att en prövning av sekretessen hos en handling som inkommer både till regeringen och till en annan myndighet bör leda till skilda resultat.

Det skadebegrepp som förekommer i paragrafen bör inte ges en alltför vid innebörd. Det måste röra sig om någon olägenhet för landet för att skada skall kunna anses föreligga. Motsvarande gäller i fråga om störningar av de mellanfolkliga förbindelserna. Att mindre och tillfälliga störningar eller irritationer inom ett annat lands ledning inte kan uteslutas om uppgifter lämnas ut bör således inte alltid leda till sekretess.

Prövningen huruvida skaderekvisitet i en konkret situation är uppfyllt ankommer, med det undantag som följer av 3ä, i vanlig ordning på vederbörande myndighet eller tjänsteman. I sammanhanget kan anmärkas att paragrafen inte avses ge skydd för enskild. Flertalet uppgifter rörande invandrare torde således inte medföra tillämpning av paragrafen. I fråga om skydd för utlänningar hänvisas till 7 kap. 14 &.

I likhet med vad som föreslås i promemorieförslaget hari paragrafens tredje stycke tidsgränsen för sekretessen satts till högst 40 år. I förhållande till gällande rätt innebär detta en förkortning av sekretesstiden med 10 år.

N

I denna paragraf upptas bestämmelser om sekretess på försvarsområdet.

Prop. l979/80:2 Del A 2 kap. 2 $$ 132

Gäl/ande rätt:

i fråga om handlingssekretess 4 å Seer, 1 och 2 åå kungörelsen (19502462) med förordnanden på försvarsväsendets områdejämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

l å 1) kungörelsen (1939z835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen vid krig. krigs- fara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (] å ändrad senast 1977:1106).

kungörelsen (19401204) med förordnande angående vissa tullverkets handlingar jämlikt 4å andra stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

1 å kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (19601119) med förordnande på det psykologiska försvarets områdejämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskyddstjänsten inom totalförsvaret jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 19671249),

9—14 åå kansekretessförordningen (19751372, 9—13 åå ändrade senast 1977:1108),

samt i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna som anges i bilaga 5 under nr 9, 10. 26, 27, 33, 41, 42, 52, 53, 54. 60, 80, 94, 96, 97, 104. 131. 132, 139 och '.56.

Promemorieförslaget: 3 kap. 2 å 1 första stycket första meningen ges den grundläggande bestämmelsen om försvarssekretessen.

Det sekretesskyddade området har i promemorian föreslagits omfatta uppgift som angår planläggning eller annan förberedelse av verksamhet för att försvara riket eller i övrigt rör totalförsvaret. Under remissbehandlingen har från några håll gjorts gällande att det sekretesskyddade området skulle ha angetts alltför snävt. I några yttranden har tveksamhet uttalats beträffande innebörden av de uttryck som används.

Isak synes promemorieförslaget täcka alla de olika verksamheter som är av betydelse för landets försvar, alltså inte bara rent militära företeelser utan också åtgärder med avseende på t. ex. den ekonomiska försvarsberedskapen, folkförsörjningen och det psykologiska försvaret. I förtydligande syfte bör emellertid bestämmelsen ändras redaktionellt. Det bör sålunda föreskrivas att sekretess skall gälla uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret.

Pr0p. l979/80:2 Del A -. ,. 2 kap. 2 9" 133

1 promemorian föreslås ett rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Ett par remissinstanser har i stället förordat ett omvänt skadere- kvisit. Med tanke på att sekretessregeln avses täcka så många verksamhets- områden och företeelser skulle enligt min mening en presumtion för sekretess leda till onödigt hemlighållande. Samhällets åtgärder för landets försvar får givetvis inte undandras offentlighet annat än då det verkligen är påkallat. Jag förordar därför att skaderekvisitet bestäms i enlighet med promemorieförslaget.

En annan fråga med anknytning till skaderekvisitet är hur man skall ange den skaderisk som förutsätts för sekretess.

I promemorian har angetts att sekretess gäller om röjandet av uppgiften skulle vålla fara för rikets säkerhet eller eljest skada försvaret av riket. Såsom JK påpekat torde uttrycket rikets säkerhet både språkligt och innehållsmäs- sigt vara mer omfattande än uttrycket rikets försvar. Det förra men inte det senare uttrycket täcker sålunda också folkförsörjningen (jfr 19 kap. 5 å BrB). Paragrafens utformning bör därför ändras i överensstämmelse med det anförda.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första meningen att sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

Departementsförslaget innebär i förhållande till gällande rätt den föränd- ringen att handlingssekretessen regleras uteslutande i den nya sekretesslagen eller, såvitt gäller försvarsuppfrnningar, i annan lag. Något utrymme för kompletterande regeringsförfattningar finns alltså inte i vidare mån än som följer av paragrafens andra stycke. I praktiken torde den föreslagna bestämmelsen innebära att det sekretesskyddade området förblir oföränd- rat.

Att bestämmelsen uttömmande anger när sekretess gäller hindrar själv- fallet inte myndighet att delge t. ex. underordnade myndigheter sina synpunkter på bestämmelsens tillämpning. Det torde dessutom vara ofrån- komligt att man inom ett så mångskiftande område som totalförsvaret måste lämna vissa upplysningar och råd om sekretesslagens praktiska tillämpning. Myndigheten måste emellertid därvid ge akt på att råden inte ges en sådan utformning att de framstår som bindande. Vare sig prövning av frågan om utlämnande ankommer på den myndighet som är i besittning av den begärda uppgiften eller på viss an nan myndighet enligt bestämmelserna i paragrafens tredje stycke eller förordning som avses i 3 å gäller huvudregeln att prövningen skall ske på eget ansvar.

Liksom f. n. kan röjande av hemlig uppgift komma att bestraffas enligt bestämmelserna i 19 kap. BrB om spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med hemlig uppgift (5—9 åå). Dessa brott förutsätter

Prop. l979/80:2 Del A 2 kap. 2 _i— 134

uppsåt resp. grov oaktsamhet. Sekretessbestämmelsen i förevarande paragraf har därför en självständig betydelse, då röjandet har skett av oaktsamhet som inte kan bedömas som grov. I sådant fall kan ansvar komma i fråga för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 & BrB.

Enligt bestämmelserna om obehörig befattning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med sådan uppgift fordras att den uppgift som det är fråga om rör "förhållande av hemlig natur”. Vad som i fortsättningen skall förstås med detta uttryck måste givetvis bedömas utifrån reglerna i sekretesslagen. En uppgift kan således röra förhållande av hemlig natur bara om sekretess gäller för uppgiften. Att sekretessen är beroende av om ett skaderekvisit är uppfyllt torde i regel inte behöva medföra några tillämpningssvårigheter när det gäller de aktuella ansvarsbestämmelserna. Det blir ytterst en sak för domstolen atti brottmålet pröva huruvida sekretess gäller för uppgiften i det aktuella fallet. För brottet obehörig befattning med hemlig uppgift fordras givetvis i subjektivt hänseende att uppsåtet skall omfatta också det förhållandet att sekretess gäller. '

Första stycket andra meningen innehåller en föreskrift om sekretess för uppgifter om vissa uppfinningar avseende krigsmateriel. Det föreskrivs att sekretess gäller för sådana uppfinningar enligt bestämmelser i särskild lag. Härmed åsyftas lagen (1971 :1078) om försvarsuppfinningar (omtryckt 1978:157).

Enligt denna lag får svensk försvarsuppfmning dvs. en uppfinning som särskilt avser krigsmateriel och som haren på visst sätt beskriven anknytning till Sverige - inte offentliggöras eller på annat sätt obehörigen yppas, innan ett särskilt organ, granskningsnämnden för försvarsuppfinningar. har prövat om uppfinningen skall hållas hemlig. Om nämnden finner ett hemlighållande vara av väsentlig betydelse för försvaret. skall den förordna att uppfinningen inte får offentliggöras eller eljest obehörigen yppas. Syftet med lagen är att göra det möjligt för staten att ta över eller utnyttja vissa uppfinningar som är särskilt betydelsefulla från försvarssynpunkt.

Sekretessbestämmelserna i lagen om försvarsuppfinningar riktar sig i första hand till uppfinnaren själv och till annan som kan vara ägare till uppfin- ningen. Det framgår däremot inte klan av lagtexten vad som i sekre- tesshänseende gäller för allmänna handlingar som innehåller uppgifter om försvarsuppfinningar. Lagens förarbeten ger dock närmast vid handen att Seer — främst dess 4 & — är exklusivt tillämplig (prop. l97lzl38 s. 45"). Ett sekretesslörordnande av granskningsnämnden hindrar alltså väl en enskild person från att offentliggöra uppgifter om uppfinningen men innebär inte nödvändigtvis att en allmän handling med motsvarande uppgifter under- kastas sekretess. Omvänt behöver den omständigheten att nämnden inte har f unnii skäl att meddela något förordnande inte betyda att en allmän handling med uppgifter om en viss försvarsuppfmning är offentlig.

För att få till stånd en systematisering och samordning av bestämmelserna

Prop. l979/80:2 Del A ; . 3 kap. j_t' 135

om sekretess för försvarsuppfinningar föreslås i promemorian att regleringen i dess helhet samlas i den särskilda lagen i ämnet. Granskningsnämnden har yttrat att den föreslagna samordningen är mindre lämplig och har föreslagit att nuvarande regler på området behålls.

För min del anser jag det angeläget att bestämmelserna om sekretess för försvarsuppfinningar samordnas. Den mest ändamålsenliga metoden för att nå detta resultat är att samla alla regler i ämnet i den särskilda lagen om försvarsuppfinningar. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget. Uppgifter om försvarsuppfinningar undantas alltså från sekretesslagens tillämpningsområde. Det behov av ändrade regler som kan finnas får tas upp till behandling i samband med den översyn av lagen om försvarsuppfinningar som ändock måste göras i anledning av den nya sekretesslagen.

Enligt paragrafens andra stycke är tidsgränsen för sekretessen fyrtio år. Sekretesstiden, som alltså blirdensamma som för utrikessekretessen, innebär en viss förkortning i förhållande till gällande rätt. Det kan dock finnas skäl att hemlighålla vissa uppgifter rörande försvaret under relativt lång tid. Särskilt gäller detta i fråga om fasta försvarsanläggningar som avses vara i bruk under avsevärd tid. Huvudregeln har därför. liksom i promemorieförslaget, kompletterats med ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att sekretess skall gälla under längre tid än fyrtio år. Bemyndigandet får användas bara då det i fråga om klart avgränsade grupper av handlingar föreligger ett påtagligt behov av sekretess under längre tid. Enligt lagtexten får nämligen förlängning av sekretesstiden ske bara om särskilda skäl föranleder det.

Tredje stycket innehåller en föreskrift om att begäran att få ta del av visst kart- eller llygbildmaterial m. m., som har upprättats av statens lantmäteri- verk eller sjöfartsverket, skall prövas av det verk som har upprättat handlingen. Föresknften bygger på regleringen i 2 kap. 145 TF. Den överensstämmer i sak med promemorieförslagets 3 kap. 2 & tredje stycket och 4 & fjärde stycket Seer. Dock har efter påpekande från lantmäteriverket en viss vidgning av tillämpningsområdet gjorts.

35

Gällande rätt: 2 kap. 14 % TF, 4 & kungörelsen (1950z462) med förordnanden på försvarsväsendets områdejämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen ( 1962z200) med förordnande beträffande signalskyddstjänsten inom total försvaretjämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 1967z249),

kungörelsen (1949:696) med förordnande på utrikesförvaltningens område

Prop. 1979/80:2 Del A 3 kap. 1 35" 136

om behörighet att pröva fråga om utlämnande av allmän handling,

kungörelsen (1967:575) med förordnande på polisväsendets område om behörighet att pröva fråga om utlämnande av allmän handling.

Promemorieförslaget: 3 kap. 3 5 I paragrafen har tagits in en erinran om att regeringen enligt 2 kap. 14å andra stycket TF kan föreskriva att bara viss myndighet får pröva fråga om utlämnande till enskild av handling som är av synnerlig betydelse för landets säkerhet. Handling som avses med sådan regeringsföreskrift skall förses med särskild anteckning om bl. a. behörig myndighet. Detta framgår av 15 kap. 3 & andra stycket departementsförslaget.

3 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpo- litik eller valutapolitik

15

1 paragrafen ges regler om sekretess hos regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik. Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget.

Gällande räir: regler om handlingssekretess i 31 och 33 && Seer och 35 & lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt om tystnadsplikt i 365 sistnämnda lag

Promemorieförslaget: 4 kap. 1 & I gällande rätt finns f.n. inga särskilda sekretessregler som tar sikte på uppgifter av detta slag inom regeringskansliet. Däremot finns bestämmelser om handlingssekretess och tystnadsplikt såvitt gäller riksbanken och om handlingssekretess för riksgäldskontorets upplåningsverksamhet. Hand- lingssekretessreglerna är tillämpliga också på handlingar som sänts från någon av dessa myndigheter till regeringskansliet.

Promemorieförslagets bestämmelse innebär en viss mindre vidgning av det sekretessbelagda området. I denna del har bestämmelsen genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

1 förevarande paragraf föreskrivs att sekretess skall gälla endast om det kan antas att röjande av uppgiften skulle motverka syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder. Skaderekvisitets utformning har kritiserats i några remissyttranden. Å ena sidan hävdas att sekretessen genom skaderekvisitet har fått en alltför vid omfattning i fråga om finanspolitiken. Å andra sidan görs gällande att skaderekvisitet begränsar sekretessen för mycket. Prome- morians förslag till skaderekvisit kan sägas utgöra en kompromiss mellan vad OSK och TK föreslog på denna punkt. Enligt min mening innebär detta en tillfredsställande lösning. Som exempel på uppgift som i regel blir sekre- tessbelagd med denna avfattning kan nämnas uppgift om att det vid en diskontohöjning har diskuterats en ytterligare höjning av diskontot. Ett annat

Prop. 1979/80:2 Del A - . - 4 kap. I—J H" 137

exempel är uppgifter hos riksbanken om planerade valutainköp. Om sekretessbelagd uppgift lämnas ut till annan myndighet, bör sekre- tessen följa uppgiften dit. En bestämmelse härom finns också i paragra- fen. Tidsgränsen för sekretessen är liksom i promemorieförslaget satt till tio år. En remissinstans, Pressens samarbetsnämnd, anser att sekretesstiden är för lång, eftersom ifrågavarande handlingar vanligen gäller tillfälliga händelser. Jag vill till detta säga att en tillämpning av skaderekvisitet i många fall torde leda till att handling lämnas ut före utgången av tioårstiden. I vissa fall bör emellertid uppgifterna kunna skyddas i tio år. Jag tillstyrker därför prome- morieförslaget såvitt nu är i fråga.

4 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion. kontroll eller annan tillsyn

1—3 55 Gäl/ande rätt:

a) handlingssekretess

7 & och 17 & första stycket sista meningen Seer 1 & CSK 55 kungörelsen (19501462) med förordnanden på försvarsväsendets områdejämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

2å kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma hemliga handlingar

b") tystnadsplikt 117, 170 och 198 && taxeringslagen (1956:623) 29 & lagen (1958:295) om sjömansskatt 49 & lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning 55 & stämpelskattelagen (19641308) 28 & instruktionen (1970:752) för riksskatteverket 28 % bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen.

Bestämmelserna i 1 och 3 55 i detta kapitel har i dag motsvarigheter i 7 & Seer och flera sekretesskungörelser. Den nya ordningen innebär att regleringen förts över till direktverkande sekretessregler med skaderekvisit. Bestämmelsen i 2 & motsvaras närmast av 17 & första stycket sista meningen Seer och de tystnadsplikter som har angetts under rubriken gällande rätt.

Prop. l979/80:2 Del A 4 kap. I—3 595 138

I denna paragraf. som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 1 &, föreskrivs sekretess för uppgift angående planläggning eller annan förbere- delse för inspektion, revision eller annan granskning som myndighet har att företa.

Departementsförslagets bestämmelse överensstämmer helt med prome- morieförslagets motsvarande föreskrifter. Vid remissbehandlingen har den nya regeln i allt väsentligt lämnats utan erinran.

Skaderekvisitet har liksom i gällande rätt utformats så att sekretess gäller för uppgift, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Av detta skaderekvisit följer att uppgift som skall användas vid flera granskningstillfällen, t. ex. checklistor för revision, inte får lämnas ut så länge uppgiften används i granskningsverksamheten men att utlämnande skall ske, när uppgiften inte längre skall användas.

2—5

I denna paragraf. som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 2 och 3 åå, föreskrivs att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående utredning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträffande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser. Liksom i gällande rätt har skaderekvisitet avfattats med tanke på att sekretessen egentligen riktar sig mot den som är part.

Promemorieförslagets 5 kap. 2 och 3 %& har i allt väsentligt godtagits under remissbehandlingen. Förevarande paragrafhar utformats med 5 kap. 2 & som mönster. Vissajämkningar har dock gjorts bl. a. för att bestämmelsen skall ge erforderligt skydd åt uppgifter om vissa säkringsåtgärder som kan företas under taxeringsarbetet.

Bestämmelsen täcker bl. a. de uppgifter som anges i 5 kap. 3 & promemo- rieförslaget, dvs. både uppgifter om säkringsåtgärder och beslut om taxerings- revision eller annan granskning vid vilken säkringsåtgärder kan bli beslutade. Uppgifterna skyddas både hos taxeringsmyndighet och hos annan myndig- het, t.ex. kronofogdemyndigheten. Detta framgår av avgränsningen till uppgift "som hänför sig till" pågående granskning.

Beträffande sekretessen i fråga om säkringsåtgärd bör anmärkas att skaderekvisitet leder till att sekretessen upphör, när säkringsåtgärden har verkställts eller när sådan åtgärd inte längre är aktuell.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om vad som avses med att en utredning är "pågående". Med anledning därav vill jag framhålla att någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt inte åsyftas. Tanken bakom regleringen är att den skattskyldige inte skall kunna vänta med att avge deklaration för att, sedan han anmanats att avge deklaration. anpassa

Prop. l979/80:2 DelA _. ii.-,,,. ij" 139

deklarationen till inkomna kontrolluppgifter. Uttrycket "pågående” kan alltså med hänsyn till bestämmelsens syfte inte ges alltför snäv innebörd.

Enligt denna paragraf, som överensstämmer med 5 kap. 4 & promemorie- förslaget, gäller sekretess för uppgift som ingår i eller utgör underlag för kunskapsprov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende. AVSikten är att sekretessen skall avse samma uppgifter som kan beläggas med handlingssekretess enligt 7 & Seer.

Avfattningen av skaderekvisitet bygger på gällande rätt. Sekretess gäller sålunda, om röjande av uppgiften skulle motverka syftet med provet. l rättspraxis har de s.k. standardiserade proven, dvs. prov som upprepas, ansetts omgärdade med sekretess så länge samma provhandlingar används. Behovet att sekretessbelägga sådana prov även sedan de en gång har använts har inte ifrågasatts. Skaderekvisitet innebär att röjande av en uppgift inte får ske om det skulle motverka syftet med kunskapsprov eller psykologiskt prov av detta slag som förutses bli anordnat.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

15

I denna paragraf ges regler för det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

Gäl/ande rätt: regler om handlingssekretess i 10 & Seer (jfr 38 &) samt om tystnadsplikt 13å polisinstruktionen (1972:511) och 10% lagen (1965:94) om polisregister rn. m.

Promemorie/örslaget: 6 kap. 1 & Bestämmelserna i promemorieförslaget till skydd för det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet skiljer sig i sak obetyd- ligt från gällande rätt om handlingssekretess. 1 10 kap. av promemorian, som avser skydd både för enskilds personliga och enskilds ekonomiska förhållan- den, föreslås en korresponderande sekretessregel till skydd för dessa intressen. Ramen för de båda paragrafernas tillämpning har angivits i huvudsak på samma sätt. Sekretessen skall enligt promemorian i båda fallen gälla i åklagarmyndighets. polismyndighets och tullmyndighets verksamhet med anknytning till brottsbekämpning. Förundersökning har med hänsyn till dess praktiska betydelse nämnts särskilt. Sekretessen skall vidare tillämpas i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller eljest i verksamhet för att förebygga brott. Det senare ledet i bestämmelsen åsyftar tvångsmedel som avses i lagen (1975:136010m tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Sekretessen kan gälla även annan myndighet än polis- eller åklagarmyndighet om myndigheten tar befattning med tvångsåtgärder. t. ex.

Prop. 1979/80:2 Del A 5 kap. 159 140

domstol som beslutar om telefonavlyssning och myndighet som verkställer avlyssningen.

Promemorieförslaget innebär att även myndighet som går åklagare eller polis till handa i brottsbekämpande verksamhet är underkastad sekretess till skydd för spaning och utredning. Till följd härav kan, om skaderekvisitet är uppfyllt,sekretess upprätthållas för t. ex. myndighets utredning till grund för åtalsanmälan, obduktionsutlåtande och utlåtande av vetenskapligt laborato- rium, och det även innan uppgifterna har kommit åklagare eller polis till del.

Uppgift får enligt promemorieförslaget inte lämnas ut om följden kan antas bli att beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Av sammanhanget framgår att det är åtgärder och verksamhet för att på olika stadier bekämpa brottslighet som åsyftas. Med ”åtgärder” förstås främst beslut och ingripanden som hänför sig till ett särskilt ärende. En uppgift, vars röjande t. ex. kan försvåra en pågående brottsutredning, kan alltså hållas hemlig.

Enligt förslaget i promemorian till sekretesskydd för personliga förhål- landen vid förundersökning m. m. gäller sekretessen, sedan åtal har väckts, i allmänhet inte uppgifter som har tillförts målet vid domstolen. 6 kap. 1 & i promemorieförslaget innehåller inte något motsvarande undantag från sekretessen. Ett sådant undantag synes enligt promemorian obehövligt. Visserligen kan, på grund av reglerna om sekretessens överförande till annan myndighet, sekretess enligt paragrafen vara tillämplig också vid domstol även när fråga inte är om tvångsmedel ibrottmål. Sedan åtal har väckts kan på grund av Skaderekvisitets utformning sekretess komma att gälla endast för uppgifter som har generell betydelse för brottsspaning och brottsutredning. Av bestämmelserna i 5 kap. l & RB i föreslagen lydelse följer enligt promemorian vidare att sekretessen kan upprätthållas vid förhandling endast om starka skäl föreligger.

Promemorieförslaget har i väsentliga delar lämnats utan erinran av remissinstanserna. Viss kritik har dock framförts.

JK förordar att för tydlighetens skull också men för rikets säkerhet uttryckligen skall anges i skaderekvisitet. För min del anserjag att behovet av sekretess i anledning av denna skaderisk är tillgodosett främst genom föreskrifterna om utrikes- och försvarssekretess men också genom föreva- rande paragraf. Denna gör det bl. a. möjligt att hemlighålla uppgifter som, om de spreds. skulle underlätta framtida brottslighet, riktad mot rikets säkerhet. Något tillägg till skaderekvisitet synes inte behövligt.

Enligt JK talar starka praktiska skäl för att uppgifter hos särskild undersökningskommission tillsatt av regeringen skall kunna sekre- tessbeläggas. RÅ intar i huvudsak samma ståndpunkt. För egen del vill jag inte förorda en sekretessregel som särskilt tar sikte på uppgifter hos sådana kommissioner. Det ligger i sakens natur att intresset av offentlig insyn i denna typ av utredningsarbete är mycket starkt. Å andra sidan ger olika regler

Prop. l979/8022 Del A 5 kap. 2—4 M 141

isekretesslagen visst skydd för känsliga uppgifter som kan tänkas förekomma i sådant arbete. 1 första hand kan reglerna i 2 kap. bli tillämpliga. F. ö. bör det praktiska behovet av en särskild regel inte överdrivas. Under de senaste decennierna har endast några få undersökningskommissioner tillsatts. Den senaste tillsattes 1963 för att bl.a. utreda orsakerna till att viss uppdagad spioneriverksamhet kunde fortgå under en lång följd av år. Jag vill erinra om att bl. a. bestämmelsen om sekretess i myndighets verksamhet för att biträda åklagare eller polismyndighet med brottsutredningen kan tänkas bli tillämplig på sådan undersökningskommission.

Med anledning av ett annat påpekande av JK vill jag framhålla att uppgifter i ärenden hos JK enligt lagen (195298) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål får anses utgöra uppgifteri förundersökning. Bestämmelsen gör det alltså möjligt att sekretessbelägga sådana uppgifter.

För uppgifter i allmänna handlingar föreslås i promemorian en enhetlig sekretesstid, 40 år. Tiden är densamma som den som föreslås gälla för utrikessekretessen och. i allmänhet. för försvarssekretessen. En remissin- stans erinrar om att inget brott har längre preskriptionstid än 25 år och ställer därför frågan om sekretesstiden bör vara 40 år. Jag vill i anledning härav framhålla att uppgiften inte alltid är hänförlig till ett särskilt brott. Uppgiften kan t. ex. komma att få betydelse i allmänt brottsförebyggande verksam- het.

Även i övrigt vill jag ansluta mig till promemorieförslaget. Departements- förslaget överensstämmer därför, frånsett vissa redaktionella ändringar, med motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget.

2—4 åå

l ] & departementsförslaget har föreslagits sekretess i polisens brottsföre- byggande verksamhet. 1 2—4 gg" har tagits upp bestämmelser om sekretess för olika brottsförebyggande åtgärder som i huvudsak hänför sig till annan verksamhet än polisens. Om vissa av åtgärderna kan vidare sägas att de endast mera indirekt syftar till att förebygga brott.

Gällande rärr: regler om handlingssekretess i 12, 12 a och 31 55 Seer och 3535 lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt om tystnadsplikt i 36ä sistnämnda lag och 13 & polisinstruktionen (l972:511)

Promemorieförslaget: 6 kap. 2—4 åå

I denna paragraf föreslås föreskrifter om sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse. Paragrafen har motsva- righet i 6 kap. 2 & promemorieförslaget.

Punkt ]. Bestämmelserna i 12 a & Seer avser att skydda handlingar som rör säkerhets- och bevakningsåtgärder i fråga om byggnader och lokaler, vari myndighet driver verksamhet. Promemorieförslaget är inte begränsat till

Prop. l979/80:2 Del A 5 kap. 3—4 H 142

sådana byggnader etc. vilka används i verksamhet för vilken myndighet svarar. Enligt förslaget synes det nämligen angeläget att sekretesskyddet lår avse också den information som i offentlig verksamhet inhämtas om skyddsåtgärder som har vidtagits med avseende på egendom använd i enskild verksamhet. Härigenom kan sådana iakttagelser som statliga inspekterande myndigheter t. ex. statens kärnkraftsinspektion och statens strålskyddsin- stitut, gör av enskilda säkerhetsåtgärder beredas ett klart sekretesskydd. Av liknande skäl har inte heller beträffande övriga i promemorieförslagets 2 & skyddade åtgärder gjorts någon begränsning till allmän verksamhet.

Förslaget har inte mött några invändningar under remissbehandlingen. - Departementsförslaget har utformats i enlighet med promemorieförslaget.

Punk! 2. l promemorieförslaget tas upp en föreskrift om skydd för åtgärder avseende tillverkning, förvaring eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng- ämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall.

Postverket har påpekat att det från brottsförebyggande synpunkt är angeläget med sekretesskydd även i de fall då utlämning av pengar och andra värdeföremål sker över disk i postens kassor. [ övrigt har förslaget lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

] departementsförslaget har postverkets påpekande beaktats. 1 övrigt har promemorieförslaget godtagits.

Punkt 3. OK föreslog i 2 kap. 18 & TF en föreskrift om handlingssekretess för metod att skydda telekommunikation. En motsvarande bestämmelse finns i promemorieförslaget. Skyddet kan enligt promemorian gå ut på att förekomma brott mot rikets säkerhet, sabotage eller brytande av telehemlig- het. De skyddsåtgärder som här kommer i fråga torde delvis vara andra än de som täcks av 25 1 (jfr SOU 1966:61 s. 33). Telekommunikation innefattar överföring av meddelanden medelst tråd, radio eller liknande metod. Även försvarssekretessen ger enligt promemorian visst skydd åt telekommunika- tioner.

Promemorieförslaget har lämnats utan erinran. 1 departementsförslaget har en motsvarande regel tagits upp.

Punkt 4. Säkerheten i hanteringen av ADB-tekniken har under senare år tilldragit sig stor uppmärksamhet. Dataintrång är straffbelagt enligt 21 & datalagen (19731289). Den nyss berörda regeln om skydd för telekommuni- kation kan utnyttjas också för att hålla uppgifter om säkerheten vid datorkommunikation hemliga, t. ex. i ett allmänt datanät. Härutöver föreslås i promemorieförslaget sekretess för säkerhetsåtgärder som avser behörighe- ten att få tillgång till ADB-upptagning.

Regeln i promemorian är inte begränsad till upptagningar som utgör hemliga, allmänna handlingar i TF:s mening. Sekretessen gällerå andra sidan enbart behörighetskoder och behörighetsnycklar samt arrangemang och fördelning av dessa, däremot t.ex. inte generellt program för hemliga upptagningar. Vad särskilt gäller de berörda programmen, synes det enligt

Prop. l979/80:2 Del A 5 kap. 24 595 143

promemorian med hänsyn till den offentliga kontrollen av de allmänna datasystemen angeläget att de inte hemlighålls, i den mån de inte innehåller uppgifter som faller under annan sekretessregel. Begreppet hemlig upptag- ning ärinte heller så entydigt att en regel om sekretess för datorprogram kan anknytas härtill. Förslaget gäller också andra handlingar än ADB-upptag- ningar men torde för deras del bli av mindre självständig betydelse.

Inte heller på denna punkt har någon erinran gjorts mot promemorieför- slaget. Departementsförslaget överensstämmer helt med promemorieförsla- get.

35

I departementsförslaget föreslås sekretess för uppgifter som lämnar eller kan bidra till upplysning om chiffer eller kod. Paragrafen har motsvarighet i 6 kap. 35 promemorieförslaget.

Genom kryptering kan vissa kända uppgifter t. ex. personnummer omvandlas efter en bestämd formel med verkan att uppgifterna anonymise— ras. Härigenom kan det bli möjligt att fritt hantera sekretesskyddade uppgifter t. ex. inom statistik och forskning. Metoden har sin främsta användning i fråga om datorlagrat material. En förutsättning får anses vara att krypteringsnyckeln, koden, som sådan är omgiven med sekretess. En närliggande användning av kod eller chiffer går ut på att till oigenkännlighet förvandla ett meddelande för att kunna befordra det utan att dess innebörd röjs för obehöriga. Metoden måste givetvis kunna hållas hemlig för att ha någon effekt.

Sekretessregeln enligt promemorieförslaget är begränsad till metoder som ytterst avser att slå vakt om sekretessen i allmän verksamhet. Chifferspråk skyddas enligt promemorian också genom reglerna i 2 kap. om utrikes- och försvarssekretess.

Förslaget har i allt väsentligt godtagits vid remissbehandlingen. Det har utan ändring i sak tagits in i departementsförslaget.

Med anledning av vad kammarrätten i Göteborg har anfört i sitt remissyttrande vill jag framhålla att paragrafen syftar till att skydda hemliga uppgifter i allmän verksamhet vare sig de är sekretesskyddade av hänsyn till intresset att förebygga eller beivra brott eller av hänsyn till annat intresse som avses i 2 kap. 2 & TF. Att bestämmelsen tagits upp i 5 kap. beror på att den bl. a. kan komma att bli aktuell när fråga är om uppgifter i brottsförebyggande och liknande verksamhet men främst på att den företer nära släktskap med övriga bestämmelser i 5 kap.

Med anledning av ett påpekande av SCB under remissbehandlingen finns skäl att framhålla att paragrafen givetvis är tillämplig när det gäller förvaring av krypterat material,

Det kan givetvis inte uteslutas att Chifferspråk används för meddelande som, åtminstone efter en tid, visar sig rätteligen vara offentligt efter sitt innehåll. Också ett sådant meddelande i klartext bör enligt promemorian

Prop. 1979/8l):2 Del A 6 kap. 1,6 144

kunna hållas hemligt så att inte chiffret kan forceras. Televerket har anfört att detta skulle vara betänkligt från offentlighetssynpunkt.

Enligt min mening får promemorians ståndpunkt accepteras. [ annat fall torde skyddet enligt paragrafen bli av tämligen begränsat värde.

I paragrafen, som helt överensstämmer med 6 kap. 4 & promemorieförsla- get. föreskrivs sekretess för uppgifter om åtgärder, som inte redan är skyddade genom föregående paragrafer i kapitlet. Säkerheten inom kriminal- vården skyddas också genom den i 7 kap. 21 & föreslagna bestämmelsen, som bl.a. gör det möjligt att hålla uppgifter hemliga, om risk föreligger för personalens personliga säkerhet.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

loch Zäå

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess för myndighets affärs- verksamhet och andra ekonomiska transaktioner som genomförs av myndig- het.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 34—34 b åå Seer samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges som nr3,4,110,146,162,163,188 och 192 i bilaga 5

Promemorieförslaget: 7 kap. 1 och 2 åå Nuvarande bestämmelser om sekretess angående det allmännas eko- nomiska transaktioner är svåröverskådliga. 1 promemorian har eftersträvats en förenkling av reglerna. Sekretessbestämmelserna har fördelats på två paragrafer. av vilka den ena avser sekretess för affärsverksamhet och den andra sekretess för ekonomiska transaktioner i allmänhet, i första hand upphandling. Promemorieförslaget har fått ett övervägande gynnsamt motta- gande från remissinstansernas sida. Ocksåjag har i det stora hela anslutit mig till förslaget. Det kan påpekas att sekretess kring det allmännas affärstransak- tioner av hänsyn till enskilds, dvs. affärspartners, intresse ges genom sekretessregler i 8 kap. 8—10åå. I samma kapitel finns dessutom sekre- tessbestämmelser som i vissa fall skyddar t. ex. aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten eller kommun.

