Prop. 1967:16

('med förslag till lag om ändring i utsökningslagen m. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

1

Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utsökningslagen m. in.; given Stockholms slott den 16 december 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen; 2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 decem­ ber 1946 (nr 808);

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg in. m.;

5) lag om ändring i konkurslagen; 6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag;

7) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förord­ ningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till sådana ändringar i den exekutions- rättsliga lagstiftningen som betingas av de under år 1966 antagna lagarna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning.

Bestämmelserna i lagen om vad som är fast egendom innebär bl. a. att kretsen av tillbehör till s. k. industrifastigheter vidgas avsevärt. Detta har ansetts böra medföra tämligen omfattande ändringar i utsökningslagens bestämmelser om exekution i fast egendom. Sålunda föreslås att det skall bli möjligt att sälja tillbehör till utmätt fastighet för sig och därefter fas­ tigheten i övrigt, när detta från ekonomisk synpunkt och i övrigt framstår

1 Bihang till riksdagens protokoll 11)67. 1 samt. Nr 16

2

som lämpligare än en försäljning av fastigheten och alla dess tillbehör

i ett sammanhang. Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt att

förfoga över utmätt fastighet och bestämmelser som gör det möjligt att

säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras. Förslaget

innehåller också föreskrifter, som syftar till att skapa klarhet om vilken

egendom som hör till utmätt fastighet. Föreskrifterna rör förrättningsmans

utredning om vad som är fastighetstillbehör och förfarandet när tvist om

tillbehör föreligger. Regler ges också om vilken egendom som skall anses

ingå i en exekutiv fastighetsför sälj ning.

Lagen om företagsinteckning innebär att sådan inteckning gäller i större

delen av en näringsidkares lösa egendom. Detta har medfört behov av en

reglering som möjliggör utmätning och försäljning av gäldenärens före-

tagsintecknade egendom till förmån för annan borgenär än den som har

inteckning utan att den sistnämnde har rätt till betalning ur köpeskillingen.

Detta skall enligt förslaget kunna ske, om betalningen måste anses obehöv­

lig för att trygga inteckningshavares rätt.

Utöver de ändringar som föranleds av de nya lagarna om vad som är fast

egendom och om företagsinteckning föreslås bestämmelser i syfte att mot­

verka att utmätt egendom säljs till underpris. Lös egendom skall sålunda

kunna säljas inte bara på auktion utan också under hand. Vidare vidgas

förrättningsmannens möjligheter att ge köparen kredit när sådan egen­

dom säljs exekutivt på auktion eller under hand. Dessa bestämmelser om

försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga också när tillbe­

hör till fastighet säljs för sig utan samtidig försäljning av fastigheten i öv­

rigt. Dessutom föreslås att den som förrättar auktion på fast eller lös egen­

dom skall ha rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt

högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.

Ändringarna i utsökningslagen föranleder vissa ändringar i intecknings-

förordningen, lagsökningslagen och konkurslagen samt i flera andra för­

fattningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med lagarna om

vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1 juli 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas,

dels

att 7, 136 och 164 §§ utsökningslagen skola

upphöra att gälla,

dels

att 56 a, 62—64, 66, 72, 79, 81, 88 b, 89—91, 93, 94,

96, 100, 101, 106, 113, 117, 119, 121, 124—126, 128, 129, 132, 137, 139, MI­ MS, 156, 161, 168, 206, 211 och 213 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels

att i lagen skola införas fem nya paragra­

fer, betecknade 80 a, 96 a och 100 a—c §§, av följande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

56 a §.

Om utmätningsmannen ■— ■—- — av denne. Tages viss----------- hemvist bestämmer. Innan utmätningsman enligt 1 el- Innan utmätningsman enligt 1 el­ ler 2 mom. skiljer sig från målet, ler 2 inom. skiljer sig från målet, skall han vidtaga i

72 och

85 §§ före- skall han vidtaga i 85 § föreskrivna

skrivna åtgärder. Anmälan enligt åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1 85 § 1 mom. sker till överexekutor mom. sker till överexekutor där där egendomen är. egendomen är.

62

Av gäldenärs tillgångar skola, där ej borgenär och gäldenär annorlun­ da sämjas, tagas i mät först andra lösören än luftfartyg, därnäst ford­ ran eller annan rättighet, som kan överlåtas, och sist luftfartyg eller fast egendom. Sådana obligationer el­ ler andra värdepapper, vilka med lätthet kunna i penningar förvand­ las, skola i fråga om ordningen för deras utmätande anses lika med lös­ ören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom eller luft-

§•

Vid utmätning bör av utmätnings­ bara tillgångar i första hand tagas i anspråk egendom som kan använ­ das till borgenärens förnöjande med minsta kostnad, förlust och annan olägenhet för gäldenären. Tillgångar som höra samman skola om möjligt ej skiljas.

Häftar på grund av inteckning gäl­ denärens fasta egendom eller luft­

1 Senaste lydelse av 93. 96, 113, 117, 119, 124—126, 128, 129, 132, 143, 156, 161 och 206 55 se 1912:211, av 94 § se 1920:187, av 100 § se 1920:476, av 81 § se 1921:301, av 168 6 se 1924:388, av 121 § se 1931:160, av 72 § se 1932:174, av 106 § se 1937:452, av 142 5 se 1944:68, av 213 § se 1946:814, av 63, 66, 89, 91 och 139 §§ se 1955:234, av 79 och 88 b 55 se 1963:255, av 62 § se 1964:86 samt av 90, 101, 137, 141 och 211 §§ se 1964:446. 2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag i regel icke utmärkts genom kursivering.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

fartyg eller reservdelar till sådant

fartyg för fordran, varför utmätning

skall ske, eller är fordringen förenad

med luftpanträtt i sådant fartyg, var­

de den egendomen först utmätt, där

ej borgenären hellre vill taga betal­

ning ur annan egendom. Skall ut­

mätning på en gång ske för fleras

fordringar, må borgenär, för vars

fordran viss egendom sålunda häf­

tar, ej för vad därur kan utgå till

förfång för annan borgenär taga be­

talning ur övriga tillgångar.

Vid utmätning för fordran på

grund av avbetalningsköp skall före­

skriften i 16 § andra stycket lagen

om avbetalningsköp iaktiagas.

63 §.

Ej må, med mindre borgenären det

begär,

utmätning av fast egendom

eller luftfartyg eller intecknade re­

servdelar till sådant fartyg ske för

annan fordran än sådan, för vilken

egendomen på grund av inteckning

häftar eller som, där fråga är om

luftfartyg, är förenad med luftpant­

rätt i fartyget.

66 §.

Ej må något, som till fartyg eller

luftfartyg hörer, tagas i mät annor-

ledes än genom utmätning av farty­

get eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg

jämväl reservdelar, må ej särskild av

de på viss plats förvarade reservde­

larna för sig utmätas, med mindre

inteckningshavaren därtill samtyc­

ker.

(Nuvarande lydelse)

fartyg eller reservdelar till sådant

fartyg för fordran, för vilken utmät­

ning skall ske, eller är fordringen

förenad med luftpanträtt i sådant

fartyg, skall den egendomen först

utmätas, om ej borgenären hellre vill

taga betalning ur annan egendom.

Skall utmätning på en gång ske för

fleras fordringar får borgenär, för

vars fordran viss egendom sålunda

häftar, ej för vad därur kan utgå till

förfång för annan borgenär taga be­

talning ur övriga tillgångar.

(Föreslagen lydelse)

Endast om borgenären begär det

får

utmätning av fast egendom eller

luftfartyg eller intecknade reservde­

lar till sådant fartyg ske för annan

fordran än sådan, för vilken egen­

domen på grund av inteckning häf­

tar eller som, när fråga är om luft­

fartyg, är förenad med luftpanträtt i

fartyget.

63 §.

Vad som hör till fartyg eller luft­

fartyg får ej tagas i mät annat än

genom utmätning av fartyget eller

luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg

även reservdelar, får ej särskild av

de på viss plats förvarade reservde­

larna utmätas för sig, om icke in­

teckningshavaren samtycker därtill.

64

Av lösören skall vad gäldenär en

för sin näring behöver eller minst

kan umbära sist utmätas. Uppgiver

gäldenär viss egendom till utmät­

ning, bör den företrädesvis i mät ta­

gas, där sådant lämpligen samt utan

förfång för borgenär kan ske, och

annan ordning ej är föreskriven.

Om undantag från utmätning av

lös egendom gäller i övrigt vad som

anges i 65—67 §§.

(Nuvarande lydelse)

72

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig äga för­ månsrätt till betalning nr gäldenär egendom, vare det ej hinder för egen­ domens utmätande för annan gäld;

dock skall utmätningsmannen, där utmätning sker av egendom, vari, en­ ligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren om utmätningen.

Ej heller------- -----------------------------

Gäldenären skall lämna de uppgif­ ter som är tillgängliga för honom och som fordras för utmätningsmannens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Utmätningsmannen skall vid prövningen förfara efter vad som är känt för honom eller kan utrönas utan omgång.

66 §d

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall 16 § andra stycket lagen om avbetalnings­ köp iakttagas.

§•

Påstår någon, som ej har sådan rätt som anges i 71 §, att han äger förmånsrätt till betalning ur gälde­ närs egendom, medför det ej hinder för egendomens utmätande för an­ nan gäld.

De villkor under vilka så­

dan borgenär äger rätt till betalning ur egendomen anges i 5 och 6 kap.

(Föreslagen lydelse)

kan ske.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall ut­ mätningsmannen upprätta beskriv­ ning däröver; och gälle om egendo­ mens värdering vad förut om värde­ ring av lös egendom är sagt. Utmät­ ningsmannen avfordre ock gäldenä­ ren de handlingar, vilka visa hans äganderätt eller tj äna till upplysning om servitut, nyttjanderätt, återköps- rätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran el­ ler rättighet, som bör vid

auktionen

iakttagas. Utmätas flera egendomar 1

Utmätes fast egendom, skall ut­ mätningsmannen upprätta beskriv­ ning däröver.

I denna skola tillbehör

till fastigheten anges i den mån det är påkallat med hänsyn till tillbehö­ rens värde eller av annan orsak.

Om

egendomens värdering gäller vad som föreskrives om värdering av lös egendom. Utmätningsmannen skall även avfordra gäldenären de hand­ lingar, vilka visa hans äganderätt

till fastigheten

eller tjäna till upp­

lysning om servitut, nyttjanderätt, återköpsrätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan

1 Denna paragraf motsvarar nuvarande 62 § 3 mom.

6

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

på en gång; varde de var för sig be- förmån, som skall utgå av egendo-

skrivna och värderade.

men,

eller om tillbehör till fastighe­

ten,

samt uppgift om vilka som ha

fordran eller rättighet som bör iakt­

tagas vid

egendomens försäljning.

När anledning förekommer, skall ut­

mätningsmannen även på annat sätt

söka utröna vad som hör till fastig­

heten.

Utmätas flera fastigheter på

en gång, skola de beskrivas och vär­

deras var för sig.

Om

fastighetsägaren på fastighe­

ten driver näringsverksamhet som

kan omfattas av företagsinteckning,

skall utmätningsmannen anskaffa

gravationsbevis angående verksam­

heten och underrätta känd innehava­

re av företagsinteckning om utmät­

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Finnes å —--------- -------------------- -— annan station.

Vad nu — —■ — ---------------hos överexekutor.

Är egendomen — —----------- —-------- 59 § stadgas.

80 a §.

När fast egendom blivit utmätt, får

ägaren ej minska egendomens värde

genom att överlåta tillbehör eller,

annat än för husbehov, avverka skog,

bedriva grus- eller stentäkt eller på

annat sätt utnyttja naturtillgångarna

eller förändra egendomen. I övrigt

får han tillgodogöra sig normal av­

kastning av egendomen, i den mån

annat ej följer av 81 §.

På ansökan av ägaren äger över­

exekutor medge undantag från be­

stämmelserna i 1 mom. i den mån

det kan ske utan intrång i borgenä­

rens rätt och i övrigt är lämpligt.

På begäran av borgenären äger

överexekutor, när det är behövligt,

förordna att utmätningsman skall

taga vård om tillbehör till fastighe­

ten. Är saken brådskande, äger ut­

mätningsmannen på borgenärens be­

gäran omedelbart taga vård om så­

dant tillbehör. Åtgärden anmäles ge­

nast hos överexekutor, som prövar

om den skall bestå. Kostnaden för

vården skall förskjutas av borgenä-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ren, om utmätningsmannen begär det.

81

Då utmätning------- -— — ------- -------Är fara,

att egendomen av ägaren

genom vanvård eller annorledes i större mån försämras,

äge överexe-

kutor, där borgenären det påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;

dock

vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för egen­ domens förvaltning kan vara nödig.

Bär syssloman blivit jämlikt förs­ ta eller andra stycket förordnad och skall egendomen säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrät- taren före auktionen eller, där jäm­ likt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde redo­ visa avrad, ränta eller hyra, som ut­ går i penningar och av honom upp- burits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där han jämlikt första stycket uppburit sådan av­ kastning

och icke själv skall för­

rätta auktionen.

Utgår avrad, ränta

eller hyra i varor, skall utmätnings­ mannen föranstalta om deras för­ säljning på sätt i 90 § stadgas och redovisa därför influtna medel efter ty nu är sagt; skolande i sådant fall syssloman hålla de av honom upp­ burna varor utmätningsmannen till­ handa. För medel, som ej

sålunda

redovisats, skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning av

köpeskillingen

skall äga rum.

Varder egendomen —------- omhäi

§•

-----är sagt.

Är fara

att ägaren vanvårdar egen­

domen eller förfogar över den i strid mot vad som anges i 80 a § eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån,

äger överexekutor på

begäran av borgenären förordna syssloman att omhändertaga och för­ valta egendomen.

Kostnaden för för­

valtningen skall förskjutas av borge­ nären.

Har syssloman förordnats enligt 1 eller 2 mom. och skall egendomen säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrättaren före auktio­ nen eller, när enligt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före detta redovisa avrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och uppbu- rits av honom. Detsamma gäller i fråga om utmätningsman, när han enligt 1 mom. uppburit sådan av­ kastning. Utgår avrad, ränta eller hyra i varor, skall utmätningsman­ nen föranstalta om deras försäljning på sätt föreskrives i 90

eller 96 a §

och redovisa därför influtna medel enligt vad som nu angivits. Sysslo­ man skall i sådant fall hålla de av honom uppburna varorna utmät­ ningsmannen tillhanda. För medel, som ej redovisats

i angiven ordning,

skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning av

kö­

peskilling eller annan tillgång

skall

äga rum. derhava tvångsförvaltningen.

88 b

Har fordran i penningar utmätts, anmode utmätningsmannen den från vilken fordringen skall utgå att er­ lägga betalning till honom; dock att sådan anmodan ej skall ske, där en­ ligt vad förut är stadgat hinder för det utmättas försäljning möter eller

Har fordran i penningar utmätts, skall utmätningsmannen anmoda den från vilken fordringen skall ut­ gå att erlägga betalning till honom; dock att sådan anmodan ej skall ske, där enligt vad förut är stad­ gat hinder för det utmättas försälj-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

eljest särskilda skäl däremot äro.

Sker betalning, skall utmätnings­

mannen därom göra anteckning å

handling, som enligt 75 § må hava

tagits i förvar, så ock skyndsamt

underrätta gäldenären. Beträffande

influtet belopp gälle i tillämpliga de­

lar vad om köpeskilling för utmät-

ningsvis såld lös egendom är stad­

gat.

Skall sammanträde för medlens

fördelning äga rum, varde den tid

inom vilken enligt 164 § samman­

trädet skall hållas räknad från den

dag då medlen inflöto till utmät­

ningsmannen; där betalningen sker

i särskilda poster och utmätnings­

mannen med hänsyn till de med

sammanträde förenade kostnaderna

så finner lämpligt, må dock fördel­

ningen uppskjutas till dess ytterliga­

re medel bliva tillgängliga, åliggande

det utmätningsmannen att om upp­

skovet underrätta en var som skolat

kallas till sammanträdet.

Har fordran ------------ -— ------- --------

(Nuvarande lydelse)

ning möter eller eljest särskilda skäl

däremot äro. Sker betalning, skall

utmätningsmannen göra anteckning

därom på handling, som enligt 75 §

tagits i förvar, samt skyndsamt un­

derrätta gäldenären. Beträffande in­

flutet belopp äga föreskrifterna om

köpeskilling för utmätningsvis såld

lös egendom motsvarande tillämp­

ning.

(Föreslagen lydelse)

genom försäljningen.

89 §.

Försäljning av utmätt egendom Försäljning av utmätt egendom

skall ske genom offentlig auktion. skall ske på offentlig auktion

utom

i fall som avses i 96 a §.

Om försäljning--------------------------------- särskild lag.

90 §.

Skall lös egendom säljas, skall ut­

mätningsmannen kungöra tid och

ställe för auktionen i tidning inom

orten och på sätt som i övrigt fin­

nes lämpligt. Finnes för viss ort

förordnat, att auktion skall kungö­

ras på särskilt sätt, skall det också

lända till efterrättelse.

Är egendom------- — —---------------

Auktion å----------------—----------- _

Skall lös egendom säljas

på auk­

tion,

skall utmätningsmannen kun­

göra tid och ställe för auktionen i

tidning inom orten och på sätt som

i övrigt finnes lämpligt. Finnes för

viss ort förordnat, att auktion skall

kungöras på särskilt sätt, skall det

också lända till efterrättelse.

- lämpligt finnes,

är sagt.

91 §.

Kungörelse om — — —----------- - — — är sagd.

Har gäldenären------------------------------- från ansvarighet.

Skall fartyg--------------------------------- ske kan.

Vid försäljning ----------- —---------------- med flygpost.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

100

Den, som skall auktionen förrät­

ta,

anskaffe gravationsbevis rörande

egendomen ävensom de för bestyr­

kande av gäldenärens äganderätt till

egendomen eller för upplysning om

intecknad rättighets beskaffenhet er­

forderliga och ej redan emottagna

handlingar, vilka kunna hos

rätten

eller, i fall som i 79 §

andra stycket

sägs, hos kommerskollegium erhål­

las.

(Nuvarande lydelse)

§•

Överexekutor

skall anskaffa gra­

vationsbevis rörande egendomen

samt de för bestyrkande av gälde­

närens äganderätt till egendomen el­

ler för upplysning om intecknad rät­

tighets beskaffenhet erforderliga och

ej redan mottagna handlingar, som

kunna erhållas hos

inskrivningsdo­

maren

eller, i fall som anges i 79 §

3 mom.,

hos kommerskollegium.

(Föreslagen lydelse)

100 a §.

Är det sannolikt att tillbehör till

fastighet kan med fördel säljas för

sig utan samtidig försäljning av fas­

tigheten i övrigt, skall överexekutor

kalla gäldenären, sökanden och en­

var för överexekutor känd inneha­

vare av fordringsinteckning i fastig­

heten eller av annan rättighet, som

kan påverkas av försäljningen, till

sammanträde. Är fastigheten av­

trädd till konkurs, skall även kon­

kursförvaltaren kallas.

Enas de vid sammanträdet närva­

rande rättsägarna om att tillbehör

bör säljas för sig, förordnar över­

exekutor i enlighet härmed, om sär­

skilda skäl mot detta ej föreligga.

Uppnås ej enighet om särskild för­

säljning, får överexekutor förordna

härom endast om synnerliga skäl

föranleda det.

Särskild försäljning sker enligt be­

stämmelserna om försäljning av ut­

mätt lösöre. Utmätningsmannens

åligganden därvid åvila dock över­

exekutor.

Säljes tillbehör för sig, upphör det

att höra till fastigheten, även om det

ej skiljes från denna.

100 b §.

Vad som influtit genom särskild

försäljning av tillbehör skall tillkom­

ma dem som ha fordringar med rätt

i fastigheten efter det företräde mel­

lan dem som gäller enligt lag. Den

12

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

som för sin fordran har inteckning

kan avstå från betalning utan att det

minskar hans rätt i fastigheten i öv­

rigt. Avstående som inverkar på vill­

koren vid fastighetens försäljning

skall ske senast vid den förhandling

om rättsägares anspråk som enligt

vad som nedan föreskrives skall äga

rum före eller vid auktionen och kan

därefter ej återkallas. Influtna me­

del få icke tagas i anspråk för ford­

ran och kostnad, som faller inom det

efter förhandlingen bestämda lägsta

budet för försäljning av fastigheten,

i vidare mån än så angivits i den ef­

ter förhandlingen upprättade bor ge­

när sförteckningen.

Förslå genom försäljning av tillbe­

hör influtna medel till förnöjande av

borgenär som vunnit utmätning

samt dem som ha bättre rätt och ej

avstått från betalning, skall förfa­

randet avbrytas, om ej egendomen är

avträdd till konkurs. Avbry tes förfa­

randet, skall sammanträde utsättas

för medlens fördelning. I fråga om

sammanträdet äga 6 kap. och be­

stämmelserna om sammanträde för

förhandling om rättsägares anspråk

motsvarande tillämpning.

100 c §.

Påstår annan att han äger byggnad

eller annat som framstår som tillbe­

hör till utmätt fastighet och kan han

ej genast styrka sin rätt, skall över-

exekutor, om sannolika skäl visas,

hänvisa honom att inom en månad

väcka talan mot borgenären och gäl-

denären vid rätten i den ort där fas­

tigheten är. Väckes ej talan i enlig­

het med hänvisningen, förlorar han

sin talan mot borgenären. Vill borge­

när själv väcka talan, står det honom

fritt.

Särskild försäljning av sådant till­

behör får ej äga rum förrän tvisten

blivit prövad eller tiden för talans

väckande utgått. År tvistens utgång

av väsentlig betydelse för fastighe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om egendom som skall säljas sva­ rar för företagsinteckning, skall auktionsförrättaren om möjligt under­ rätta inteckning shav ar en om auktio­ nen genom särskilt kallelsebrev, som skall sändas med posten minst två veckor före auktionen. Upplyses se­ nare att företagsinteckning gäller i egendomen, skall underrättelse ge­ nast sändas.

Är fråga om försäljning av fartyg som blivit infört i fartygsregister skall auktionsförrättaren anskaffa gravationsbevis rörande fartyget.

Skall försäljning ske av egendom vilken hör till sådan näringsverk­ samhet som kan omfattas av före­ tagsinteckning, skall auktionsförrät­ taren anskaffa gravationsbevis an­ gående verksamheten.

93 §.

Utmätt lös —---- -------------------------upphöre försäljningen.

Vid försäljning av annan lös egen­ dom än sådan som avses i 94- § 1 mom. får inrop ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre kö­ peskilling än den bjudna kan upp­ nås.

Om inrop ej godtages och egen­ domen ej säljes vid nytt utrop, skall ny auktion utsättas eller egendomen säljas under hand enligt 96 a §.

Är fråga om försäljning av far­ tyg, som blivit i fartygsregistret in­ fört, anskaffe auktionsförrättaren gravationsbevis rörande fartyget;

dock vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig att för­ skjuta den för bevisets utlösande nö­ diga kostnad.

Skall försäljning — Innan auktionen

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § sägs skall genast efter inropet betalas;

sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen stånde dock fritt att på eget äventyr lämna anstånd med betalningen.

-

därom underrättelse,

för sammanträdet. /

fråga om försäljning av egendom vilken hör till sådan näringsverk­ samhet som kan omfgttas av före­ tagsinteckning äger 1 mom. motsva­ rande tillämpning.

Annan lös egendom än sådan som avses i 94 §

1 mom.

skall betalas ge­

nast efter inropet.

Utmätningsman­

nen äger dock lämna anstånd med betalningen av köpeskillingen utom till viss del vilken skall erläggas som

94 §.

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

handpenning. Egendomen skall hål­

las inne till dess full betalning sker.

Sker ej betalning genast efter in­

ropet och lämnas e j heller anstånd,

skall egendomen gå under nytt ut­

rop.

Har anstånd lämnats och erläg­

ges ej full betalning inom fastställd

tid, är köpet ogiltigt. Utmätnings­

mannen skall i sådant fall ombe­

sörja ny försäljning av egendomen.

Kostnaderna för den första försälj­

ningen samt för vård och förvaltning

av egendomen under tiden mellan

försäljningarna skola gäldas ur den

handpenning som erlagts enligt 1

mom. Om köpeskillingen vid den

nya försäljningen understiger det

bud som antagits vid den första,

skall återstoden av handpenningen

användas för att, så långt den för­

slår, täcka skillnaden. Vad som icke

behöver tagas i anspråk härtill skall

återbetalas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

96 a §.

Annan lös egendom än fartyg el­

ler gods i fartyg eller i luftfartyg

äger utmätningsmannen sälja under

hand i stället för på auktion, om

det är sannolikt att avsevärt högre

köpeskilling kan uppnås därigenom.

Innan försäljning sker, skola gälde-

nären, sökanden och envar annan,

vars rätt är beroende av försäljning­

en och som är känd för utmätnings­

mannen, om möjligt erhålla tillfälle

att yttra sig.

Innan egendom säljes under hand,

skall utmätningsmannen infordra

anbud genom kungörelse, som infö­

res i en eller flera tidningar inom

orten, eller på annat lämpligt sätt.

Avges ej anbud som utmätningsman­

nen anser sig böra godtaga, skall

auktion utsättas.

I fråga om försäljning under hand

äga i övrigt 91 § 2 mom. och 6 mom.

sista punkten samt 92 och 96 §§ mot­

svarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tens värde, får ej heller fastigheten säljas dessförinnan.

101

§.

Kungörelse om tid och plats för

auktionen

så ock om egendomens be­

skaffenhet skall införas i allmänna tidningarna minst fyra veckor före auktionsdagen ävensom intagas i länskungörelserna. Auktionen skall jämväl kungöras i tidning inom or­ ten minst fjorton dagar före auk­ tionsdagen och i övrigt utlysas på lämpligt sätt. Är för viss ort förord­ nat, att auktion skall kungöras på särskilt sätt, skall det också lända till efterrättelse.

Skall försäljning

Kungörelse om tid och plats för

auktion på utmätt fastighet

och om

egendomens beskaffenhet skall infö­ ras i allmänna tidningarna minst fyra veckor före auktionsdagen samt intagas i länskungörelserna. Auktio­ nen skall även kungöras i tidning in­ om orten minst fjorton dagar före auktionsdagen och i övrigt utlysas på lämpligt sätt. Är för viss ort förord­ nat, att auktion skall kungöras på särskilt sätt, skall det också lända till efterrättelse.

auktionsförrättaren avlämnad.

Har förordnats om särskild för­ säljning av tillbehör, får kungörel­ sen icke heller utfärdas förrän för­ säljningen vunnit laga kraft och kö­ peskillingen erlagts eller fråga om försäljning förfallit.

106 §.

Vid början —-----------------— ------- för försäljningen.

Har tillbehör sålts för sig, skall särskilt upptagas till behandling, hur den behållna köpeskillingen därför skall användas, i den mån detta in­ verkar på auktions villkor en vid fas­ tighetens försäljning.

Hålles sammanträde —----------- —---------------ånyo uppläsas.

113 §.

Sedan auktionsförrättaren efter ty ovan är sagt antecknat de fordringar och rättigheter, vilka böra vid auk­ tionen iakttagas, skola de fordrings- belopp, som hava bättre rätt än den fordran, för vars gäldande försälj­ ningen äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas; och varde i borgenärsförteckningen angi­ vet, ej mindre att det lägsta bud, som, där ej annat föranledes av 126 §

2

mom., må vid auktionen antagas, skall överstiga den sålunda erhållna summan, än även att försäljningen

Sedan auktionsförrättaren enligt vad som ovan föreskrivits antecknat de fordringar och rättigheter som bö­ ra iakttagas vid auktionen, skola de fordringsbelopp som ha bättre rätt än den fordran, för vars gäldande försäljningen äger rum, samt kost­ naderna för förfarandet sammanräk­ nas. I borgenärsförteckningen skall även anges, att det lägsta bud som får antagas vid auktionen, när annat ej följer av 126 § 2

eller 3

inom.,

skall överstiga den sålunda erhållna summan, och att försäljningen sker

14

Kungl. RIaj:ts proposition nr 16 år 1967

sker under förbehåll om beståndet av

rättighet, som enligt förteckningen

faller inom lägsta budet.

(Nuvarande lydelse)

under förbehåll om beståndet av rät­

tighet, som enligt förteckningen fal­

ler inom lägsta budet.

Har särskild försäljning av tillbe­

hör skett, skall vid bestämmande av

lägsta budet avdrag ske för vad som

av medlen för tillbehör enligt borge­

när sförteckningen skall användas

till betalning av fordran eller kost­

nad som avses i 1 mom. Finnes be­

hållen avkastning att tillgå, skall av­

drag ske även därför.

(Föreslagen lydelse)

I avräkning å köpeskillingen skall

i egendomen innestå huvudstolen av

däri intecknad gäld, som faller inom

lägsta budet. Ej må dock sålunda in­

nestå gäld, som i 109 § avses, ej hel­

ler belopp, som är i flera egendomar

gemensamt intecknat, utan så är att

egendomarna säljas vid gemensamt

utrop utan att särskilda utrop före­

gått eller ock innehavaren av den ge­

mensamma inteckningen gjort så­

dant medgivande, som i 116 § 3 mom.

sägs, eller, där allenast en av de ge­

mensamt intecknade egendomarna

skall säljas, givit till känna, att han

vill låta beloppet innestå i egendo­

men.

Är intecknad----------------------------

Belopp, som-------------------------------

I borgenärsförteckningen-----------

I avräkning på köpeskillingen skall

i egendomen innestå kapitalbeloppet

av däri intecknad gäld, som faller in­

om lägsta budet,

om ej i borgenärs­

förteckningen angivits att den skall

betalas ur medel för tillbehör som

sålts för sig.

Gäld som avses i 109 §

skall dock ej innestå, ej heller be­

lopp som är gemensamt intecknat i

flera egendomar, utan så är att egen­

domarna säljas vid gemensamt utrop

utan att särskilda utrop föregått eller

också innehavaren av den gemen­

samma inteckningen gjort sådant

medgivande som anges i 116 § 3

mom. eller, när endast en av de ge­

mensamt intecknade egendomarna

skall säljas, givit till känna att han

vill låta beloppet innestå i egendo­

men.

köpeskillingen gulden.

---- skall i reda penningar gäldas.

skola i reda penningar gäldas.

119 S,

Innan utrop av egendomen sker,

skall auktionsförrättaren uppläsa

borgenärsförteckningen samt medde­

la fullständig och tydlig underrättel­

se om sättet för försäljningen; give

ock till känna tiden, då köpeskilling­

en sist skall vara gulden.

Innan utrop av egendomen sker,

skall auktionsförrättaren uppläsa

borgenärsförteckningen och meddela

fullständig och tydlig underrättelse

om sättet för försäljningen samt an­

ge när köpeskillingen sist skall vara

gulden.

Auktionsförrättaren skall

även, i den mån så är påkallat med

hänsyn till värdet av tillbehör till

fastigheten eller av annan orsak,

med ledning av den upprättade be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skrivningen och i övrigt tillgängliga uppgifter ange vilken egendom som skall åtfölja fastigheten vid försälj­ ningen och i vad mån egendom, som framstår som tillbehör, ej skall åt­ följa fastigheten. Råder tvist om till­ behör, skall det anmärkas.

Auktionsförrättaren skall upplysa, att egendomen utropas under förbe­ håll att inrop skall prövas enligt 126 § 3 mom.

121

§.

Slcola flera Gå ej vid det gemensamma utro­ pet egendomarna över sammanlagda beloppet av det, som bjudits vid de särskilda utropen, skall vid dessa ut­ rop förbliva; gå egendomarna högre, äge det gemensamma utropet före­ träde, och varde

överskottet

på de

gemensamt utropade egendomarna fördelat efter

de uppskattningsvär­

den, varefter allmän bevillning ut­ gick för

nästföregående år.

Har nå­

gon av egendomarna blivit delad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde för varje del; då skall den å egendo­ men belöpande andel i överskottet mellan delarna skiftas efter den för varje del bjudna köpeskilling.

Finnes

beträffande någon av egendomarna att dess andel av den gemensamma köpeskillingen icke förslår till gäl­ dande av de belopp, vilka falla inom lägsta budet, och skall förty frågan om den egendoms försäljning förfal­ la, skola de övriga egendomarna ånyo gemensamt utropas.

Har från Vad nu -

honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utro­ pet egendomarna över sammanlagda beloppet av det som bjudits vid de särskilda utropen, skall förbliva vid dessa utrop; gå de högre, äger det gemensamma utropet företräde.

Kö­

peskillingen

fördelas på de gemen­

samt utropade egendomarna efter nästföregående års

taxeringsvärden

eller, om sådant värde saknas för nå­ gon av egendomarna, efter de värden som utmätningsmannen åsatt dem. Egendoms andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad som bjudits för egendomen vid sär­ skilt utrop. Har någon av egendo­ marna utropats med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskillingen skall beräk­ nas eller utropats utan tillbehör som omfattades därav, skall den egendo­ mens värde vid tillämpningen av det sagda jämkas efter vad som finnes påkallat av nämnda förhållande.

Finnes beträffande någon av egendo­ marna att dess andel av den gemen­ samma köpeskillingen icke förslår till gäldande av de belopp vilka falla inom lägsta budet och skall frågan om den egendomens försäljning där­ för förfalla, skola de övriga egendo­ marna ånyo utropas gemensamt.

såsom avstyckat.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

124

Finnes å egendom, då den säljas

skall, växande gröda, och tillhör den

ej brukare eller annan, som har nytt­

janderätt till egendomen; gånge grö­

dan i samma utrop som egendomen,

och varde det före utropet kungjort.

(Nuvarande lydelse)

125

Då inrop skett, gälde köparen ge­

nast en sjättedel av köpeskillingen,

dock ej mer än vad enligt borgenärs-

förteckningen bör i reda penningar

utgå eller mindre än beloppet av den

kostnad, varom i 198 § förmäles.

Vill köparen hellre ställa pant eller

borgen såsom för egen skuld för vad

sålunda skolat gäldas, vare det ock

gillt. Erbjuder köparen såsom pant

inteckning i egendomen, må den god­

kännas endast såvitt dess huvudstol

ligger inom inropssumman, så ock

inom det av utmätningsmannen å

egendomen satta värde samt inom

det uppskattningsvärde, varefter all­

män bevillning för egendomen utgick

för nästföregående år.

Gitter ej — — — ------------ ------------

§■

Finnes växande gröda på egendom,

när denna skall säljas, och tillhör

grödan ej någon som har nyttjande­

rätt till egendomen

och har den

ej

heller sålts för sig enligt 100 a §,

skall den gå i samma utrop som

egendomen. Detta skall anges före

utropet.

§•

När inrop skett, skall köparen ge­

nast gälda en sjättedel av köpeskil­

lingen, dock ej mer än vad enligt

horgenärsförteckningen bör utgå i

reda penningar eller mindre än be­

loppet av den kostnad, varom före-

skrives i 198 §. Vill köparen hellre

ställa pant eller borgen såsom för

egen skuld för vad som skolat gäl­

das, skall det också gälla. Erbjuder

köparen såsom pant inteckning i

egendomen, får den godkännas en­

dast såvitt dess kapitalbelopp ligger

inom inropssumman och inom det av

utmätningsmannen på egendomen

satta värdet samt inom

nästföregåen­

de års taxeringsvärde.

ånyo utropad.

(Föreslagen lydelse)

126 §.

Göres å •—------------— ■— •— --------må ske.

Göres icke — -— -------------------därtill samtycka.

128

Sker ej försäljning å första auk­

tionen, och yrkar ej utmätningssö-

kanden ny auktion, eller varder

egendomen

ej heller å den senare

auktionen såld, gånge utmätningen

åter, utan så är att

egendomen

efter

Oaktat bestämmelserna i 1 och 2

mom. får inrop ej godtagas, om det

är sannolikt att avsevärt högre köpe­

skilling än den bjudna kan uppnås.

Utropas vid samma auktion flera ge­

mensamt intecknade fastigheter,

skall prövningen avse den köpeskil­

ling som sammanlagt bjudits.

§•

Sker ej försäljning på första auk­

tionen och yrkar ej utmätningssö-

kanden ny auktion eller blir

fastig­

heten

ej heller såld på den senare

auktionen, skall utmätningen gå åter,

om ej

fastigheten

ställes under

17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning enligt 7 kap.

Vad

tvångsförvaltning.

som nu föreskrivits gäller ej tillbe­ hör som redan sålts för sig enligt 100 a §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

129 S.

Kommer försäljning till stånd,

el­

ler finnes, där anbud ej gjorts eller antagits, avkastning att redovisa,

skall auktionsförrättaren, innan auk­ tionen avslutas, meddela underrät­ telse om tiden, då sammanträde för fördelning av influtna medel skall hållas, så ock om stället för samman­ trädet.

Kommer försäljning till stånd, skall auktionsförrättaren, innan auk­ tionen avslutas, meddela när och var sammanträde skall hållas för fördel­ ning av influtna medel.

Om försäljning av fastigheten ej skett men medel influtit genom sär­ skild försäljning av tillbehör eller av annan anledning, äger 1 mom. mot­ svarande tillämpning.

132 §.

Sedan köparen —-----—• —• — å egendomen.

I försäljningen ingår vad som en­ ligt lag utgör tillbehör till fastighe­ ten. Har vid försäljningen beträffan­ de viss egendom särskilt angivits, att den åtföljer fastigheten eller att så ej är fallet, är dock vad sålunda angi­ vits avgörande för vad försäljningen omfattar.

137

Då utmätt lös egendom blivit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjor­ ton dagar efter försäljningen, av för­ säljningssumman, så långt den för­ slår, tillhandahålla den, som utmät­ ning vunnit, betalning för hans fordran. Hava penningar annorledes än efter försäljning till utmät­ ningsmannen influtit, skola de in­ om lika tid därefter hållas borgenä­ ren till handa.

Innan dom---------------- -— — ------Har utmätning------- — ■— —------

När utmätningsmannen efter ut­ mätning av lös egendom erhållit medel genom försäljning eller på an­ nat sätt, skall han snarast och sist inom två veckor därefter tillhanda­ hålla borgenären betalning för hans fordran så långt medlen förslå. Är beloppet ringa och kan antagas att ytterligare medel skola inflyta, får dock med redovisningen anstå under högst tre månader utöver lid som nyss angivits.

eller borgen.

— borgenären medlen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

139

Borgenär, som, då lös egendom

för annans fordran utmättes, hade

panträtt i egendomen, utan att ha­

va den under panträtt i handom, el­

ler ock ägde rätt att till säkerhet för

sin fordran hålla egendomen kvar,

vare ock berättigad att ur köpeskil­

lingen, efter ty nedan sägs, undfå

betalning,

såvida han därom hos ut­

mätningsmannen före auktionen

framställt yrkande.

Skall under kon­

kurs fartyg eller gods i fartyg eller

i luftfartyg utmätningsvis försäljas,

äge jämväl borgenär, som för sin

fordran har förmånsrätt enligt 4

eller 7 §

i 17 kap. handelsbalken,

den rätt, nu är sagd.

(Nuvarande lydelse)

Har fartyg —

§•

Borgenär som, när lös egendom

utmättes för annans fordran, hade

panträtt i egendomen utan att ha den

under panträtt i handom eller som

ägde rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för sin fordran, är be­

rättigad att få betalning ur köpe­

skillingen enligt vad som anges ne­

dan,

såvida han framställt yrkande

därom före auktionen eller, om egen­

domen sålts under hand, före köpe-

skillingsfördelningen. Svarar utmätt

egendom för företagsinteckning, äger

inteckningshavaren erhålla betalning

ur köpeskillingen, om han framställt

yrkande därom inom tid som nyss

angivits. Vad sist sagts gäller dock

ej i den mån sådan betalning måste

anses obehövlig för att trygga inteck-

ningshavarens och efterföljande in-

teckningshavares rätt. Vid prövning­

en härav skall hänsyn tagas även till

sådan egendom som gäldenären på

annat sätt än genom företagsinteck-

ningen ställt som säkerhet för in-

teckningshavarens fordran.

Skall

under konkurs fartyg eller gods i

fartyg eller i luftfartyg säljas ut­

mätningsvis, äger även borgenär

som för sin fordran har förmånsrätt

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken

rätt att erhålla betalning ur köpe­

skillingen, om han framställer yr­

kande därom före auktionen,

innestår.

(Föreslagen lydelse)

141 §.

När utmätt lös egendom sålts un­

der hand, skall utmätningsmannen,

om det ej är uppenbart obehövligt,

utsätta sammanträde för köpeskil­

lingens fördelning och minst två vec­

kor i förväg kalla gäldenären, sö­

kanden och envar annan rättsägare

som är känd för utmätningsmannen.

När särskilda skäl föranleda det,

skall han också kungöra tid och

plats för sammanträdet i tidning in­

om orten eller på annat lämpligt sätt.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Nu har, då annan lös egendom, ån i DO § sägs, blivit för en borge­ närs fordran utmätt, annan borge­ när, som därå jämväl vunnit utmät­ ning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har så­ dant yrkande, som i 139 § sägs, blivit av borgenär inom föreskriven Hd framställt: finnes ej full tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola förde­ las; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran, varför ej utmätning skett och för vilken ej heller bor­ genären haft det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med ut­ mätningsmannen å uppgivet ställe sammanträda för att sin rätt i av­ seende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall minst tio dagar före sammanträdet infö­ ras i allmänna tidningarna och tid­ ning inom orten, där ej alla rätts­ ägare annorledes så tidigt under­ rättas om sammanträdet, att de själ­ va eller genom ombud kunna sig där infinna.

Finnes i fall, som här förut är sagt, full tillgång till alla fordring­ arnas gäldande, eller åsämjas bor­ genärerna om fördelningen, men git­ ter ej borgenär, som efter 139 § yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären med­ givit honom betalning ur köpeskil­ lingen; hålle utmätningsmannen in­ ne vad å sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ovan sägs, honom och gäldenären till samman­ träde för att sin rätt bevaka. Ej må därav övriga borgenärer uppehål­ las i sin rätt till utdelning. 1

(Nuvarande lydelse)

Bär annan lös egendom än som avses i DO § sålts på auktion, skall sammanträde för köpeskillingens fördelning utsättas, om annan än sökanden gjort anspråk på betal­ ning enligt vad som sägs i 139

§

eller, när flera äro sökande, någon av dem påstått bättre förmånsrätt än utmätningen medför. Till sam­ manträdet skall utmätningsmannen kalla gäldenären, sökanden och en­ var annan rättsägare som år känd för honom.

(Föreslagen lydelse)

Sammanträde som avses i 1 eller 2 mom. skall hållas inom två veckor efter utgången av tid som föreskrives i 137 §i

1 Detta moment motsvarar nuvarande 164 §.

20

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

142 §.

Sedan fast------- ------------------------- efter auktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Har,

på klagan över utmätningen

eller auktionen,

högre myndighet

förordnat om inställande av vidare

åtgärd i målet, och kan förty sam­

manträde ej hållas å den därför be­

stämda tid, varde det, såvitt ske kan,

kungjort på sätt i 105 § sägs; upp­

hör hindret, utsätte auktionsförrät-

taren ofördröjligen ny tid för sam­

manträdet och låte kungörelse där­

om införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten minst tio

dagar före sammanträdet, ävensom

intagas i länskungörelserna.

143

Finnes behållen avkastning av såld

fast egendom att tillgå, varde den

tillgång jämte köpeskillingen förde­

lad.

Har i fall, som i 95 eller 130 §

sägs, fartyg eller fast egendom för­

sålts efter nytt utrop, och är förre

inroparen skyldig att utgiva ersätt­

ning, skall ock ersättningsbeloppet,

såvitt detsamma av honom guldits

eller influtit genom försäljning av

pant eller utsökande av borgen, till­

lika med köpeskillingen fördelas.

Har försäljning av

fast egendom

icke kommit till stånd, skall för för­

delning av tillgång, som nu sagts,

sammanträde hållas å tid, som i

142 § är föreskriven. I ty fall skall

avkastningen av egendomen fördelas

efter de grunder, som i 7 kap. äro

stadgade för fördelning av medel,

vilka influtit under tvångsförvalt­

ning. Ersättningsbelopp, varom i

första stycket

sägs, skall, sedan kost­

naderna för förfarandet därur gul­

dits, användas till betalning av ut-

mätningssökandens fordran; upp­

står överskott, varde det fördelat på

enahanda sätt som avkastningen.

Har högre myndighet förordnat

om inställande av vidare åtgärd i

målet och kan sammanträde på

grund härav ej hållas på därför be­

stämd tid, skall det om möjligt kun­

göras på sätt som anges i 105 §. Upp­

hör hindret, skall aulctionsförrätta-

ren ofördröjligen utsätta ny tid för

sammanträdet och låta kungörelse

därom införas i allmänna tidningar­

na och tidning inom orten minst tio

dagar före sammanträdet samt inta­

gas i länskungörelserna.

§•

Ha medel influtit genom särskild

försäljning av tillbehör eller såsom

avkastning av fast egendom, skall

sådan tillgång fördelas samtidigt

med köpeskillingen för fastigheten.

Har i fall, som avses i 95 eller 130 §,

fartyg eller fast egendom försålts ef­

ter nytt utrop och är förre inroparen

skyldig att utgiva ersättning, skall

ersättningsbeloppet, såvitt detsam­

ma guldits av honom eller influtit

genom försäljning av pant eller ut­

sökande av borgen, fördelas tillika

med köpeskillingen.

Har försäljning av

fastighet

icke

kommit till stånd, skall sammanträ­

de för fördelning av tillgång som nu

angivits hållas på tid som föreskrives

i 142 §

eller, om auktion icke hållits,

så snart som möjligt.

Behållen av­

kastning skall fördelas enligt de

grunder som i 7 kap. föreskrivas för

fördelning av medel vilka influtit un­

der tvångsförvaltning. Ersättnings­

belopp som avses i

1 mom. andra

punkten

skall, sedan kostnaderna

för förfarandet betalats, användas

till betalning av utmätningssökan-

dens fordran. Uppstår överskott,

skall det fördelas på samma sätt som

nyss angivits om avkastning.

Sammanträde enligt 2 mom. skall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

21

(Nuvarande lydelse)

156

Är auktion å utmätt fast egendom överklagad, må ej utan köparens medgivande utdelning ur köpeskil­ lingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

när auktion ej hållits, kungöras på sätt föreskrives i 142 § 2 mom. andra punkten.

(Föreslagen lydelse)

Är auktion på utmätt fast egen­ dom överklagad, får ej utan köpa­ rens medgivande utdelning ur köpe­ skillingen lyftas annat än mot pant eller borgen.

När tillbehör till fastig­

het sålts för sig, skall vad som nu sagts äga motsvarande tillämpning beträffande utdelning ur köpeskil­ lingen för tillbehöret intill dess tiden för klagan över försäljningen utgått eller förd klagan blivit prövad.

161

Då betalning utfallit å fordran, varför egendomen på grund av in­ teckning häftar,

åligger det auk-

tionsförrättaren att därom göra an­ teckning

å inteckningshandlingen,

när denna företes för lyftning av in- teckningshavaren tillkommande be­ lopp.

När betalning utfallit på fordran, för vilken egendomen häftar på grund av inteckning,

skall anteck­

ning därom göras

på intecknings­

handlingen, när denna företes för lyftning av inteckningshavaren till­ kommande belopp.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för fördelning av köpeskilling för lös egendom skall äga rum, vare utmät­ ningsmannen pliktig att utsätta sam­ manträdet att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmän­ na tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.

168

Sedan laga — — ----------- —■ —------Har vid fördelning av medel, som i 143 § 2 mom. avses, likvid utfallit å huvudstolen av intecknad fordran,

för vars gäldande egendomen skolat säljas,

åligge det den, som förrättat

fördelningen, att, sedan denna blivit godkänd eller vunnit laga kraft, där­ om göra anmälan som nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

-----därom lämnas.

Har vid fördelning som avses i 143 § 2 mom. betalning utfallit på kapitalbeloppet av intecknad ford­ ran, åligger det den som förrättat fördelningen att, sedan denna blivit godkänd eller vunnit laga kraft, gö­ ra anmälan därom som nyss angivits och även insända fördelningsläng­ den.

