JK 7570-18-4.3

Bakgrund

Kronofogdemyndigheten beslutade den 11 februari 2011 att utmäta BB:s andel i en bostadsfastighet som ägdes av honom och AA gemensamt. Vid utmätningstillfället uppskattade myndigheten fastighetens värde till 1 840 000 kr. Utmätningen skedde för en skatteskuld om drygt fem miljoner kr.

Vid en värdering som Kronofogdemyndigheten lät en värderingsman utföra i mars 2011 bedömdes fastighetens marknadsvärde till 1 850 000 kr, med ett värdeintervall på +/- 150 000 kr.

I februari och mars 2011 förekom kontakter mellan AA och Kronofogdemynd­igheten vid vilka hon uttryckte önskemål om att få köpa BB:s andel av fastigheten. Hon erbjöd sig därvid att betala 170 000 kr. Kronofogde­myndigheten lät meddela att det belopp som behövde inbetalas för att undvika försäljning uppgick till 314 749 kr. Beloppet baserades på en uppskattning av övervärdet i BB:s andel, utifrån det övre värdeintervall som den av myndigheten anlitade värderings­mannen hade åsatt fastigheten, plus uppkomna förrättningskostnader. Någon överenskommelse kom inte till stånd.

Därefter beslutade Kronofogdemyndigheten, med stöd av 8 kap. 8 § utsöknings­balken, att hela fastigheten skulle säljas (s.k. indragning). Genom beslutet var hela fastigheten att anse som utmätt enligt 8 kap. 9 § utsöknings­balken. Beslutet om indragning överklagades av AA. Eskilstuna tingsrätt avslog överklagandet genom ett beslut den 23 juni 2011.

En första auktion hölls den 21 september 2011. Det högsta budet, 1 472 614 kr, lades av AA och BB. Kronofogde­myndigheten godtog inte budet eftersom det bedömdes sannolikt att väsentligt högre köpeskilling kunde uppnås.

Vid en andra auktion den 16 november 2011 avgavs ett högsta bud om 1 465 183 kr av en annan person. Inropet, som motsvarade det s.k. skyddsbeloppet, godtogs av Kronofogdemyndigheten.

Vid fördelning av köpeskillingen erhöll panthavaren betalning med 1 391 831 kr. Staten erhöll 36 676 kr avseende förrättningskostnader och 103 kr för betalning av utmätningsfordran. AA erhöll 36 676 kr avseende kompensation för förrättningskostnaderna som belastade BB:s andel av fastigheten och 103 kr avseende överskott från försälj­ningen.

Varken försäljningen av fastigheten eller fördelningen av medel överklagades.

Anspråket m.m.

AA och BB har begärt skadestånd av staten med ca 130 000 euro. De har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här.

Till stöd för anspråket har sökandena anfört i huvudsak följande. Det belopp om 103 kr som försäljningen inbringade uppväger inte det intrång eller men som åtgärden inneburit för dem. Försäljningen har inneburit en överträdelse av deras rätt till sitt hem enligt artikel 8 i Europakonventionen. Kronofogdemyndigheten borde ha godtagit AA:s erbjudande om att köpa fastigheten för 170 000 kr, vilket skulle ha inbringat ett betydligt högre belopp till staten än det som nu blev fallet. Kronofogdemyndigheten har vidare sålt fastigheten till ett pris som understeg marknadsvärdet. De har rätt till ersättning för ideell skada samt för ren förmögenhetsskada bestående i förlorat värde på fastigheten och flyttkostnader.

Kronofogdemyndigheten har yttrat sig över anspråket.

AA och BB har yttrat sig över vad Kronofogde­myndigheten har anfört.

Den rättsliga regleringen

Den rättsliga regleringen

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställ­nings­tagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Utsökningsbalken

Utmätning ska ske endast om det belopp som kan beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkommer efter utmätningen, ger ett överskott som gör åtgärden försvarlig (4 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken). En genomförd utmätning ska hävas om försäljning av egendomen inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig (4 kap. 33 § första stycket utsökningsbalken).En utmätt fastighet ska enligt huvudregeln säljas på offentlig auktion (12 kap. 1 § utsökningsbalken). Inför försäljningen ska Kronofogdemyndigheten låta beskriva och värdera fastigheten (12 kap. 3 § utsöknings­balken).