15

I första stycket anges att sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet. Med affärsverksamhet förstås verksamhet som är antingen i sin helhet eller i viss avgränsad del affärsinriktad. Begreppet får inte fattas alltför snävt. Bland myndigheter med affärsverksamhet kan sålunda i första hand nämnas de statliga affärsdrivande verken och nämnden för statens gruvegendom. Vidare avses myndighet som i konkurrens med annan åtar sig uppdrag, såsom fallet

Prop. l979/80:2 Del A - . 6 kap. Isf" 145

är med Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt och statens skeppsprovningsanstalt. Ett annat exempel är den tillverkningsindu- stri som bedrivs i arbetsmarknadsstyrelsens och kriminalvårdsstyrelsens regi. På den kommunala sidan finns de skyddade verkstäderna, de kommunala affärsverken, hamnrörelserna osv. Till affärsverksamhet får räknas också utlåningsverksamhet som bedrivs i affärsmässiga former, t. ex. av riksbanken och allmänna pensionsfonden. Utmärkande för affärsverksamhet är i allmänhet att verksamheten bedrivs under krav på viss vinst eller åtminstone på att verksamheten går ihop ekonomiskt, låt vara att den kan vara delvis subventionerad. Det är vidare i allmänhet fråga om verksamhet som inte kan sägas bestå i fullgörande av förvaltningsuppgift i snäv bemärkelse (jfr 11 kap. 6 & RF).

Sekretessen i myndighets affärsverksamhet gäller för uppgift om myndig- hetens affärs- och driftförhållanden. Med affärs- och driftförhållanden avses liksom f. n. förutom uppgifter i de mera konkreta ärenden som nu anges i 34 & Seer — också affärshemligheter av mera allmänt slag som marknads- undersökningar, marknadsplaneringar, prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer (jfr prop. 1971 :89 s. 23). Nämnas kan vidare sådant som konstruktionsarbeten, utredningar av annat slag, prov, förhandlingar och andra affärshändelser.

Enligt promemorian skall sekretessen kring myndigheternas affärsverk- samhet skydda denna från insyn från konkurrenternas sida. I 7 kap. l & promemorieförslaget föreskrivs därför att utlämnande av uppgift inte får ske, om det kan antas att röjande skulle på det allmännas bekostnad gynna någon som driver likartad rörelse. Samma skaderekvisit finns i 34a och 34b 55 Seer. Likartad rörelse föreligger enligt promemorian när någon driver en affärsrörelse som erbjuder ett alternativ till det allmännas affärsverksamhet, även om denna i strikt bemärkelse utövas i en monopolsituation. Postverkets girorörelse ses alltså som driven i konkurrens med bankgirot, statens järnvägars trafik med lastbilstrafiken m. m., statens vattenfallsverks kraft- distribution med privat kraftindustri, offentligt ägda hamnar med andra transportvägar osv.

Några remissinstanser har särskilt behandlat promemorieförslagets skade- rekvisit. En instans anser att det bör kompletteras med ”eller eljest skadar verksamheten” och en annan förordar ett omvänt skaderekvisit. En tredje remissinstans kritiserar uttrycket ”på det allmännas bekostnad”.

För egen del delar jag uppfattningen i promemorian att det vid sidan av den sekretess som betingas av konkurrenshänsynen finns behov i andra fall av sekretess hos myndigheter som ägnar sig åt affärsverksamhet. En fullständig offentlighet i dessa fall kan vara ekonomiskt skadlig för det allmänna, i första hand genom att priserna i upphandlingsärenden drivs upp. Samma verkan har en fullständig offentlighet kring myndigheternas ekonomiska transak- tioner i annan än rent affärsmässig verksamhet. Någon anledning att göra skillnad på affärsdrivande och andra myndigheter i sådana fall föreligger inte. Den sekretess rörande ekonomiska transaktioner, som inte är påkallad av

Prop. 1979/80:2 Del A 6 kap. 1 _é' 146

konkurrenshänsyn, bör därför regleras gemensamt för myndigheterna, oavsett om dessa är affärsdrivande eller inte. Detta har skett i 2 &. Någon komplettering av skaderekvisitet i förevarande paragraf är därför inte påkallad. Att affärsdrivande myndigheter kan ha att tillämpa både l 5 och 2 & kan inte anses utgöra något avgörande hinder mot den angivna lösningen.

Huruvida en uppgift skall hänföras till affärsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet hos en myndighet får avgöras från fall till fall med ledning av bl. a. vilken del av verksamheten uppgiften rör. Påverkar exempelvis kostnaden i ett upphandlingsärende priset på en vara eller tjänst, som myndighet tillhandahåller i konkurrens med enskild, bör sekretess i upphandlingsärendet kunna grundas på 1 &.

Enligt min mening skulle ett omvänt skaderekvisit leda till för mycket sekretess. [ departementsförslaget har därför ett rakt skaderekvisit behål- lits.

Beträffande det i promemorieförslaget använda uttrycket ”på det allmännas bekostnad” torde avsikten med promemorieförslaget inte ha varit att man skall bedöma skadan för den offentliga sektorn som helhet. Tanken torde ha varit att man skall beakta vilken verkan ett utlämnande skulle ha för den verksamhet som den ifrågavarande myndigheten bedriver. [ departe- mentsförslaget kommer denna innebörd till klart uttryck.

Gäller sekretess enligt vad nu har sagts för en viss uppgift hos en affärsdrivande myndighet, bör enligt promemorian uppgiften liksom f.n. kunna lämnas till en överordnad myndighet utan att sekretessen för den skull upphör. En föreskrift av denna innebörd har tagits in i promemorieförsla- get.

Riksrevisionsverket har under remissbehandlingen framhållit att regeln inte tillgodoser det behov av primärsekretess för uppgifter som tas in i beslut av verket och som f. n. skyddas genom 34 a 5 Seer. Vidare har verket pekat på behovet av sekretess för uppgifter i verkets verksamhet som samråds- myndighet med avseende på vissa avgifter. En annan remissinstans har förordat att överföring av sekretess sker också till underordnad myndig- het.

Sekretessen enligt förevarande paragraf bygger på att det finns ett påtagligt behov av skydd för myndigheter som driver affärsverksamhet mot insyn från konkurrenters'sida. 1 första hand föreligger naturligtvis detta sekretessbehov hos den affärsdrivande myndigheten själv. På grund av den offentliga verksamhetens organisation är det emellertid ofrånkomligt att uppgifter, som bör vara sekretesskyddade, lämnas från en affärsdrivande myndighet till en annan myndighet. Det kan därvid vara fråga om två myndigheter som ingår i ett och samma verk. Som exempel kan jag nämna att det inom postverket finns förutom en central administration även regionala och lokala förvalt- ningar som i betydande utsträckning är att anse som i förhållande till varandra självständiga myndigheter (jfr prop. 1975/76:160 s. 153). Det kan vidare vara

Prop. l979/80:2 Del A 6 kr?/'- 2 i" 147

fråga om myndigheter som inte på detta sätt ingår i samma organisation men av vilka den ena är överordnad den andra, t; ex. en kommunal nämnd och ett kommunalt affärsverk. Det kan också vara fråga om myndigheter som är självständiga i förhållande till varandra men som samarbetar eller samråder med varandra eller mellan vilka förekommer en funktionsuppdelning. Ett exempel på sistnämnda fall är riksrevisionsverket i förhållande till andra myndigheter. lalla de fall som nu har berörts finns det behov av att uppgifter skall kunna lämnas från en myndighet till en annan utan att affärssekretessen därigenom går förlorad. Jag anser alltså att regeln om sekundärsekretess bör ges en mera generell tillämplighet än den har i promemorieförslaget. Enligt departementsförslaget gäller därför sekundärsekretess inte bara när den myndighet som har fått uppgiften är överordnad utan även i annat fall.

Ett undantag från denna regel föreslås i fråga om uppgifter som ingår i beslut hos den mottagande myndigheten (jfr 13 kap. 6 Ö).

En remissinstans har förordat att den affärsdrivande myndigheten skall pröva utlämnandefrågan. För en regel av denna innebörd krävs emellertid enligt 2 kap. 14å TF särskilda skäl. Sådana skäl kan inte anses föreligga. Någon regel av detta slag föreslås därför inte. Det sagda hindrar givetvis inte att det i tveksamma fall är naturligt att den myndighet, som har fått en Sekretessbelagd uppgift från en affärsdrivande myndighet, från den inhämtar

synpunkter på utlämnandefrågan. I promemorian föreslås att sekretess såsom i myndighets affärsverksamhet

skall gälla inom myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag eller annan sammanslutning, vari det allmänna har ett bestämmande inflytande och som under myndigheten driver affärsverksamhet. Skyddets syfte är att ge sekretess för uppgift hos myndighet som utövar det allmännas ägarfunktion.

Med anledning av vissa anmärkningar under remissbehandlingen har bestämmelserna i denna del getts en utförligare avfattning än i promemorie- förslaget. 1 sak är emellertid ingen skillnad åsyftad.

Jag vill erinra om att uttrycket ”bestämmande inflytande" förekommer i 1 kap. 2 & aktiebolagslagen (1975:1385). Med hänsyn till syftet med föreva- rande sekretessbestämmelse är det naturligt att uttrycket här har samma betydelse som i 1 kap. 2 & aktiebolagslagen. Jag kan därför hänvisa till vad som har uttalats om tolkningen av uttrycket i tidigare lagstiftningssamman- hang (se LU 1977/7818 med där gjorda hänvisningar).

Sekretesstidens längd överensstämmer enligt andra stycket med den i 34 a och 34 b åå Seer.

25

Enligt promemorieförslaget skall sekretess gälla för uppgift i ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet. Liksom f. n. undantas emellertid från sekretess

Prop. 1979/80:2 Del A 6 kap. 2 55 148

sådan tjänst som består i arbete som för myndighets behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Främst tar promemorieförslaget sikte på upphandlings- och entreprenadärenden. Det är emellertid också tillämpligt i ärenden som angår sådan överlåtelse av egendom som äger rum genom att pengar eller annan egendom tillskjuts vid aktiebolags bildande. Enligt promemorian finns det ett betydande intresse av insyn i myndigheternas handläggning av dessa olika ärendetyper. Insynen bör emellertid inte få sträcka sig så långt att det allmänna därigenom skulle lida ekonomisk skada. Skaderekvisitet i promemorieförslaget har utformats utifrån denna utgångs- punkt.

Promemorieförslaget har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. En remissinstans har emellertid kritiserat att det i promemorieförslaget inte används samma begrepp som i köplagen och de författningar som reglerar statlig och kommunal upphandling. För egen del ärjag inte beredd att frångå förslaget i denna del. 1 34 & Seer används sådana begrepp som promemo- rieförslaget bygger på utan att det synes ha vållat tillämpningssvårigheter.

Den inledande sekretessbestämmelsen i första stycket i departementsför- slaget skiljer sig sålunda inte från promemorieförslaget i detta hänseende. En avvikelse föreligger däremot så till vida att sekretessen enligt departements- förslaget gäller inte bara ”uppgift i ärende om . . .”. Den i stället valda lydelsen ”uppgift som hänför sig till ärende angående” innebär att sekre- tessen följer med uppgiften när den lämnas vidare till annan myndighet. Vidare har skaderekvisitet jämkats redaktionellt.

l gällande rätt finns särskilda regler om sekretess kring anbudsförfarande. Till skillnad från OSK:s och TK:s förslag upptar också promemorieförslaget sådana regler. Enligt motiven ligger dessa regler nära vad som i dag gäller för anbudshandlingar. Sålunda föreslås att om ärendet angår antingen upphandling eller försäljning av lös egendom för det allmännas räkning - uppgift om anbud inte i något fall får lämnas ut till annan än den som har avgett anbudet förrän avtal har slutits eller ärendet annars har slutförts. Något skaderekvisit föreslås inte.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen har promemo- rieförslagets regler om anbudssekretess förtydligats. Med departementsför- slagets formulering får det anses framgå att sekretess gäller också för uppgifter som kan tjäna upplysning i vad mån visst anbud har infordrats eller avgetts eller som på annat sätt avser visst anbud (jfr 34ä Seer), däri inbegripet arbetspromemorior och andra handlingar som upprättas av myndighet, t. ex. egna motförslag i samband med en förhandlingsupphandling.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte promemorieförslaget bör ändras så att uppgift får utlämnas i den mån det behövs för att anbud skall kunna prövas av en utanför myndigheten stående konsult. Med anledning därav vill jag framhålla att en konsult i sådant fall ofta kan anses delta i myndighetens verksamhet på sådant sätt att han i förevarande hänseende får sägas ingå i myndigheten (jfr ] kap. 75 departementsförslaget). I vart fall

Prop. 1979/80:2 Del A .--l _ 6 kap. 3 ,f 149

torde anbudssekretessen inte utgöra hinder mot att uppgiften lämnas ut till en konsult, eftersom detta är nödvändigt för att myndigheten skall kunna fullgöra sin prövning av anbudet (jfr 1 kap. Så departementsförslaget).

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen har departe- mentsförslaget avfattats så att det skall vara möjligt att alltjämt använda s. k. offentlig anbudsöppning.

Liksom i 34 5 Seer föreskrivs i promemorieförslaget som huvudregel en 20-årig sekretesstid. Både i gällande rätt och i promemorian finns undantag från denna huvudregel. Undantagen innebär i princip kortare sekretesstid. Två undantagsbestämmelser är upptagna i 34å andra stycket Seer. 1 promemorieförslaget har i förenklingssyfte upptagits bara en undantagsbe- stämmelse. Denna avser handlingar som anger villkoren i slutet avtal, och sekretesstiden är här två år från det att avtalet fullgjordes.

Under remissbehandlingen har invändningar riktats mot utgångspunkten för sekretesstidens beräknande enligt undantagsbestämmelsen.

För egen del ansluter jag mig till promemorieförslagets uppfattning att nuvarande regler behöver förenklas. l likhet med promemorian har departe- mentsförslaget i andra stycket en 20-årig sekretesstid som huvudregel. Vidare föreslås endast en undantagsregel. Denna regel föreskriver en tvåårig sekretesstid räknat från den tidpunkt då visst avtal slöts. Denna ordning överensstämmer i sak med vad som gäller enligt den ena av de båda nuvarande undantagsreglerna i 34 & Seer. Den andra undantagsregeln avser fall som regleras i 1 & departementsförslaget.

3?

1 paragrafen meddelas bestämmelser om sekretess i det allmännas upplåningsverksamhet (jfr 3 kap. 1 5 och 8 kap. 85 departementsförsla- get).

Gällande rätt: 33 & Seer Promemorieförslaget." 7 kap. 3 & 1 första stycket departementsförslaget anges sekretessen gälla för uppgift som hänför sig till myndighets verksamhet för upplåning. Liksom f. n. avser sekretessen inte bara de uppgifter som rör ett visst lån utan även alla andra uppgifter som, utan att vara direkt hänförliga till lånet, ändock har ett nära samband med upplåningsverksamheten. Som exempel kan nämnas sådana uppgifter som tas upp i promemorior eller särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens upplåning, storleken av dess beräk- nade lånebehov etc. Även uppgifter, som gäller en planerad låneaktion som måst ställas in på grund av ändrade förhållanden, omfattas av sekre- tessen.

Skaderekvisitet. som i sak är detsamma som i promemorieförslaget, innebär att sekretess gäller för uppgift vars röjande skulle försämra det allmännas ställning som låntagare. Med anledning av vad som har anförts i

Prop. l979/8022 Del A 6 kap. 5 och () åå l50

några remissyttranden kan framhållas att beslut att avslå begäran att få ta del av allmän handling givetvis bör ges en sådan utformning att hemlig uppgift inte röjs genom beslutet.

Tidsgränsen är liksom i 33 å Seer satt till 20 år.

45

Paragrafen rör sekretess beträffande naturvetenskapliga och tekniska undersökningar.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 9å Seer samt i fråga om tystnadsplikt 3 och 18 åå instruktionen (1965:650) för statens provningsan- stalt och 3 och 20 åå instruktionen (1965:651) för skeppsprovningsanstalt

Pramemariejb'rslaget: 7 kap. 4 å Departementsförslaget överensstämmer i allt väsentligt med gällande regel om handlingssekretess och med promemorieförslaget. 1 de fall då en sådan undersökning som avses i paragrafen görs i syfte att resultatet av den skall vara allmänt tillgängligt är skaderekvisitet givetvis inte uppfyllt.

Soch 6 åå

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess vid fackliga förhand— lingar och om stridsåtgärder på den offentliga arbetsmarknaden.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 35 å Seer och i fråga om tystnadsplikt 8 kap. 5 å tredje stycket riksdagsordningen (RO)

Promemorieförslaget: 7 kap. 5—7 åå Sekretess rörande fackliga förhandlingar behandlas i 5 5. 1 första stycket anges att sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förberedelse för sådan förhandling. Med uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid förhandling avses liksom i 35 å Seer bl. a. utredningaroch förslag samt även uppgifter som härstammar från annan än myndighet,om uppgifterna är anskaffade för samma syfte. Till här avsedda uppgifter räknas dessutom förhandlingstaktiska överväganden o. d. Liksom f. n. inbegrips sådana uppgifter som har tillkommit eller inhämtats vid förberedelse till förhandling av här avsett slag.

Definitionen av uttrycket ”facklig förhandling på den offentliga sektorn" har utformats med 35å Seer samt 10 och 23 åå lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som förebild. Departementsförslagets skaderekvisit överensstämmer i sak med promemorieförslagets.

Det skall understrykas att i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare sekretessen sätts åtsidan genom att uppgift får lämnas enligt 18 eller 19 å MBL, något som framgår av 14 kap. 7 å departementsförslaget. Genom detta undantag från sekretessen tillgodoses kravet att likformiga regler skall gälla på den privata och den offentliga arbetsmarknaden beträffande rätten till

Prop. 1979/80:2 Del A .”. 6 kap. 5 och 6 55 151

insyn i förhandlingsfrågor.

Tidsgränser för sekretessen i fråga om allmän handling anges i andra stycket av 5 å. Gränserna är i stort sett desamma som gäller f. n. Huvudregeln är alltså att handling får lämnas ut oavsett om skaderekvisitet är uppfyllt när fem år har förflutit från handlingens tillkomst. Beträffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegation upphör sekre— tessen emellertid så snart förhandlingsöverenskommelse har träffats eller förhållandet annars har reglerats, t. ex. genom skiljedom.

Tredje stycket i 5 å innehåller föreskrifter om vilken myndighet som skall pröva fråga om utlämnande till enskild i fall som avses i första stycket. 1 sak överensstämmer dessa föreskrifter med gällande rätt, bortsett från att även annat än allmänna handlingar omfattas av dem. Föreskrifterna innebär att prövningen av utlämnandefrågan skall göras av den myndighet, som förhandlar lokalt i enlighet med vad som är bestämt i kollektivavtal. Det har med hänsyn till innehållet i 2 kap. 14 å TF ansetts lämpligt att föreskrifterna upptas i samma paragraf som själva sekretessbestämmelserna.

En nyhet i förhållande till gällande rätt utgör 6 &. 1 paragrafen finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som rör fackliga stridsåtgärder.

1 första stycket föreskrivs sekretess för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förberedelse till sådan stridsåtgärd. Någon begränsning till planerad stridsåtgärd har inte gjorts, eftersom även en offentlig arbetsgivare bör kunna hålla hemliga de överväganden som görs angående en pågående stridsåtgärds effekt och andra sådana förhållanden. Skulle sekretess inte gälla i dessa fall, skulle motsidan få en fördel i strid med den princip, som ligger bakom sekretessen i 5 och 6 åå, nämligen att arbetsmarknadens parter på den offentliga sektorn bör vara jämställda så långt det är möjligt.

Som facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn anses facklig stridsåtgärd som vidtas av eller mot arbetsgivare för vars räkning myndighet, samman- slutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har att förhandla i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Det är rimligt att uppgift om facklig stridsåtgärd åtnjuter samma sekretess som uppgift som angår facklig förhandling. Bl. a. talar den förut berörda principen om parternas likställdhet i en arbetskonflikt för en sådan lösning. Utifrån detta synsätt har skaderekvisitet utformats så att sekretess gäller för uppgift, om det kan antas att det allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning som part i arbetskonflikt försämras om uppgiften röjs.

1 6å andra stycket anges vilken tidsgräns som gäller för sekretessen beträffande uppgift i allmän handling. 16 å tredje stycket finns bestämmelser som motsvarar 7 å promemorieförslaget. I dessa hänvisas till 5 å tredje stycket departementsförslaget angående vilken myndighet som prövar fråga om utlämnande av uppgift till enskild.

Prop. 1979/80:2 Del A 6 kap. 8 _å' 152

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess som avser rättstvister, i vilka det allmänna är part.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 6å Seer och 35å lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt i fråga om tystnadsplikt 36 å sistnämnda lag

Promemorieförslaget: ') kap. 8 å Första stycket överensstämmer i huvudsak med gällande rätt i fråga om handlingssekretess. Sekretess gäller sålunda för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt företags rättstvist. Uppgifterna kan härröra från myndigheten själv eller vara införskaffade utifrån. Varje uppgift hos myndigheten som kan beröra en rättstvist omfattas dock inte av sekretessen. För att uppgiften skall anses ha tillkommit eller inhämtats med anledning av rättstvisten krävs att det dem emellan finns ett samband. som fallet är med rättsutredningar, värderingsutlåtanden, uppgifter om bevisning och förhand- lingstaktiska överväganden som hänför sig till en rättstvist. Liksom i gällande rätt avser ordet rättstvist både pågående och möjligen blivande rättstvist (jfr SOU 1935:5 s. 12 och SOU l937:107 s. 44).

Sekretessen enligt denna paragraf hindrar inte att uppgift lämnas ut enligt 18 eller 195 MBL Gfr 14 kap. 7 å departementsförslaget).

Den i andra stycket föreskrivna tidsgränsen för handlingssekretessen överensstämmer med gällande rätt.

I motsats till vad en remissinstans har förordat ankommer prövningen av utlämnandefråga på den myndighet där en uppgift förekommer. Särskilda skäl att frångå denna princip har inte ansetts föreligga. Det kan dock tilläggas att det kan vara naturligt att den myndighet, som prövar fråga om utlämnande av uppgift som hänför sig till en annan myndighets rättstvist, införskaffar den andra myndighetens synpunkter på frågan.

85

Föreskrifter om sekretess kring fartygsdagböcker och liknande handlingar meddelas i denna paragraf.

Gällande rätt: 5 å första stycket Seer Promemorieförslaget: 7 kap. 9 å Bestämmelserna i 5 å Seer ger skydd för delvis olika intressen. Första stycket tar sikte på att det allmänna inte skall vara sämre ställt än enskild bevismässigt, sedan en fartygskollision har inträffat. Det är alltså fråga om skydd för det allmännas ekonomiska intresse. Andra stycket första meningen och tredje stycket har däremot till syfte att skydda både det allmännas och - kanske vanligast -— enskilds ekonomiska intresse i ärende om sjöförklaring eller motsvarande undersökning. Andra meningen i andra stycket skyddar

Prop. l979/80:2 Del A 6 kap. 89" 153

också både enskilds och det allmännas ekonomiska intresse i den tillsyns-

verksamhet som sjöfartsverket bedriver. _ På grund av departementsförslagets uppdelning av sekretessbestämmel-

serna på de olika grunder som anges i 2 kap. 2 å TF har de föreskrifter, som svarar mot 5 å Seer. fördelats på bestämmelser i två olika kapitel. 1 förevarande paragraf återfinns motsvarigheten till 5 å första stycket. Sekre- tessen vid sjöförklaringar och motsvarande undersökningar regleras i 8 kap. 16 å. Sistnämnda paragraf ger skydd också för det allmännas ekonomiska intresse, fastän den ingår i kapitlet om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Det har inte ansetts föreligga tillräcklig anledning att ta upp en motsvarande regel i 6 kap. till skydd för bara det allmännas ekonomiska intresse.

Sekretess hos sjöfartsverket som tillsynsmyndighet kan föreskrivas med stöd av 8 kap. 6å departementsförslaget, såvitt gäller skydd för enskilds affärs- och driftförhållanden. Till sådana får räknas uppgifter som rör sammanstötning av handelsfartyg eller frskefartyg med annat fartyg (jfr 70 m. fl. åå sjölagen, 189135 5. 1, omtryckt 1975:1289). Motsvarande sekretesskydd för det allmänna uppkommer till följd av 13 kap. 1 å tillsammans med förevarande paragraf.

Den föreslagna Så innebär att 5å första stycket Seer har behållits oförändrad i sak och att en motsvarande tystnadsplikt har införts. I likhet med gällande rätt är det en förutsättning för sekretess att tillgång till motsvarande uppgifter beträffande det andra fartyget i sammanstötningen inte finns.

Skaderekvisitet har utformats med tanke på att det allmänna skall vara likställt med enskild bevismässigt. Efter mönster av andra bestämmelser i 6 kap. har det avfattats så att sekretess gäller för uppgift, om det kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs. Tvisten behöver inte ha uppkommit eller ens vara förutsedd för att uppgiften skall vara sekretessbelagd.

Liksom f. n. viker sekretessen för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som är allmän, om sjöförklaring eller undersökning enligt 314 å sjölagen hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen. Därutöver finns en yttersta femårsgräns för sekretessen. Tidsgränserna anges i andra stycket.

1 promemorian föreslås att tillämpningen av sekretessbestämmelsen skall ligga på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör. Med tan ke på att de handlingar det här är fråga om är av så speciell karaktär får också enligt min mening särskilda skäl anses föreligga för en sådan ordning. Departements- förslaget överensstämmer alltså med promemorieförslaget också när det gäller tredje stycket.

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. l—6 få" 154

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

1—6 åå

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom hälso- och sjukvården samt inom socialtjänsten.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 14å Seer samt i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna i bilaga 5 nr8, 18, 21, 34, 39, 49,63, 74, 78, 81, 106, 108,109, 166,170 och 171

Handlingar rörande hälso- och sjukvård är hemliga såvitt gäller enskilds personliga förhållanden, men kan lämnas ut om trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet inte kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde eller nära anhörig. Vissa beslut på sjukvårds- området är dock offentliga. De inom hälso- och sjukvården centrala tystnadspliktsbestämmelserna finns numera i 3 å lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. De som omfattas av bestämmelserna har en i princip ovillkorlig tystnadsplikt angående vad som har meddelats i förtroende i verksamheten. I övrigt gäller en skyldighet att inte obehörigen uppenbara vad som har erfarits om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.

Regleringen av handlingssekretessen på socialvårdsområdet bygger också på presumtionen att uppgifter om enskilds personliga förhållanden är hemliga. Föreligger trygghet att utlämnande inte missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde, kan dock handling med sådana uppgifter lämnas ut. Beslut av förvaltningsdomstol i socialvårdsmål är offentliga, i den mån inte annat följer av reglerna om förhandlingssekretess. Socialnämnds beslut i ärende om socialhjälp är också offentliga, liksom överinstansens beslut. Däremot är barnavårdsnämnds och nykterhetsnämnds beslut hemliga enligt huvudregeln. Detta gäller även beslut om omhändertagande av enskild. Gällande bestämmelser om tystnadsplikt skyddar enskilds personliga förhållanden inom hela den sociala vårdsektorn. Det i bestämmel- serna ingående obehörighetsrekvisitet ger emellertid visst utrymme för utlämnande av uppgifter.

Sekretesstiden enligt 14 å Seer är 70 år från handlingens datum. Promenmrie/örslagel: 8 kap. 1—6 åå Enligt promemorian råder det ingen tvekan om att h ä 1 50 - oc h sj u k v å rde n hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Läkarsekretessen är sålunda ett väsentligt inslag i läkaretiken. Behovet av diskretion har också sedan länge tillgodosetts genom författningsbestämmelser. Samtidigt står det enligt promemorian klart att rådande tillstånd lämnar åtskilligt övrigt att önska. Gällande bestämmelser ger ganska ston spelrum för olika tolkningar. Sekretessen i förhållande till andra myndigheter uppvisar brister både i fråga

Prop. l979/8022 Del A r.---t. 7 lta/7. I—ö M 155

om innehåll och utformning. Till detta kommer att reglerna om handlings- sekretess och tystnadsplikt bygger på skilda principer.

Under arbetet med promemorian inom regeringskansliet förekom samråd mellan justitie- och socialdepartementen angående hälso- och sjukvårdssek- retcssens framtida utformning. Därvid beslöts att två principiellt skiljaktiga lösningar borde presenteras i promemorian. Det ena alternativet innebär att en enhetlig sekretessregel utan någon form av skaderekvisit och utan särbehandling av förtroendesituationer införs. Det andra alternativet bygger på nuvarande reglering av tystnadsplikten på området. Till sina praktiska konsekvenser ligger de båda alternativen enligt promemorian varandra ganska nära. Gemensamt för dem är att sekretessen för allmänna handlingar inom sjukvården t. ex. sjukjournaler— och för uppgifter som inte är intagna i allmän handling är densamma. att sekretessen ges en fastare utformning, särskilt i förhållandet till andra myndigheter, och att den förstärks.

Efter en presentation av de två principlösningarna görs i promemorian följande sammanfattande jämförelse.

Lösningen med en enda sekretessnivå ger genomsnittligt ett starkare integritetsskydd än lösningen med en förtroendesekretess och en sekretess med skaderekvisit. [speciella fall kan emellertid den första lösningen komma att'erbjuda mindre garantier mot spridning av uppgifter än vad som följer av en fullt utnyttjad förtroendesekretess. Det första alternativet innebär otvi- velaktigt att regleringen blir mer lättolkad och lättbegriplig än enligt det andra alternativet. I gengäld är den enhetliga sekretessregeln behäftad med en viss stelhet och kan leda till sekretess där sådan strängt taget inte är påkallad.

1 departementspromemorian har lagtexten utformats med utgångspunkt i den senare av de två beskrivna lösningarna. Denna anknyter också närmast till det förslag till reglering av socialvårdssekretessen som förordas i promemorian, även om denna reglering inte innehåller någon allmän regel om förtroendesekretess. Enligt promemorian möter emellertid inte något avgörande hinder mot att kombinera promemorians förslag till utformning av socialsekretessen med den först beskrivna lösningen av sjukvårdssekretes- sen, dvs. lösningen med en enda sekretessnivå.

När det gäller att bestämma s 0 c i a l s e k r e te s s e n s innehåll och styrka är det enligt promemorian i huvudsak fyra faktorer som är värda beaktande. Att ett ovanligt starkt intresse av skydd för enskildas personliga förhållanden gör sig gällande är odiskutabelt. Men inte heller intresset av allmän insyn i och kontroll av de socialvårdande myndigheternas verksamhet kan neglige- ras. Ett tredje önskemål är att regleringen blir någorlunda lättillämplig. En fjärde, ofta framförd synpunkt är att sekretessen inom närliggande vårdom- råden bör ha ett likartat innehåll till underlättande av samarbete.

Av de angivna faktorerna bör enligt promemorian de två senast nämnda tillmätas en underordnad betydelse. Kravet på enkla och klara regler kan väl tänkas leda till att man t. ex. avstår från en differentiering av

Prop. l979/80:2 Dcl A 7 kap. I—6 få" 156

sekretessregleringen. Det bör däremot inte få till följd att man i nämnvärd grad accepterar ett vidare mått av sekretess än som är strängt sakligt motiverat, enbart för att befria tjänstemännen från kinkiga ställningsta- ganden eller för att utesluta alla risker för missbedömningar. Inte heller bör önskemålet om samordnad sekretessreglering få leda till att en långtgående sekretess inom ett kärnområde sprids över stora angränsande fält, till men för offentlighetsintresset.

Enligt promemorian är det mot den angivna bakgrunden tämligen givet att sekretessen på socialvårdsområdet och på intilliggande områden måste bli produkten av en kompromiss mellan skilda, var för sig beaktansvärda synpunkter. Det är också svårt att undvika att sekretessreglerna inbördes skiljer sig på ett sätt som kan te sig inkonsekvent, om bedömningen görs ur endast en synvinkel.

1 promemorian diskuteras härefter socialsekretessens innehåll och uppbyggnad. Ställning tas först till frågan huruvida en särskild förtroendesek- retess bör finnas i vissa fall vid sidan av en mindre sträng sekretessregel. Efter en redovisning av argumenten för och emot konstateras att skälen för en förtroendesekretess inom socialvården är så svaga att det inte finns anledning att komplicera regleringen genom att införa en sådan särskild sekretessform. 1 promemorian erinras också om att socialutredningen kommit till samma slutsats, vilket emellertid måste ses i sammanhang med den lösning av sekretessfrågan som utredningen förordar. Jag återkommer strax till utred- ningens förslag.

En förutsättning för att man skall kunna avstå från en differentiering av socialsekretessen på olika nivåer är enligt promemorian att den sekretess som är nödvändig för skyddet av de hjälpsökandes personliga integritet och för socialvårdens funktionsduglighet likväl kan åstadkommas. Den i princip enhetliga sekretessregel som har föreslagits av socialutredningen tillgodoser obestridligen sekretessbehovet. Enligt promemorian har emellertid utred- ningen gått väl långt i sin strävan att förse socialvården med sekretesskydd.

Enligt promemorian kommer en regel om sekretess inom socialvården för enskilds personliga förhållanden att spänna över en mångfald olika aktiviteter och träffa information med skiftande känslighet. Det förefaller varken behövligt eller förenligt med offentlighetsintresset att på området en gång för alla utesluta varje möjlighet till insyn utifrån. Socialutredningen har enligt promemorian sannolikt överbetonat önskemålet om en klar och entydig sekretessreglering. Inom socialvården såväl som i flertalet andra samman- hang där sekretess uppställs till enskilds förmån bör krävas att en viss bedömning görs i det enskilda fallet av behovet av hemlighållande. En sådan ståndpunkt harmonierar bäst med grundreglerna i 2 kap. 2å TF om när handlingsoffentligheten får begränsas. l promemorian ifrågasätts f.ö. från rent praktisk synpunkt om inte det kategoriska förbudet att lämna ut uppgifter om enskild person annat än i särskilt utpekade fall går så långt att

Prop. 1979/8012 Del A 7 kap. I—ö få 157

förbudet blir svårt att fullt ut iaktta under de växlande förhållanden i den vardagliga tjänsteutövningen då det kan sättas på prov.