Säljes egendom, i vilken företags-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

206

Påstår den, som över utmätning

eller

auktion

klagar, att vid förrätt­

ningen annorledes tillgått, än utmät­

ningsmannens protokoll utvisar, äge

överexekutor, där sådant för pröv­

ning av klagandens talan finnes nö­

digt, förordna om vittnens hörande

vid domstol.

inteckning gäller, och utfaller betal­

ning på kapitalbeloppet av inteck­

nad fordran, skall förrättningsman-

nen så snart som möjligt efter det

att fördelningen godkänts eller vun­

nit laga kraft göra anmälan därom

hos inskrivningsdomaren och insän­

da fördelningslängd eller annan

handling som visar fördelningen.

§•

Påstår den som klagar över utmät­

ning eller

utmätt egendoms försälj­

ning

att vid förrättningen tillgått på

annat sätt än utmätningsmannens

protokoll utvisar, äger överexekutor

förordna om vittnens hörande vid

domstol, när det är påkallat för

prövning av klagandens talan.

211

Nöjes ej part åt överexekutors be­

slut i utsökningsmål, äge däröver i

hovrätten sig besvära. Har beslutet

meddelats av Konungens befallnings-

havande i län, som hör under skilda

hovrätter, skall fullföljd ske i den

hovrätt, till vilken målet kan hänfö­

ras på grund av belägenheten inom

dess domkrets av utmätningsmans

tjänstgöringsområde, av fast egen­

dom, som målet berör eller vars kö­

peskilling eller avkastning är i fråga,

eller av ort för verkställighets- eller

handräckningsåtgärd. Kan hovrätts

behörighet ej sålunda bestämmas,

skall fullföljd ske, om den mot vil­

ken åtgärd sökts har att svara i tvis­

temål i allmänhet vid domstol inom

länet, i den hovrätt under vilken

domstolen hör och eljest i den hov­

rätt under vilken den stad hör, där

Konungens befallningshavande har

sitt säte. Det åligger överexekutor,

då slutligt utslag gives eller auktion

å

fast egendom

av honom hållen är,

att tillika meddela underrättelse om

vad vid ändrings sökande iakttagas

bör samt äventyret, om det försum-

Nöjes ej part åt överexekutors be­

slut i utsökningsmål, äger han besvä­

ra sig däröver i hovrätten. Har be­

slutet meddelats av Konungens be­

fallningshavande i län, som hör un­

der skilda hovrätter, skall fullföljd

ske i den hovrätt till vilken målet

kan hänföras på grund av belägen­

heten inom dess domkrets av utmät­

ningsmans tjänstgöringsområde, av

fast egendom, som målet berör eller

vars köpeskilling eller avkastning är

i fråga, eller av ort för verkställig­

hets- eller handräckningsåtgärd.

Kan hovrätts behörighet ej sålunda

bestämmas, skall fullföljd ske, om

den mot vilken åtgärd sökts har att

svara i tvistemål i allmänhet vid

domstol inom länet, i den hovrätt

under vilken domstolen hör och el­

jest i den hovrätt under vilken den

stad hör, där Konungens befallnings­

havande har sitt säte. Det åligger

överexekutor, då slutligt utslag gives

eller då auktion hållits av honom

el­

ler då i annan ordning särskild för­

säljning av fastighetstillbehör skett,

att meddela underrättelse om vad

23

mas. Vad Konungens befallningsha- vande i fall då länet hör under skil­ da hovrätter angivit om behörig hov­ rätt skall lända till efterrättelse.

(Nuvarande lydelse)

Över utslag------------------------Ej må

(Föreslagen lydelse)

som är att iakttaga vid ändrings sö­ kande samt äventyret, om det för­ summas. Vad Konungens befall- ningshavande i fall då länet hör un­ der skilda hovrätter angivit om be hörig hovrätt skall lända till efter­ rättelse. ----- talan däremot. utmätningsman behörig.

213 8.

Vill någon överklaga överexeku­ tors slutliga utslag i fråga om för­ delning av köpeskilling för fast egen­ dom,

som blivit av överexekutor såld,

eller av medel, som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning,

auktion å fast egen­

dom

eller förslag till fördelning av

köpeskilling

eller av medel, som i

143 § 2 mom. eller i

7

kap. avses,

åligge honom att inom tre veckor från den dag, då utslaget muntligen avkunnades, eller, om det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vil­ ken utslaget är ställt, till överexeku­ tor inkomma med besvärsinlaga.

För klagan över auktion, som av överexekutor hållen är, vare tid, som nu är sagd, räknad från auktionsdagen;

dock att besvär över borge-

närsförteckningen, när de ej avse bestämmande av lägsta budet eller andra villkor för försäljningen, sko­ la anföras i den ordning, som för klagan över överexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning är stadgad.

Vill någon överklaga överexeku­ tors slutliga utslag i fråga om fördel­ ning av köpeskilling för fast egen­ dom eller av medel, som avses i 143 § 2 mom. eller i 7 kap., eller på klagan över utmätning eller förslag till för­ delning av köpeskilling,

skall han in­

komma till överexekutor med be­ svärsinlaga inom tre veckor från den dag då utslaget meddelades.

Den som vill klaga över auktion, som överexekutor hållit, eller över särskild försäljning av fastighetstillbehör i annan ordning skall inkom­ ma till överexekutor med sin be­ svärsinlaga inom tre veckor från försäljningsdagen.

Besvär över borge-

närsförteckningen skola dock, när de ej avse bestämmande av lägsta budet eller andra villkor för försäljningen, anföras i den ordning som är före­ skriven för klagan över överexeku­ tors utslag i fråga om köpeskillings fördelning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967. Vad i nya lagen föreskrives om företagsinteckning skall icke tillämpas, när egendom som besväras av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruks- inventarier utmätts före lagens ikraftträdande.

Vad som föreskrives i 141 och 164 §-§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt, när försäljningen skett före nya lagens ikraftträdande.

24

I den mån 72, 91, 94, 139 och 168 §§ nya lagen gälla företagsinteckning

skall i stället äldre lag gälla i fråga om egendom, som enligt punkt 3 b i

övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företags­

inteckning fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning.

Har fast egendom sålts före nya lagens ikraftträdande, skall 121 § i dess

äldre lydelse fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

25

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom

Härigenom förordnas, att 23 och 32 §§ samt 36 § 1 mom. förordningen den 16 jnni 1875 angående inteckning i fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

23

Sker försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be­ stämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, egendomen icke vidare häfta för intecknat belopp, som enligt bor- genärsförteckningen faller utom vad av köpeskillingen täckes, ej heller för belopp, som av köpeskillingen täc­ kes men faller utom det för försälj­ ningen bestämda lägsta budet, där ej köparen fått avräkna beloppet

å kö­

peskillingen

såsom i 131 § utsök­

ningslagen sägs.

Anteckning härom

skall, sedan till rätten eller domaren inkommit

handling, som visar köpe­

skillingens fördelning,

införas

i in-

teckningsprotokollet,

å landet å näs­

ta rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckning särenden.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sker försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be­ stämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, egendomen icke vidare häfta

vare sig

för intecknat belopp, som

enligt horgenärsförteckningen faller utom vad av köpeskillingen täckes,

eller

för belopp, som av köpeskil­

lingen täckes men faller utom det för försäljningen bestämda lägsta budet, där ej köparen fått avräkna beloppet såsom sägs i 131 § utsök­ ningslagen,

eller för belopp inom

lägsta budet, för vilket betalning en­ ligt 100 b § samma lag utgår ur den del av köpeskillingen som influtit genom särskild försäljning av tillbe­ hör.

Har försäljning av tillbehör skett utan att återstoden av egendomen sålts, skall, sedan försäljningen vun­ nit laga kraft och köpeskillingen er­ lagts, den fasta egendomen icke vi­ dare häfta för intecknat belopp, för vilket betalning utgår vid köpeskil­ lingens fördelning.

Sedan inskrivningsdomaren mot­ tagit

handling som visar köpeskil­

lingens fördelning,

skall han nästa

1 Senaste lydelse av 23 och 32 §§ se 1912:213 och av 36 § 1 mom. se 1924:387.

26

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

inskrivningsdag

i inteckningsproto-

kollet

göra anteckning om den exe­

kutiva försäljningens inverkan på

intecknad fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

32 §.

Är inteckning för fordran medde­

lad i flera egendomar gemensamt,

vile ansvarigheten å var av egendo­

marna till så stort belopp, som å den

faller efter förhållandet av denna

egendoms särskilda värde till sam­

manlagda värdet av alla egendomar­

na. Finnes ej i den handling, på

grund varav gemensam inteckning

beviljas, visst värde å varje egen­

dom utsatt, skall för bestämmande

av ansvarighetsbeloppet varje egen­

doms värde beräknas efter

den upp­

skattning därå till allmän bevillning,

som var gällande året näst före den

tid, då inteckningen söktes, eller, där

sådan

uppskattning

för det året ej

finnes,

den,

som efter nämnda tid

först

sker;

finnes, när en eller flera

av egendomarna skola utmätnings-

vis säljas, för någon av dem ej sådan

uppskattning,

skall ansvarighetens

fördelning bestämmas efter de vär­

den, som, efter ty i utsökningslagen

stadgas, av utmätningsmannen åsät­

tas egendomarna.

Kan den, — •—

Är inteckning för fordran medde­

lad i flera egendomar gemensamt,

skall ansvarigheten vila på var av

egendomarna till så stort belopp som

på den faller efter förhållandet av

denna egendoms särskilda värde till

sammanlagda värdet av alla egendo­

marna. Finnes ej i den handling, på

grund varav gemensam inteckning

beviljas, visst värde utsatt på varje

egendom, skall för bestämmande av

ansvarighetsbeloppet varje egen­

doms värde beräknas efter

det taxe­

ringsvärde

som gällde året näst före

den tid då inteckningen söktes eller,

om sådant

taxeringsvärde

ej fanns,

det taxeringsvärde

som därefter först

fastställdes.

Finnes, när en eller fle­

ra av egendomarna skola utmät-

ningsvis säljas, för någon av dem

ej sådant

taxeringsvärde,

skall an­

svarighetens fördelning bestämmas

efter de värden som åsättas egendo­

marna av utmätningsmannen enligt

utsökningslagen.

------- återstående egendomarna.

36

1 mom.

Har egendom, som gemen­

samt med annan häftar för inteck­

ning, blivit såld i den ordning utsök­

ningslagen bestämmer, skall egendo­

men, sedan auktionen vunnit laga

kraft och köpeskillingen erlagts, icke

vidare häfta för större del av inteck­

nade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hava fått

avräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall

innestå i egendomen;

och varde där­

om, efter ty i 23 § sägs, anteckning

gjord i inteckningsprotokollet.

§•

1 mom.

Har egendom, som gemen­

samt med annan häftar för inteck­

ning, blivit såld i den ordning utsök­

ningslagen bestämmer, skall egendo­

men, sedan auktionen vunnit laga

kraft och köpeskillingen erlagts, icke

vidare häfta för större del av inteck­

nade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan ha fått

avräkna på köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall

innestå i egendomen.

Har försälj­

ning av tillbehör skett utan att åter­

stoden av egendomen sålts, skall be­

stämmelsen i 23 § andra stycket äga

motsvarande tillämpning. Anteck-

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätnings- vis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de egen­ domar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, gö­ ras anteckning i inteckningsproto- kollet.

ning om den exekutiva försäljning­ ens inverkan skall göras i inteck­ nings protokollet på sätt som föreskrives i 23 § tredje stycket.

Om en eller flera av gemensamt in­ tecknade egendomar sålts utmät- ningsvis, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kun­ nat utgå ur köpeskillingen för de egendomar som sålts. När det visas, hur köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, skall anteckning därom göras i inteckningsprotokol- let.

Motsvarande gäller, när tillbehör till här avsedd egendom sålts enligt 100 a § ut sökning slag en.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen

den 20 december 1946 (nr 808)

Härigenom förordnas, att 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december

19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

För fordran

Borgenär som för sin fordran har

inteckning

i fast egendom eller i far­

tyg eller i luftfartyg eller reservdelar

till sådant fartyg,

äge ock genom

lagsökning söka betalning ur

den in­

tecknade egendomen.

13

Äro ej sådana skäl för handen

att målet bör hänskjutas till rätte­

gång, skall betalningsskyldighet

åläggas gäldenären; avser lagsök­

ningen betalning ur

intecknad fast

egendom eller intecknat fartyg eller

luftfartyg eller intecknade reserv­

delar till luftfartyg,

fastställe rät­

ten fordringen till betalning ur

den

intecknade

egendomen.

1

§•

—- nedan sägs.

Borgenär som för sin fordran har

inteckning äger också genom lagsök­

ning söka betalning ur

den egen­

dom vari inteckningen gäller.

§•

Äro ej sådana skäl för handen att

målet bör hänskjutas till rättegång,

skall betalningsskyldighet åläggas

gäldenären; avser lagsökningen be­

talning ur

egendom vari inteckning

gäller,

skall rätten fastställa ford­

ringen till betalning ur egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

1 Senaste lydelse av 1 och 13 §§ sel955:237.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

29

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235)

med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg in. m.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 med sär­ skilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Auktionsförrättaren skall -----------Sedan den •— --------------- —--------Vid upprättande av borgenärsför- teckningen skall vad i 107 § andra och tredje styckena, 108—110 §§, 112 § första stycket samt 118 § utsökningslagen stadgas beträffande borgenärsförteckning för fast egen­ dom äga motsvarande tillämpning;

dock skall vid försäljning under kon­ kurs utöver de i 107 § tredje styc­ ket nämnda fordringarna under där angiven förutsättning jämväl ford­ ran med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken upptagas i borge­ när sförteckningen.

7

Där luftfartyg eller intecknade reservdelar ingå i konkursbo och, efter ty i 71 § konkurslagen sägs, auktion skall på begäran av borge­ närerna hållas för egendomens för­ säljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund av in­ teckning häftar eller med vilken är förenad luftpanträtt i egendomen el­ ler varmed följer rätt att såsom sä­ kerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt som i 17 kap. 4

eller

7

§ handelsbalken sägs, berättigad

att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt,

= §•

----- ------ —-------- för försäljningen. auktionsförrättaren framställt.

Vid upprättande av borgenärsför- teckningen skall vad i 107 § andra och tredje styckena, 108—110 §§, 112 § första stycket samt 118 § utsökningslagen stadgas beträffande borgenärsförteckning för fast egen­ dom äga motsvarande tillämpning.

Där luftfartyg eller intecknade reservdelar ingå i konkursbo och, efter ty i 71 § konkurslagen sägs, auktion skall på begäran av borge­ närerna hållas för egendomens för­ säljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendomen på grund av in­ teckning häftar eller med vilken är förenad luftpanträtt i egendomen el­ ler varmed följer rätt att såsom sä­ kerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt som i 17 kap. 4 § han­ delsbalken sägs, berättigad att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt, äska att för-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

äska att försäljningen i stället sker

till gäldande av hans fordran; fram-

ställe dock yrkande härom till auk-

tionsförrättaren senast vid den i 4 §

nämnda förhandlingen. Göres ej så­

dant yrkande, må ej försäljning ske

till förfång för de i borgenärsför-

teckningen upptagna rättsägarna.

(Nuvarande lydelse)

säljningen i stället sker till gäldande

av hans fordran; framställe dock yr­

kande härom till auktionsförrätta-

ren senast vid den i 4 § nämnda

förhandlingen. Göres ej sådant yr­

kande, må ej försäljning ske till

förfång för de i borgenärsförteck-

ningen upptagna rättsägarna.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Vad som föreskrives i 4 och 7 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt, när

luftfartyget eller reservdelarna enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna

till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning fortfarande häfta

för beviljad eller sökt förlagsinteckning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

31

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas,

att

4, 21, 26, 29 och 71 §§ konkurslagen1 skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges

samt att

i nämnda lag skall införas

en ny paragraf, betecknad 145 a §, av följande lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4

Har lös egendom, vari förmåns­ rätt jämlikt 17 kap. 6 § första styc­ ket handelsbalken

eller på grund av

förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

tillkommer bor­

genär, blivit utmätt för annans ford­ ran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär har för­ månsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom skrift­ lig avhandling föryttrats med vill­ kor, att säljaren äger behålla egen­ domen i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har lös egendom, vari förmåns­ rätt jämlikt 17 kap. 6 § första styc­ ket handelsbalken tillkommer bor­ genär, blivit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär har för­ månsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom skrift­ lig avhandling föryttrats med vill­ kor att säljaren äger behålla egen­ domen i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så­ framt ej gäldenären visar att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

21

§.

Konkursdomaren skall — — — —----------------i konkurs. Avträdes ämbets- eller------- —----------------------närmaste förman. Utvisar den — —--------------- — — ur bouppteckningen. Hör till — —------- —------------ säkra urskiljande. Ingår i-------—------------- — — om konkursen.

Finnes i boet egendom vilken hör till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning, skall anmälan om konkursen ofördröjligen sändas till den inskriv­ ningsdomare som har att upptaga ärenden angående inteckning i verk­ samheten. Inskrivningsdomaren har att på första inskrivningsdag i in-

Senaste lydelse av 4 § se 1932:175 och av 21, 26, 29 och 71 §§ se 1955:236.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skrivningsboken över ärenden om fö­

retagsinteckning göra anteckning om

konkursen.

26 §.

Varder beslut —• ---------------- ---------

Finnes i gäldenärens bo fast egen­

dom eller fartyg, som blivit infört i

fartygsregistret, eller lott i fartyg el­

ler ock luftfartyg, som blivit infört

i luftfartygsregistret, eller lott i el­

ler intecknade reservdelar till sådant

fartyg, skall vad i 21 § tredje, fjär­

de och femte styckena föreskrivits

angående anteckning eller anmälan

om konkursen äga motsvarande till-

lämpning i fråga om den högre rät­

tens beslut.

Innan i-----------------------------— sig,

-— anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egen­

dom eller fartyg, som blivit infört i

fartygsregistret, eller lott i fartyg el­

ler ock luftfartyg, som blivit infört i

luftfartygsregistret, eller lott i eller

intecknade reservdelar till sådant

fartyg

eller egendom, vilken hör till

sådan näringsverksamhet som kan

omfattas av företagsinteckning,

skall

vad i 21 § tredje, fjärde, femte och

sjätte

styckena föreskrivits angående

anteckning eller anmälan om kon­

kursen äga motsvarande tillämpning

i fråga om den högre rättens beslut,

betalas.

29

Har gäldenären----------- ---------------

Har borgenär under ovan angiv­

na tid sökt inteckning i gäldenärens

egendom för fordran, vid vars till­

komst sådan säkerhet ej betingats,

och är ej fråga om inteckning, som

inom den i 11 kap. 2 § jordabalken

stadgade tid sökts för fordran, som

där avses, vare borgenären pliktig

att på talan av konkursboet antingen

återställa inteckningshandlingen till

boet eller ock tillhandahålla inteck-

ningshandling angående fast egen­

dom eller luftfartyg för verkställan­

de av utbyte efter ty därom är stad­

gat samt handling, på grund varav

inteckning i fartyg,

förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinven-

tarier

sökts, för inteckningens dö­

dande.

Vad sålunda --------------------------------

§•

• —— konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angi­

ven tid sökt inteckning i gäldenärens

egendom för fordran, vid vars till­

komst sådan säkerhet ej betingats,

och är ej fråga om inteckning, som

inom den i 11 kap. 2 § jordabalken

stadgade tid sökts för fordran, som

där avses, är borgenären pliktig att

på talan av konkursboet antingen

återställa inteckningshandlingen till

boet eller också tillhandahålla in-

teckningshandling angående fast

egendom eller luftfartyg för verk­

ställande av utbyte enligt vad som

är föreskrivet därom samt handling,

på grund varav inteckning i fartyg

eller företagsinteckning

sökts, för

inteckningens dödande.

• om konkursansökningen.

71

Vill förvaltaren —-----------------------

Lös egendom-------------------------------

Samtycke, varom i första och and­

ra styckena förmäles, vare ej av nö-

§•

— kan ske.

- försäljningen beroende.

Samtycke som avses i första och

andra styckena fordras icke, när för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

33

den, där förvaltaren vill genom fond- kommissionär till gällande börspris försälja å fondbörs noterat värde­ papper.

(Nuvarande lydelse)

Skall helt----------------------------------Är fråga om försäljning av luftfar­ tyg eller av intecknade reservdelar till sådant fartyg och finnes egendo­ men inom riket, skall vad i 70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vill förval­ taren, ehuru auktion ej ägt rum i den ordning som för utmätt sådan egendom är stadgad, med ombuds­ mannens samtycke underlåta att för­ anstalta om egendomens avyttrande, skall dock därtill lämnas tillstånd av de borgenärer, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egendo­ men på grund av inteckning häftar eller med vilken är förenad luftpant­ rätt i egendomen eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt som i

17 kap. 4

eller

sägs. Gods i luftfartyg skall säljas i samma ordning som gods i sjögående fartyg.

Skall gäldenären

valtaren vill genom fondkommissio- när sälja på fondbörs noterat värde­ papper till gällande börspris.

Sam­

tycke enligt andra stycket fordras ej heller för försäljning av lös egen­ dom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

och köparen.

Är fråga om försäljning av luft­ fartyg eller av intecknade reservdelar till sådant fartyg och finnes egendo­ men inom riket, skall vad i 70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vill för­ valtaren, ehuru auktion ej ägt rum i den ordning som för utmätt sådan egendom är stadgad, med ombuds­ mannens samtycke underlåta att för­ anstalta om egendomens avyttrande, skall dock därtill lämnas tillstånd av de borgenärer, som i konkursen be­ vakat fordran, för vilken egendo­ men på grund av inteckning häftar eller med vilken är förenad luftpant­ rätt i egendomen eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsrätt som i 17 kap. 4 § handelsbalken sägs. Gods i luftfartyg skall säljas i samma ord­ ning som gods i sjögående fartyg.

från ansvarighet.

145

a §.

Har betalning utfallit på kapital­ beloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, skall rättens ombudsman, sedan ti­ den för klander mot framlagt ut­ delnings för slag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren och därvid insända utdelningsf årslaget eller annan handling som visar för­ delningen. Kan det antagas att ytter­ ligare betalning kommer att tilläggas inteckningshavaren, skall dock med anmälan anstå till dess det blivit av­ gjort, om sådan betalning skall utgå.

16

(Föreslagen lydelse)

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

34

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

När innehavare av inteckning som

avses i första stycket lyfter betal­

ning, skall anteckning härom göras

på inteckningshandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Beträffande konkurs på grund av ansökan, som gjorts före nya lagens

ikraftträdande, skola dock 21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse gälla

och 145 a § ej tillämpas.

Vad som föreskrives i 4 § i dess äldre lydelse gäller alltjämt, när utmät­

ningen skett eller köpeavhandlingen upprättats före nya lagens ikraftträ­

dande eller utmätningen omfattar sådan egendom som enligt punkt 3 b i

övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företags­

inteckning fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning. In­

går sådan egendom i konkursboet, gäller också äldre lydelsen av 71 § femte

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

35

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)

om bulvanförliållande i fråga om aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhål- lande i fråga om aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Då aktier — ■— -—----------- - --------Försäljning av aktierna å offent­ lig auktion skall efter överexekutors bestämmande äga rum i Stockholm eller annan stad, där särskild av sta­ dens handels- och sjöfartsnämnd an­ tagen mäklare finnes. Å auktionen må bulvanen ej själv inropa aktier­ na. Inflytande medel skola uppbäras av utmätningsmannen i den stad där försäljningen äger rum. I övrigt skall i ärendet i tillämpliga delar så an­ ses, som om aktierna utmätts till gäldande av fordran hos bulvanen. Äro aktierna av bulvanen pantsatta, skall försäljning ske med bibehål­ lande av panthavarens rätt, där ej denne nöjes med att för sin betal­ ning hålla sig till köpeskillingen. Bulvanen vare pliktig att betala kost­ nad som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den för­ sålda egendomen.

Har överexekutor

(Föreslagen lydelse)

§•

därtill visas.

Försäljning av aktierna å offent­ lig auktion skall efter överexekutors bestämmande äga rum i Stockholm eller annan stad där särskild av sta­ dens handels- och sjöfartsnämnd an­ tagen mäklare finnes. På auktionen får bulvanen ej själv inropa aktier­ na. Inflytande medel skola uppbäras av utmätningsmannen i den stad där försäljningen äger rum. I övrigt skall i ärendet i tillämpliga delar så anses, som om aktierna utmätts till gäldan­ de av fordran hos bulvanen.

Bestäm­

melserna i 93 § 2 och 3 mom. utsökningslagen äga dock ej tillämpning i fråga om försäljningen.

Äro aktier­

na pantsatta av bulvanen, skall för­ säljning ske med bibehållande av panthavarens rätt, när ej denne nö­ jes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen. Bulvanen är pliktig att betala kostnad som ej kan gäldas ur den försålda egendomen i enlighet med 198 § utsökningsla­ gen. ------- till överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen

den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift

vid köp och byte av fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen den

6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av

fondpapper1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

6. Då fondpapper säljas

å exekutiv

auktion, anses auktionsförr ättar en

såsom förmedlare.

7

4. För stämpel, som av förmedla­

ren åsatts avräkningsnota, äger den­

ne utbekomma ersättning hos vilken

av kontrahenterna som helst. Stäm­

pel å avräkningsnota, som,

efter för­

säljning av fondpapper å exekutiv

auktion, av auktionsförr ättar en upp­

rättas,

skall gäldas på sätt i 198 §

utsökningslagen om kostnad för ut­

mätt egendoms försäljning stadgas.

(Föreslagen lydelse)

§•

6. Då fondpapper säljas

exekutivt,

anses förrättningsmannen

såsom för­

medlare.

§•

4. För stämpel, som av förmedla­

ren åsatts avräkningsnota, äger den­

ne utbekomma ersättning hos vilken

av kontrahenterna som helst. Stäm­

pel på avräkningsnota som

upprättas

efter exekutiv försäljning av fond­

papper

skall gäldas på sätt i 198 § ut­

sökningslagen föreskrives om kost­

nad för utmätt egendoms försäljning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

Senaste lydelse av 7 § 4 mom. se 1927:225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

37

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena Nilsson , statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändring i utsök-

ningslagen m. m.

och anför.

Inledning

Lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom och lagen samma dag (nr 454) om företagsinteckning träder i kraft den 1 januari 1967. Den förstnämnda lagen ersätter lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra och innefattar bl. a. en ändring av gräns­ dragningen mellan fast och lös egendom. Genom lagen om företagsinteck­ ning upphävs förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlags- inteckning och lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager samt, för jordbrukets vidkommande, lagstiftningen om in­ teckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål och om panträtt i spånadslin och hampa.

I propositionerna med förslag till lagarna om fast egendom och om före­ tagsinteckning framhöll jag att lagarna skulle få återverkningar på det exekutionsrättsliga planet och att jag avsåg att senare lägga fram förslag till de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende som behövdes (prop. 1966: 23 s. 14 och 1966: 24 s. 7). Jag nämnde också att dessa förslag borde föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kunde träda i kraft sam­ tidigt med den lagstiftning som propositionerna avsåg.

Till grund för lagen om företagsinteckning låg ett betänkande av förlags- inteckningskommittén (SOU 1964: 10). Detta betänkande innehåller förslag till vissa följdändringar i utsökningslagen (UL), konkurslagen (KL) och lagsökningslagen (LagsL). Lagberedningen, som sedan år 1960 arbetar med en reformering av UL och därmed sammanhängande lagstiftning, tog seder­

38

mera upp hela frågan vilka ändringar inom exekutionsrätten som kunde

anses påkallade med hänsyn till då föreliggande förslag till ny lagstiftning

om fast egendom och om företagsinteckning. Den 30 december 1965 — då

till lagrådet remitterade förslag till sådan lagstiftning förelåg — avgav be­

redningen betänkande i ämnet, Utsökningsrätt IV (SOU 1986: 7). Betänkan­

det är undertecknat av justitierådet Gösta Walin, ordförande, hovrättsrådet

Ulf Lundvik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1

Beredningens betänkande innehåller förslag till författningsändringar som

föranleds av de nyssnämnda civilrättsliga reformerna. Ändringsförslagen av­

ser framför allt UL men även andra författningar såsom inteckningsförord-

ningen (IF), KL och LagsL. I betänkandet tas även upp vissa exekutions-

rättsliga frågor, som inte nödvändigtvis hör samman med de civilrättsliga

reformerna men som beredningen ändå har ansett sig böra behandla sam­

tidigt. Bl. a. har beredningens omarbetning av reglerna om fastighetsexeku-

tionen ansetts böra medföra vissa jämkningar beträffande exekution i lös

egendom. Beredningen har också föreslagit ändringar i UL som syftar till

att hindra att utmätt egendom försäljs till underpris. Åtskilliga av bered­

ningens förslag förutsätter att kompletterande tillämpningsföreskrifter in­

förs i kungörelsen den 27 november 1964 (nr 846) med vissa bestämmelser

om handläggningen hos utmätningsman (handläggningskungörelsen).

Efter remiss har yttranden över beredningens betänkande avgetts av JK,

hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, bankinspektionen, riks­

revisionsverket, kommerskollegium, exekutionsväsendets organisations-

nämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, överexekutorerna för

Göteborgs, Malmö och Norrköpings kronofogdedistrikt, Föreningen Sveriges

kronofogdar, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypo-

teksinstitution, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostads-

kreditkassan (de båda sistnämnda med gemensamt yttrande), Svensk in­

dustriförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sve­

riges advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fastighets­

ägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industri­

organisation, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges lantbruksförbund. Sveriges all­

männa hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund har inskränkt sig

till att helt instämma i vad Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges

landshypoteksinstitution har anfört i sitt yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

1 Lagberedningen har samrått med följande experter hos beredningen, nämligen t. f. krono-

direlctören J. O. Beck-Friis, bankdirektören E. V. Burling, byråchefen E. B. A. Ehnbom, krono­

fogden N. O. Frykholm, hypoteksdirelctören B. O. G. Gunnhagen, advokaten S. Lindskog, profes­

sorn L. T. Welamson, kronofogden S. J. M. Wieselgren, direktören S. K. Åvall och advokaten

A. R. Öhman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

39

Kommerskollegium har överlämnat yttranden av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Borås, Jönköping, Sundsvall och Karlstad. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande av direktören för Stockholms stads auktionsverk. Vidare har exe­ kutionsväsendets organisationsnämnd och vissa länsstyrelser bifogat yttran­ den från åtskilliga kronofogdemyndigheter.

Jag anhåller nu att få ta upp lagförslagen i Utsökningsrätt IV till behand­ ling.

I betänkandet Utsökningsrätt III (SOU 1964:57), som lagberedningen (samma ledamöter som förut har nämnts) avgav den 20 november 1964, lade beredningen fram förslag angående exekution i lön, beneficium m. m. Detta betänkande har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande inom justitiedepartementet. Vissa av förslagen i betänkandet kan dock lämp­ ligen prövas redan i förevarande sammanhang. Detta gäller närmast vissa bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL angående utmätningsordningen m. m. Under remissbehandlingen av Utsökningsrätt III väcktes förslag om en upp­ mjukning av kravet i 7 § UL på vittne vid exekutiv förrättning. Också det förslaget kan prövas redan i detta sammanhang. Jag anhåller därför att nu få behandla även dessa förslag.

Lagarna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning

Lagen om vad som är fast egendom medför inte några större avvikelser från gällande rätt när det gäller fastigheter i allmänhet. Till fast egendom räknas sålunda enligt lagens 1—3 §§ dels själva jorden med vad som stadigvarande finns i eller på denna såsom byggnader, led­ ningar, träd och växter (allmänna fastighetstillbehör), dels vad som för stadigvarande hruk finns i byggnaderna, exempelvis värme- och sanitets- anläggningar (byggnadstillbehör).

Beträffande fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verk­ samhet innebär lagen däremot en väsentlig vidgning av kretsen av s. k.

industritillbehör.

Enligt gällande lag anses industriell utrustning vara fast

egendom bara om den på ett mera permanent sätt är förenad med fabriks­ byggnad e. d. Som tillbehör till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad räknas sålunda f. n. varje motor, maskin, kärl eller där­ med jämförligt redskap, som för sin användning kräver och också vilar på fast, från grunden berett underlag. Enligt 4 § i den nya lagen hör till s. k. industrifastighet —- förutom allmänna tillbehör och byggnadstillbehör —. maskin och annan utrustning som har tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Undantag har gjorts bara i fråga om viss lätt flyttbar utrustning, nämligen fordon, kontorsutrustning och handverktyg.

Även om ett föremål i och för sig faller under de nu återgivna reglerna

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

om vad som är tillbehör, kan det vara undantaget från tillbehörskretsen

på den grunden att det tillhör annan än fastighetsägaren. I 5 § första stycket

sägs att föremål, som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighets­

ägaren har tillfört fastighet, inte hör till denna, om inte föremålet och fas­

tigheten har kommit i samme ägares hand. Om t. ex. en hyresgäst anskaffar

ett kylskåp e. 1. till sin våning, blir detta alltså inte därigenom fastighets-

tillbehör. Motsättningsvis följer av bestämmelsen att varje föremål, som

fastighetsägaren själv införlivar med fastigheten så att det framstår som

fastighets- eller byggnadstillbehör, blir fast egendom utan hinder av upp­

ställda äganderättsförbehåll eller ingångna hyresavtal. Sådant förbehåll

eller avtal mister sin verkan mot tredje man, om egendomen införlivas med

fastigheten på sådant sätt att de framstår som tillbehör till den. I 6 § före­

skrivs vidare beträffande andra föremål än industriinventarier, att ägande­

rättsförbehåll förlorar sin verkan också mot fastighetsägaren i och med att

det avyttrade föremålet har tillförts en fastighet på sådant sätt att det har

fått tillbehörskaraktär.

Från de nu angivna reglerna beträffande föremål som fastighetsägaren

själv tillför sin fastighet gör lagen ett viktigt undantag. I 5 § första stycket

föreskrivs nämligen att föremål, som enligt 4 § kan höra till s. 1c. industri­

fastighet och har tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan att han ägde

det, inte utgör tillbehör. Om alltså en ägare av en industrifastighet köper

maskiner e. d. på avbetalning under äganderättsförbehåll eller hyr utrust­

ning till sin industri, blir vad som därigenom tillförs fastigheten inte tillbe­

hör till denna, förrän fastighetsägaren eventuellt har förvärvat full ägande­

rätt därtill.

I 8 § föreskrivs slutligen att överlåtelse av föremål som hör till fastighet

inte gäller mot tredje man, förrän föremålet skiljs från fastigheten på så­

dant sätt att det inte längre kan anses tillhöra denna.

Enligt 1 § lagen om företagsinteckning kan, efter medgi­

vande av näringsidkare, inteckning till säkerhet för fordran meddelas i hans

näringsverksamhet. En sådan inteckning, företagsinteckning, gäller enligt

4 § i näringsidkarens lösa egendom i den mån denna hör till den intecknade

verksamheten och kan hänföras till något av de egendomsslag som anges

i paragrafen. Uppräkningen däri omfattar inventarier, varor och andra

lösören. Undantag görs för fartyg som kan inteclcnas särskilt, luftfartyg

och sådana reservdelar till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i

luftfartyg. Vidare nämns som föremål för företagsinteckning bl. a. byggnad

och anläggning, som inte hör till tomträtt eller vattenfallsrätt, utmätnings­

bara nyttjanderätter samt vissa immaterialrättigheter som t. ex. patent. Slut­

ligen innefattas också vissa fordringar såsom fordran på vederlag för över­

låtelse eller upplåtelse av inteclcningsbar egendom, som tidigare har nämnts,

samt fordran på vederlag för arbete. Enligt 10 § har en företagsinteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

41

viss verkan vid överlåtelse av verksamhet, som omfattas av inteckningen. Ingår i överlåtelsen egendom i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i förvärvarens hand fortfarande för inteckningen. För att bevara sin rätt måste inteckningshavaren emellertid väcka talan mot förvärvaren om betal­ ning ur egendomen inom ett år efter det verksamheten frånträddes och an­ mäla detta till inskrivningsdomaren. I 12 § föreskrivs att egendom som har avyttrats genom avhandling som avses i 1845 års lösöreköpsförordning, utan hinder härav skall omfattas av företagsinteckning, som har sökts se­ nast 30 dagar efter det att avhandlingen företeddes för rätten. Borgenär som har företagsinteckning har enligt 13 § vid utmätning och i konkurs rätt att erhålla betalning ur egendom som omfattas av inteckningen med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken (HB). Rätt till betalning ur den intecknade egendomen föreligger, även om den personliga fordringen mot näringsidkaren har preskriberats eller prekluderats. Om vid utmätning eller konkurs betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad fordran, är inteckningen enligt 14 § utan verkan till motsvarande belopp.

Lagen om företagsinteckning innebär sålunda, att det nuvarande förlags- inteckningsinstitutet har blivit väsentligt utbyggt. Kretsen av intecknings- berättigade subjekt har vidgats till att omfatta det stora flertalet närings­ idkare, däribland jordbrukare. Inteckningens objekt blir mycket omfattan­ de. Av den egendom som hör till intecknad näringsverksamhet är det — förutom fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt samt inteckningsbart far­ tyg och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett endast kontanter, bank­ tillgodohavanden, lånefordringar och värdepapper som faller utanför. In- teckningshavarens ställning har man sökt förbättra genom att låta en in­ teckning medföra förmånsrätt inte bara —- som när det gäller förlagsin- teckning — i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning.

Huvuddragen av beredningens förslag

Som jag har nämnt inledningsvis lade beredningen fram betänkandet Ut- sökningsrätt IV efter det förslagen till lagar om vad som är fast egendom och om företagsinteckning (se prop. 1966:23 s. 142 och 1966:24 s. 110) remitterats till lagrådet. Under den fortsatta behandlingen frångicks inte dessa förslag i något avseende som är av betydelse för behandlingen av be­ redningens betänkande.

Vad först angår lagen om vad som är fast egendom konsta­ terar beredningen att det är förutsett att vissa svårigheter på det exeku- tionsrättsliga planet kan uppstå genom att kretsen av tillbehör till industri­ fastigheter vidgas. Bl. a. uppkommer frågor, hur det skall gå till vid utmät­ ning av sådana fastigheter och hur försäljningsförfarandet bäst skall ord­ nas. Svårigheterna anser beredningen delvis bero på att ett exekutivt för­ farande, som — liksom vårt nuvarande — är uppbyggt med tanke antingen

2f Biliang till riksdagens protokoll 1967.1 samt Nr 16

42

på lös eller på fast egendom, inte passar så väl när det gäller exekution i

egendom av karaktären industritillbehör, som rättsligt sett blir att betrakta

som fast egendom och därför kan häfta för fastighetsinteckningar men som

till sin reella natur är lös i betydelsen flyttbar.

Beredningen anser sig inte kunna förorda en metod med särskild utmät­

ning av fastighetstillbehör. I stället föreslås bestämmelser i UL som möj­

liggör

separat försäljning av utmätt fastighets tillbehör

(100 a § i förslaget).

Är det sannolikt att fastighetstillbehör med fördel kan säljas för sig, skall

överexekutor ta initiativ till överläggningar mellan berörda parter om sepa­

ratförsäljning. överexekutor skall därefter kunna förordna om sådan för­

säljning, när vissa närmare angivna villkor är uppfyllda. Som huvudregel

skall emellertid fortfarande gälla, att tillbehören följer med fastigheten när

denna säljs exekutivt. Reglerna om separatförsäljning får därför karaktär

av undantagsregler. Beredningens förslag innebär att separat försäljning av

tillbehör skall kunna komma i fråga beträffande alla slags fastighetstillbe­

hör och alltså inte endast när det gäller industritillbehör.

Vad som inflyter genom separatförsäljning av fastighetstillbehör bör en­

ligt beredningen i första hand tilläggas innehavare av fordran med bästa

rätt i fastigheten. Beredningen vill emellertid bereda inteckningshavare möj­

lighet att med bibehållen rätt i fastigheten avstå från betalning och föreslår

föreskrifter i överensstämmelse härmed (100 b § 1 mom.).

Beredningen finner det önskvärt att grunderna för

fastighetsägares be­

fogenheter beträffande utmätt fast egendom

om möjligt klarläggs genom

uttrycklig lagbestämmelse, eftersom en vidgning av industritillbehörskret-

sen enligt beredningens bedömande medför ökade risker för att fastighets­

ägaren vidtar åtgärder till förfång för borgenärerna. Enligt beredningens

förslag får fastighetsägare inte minska den utmätta egendomens värde ge­

nom att avyttra tillbehör till fastigheten eller, annat än för husbehov, av­

verka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja fastig­

hetens naturtillgångar eller förändra denna. I övrigt får han tillgodogöra

sig fastighetens normala avkastning i den mån den inte skall uppbäras

av utmätningsman eller särskild syssloman. Undantag från bestämmelsen

skall kunna medges av överexekutor. Bestämmelserna kompletteras med

föreskrift att utmätningsman under vissa förutsättningar skall ta vård om

tillbehör till utmätt fastighet (80 a §).

För att motverka att det vid exekutiv försäljning av fastighet lämnas

öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten föreslår beredningen nya reg­

ler för

utredning om fastighets tillbehör och tvist därom.

Den nuvarande

regeln i 79 § UL om beskrivning av utmätt fastighet kompletteras sålunda

med föreskrift för utmätningsmannen att i den mån det anses behövligt sär­

skilt ange vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Efter mönster av bestäm­

melserna i 69 § UL rörande tvist om äganderätten vid utmätning av lös

egendom föreslår beredningen vidare nya regler om det formella förfaran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

43

det, när tredje man påstår sig vara ägare till föremål som framstår som till­ behör till fastighet (100 c § i förslaget). I 132 § 2 mom. UL upptar bered­ ningens förslag som huvudregel, att en exekutiv fastighetsförsäljning om­ fattar sådana tillbehör som enligt lag åtföljer fastigheten. Därjämte före­ slås, att sådant gods som vid försäljningen särskilt har angetts som tillbe­ hör, skall anses inbegripet i försäljningen, även om föremålet rätteligen inte är tillbehör.

Beredningens förslag beträffande separat försäljning av fastighetstillbe- hör innebär, att sådan försäljning skall ske enligt bestämmelserna för för­ säljning av utmätt lösöre. Beredningen anser det motiverat att göra även vissa ändringar i vad som nu gäller beträffande sådan försäljning. Enligt beredningens mening är nämligen vissa av ULs regler därom för stela. Det­ ta gäller föreskrifterna att exekutiv försäljning av lös egendom måste ske på offentlig auktion och att betalning för sådan egendom skall erläggas kontant. Beredningen föreslår därför bestämmelser om

försäljning under

hand

av utmätt lös egendom. Som förutsättning för underhandsförsäljning

skall enligt beredningen gälla, att utmätningsmannen — eller i fråga om fastighetstillbehör överexekutor — finner sannolikt att avsevärt bättre ve­ derlag kan uppnås därmed. Berörda parter, främst gäldenär och exekutions- sökande, skall få tillfälle att yttra sig över försäljningssättet (96 a § i för­ slaget). Dessutom vill beredningen ändra 96 § så att det skapas större möj­ ligheter till

försäljning på kredit.

Om synnerliga skäl föreligger, skall ut­

mätningsman kunna lämna anstånd med betalning utan att ådra sig per­ sonligt betalningsansvar. Kreditbestämmelserna skall kunna tillämpas vid försäljning av lös egendom och fastighetstillbehör både när försäljningen sker på auktion och när den sker under hand.

I syfte att hindra att utmätt lös eller fast egendom säljs till underpris för­ ordar beredningen bestämmelser, som tillåter auktionsförrättare att

vägra

godta inrop,

om det anses sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan upp­

nås (93 § och 126 § 2 inom.). Beredningen framhåller, att det f. n. torde vara regel att det högsta bud som avges på en auktion av lös egendom god­ tas även om det är ett vrakpris. Beredningen anser en reform vara påkallad i detta avseende.

Vid sin behandling av sådana exekutionsrättsliga frågor som har nödvän­ digt samband med lagen om företagsinteckning finner bered­ ningen att man främst bör uppmärksamma att den nya ordningen innebär att innehavare av sådan inteckning får rätt till betalning också när förlags- intecknad egendom utmäts för annan borgenärs fordran. Beredningen före­ slår i detta avseende, att inteckningshavare skall få betalning ur köpeskil­ ling för intecknad egendom, som har utmätts för annans gäld, bara om han framställer yrkande därom inom viss tid. Även om sådant yrkande har fram­ ställts, skall utmätningssökanden emellertid ha företräde för sin fordran, om återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller

eljest har ställt som säkerhet, kan antas förslå för att täcka inteckningsha- varens och efterföljande inteckningshavares fordringar (139 § 1 inom. i förslaget).

Lagstiftningen om företagsinteckning bör vidare enligt beredningens för­ slag medföra vissa ändringar i KL och LagsL. I övrigt föreslår beredning­ en ändringar i IF, lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda bestäm­ melser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m., lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bul- vanförhållande i fråga om fast egendom, lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag samt förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Beträffande samtliga de nu berörda förslagen framhåller beredningen att de avser partiella reformer och att, inte minst inom fastighetsexekutionen, fortsatta överväganden från beredningens sida är påkallade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena (allmänna uttalanden)

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett positivt motta­ gande. Bland de remissinstanser som till alla delar har tillstyrkt beredning­ ens förslag eller lämnat dem helt utan erinringar är

kommerskollegium,

länsstyrelsen i Jönköpings län, Svenska bankföreningen, Sveriges fastighets­ ägareförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges in­ dustriförbund

samt

Sveriges köpmannaförbund.

En av de allmänna synpunkter som återkommer i flera remiss­ svar är att beredningens förslag måste anses vara en naturlig följd av den nya lagstiftningen om vad som är fast egendom och om företagsinteckning. Uttalanden av sådan innebörd görs t. ex. av

länsstyrelsen i Värmlands län

och av

Sveriges advokatsamfund. Exekutionsväsendets organisationsnämnd

understryker, att det måste ha förelegat svårigheter att finna rationella reg­ ler för exekutionen både till följd av den vidgning av fastighetstillbehörs- kretsen som har gjorts i lagen om vad som är fast egendom och på grund av den utformning förslaget till lag om företagsinteckning har fått. Svårigheter­ na framgår av de delvis komplicerade regler som beredningens förslag inne­ håller. Vill man bibehålla en effektiv exekution, måste man dock enligt nämndens mening acceptera förslagen. Även om anmärkningar i detaljfrågor kan riktas mot dem, måste de under förhandenvarande omständigheter an­ ses mycket förtjänstfulla.

Hovrätten för Västra Sverige

tillstyrker att en

lagstiftning genomförs i enlighet med huvudlinjerna i beredningens förslag. En sådan reform måste visserligen i inte ringa mån komma att komplicera

45

utmätningsförfarandet och de exekutiva myndigheternas åligganden. Sam- tidigt synes emellertid ändringarna väl ägnade att tillgodose kreditlivets in­ tressen. De medför på samma gång starkare garantier för att utmätnings- gäldenärens intressen i rimlig mån tas till vara vid en exekution. Hovrät­ ten anser att den tveksamhet som i några hänseenden kan göra sig gällan­ de inför reformen hänger samman mera med den tidigare lagstiftning till vilken de ändrade utsökningsbestämmelserna utgör en följd än med bered­ ningens förslag. Liknande synpunkter anför bl. a.

länsstyrelserna i Stock­

holms

och

Västmanlands län.

Åtskilliga remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över att bered­ ningen har föreslagit regler som motverkar att utmätt egendom försäljs till underpri s.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

betonar, att de fö­

reslagna bestämmelserna uppfyller ett sedan länge framställt önskemål. Liknande uttalanden gör flera

kronofogdar. Bankinspektionen

framhål­

ler att nuvarande regler om exekution i fast och lös egendom allmänt har ansetts stela och osmidiga. De har därigenom ibland lett till otillfredsstäl­ lande resultat. Önskemål om reformer har förts fram i olika sammanhang och det har framstått som nödvändigt att ändra lagstiftningen för att åstad­ komma en bättre ordning. Vad beredningen föreslår om uppskov för att hindra försäljning till underpris är ett steg i sådan riktning. Möjligheterna till separat försäljning av fastighetstillbehör och till anstånd med betalning är enligt inspektionen också ägnade att göra exekutionsförfarandet smidi­ gare och mer ändamålsenligt.