Ett villkor för att försäljning av en fastighet ska få ske är att det s.k. skyddsbeloppet täcks (12 kap. 32 § utsökningsbalken). Skyddsbeloppet utgörs av det sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen och förrättningskostnaderna (12 kap. 29 § första stycket 1 utsökningsbalken). Även om detta villkor är uppfyllt får enligt huvudregeln ett inrop inte godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås (12 kap. 40 § utsökningsbalken).

Skadestånd enligt skadeståndslagen

Bestämmelsen i 4 kap. 3 § utsökningsbalken innebär i princip att utmätning får ske så snart det förväntade överskottet täcker mer än de kostnader som beräknas uppkomma efter utmätningen (jfr NJA 2010 s. 397 I och II samt NJA 2013 s. 1241 p. 7). I senare praxis har dock ifrågasatts om inte den enskildes rätt till respekt för sitt hem enligt Europakonventionen måste beaktas vid försvarlighetsbedömningen. Det skulle i så fall betyda att det förväntade resultatet av utmätningen måste vara av sådan storlek att utmätning av fastig­heten framstår som försvarlig i ljuset av gäldenärens eller tredje mans intresse av att inte tvingas från sitt hem (se NJA 2018 s. 9 p. 11).

Det överskott som flöt in från fastighetsförsäljningen efter avdrag för förrättningskostnaderna blev försumbart. Med facit i hand får därmed konstateras att fastigheten inte borde ha utmätts. Som framhållits bär staten dock inte något strikt skadeståndsansvar. Det faktiska utfallet efter den genom­förda auktionen har därför inte någon avgörande betydelse vid bedömningen av om Kronofogdemyndigheten var oaktsam när myndigheten beslutade om utmätning och överlämnade fastigheten till försäljning. Vållande­bedömningen måste i stället göras utifrån de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för de olika åtgärderna.

Kronofogdemyndighetens bedömning att fastigheten skulle utmätas och säljas har grundats på myndighetens värderingar av fastigheten. I samband med utmätningen uppskattades värdet på fastigheten till ca 1 840 000 kr. Vid en ny värdering som Kronofogdemyndigheten lät utföra efter utmätningen bedömde en värderingsman att värdet var 1 850 000 +/- 150 000 kr. Den senare bedömningen innebar att övervärdet för BB:s andel i fastigheten uppgick till mellan 157 803 kr och 307 803 kr före avdrag för förrättningskostnader.

Utifrån Kronofogdemyndighetens värdering fanns det således anledning att räkna med ett betydande överskott vid en försäljning. När det förväntade överskottet är så stort kan det i regel inte komma i fråga att vid en försvarlighetsbedömning freda fastigheten från utmätning och försäljning (jfr NJA 2018 s. 9 p. 12).

Även vid sitt ställningstagande till AA:s begäran om att få köpa BB:s andel av fastigheten under hand har Kronofogdemyndigheten utgått från värderingen. Enligt denna kunde en exekutiv försäljning för­väntas inbringa ett högre belopp än det som AA erbjöd sig att betala. Att Kronofogdemyndigheten inte godtog AA:s begäran kan under dessa förhållanden inte anses skadeståndsgrundande.  

Även om den köpeskilling som senare erhölls var betydligt lägre har det inte framkommit något som talar för att Kronofogdemyndigheten agerat försumligt i samband med värderingen av fastigheten. Som konstaterats har det med hänsyn till det uppskattade värdet inte funnits förutsättningar att freda fastigheten från utmätning eller att häva utmätningen med stöd av 4 kap. 33 § utsökningsbalken. Att myndigheten utmätt fastigheten och överlämnat den till försäljning kan således inte grunda skadeståndsansvar enligt skade­stånds­lagen. Frågan är då om Kronofogdemyndighetens handläggning vid de därefter genomförda auktionerna har varit felaktig eller försumlig.

När auktion väl har inletts är bestämmelsen i 4 kap. 33 § utsökningsbalken inte längre tillämplig. Vid prövningen av om ett avgett bud skulle godtas har det alltså inte varit aktuellt enligt de utsökningsrättsliga bestämmelserna att bedöma om köpeskillingen skulle ge ett över­skott som gjorde att försäljningen framstod som försvarlig. I detta skede av handläggningen är det i stället skyddsreglerna i 12 kap.utsökningsbalken som har varit tillämpliga. (Jfr Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl., s. 206.) Utgångspunkten är alltså att ett inrop ska godtas om det täcker det s.k. skydds­beloppet och om det inte är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Vid den första auktionen ropades fastigheten in av AA och BB för 1 472 614 kr. Budet godtogs inte av Kronofogdemyndigheten, som bedömde att det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde upp­nås vid ett nytt försäljningsförsök. Vid den andra auktionen gav inte AA och BB något bud. I stället ropades fastigheten in av en annan person för 1 465 183 kr. Budet godtogs av Kronofogde­myndigheten.