En rimlig avvägning synes enligt promemorian kunna åstadkommas om man visserligen också i det särskilda fallet utgår från att uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig men likväl inte låter sekretessen sträcka sig till fall där man kan känna god säkerhet för att röjande inte leder till skada eller men. Ett skaderekvisit bör alltså uppställas, men det bör— i motsats till vad som annars i allmänhet föreslås i promemorian vara så utformat att bevisbördan vilar på den som vill hävda att utlämnande kan komma till stånd. Den föreslagna lösningen anknyter enligt promemorian nära till gällande rätt, särskilt till huvudbestämmelsen om handlingssekretess i 14å Seer. Skyddet är emellertid något starkare enligt förslaget. Bl, a. ger gällande rätt visst utrymme för utlämnande av hemlig handling efter en avvägning mellan nytta och skada. En sådan intressebedömning faller i princip vid sidan om tillämpningen av skaderekvi- siten iden nya sekretesslagen. Till detta kommer att den nya sekretessregeln enligt promemorieförslaget är direkt tillämplig också i relation till andra myndigheter.

Inom ramen för en sekretessregel med nu angivet innehåll låter det sig enligt promemorian väl göra att ta hänsyn till om en uppgift är lämnad i förtroende eller inte. Om sålunda en klient för en socialvårdstjänsteman framhåller att han önskar att en uppgift som han har lämnat inte skall vidarebefordras till viss mottagare, lär det i praktiken inte vara möjligt för tjänstemannen att handla i strid med klientens önskan utan att riskera att utsätta denne för men.

På grundval av bl.a. dessa överväganden har bestämmelsen om social- vårdssekretessen (8 kap. 4 å promemorieförslaget) utformats. Den bygger på förutsättningen att sociallagstiftningen reformeras i huvudsaklig överens- stämmelse med socialutredningens förslag.

Socialmredningensförs/ag: Inom regeringskansliet pågår f. n. arbetet med en reformering av den sociala vårdlagstiftningen. Socialutredningen har avgett sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkrings- tillägg. Betänkandet har remissbehandlats (jfr bilaga 3). Den nya sociallag- stiftningen kan beräknas träda i kraft tidigast den 1 januari 1980.

Socialutredningen behandlar i sitt slutbetänkande ingående frågorna om sekretess inom socialvården, såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Utredningens ställningstaganden överensstämmer i vissa delar med dem som görs ijustitiedepartementets promemoria. En del inte oviktiga skillnader mellan ståndpunkterna föreligger emellertid. Utredningens överväganden angående handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister har remissbe- handlats samtidigt med promemorian. Avsikten härmed har varit att få de båda förslagen belysta av remissinstanserna och i den allmänna debatten, samtidigt och i sammanhang med förslag till övrig sekretesslagstiftning.

Prop. 1979/8012 Del A 7 kap. l—Ö N' 158

Socialutredningens förslag i sekretessfrågan skall ses mot bakgrund av de allmänna riktlinjer som enligt utredningen skall gälla för den framtida socialvården socialtjänsten och dess rättsliga reglering.

Socialtjänsten skall enligt utredningen vara en på frivillig grund byggd verksamhet för stöd och bistånd åt enskilda. Den bör präglas av en fullt genomförd helhetssyn, som bl. a. leder till att den enskildes sociala problem löses utifrån en bedömning av den totala situationen. Nuvarande vårdlagar bör i första hand ersättas av en socialtjänstlag som ger socialtjänsten möjlighet att i samverkan med den enskilde och utan bu ndenhet till särskilda indikationer eller detaljerade regler vidta de åtgärder som framstår som lämpligast i det enskilda fallet.

Varje primärkommun skall enligt utredningen svara för socialtjänsten inom sitt område. lnom kommunen skall uppgifterna handhas av en nämnd, socialnämnden. Den som vistas i kommunen skall ha rätt till bistånd av socialnämnden om vissa allmänna villkor är uppfyllda. En del av den nuvarande socialhjälpen föreslås bli utbetald av de allmänna försäkringskas- sorna i form av socialförsäkringstillägg.

Viss möjlighet skall enligt utredningen finnas att bereda underårig vård mot hans eller föräldrarnas vilja. Beslutanderätten vill utredningen i princip förlägga till länsrätten. I fråga om tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel har utredningen lagt fram alternativa förslag. Det ena förslaget innebär att samtycke alltid skall krävas för åtgärd inom socialtjänsten och att omhändertagande därför skall kunna äga rum endast inom sjukvårdens ram. Det andra förslaget går ut på att också sociallagstift- ningen skall ge stöd för vissa ingripanden utan den enskildes samtycke. I senare fallet avses länsrätt bli beslutsinstans.

Vad härefter gäller sekretesskyddet betonar utredningen att det för att socialtjänsten skall kunna nå sitt mål krävs att klienterna känner förtroende för dem som sköter socialtjänsten och att klienterna med trygghet kan anförtro dem sina och närståendes personliga problem. Utredningen vill därför förstärka sekretesskyddet. Den anser emellertid att regler om en särskild fönroendesekretess för vissa fall inte kan fungera väl. Utredningen föreslår i stället en tystnadspliktsreglering av följande innebörd.

Huvudregeln är att var och en som är eller har varit verksam inom socialtjänsten skall ha tystnadsplikt om vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden. Regeln skall gälla såväl gentemot allmän- heten som mot myndigheterna. Från denna får undantag göras endast i tre fall. För det första skall tystnadsplikt inte gälla, om den enskilde samtycker till att uppgiften lämnas ut. För det andra skall tystnadsplikt inte gälla i vissa fall som anges iden socialnämndslag som utredningen föreslår. För det tredje skall tystnadsplikt inte gälla i de fall, då socialnämnden enligt föreskrift som har givits i lag eller med stöd av bemyndigande i lag är skyldig att föra talan vid domstol eller att avge yttrande eller lämna underrättelse till domstol eller

Prop. 1979/80:2 Del A _. :., 7kap. l—6 få" 159

annan myndighet. Beträffande familjerådgivningen bör dock endast det första undantaget gälla. , . . . _

[socialnämndslagen bör enligt utredningen anges att tystnadsplikten inte skall gälla då det för ärendes handläggning eller för att tillgodose ett vårdbehov är nödvändigt att kommunicera inom den egna eller med andra myndigheter inom socialtjänsten. Likaså bör upplysningsplikt föreligga mot tillsynsmyndigheter och besvärsmyndigheter. Vidare får tystnadsplikten vika i förhållande till beslutsmyndigheten,då det gäller att bereda någon vård mot hans vilja. Slutligen föreslås också att tystnadsplikten får vika för polisanmälan om brott, till förhindrande av dubbelutbetalningar och i återkravsprocess.

Vad angår övriga i lag eller förordning angivna undantag från tystnads- plikten kan bl. a. nämnas ärenden rörande yttranden enligt föräldrabalken, yttranden till åklagare och domstol i påföljdsfrågor, underrättelser enligt utlänningskungörelsen (19691136, omtryckt 1975:1359), yttranden enligt förordningen (1976:264) om statligt bosättningslån och uppgifter till de allmänna försäkringskassorna. Däremot föreslår utredningen att socialnämn- dernas befattning med körkorts- och vapenlicensärenden skall upphöra.

Till regeln om tystnadsplikt föreslås knuten en regel om att handling till den del den innehåller uppgift om vilken tystnadsplikt råder inte får lämnas ut.

Remissinstanserna: Sekretessregleringen inom hälso—, sjuk— och social- vården har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen. 1 detta avsnitt lämnas en kort sammanfattning av remissutfallet. 1 övrigt hänvisas till remissammanställningen i bilagorna 2 (främst under 8 kap.) och 3.

Vad först beträffarsekretessen påhälso- och sjukvårdsområdet är meningarna bland remissinstanserna delade. Promemorieförslaget till- styrks av Landstingsförbundet, försvarets sjukvårdsstyrelse, datainspektio- nen, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Östergötlands län, länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län samt kommunstyrelsen i Göteborgs kommun. Flera remissinstanser förordar emellertid en enhetlig sekretess av i princip absolut karaktär, dvs. det första av de i promemorian presenterade alternativen. Till dem hör regeringsrätten, psykiatriska nämnden, socialsty- relsen, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, dejuridiska fakulte- terna, karolinska institutet. medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och socialkonsulenterna i Östergötlands län. Dessa remissinstanser fram- håller bl. a. att ett stort antal personalkategorier sysselsätts inom sjukvården och att behovet av enkla och klara regler om sekretessen på detta område därför är särskilt uttalat. Uppdelningen av sekretessen på två nivåer - förtroendesekretess i vissa fall och sekretess med omvänt skaderekvisit i andra - komplicerar hanteringen av sekretessreglerna. Härtill kommer svårigheterna att avgränsa området för förtroendesekretessen. Denna avgränsning uppfattas av remissinstanserna som godtycklig. Särskilt vänder de sig mot att skillnad i detta hänseende görs mellan frivillig sjukvård och

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. I—Ö åå 160

sjukvård som innebär myndighetsutövning. Flera remissinstanser påpekar att behovet av förtroendesekretess är minst lika stort på det sistnämnda området som på det förstnämnda. I några yttranden påpekas också att förslaget om förtroendesekretess nödvändiggör en särskild markering i patientjournaler och liknande handlingar av uppgifter som har förtroende- karaktär.

En remissinstans — JK anser liksom de nyss nämnda remissinstanserna att gränsdragningen mellan förtroendesekretess och annan sekretess blir godtycklig och att man varken kan eller bör dra skarpa gränser mellan förtroendefall och andra fall inom det sekretesskrävande området. Eftersom någon uppdelning efter andra grunder inte är möjlig återstår ingen annan utväg än att tillskapa en enhetlig regel för alla situationer. En sådan regel bör enligt JK innehålla det omvända skaderekvisitet. Som huvudregel bör dock gälla att patientens önskemål får fälla avgörandet. Också Svea hovrätt anser att en enhetlig regel med omvänt skaderekvisit borde kunna tillgodose behovet av sekretess på sjukvårdsområdet. Eftersom starka skäl talar för att använda förtroendesekretess inom hälsovården vill hovrätten dock inte motsätta sig promemorieförslaget i denna del.

När det gäller sekretessen på s 0 c i a 1 v å rds o m rå d et ansluter sig remissinstanserna i stor omfattning till socialutredningens förslag. 1 yttran- dena betonas ofta att de föreslagna bestämmelserna är enkla och klara och att de ger skydd för den enskildes personliga integritet. Några remissinstanser avstyrker emellertid helt eller delvis utredningens förslag och förordar att sekretessreglerna på socialvårdens område utformas i överensstämmelse med promemorieförslaget. [ några fall förordar remissinstanserna att regler om förtroendesekretess införs också på socialvårdsområdet , eftersom det från saklig synpunkt inte finns anledning att göra någon skillnad mellan sjukvården och socialvården i detta hänseende.

Flera remissinstanser, däribland regeringsrätten, Svea hovrätt, socialsty- relsen, Landstingsförbundet och Kommunförbundet, anser att det är önskvärt attsamma sekretessregler gäller på hela vårdom- rå d et . 1 yttrandena framhålls att detta skulle förenkla tillämpningen väsentligt och underlätta den samverkan mellan sjukvård och socialvård som f. n. förekommer liksom den pågående integreringen mellan dessa vårdom- råden.

Förea'raganden: Som har framhållits i promemorian kan det inte råda någon tvekan om att sjukvården hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Sekretessen på detta område har gamla traditioner, och läkarsekretessen är ett väsentligt inslag i läkaretiken. Det behöver knappast sägas att utformningen av sekretessbestämmelserna på sjukvårdsområdet har mycket stor betydelse både för dem som av olika anledningar kommer i kontakt med sjukvården och för dem som har sitt arbete inom detta område. Det kan emellertid inte

Prop. I979/80:2 Del A . E.:- 7 ka/t. ]—6 M 161

bestridas att kraven på sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden gör sig lika starkt gällande. också på en del andra områden, främst socialvårdsområdet. Vid remissbehandlingen har också från flera håll framhållits att en betydande samverkan förekommer mellan sjukvården och socialvården och att det finns en strävan mot en delvis integrering av dessa områden. För att socialvården skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs i allmänhet en ingående kännedom om den vårdbehövandes personliga förhållanden. Dessa förhållanden torde inte sällan vara av sådan art att den enskilde skulle lida större men, om de blev kända i en vidare krets, än om uppgifter från en genomgången sjukhusbehandling skulle spridas i motsva- rande omfattning. Uppgifter av det senare slaget måste nämligen i många fall uppfattas Som skäligen harmlösa från integritetssynpunkt. Behovet av sekretess gör sig alltså gällande med i stort sett samma styrka inom socialvården som inom sjukvården. 1 flera remissyttranden har uttryckts önskemål om gemensam ma sekretessregler för dessa områden. För egen del anser jag att sekretessen på de båda nu nämnda områdena bör regleras på i PfinCip samma sätt. Jag har i denna fråga samrått med socialministern.

I fråga om sekretessens utformning kan tre olika lösningar övervägas. En lösning är den som har föreslagits i promemorian för sjukvårdens del, nämligen en Uppdelning av sekretessen på två nivåer, en som omfattar uppgifter som lämnats i förtroende till viss personal och som innebär en i princip absolut sekretess, och en andra som omfattar uppgifter i övriga fall och som innebär sekretess med ett omvänt skaderekvisit. Den andra lösningen innebär att absölut sekretess (med i lag angivna undantag) skall gälla för alla uppgifter inom sjuk- och socialvården. En tredje utväg är att föreskriva en enhetlig sekretessregel som innehåller det omvända skaderekvisitet.

Enligt min mening bör följande principer vara vägledande vid utform- ningen av reglerna om sekretesskyddet på sjuk- och socialvårdsområdena. För det första bör enskilda personers intresse av att inte få uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade till obehöriga tillgodoses. För det andra bör intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande på dessa områden tillgodoses så långt möjligt och särskilt i sådana fall där vården innefattar myndighetsutövning. Vidare bör möjlighet finnas för dem som är verksamma inom något av de båda vårdområdena att samråda med kolleger inom den egna myndigheten och med kolleger inom andra myndigheter såväl på det egna som på det angränsande vårdområdet. Slutligen bör sekre- tessreglerna göras så enkla och lättillämpade som möjligt.

Som framgår är det delvis motstående intressen som skall tillgodoses. Reglerna måste alltså utformas efter en lämplig avvägning mellan de olika intressena.

Lösningen med en särskild förtroendesekretess har diskuterats av social- utredningen som emellertid avvisat tanken på en sådan sekretess inom socialvårdsområdet (se SOU 1977:40 s. 711). Som framgår av det föregående har förslaget att utforma sekretessen på" detta sätt inom sjukvårdsområdet

11 Riksdagen I 979/.?(). ] sam/. Nr)

Prop. 1979/80:2 Del A 7kap. 1—6 åt" 162

utsatts för åtskillig kritik. De invändningar som riktats mot en sekretess som skiljer mellan förtroendesituationer och andra fall kan sammanfattas på följande sätt:

Förtroendesekretessen gäller i princip endast i situationer då den enskilde själv tar kontakt med läkaren eller socialvårdstjänstemannen. Lika starka skäl kan åberopas för fönroendesekretess i vissa andra fall, t. ex. när vård har inletts mot den enskildes vilja. Man vill i detta fall bygga upp ett förtroendeförhållande för en fortsatt vård i frivilliga former.

Förtroendesekretessen gäller endast uppgifter som lämnats av den enskilde själv. Skyddsintresset kan vara lika starkt om uppgifterna kommit till myndighetens kännedom på annat sätt.

— Avgränsningen av det område inom vilket förtroendesekretessen skall gälla erbjuder svårigheter. Det går knappast att undvika att gränsdragningen blir obestämd och godtycklig.

Bestämmelser om förtroendesekretess är svårtillämpade. Nuvarande regler ger mycket ofta upphov till tveksamhet om huruvida uppgifter har lämnats i en förtroendesituation eller inte. Tveksamt är också om förtroen- desekretessen hindrar t. ex. möjligheten att diskutera utformningen av vården med kolleger inom den egna institutionen.

— En absolut sekretess som begränsas till vissa situationer medför praktiska problem. Från flera håll har påpekats att det blir nödvändigt att anteckna Uppgifter som omfattas av förtroendesekretess i en särskild journal eller på annat sätt märka ut sådana uppgifter.

Enligt min mening väger de invändningar tungt som sålunda riktats mot en sekretessreglering som skiljer mellan förtroendesekretess och andra fall. Jag har därför kommit till slutsatsen att den i promemorian föreslagna principlösningen med särskild förtroendesekretess är behäftad med sådana svagheter att den inte bör genomföras.

Detta ställningstagande leder till slutsatsen att på vårdområdena bör införas en enhetlig sekretessregel som görs oberoende av om någon förtroendesituation föreligger eller inte. Därmed uppkommer frågan vilket av de båda återstående alternativen som bör väljas vid utformningen av denna sekretessregel: den absoluta sekretessen eller en sekretessregel med ett omvänt skaderekvisit.

En regel om absolut sekretess med vissa i lag angivna undantag kan sägas innebära att det särskilda skydd för den personliga integriteten som förtroendesekretessen ger i dag på sjukvårdsområdet i det väsentliga utsträcks till att gälla allt som läkaren och hans medhjälpare har erfarit genom sin verksamhet om den enskildes hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Regeln medför sålunda en förstärkning av skyddet för den enskildes integritet i hans kontakter med sjukvården. Det sista gäller i ännu högre grad på socialvårdsområdet, där förtroendesekretess inte förekommer i dag. Regeln innebär emellertid att ett generellt undantag görs från offentlighets- principen inom ett mycket vidsträckt område av det allmännas verksamhet.

Prop. l979/80:2 Del A _. 7kap. 1—6 åå" 163

Med en sådan regel kommer uppgifter från sjuk- och socialvården inte att kunna lämnas ut, även om det klart kan konstateras att utlämnandet inte skulle medföra någon som helst skada. Intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande på dessa viktiga områden åsidosätts följaktligen i det närmaste helt. Regeln kan dessutom ge upphov till krav på liknande avsteg från offentlighetsprincipen på andra områden.

Enligt min mening är det alltså varken lämpligt eller behövligt att införa en i princip absolut sekretess för alla personliga förhållanden inom sjuk- och socialvården. Som jag redan har antytt gör sig i vissa fall ett starkt behov av insyn gällande också inom dessa områden. Jag syftar främst på fall då undersökning eller vård inte är av frivillig karaktär och andra fall då verksamheten har inslag av myndighetsutövning. Vad sjukvården beträffar är det vidare inte ovanligt att omständigheterna kring enskildas kontakter med denna är sådana att patienten knappast har något intresse av att dölja vad som sammanhänger därmed. Utrymme bör t. ex. finnas att i skiftande lägen lämna upplysningar till anhöriga till en patient om dennes tillstånd, i enklare fall också till andra. Sjukvårdspersonalen bör också ha viss möjlighet att ta kontakt med annan myndighet i syfte att hjälpa en patient som inte är i stånd att själv bevaka sina intressen. På motsvarande sätt finns det ingen anledning varför uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig i fall där man kan känna säkerhet för att den enskilde inte lider skada eller men om uppgiften röjs.

1 promemorian har anförts att det finns en risk för att man med en sekretessregel utan obehörighets- eller skaderekvisit hamnar i situationer där man tvingas laborera med ett fiktivt samtycke från den enskilde till att uppgift får lämnas ut för att man skall nå rimliga resultat samt att en sådan regel blir svår att iaktta fullt ut i den vardagliga tjänsteutövningen. Enligt min mening är det rentav sannolikt att en regel om absolut sekretess inom sjukvården och socialvården inte kan iakttas i praktiken. Mot en sådan ordning måste man givetvis resa allvarliga invändningar av principiell natur. Problemet att en regel av denna innebörd ger för mycket sekretess låter sig inte heller lösas genom i författning uppställda undantag från sekretessen, eftersom det knappast är möjligt att i lagstiftningen förutse alla de fall då ett legitimt utlämnande kan komma i fråga. Den avvägning mellan olika intressen som här måste göras bör alltså enligt min mening åstadkommas genom en sekretessregel med ett lämpligt utformat skaderekvisit. Jag föreslår att sekretess skall gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden inom sjukvården och socialvården, om det inte står klan att uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men.

Den av mig förordade lösningen kan synas stå i ett visst motsatsförhållande till det förslag som har lagts fram av socialutredningen och som förordats av många remissinstanser vid remissbehandlingen av promemorian. Jag kan emellertid inte se att förslagen i praktiken skiljer sig särskilt mycket från varandra. Som framgår av vad jag tidigare har anfört skulle nämligen en regel

Prop. 1979/80:2 DelA 7kap.1—6 i; 164

om absolut sekretess vid konfrontationen med det praktiska livets krav säkerligen framtvinga en lagtillämpning som på avgörande punkter knappast skulle skilja sig från tillämpningen av den av mig föreslagna regeln. Härtill kommer att mitt förslag nära anknyter till gällande regler om handlingssekre- tessen i 14 å Seer. Skyddet blir emellertid något starkare,bl. a. därigenom att förslaget inte medger att uppgift lämnas ut efter en avvägning mellan nytta och skada.

Hälso- och sjukvården bygger till dominerande del på frivillighet. Vissa tvångsinslag kan dock förekomma. Regleringen härom återfinns i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och smittskyddslagen (1968z231). ] promemorian har uttalats att det i ärenden om tvångsåtgärder enligt dessa lagar i rättssäkerhetens och den offentliga kontrollens intresse bör råda en mindre sträng sekretess än enligt huvudre- geln. Särskilt betydelsefullt är det enligt promemorian att beslut om frihetsberövande inte kan fattas i hemlighet. 1 promemorian har därför föreslagits att vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utveck- lingsstörda och psykiatriska nämnden skall förutsättas ett positivt antagande om men vid utlämnande för att en uppgift skall kunna hållas hemlig. Samma skaderekvisit föreslås gälla förvaltningsdomstols ärende enligt smittskydds- lagen. Beslut av de angivna nämnderna och beslut i fråga om frihetsberö- vande enligt smittskyddslagen bör (med visst undantag) enligt promemorian liksom f. n. vara offentliga.

På socialvårdsområdet föreslås i promemorian av samma skäl en särregel för handläggningen vid förvaltningsdomstol av mål om omhändertagande. Sekretessen är här något snävare än vid socialnämnden och förutsätter viss sannolikhet för men för att uppgift skall få hållas hemlig. Bestämmelsen sägs ge underlag för att hålla muntlig förhandling vid domstolen inom stängda dörrar. Beslut om tvångsmässigt omhändertagande inom socialvården föreslås dock alltid bli offentliga.

Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot att sekretessen förs ned på en lägre nivå i ärenden vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd. psykiatriska nämnden och. såvitt avser tvångsmässiga omhändertaganden, vid förvalt- ningsdomstol. För egen del anser jag det angeläget att slå vakt om offentlighetsintressena när fråga är om ingripande mot enskilda i de fall som det här är fråga om. 1 överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag därför att beslut av nuvarande utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska nämnden samt beslut inom socialvården om tvångsmässig vård av enskild skall vara offentliga. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av 2 och 4 åå. Däremot anser jag det inte nödvändigt att föreskriva mindre sträng sekretess i de ärenden till vilka dessa beslut är hänförliga. Frågan huruvida andra uppgifter "än sådana som framgår av beslut skall få lämnas ut skall alltså enligt departementsförslaget — liksom enligt

Prop. l979/80:2 Del A It.-;p 7 kan. lf 165 gällande rätt — bedömas på samma sätt som när uppgift i allmänhet begärs utlämnad från sjukvården eller socialvården, dvs. enligtett omvänt skade- rekvisit.

Principen i sekretesslagen är att sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande till enskilda som i förhållande till andra myndigheter. Särskilt det sistnämnda förhållandet ställer krav på en noggrann reglering av de undantag från sekretessen som behövs. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Jag vill här endast nämna att undantagen bör anges i lag.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att en enhetlig sekretess skall gälla inom sjukvården och på socialtjänstens område. Avvägningen mellan olika intressen skall göras enligt en sekretessregel som innehåller det omvända skaderekvisitet. Sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden skall alltså gälla, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men. Sekretessen skall dock inte omfatta vissa beslut som angår tvångsingripanden mot enskilda. Sekretessen skall gälla i förhållande till enskilda och i förhållande till andra myndigheter. Undantagen från sekretessen skall i princip regleras i lag. Tiden för handlingssekretessen är enligt förslaget 50 år från handlingens tillkomst. Förslaget skiljer sig i fråga om sekretessreglernas sakliga innebörd inte så mycket från vad som gäller f. n., men det tillgodoser enligt min mening välde önskemål om en enklare och mer enhetlig lagreglering på vårdområdena som ligger till grund för socialutredningens förslag.

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 1 å första, andra och fjärde styckena samt 2 å första och tredje styckena promemorieförslaget, innehåller bestäm- melser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet.

F örsra stycket

Som har framhållits i promemorian torde det i allmänhet inte behöva råda någon tvekan om vad som skall förstås med hälso- och sjukvård. Något behov av att närmare definiera detta begrepp i lagtexten anser jag alltså inte föreligga. Det centrala området är den slutna och öppna sjukvård som regleras i sjukvårdslagen (1962:242). Hit hör också den förebyggande medicinska hälsovården, t. ex. den som bedrivs vid mödra— och barnavårdscentralerna och inom den psykiska barn- och ungdomsvården. Även tandvården hör till hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvård behöver inte bedrivas i organi- satoriskt självständiga former utan kan utgöra inslag i annan förvaltning, 1. ex. inom skolväsendet, socialtjänsten, kriminalvården eller försvarsmak- ten. Avsikten är att i sådana fall den del av verksamheten som är att räkna till hälso- eller sjukvård skall falla under den nu aktuella sekretessregleringen,

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. I _é' 166

inte under den reglering som gäller för värdmyndigheten. I den mån uppgifterna kommer att hanteras i denna myndighets egentliga verksamhet, blir emellertid den senare regleringen att tillämpa. Jag återkommer strax till denna fråga.

Den personal för vilken sekretessen gäller är i första hand den personkrets som i dag har tystnadsplikt enligt 35 lagen (1975:100) med vissa bestäm- melser för personal inom hälso- och sjukvård m. 11. Till denna kategori hör den s. k. medicinalpersonalen enligt kungörelsen (19641428) om medicinal- personal under socialstyrelsens inseende. Inom den organisatoriskt självstän- diga hälso- och sjukvården kommer sekretessen emellertid att gälla även annan personal än sådan som räknas till medicinalpersonal, t. ex. förtroen- demän inom sjukvårdsstyrelse eller sjukhusdirektion. ledamöter, som inte är läkare, i nämnd som avses i lagstiftningen om omhändertagande av psykiskt sjuka. Vidare kommer, under förutsättning att de är i allmän tjänst, t. ex. arbetsterapeuter, bandagister, laboratorieingenjörer, logopeder, läkarsekrete- rare, psykologer, sjukhusfysiker, sjukvårdsbiträden samt skriv- och ambu- lanspersonal att omfattas av sekretessen (jfr socialstyrelsens kungörelse MF 1975:158 med föreskrifter om åligganden m. m. för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.).

Jag vill i detta sammanhang erinra om att medicinalansvarskommittén i betänkandet (SOU l978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen har lagt fram förslag till lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. 11. Lagen skall ersätta de nyssnämnda grundläggande bestämmelserna om samhällets tillsyn över vårdpersonalen. Enligt kommittén är den i 1964 års kungörelse använda metoden att bestämma vilken hälso- och sjukvårdspersonal som skall stå under särskild tillsyn inte lämplig, eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till den moderna hälso- och sjukvårdens sätt att arbeta. Kommittén föreslår därför att personkretsen under socialstyrelsens tillsyn vidgas och att samhällstillsynen skall omfatta i princip all personal inom den hälso- och sjukvård för vars kvalitet samhället har påtagit sig ett ansvar. Lagförslaget innehåller en bestämmelse som motsvarar föreskrifterna om tystnadsplikt i 3 & iden nu gällande lagen. När ändrade regler om tystnadsplikt för dem som är offentligt verksamma införs bör bestämmelsen enligt kommittén ändras så att tystnadsplikten även i ett sådant läge blir densamma för all hälso- och sjukvårdspersonal.

Medicinalansvarskommitténs förslag bereds f. n. inom socialdepartemen- tet. Oavsett vilken ståndpunkt som statsmakterna kommer att inta till förslaget anser jag emellertid att sekretessbestämmelserna som gäller den offentligt anställda hälso- och sjukvårdspersonalen bör tas in i sekretesslagen. Som framgår av vad jag tidigare har sagt gäller sekretessen enligt departe- mentsförslaget även annan personal än sådan som f. n. räknas till medici- nalpersonalen. En utvidgning av denna personalkategori skulle alltså ligga i linje med den av mig föreslagna sekretessbestämmelsen för hälso- och

Prop. 1979/80:2 Del A ,,..._',_ 7 kap. I t' 167

sjukvårdsområdet. Det är givetvis önskvärt — vilket också framhållits vid remissbehandlingen av promemorieförslaget — att regleringen av sekretessen inom den enskilda sjukvården får samma innehåll som inom den allmänna. Denna fråga bör emellertid behandlas i samband med att förslag läggs fram på grundval av medicinalansvarskommitténs betänkande.

I första stycket andra meningen föreskrivs att sekretess gäller också ”i annan medicinsk verksamhet". Med detta uttryck åsyftas t. ex. rättsmedi- cinsk undersökning och läkarundersökning som inte primärt har vård- eller behandlingssyfte utan går ut på att fastställa en persons lämplighet för viss befattning,t. ex. inom försvaret. Vidare kan som exempel nämnas verksam- heten vid statens bakteriologiska resp. rättskemiska laboratorium samt de rättspsykiatriska klinikernas och stationernas verksamhet. Att lämna en uttömmande uppräkning av alla de verksamheter som bestämmelsen bör omfatta är inte möjligt. För att så långt möjligt undanröja tvekan om sekretessens omfattning i vissa speciella fall har emellertid i lagtexten angetts några verksamheter av särskild betydelse. Där anges sålunda att sekretessen också gäller i verksamhet som avser rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastre- ring och åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Den särskilda verksamheten för omsorger av psykiskt utvecklingsstörda har också nämnts uttryckligen. Denna verksamhet har inslag som knappast kan hänföras till hälso- och sjukvård. En konsekvens av den gjorda avgränsningen blir att lä blir tillämplig inom verksamheten i Särskolor för psykiskt utvecklingsstörda i stället för den sekretess som enligt 9ä i allmänhet skall gälla inom det obligatoriska skolväsendet.

Paragrafen är tillämplig även i ärenden som gäller myndighetsutövning mot enskild, t. ex. i ärenden enligt den nuvarande lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller smittskyddslagen och i tillståndsärenden enligt abortlagen (19742595), steriliseringslagen (19752580) m. ll. ] sådana ärenden gäller sekretessen även hos fullföljdsinstans (jfr andra stycket). 1 samman- hanget bör också nämnas att en särskild sekretessregel gäller hos polismyn- dighet i ärende om omhändertagande eller handräckning i vissa fall (se 19 'g').

Promemorieförslaget innebär att sekretess skall gälla endast uppgift som avser vårdbehövande eller jämställd person eller närstående och som gäller sådan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Enligt min mening finns det emellertid inte. skäl att avgränsa den krets som åtnjuter sekretesskydd så snävt. Starka skäl talar nämligen för att uppgift om enskild bör åtnjuta sekretesskydd även om den enskilde inte är i behov av vård eller är närstående till vårdbehövande. Så t. ex. bör uppgifter som en vårdbehövande lämnar om andra personer, t. ex. grannar eller arbetskamrater, inte kunna lämnas ut annat än inom ramen för vad skaderekvisitet medger. Enligt departementsförslaget gäller därför sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.om det

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 1 35' 168

inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men. [sammanhanget bör emellertid påpekas att sekretessen inte gäller i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verk- samhet (se 2 Q' 5).

Som någon remissinstans har anfört omfattar begreppet ”personliga förhållanden” även någons hälsotillstånd. Enligt min mening bör emellertid det senare begreppet särskilt framhållas i förevarande paragraf liksom i vissa andra bestämmelser på angränsande områden. 1 övrigt hänvisarjag till vad jag har anfört om ”personliga förhållanden” i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4).

Huvudregeln enligt paragrafen är att uppgift inte får lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men. Ett skaderekvisit med omvänd bevisbörda ställs alltså upp. Som jag tidigare har anfört är regeln närbesläktad med den som i dag gäller för handlingarinom sjukvården m. m. enligt 14 & Seer. I motsats till 14 åtillåter den emellertid i princip inte utlämnande efter en avvägning mellan behovet och befarad skada. Den nya bestämmelsen ger alltså ett något starkare skydd såvitt gäller uppgift i allmän handling. Det står emellertid klart att skadere- kvisitet medger att uppgift lämnas från en läkare till en annan eller från en sjukvårdsinrättning till en annan, om uppgiften behövs i rent vårdsyfte. Visst utrymme finns också att lämna uppgifter till annan vårdsektor i syfte att bistå en patient. Det kan synas tveksamt om en uppgift kan lämnas från den allmänna sjukvården till en privatpraktiserande läkare eller en företagsläkare. För den händelse patientens samtycke till att uppgiften lämnas inte kan inhämtas, bör emellertid uppgiften ändå kunna lämnas ut om den i trängande fall behövs för medicinsk behandling av den som uppgiften rör. I sådana fall kan det knappast hävdas att patienten lider men om uppgiften lämnas ut. Däremot bör det inte komma i fråga att lämna ut uppgifter till läkare som begär att få dem för att fullgöra uppdrag som han har fått från annan än patienten själv, t. ex. att lämna utlåtande rörande patienten till myndighet. I sådana fall bör uppgifterna lämnas ut endast om patienten samtycker till det.