Riksrevisionsverket

påpekar att lagstiftningen om fast egendom och om

företagsinteckning syftar till att bereda näringslivet ökade kreditmöjlighe­ ter. För att ytterligare underlätta detta är det enligt verkets åsikt av största vikt, att de exekutiva åtgärderna är utformade så, att exekutionen ger gynn­ sammast möjliga resultat. De föreslagna ändringarna i utsökningslagstift- ningen synes vara ägnade att tillgodose detta syfte. Bland dem som har betonat att beredningens förslag är ägnade att medföra bättre resultat vid exekutiva försäljningar är också

överståthållarämbetet, Sveriges fastighets­

ägareförbund, Sveriges industriförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Föreningen mellan ombudsmän­ nen hos Sveriges landshypoteksinstitution

och flera

handelslcamrar.

I några yttranden görs uttalanden om den lagskrivningsteknik som be­ redningen har använt.

Överståthållarämbetet

anser att man inte kan bortse

från att de nuvarande mer strikta reglerna ersätts med bestämmelser som ger utrymme för mer eller mindre osäkra bedömanden och som alltså kan ge anledning till viss tvekan. Enligt ämbetets mening bör det övervägas att i vissa avseenden ge bestämmelserna en mera strikt utformning. Liknande synpunkter anförs av vissa

kronofogdar i Stockholms distrikt. Förening­

en Sveriges kronofogdar

anser att de föreslagna bestämmelserna medför

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

46

att ett stort antal mål, som f. n. kan handläggas summariskt, kommer att

kräva ingående utredning och prövning av domstolsmässig karaktär.

Synpunkten att beredningens förslag kommer att medföra ökad be­

lastning på exekutionsväsendet betonas av åtskilliga remiss­

organ. När det gäller kronofogdemyndigheterna framhåller man, att större

krav kommer att ställas på dem genom att de får ökad arbetsbelastning och

genom att de ställs inför problem som de hittills inte har haft att befatta

sig med. Allmänna uttalanden i sådan riktning görs av bl. a.

riksrevisions­

verket

och av

länsstyrelserna i Kopparbergs, Jönköpings

samt

Göteborgs

och Bohus län.

Länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län

anser, att ett genomförande av förslagen kommer att medföra behov av per­

sonalförstärkningar både inom överexekutorsorganisationen och kronofogde-

organisationen.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

framhåller, att för­

slagen kommer att ställa mycket stora krav på utmätningsmännens kunnig­

het och omdöme. Som exempel anger nämnden bestämmelserna om beskriv­

ning av fast egendom, avvisande av bud Arid auktion, underhandsförsälj-

ning och fördelning av köpeskilling för företagsintecknad egendom. Avgö­

randen i dessa hänseenden torde ofta vara så svåra att kronofogden inte

kan delegera uppgifterna på lägre exekutiv tjänsteman. Enligt nämndens

mening är en ökning av den kvalificerade exekutiva personalen ofrånkom­

lig, om förslagen genomförs. Hur stor personalökning som fordras anser

nämnden bli beroende av bl. a. vilken omfattning företagsinteckningsinsti-

tutet kommer att få. Nämnden finner för sin del att mycket talar för att

företagsinteckningen blir mycket vanlig och menar därför att man ofta

kommer att få företa utmätning av företagsintecknad egendom eller i varje

fall utredning om sådan egendom bör utmätas. Personalökningen torde

under alla omständigheter bli betydande. Liknande synpunkter anförs av

Föreningen Sveriges kronofogdar

och av flera

kronofogdar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

konstaterar att beredningen har knu­

tit förhoppningar till den nya kronofogdeorganisationen med dess kvalifika­

tionskrav på chefstjänstemännen. Länsstyrelsen påpekar att det kommer

att ta många år ännu innan kronofogdarna i gemen har juridisk utbildning.

Mot bakgrunden av beredningens nu framlagda och tidigare förslag till

ändringar på utsökningsrättens område finner

kronofogdemyndigheten i

Kristianstads distrikt

det berättigat att ställa frågan om kronofogdeorgani­

sationens kvalitet höjs i samma takt som reformarbetet fortsätter.

T. f. kro-

nodirektören i Stockholm

framhåller emellertid å sin sida, att den kom­

petens som utmätningsman enligt nu gällande bestämmelser skall ha är

tillräcklig för de föreslagna nya uppgifterna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

har i sitt yttrande sökt beräk­

na den kostnadsökning för statsverket som följer om man genomför de re­

former som beredningen har föreslagit i Utsökningsrätt IV och i det tidi­

gare avgivna betänkandet Utsökningsrätt III. Nämnden finner, att kostnads­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

47

ökningen inte torde överstiga fem procent av nuvarande personalkostnader. Nämnden framhåller emellertid att kostnaderna med hänsyn till de många osäkerhetsfaktorerna kan bli något större.

I ett kompletterande yttrande har nämnden beräknat att ett genomföran­ de av förslagen i Utsökningsrätt IV kommer att för budgetåret 1967/68 för­ anleda en ökning av personalkostnaden med omkring 650 000 kr. eller en procent av nuvarande personalkostnader. Nämnden kommer att hos Kungl. Maj :t hemställa om extra anslag för personal med detta belopp. Försla­ gen antas inte medföra behov av personalförstärkning under första halv­ året 1967.

Några remissinstanser, bl. a.

överståthållarämbetet

och

länsstyrelsen i

Stockholms län,

anser att de av beredningen föreslagna reglerna om för­

säljning av utmätt egendom bör medföra en översyn av bestämmelserna i 88 c § UL om tidsfrister för de exekutiva myndigheternas åtgärder i olika avseenden. Man finner att en tillämpning av försäljningsreglerna kommer att medföra ökad t i d s u t d r ä 1c t vid handläggning av utmätningsmål. Framför allt framhålls i det sammanhanget bestämmelserna om separat­ försäljning av fastighetstillbehör och om underhandsförsäljning av lös egen­ dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i fast egendom

Separat försäljning av fastighetstillbehör

Gällande rätt

Enligt 78 § UL får växande gröda, växande skog eller annat som hör till fast egendom inte tas i mät annat än genom utmätning av egendomen eller av nyttjanderätt till jorden. Exekutiv försäljning av fast egendom måste enligt gällande ordning omfatta fastigheten med alla dess tillbehör.

Beredningen

Beredningen framhåller att vissa svårigheter på det exekutionsrättsliga planet följer av att de s. 1c. industrifastigheternas tillbehörskrets vidgas. En möjlig lösning är att tillåta separat utmätning av fastighetstillbehör utan att den i egentlig mening fasta egendomen berörs. Beredningen menar emel­ lertid att det inte finns anledning att införa regler om separat utmätning beträffande föremål som enligt gällande lag räknas som tillbehör. Om man i stället gör det möjligt med separat utmätning endast av industritillbehör, avstår man från fördelen att ha ensartade regler för alla typer av tillbehör. Beredningen erinrar också om att det förhållandevis vidsträckta industri- tillbehörsbegreppet bygger på antagandet, att det är en betydande fördel

48

att inom fastighetspanträttens ram hålla samman vad som framstår som en

organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar som samverkar till pro­

duktionsresultatet. Det kan inte komma i fråga att i utmätningssituatio-

nen utan vidare slå sönder denna organiska enhet och därigenom riskera att

kränka fastighetskreditgivares rätt. Att kräva att vederbörande rättsägare

samtycker till separat utmätning av tillbehör skulle göra förfarandet allt­

för komplicerat. En metod med separat utmätning skulle också i övrigt

vålla stora vanskligheter.

Att tanken på separat utmätning av industritillbehör avvisas medför en­

ligt beredningen inte att en fastighet med alla tillbehör nödvändigtvis måste

behandlas som en odelbar enhet också efter själva utmätningen. När en

rörelse har lagts ned eller minskat i omfattning, kan det vara olämpligt att

sälja all egendom i klump. Bättre resultat kan väntas om man får särskilda

köpare till maskiner o. d., som inte längre behövs på fastigheten. Även i

övrigt måste vidgningen av tillbehörskretsen föra med sig ett ökat behov att

kunna exekutivt försälja en del tillbehör för sig. Beredningen föreslår där­

för att i UL införs bestämmelser om att fastighet och tillbehör skall kunna

säljas var för sig när det är påkallat. Bestämmelserna synes närmast moti­

verade med tanke på industritillbehör men kan vara av värde också när det

gäller tillbehör av annat slag. Tillämpningsområdet inskränks därför inte

till industritillbehör. Beredningen framhåller, att flertalet exekutiva för­

säljningar bör ske på samma sätt som nu och att reglerna om separatförsälj­

ning därför bör få karaktären av undantagsregler. Bestämmelserna om se­

paratförsäljning blir tillämpliga också på tillbehör till tomträtt och vatten-

fallsrätt (jfr 4 kap. 9 och 27 §§ samt 5 kap. 2 § nyttjanderättslagen).

Som realisationsmetod vid separat tillbehör sförsäljning diskuterar bered­

ningen först en ordning som innebär att man först infordrar anbud på dels

fastigheten, dels viktigare inventarier och därefter bjuder ut den samman­

hållna fasta egendomen till försäljning på auktion. Efter auktionen avgörs

om underhandsanbuden eller det högsta auktionsbudet skall antas. Mot en

sådan ordning invänder dock beredningen att man inte kan vänta sig att

goda underhandsbud avges, eftersom eventuella anbudsgivare måste av­

vakta resultatet av en auktion, som kan komma att hållas först efter flera

månader. En annan väg är att man söker sälja tillbehören för sig så gynn­

samt som möjligt utan kontroll av om försäljning i klump skulle ge bättre

resultat. En sådan lösning förutsätter emellertid vissa garantier för att be­

slut om särförsäljning av tillbehör inte träffas utan att de som berörs av

försäljningen får tillfälle att göra sina synpunkter gällande.

Beredningen förordar följande förfarande. Innan kungörelse om fastig-

hetshetsauktion utfärdas, undersöker överexekutor om det finns tillbehör

som lämpligen bör säljas för sig. Överexekutor skall vara skyldig att själv­

mant överväga försäljningsformen, men önskemål skall också kunna fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

49

ställas av gäldenären eller annan som är intresserad av att bästa möjliga vederlag uppnås. Finner överexekutor sannolikt att tillbehör med fördel kan säljas för sig, skall han bereda dem som berörs av försäljningen till­ fälle att diskutera frågan på ett sammanträde. Något sammanträde behövs dock inte om det på grund av ULs bestämmelser är osäkert om utmätt fast egendom över huvud taget kommer att säljas. I sådant fall kan det nämli­ gen inte komma i fråga att i förväg sälja bort tillbehör. Som exempel på en sådan situation nämns att någon av flera gemensamt intecknade fastighe­ ter skall säljas och inteckningshavaren enligt 35 § första stycket IF har be­ gärt att få övriga intecknade fastigheter indragna. Om i ett sådant fall den fastighet exekutionen ursprungligen har avsett inte kan säljas, skall enligt 122 § UL frågan om de indragna fastigheternas försäljning förfalla. Bered­ ningen påpekar också att enligt 121 § 3 och 4 mom. UL en subsidiärt an­ svarig fastighet som har indragits i försäljning av stamfastighet inte får säljas, om det inte uppstår brist i stamfastigheten.

Om de rättsägare som är närvarande vid sammanträdet blir eniga om att tillbehör skall säljas för sig, bör överexekutor förordna i enlighet därmed. Även om enighet råder om separatförsäljning, anser beredningen emeller­ tid att det i undantagsfall kan vara anledning för överexekutor att under­ låta sådan försäljning. Som exempel anförs att bara någon eller några av de kallade rättsägarna har infunnit sig och det verkar ovisst om något står att vinna genom en separatförsäljning. Blir rättsägarna vid sammanträdet inte eniga om att tillbehör skall säljas för sig, bör sådan försäljning inte ske annat än i rena undantagsfall, t. ex. vid obstruktion från någon rätts­ ägares sida. I enlighet med dessa överväganden föreslår beredningen bestäm­ melser (100 a § 2 mom. UL) av innebörd att överexekutor, om rättsägarna blir eniga därom, skall förordna om separatförsäljning, såvida inte särskilda skäl mot detta föreligger. Även om enighet inte har uppnåtts, skall särskild försäljning av tillbehör kunna äga rum, om överexekutor finner synnerliga skäl föreligga. Undantagsregeln vid oenighet bland rättsägarna bör enligt beredningen uppenbarligen användas med försiktighet. Överexekutor bör inte förordna om separatförsäljning av tillbehör, om det föreligger betydan­ de risk för att själva fastigheten förblir osåld (på grund av bestämmelserna om lägsta budet eller de föreslagna reglerna om rätt för auktionsförrättare att vägra godta inrop på auktion) och det skulle innebära kännbara olägen­ heter för gäldenären att därefter besitta fastigheten.

Vid separatförsäljning av tillbehör skall enligt beredningens förslag (100 a § 3 mom. UL) reglerna om försäljning av utmätt lösöre tillämpas. Medan det i UL förutsätts, att utmätt lös egendom säljs av utmätningsman­ nen, dvs. kronofogdemyndigheten, bör dock enligt beredningen separatför­ säljning av fastighetstillbehör omhänderhas av överexekutor. Beredningen framhåller emellertid också att, eftersom kronofogden i distriktet är van

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

vid denna typ av förrättningar, det kan visa sig ändamålsenligt att han en­

ligt 1 § 3 mom. UL får i uppdrag att som överexekutor svara för försälj­

ningen.

Har beslut meddelats om separatförsäljning av tillbehör, måste man en­

ligt beredningen låta anstå med försäljningen av själva fastigheten tills

det har visat sig om separatförsäljning verkligen kommer till stånd. Bered­

ningen föreslår därför i ett nytt 3 mom. i 101 § UL, att kungörelse om fas-

tighetsauktion inte får utfärdas förrän verkställd separatförsäljning har

vunnit laga kraft eller frågan därom har förfallit.

Vidare tar beredningen upp frågan hur de medel som inflyter genom

separatförsäljning skall disponeras. Beredningen framhåller därvid att se­

paratförsäljning alltid innebär en minskning av den fasta egendomens

substans och därmed en försämring av den rätt till betalning ur fastig­

heten som kan tillkomma panthavare och andra. Man föreslår därför,

att köpeskillingen för tillbehören skall tillkomma den som har fordran

med bästa förmånsrätt i fastigheten (100 b § UL). Beredningen konsta­

terar fortsättningsvis att en sådan dispositionsregel innebär ett avsteg

från en grundläggande princip för fastighetsexekutionen, nämligen att

kapitalbeloppet av intecknad gäld som faller inom lägsta budet skall

kvarstå i fastigheten, oberört av den exekutiva försäljningen (den s. k.

övertagandeprincipen). Sådant avsteg är motiverat när en försäljning av

tillbehör leder till verklig minskning av inteckningshavares säkerhet, ty

då måste denne enligt beredningen ha möjlighet att få kontant betalning.

Det kan dock innebära eu olägenhet för inteckningshavaren att behöva

ta emot betalning. För hypoteksinstitutioner och andra kreditinrättning­

ar, där inteckningslånen är underkastade bestämda amorteringsplaner,

är det t. ex. inte önskvärt att dessa planer rubbas genom förtida betalning.

Beredningen anser därför att det lämpligen bör ankomma på intecknings­

havaren att själv bedöma, om han önskar ta emot betalning. Intecknings-

havarna bör alltefter sin tur i förmånsrättsordningen få möjlighet att ta

emot eller avstå från betalning. Bara om betalning tas emot, skall inteck­

ningen bli utan verkan till motsvarande belopp. Beredningen betonar att

möjligheten att avstå från betalning syftar till att eliminera de olägen­

heter som ett avsteg från övertagandeprincipen kan innebära. Det finns

därför inte någon anledning att tillerkänna en sådan rätt åt annan än den

som har fordran på grund av inteckning. I enlighet härmed föreslår be­

redningen, att i det 100 b § 1 mom. UL föreskrivs att den som har fordran

på grund av inteckning får avstå från betalning ur köpeskilling för separat

sålda tillbehör utan att det minskar hans rätt i fastigheten.

Beredningen anser att det vid bestämmandet av lägsta budet skall göras

avdrag för vad som med anledning av tillbehörsförsäl]ning skall användas

till betalning av fordran med förmånsrätt framför exekutionsfordringen

och kostnaderna för förfarandet. Bestämmelser härom föreslås i 106 § 2

mom. och 113 § 2 mom. UL.

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

51

Beredningen uppmärksammar vidare det fallet att genom försäljning av fastighetstillbehör inflyter medel som förslår till förnöjande av borgenär, som har fått utmätning till stånd, och dem som har bättre rätt och inte har avstått från betalning. Beredningen framhåller, att det ligger i sakens na­ tur att man vid exekutiva försäljningar inte bör avyttra mer egendom än som behövs för att tillgodose exekutionsändamålet, och erinrar om att ett uttryck för denna princip när det gäller lös egendom finns i 93 § UL. I sådana fall bör enligt beredningen förfarandet avbrytas, om inte den fasta egendomen är avträdd till konkurs. Bestämmelse härom föreslås i 100 b § 2 mom. UL.

Avbryts förfarandet till följd av att tillräckliga medel har influtit ge­ nom tillbehörsförsäljning, bör enligt beredningen sammanträde utsättas för fördelning av medlen. Har det s. k. borgenärssammanträdet, som enligt 102 eller 106 § UL skall hållas före eller i anslutning till fastighetsauk- tion, inte ägt rum innan förfarandet avbryts, bör rättsägarna få tillfälle att anmäla sina anspråk och yttra sig över andras. En hänvisning till vad som gäller om sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk an­ ser beredningen bör tas in i 100 b §. För sammanträdet bör i övrigt be­ stämmelserna i 6 kap. om redovisning och fördelning av influtna medel gälla.

Enligt beredningen ger bestämmelserna om särskild försäljning av fas­ tighetstillbehör anledning till vissa jämkningar i ULs fullföljdsregler. Be­ redningen har övervägt om den som är missnöjd med överexekutors för­ ordnande om separatförsäljning bör få överklaga detta särskilt. Ett så­ dant förordnande innebär emellertid enligt beredningen inte mera än att ett försök skall göras att sälja tillbehöret för sig och kan därför knappast anses som ett beslut mot vilket särskild talan bör få föras. Beredningen har därför i detta fall inte tänkt sig något avsteg från regeln i 212 § UL, att besvär mot överexekutors särskilda beslut i fråga som angår utsök- ningsmåls behandling inte får föras annat än i sammanhang med talan mot huvudsaken. Enligt beredningen torde den som är missnöjd med förord­ nandet dock vara oförhindrad att i högre instans göra gällande att målet onödigt uppehålls genom försäljningsförsöket. I övrigt får han vänta och se om någon separatförsäljning kommer till stånd och i så fall överklaga denna.

Fastän särskild försäljning av fastighetstillbehör för en köpare kan komma att framstå som en ordinär exekutiv försäljning av lösöre, har be­ redningen för tillbehörsförsäljningarnas del inte ansett det lämpligt att — som gäller i fråga om exekutiv lösöreauktion — tillåta klagan under obe­ gränsad tid. Beredningen anser att man för att uppnå stabilitet i försälj- ningsförfarandet i stället bör likställa separatförsäljning av fastighetstillbe­ hör med sådan auktion som ombesörjs av överexekutor och som får över­ klagas enligt 213 § 2 mom. UL inom tre veckor från auktionsdagen. Där-

52

igenom skapas förutsättning för att försäljningen kan vinna laga kraft

inom bestämd tid, vilket i sin tur möjliggör bl. a. att villkoren för den

fortsatta realisationen av fastigheten kan bestämmas med erforderlig säker­

het. På grund härav förordar beredningen att 213 § 2 mom. UL görs till­

lämplig även på separatförsäljning av tillbehör vare sig den har skett på

auktion eller under hand. Har tillbehörsförsäljning överklagats, torde hov­

rätten kunna förordna att godset inte får utlämnas till köparen innan änd-

ringssökandet slutligt har prövats (218 § UL). Har godset kommit i kö­

parens besittning och undanröjs försäljningen av högre instans, lär enligt

beredningen köparen vara skyldig att återlämna godset, varvid han skall

återfå den köpeskilling han erlagt.

Mindre följdändringar till bestämmelserna om särskild försäljning av

fastighetstillbehör föreslås i 81, 101, 117, 124, 128, 129, 142, 143, 156, 168

och 211 §§ UL. Beredningen förordar också vissa följdändringar i IF.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena

Förslaget att regler om separat försäljning av fastighetstillbehör skall

införas i UL godtas eller lämnas utan erinran av det helt övervägande

antalet remissinstanser, bland dem

JK, hovrätterna för Västra Sverige

och

Övre Norrland, bankinspektionen, kommerskollegium, exekutionsväsendets

organisationsnämnd, överståthållarämbetet,

de flesta av de hörda

läns­

styrelserna, Föreningen Sveriges kronofogdar, Svenska bankföreningen

och

Svenska sparbanksföreningen.

Allmänt uttalar

Sveriges advokatsamfund

att den föreslagna möjlig­

heten att sälja tillbehör och den egentliga fastigheten var för sig är ägnad

att tillgodose kravet på ett effektivt försäljningssätt.

Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa

och

Svenska bostadskreditkassan

framhåller att bered­

ningens uttalande om det ändamålsenliga i att sälja särskilda föremål i

lämpliga poster är väl förankrat i den praktiska erfarenheten när det t. ex.

gäller ett industrifastighetskomplex, som inte längre representerar en drifts-

duglig enhet. Förslaget om separatförsäljning av tillbehör tillgodoser önske­

mål som förts fram från olika håll, bl. a. företrädare för näringslivet.

En avvisande inställning till beredningens förslag intar endast

länssty­

relsen i Kopparbergs län.

Länsstyrelsen anser det i och för sig tänkbart,

att vidgningen av tillbehörskretsen motiverar regler om separat försäljning

av tillbehör. För flertalet fall är länsstyrelsen emellertid benägen att ansluta

sig till uppfattningen, att helheten av grund, byggnader och inventarier

representerar ett större värde än summan av delarnas värde. Det förefaller

därför inte befogat att införa ett svårhanterligt system med möjligheter till

särförsäljning. Länsstyrelsen framhåller att ett sådant system bl. a. med­

för att det ofta kommer att fordras att överexekutor har särskild sakkun­

53

skap av teknisk och merkantil natur om han någorlunda vederhäftigt skall kunna överväga frågan om sär försälj ning skall äga rum eller inte.

Beredningens förslag att bestämmelserna om separatförsäljning skall få karaktären av undantagsregler biträds av

länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen betonar att huvudsyftet med vidgningen av fastighetstillbe- hörskretsen måste vara att man på ett organiskt sätt sammanhåller en in­ dustriell enhet inom ramen för fastighetsinstitutet. Samtidigt medges att det ibland kan vara av värde att ha möjligheten att sälja tillbehör för sig. Länsstyrelsen godtar därför beredningens förslag. En liknande inställning uttrycks av

länsstyrelsen i Västerbottens län.

På några håll befarar man att regler om separat tillbehör sförsäljning kan komplicera och försena förfarandet vid fastighetsexekution. Sådana syn­ punkter anförs av bl. a.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och

Svenska bostadskreditkassan

samt av ett par

länsstyrelser. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län

anser att tillbehörsförsälj ning, för att sådana kon­

sekvenser i görligaste mån skall förhindras, inte bör förekomma om det under förfarandets gång visar sig att fastigheten i sin helhet måste säljas. Däremot anser

länsstyrelsen i Västernorrlands län

att några större olägen­

heter knappast torde uppstå, eftersom separatförsäljningar inte torde bli särskilt vanliga. Av samma skäl finner

länsstyrelsen i Värmlands län

att

bestämmelser om separatförsäljning inte kommer att medföra någon nämn­ värd ökning av överexekutors arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har en uppfattning om separat

försäljning av fastighetstillbehör, som i vissa avseenden skiljer sig från beredningens. Länsstyrelsen framhåller att utmätning av fastigheter ofta sker för gäldande av små fordringsbelopp. I sådana fall torde utmätt fastig­ hets tillbehör ofta komma att representera ett värde som redan vid utmät­ ningen kan bedömas vara tillräckligt för att täcka utmätningsfordringen. Ett starkt skäl för att införa möjlighet till separat försäljning av tillbehör finner länsstyrelsen därför vara att utmätningsfordringen kan bli täckt ge­ nom en sådan försäljning. Från denna synpunkt kan det antas att separat tillbehörsförsälj ning efter hand kommer att bli en vanligare företeelse än vad beredningen har tänkt sig. Enligt länsstyrelsen skulle det vara en fördel, om utmätningsmannen redan vid utmätningen av en fastighet kunde be­ döma vilka föremål, som skulle vara tillräckliga för att täcka utmätnings­ fordringen, och åsätta dem särskilda värden. Förfarandet skulle då redan från början kunna inriktas endast på tillbehören. Länsstyrelsen anser att det mången gång kan vara ett onödigt tungt förfarande att utmäta och värdera en hel fastighet med tillbehör, om det redan från början kan be­ dömas att utmätning av visst eller vissa tillbehör är tillräcklig för att till­ godose vederbörande rättsägare.

Enligt beredningen bör man inte föranstalta om separat försäljning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

54

tillbehör, om betydande risk föreligger för att fastigheten förblir osåld se­

dan tillbehören bär blivit avyttrade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

under­

stryker att kännbara olägenheter särskilt för gäldenären-fastighetsägaren

utan tvekan kan följa om separatförsäljning genomförs utan att själva fas­

tigheten blir såld.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser att en

särförsäljning i allmänhet inte behöver innebära någon nackdel för en bor­

genär, om han får betalning ur köpeskillingen för separat sålt tillbehör. För

gäldenärens del torde nackdelarna i regel inte vara större än vid exekutiv

försäljning av lös egendom. Länsstyrelsen anser emellertid att av sociala

och ekonomiska skäl möjligheterna att förordna om tillbehörsför sälj ning

bör begränsas. De olägenheter av social natur som uppstår för gäldenären

vid en försäljning av fastighet i sin helhet får vägas mot de olägenheter

som en särskild tillbehörsför sälj ning kan medföra.

Den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om sär­

skild tillbehörsför sälj ning lämnas utan erinran i de flesta remissvaren. I en

del yttranden framförs emellertid kritik i olika avseenden.

Enligt

länsstyrelsen i Kopparbergs län

bör man vid tillbehörsförsäljning

använda den metod som beredningen har skisserat men avvisat, nämligen

att ha ett anbudsförfarande följt av auktion med därpå grundat avgörande

vilket bud som skall antas. Den av beredningen påtalade olägenheten av

tidsutdräkt mellan anbudsförfarandet och auktionen torde kunna elimine­

ras genom att den ena förrättningen tillåts följa tämligen snabbt efter den

andra. Detta kan ske genom att kungörelse om anbudsförfarandet och auk­

tionen utfärdas samtidigt och på sådant sätt att de båda förfarandena fram­

står som led i samma förrättning och alltså avhängiga av varandra. En me­

tod med anbudsförfarande ifrågasätts också av

JK.

Denne anser att över-

exekutor bör ha rätt att utlysa ett anbudsförfarande före sammanträdet med

rättsägarna. Vid sammanträdet har rättsägarna då tillfälle att göra sin be­

dömning med ledning av avgivna bud. Ett sådant tillvägagångssätt torde

inte komma att påverka anbudsgivningen i oförmånlig riktning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

kan inte finna att beredningen har an­

fört tillräckliga skäl för förslaget att överexekutor skall ta initiativet till

separatförsäljning av tillbehör. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan om

separatförsäljning prövas av överexekutor först efter yrkande från rätts­

ägares sida.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

anför liknande synpunkter.

Riks­

revisionsverket

understryker att exekutionssökande och gäldenär bör kunna

ta initiativ till separatförsäljning.

Några remissinstanser har vänt sig mot att det yttersta avgörandet i frå­

gan om separatförsäljning har tillagts överexekutor (100 a § UL).

Förening­

en mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

anför att

ett avgörande, som rör en inteckningshavares säkerhet, i princip bör förbe­

hållas inteckningshavaren själv. Beredningens förslag torde regelmässigt

komma att fungera i överensstämmelse med denna princip, men man kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

55

inte utesluta möjligheten att ett i och för sig berättigat borgenärsintresse kan tänkas komma i kläm genom en felbedömning från överexekutors sida. Emellertid anser föreningen risken så obetydlig att den bör lämnas därhän.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och

Svenska bostadskreditkas-

san

ger uttryck för en liknande uppfattning. Man framhåller att överexeku- tor enligt beredningens förslag mot samtliga rättsägares bestridande kan besluta om tillbehör sförsäljning under förutsättning att han finner synner­ liga skäl föreligga. Man finner det svårt att förstå vilka synnerliga skäl, som kan väga tyngre än rättsägarnas intressen.

Öv er ståthållar ämbetet

häv­

dar att överexekutor undantagslöst bör vara skyldig att förordna om sepa­ ratförsäljning, när det föreligger ett enhälligt önskemål härom från rätts- ägarnas sida. Har överexekutor funnit det sannolikt att separatförsäljning är fördelaktig och därför kallat till sammanträde, skulle det vara egendom­ ligt om överexekutor skulle frångå denna uppfattning, sedan han har fått den bestyrkt av en enhällig krets av rättsägare. Den omständigheten att en eller flera rättsägare inte är närvarande vid sammanträdet kan inte ut­ göra skäl för en ytterligare prövning från överexekutors sida.

Hovrätten för Övre Norrland

konstaterar att beredningen inte har behand­

lat frågan om skriftliga meningsyttringar från rättsägare skall tillmätas be­ tydelse vid sammanträdet inför överexekutor. Enligt hovrättens åsikt skall det, även utan särskild bestämmelse, stå överexekutor fritt att ta hänsyn till skriftliga uttalanden från rättsägare som inte har inställt sig vid sam­ manträdet. Hovrätten framhåller vidare, att överexekutor i mindre tvek­ samma fall bör kunna förordna om separatförsäljning, även om alla rätts- ägarna har uteblivit från sammanträdet men skriftligen biträtt förslag om sådan försäljning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

sätter i fråga, om det är påkallat att åsi­

dosätta övertagandeprincipen såsom beredningen har föreslagit (100 b § 1 mom. UL). Länsstyrelsen förordar i stället att vad som inflyter genom tillbehörsförsäljning skall tillfalla exekutionssökanden. Länsstyrelsen kon­ staterar emellertid, att en sådan ordning medför att särskild tillbehörsför­ säljning, om inte fordringsägare med bättre rätt medger det, bör före­ komma endast när en försäljning inte leder till minskning av framförlig­ gande inteckningars möjlighet till betalning ur den kvarstående egendo­ men.

Beredningen har föreslagit (100 b § 2 mom. UL) att separat försäljning av tillbehör skall avbrytas när genom försäljningen influtna medel förslår till förnöjande av borgenär, som har vunnit utmätning, och dem som har bättre rätt och inte har avstått från betalning.

Exekutionsväsendets organi-

sationsnämnd

påpekar, att sammanträde för bevakning av fordringarna

ännu inte har hållits, när separatförsäljning sker. Överexekutor kan därför inte veta, när försäljningen skall avbrytas. För att överexekutor inte skall avbryta försäljningen vare sig för tidigt eller för sent måste enligt nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

dens åsikt ett bevakningssammanträde hållas före försäljningen. Nämnden

anser det lämpligt att det i lagtexten utsägs att rättsägarna, när fråga upp­

kommer om separatförsäljning, skall anmodas bevaka sina fordringar vid

det sammanträde som skall hållas enligt den föreslagna 100 a §.

Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län

anser att reglerna bör utformas så att

bindande besked angående fordringsbeloppet kan krävas vid sammanträdet.

Beredningens ståndpunkt att det inte bör meddelas någon bestämmelse

om särskild fullföljd mot överexekutors förordnande om separatförsäljning

av tillbehör kritiseras av

hovrätten för Övre Norrland.

Hovrätten framhål­

ler att det kan råda delade meningar inte bara i frågan, om försäljning

av visst tillbehör över huvud taget skall ske, utan också i frågan vilket

eller vilka tillbehör som bör säljas. Hovrätten anser därför att det bör före­

skrivas i 212 § UL att särskild talan får föras mot överexekutors förord­

nande. Har ett förordnande överklagats, torde enligt hovrätten med stöd

av 218 § UL kunna beslutas, att åtgärd i anledning av förordnandet inte får

äga rum, förrän ändringssökandet slutligt har prövats. Hovrätten pekar

också på det förhållandet, att ett försälj ningsavtal rörande ett tillbehör med­

för skyldighet för överexekutor att låta avskilja tillbehöret från fastighe­

ten. Beredningens förmodan att köpare, som har fått godset i sin besittning,

automatiskt är skyldig att mot återfående av erlagd köpeskilling återlämna

godset, om försäljningen undanröjs av högre rätt, synes hovrätten något

tveksamt. I vart fall kan en sådan ordning medföra svårigheter, om det

sålda har infogats i köparens fasta egendom eller kanske har sålts vidare

till annan.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.

Gällande rätt

UL innehåller inte några bestämmelser som direkt anger vilka befogen­

heter ägaren av en utmätt fastighet har. Av 81 § UL framgår dock att

ägaren i allmänhet får fortsätta att nyttja fastigheten. Om annat inte be­

stämts i särskild ordning, anses han sålunda ha rätt till normal avkastning

av fastigheten, t. ex. att uppbära förfallna hyror eller att bärga mogen

skörd. En allmän grundsats anses vara att åtgärder till skada för borge­

nären inte får vidtas. Var gränsen mellan tillåtna och otillåtna åtgärder

går är dock något tveksamt. Av särskild betydelse i det avseendet är

åtgärder som på ett mera betydande sätt reducerar fastighetens kapital­

värde såsom avverkning av skog i större omfattning och grustäkt. Man

torde, i varje fall inom doktrinen, ha varit benägen att exempelvis medge

skogsavverkning efter avverkningsplan eller i däremot svarande omfatt­

ning. Däremot har antagits att det är otillåtet att riva byggnad eller att av­

lägsna tillbehör av väsentlig betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

57

Huvudregeln är alltså att gäldenären får omhänderha den utmätta fas­

tighetens förvaltning med viss rätt att tillgodogöra sig avkastning, men tre

undantag finns. För det första kan enligt 7 kap. UL anordnas tvångsför­

valtning av utmätt fast egendom. Genom att använda detta institut kan en

borgenär, som inte önskar att fastigheten säljs, i varje fall inte omedelbart,

åstadkomma att avkastningen används till betalning av hans fordringar.

Fastighetens förvaltning ombesörjs av en syssloman och dess avkastning an­

vänds för borgenärernas räkning.

Ett annat undantag är att borgenären enligt 81 § 1 mom. UL kan yrka, att

avrad, hyra eller ränta som faller av fastigheten till dess den blir såld

och tillträdd av köparen skall uppbäras av utmätningsmannen eller av

syssloman som förordnas av denne. Denna förvaltningsform brukar kallas

det mindre sysslomannaskapet. Den omständigheten att hyra o. 1. skall

uppbäras i denna ordning innebär ej, att gäldenärens besittning av fastig­

heten rubbas.

Som ett tredje undantag gäller slutligen enligt 81 § 2 inom. UL, att över-

exekutor på yrkande av borgenären skall förordna syssloman att omhän­

derta och förvalta egendomen, när det är fara att den genom vanvård eller

på annat sätt i större mån försämras av ägaren. Detta brukar kallas det

större sysslomannaskapet.

Beredningen

Den nya lagstiftningens bestämmelser om vad som är fastighetstillbehör

skapar enligt beredningen ökade risker för att fastighetsägare vidtar åtgär­

der till skada för borgenärer. Tillbehörskretsen i fråga om industrifastig­

heter vidgas väsentligt och får en delvis ändrad karaktär. I motsats till vad

som nu gäller kommer tillbehörskretsen att omfatta även lätt flyttbara ma­

skiner o. 1. Beredningen finner det med hänsyn härtill önskvärt, att grän­

serna för fastighetsägarens dispositionsrätt över utmätt fastighet klar­

läggs genom en uttrycklig bestämmelse.

Enligt beredningens mening bör eu utmätning av fastighet, liksom f. n,,

inte innebära förbud för gäldenären att sälja eller inteckna fastigheten.

Däremot bör utmätningen föranleda att gäldenären inte får disponera över

fastigheten på sådant sätt att dess kapitalvärde reduceras. I övrigt bör han

kunna förfoga över fastigheten i den mån denna befogenhet inte har in­

skränkts genom förordnande av syssloman enligt 81 § UL. Beredningen

föreslår att bestämmelser

i ämnet tas upp i en ny paragraf i UL, betecknad

80 a §.

I 1 mom. av paragrafen föreslår beredningen till en början föreskriften

att ägaren inte får minska utmätt fastighets värde genom att avyttra dess

tillbehör. Beredningen uttalar att man inte i onödan bör hindra att förslitna

tillbehör byts ut mot nya. Förslaget innebär att sådant utbyte är möjligt,

58

om fastighetens värde inte minskas därigenom. Om den nya utrustning som

skall ersätta den äldre får karaktären av tillbehör, torde fastighetsvärdet

i regel inte minskas. Om däremot en maskin som tillhör fastighetens ägare

byts ut mot en maskin som har köpts under äganderättsförbehåll och där­

för inte får tillbehörsegenskap (jfr 5 § första st. andra p. lagen om vad

som är fast egendom), kan detta enligt beredningen innebära en avsevärd

minskning av fastighetens värde.

Enligt beredningens förslag får ägaren vidare inte minska fastighetens

värde genom att — annat än för husbehov — avverka skog, bedriva grus-

eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja fastighetens naturtillgångar eller

i övrigt förändra denna. I fråga om rätt att avverka skog och vidta andra

liknande åtgärder finner beredningen inte motiverat att behålla den mot

ägaren liberala ståndpunkt som gällande rätt har ansetts inta. Genom att

förbjuda sådana åtgärder, som inte avser att tillgodose husbehov, når man

bättre överensstämmelse med föreskriften i 171 § UL, att syssloman vid

tvångsförvaltning inte utan särskilt tillstånd får avverka skog annorledes

än för egendomens behov. Beredningen anser det uppenbart att grus- eller

stentäkt kan inverka avsevärt på en fastighets värde. Detta värde kan ibland

väsentligen bestå i t. ex. ett grustag. Som exempel på utnyttjande och för­

ändring, som kan minska fastighetsvärdet, nämns vidare bortförande av

matjord i större skala samt rivning och bortforsling av byggnader och lik­

nande ingrepp. Åtgärder som inte särskilt nämns i förslaget skall enligt be­

redningens mening i princip vara tillåtna. Fastighetsägaren skall sålunda

få tillgodogöra sig normal avkastning av fastigheten om annat inte följer

av 81 § UL. Att bärga den årliga skörden skall alltså inte anses inverka på

fastighetens värde. Detta skall också gälla skörd som är av relativt stort

värde i förhållande till fastigheten, t. ex. fruktskörd i trädgårdsanläggning

o. 1.

Beredningen framhåller att förbudet mot skogsavverkning m. m. inte

bara innebär förbud för ägaren att själv vidta ifrågavarande åtgärder. Han

kan naturligtvis inte heller

efter

utmätningen upplåta åt annan att företa

sådana åtgärder. Sker sådan upplåtelse och kommer man inte utan vidare

till rätta med den som förvärvat rättigheten, kan syssloman förordnas

enligt 81 § 2 mom. UL. Beredningen påpekar att upplåtelsen inte blir ogil­

tig därför att den inte får utnyttjas medan fastigheten är utmätt. Den kan

förbehållas vid fastighetens försäljning eller leva upp, om utmätningen

går åter.

Om skogsavverkningsrätt, grustäkt e. 1. har upplåtits

före

utmätningen,

är den nya 80 a § UL enligt beredningen inte tillämplig. Beredningen utgår

emellertid från att syssloman skall kunna förordnas enligt 81 § 2 mom. UL,

om utmätningssökanden har bättre förmånsrätt än rättighetsinnehavaren

och utövningen av rättigheten innebär att fastigheten försämras.

Beredningen anser, att bestämmelserna i 1 mom. av den föreslagna 80 a §

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

59

UL på en del punkter innebär en viss skärpning i förhållande till vad som gäller f. n. Det förefaller därför beredningen motiverat, att avsteg från reg­ lerna skall kunna medges. En strikt tillämpning kan annars drabba fastig­ hetsägaren väl hårt och försvåra frivillig betalning. Det bör t. ex. efter om­ ständigheterna kunna tillåtas, att fastighetsägaren avverkar och försäljer skog i lämplig omfattning eller avyttrar maskin, som kan undvaras, för att kunna betala exekutionsfordringen. I 2 mom. av 80 a § UL föreslår be­ redningen därför, att överexekutor på begäran av fastighetsägare skall få medge undantag från förbuden i 1 mom. Undantag får inte medges, om det kan medföra intrång i borgenärens rätt. Överexekutors befogenhet bör enligt beredningen vara diskretionär. Förslaget anger därför att överexeku­ tor skall bedöma lämpligheten av att undantag medges. Vid prövningen kan hänsyn tas till andra borgenärer än exekutionssökanden.

Den aktuella vidgningen av kretsen av fastighetstillbehör, främst i fråga om industritillbehören, har föranlett beredningen att överväga ytterligare åtgärder för att säkerställa att vad som hör till fast egendom inte skingras. Beredningen erinrar därvid om att — frånsett reglerna om det s. k. större sysslomannaskapet i 81 § 2 mom. UL — fast egendom inte kan omhändertas eller sättas under förvar på sådant sätt som gäller beträffande lös egendom.

Beredningen föreslår att i 3 mom. av den föreslagna 80 a § UL föreskrivs att överexekutor, när det anses påkallat, på begäran av borgenären skall förordna att utmätningsman skall ta vård om fastighetstillbehör. Kostna­ derna för sådan vårdhållning skall förskjutas av borgenären, om utmät­ ningsmannen begär det. De nya reglerna anknyter i viss mån till reglerna i 60 a § UL, som innebär att om utmätning av lös egendom inte kan verk­ ställas genast, utmätningsmannen kan säkerställa utmätningen genom att ta vård om egendomen.

Beredningen framhåller att de föreslagna reglerna om särskild vård av tillbehör bara avser fallet att fastigheten bär blivit eller är att anse som utmätt. Förordnande om omhändertagande kan enligt beredningen komma i fråga om fastighetsägaren har överskridit sina befogenheter genom att av­ yttra tillbehör eller om risk för sådan åtgärd föreligger men det ändå inte är motiverat att förordna syssloman för fastigheten.

Eftersom det ibland kan vara olämpligt att avvakta att överexekutor för­ ordnar om vårdhållning, föreslår beredningen att utmätningsman får be­ fogenhet att som interimistisk åtgärd ta vård om tillbehör när saken är brådskande.

Beredningen föreslår vidare, att bestämmelsen i 81 § 2 mom. UL jämkas. Gällande lydelse innebär, att det större sysslomannaskapet skall anordnas, när det föreligger fara att ägaren genom vanvård eller på annat sätt

i större

mån

försämrar egendomen. Beredningen föreslår att förutsättningen för det

större sysslomannaskapet skall vara fara att ägaren vanvårdar egendomen eller förfogar över den i strid mot 80 a § eller fara att egendomen på annat

sätt försämras. Både enligt gällande rätt och enligt förslaget krävs vidare att

borgenären begärt förvaltning av ifrågavarande art.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena

Beredningens förslag i detta avsnitt har lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. Till dessa bör

hovrätten för Övre Norrland, bankinspek­

tionen, kommerskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd, över-

ståthållarämbetet,

flertalet av de börda

länsstyrelserna, Föreningen Sve­

riges kronofogdar

och

Svenska bankföreningen.

I några yttranden bl. a.

i yttranden från

Sveriges advokatsamfund

och

Föreningen mellan ombuds­

männen hos Sveriges landsligpoteksinstitution

— har man gett uttryck åt

sin tillfredsställelse över att gränserna för fastighetsägares dispositionsrätt

över utmätt fastighet klarläggs.

JK

uttalar, att förslaget att ägaren inte får minska utmätt fastighets vär­

de genom att avyttra tillbehör teoretiskt sett väl överensstämmer med de

utgångspunkter som beredningen har funnit böra gälla för reglerna om fas­

tighetsägarens befogenheter. Däremot förefaller det inte säkert, att de piak-

tiska konsekvenserna i alla avseenden blir lyckade. Beredningens motivut­

talanden synes nämligen ge rum för den tolkningen av bestämmelsen att

avyttring av fastighetstillbehör skulle vara tillåten, om fastighetsägaren i

samband med avyttringen tillför fastigheten annat tillbehör av motsvarande

värde. De befogenheter att ändra fastigheten som fastighetsägaren däi ige­

nom får är enligt JK synnerligen vittgående, särskilt om fastighetens värde

väsentligen ligger i dess tillbehör. Vad som framför allt är ägnat att inge

betänkligheter är att lagligheten av eu åtgärd, varigenom tillbehöi utbyts

mot tillbehör av samma eller annat slag, blir beroende av föremålens värde

och därmed av en ekonomisk bedömning. En sådan bedömning blir ofta

mer eller mindre subjektiv och häri ligger otvivelaktigt en risk föi utmät-

ningsborgenären. Att ägarens befogenheter i detta hänseende avgränsas

med erforderlig tydlighet anser JK vara önskvärt också av det skälet att

straffansvar enligt 17 kap. 13 § BrB kan utkrävas vid överträdelse av be­

fogenheterna. Dessa synpunkter talar enligt JK för att ägaren i princip

bör förbjudas att vidta åtgärd, varigenom tillbehör frångår fastigheten.

Att överexekutor enligt beredningens förslag kan medge undantag från ett

sådant förbud förefaller i de allra flesta fall vara fullt tillräckligt för att

tillgodose behovet att kunna utbyta förslitna tillbehör och liknande. Möj­

ligen kan övervägas en föreskrift av innebörd att dispens är obehövlig när

tillbehör är av ringa värde eller deras avskiljande uppenbart saknar bety­

delse för utmätningsborgenärens rätt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

anser, att beredningens förslag innebär en

kraftig inskränkning i den rätt att utnyttja en utmätt fastighet som f. n.

tillkommer fastighetens ägare. Länsstyrelsen vill emellertid inte göra några

61

invändningar, eftersom starka skäl talar för beredningens uppfattning. Lik­ nande uttalanden görs av

länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Stockholms län

anser däremot, att någon skärpning i

förhållande till vad som har ansetts vara gällande rätt inte bör komma till stånd i fråga om fastighetsägares befogenheter att avverka skog eller vidta andra liknande åtgärder. Enligt länsstyrelsens mening synes gällande rätt i stället böra lagfästas. En utmätning, vars syfte endast är att säkerställa kommande försäljning, bör inte få hindra ägaren att tillgodogöra sig vad som kan anses vara normal avkastning av fastigheten. I vissa fall kan den tid under vilken en fastighet är utmätt bli lång och betungande för äga­ ren.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

är också av den meningen att fastighets­

ägaren inte bör hindras att tillgodogöra sig normal avkastning av utmätt fastighet, även om den härrör från skogsavverkning, grus- eller stentäkt. Borgenärens säkerhet behöver enligt länsstyrelsen inte förringas genom ett sådant tillgodogörande.

Hovrätten för Västra Sverige

behandlar beredningens uttalande, att syss­

loman enligt 81 § 2 mom. UL bör kunna förordnas när fastighet efter ut­ mätning försämras genom utövandet av t. ex. en skogsavverkningsrätt, som har upplåtits före utmätningen men som har sämre rätt än utmätningssö- ltandens fordran. Även om en sådan princip kan vara sakligt befogad, finns enligt hovrättens mening anledning ifrågasätta om formuleringen enligt för­ slaget av 81 § 2 mom. (»eller att egendomen annorledes försämras») ger otvetydigt stöd härför eller tillräcklig vägledning för tolkningen. Bestäm­ melsen tar enligt hovrättens mening väsentligen sikte på illojala åtgärder av ägaren i tiden efter utmätningen,. Det anslutna allmänna försämringsrekvi- sitet kan därför inbjuda till tolkningen att något nytt, exempelvis ett ökat utnyttjande från innehavaren av rättigheten, skall ha inträffat efter utmät­ ningen. I detta sammanhang vill hovrätten påpeka att det i en sådan situa­ tion ofta kan vara lämpligt att i stället använda bestämmelserna i 81 § 1 mom. om det mindre sysslomannaskapet. Beträffande 81 § 2 mom. anmär­ ker hovrätten, att det förefaller tveksamt om man helt bör uppge gällande rätts krav på försämring av viss styrka (»i större män»).

