JK 7422-16-40

Bakgrund

AEP:s bror, AP, stoppades av poliser från gatulangningssektionen på en tunnelbanestation. De hade iakttagit honom när han lämnade det hus där han bor och följt efter honom till tunnelbanan. Polisen misstänkte att AP hade brukat narkotika. Det beslutades därför att en husrannsakan skulle genom-föras i hans bostad för att söka efter bevis för att han uppsåtligen hade brukat narkotika. Enligt polisen hade AP till en början sagt att han bodde i AEP:s lägenhet. Bröderna har varsin lägenhet i samma trappuppgång. Polisens förundersökningsledare på plats beslutade därför att en husrannsakan även skulle göras i AEP:s lägenhet.

AEP anmälde händelsen till Riksdagens ombudsmän, JO. I ett beslut den

2 februari 2017 (dnr 1912-2015) angav JO bl.a. följande. Varken AP:s påstående om att han bodde i AEP:s lägenhet eller det förhållandet att de är bröder var tillräckligt för en bedömning att det fanns synnerlig anledning att en husrannsakan i AEP:s lägenhet skulle leda till beslag eller annan utredning om de brott AP misstänktes för. Sammantaget leder detta till slutsatsen att det saknades grund för en husrannsakan i AEP:s lägenhet. Polismyndigheten ska därför kritiseras för att husrannsakan genomfördes där.

Anspråket m.m.

AEP har begärt skadestånd av staten med 25 000 kr på den grunden att Polismyndigheten felaktigt beslutat om och genomfört en husrannsakan i hans bostad samt att inblandade poliser har agerat felaktigt i samband med detta. AEP har uppgett att poliserna den aktuella dagen mötte honom utanför hans lägenhet när han kom hem, att de tog hans nycklar och gick in i lägenheten – trots att han sa att hans bror inte bodde där – samt att de vägrade visa legitimation och lägga tillbaka hans saker i skåpen.

Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Polismyndighetens beslut om husrannsakan är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

I artikel 8 i Europakonventionen slås fast att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sin korrespondens och sitt hem. Rättigheten kan emellertid begränsas. Vid prövningen av ett påstående om överträdelse av rätten till privat- och familjeliv m.m. måste först avgöras om de åbe­rop­ade omständigheterna utgör ett ingrepp i den skyddade rättigheten. Om så är fallet måste ingreppet – för att vara tillåtet – ha skett i enlighet med lag, vara ägnat att tillgodose något av de legitima intressen som anges i artikel 8.2, t.ex. förebyggande av oordning eller brott, samt vara nödvändigt i ett demo­kratiskt samhälle för att till­godose intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en s.k. proportionalitetsprincip.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan genomföras i hus, rum eller slutet förvarings-ställe som oinskränkt disponeras av den som skäligen kan misstänkas för brottet (se 28 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken; RB). En husrann-sakan hos någon annan än den misstänkte får bara göras om det finns synnerlig anledning att tro att något av värde för brottsutredningen kommer att hittas (28 kap. 1 § andra stycket RB). Enligt 28 kap. 3 a § RB får husrannsakan beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (den s.k. proportionalitetsprincipen).

En misstanke som eget bruk av narkotika ger normalt inte grund för ett beslut om husrannsakan på annan plats än där den misstänkte anträffas. För ett sådant beslut krävs det någon konkret omständighet som talar för att brukaren innehar narkotika och att den finns på platsen eller att det där finns annan bevisning om sådant brott. (Jfr Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 3 uppl., s. 578 och JK:s beslut den 22 mars 2013 i dnr 5087-12-40.)

Bedömningen i detta fall

Med hänsyn till det som framkommit av utredningen i ärendet ansluter sig Justitiekanslern till JO:s bedömning att det saknats skäl för att besluta om husrannsakan i AEP:s lägenhet. Beslutet måste mot den bakgrunden anses ha varit felaktigt på ett sådant sätt att det innefattar fel och försummelse i skadeståndslagens mening. Utredningen ger emellertid inte underlag för slutsatsen att det har förekommit något sådant straffbart tjänstefel eller annat brottsligt agerande som enligt skadeståndslagen är en förutsättning för att utge ersättning för ideell skada.

Frågan är då om ideell ersättning kan utgå med stöd av Europakonven-tionen. Genomförandet av husrannsakan i AEP:s bostad har innefattat ett ingrepp i AEP:s rätt till privatliv och hem enligt artikel 8.1 i konventionen. Själva beslutet om husrannsakan som sådant får anses ha haft stöd i lag i konventionsrättslig mening (28 kap. 1 § RB). Vidare har åtgärden uppfyllt ett av de legitima ändamål som avses i artikel 8.2, nämligen förebyggande av brott. Däremot brister det i kravet på proportionalitet, eftersom det inte har funnits tillräckliga skäl att vidta en för den enskilde så pass ingripande åtgärd som husrannsakan i detta fall (se även 28 kap. 3 a § RB). AEP:s rättigheter enligt artikel 8 har därmed åsidosatts.

Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett i AEP:s fall, utan det krävs viss ekonomisk kompensation (jfr NJA 2013 s. 842). Vid en samlad bedömning av omständigheterna och med beaktande av Högsta domstolens praxis finner Justitiekanslern att AEP:s ersättning för ideell skada bör bestämmas till 10 000 kr.

Vad som har framkommit i ärendet angående hur själva husrannsakan utfördes ger inte stöd för att det i detta avseende har förekommit några sådana fel, försummelser eller överträdelser av Europakonventionen som grundar skadeståndsskyldighet för staten.