Någon definition av begreppet "närstående" som förekommer i denna och vissa andra paragrafer kan knappast ges, eftersom uppfattningen om vad som förstås med detta begrepp skiftar från tid till annan. Jag vill emellertid understryka att faktisk släktskap inte behöver föreligga. Skulle det t. ex. bedömas vara till men för en person att uppgift om den med vilken han sammanbor lämnas ut, bör uppgiften enligt min mening vara sekre- tesskyddad.

Sekretessen gäller givetvis också gentemot patientens anhöriga. I många fall kan patienten ha särskild anledning att just för dessa hemlighålla sin sjukdom eller dess närmare beskaffenhet. Emellertid är det givetvis högst angeläget att i förekommande fall de nära anhöriga får kännedom om att patienten inte har lång tid kvar att leva eller har en obotlig sjukdom. Hindrar

Prop. l979/80z2 Del A 7 kr!/7. lh” 169

patientens tillstånd i sådana fall att han samtycker, bör underrättelse likväl få lämnas till de anhöriga. Detsamma gäller om läkaren någon gång bedömer att patientens allvarliga tillstånd åtminstone tills vidare inte bör avslöjas för honom själv och något samtycke av den anledningen då inte kan inhämtas. Enligt min mening ger en tillämpning av skaderekvisitet utrymme för ett utlämnande i dessa fall. Jfr vad som anförs under 3 5.

Med ledning av skaderekvisitet får också bedömas, om uppgift kan lämnas från sjukhus om att viss person vårdas där. Sådan uppgift bör normalt endast kunna lämnas till patientens närstående. En utomstående bör däremot inte utan patientens samtycke genom personalen vid sjukhuset kunna få reda på att en person vårdas där. Den som har ett legitimt intresse av sådan information har alltid möjlighet att vända sig till patientens närstående.

En särskild fråga är vad som bör gälla i fråga om sådana uppgifter som läkare begär för att fullgöra uppdrag som han har erhållit från annan än patienten, t.ex. att gå myndighet till handa med utlåtande. Enligt min mening måste en läkare som har åtagit sig att som sakkunnig yttra sig i fråga om viss person i princip vara berättigad att redovisa sina rön till uppdrags- givaren; han röjer då inte några uppgifter utanför denna sin särskilda verksamhet för det allmänna. Undersöker han den enskilde, måste han klargöra situationen för denne. Det kan emellertid tänkas att vederbörande tidigare har vänt sig till samme läkare och anförtrott honom vissa uppgifter. Den verksamhet i vilken dessa uppgifter har inhämtats får anses skild från verksamheten som sakkunnig. Läkaren får därför i princip inte utan den undersöktes samtycke utnyttja eller yppa uppgifterna när han fullgör sakkunniguppdraget. På liknande sätt får bedömas t. ex. skolläkares eller skolsköterskas möjlighet att lämna uppgifter till skolledningen om en elev. Uppgift som eleven har anförtrott läkaren eller sköterskan får i princip inte yppas utan elevens samtycke ens inom ramen för elevvården. Detta torde inte hindra läkaren eller sköterskan att ge råd om lämplig elevvårdande åtgärd.

Vid remissbehandlingen har remissinstanserna uppehållit sig vid vissa särskilda frågor. Bl. 3. har socialstyrelsen och statens personalnämnd efterlyst uttalanden om sekretessen inom företagshälsovården. Med anledning därav vill jag framhålla att sådan verksamhet -i den mån den är att hänföra till allmän verksamhet och inte till enskild faller under den nu aktuella sekretessregleringen. Det innebär att det föreligger mycket begränsade möjligheter att utan patientens samtycke föra uppgifter vidare från t. ex. företagsläkaren till myndigheten. Om läkaren har åtagit sig att som sakkunnig yttra sig t. ex. i fråga om viss persons lämplighet till viss befattning, måste han emellertid kunna redovisa sina iakttagelser till arbetsgivaren. Detta förhållande måste givetvis påpekas för den enskilde vid undersökningen, om sådan företas. Har den enskilde tidigare vänt sig till företagsläkaren, är läkaren i princip förhindrad att föra vidare uppgifter som

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 1,6 170

därvid anförtrotts honom. Som jag nyss har anfört i fråga om sakkunnigupp- drag i allmänhet bör uppgifter av det sistnämnda slaget i princip få föras vidare bara om den enskilde samtycker till det.

[ departementsförslaget finns lika litet som i promemorieförslaget någon allmän bestämmelse som ger sekretess åt uppgifter som härrör från läkare eller annan medicinalpersonal, när uppgifterna i allmän handling eller i annan form är tillgängliga utanför hälso- och sjukvårdssektorn och angränsande områden. Som har framhållits i promemorian betyder detta givetvis inte att sådana uppgifter i större omfattning skall lämnas utan skydd. Det önskvärda skyddet bör i stället i allmänhet åstadkommas genom regler som är utformade för de ärenden eller den verksamhet där uppgifterna kan förekomma. Åtskilliga bestämmelser i departementsförslaget kommer att ge sekretess för läkarintyg och andra uppgifter om någons hälsotillstånd. Hit hör t. ex. bestämmelserna om sekretess inom socialtjänsten (7 kap. 4 9), inom kriminalvården (21 9"), hos försäkringskassorna m. 11. iärenden enligt lagstift— ningen om allmän försäkring eller arbetsskadeförsäkring (7 ä), i ärenden som gäller värnpliktstjänstgöring (12 å), inom arbetarskyddet (8 9), inom arbets— vården m.m. och i myndighets personalsociala och personaladministrativa verksamhet, inräknat anställningsärenden (10 och 11 59"), inom skolväsendet m.m. (9 ä), i förundersökning (9 kap. 17 och 18 åå) och i ärenden om studiestöd (9 kap. 5 g). Av väsentlig betydelse i sammanhanget är vidare de allmänna bestämmelserna om sekretessens överföring i 12 och 13 kap.

Speciellt intresse knyter sig till bestämmelserna i 12 kap. ] åom sekretessen vid domstol. Dessa bestämmelser skyddar inte bara t. ex. sjukjournal, när sådan kan förekomma i mål vid domstol, utan också intyg och utlåtande från läkare m. fl. som har tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Paragrafen blir visserligen inte tillämplig på medicinska uppgifter som härrör från läkare i enskild verksamhet. Behovet av sekretesskydd för sådana uppgifter tillgo- doses emellertid i de sannolikt viktigaste hänseendena genom vissa primära sekretessbestämmelser för domstolarna, nämligen dem som skyddar uppgift om enskilds personliga förhållanden i mål om sedlighetsbrott, i brottmål när uppgiften har framkommit vid rättspsykiatrisk undersökning eller annars i utredning rörande tilltalads personliga förhållanden samt i äktenskapsmål och mål eller ärende enligt föräldrabalken (7 kap. 22 & och 9 kap. 15 och 16 55 departementsförslaget). Jag anser alltså att det inte behövs någon motsva- righet iden nya sekretesslagen till föreskriften i 14 5 Seer om handlingssek- retess för handlingar som har upprättats till utredning i mål eller ärende vid domstol m. m. av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande. l promemorian har snaraSt ifrågasatts om inte 12 kap. l & ger en alltför vidsträckt sekretess åt läkarintyg och andra medicinska uppgifter om enskild. Om uppgifterna skall förebringas vid förhandling, blir de emellertid till följd av 5 kap. l & RB i föreslagen lydelse och 12 kap. 3 och 4 55 sekretesslagen sannolikt i de flesta fall offentliga.

Prop. l979/80:2 Del A ?. _ , 7 kap. 1 ; 171

En annan särskild fråga som vid remissbehandlingen har tagits upp av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet är de s.k. patientförevisning- arna. Enligt socialstyrelsen har det sedan gammalt förekommit att den som undervisar blivande läkare demonstrerat olika sjukdomstillstånd med hjälp av patienter. Metoden har förekommit i många olika former såväl inom den psykiatriska som den somatiska undervisningen. På senare tid har televi- sionsteknisk utrustning, s. k. Videoteknik, använts i allt större utsträckning. Socialstyrelsen påpekar att metoden numera, vid sidan av undervisning och forskning,också börjat användas i vård- och behandlingsarbetet,särskilt i det psykiatriska behandlingsarbetet.

Frågan om användningen av Videoteknik i förevarande sammanhang har behandlats av JO i ett nyligen avgjort ärende (dnr 423—1976) med anledning av en skrivelse från Riksförbundet för social och mental hälsa. [ beslutet anför JO bl. a. att den rättsliga regleringen inte — såsom riksförbundet synes ha menat — lämnat fältet öppet för en godtycklig användning av videotekniken inom sjukvården. Regleringen av det personliga integritetsskyddet på patienträttens område är emellertid enligt JO ganska outvecklad och rättsläget på sekretessområdet är i vissa väsentliga hänseenden oklart. Dessa förhållanden motiverar i sig att bestämmelserna på området kompletteras och ses över. 1 avvaktan härpå bör enligt JO:s mening återhållsamhet iakttas vid teknikens användning, framför allt vad gäller forskning och undervisning. — Utgångspunkten för en lösning av problemet bör enligt JO vara att skapa garantier för patientens personliga integritet. Videotekniken kräver att särskilda bestämmelser utfärdas. Innan några föreskrifter kan utfärdas måste emellertid videobandens karaktär av allmän handling eller icke allmän handling klarläggas. Detta har betydelse - inte endast för sekretessfrågan utan även för tillämpningen av gällande gallringsbestämmelser. JO utgår från att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet kommer att begagna sig av möjligheten att undanröja den oklarhet söm kan anses föreligga beträffande videobandens karaktär i olika situationer av allmän handling.

För egen del vill jag först understryka att det inte ankommer på mig att i detta lagstiftningsärende redovisa någon ståndpunkt i den kontroversiella frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar patientförevis- ningar med eller utan användande av Videoteknik bör få förekomma. Sekretesslagen behandlar endast frågan om vilka sekretessregler som skall gälla i sammanhanget. Jag utgår alltså i det följande från att patientförevis- ningar kommer att äga rum även i framtiden.

Enligt 2 kap. 3 5 första stycket TF är framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas. avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel att anse som handling i grundlagens mening. Handling är enligt samma bestämmelse att anse som allmän, om den förvaras hos myndighet och på närmare angivet sätt är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Bestämmelser om när handling skall anses

Prop. 1979/80z2 Del A 7kap. If 172

inkommen resp. upprättad finns i 2 kap. 6 och 7 55 TF. Av sistnämnda bestämmelse följer bl. a. att handling som inte hör till visst ärende (detta torde vara det normala i de fall som avses här) anses upprättad hos myndighet när den justerats av myndigheten eller på annat sätt har färdigställts.

Av de här återgivna bestämmelserna följer enligt min mening att en ftlmupptagning (videoband m.m.) som utförts efter instruktion från en befattningshavare inom den allmänna hälso- och sjukvården skall anses som allmän handling, om den färdigställts och tagits om hand för förvaring vid det sjukhus eller den institution där upptagningen har gjorts. Huruvida upptag- ningen förvaras i arkivutrymme eller på t.ex. en viss läkares tjänsterum saknar därvid betydelse. Har uppgift om upptagningen antecknats i patient- journal eller annat register, kan det inte råda något som helst tvivel om att upptagningen är allmän handling. Fall kan emellertid tänkas i vilka upptagningen inte blir allmän handling. Så t. ex. torde en upptagning som en läkare utlör på egen bekostnad eller för medel som läkaren har erhållit i form av anslag från utomstående inte kunna betraktas som allmän handling hos det sjukhus eller den institution där läkaren är verksam, om upptagningen inte överlämnas till sjukhuset eller institutionen. 1 vilken utsträckning upptagningar av det sistnämnda slaget skall få göras är närmast en etisk fråga som det inte ankommer på mig att ta ställning till.

Frågan huruvida filmupptagning skall anses som allmän handling eller inte har emellertid i praktiken inte samma betydelse som tidigare med den reglering av sekretessen som föreslås i den nya sekretesslagen. Denna reglering innebär bl.a. att sekretess gäller för uppgift, oavsett om den förekommer i allmän handling eller ej. Sekretessen enligt förevarande paragraf gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotill- stånd eller andra personliga förhållanden. Det innebär att uppgifter om person som vårdas eller behandlas inom sjukvården åtnjuter sekretesskydd enligt förevarande paragraf, om uppgifterna finns i upptagning som har gjorts medan patienten var föremål för sådan vård eller behandling. Den som är underkastad sekretessbestämmelsen får alltså i princip inte lämna ut eller på annat sätt låta utomstående ta del av sådan upptagning.

Filmupptagning som är att anse som allmän handling skall självfallet behandlas som andra sådana handlingar som har upprättats inom hälso- eller sjukvården. Huruvida upptagningen har gjorts för att användas för under- visnings- eller forskningsändamål eller i behandlingen av patienten saknar därvid betydelse. Samma regler gäller alltså i fråga om utlämnande av upptagningen vare sig detta sker genom att upptagningen överlämnas eller genom att någon får se den —som i fråga om utlämnande av andra handlingar som upprättats inom hälso- eller sjukvården. Eftersom undervisning och forskning normalt inte kan sägas tillhöra samma verksamhetsgren som den egentliga vården, kan upptagningen inte utan vidare lämnas ut för att användas i de båda första verksamheterna. Detta följer av 1 kap. 3 &. Möjlighet att använda bildupptagning för undervisnings- och forskningsän-

Prop. 1979/80:2 Del A -._.._31. - 7kap. lf 173

damål får i stället öppnas genom att erforderliga undantag från sekretessen görs. Jag återkommer strax till denna fråga men vill redan här slå fast att utlämnande till enskild för t. ex. forskning inte bör förekomma med mindre detta kan ske inom ramen för vad det omvända skaderekvisitet medger. ev. i kombination med förbehåll om att uppgift som lämnas ut inte får lämnas vidare. Avslutningsvis vill jag tillägga att sådana uppgifter om sjukdomar eller behandling som inte är möjliga att anknyta till viss individ (avidenti- lierade uppgifter) inte omfattas av sekretessregeln i 1 &. Jag föreställer mig att det särskilt i den somatiska undervisningen och forskningen — bör vara möjligt att i stor utsträckning använda videofilm m. m. som inte är hänförlig till bestämda individer.

Socialstyrelsen har vidare i sitt remissyttrande ifrågasatt om sekretesslagen inte bör innehålla en särskild bestämmelse om sekretess för de personregister med tillhörande handlingar som förs hos styrelsen. Med anledning därav vill jag påpeka att uppgifter i sådant register blir underkastade sekretessregeln i 9 kap. 4 & i den mån de har inhämtats i styrelsens särskilda verksamhet för att framställa statistik. Har uppgifterna inhämtats för annat ändamål inom hälso- och sjukvården gäller sekretessregeln enligt förevarande paragraf. Någon särskild bestämmelse om sekretess för uppgifter i socialstyrelsens personre- gister inom detta område anser jag därför inte behövlig.

1 14 kap. finns bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll. Dessa bestämmelser gäller också inom hälso- och sjukvården. Av 14 kap. 35 andra stycket följer emellertid att den s. k. generalklausulen i första stycket av samma paragraf inte gäller sekretess enligt 7 kap. 1 5. Av 14 kap. 4 5 och 7 kap. 3 & framgår vidare att avsteg har gjorts från huvudregeln om att sekretess inte gäller i förhållande till den enskilde.

Att uppgifter från hälso- och sjukvården om enskild inte skall kunna lämnas ut till myndighet med stöd av generalklausulen ligger i linje med promemorieförslaget. Som jag tidigare har sagt bör undantagen från sekre- tessen anges i lag. I promemorieförslaget har vissa undantagsbestämmelser tagits upp i 8 kap. 1 & tredje stycket, som bl. a. innehåller en regel som innebär att anmälan får göras eller uppgift på begäran får lämnas till myndighet eller annan "i fall som anges i en särskild lag". Departementsförslaget saknar motsvarighet till sådana undantagsbestämmelser. Enligt min mening behöver föreskrifter av detta slag inte tas upp i sekretesslagen eller omnämnas i denna så länge fråga endast är om utlämnande till myndighet eller dess personal. Redan den allmänna föreskriften i 14 kap. 1 & slår nämligen fast att uppgift skall lämnas från en myndighet till en annan myndighet, om det följer av lag eller förordning att uppgiften skall lämnas dit. En bestämmelse i sekretesslagen om att uppgiftslämnandct från hälso- och sjukvården skall regleras i en särskild lag är f. ö. inte bindande för lagstiftaren, eftersom den inte är meddelad i grundlag. Bestämmelsen i 14 kap. l & hindrar givetvis inte att flertalet regler om uppgiftslämnandet samlas i en särskild lag som dessutom utformas så att krav på lagform uppställs för regler om uppgifts-

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 155" 174

lämnande från hälso- och sjukvården. För egen del förordar jag att en sådan särskild lag utfärdas, särskilt som det därigenom blir lättare för allmänheten att bilda sig en uppfattning om sjukvårdssekretessens innebörd. Till frågan om utformningen av denna lag återkommerjag i samband med följdlagstift- ningen till sekretesslagen.

Några särskilda bestämmelser om utlämnande av uppgifter till personer som inte är knutna till hälso- och sjukvården på sätt som anges i 1 kap. 7 & anserjag inte behövliga. Det uppgiftslämnande som det här kan bli fråga om bör enligt min mening kunna ske inom ramen för vad skaderekvisitet medger, ev. också med tillämpning av bestämmelserna om förbehåll i 14 kap. 9 &.

Det kan inte uteslutas att en läkare eller annan måste lämna ut sekretessbelagda uppgifter om en patient i en nödsituation. Någon annan bestämmelse härom än den som finns i 24 kap. 4å BrB behövs enligt min mening inte.

A ndra stycket

1 andra stycket föreskrivs att sekretess gäller också i verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i sådan verksamhet som avses i första stycket. Som exempel kan här nämnas ärenden som gäller omprövning av beslut att omhänderta enskild mot hans vilja. Vidare föreskrivs att sekretessen enligt första stycket också gäller i den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvård och annan verksamhet som primärt utgör sekretessreglernas tillämpningsområde. Även den tillsyn som riktar sig mot enskild verksamhet faller under bestämmelserna. Med "särskild tillsyn” åsyftas i första hand den tillsyn som utövas av socialstyrelsen.

Hänvisningar till US214

Tredje stycket

I detta stycke anges tidsgränsen för handlingssekretessen till 50 år. Samma tid har föreslagits i promemorian. Vid remissbehandlingen har flera remiss- instanser visserligen invänt att denna tid är för kort (se avsnitt 4.3.5 i den allmänna motiveringen). Enligt min mening finns det emellertid inte skäl att frångå promemorian på denna punkt.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är de 5. k. enhetsjournaler som börjat föras inom sjukvården. Denna journalform innebär att en gemensam journal angående patienten förs för flera kliniker och vårdinrättningar. Vid länsdelssjukhus kan t. ex. patienten ha en journal där samliga kliniker och eventuell allmänläkarmottagning gör sina noteringar. På högre sjukhusni- våer, t.ex. vid länssjukhus, torde motsvarande utveckling innebära att journalerna läggs upp och förs blockvis eller motsvarande. En variant av enhetsjournalen är den s. k. sammanslagna journalen som omfattar två eller

Prop.]979/8flz2 DelA Fkn/1.39" 175

flera, men inte samtliga kliniker på ett sjukhus.

En konsekvens av detta journalsystem i förening med de allmänna råd som riksarkivet har utfärdat om gallring av medicinska arkiv kan bli att journalen kommer att följa en människa från vaggan till graven. Av ] kap. 66 följer emellertid att handlingssekretessen för uppgift i sådan journal gäller i 50 år från det uppgiften fördes in ij0urnalen.

Hänvisningar till US215

29'

I denna paragraf . som motsvarar 8 kap. 2 & andra stycket promemorieför- slaget, föreskrivs vissa undantag från sekretessen enligt 1 &.

Enligt punkt] gäller inte sekretess för beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och centrala psykiatriska nämnden. Detsamma gäller enligt punkt2 annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorger om psykiskt utveck- lingsstörda, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd. De uppräknade nämnderna handlägger frågor om intagning och utskrivning från sjukhus m. m. och närbesläktade frågor av stor betydelse för berörda enskilda. Beslut av nämnderna bör som jag redan har framhållit alltid, liksom f.n. vara offentliga. Detsamma bör gälla andra beslut i ärenden inom hälso- och sjukvården vilka angår frihetsberövande åtgärd. Härmed avses inte endast beslut om intagning på sjukhus och om inskrivning i vårdhem eller i specialsjukhus utan också andra beslut som angår längden eller karaktären av ett frihetsberövande, såsom beslut i fråga om tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområde, om utskrivning eller utskrivning på försök, om återtagning av försöksutskriven och om skyldighet att stanna kvar på sjukhus. Beslut om inskrivning av psykiskt utvecklingsstörd i särskola kan inte i och för sig anses vara ett beslut om frihetsberövande, däremot beslut om att särskoleelev är skyldig att bo i annat hem än det egna.

Enligt punkt.? skall beslut enligt lagstiftningen om smittskydd vara offentligt, om beslutet angår frihetsberövande åtgärd. Ärende enligt smitt- skyddslagen kan gälla skyldighet att intagas eller stanna kvar på sjukhus, föreskrifter för öppen vård, t. ex. om isolering, skyldighet att inställa sig hos läkare eller smittrening av någons bostad. Som jag tidigare har framhållit är det endast beslut som innebär att någon berövas friheten som bör vara offentliga. 1 överensstämmelse med gällande rätt föreslås ett undantag från denna regel nämligen i fråga om beslut i ärenden om veneriska sjukdo- mar.

De beslut angående frihetsberövande som enligt det sagda blir offentliga är i allmänhet sådana som kan överklagas till nämnd eller förvaltningsdomstol. Beslut som angår den löpande vården vid sjukhus eller annan anstalt faller vid sidan om den särskilda regeln om offentlighet; för att denna skall vara tillämplig skall beslutet hänföra sig till ett ärende.

Prop. 1979/80z7. Del A 7 kap. 29" 176

Medicinalväsendets ansvarsnämnd, som är knuten till socialstyrelsen, handlägger frågor om disciplinära påföljder för medicinalpersonal för försum- melse i yrkesutövningen och om åtalsanmälan för sådan försummelse,se 43 & förordningen (1967:606) med instruktion för socialstyrelsen (omtryckt 1977z988). Nämnden handlägger också vissa behörighetsfrågor. Nämndens verksamhet torde kunna hänföras till den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar m.m. åtnjuter därför sekretess hos nämnden och hos f ullföljdsinstanserna enligt 1 5 andra stycket, och det oavsett om det aktuella ärendet rör den allmänna eller den enskilda sjukvården. Emellertid knyter sig ett inte oväsentligt offentlighetsintresse till de ifrågavarande ansvars- och behörighetsärendena. l punkt4 föreskrivs därför att sekretessen enligt paragrafen inte får leda till att anmälan eller beslut i sådant ärende hålls hemligt (jfr i fråga om beslut 13 kap. 6 Q'). Det kan tilläggas att sekretesskyddet enligt 7 kap. 1 & över huvud taget inte gäller personalens förhållanden utan endast patienters och jämställdas personliga omständigheter.

Medicinalansvarskommittén har föreslagit att de uppgifter som f. n. ankommer på medicinalväsendets ansvarsnämnd skall överföras till en ny, i förhållande till socialstyrelsen fristående specialinstans, hälso- och sjukvår- dens ansvarsnämnd. Vad jag har anfört om sekretessen vid den nuvarande nämnden torde äga sin giltighet också i fråga om den nya nämnden, om kommitténs förslag genomförs.

Enligt punkt 5 gäller sekretessen inte i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verksamhet. Bestämmelser om hälsovårdsnämndens Verksamhet m. m. finns bl.a. i hälsovårdsstadgan (1958:663). 1 82 & denna stadga föreskrivs tystnadsplikt för den som har eller har haft att utöva tillsyn över allmänna hälsovården angående förhållande som blivit känt för honom genom denna verksamhet, i den mån det inte är påkallat i tjänstens intresse att yppa uppgift. 1 promemorian har framhållits att det är svårt att ge en sekretessbestämmelse som i fråga om personskyddet kompletterar 1 & promemorieförslaget en sådan avgränsning att inte handläggningen hos hälsovårdsnämnd onödigtvis undandras offentligheten. Med hänsyn härtill och då det praktiska behovet av den ifrågasatta bestämmelsen ansetts vara ganska ringa, har någon sådan bestämmelse inte tagits upp i förslaget. Jag delar uppfattningen att det inte finns något praktiskt behov av bestämmelser om sekretess i fråga om handläggning hos hälsovårdsnämnden. Som konstaterats i promemorian. föreligger det också uppenbara svårigheter att avgränsa bestämmelsen om sekretess till skydd för enskildas personliga förhållanden på hälsovårdsområdet så att inte handläggningen hos hälso- vårdsnämnd onödigtvis undandras offentligheten. Med den utformning som lg har fått i departementsförslaget blir det emellertid nödvändigt att i förevarande paragraf ta upp en bestämmelse som särskilt undantar hälso- vårdsnämndens verksamhet och tillsynen över denna verksamhet från

Prop. 1979/80:2 Dei A ._.___, .. 7 kap. 3 _t' 177

sekretessen i 1 &. Jag vill tillägga att 82 & hälsovårdsstadgan till den del den skyddar yrkeshemlighet får motsvarighet i 8 kap. 7 & departementsförsla- get.

l betänkandet (SOU l978z44) Kommunalt hälsoskydd har föreslagits att hälsovårdsstadgan skall upphävas och ersättas med en ny hälsoskyddslag. Förslaget innebär bl. a. att det inom varje kommun skall finnas en miljö- och hälsoskyddsnämnd som skall utöva den omedelbara tillsynen över efterlev- naden av hälsoskyddslagen. Lagförslaget innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt (24 Q'). Frågan om lagstiftning på grundval av förslaget övervägs f. n. i socialdepartementet.

Beslut som inte åsyftas i förevarande paragraf följeri fråga om sekretessen huvudregelni 1 5. Det gällert. ex. beslutom fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering eller transplantation och beslut som avser någons yrkande om omsorger enligt den särskilda lagen om psykiskt utvecklingsstörda.

Förevarande paragraf, som motsvarar 8 kap. 35 promemorieförslaget, föreskriver för sjukvårdsområdets del ett snävt begränsat undantag från bestämmelserna i 14 kap. 4ä om rätten för den till vars förmån en sekretessbestämmelse gäller att disponera över sekretessen.

F. n. gäller enligt 14 å andra stycket Seer bl. a. att handling som omfattas av sjukvårdssekretess, i strid med huvudregeln på området får undanhållas den som handlingen gäller, om den angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt och det finns grundad anledning att anta att ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas genom hand- lingens utlämnande. I samma bestämmelse föreskrivs att utlämnande till patienten kan vägras också om det finns grundad anledning att anta att någons personliga säkerhet sätts i fara. Sistnämnda sekretess, som inte är föranledd av hänsyn till patienten själv, behandlas emellertid inte här utan i 6 5.

Någon tystnadsplikt motsvarande den här diskuterade handlingssekre- tessen torde inte finnas i gällande rätt. Frågan i vilken utsträckning en läkare skall underlåta att lämna upplysningar till en patient av hänsyn till dennes bästa får i stället bedömas på grundval av etiska och medicinska övervägan- den.

Enligt promemorian bör det endast i rena undantagsfall komma i fråga att en myndighet under hänvisning till den enskildes bästa vägrar honom att ta del av uppgifter om sig själv. Den förtroendefulla samverkan mellan medicinalpersonal och patient som bör prägla allt vård- och behandlingsar- bete kan knappast främjas av en ordning som innebär att det i inte helt obetydlig omfattning är möjligt att vägra patienten att ta del av sin egen

12 Riksdagen [WU/NI). I saml. Nr 3

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 3 51" 178

behandlingsjournal. Skadeverkningar bör i stället i största möjliga utsträck- ning förebyggas genom att den som gör anteckningar i journalen utformar dessa med beaktande av att patienten kan komma att läsa dem. Enligt promemorian kan det emellertid inte uteslutas att det i undantagsfall kan föreligga ett medicinskt betingat behov av en möjlighet att låta journalsekre- tessen gälla också i förhållande till patienten själv. En sådan regel bör dock utformas mycket restriktivt.

Förslaget innebär att regeln bara skall gälla inom sådan medicinsk verksamhet som anges i 8 kap. l & promemorieförslaget och i sådan tillsyn över denna verksamhet som nämns i samma paragraf. Det bör enligt promemorian aldrig vara möjligt att åberopa den berördes eget bästa som skäl för att vägra en person, som t.ex. inom socialvårdens ram frivilligt eller tvångsvis vårdats på anstalt, tillgång till journalanteckningar som inte är hänförliga till sjuk- eller hälsovård i egentlig bemärkelse. Ett motsvarande ställningstagande görs för kriminalvårdens del.

1 promemorian anförs vidare att det inte finns någon anledning att införa tystnadsplikt för medicinalpersonal gentemot en patient för uppgifter om dennes hälsotillstånd. De etiska och medicinska överväganden som ytterst måste vara vägledande på området är inte av den arten att de bör komma till uttryck i en straffsanktionerad tystnadspliktsregel. Den rättsliga regleringen på området bör enbart vara inriktad på att ställa upp vissa gränser för patientens principiella rätt att ta del av den allmänna handling som journalen utgör.

Begränsningen i patientens rätt att bestämma om tillgången till journalen bör enligt promemorian endast avse hans behörighet att medge att den utlämnas till honom själv. Han bör däremot behålla sin rätt att medge utlämnande till annan. Om regleringen inte utformas på detta sätt. kan det enligt promemorian bli omöjligt t. ex. för ett sjukhus att lämna ut journal- anteckningar till en privatpraktiserande läkare som behandlaren viss patient, om anteckningarna är av sådan beskaffenhet att de inte bör komma till patientens egen kännedom.

Förutsättningarna för att journalen skall kunna undanhållas en patient har i promemorieförslaget getts en något snävare avgränsning än enligt gällande rätt. Enligt förslaget krävs att det är av synnerlig vikt med hänsyn till vården eller behandlingen att uppgiften inte lämnas till patienten. Dessutom gäller att det skall vara fråga om pågående vård eller behandling. En tillfrisknad person skall enligt promemorian inte kunna vägras tillgång till sinjournal med den motiveringen att kunskap om dennas innehåll skulle kunna föranleda att han insjuknade på nytt. Enligt promemorian måste det anses vara från principiell synpunkt riktigast att en person som inte är föremål för någon vård eller behandling ges rätt att själv fatta de beslut som kan ha betydelse för hans hälsotillstånd.

Vid remissbehandlingen har bestämmelsen utsatts för åtskillig kritik. De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att förslaget tar alltför liten

Prop. l979/80:2 Del A "f'f': 7 kap. 35 179

hänsyn till de problem som föreligger på vårdområdena. Enligt deras mening bör bestämmelsen utformas mera i överensstämmelse med nuvarande regler. Stadgandet bör också gälla för både sjukvården och socialvården. Flera remissinstanser anser att förslagets stadgande om ”pågående vård" bör utgå, eftersom uttrycket är oklart och en tillämpning av bestämmelsen i vissa fall skulle kunna medverka till att en patient får del av uppgifter som föranleder återfall i sjukdom. En remissinstans ifrågasätter om bestämmelsen är grundlagsenlig.

För egen del vill jag till en början slå fast att 2 kap. 2 & första stycket 6 TF inte hindrar att en sekretessregel utformas så att den hindrar den enskilde från att ta del av uppgifter om sig själv. Den angivna regeln är utformad för att göra det möjligt för lagstiftaren att tillgodose vitt skiftande hänsyn till personliga intressen. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt förekommer f. ö. redan nu regler, som innebär att enskild kan undanhållas uppgifter om sig själv. Någon ändring på denna punkt har inte diskuterats under förarbetena till de ändringar i TF som trädde i kraft den 1 januari 1978. Däremot bör, såsom också framhållits i promemorian, sekretessregler av det angivna slaget utformas restriktivt.

Jag delar uppfattningen i promemorian att regeln endast bör gälla inom hälso- och sjukvårdsområdet. På socialvårdsområdet har bestämmelsen tidigare haft begränsad betydelse. och med den utformning som socialtjän- sten får i framtiden behövs ingen motsvarighet till bestämmelsen på det området. I fråga om omfattningen av hälso- och sjukvårdsområdet hänvisar jag till 1 &. Bestämmelsen gäller alltså inte bara inom den organisatoriskt självständiga hälso- och sjukvården utan också inom den sektor av annan förvaltning, t. ex. socialvården eller kriminalvården, där hälso- och sjukvård förekommer.

Syftet med bestämmelsen är i första hand att hindra en patient, under de förutsättningar som i övrigt gäller enligt paragrafen, från att ta del av sin journal. Till skillnad från promemorieförslaget innebär bestämmelsen emel- lertid också att medicinalpersonalen i motsvarande mån underkastas tyst- nadsplikt. 1 och för sig harjag förståelse för de argument som i promemorian har anförts mot en sådan regel. Jag anser dock att det finns goda skäl att här som på andra håll i sekretesslagen samordna handlingssekretessen och tystnadsplikten. En sådan samordning får bl. a. den praktiska konsekvensen att t. ex. deltagarna i ett behandlingsteam kan bli skyldiga att hålla inne med uppgifter som man vid diskussion inom teamet kommit överens om att inte meddela patienten.