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Utredning om fastighets tillbehör och tvist därom

Gällande rätt

UL innehåller inte några bestämmelser om hur man skall förfara när det är tveksamt eller tvistigt huruvida visst föremål utgör tillbehör till ut­ mätt fastighet. Utmätningen omfattar i princip fastigheten som sådan och i det exekutiva förfarandet prövas inte vilka tillbehör som åtföljer fastig­ heten. Tvist huruvida visst föremål utgör tillbehör eller inte får prövas i vanlig rättegång. Vanligen kommer frågan upp i mål mellan den som på­

står sig vara ägare till föremålet och den som har inropat fastigheten på

exekutiv auktion.

När fastighet har utmätts eller är att anse som utmätt, åligger det enligt

79 § UL utmätningsman att upprätta beskrivning över fastigheten. Beskriv­

ningen tjänar till ledning för spekulanter vid den exekutiva auktionen. Den

brukar mer eller mindre utförligt återges i kungörelsen om auktionen (jfr

101 § UL) och skall uppläsas vid auktionstillfället (106 § UL). Beskriv­

ningen brukar omfatta en redogörelse för viktigare tillbehör till fastigheten,

framför allt byggnader o. 1.

Beredningen

Med hänsyn till att den nya lagen om vad som är fast egendom innebär

att man vidgar tillbehörskretsen för industrifastigheter och inför nya regler

om verkan av äganderättsförbehåll beträffande egendom som har tillförts

sådan fastighet, är det enligt beredningen inte lämpligt att det vid exekutiv

fastighetsauktion lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten.

Ovisshet härom kan i hög grad vara ägnad att minska utbytet av auktionen.

Skälig hänsyn mot gäldenären, borgenär med säkerhet i företagsinteckning

och inte minst tredje man, som är ägare till maskin e. 1. i fastigheten, på­

kallar också att det klargörs vad en försäljning omfattar så att onödiga

tvister undviks. Förslaget om separatförsäljning av fastighetstillbehör bidrar

också till behovet av reglering. Tillbehör bör nämligen inte säljas för sig,

om tvist råder om äganderätten.

Beredningen föreslår att bestämmelser införs i UL rörande utredning om

vilka tillbehör som åtföljer en utmätt fastighet. Beredningen anser lämpligt

att det i 79 § UL tas in föreskrift att utmätningsman, när detta behövs, i

beskrivning över fastighet skall ange vilka tillbehör som åtföljer fastigheten.

Enligt beredningens förslag skall utmätningsmannen dessutom avfordra

gäldenären sådana handlingar som tjänar till upplysning om tillbehören.

När anledning därtill förekommer skall han också på annat sätt söka ut­

röna vad som hör till fastigheten. Beredningen anser att det skulle bli allt­

för betungande att låta beskrivningen omfatta samtliga tillbehör och menar

att det räcker om utmätningsmannen förtecknar föremål som har större

värde eller vilkas omnämnande kan vara av betydelse för framtida speku­

lanter. Beredningen föreslår vidare (119 § 1 mom. UL), att auktionsför-

rättaren, när så anses erforderligt, skall ange vilka tillbehör som åtföljer

fastigheten. Enligt beredningen bör detta kunna ske genom hänvisning till

utmätningsmannens beskrivning, som skall uppläsas vid auktionen. Be­

redningen framhåller att det naturligtvis kan bli behövligt att auktions-

förrättaren efter undersökning och hörande av fastighetens ägare gör tillägg

till beskrivningens tillbehörsförteckning eller gör undantag från denna.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

63

De föreslagna bestämmelserna om utredning rörande fastighets tillbehör tar beredningen som utgångspunkt för regler om vad som skall anses åt­ följa fastigheten vid försäljningen. Beredningen påpekar att utmätnings­ mannen och auktionsförrättaren inte har ålagts att lämna en uttömmande redogörelse för fastighetens tillbehör. Det förhållandet att ett tillbehör inte har nämnts anses givetvis inte kunna medföra att tillbehöret faller utanför försäljningen. Som en första punkt i ett nytt 2 mom. av 132 § UL föreslår beredningen därför den huvudregeln, att en exekutiv fastighetsför sälj ning omfattar sådana tillbehör som enligt lag åtföljer fastigheten. För att för­ farandet skall få önskvärd fasthet när det är av betydelse om föremål är tillbehör eller inte, tar beredningen som en andra punkt i samma mom. upp föreskrift, att föremål, som vid auktionen särskilt har angetts som tillbehör, skall anses inbegripet i försäljningen även om föremålet rätteligen inte är tillbehör till fastigheten. Föremålet skall alltså anses vara sålt och gälde­ nären kan, sedan auktionen har vunnit laga kraft, inte återvinna föremålet genom att visa att det utgör lös egendom. Regeln är också avsedd att vinna tillämpning, om det konstateras att föremålet rätteligen tillhörde tredje man. Enligt beredningens mening får det utan särskild bestämmelse anses stå klart, att köpare av fastighet vid exekutiv auktion inte har något an­ språk på egendom beträffande vilken det särskilt har angetts att den inte utgör tillbehör.

Beredningen anser inte att utmätningsmannens beskrivning med för­ teckning över tillbehör skall kunna överklagas särskilt. Enligt beredningen står det emellertid sökanden, gäldenären och annan rättsägare fritt att hos överexekutor påpeka, att till fastigheten hör ytterligare tillbehör som bör redovisas eller att visst föremål som har tagits upp i förteckningen i själva verket är lös egendom. Beredningen anser att överexekutor, om han finner ett sådant påstående grundat, bör göra tillägg till eller undantag från förteckningen och vid auktionen tillkännage detta. När överexekutor har förordnat om separat försäljning, måste han inställa försäljningen av objekt, som befinns vara lös egendom.

Om en rättsägare inte har vunnit gehör hos överexekutor för påstående att ytterligare tillbehör bör redovisas eller att viss egendom i utmätnings­ mannens beskrivning felaktigt har angetts som tillbehör, kan han över­ klaga auktionen enligt 213 § 2 mom. UL. Den omständigheten att en fas­ tighet har sålts utan att det särskilt har angetts om visst föremål är till­ behör eller inte, anser beredningen emellertid inte böra föranleda att auk­ tionen undanröjs annat än om det undantagsvis kan antas att förfarandet har haft väsentlig inverkan på budgivningen. Har ett föremål däremot sålts separat, måste försäljningen undanröjas, om det konstateras att föremålet inte tillhör gäldenären. Har ett föremål vid försäljning av fastighet angetts vara tillbehör till fastigheten och visar tredje man, som har överklagat för­ säljningen, att föremålet tillnör honom, kan köparen enligt beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

inte göra anspråk på att få behålla detta. Också i andra fall kan det vara

klart, att köparen måste avstå från visst föremål. Beredningen anser att

det i regel torde bli ofrånkomligt att undanröja auktionen i dess helhet,

om det föremål som köparen skall avstå har ett mera betydande värde

och det inte kan konstateras hur stor del av köpeskillingen som belöper

därpå. Beredningen anser dock att hinder inte möter, att berörda parter

kommer överens om lämplig form av rättelse. Även om parterna inte har

förlikts, bör enligt beredningens mening visst utrymme finnas att laga

efter lägliglieten. Köparen bör visserligen inte mot sitt bestridande nödgas

stå fast vid inropet av fastigheten, om han måste avstå från något väsentligt.

Men i övrigt förefaller reduktion av köpeskillingen kunna komma i fråga

efter en skönsmässig uppskattning, om ett sådant tillvägagångssätt inte

rimligen kan anses kränka någons rätt och ett hävande av auktionen be­

finns vara en alltför ingripande åtgärd. I mer bagatellartade fall, där man

inte har skäl att anta att tillbehöret har inverkat på budgivningen, bör

köparen över huvud inte anses berättigad att angripa försäljningen eller

begära nedsättning av köpeskillingen.

Beredningen understryker att rättsägares möjligheter att göra påpekan­

den hos överexekutor och att genom överklagande av fastighetsauktion få

rättelse föreligger både när ett föremål tillhör fastighetsägaren men på

grund av sin beskaffenhet är att hänföra till lös egendom och när före­

målet tillhör tredje man. Den senare situationen finner beredningen emel­

lertid påkalla vissa ytterligare bestämmelser. Beredningen anser situationen

vara likartad med det fallet att utmätning av lös egendom i gäldenärens

bo är aktuell men annan påstår sig vara ägare till egendomen. Om ett före­

mål till det yttre framstår som fastighetstillbehör men påstås tillhöra an­

nan än fastighetsägaren, kan det — liksom när det gäller tvist om lös

egendom — finnas behov av att hänskjuta frågan om äganderätten till

prövning i rättegång. Beredningen anser att det inte alltid går att bedöma

ett sådant påstående inom ramen för det exekutiva förfarandet eller vid

prövning av besvär över fastighetens försäljning. Det skulle vara otill­

fredsställande om försäljning behöver ske trots att det föreligger beaktans-

värd risk att ett föremål tillhör tredje man. I enlighet med det sagda före­

slår beredningen en ny paragraf i UL (100 c §) som är utformad efter

mönster av bestämmelsen i 69 § UL. Den nya paragrafen innebär att

tredje man kan erhålla domstolsprövning av sitt påstående att han äger

föremål, som framstår som tillbehör till utmätt fastighet. Förutsättningen

härför är att han i målet hos överexekutor visar sannolika skäl för på­

ståendet och därmed utverkar överexekutors hänvisning att väcka talan vid

domstol inom viss tid. Separat försäljning av tillbehör skall inte få äga

rum, förrän eventuell tvist om tillbehöret har blivit prövad av domstol eller

fastställd tid för väckande av talan har utgått. Inte heller får omtvistat före­

mål inbegripas i försäljning av fastighet genom att det vid auktion anges

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

65

vara fastighetstillbehör. Råder ovisshet om föremåls egenskap av tillbehör, bör auktion på fastigheten inte anordnas, om tvistens utgång är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. Beredningen föreslår att försäljningen av fastigheten i sådant fall inte får ske, förrän tvisten har blivit prövad eller tiden för väckande av talan har gått ut. I särskilda fall kan det enligt be­ redningen komma i fråga att i stället sälja fastigheten med undantag av det omtvistade föremålet. Konstateras sedermera att detta rätteligen hörde till fastigheten, får det säljas för sig, vilket dock blir aktuellt bara om de borgenärer som har yrkat betalning ur fastigheten inte redan har fått sina anspråk tillgodosedda. För det fall att sådan försäljning sker föreslås en särskild regel om fördelning av köpeskilling.

Beredningen betonar att metoden att sälja fastighet med undantag för omtvistat föremål kan vålla komplikationer. Metoden bör därför tillämpas med försiktighet. Enligt förslaget får förfarandet användas bara om det kan ske utan avsevärd olägenhet för rättsägare.

Beredningen berör vidare den situation som uppkommer när tredje man påstår sig vara ägare till ett föremål, som har angetts som tillbehör vid fastighetsförsäljning, men inte lyckas hindra försäljning och inte heller vin­ ner bifall till besvär över försäljningen. Beredningen konstaterar, att olika meningar har uttalats när det gäller liknande problem vid utmätning av tredje man tillhörigt gods, som finns i gäldenärens bo.

Enighet råder enligt beredningen om att tredje man inte kan vända sig mot köpare, om han har försummat att efterkomma given hänvisning att stämma till domstol eller om förd talan vid domstol har ogillats. I vad mån tredje man i övrigt kan återvinna föremål anser beredningen vara ovisst. Det antas emellertid att köparen alltid kan åberopa reglerna om godtros­ förvärv. Om köparen har fått godset i sin besittning och varken har känt till eller bort känna till tredje mans rätt, behöver han alltså i varje fall inte lämna föremålet från sig utan lösen. Tredje mans ställning bör enligt be­ redningen vara densamma vare sig egendom har sålts som fastighetstill­ behör eller behandlats som lös egendom, och beredningen anser därför att det inte föreligger anledning att särskilt reglera frågan om tredje mans rätt, när fastighetstillbehör har sålts. Någon praktisk olägenhet av att rättsläget f. n. i viss mån är ovisst har enligt beredningen inte yppats. Köparen åt­ njuter under alla förhållanden ett vittgående skydd genom reglerna om godtrosförvärv. Beredningen anser att det torde finnas anledning att i det fortsatta arbetet med revideringen av UL återkomma till skyddet för tredje mans rätt vid utmätning.

Beredningen framhåller slutligen att tvist huruvida visst föremål är fas- tighetstillbehör eller inte också uppkommer när föremål har tagits i mät som lös egendom och gäldenären eller annan rättsägare påstår att det utgör fastighetstillbehör. Beredningen anser att särskilda bestämmelser inte be­ hövs för detta fall. Genom besvär kan gäldenären få frågan under pröv-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

ning av högre instans. Klagorätt torde också tillkomma inteckningshavare

i fastigheten.

Remissyttrandena

I de flesta remissvaren har beredningens olika förslag i denna del lämnats

utan erinran. Bland dem som inte har gjort några invändningar är

hovrät­

ten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Noi-rland, bankinspektionen, kom­

merskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållaräm-

betet,

flertalet hörda

länsstyrelser, Svenska bankföreningen

och

Svenska

s parbanksf öreningen.

Beredningens förslag (79 § UL) att utmätningsman vid upprättande av

beskrivning över utmätt fastighet särskilt skall ange vilka tillbehör

som åtföljer fastigheten och i anslutning därtill företa viss utredning om

tillbehören har i några remissyttranden ansetts kunna medföra svårigheter

för utmätningsmännen.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

fram­

håller att de utredningar som utmätningsmännen enligt förslaget har att

företa torde bli ganska omfattande och att svåra juridiska spörsmål torde

kunna uppkomma. Nämnden anser att detta särskilt kommer att bli fallet

vid beskrivning av industrifastigheter, där det kan vara av avgörande be­

tydelse om ett tillbehör skall hänföras till industritillbehör eller inte. Ut­

redningsarbetet torde enligt nämndens uppfattning i regel inte kunna dele­

geras till personal i lägre tjänsteställning, varför man måste räkna med

ökad arbetsbelastning för kronofogdarna. Liknande synpunkter anläggs av

Föreningen Sveriges kronofogdar

och flera

kronofogdemyndigheter. JK

på­

pekar att utmätningsmannens beskrivning får central betydelse enligt för­

slaget. Detta skulle i och för sig kunna motivera att beskrivningen i slut­

ligt skick görs tillgänglig för granskning av berörda rättsägare viss tid

före försäljningen och får överklagas särskilt. JK anser emellertid att så­

dana anordningar skulle verka tyngande på förfarandet och knappast är

nödvändiga.

Den föreslagna bestämmelsen i 119 § 1 mom. UL, att i viss utsträckning

vid fastighetsauktion skall anges vilka tillbehör

som åtföljer fastigheten, finner

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

vara befogad. Enligt länsstyrelsen torde det vara värdefullt för spekulan­

terna att före utropet få veta vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Enligt

länsstyrelsen i Malmöhus län

förefaller det vara tillfyllest, att överexekutor

vid en auktion endast hänvisar till utmätningsmannens beskrivning över

den utmätta fastigheten, överexekutor har enligt länsstyrelsens mening inte

större möjligheter än utmätningsmannen att avgöra vad som är tillbehör

till fastigheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län

ifrågasätter om inte mera

stadga bör ges åt förfarandet genom att bestämmelserna i stället utformas

så, att utmätningsmannens beskrivning av fastigheten ensam är normgivan­

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

de för vad som skall anses som tillbehör, tredje man dock obetaget att efter särskild framställning till överexekutor få frågan härom prövad vid domstol på det sätt som beredningen har föreslagit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån

godtar förslaget (132 § 2 mom.

UL) att föremål, som vid auktion särskilt har angetts som tillbehör, skall anses inbegripet i försäljningen av fastigheten även om det inte rätteligen var sådant tillbehör. Länsstyrelsen finner det rimligt, att överexekutor — trots att äganderättsutredningen i regel är summarisk — får befogenhet att ange vad som vid fastighetsauktion ingår i köpet. Länsstyrelsen fram­ håller att tredje man genom kungörandet av auktionen bereds särskilt skydd. I kungörelsen beskriver man f. n. regelmässigt byggnader och till­ behör till byggnader i ungefärlig överensstämmelse med utmätningsmans beskrivning av utmätt fastighet. I kungörelsen anmodas också envar med fordran eller annan rätt, som bör iakttas vid auktionen, att bevaka sin rätt vid denna. Någon preklusion av tredje mans rätt torde enligt läns­ styrelsen inte förekomma.

Hovrätten för Övre Norrland

tillstyrker beredningens förslag angående

vad som skall ingå i försäljningen såsom tillbehör till den utmätta fastig­ heten och i fråga om tredje mans rätt. Förslagen tar enligt hovrätten till­ börlig hänsyn till de viktigaste av de berörda intressena. Detta gäller i första hand köparens intresse av att säkert veta vad hans köp omfattar, något som är av väsentlig betydelse för att utbytet av försäljningen skall bli så gott som möjligt. Vidare torde beredningens förslag beakta, att det för borgenärerna i allmänhet är av betydelse att inte gäldenären tillhörig lös egendom av misstag följer med vid försäljningen och därigenom orik­ tigt kommer den till godo som har förmånsrätt i fastigheten. Det är emel­ lertid enligt hovrätten angeläget att utmätningsmannen och överexekutor ägnar stor uppmärksamhet åt frågan, vad som skall gå med i försäljningen, i all synnerhet när det gäller fastighet med industritillbehör. Genom att klagan över försäljningen skall föras inom viss tid föreligger annars viss fara för att rättsförlust tillfogas tredje man som är ovetande om försälj­ ningen.

JK

anser att förslaget medför att prövningen av frågan, om viss

egendom utgör fastighetstiilbehör, i viss utsträckning flyttas över från domstol till exekutiv myndighet. Detta kan väl någon gång innebära en försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Men denna olägenhet måste anses ringa i jämförelse med den avsevärda vinning för exekutionsförfarandet som följer av förslaget, dvs. de vidgade möjligheterna att före försäljningen få fastställt vilken egendom som den utmätta fastigheten omfattar.

Förslaget i denna del kritiseras av

länsstyrelsen i Västerbottens län

och

av

Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Länsstyrelsen fin­

ner det liksom beredningen otillfredsställande att det vid exekutiv auktion lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Från rättssäkerhets­ synpunkt anser länsstyrelsen emellertid inte den av beredningen före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

67

68

slagna ordningen acceptabel. Länsstyrelsen finner det inte rimligt att en

tredje man, som äger viss lös egendom, kan förlora denna enbart därför

att en auktionsförrättare — med stöd av ett bristfälligt eller kanske rent

felaktigt protokoll från en beskrivning enligt 79 § UL — har angett egen­

domen som tillbehör. Görs vid auktion invändning från sakägares sida be­

träffande tillbehörs karaktär, kan besvärande och kanske olösliga situa­

tioner uppstå. Det måste enligt länsstyrelsens mening fortfarande finnas

möjlighet att få frågan rättsligt prövad. Handelskammaren ställer för

sin del frågan om det verkligen kan vara rimligt, att avgörandet om vissa

föremål tillhör en fastighet eller inte skall kunna påverkas av vad som

har upptagits i beskrivningen över fastigheten och av vad auktionsförrät-

taren uppger vid auktionen. Genom de föreslagna bestämmelserna skulle

enligt handelskammaren lagen om vad som är fast egendom mer eller

mindre sättas ur spel.

Beredningens förslag till reglering av förfarandet vid tvist om

äganderätten till fastighetstillbehör (100 c § UL) godtas av

Förening­

en mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.

Förening­

en antar emellertid att sådana tvister i mer eller mindre hög grad kommer

att fördröja den slutliga fastighetsförsäljningen.

JK

ifrågasätter om inte regleringen av tredje mans rättsliga ställning vid

utmätning av fast egendom bör anstå tills vidare. JK framhåller att tredje

mans rättsliga ställning när det gäller honom tillhörig egendom, som har

dragits in i utmätning för annans gäld, ytterst beror på reglerna om god­

trosförvärv. Gällande rätts innehåll i det avseendet torde vara i viss mån

oklart och i varje fall svåröverskådligt. Med hänsyn därtill och då reg­

lerna i 69 § UL ännu inte har varit föremål för översyn anser JK det vara

tveksamt om man beträffande fastighetstillbehör nu bör införa en mot­

svarighet till dessa regler.

Länsstyrelsen i Värmlands län

framhåller, att beredningens olika för­

slag i det aktuella avsnittet kan medföra olägenheter för en gäldenär.

Sedan auktionen på hans fastighet har vunnit laga kraft, kan han inte

återvinna föremål som han påstår utgör lös egendom men som har sålts

som fastighetstillbehör. Enligt beredningen har gäldenären visserligen möj­

lighet att före auktionen hos överexekutor påpeka att visst föremål, som

i utmätningsmannens beskrivning är redovisat som fastighetstillbehör, i

själva verket utgör lös egendom. Görs ett sådant påpekande först i samband

med auktionen, kan emellertid svårigheter uppkomma för gäldenären att

förebringa sådana bevis, att överexekutor anser sig kunna frångå beskriv­

ningen. Gäldenären kan visserligen anföra besvär över auktionen, men

detta förefaller länsstyrelsen vara en onödig omgång. Länsstyrelsen före­

slår därför, att gäldenär — sedan kungörelse om auktion har utfärdats

— skall äga vända sig till överexekutor, som i uppenbara fall skall vidta

rättelse och i andra fall skall kunna hänvisa gäldenären till domstol enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

69

grunderna för den föreslagna 100 c § UL.

Kronofogdemyndigheten i Karl­

stads distrikt

är av samma uppfattning.

Sveriges advokatsamfund

betvivlar lämpligheten av den föreslagna be­

stämmelsen (100 c § 2 mom. UL), att försäljning av fastighetstillbehör varom tvist råder inte får äga rum förrän tvisten slutligt har avgjorts av domstol. Samfundet påpekar att beredningens övriga förslag i flera fall innehåller bestämmelser, som förutsätter samråd mellan överexekutor och intressenter vid exekutionsåtgärder. Samfundet anser att regler av inne­ börd, att vid åsämjande mellan exekutionsintressenterna försäljning får äga rum och köpeskillingen nedsättas för utbetalning till den som visar sig vara rätt ägare, kan effektivisera exekutionen och hindra värdeförlus­ ter.

Den föreslagna metoden att sälja fastighet med undantag för tillbehör, varom tvist råder, torde enligt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

i praktiken knappast komma att tillgripas i andra fall än när tillbehöret har så obetydligt värde i förhållande till fastigheten att tillbehöret förut­ ses vara utan betydelse för köpeskillingens storlek. Länsstyrelsen fram­ håller vidare, alt det måste anses vanskligt att i förväg bedöma om undan­ tagandet av ett föremål vid fastighetsförsäljning medför att lägsta budet inte uppnås. Om ett undantagande av ett tillbehör medför att ett försälj- ningsförsök beträffande fastigheten misslyckas, blir kostnaderna för kun­ görelsen av fastighetsauktionen onyttiga. Eventuellt kan utmätningen kom­ ma att gå åter.

Beredningens uttalanden om förfarandet när tredje man vid klagan över exekutiv fastighetsförsäljning visar att föremål rätteligen tillhör honom, kritiseras av

exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Nämnden framhål­

ler att auktionen enligt beredningen skall undanröjas om föremålet är av betydande värde och det inte kan konstateras, hur stor del av köpe­ skillingen som belöper på föremålet. Nämnden är emellertid av den upp­ fattningen, att man måste undanröja auktionen även om man kan konsta­ tera hur stor del av köpeskillingen som belöper på föremålet. Intecknings- havare, som på grund av det sänkta p?iset inte får täckning för sin in­ teckning, hade kanske varit villig att bjuda högre belopp för fastigheten; vid auktionen. Även i övrigt förefaller det nämnden som beredningens resonemang i frågan när auktion skall undanröjas borde bli föremål för närmare överväganden och förtydliganden.

Föreningen Sveriges krono­

fogdar

och

överexekutor för Malmö kronofogdedistrikt

finner det också

önskvärt med mer bestämda regler för det fall att en köpare måste avstå från föremål som har angetts som tillbehör till fastighet. Föreningen anser att beredningens uttalanden kan ge upphov till alltför skönsmässiga värde­ ringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Vägran att godkänna inrop av fast egendom

Gällande rätt

Enligt ULs bestämmelser om exekutiv auktion får fastighet i princip inte

försäljas om inte det s. k. lägsta budet uppnås. Lägsta budet skall i regel

överstiga summan av fordringsbelopp, som har bättre rätt än exekutions-

fordringen, och kostnaderna för förfarandet. Huvudbestämmelserna i äm­

net är 113 och 126 §§ UL men vissa modifierande föreskrifter finns i andra

lagrum.

Lägsta budets storlek är inte beroende av vilket saluvärde fastigheten

beräknas ha. Enligt gällande rätt kan auktionsförrättaren alltså inte vägra

att godta ett bud av den anledningen att budet anses oskäligt lågt.

Beredningen

Beredningen erinrar om att man i utländsk rätt på flera håll har bestäm­

melser, vilkas syfte är att hindra exekutiva fastighetsförsäljningar till pri­

ser som står i missförhållande till fastighetsvärdena. Exempelvis gäller en­

ligt norsk rätt att försäljning inte får ske, när det bud som har avgetts

vid auktionen är alltför lågt i förhållande till egendomens saluvärde.

Bestämmelsen får emellertid tillämpning endast vid de två första auktioner­

na och kan därför i längden inte hindra försäljning till underpris. I vissa

andra länder gäller att exekutiv försäljning inte får ske om erbjudet pris

understiger särskilt angiven del av fastighetens uppskattade värde.

Beredningen konstaterar att frågan, hur realisation av utmätt fast egen­

dom lämpligen bör ordnas för att ett gott utbyte skall erhållas, under se­

nare år kanske inte har uppmärksammats lika mycket som motsvarande

fråga beträffande lös egendom. Beredningen framhåller emellertid, att det

ibland har förekommit att fast egendom har sålts till betydande under­

pris. Åtgärder häremot efterlystes från vissa håll när det gjordes en förbe­

redande utredning inför översynen av UL. Bl. a. framhöll länsstyrelsen i

Älvsborgs län, att det borde undersökas, om inte bestämmelserna angående

lägsta budet kunde kompletteras med föreskrift att egendomen inte fick

säljas, om vid försäljningen inte uppnåddes ett pris som motsvarade t. ex.

75 % av det värde som utmätningsmannen har satt.

Beredningen anser det angeläget att möjlighet ges att hindra försäljning

av fastighet till alltför lågt pris. Det är visserligen sant att olägenheter

kan följa av en ordning som ger auktionsförrättare rätt att stoppa en

försäljning därför att avgivna bud inte når upp till fastighetens saluvärde.

Beredningen menar emellertid att det vid exekutiv försäljning av fastig­

het ofta står så stora värden på spel att man måste göra ökade ansträng­

ningar för att uppnå gott resultat, även om det skulle tynga förfarandet en

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

71

del. Förutom bestämmelser som är direkt inriktade på att hindra försäljning till underpris bör kanske också andra åtgärder prövas. Beredningen finner en möjlighet vara att — i likhet med vad som föreslås i fråga om lös egen­ dom — försöka sälja fastigheten under hand. En annan metod är att in­ föra bestämmelser om skyldighet för auktionsförrättare att före auktionen infordra anbud på fastigheten, t. ex. från statliga och kommunala myn­ digheter, samt att ge möjlighet att efter auktionen godta ett sådant bud, om det är förmånligare än det resultat som uppnås vid auktionen.

Beredningen har dock hittills inte undersökt frågan i hela dess vidd utan avser att senare återkomma till saken. Detta anses inte böra hindra att en mer begränsad reform genomförs utan uppskov. Om man nu inför regler om rätt för auktionsförrättare att avvisa alltför låga inrop vid auktion på lös egendom och fastighetstillbehör, förefaller det beredningen lämpligt att samtidigt ge den som förrättar exekutiv fastighetsauktion motsvarande befogenhet. En sådan lagändring utesluter inte att man senare går längre och inför bestämmelser om andra skyddsåtgärder i samma riktning eller jämkar bestämmelsen i belysning av gjorda erfarenheter. Beredningen förordar därför att i 2 mom. av 126 § UL tas in föreskrift, att inrop av fas­ tighet inte får godtas, om auktionsförrättaren finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Den föreslagna bestämmelsen överensstäm­ mer med den nyss berörda norska bestämmelsen i så måtto att den ger exekutionsorganen befogenhet att efter omständigheterna pröva ett buds skälighet. Någon anvisning att inrop får avvisas bara om inropssumman står i viss angiven disproportion till egendomens uppskattade värde före­ slås alltså inte. Beredningen finner det inte lämpligt att inskränka regelns tillämplighet till det första auktionstillfället. En prövning av avgivet bud skall enligt förslaget ske också vid nya försäljningsförsök. Om ett inrop har avvisats vid första auktionstillfället och det vid nästa auktion inte har avgetts högre eller nämnvärt högre bud, torde i allmänhet det inrop som har skett vid den senare auktionen få godtas, eftersom det efter de upp­ repade försöken lär vara föga sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås.

Som nämnts framlägger beredningen f. n. inte något förslag om försälj­ ning under hand av utmätt fastighet. Enligt beredningen bör därför en auktionsförrättare inte vägra att godkänna ett pris som bjuds vid auktion annat än om han anser sig kunna räkna med bättre bud vid ett senare auktionstillfälle. När fråga uppkommer om att avvisa inrop, bör det vidare beaktas, att utmätning enligt 128 § UL i allmänhet går åter, om inte fas­ tigheten blir såld vid en andra auktion. Beredningen anser sig inte böra föreslå någon ändring i detta avseende. Beredningen menar att en auk­ tionsförrättare får söka göra klart för sig, vad det kan bero på att man har fått dåliga bud, och söka bedöma om omständigheterna kan väntas vara mer gynnsamma vid ett senare tillfälle.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Beredningen finner att det behövs en särskild bestämmelse i fråga om

sådana auktioner vid vilka flera gemensamt intecknade fastigheter ut­

ropas. Om ett inrop som gäller någon av fastigheterna i komplexet avvisas,

skulle detta kunna medföra att ansvaret för den gemensamma inteckning­

en övervältras på övriga fastigheter. Eftersom en sådan, konsekvens inte

kan godtas, bör enligt beredningen föreskrivas att vid auktion på flera

gemensamt intecknade fastigheter frågan om avvisning av hud skall prö­

vas med hänsyn till det vederlag som har bjudits sammanlagt. En be­

stämmelse med detta innehåll föreslår beredningen i 126 § 2 mom. UL.

Summan av vad som har bjudits för de utbjudna fastigheterna skall alltså

jämföras med fastigheternas sammanlagda värde. Om auktionsförrättaren

finner den bjudna summan alltför oförmånlig, skall han vägra godkänna

inropen i fråga om alla fastigheterna. Relationen mellan ett bud för viss

enskild fastighet och värdet på just denna fastighet skall alltså inte vara

utslagsgivande. Att ett uppenbart underpris bjudits för en fastighet, anser

beredningen emellertid kunna vara ett tecken på att det sammanlagda pri­

set för alla fastigheterna bör kunna bli högre.

Den föreslagna regeln om befogenhet för auktionsförrättare att vägra

godkänna inrop medför enligt beredningen behov av följdändringar i 113 §

1 mom. samt i 116, 119 och 127 §§ UL.

Remissyttrandena

Beredningens förslag i nu behandlad del godtas eller lämnas utan erin­

ran av bl. a.

JK, bankinspektionen, kommerskollegium, exekutionsväsen­

dets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jön­

köpings, Värmlands, Gävleborgs, Västmanlands

och

Västernorrlands län,

Föreningen Sveriges kronofogdar, Svenska bankföreningen

samt

Svenska

sparbanks f ören ingen.

Sveriges advokatsamfund

tillstyrker förslaget och förklarar i samband

därmed, att varje lagstiftningsåtgärd som syftar till att hindra att ut­

mätt fastighet säljs till alltför lågt pris hälsas med tillfredsställelse. Sam­

fundet understryker önskvärdheten av fortsatt lagstiftningsarbete i avsikt

att tillgodose kravet på rimliga försäljningsresultat.

Överexekutor för Malmö

kronofogdedistrikt

anser det vara ytterst angeläget att överexekutor får

möjlighet att vägra godkänna inrop av fast egendom.

Hovrätten för Övre Norrland

framhåller att om beredningens förslag

genomförs det torde bli möjligt att överklaga en exekutiv försäljning på den

grund att inropet hade bort avvisas av överexekutor. Sådana överklaganden

kan kanske medföra svårigheter vid en prövning i efterhand. Hovrätten har

därför övervägt om inte en reform med syfte att hindra försäljning till

underpris borde tas upp till behandling först i samband med en fullstän­

dig översyn av formerna för försäljning av fast egendom. Hovrätten anser

emellertid reformen vara av sådant värde att den bör genomföras redan nu.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

påpekar att beredningen inte

har redovisat någon utredning i frågan, om det har förekommit att fast egendom vid auktion bär sålts till underpris, och än mindre i frågan, vilka orsakerna till underprisen i så fall har varit. Länsstyrelsen anser också att det bör klargöras vad som menas med underpris. Enligt

överexekutor

för Göteborgs kronofogdedistrikt

är det obestridligt att det alltjämt kan

förekomma att fast egendom säljs exekutivt till underpris men sådana fall har till följd av stigande insikter hos intressenterna och ökade möjligheter till sakkunnig hjälp säkerligen blivit alltmer sällsynta. Överexekutor sät­ ter därför i fråga, om behov av nya bestämmelser föreligger. Vidare kriti­ seras att beredningen har tänkt sig en ordning som med hänsyn till ofull­ ständigt underlag närmast är att betrakta som en etapp på vägen eller som ett försök. Överexekutor avstyrker därför förslaget.

Några remissinstanser anser att man före en reform bör avvakta den ytterligare utredning som beredningen har förutskickat beträffande for­ merna för försäljning av utmätt fast egendom.

Länsstyrelsen i Stockholms

län

finner att de föreslagna reglerna medför vissa uppenbara olägenheter med hänsyn till gällande bestämmelser om försäljning av gemensamt in­ tecknade fastigheter. Om förslaget genomförs torde allmänheten i ännu högre grad än f. n. berövas möjligheten att överblicka konsekvenserna av de bud som avges vid en auktion. Om en reform av vårt inteckningsväsen med syfte att avskaffa det gemensamma inteckningsansvaret genomförs, torde emellertid dessa olägenheter i allt väsentligt undanröjas. I varje fall finner länsstyrelsen frågan inte vara av sådan angelägenhetsgrad att den inte kan anstå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framhåller

att beredningen inte förefaller ha gjort någon bedömning i vad mån det föreslagna förfarandet kan inverka negativt på fastighetskrediten. Det väsentliga vid en exekutiv fastighetsauktion måste vara den möjlighet som fordringsägare har att driva in sin fordran. Denna viktiga synpunkt bör inte annat än rent undantagsvis stå tillbaka för andra intressen, t. ex. intresset av att fastigheten inte säljs till underpris. De föreslagna reglerna medför enligt länsstyrelsen vidare att spekulanter inte får möjlighet att vid auktionen bygga sin budgivning på vissa säkra fakta såsom exempelvis att ett högsta bud som överstiger det i förväg bestämda lägsta budet god­ tas. Reglerna kan också medföra att spekulanternas intresse för en auk­ tion minskar. Länsstyrelsen framhåller slutligen att frågan om införande av bestämmelser med sådant syfte som de förordade bör anstå tills be­ redningen har utrett möjligheten att sälja utmätt fast egendom under hand.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

förklarar sig inte ha någon er­

farenhet av att fast egendom har sålts till betydande underpris men delar i princip beredningens uppfattning att möjlighet bör finnas att, om det anses uppenbart påkallat, hindra försäljning till alltför lågt pris. Läns-

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

73

74

styrelsen betonar emellertid att det är en komplicerad fråga hur realisa­

tion av fast egendom skall ordnas för att ett så förmånligt pris som möj­

ligt skall uppnås och att frågan bör utredas ytterligare innan gällande

ordning ändras. Också

länsstgrelsen i Malmöhus län

och

överexekutor för

Norrköpings kronofogdedistrikt

anser att den vidare utredningen om for­

merna för försäljning av fast egendom bör avvaktas innan någon ändring

genomförs.

Länsstgrelsen i Kopparbergs län

ansluter sig i princip till tanken att nu

införa bestämmelser som motverkar försäljningar till underpris men anser

att de föreslagna bestämmelserna är alltför obestämda. Länsstyrelsen är

benägen att i stället ansluta sig till tanken att fastighet inte bör säljas

om man vid auktionen inte når upp till ett pris motsvarande exempelvis

75 % av det värde som utmätningsman har åsatt. Genom eu sådan regel

får enligt länsstyrelsens åsikt både auktionsförrättare och rättsägare mer

bestämda utgångspunkter för sitt handlande, något som är önskvärt, i all

synnerhet vid realisation av gemensamt intecknad egendom.

Länsstgrelsen

i Västerbottens län

vill inte tillstyrka bestämmelser av det slag beredning­

en har förordat. Länsstyrelsen anser att reglerna bör vara precisa och till­

lämpliga på alla exekutiva fastighetsauktioner. Möjligen kan reglerna om

lägsta budet kompletteras med en bestämmelse, att försäljning inte får

ske om man inte uppnår visst pris, bestämt i relation till det av utmät­

ningsman åsatta värdet.

Hovrätten för Västra Sverige

konstaterar att beredningens förslag inne­

bär, att auktionsförrättaren skall vara skyldig att under angivna omstän­

digheter avvisa inrop. För att bestämmelsen skall få avsedd effekt bör

uppenbarligen en sådan plikt för auktionsförrättaren föreligga. Beredning­

ens motiv förefaller emellertid ibland antyda en friare prövningsrätt för

honom. För bestämmelsens tillämpning synes angeläget att auktionsför-

rättarens skyldighet i nämnt avseende ytterligare belyses. Om möjligt

bör man undvika att göra prövningsskyldigheten så omfattande att för­

farandet i rutinärenden tyngs avsevärt.

Överexekutor för Norrköpings krono­

fogdedistrikt

hävdar emellertid att beredningens förslag går utöver önske­

målet att hindra försäljning av fastighet till alltför lågt pris genom att

det är utformat så, att bud inte får godtas, om auktionsförrättaren finner

sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Överexekutor menar att

en sådan formulering kan ställa auktionsförrättaren inför ett mycket vansk­

ligt bedömande, särskilt som inga närmare regler till ledning för bedö­

mandet ges. Meningen får väl anses vara, att närvarande rättsägare skall

få tillfälle att yttra sig i frågan om ett anbud skall godlas eller avvisas.

Om rättsägarna då inte är eniga, uppstår stora svårigheter i fall som inte

är uppenbara. Enligt överexekutors mening bör det övervägas att mjuka upp

huvudbestämmelsen och tillfoga regler till ledning för bedömandet.

Över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

75

exekutor för Göteborgs kronofogdedistrikt

anser för sin del, att avgörandet

om bud skall antas eller inte på ett klart sätt bör hänskjutas till auktions- förrättarens skönsmässiga bedömning. En vägran att godta inrop bör falla inom överexekutors befogenhet men inte under hans uttalade plikt.

Konungariket Sveriges stadshgpotelcskassa

och

Svenska bostadskredit-

kassan

anser att rättsägarna bör tillerkännas stort inflytande när det gäller

att avgöra, om ett inrop skall avvisas. Man framhåller att den av bered­ ningen föreslagna regeln kan komma att försätta innehavare av inteckning med god prioritet i ett sämre läge än vad nuvarande regler ger honom. Det kan mycket väl inträffa att en auktionsförrättare finner anledning att avvisa inrop som skulle förslå till täckande av en exekutionssökandes fordran mot säkerhet av botteninteckning i fastighet. Om auktionsförrät- taren vid senare försäljningsförsök skulle vara tvungen att anta ett bud, som är lägre än det tidigare avvisade och som till skillnad från detta inte täcker sökandens fordran, synes auktionsförrättaren ha försatts i en lind­ rigt sagt ömtålig situation. Man framhåller också att en felbedömning från auktionsförrättarens sida drar med sig ökade ränteförluster för sökanden och ökade kostnader för kungörelseförfarandet m. m.

Hovrätten för Övre Norrland

påpekar att den föreslagna ordningen kan

innebära, att försäljningen av en fastighet hindras mot borgenärens önskan och att utmätningen går åter, fastän borgenären hade kunnat förnöjas ge­ nom en försäljning. Förfarandet kan också medföra att borgenären förlorar den förmånsställning som han har vunnit genom utmätningen. Allt detta kan enligt hovrätten inträffa utan att egentlig säkerhet föreligger för att bättre vederlag kan uppnås vid en senare auktion, eventuellt efter ett för­ nyat utmätningsförfarande. Hovrätten anser emellertid att man bör hålla fast vid principen att borgenären inte får tillgodoses på sådant sätt att gälde- nären drabbas av onödig värdeförstöring.

Den särskilda regeln för utrop vid samma auktion av flera gemensamt intecknade fastigheter kritiseras av

överexekutor för Göteborgs kronofogde­

distrikt.

Beredningens motiv för ordningen att vägran att godta anbud i

sådant fall skall gälla alla fastigheterna förefaller inte överexekutor över­ tygande. Tillämpningen av en sådan bestämmelse kan leda till olyckliga resultat, om underpris har bjudits endast för en fastighet medan de övriga har inropats till priser som i och för sig ter sig acceptabla. Risken för för­ sämrade försäljningsresultat beträffande dessa fastigheter vid en ny auk­ tion förefaller inte ha beaktats tillräckligt.

I många remissyttranden framhålls behovet av ytterligare lag­ ändringar, som kan åstadkomma högre försäljningssummor vid exe­ kutiva fastighetsförsäljningar.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser att auktionsförrättaren bör ha större frihet att bestämma tidpunkten för auktionen än vad bestämmelserna i 88 c § UL medger. Länsstyrelsen

76

framhåller också att auktionsförrättaren bör ha större möjligheter att i

olika orts- och rikstidningar kungöra en auktion en eller flera gånger och

på ett mer affärsmässigt sätt.

Liknande synpunkter i fråga om kungörelseförfarandet anförs av

Svensk

industriförening, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och

Svenska

bostadskreditkassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter

Gällande rätt

Är två eller flera gemensamt intecknade fastigheter, som skall säljas

samtidigt på exekutiv .auktion, i samme ägares hand och helt lika belas­

tade med inteckningar och andra gravationer skall de alltid ropas ut ge­

mensamt. För försäljningen kan sedan i övrigt tillämpas samma bestäm­

melser som vid auktion på en enda fastighet.

Annorlunda blir förhållandena så snart det finns något särintresse i nå­

gon av flera gemensamt intecknade fastigheter, som skall säljas samtidigt,

dvs. så snart inte alla fastigheterna har samma ägare eller är helt lika gra­

verade. För att särintressena i fastigheterna skall kunna tillgodoses har man

för sådana fall ansett särskilda regler påkallade. Dessa regler återfinns i

121 § UL.

Reglerna i 1 mom. av sistnämnda paragraf innebär, att fastigheterna

skall ropas ut var för sig. I vissa fall skall emellertid därefter ett gemen­

samt utrop följa. Blir fordran för vilken fastigheterna är gemensamt in­

tecknade inte helt täckt genom buden vid särutropen, skall fastigheterna

sålunda i allmänhet bjudas ut gemensamt. Är två eller flera av de gemen­

samt intecknade fastigheterna i samme ägares hand, skall vidare på hans

begäran gemensamt utrop alltid ske av de fastigheter som tillhör honom.

Genom bestämmelserna om gemensamt utrop ges möjlighet att kräva ut

det gemensamma inteckningsansvaret till fullo. Dessutom tillgodoses en

gemensam ägares intressen. I praktiken torde det oftast bli ett gemensamt

utrop efter särutropen.

Blir budet vid det gemensamma utropet inte högre än vad som samman­

lagt har bjudits vid särutropen, skall enligt 121 § 2 mom. UL särutropen

gälla. Överstiger å andra sidan det högsta gemensamma budet summan av

de högsta buden vid särutropen, blir det gemensamma budet gällande.

Har särutrop först företagits och har det därefter skett ett gemensamt

utrop som har blivit gällande, måste den gemensamma köpeskillingen för­

delas på de olika fastigheterna. Fördelningsreglerna finns i 121 § 2 mom.

UL. Enligt dem skall den gemensamma köpeskillingen först delas upp så,

att varje fastighet räknas till godo vad som högst har bjudits för den vid

särutropet. överskott som återstår sedan denna första fördelning har skett

77

skall delas mellan fastigheterna efter »de uppskattningsvärden, varefter allmän bevillning utgick för nästföregående år», dvs. taxeringsvärdena. Har någon av fastigheterna blivit delad och finns inte taxeringsvärde för varje del, skall i överskottet skiftas mellan fastigheterna efter vad som bjöds för dem när de ropades ut för sig.

Beredningen

Den nya bestämningen av vad som skall räknas som fastighetstillbehör medför enligt beredningen behov att jämka bestämmelserna i 121 § 2 mom. UL. Detta gäller regeln att taxeringsvärdena på samintecknade fastigheter utgör fördelningsgrund för köpeskilling som har uppnåtts vid gemensamt utrop av fastigheterna. Beredningen påpekar att man får räkna med att taxeringsvärden på fastigheter kommer att anknyta till 1895 års lag ang. vad till fast egendom är att hänföra, åtminstone under en övergångstid efter det att den nya lagstiftningen om vad som är fast egendom har trätt i kraft. Den bristande överensstämmelse mellan de civilrättsliga och skat- terättsliga fastighetsbegreppen som uppkommer medför bl. a. att taxe­ ringsvärdet på industrifastigheter inte kommer att hänföra sig till andra industritillbehör än sådana som för sin användning kräver och också vilar på fast, från grunden berett underlag (3 § i 1895 års lag). Annan indu­ striell utrustning kommer inte att omfattas av taxeringsvärdena, även om den enligt den nya lagen är att betrakta som fastighetstillbehör. Försälj­ ning av en industrifastighet kan alltså i fortsättningen komma att omfatta tillbehör som inte ingår i fastighetens taxeringsvärde.

Emellertid anser beredningen att man inte bör stanna vid att bara genomföra den ändring i 121 § 2 mom. UL som, enligt vad som nyss har sagts, är direkt påkallad av att industritillbehörskretsen vidgas. Beredning­ en framhåller, att regeln att varje särskild fastighet av den gemensamma köpeskillingen i första hand skall tillgodoräknas vad som har bjudits vid särutropen har ansetts gälla även om det över huvud taget inte har av­ getts något bud för viss fastighet, t. ex. därför att ingen har ansett fas­ tighetens värde uppgå till lägsta budet. Denna ordning är enligt beredningen uppenbarligen vådlig för intressenterna i den fastigheten, vilken bara får del i det överskott som den gemensamma köpeskillingen representerar i förhållande till summan av de bud som har lämnats med anledning av särutropen. Även om någon djupare revision av hithörande bestämmelser inte kan genomföras nu, kan därför regleringen i gällande lag enligt be­ redningens mening inte gärna bibehållas, om man av andra orsaker anser sig föranledd att jämka bestämmelserna. Beredningen betonar i samman­ hanget också, att den nuvarande regleringen står mindre väl samman med beredningens förslag (jfr 126 § 2 mom. UL) att överexekutor skall pröva skäligheten av vad som bjuds för fastigheterna och, om bättre vederlag

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

78

kan förväntas, avvisa försäljning till det bjudna priset. Om vid särutrop

bud inte avges för viss fastighet eller ett oskäligt lågt bud lämnas, kan det

-—- om gällande ordning bibehålls — leda till att viss fastighet efter gemen­

samt utrop säljs utan att intressenterna i den fastigheten får rimligt veder­

lag-

För att söka åstadkomma en mera rimlig fördelning föreslår beredning­

en, att fördelningen av den gemensamma köpeskillingen i första hand grun­

das på fastigheternas taxeringsvärden för nästföregående år. Om någon av

fastigheterna saknar sådant taxeringsvärde, bör köpeskillingen fördelas

på fastigheterna efter de värden som utmätningsmannen satt på dem. Den

senare regeln överensstämmer med en fördelningsregel som finns i 32 §

första stycket IF.