Det högsta budet som avgavs vid respektive auktion täckte skyddsbeloppet. Enligt 12 kap. 40 § utsökningsbalken skulle buden därmed godtas, såvida det inte var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås. Avsikten med bestämmelsen är inte att det ska göras mångfaldiga försäljnings­försök. I förarbetena har uttalats att om ett inrop inte godtas och ett nytt försäljningsförsök görs får inrop på den senare auktionen i allmänhet godtas, även om inropssumman inte nämnvärt skiljer sig från den tidigare (se prop. 1967:16 s. 124 ff.).

En auktionsförrättare har att efter omständigheterna i varje enskilt fall avgöra om ett inrop ska godtas eller inte. Enligt praxis måste stora krav ställas på den utredning som åberopas till stöd för påståendet att auktionsförrättaren felbedömt möjligheterna att få högre pris (se NJA 1969 s. 540 och NJA 1977 s. 823).

De bud som avgavs vid auktionerna understeg klart det uppskattade marknads­värdet för fastigheten. Kronofogdemyndighetens bedömning att inropet vid den första auktionen inte skulle godtas utan att ett nytt försäljningsförsök skulle göras kan därför inte ifrågasättas. Inropssumman vid den andra auktionen skiljde sig dock inte nämnvärt från den första. Som framgår av förarbetena får ett inrop i en sådan situation i allmänhet godtas.  Utredningen ger inte stöd för att auktionsförrättaren på ett sätt som innefattar fel eller försummelse skulle ha missbedömt möjligheterna att uppnå en avsevärt högre köpeskilling vid ett tredje försäljningsförsök.

AA och BB har vidare anfört att auktionsförrättaren särskilt borde ha frågat dem om de ville lägga ett bud motsvarande vad de tidigare hade erbjudit. Någon sådan skyldighet har dock inte funnits. AA och BB har haft samma möjlighet som övriga närvarande att lägga bud på fastigheten vid den andra auktionen. Av försäljnings­protokollet framgår också att de i egenskap av sakägare beretts tillfälle att yttra sig över det högsta budet innan Kronofogde­myndigheten tog ställning till om detta skulle godtas. Såvitt framgår av protokollet yttrade de sig emellertid inte över budet.  

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Kronofogdemyndigheten borde ha avstått från utmätningen, eller upphävt denna, om myndigheten redan före auktionen hade förutsett hur litet överskottet från en försäljning skulle bli. Vid de tidpunkter då myndigheten beslutade att fastigheten skulle utmätas och att försäljning skulle inledas fanns det emellertid grund för bedömningen att åtgärderna skulle ge ett försvarligt överskott. Att den bedömningen i efterhand visade sig vara felaktig innebär inte att det har förekommit skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Sedan auktion inletts har det inte heller varit felaktigt att godta inropet som innebar att förrättningskostnaderna blev betalda genom försäljningen.

Utredningen ger således inte stöd för annat än att Kronofogdemyndighetens handläggning har skett i enlighet med regleringen i utsökningsbalken. Skadestånd kan därför inte utgå med stöd av skadeståndslagen.

Skadestånd enligt Europakonventionen

Av artikel 8.1 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rättigheten kan dock enligt artikel 8.2 begränsas med stöd av lag med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Vidare ska ingreppet vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose det intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en så kallad proportionalitetsprincip. Kravet på nödvändighet ska inte ses som ett krav på oundgänglighet utan vad som fordras är ett angeläget samhälleligt behov. De enskilda staterna har därutöver en viss frihet att själva avgöra om en inskränkning är nödvändig men inskränkningarna måste vara proportionerliga (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5:e uppl., 2015, s. 370).