Bestämmelsen innebär i och för sig inte att patienten berövas sin rätt att medge att uppgift. dvs. i första hand journalen, lämnas till annan. Ett par remissinstanser har påpekat att en patient kan använda denna utväg för att själv skaffa sig kännedom om innehållet i —sin journal. Skulle det i undantagsfall uppkomma misstanke om att en patient på detta sätt försöker kringgå bestämmelsen, ger denna enligt min mening utrymme för en vägran

Prop. l979/8022 Dcl A 7 kap. 4 _f' 180

att lämna ut journalen eller uppgift ur denna. Jag vill också peka på möjligheten att ställa upp förbehåll enligt 14 kap. 9 &.

En förutsättning för att uppgift skall få undanhållas den vård- eller behandlingsbehövande är att uppgiften angår hans hälsotillstånd. Som någon remissinstans anfört är detta begrepp snävt till sin omfattning. Avsikten är nämligen att endast uppgifter som direkt hänför sig till den enskildes hälsotillstånd skall kunna sekretessbeläggas med stöd av denna regel. Det är alltså inte fråga om att undanhålla den enskilde uppgifter av annat slag i journalen. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att en ytterligare begränsning i den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sitt hälsotillstånd och andra personliga förhållanden följer av 6 5.

När det gäller förutsättningarna för att en uppgift skall kunna undanhållas en patient har bestämmelsen utformats så att den nära ansluter till gällande rätt. Uppgift kan alltså undanhållas den enskilde, om ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas allvarligt om uppgiften lämnades till honom.

Det bör påpekas att den angivna sekretessen till följd av reglerna i 14 kap. 5 5 kan komma att reduceras i de fall där en patientjournal åberopas i ett mål eller ärende där patienten är part.

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 4 och 5 åå promemorieförslaget. innehåller bestämmelser om sekretessen på socialtjänstens område. Den bygger på förutsättningen att sociallagsstiftningen reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med socialutredningens förslag.

Första och tredje styckena

Sekretessens tillämpningsområde är enligt första Stycket socialtjänsten. Detta begrepp kan emellertid inte anses tillräckligt pregnant för att utan en närmare beskrivning ange sekretessens omfång. En sådan beskrivning har därför tagits upp i tredje stycket. Enligt denna förstås med socialtjänst först och främst den verksamhet som avses i den kommande socialtjänstlagen. Verksamheten behöver inte bestå i handläggning av ärende utan kan utgöras av rent faktisk verksamhet. Sekretessen kommer sålunda bl. a. att omfatta handlingar och uppgifter i övrigt som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp, färdtjänst, kontaktverksamhet. förskole- och f ritidshemsverksam- het, vård och behandling vid kommunala eller landstingskommunala institutioner såsom barn- eller ungdomshem. behandlingshem, inackorde- ringshem och ålderdomshem/servicehus samt över huvud taget social service och socialt bistånd som lämnas av socialnämnd. Enligt tredje stycket skall vidare till socialtjänsten räknas verksamhet enligt särskild lagstiftning om vård av unga utan samtycke. Härigenom inbegrips i sekretessen socialnämnds utredning och framställning om sådan vård. Att polisens

Prop. l979/80:2 Del A 7ka/J- 4 i” 181

medverkan till verkställighet kommer att omfattas av sekretess följer av 19 Q'. ' '

l promemorian har föreslagits en särskild sekretessreglering för handlägg- ningen vid förvaltningsdomstol. Som framgår av vad jag tidigare har anfört saknas motsvarighet till denna reglering i departementsförslaget.

Till socialtjänst i paragrafens mening hänförs också arbetsuppgifter som i övrigt enligt lag åligger socialnämnd. Härmed avses nämndens befattning med t. ex. ärenden rörande fastställande av faderskap och underhåll, vårdnad, förmynderskap, namnbyte. påföljd för brott och handräckning enligt 21 kap. föräldrabalken. Slutligen förklaras i tredje stycket att till socialtjänst också skall räknas annan myndighets omprövning av social nämnds beslut och den särskilda tillsyn som annan myndighet utövar över nämndens verksamhet. Att sådan handläggning hör till socialtjänst följer till stor del redan av de tidigare i stycket gjorda hänvisningarna till särskild lagstiftning (jfr angående tillsyn också 13 kap. 1 5). När allmän domstol prövar en ansökan eller framställning från socialnämnd är det naturligtvis inte fråga om någon omprövning av nämndens beslut.

Med anledning av att en remissinstans särskilt tagit upp frågan vill jag nämna att ärenden om fördelning av daghemsplatser och pensionärsbostäder också blir hänförliga till socialtjänst i paragrafens mening. En annan sak är att någon sekretess i allmänhet inte kommer att gälla i sådana ärenden. Det kan dock förekomma vissa förtursfall av så känslig natur att sekretessregeln hindrar att uppgifter om enskilda lämnas ut. Jag tänker här närmast på sådana fall då speciella förhållanden motiverar att turordningen frångås (jfr SOU 1977240 5. 691).

Utanför socialtjänstbegreppet kommer att falla t. ex. handläggning som gäller personalfrågor inom socialförvaltningen.

De personer för vilka sekretessen gäller finner man givetvis i första hand i den personkrets som är anställd hos de myndigheter som ansvarar för socialtjänsten. Att också uppdragstagare och likställda kan vara underkastade sekretessbestämmelsen följer av 1 kap. 7 &. Det sistnämnda förhållandet är av särskild betydelsejust på socialtjänstens område. Som framgår av vad jag har anfört i anslutning till den bestämmelsen kommer ledamöterna i socialnämn- den, kontaktpersoner, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig till social- tjänstens förfogande med s. k. kontrakterade familjehem, samt tolkar som anlitas av socialtjänsten att vara underkastade sekretess enligt förevarande paragraf. Vanliga fosterföräldrar har emellertid inte den anknytning till socialtjänsten att de blir omfattade av sekretessreglerna.

Sekretessens föremål utgörs enligt paragrafen av enskilds personliga förhållanden. Även uppgifter om någons bostadsadress och anställning är i och för sig att räkna till personliga förhållanden. Skaderekvisitet ger emellertid i regel stöd för att sådana uppgifter kan lämnas ut.

Sekretessen enligt paragrafen omfattar i och för sig också handlingar och uppgifter som är offentliga hos annan myndighet. Den gäller också beslut,

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 4 _j" 182

vare sig de fattas av socialnämnd eller av överinstans. Härifrån görs dock det väsentliga undantaget att alla beslut om omhändertagande eller vård av någon utan hans samtycke är offentliga. Skaderekvisitet torde f. ö. i vissa fall medge att också andra beslut lämnas ut.

Det bör framhållas att sekretessen enligt paragrafen i och för sig inte gäller gentemot den enskilde själv. Denne har fri tillgång även till utdrag ur register som förs vid socialnämnden. Den sekretess som trots allt måste upprätthållas också mot den berörde enskilde har angetts särskilt i 6 %, gemensamt för sjukvården och socialtjänsten.

Det är självfallet av stor vikt hur socialsekretessen i förhållande till allmänheten utformas. Fråga är emellertid om inte sekretessen i förhållandet mellan socialtjänsten och andra myndigheter spelar nästan lika stor roll för den enskildes benägenhet att vända sig till socialtjänsten för att få stöd och hjälp. Det är säkerligen svårt att skapa något verkligt förtroende för socialtjänsten, om denna fungerar — eller befaras fungera som något av en informationscentral för andra myndigheter i deras verksamhet. I promemo- rian har sagts att det är angeläget att få till stånd en stramare reglering av informationsflödet från socialtjänsten till andra myndigheter. Denna inne- börd har också socialutredningens förslag. Jag delar denna uppfattning.

Principen i sekretesslagen är som jag tidigare har sagt att sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande till enskilda som i förhållande till andra myndigheter (jfr avsnitt 4.4). Den föreslagna huvudregeln om sekretess inom socialtjänsten blir därför tillämplig också mellan myndigheter. Denna regel medger inom ett smalt område att uppgifter om enskilda lämnas ut. De fall det här kan röra sig om torde i allmänhet befinna sig i gränszonen till situationer där ett presumerat samtycke från den enskilde kan åberopas. Vad som är av intresse och som alltså kräver en närmare reglering är utlämnande av uppgifter som hos mottagaren kan komma att användas på ett sätt som den enskilde uppfattar som ofördelaktigt för honom. Också det men som består i att uppgift sprids till en större krets av personer, som i sin tur kan tänkas vidarebefordra dem till andra, måste beaktas.

Enligt min mening bör det inte komma i fråga att medge utlämnande av uppgifter från socialtjänsten om enskild till annan myndighet med stöd av den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 5.

Enligt promemorian bör utlämnande till myndighet som inte med säkerhet är riskfritt kräva stöd i lag. I princip samma ståndpunkt har socialutredningen intagit. Kravet på lagform utesluter enligt promemorian emellertid inte att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer preciserar en lagregel genom verkställighetsföreskrifter. I motsats till vad utredningen förordar behöver därför enligt promemorian inte anges att uppgift får lämnas ut med stöd av bemyndigande i lag.

Av 14 kap. ] ådepartementsförslaget följer att uppgift skall lämnas från en myndighet till en annan myndighet, om det följer av lag eller förordning att uppgiften skall lämnas dit. Enligt min mening bör den bestämmelsen i princip

Prop. 1979/8012 Del A 7 kap. 4 (x' 183

också gälla ifråga om sekretessen på socialtjänstens område. Jag hänvisar till vad jag har anfört om motsvarande fråga i anslutning till 7 kap. l & första stycket. Regeln i 14 kap. l & hindrar inte att flertalet regler om uppgiftsläm- nandet från socialtjänsten samlas i den nya socialtjänstlagstiftningen. Något hinder föreligger inte heller mot att den sistnämnda lagstiftningen såsom socialutredningen har förordat — utformas så att regeringens möjlighet att meddela föreskrifter om uppgiftslämnandet skall vara beroende av bemyn- digande i lag. Med anledning av att en remissinstans kritiserat uttalandet i promemorian om verkställighetsföreskrifter vill jag påpeka att regeringen genom sådana föreskrifter givetvis inte kan ge en lagregel ett ändrat materiellt innehåll (jfr prop. 197390 5. 211).

Med den av mig här förordade lösningen bör de närmare övervägandcna rörande uppgiftslämnandet från socialtjänsten till andra myndigheter göras i samband med beredningen av socialutredningens förslag. Jag vill emellertid framhålla att flera av de av utredningen nämnda fallen inte kräver särskild reglering utan täcks av de allmänna föreskrifterna i 1 och 14 kap. sekretesslagen. Sålunda följerav ] kap. 3 och 5 55 bl. a. att det inte utgör något sekretessbrott att kommunicera uppgifter inom en myndighet iden mån det behövs för handläggningen av ett socialtjänstärende. Av 14 kap. följer att uppgifter utan hinder av sekretessen kan lämnas till besvärsmyndigheter och tillsynsorgan och att uppgifter kan lämnas ut efter samtycke från den berörde.

För uppgifter som ingår i kommunernas socialregister gäller f. n. en särskild sekretessreglering enligt lagen (1936:56) om socialregister. Lagen angeri vilka fall uppgifter får lämnas till annan myndighet. Socialutredningen föreslår att socialregisterlagen skall avskaffas utan att ersättas av någon ny. Något behov av särskilda sekretessregler för de register som alltjämt kan komma att föras inom socialtjänsten finns inte heller enligt promemorian. Jag delar denna uppfattning. Det allmänna sekretesskydd som enligt departe- mentsförslaget skall gälla för uppgifter inom socialtjänsten om enskilda bör vara till fyllest även för registeruppgifter. Härmed syftar jag också på'sådana uppgifter av social natur som förekommer i vissa register hos socialstyrelsen, t. ex. i dets. k. flyktingregistret. Någon speciell bestämmelse om registersek- retcss inom socialvården föreslås alltså inte.

Socialregisterlagen innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskning och för statistik. Socialutredningen behandlar i sitt betänkande allmänt frågorna om utlämnande för dessa ändamål av uppgifter om enskilda från socialvården.

Som socialutredningen framhåller bedrivs i allmänhet den forskning för vilken uppgifter från socialtjänsten kan behövas vid någon statlig institution. För uppgifter som från socialtjänsten lämnas till sådan institution kommer till följd av 13 kap. 3 & sekretesslagen att gälla samma sekretess vid institutionen och för dess personal som hos socialtjänsten. Utlämnande skulle. bl. a. med hänsyn hänill, åtminstone i viss utsträckning kunna stödjas på att någon risk

Prop. l979/8022 Del A 7 kap. 4 sl" 184

för men inte föreligger. För att undanröja tvekan och slippa tvingas till en tolkning av skaderekvisitet som på andra områden skulle minska dess skyddseffekt synes man emellertid böra meddela en uttrycklig föreskrift i lag om att uppgift kan lämnas för forskningsändamål. Föreskriften kan byggas ut med vissa rekvisit för prövningen. Det är dock att märka att mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mottagna uppgifter kan bindas endast av sekretesslagen.

Bestämmelser av angivet slag behöver inte föras in eller särskilt omnämnas i sekretesslagen så länge fråga endast är om utlämnande till myndighet eller dess personal (jfr 14 kap. 1 5 sekretesslagen). De kan lämpligen få sin plats i den föreslagna sociallagstiftningen. Någon särskild föreskrift om utlämnande av uppgifter till forskare som inte är knuten till myndighet på sätt anges i 1 kap. 75 förefaller inte behövlig. Skaderekvisitet utesluter nämligen inte att uppgifter kan lämnas till sådan forskare. Möjligheten enligt 14 kap. 95 att föreskriva tystnadsplikt m. m. för mottagaren bör f. ö. regelmässigt utnyttjas i sådana fall. Slutligen kan regeringen enligt 14 kap. 8 5 pröva om uppgiften får lämnas ut.

Enligt socialutredningen bör någon rutinmässig rapportering av individre- laterade data för statistiskt ändamål inte äga rum från socialtjänsten. En sådan rapportering kräver oavsett sekretessproblemet författningsreglering. Kommer sådan att saknas, blir det aktuellt att lämna ut primäruppgifter endast för särskilda statistiska projekt. Sekretessregeln i förevarande paragraf ger visst utrymme för sådant utlämnande. Därvid är att beakta att primär- uppgifterna hos statistikproducenten har ett så gott som fullständigt sekretesskydd enligt 9 kap. 4 5. Också de nyss berörda möjligheterna att lämna uppgifter för forskning kan naturligtvis komma att utnyttjas i sammanhanget. Inte heller i fråga om utlämnande för statistiskt ändamål föreslås alltså någon särskild bestämmelse i sekretesslagen såvitt gäller socialsekretessen.

Som jag har nämnt inledningsvis bygger utformningen av förevarande paragraf på förutsättningen att sociallagstiftningen reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med socialutredningens förslag. Paragrafen har också utformats efter samråd med socialministern. Emellertid står det f. n. inte klan huruvida den nya sekretesslagen och den nya sociallagstiftningen kan träda i kraft. samtidigt. Enligt min mening kan man därför inte bortse från att sekretesslagen kan få tillämpas under tid då den nu gällande barnavårdslagen samt lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (195612) om socialhjälp och lagen (1976:381) om barnomsorg alltjämt är i kraft. Om denna situation skulle uppstå, kan det bli nödvändigt att ersätta de nu föreslagna bestämmelserna om socialsekretess med en provisorisk reglering. Denna fråga får uppmärk- sammas i samband med följdlagstiftningen till sekretesslagen.

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 45" 185

,4 ndra stycket

1 andra stycket regleras sekretessen inom den kommunala familjerådgiv- ningen. Bestämmelsen motsvarar 8 kap. 5 5 promemorieförslaget.

l promemorian har föreslagits att absolut sekretess skall gälla för uppgifter som enskild har lämnat vid konsultation hos kommunal familjerådgivning. Departementsförslaget har i allt väsentligt samma innebörd. Sekretessen omfattar också uppgifter som familjerådgivare har inhämtat med anledning av att någon har vänt sig till rådgivningen. Bestämmelsen hindrar emellertid inte att tjänsteman i rådgivningsverksamheten i viss utsträckning kommu- nicerar med annan inom denna verksamhet utan hinder av sekretessen. Utrymmet härför får emellertid anses ytterst begränsat.

Att sekretessen är absolut framgår av att bestämmelsen saknar skadere- kvisit. Det föreligger alltså inte någon som helst möjlighet att lämna ut uppgift till enskild, såvida inte den till vars förmån sekretessen gäller medger att uppgiften lämnas ut (14 kap. 4 5). När det gäller regelns tillämplighet i förhållandet myndigheter emellan blir emellertid övriga bestämmelser i 14 kap. tillämpliga. Av 14 kap. 3 5 andra stycket framgår att den s. k. generalklausulen inte gäller i fråga om sekretess enligt förevarande stycke. Däremot innebär 14 kap. 1 5 att uppgift från familjerådgivningen kan lämnas ut till annan myndighet med stöd av särskild föreskrift i lag eller förordning. Jag har i det föregående uttalat att det inte möter något hinder mot att flertalet regler om uppgiftslämnandet från socialtjänsten samlas i socialtjänstlagen. Huruvida uppgift skall få lämnas från familjerådgivningen till annan myndighet bör sålunda övervägas vid utformningen av den lagen. Jag utgår ifrån att det knappast kan bli fråga om att uppgifter skall lämnas från familjerådgivningen annat än i mycket speciella undantagsfall. Vid remiss- behandlingen har bl.a. JO pekat på ett fall som bör övervägas i detta sammanhang, nämligen frågan huruvida den som i egenskap av kommunal familjerådgivare får kännedom om barnmisshandel skall vara skyldig att anmäla denna. '

l promemorian har sekretessen undantagits också från regeringens dispensmöjlighet. Så har emellertid inte skett i departementsförslaget (se vid 14 kap. 8 5).

Med anledning av att en remissinstans ifrågasatt huruvida kyrkokom- munal familjerådgivning faller under bestämmelsen vill jag påpeka att bestämmelsen avser familjerådgivning som meddelas av kommun, lands- tingskommun. församling eller kyrklig samfällighet (sel kap. 8 5 samt prop. 1975/76:160 s. l34,jfr även 36 kap. 5 5 RB).

Medlare som avses i lagen (1973:650) om medling mellan sammanlevande intar en sådan ställning att de varken kan betraktas som myndigheter själva ellcranscs knutna till någon befintlig myndighet. Handlingar hos medlarna är därför inte allmänna. och de omfattas inte av den nya sekretesslagen. Sekretessbehovet tillgodoses genom den i 5 5 förstnämnda lag intagna tystnadspliktsregeln.

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. () f 186

Hänvisningar till US218

Fjärr/e stycket

Enligt paragrafens fjärde stycke är tiden för handlingssekretessen 50 år. I fråga om uppgifter i journaler m.m. hänvisar jag till vad jag har anfört i anslutning till 1 & tredje stycket.

55

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, inne— håller bestämmelser om sekretess för uppgift om underårigs vistelseort i vissa fall.

1 förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig har socialutredningen tagit upp en bestämmelse ( 14 &) om rätt för socialnämnden att föreskriva i vilken utsträckning förälder skall få umgås med underårig som beretts vård enligt lagen. Bestämmelsen motsvarar i.huvudsak 41 å andra stycket barnavårdslagen (1960:97). För att en föreskrift i fråga om umgäng- esrätten skall bli effektiv kan det enligt socialutredningen vara nödvändigt att socialnämnden i vissa fall håller barnets vistelseort hemlig för föräldrarna. En bestämmelse om sådan befogenhet har därför tagits in i paragrafen.

Vid remissbehandlingen av socialutredningens förslag och promemorie- förslaget har några remissinstanser påpekat att den av socialutredningen föreslagna sekretessregeln bör tas in i sekretesslagen. Jag delar denna uppfattning. 1 och för sig skulle kunna hävdas att uppgift om barns vistelseort i de angivna fallen borde kunna hemlighållas redan med stöd av 45 första stycket. För att det inte skall råda någon tvekan om att sekretessen gäller också mot den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare anserjag det emellertid motiverat att ta upp en särskild bestämmelse om sekretess för uppgift om barns vistelseort i lagen.

Regeln innebär att uppgift om underårigs vistelseort får hemlighållas också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige vårdas eller har omhändertagits enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. Det bör alltså endast i undantagsfall förekomma att förälder eller annan vårdnadshavare vägras upplysning om barns vistelseort.

Någon begränsning av handlingssekretessen har inte angetts i paragrafen. Av ordalydelsen följer att sekretessen upphör så snart ändamålet med bestämmelsen har tillgodosetts, dvs. senast då barnet lämnar den ort som det är fråga om.

65

Denna paragraf, som motsvarar8 kap. 6 & promemorieförslaget, innehåller vissa bestämmelser till skydd för den som lämnar uppgifter till sjuk- eller socialvårdsmyndigheter om andras förhållanden.

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 6 Q' 187

Som redan har nämnts under 3 5 kan enligt 14å andra stycket Seer en handling som angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt undanhållas inte bara utomstående utan också den handlingen primärt rör, om det finns grundad anledning att anta att någons personliga säkerhet sätts i fara genom att handlingen utlämnas. Denna bestämmelse tar i första hand sikte på sjukvårdsområdet, men den gäller också i fråga om t. ex. behandling i nykterhetsvårdsanstalt. Såvitt gäller socialvårdsområdet före- skrivs vidare i samma stycke i 145 Seer att utbekommande av handling, som visar vem som har gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som annars har lämnat upplysningar i sådant ärende, får vägras, om det finns grundad anledning att anta att den om vilken anmälan har gjorts eller upplysningarna lämnats skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. De tystnadspliktsregler som finns inom de aktuella verksamhetsområdena torde innebära att handlingssekretessen motsvaras av tystnadsplikt.

l promemorian har föreslagits att sekretess skall gälla i verksamhet och tillsyn som avses i 8 kap. 1 äpromemorieförslaget samt inom socialvården för uppgift om vem som har gjort anmälan eller avgett annan utsaga om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons personliga säkerhet. Det föreslagna skaderekvisitet är utformat efter mönster av den motsvarande regel på sjukvårdsområdet som återfinns i gällande rätt.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser godtagit förslaget. I flera yttranden kritiseras emellertid bestämmelsen som anses i alltför hög grad begränsa möjligheterna att hemlighålla uppgift om vem som gjort anmälan. Några remissinstanser anser att nuvarande regler om skydd för anmälare i bamavårds- och nykterhetsvårdsärenden bör föras över till den nya sekretesslagen. Regeringsrätten och socialstyrelsen anser att bestäm- melsen bör utformas mera i överensstämmelse med vad socialutredningen och OSK föreslagit, nämligen att sekretess skall gälla, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men. Vissa remissinstanser förordar en liknande bestäm- melse men med ett ännu lägre krav på skada.

För egen del anser jag att den nya sekretesslagen liksom den nuvarande måste öppna möjlighet att ge den som har gjort anmälan t. ex. om barnmisshandel eller alkoholmissbruk eller som till sjuk- eller socialvårds- myndighet har lämnat uppgifter om någon annans personliga förhållanden ett sekretesskydd som gäller också mot den som avses med anmälan resp. de lämnade uppgifterna. Som framhållits i promemorian kräver rättssäkerhets- intresset emellertid att ett sådant sekretesskydd inträder endast om behovet därav är särskilt uttalat, dvs. om det behövs för att skydda någon mot repressalier av mera allvarligt slag. De nu gällande reglerna innebär också att

Prop. 1979/80:2 Del A 7kap. 651" 188

uppgifter om en anmälares eller uppgiftslämnares identitet inte kan rutin- mässigt undanhållas från den som berörs av anmälan etc.

Sekretessregeln i promemorian har emellertid enligt min mening fått en alltför snäv avgränsning. Som framhållits av flera remissinstanser är det angeläget att allmänhetens intresse för medverkan till att bringa t. ex. barnmisshandel till de sociala myndigheternas kännedom inte försvagas. En lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra bör kunna åstadkommas genom en regel som innebär att enskilds anmälan etc. får hemlighållas för den som anmälningen gäller, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Med anledning av att flera remissinstanser påpekat att telefonterror eller andra trakasserier av allvarligare natur måste kunna utgöra anledning till hemlighållande villjag tillägga attjag anseratt det i allmänhet är ett allvarligt men att bli utsatt för repressalier av detta slag. Det måste emellertid i det enskilda fallet finnas ett visst fog för antagandet att anmälaren verkligen är i behov av sekretesskydd. Ett rutinmässigt hemlighållande med Stöd av denna paragraf är alltså inte tillåtet.

Med hänsyn till att de situationer som avses med en reglering av avsett slag är ungefär desamma för både sjukvårdens och socialtjänstens del bör regleringen kunna förenklas i förhållande till gällande rätt på så sätt att den ges samma utformning i fråga om båda dessa områden. Det finns enligt min mening inte heller någon anledning att göra skillnad mellan myndighetsut- övning och annan verksamhet.

Vid remissbehandlingen har en remissinstans påpekat att det bör klargöras att sekretessen enligt förevarande paragrafgäller till skydd för anmälaren och inte den som anmälan avser. Enligt min mening tillgodoses detta önskemål med den utformning som departementsförslaget har fått.

1 promemorian har anförts att förevarande regel om sekretess i förhållande till den som avses med anmälan etc. försvagas för det fall att uppgifter av här avsett slag skulle förekomma i ett mål eller ärende där denne är part (jfr 2 kap. 12 & promemorieförslaget). Mot detta har regeringsrätten vid remissbehand- lingen invänt att uttrycket "synnerlig vikt" i sistnämnda bestämmelse, som faller tillbaka på den nuvarande regeln i 39 å andra stycket Seer, innebär att anmälan kan hemlighållas för den som avses med denna också om han är part. Regeringsrätten anser att ett sådant hemlighållande inte bör försvåras. Med anledning därav vill jag framhålla att regleringen i 2 kap. 12% promemorieförslaget, som i departementsförslaget motsvaras av 14 kap. 5 &, i detta avseende inte innebär någon ändring i förhållande till gällande rätt. Uppgift som här avses kan enligt 14 kap. 5 & departementsförslaget hemlig- - hållas endast iden mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt. En jämförelse mellan 7 kap. 6 & och 14 kap. 5 % ger alltså vid handen att sekretessprövningen enligt de båda lagrummen kan utfalla olika.

Enligt paragrafens andra stycke är tiden för handlingssekretessen 50 år.

Prop. l979/80z2 Del A gå"-':; 7 Å'UP- 7f 189

75

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i socialförsäkrings- ärenden vid bl. a. de allmänna försäkringskassorna.

Gällande rätt; regler om handlingssekretess i 145 Seer samt om tystnadsplikt i 18 kap. 28 & lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977:630), 8 kap. 10 5 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (omtryckt 1977:264) och punkt 19 instruktionen 1972-12-15 för trygghetsnämnden och särskilda skiljenämnden

Promemorie/örs/agcl: 8 kap. 7 & Bestämmelsen föreslås bli tillämplig i första hand vid allmän försäkrings- kassa, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstol, dvs. försäkringsrätt och försäkringsöverdomstolen. Den gäller nämnda myndigheters handläggning av ärenden enligt lagen om allmän försäkring och lagen om arbetsskadeför- säkring samt enligt annan reglering om jämförbar ekonomisk förmån för enskild. Genom sistnämnda uttryck inbegrips i sekretessen ärenden enligt bl. a. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag (omtryckt 19731449, ändrad senast 197834), lagen (1962:329) om hustrutillägg och kommunalt bostads- tillägg till folkpension (omtryckt 1976:1014, ändrad senast 1978z31 ) och lagen (19751380) om delpensionsförsäkring (ändrad senast 1978232). Sekre- tessbestämmelsen kommer att gälla också ärenden enligt annan nu gällande eller framtida reglering av samma karaktär. I sammanhanget kan således nämnas att också ärenden enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott (omtryckt 19761277, ändrad senast l978:35) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd omfattas av bestämmelsen.

Bestämmelsens tillämpningsområde har inte begränsats till de myndig- heter som nyss har nämnts. l paragrafen har angetts att sekretess också gäller hos annan myndighet som har att handlägga ärenden enligt lagstiftning som nu har nämnts. Detta innebär att sekretess gäller bl.a. ärenden angående förmåner som f. n. utgår enligt de på avtal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden grundade trygghetsförsäkringarna. Bestämmelser om sek- retess hos myndighet som särskilt har att handha frågor om arbetarskydd lämnas i 8 5.

Det kan tilläggas att ärenden om beräkning och uppbörd av arbetsgivar- avgifter faller utanför paragrafens tillämpningsområde.

Det kan inte råda någon tvekan om att ett påtagligt behov föreligger av att skydda enskildas privatsfär hos de myndigheter som handlägger ärenden om socialförsäkring m. m., främst hos de allmänna försäkringskassorna. Å andra sidan knyter sig ett beaktansvärt offentlighetsintresse särskilt till de överprö- vande instansernas tillämpning av lagstiftningen på området. Härtill kommer ett fullt legitimt intresse för myndigheter och vissa enskilda subjekt att få del av upplysningar från försäkringskassorna och andra myndigheter för den egna verksamheten.

I likhet med vad som gäller enligt 14 & Seer föreslås i promemorieförslaget

Prop. l979/80:2 Del A 7kap. 755" 190

ett skaderekvisit som villkor för sekretess. Sekretess gäller sålunda om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om viss uppgift röjs. Föremål för sekretessen är uppgift om enskilds personliga förhållanden; sjukdom har i sammanhanget nämnts särskilt. Att ett rakt skaderekvisit föreslagits har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag har inte heller funnit anledning att gå ifrån promemorieförslaget när det gäller att använda ett rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Fastän detta innebär en presumtion för offent- lighet torde det inte behöva leda till någon ändring av rådande praxis i fråga om t. ex. utlämnande av uppgifter från försäkringskassorna om enskildas sjukskrivningsperioder. Om den som begär uppgift härom inte vill uppge ändamålet med sin förfrågan eller uppträder anonymt, får redan detta anses visa att sådan risk är förenad med ett utlämnande att sekretess skall iakttas. Ännu klarare är det att uppgift om någons sjukskrivningsfrekvens inte skall lämnas ut till en arbetsgivare som överväger att anställa försäkringstagaren i fråga.

Ifråga om de uttryck som används för att ange vilka uppgifter om enskild som skall skyddas har jag ansett att begreppet hälsotillstånd här, liksom på sjukvårdsområdet, är att föredra framför uttrycket sjukdom, som används i promemorian. Sekretess föreskrivs alltså gälla för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om vad som vid tillämpningen av paragrafen skall inrymmas i begreppet personliga förhållanden. Jag får häri första hand hänvisa till vad jag har sagt om detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4). Därav framgår att också uppgifter om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Sekretess enligt denna paragraf kan alltså, till skillnad mot gällande rätt, komma att gälla inte bara uppgifter om sjukperioder o.d. utan också exempelvis uppgifter om sjukpenninggrun- dande inkomst och om sjukpennings storlek. Det torde dock mera sällan kunna hävdas att det medför men för den enskilde att lämna ut uppgifter om hans ekonomi. T. 0. m. uppgift om enskilds adress kan komma att kunna hållas hemlig, om det av någon bestämd orsak kan antas att det är menligt att uppgiften lämnas ut (jfr avsnitt 4.3.4).

1 visst hänseende leder den föreslagna regeln till större återhållsamhet med utlämnande av uppgifter än den nuvarande. Enligt gällande rätt är det nämligen möjligt att efter en intresseavvägning gå annan till handa med upplysningar om enskild, även om upplysningen kan få negativa följder för den berörde. Den nya bestämmelsen medger i och för sig inte någon sådan avvägning. Prövningen är begränsad till en ren skadebedömning. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 4.3.4), skall nämligen skada eller men anses följa på varje åtgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde, även om åtgärden är fullt rättsenlig och i övrigt acceptabel.

Det sagda innebär emellertid inte att nuvarande möjligheter att lämna

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 7.6 191 uppgifter från försäkringskassorna och riksförsäkringsverket skall slopas. Till en början är att märka att utlämnande i åtskilliga fall ligger i den försäkrades eget intresse eller, därför att det har rent administrativ karaktär, i varje fall inte rimligen kan antas skada honom (jfr prop. 1973:188 5. 10 f).

I andra fall kan ett utlämnande sägas i här angiven bemärkelse bli till men för den enskilde, men likväl vara legitimt. Är fråga om utlämnande till enskilda subjekt, bör dessa fall uttömmande anges i lag (jfr 2 kap. 2 & andra stycket TF). I första hand bör sådana bestämmelser införas i lagen om allmän försäkring. En hänvisning till denna lagstiftning har tagits in i paragrafens andra stycke.

Beträffande uppgifter till andra myndigheter behövs i och för sig inga särskilda föreskrifter, även om utlämnandet skulle vara till men för den enskilde. Av 14 kap. 3 & departementsförslaget följer nämligen att myndighet efter intresseavvägning får lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndig- het. 1 promemorian uttalas emellertid att hänsynen till enskildas integritet talar föratt en sådan skönsmässig avvägning inte bör äga rum vid de allmänna försäkringskassorna. Föreskrifter av den innebörden finns också intagna i promemorieförslaget. Enligt min mening bör frågan om i vilka fall försäk- ringskassa skall få lämna sekretessbelagda uppgifter till annan myndighet huvudsakligen vara författningsreglerad. Bestämmelser om upplysningar från försäkringskassa finns redan nu i 18 kap. 5 & lagen om allmän försäkring. Det bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte mer detaljerade föreskrifter kan införas. Utrymmet för att med tillämpning av generalklausulen i 14 kap. 3 & lämna ut uppgifter torde därefter bli begränsat. Mot denna bakgrund finns inte skäl att göra undantag för generalklausulen i fråga om sekretessen hos försäkringskassa.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att utrymmet för subjektiva bedömningar i sekretessfrågor minskas i förhållande till gällande rätt. Härigenom får sekretessen på socialförsäkringsområdet en något större fasthet.