En sådan grundläggande princip om fördelning efter fastigheternas vär­

den finner beredningen emellertid inte kunna upprätthållas utan inskränk­

ning. Vid särutropen kan för viss fastighet ha bjudits mer än som vid den

föreslagna fördelningen efter antagna värden skulle belöpa på den fas­

tigheten. Eftersom det knappast bör komma i fråga att fastighet vid det

gemensamma utropet anses vara såld till lägre pris än som vid samma

auktion i anledning av särutrop bjöds för fastigheten, förordar beredningen

den tilläggsbestämmelsen, att fastighetens andel i den gemensamma köpe­

skillingen skall utgöra minst vad som vid särskilt utrop bjudits för fas­

tigheten. Det kan enligt beredningen visserligen befaras, att denna in­

skränkning i huvudprincipen leder till att en mindre andel anses belöpa

på någon annan av fastigheterna än som kan synas skäligt i betraktande

av fastigheterna åsatta värden, men de nya bestämmelserna förefaller ändå

beredningen erbjuda ett bättre resultat än gällande lag. Beredningen på­

pekar, att överexekutor vid tillämpning av 126 § 2 mom. UL i viss ut­

sträckning kan förebygga, att fastighet som ingår i ett gemensamt inteck­

nat komplex slumpas bort. Enligt den bestämmelsen skall överexekutors

prövning av prisets skälighet, när det gäller gemensamt intecknade fastig­

heter, hänföras till det vederlag som sammanlagt har bjudits. Har emeller­

tid ett uppenbart underpris bjudits för viss fastighet vid särutrop, kan

detta enligt beredningens mening vara ett indicium på att det samman­

lagda priset för alla fastigheterna borde kunna bli högre.

Om den köpeskilling som har uppnåtts vid gemensamt utrop av flera

fastigheter fördelas enbart efter taxeringsvärdena, finner beredningen att

mycket otillfredsställande resultat kan bli följden i fall när försäljningen

beträffande viss fastighet omfattar också dyrbara tillbehör som inte ingår

i fastighetens taxeringsvärde. Regeln att på fastigheten skall anses belöpa

minst vad som har bjudits vid särutrop kan inte i tillräcklig mån avvärja

ett sådant resultat. Å andra sidan kan det inträffa, att tillbehör som har

ingått i fastighetens taxeringsvärde har gått förlorat. En byggnad har t. ex.

brunnit. Tillbehör kan också ha frångått fastighet genom att det i enlig­

Kungl. Maj ds proposition nr 16 år 1967

79

het med beredningens förslag har sålts separat eller t. v. undantagits från försäljning. Om värdefullt tillbehör, som har ingått i taxeringsvärdet, på ena eller andra sättet har frångått fastigheten eller undantagits från för­ säljningen, är taxeringsvärdet enligt beredningen inte tjänligt som grund­ val för en rättvis fördelning av den gemensamma köpeskillingen, om fas­ tigheten har ingått i gemensamt utrop av flera fastigheter.

På de skäl som nu har anförts föreslår beredningen en bestämmelse av innebörd att om någon av de gemensamt sålda fastigheterna har utropats med tillbehör, som inte ingick i det värde som förut har angetts, eller ut­ ropats utan tillbehör som omfattades därav, den fastighetens värde skall vid tillämpning av de föreslagna fördelningsreglerna jämkas efter vad som finns påkallat av nämnda förhållande. Tillämpning av de föreslagna regler­ na kan enligt beredningens mening väntas bli sällsynt och funktionen är väsentligen att förekomma enstaka olyckshändelser. Mindre betydelsefulla ändringar i tillbehörsbeståndet måste självfallet lämnas därhän, och bara sådana ändringar som har verklig betydelse vid en värdering på längre sikt förtjänar att komma i betraktande.

Remissyttrandena

Beredningens förslag i denna del har godtagits eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser det vara angeläget, att reglerna

om fördelning av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter ändras på det sätt beredningen har föreslagit. Bestämmelserna kommer förmod­ ligen i praktiken inte att vara i mera frekvent bruk. När de någon gång aktualiseras, är det emellertid angeläget att de oberäkneliga följder som den nuvarande utformningen kan innebära så långt som möjligt elimineras. Beredningens förslag synes tillgodose detta. Fråga uppkommer dock hur och av vem egendomens värde skall jämkas för den händelse utrop sker med tillbehör som inte ingår i taxeringsvärdet eller utan tillbehör som omfattas därav.

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i lös egendom

Försäljning under hand

Gällande rätt

Försäljning av utmätt lös egendom skall enligt 89 § 1 mom. UL alltid ske genom offentlig auktion. I 93 § UL föreskrivs att auktionen skall ske i uppslag och att de yppersta varorna skall sparas så länge, att mesta folket är samlat. Auktionsförrättare är i allmänhet utmätningsmannen (jfr 90 § 1 mom. UL), men denne har rätt att anlita auktionsverk för

80

försäljningen (49 § andra st. handläggningskungörelsen). Utmätta aktier

eller obligationer får säljas genom fondkommissionär eller mäklare (49 §

tredje st. handläggningskungörelsen). Auktion på fartyg som avses i 94 §

UL samt på luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg förrättas

av överexekutor (90 § 3 mom. UL resp. 2 § 1955 års lag om försäljning

av utmätt luftfartyg m. m.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Beredningen

Beredningen påpekar inledningsvis att det i främmande länder i allmän­

het gäller som huvudregel, att utmätt lös egendom skall säljas på auktion.

På flera håll finns dock undantagsbestämmelser som ger de exekutiva

myndigheterna rätt att sälja egendomen under hand. T. ex. gäller enligt

norsk rätt att utmätningsmannen äger besluta om underhandsförsäljning

av lösöre, om det finns anledning anta att utbytet härigenom blir bättre

än vid auktion. Utmätningsmannen skall före sitt beslut lämna parterna

tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan menligt dröjsmål.

Beredningen konstaterar att man också i Sverige har fört fram önske­

mål, att underhandsförsäljning av utmätt lös egendom skall införas. Be­

redningen redogör för vad som i det avseendet anfördes av myndigheter

och organisationer år 1960 i yttranden till utredningen för förberedande av

översyn av UL. Ett stort antal remissinstanser ansåg då att det var en god

tanke att införa regler om underhandsförsäljning. En del av dem angav

vissa förutsättningar som borde gälla, såsom att parterna lämnar sitt

samtycke eller godkänner priset. Försäljning efter anbudsförfarande för­

ordades i åtskilliga yttranden. Tanken på en kombination av auktions- och

anbudsförsäljning fördes fram av ett par instanser. Bl. a. förordades att

anbud skulle få infordras under hand men att auktion därefter skulle

hållas med underhandspriset som ett lägsta bud. Några remissinstanser

motsatte sig emellertid varje form av försäljning under hand, varvid bl. a.

anfördes att ett sådant förfarande skulle vara förenat med praktiska svå­

righeter och bli omständligt och tidskrävande.

Vid de överläggningar med representanter för näringsliv och kreditinstitu­

tioner som beredningen har haft i frågan om separat försäljning av fastig-

hetstillbehör har som ett väsentligt önskemål förts fram, att tillbehören

skulle få säljas under hand. Underhandsförsäljning förefaller också bered­

ningen vara en realisationsform som lämpar sig särskilt väl för fastighets-

tillbehör, i all synnerhet när fråga är om industritillbehör. Beredningen

hänvisar i detta sammanhang till ett yttrande som överståthållarämbetet

avgav till första lagutskottet år 1945 (L1U 1945:39 s. 7) och vari fram­

hålls att försäljning på auktion av specialmaskiner kan leda till att dessa

slumpas bort till priser som ligger långt under deras verkliga värde. Enligt

beredningens mening kan emellertid regler om underhandsförsäljning inte

81

inskränkas till egendom som utgör fastighetstillbehör. Sådana regler behövs också för maskiner, som inte är tillbehör till fastighet, och för åtskillig an­ nan lös egendom. Beredningen framhåller att det måste verka stötande, om ett förfarande som visar sig ändamålsenligt beträffande fastighetstillbehör inte skulle få användas i andra fall.

Beredningen betonar att en befogenhet att sälja utmätt lös egendom under hand ställer särskilda krav på utmätningsmannens förmåga och om­ döme. En sådan befogenhet förutsätter också, att försäljningen genomförs omsorgsfullt och utan slentrian. Enligt upplysningar om erfarenheterna i Norge har reglerna om underhandsförsäljning av utmätt gods tillämpats i begränsad omfattning och främst beträffande egendom, som är svår att sälja på auktion eller kräver snabb försäljning. Detta anses bl. a. ha sin grund i att exekutionsmyndigheterna inte gärna vill bära ansvaret för att tillräckligt högt pris uppnås vid underhandsförsäljning.

Trots de antydda svårigheterna med ett sådant system föreslår bered­ ningen att bestämmelser om underhandsförsäljning införs beträffande lös egendom liksom beträffande fastighetstillbehör, som skall säljas för sig. Det är enligt beredningen av vikt att ett sådant förfarande finns att till­ gå, när auktionsförsälj ning inte väntas ge tillfredsställande resultat. Be­ redningen utgår emellertid från att försäljning på auktion blir det mest frekventa förfarandet och att en reform därför inte skall leda till någon kännbar ökning av de exekutiva organens arbetsbelastning.

Enligt beredningens mening bör underhandsförsäljning av lös egendom ankomma på utmätningsmännen, dvs. kronofogdarna. I vad mån befogen­ heten skall kunna delegeras till vikarier och andra ersättare anser bered­ ningen vara en tveksam fråga, som bör uppmärksammas instruktionsvis. Beredningen erinrar om förslaget att försäljning av fastighetstillbehör skall ankomma på överexekutor som dock äger förordna annan (t. ex. krono­ fogde) att som överexekutor genomföra försäljningen.

Beredningens överväganden leder till förslaget, att bestämmelsen i 89 § UL om försäljning av utmätt lös egendom genom offentlig auktion jämkas så, att även underhandsförsäljning kan komma i fråga som realisations- form. Vidare föreslås att huvudbestämmelsen om underhandsförsäljning tas in i en ny paragraf i UL, betecknad 96 a §. Enligt denna får utmätt lös egendom säljas under hand i stället för på auktion, om utmätningsman­ nen finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås därmed. Genom hänvisning i det föreslagna 3 mom. i 100 a § UL görs bestämmel­ serna om underhandsförsäljning tillämpliga även på separatförsäljning av fastighetstillbehör.

Beredningen framhåller att den föreslagna regeln i 96 a § UL innebär att så snart fråga har uppkommit om exekutiv försäljning av lös egendom, utmätningsmannen har att efter bästa förmåga bedöma vilket pris som kan förväntas vid en underhandsförsäljning och jämföra detta med vad man kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

82

hoppas på vid en auktionsför sälj ning. Prövningen underlättas självfallet,

om egendomen förut har bjudits ut på auktion utan att försäljning har

kommit till stånd till följd av att bud inte har avgetts eller inrop har

avvisats (jfr de föreslagna bestämmelserna i 93 § 2 mom. UL). Beredningen

betonar att prövningen inte får inskränka sig till en jämförelse mellan av­

givna eller beräknade anbud och auktionsbud. Hänsyn måste tas också till

andra omständigheter som kan påverka exekutionens slutresultat. Bered­

ningen pekar i sammanhanget främst på de kostnader som uppkommer vid

olika alternativ och som inte skall inräknas i fastställd exekutionsavgift,

t. ex. kungörelsekostnader, transportkostnader och provision till auktions-

kammare.

Underhandsförsäljning skall enligt beredningens förslag kunna komma

i fråga både vid försäljning av lösöre och vid försäljning av annan lös

egendom, t. ex. fordringar och rättigheter. Uttryckligt undantag har i den

föreslagna 96 a § UL gjorts för fartyg och för gods i fartyg och i luft­

fartyg. Därigenom bortfaller också luftfartyg och intecknade reservdelar

till luftfartyg (89 § 2 mom. UL och 1 § i 1955 års lag om försäljning av ut­

mätt luftfartyg m. m.). Dessa undantag motiveras bl. a. av att man inte

vill förorda åtgärder som kan minska det särskilda skydd mot rättsför­

luster som bestämmelserna i 91 § 3 och 4 mom. UL erbjuder innehavare

av sjö- och luftpanträtter. Frågan om underhandsförsäljning av dessa spe­

cialobjekt anser beredningen kunna tas upp till övervägande i samband

med den fortsatta revisionen av reglerna om exekutiva fastighetsförsälj-

ningar.

Beredningen föreslår vidare att utmätt egendom inte skall få säljas un­

der hand utan att gäldenären, utmätningssökanden och envar annan, vars

rätt är beroende av försäljningen och som är känd för utmätningsmannen,

om möjligt har fått tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar att utmät­

ningsmannen kan få kännedom om företagsinteckning i egendomen genom

upplysningar av gäldenären och genom det gravationsbevis han skall an­

skaffa före försäljning av egendom, som kan vara föremål för företags­

inteckning (91 § 6 mom. och 96 a § 3 mom. UL). Utmätningsmannen kan

sätta sig i förbindelse med rättsägarna beträffande eventuell underhands­

försäljning vid den tidpunkt som han finner lämplig. Rån anbud inför­

skaffas utan särskilda kostnader, kan utmätningsmannen alltså vänta med

att diskutera försäljningsfrågan med rättsägarna till dess anbud har in­

kommit. Har borgenären redan i utmätningsansökningen gett utmätnings­

mannen fria händer i fråga om försäljningssättet, synes det inte påkallat

att höra borgenären på nytt. Gäldenären kan enligt beredningen få tillfälle

att yttra sig redan vid utmätningen eller i samband med att bevis om denna

enligt 84 § 2 mom. UL tillställs honom. Beredningen understryker att ut­

mätningsmannen vid sin prövning av frågan om försäljningssättet självfallet

skall fästa stor vikt vid vad rättsägarna har anfört. Beredningen finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

83

det inte lämpligt att binda utmätningsmannen till vad någon eller några rättsägare yrkar. Om gäldenären kräver försäljning på auktion, anser be­ redningen emellertid att utmätningsmannen knappast annat än i uppen­ bara fall bör genomföra en underhandsförsäljning utan att försök till auktionsförsäljning först har gjorts.

Beredningen framhåller att det är betydelsefullt att underhandsförsälj- ningar genomförs så, att något otillbörligt gynnande av vissa uppköpare inte sker och så att part inte heller i övrigt får anledning till anmärkning. Försäljningen bör därför föregås av lämpligt anbudsförfarande. Skulle i särskilt fall berörda rättsägare vara ense om att godta ett bud, som har inkommit utan anbudsförfarande, anser beredningen emellertid, att det bör kunna konfirmeras av exekutionsmyndigheten utan att andra anbud infordras. Beredningen betonar att försiktighet är påkallad i sådana fall. Någon särskild bestämmelse om förfarandet, när alla är ense om att godta visst bud, anses inte behövlig. I övrigt har bestämmelse om anbuds­ förfarande tagits in i 96 a § 2 mom. i beredningens förslag. Förslaget inne­ bär att anbud skall infordras genom kungörelse i en eller flera ortstid­ ningar eller på annat lämpligt sätt. Kungörelsens utförlighet och antalet annonser får enligt beredningen bero av omständigheterna i det enskilda fallet. När lokal marknad för visst gods inte finns, kan det vara lämpligt att infordra anbud genom annonsering i riks- eller fackpress. Utmät­ ningsmannen bör vidare kunna rikta sig direkt till tänkbara spekulanter och uppmana dem att komma in med anbud. Om utmätning sker av vara som ordinärt säljs till viss uppköpare, bör utmätningsmannen kunna vän­ da sig direkt till denne och sälja till dagspris när så är lämpligt. Varan bör om möjligt hållas tillgänglig för besiktning. Närmare bestämmelser om anbudsförfarandet bör enligt beredningen meddelas i administrativ ordning.

Vissa av ULs bestämmelser om försäljning på auktion bör enligt be­ redningen vara tillämpliga också vid underhandsförsäljning. Hänvisning till dessa bestämmelser ges i det föreslagna 3 mom. av 96 a § UL. Utan särskild föreskrift härom bör vidare vissa ytterligare bestämmelser i UL anses tillämpliga vid underhandsförsäljning. Beredningen anser det sålun­ da vara klart att försäljning skall avbrytas när ändamålet med försälj­ ningen har uppnåtts (jfr 93 § UL). Vidare måste panthavares och retinents anspråk beaktas (jfr 71 § UL). Besväras egendom av företagsinteckning, kan hänsyn behöva tas till inteckningshavare på sätt beredningen föreslår i 139 § UL.

Enligt beredningens förslag i 96 § 2 mom. UL skall egendom som har sålts på auktion utropas på nytt, om inroparen inte genast fullgör sin betalningsskyldighet och inte heller får anstånd med betalningen. Detsam­ ma bör utan särskild bestämmelse gälla vid underhandsförsäljning. Det an­ ses från flera synpunkter olämpligt att ålägga utmätningsmannen att vid­

84

hålla köpet, om köparen inte vill eller kan betala. Utmätningsmannen bör

i stället häva köpet och göra ett nytt för säljningsförsök antingen under

hand eller på auktion. I fråga om läget när betalning uteblir efter under-

handsförsäljning på kredit hänvisar beredningen till vad som anförs i

anslutning till förslaget om kreditförsäljning av utmätt lös egendom.

Beredningen betonar slutligen att försäljning under hand av utmätt

egendom självfallet bör avse egendomen i befintligt skick. Beredningen an­

ser att detta regelmässigt torde framgå av omständigheterna. Även om

särskilt förbehåll inte har gjorts vid försäljningen, bör köparen inte kun­

na tala å fel i godset. Förhållandet blir därmed detsamma som om godset

hade sålts på auktion (jfr 48 § köplagen). Beredningen framhåller emeller­

tid, att regeln i köplagen inte är ovillkorlig när det gäller auktionsförsälj-

ningar och att den inte heller bör vara det i fråga om försäljningar under

hand. Om godset inte motsvarar den beteckning varunder det har ut­

bjudit s till försäljning i annons eller på annat sätt och om felet inte är att

anse som ringa, torde således utmätningsmannens förbiseende berättiga kö­

paren att med stöd av 42 § köplagen häva köpet eller fordra avdrag på köpe­

skillingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena

De föreslagna bestämmelserna om försäljning under hand av utmätt

lös egendom tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av samtliga re­

missinstanser. Allmänt betonas att en reform i föreslagen riktning är väl

ägnad att motverka att utmätt egendom säljs till underpris. Det övervägan­

de flertalet av remissinstanserna godtar också detaljutformningen av för­

slaget.

JK

finner det i viss mån tveksamt, om reglerna bör ges den vida omfatt­

ning som beredningen har föreslagit, önskemålen om möjlighet till under-

handsförsäljning torde främst hänföra sig till mera värdefulla maskiner

o. d., alltså egendom som i regel kommer att utgöra fastighetstillbehör eller

kan bli föremål för företagsinteckning. Emellertid finner JK att varje gräns­

dragning måste bli otillfredsställande, eftersom förhållandena i de enskilda

fallen är så skiftande. Vidare torde olägenheterna av att reglerna blir till­

lämpliga över ett vidsträckt område bli förhållandevis ringa, JK förordar

därför inte någon begränsning.

Några remissinstanser uttalar sig för en i viss mån annorlunda ord­

ning än den som beredningen föreslår.

Hovrätten för Västra Sverige

sätter

i fråga om möjligheterna till underhandsför sälj ning av lös egendom och

fastighetstillbehör kan väntas komma till användning i någon omfattning

av betydelse. Hovrätten antar att exekutionsmyndigheterna blir ytterst obe­

nägna att träffa avgörandet, att en underhandsförsäljning sannolikt kom­

mer att ge avsevärt bättre pris, och därmed riskera kritik i efterhand

85

för sitt ställningstagande. Det förefaller hovrätten ha funnits anledning att närmare redovisa övervägandena kring den av beredningen nämnda möj­ ligheten att kombinera underhands- och auktionsför sälj ning. Även om det självfallet är komplicerat att finna lämpliga regler för en sådan kombina­ tion anser hovrätten att frågan är förtjänt av ytterligare överväganden. En­ ligt hovrättens mening är det inte något som hindrar att man inför en sådan ordning vid sidan om den av beredningen förordade och får frågor­ na praktiskt prövade. Ett system med anbudsförfarande och auktion som två led i samma förrättning föreslås av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bo­

hus län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

ger uttryck för liknande tanke­

gångar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser att underhandsförsäljning bör om­

besörjas av annan än överexekutor eller utmätningsman, då dessa inte torde ha kompetens att genomföra en sådan affärsmässig försäljning. På yrkande av borgenär eller gäldenär bör överexekutor i stället förordna en person som är lämpad, t. ex. advokat. Reglerna om försäljning kan en­ ligt länsstyrelsens mening utformas i likhet med vad som gäller enligt lagen om samäganderätt.

Hovrätten för övre Norrland

biträder förslaget men förutsätter att un­

derhandsförsäljning skall utgöra undantagsfall. Hovrätten förutsätter vi­ dare att underhandsförsäljning skall förekomma bara när det är uppen­ bart att bättre resultat kan väntas genom sådan försäljning.

Överståthållar-

ämbetet

anser det kunna ifrågasättas om inte som förutsättning för under­

handsförsäljning bör föreskrivas att utmätningsmannen finner det uppen­ bart — och alltså inte bara sannolikt — att avsevärt bättre vederlag kan uppnås därmed.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt

ger uttryck

åt liknande uppfattning.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

betonar att försäljning under

hand ofta kan kräva stor erfarenhet, omdöme och kunnighet. Nämnden anser därför att delegering av befogenheten måste ske med största varsam­ het och i regel inte till personal i lägre tjänsteställning än kronofogdesek­ reterare och kronokommissarie. En liknande inställning har

Föreningen

Sveriges kronofogdar

och flera

kronofogdemyndigheter.

Ett genomförande av förslaget kommer att medföra en inte obetydlig ökning av de exekutiva myndigheternas och då främst kronofogdarnas arbetsbörda enligt vad som framhålls av flera

kronofogdemyndigheter. Kro­

nofogdemyndigheterna i Malmö

och

Lunds distrikt

delar inte beredning­

ens uppfattning, att försäljning på auktion blir det mest frekventa för­ farandet och att pa grund därav arbetsbelastningen för de exekutiva orga­ nen inte ökas nämnvärt. Visserligen blir det nog så, att den slutliga försälj­ ningen kommer att äga rum på auktion. Men denna försäljning kommer med all sannolikhet att i mycket stor omfattning föregås av försök till underhandsförsäljning, Så torde under alla förhållanden bli fallet så snart

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

86

fråga är om gods av mer speciell natur. Erfarenheten visar att försälj­

ning på auktion mycket ofta sker till låga priser. Det finns inte anled­

ning att anta att detta förhållande kommer att ändras därför att möjlig­

het till underhandsförsäljning införs. Det kan därför förväntas att de

flesta exekutiva försäljningarna kommer att inledas med ett försök till

underhandsförsäljning. Liknande synpunkter förs fram av

kronofogde­

myndigheten i Göteborgs distrikt. Föreningen Sveriges kronofogdar

finner

det svårt att bedöma vilken omfattning underhandsförsäljning kommer att

få men anser det sannolikt att sådan försäljning kommer att yrkas i ganska

stor utsträckning. Med den föreslagna utformningen av 96 a § UL finns

inga garantier för att inte underhandsförsäljning — med därav följande

merarbete — blir lika vanlig som försäljning på auktion.

Från flera håll uttalas att förfarandet kommer att bli tidskrävande sär­

skilt när försök att sälja under hand företas före en auktion eller när

ett inrop på auktion avvisas och försök till underhandsförsäljning följer.

Föreningen Sveriges kronofogdar

framhåller att underhandsförsäljning i

föreslagen ordning blir mer tidskrävande än försäljning på auktion.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och

Svenska bostadskredit-

kassan

sätter i fråga om inte rättsägarna bör få större inflytande när det

gäller valet av försäljningsform. Innan beslut fattas skall visserligen

enligt beredningen rättsägarna få tillfälle att yttra sig. Men avgörandet lig­

ger ändå helt i förrättningsmannens hand. Eu riktig förhandsbedömning

av det förutsebara priset vid underhandsförsäljning eller vid auktion

kräver ofta ingående kännedom om bl. a. marknadsmässiga förhållanden

och hela den kår av förrättningsmän som det här gäller kan knappast

presumeras ha sådan kännedom.

I anslutning till beredningens uttalande att försäljning under hand själv­

fallet bör avse egendomen i befintligt skick väcker

exekutionsväsendets or-

ganisationsnämnd

frågan om det inte bör anges i 48 § köplagen, att dess

bestämmelser om gods som har sålts på auktion äger tillämpning på ut­

mätningsmans underhandsförsäljning. Nämnden anser att det under alla

förhållanden bör föreskrivas i handläggningskungörelsen, att vid sådan

försäljning skall göras förbehåll, att godset säljs i befintligt skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Försäljning på kredit

Gällande rätt

Vid exekutiv auktion på lös egendom i allmänhet gäller som betalnings­

villkor att inroparen skall erlägga köpeskillingen genast efter inropet (96 §

UL). Om betalning inte sker, skall egendomen ropas ut på nytt. Utmät­

ningsmannen kan dock på eget ansvar lämna anstånd med betalningen.

Lämnas kredit, blir utmätningsmannen alltså skyldig att redovisa köpe­

87

skillingen i laga ordning oberoende av om eller när köparen betalar. När lös egendom av speciell karaktär — fartyg, luftfartyg och intecknade re­ servdelar till sådant fartyg (95 § UL resp. 1 § i 1955 års lag om för­ säljning av utmätt luftfartyg m. m.) — säljs exekutivt, gäller emellertid i fråga om betalningsvillkoren regler som är likartade med vad som före­ skrivs beträffande exekutiv auktion på fastighet. Detta innebär att in­ roparen genast skall erlägga viss del av köpeskillingen som handpenning eller också ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för motsvarande belopp. Den återstående delen av köpeskillingen skall därefter erläggas inom viss tid efter auktionen (125, 130 och 142 §§ UL).

Beredningen

Beredningen framhåller att det i utländsk rätt finns flera exempel på att kredit medges vid exekutiv auktion på lös egendom. Bl. a. gäller i Dan­ mark som huvudregel, att vederhäftig auktionsköpare lämnas sådan kredit som är vanlig vid frivilliga auktioner. Betalningsanståndet får dock inte utan särskilt medgivande avse längre tid än tre månader. Vidare gäller att försäljning skall ske i särskild ordning mot kontant betalning, om godsets värde understiger 200 kronor. Enligt norsk rätt får vederhäftig köpare kre­ dit under sex veckor, i vissa fall längre tid. Förutsättningen synes dock vara antingen att godset inte skall levereras förrän köparen har erlagt betalning eller att utmätningsmannen (eller den s. k. oppkreveren) an­ svarar personligen för att betalningen inflyter. Beredningen påpekar emel­ lertid att någon regel om ovillkorlig skyldighet att ge kredit vid lösöre­ auktion inte har tagits in i framlagt utkast till ny norsk lov om tvangs- fullbyrdelse och att det i motiven till utkastet har framhållits, att utveck­ lingen inte minst vid auktioner har gått i riktning mot kontant köp.

Beredningen konstaterar beträffande de svenska förhållandena att kritik i skilda sammanhang har anförts mot gällande ordning för betalning av köpeskilling vid exekutiv försäljning av vanlig lös egendom. Det har ansetts att utmätningsmannen bör få möjlighet att bevilja auktionsköpare kredit utan att därigenom behöva ådra sig personligt ekonomiskt ansvar. Andra har dock ställt sig avvisande till regler av sådan innebörd, varvid bl. a. gjorts gällande att sådana regler skulle leda till ett omständligt in- kasseringsförfarande och knappast ge åsyftat resultat.

Beredningen erinrar om att i UL inte längre finns några regler om skadestånd för utmätningsman, som inte har genomfört utmätning och för­ säljning inom föreskriven tid (prop. 1963: 52 s. 138). I motiven till förslaget om upphävande av dessa regler anfördes, att reglerna var otidsenliga och att det inte kunde anses tillräckligt motiverat att ha en särregel om skade­ ståndsansvar, sonr saknade motsvarighet för andra tjänstemän. Enligt be­ redningens mening kan man aberopa samma skäl för att upphäva regeln

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

88

i 96 § UL om utmätningsmans skyldighet att svara för köpeskillingen,

när han har beviljat kredit.

Såvitt beredningen har sig bekant tillämpas den nuvarande kreditbe­

stämmelsen sällan eller aldrig, eftersom utmätningsmännen knappast anser

sig ha anledning att utsätta sig för ekonomiska risker. Beredningen anser att

det otvivelaktigt är ägnat att höja priserna vid exekutiva försäljningar

(på

auktion eller under hand) om det finns lämpliga regler, som tillgodoser

gäldenärs och borgenärs berättigade anspråk på trygghet mot riskabla kre­

diter. Sannolikheten för att priserna skulle höjas förefaller beredningen va­

ra störst när försäljningen gäller mera värdefull egendom, t. ex. stora

maskiner. Beredningen framhåller emellertid att den kredit som kan kom­

ma i fråga inte kan få bli en långsiktig finansieringsmetod för förvärv vid

exekutiva försäljningar. Hänsyn till borgenären kräver regelmässigt att

det inte får bli fråga om några längre anstånd. Tiden för anstånd torde inte

utan rättsägarnas medgivande böra utsträckas utöver någon månad. Även

sådana förhållandevis korta krediter anser beredningen kunna inverka för­

delaktigt på priserna, bl. a. genom att de ger rådrum för spekulanter att

hos reguljära kreditgivare skaffa långfristig kredit.

I enlighet med dessa överväganden förordar beredningen att 96 § UL

ändras så, att utmätningsmannen får möjlighet att lämna anstånd med

betalning för lös egendom som har sålts på auktion, om synnerliga skäl

föranleder det. Beredningen föreslår dessutom att kreditbestämmelserna

genom hänvisningar skall bli tillämpliga också vid underhandsförsäljning

av lös egendom och vid separat försäljning av fastighetstillbehör (96 a § 3

mom. och 100 a § 3 mom. UL). Undantag från kreditbestämmelserna görs

för fartyg, som avses i 94 § UL, och därigenom också för luftfartyg och in­

tecknade reservdelar till luftfartyg, eftersom särskilda betalningsregler re­

dan gäller för dessa specialobjekt.

Regeln om betalningsanstånd bör enligt beredningen kompletteras med

relativt utförliga bestämmelser om skydd för rättsägarnas intressen. Be­

redningens förslag innefattar i det avseendet att utmätningsman, som läm­

nar anstånd, skall förbehålla gäldenären äganderätten till det sålda. Vidare

skall det åligga köparen att ställa pant eller borgen. Beredningen fram­

håller att bestämmelserna i 48 § UL medför, att ställd säkerhet skall prövas

av utmätningsman, om den inte har godkänts av rättsägarna, och att borgen

av två eller flera skall vara solidarisk. Borgen, som köpare skall ställa, bör

vara s. k. proprieborgen, dvs. gälla som för borgensmannens egen skuld.

Beredningen föreslår inte någon bestämmelse om skyldighet för köpare

att lämna handpenning men framhåller, att detta självfallet inte innebär

att utmätningsmannen är förhindrad att kräva omedelbar betalning av

viss del av köpeskillingen samtidigt som kredit medges för återstoden.

Handpenning bör enligt beredningens mening i stället vara regel, i syn­

nerhet när det i vanliga affärsförhållanden vid liknande köp är brukligt att

Kungl. Maj:ls proposition nr 16 år 1967

89

handpenning lämnas. Om det undantagsvis bedöms som fördelaktigt att

betalningsanståndet avser hela köpeskillingen, skall utmätningsmannen dock kunna medge detta.

Underlåter köpare att i rätt tid erlägga köpeskilling, som omfattas av be- talningsanstånd, skall utmätningsmannen enligt beredningens förslag kun­ na utsöka fordringen hos köparen, återta godset, sälja panten i den ord­ ning som föreskrivs om utmätt lös egendom eller utsöka borgensförbindel­ sen. Beredningens tanke är att utmätningsmannen skall företa bara den åt­ gärd som fordras för att gäldenären och borgenärerna skall komma till sin rätt. Utmätningsmannen har därvid att beakta, att köparen genom sin underlåtenhet kan bli skyldig att gälda dröjsmålsränta. Väljer utmätnings­ mannen att utsöka fordringen hos köparen, bör han vända sig till domstol för att få betalningsskyldigheten fastställd, varefter utmätning vid behov kan ske. Samma förfarande får utnyttjas, om borgensförbindelse skall ut­ sökas. Återtagande av gods kan ske utan att exekutionstitel först förvärvas. När fråga är om lösöre som har sålts mot betalning i särskilda poster, av vilka minst en enligt köpevillkoren skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen, har utmätningsmannen att vid återtagandet följa reg­ lerna i lagen om avbetalningsköp.

Om betalning vid auktion inte sker omedelbart efter inrop och anstånd inte heller lämnas, skall egendomen enligt beredningsförslaget (96 § 2 mom. UL) gå under nytt utrop. Bestämmelsen är inte avsedd att tillämpas om anstånd har lämnats men egendomen på grund av utebliven betalning har återtagits, Enligt beredningens mening ligger det i sakens natur att utmät­ ningsmannen i en sådan situation får göra ett nytt försäljningsförsök.

Slutligen påpekar beredningen att de föreslagna kreditbestämmelserna inte bör hindra utmätningsman att låta inropare få kortvarigt anstånd för att ge denne möjlighet att skaffa fram kontanter eller ställa erforderlig säkerhet för betalning. I sådana fall anser beredningen att det är självklart, att godset innehålls tills inroparen har betalt eller ställt säkerhet. Bered­ ningen framhåller i sammanhanget, att check bör kunna godtas som betal­ ningsmedel, om trassatbanken utfäster sig att svara för checkbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena

De remissinstanser som särskilt har uttalat sig om beredningens förslag i denna del tillstyrker i allmänhet detta. I flera yttranden framhålls att den nu gällande bestämmelsen om betalningsanstånd i 96 § UL inte är till­ fredsställande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

säger att det länge har känts

som en brist att sådana bestämmelser som de föreslagna bär saknats. Lik­ nande uttalanden görs från andra håll.

I åtskilliga yttranden har emellertid anförts kritiska synpunkter. Det är dock bara

länsstyrelsen i Västerbottens län

som avstyrker förslaget i

dess helhet. Länsstyrelsen anser det olämpligt att bevilja kredit vid exeku­

tiv försäljning av lös egendom. Länsstyrelsen framhåller att den möjlig­

het utmätningsmannen f. n. bär att »på eget äventyr» lämna anstånd med

betalning i praktiken torde tillämpas ytterst sällan. Länsstyrelsen hai inte

något emot att bestämmelsen upphävs.

En tveksam hållning till de föreslagna bestämmelserna intar

länsstyrel­

serna i Västernorrlands

och

Västmanlands län.

Man kan visserligen enligt

den förstnämnda länsstyrelsen anta att den föreslagna möjligheten att läm­

na anstånd med betalning inte kommer att begagnas särskilt ofta, efteisom

det krävs synnerliga skäl för anstånd. Oavsett hur det kommer att förhålla

sig med frekvensen, kan det emellertid inte anses ligga i utmätningsinsti-

tutionen att utmätningsmannen »skall verka som affärsman i begagnat

gods» med det hänsynstagande till vinst och risk som ligger i sådan verk­

samhet. Om möjlighet till betalningsanstånd skall finnas, anses denna

böra utformas efter ungefärligen samma principer som gäller vid exeku­

tiv försäljning av fast egendom med fasta regler för handpenning och

köpeskillingslikvid.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

finner beredningens

förslag diskutabelt i varje fall när det gäller försäljning på auktion. Auk-

tionsförrättaren har inte något nämnvärt rådrum och det kan vara vanskligt

för honom att på stående fot avgöra, om kredit kan medges och i sa fall

på vilka villkor. Vid underhandsför sälj ning har den exekutiva myndig­

heten däremot gott om tid att pröva kreditfrågan. Länsstyrelsen förordar

därför att den föreslagna möjligheten att bevilja köpare kredit inskränks

till att avse försäljning under hand.

JK

anser att det bör vara möjligt för vederhäftig köpare av lösöre eller

fastighet stillbehör att få betalningsanstånd. JK framhåller att kreditmöj­

ligheten torde vara av betydelse främst beträffande egendom som säljs

genom anbudsförfarande, eftersom sådant förfarande regelmässigt kom­

mer att avse jämförelsevis kapitalkrävande egendom. Reglerna om betal­

ningsanstånd bör emellertid enligt JKs mening ha större fasthet än de av

beredningen föreslagna. JK anser att uttrycklig bestämmelse bör med­

delas om viss kortare tid, förslagsvis en vecka, varunder köparen äger

åtnjuta anstånd med såväl betalning som ställande av säkerhet. Sedan

denna frist utlöpt bör kredit kunna beviljas i enlighet med vad bered­

ningen har föreslagit. Viss maximitid bör emellertid utsättas i lagen.

Flera

kronofogdemyndigheter,

som i och för sig godtar beredningens

förslag, framhåller att kreditförsäljning, på grund av den föreslagna ut­

formningen av 96 § UL, i praktiken kommer att bli en sällsynt företeelse.

Man pekar därvid framför allt på att synnerliga skäl skall föreligga för

betalningsanstånd. Emellertid uttalas också från något håll, att bestäm­

melserna är så utformade att utmätningsmännen genom att lämna betal­

ningsanstånd riskerar att dra på sig extra arbete och komplikationer.

Flera av de remissinstanser som ställer sig positiva till beredningens

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungi. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

91

förslag framför synpunkter på detaljutformningen av de före­ slagna bestämmelserna.

Förslaget att köparen vid kreditförsäljning skall vara skyldig ställa pant eller borgen för sina åtaganden kan enligt

hovrätten för Övre Norr­

land

vara något omständligt i vissa situationer. Hovrätten sätter i fråga

om inte rättsägarnas intressen enklast tillgodoses genom att utmätnings­ mannen håller godset inne till dess full betalning har skett. Ett sådant för­ farande förefaller hovrätten inte behöva medföra nämnvärda risker för rättsägarna, i varje fall inte när handpenning lämnas.

Föreningen Sveriges

kronofogdar

ger uttryck för en liknande uppfattning.

Kronofogdemyndig­

heten i örnsköldsviks distrikt

anser att man för att komma ifrån den av

beredningen föreslagna tyngande inkasseringen bör föreskriva att hand­ penning skall lämnas och att godset inte får utlämnas förrän det är till fullo betalt. Om full betalning inte sker inom viss kortare anståndstid, bör godset kunna försäljas på nytt och handpenningen användas för att täcka de uppkomna kostnaderna.

Kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt

förordar också bestämmelse om skyldighet att erlägga handpenning och anför i det sammanhanget bl. a. att lagen om avbetalningsköp därigenom skulle bli klart tillämplig.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

uttalar att om utmätnings­

mannen skall återta lösöre enligt de av beredningen föreslagna bestäm­ melserna, lagen om avbetalningsköp bör gälla endast i tillämpliga delar. Sålunda torde t. ex. bestämmelserna i lagens 10 § om skriftlig ansökan och kontantpris inte behöva följas. De föreslagna bestämmelserna i 96 § UL förefaller

Sveriges advokatsamfund

innebära att egendom, som har åter-

tagits på grund av bristande prestation från köparens sida, fortfarande skall anses utmätt. Samfundet ifrågasätter om inte regler härom bör tas in i lagförslaget.

Kritik riktas vidare mot beredningens uttalande att utmätningsmannen, om han väljer att utsöka fordran hos köpare, har att vända sig till dom­ stol för att få betalningsskyldigheten fastställd.

Exekutionsväsendets orga­

nisationsnämnd

anser att utmätningsmans protokoll vid försäljning på

auktion eller under hand bör kunna utgöra exekutionsurkund under sam­ ma förutsättningar som protokoll över annan offentlig auktion. Detta bör också gälla när fastighetstillbehör har sålts för sig. Nämnden hänvisar till

55 § UL, som föreskriver att utmätning under vissa förutsättningar får ske för fordran som enligt protokoll över offentlig auktion härleder sig från inrop av lös egendom, fastän betalningsskyldighet inte har ålagts. Liknande synpunkter framförs av

hovrätten för Övre Norrland, Föreningen

Sveriges kronofogdar

samt flera

kronofogdemyndigheter.

Beredningens ut­

talande att check under vissa förutsättnigar bör kunna godtas som betal­ ningsmedel kommenteras av

kronofogdemyndigheterna i Stockholms

och

Karlstads distrikt.

De framhåller att betalning genom check kan medföra

92

mer arbete för utmätningsmannen och att försiktigheten torde bjuda att

check godtas bara i undantagsfall.

Enligt

JK

bör uppmärksammas, att den som vid exekutiv auktion in­

ropar lös egendom men inte betalar köpeskillingen enligt gällande rätt i

allmänhet inte är bunden av sitt bud. Inroparen är alltså inte pliktig att,

om köpeskillingen vid ny auktion blir lägre än den summa som han har

bjudit, betala skillnaden mellan beloppen. I avsaknad av särskilda be­

stämmelser i beredningens förslag förefaller det JK troligt att dessa grund­

satser också kommer att gälla den, som efter ett anbudsförfarande från-

träder sitt bud, innan betalning har erlagts eller säkerhet har ställts. En­

ligt JKs mening är det önskvärt att anbudsgivare blir bunden av sitt bild.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Vägran att godkänna inrop av lös egendom

Gällande rätt

Som tidigare har framhållits skall försäljning av utmätt lös egendom

enligt nuvarande bestämmelser alltid ske på offentlig auktion. Inom dok­

trinen råder delade meningar om auktionsförrättare har befogenhet att av­

visa slutbud som han finner uppenbart för lågt (betänkandet s. 98 n. 2).

I praxis torde någon sådan befogenhet inte utövas. Regelmässigt blir det

högsta budet antaget utan hänsyn till om det motsvarar egendomens värde.

Om rättsägarna vill hindra att egendomen slumpas bort, får de själva bjuda

vid auktionen.

Beredningen

Enligt beredningen finns det på några håll utomlands regler som syftar

till att hindra att utmätt lös egendom säljs till pris som står i missförhål­

lande till egendomens värde. Sådana bestämmelser finns sålunda i norsk,

tysk, österrikisk och engelsk rätt. De norska reglerna innebär att en av

exekutionssökanden antagen tredje man, den s. k. oppkreveren, skall vara

närvarande vid auktionen och därvid anta eller förkasta avgivet bud.

Beredningen erinrar om att gällande svensk rätt inte tillåter den som för­

rättar auktion på utmätt fastighet att avvisa ett bild, som uppenbarligen

är för lågt, men att beredningen i annat sammanhang föreslår att detta

förhållande ändras. Beredningen anser det önskvärt att också den som för­

rättar auktion på lös egendom skall kunna avvisa ett alltför lågt bud. En

reform av sådan innebörd har förordats i flera yttranden till den förbe­

redande utredningen för översynen av UL, då man härigenom kan motverka

att egendom, som nu ibland sker, avyttras till uppenbart underpris. Bered­

ningen framhåller att en ändring i den riktningen inte kan förväntas äga

rum utan lagstiftning. Frågan om en sådan reform står också i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

93

med reglerna om underhandsför sälj ning av lös egendom. Om man nämligen inför regler, som förutsätter att underhandsbud kan avvisas, eventuellt i förening med infordrande av nya anbud eller beslut om försäljning på auktion, anses det lämpligt att man också medger en mera fri prövning av bud, som har avgetts på auktion.

Beredningen föreslår att i ett nytt 2 mom. i 93 § UL föreskrivs, att inrop vid exekutiv auktion på lös egendom inte får godtas, om det finns sanno­ likt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. När inrop inte godtas, bör auktionsförrättaren enligt förslaget vara oförhindrad att senare under samma auktion ropa ut egendomen på nytt. Gör han inte det eller får han inte heller vid senare utrop antagbart bud, skall enligt bestämmelser som föreslås i 93 § 3 mom. ny auktion sättas ut eller försök göras att sälja egendomen under hand. Rätten att fatta beslut om lämplig åtgärd till­ kommer utmätningsmannen eller, om försäljningen ankommer på över- exekutor, denne.

Beredningen begränsar inte befogenheten att avvisa anbud till att gälla viss slags lös egendom. Även vid auktion på fastighetstillbehör, som säljs separat, bör auktionsförrättaren enligt beredningen ha sådan befogenhet (jfr 100 a § 3 mom. i förslaget).

Den i 93 § 2 mom. UL föreslagna bestämmelsen överensstämmer, säger beredningen, i det väsentliga med den befogenhet att avvisa inrop vid fas- tighetsauktion som beredningen förordar (126 § 2 mom. UL). Rörande till- iämpningen av sistnämnda befogenhet har anförts vissa synpunkter, som beredningen finner i tillämpliga delar gälla också i fråga om auktion på lös egendom. Till det nu behandlade förslaget fogar beredningen emeller­ tid ytterligare synpunkter.

Det medges att det kan vara förenat med svårigheter för auktionsför­ rättaren att bedöma avgivna bud. Auktionsförrättaren synes i första hand få utgå från det värde som har åsatts egendomen vid utmätningen (73 § UL). Denna värdering kommer alltså genom förslaget att få ökad bety­ delse. Möjligheten att anlita sakkunnig vid värderingen kan därför be­ höva tillgripas oftare än hittills. Beredningen påpekar att denna omstän­ dighet med nuvarande bestämmelser om avgifter i utsökningsmål inte på­ verkar de kostnader som parterna skall svara för. Beredningen betonar i sammanhanget också att förslaget om avvisning av auktionsbud och om un- derhandsförsäljning indirekt kan komma att påverka den värdering som skall göras vid utmätningen. Enligt beredningen synes värdena f. n. be­ stämmas med hänsyn till vad det utmätta objektet kan väntas inbringa vid auktion, vilket betyder att de sätts mycket lågt. Förbättras försälj- ningsmetoderna för utmätt egendom, kan det bli realistiskt att sätta högre värden.

Beträffande vanlig lös egendom fungerar utmätningsmannen som auk- tionsförrättare, om han inte låter försäljningen verkställas av auktionsverk

eller, i fråga om aktier och obligationer, av fondkommissionär eller mäk­ lare. När auktionsverk, fondkommissionär och mäklare får försälj nings- uppdrag, skall de åläggas att följa föreskrifterna om utmätt egendoms för­ säljning i 5 kap. UL. Enligt beredningen synes något hinder inte möta mot att sådana organ avvisar alltför låga inrop. Utmätningsmannen bör emellertid anses oförhindrad att i samband med försäljningsuppdraget ge de direktiv i fråga om lägsta antagbara bild som han finner påkallade. Före­ skrift härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning. Att direktiv om priset har meddelats torde enligt beredningens åsikt inte i och för sig behöva innebära, att den fungerande auktionsförrättaren före utropet måste meddela direktivens innehåll. Har direktiven lämnats i offentlig handling, torde upplysning på begäran få lämnas därom.

Befogenheten att vägra godkänna inrop begränsas inte till vissa slag av lös egendom utan är avsedd att gälla även vid auktion på fartyg och luft­ fartyg m. m. Detta ger bl. a. anledning till förslag om följdändringar i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Remissyttrandena

Beredningens förslag, att auktionsförrättaren skall få befogenhet att av­ visa inrop vid exekutiv auktion på lös egendom, godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Överexekutor för Norrköpings kronofogde­

distrikt

anser dock att reformen bör anstå i avvaktan på närmare utred­

ning.

Flera remissinstanser framhåller att det sedan länge har förelegat be­ hov av sådana bestämmelser som de föreslagna, Från olika håll betonas också att det aktuella förslaget i förening med beredningens förslag om försäljning under hand och kreditförsäljning av lös egendom, är väl ägnat att hindra försäljning till pris som står i missförhållande till egendomens värde.