Vidare gäller enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen att varje fysisk eller juridisk person har rätt till respekt för sin egen­dom och att ingen får berövas denna annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grund­satser. Detta inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lag­stiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Enligt Europadomstolens praxis är bedömningsmarginalen vidare när det gäller egendomsskyddet än när det gäller skyddet för hemmet enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Det står klart att Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning och försäljning av fastigheten har utgjort ett intrång i AA:s och BB:s rätt till respekt för sitt hem enligt artikel 8 i Europakonventionen. Åtgärderna har också utgjort ett intrång i deras rätt till egendomsskydd såsom detta kommer till uttryck artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

Kronofogdemyndighetens åtgärder har vidtagits med stöd av lag och har också haft ett legitimt syfte, nämligen att säkerställa betalning av skatt som staten hade rätt till. Frågan är om utmätningen och försäljningen av fastigheten har varit proportionerlig i förhållande till detta syfte.

Av Europadomstolens praxis framgår att konventionsstaterna har ett visst utrymme att bedöma om en inskränkningen är proportionerlig i förhållande till ändamålet. Bedömningsmarginalen varierar beroende på vilken typ av konventionsrättighet som står på spel, och hur viktig den är för den enskilde såväl som för det allmännas intressen. Europadomstolen har flera gånger framhållit att förlusten av någons hem är den mest extrema formen av inskränkning av rätten till respekt för sitt hem enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det krävs således starka skäl för att en bostad ska kunna utmätas (se bl.a. McCann mot Förenade kungariket, no. 19009/04, dom den 13 maj 2008, och Rousk mot Sverige, no. 27183/04, dom den 25 juli 2013).

Som framgått bedömde Kronofogdemyndigheten att BB:s andel i fastigheten hade ett övervärde mellan 157 803 kr och 307 803 kr före avdrag för förrättningskostnader. Utifrån den bedömningen kan myndighetens beslut att fastigheten skulle utmätas och överlämnas till försäljning inte anses oproportionerliga på ett sätt som innebär att AA:s och BB:s rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts (jfr NJA 2018 s. 9 p. 11–12). 

Vid auktionen 16 november 2011 stod det emellertid klart att en försäljning till det högsta bud som hade avgetts inte skulle ge något överskott. Eftersom inropet täckte skyddsbeloppet, och det inte var sannolikt att högre köpeskilling skulle uppnås vid ett tredje försäljningsförsök, var förutsättningarna enligt 12 kap. 40 § utsökningsbalken uppfyllda. Enligt utsökningsbalkens bestämmelser skulle alltså inropet i princip godtas. Det ute­sluter dock inte att en försäljning ändå kan vara att anse som oproportion­erlig i Europa­konventionens mening. 

Som konstaterats krävs det enligt Europadomstolens praxis starka skäl för att en bostad ska kunna utmätas och säljas. Fastigheten har i detta fall utgjort bostad inte bara för gäldenären BB utan även för hans hustru AA och deras gemensamma barn. Det överskott som inflöt till betalning av BB:s skuld var helt obetydligt. Även de förrättnings­kostnader, i form av värderings­kostnad och förberedelseavgift, som hade upparbetats före auktionen och som blev betalda genom försäljningen var förhållandevis låga. Samman­taget gör Justitiekanslern bedömningen att försäljningen inte kan anses proportionerlig i förhållande till det intrång som åtgärden har utgjort i AA:s och BB:s rätt till sitt hem. Försäljningen har därför inneburit en över­trädelse av deras rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen. På mot­svarande sätt får en överträdelse anses ha skett av deras rätt till egendoms­skydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

På grund av det anförda har AA och BB rätt till skadestånd. Mellanskillnaden mellan försäljningspriset och fastighetens marknads­­värde vid försäljningstidpunkten utgör i princip en ren förmögen­hetsskada som ska ersättas. Enligt Justitiekanslern bör marknadsvärdet uppskattas i enlighet med den värdering har utförts av en auktoriserad värderings­man på Kronofogdemyndighetens uppdrag. Det är därmed visat att fastighetens marknadsvärde uppgick till 1 850 000 kr. Mellanskillnaden mellan marknadsvärdet och försäljningspriset uppgick således till 384 817 kr. 

För BB:s del måste även de förrättningskostnader som betalades ur köpeskillingen anses utgöra en del av skadan. När det gäller AA framgår det emellertid att hon vid fördelningen av medel efter försäljningen erhållit kompensation för förrättningskostnaderna. Slutligen ska avdrag från respektive skadeståndsbelopp göras med 103 kr, motsvarande det över­skott som har gått till betalning av BB:s skuld och det överskott som har utbetalats till AA.