Offentlighetsintresset tillgodoses i den föreslagna avfattningen genom skaderekvisitet och genom begränsningen av sekretessen till uppgifter om enskilds personliga förhållanden. l promemorian föreslås dessutom att sekretess inte skall gälla beslut av annan myndighet än allmän försäkrings- kassa. Något motsvarande undantag behövs inte i departementsförslaget. Fr.o.m. den 1 januari 1979 förs nämligen talan mot beslut av allmän försäkringskassa hos försäkringsrätt. Bestämmelserna i 12 kap. om sekretess hos domstol medför att försäkringsdomstols avgörande i regel blir offentligt. Efter utgången av år 1978 kommer riksförsäkringsverket alltjämt att under en övergångstid som första instans handlägga vissa yrkesskadeärenden enligt äldre lagstiftning. Verket kommer vidare att som första instans handlägga bl. a. ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp (jfr prop. 1977/78:20). Skaderekvisitets utformning torde här ge tillräcklig offentlighet åt verkets beslut.

Prop. 1979/8flz2 Del A 7 kap. 8 f" 192

Hänvisningar till US221

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden i ärenden om arbetarskydd m. m.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 145 första stycket Seer (handlingar i ärenden rörande arbetsskadeförsäkring) samt om tystnadsplikt i de föreskrifter som anges i bilaga 5 under nr 27, 57. 89, 94 och 184

Promemorieförslaget: 8 kap. 8 & F. n. saknas nästan helt regler om handlingssekretess i arbetarskyddsfrågor såvitt avser skydd för arbetstagarnas förhållanden. Däremot finns enligt 19 5 Seer sekretesskydd för arbetsgivares af fars- och driftförhållanden i ärenden om bl. a. arbetarskydd. En motsvarande bestämmelse har tagits in i 8 kap. 2 & denna lag. Tystnadsplikt angående enskilds personliga förhållanden finns föreskriven för de organ som sysslar med arbetarskydd.

Det synes vara en brist i gällande sekretesslag att uppgifter om enskildas yrkessjukdomar och andra personliga förhållanden som finns hos myndig- heter som handlägger arbetarskyddsfrågor inte är sekretessbelagda annat än om de förekommer i ärenden om försäkring för arbetsskada. De tystnads- plikter som gäller på området bör därför få en motsvarighet i regler om handlingssekretess. 1 promemorieförslaget har sådana regler tagits upp i 8 kap. 8 &. Förevarande paragraf har utformats i huvudsaklig överensstäm- melse- med promemorieförslaget. Vid utformningen har de synpunkter av främst redaktionell art som har förts fram under remissbehandlingen beaktats.

De myndigheter hos vilka sekretess enligt denna paragraf gäller är i första hand arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen med biträdande kommunala tillsynsmän. Dessa myndigheter och tillsynsmän utövar tillsyn enligt bl. a. arbetsmiljölagen (197711 160), allmänna arbetstidslagen (1970:103. ändrad senast 1976:597) och lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (ändrad senast 19781340). Tillsyn enligt strålskyddslagen (1958:110, ändrad senast 1976:245) över radiologiskt arbete utövas av statens strål- skyddsinstitut med biträde av tillsynsmän. De nu uppräknade myndighe- terna har i paragrafen betecknats som myndigheter som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd. Tillsynsmännen är knutna till myndighe- ternas verksamhet på sådant sätt att de har tystnadsplikt till följd av 1 kap. 7 5.

Hos de angivna myndigheterna gäller sekretess i ärenden enligt lagstift- ningen om arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärenden om arbetarskydd. På arbetarskyddets område gäller alltså sekretessen framför allt den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver med stöd av de nyss angivna lagarna och lagen(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast l976:592). Sekretessen gäller emellertid också i andra ärenden om arbetarskydd som myndigheten handlägger där det kan förekomma ömtåliga uppgifter om enskild, såsom t. ex. på det arbets-

Prop. 1979/80:2 DelA mm. att 193

medicinska området. Här kan emellertid också bestämmelserna i 7 kap. 1 & bli tillämpliga. .

Det som sekretessbeläggs är uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Med enskild åsyftas här inte bara arbetsta- gare utan även arbetsgivare. Sjukdomar och andra personliga förhållanden hos arbetsgivare på små arbetsplatser eller i husligt arbete kan bli kända inom arbetarskyddet. Ett skaderekvisit skall vara uppfyllt för att en uppgift skall vara sekretessbelagd. [ första stycket har också tagits upp en sekretessregel som har sin motsvarighet i instruktionen (1973:847) för yrkesinspektionen (omtryckt 1977:1169, ändrad senast 1978z437). Enligt instruktionen gäller att enskild arbetstagares anmälan om brister i arbetarskyddshänseende skall behandlas som förtrolig och att arbetsgivare inte får upplysas om att inspektion föranleds av sådan anmälan. Den aktuella bestämmelsen har getts en något mera generell avfattning. Någon påtaglig utsträckning av sekretessen torde detta inte innebära. Sekretessen avses ge skydd för den enskilde arbetstagarens person. För myndighetens inspektionsverksamhet finns sekre- tessbestämmelser i 4 kap. 1 5.

Ett undantag från sekretessen enligt första stycket avseende det fall att uppgift får lämnas ut till skyddsombud med stöd av arbetsmiljölagstiftningen föreskrivs i 14 kap. 7 5.

I andra stycket anges en tidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. Gränsen är satt till 50 år. Det överensstämmer med vad som i allmänhet gäller enligt andra sekretessregler till skydd för enskilds personliga förhållanden.

95

I denna paragraf lämnas bestämmelser om sekretess inom utbildningsvä- sendet. Första stycket innehåller regler för det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan och i andra stycket finns regler för utbildningsväsendet i övrigt.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 14å Seer (såvitt avser skolhälsovård) samt om tystnadsplikt i 3 5 lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. (också såvitt avser skolhälsovård), punkt 10 normalinstruktionen för studievägledare vid insti- tution vid filosofisk fakultet (UKÄ 1971—01-11), punkt 11 normalinstruk- tionen för studievägledare vid sektion vid teknisk fakultet (UKÄ 1971-01-11) och 8 & normalinstruktionen för föreståndare för elevhem inom det obliga- toriska skolväsendet (SÖ 1962-11-30)

Promemorieförslaget: 8 kap. 9 & Utanför skolhälsovården och viss studievägledning inom universitets- och högskoleväsendet saknas f.n. helt sekretess på utbildningsområdet. Här fanns emellertid fram till årsskiftet 1974/75 några av de viktigaste av de 5. k.

13 Riksdagen l979/8/I. I saml. Nr)

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 951' 194

oreglerade tystnadsplikterna. Såväl OSK som TK har lagt fram förslag till regler om sekretess inom utbildningsväsendet.

Det är uppenbart attdet inom utbildningsväsendet kan finnas uppgifter om elevernas och deras anhörigas personliga förhållanden som är lika skydds- värda som motsvarande uppgifter inom t. ex. samhällets hälso- eller socialvård. Det föreligger å andra sidan ett betydande allmänt intresse av insyn i utbildningsväsendets sätt att fungera. Ett minimikrav är att de uppgifter som uteslutande rör elevernas studiesituation alltid är offentliga. Hit hör bl. a. skolbetyg och andra uppgifter om elevernas studieresultat och prestationer i övrigt.

Den reglering som har föreslagits i promemorian avser hela utbildnings- väsendet. Barn- och ungdomsundervisningen har emellertid behandlats för sig och sekretesskyddet där gjorts särskilt omfattande.

I promemorieförslagets 8 kap. 9 & finns sålunda i första stycket en sekretessbestämmelse för det obligatoriska skolväsendet och för undervis- ningen av ungdom i gymnasieskolan. Sekretess föreslås gälla för uppgift som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet eller till ärende om disciplinärt förfarande mot elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Uppgifter som hänför sig till elevs studiesituation i mera begränsad bemärkelse undantas från det sekretesskyddade området. Med uttrycket elevvårdande verksamhet avses i promemorian elevvården i mera avgränsad mening som beteckning på skolans strävanden att förebygga uppkomsten av skolsvårigheter och andra personliga problem för den enskilde eleven och på de särskilda åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med de svårigheter som ändå uppstår.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian framhålls att en stor del av de uppgifter som förekommer inom skolans elevvård torde vara av tämligen trivial natur. För att undvika orimliga begränsningar av skolpersonalens yttrandefrihet och möjliggöra önskvärd insyn i skolans verksamhet föreslås därför i promemorian ett rakt skadere- kvisit. Sekretess skall alltså gälla, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I 8 kap. 95 andra stycket promemorieförslaget har tagits in en sekretessbestämmelse som avser utbildningsväsendet i övrigt. Den tar sikte på uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och på uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller studievägledare. Sekretessen är här starkare än vad som gäller enligt första stycket. Bestämmelsen i andra stycket utgår från sekretess som huvudre- gel.

Förslaget att införa regler om sekretess på utbildningsområdet har i allmänhet tagits emot positivt eller lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Under remissbehandlingen har dock förts fram synpunkter i fråga om bestämmelsernas närmare utformning och om sekretesskyddets omfattning. Flera remissinstanser har således framhållit att sekretessen på utbildnings-

Prop. 1979/80:2 Dei A 7 kap. 9 .t' 195

området bör vara likartad den som gäller inom hälsovården och socialtjäns- ten. Som skäl härför har anförts bl. a. att många uppgifter om elevs personliga förhållanden kan vara av samma ömtåliga natur som de uppgifter som finns inom t. ex. socialtjänsten. Dessutom har det anförts att det nära samarbete som sker mellan skolan, hälsovården och socialtjänsten gör det nödvändigt att man har samma sekretess hos dessa myndigheter.

För min del anser jag att promemorieförslagets sekretessbestämmelser för utbildningsområdet i huvudsak bör godtas. När det gäller det sekretesskyddade området saknas det enligt min mening anledning att gå ifrån förslaget. Beträffande sekretessens styrka på det obligatoriska skolom- rådet och i gymnasieskolan anser jag att samarbetet med hälsovården och socialtjänsten i och för sig inte kräver en starkare sekretess inom skolområdet. Däremot kan det finnas andra skäl att omgärda vissa uppgifter på området med starkare sekretesskydd. Jag återkommer strax till den saken. I övrigt anser jag att förslaget bör godtas med vissa redaktionella jämkningar. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Sekretessen i paragrafens första stycke gäller alltså inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan. Bestämmelsen omfattar således grund- skolan och de andra skolformer inom vilka skolplikten kan fullgöras — specialskolan och sameskolan. Bestämmelsen är tillämplig också i fråga om elevhem som Skolmyndighet driver för elever i de aktuella skolformerna. Den grundläggande regeln om sekretess inom särskolan finns i 7 kap. 1 &. Nuvarande ungdomsvårdsskolor omfattas av bestämmelserna i 7 kap. 4 5. I departementsförslaget har beteckningen gymnasieskolan ersatt det i prome- morian föreslagna uttrycket undervisningen av ungdom i gymnasieskolan. Någon ändring i sak innebär detta inte. Kommunal eller statlig vuxenutbild- ning omfattas alltså inte av paragrafens första stycke.

Utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan utmärks bl. a. av att den fostrande verksamheten där intar en framskjuten plats. Elevvården i vidsträckt bemärkelse dvs. den verksamhet som avser att främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar är här lika betydelsefull som uppgiften att meddela kunskaper och öva färdigheter.

Även om begreppet elevvård används i den mera avgränsade mening som föreslås i promemorian kommer det att avse en verksamhet av betydande omfattning. Inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan ligger elevvårdande uppgifter på i princip alla där verksamma funktionärer. Här kan särskilt nämnas skolledare. lärare och de särskilda elevvårdsfunktionärema Skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och studie- och yrkesvägled- nings- (SYO-) konsulent. Också elever och föräldrar som ingår i samarbets- nämnder eller annat organ inom skolan får anses delta i elevvården i den mån man tar befattning med elevvårdsärenden.

I den elevvårdande verksamheten inom den obligatoriska skolan och i

gymnasieskolan ingår insamlandet av uppgifter om elevernas personliga

Prop. l979/8012 Del A 7 kap. 9 38 196

förhållanden som ett grundläggande inslag. Bland lärarnas åligganden ingår sålunda att samla uppgifter om elevernas fysiska och psykiska förutsättningar och om deras beteende och prestationer i skola, hemmiljö och fritidsmiljö. I fråga om elever som visar tecken på skolsvårigheter och andra problem inhämtas och utbyts information bl. a. i samband med elevvårdskonferenser. Mera uttalade skolsvårigheter hos någon elev kan föranleda ingående utredningar av hans förhållanden av psykolog eller kurator. Ibland sker hänvändelse till och informationsutbyte med utomstående organ såsom socialvården och den psykiska barna- och ungdomsvården. Till elevvården räknas också självfallet mer aktiva rådgivnings- och stödåtgärder såsom t. ex. psykologisk behandling eller andra kurativa åtgärder. Också sådana åtgärder som uttagning av elev till stödundervisning. specialundervisning, särskild undervisning eller anpassad studiegång får anses höra till elevvården. Dylik undervisning sker ju därför att eleven har svårigheter i det vanliga skolarbetet på grund av t. ex. sjukdom, fysiskt handikapp, svag begåvning, sociala eller känslomässiga störningar eller bristande kunskaper och färdigheter. Till elevvården bör däremot inte hänföras tillrättaförande åtgärder och inte heller intagning av elev i specialskolan eller särskolan.

I fråga om den elevvård som sker inom ramen för skolhälsovården är bestämmelserna om sekretess i 7 kap. 1 & tillämpliga. Uppgift om elevs personliga förhållanden får därmed på detta område ett starkare sekretesskydd än vad som i övrigt föreslås gälla inom elevvården. I likhet med vad som har föreslagits för utbildningsväsendet utanför den obligato- riska skolan och gymnasieskolan bör enligt min mening uppgifter hos vissa funktionärer inom barn- och ungdomsundervisningen med särskilda uppgifter på elevvårdens område också ha ett starkare sekretesskydd än vad som bör gälla inom elevvården i övrigt. Den verksamhet som Skolpsykolog och kurator bedriver på elevvårdens område har delvis en annan karaktär än den som övrig skolpersonal fullgör. Inslaget av förtrolighet kan här vara mera framträdande och de uppgifter som psykolog och kurator inhämtar gäller inte sällan elevs personliga förhållanden av mycket känslig och ömtålig natur. Intresset av att omgärda sådana uppgifter med ett starkt sekretesskydd är lika framträdande inom grundskolan och gymnasieskolan som inom utbildnings- väsendet i övrigt. hälsovården och socialtjänsten. Enligt min mening bör därför på skolområdet gälla ett omvänt skaderekvisit, dvs. en strängare sekretess, för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog och kurator. Dessa funktionärer handhar en stor del av skolans samarbete med socialtjänsten och med den psykiska barna- och ungdoms- vården. på vilka områden ju gäller den strängare sekretessen. Även om, som framgår av vad jag tidigare har sagt, förutsättningarna för samarbete och uppgiftsutlämnande myndigheter emellan inte är avhängiga av att likartad sekretess gäller, kan man dock inte bortse från att en sådan ordning kan ha vissa praktiska fördelar för de funktionärer som berörs. För uppgifter som hänför sig till psykologiska undersökningar, dvs. framför allt psykologiska

Prop. 1979/80:2 Del A "Gått": 7k0P- of 197

test av olika slag, eller till psykologisk behandling bör givetvis också den strängare sekretessen gälla. '

Bestämmelser om sekretess i enlighet med det anförda har tagits in i förevarande paragrafs första stycke första meningen.

När det gäller skolans elevvårdande verksamhet i övrigt, dvs. den elevvård som bedrivs av andra än psykolog och kurator, anser jag behovet av sekretess inte vara lika framträdande. Någon strängare sekretess behöver alltså inte uppställas. Sekretessen för sådana uppgifter skall alltså gälla bara om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Paragrafens första stycke andra meningen upptar dessa bestämmelser. Med hänsyn till intresset av insyn i skolverksamheten har i första stycket tredje meningen beslut i elevvårdsärende uttryckligen tagits undan från sekretessen. Beslut om uttagning av elev till exempelvis Specialundervisning är alltså alltid offentligt.

I likhet med vad som har föreslagits i promemorian ligger uppgifter som hänför sig till elevens studiesituation i mera begränsad bemärkelse utanför det sekretesskyddade området. Uppgifter om framför allt en elevs studiere- Sultat eller närvaro är ju inte hänförliga till elevvården och uppgifterna är sålunda alltid offentliga.

Ömtåliga uppgifter om elever och deras nära anhöriga kan också före- komma i ärenden om tillrättaförande av elev. Det starka insynsintresse som föreligger i fråga om disciplinära åtgärder mot offentliga funktionärer finns knappast på det här aktuella området, medan å andra sidan de berörda elevernas ungdom och bristande mognad är starka skäl för ett sekretesskydd. Möjligheter till sekretessbeläggning bör alltså finnas.

Skolförordningen (1971:235, ändrad senast l978z730) öppnar i fråga om gymnasieskolan en viss möjlighet att skilja en elev från vidare studier. Det är här inte fråga om en tillrättaförande åtgärd utan om en åtgärd riktad mot elever som har visat att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående om att uppgifter om elevernas studieresultat alltid bör vara offentliga skulle det kunna hävdas att uppgifter i ett ärende av här avsett slag inte bör omfattas av sekretess. Man måste emellertid beakta att Skolförordningen medger undantag från huvudregeln om när en elev skall skiljas från vidare studier, om särskilda skäl föreligger. Här kan det ofta röra sig om mycket ömtåliga uppgifter om elevens personliga situation.

Bestämmelserna om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier har tagits in i första stycket andra meningen. Sekretessen är alltså här densamma som inom elevvården i övrigt. Liksom där görs undantag från sekretessen när det gäller beslut i ärende.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att det inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan skall gälla sekretess med olika styrka beroende på vilket slag av uppgifter det gäller. För uppgifter inom skolhäl-

Prop. 1979/8022 Del A 7kap. 1055" 198

sovården (jfr 1 5) och för uppgifter hos psykolog och kurator gäller den strängare sekretessen, medan för bl. a. uppgifter som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet i övrigt gäller sekretess med ett rakt skaderekvi- sit.

Inom de övriga delarna av utbildningsväsendet saknas i allmänhet motsvarighet till den aktiva elevvårdsverksamhet och den omfattande elevvårdsorganisation som förekommer inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan. Elevvården bedrivs där väsentligen av särskilda funktionärer som i huvudsak har rådgivande och hjälpande funktioner och vilkas verksamhet i stor utsträckning bygger på att de hjälpsökande frivilligt tar kontakt med dem. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om sekretess utanför det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan har därför, i likhet med promemorieförslaget, begränsats till att avse uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och uppgifter om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog, kurator eller studievägle- dare. Med tanke på uppgifternas många gånger ömtåliga natur bör här gälla ett omvänt skaderekvisit. Sekretess skall således gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör och hans närstående lider men. Någon motsvarighet till den sekretess som enligt första stycket gäller i ärenden om tillrättaförande eller skiljande av elev från vidare studier har jag inte funnit skäl att föreslå för denna del av utbildningsväsendet. Jag har inte heller funnit tillräckliga skäl att här föreslå sekretess i ärenden om antagning till utbildning.

I likhet med vad som gäller enligt andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden är tidsgränsen för handlingssekretessen högst 50 år.

IOQ

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i ärenden om arbetsför- medling och andra anställningsfrämjande åtgärder för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 14, 22 och 25 55 Seer samt om tystnadsplikt i 16 % lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, i arbetsordningen för arbetsmarknadsverket och i arbetsordningen för statens arbetsklinik

Promemorieförslaget: 8 kap. 105 I likhet med vad som har föreslagits i promemorian regleras sekretessen i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling m. m. i två paragrafer. Bestäm- melser till skydd för enskilds personliga förhållanden ges således i denna paragraf, medan sekretessen för uppgifter om enskilds affärs-och driftförhål- landen regleras i 8 kap. 1 5.

När det gäller sekretessen till skydd för enskilds personliga förhållanden har i promemorieförslaget gjorts skillnad mellan ärende om arbetsförmedling

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 1058" 199

och yrkesvägledning, å ena sidan, och ärende om arbetsvård, hjälp och stöd vid arbetslöshet m. m., å andra sidan. Sekretessen i ärende om arbetsförmed- ling och yrkesvägledning, som i promemorian regleras i paragrafens första stycke. har föreslagits bli absolut, dvs. något skaderekvisit har inte ställts upp som villkor för sekretessen. Detta har i promemorian motiverats med att de situationer som avses med bestämmelsen är av utpräglad förtroendekaraktär. För övriga verksamhetsgrenar, som regleras i andra stycket, har inslaget av myndighetsutövning ansetts vara betydande. För att tillgodose intresset av allmän insyn på dessa områden har därför sekretessen gjorts beroende av ett rakt skaderekvisit.

Den skillnad i fråga om förutsättningarna för sekretess som sålunda har föreslagits i promemorian har berörts av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över paragrafen. Även om man i allmänhet godtar uppfatt- ningen att skillnad bör göras mellan förtroendefallen och fallen av myndig- hetsutövning har man ställt sig tveksam till den gränsdragning som har föreslagits i promemorian. Från arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda fram- hållits att det också inom den rent arbetsförmedlande verksamheten förekommer inslag av myndighetsutövning, såsom t. ex. resekostnadsersätt- ning till arbetssökande. I ärende om stödåtgärder av olika slag förekommer å andra sidan enligt styrelsen ofta förtroendesituationer, t. ex. i arbetsvårdsfal- len. En annan invändning mot promemorieförslaget är att de olika anställ- ningsfrämjande verksamheter som avses i den föreslagna paragrafens första och andra stycken i praktiken har ett så starkt samband med varandra att den skillnad i sekretesshänseende som har föreslagits inte är sakligt motive— rad.

De bestämmelser om handlingssekretess som finns inom de områden som är aktuella i förevarande paragraf (14, 22 och 25 65 Seer) gäller alla med samma skaderekvisit. Förutsättningarna för sekretess är med andra ord likartad ide olika ärendeslagen. Enligt min mening saknas det anledning atti den nya sekretesslagen gå ifrån den ordning som f. n. gäller. Också i fråga om den styrka med vilken sekretessen bör gälla anser jag att nuvarande regler i Seer bör bibehållas. Detta innebär att ett omvänt skaderekvisit skall gälla såväl i ärende om arbetsförmedling och yrkesvägledning som i de ärendeslag som tas upp i andra stycket promemorieförslaget. Den sekretess som således skall gälla regleras i departementsförslaget i paragrafens första stycke.

Som exempel på arbetsvårdsåtgärder kan nämnas arbetsprövning och arbetsträning, omskolning och yrkesutbildning. Bestämmelsen innebär i denna del en viss utvidgning av det sekretesskyddade området i förhållande till gällande rätt. Motsvarande föreskrifteri 14 5 Seer avser nämligen endast vissa slag av arbetsvårdsåtgärder. Någon anledning att i sekretesshänseende på detta sätt skilja ut avgränsade delar av arbetsvårdsområdet kan emellertid, som också har framhållits i promemorieförslaget, inte anses föreligga.

Prop. l979/80:2 Del A 7kap. II 9. 200

Bestämmelserna i 9 & andra stycket i detta kapitel om sekretess inom den del av utbildningsväsendet som ligger utanför det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan avser också arbetsmarknadsutbildningen. [ förevarande paragraf regleras därför bara sekretessen beträffande den del av myndighets verksamhet på området som avser antagning till utbildning.

Med sådan myndighets verksamhet som avser hjälp och stöd vid arbetslöshet avses dels arbetslöshetshjälp bestående i beredskapsarbete, arkivarbete och musikerhjälp, dels olika former av stöd, bl.a. kontant arbetsmarknadsstöd. Frågor om beräkning och utbetalning av bidrag och lån handläggs i en del fall av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskas- sorna och försäkringsdomstol. För ärende hos dessa myndigheter gäller sekretess enligt 7å i detta kapitel. 1 förevarande paragraf bör därför föreskrivas att sekretessen inte gäller i ärende hos de myndigheter som har nämnts.

Med andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet avses bl. a. åtgärder enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Till denna typ av ärende skall också räknas ärende enligt cirkuläret (1972:130) om anställning av straffade personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet, som handläggs av statens personalnämnd.

För att tillgodose intresset av allmän insyn i de fall av myndighetsutöv ning som förekommer anges i paragrafen generellt att sekretess inte gäller för beslut i ärendet (första stycket sista meningen).

llä

l paragrafen regleras sekretessen inom myndighets personaladministrativa verksamhet.

Gäl/ande rätt: regler om handlingssekretess i 14. 25 a och 25 b åå Seer samt om tystnadsplikt i instruktionen för nämnden för vissa omplacerings- frågor, arbetsordningen för statens personalnämnd och i arbetsordningen för den s. k. omställningsenheten inom statens personalpensionsverk

Promemoriq'örslager: 8 kap. 11 & Myndigheternas personaladministrativa verksamhet rymmer i sig förete- elser av skilda slag. I första hand avses frågor som rör t. ex. tjänstetillsättning, löner, rutiner vid ledighet, disciplinära åtgärder, omplacering av personal och upphörande av anställning. Hit hör emellertid också personalvårdande åtgärder i mera avgränsad bemärkelse, såsom psykologisk och social rådgivning för att främja hälsa, arbetstrivsel och effektivitet. För åtgärder av detta slag används vanligtvis uttrycket personalsocial verksamhet.

F. ri. gäller sekretess inom myndigheternas personaladministrativa verk- samhet endast i ganska begränsad omfattning. Handlingssekretess föreligger i ärenden om omplacering i samband med omlokalisering eller omorganisa- tion av statlig verksamhet (25 a & Seer). Sådan sekretess gäller vidare i fråga

Prop. 1979/8f):2 Del A '- 7 kap. ][ f 201

om läkarutlåtanden i ärenden om statlig personalpensionering och beträf- fande handlingar som har upprättats vid psykologisk undersökning i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighet eller i ärende om uttagning av anställd hos myndighet till viss utbildning eller tjänstgöring (14 & Seer). Vidare finns i 25 b & Seer bestämmelser om sekretess för vissa handlingar med anknytning till personalsocial verksamhet hos utrikesdepar- tementet, beskickningar och konsulat.

Den reglering som har föreslagits i promemorian innebär en förstärkning av sekretesskyddet i förhållande till gällande ordning. Framför allt gäller detta inom det personalsociala området. Departementsförslaget har utformats i nära överensstämmelse med promemorians förslag. Detta har också fått ett i det stora hela positivt mottagande av remissinstanserna. Från några håll har man dock ifrågasatt om inte förslaget kan leda till vissa gränsdragningspro- blem. Vidare har några remissinstanser förordat bl. a. en ytterligare förstärk- ning av sekretessen i anställningsärenden.

Det är uppenbart att man inte kan införa en sekretessbestämmelse som träffar varje uppgift om enskilds personliga förhållanden inom myndighe- ternas personaladministrativa verksamhet. Liksom hittills bör,som också har framhållits i promemorian, en betydande öppenhet råda i varje fall inom de delar av verksamheten som innefattar myndighetsutövning. Enligt min mening kan det således inte komma i fråga att gå ifrån promemorieförslaget om att offentlighet i princip bör råda i tjänstetillsättnings- och disciplinären- den. Det föreligger emellertid ett betydande sekretessintresse i fråga om vissa av de uppgifter om enskildas förhållanden som f. n. saknar sekretesskydd. Det viktigaste exemplet på detta är uppgifter som hänför sig till myndighe- ternas personalsociala verksamhet.

Inom varje myndighet bedrivs någon form av personalsocial verksamhet. Varje chef kan sägas ha en personalvårdande funktion. Vidare finns vid åtskilliga myndigheter särskilda personalkonsulenter och andra befattnings- havare anställda för att syssla med personalsociala frågor. Vidare ligger omfattande personalsociala uppgifter på vissa särskilda myndigheter som Sysslar med personaladministrativa frågor för hela den statliga förvaltningens räkning. t. ex. statens personalnämnd och statens personalpensionsverk.

Den personalsociala verksamheten kan ibland bestå enbart av samtal med t. ex. personalkonsulent. I andra fall kan det visa sig nödvändigt med interna kontakter med t. ex. arbetsledare. I ytterligare andra fall kan kontakt behöva tas med någon annan myndighet med särskilda personalsociala uppgifter som statens personalnämnd eller statens personalpensionsverk eller med någon helt utomstående myndighet, t. ex. länsarbetsnämnd. försäkringskassa eller myndighet inom socialvården eller sjuk- och hälsovården.

De uppgifter om enskilda anställda som inhämtats i den nu nämnda verksamheten kan uppenbarligen ofta vara av mycket ömtålig natur. Av denna anledning har i paragrafen tagits in regler om sekretess för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till myndighe-

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. ][ _f 202

ternas personalsociala verksamhet. Dessa regler är tillämpliga både i fråga om myndigheternas rent interna personalsociala verksamhet och beträffande sådan personalsocial verksamhet som bedrivs av statens personalnämnd och statens personalpensionsverk eller inom en överordnad myndighet med avseende på personalen vid underordnade myndigheter, t. ex. utrikesdepar- tementets verksamhet i fråga om personalen vid utlandsmyndigheterna. Bestämmelserna gäller självfallet också för personalsocial verksamhet avse- ende anställda inom försvarsmakten. Sekretessen i motsvarande verksamhet avseende värnpliktiga regleras däremot i 12 &.

Bestämmelsen i paragrafens första stycke har utformats i anslutning till de regler på utbildningsväsendets område som har tagits upp i 9 5 första stycket första meningen och andra stycket. Bestämmelsen ställer sålunda upp ett skydd för uppgifter som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling eller som finns hos någon av den offentliga förvaltningens särskilda personalvårdsfunktionärer. Vidare föreskrivs att sekretess skall gälla, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör och hans närstående lider men. Ett omvänt skaderekvisit gäller alltså. Sekretessen kommer därigenom att få samma styrka som t. ex. sekretessen inom företagshälsovården.

Beträffande övriga uppgifter inom myndighets personalsociala verksamhet finns i andra stycket en regel som innebär att sådana uppgifter inte får röjas. om det kan antas att den som uppgifteln rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Här gäller alltså strängare villkor för sekretess än enligt paragrafens första stycke. Bestämmelsen är tillämplig t. ex. på uppgifter som hänför sig till sådan personalsocial verksamhet som chefer på olika nivåer utövar. Vissa uppgifter som kommer fram vid 5. k. planeringssamtal kan således sekretessbeläggas enligt detta stycke.

I tredje stycket har tagits in bestämmelser om sekretess inom vissa andra delar av myndighets personaladministrativa verksamhet. I huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs sålunda generella regler om sekretess för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärenden om omplacering eller pensionering av anställda. En förutsättning för denna sekretess är liksom enligt andra stycket att det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Det insynsintresse som föreligger på de berörda områdena tillgodoses vidare genom en regel som tar undan myndighets beslut från sekretessen.

Sekretessen för uppgift om hälsotillstånd kommer att bli tillämplig främst på uppgifter som myndighet inhämtar i samband med anställds sjukledighet. Såvitt gäller sekretessen i ärenden rörande omplacering av anställd innebär bestämmelsen att sekretessen skall avse all omplacering. Detta har sin grund i bedömningen att sekretessbehovet i princip är detsamma vare sig omplace- ringen orsakas av att verksamheten inom anställningsmyndigheten skall förläggas till annan ort eller omorganiseras eller den beror på förhållanden

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 135)" 203 som kan hänföras till befattningshavaren. Också i de fall där omplacering övervägs t. ex. som ett alternativ till sjukpensionering har den enskilde ett berättigat krav på att de uppgifter om personliga förhållanden som föreligger i ärendet skyddas mot insyn.

Någon motsvarighet till den handlingssekretess som f. n. gäller i fråga om psykologiska undersökningar i bl. a. anställningsärenden har inte föreslagits i promemorian. Användningen av sådana undersökningar i samband med anställning i offentlig civil tjänst synes numera förekomma i ytterst begränsad omfattning. 1 de fall där psykologiska test förekommer i sådana sammanhang handhas dessutom dessa i regel inte av myndigheten utan av utomstående enskilda organ. Det torde därför inte finnas något behov av att låta sekretessen på det personaladministrativa området omfatta också psykologiska undersökningar.

Som jag tidigare har sagt är det uppenbart att man inte kan införa en sekretessbestämmelse som täcker varje uppgift om anställds personliga förhållanden inom myndigheternas personaladministrativa verksamhet. Med den begränsning som har gjorts i departementsförslaget kan man, såsom också har framhållits under remissbehandlingen, knappast helt undvika att det någon gång kan uppstå tvekan om huruvida viss uppgift hänför sig till personalsocial verksamhet eller till personaladministrativ verksamhet i övrigt. Jag är dock övertygad om att detta i praktiken inte bör leda till svårigheter. En annan sak som också har berörts under remissbehandlingen är den att det t. ex. i ett omplaceringsärende kan förekomma uppgifter som tidigare har lämnats till personalkonsulent. Sådana uppgifter åtnjuter ju i omplaceringsärendet inte längre samma sekretesskydd som tidigare. I omplaceringsärendet gäller den svagare sekretessen enligt paragrafens tredje stycke för alla uppgifter. Lämpligheten av en sådan ordning har satts i fråga. Härom vill jag säga att detta inte är unikt för det område som här är aktuellt. Förslaget till sekretesslag bygger på den principen att sekretessen inte skall följa uppgiften som sådan utan behovet av sekretess för uppgiften skall i stället bedömas utifrån det sammanhang vari uppgiften förekommer.

I enlighet med vad jag tidigare har sagt bör det inte råda någon sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden i anställnings- och disciplin- ärenden. 1 paragrafens fjärde stycke har det därför också uttryckligen angetts att bestämmelserna i tredje stycket inte gäller i sådana ärenden. En annan sak är att det i t. ex. disciplinärenden kan gälla sekretess på grund av regler till skydd för andra intressen eller på grund av föreskrifterna i 13 kap. 2 5 om överföring av sekretess. I vissa anställningsärenden kan sekretess gälla enligt bestämmelserna i 7 kap. 10 &.