De remissinstanser som behandlar förslaget närmare riktar framför allt sitt intresse mot vad beredningen har angett som förutsättning för en vägran att godta inrop, nämligen att auktionsförrättaren finner det sanno­ likt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Man understryker därvid de svårigheter som är förenade med en sådan bedömning.

Länsstyrelsen i Kop­

parbergs lön

säger att den som handlägger en försäljning kommer att få

göra marknadsmässiga värderingar av sådant slag som inte tidigare har förekommit i detta sammanhang. Reglerna innebär enligt länsstyrelsen, att egendomens värdering måste ägnas största omsorg och att särskilt tillkal­ lade sakkunniga måste biträda i sannolikt betydligt större utsträckning än f. n. Behovet av sakkunnigt biträde vid värdering av egendom understryks också av

exekutionsväsendets organisationsnämnd, länsstyrelsen i Väster­

bottens län, Föreningen Sveriges kronofogdar

och flera

kronofogdemyndig­

heter.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

framhåller att de föreslagna

bestämmelserna torde medföra ett väsentligt merarbete för kronofogdarna. Säljs godset på auktion som hålls av utmätningsman, torde endast den mer kvalificerade personalen kunna anlitas härför. Säljs godset genom auk- tionskammare, kan utmätningsmannen i samband med försälj ningsupp- draget ge de direktiv i fråga om lägsta antagbara bud som han finner på­ kallade. Den prövning som i varje särskilt fall måste föregå sådana direk­ tiv torde ofta inte kunna delegeras. Liknande synpunkter framförs av flera

kronofogdemyndigheter.

Direktören för Stockholms stads auktionsverk

säger att den föreslagna

metoden kan jämföras med den möjlighet säljare vid frivillig auktion har att »göra återrop». När det gäller tvångsförsäljning behövs dock eu bedöm­ ning om det inom en ganska begränsad tid kan gå att få ett avsevärt bättre auktionsbud, vilket i de flesta fall blir svårt att avgöra.

Några remissinstanser framhåller att kostnaderna för värdering av egen­ dom som skall säljas kan bli stora och att bestämmelserna om utsöknings- avgift därför måste överses. Sådana uttalanden görs av

exekutionsväsen­

dets organisationsnämnd

och av

kronofogdemyndigheterna i Malmö

och

Lunds distrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

påpekar att förslaget san­

nolikt innebär inte oväsentligt ökade kostnader för statsverket, något som i sin mån bidrar till att länsstyrelsen ställer sig tveksam till de föreslagna reglerna.

Hovrätten för Västra Sverige

finner det vara oklart i vid mån utmät­

ningsman skall vara skyldig att lämna direktiv vid försäljning genom auk­ tionsverk. Det anses angeläget, att denna fråga blir ytterligare belyst.

Hovrätten för Övre Norrland

behandlar särskilt de föreslagna ändring­

arna i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg in. m. Hovrätten motsätter sig inte att auktionsförrättare vid auk­ tion enligt lagen får befogenhet att avvisa inrop. Förslaget innebär emeller­ tid att utmätningssökanden får rätt att begära ny auktion, om den första inte leder till försäljning. I så fall krävs ytterligare bestämmelser om hur den nya auktionen skall kungöras. Hovrätten erinrar om att tanken på att tillåta flera auktionsförsök var uppe under förarbetena till 1955 års lag men då avvisades. Bl. a. åberopades därvid att den konvention som ligger till grund för lagen innehåller föreskrifter om att ett speciellt kungörelseförfa­ rande skall föregå auktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

95

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i företagsintechnad egendom,

Gällande rätt m. m.

Den förmånsrätt som förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinven-

tarier medför (17 kap. 7 § HB) kan göras gällande bara i konkurs och

alltså inte vid utmätning. Inteckningshavaren är därför tvungen att kon­

tinuerligt följa utvecklingen i gäldenär ens rörelse och noggrant uppmärk­

samma ev. förändringar i gäldenärens ekonomiska situation. Om förhållan­

dena ger anledning därtill, har inteckningshavaren att till sitt skydd begära

gäldenären försatt i konkurs. Utöver de konkursgrunder som kan åberopas

av borgenärer i allmänhet är för inteckningshavarens vidkommande två

särskilda konkursgrunder meddelade i 4 § KL. Den ena av dessa avser just

det fall att egendom som är föremål för förlags- eller inventarieinteckning

har blivit utmätt för annans fordran. Om så har skett, äger intecknings­

havaren få gäldenären försatt i konkurs. Visar gäldenären emellertid att

den övriga egendom vari inteckningshavaren har förmånsrätt är tillräck­

lig för gäldande av dennes fordran skall konkursbeslut inte meddelas. Den

andra särskilda konkursgrunden avser det fall, att den intecknade egen­

domen görs till föremål för s. k. lösöreköp. I likhet med vad som gäller i

utmätningsfallet undgår dock gäldenären konkurs, om han visar att övrig

egendom vari inteckningshavaren har förmånsrätt förslår till betalning av

fordringen.

Bestämmelser är vidare meddelade i syfte att inteckningshavaren skall

få kännedom om verkställd utmätning. Enligt 72 § UL åligger det utmät­

ningsman att, om utmätning sker av egendom, vari — enligt vad för ut­

mätningsmannen är känt eller vid utmätningen utröns — förmånsrätt på

grund av förlags- eller inventarieinteckning tillkommer annan, ofördröj-

ligen underrätta inteckningshavaren om utmätningen. För att vara säker

på att få sådan underrättelse kan inteckningshavaren anmäla sig hos ve­

derbörande utmätningsman. Över dem som har gjort sådana anmälningar

skall utmätningsman föra register (10 § första st. handläggningskungörel-

sen).

Den nya lagen om företagsinteckning får återverkningar av olika slag på

det exekutionsrättsliga planet. Av särskild betydelse är 13 § i lagen, som bl. a.

innebär att företagsinteckning medför rätt till betalning ur den intecknade

egendomen med förmånsrätt inte bara i konkurs utan också vid utmät­

ning. I sammanhanget kan vidare nämnas att s. k. lösöreköp av företags-

intecknad egendom enligt 12 § i lagen i regel är utan verkan mot innehavare

av företagsinteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

97

Beredningen

Beredningen framhåller att företagsinteckning enligt det nya systemet medför väsentligt ökade svårigheter för dåligt prioriterade och opriorite­ rade borgenärer att komma till sin rätt. Beredningen har prövat olika möj­ ligheter att — när utmätning söks av annan än inteckningshavaren — begränsa inteckningshavarens betalningsrätt vid utmätning så att inte andra borgenärers intressen otillbörligt åsidosätts och har därvid kommit till följande resultat.

Beträffande själva utmätningen anses det från praktisk synpunkt nöd­ vändigt att den får äga rum snabbt och utan att utmätningsmannen alltid i förväg skall behöva beakta om företagsinteckningar eventuellt förekom­ mer. Utmätningsmannen bör alltså inte vara skyldig att undersöka om utmätningen kan ge någon valuta åt utmätningssökanden sedan inteck­ ningshavaren har tillgodosetts. Under det fortsatta förfarandet får bestäm­ mas i vad mån inteckningshavaren skall ha betalt före utmätningssökan­ den.

Beträffande förutsättningarna för att inteckningshavaren skall erhålla betalning anser beredningen det alltför betungande, om utmätningsmannen självmant skall söka tillägga inteckningshavare betalning. Beredningen föreslår i stället att inteckningshavaren får betalning bara om han yrkar detta före auktionen eller, vid försäljning under hand, före köpeskillings- fördelningen. Enbart ett yrkande om betalning bör dock inte vara till­ räckligt för att inteckningshavaren skall tränga undan utmätningssökan­ den. Utan hinder av den förmånsrätt som annars följer av inteckningen bör utmätningssökanden äga företräde för sin fordran i vissa fall. Detta gäller, om återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller på annat sätt har ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshava­ rens och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Beredningen före­ slår att en bestämmelse av sådant innehåll tas upp i 139 § UL. Hänsyn skall alltså tas till hur mycket som efter försäljningen finns kvar av den företagsintecknade egendomen och till värdet av realsäkerhet som gälde­ nären kan ha ställt i annan form, t. ex. genom fastighetsinteckning. Utmät­ ningsmannen skall enligt förslaget inte vara skyldig att redan före utmät­ ningen införskaffa gravationsbevis för att förvissa sig om hur det förhål­ ler sig med egendomens inteckningsbelastning. Utmätningsmannen bör emellertid, om det ändå upplyses att företagsinteckning finns, i första hand utmäta egendom som inte omfattas av denna. Utmätningen bör i övrigt inte omfatta mera än som fordras för betalning åt utmätningssökanden och täck­ ning av kostnaderna. Beredningen förutsätter att utmätning t. ex. för skatt — som av praktiska skäl måste ske ganska schablonmässigt — äger rum i den enkla ordning som nu har angetts. För att utmätningssökandens möj­ ligheter att erhålla betalning inte skall riskeras, anser beredningen emel-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

98

lertid att det ibland kan vara nödvändigt att utmätningsmannen redan i för­

väg gör mera ingående undersökningar och bedömningar. Om utmätnings­

mannen med hänsyn till utmätningsfordringens storlek eller tidigare erfa­

renheter har anledning anta att utmätningen måste fullföljas till försälj­

ning och att eventuell inteckningshavare därvid kommer att kräva betal­

ning, bör utmätningsmannen redan före utmätningen försöka ta reda på

hur det förhåller sig med inteckningsbelastningen. Yrkar inteckningshava-

ren betalning, måste förfarandet anpassas därefter. Beredningen understry­

ker att det i en sådan situation över huvud blir svårt att komma någon vart

med specialexekution. Utmätningssökanden torde då ofta bli nödsakad att

begära gäldenären i konkurs.

I 91 § 5 mom. UL tar beredningen upp bestämmelse om skyldighet för

utmätningsmannen att underrätta innehavare av företagsinteckning om

förestående auktion så att denne får tillfälle att bevaka sin rätt. Däremot

anser beredningen sig inte böra föreslå någon bestämmelse om att förfa­

randet skall avbrytas, om det visar sig ogörligt att utmäta så mycket som

fordras för att sökanden skall få någon betalning. Beredningen påpekar att

den omständigheten att förfarandet kan drivas till försäljning innebär en

press på gäldenären att göra rätt för sig, eventuellt genom att företags-

inteckningshavaren ställer medel til! förfogande, om företaget är livs­

dugligt. Annars torde inteckningshavare eller annan få tillse att företaget

försätts i konkurs.

Beredningen föreslår vidare att det i 91 § 6 mom. UL föreskrivs skyldig­

het för auktionsförrättaren att införskaffa gravationsbevis innan försälj­

ning sker av egendom som hör till näringsverksamhet och kan vara före­

mål för företagsinteckning (jfr ang. försäljning under hand 96 a § 1 och 3

mom. UL).

I fråga om förfarandet när annan än utmätningssökanden framställer

anspråk på betalning ur köpeskillingen för utmätt egendom, föreslår be­

redningen att utmätningsmannen skall sätta ut sammanträde för köpe­

skillingens fördelning och kalla parterna till detta (141 § UL). Vid sam­

manträdet skall i enlighet med föreskriften i 139 § bedömas, om återstoden

av den egendom som gäldenären genom inteckning eller på annat sätt har

ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens och efterföl­

jande inteckningshavares förnöjande. Bedömningen om kvarvarande egen­

dom kan antas förslå bör ske med ledning av dess beräknade försäljnings­

värde. För att få en uppfattning om detta kan det bli nödvändigt att ut­

mätningsmannen besiktigar egendomen i anslutning till fördelningssam-

manträdet. Eftersom det är vanskligt att förutse, hur mycket en framtida

exekutiv försäljning kan komma att inbringa, måste värderingen ske så att

en betryggande säkerhetsmarginal lämnas. Beredningen säger sig med ut­

trycket »kan antagas förslå» inte ha avsett att en lös förmodan skall vara

nog utan förmenar att antagandet skall vara sakligt grundat. Om företagsin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Kungi Maj:ts proposition nr 16 år 1067

99

teckningshavaren finner uppskattningen orealistisk och anser återstående säkerhet otillräcklig, kan han överklaga utmätningsmannens beslut eller överväga att söka gäldenären i konkurs.

Beredningen framhåller att de nya bestämmelserna i 139 § i första hand avser det fallet att företagsinteckningshavaren inte har annan säkerhet för sin fordran än inteckningen. Situationen är emellertid inte alltid så enkel. Långivaren kan ha säkerställt sig på flera sätt. Frågan är vilken hänsyn som i så fall vid tillämpningen av 139 § bör tas till annan säkerhet än före- tagsinteckningen. Till en början torde det vara uppenbart, säger bered­ ningen, att hänsyn inte skall tas till borgen som kan finnas för den före- tagsintecknade fordringen. Företagsinteckning avser att erbjuda realsäker­ het och borgen ger inte sådan säkerhet. Vidare har en borgensman i prin­ cip rätt att, om han infriar fordringen, inträda i långivarens rätt. Bered­ ningen anser att man inte heller bör ta någon hänsyn till en av tredje man ställd pant. Frågan blir enligt beredningen brännande om det är gäldenären själv som har ställt realsäkerhet i olika former för viss gäld. Beredningen belyser vad 139 § innebär genom att ange följande typfall, i vilka olika säkerheter har kombinerats.

Gäldenären har t. ex. för en skuld på 200 000 kr. lämnat som pant stats­ obligationer till värde av 100 000 kr. och företagsinteckning till ett belopp av 200 000 kr. Här liksom i det följande bortses för enkelhetens skull från ränta och kostnader. Det vore föga realistiskt, om en företagsintecknings- havares anspråk på betalning i detta fall skulle vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv försäljning respekteras på samma sätt som om han endast haft säkerhet i företagsinteckningen. Man kan inte om man vill åstad­ komma en realiter likartad bedömning av likartade fall, bortse från panten i obligationer. Om en näringsidkare har företagsintecknad egendom till värde av 200 000 kr., vore det t. ex. ej rimligt att avvisa företagsintecknings- havares anspråk på betalning, när han har företagsinteckning på samma belopp som är belånad för 150 000 kr., men ge honom företrädesrätt till betalning, om han har både pant i obligationer på 100 000 kr. och företags­ inteckning på 200 000 kr. till säkerhet för en skuld på 200 000 kr. Vid till- lämpning av 139 § bör som företagsintecknad gäld betraktas allenast det belopp varmed skulden överstiger obligationernas värde. Till stöd för en sådan tillämpning talar också, att man i motsatt fall blir beroende av om långivaren formellt delat upp sin kredit på två lån eller slagit ihop kredi­ ten till ett lån.

En annan kombination av olika säkerheter — som torde vara ganska vanligt förekommande — är att gäldenären för viss skuld lämnat i pant fastighetsinteckningar i en industrifastighet på t. ex. 500 000 kr. och före- tagsinleckningar på förslagsvis samma belopp. Fastighetsinteckningarna torde då betraktas om icke formellt så dock realiter som bottensäkerhet. Antag att skulden vid tiden för köpeskillingsfördelning med anledning av den exekutiva försäljningen uppgår till 650 000 kr. Om annan borgenär sökt utmätning av företagsintecknad egendom, bör det vid prövning, huru­ vida företagsinteckningshavarens rätt är i fara, beaktas att han har även fastighetsinteckningarna som säkerhet. I den mån dessa är goda bör så­ lunda vid tillämpning av reglerna i 139 § som företagsintecknad gäld be-

100

Kuncjl. Maj ds proposition nr 16 år 1967

handlas allenast det belopp varmed skulden överstiger fastighetsinteck-

ningarnas värde. Företagsinteckningarna bör in. a. o. ej anses realiter be­

lastade med högre skuldbelopp än 150 000 kr. Om motsatt princip skulle

tillämpas, d. v. s. att företagsinteckningarna i förevarande sammanhang

skulle anses belastade med skulden utan avdrag för fastighetsinteckning-

arnas värde, borde långivaren vara pliktig att av fastighetsinteckningarna

släppa till ett avsevärt ägarhypotek. Då det praktiskt kan generellt förut­

sättas att långivaren hellre avstår från en del av säkerheten i företagsin-

tecknad egendom än från goda fastighetsinteckningar, synes den ur alla

synpunkter rimliga lösningen vara, att skulden anses i första hand belöpa

på fastighetsinteckningarna som bottensäkerhet.

I anslutning till dessa exempel uttalar beredningen att omständigheterna

i större förhållanden uppenbarligen kan genom generell pantförskrivning

m. m. bli så komplicerade att utmätningsmannen inte kan komma fram till

något positivt resultat ur utmätningssökandens synpunkt. Det kan då bli

påkallat att söka företaget i konkurs. I mindre förhållanden bör det vara

lättare att komma fram och, som förut har antytts, är det också i mindre

förhållanden som det torde vara mest angeläget att utmätningsvägen inte i

praktiken är stängd, t. ex. för underhåll, leverantörsfordringar hos hand­

lande, lantbrukare o. a., skatter in. in.

Hur de föreslagna bestämmelserna kommer att verka belyses ytterligare

genom några exempel i betänkandet (s. 131).

Beredningen behandlar vidare den i 4 § KL intagna bestämmelsen om

konkursgrund i det fallet att egendom som besväras av förlagsinteck-

ning eller inteckning i jordbruksinventarier blir utmätt eller avyttrad ge­

nom lösöreköp. Beredningen framhåller att denna bestämmelse hänger

samman med att förlagsinteckning, liksom inteckning i jordbruksinven­

tarier, inte medför rätt till betalning, om egendomen utmäts för annan gäld,

och att sådan inteckning inte heller gäller i egendom som gäldenären har

avhänt sig genom lösöreköp som har fullbordats enligt reglerna i 1845 års

förordning. I dessa båda hänseenden bryter emellertid den nya lagen om

företagsinteckning med gällande rätt (12 och 13 §§ i lagen). Beredningen

påpekar att redan förlagsinteckningskominittén med hänsyn till det skydd

som innehavare av företagsinteckning skulle få vid utmätning och lösöreköp

förordade att den här berörda bestämmelsen skulle utgå som obehövlig.

För egen del vill beredningen ansluta sig till kommitténs förslag. Även om

beredningens förslag om villkor för inteckningshavares rätt att njuta be­

talning vid utmätning genomförs, anses den här ifrågavarande bestämmel­

sen i 4 § KL inte längre behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

101

Remissyttrandena

Den avvägning mellan företagsinteckningshavares samt dåligt prio­ riterade och oprioriterade borgenärers intressen, som beredningen har gjort, tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Hit hör bl. a.

JK,

de båda hörda

hovrätterna,

åtskilliga

länsstyrelser

och

exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Enligt

kommerskollegium

bör

avvägningen som den har kommit till uttryck i tillägget till 139 § UL inte minska företagsinteckningsinstitutets betydelse som underlag för kredit.

Sveriges grossistförbund

anser att beredningen på ett tillfredsställande sätt

har löst de problem som hänger samman med den föreliggande intresse­ kollisionen. Förbundet framhåller emellertid att det finns anledning över­ väga, om inte utmätningsman bör ha skyldighet att ex officio ta hänsyn till företagsinteckningshavares rätt. Även

bankinspektionen

intar en när­

mast positiv hållning till förslaget. Inspektionen säger sig ha förståelse för de synpunkter, som beredningen har anfört såsom motiv för bestämmel­ serna. Inspektionen hyser emellertid någon tvekan om bestämmelserna har fått lämplig utformning. Enligt inspektionens mening är uttrycket »kan antagas förslå» för vagt för att lämna tillräckliga garantier för intecknings- havarnas säkerhet. Lagtexten sägs knappast svara mot motiven i denna del. Man bör enligt inspektionen eftersträva en mera koncis formulering som bättre återspeglar synpunkterna i motiven. Inspektionen anser det ange­ läget att utmätningsmannen vid sin bedömning begagnar sig av möjlig­ heten att anlita särskilda sakkunniga.

Några remissinstanser befarar att ett godtagande av förslaget kan kom­ ma att minska företagsinteckningens kreditvärde.

Sveriges advokatsamfund

framhåller att detta blir följden om en inteckningshavare måste räkna med att hans säkerhet kan komma att förringas genom att andra borgenärer vid utmätning förklaras äga företräde framför honom. Även om eu pröv­ ning skall göras av förrättningsmannen, kan man i det enskilda fallet inte bortse från risken för missbedömning. En sådan kan åstadkomma att kvarvarande egendom, i vilken företagsinteckning skall fortsätta att gälla, blir otillräcklig för att tillgodose inteckningshavarna. Advokatsamfundet avstyrker att företagsinteckningens kreditvärde undergrävs genom bestäm­ melser som de föreslagna. Liknande synpunkter anförs av

Svenska spar­

banksföreningen

och av några

handelskammare.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

förordar en annan ordning än den som

beredningen har föreslagit. Länsstyrelsen framhåller att förrättningsmän- nen genom de föreslagna bestämmelserna kommer att ställas inför vansk­ liga ekonomiska bedömanden. Det torde inte vara möjligt att undgå fel­ kalkyler. Länsstyrelsen önskar därför en regel, som är enklare och mera ändamålsenlig för rättsägares och förrättningsmans överväganden. En så­

102

dan regel finns redan lagfäst i 14 § lagen med särskilda bestämmelser om

försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Flera remissinstanser kommenterar beredningens förslag att utmätnings­

mannen i vissa fall, även om egendomen kan tänkas omfattas av företags­

inteckning, i en enklare ordning skall kunna utmäta så mycket av

egendomen som fordras för att ge betalning åt utmätningssökanden och

för att täcka kostnaderna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

sätter

i fråga om detta enkla förfarande i praktiken kommer att tillämpas annat

än när skuldbeloppet är relativt obetydligt. Nämnden delar inte bered­

ningens uppfattning, att utmätning för skatt sker schablonmässigt och att

man därför vid utmätning för sådan fordran regelmässigt skulle kunna an­

vända den enklare ordningen. Skattefordringarna har, säger nämnden, un­

der senare år ändrat karaktär så att de i de enskilda tallen i stor utsträck­

ning avser betydande belopp. Tillkomsten av varuskatterna och arbetsgi­

varavgifterna är den främsta orsaken till detta. Nämnden undrar om ut­

mätningsman vid utmätning i rörelse för skattefordran vågar utmäta en­

ligt den enklare ordningen med den risk detta medför, att kronans möjlig­

heter till betalning minskar. Enligt nämndens mening får man räkna med

att så snart utmätning skall ske för en fordran, som inte är obetydlig i för­

hållande till rörelsens storlek, utmätningsmannen före utmätningen söker

bilda sig en uppfattning om eventuella företagsinteckningar och de real­

säkerheter som har lämnats dessutom. Utmätningen kan då inte genom­

föras så snabbt som f. n. och innebär en väsentlig ökning av kronofog­

darnas arbetsbörda. När det gäller enskilda fordringar framhåller nämn­

den, att man av beredningens motiv inte får full klarhet i när det enklare

förfarandet skall tillämpas. Eftersom förfarandet kan medföra rättsför­

luster, skulle det, säger nämnden, vara värdefullt med ett klart uttalande

i detta avseende. Uppfattningen att den av beredningen behandlade enkla

ordningen kan tillämpas endast vid utmätning för smärre belopp delas av

Föreningen Sveriges kronofogdar

och

kronofogdemyndigheten i Solna di­

strikt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar helt allmänt, att den

inte anser att den enklare ordningen kan komma att användas i den ut­

sträckning, som beredningen har tänkt sig.

Hovrätten för Västra Sverige

konstaterar att beredningen har utgått från

att utmätningsmannen, när utmätning begärs av annan än innehavare av

företagsinteckning, i första hand skall söka utmäta egendom som inte om­

fattas av företagsinteckning. Möjligen skulle det ha varit av visst värde,

säger hovrätten, om denna princip uttryckligen inskrivits i 62 § UL. Hov­

rätten anmärker vidare på beredningens uttalande att vid bedömningen en­

ligt det föreslagna tillägget till 139 § UL hänsyn inte skall tas till borgen

eller pant, som har ställts av annan än gäldenären. Hovrätten finner det

oklart om detta skall anses följa av ordalagen i paragrafen. Vanligen torde

man, framhåller hovrätten, använda lokutionen att säkerhet ställs av gäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

denären, även om tredje man träder till (jfr formuleringen i förslaget till

96 § UL).

För att de föreslagna reglerna skall få avsedd verkan är det enligt

JK

viktigt att utmätningsmannen vet vilken egendom som omfattas av före­ tagsinteckning. Ofta torde gäldenären vara den ende som kan lämna till­ förlitliga upplysningar härom. Enligt JK bör lagen om utmätningsed, även om den är skriven för andra situationer, kunna tillämpas om gäldenären vägrar att medverka vid utredningen eller misstänks lämna ofullständiga eller felaktiga uppgifter.

Från flera håll betonar man att de föreslagna bestämmelserna kommer ait ställa utmätningsmannen inför svåra värderings- och bedöm- ningsfrågor och att deras arbetsbörda kommer att ökas.

Hovrätten för

Västra Sverige

sätter i fråga om det inte är lämpligare och mera förenligt

med principerna för fördelningen av uppgifterna vid exekution att utmät- ningsärendet överlämnas till överexekutor så snart innehavare av företags­ inteckning anmäler anspråk på betalning. En sådan överflyttning torde, sä­ ger hovrätten, ofta inte komma att medföra någon tidsförlust, eftersom be­ svär över utmätningsmannens fördelningsbeslut annars måste bli vanliga i komplicerade ärenden.

Förslaget att utmönstra de särskilda konkursgrunderna i 4 § KL tillstyrks i allmänhet eller lämnas utan erinran.

Sveriges advokatsamfund

och

Sveriges grossistförbund

hävdar dock att den något svaga ställning som

företagsinteckningshavare enligt deras mening får motiverar att man be­ håller inteckningshavares rätt att i särskild ordning fordra att gäldenären försätts i konkurs.

Kung!. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

103

Övriga frågor

Inom justitiedepartementet bereds f. n. beredningens betänkande Ut- sökningsrätt III (SOU 1964: 57). Som jag har nämnt i inledningen har jag ansett det lämpligt att redan nu behandla ett par reformfrågor som har aktualiserats i det sammanhanget. Den ena frågan gäller ett under remiss­ behandlingen väckt förslag om viss jämkning av regeln om vittne vid exe­ kutiv förrättning (7 § UL). Den andra frågan avser en av beredningen för­ ordad över arbetning av utmätningsordningen. Det kan redan från början nämnas att beredningens förslag i den delen allmänt har godtagits under remissbehandlingen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Förslag om ändring av 7 § UL

Enligt 7 § UL skall utmätningsman vid sin förrättning ha med sig tro­

värdigt vittne. Vid remissbehandlingen av betänkandet Utsökningsrätt III

förklarade kronodirektören i Stockholm i ett yttrande till exekutionsvä­

sendets organisationsnämnd, att det finns starka skäl att kräva vittnes när­

varo vid förrättning bara när det med hänsyn till omständigheterna kan

anses påkallat. Enligt kronodirektören kan ändring lämpligast ske på det

sättet att 7 § UL upphävs och att i administrativ ordning lämnas anvis­

ning om när vittne skall närvara. Organisationsnämnden tillstyrkte i sitt

yttrande en reform efter de riktlinjer som iörordades av kronodirektören

och framhöll vidare följande.

Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att vittne skall närvara vid

förrättning. Betydelsen av att utmätningsmannen har vittne med sig fram­

träder i olika situationer. Detta gäller t. ex. om gäldenärer eller andra, mot

vilka exekution företas, är bråkiga eller i stark affekt. Detsamma kan vara

förhållandet om gäldenär påstår att det vid förrättningen har tillgått på

annat sätt än som anges i protokollet eller att utmätningsmannen vid för­

rättningen har tillgripit onödigt våld, vållat skada på egendom e. 1. Från

ulbildningssynpunkt torde det också vara betydelsefullt, att ny anställd

exekutiv personal genom att tjänstgöra som vittne får tillfälle att lära

sig det praktiska förfarandet vid exekutiva förrättningar. Som exempel

på fall då vittneskravet bör kunna efterges nämner organisationsnämnden

utmätningsförsök, när gäldenären är känd och förrättningsmannen vet

att han saknar utmätningsbara tillgångar och vidare när utmätning skall

verkställas av överskjutande preliminär skatt. Vittneskravet bör också en­

ligt nämnden kunna efterges vid vissa förrättningar enligt lagen om av­

betalningsköp, t. ex. när gäldenären i mål om återtagning frivilligt avläm­

nar godset till kronofogdemyndighet.

Förslag om ändring av utmätningsordningen

I 62—64 och 66 §§ UL meddelas f. n. vissa bestämmelser om utmät­

ningsordningen m. in. Enligt 62 § 1 mom. skall, om inte gäldenären och

borgenären kommer överens om annat, först tas i mät andra lösören än

luftfartyg, därnäst fordran eller annan rättighet som kan överlåtas och sist

luftfartyg eller fast egendom. Sådana obligationer eller andra värdepapper

som med lätthet kan förvandlas i reda pengar skall i fråga om ordningen

för deras utmätande anses lika med lösören. Härefter meddelas i 2 mom.

av paragrafen bestämmelser bl. a. för det fall att utmätning skall ske för

fordran för vilken fast egendom, luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg

häftar på grund av inteckning. I paragrafens 3 mom. anmärks att vid ut­

mätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall iakttas vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

105

är föreskrivet i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp. Sistnämnda lagrum innehåller att det gods avbetalningsköpet avser inte får tas i mät för fordran på grund av samma köp.

I 63 § föreskrivs att fast egendom eller luftfartyg eller intecknade reserv­ delar till sådant fartyg inte — om inte borgenären begär det — får utmä­ tas för annan fordran än sådan, för vilken egendomen häftar på grund av inteckning eller som, när fråga är om luftfartyg, är förenad med luft­ panträtt i fartyget. Denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att ut- mätningssökanden själv får betala kostnaderna för den händelse egendom av ifrågavarande slag utmäts men försäljning inte kommer till stånd där­ för att lägsta budet inte uppnås.

I 64 § meddelas föreskrift att av lösören sist skall utmätas vad gälde- nären behöver för sin näring eller minst kan undvara. Uppger gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis tas i mät, där sådant iämpligen och utan förfång för borgenären kan ske och annan ordning inte är föreskriven.

Slutligen innehåller 66 § att vad som hör till fartyg eller luftfartyg inte får tas i mät annorledes än genom utmätning av fartyget eller luftfartyget. Omfattar inteckning i luftfartyg också reservdelar, får särskild av de på viss plats förvarade reservdelarna inte utmätas för sig, om inte inteck- ningshavaren samtycker därtill.

Beredningen framhåller att den nuvarande utmätningsordningen i stort sett är lämplig. Beredningen anser emellertid att bestämmelserna bör ges en mera allmän utformning än f. n. Som grundläggande princip föreslår beredningen att det i 62 § 1 mom. slås fast att av utmätningsbara tillgång­ ar i första hand bör tas i anspråk egendom som kan användas till borge­ närens förnöjande med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären. Som en annan grundregel föreslår beredningen föreskrift, att tillgångar som hör samman om möjligt inte bör skiljas. Beredningen sä­ ger vidare att de särskilda regler som nu gäller om ordningen för utmät­ ning av fast egendom, luftfartyg och reservdelar till luftfartyg i varje fall t v. bör lämnas oförändrade i sak. I beredningsförslaget behålls därför, med smärre redaktionella jämkningar, bestämmelserna i 62 § 2 mom. sam­ tidigt som den nuvarande föreskriften i 63 § flyttas till 62 § 3 mom. och den där upptagna hänvisningen till lagen om avbetalningsköp flyttas till 66 § 6 mom. Det nu under 66 § upptagna förbudet mot särskild exekution av tillbehör till fartyg och luftfartyg och bestämmelsen i 2 mom. i samma paragraf om utmätning av intecknade reservdelar till luftfartyg tar be­ redningen med oförändrat innehåll upp som 63 § i sitt förslag. Ifrågava­ rande bestämmelser innefattar, liksom bestämmelsen i 78 § UL beträffande fastighet, i skärpt form en tillämpning av principen att tillgångar som hör samman om möjligt inte bör utmätas för sig.

41 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

106

I fortsättningen förklarar beredningen, att med 64 § i förslaget inleds

bestämmelserna om vilken egendom som får tas i mät. I 1 mom. hänvisas

härvid till 65—67 e §§ i beredningens förslag. I paragrafens 2 mom. föreslår

beredningen en föreskrift att det skall ankomma på gäldenären att så långt

som möjligt lämna de uppgifter som behövs för utmätningsmannens pröv­

ning av vad som bör tas undan från utmätning. Beredningen säger att det

inte kan begäras att utmätningsmannen, innan han tar viss egendom i

mät, skall göra någon grundligare utredning om gäldenärens rätt därtill

eller behov av densamma. Han måste av praktiska skäl förfara efter vad

som framstår som sannolikt. Beredningen föreskriver härom att utmät­

ningsmannen vid tillämpning av bestämmelserna i 65—67 e §§ skall för­

fara efter vad som för honom är känt eller kan utrönas utan omgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

D epar tementseliefen

Allmänna synpunkter

En bärande tanke bakom den nya lagen om vad som är fast egendom är

önskemålet att åstadkomma större möjligheter för näringsidkare att ut­

nyttja sina tillgångar som kreditunderlag. Genom att kretsen av tillbehör

till industrifastigheter har vidgats kommer maskiner och annan utrust­

ning, som representerar stora kapitalvärden, att tillsammans med den

egentliga fastigheten kunna utnyttjas som ohjekt för belåning på fastighets-

kreditmarknaden. Även lagen om företagsinteckning tillgodoser närings­

livets intressen på kreditområdet. Kretsen av inteckningsberättigade sub­

jekt har vidgats och omfånget av den egendom som kan besväras av in­

teckning har breddats. Dessutom har inteckningshavarens ställning för­

bättrats, vilket är ägnat att göra lån mot företagsinteckning mer attrak­

tiva för kreditgivare.

De nämnda lagarna medför inte bara fördelar av nu skisserad art. Som

framhölls när lagförslagen lades fram medför de också vissa problem på

det exekutionsrättsliga området.

Lagberedningen har nu lagt fram förslag till lösningar av de exekutions­

rättsliga frågor som har uppkommit som följd av de nya civilrättsliga la­

garna. Eftersom förslagen i det föregående har redovisats både översiktligt

i inledningsavsnittet och därefter mer i detalj, inskränker jag mig till att

nu peka på några huvudpunkter. Enligt beredningens förslag skall det bli

möjligt att sälja utmätt fastighet och tillbehör till denna var för sig, när

detta ur ekonomisk synvinkel och i övrigt framstår som lämpligare än en

gemensam försäljning. Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt

att förfoga över utmätt fastighet. Dessa är betingade främst av att den

fasta egendomen kommer att omfatta även lätt flyttbara tillbehör. Reglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

107

innebär en viss skärpning i förhållande till gällande rätt. De kompletteras med bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras. Andra föreskrifter som föreslås syftar till att skapa klarhet i frågan vilken egendom som hör till en utmätt fastighet. Bland dessa kan nämnas föreskrifter angående förrättningsmans utredning om vad som är fastighetstillbehör och angående handläggningen av tvist om tillbehör. Lagen om företagsinteckning har gett beredningen anledning att särskilt uppmärksamma vilken ställning inteckningshavare bör ha, när utmätning för annans fordran — med sämre förmånsrätt — sker i den före- tagsintecknade egendomen. I det avseendet innebär beredningsförslaget en avvägning mellan inteckningshavarens och utmätningssökandens intressen så att den sistnämnde under särskilda förutsättningar men inte annars får företräde för sin fordran.

Utöver de ändringar som direkt föranleds av den nya civilrättsliga lag­ stiftningen lägger beredningen fram förslag som syftar till att motverka att utmätt egendom säljs till underpris. Underhandsförsäljning av lös egem dom skall sålunda kunna komma i fråga som alternativ till auktion. Vidare föreslås nya regler som ger vidgat utrymme för försäljning på kredit. Be­ stämmelserna om försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga också vid separat försäljning av fastighetstillbehör. Dessutom föreslår be­ redningen att den som förrättar auktion på fast eller lös egendom skall ha rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt bättre ve­ derlag kan uppnås,.

Beredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. På vissa punkter har det dock mött en del erinringar. Som närmare kommer att framgå av det följande anser jag mig kunna godta förslagen i huvudsak. Endast på vissa punkter finner jag an­ ledning till avvikelser.

Beredningen har enligt min mening lyckats finna ändamålsenliga lös­ ningar på de exekutionsrättsliga problem som de nyssnämnda civilrätts­ liga lagarna föranleder. Delvis har beredningen därvid använt metoden att låta utmätningsman eller överexekutor mera fritt — i regel dock med ledning av vissa angivna rekvisit — avgöra om åtgärd av det ena eller and­ ra slaget skall komma i fråga. Eftersom omständigheterna i enskilda fall kan skifta avsevärt, synes det ofrånkomligt att använda en sådan metod. De exekutiva myndigheterna får emellertid härigenom vissa nya utrednings- och prövningsuppgifter. Det måste därför, som flera remissinstanser har anfört, antas att dessa myndigheters arbetsbörda kommer att öka i viss ut­ sträckning. Det är dock att märka att flertalet av förslagen rör exekutions- fall som inte hör till den allra vanligaste typen, nämligen exekution i fast egendom och i företagsintecknad egendom. Det finns inte anledning att räkna med att de föreliggande förslagens genomförande kommer att få så omedelbara effekter på de exekutiva myndigheternas arbete att det blir nöd­

108

vändigt med förstärkningar av exekutionsväsendets resurser under inneva­

rande budgetår. För det kommande budgetåret har exekutionsväsendets

organisationsnämnd i ett tillägg till sitt remissvar uttalat att ett genom­

förande av de här aktuella förslagen bör föranleda en anslagsökning med

650 000 kr. för personalförstärkningar och att framställning härom kom­

mer att göras till chefen för inrikesdepartementet. Det kan nämnas att det

angivna kostnadsbeloppet motsvarar ungefär 1 % av nuvarande kostnader

för personal. Ställning till eventuella personalökningar inom exekutions­

väsendet torde få tas i samband med budgetbehandlingen.

En annan konsekvens av förslagen, som har framhållits i några remiss­

yttranden, är att en del av de nya förfarandena, t. ex. underhandsförsäljning

och utredning om fastighets tillbehör, kommer att kräva viss tid och där­

med att föranleda att exekutionen som helhet ibland kan bli mer utdragen.

Det är dock angeläget att man oavsett detta upprätthåller de principiella

kraven på snabbhet i förfarandet. Med hänsyn härtill anser jag, att de be­

stämmelser om tidsfrister för olika åtgärder som finns i 88 c § UL inte bör

ändras. Det bör erinras om att tidsfristerna enligt paragrafen kan för­

längas, om det föreligger särskilda skäl till detta.

Ett förhållande som jag vill understryka särskilt är att beredningen i

förslagen har tagit speciell hänsyn till intresset att exekutiva försäljningar

skall ge så goda resultat som möjligt. Detta är viktigt från enskilda borgenä­

rers synpunkt och därmed för kreditmarknaden i allmänhet. Minst lika

viktigt är det från social synpunkt att gäldenärer inte drabbas av värde­

förstöring genom att deras tillgångar säljs till underpris.

Förslagen innebär att fem nya paragrafer införs i UL och att till-

lägg och jämkningar behövs i ett stort antal andra paragrafer. Det kan inte

förnekas att UL formellt mer och mer framstår som ett lappverk och att

den har blivit alltmer svåröverskådlig. Behovet av en omredigering gör sig

gällande med allt större styrka.

Om de föreslagna ändringarna i UL genomförs, blir det nödvändigt att

se över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om

avgifter m. in. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Dessa frågor torde få anmä­

las i annat sammanhang men för att ge ett tillräckligt underlag för att

bedöma mina lagförslag kommer jag i det följande att lämna vissa redo­

görelser för mina synpunkter även i dessa delar.

Separat försäljning av fastighetstillbehör

De nuvarande reglerna om utmätning av fastighet bygger på principen att

allt vad som rättsligt sett är fast egendom anses inbegripet i exekutionen

(jfr 78 § UL). Fastigheten med alla tillbehör utgör en odelbar enhet och

det är f. n. inte möjligt att under exekution sälja något eller några tillbehör

till fastighet för sig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

109

Den viktigaste nyheten i lagen om vad som är fast egendom är att kretsen av tillbehör till industrifastighet väsentligt vidgas. Lagen räknar som in­ dustritillbehör inte bara— som f. n. — föremål som har visst mekaniskt och mer permanent samband med fastigheten utan också egendom, som till sin natur är lös i betydelsen lätt flyttbar. Denna vidgning av industritillbehörs- kretsen har medfört önskemål att jämka på principen att fastighet och alla dess tillbehör vid exekution skall räknas som en odelbar enhet. Man räknar nämligen med att, om man kan sälja lätt avskilj bara industritillbehör som t. ex. maskiner till särskilda köpare, som är intresserade av att förvärva så­ dan egendom, detta i eu del fall kan komma att ställa sig mer fördelaktigt än att sälja dem tillsammans med den egentliga fastigheten.

Beredningen har föreslagit möjlighet att under fastighetsexekution sälja fastighetens tillbehör separat. Detta förslag har mottagits positivt under remissbehandlingen. En enda remissinstans avstyrker med motiveringen att vid försäljning av fast egendom helheten av grund, byggnader och in­ ventarier representerar ett större värde än summan av delarnas värde och att denna helhet därför inte bör uppdelas i exekutionssammanhanget. Redan i prop. 1966:24 (s. 70) ställde jag mig tämligen tveksam till detta argu­ ment. Jag ansåg dock att man i vissa fall bör kunna få ett bättre pris vid försäljning av den samlade produktionsenheten än vid särförsäljning.

I likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter jag mig till den principiella ståndpunkten att det skall finnas möjlighet till separat försäljning av tillbehör. Även om en sådan möjlighet främst får betydelse när det gäller industritillbehör, kan det antas få praktiskt värde även i fråga om andra tillbehör. Separat försäljning bör därför kunna till­ gripas beträffande alla slag av tillbehör.

Beredningens uppfattning är att nuvarande ordning dock bör vara huvud­ regel och att möjligheten till separat försäljning bör få karaktär av undan­ tagsregel. Jag delar denna uppfattning. Fråga om separat försäljning bör i det enskilda fallet tas upp till prövning bara om det verkligen är sannolikt att sådan försäljning medför fördelar framför gemensam försäljning av all den fasta egendomen. Detta bör som beredningen har föreslagit komma till uttryck i lagtexten. I det enskilda fallet bör alltså ske en lämplighetspröv­ ning om fördelar står att vinna genom separat försäljning av tillbehör. Där­ vid måste hänsyn tas till alla omständigheter som talar för och emot sepa­ rat försäljning. Det bör beaktas att ett tillbehör kan vara av sådan betydelse för en ändamålsenlig användning av fastigheten att denna efter en försälj­ ning av tillbehöret får ett betydligt mindre värde. Detta kan t. ex. bli fallet om vid exekution i en industrifastighet särskilt viktiga delar av den maski­ nella utrustningen säljs för sig så att fastigheten förlorar sitt värde som del i en driftsenhet. När man bedömer om en tillbehörsförsäljning blir gynn­ sam eller inte, måste man alltså beakta dess följder för själva fastigheten och återstoden av tillbehören.

no

Beredningens förslag innebär, att separat försäljning kommer i fråga en­

dast om överexekutor finner det sannolikt att tillbehör med fördel bör kunna

säljas för sig. Överexekutor skall då kalla rättsägare, vilkas rätt kan påver­

kas av försäljningen, till sammanträde för förhandling om saken (100 a §

1 mom. UL). Avsikten är att rättsägarna skall få tillfälle att uttala sig i

frågan, huruvida tillbehörsförsäljning över huvud skall ske, och beträffande

tillvägagångssättet vid försäljningen. Om en sär för sälj ning bedöms bli för­

delaktig, skall försök göras att sälja tillbehören så gynnsamt som möjligt.

Efter tillbehörsförsäljningen skall enligt förslaget fastigheten och återståen­

de tillbehör säljas i vanlig ordning.

Det bästa underlaget för en bedömning om separat försäljning är moti­

verad får man givetvis, om man före avgörandet prövar både särutbud och

gemensamt utbud. Beslut i frågan om separat försäljning får i så fall fattas

först sedan man har jämfört dels de anbud som har avgetts på viktigare in­

ventarier för sig och återstående fast egendom för sig, dels de bud som er­

hålls på den sammanhållna fasta egendomen. Beredningen har diskuterat en

sådan realisationsmetod men betvivlar att goda bud på tillbehören skulle

avges med en sådan ordning. Förfarandet anses därför bli onödigt omständ­

ligt. I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser ansluter jag mig

till denna uppfattning. Jag anser således att det inte bör krävas att över­

exekutor prövar både särutbud och gemensamt utbud, innan beslut om till­

behörsförsäljning fattas.

Under remissbehandlingen har JK fört fram en tanke som innebär att i

vissa fall en utbyggnad av förfarandet skall kunna förekomma. Enligt denna

tanke skulle Överexekutor kunna få rätt att före sammanträdet med rätts­

ägarna anordna ett anbudsförfarande, så att avgivna bud kan tjäna till led­

ning för bedömningen vid sammanträdet. Beträffande detta förslag vill jag

påpeka, att om det föreligger förutsättningar att tillämpa den av bered­

ningen föreslagna bestämmelsen i 96 a § UL om försäljning under hand,

det i och för sig inte finns något formellt hinder att infordra anbud på till­

behör redan före sammanträdet. Jag vill emellertid framhålla att — enligt

vad som kommer att framgå vid min behandling av frågan om underhands-

försäljning av utmätt egendom — det är förutsatt att förrättningsmannen

inte skall vidta några mera kostsamma åtgärder för att få in anbud innan

rättsägarna har kontaktats. Detta medför att det endast undantagsvis torde

bli möjligt att infordra anbud före sammanträdet.

Enligt beredningens förslag skall överexekutor självmant föranstalta om

sammanträde, när han finner sannolikt att tillbehör till fast egendom med

fördel kan säljas för sig. Under remissbehandlingen har från ett par håll

riktats kritik mot att initiativet skall ligga hos överexekutor och gjorts

gällande att överexekutor borde pröva frågan bara efter framställning från

rättsägare. Bl. a. har arbetsbesparingssynpunkter åberopats till stöd för

denna mening. Jag vill i anslutning till detta erinra om den undantagska-

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

raktär som institutet separat tillbehör sförsäljning skall ha. I flertalet exe- lcutionsfall som gäller fast egendom torde utan någon närmare prövning från överexekutors sida stå klart att det inte finns anledning att vidta några åtgärder för en särförsäljning av tillbehör. En initiativrätt för överexekutor kan därför inte antas föra med sig att hans arbetsbörda ökas nämnvärt. Vi­ dare är att märka att överexekutor vid sin bedömning har tillgång till den beskrivning över fastigheten, som skall upprättas enligt 79 § UL och vilken — enligt vad jag föreslår i det följande — vid behov skall innehålla uppgift om de tillbehör som åtföljer fastigheten. På det tidiga stadium av förfa­ randet när frågan om eventuell separatförsäljning skall avgöras kommer däremot den enskilde rättsägaren ofta att sakna förutsättningar att bedöma om något eller några tillbehör med fördel bör kunna avyttras särskilt, och vissa rättsägare kan f. ö. sakna kännedom om att exekution har inletts. Från den synpunkten torde det vara lämpligast att överexekutor har att agera självmant. Detta hindrar inte att en rättsägare genom anmälan till över­ exekutor kan fästa dennes uppmärksamhet på att visst tillbehör med fördel bör kunna säljas för sig. I likhet med det helt övervägande antalet remiss­ instanser ansluter jag mig alltså till beredningens förslag, att överexeku­ tor skall på eget initiativ ta upp fråga om separat försäljning när anled­ ning därtill föreligger.

Det sammanträde som skall hållas inför överexekutor har till ändamål att ge rättsägarna tillfälle att föra fram sina synpunkter i frågan, om sepa­ rat tillbehör sförsäljning är lämplig eller inte. Vid sammanträdet bör detta vara huvudfrågan. Emellertid bör också andra spörsmål som prisfrågor, försäljningsform m. in. kunna diskuteras.