AA och BB har även begärt ersättning för flytt­kostnader med 15 000 kr. Något underlag som styrker kostnaden har emellertid inte getts in och deras begäran ska därför avslås i denna del. 

Det anförda innebär att AA ska tillerkännas skadestånd för ren förmögenhets­skada med 192 306 kr och BB med 228 982 kr.

Vidare har AA och BB begärt ersättning för ideell skada. En konstaterad över­trädelse av Europakonventionen medför inte en automatisk rätt till skade­stånd för ideell skada. Det kan vara tillräckligt att över­trädelsen avhjälps eller gottgörs på något annat sätt. I fråga om begränsade skador – eller om en ekonomisk skada i praktiken redan har kompenserats och ytterligare gottgörelse inte är nödvändig – kan den enskilde i vissa fall anses gottgjord även utan att ersättning döms ut, t.ex. genom att över­trädelsen erkänns. (Jfr prop. 2017/18:7 s. 33.)

I detta fall sker en form av avhjälpande genom att skadestånd utgår för den förmögenhets­skada som har uppstått till följd av fastighetsförsäljningen. Att överträdelsen erkänns genom detta beslut innebär också en viss upprättelse. Därmed är AA och BB i vart fall till stor del kompen­serade för överträdelsen av deras rätt till sitt hem och till sin egendom. Frågan är om rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europa­konventionen kräver att de därutöver gottgörs ytterligare för ideell skada.

Som framhållits i Europadomstolens praxis är förlusten av en persons hem den mest extrema formen av inskränkning av rätten till respekt för hemmet enligt artikel 8 i Europa­konventionen. Överträdelsens art talar därmed för att skadestånd för ideell skada är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen i detta fall. Även med beaktande av att den ekonomiska skadan avhjälps och att överträdelsen erkänns genom detta beslut bedömer Justitiekanslern därför att visst skadestånd bör utgå för ideell skada.

När det gäller skadeståndets storlek har AA och BB hänvisat till målet Rousk mot Sverige, i vilket Europadomstolen bestämde skadeståndet för ideell skada till 15 000 euro. Justitiekanslern konstaterar emellertid att omständigheterna i detta fall inte är av samma slag som i det målet. De belopp som Europadomstolen dömer ut är inte heller norm­givande för ersättningsbeloppen nationellt. Skadeståndsbeloppen bör som huvudregel bestämmas på ett sätt som harmonierar med svensk skade­ståndsrätt och ligga i nivå med kränkningsersättning. Skadans storlek bör alltså kunna beräknas i enlighet med svenska normer, även om det innebär att skadeståndsbeloppet blir lägre än vad Europadomstolen troligen skulle ha bestämt. Ersättningen måste dock utgöra ett effektivt rättsmedel och får inte bestämmas på ett sätt som leder till uppenbart orimliga resultat utifrån Europadomstolens praxis. (Jfr prop. 2017/18:7 s. 36 ff.)

Skadeståndet för ideell skada bör bestämmas utifrån överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. Med överträdelsens art åsyftas att beloppet bestäms i förhållande till vilken rättighet som har överträtts och hur pass ingripande överträdelsen har varit. Skadliga handlingar som kan medföra hög grad av lidande, förnedring, ringaktande, utsatthet eller liknande bör anses allvarligare än handlingar som snarast innebär att det allmänna inte lever upp till de förväntningar som enskilda kan ha. Ersättning bör alltså utges i proportion till den överträdelse som har konstaterats. Om den enskilde redan har getts ett rättsmedel som dock är otillräckligt och det föreligger en rätt till ytterligare kompensation, ska skadeståndet bestämmas så att den skadelidande blir tillräckligt gottgjord. (Jfr prop. 2017/18:7 s. 39 ff. och NJA 2013 s. 842 p. 58–62.) 

Med beaktande av överträdelsens art och det skadestånd som utgår för ren förmögenhetsskada bedömer Justitiekanslern att skälig ersättning för ideell skada uppgår till 30 000 kr vardera för AA och BB. AA ska således tillerkännas skadestånd med sammanlagt 222 306 kr och BB med 258 982 kr.       

Vid denna utgång har AA och BB rätt till ersättning för sina ombudskostnader. Även om deras skadeståndsyrkande har bifallits endast till en del bör full ersättning utgå för ombudskostnaderna. Det begärda beloppet om 7 020 kr är skäligt.