12å

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om sekretess i ärende om uttagning av värnpliktig för tjänstgöring och ärende som har samband med

Prop. l979/80:Z Del A 7 kap. [255 204

sådan uttagning. Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om sekretess i personalsocial verksamhet avseende värnpliktiga.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 145 Seer (såvitt avser psykologiska undersökningar i samband med inskrivning av värnpliktig). samt om tystnadsplikt i 12 & instruktionen (1966:431) för vapenfrinämnden, 12 & instruktionen (1966:434) för värnpliktsnämnden och i 19 & instruktionen (1971:356) för biståndsutbildningsnämnden

Promemorieförslaget: 8 kap. lZå I promemorian har föreslagits att sekretessen i första stycket skulle gälla fyra slag av ärenden: inskrivning av värnpliktiga. befrielse från eller anstånd med värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst samt antagning till bistånds- och katastrofutbildning.

Under remissbehandlingen har bl.a. värnpliktsverket och värnplikts- nämnden anfört att promemorieförslaget inte i tillräcklig utsträckning ger stöd för sekretess inom myndigheternas verksamhetsområde. Det framhålls att bl. a. ärenden om frikallelse från värnplikt, undantagande från tjänstgö- ringsskyldighet under erforderlig tid och ärenden om ändrad uttagning eller tillhörighet inte har tagits med i förslaget trots att det i dessa ärendetyper också kan förekomma känsliga uppgifter om enskilds personliga förhållan- den.

Enligt min mening finns det skäl både för att vidga det sekretessbelagda området jämfört med vad som föreslås i promemorian och för att utesluta en del ärendetyper som är sekretessbelagda enligt promemorieförslaget.

Vad först gäller ärende angående inskrivning av värnpliktig är det i regel inskrivningsnämnd som fattar beslut. Den prövningsverksamhet som försiggår vid inskrivning omfattar medicinsk undersökning av hälsotillstånd och fysiska kvalifikationer i övrigt. Dessutom sker psykologisk undersök- ning. Vissa myndigheter är ålagda att lämna uppgifter som behövs vid inskrivningen. Dessa uppgifter rör delvis integritetskänsliga förhållanden. t. ex. vård i anstalt (se 15—17 55 kungörelsen/1969z379/ om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, 15—17 && ändrade senast 1976:423).

F.n. gäller handlingssekretess bara i fråga om psykologiska undersök- ningar i samband med inskrivning av värnpliktiga. Någon särskild tystnads- plikt angående inskrivningsförrättningar är inte föreskriven, utom så till vida att t. ex. tystnadsplikten för läkare omfattar också vad denne har erfarit vid förrättningen. Däremot gäller tystnadsplikt hos värnpliktsnämnden, som prövar bl. a. besvär över vissa beslut om inskrivning.

Departementsförslagets 7 kap. lä är i och för sig tillämplig på bl.a. medicinska undersökningar av det slag som förekommer vid inskrivning av värnpliktiga. Någon motsvarighet till den generella bestämmelsen i LAH om sekretess för psykologiska undersökningar har inte tagits upp i departements- förslaget. Skälen härtill redovisas i motiveringen till 7 kap. 13 5. Att det finns ett behov av sekretess för sådana undersökningar som görs i samband med inskrivning är uppenbart. Genom bestämmelserna i förevarande paragrafs

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. [251 205

första stycke åstadkoms sekretess bl. a. i fråga om psykologiska undersök- ningar, motsvarande den handlingssekretess som nu gäller. För psykologiska undersökningar som sker inom ramen för personalsocial verksamhet avse- ende värnpliktig gäller sekretess enligt paragrafens andra stycke. Som nämndes förut lämnar bl. a. vårdmyndigheter känsliga uppgifter om värn- pliktiga till militära myndigheter. Dessa uppgifter omfattas av sekretess hos ursprungsmyndigheterna. De bör inte vara offentliga. när de förekommer i ärende om inskrivning av värnpliktig. Starka skäl talar därför för en sekretessbestämmelse som tar sikte på ömtåliga uppgifter över huvud taget i detta sammanhang. Det intresse av allmän insyn som finns i dessa ärenden kan tillgodoses genom att besluten undantas från sekretess men också i viss mån genom att bestämmelsen förses med skaderekvisit.

Värnpliktsverket har framhållit att vissa aspiranter till fast anställning vid försvaret före antagningen går igenom särskilda prövningar, som omfattar såväl psykologiska prov som medicinska och andra undersökningar. Verket anser att sekretess bör gälla i dessa ärenden i samma utsträckning som i ärenden om inskrivning av värnpliktiga. Jag delar denna uppfattning.

Enligt bestämmelserna i 3 & värnpliktslagen (l94lz967. omtryckt 19691378, 3 & ändrad senast 19752555) skall den som av medicinska skäl är oduglig till krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande. Är värnpliktig av medi- cinska skäl tillfälligt oduglig till krigstjänst eller om det vid inskrivningsför- rättning befrnns att den värnpliktiges förutsättningar för fullgörande av tjänst säkrare kan bedömas vid senare tidpunkt skall den värnpliktige enligt 4å värnpliktslagen undantas från tjänstgöringsskyldighet under erforderlig tid. Någon handlingssekretess gäller f. n. inte och tystnadsplikt föreligger endast för värnpliktsnämnden. l promemorian har inte föreslagits någon sekretess för dessa slag av ärenden.

Som har framhållits vid remissbehandlingen är det uppenbart att det i ärenden av det slag som det här är fråga om kan förekomma skyddsvärda uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Den nuvarande tystnadsplikten hos värnpliktsnämnden bör därför ges motsva- righet i förevarande paragraf. Sekretessen bör gälla också för uppgifter i allmänna handlingar och vid de andra myndigheter som handlägger dessa ärenden. För att tillgodose insynsintresset bör beslut i ärendena vara offentliga.

Såsom inledningsvis har nämnts har i promemorian sekretess föreslagits gälla i ärenden om befrielse från vämpliktstjänstgöring och om anstånd med sådan tjänstgöring. Liksom i ärende om frikallelse gäller inte någon handlingssekretess i dessa ärenden. Endast hos värnpliktsnämnden finns regler om tystnadsplikt.

l ärenden om anstånd med värnpliktstjänstgöring kan det utan tvekan förekomma för den enskilde ömtåliga uppgifter, t. ex. rörande hälsotillstånd eller familjesociala förhållanden. Sådana uppgifter bör kunna sekre- tesskyddas. om det finns risk för att den som uppgiften rör lider men om

Prop. 1979/80:2 Del A 7kap. [25 206

uppgiften röjs. Sekretessen bör också gälla hos alla de myndigheter som handhar anståndsärenden.

När det sedan gäller ärenden om befrielse från värnpliktstjänstgöring synes behovet av sekretess för där förekommande uppgifter inte vara lika framträdande som i exempelvis anståndsärendena. Befrielse från värnplikts- tjänstgöring enligt Så värnpliktslagen (Så ändrad senast l975z555) kan nämligen komma i fråga huvudsakligen på formell grund. Någon motsva- righet till promemorians förslag till sekretess i denna del bör därför inte tas upp i departementsförslaget.

Vapenfn' tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring kan komma i fråga, om det kan antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att göra värnplikten, ] & lagen (l966:4l3) om vapenfri tjänst (ändrad senast 1978:524'). Ärenden om vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden med regeringen som överinstans. I dessa ärenden kan komma att redovisas uppgifter om enskilds politiska eller religiösa uppfattning eller psykiska problem. Enligt gällande rätt saknas handlingssekretess i fråga om ärenden om vapenfri tjänst. Däremot föreskrivs tystnadsplikt hos vapenfrinämnden. OSK ansåg med viss tvekan att intresset av offentlig insyn i vapenfriärenden väger över behovet av skydd för den enskilde. Någon handlingssekretess på området föreslogs därför inte. De remissinstanser som handhar ärenden om vapenfri tjänst riktade kritik mot OSK:s ställningstagande. Mot promemorieförslaget har däremot inte rests några invändningar under remissbehandlingen.

För min del anser jag att den tystnadsplikt som redan gäller hos vapenfrinämnden bör bibehållas i sak. Det finns också. som har framhållits i promemorian, starka skäl som talar för att införa handlingssekretess i ärenden om vapenfri tjänst. I dessa ärenden kan tämligen ingående redovisas uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Uppenbarligen kan det röra sig om uppgifter som för den enskilde är mycket känsliga och som skulle åtnjuta sekretesskydd i annat sammanhang. Det intresse av offentlig insyn i ärendena, som obestridligen föreligger, synes mig kunna tillgodoses främst genom att besluten undantas från sekretessen. Med hänsyn till det anförda delar jag uppfattningen i promemorian att sekretess bör gälla också i ärenden om vapenfri tjänst.

Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att handha och besluta om vapenfri tjänstepliktigs tjänstgöring. Denna tjänstgöring kan ske hos bl.a. statlig. kommunal eller landstingskommunal myndighet. Med anledning av vad vapenfrinämnden har anfört därom vill jag framhålla att arbetsmark- nadsstyrelsens och andra myndigheters befattning med saken får anses vara sådan att sekretessen i vapenfriärendet bör gälla också hos dessa myndighe- ter.

En bestämmelse om sekretess i ärende om antagning till bistånds- och katastrofutbildning har föreslagits i promemorian. Sådan utbildning kan genomgås inte bara inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten

Prop. 1979/80:Z Del A _l 7 kap. 13 _i- 207

utan också helt frivilligt. Även kvinnor kan antas till sådan utbildning. Antagningen till utbildningen föregås av en särskild urvalsprövning genom biståndsutbildningsnämndens försorg. lngen handlingssekretess gäller, men tystnadsplikt inom nämnden är föreskriven för uppgift om enskilds person- liga förhållanden. Enligt min mening är behovet av sekretess för sådana uppgifter inte tillräckligt för att motivera en sekretessregel.

Som tidigare har nämnts har det under remissbehandlingen fram hållits att uppgifter som rör enskilds personliga förhållanden kan förekomma också i ärenden om ändrad uttagning eller tillhörighet, dvs. bl.a. ärenden där värnpliktig av olika skäl begär att få tjänstgöra på annan ort eller vid annat förband än som förut har bestämts. Man har därför föreslagit att sekretessen enligt paragrafens första stycke skulle omfatta även dessa ärendeslag. De uppgifter som enskild lämnar i dessa ärenden får enligt min mening i allmänhet anses vara sådana att det inte finns något framträdande sekretess- behov för uppgifterna. lnte heller för övriga uppgifter som kan förekomma i sådana ärenden anser jag det påkallat med någon sekretessbestämmelse.

Vid remissbehandlingen har från bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhållits behovet av sekretess för uppgifter om civilförsvarspliktigas personliga förhållanden. Inte heller här synes behovet tillräckligt för att motivera en sekretessbestämmelse.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med det anförda. De uppgifter som sålunda sekretessbeläggs är sådana som avser enskilds personliga förhållanden och vilkas röjande kan antas medföra men för den enskilde eller någon honom närstående. Beträffande innebörden av begreppet personliga förhållanden får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4). Andra uppgifter om ekonomiska förhållanden än sådana som hänför sig till den enskildes personliga förhållanden kan således inte sekretessbeläggas. I enlighet med vad jag tidigare har sagt undantas beslut i ärende från sekretessen. Bestämmelser om sekretess i den personalsociala verksamhet som avser myndigheternas anställda återfinns i 7 kap. ]] &. Dessa bestämmelser gäller som redan har nämnts också för de anställda inom t. ex. förvarsmakten. Inom denna bedrivs emellertid också en omfattande personalsocial verksamhet inriktad på de värnpliktiga. Här föreligger uppenbarligen ett sekretessbehov av i huvudsak samma slag som inom myndigheternas personalsociala verksamhet och inom undervisningsväsendets elevvård. Sekretessnivån bör vara densamma som på dessa områden. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed. Bestämmelsen överensstämmer i sak med promemorieförslaget.

13%

Denna paragraf tar upp bestämmelser om sekretess rörande psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Paragrafen har med en

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 14 .f' 208

redaktionell jämkning utformats i enlighet med promemorieförslaget.

Gäl/ande rärr: regler om handlingssekretess i 14 & Seer Promemorie/örslagel: 8 kap. 13 & OSK föreslog ett generellt skydd för psykologiska undersökningar. Med en sådan reglering kan emellertid tvekan uppkomma om detta generella sekretesskydd skall tillämpas i stället för den sekretessbestämmelse som avser ett visst verksamhetsområde, t. ex. yrkesvägledning, arbetsvård eller omskolning. Därför är det lämpligare att låta sekretessregler för särskilda verksamhetsområden — utbildningsväsendet, arbetsmarknadsåtgärder, stat- lig eller kommunal personalvård etc. omfatta också psykologiska under- sökningar inom dessa sektorer. Vid sidan av sådana sekretessregler behövs det bara en särskild bestämmelse om sekretess beträffande psykologiska undersökningar för forskningsändamål. Mot den bestämmelse härom som har föreslagits i promemorian har det inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen.

Mot den nu angivna bakgrunden föreskrivs i paragrafens första stycke sekretess för uppgift hänförlig till psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Frånsett att sekretessen inbegriper tystnadsplikt, över- ensstämmer bestämmelsen i allt väsentligt med gällande rätt. Eftersom det rör sig om fall där offentlighetsintresset är obetydligt och ett slags förtroen- desituation föreligger, krävs, liksom enligt gällande rätt. för att en uppgift skall få lämnas ut att det står klart att röjandet kan ske utan men för den som uppgiften rör och hans närstående. Någon ändring i kretsen av skyddade personer medför inte bestämmelsen.

l paragrafens andra stycke anges en tidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. I likhet med vad som har föreskrivits i motsva- rande fall i övrigt i departementsförslaget är gränsen satt till 50 år räknat från handlingens tillkomst.

145

l paragrafen meddelas bestämmelser till skydd för utlänningar. Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 14 5 Seer Promemorie/örslagel: 8 kap. 14 å Enligt 145 Seer råder en ganska långtgående handlingssekretess i ärenden om utlänningskontroll för enskilds personliga förhållanden. Sekre- tessen omfattar dock inte myndighets beslut.

Som framhålls i promemorian bör sekretesskyddet för utlänningar förhindra att röjande av uppgift om utlänning leder till skada som just hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning. Typexemplet är att röjande av uppgifter om politisk flykting här i landet leder till repressalier mot flyktingen eller hans anhöriga i hemlandet. Skadan kan också ha sin upprinnelse i motsättningar mellan olika invandrargrupper. l huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget hari paragrafens första stycke

Prop. l979/80z2 Del A 7 kr!/). 14 55" 209

tagits in en bestämmelse som syftar till ett sekretesskydd med nu angiven innebörd. Förslaget har på den här punkten i allmänhet tagits emot positivt av remissinstanserna.

Bestämmelsen är tillämplig inom hela den offentliga förvaltningen, låt vara att den torde få sin största betydelse för invandrarverket, polismyndighe- terna, utrikesförvaltningen och kommunernas invandrarbyråer. Endast relativt allvarlig skada, "övergrepp eller annat allvarligt men", skall leda till sekretess. Det kan å andra sidan inte krävas någon högre grad av sannolikhet för sådan skada för att sekretessen skall gälla. Redan en beaktansvärd skaderisk är tillräcklig. Skadans särskilda samband med utlänningens ställning har i bestämmelsen uttryckts så att skadan skall vara föranledd av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar. Med utlänning avses både utländsk medborgare och statslös.

Behovet av sekretesskydd för utlänningar kan emellertid inte anses tillgodosett genom den nu berörda föreskriften. Inom ramen för utlännings- kontrollen får främst invandrarverket och polismyndigheterna ingående kännedom om utlänningars och deras anhörigas personliga förhållanden. Dessa uppgifter skall åtnjuta sekretesskydd av samma art som gäller i andra liknande sammanhang. Liksom i promemorieförslaget finns en bestämmelse härom i paragrafens andra stycke.

Med hänvisning till det betydande offentlighetsintresse som föreligger i utlänningsärenden har i promemorian föreslagits ett rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretessen enligt andra stycket. Några remissinstanser, däribland statens invandrarverk och utlänningslagkommittén (A 1975104), har förordat att nuvarande sekretesskydd i 145 Seer med ett omvänt skaderekvisit behålls. Att införa en presumtion för offentlighet har ansetts vara djupt olyckligt med hänsyn både till utlänningen och till möjligheterna för utlänningsmyndigheterna att nå fram till riktiga avgöranden i ären- dena.

Den myndighetsutövning som sker i utlänningsärenden rör inte sällan frågor som är av stor betydelse för utlänningen. Redan detta gör att intresset av insyn i ärendena är framträdande. Härtill kommer ett allmänt intresse av insyn i invandrarpolitikens praktiska tillämpning.

Mot det offentlighetsintresse som således finns i fråga om utlännings- ärenden måste dock ställas det obestridliga behov av sekretess som föreligger för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som kommer fram. Vissa uppgifter, om t. ex. hälsotillstånd, religiös och politisk uppfattning, är sådana att de också i ett annat sammanhang skulle åtnjuta ett starkt sekretesskydd. Andra uppgifter som hos oss normalt kan anses som tämligen harmlösa kan för den som kommer från ett annat land uppfattas som ytterst ömtåliga och sådana att deras röjande skulle kunna få menliga följder för utlänningen eller för hans närstående i hemlandet. Detta är något som man också måste ta hänsyn till vid utformningen av sekretessbestämmelserna på

14 Riksdagen ”179/81). I saml. Nr.?

Prop. l979/80:2 Del A 7kap. [5 9" 210

området.

Som förut har nämnts gäller f. n. i ärenden om utlänningskontroll handlingssekretess enligt 145 Seer med ett omvänt skaderekvisit, dvs. utlämnande av handling får ske endast om trygghet kan anses vara för handen att det kan ske utan risk för skada för den enskilde. Vid avvägningen mellan de motstående intressen som måste beaktas har jag funnit att den sekretessnivå som i dag gäller inte bör ändras. Sekretessen enligt paragrafens andra stycke skall alltså gälla med omvänt skaderekvisit.

I enlighet med vad som har föreslagits i promemorian undantas dock myndighets beslut från sekretessen. Dessa beslut kan emellertid ibland ges skydd enligt paragrafens första stycke, som också i övrigt kan få aktualitet för ärenden om utlänningskontroll jämsides med föreskrifterna i andra stycket. Sekretessen gäller enskilds personliga förhållanden, men kommer härigenom indirekt att skydda vissa uppgifter om utlänningens ekonomiska omständig- heter (jfr avsnitt 4.3.4).

Sekretessbestämmelsen i andra stycket är tillämplig i verksamhet för kontroll över utlänningar. Härmed avses inte bara förvaltningsärenden om t. ex. visering, bosättningstillstånd, arbetstillstånd, avvisning, förpassning eller utvisning utan också kontrollåtgärder eller annan löpande tillsyn. Till verksamhet för kontroll över utlänningar kan däremot inte räknas domstols handläggning i brottmål av fråga om förvisning och inte heller ärenden om svenskt medborgarskap.

Tidsgränsen för handlingssekretessen enligt denna paragraf har i prome- morian satts till 50 år. Detta överensstämmer med vad som har föreslagits i andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden. Jag har inte funnit skäl att gå ifrån den tidsgräns som har föreslagits.

155

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter inom folkbokföringen.

Gällande rärr: regler om handlingssekretess i 13 & första stycket Seer och om tystnadsplikt i 835 folkbokföringskungörelsen (1967z495, 83å ändrad senast 1975z777)

Promemorieförslaget: 8 kap. 15 & 1 promemorian har föreslagits bestämmelser som innebär att hemlighål- lande av uppgifter om enskilds personliga förhållanden inom folkbokföringen kan ske såväl i fråga om uppgifter av särskilt ömtålig art som, på grund av speciella omständigheter, i fråga om normalt harmlösa uppgifter. Förslaget. som torde stå i överensstämmelse med gällande rätt beträffande handlings- sekretessen på området, har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Liksom hittills bör huvudregeln vara att uppgifter om namn, adress. personnummer, civilstånd eller nationalitet skall vara offentliga. Att förhindra att detta leder till obehörig ADB—registrering ankommer på

Prop. 1979/30:2 Del A ' 7 kap. 15 i 211

datalagstiftningen. I sammanhanget förtjänar erinras om att TF inte ger någon rätt att från myndighet erhålla uppgifter på maskinläsbart medium. Vidare kan hänvisas till det särskilda förbudet att lämna ut uppgift som kan antas bli använd för ADB-behandling i strid med datalagen (se 7 kap. 16 5).

I vissa undantagsfall kan det emellertid vara påkallat att utöver vad som följer av det sagda - hindra att uppgift som regelmässigt antecknas inorn folkbokföringen lämnas ut. Anledning saknas att bryta med den praxis på området som har utvecklats. I enlighet med vad som har föreslagits i promemorian föreskrivs därför i förevarande paragraf att uppgift som förekommer inom folkbokföringen skall kunna hållas hemlig om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning kan vara att uppgifter begärs om utlänningar med viss nationalitet. Tyder omständighe- terna på att utlämnande av en dylik förteckning kan leda till aktioner mot invandrarna som dessa uppfattar som hotande eller påtagligt obehagliga bör utlämnande av det begärda urvalet vägras (jfr vad som sagts om skadebe- dömningen vid 5. k. massuttag i avsnitt 4.3.4). 1 nu avsedda fall kan f. ö. Också en tillämpning av den särskilda sekretessbestämmelsen i 7 kap. 14å om skydd för utlänningar få aktualitet. Även i andra fall då enstaka uppgift av harmlöst slag begärs utlämnad kan det finnas särskild anledning att vägra utlämnande, såsom t. ex. då en adress har blivit spärrad på grund av befarad personförföljelse.

Paragrafen är givetvis tillämplig också på de mer ömtåliga uppgifter om personliga förhållanden som kan förekomma. såsom framför allt uppgifter om ändrad könstillhörighet men i vissa fall också på uppgifter om börd, omyndighet m.m.

Sekretessen gäller först och främst den egentliga folkbokföringen. Vad som avses därmed följer av lå folkbokföringsförordningen (1967:198). Även länsregistreringen enligt 74å folkbokföringskungörelsen och av riksskatte- verket i egenskap av central folkbokföringsmyndighet förda register omfattas naturligtvis också av uttrycket verksamhet som avser folkbokföringen. Sekretessen inom den egentliga folkbokföringen bör emellertid inte kunna kringgås genom att uppgifterna får en vidsträcktare offentlighet i andra register som omfattar befolkningen. Den gäller därför också annat befolk- ningsregister som baserar sig på uppgifter från folkbokföringsmyndighetema, t. ex. det ADB-baserade centrala statliga person- och adressregister. SPAR, vars inrättande riksdagen beslutade i december 1976. Det register över befolkningen som rikspolisstyrelsen för på mikrofiche, riksförsäkringsver- kets register över befolkningen och statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen, s. k. RTB-register, träffas också av sekre- tessbestämmelsen i förevarande paragraf. Anmärkas bör att i de två sistnämnda fallen gäller sekretess också enligt andra bestämmelser i lagen (se 7 kap. 7å resp. 9 kap. 4 5). Frågan om utlämnande av uppgift ur registret

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 1658" 212

måste i sådant fall prövas i första hand enligt den andra sekre- tessbestämmelsen.

Även om ett befolkningsregister inte omfattar hela landet utan bara befolkningen i ett visst område, t.ex. ett landstingsområde, blir sekre- tessbestämmelsen tillämplig på sådant register. Däremot avses bestäm- melsen inte gälla register som omfattar visst begränsat urval av befolkningen, såsom register hos exempelvis centrala studiestödsnämnden, central- nämnden för fastighetsdata och liknande.

löå

Denna paragrafinnehåller bestämmelser om förbud i vissa fall att lämna ut personuppgifter i personregister.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 13 å andra stycket Seer Promemorieförslaget: 8 kap. 16 & tredje stycket Bestämmelserna i 8 kap. 165 första och andra styckena promemorieför- slaget om sekretess hos datainspektionen och vissa andra myndigheter har tagits in i 9 kap. 6 resp. 7 åå.

Enligt 135 andra stycket Seer råder f.n. i två fall generellt förbud att lämna personuppgift från persondataregister. Dels får uppgift inte lämnas ut om det finns anledning anta att den skall användas för ADB-behandling i strid med datalagen. Dels får den inte lämnas ut om det kan antas att den blir föremål för ADB-behandling utomlands och att detta medför otillbörligt intrång i personlig integritet. 1 det senare fallet ankommer det på datainspek- tionen att pröva frågan om utlämnande. Regler av motsvarande innebörd för annan registeransvarig än myndighet finns i 11 & datalagen.

Promemorieförslaget innebär att de angivna bestämmelserna i Seer i sak förs över till den nya sekretesslagen. Mot förslaget har i allmänhet inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till promemorieförslaget. Förevarande paragraf har därför utformats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelseri promemo- rian.

I paragrafen används. liksom i andra paragrafer, uttrycket sekretess "gäller för . . . uppgift”. Vid en riktig tillämpning av skaderekvisiten leder bestäm- melserna dock inte till någon tystnadsplikt i vanlig mening. Risk för skada som anges i bestämmelserna aktualiseras nämligen i praktiken bara vid massuttag i någon form av uppgifter från registret.

När det gäller det i andra stycket stadgade förbudet att lämna ut uppgift om det kan befaras att denna används för ADB-behandling i utlandet på sätt som innebär otillbörligt intrång i personlig integritet bör här framhållas att bestämmelsen inte är avsedd att hindra uppgiftsutlämnande till utländsk myndighet med stöd av bestämmelser i författning. Som framgår av det som har sagts i motiven till 1 kap. 35 är den nya sekretesslagen inte direkt tillämplig i fråga om utbyte av uppgifter mellan svensk och utländsk

Prop. 1979/80:Z Del A -i 7kap. 175 213

myndighet. Utlämnande av hemlig uppgift till myndighet i utlandet eller till mellanfolklig organisation får alltså ske på i huvudsak samma sätt som hittills. Det sagda innebär att myndighet, såsom t. ex. rikspolisstyrelsen, som har en författningsreglerad skyldighet att till utländsk myndighet redovisa vissa registeruppgifter kan göra detta utan hinder av förevarande bestäm- melse.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller såväl uttag på maskinläsban medium som uttag på lista eller vanlig handling. Bestämmelserna måste därför också tas in i sekretesslagen. Förordnande som bara innebär begräns- ning av möjligheten att lämna ut ADB-upptagning på maskinläsbart medium eller genom linjeanslutning till dator eller terminal utgör nämligen, som framgår av 2 kap. 13 & TF, inte någon begränsning i rätten att få ut allmänna handlingar. Det är inte heller i övrigt att se som ett beslut om sekretess. Datainspektionens befogenhet enligt datalagen att besluta sådana begräns- ningar behöver därför inte stöd i sekretesslagen. Angående datainspektio- nens möjlighet att ge föreskrift om utlämnande —även på konventionell väg - av annars hemlig personuppgift från myndighets ADB-register till annan myndighet finns en bestämmelse i 14 kap. 3 & andra stycket departements- förslaget.

17 och 18 Gå

1 förevarande paragrafer behandlas sekretessen för uppgifter som finns i vissa särskilda register. Det rör sig i huvudsak orn uppgifter som har anknytning till brott. Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 11 å och 12 & fjärde stycket Seer och om tystnadsplikt i 105 lagen (1965:94) om polisregister m. m. Promemorieförslaget: 8 kap. 17 och 18 55

176

Bestämmelsen i första stycket, som svarar mot 11 & första stycket Seer, föreskriver sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister. Promemorieförslaget har i denna del i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Paragrafens första stycke har också utformats i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget.

Med allmänt kriminalregister förstås här register som avses i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister (ändrad senast 1977:1031) och med polisregister register enligt lagen om polisregister m. m. Sekretessen gäller både hos den registerförande myndigheten, vanligen rikspolisstyrelsen, och hos andra myndigheter som kan göra uttag ur registret. t.ex. lokala polismyndigheter med terminaler anslutna till rikspolisstyrelsens datoran- läggning. Med den valda avfattningen är även uppgifter som har förts av ur

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 18 _tS' 214

registret sekretessbelagda. Lämnas en registeruppgift ut till myndighet följer sekretessen uppgiften dit bara i den mån detta följer av bestämmelserna om överföring av sekretess i bl. a. 13 kap.

Föreskrifter om utlämnande av uppgifter från register till myndighet och enskild finns i de nyss nämnda lagarna och i förordningar som har stöd i dessa, dvs. kriminalregisterkungörelsen (197358, ändrad senast 1977:1104), polisregisterkungörelsen (1969138, omtryckt 1977:1105, ändrad senast 1978:147) och personalkontrollkungörelsen (1969z446, ändrad senast 1976:110). 1 promemorieförslagets första stycke anges att i fråga om utlämnande av uppgift gäller, utöver 2 kap. sekretesslagen. de föreskrifter som nu har nämnts. Från bestämmelserna i 2 kap. görs dock vissa undantag.

Enligt min mening är det mest ändamålsenligt att låta frågan om utlämnande av uppgift ur register regleras uteslutande i de särskilda registerförfattningarna. Bestämmelserna i 14 kap. departementsförslaget, som svarar mot 2 kap. promemorieförslaget, bör alltså inte vara tillämpliga i fråga om sekretessen enligt förevarande paragraf. Departementsförslaget har utformats i enlighet med det anförda. De ändringar i registerförfattningarna som är nödvändiga får göras i samband med följdlagstiftningen till den nya sekretesslagen. Därvid får övervägas om det bör införas en motsvarighet till den föreskrift i promemorieförslaget som innebär att den registrerade har rätt att ta del av registeruppgift om sig själv bara på sådant sätt att han inte kommer att förfoga över något bevis om registrets innehåll.

185

I denna paragraf ges bestämmelser som svarar mot 11 å andra och delvis fjärde styckena Seer. Paragrafen avser alltså sekretess i annan verksamhet, som avser förande av eller uttag ur register angående brott m. m., än som regleras i 17 5.

1 promemorian föreslås sekretess för uppgifter i rättsväsendets informa- tionssystem, för belastningsuppgift i körkortsregistret och för uppgift i särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelse. Promemorieförslaget har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En viss utvidgning av det sekretessbelagda området har dock förordats. För min del har jag dock inte funnit skäl att i sak frångå promemorieförslaget. Föreskriften om att den s. k. generalklausulen inte gäller saknar dock motsvarighet i departementsförsla— get. Utrymmet för tillämpning av denna klausul torde emellertid bli mycket begränsat.

Punk! ] rör sekretess för uppgifter i rättsväsendets infomationssystem. Sekretessen gäller hos rikSpolisstyrelsen. Uppgifter som har lämnats till allmänt kriminalregister eller polisregister men som ännu inte har tillförts registret omfattas av sekretess enligt denna punkt. Till myndighet kan

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 18 _o' 215

uppgift lämnas med stöd av kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem (omtryckt 19711825, ändrad senast l978:367), strafföre- läggandekungörelsen (1970160, ändrad senast 19771411) och ordningsbots- kungörelsen (1968zl99, ändrad senast 1977238).

1 puner finns bestämmelser om sekretess för belastningsuppgifter som har tillförts körkortsregistret. Till sådana uppgifter hör dels uppgifter om vissa åtgärder som har samband med brott och nykterhetsvård, dels vissa medicinska uppgifter. Bestämmelser om utlämnande till myndighet finns i förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur körkorts- registret (ändrad senast 1977:1111). Utlämnande till enskild, dvs. till den som uppgiften rör, kommer framdeles att regleras av bestämmelserna i 14 kap. 4 & (jfr också regeringens dispensbefogenhet enligt 14 kap. 8 & i fråga om utlämnande till annan enskild).

Den kategori av register som avses i punkt.? beskrivs i 11 & fjärde stycket Seer som "särskilt register som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller tilldelats underlydande personal". Ett sådant register är militärt straffregister, ur vilket uppgifter får lämnas till myndighet och enskild enligt kungörelsen (19482691) angående den militära rättsvården (ändrad senast 1976:920). Liksom i närmast föregående punkt kommer framdeles utlämnande till enskild av uppgift ur det militära straffregistret att regleras av bestämmelserna i denna lag. En viss ändring i kungörelsen är nödvändig såvitt gäller regeringens befogenhet att medge tillstånd till utlämnande av uppgift till myndighet och enskild (jfr 61 å andra stycket, ändrad senast 1975:1301). En förutsättning föratt sekretess skall gälla för uppgift i register som avses i denna punkt är att registret förs författningsenligt. Genom detta krav blir det möjligt att få kännedom om vilka register som förs och vilka uppgifter som registreras. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag tillägga att bestämmelsen i denna punkt givetvis också tar sikte på register som förs centralt för viss förvaltning.

1 paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Den innebär att de uppgifter som finns hos rikspolisstyrelsen i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot inte omfattas av sekretessen enligt första stycket 1 (jfr 9 kap. 18 & första stycket 2). Undantagsbestämmelsen tar sikte på de handlingar i ärendet som finns hos rikspolisstyrelsen, såsom t. ex. godkännanden som har kommit in dit från de misstänkta. Motsvarande uppgifter i rättsväsendets informationssystem berörs däremot inte av bestämmelsen.

1 17 och 18 55 saknas motsvarigheter till de sekretessregler som finns i 11 & tredje och delvis fjärde styckena samt i 12 & fjärde stycket Seer.

Bestämmelsen i 11 & tredje stycket Seer om vissa domar avseende straff som ådömts svensk medborgare i utlandet torde sakna självständig betydelse vid sidan av föreskrifterna om sekretessen ifråga om allmänt kriminalregister och polisregister m. m. Liksom promemorieförslaget saknar därför departe-

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. I9—20 M" 216

mentsförslaget en direkt motsvarighet till bestämmelsen.