Om de rättsägare som har kommit till sammanträdet blir eniga om att tillbehör skall säljas för sig, skall överexekutor enligt beredningens förslag (100 a § 2 mom. UL) förordna i enlighet härmed, om det inte föreligger särskilda skäl mot sådant förordnande. Blir de närvarande rättsägarna däremot inte eniga om särförsäljning, får sådan försäljning äga rum bara om överexekutor finner synnerliga skäl föranleda det. I några remissytt­ randen har gjorts gällande att bestämmelserna inte ger rättsägarna till­ räckligt inflytande. Man har inte velat godta att överexekutor får det yt­ tersta avgörandet. Från något håll har också hävdats att överexekutor un­ dantagslöst bör vara skyldig att förordna om separat försäljning, när rätts­ ägarna enhälligt önskar detta.

Jag delar uppfattningen att rättsägarna bör få stort inflytande på valet av försälj ningsform. Emellertid anser jag beredningens överväganden ha goda skäl för sig. Särskilt vill jag fästa uppmärksamheten på att de före­ slagna bestämmelserna tar sikte på önskemålen hos de rättsägare som är

närvarande.

För frånvarande rättsägare är det av värde att överexekutor

inte är helt bunden av vad de närvarande yrkar. Bl. a. bör överexekutor kunna ta hänsyn till vad frånvarande rättsägare har anfört skriftligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

111

112

Om det vid ett sammanträde finns en enhällig opinion för en separat till-

behörsförsälj ning, bör överexekutor regelmässigt förordna därom. Bara

om särskilda skäl föreligger får han frångå en enig uppfattning bland de

närvarande rättsägarna. Ett särskilt skäl kan, som redan har antytts, vara

att bara någon eller några av flera kallade rättsägare har inställt sig och

att det därför är osäkert om den mening som har kommit till uttryck är

representativ. Är rättsägarna å andra sidan inte eniga om separat försälj­

ning, skall någon åtgärd för sådan försäljning i allmänhet inte vidtas. Som

beredningen har framhållit kan dock inte heller denna regel vara undan­

tagslös. Har flertalet närvarande rättsägare begärt separatförsäljning och

framstår sådan som klart lämplig, bör någon eller några enstaka rättsägares

invändningar kunna lämnas åsido. Särför sälj ning bör dock så gott som

alltid vara utesluten, om rättsägarna enhälligt motsätter sig en sådan. Jag

kan alltså ansluta mig till beredningens överväganden på denna punkt.

Skall fastighetstillbehör säljas för sig, bör som beredningen har föresla­

git försäljningen ske enligt de regler som gäller för försäljning av utmätt

lösöre (100 a § 3 mom. UL). Liksom beredningen anser jag att försälj­

ningen i första hand bör ombesörjas av överexekutor. Att överexekutor för

särskilt fall kan överlåta åt annan lämplig person, t. ex. kronofogde, att

som överexekutor svara för en beslutad tillbehörsförsälj ning framgår av

1 § 3 mom. UL. Till förfarandet vid separat tillbehörsförsäljning vill jag

återkomma i specialmotiveringen.

Under remissbehandlingen har uttryckts vissa farhågor för att särskild

försäljning av tillbehör kommer att medföra att det exekutiva förfarandet

fördröjs. Jag kan hålla med om att en ökad tidsutdräkt i allmänhet knap­

past kan undvikas. Detta är emellertid en nackdel som både överexekutor

och berörda rättsägare får beakta, innan beslut om särförsäljning träffas.

Självfallet är det önskvärt att den exekutiva försäljningen av fastigheten

inte försenas onödigtvis. Vid sammanträdet inför överexekutor bör därför

frågan tas upp, inom vilken tid en särförsäljning skall vara slutförd. Vad

överexekutor i samråd med rättsägarna bestämmer i detta avseende bör

iakttas under det fortsatta förfarandet. Har sådant beslut inte fattats, bör

försäljningen ske snarast möjligt. Bestämmelser härom föreslås i 100 a § 4

mom. UL.

Jag delar beredningens uppfattning (100 b § 1 mom. UL) att vad som

flyter in genom en tillbehörsförsäljning i första hand skall tillkomma den

som har fordran med bästa rätt i fastigheten. Detta är en nödvändig kon­

sekvens av att särförsäljning minskar den fasta egendomens substans och

därmed den rätt till betalning ur fastigheten som kan tillkomma inteck-

ningshavare och andra. Genom denna regel görs ett visst avsteg från den

s. k. övertagandeprincipen, som innebär att kapitalbeloppet av intecknad

gäld som faller inom lägsta budet skall stå kvar i fastigheten vid exekutiv

försäljning (117 § UL). I något remissvar har framhållits att vissa nack­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

113

delar är förenade med ett sådant avsteg från övertagandeprincipen. I lik­

het med beredningen anser jag emellertid att sådana nackdelar väsentligen

kan elimineras genom att inteckningshavare får möjlighet att avstå från

betalning ur köpeskilling för separat sålda tillbehör utan att det minskar

hans rätt i fastigheten. En inteckningshavare, som anser att säkerheten för

hans fordran är tillräcklig även efter en tillbehörsförsäljning, kan alltså

låta sin fordran stå kvar i den återstående fasta egendomen. Belopp som

avstås — av en eller flera inteckningshavare — skall tillkomma den som

därnäst har bästa rätt och som inte har avstått från betalning.

Förfarandet vid exekution i fastighet är komplicerat och tidsödande. Det

drar också betydande kostnader. Det är därför angeläget att ha en ord­

ning som gör det möjligt att inställa förfarandet så snart ändamålet med

exekutionen har uppnåtts. Beredningen har föreslagit regler i detta syfte

(100 b § 2 mom. UL). De innebär, att förfarandet skall avbrytas om det

genom särskild tillbehörsförsälj ning har flutit in medel som förslår till

förnöjande av exekutionssökanden och de borgenärer som har bättre rätt

och som inte har avstått från betalning. Under remissbehandlingen har

inte gjorts någon invändning mot regler av sådan innebörd, och jag vill

också ansluta mig till beredningens förslag i denna del.

En remissinstans har fört fram synpunkten att det redan före en till­

behörsförsälj ning bör stå klart vilka borgenärer som vill ha betalning ur

influtna medel, eftersom det annars är risk att förfarandet avbryts för

tidigt eller för sent. I det sammanhanget har framkastats tanken att ett

särskilt bevakningssammanträde bör anordnas före försäljningen. Jag

vill framhålla att regler av innebörd, att rättsägare för att få betalning ur

köpeskillingen för tillbehör skall åläggas att bevaka sina anspråk, skulle

bli komplicerade och medföra ökad tidsutdräkt vid tillbehörsförsälj ning.

Bl. a. skulle det bli nödvändigt med ett kungörelseförfarande före varje

försäljning så att varje rättsägare verkligen kan presumeras få kännedom

om exekutionen. Detta måste nämligen vara en förutsättning för att man

skall vara berättigad att tillerkänna borgenärens passivitet — dvs. den un­

derlåtna bevakningen — rättsverkan. Jag anser mig inte kunna förorda

en sådan ordning.

Intresset av att få klarhet i frågan vilka borgenärer som vill ha betalning

ur influtna medel får tillgodoses genom att överexekutor är verksam för att

snarast möjligt klarlägga den saken. Överexekutor bör därför söka få be­

sked i saken redan vid det sammanträde som skall hållas enligt den före­

slagna 100 a § UL, innan beslut om särförsäljning av tillbehör fattas.

De föreslagna bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för separat

sålda tillbehör och om avstående från betalning gör det möjligt att helt

inrikta förfarandet vid en fastighetsexekution på försäljning av tillbehör.

Denna möjlighet kan bli av särskild betydelse när en borgenär med en ford­

ran, som är relativt obetydlig i förhållande till fastighetens värde, har

114

tvingats begära utmätning av hela fastigheten. Har en fastighet utmätts för

t. ex. smärre skattefordringar eller leverans- eller lönefordringar av be­

gränsad storlek, torde förfarandet ofta kunna inskränkas till en tillbehörs-

försäljning. En förutsättning härför är dock att de som har fordringar i

fastigheten på grund av inteckning finner det förenligt med sina intressen

att avstå från betalning ur köpeskillingen för tillbehören.

Om ett förfarande avbryts efter en tillbehörsför sälj ning, måste samman­

träde för fördelning av influtna medel hållas. Bestämmelser om detta före­

slås i 100 b § 2 mom. UL. Till dessa vill jag återkomma i specialmotive­

ringen.

När det exekutiva förfarandet inte kan avbrytas efter särskild tillbehörs-

försäljning, måste återstoden av den fasta egendomen säljas. Offentlig auk­

tion är f. n. den enda försäljningsmetod som därvid kommer i fråga.

Innan auktion hålls, skall det s. k. lägsta budet bestämmas. Detta skall

enligt gällande bestämmelser överstiga, förutom kostnaderna för förfarandet,

summan av de fordringar som har förmånsrätt framför exekutionsford-

ringen. Är det så att särskild tillbehör sförsäljning har föregått auktionen,

måste vid bestämmandet av lägsta budet hänsyn tas till hur fördelning skall

ske av medel som har influtit genom särförsäljningen. Om dessa medel skall

användas till betalning av fordran med bättre rätt än exekutionsfordringen

eller av kostnaderna för förfarandet, måste lägsta budet nämligen sänkas

i motsvarande mån. Frågan om fördelningen av köpeskillingen för tillbe­

hören måste alltså prövas, innan lägsta budet bestäms. Jag föreslår i likhet

med beredningen att bestämmelser härom tas in i 113 § 2 mom. och i ett

nytt 2 mom. i 106 § UL.

Vad jag nyss har sagt ger vid handen att fastighetsauktion inte kan äga

rum, förrän man vet om en särförsäljning av tillbehör till fastigheten skall

ske eller inte. Kommer försäljning av tillbehör till stånd, kan auktionsvill-

koren påverkas. Om cn tilltänkt försäljning däremot av någon anledning inte

blir av, skali de tillbehör som har varit aktuella för särskild försäljning

ingå i utropet på auktionen. I överensstämmelse med beredningens förslag

förordar jag därför att i 101 § 3 mom. UL föreskrivs, att kungörelse om

fastighetsauktion inte får utfärdas förrän en beslutad tillbehörsförsäljning

har vunnit laga kraft eller frågan om sådan försäljning har förfallit.

Detta förslag föranleder att man behöver kunna fastställa om och när en

tillbehörsförsäljning vinner laga kraft. Det bör m. a. o. — i motsats till vad

som gäller i fråga om exekutiv auktion på lös egendom — bestämmas en

frist för klagan över tillbehörsförsäljning. Fristen bör naturligen anknyta

till nu gällande regler om besvär över auktion som hålls av överexekutor.

Besvärsinlaga bör alltså inkomma till överexekutor inom tre veckor från

försälj ningsdagen. Samma besvär stid bör gälla vare sig försäljningen sker

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

115

på auktion eller under hand. Jag föreslår att bestämmelser i ämnet införs i 213 § 2 mom. UL i enlighet med vad beredningen har föreslagit.

Beredningen anser att själva förordnandet om separat försäljning inte bör kunna överklagas särskilt. De skäl som beredningen har anfört för denna ståndpunkt anser jag bärkraftiga och jag ansluter mig därför till beredning­ ens förslag på denna punkt. I sammanhanget bör erinras om att de fö­ reslagna bestämmelserna i 100 a § UL ger den enskilde rättsägaren ganska effektiv möjlighet att vid sammanträdet motverka tillbehör sförsäljning om han så vill. Motsätter han sig sådan försäljning, får överexekutor nämligen förordna därom bara om synnerliga skäl föreligger.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreslår jag att i UL upptas de två nya paragraferna 100 a och 100 b och vidare att ändringar genomförs i 101, 106, 113 och 213 §§. Som kommer att framgå av specialmotiveringen föranleder förslaget vissa följdändringar i andra bestämmelser.

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.

Det exekutiva förfarandet beträffande fastighet avser i princip allt som hör till den fasta egendomen när exekutionen inleds. Att fastigheten och allt vad som hör till den tas i anspråk för borgenärernas räkning, hindrar emel­ lertid inte att fastighetsägaren har kvar åtskilliga befogenheter beträffan­ de fastigheten. Det är från både praktisk och principiell synpunkt viktigt att gränserna för dessa befogenheter är så klart fastställda som möjligt.

I UL finns f. n. inte några direkta bestämmelser om hur ägaren får ut­ nyttja fastighet som har utmätts. Lagen förutsätter emellertid att ägaren får sitta kvar på fastigheten och sköta dess förvaltning. Allmänt anses att ägaren får tillgodogöra sig »normal avkastning» men att han inte får vid­ ta åtgärder till förfång för borgenärerna. Detta har setts som en följd framför allt av bestämmelserna i 81 § 2 mom. UL om det s. k. större sysslo- mannaskapet. Ett sådant sysslomannaskap skall nämligen på begäran av borgenären anordnas av överexekutor, om fara föreligger för att fastighe­ ten »av ägaren genom vanvård eller annorledes i större mån försämras». Det är dock i övrigt något ovisst var de närmare gränserna skall anses gå för ägarens befogenheter beträffande utmätt fastighet.

Den nya lagen om vad som är fast egendom medför att en stor grupp lätt flyttbara föremål blir industritillbehör och alltså kommer att höra till den fasta egendomen. Detta förhållande gör att olägenheterna av att inte klart veta vilka befogenheter fastighetsägaren har vid förvaltningen av fastig­ heten blir större. Det är därför angeläget att gränserna såvitt möjligt klar­ läggs genom lagregler. Beredningens förslag upptar sådana regler.

Till en början föreslår beredningen att det i en ny paragraf i UL, be­ tecknad 80 a §, föreskrivs att en fastighetsägare inte får minska ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

116

mätt fastighets värde genom att avyttra tillbehör eller genom att, annat än

för husbehov, avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt

utnyttja fastighetens naturtillgångar eller i övrigt förändra denna. Andra

åtgärder än de som särskilt nämns skall i princip vara tillåtna, när de

innebär att fastighetsägaren tillgodogör sig normal avkastning av fastighe­

ten. I paragrafen tar beredningen också upp bestämmelse att överexekutor

på begäran får medge undantag från de nämnda inskränkningarna i fastig­

hetsägarens befogenheter.

Bestämmelsen att fastighetsägaren inte får minska fastighetens värde

genom att avyttra dess tillbehör har godtagits eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Även jag biträder beredningens förslag i denna del.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen har beredningen

menat, att förbudet att överlåta tillbehör inte får anses hindra en fastig­

hetsägare att byta förslitna tillbehör mot nya, om fastighetens värde inte

minskas genom utbytet. Mot denna ståndpunkt har JK ställt sig kritisk och

framhållit att det är en synnerligen vittgående befogenhet att ändra fas­

tigheten som beredningen vill ge fastighetsägaren. JK påpekar, att om

beredningens mening godtas, lagligheten av ett utbyte kommer att bli be­

roende av värdena på de föremål som byts ut mot varandra och därmed av

en ekonomisk bedömning som blir mer eller mindre subjektiv.

I likhet med beredningen anser jag att det inte bör vara uteslutet föl­

en fastighetsägare att byta ut tillbehör, om detta är nödvändigt för ett

ändamålsenligt brukande av fastigheten och det ur ekonomisk synvinkel

framstår som försvarligt. En sådan möjlighet är av betydelse främst med

hänsyn till att en fastighetsexekution ofta drar ut på tiden och att den

inte alltid leder till försäljning av fastigheten. Jag vill emellertid med

hänsyn till vad som har anförts under remissbehandlingen uttala att ett

utbyte regelmässigt måste förutsätta, att överexekutor ger sådant tillstånd

som avses i 2 mom. av den föreslagna 80 a § UL. Jag vill framhålla, att

tillstånd bör kunna utverkas snabbt om utmätningsgäldenären hos över­

exekutor preciserar vilket tillbehör han vill avyttra samt pris och andra

villkor i fråga om det föremål som skall ersätta tillbehöret. Utan tillstånd

bör fastighetsägaren kunna överlåta bara sådana föremål som är utslitna

eller av annan anledning har så ringa värde att överlåtelsen uppenbarligen

saknar betydelse för utmätningsborgenärens rätt. Denna innebörd av be­

stämmelsen anser jag inte behöva medföra någon ändring i den av bered­

ningen föreslagna lagtexten.

Genom regeln att fastighetsägaren —- utöver husbehov — inte får ta fas­

tighetens naturtillgångar i anspråk genom skogsavverkning m. m. vill be­

redningen hindra sådana åtgärder från fastighetsägarens sida som är äg­

nade att reducera fastighetens kapitalvärde till skada för borgenärerna.

Regeln måste, som beredningen också framhåller, i vissa avseenden anses

utgöra en skärpning i förhållande till gällande rätt. T. ex. torde det f. n.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

vara så, att avverkning av skog även för annat än husbehov är tillåten, om avverkningen ligger inom ramen för vad som kan bedömas vara ett nor­ malt utnyttjande av fastigheten. Den föreslagna regeln har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock an­ sett, att fastighetsägaren lika litet som f. n. bör hindras att tillgodogöra sig normal avkastning av fastigheten, även om den härrör ur skogsav­ verkning e. 1.

Om en fastighets naturtillgångar utnyttjas under en exekution, medför detta alltid risker för intrång i borgenärernas rätt. Ä andra sidan kan ett förbud mot sådant utnyttjande medföra svårigheter för fastighetsägaren, om han därigenom avskärs från möjligheterna att bruka fastigheten på ett normalt sätt under ett utdraget exekutivt förfarande och från möjligheter­ na att genom sådant brukande skaffa medel för frivillig betalning. Enligt min mening innebär den ordning som föreslås av beredningen en rimlig avvägning. Den omfattar sålunda dels ett förbud för fastighetsägaren att minska egendomens värde genom att ta dess naturtillgångar i anspråk an­ nat än för husbehov, dels en möjlighet för honom att genom hänvändelse till överexekutor utverka undantag från förbudet. Jag biträder bered­ ningens förslag i denna del. Jag vill i sammanhanget erinra om att förbu­ det ej avses inbegripa bärgandet av mogen skörd.

Överexekutors befogenhet atl medge undantag från förbuden att förändra eu fastighet genom överlåtelse av tillbehör m. m. måste utnyttjas med var­ samhet, så att exekutionssökandens eller övriga borgenärers intressen inte åsidosätts. Härutöver kan närmare riktlinjer för överexekutors be­ dömanden i detta avseende svårligen anges. Överexekutor får bedöma en framställning om undantag med hänsyn till omständigheterna i det en­ skilda fallet.

Beredningen har vidare föreslagit ändring av bestämmelserna i 81 § 2 mom. UL om förutsättningarna för att anordna det s. k. större sysslo- mannaskapet. Enligt beredningen bör överexekutor på begäran av exeku- lionssökanden kunna förordna syssloman, om det är fara att ägaren van­ vårdar fastigheten eller förfogar över den i strid mot vad som sägs i den föreslagna 80 a § UL eller att egendomen försämras på annat sätt. Jag kan ansluta mig till förslaget med en jämkning. I likhet med hovrätten för Västra Sverige anser jag att det inte finns anledning att uppge det nu gällande kravet att försämring av viss styrka (»i större mån») skall före­ ligga för att sysslomannaskap skall kunna anordnas,

De nu berörda förslagen i fråga om 80 a § och 81 § kan få betydelse ock­ så för den som har nyttjanderätt till utmätt fastighet. De förbud mot skogs­ avverkning m. m. som föreslås i 80 a § UL riktar sig visserligen i första hand mot fastighetsägaren men avser också innehavare av nyttjanderätt (t. ex. en avverkningsrätt) som har upplåtits

efter

det att exekution i fas­

tigheten har inletts. Om sådan nyttjanderättshavare vidtar åtgärder i strid

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

117

118

mot förbud, kan sysslomannaskap enligt 81 § 2 mom. UL komma i fråga.

För innehavare av nyttjanderätt, som har upplåtits

före

exekutionen blir

däremot ställningen under det exekutiva förfarandet en annan. Om inne­

havaren av sådan nyttjanderätt har bättre rätt än exekutionssökanden, skall

nyttjanderätten regelmässigt stå kvar i fastigheten, även om denna säljs

exekutivt (jfr 123 § UL). Hans ställning bör vara densamma under exeku-

tionstiden som dessförinnan. Om nyttjanderättshavaren däremot har säm­

re rätt än exekutionssökanden och utövningen av nyttj anderätten innebär

att fastigheten försämras i större mån, bör ett sysslomannaförordnande

kunna komma till stånd, även om nyttj and er ätten inte utövas på annat

sätt under exekutionen än dessförinnan. Jag delar beredningens uppfatt­

ning, att ett sådant betraktelsesätt är förenligt med lagtexten i 81 § 2 mom.

UL. Jag vill f. ö. instämma i vad en remissinstans anfört angående möjlig­

heten att i situationer som nu har berörts använda bestämmelsen om det

s. k. mindre sysslomannaskapet i 81 § 1 mom. UL, som endast innefattar

ett förordnande att avrad, hyra och ränta skall omhändertas av sysslo­

man.

Beredningen har slutligen övervägt vilka ytterligare åtgärder som ford­

ras för att säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras.

Beredningen har i det avseendet föreslagit (80 a § 3 inom. UL) att över-

exekutor, när det finnes påkallat, på begäran av utmätningssökanden skall

kunna förordna afl utmätningsman skall ta vård om tillbehör till fastig­

heten. Med hänsyn till att det ibland kan vara olämpligt att avvakta ett

sådant förordnande får utmätningsman enligt beredningens förslag befo­

genhet att, när saken är brådskande, som interimistisk åtgärd omedelbart

ta vård om tillbehör. Anmälan om åtgärden skall enligt förslaget genast

göras hos överexekutor, som prövar om åtgärden skall bestå.

Det är tydligt att den vidgning av tillbehörskretsen som nu är förestående

medför behov av regler av det slag som beredningen har förordat i 80 a §

3 mom. I tillbehörskretsen kan i betydligt större utsträckning än nu ingå

föremål, som en illojal fastighetsägare lätt kan föra från den utmätta fas­

tigheten. Jag finner beredningens förslag ändamålsenligt och kan därför

ansluta mig till detta. Liksom beredningen anser jag att kostnaderna för

vården skall förskjutas av utmätningssökanden, om utmätningsmannen

begär det. En sådan ordning gäller redan enligt 60 a § UL i fråga om lös

egendom. Om utmätningssökanden inte vill förskjuta kostnaderna, bör frå­

gan om vården anses förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

119

Utredning om fastighetstillbehör och tvist därom

Som jag har nämnt i det föregående anses utmätning och efterföljande fas- tighetsförsäljning i princip inbegripa allt som från rättslig synpunkt utgör fast egendom. De exekutiva myndigheterna har dock inte att träffa något avgörande om visst eller vissa föremål är att anse som fastighetstillbehör eller inte.

Med nuvarande tillbehörsbegrepp uppkommer inte några större olägen­ heter av att det vid exekutionen lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Den nya lagen om vad som är fast egendom förändrar emeller­ tid läget. Lagens vida tillbehörskrets och relativt komplicerade regler om verkan av äganderättsförbehåll beträffande tillbehör gör det önskvärt att man inom det exekutiva förfarandets ram vinner större klarhet om vilken egendom som hör till en utmätt fastighet.

Det är tydligt att regler, som är ägnade att klargöra vilka tillbehör som åtföljer en utmätt fastighet, i första hand måste ta sikte på någon form av utredning om befintliga tillbehör. Liksom beredningen anser jag därför att bestämmelser om sådan utredning bör införas i UL.

Föreskrifter om utredning beträffande tillbehör bör enligt beredningens förslag införas

dels

i 79 § UL, som nu innehåller bestämmelser om utmät­

ningsmans beskrivning och värdering av utmätt fastighet,

dels

i 119 § UL,

som f. n. anger vissa åtgärder som skall vidtas från auktionsförrättarens sida, innan fastigheten utropas på auktion.

De nuvarande bestämmelserna i 79 § UL bör enligt beredningen komplet­ teras med föreskrifter att utmätningsmannen, i den mån det anses behöv­ ligt, i sin beskrivning över utmätt fastighet särskilt skall ange vilka till­ behör som åtföljer denna och att han skall avkräva gäldenären sådana handlingar som tjänar till upplysning om tillbehören. När anledning före­ kommer därtill, skall han också på annat sätt söka utröna vad som hör till fastigheten. Detta förslag har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen,. Från exekutionshåll har emellertid betonats att regler av denna art ställer utmätningsmännen inför krävande uppgifter.

Sådana bestämmelser som beredningen vill införa i 79 § förefaller mig vara en nödvändig konsekvens av de nya tillbehörsreglerna i lagen om vad som är fast egendom. Det måste anses påkallat att en viss tillbehörsutredning företas redan i inledningsskedet av en fastighetsexekution så att den kan ligga till grund för den beskrivning som utmätningsmannen upprättar och som i viss utsträckning utgör grundval för det fortsatta förfarandet. Jag kan alltså ansluta mig till beredningens förslag i den delen. Med anledning av de farhågor för ett betydande merarbete som har uttryckts under re­ missbehandlingen vill jag betona att de föreslagna bestämmelserna inte ålägger utmätningsmannen att i beskrivningen ta upp fastighetens samtliga tillbehör. De torde därför inte förutsätta någon särskilt krävande utredning

120

i normala fall. Beskrivningens ändamål är i första hand alt ge ledning för

framtida spekulanter på fastigheten. Den behöver därför avse bara sådana

tillbehör som är av särskild betydelse för fastighetens värde och som det

finns speciella skäl att uppmärksamma. Utredningen bör hållas inom rim­

liga gränser. Jag vill framhålla att det här delvis är fråga om att lagfästa

vad som nu gäller. Redan f. n. tar utmätningsmännen nämligen regelmäs­

sigt upp viktigare fastighetstillbeliör i sin beskrivning.

Jag nämnde nyss att utmätningsmannens beskrivning i viss utsträck­

ning utgör grundval för det fortsatta förfarandet. I allmänhet hämtas t. ex.

uppgifterna i kungörelsen om fastighetsauktion ur beskrivningen (jfr

101 § UL). Beskrivningen skall också läsas upp vid auktionen (jfr 99 och

106 §§ UL). Emellertid kan en viss komplettering av beskrivningen behövas

ibland.. Beredningen vill därför göra ett tillägg till 119 § UL. Detta innebär

att auktionsförrättaren i den mån det anses erforderligt skall ange vilka

tillbehör som åtföljer fastigheten enligt utmätningsmannens beskrivning

eller andra tillgängliga upplysningar. Ytterligare skall anmärkas ifall tvist

råder om tillbehör. Det är avsett att auktionsförrättarens tillkännagivanden

i praktiken skall kunna ske i anslutning till att han läser upp beskrivningen.

Vid behov kan då göras tillägg till eller undantag från beskrivningens till-

behörsförteckning. Anser auktionsförrättaren att beskrivningen är riktig

och tillräckligt detaljerad, kan han nöja sig med en hänvisning till den.

Jag ansluter mig till förslaget att ett tillägg görs till 119 § i syfte att

säkerställa att besked i fråga om tillbehören lämnas vid auktionen, när det

behövs. Med hänsyn särskilt till det ändringsförslag beträffande 132 § som

jag strax skall beröra, är det viktigt att beskedet föregås av noggranna över­

väganden och att dess innebörd antecknas i protokollet. Enligt sakens natur

kan det inte komma i fråga att kräva någon uttömmande redogörelse för

en fastighets tillbehör. Tillägg till beskrivningen torde komma i fråga hu­

vudsakligen när auktionsförrättaren anser att tillbehörets omnämnande

är ägnat att påverka försäljningsresultatet eller minska riskerna för fram­

tida tvister.

Korrigeringen av utmätningsmannens beskrivning kan föranledas av

att tredje man visas vara ägare till föremål, som har tagits upp i utmät­

ningsmannens förteckning eller som på annat sätt framstår som tillbehör

till fastigheten. Tredje man hör självfallet kunna vända sig till överexe-

kutor med begäran att få föremålet undantaget från försäljningen av fastig­

heten. Kan han då styrka, att han har sådan rätt till föremålet att det inte

kan anses höra till fastigheten, bör hans framställning bifallas och över-

exekutor vid auktionen ange att föremålet inte följer med fastigheten vid

försäljningen. Finner överexekutor däremot att tredje man saknar skäl för

sin begäran, bör denna avvisas. Inte sällan torde läget emellertid bli det,

att tredje man visserligen inte kan styrka sin rätt men ändå visar sådana

skäl att hans framställning inte framstår såsom ogrundad. Beredningen

Kungl. Muj. ts proposition nr 16 år

1.967

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

121

har med tanke på sådana situationer föreslagit (100 c § UL) att överexekutor skall hänvisa honom att inom en månad väcka talan vid domstol vid även­ tyr att han förlorar sin talan mot utmätningssökanden. Förutsättningen för sådan hänvisning är att tredje man inte genast kan styrka sitt påståen­ de om att han äger föremål som framstår som fastighetstillbehör men väl visar sannolika skäl för sitt påstående. I beredningens förslag, som har ut­ formats i nära överensstämmelse med 69 § UL, anges vidare att det står utmätningssökanden fritt att själv väcka talan mot tredje man.

Remissinstanserna har allmänt lämnat detta förslag utan erinran. Det är bara JK som sätter i fråga om inte regleringen av tredje mans rättsliga ställning bör anstå t. v.

Det kan inte bestridas, att — som JK åberopar — det råder viss oklarhet beträffande tredje mans rättsliga ställning när egendom som tillhör honom dras in i fastighetsutmätning. Beredningen bär också förklarat att den un­ der sitt fortsatta arbete torde få anledning att ta upp frågan om skyddet för tredje mans rätt vid utmätning. Enligt min mening utgör emellertid den föreslagna bestämmelsen i 100 c § 1 mom. UL ett så värdefullt komplement till de förut behandlade reglerna angående utredning om utmätt fastighets tillbehör, att det skulle framstå som en brist om man t. v. lämnade oreglerat vad som skall gälla i den aktuella situationen. Det synes mig också naturligt att anknyta till vad som enligt 69 § gäller i motsvarande fall vid utmätning av lös egendom. Jag biträder alltså beredningens förslag i denna del.

Under remissbehandlingen har dessutom förts fram tanken att också gäldenären borde kunna utverka överexekutors hänvisning att väcka talan vid domstol. En sådan ordning skulle dock avvika från vad som gäller be­ träffande lös egendom, och jag anser det inte vara skäl att förorda något så­ dant. Jag vill i sammanhanget erinra om att gäldenären har goda möjlig­ heter att bevaka att föremål, som enligt hans mening ej är fastighetstillbe­ hör, inte oriktigt dras in i exekutionen. Hans medverkan är sålunda förut­ satt när utmätningsmannen upprättar beskrivning enligt 79 § UL. Om ut­ mätningsmannen i det sammanhanget tar upp ett föremål som tillbehör, kan gäldenären om han har annan mening ta upp saken med överexekutor. Han kan slutligen också överklaga försäljningen.

Jag delar beredningens uppfattning, att när tredje man har hänvisats att stämma till domstol separat försäljning av det omtvistade tillbehöret inte bör ske förrän tvisten har prövats av rätten eller tiden för talans väckande har gått ut. Vidare anser jag i likhet med beredningen, att försäljningen av fas­ tigheten bör anstå, om det råder sådan tvist om tillbehör och tvistens utgång är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. Mot beredningens förslag i dessa delar har jag alltså inte något att erinra. Den förordade ordningen innebär att om tvisten om tillbehöret inte kan antas inverka på priset i vä­ sentlig mån, fastigheten får säljas under tillkännagivande av den pågående tvisten (119 § 1 mom. sista punkten). Vem som slutligen får tillbehöret blir

därefter i praktiken en sak mellan inroparen och tredje man. Det bör till-

läggas att om auktionsförrättaren har missbedömt vilken betydelse tvisten

får för buden på fastigheten, detta kan repareras genom den rätt att vägra

godta inrop som jag enligt det följande vill föreslå att auktionsförrättare

skall få.

Fråga uppkommer vidare vad som skall gälla, om tvist om tillbehör be­

döms bli av väsentlig betydelse för priset på fastigheten. Beredningen har i

det avseendet föreslagit, att man under särskilda förutsättningar skall få

sälja fastigheten med undantag för ett omtvistat tillbehör (100 c § 2 mom.

UL). Beredningens förslag innebär vidare, att om tillbehöret därefter be­

finns höra till fastigheten, det vid behov får säljas separat, varefter köpe­

skillingen fördelas enligt särskilda regler mellan rättsägare i fastigheten.

Beredningen framhåller att metoden att sälja fastigheten med undantag för

visst tillbehör kan vålla komplikationer. Det kan sålunda inträffa, att un­

dantaget medför att det för auktionen bestämda lägsta budet inte uppnås

med påföljd att försäljning inte kommer till stånd. Beredningen framhåller

vidare, att — om fastigheten säljs och köpeskillingen inte täcker samtliga

inteckningar — det inträder ett svävande tillstånd beträffande sådana in­

teckningar som har blivit nödlidande men kanske kommer att få likvid vid

en senare försäljning av tillbehöret. Detta sägs kunna medföra missförstånd

och andra olägenheter. Beredningen anser de nämnda förhållandena föran­

leda att förfarandet bör få användas bara om det kan ske utan olägenhet för

rättsägare till fastigheten.

Enligt min mening skulle det bli mycket svårt för auktionsförrättaren

att överblicka om en försäljning av aktuellt slag för med sig sådana olägen­

heter för rättsägare som beredningen har nämnt. Med all sannolikhet skulle

förfarandet — som också har påpekats under remissbehandlingen — i

praktiken komma till användning bara i fall när tillbehörets värde är så

obetydligt att det kan bedömas vara utan eller av ringa betydelse för even­

tuella spekulanter på fastigheten. Med en sådan tillämpning skulle den för­

ordade metoden emellertid knappast fylla någon funktion vid sidan av den

nyss behandlade regeln, att fastigheten inte får säljas, om tvistens utgång

är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. En nackdel är vidare att

metoden förutsätter speciella regler om fördelningen av köpeskillingen för

tillbehör som säljs senare än fastigheten.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte föreslå en ordning

som öppnar möjlighet att sälja fastighet med undantag för omtvistat till­

behör. Detta innebär att när tvist om tillbehör bedöms bli av väsentlig be­

tydelse för fastighetens värde, man alltid får vänta med fastighetsauktionen

tills tvisten har prövats eller tiden för talans väckande har gått ut.

Jag förordar sålunda att beredningens förslag i 100 c § 2 mom. UL ge­

nomförs med den modifikationen att den föreslagna möjligheten att vid

fastighetsförsäljning undanta omtvistat tillbehör får utgå.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

123

Den utredning om en utmätt fastighets tillbehör som de exekutiva myn­ digheterna åläggs genom de bestämmelser som jag föreslår är, som jag förut har framhållit, inte avsedd att resultera i en fullständig redogörelse för fas­ tighetens alla tillbehör. Vid en fastighetsauktion kommer därför regel­ mässigt bara en del av fastighetens tillbehör att omnämnas uttryckligen. Men även övriga föremål som enligt lag har karaktären av fastighetstillbe- hör måste uppenbarligen anses ingå i försäljningen. Beredningen har före­ slagit att i 132 § 2 mom. UL tas in en uttrycklig föreskrift härom. Jag an­ sluter mig till beredningens förslag i den delen.

För att förfarandet skall få önskvärd fasthet har beredningen ytterligare föreslagit, att föremål som vid fastighetsauktion särskilt har angelts som tillbehör skall anses inbegripet i försäljningen, även om det inte rätteligen var tillbehör till fastigheten. Förslaget har i allmänhet godtagits eller läm­ nats utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser invänder dock att en sådan bestämmelse åsidosätter tredje mans intressen på ett inte godtagbart sätt.

För min del vill jag framhålla att starka skäl talar för en bestämmelse av föreslagen innebörd. Den som ropar in en fastighet på auktion bör kunna förlita sig på att uttryckliga besked i tillbehörsfrågan inte rubbas efter det att auktionen har vunnit laga kraft. Dolda riskmoment för inroparna skulle otvivelaktigt verka oförmånligt på aulctionspriserna. Det skulle också från allmänna synpunkter vara uppenbart otillfredsställande, om en inropare i god tro kanske lång tid efter auktionen skulle kunna frånvinnas ett före­ mål som auktionsförrättaren uttryckligen har angett ingå i köpet.

Mot den aktuella bestämmelsen talar att en rätt, som gäldenären eller tredje man i själva verket har, kan gå förlorad. Betänkligheterna mot en sådan ordning kan dock vika i den mån gäldenären eller tredje man har godtagbara möjligheter att skydda sig genom att bevaka sin rätt medan tid är. Detta får anses vara förhållandet i förevarande avseende. Bakom ett omnämnande av ett föremål som tillbehör vid en auktion skall ju ligga en utredning som visar att föremålet hör till fastigheten. Under tiden från ut­ mätningen och fram till auktionen har rättsägare till fastigheten och tredje man möjligheter att hävda sina intressen. Visar de att viss egendom inte är tillbehör till fastigheten utan lös egendom, skall detta beaktas av de exeku­ tiva myndigheterna. Därtill kommer att en förutsättning för att ett föremål enligt den förordade bestämmelsen skall anses ingå i en fastighetsförsälj- ning är, att försäljningen har vunnit laga kraft. Anförs besvär mot försälj­ ningen och gör klaganden — gäldenären eller tredje man — gällande att ett föremål som vid auktionen har angetts som tillbehör i själva verket är lös egendom, skall vid överprövningen iakttas att huvudregeln är att i försälj­ ningen bara ingår egendom som enligt lag åtföljer fastigheten. Möjlighet att skydda sig mot rättsförlust saknas emellertid för sådan tredje man som inte har kännedom om att fastighetsutmätning har förekommit. Det kan lcnap-

124

past hävdas, att kungörelsen om auktionen skall presumeras bli eller böra bli

uppmärksammad av tredje man, vars mellanhavande med gäldenären avser

lös egendom (t. ex. försäljning av maskin under äganderättsförbehåll). Ris­

ker av sådan art bör dock inte överskattas. De torde nämligen uppkomma

bara om gäldenären illojalt förtiger tredje mans rätt och denna inte heller

på annat sätt blir känd i de sammanhang som avses i 79, 102 och 106 §§.

Jag anser inte risker av nämnd art ha sådan betydelse i praktiken att de

uppväger de skäl som talar för beredningens förslag. Jag vill tillägga, att

beredningens synpunkter på frågan i vad mån tredje man efter fastighets-

försäljningen kan vända sig mot köparen (bet. s. 79—80) inte föranleder

några invändningar från min sida.

I enlighet med de överväganden, som nu har angetts, ansluter jag mig

till beredningens förslag i 132 § 2 mom. UL.

Besvär över auktion kan leda till att det fastslås att visst föremål inte

utgör tillbehör och alltså inte omfattas av försäljningen. Frågan i vad mån

detta bör föranleda att auktionen undanröjs kan inte besvaras generellt

utan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Jag anser att denna fråga bör överlämnas till rättstillämpningen. Bered­

ningen har i betänkandet (s, 77) gjort vissa uttalanden som bör kunna

vara vägledande för praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Vägran att godkänna inrop av fast egendom

I det föregående har jag föreslagit bestämmelser om separat försäljning

av fastighet stillbehör. Sådan försäljning skall enligt förslaget kunna ske

på auktion eller under band. I övrigt föreslår jag f. n. inte någon ändring i

sättet för försäljning av fastighet. Sådan skall alltså även i fortsättningen

kunna säljas endast på auktion.

Gällande regler för exekutiv fastighetsauktion innebär bl. a., att auktions-

förrättaren i princip är skyldig att godta det högsta pris som bjuds, om det­

ta överstiger lägsta budet (126 § UL). Någon prövning av slutbudets skälig­

het får inte äga rum. Mot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att

man riskerar att en utmätt fastighet säljs till pris som påtagligt understi­

ger dess verkliga värde. Visserligen kan det fastställda lägsta budet komma

att utgöra ett faktiskt binder mot att fastigheten slumpas bort. Lägsta bu­

det fastställs emellertid utan hänsyn till fastighetens värde (113 och 116 §§

UL). Någon garanti mot försäljning till alltför lågt pris kan bestämmelserna

om lägsta budet därför inte erbjuda. Beredningen uttalar att det då och dä

inträffar att fastigheter säljs exekutivt till underpris. Detta har bekräftats

av många remissinstanser.

I ett tidigare avsnitt har jag framhållit det angelägna i att få bestämmel­

ser som motverkar att utmätt egendom avyttras till uppenbart underpris.

Detta finner jag vara av särskild betydelse när det gäller fast egendom;

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

125

som ju ofta utgör ett särskilt riktigt förmögenhetsobjekt. Enbart det förhål­ landet att det förekommer att utmätt fast egendom blir såld till underpris är enligt min mening tillräckligt skäl för att genomföra en reform, även om den — med hänsyn till att en samlad översyn av försäljningsreglerna är förestående — i viss mån måste få karaktären av ett provisorium.

Beredningens förslag i förevarande del innebär, att inrop på exekutiv auk­ tion av fastighet inte får godtas, om auktionsförrättaren finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. När flera gemensamt intecknade fastigheter utropas på samma auktion, skall enligt förslaget frågan, om an­ bud bör avvisas, emellertid prövas med hänsyn till det vederlag som sam­ manlagt har bjudits för fastigheterna. De föreslagna bestämmelserna har beredningen tagit in i ett nytt 2 mom. i 126 § UL.

Den utformning beredningen har gett bestämmelserna har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Under remissbehandlingen har emellertid också anförts kritik i vissa avseenden.

Enligt beredningens förslag får auktionsförrättaren befogenhet att efter omständigheterna pröva ett buds skälighet. Ett par remissinstanser menar att reglerna därigenom blir alltför obestämda och förordar att inrop får avvisas bara om inropssumman understiger ett visst belopp, som bestäms i relation till det värde som utmätningsman har åsatt fastigheten. Enligt min mening är det inte lämpligt att låta det av utmätningsmannen satta värdet vara direkt avgörande för frågan, om ett inrop skall godtas eller inte. Utmätningsmannens värdering kan nämligen vara missvisande. Betydelse­ fulla tillbehör kan efter värderingen ha frångått fastigheten, t. ex. genom att de har sålts för sig. Det kan också tänkas att egendom, som inte har in­ räknats i värdet, efteråt konstateras utgöra tillbehör till fastigheten. Även av andra orsaker kan utmätningsmannens värdering slå fel. Det nu sagda hör dock inte hindra att auktionsförrättaren tar utmätningsmannens värde som utgångspunkt, när han vid en diskretionär prövning bedömer om ett bud skall godtas eller inte.

Från något håll har hävdats att auktionsförrättaren bör ha möjlighet men inte skyldighet att avvisa inrop. En sådan ordning torde dock i praktiken knappast medföra någon saklig skillnad i förhållande till beredningens för-, slag. Auktionsförrättaren är ju även med detta förslag tämligen obunden i sin prövning. Jag anser mig därför inte ha anledning att frångå beredningens förslag att auktionsförrättaren skall avvisa ett inrop, om han finner det sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås för fastigheten.

Några remissinstanser anser att bestämmelserna kan få otillfredsställan­ de konsekvenser för rättsägare till den fastighet som skall säljas. Tydligt är att fordringsägare, som har rätt till betalning ur en fastighet och som vid exekutiv auktion på denna får sina fordringar täckta genom ett inrop, kan finna det otillfredsställande, om inropet avvisas. Jag vill emellertid betona, att bestämmelserna inte är avsedda att tillämpas i annat fall än

126

när man kan räkna med att inropssumman vid nytt utrop skulle bli

av­

sevärt

högre. Fordringsägare, vilkas fordringar täcks av det avvisade in­

ropet, torde därför knappast löpa någon risk att deras fordringar inte skulle

bli täckta också vid ett nytt försäljningsförsök. För fordringsägare som

inte har fått sina fordringar täckta genom ett inrop kan det uppenbarligen

inte sägas vara till nackdel om inropet avvisas och nytt försälj ningsför­

sök görs.

Jag vill i sammanhanget påpeka att rättsägarnas uppfattning i frågan

om inrop skall godtas eller inte bör kunna tjäna till ledning för auktions-

förrättarens avgörande. Auktionsförrättaren är oförhindrad att i tvek­

samma fall överlägga med rättsägare, som är närvarande vid auktionen.

Under remissbehandlingen har från något håll gjorts gällande att reg­

lerna, som ger auktionsförrättare befogenhet att vägra godta inrop, kan

komma att medföra olägenheter genom att rättsägare får svårt att över­

blicka konsekvensen av avgivna bud. Jag anser inte att denna uppfattning

bör vara vägledande för lagstiftningen. Så länge budgivningen vid en

auktion pågår har ju varje rättsägare att utgå från att slutbudet kan kom­

ma att godtas. Det förhållandet att ett slutbud ev. kommer att avvisas bör

inte påverka hans bedömning av vad ett avgivet bud har för följder för

hans del.

Fn olägenhet av de föreslagna bestämmelserna är att de måste medföra

att förfarandet drar ut på tiden. Självfallet är det önskvärt att tidsutdrak­

ten inte ökas utöver vad som är påkallat för att syftet med avvisningen

av inrop skall kunna uppnås. Jag vill framhålla att avsikten med bestäm­

melserna inte är att det skall göras mångfaldiga försälj ningsförsök. Om

inrop avvisas och ny auktion utsätts, får — som beredningen påpekar —

inrop på den senare auktionen i allmänhet godtas, även om inropssum­

man inte nämnvärt skiljer sig från den tidigare. Sannolikheten för att

man skall kunna uppnå avsevärt högre vederlag måste då ofta anses vara

så ringa att den får lämnas ur räkningen. I detta sammanhang bör vidare

nämnas att någon ändring inte föreslås i den ordning som gäller enligt

128 § UL och som innebär att utmätning i allmänhet går åter om fastig­

heten inte blir såld vid en andra auktion. Detta bör mana till försiktighet

vid prövningen om ett inköp skall avvisas.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag i allt väsentligt anser mig kun­

na godta beredningens bedömningar i denna del.

Liksom beredningen anser jag att en särregel behövs för det fallet att

gemensamt intecknade fastigheter utropas på samma auktion. Om huvud­

regeln tillämpades i sådant fall skulle reglerna om fördelning av ansvaret

för gemensamma inteckningar och om fördelning av gemensam köpeskilling

för samintecknade fastigheter kunna sättas ur spel (jfr 121 § UL och 32 §

IF). Jag återkommer senare till dessa regler.

De föreslagna bestämmelserna i 126 § 2 mom. föranleder vissa följd­

ändringar i 113, 116 och 119 §§ UL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

127

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter

I 121 § 2 mom. UL regleras hur man skall fördela gemensam köpeskil­ ling för samintecknade fastigheter, när de — efter att vid auktion ha ro­ pats ut var för sig — säljs efter gemensamt utrop. Som beredningen fram­ håller kan bestämmelserna medföra otillfredsställande resultat. Detta gäller framför allt när vid särutropet av fastigheterna bud avges för någon eller några av dem men inte för alla. Om något bud inte har avgetts på en fas­ tighet, får denna nämligen inte någon del i den första fördelningen av den gemensamma köpeskillingen, eftersom denna fördelning skall ske med utgångspunkt från vad som har bjudits för fastigheterna vid särut- ropen. Fastigheten får då bara tillgodoräknas andel i det belopp varmed den gemensamma köpeskillingen överstiger vad som sammanlagt har bju­ dits vid särutropen. Detta kan medföra att de som har särintressen i fas­ tigheten blir utan betalning. En liknande situation kan uppstå, om det vid särutropen för någon eller några av de samintecknade fastigheterna har avgetts bud som ligger långt under det verkliga värdet, medan buden för övriga fastigheter bättre svarar mot värdet.

I viss mån kan de som har intressen att bevaka i samintecknade fastig­ heter förebygga otillfredsställande resultat av det slag som jag nyss har antytt. De kan redan vid särutropen av fastigheterna tillse att bud av­ ges, som är avpassade så, att deras intressen skyddas. Även om olägenhe­ terna av gällande regler därför i praktiken inte behöver bli så framträ­ dande, är det motiverat med en reform.