1 11 & fjärde stycket Seer behandlas bl. a. sekretessen för uppgifter i det av riksskatteverket förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott. De bestämmelser som reglerade förande av detta register och utlämnande av uppgifter därur — förordningen (1955:513) om register rörande vissa alkohol- brott m.m. upphörde att gälla vid utgången av år 1977 (SFS 1977:995). Registret skall förstöras efter utgången av år 1982. Någon regel i den nya sekretesslagen behövs därför inte. Däremot bör sekretess alltjämt gälla för de uppgifter som tidigare har insamlats. En bestämmelse därom har tagits in i punkt 5 i övergångsbestämmelserna.

1 125 fjärde stycket Seer finns bestämmelser om sekretess för bl.a. uppgifter om den som häktats eller dömts för brott när uppgifterna har tillförts av kriminalvårdsstyrelsen lön register inom rättsväsendets informationssys- tem. Sekretessen för sådana uppgifter regleras i 7 kap. 21 & departementsför- slaget.

19 och 20 åå

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom polisvä- sendet för sådan verksamhet som ligger vid sidan om den rent brottsföre- byggande.

Gä/lande rärr: regler om tystnadsplikt i 13 & polisinstruktionen (l972:511)

Promemorieförslaget: 8 kap. 19 & Verksamheten inom polisväsendet är utomordentligt vittförgrenad. Åtskilliga av de sekretessbestämmelser som tas upp i den nya sekretesslagen har betydelse också för uppgifter inom polisväsendet. Här kan nämnas de bestämmelser som avser rikets säkerhet (2 kap. 1 5 andra stycket och 2 5), förundersökning, brottsförebyggande verksamhet m. m.(5 kap. 1 & och 9 kap. 17 å), säkerhets- och bevakningsåtgärder (5 kap. 2 5), åtgärder med ändamål att förhindra rymning eller fritagning (5 kap. 4 5), utlänningar (7 kap. 14 &) samt bestämmelser om uppgifter som har tillförts register (7 kap. 17 och 18 55). 1 förevarande paragrafer regleras den sekretess för polisväsendets del som härutöver behövs.

F. n. föreligger inom polisväsendet en allmän tystnadsplikt utan motsva- rande handlingssekretess. 1 135 polisinstruktionen föreskrivs således att polisman inte obehörigen får yppa vad han har fått veta i tjänsten om det är av sådan beskaffenhet att det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen inte bör komma till utomståendcs kännedom.

Intresset av allmän insyn gör sig uppenbarligen gällande i särskilt hög grad i fråga om verksamhet av det slag som bedrivs av polisen. Det är därför inte lämpligt att behålla en sekretess motsvarande den som finns i 13 & polisinstruktionen. Detta gäller även om sekretessen bara skulle ha formen av tystnadsplikt. Det kan f. ö. erinras om att en regel om enbart tystnadsplikt är

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 1958" 217

besvärlig att tillämpa i de fall där de åsyftade uppgifterna också kan förekomma i allmänna handlingar.

Som har nämnts i det föregående tillgodoses sekretessbehovet för polisvä- sendet i stor utsträckning av andra bestämmelser i departementsförslaget. För att de enskilda som berörs av polisens verksamhet skall få ett tillfredsställande sekretesskydd krävs emellertid en kompletterande reglering i fråga om vissa särskilda polisuppgifter. Bestämmelser härom tas upp i förevarande paragrafer. Med anledning av de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen har det sekretesskyddade området vidgats något (19 5 första stycket 2 och 3 samt 20 9).

195

Av 2 & polisinstruktionen följer att polisen som ett led i sin skyldighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet skall lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall också enligt 3å fortlöpande samarbeta med bl. a. socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Den uppgift till hjälp för enskilda som polisen sålunda har sträcker sig över vida områden och har stor betydelse. Polisens möjligheter att fylla sin hjälpande funktion förbättras uppenbarligen om de enskilda som berörs kan påräkna diskretion. Samtidigt är intresset av insyn rörande den enskildes förhållanden på detta område i regel begränsat. Bestämmelsen i punk. ] är utformad med utgångspunkt häri.

För sekretess krävs att det är fråga om verksamhet som har ren hjälp- eller biståndskaraktär. Det kan exempelvis gälla att avvärja ett självmord eller att hjälpa någon till sjukvård. Ett annat exempel är att kontakt förmedlas med social myndighet för att möjliggöra hjälpverksamhet från dennas sida. Sekretessbestämmelsen kan vara tillämplig även när hjälpverksamhet har visst samband med en åtgärd som har karaktär av myndighetsutövning. Sekretess enligt punkt 1 gäller sålunda i fråga om uppgifter som hänför sig till hjälpåtgärder av det slag som avses i 7 & andra stycket lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Som framgår av vad som redan har sagts är meningen inte att bestäm- melsen i punkt 1 skall hindra polisen från att i hjälpsyfte ta kontakt med andra myndigheter. 1 de fall där ett uttryckligt medgivande från den hjälpbehö- vandes sida inte föreligger torde reglerna i 14 kap. 35 första stycket ge tillräckligt stöd för att vidarebefordra uppgifter av det slag som avses i bestämmelsen. Ibland kan kontakten sannolikt tas utan att någon sekre- tessbelagd uppgift över huvud taget behöver röjas.

1 åtskilliga författningar finns föreskrifter om skyldighet för polisen att lämna handräckning åt annan myndighet för verkställighet av myndighetens beslut. Av särskild betydelse är härvid polisens verksamhet beträffande

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 21.6 218

administrativa frihetsberövanden enligt lagstiftningen om viss sluten psykia- trisk vård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och om vård av unga utan samtycke på socialtjänstens område. För de myndigheter som beslutar om frihetsberövande inom dessa områden gäller enligt 7 kap. 1 och 4 55 sekretess utom såvitt avser själva beslutet. Enligt promemorieförslaget skulle dess motsvarande bestämmelser omfatta också polisens medverkan vid Sådana administrativa frihetsberövanden. Att det i dessa fall bör gälla sekretess också för polisen synes mig helt naturligt. För att åstadkomma en viss systematisering och förenkling anser jag att de bestämmelser som sålunda behövs bör finnas i förevarande paragraf. 1 punkterna 2 och 3 har därför tagits in bestämmelser om sekretess i ärende om omhändertagande eller handräckning på de områden som nyss har nämnts.

1 de övriga punkterna ges sekretesskydd för uppgifter som också de har samband med vissa tvångsåtgärder. 1 punkt 4 föreskrivs således sekretess i ärenden som avses i 21 kap. föräldrabalken, dvs. hämtning av barn. lpunkt 5 återfinns en regel om utredning enligt 6 5 andra stycket lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande. Denna bestämmelse får självständig betydelse i fall där omhändertagandet görs på sådan grund att sekretessreglerna i 9 kap. 17 & inte är tillämpliga, nämligen omhändertagande av den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna.

Som en förutsättning för sekretess i alla de nu angivna fallen gäller att det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

205

1 7 kap. 6 5 finns bestämmelser om sekretess inom sjukvården och socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga från enskild. Under remissbe- handlingen har det framhållits att anmälningar av det slag som det här gäller ofta görs till polismyndighet och att motsvarande bestämmelser därför bör finnas också för polisen.

Polisens ingripande mot missbrukare av skilda slag eller mot psykiskt sju ka kan ofta sägas ske även i brottsförebyggande syfte. Sekretess för anmälan eller utsaga från enskild gäller då redan på grund av bestämmelserna i 9 kap. 17 & första stycket 2. Det behov av sekretess för enskilds anmälan m. m. som här föreligger gäller därför ett ganska begränsat område. En bestämmelse i saken torde behövas bara för ärende om omhändertagande enligt nuvarande 7 & lagen (l966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Förevarande paragraf upptar en bestämmelse härom. 1 övrigt fårjag hänvisa till vad jag har anfön under 7 kap. 6 ä.

215

Paragrafen rör sekretess inom kriminalvården. Gäl/ande rätt: i fråga om handlingssekretess 12 & Seer samt i fråga om

Prop. l979/80:2 Del A 7 kap. 31 58" 219

|".|._ 'i' .

tystnadsplikt 16 & instruktionen (1964:628) för övervakningsnämnderna, 33 & kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott, 16å instruktionen (19651633) för de centrala nämnderna inom kriminalvården och 35 & instruktionen (19741555) för kriminalvårdsverket

Promemorieförslaget: 8 kap. 20é

Gällande regler om tystnadsplikt inom kriminalvården avser allmänt enskilds personliga förhållanden. Handlingssekretessen är i förhållande härtill så till vida begränsad som den omfattar endast inom kriminalvården upprättade handlingar, bortsett från uppgifter som har tillförts kriminalvårds- styrelsens register inom RI-systemet (12 & fjärde stycket Seer).

Enligt promemorian bör en gemensam sekretessregel till skydd för enskilda som behandlas inom kriminalvården tillgodose två huvudintressen. Det ena intresset är att ingenting bör lämnas ut till utomstående angående klienterna som kan försvåra deras rehabilitering. Från denna synpunkt anses det angeläget att såvitt möjligt hemlighålla bl. 3. vad klienten har dömts för och påföljden. Att uppgifter härom återfinns i handling som är offentlig på annat håll, t. ex. vid domstol, bör inte leda till annan bedömning. Kontrollen över att rättskipningen bedrivs korrekt kan utövas vid domstolarna med stöd av där gällande. långtgående offentlighet.

Däremot är det enligt promemorian angeläget att beslut inom kriminal- vården som närmare bestämmer omfattning och innehåll i en ådömd påföljd blir tillgängliga för offentligheten. Detta är det andra intresse som bör tillgodoses vid sekretessregelns utformning. Särskilt den slutna kriminal- vården bör vara underkastad offentlig insyn till stöd för kontroll och allmän debatt kring kriminalpolitikens mål och medel.

Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslås i promemorian som huvudregel att sekretess inom kriminalvården skall gälla för uppgifter om klienternas person, om röjande kan antas lända till men för klienten eller närstående. Också fara för den personliga säkerheten för t. ex. intagen eller vårdare — bör leda till sekretess. Regeln skall inte hindra att kriminalvårds- personalen tar kontakt med utomstående för att hjälpa en klient, men därvid bör iakttas största möjliga diskretion angående dennes bakgrund. Den föreslagna regeln omfattar också till kriminalvårdsmyndighet inkomna handlingar, t. ex. domar.

Sekretessen tar enligt promemorieförslaget sikte på den som har dömts att undergå kriminalvård — vare sig det är fråga om vård i anstalt eller i frihet. Formuleringen ger sekretesskydd bl. a. iärenden om uppskov med verkstäl- lighet. Även uppgifter i ärenden om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet omfattas av skyddet. Den som är häktad skyddas genom bestämmelserna i 10 kap. 195 promemorieförslaget.

l promemorieförslaget görs en reservation för beslut av de centrala nämnderna inom kriminalvården och av övervakningsnämnd. Detta stämmer med gällande rätt. Undantaget från sekretessen föreslås emellertid

Prop. 1979/80:2 Del A 7kap. 2138" 220 -

för framtiden gälla också beslut av kriminalvårdsstyrelsen och beslut som i annat fall fattas enligt gällande lagstiftning om kriminalvård i anstalt, f. n. lagen (l974:203) om kriminalvård i anstalt (ändrad senast 1976:506). Beslut om tillämpningen av denna lag fattas i vissa fall av övervakningsnämnd eller central nämnd och i övriga fall av kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan dock förordna om överföring till tjänsteman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet och, med vissa undantag, av kriminal- vårdsstyrelsens befogenhet (jfr kungörelsen /l974:248/ med vissa före- skrifter rörande tillämpningen av lagen /1974:203/ om kriminalvård i anstalt lomtryckt 1977:1143/). Beslut enligt lagen kan avse sådant som anstaltspla- cering, avskiljande av intagen från andra intagna, granskning av brev, permissioner och disciplinär bestraffning. Den föreslagna regeln medför också offentlighet för kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. (ändrad senast 19761375).

Enligt 2 kap. 10 & promemorieförslaget ( 14 kap. 4 & departementsförslaget) gäller sekretess till förmån för enskild inte i förhållande till denne och kan helt eller delvis efterges av honom. Enligt promemorian bör det inte komma i fråga att under hänvisning enbart till en intagens eget bästa undanhålla honom t.ex. hans behandlingsjournal. Något undantag från 2 kap. 105 promemorieförslaget föreslås därför inte. Journalen kan däremot hållas hemlig också för den som avses därmed. om det skulle kunna innebära fara för annans säkerhet att innehållet lämnas ut. I sådant fall är det den vars säkerhet är i fara som skyddas av sekretessen. lngår handlingen i ärende med den intagne som part, krävs emellertid särskilt starka skäl för att sekretessen skall kunna upprätthållas mot honom (2 kap. 12 & promemorieförslaget,jfr 14 kap. 5 & departementsförslaget). Den intagne anses dock inte vara part i ett ärende bara därför att han är föremål för kriminalvård.

I huvudsak har förslaget inte mött någon kritik under remissbehandlingen, och departementsförslaget överensstämmer i stort sett med promemorieför- slaget.

Liksom i promemorieförslaget uppställs som huvudregel att sekretess skall gälla inom kriminalvården för uppgiftom klients personliga förhållanden,om det kan antas att denne eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Även t.ex. en dom av allmän domstol kan vara sekre- tessbelagd enligt denna huvudregel. Detta är i och för sig ingen nyhet. Redan gällande rätt innebär att uppgifter som är tillgängliga hos allmän domstol kan vara hemliga när de finns hos annan myndighet. Även uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret faller under huvudregeln. Detta hindrar inte att det kan vara lämpligt att man författningsreglerar uppgiftslämnandet myndighe- ter emellan såvitt angår uppgifter i registret. Denna fråga får övervägas under följdlagstiftningsarbetet.

På samma sätt som i promemorieförslaget skyddas, förutom den intagne som en viss uppgift rör och hans närstående, också andra intagna, vårdare och andra personer vilkas personliga säkerhet skulle kunna sättas i fara om en

Prop. 1979/80z2 Del A 7 kan. 22 s*" 221

uppgift lämnas ut. Skaderekvisitet. i den del som skyddar den senare personkretsen har utformats med 7 kap. öå departementsförslaget som förebild. Detta innebär att fara för också an nat allvarligt men än våld kan vara grund för sekretess.

Varken promemorieförslaget eller departementsförslaget upptar någon särskild regel om vilken myndighet som prövar fråga om utlämnande av uppgift till enskild. På denna punkt föreligger en avvikelse från gällande rätt. Enligt 12å Seer skall utlämnandefråga prövas av kriminalvårdsstyrelsen. såvitt angår handling hos myndighet inom kriminalvården. Denna ordning, som infördes när den tidigare gällande absoluta handlingssekretessen den 1 januari 1978 ersattes av en sekretess med skaderekvisit, har visat sig medföra vissa praktiska svårigheter och har därför inte behållits i den nya sekre- tesslagen.

225

! paragrafen finns bestämmelser om viss sekretess hos domstol i brottmål m.m.

Gällande rätt: 10 5. 14 & (handlingar som av läkare etc. har upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol) och 365 Seer samt 5 kap. ] & RB

Promemorie/örslaget: 8 kap. 21 & 1 5 kap. 1 & tredje stycket RB föreskrivs f. n. att i brottmål domstolsför- handling som angår personundersökning, sinnesundersökning eller annan utredning rörande den tilltalades Ievnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt skall äga rum inom stängda dörrar när skäl är därtill. Enligt 36!) Seer är det i dag möjligt att sekretessbelägga sådan utredning som har företetts eller är avsedd att företes vid en förhandling inom stängda dörrar. En sådan handlingssekretess anses i promemorian i vissa situationer vara behövlig. Eftersom enligt promemorian all handlingssekretess vid domstol skall bygga på materiella lagbestämmelser om sekretess, föreslås en sekretessbestämmelse som svarar mot den nyssnämnda möjligheten att i anknytning till en förhandling inom stängda dörrar sekretessbelägga utred- ning om den tilltalades personliga förhållanden.

Promemorieförslagets bestämmelse tar, liksom den nuvarande före- skriften om förhandlingssekretess. sikte på varje slag av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden som i brottmål kan förekomma vid domStol. De uppgifter beträffande vilka sekretess kan ifrågakomma har emellertid begränsats till uppgifter om sjukdom eller andra ömtåliga person- liga förhållanden. Dessutom uppställs ett skaderekvisit. Enligt promemorian blir genom dessa begränsningar området för sekretess mindre än vad som f. n. följer av ordalagen i 5 kap. 1 & RB. Det anses emellertid i allt väsentligt sammanfalla med det område där sekretess nu medges i praxis. Utanför området för sekretess avses falla bl. a. uppgifter i kriminalregisterutdrag e. d.

Prop. l979/80z2 Del A 7 kap. 2259 222

som lämnar upplysning om brott som den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till.

1 promemorian anförs att uppgifter om sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden som rörden tilltalade i första hand torde komma fram vid sådan utredning som avses i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (ändrad senast 19751720). Som exempel på utredning om den tilltalades personliga förhållanden nämns också rättspsykiatrisk undersök- ning.

Uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden kan också förekomma i de förundersökningshandlingar, som i samband med åtal tillställs domstolen. Även för uppgifter i dessa handlingar kan sekretess gälla vid domstolen enligt promemorieförslaget.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen i promemorieförslaget har inte begränsats till brottmål. Lagrummet omfattar också andra mål eller ärenden vari utredning sker enligt föreskrifterna om förundersökning i brottmål. Som exempel på sådana mål och ärenden nämns mål om intagning i arbetsanstalt enligt lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (ändrad senast 1973z919) samt ärenden om utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge (ändrad senast 1975z292). Vad som i promemorian sägs om den tilltalade äger i mål och ärenden som inte utgör brottmål tillämpning på den som avses med den utredningen.

Behov av sekretess för ömtåliga uppgifter av personlig natur som framkommer vid förundersökning och personundersökning i brottmål eller i andra mål eller ärenden som avses i detta sammanhang föreligger enligt promemorian inte bara vid domstol. För förundersökningensvidkommande behövs en motsvarande sekretess hos de olika myndigheter som tar befattning med förundersökningen. Vid en personundersökning behövs likaledes en sekretess för uppgifter av nu ifrågavarande natur inte bara vid domstolen utan också vid de myndigheter som är verksamma i samband med personundersökningen. Promemorieförslaget upptar en regel som tillgodoser också de nu angivna behoven av sekretess.

Remissinstanserna har i det stora hela godtagit promemorieförslaget. bortsett från att de har gjort vissa detaljanmärkningar. Också jag kan i huvudsak ansluta mig till promemorieförslaget. Den i departementsförslaget upptagna paragrafen överensstämmer därför i huvudsak med promemorie- förslaget.

Enligt första stycket gäller sekretessen vid domstol i brottmål och de andra mål och ärenden som promemorieförslaget omfattar. De uppgifter som avses med sekretessbestämmelsen beskrivs som uppgift om någons sjukdom eller annat ömtåligt personligt förhållande.

Förutom att uppgifterna skall avse ömtåliga personliga förhållanden krävs att uppgifterna framkommer vid utredning rörande tilltalads eller motsva- randes Ievnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Som

Prop.]979/80:2 Det A 7kap. 33 1" 223

exempel nämns personundersökning och rättspsykiatrisk undersökning. Däremot nämns inte som i promemorieförslaget förundersökning särskilt. Som har påpekats under remissbehandlingen skulle ett omnämnande av förundersökning kunna leda till den missuppfattningen att omständigheter av personlig natur som över huvud taget framkommer vid förundersökning skulle kunna vara sekretessbelagda enligt förevarande paragraf. Vad som åsyftas är endast sådana uppgifter som framkommer under förundersökning och som är avsedda för att användas vid domstol för dess bedömning av påföljdsfrågan. Denna typ av uppgifter ryms under uttrycket "annan sådan utredning" i departementsförslaget. Departementsförslagets skaderekvisit överensstämmer i sak med promemorieförslagets.

Andra meningen i första stycket innehåller en regel om sekretess hos annan myndighet än domstol för uppgifter av det slag som avses i första meningen. Vad som åsyftas är främst myndigheter som är verksamma i samband med personundersökning och liknande. Till skillnad mot prome- morieförslaget avser regeln inte andra myndigheters befattning med förun- dersökning. För förundersökningens del ges bestämmelser om sekretess i 9 kap. 17 och 18 55 departementsförslaget. Något behov av en bestämmelse också i förevarande paragraf om sekretess för uppgifter i förundersökning har inte ansetts föreligga.

235

Paragrafen avser sekretess i nådeärenden. Gällande rätt: 12 5 och 14 5 (handlingar som av läkare etc. upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol) Seer

Promemorieförslaget: 8 kap. 22 5 Departementsförslaget överensstämmer i stort sett med promemorieför- slaget, som i allt väsentligt har lämnats utan erinran av remissinstan- serna.

1 ärenden angående nåd kan förekomma uppgifter om någons sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden som är av den naturen att deras röjande kan antas medföra men för den om vars benådning är fråga eller annan enskild. Det kan härvid vara fråga om uppgifter som är hämtade från utredningen i rättegången mot den dömde. Det kan emellertid också röra sig om uppgifter som lämnas i nådeansökningen eller bifogas denna och som inte har åberopats tidigare. Av intresse i sammanhanget är också att enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål möjlighet finns att i ärende angående nåd förordna att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt vad som sägs i den lagen. Hur än de ömtåliga uppgifterna aktualiseras i nådeärendet blir de sekretesskyddade enligt denna paragraf.

1 nådeärenden kan uppgifter lämnas om någons sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden inte bara i fråga om den person vars

Prop. 1979/80:2 Del A 7 kap. 35 5" 224

benådning övervägs utan också i fråga om annan person. Även en närstående till den som uppgiften rör kan lida men om uppgiften röjs. l såväl det ena som det andra fallet är sekretess möjlig.

Med den föreslagna avfattningen gäller sekretessen inte bara hos den beslutande myndigheten, dvs. regeringen, utan också hos de myndigheter som avger yttrande eller verkställer utredning i ärendet.

Att som en remissinstans har förordat införa sekretess i ärenden enligt avskrivningskungörelsen (19652921, ändrad senast 19741882) har inte ansetts påkallat.

245

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i den verksamhet som bedrivs av dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA).

Gällande rätt: 13 a 5 Seer Promemorieförslaget: 8 kap. 23 5 DOVA har till uppgift att samla in. bevara, bearbeta och ge ut material om dialekter, ortnamn. visor, folkmusik och folkminnen. 1 verksamheten ingår att spela in svenska dialekter och folkminnen på olika medier. Syftet med inspelningarna är vetenskapligt. Sekretessregeln avses garantera dem, som ställer sig till förfogande för inspelningarna, att dessa inte blir allmänt tillgängliga (jfr prop. 1974:103 5. 18 m.

Föreskrifterna ansluter nära till gällande bestämmelser om handlingssek- retess. Jämfört med promemorieförslaget, som i allt väsentligt har lämnats utan erinran under remissbehandlingen, har bara smärre jämkningar gjorts. Bl. a. anges syftet med upptagningarna som "vetenskapligt ändamål” i stället för ”forskningsändamål" för att det klart skall framgå att också inspelning enbart i syfte att bevara det som spelas in omfattas av sekretessen. Liksom i gällande rätt uppställs ett skaderekvisit. Det är i sak detsamma som promemorieförslagets. Sekretessen gäller också till förmån för en anhörig till en avliden. om den anhörige skulle lida men om en uppgift lämnas ut.

255

Paragrafen rör tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan. Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 135 första stycket Seer (handlingar rörande själavården och kyrkotukten) och i fråga om tystnads- plikt 7 kap. 25 kyrkolagen

Promemoriq/örslaget: 8 kap. 24 5 PräSt inom svenska kyrkan har av ålder tystnadsplikt om vad han har erfarit under 5. k. hemligt skriftermål. dvs. bikt. Bestämmelser om denna tystnadsplikt finns i 7 kap. 25 kyrkolagen. Föreskrifterna omfattar inte uppgifter som har anförtrotts präst inom ramen för övrig själavård.

Mot bakgrund av en framställning från 1975 års allmänna kyrkomöte till

Prop. 1979/802 Del A _ ' 8 kap. 15 225

regeringen (skrivelse 1975:11)föreslog TK i sitt betänkande bestämmelser om tystnadsplikt som täckte både vad som hade anförtrotts under bikt och uppgifter som lämnats vid själavårdande samtal i övrigt. 1 promemorian förordas att frågan om tystnadsplikt för präst lämnas utanför regleringen i den nya sekretesslagen. Någon ändring i gällande regler föreslås inte. Som skäl för dessa ståndpunkter hänvisas bl. a. till att frågan om tystnadsplikt för präst som offentlig funktionär kan få en i tiden begränsad aktualitet till följd av övervägandena angående förhållandet mellan staten och kyrkan. I prome— morieförslaget finns sålunda endast en hänvisning till kyrkolagens bestäm- melser. Förslaget har i denna del inte lett till några invändningar under remissbehandlingen.

För min del ansluterjag mig till uppfattningen att frågan om tystnadsplikt för präst bör lämnas utanför sekretesslagen. Denna ordning synes mest praktisk med tanke främst på att regler i ämnet kräver medverkan av allmänt kyrkomöte. Däremot anserjag att goda skäl talar för att en ändring i gällande regler genomförs i samband med att en ny sekretesslag antas. Om ändrade relationer mellan staten och kyrkan kommer till stånd, får frågan givetvis övervägas på nytt. Jag avser sålunda att inom kort hemställa att regeringen inhämtar yttrande från 1979 års kyrkomöte över ett förslag till vidgning av den tystnadsplikt som f. n. gäller enligt kyrkolagen. Om förslaget godkänns, kan det föreläggas riksdagen tillsammans med förslag till följdändringar med anledning av den nya sekretesslagen.

Hänvisningen i fråga om tystnadsplikt för präst i förevarande paragraf har utformats mot bakgrund av det anförda. Den innebär att de särskilda bestämmelser som hänvisningen avser blir exklusivt tillämpliga.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

15

1 paragrafen regleras sekretess i ärenden om arbetsförmedling och andra anställningsfrämjande åtgärder.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 22 och 25 55 Seer och i fråga om tystnadsplikt 16 5 lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Promemorie/örs/agt't: 9 kap. 1 5 De nuvarande reglerna i 22 och 25 55 Seer om handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling m. m., vilka gäller till förmån för både arbetsgivare och arbetssökande, har i enlighet med vad som föreslagits i promemorian delats upp i två paragrafer. Den ena, 7 kap. 10 5, avser uppgifter som hänför sig till enskildas personliga förhållanden. Regleringen i föreva- rande paragraf tar sikte på enskilds ekonomiska förhållanden och omfattar arbetsförmedling i traditionell bemärkelse och anställningsfrämjande

15 Riksdagen I 979/3/1. ] sam/. Nr 3

Prop. 1979/802 Del A 8 kap. 2 5 226

åtgärder av det slag som avses i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

Enligt 25 5 Seer utgörs den skyddade personkretsen av arbetsgivare och arbetssökande. Det har ansetts lämpligt att göra den förenklingen i uttrycks- sättet att man i förevarande paragraf— på motsvarande sätt som i 22 5 Seer—i stället för arbetsgivare talar om enskild i förbindelse med begreppet affärs- ellerdriftförhållanden. Härigenom vinner man också att det tydligare framgår att skyddet omfattar inte bara de företagare och andra som har direkt kontakt med de berörda myndigheterna utan också sådana enskilda vilkas förhål- landen kommer till dessa myndigheters kännedom genom förmedling av företag med vilka myndigheten har direktkontakt. Med uttrycket enskild avses både fysiska och juridiska personer. Även i övrigt överensstämmer bestämmelsens tillämpningsområde med vad som har föreslagits i prome- morian. Något praktiskt behov av ett vidgat tillämpningsområde har inte ansetts föreligga.

På den traditionella arbetsförmedlingens område finns knappast något insynsintresse såvitt gäller enskilda företags affärs- och driftförhållanden. Sekretessen på detta område är närmast en förtroendesekretess. Av denna anledning innehåller promemorieförslaget inte något skaderekvisit. Däremot föreslås i promemorian ett sådant rekvisit i fråga om anställningsfrämjande åtgärder av det slag som avses i 1974 års lag i ämnet. Här finns enligt promemorian klara inslag av myndighetsutövning och till följd därav också ett betydligt större insynsintresse än i fråga om den vanliga arbetsförmed- lingen. Även om insynsintresset kan anses något större i de ärenden som faller under paragrafen och innefattar myndighetsutövning än i de andra ärenden som avses där. anserjag att denna skillnad inte är så stor att man bör avstå från en enhetlig sekretessnivå. I likhet med 7 kap. 10 5 departements- förslaget upptar därför förevarande paragraf ett omvänt skaderekvisit för både ärenden om arbetsförmedling och ärenden om andra anställningsfrämjande åtgärder.

Tidsgränsen i andra stycket överensstämmer med gällande rätt.

25

Paragrafen upptar bestämmelser om sekretess rörande arbetsskadeförsäk- ringen och viss lagstiftning om arbetslivet.

Gäl/ande rätt: i fråga om handlingssekretess 19 och 19 a 55 Seer samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges i bilaga 5 som nr 47, 53. 54. 57, 89. 94 och 141

Promenioricf/örslaget: 9 kap. 2 5

De verksamhetsområden som avses i förevarande paragraf har på samma sätt som i promemorieförslaget angetts i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen kan nämnas

Prop. 1979/802 Del A " -"','i 8 kap. .? 5 227

att det inte ansetts behövligt att i paragrafen särskilt ange yrkeshemligheter, uppfinningar och forskningsresultat. Skälet härtill är att ”enskilds affärs- och driftförhållanden" här täcker de angivna förhållandena.

Såvitt gäller omfattningen av den skyddade personkretsen kan hänvisas till vad som har sagts under 1 5.

Sekretess enligt 19 5 andra stycket Seer gäller endast i den mån utlämnande inte följer av de lagar som rör de ämnen som anges där. Detta undantag torde ha betydelse endast inom det ämnesområde som gäller arbetsmiljön. En regel som medger undantag från den här fastslagna sekretessen genom regler i lagstiftningen om arbetsmiljön återfinns i 14 kap. 7 5. Någon hänvisning till avvikande reglering i annan författning har därför inte tagits in i 8 kap. 2 5.

1 lagstiftningsärendet har den uppfattningen framförts att Skyddsintresset för de anställda måste gå före arbetsgivarintresset och att reglerna om skydd för företagares affärs- och driftförhållanden inte under några förhållanden får användas för att gentemot berörda anställda och allmänheten hemlighålla t. ex. missförhållanden i arbetsmiljöhänseende (prop. 1975/76:160 bil. 3 5.78 1).

Det betydande offentlighetsintresse som finns på arbetarskyddsområdet torde i betydande utsträckning tillgodoses redan genom det föreslagna skaderekvisitet och genom den meddelarfrihet som jag förordar för detta område. Emellertid bör ytterligare en möjlighet till utlämnande finnas. Av denna anledning föreslås här att det med stöd av 2 kap. 2 5 tredje stycket TF skall öppnas möjlighet för regeringen att upphäva sekretessen i ett ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön. t. ex. om en sådan åtgärd är nödvändig för att arbetstagarnas intressen skall kunna tillvaratas i ärendet på ett effektivt sätt.

Under remissbehandlingen av promemorian har en remissinstans fram- hållit att sekretessreglerna givetvis inte får hindra att uppgifter lämnas från en myndighet till annan för att denna skall kunna ingripa mot dålig arbetsmiljö. Genom den utformning bestämmelserna om sekretess myndigheter emellan har fått i departementsförslaget torde de synpunkter som remissinstansen har anfört ha blivit beaktade.

Andra styckets tidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling överensstämmer med gällande rätts.

35

I paragrafen behandlas sekretess angående uppgifter som lämnas i vissa planeringsfrågor m. rn.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 20 a 5 Seer och 2 5 69 CSK samt i fråga om tystnadsplikt 45 lagen (1948:390) om skyldighet för näringsidkare m.fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, 18 5 oljekrislagen (1975:197), 105 lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor (jfr övergångsbestämmelsen till lagen) och 5 5 lagen (l977z439) om kommunal energiplanering

Prop. 1979/802 Del A 8 kap. 4—7 5.5 228

Promemorieförslaget:_9 kap. 35

Paragrafen rör sekretess för de uppgifter som avses i 20a5 Seer och promemorieförslagets motsvarande bestämmelse. Departementsförslaget har emellertid fått ett något vidare tillämpningsområde. De uppgifter som omfattas av sekretessen anges inte som i gällande rätt med hjälp av en hänvisning till vissa angivna lagar utan genom en mera allmän beskrivning av den lagstiftning som åsyftas. Skyddet är inte begränsat till att avse bara den allmänna samhällsplaneringen utan omfattar också uppgifter på två närlig- gande områden. Den lagstiftning som avses är dels 1976 års lag om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor och dess föregångare samt lagen om kommunal energiplanering, dels lagen om skyldighet för näringsidkare rn. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, dels oljekrislagen. Uppgifter som med stöd av annan lagstiftning har fordrats in t. ex. som underlag för försvars- eller krisplanering omfattas inte av paragrafen. Sådana uppgifter skyddas i stället genom 65 i detta kapitel och den därtill anknytande tillämpningsförteckningen.

När uppgifter av här avsett slag används i myndighets särskilda verk- samhet för statistik, bör de självfallet omfattas av den allmänna statistiksek- retessen. Att som i promemorian göra ett särskilt undantag för sådana fall har inte ansetts påkallat. Att den strängare sekretessregeln får fälla utslaget när flera regler är tillämpliga på samma uppgift harjag framhållit i den allmänna motiveringen (jfr avsnitt 4.3.2).

Frågan om överlämnande av uppgifter, som avses i 1976 års lag och dess föregångare samt i lagen om kommunal energiplanering regleras exklusivt i den nämnda lagstiftningen. Av 14 kap. 3 5 andra stycket i departementsför- slaget framgår att generalklausulen angående utlämnande av sek- retessbelagda uppgifter myndigheter emellan inte är tillämplig såvitt gäller uppgifter som avses i de angivna lagarna.

Tidsgränsen i andra stycket är densamma som i 20 a 5 Seer.

4—7 55