I och för sig kan göras gällande att en mer genomgripande översyn bör anstå i avvaktan på den vidare behandlingen av det förslag till jordabalk som nu har remitterats till lagrådet. Emellertid gör den aktuella vidgningen av industritillbehörskretsen det nödvändigt att redan nu genomföra en viss jämkning av dessa bestämmelser. När alltså en ändring av bestämmel­ serna ändå måste ske, kan det vara lämpligt att se över dem i sin helhet. Jag vill dock understryka, att en förnyad översyn av de ifrågavarande be­ stämmelserna behövs, om de regler om gemensamma inteckningar som finns i jordabalksförslaget genomförs.

Beredningens ändringsförslag innebär, att de samintecknade fastighe­ ternas taxeringsvärden för nästföregående år i första hand skall utgöra jämförelsetal vid fördelning av gemensam köpeskilling för dem. Saknas sådant värde för någon av dem, skall i stället de värden som utmätnings­ mannen enligt 79 § har satt på fastigheterna ligga till grund för fördel­ ningen. Vidare innehåller förslaget, att en fastighets andel i köpeskillingen aldrig får understiga det belopp som har bjudits för den vid föregående särutrop.

Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget. Enligt min mening är det ägnat att skapa större fasthet i förfarandet och att minska de risker för rättsägarna till samintecknade fastigheter som de nuvarande reglerna

128

medför. Jag kan därför ansluta mig till förslaget i stort. Jag anser emel­

lertid, att det samtidigt bör öppnas möjligheter att vid behov jämka de

värden som skall vara jämförelsetal vid fördelningen.

Den vidgning av tillbehörskretsen för industrifastigheter som följer av

den nya lagen om vad som är fast egendom kommer t. v. inte att förändra

taxeringsvärdena (SFS 1966: 136). Dessa kommer alltså att avse vad som är

fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hän­

föra. Detta medför att taxeringsvärdena beträffande industrifastigheter

kommer att sämre än hittills motsvara värdet på vad som från civilrättslig

synpunkt är fast egendom. Detta får i sin tur till följd att taxeringsvärdena

inte alltid blir lämpliga som jämförelsetal vid fördelning av gemensam

köpeskilling för samintecknade fastigheter. Härtill kommer att det, sedan

taxeringsvärdet för en fastighet har fastställts, kan ha inträffat förändring­

ar i dess tillbehörskrets som gör att fastighetens värde i förhållande till

övriga fastigheter i det samintecknade komplexet är högre eller lägre än

vad taxeringsvärdena utvisar. Här kommer också reglerna om separat för­

säljning av utmätt fastighets tillbehör in i bilden. Har värdefulla föremål

som hör till en fastighet sålts för sig, innan fastigheten utropas gemensamt

med andra samintecknade fastigheter, kan dess andel i den gemensamma

köpeskillingen inte utan vidare beräknas med utgångspunkt från taxerings­

värdet.

Det värde som utmätningsmannen sätter på en fastighet kan också visa

sig mindre lämpligt som grundval för fördelning av gemensam köpeskilling.

Efter det att en fastighet har värderats, kan ändringar inträda i dess tillbe-

hörsbestånd. Tillbehör kan säljas separat eller frångå fastigheten på annat

sätt före utropet på auktion. Det kan också vara så att betydelsefulla före­

mål, som inte har beaktats vid värderingen, senare konstateras vara tillbe­

hör.

För att fördelningsreglerna skall bli ändamålsenliga bör de kompletteras

med en bestämmelse som medger jämkning av de värden — taxeringsvär­

den eller saluvärden — som skall utgöra jämförelsetal vid fördelningen. 1

det avseendet anser jag värdet böra jämkas, om fastigheten har ropats ut

med tillbehör som inte ingick i värdet eller utan tillbehör som omfattades

därav. Med denna utformning, som delvis skiljer sig från beredningens för­

slag, är meningen att klarlägga att jämkning kan komma i fråga inte bara

när det gäller taxeringsvärde utan också beträffande värde, som utmät­

ningsmannen har åsatt.

Jag delar beredningens uppfattning, att j ämkningsbestämmelsen inte bör

tillämpas i andra fall än då ändringen i en fastighets tillbehörsbestånd är av

betydelse för fastighetens värde på längre sikt. Mindre betydelsefulla änd­

ringar bör alltså lämnas därhän.

Frågan om jämkning av en fastighets värde bör självfallet avgöras vid det

fördelningssammanträde som enligt 142 § skall hållas inför överexekutor

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

129

(auldionsförrättaren). Det står då varje rättsägare i det samintecknade komplexet fritt att påkalla jämkning. Överexekutor kan också självmant ta upp fråga om jämkning.

Försäljning under hand av läs egendom

I det föregående har jag från allmänna synpunkter framhållit, att det är angeläget att de exekutiva försäljningarna av lös egendom ger så gott re­ sultat som möjligt. Försäljningar till underpris bör om möjligt undvikas. I skilda sammanhang har gjorts gällande att bättre försäljningsresultat ibland bör kunna uppnås om underhandsförsäljning införs som ett alternativ till auktion, som f. n. är den enda försäljningsformen. Frågan har fått ökad aktualitet genom att kretsen av tillbehör till industrifastighet vidgas genom ny lagstiftning. Bl. a. har representanter för näringsliv och kreditinstitutio­ ner till beredningen fört fram som ett väsentligt önskemål att tillbehör skall lå säljas under hand. Ett praktiskt behov av en reform har sålunda visat sig föreligga.

Beredningen har funnit att de nya bestämmelsernas räckvidd t. v. bör be­ gränsas till fastighetstillbehör och lös egendom med undantag för vissa spe­ cialobjekt. De undantagna objekten är fartyg och gods i fartyg, luftfartyg och gods i luftlartyg samt intecknade reservdelar till luftfartyg. Enligt be­ redningens mening lämpar sig underhandsförsäljning särskilt för fastig­ hetstillbehör, men behov av denna försälj ningsf orm anses föreligga också när det gäller annan lös egendom.

Beredningens förslag innebär vidare att försök till underhandsförsäljning får inledas bara när förrättningsmannen finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås på det sättet. Auktionsför sälj ning avses alltså även i fortsättningen bli normalfallet.

En reform i överensstämmelse med dessa principiella riktlinjer stöds av en så gott som enhällig remissopinion. Även jag anser starka skäl föreligga för en sådan reform.

När det gäller detaljutformningen av bestämmelserna har vissa frågor kommit under diskussion vid remissbehandlingen. Huvudbestämmelsen (96 a § UL) skall enligt beredningens förslag bl. a. ange den nyssnämnda förutsättningen för underhandsförsäljning, nämligen att förrättningsman­ nen skall finna sannolikt att man genom sådan försäljning kan uppnå avse­ värt bättre vederlag. Från några håll har förordats den skärpningen att det skall vara uppenbart att avsevärt bättre resultat kan uppnås. Bakom detta önskemål ligger framför allt farhågor för att försök till underhandsförsälj­ ning annars kan bli alltför vanliga och medföra ökad arbetsbelastning på de exekutiva myndigheterna. En sådan skärpning anser jag inte lämplig. Därmed skulle det praktiska värdet av reformen bli alltför ringa. En utmätningsman skulle säkerligen dra sig för att våga göra gällande att det är uppenbart att

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

130

den ena realisationsformen kommer att ge bättre utbyte än den andra. Det

måste enligt sakens natur föreligga risker för att en kommande utveckling

kan vederlägga hans bedömning. För utmätningsmannen skulle det då vara

olustigt att ha gjort en tvärsäker förutsägelse. Beredningens förslag bör

därför inte frångås. Jag vill erinra om att bestämmelsen ger underhands-

försäljning företräde framför auktion bara när

avsevärt

bättre vederlag är

sannolikt. Detta villkor torde medföra att auktion blir det mest frekventa

förfarandet. Underhandsförsäljning får antas bli vanlig huvudsakligen i

fråga om specialmaskiner och andra föremål som intresserar bara en be­

gränsad krets spekulanter.

Inman underhandsförsäljning sker skall utmätningsmannen enligt bered­

ningens förslag om möjligt bereda gäldenären, sökanden och andra kända

rättsägare tillfälle att yttra sig. Detta anser jag vara en lämplig ordning,

som kan bidra till att bedömningen i fråga om valet av försäljningsmetod

blir säkrare. Bl. a. är det ett intresse att rättsägarna får möjlighet att ut­

tala sin uppfattning i prisfrågan. Att rättsägarna inkopplas är också ägnat

att skapa förtroende för utmätningsmannens åtgärder i underhandsförsälj-

ningsfrågan.

Enligt beredningen bör försäljningen föregås av lämpligt anbudsförfaran­

de. I regel förutsätts kungörelse, men direkta hänvändelser till tänkbara

spekulanter anses kunna komma i fråga i vissa fall. Beredningens övervä­

ganden i den delen har inte mött några invändningar under remissbehand­

lingen, och jag ansluter mig också till synpunkterna. Av bestämmelsen i

96 a § 2 mom. bör framgå att anbud alltid skall infordras innan försäljning

sker. Förfarandet vid anbuds infordrande bör dook inte bindas i UL.

Några remissinstanser har satt i fråga om inte förfarandet borde byggas

ut så att man både infordrar anbud under hand och prövar auktion. Först

därefter skulle bestämmas vilket bud som skall godtas. En sådan ordning

skulle dock enligt min mening bli alltför komplicerad och delvis förfela

ändamålet med underhandsförfarandet. Man kan också fråga sig varför en

spekulant alls skulle ge ett underhandsbud, om han ändå kan ropa på

auktion senare och då kanske få ett lägre pris. Jag anser därför att en ut­

byggnad av antydd art inte bör komma i fråga.

Om det vid underhandsförfarandet inte avges sådant bud som utmät­

ningsmannen anser sig böra godta, skall givetvis auktion utsättas. Uttryck­

lig bestämmelse härom bör tas in i 96 a §.

Åtskilliga av ULs bestämmelser om auktionsförsäljning reglerar frågor

som uppkommer också vid underhandsförsäljning. Det bör därför, som

beredningen föreslår, i 96 a § 3 mom. göras en hänvisning till sådana be­

stämmelser. Hänvisningen innebär att reglerna om utbrytning av utmätt

ägarhypotek och om friskrivning av gäldenären från personligt betalnings­

ansvar vid utmätning av inteckningshandling (91 § 2 mom. UL) blir till­

lämpliga vid underhandsförsäljning. Vidare hänvisas till de nya bestäm­

Kungl. Maj:is proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

131

melserna i 91 § 6 mom. och 96 § UL om skyldighet att i vissa fall an­ skaffa gravationsbevis och om formerna för betalning. Hänvisning före­ slås också till reglerna om försäljning av egendom, vari någon har hand­ panträtt och av lott i fartyg eller luftfartyg (92 § UL), Vissa andra bestäm­ melser i UL som formellt tar sikte på auktion bör, som beredningen anför, utan särskild hänvisning anses tillämpliga vid underhandsförsäljning, efter­ som de ger uttryck för allmänna grundsatser vid exekutivt förfarande. Som exempel kan nämnas 93 § UL som föreskriver, att auktionsförsäljning av utmätt lös egendom skall upphöra när så mycket har sålts att exekutions- fordringen och kostnaderna täcks.

Jag vill instämma i beredningens uttalande att det regelmässigt torde framgå av omständigheterna att egendomen säljs i befintligt skick vid för­ säljning under hand. Om detta i det enskilda fallet inte är uppenbart så att risk för missförstånd från spekulanternas sida kan föreligga, bör utmät­ ningsmannen ge besked som undanröjer sådan risk. Närmare bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.

I det föregående har talats om att underhandsförsäljning ombesörjs av utmätningsman. Detta är avsett att vara fallet vid försäljning av lös egen­ dom som är föremål för regleringen i 96 a §. Jag vill emellertid erinra om att jag i avsnittet om separat försäljning av fastighetstillbehör föreslog att överexekutor vid sådan försäljning skall överta utmätningsmannens uppgif­ ter (100 a § 3 inom.). Överexekutor har följaktligen att sköta även under­ handsförsäljning av tillbehör. Enligt 1 § 3 mom. UL kan dock annan förord­ nas för särskild förrättning. T. ex. kan det när fastighet skall säljas exeku­ tivt under konkurs vara lämpligt att förvaltaren förordnas att ombesörja tillbehörsför sälj ning inom de gränser som beredningen anger (bet. s. 61).

Förslaget om underhandsförsäljning ger anledning till jämkning av 89 § UL, så att det där framgår att offentlig auktion inte är den enda formen för försäljning av utmätt egendom. Andra följdändringar återkommer jag till i special motiveringen.

Kreditförsäljning av lös egendom

Önskemålet, att exekutiva försäljningar av lös egendom skall

ge

bättre

resultat, har också föranlett beredningen att föreslå ändrade regler om kre­ dit vid sådana försäljningar. Utmätningsmannens nuvarande befogenhet enligt 96 § UL att ge kredit

på egen risk

torde av naturliga skäl praktiskt

taget aldrig utnyttjas.

Vid sin behandling av frågan om en revision av 96 § UL har beredningen ansett, att man kan lämna vissa specialobjekt utanför diskussionen, nämli­ gen fartyg, som avses i 94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg. Detta har inte gett anledning till invändning från något håll.

Beträffande lös egendom i övrigt föreslår beredningen att huvudregeln i

132

96 § UL visserligen fortfarande skall vara att betalning skall erläggas ge­

nast efter inropet. Men vidare föreslås att utmätningsmannen skall få be­

fogenhet att lämna köpare anstånd med betalningen, om synnerliga skäl

föreligger härför. Befogenheten att ge kredit avses bli tillämplig både vid

auktion och vid under handsförsäljning, och den förordas också vid sepa­

rat försäljning av fastighetstillbehör.

Till skydd för rättsägarnas intressen föreslår beredningen i huvudsak

följande. Äganderätten till det sålda skall förbehållas gäldenären. Köparen

har att ställa pant eller borgen som för egen skuld. Beredningen förut­

sätter att utmätningsmannen skall äga ställa upp andra villkor —- t. ex.

angående handpenning — som han i det enskilda fallet finner lämpliga.

Som sanktioner mot köpare, som underlåter att inom föreskriven tid betala

köpeskillingen, föreslår beredningen utsökning av fordringen hos köparen,

återtagande av godset, försäljning av panten i den ordning som föreskrivs

beträffande utmätt lös egendom eller utsökning av borgensförbindelsen. Ut­

mätningsmannen skall alltså företa den åtgärd som fordras för att gälde­

nären och borgenären skall komma till sin rätt.

Bemissinstanserna har ställt sig övervägande positiva till förslaget att

i princip införa vidgad möjlighet till kredit vid de försäljningstyper som

avses i beredningens förslag. I fråga om villkoren för kredit och övriga före­

slagna bestämmelser till skydd för rättsägarnas intressen har emellertid

kritik anförts på flera punkter. Liksom flertalet remissinstanser vill jag

i princip ansluta mig till beredningens förslag. När det gäller den närmare

utformningen anser jag mig dock böra beakta vissa kritiska synpunkter.

Särskilt är jag benägen att fästa avseende vid den kritik som går ut på att

exekutionsmyndigheterna kan bli betungade med uppgifter för inkassering

vid utebliven betalning och återtagning av försålt gods. Det är enligt min

mening angeläget att undvika sådana komplikationer i utmätningsmännens

arbete. Det vore olyckligt från effektivitetssynpunkt, om enstaka utsök-

ningsmål skulle förrycka arbetet. Risken för komplikationer kan också

medföra, att utmätningsmännen blir restriktiva med att ge kredit, och att

reformtanken förfelas därigenom.

Beredningens förslag synes därför böra jämkas i vissa delar. Riktpunk­

ten för dessa jämkningar bör vara en ordning som ställer mindre krav

på exekutionsmyndigheterna när det gäller bedömningen av en köpares

kreditvärdighet men också eliminerar risken att myndigheterna skall be­

lastas med inkasseringsverksamhet efter skedd försäljning. Bestämmel­

serna i 95 och 130 §§ torde i viss mån kunna tjäna som förebilder. Enligt

dessa tankegångar bör 96 § få följande innebörd.

Utmätningsmannen får befogenhet att efter fri prövning medge kredit.

Något villkor, att synnerliga skäl e. d. skall föreligga, uppställs inte. Att

villkor av sådan art anses kunna bortfalla sammanhänger med de garan­

tier som ligger i de bestämmelser som jag strax skall beröra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

133

Lämnas anstånd, skall köparen alltid erlägga viss del av köpeskillingen som handpenning. Betalning av handpenning kan inte ersättas genom pant eller borgen. Vidare skall, om betalningsanstånd lämnas, utmätningsman­ nen hålla egendomen inne till dess full betalning sker. Utan att detta torde behöva anges i lagtexten bör anses gälla att egendomen efter kreditförsälj­ ningen fortfarande skall betraktas som utmätt till dess full betalning sker. Därav följer att utmätningsmannen med tillämpning av 74 § UL kan sätta godset i förvar på annat håll än hos exekutionsmyndigheten. Behov av så­ dan åtgärd torde ofta komma att föreligga när det gäller separatförsålda till­ behör. Att föreskrifterna i 74 § om lösöre i den aktuella situationen gäller även fastighetstillbehör får anses följa av 100 a § 3 mom.

Genom stipulationerna om handpenning och innehållande av egendomen kan förfarandet förenklas vid utebliven betalning. Det torde böra före­ skrivas — liksom i 95 och 130 §§ — att köpet då är ogiltigt. Det blir aldrig fråga om att utmätningsmannen behöver utsöka fordringen hos köparen, återta godset, sälja pant eller vidta andra åtgärder av indrivningskarak- tär. Utmätningsmannen skall i stället ombesörja ny försäljning av egen­ domen.

Om köpet inte fullföljs, bör den erlagda handpenningen användas på följande sätt. Ur handpenningen betalas kostnaderna för den första för­ säljningen samt för vård och förvaltning av egendomen under tiden mel­ lan de båda försäljningarna. Om köpeskillingen vid den nya försäljningen blir lägre än vid den första, skall återstoden av handpenningen, så långt den försiar, användas för att täcka skillnaden. Även detta överensstäm­ mer i huvudsak med vad som gäller enligt 130 § vid ny försäljning av fast egendom.

Handpenningens storlek bör bestämmas så att den kan beräknas räcka för de ändamål som den skall användas till om inroparen inte fullföljer köpet. I varje fall bör den täcka de nämnda kostnaderna. Har handpen­ ningen tagits till så att ett överskott uppkommer, skall detta återlämnas till inroparen. Om handpenningen inte förslår fullt ut, anser jag att man av praktiska skäl får acceptera att inroparen inte skall behöva svara för vad som brister. Utmätningsmannen bör inte betungas med att i ett sådant läge tvingas sätta igång ett inkasseringsförfarande mot inroparen. Risken för en inropare att gå förlustig handpenningen torde f. ö. kunna antas ut­ göra en effektiv press på honom att fullfölja köpet.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan nu gäller föreslår jag att det i 96 § 2 mom. UL tas in en bestämmelse av innehåll, att om be­ talning inte sker genast efter inropet och anstånd inte heller lämnas, egendomen skall gå under nytt utrop.

De ändringar som det anförda innebär i förhållande till beredningsför- slaget medför att vissa frågor som har diskuterats vid remissbehandlingen inte längre är aktuella. Jag anser mig därför inte behöva gå in på sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

134

frågor som att utmätningsmannens protokoll vid kreditförsäljning bör

kunna utgöra exekutionsurkund eller att tillämpligheten av lagen om av­

betalningsköp på kreditförsäljningar kan inskränkas m. in.

Allmänt vill jag slutligen understryka beredningens uttalande, att kre­

dit vid exekutiva försäljningar inte är avsedd att vara en långsiktig fi­

nansieringsmetod. Avsikten är bara att en köpare skall ges visst rådrum

att få fram de medel som behövs, ev. genom att skaffa mera långfristig

kredit hos reguljära kreditgivare. Anståndstidens längd anser jag, liksom

beredningen, inte böra utsträckas utöver någon månad.

Kreditbestämmelserna i UL synes böra kompletteras med vissa tillämp­

ningsföreskrifter. Det torde bl. a. vara önskvärt att utmätningsmannen får

närmare ledning för sitt bestämmande av handpenningens storlek i det en­

skilda fallet. Vidare torde vissa föreskrifter böra meddelas om den tid

betalningsanstånd får förekomma. Tänkbart är att även andra frågor

t. ex. om check som medel för betalning av handpenning — bör behandlas.

Det får senare övervägas vilka ytterligare föreskrifter i dessa ämnen som

behövs. Föreskrifterna torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Vägran att godkänna inrop av lös egendom

Förslaget att den som förrättar auktion på lös egendom skall kunna

vägra godta inrop står, som beredningen understryker, i visst samband

med de föreslagna reglerna om underhandsförsäljning. Dessa förutsät­

ter nämligen att underhandsbud kan avvisas. Det framstår som naturligt

att en motsvarande befogenhet finns vid auktionsförsäljning.

Beredningens förslag i denna del avser

all

lös egendom, medan de förut

behandlade förslagen undantar vissa specialobjekt. Vid behandlingen av

det nu aktuella förslaget bortser jag till en början från fartyg som avses i

94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar därtill.

Beredningen föreslår att nya regler om befogenhet att vägra godta inrop

skall införas i två nya moment i 93 § UL. I 2 mom. föreslås en bestämmelse

av innebörd att inrop inte får godtas, om det anses sannolikt att avsevärt

bättre vederlag kan uppnås. Godtas inte inrop och säljs egendomen inte vid

nytt utrop på samma auktion, skall enligt 3 mom. ny auktion sättas ut eller

egendomen säljas under hand.

Under remissbehandlingen har man så gott som enhälligt anslutit sig

till att sådana bestämmelser införs. Jag vill också för egen del biträda för­

slaget.

De nya reglerna om befogenhet att avvisa inrop ansluter nära till mot­

svarande bestämmelser i fråga om fast egendom (126 § 2 mom. UL i för­

slaget). I tillämpningen torde det finnas anledning att beakta denna över­

ensstämmelse. Av särskilt intresse är därvid att förrättningsmannen i båda

fallen och alltså oavsett egendomens karaktär föreslås få befogenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

135

efter omständigheterna pröva avgivna buds skälighet. Som framgår av vad jag har anfört i anslutning till de föreslagna reglerna beträffande fastighet kommer härigenom utmätningsmannens värdering vid utmätningen att få större betydelse än f. n. Värderingen, som i första hand syftar till bestäm­ ning av hur mycket som skall utmätas, torde nämligen komma att ligga till grund för bedömningen av skäligheten hos avgivna bud. Några remiss­ instanser har understrukit detta förhållande och uttalat, att behovet av sak­ kunnigt biträde vid värdering av egendom kommer att bli större än nu. Denna bedömning torde vara riktig. Beredningen har inte heller varit främ­ mande för möjligheten av en sådan utveckling. Den har nämligen framhål­ lit att en ökad användning av sakkunniga biträden med nuvarande bestäm­ melser om avgifter i utsökningsmål inte påverkar de kostnader som par­ terna skall svara för. Huruvida anledning finns att ändra gällande avgifts- bestämmelser i detta hänseende torde få övervägas i senare sammanhang.

Liksom i fråga om övriga reformer angående förfarandet vid försälj­ ning av utmätt lös egendom får antas att förslaget om befogenhet att vägra godta inrop kommer att föra med sig viss ökning av arbetet för kronofog­ demyndigheterna. Denna arbetsökning torde dock inte behöva bli så stor att förslaget på grund härav kan sättas i fråga.

Det torde i regel vara lämpligt att utmätningsmannen, när han låter för­ säljningen verkställas av auktionsverk eller, i fråga om aktier och obliga­ tioner, av fondkommissionär eller mäklare, ger direktiv om lägsta antagbara bud. Bestämmelser i frågan kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Som jag nyss antydde avser beredningens förslag om befogenhet för auktionsförrättare att avvisa inrop alla former av lös egendom. Förslaget omfattar alltså även fartyg som avses i 94 § UL samt vidare luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg. Som eu följd härav har bered­ ningen utarbetat förslag till vissa följdändringar i 1955 års lag med sär­ skilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m .m.

Det är emellertid tveksamt om något behov föreligger av regler om be­ fogenhet för auktionsförrättaren att avvisa bud vid försäljning av dessa specialobjekt. I fråga om fartyg och luftfartyg m. m. är exekutiva försälj­ ningar sällsynta. Enligt min mening bör man t. v. utesluta dessa special­ objekt från tillämpningsområdet för de nya reglerna. Dessa får därmed samma räckvidd som de föreslagna bestämmelserna om kreditköp. Härmed vinns också att man kan undvika mera ingripande följändringar i 1955 års lag, som grundar sig på en internationell konvention.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i företagsintecknad egendom

Om utmätning i egendom, som omfattas av förlags- eller jordbruks-

inventarieinteckning, sker på begäran av annan än inteckningshavare, är

denne f. n. hänvisad till att söka få gäldenären försatt i konkurs för att

kunna utnyttja sin förmånsrätt. På denna punkt bryter den nya lagen

om företagsinteckning med gällande rätt. Företagsinteckning skall sålunda

medföra förmånsrätt inte bara i konkurs utan också vid utmätning (13 §

lagen om företagsinteckning). Denna omständighet innebär en viktig för­

stärkning av inteckningsinstitutet men nödvändiggör också vissa änd­

ringar i exekutionsreglerna. Dessa ändringar får, som jag anförde redan

vid remissen till lagrådet av förslag till lag om företagsinteckning (prop.

1966:23 s. 73), i viss utsträckning till följd att det exekutiva förfarandet

blir tyngre och omständligare. Denna omständighet ansåg jag dock inte

böra hindra den civilrättsliga reformen.

Beredningen har nu i sitt betänkande övervägt de exekutionsrättsliga

ändringarna närmare. Den centrala frågan har därvid varit hur rätts­

läget i fortsättningen skall gestaltas, när borgenärer utan förmånsrätt eller

med svagare förmånsrätt (t. ex. underhålls- och skadeståndsberättigade, sta­

ten med sina skattekrav) konkurrerar med dem som har företagsinteck­

ning, Förstärkningen av inteckningsinstitutet har inte ansetts i alltför hög

grad böra gå ut över sådana borgenärer med sämre förmånsrätt.

Företagsinteckningens objekt blir mycket omfattande och utgörs av

näringsidkarens lösa egendom i den mån den hör till den intecknade verk­

samheten, t. ex. inventarier, varor eller andra lösören samt vissa s. k. bok-

fordringar och andra rättigheter. Av den egendom som hör till närings­

verksamhet är det — förutom fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt samt in-

teckningsbart fartyg och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett bara

kontanter, banktillgodohavanden, lånefordringar och värdepapper som fal­

ler utanför. För dåligt prioriterade och oprioriterade borgenärer kan detta

förhållande bli ogynnsamt. När utmätning eller konkurs förestår, är så­

lunda kontanter och liknande tillgångar ofta förbrukade.

Förlagsinteckningskommittén synes inte ha ansett det behövligt med

särskilda bestämmelser för att tillgodose intresset hos borgenärer med då­

ligt prioriterade eller oprioriterade fordringar att kunna framtvinga betal­

ning genom utmätning. Kommittén tänkte sig nämligen att intecknings-

havarens rätt i regel skulle beaktas automatiskt vid utmätning. Det skulle

i allmänhet inte fordras att inteckningshavaren framställde anspråk på

betalning. Inte heller skulle krävas någon utredning för att klargöra om

den återstående intecknade egendomen var tillräcklig för att täcka inteck-

ningshavarens fordran.

Beredningen anser däremot att kommittéförslaget i allför hög grad be­

aktar företagsinteckningshavarens intressen. Om utmätningsman automa­

tiskt och ovillkorligt skall ta hänsyn till inteckningshavarens fordran, blir det enligt beredningen i praktiken ofta svårt eller omöjligt att ta något av den intecknade egendomen i anspråk för betalning åt annan borgenär. Beredningen anser dock att också annan borgenär än inteckningshavare skall kunna få utmätning i och betalning ur intecknad egendom.

Beredningen föreslår därför att innehavare av företagsinteckning inte utan vidare skall få betalning ur köpeskillingen för intecknad egendom som har utmätts för annan gäld. Enligt beredningen skall krävas, att yrkande om betalning framställs inom viss tid. Och även om yrkande framställs skall enligt förslaget utmätningssökanden äga företräde för sin fordran, om återstoden av den intecknade egendomen och annan realsäkerhet som gäldenären har ställt, kan antas förslå till inteckningshavarens och efter­ följande inteckningshavares förnöjande. Utmätningsmannen bör enligt be­ redningen i regel kunna företa själva utmätningen utan hänsyn till före­ komsten av företagsinteckningar. Först om utmätningen leder till försälj­ ning kommer inteckningshavaren in i bilden. Han skall då av utmätnings­ mannen underrättas om den förestående försäljningen. Om inteckningsha­ varen med anledning därav yrkar att få betalt och det kan antas att åter­ stående egendom är otillräcklig som säkerhet för hans fordran, får han uppbära betalning, I annat fall får utmätningssökanden företräde.

Beredningens förslag har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erin­ ran vid remissbehandlingen. Man anser på de flesta håll att förslaget ut­ gör en lämplig avvägning mellan inteckningshavares och andra borgenä­ rers intressen. I några remissutlåtanden kritiseras förslaget emellertid un­ der åberopande av att företagsinteokningens kreditvärde skulle försvagas.

Enligt min mening har beredningens förslag påtagliga förtjänster. Av särskild betydelse är att beredningsförslaget i större utsträckning än för- lagsinteckningskommitténs förslag tar hänsyn till andra borgenärer än inteckningshavarna. Man måste beakta att företagsinteckningen kommei att stå till förfogande för en mycket vidsträckt krets näringsidkare, var­ vid inbegrips också företagare som driver relativt oansenliga rörelser, låt vara att krav på bokföringsskyldighet uppställs i 2 § lagen om företagsin­ teckning. Vidare bör beaktas att annan egendom än intecknad ofta inte tor­ de kunna påträffas när utmätning förestår. Det kan under sådana förhållan­ den inte vara försvarligt att i exekutionssammanhanget låta borgenärer, som har dålig prioritet eller ingen prioritet alls, stå tillbaka alltför mycket. Jag- biträder därför beredningens bedömning att dessa borgenärer måste ha möjlighet att i någorlunda smidiga former få intecknad egendom utmätt och också få betalning ur köpeskillingen för sådan egendom.

En tänkbar möjlighet är att utforma bestämmelser i ämnet efter mönster av 14 § i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av ut­ mätt luftfartyg m. in. Där föreskrivs bl. a. att när reservdelar till luftfar­ tyg skall säljas på begäran av borgenär som inte har inteckning i reservde-

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

137

138

larna, inteckningshavare inte till förfång för sådan borgenär får göra

sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av

köpeskillingen för reservdelarna minskat med kostnaderna för förfarandet.

Beredningen har övervägt möjligheten av ett liknande arrangemang i före­

varande sammanhang. Det framhålls emellertid att några praktiska er­

farenheter från tillämpningen av bestämmelsen i 14 § av 1955 års lag

inte är kända och att bestämmelsen hittills har framstått som ett utpräg­

lat undantag. Beredningen har därför stannat för att inte framlägga något

förslag i denna riktning. Några kärande skäl att frångå beredningens

ståndpunkt anser jag inte föreligga.

Ett positivt drag hos beredningsförslaget är att det så långt som möj­

ligt medger ett enkelt och smidigt exekutionsförfarande. Beredningen har

sålunda utgått från att utmätningsmannen normalt skall kunna tillämpa

en s. k. enklare ordning, som innebär att utmätningsmannen utmäter

egendom hos gäldenären utan att i förväg göra mera ingående undersök­

ningar och bedömningar. Ståndpunkten äger samband med det förhållan­

det att utmätningar, enligt vad erfarenheten visar, i allmänhet inte leder

till försäljning. Bara om utmätningsmannen på grund av utmätningsford-

ringens storlek eller tidigare erfarenheter har anledning anta att utmät­

ningen måste fullföljas till försäljning och att eventuell inteckningshavare

därvid kommer att kräva betalning, bör utmätningsmannen redan före ut­

mätningen söka ta reda på hur det förhåller sig med inteckningsbelast-

ningen in. in. för att få klarhet i hur mycket han behöver utmäta.

På några håll har man visserligen ansett, att beredningen har överdri­

vit möjligheterna att använda den enklare ordningen i utmätningsmålen,

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har sålunda uttalat, att den enk­

lare ordningen inte torde kunna tillämpas i andra fall än när skuldbelop­

pet är relativt obetydligt. Även om beredningen kanske har varit alltför

optimistisk i sin bedömning av möjligheterna för utmätningsmannen att

utan omgång kunna företa utmätning, får förslaget, som syftar till en

enklare ordning i vissa fall, anses ha goda skäl för sig. Något annat har

inte heller gjorts gällande av de remissinstanser som på denna punkt har

varit kritiskt inställda. F. ö. torde utmätningsmannen utan större tidsut-

dräkt kunna bilda sig en preliminär uppfattning om gäldenärens ekono­

miska situation, så att han kan rätta utmätningsförfarandet efter vad som

därvid framkommer. Ett sådant förfaringssätt torde inte behöva innebära

att möjligheterna till snabb utmätning utesluts.

Under remissbehandlingen har föreslagits att man i G2 § UL föreskriver

att egendom, som inte omfattas av företagsinteckning, i vissa fall skall ut­

mätas före intecknad egendom, om annan än inteckningshavare begär ut­

mätningen. En sådan föreskrift skulle dock kunna inbjuda till missförstån­

det, att utmätningsmannen i de åsyftade fallen skulle vara skyldig att nog­

grant utreda inteckningsförhållandena innan han får företa utmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

139

Emellertid anser jag alt i fall, då utmätningsmannen får reda på att egen­ dom besväras av företagsinteckning och utmätningen har begärts av an­ nan än inteckningshavaren, han i första hand bör ta i anspråk sådan egen­ dom som inte häftar för företagsinteckningen. Detta torde med tillräck­ lig tydlighet följa av den allmänna bestämmelse som jag föreslår i 62 § 1 mom. UL. Denna anger nämligen bl. a., att i första hand egendom som kan användas till borgenärens — dvs. utmätningssökandens — förnöjande bör tas i anspråk.

Beredningens förslag synes när det gäller att uppehålla företagsinteck- ningens kreditvärde klart överlägset det nyss berörda alternativet med en anordning efter mönster av bestämmelsen i 1955 års lag om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. Den omständigheten att inteckningshavares rätt in­ te beaktas automatiskt utan bara om han framställer yrkande därom, anser jag inte motivera farhågor för att inteckningens kreditvärde skulle försva­ gas. Inte heller torde det behöva spela någon roll för kreditvärdet att in­ teckningshavaren kan komma att få stå tillbaka för utmätningssökanden, om återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller på an­ nat sätt har ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Jag måste emellertid med­ ge att den sista bedömningen inte är självklar. Detta sammanhänger med att vanskliga värderingar, som ankommer på utmätningsmannen, i viss ut­ sträckning kan bli avgörande. Utmätningsmannen skall nämligen vid sam­ manträde för köpeskillingens fördelning fatta beslut i ämnet, om rätts- ägarna inte träffar överenskommelse om hur fördelningen skall ske.

Beredningen har varit väl medveten om de praktiska olägenheter som kan vara förenade med dess förslag. Olägenheterna bör dock inte överdri­ vas. Jag vill erinra om att utmätningsmannen äger tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen (73 § 1 mom. UL). Vidare bör beaktas att, som jag nyss har nämnt, det är jämförelsevis få utmätningar som leder till försälj­ ning. Det finns inte anledning anta att det skulle bli någon ändring i det av­ seendet efter de nya reglernas ikraftträdande. Beträffande de försäljning­ ar av företagsintecknad egendom som kan komma i fråga kan förmodas att de allra flesta kommer att avse relativt enkla förhållanden. Om förhållan­ dena är komplicerade, torde det ofta bli nödvändigt med konkurs. Det är mot bakgrunden av sådana antaganden som man enligt min mening bör bedöma beredningens förslag. Resultatet av en sådan bedömning blir för min del att detta förslag i sak bör godtas.

Den lagtekniska utformningen av beredningens förslag har under remiss­ behandlingen kritiserats i vissa avseenden. Även enligt min mening torde vissa jämkningar böra övervägas. Härom vill jag anföra följande.

Enligt beredningens förslag skall utmätningssökanden äga företräde fram­ för inteckningshavaren, om återstoden av den egendom som gäldenären ge­ nom inteckningen eller eljest har ställt som säkerhet kan antas förslå till

140

inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Ut­

trycket »kan antagas förslå» har från något håll kritiserats som alltför vagt

för att lämna tillräckliga garantier för inteckningshavarnas säkerhet. Den­

na kritik synes ha visst fog för sig. Därtill kommer att beredningens formu­

lering knappast medger att vad som har influtit delas upp mellan inteck-

ningshavaren och utmätningssökanden. Men av motiven att döma har be­

redningen inte varit främmande för en sådan fördelning. För att tillgodose

de anförda synpunkterna torde lagtexten böra få det innehållet att utmät­

ningssökanden skall ha företräde framför inteckningshavaren beträffande

sådan egendom som måste anses obehövlig som säkerhet för intecknings­

havaren och efterföljande inteckningshavare. Vid prövningen av om egen­

domen är obehövlig skall hänsyn tas även till sådan egendom som gäldenä-

ren på annat sätt än genom företagsinteckningen har ställt som säkerhet

för inteckningshavarens fordran.

Viss kritik har också anförts beträffande uttrycket »egendom som gälde-

nären------------ ställt som säkerhet». På denna punkt delar jag emellertid

beredningens uppfattning, att det valda uttrycket får anses innebära att

vid bedömning av den ställda säkerheten hänsyn inte skall tas till borgen

eller pant, som har ställts av annan än gäldenären.

Den lagtext som jag förordar är väl också oklar så till vida att den inte

anger i vilken utsträckning hänsyn skall tas till annan egendom än den

företagsintecknade, alltså fastighetsinteckningar o. 1. I denna del synes det

emellertid knappast möjligt att nå fullständig klarhet. Beredningen har till

belysning av hur förslaget skulle komma att verka i det anmärkta hänseen­

det anfört eu del exempel (bet. s. 130 ff). Jag finner inte anledning till

invändningar mot de uttalanden som beredningen har gjort i anslutning

till dessa exempel utan förutsätter att de blir vägledande för tillämpningen.

I överensstämmelse med beredningens förslag bör auktionsförrättaren

vara skyldig att dels införskaffa gravationsbevis innan försäljning sker av

egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företagsin­

teckning och dels underrätta känd innehavare av inteckning om auktionen

(91 § 5 och 6 mom. UL). Härigenom blir det onödigt att behålla bestäm­

melsen i 72 § UL, att utmätningsmannen skall underrätta inteckningshavare

när utmätning sker av egendom vari inteckningen gäller. Denna bestämmelse

torde därför böra utgå. Det särskilda registret över inteckningshavare som

har anmält sig hos utmätningsman torde inte heller ha någon funktion att

fylla i fortsättningen. Bestämmelser om dess avskaffande kan utfärdas

av Kungl. Maj :t.

En hovrätt har satt i fråga om inte utmätningsmål bör överlämnas till

överexekutor så snart innehavare av företagsinteckning gör anspråk på be­

talning. Denna fråga torde vara föranledd av att förhållandena genomgående

antas bli komplicerade, när inteckningshavare yrkar betalning och alltså vill

konkurrera om köpeskillingen med utmätningssökanden. Jag är inte över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Mn j:ts proposition nr 16 år 1967

141

tygad om att denna förmodan är riktig utan är snarare benägen att anta att flertalet av dessa konkurrenssituationer kan göras upp i godo. Jag anser mig i allt fall inte ha anledning att frångå beredningens förslag, i synnerhet som utmätningsmannen numera får förutsättas ha större kompetens än tidigare.

De ändringar i KL som föranleds av lagen om företagsinteckning är föga genomgripande. Beredningens förslag i ämnet har fått ett gynnsamt motta­ gande vid remissbehandlingen. Från ett par håll har dock kritiserats att två särskilda konkursgrunder i 4 § KL, som kan åberopas av innehavare av för- lagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, skall slopas utan att innehavare av företagsinteckning får en motsvarande möjlighet att få gäl- denären försatt i konkurs. De åsyftade konkursgrunderna föreligger när det har förekommit utmätning eller s. k. lösöreköp enligt 1845 års för­ ordning av egendom, som omfattas av borgenärens säkerhet, och gälde- nären inte visar, att den övriga egendom vari borgenären äger förmånsrätt är tillräcklig för hans fordran. Beredningens förslag står i samband med att företagsinteckning, till skillnad från förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier, skall kunna göras gällande vid utmätning och vid vissa lösöreköp. Innehavare av företagsinteckning får därigenom enligt be­ redningen en så stark ställning att de särskilda konkursgrunderna anses obehövliga. De kritiska remissinstanserna har däremot gjort gällande att de båda konkursgrunderna trots allt har en funktion att fylla också i fort­ sättningen.

Jag delar beredningens uppfattning att de nu aktuella konkursgrunderna kan utmönstras. Den omständigheten att inteckningshavare vid utmätning på begäran av dåligt prioriterad eller oprioriterad borgenär kan få stå till­ baka för utmätningssökanden (jfr föreslagna regler i 139 § UL) leder en­ ligt min mening inte till ett annat betraktelsesätt. Som jag har uttalat i det föregående torde f. ö. nämnda omständighet inte behöva försvaga kreditvär­ det hos företagsinteckningen.

Lagen om företagsinteckning föranleder även vissa andra ändringar än de nu föreslagna. Till dessa som rör inte bara UL och KL utan också annan lagstiftning — LagsL och 1955 års lag med särskilda bestämmelser om för­ säljning av utmätt luftfartyg in. in. — vill jag återkomma i specialmotive­ ringen.

Övriga frågor

Under remissbehandlingen av beredningens betänkande Utsökningsrätt III uttalades från ett par håll önskemål att det inte undantagslöst skall krävas vittne vid utmätningsmans förrättning. Enligt

7 § UL gäller f. n. att vittne måste närvara.

Förslagsställarna har nämnt flera förrättningstyper vid vilka vittne uppenbarligen kan undvaras, t. ex. utmätning av överskjutande preliminär

142

skatt som sker på utmätningsmannens kontor i gäldenärens frånvaro. Jag

anser det motiverat att inte längre upprätthålla undantagslöst krav på

vittnes närvaro. Lämpligast är att i bestämmelser som utfärdas av Kungl.

Maj :t ange att vittne skall närvara men att vissa förrättningar kan få före­

tas utan vittne,. Jag föreslår därför att 7 § UL upphävs.

I 62—64 och 66 §§ UL finns vissa bestämmelser om utmätnings-

ordningen m. m. De reglerar i vilken ordning olika slag av egendom

skall tas i anspråk och hur det skall förfaras i fråga om vissa tillbehör eller

andra föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman.

Beredningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III föreslagit, att man

skall modernisera de nämnda och även vissa andra bestämmelser om ut-

mätningsordningen och om vilken egendom som får utmätas. Några av de

föreslagna föreskrifterna står i samband med reformer angående utmät­

ning i lön m. in. som inte är under prövning i förevarande sammanhang.

Man kan emellertid mycket väl t. v. bortse från de sistnämnda föreskrif­

terna och redan nu pröva förslaget i övrigt. Det synes lämpligt att nu göra

en sådan partiell prövning, eftersom de aktuella bestämmelserna behöver

moderniseras.

Beredningsförslaget går ut på att utmätningsordningen skall få en mera

allmän utformning än f. n. och att vissa grundprinciper skall komma till

klart uttryck. En genomgående princip tas upp i 62 § 1 mom. i förslaget, där

det anges att av utmätningsbara tillgångar i första hand bör tas i anspråk

egendom som kan användas till borgenärens förnöjande med minsta kost­

nad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären. Som en annan grund­

regel upptas i samma mom. att tillgångar som hör samman om möjligt inte

bör skiljas. De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen så

gott som helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Särskilt från krono­

fogdehåll har framhållits, att nuvarande stela regler ibland vållar svårig­

heter i tillämpningen. En uppmjukning av utmätningsordningen har där­

för varit en länge önskad reform. För egen del anser jag beredningens för­

slag ändamålsenligt för såväl borgenären som gäldenären, samtidigt som det

ger utrymme för en friare bedömning av utmätningsmannen.

Utöver nämnda regler om utmätningsordningen innebär beredningens

förslag följande. I 62 § 2 och 3 mom. samt 63 § upptas vissa specialbe-

stämmelser om hur man skall förfara vid utmätning, när det är fråga om

föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman. Beredningens för­

slag i den delen ansluter i sak nära till vad som nu gäller. Med 64 § i be­

redningens förslag inleds bestämmelserna om vilken egendom som får tas

i mät. Enligt 1 mom. i nämnda paragraf skall om undantag från utmätning

av lös egendom gälla vad som föreskrivs i de närmast följande paragra­

ferna. I 2 mom. slås fast att utmätningsmannen ex officio skall iaktta att

utmätningsförbud respekteras. Till 66 § överförs den föreskrift som f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

143

finns i 62 § 3 mom. och som innebär en hänvisning till utmätningsförbudet i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp.

De förslag som beredningen sålunda har lagt fram har godtagits under remissbehandlingen, och jag förordar att de genomförs med ett par redak­ tionella jämkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till författningsändringar. De mera ingripande ändringarna avser, som har framgått, framför allt UL men också andra författningar berörs,. Flertalet av dessa har nämnts i det föregående, men smärre följd­ ändringar krävs i ytterligare några författningar. Sammanfattningsvis före­ ligger till prövning förslag till

1) lag om ändring i ntsökningslagen, 2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angå­ ende inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 decem­ ber 1946 (nr 808),

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg in. m.,

5) lag om ändring i konkurslagen, 6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förord­ ningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

I fråga om det under 9) nämnda förslaget har jag samrått med

chefen för finansdepartementet.

För att belysa de punkter där mera betydelsefulla skillnader föreligger mellan beredningens förslag och departementsförslaget torde förstnämnda förslag i dessa delar få bifogas som

bilaga 2.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

7

§•

Enligt vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås att den­

na paragraf upphävs.

(48 §.)

Beredningens förslag till ändring av 48 § saknar motsvarighet i depar-

tementsförslaget. Denna ändring blir onödig med den lösning som jag för­

ordar i fråga om kredit vid försäljning.

62—64 och 66 §§.

De ändringar som föreslås i dessa paragrafer rör utmätningsordningen

in. m. Förslagen grundar sig på överväganden som har redovisats i avsnit­

tet »Övriga frågor». Den grundläggande principen är att av de utmätnings­

bara tillgångarna i första hand bör tas i anspråk vad som kan användas till

borgenärens förnöjande med minsta kostnad, förlust och annan olägenhet

för gäldenären. Denna princip kommer till uttryck i 62 § 1 mom. Vid av­

vägningen vilken egendom som skall utmätas, skall hänsyn alltså tas till

både borgenärens och gäldenärens intresse. I förhållande till vad som nu

gäller enligt 64 § bör den nya bestämmelsen i 62 § 1 mom inte anses inne­

bära någon försämring för gäldenären.

Som jag har uttalat i den allmänna motiveringen utmönstras den nu i 1

mom. intagna bestämmelsen, att utmätningsman ofördröjligen skall under­

rätta innehavare av förlags- eller inventarieinteckning, när utmätning sker

av egendom vari inteckningen gäller. Ändringen bör ses i samband med de

föreslagna bestämmelserna i 91 § 5 och 6 mom. Den förmånsrätt som

företagsinteckning innebär får utan någon särregel anses omfattad av den

allmänna bestämmelsen i 72 § 1 mom. första punkten om verkan av för­

månsrätter. I överensstämmelse med beredningens förslag har jag intagit

en erinran om att borgenär, som åtnjuter förmånsrätt i gäldenär egendom,

under närmare angivna villkor kan erhålla betalning vid exekutiv försälj­

ning. Bestämmelsen är inte inskränkt till förmånsrätt på grund av företags­

inteckning utan omfattar även annan förmånsrätt, som inte är förenad med

sådan pant- eller retentionsrätt som avses i 71 §.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

79 §.

Nuvarande bestämmelser i 1 mom. om utmätningsmans beskrivning och värdering av utmätt fastighet har kompletterats med föreskriften att utmät­ ningsmannen vid sin beskrivning av fastigheten särskilt skall ange tillbehör till fastigheten i den mån det är påkallat med hänsyn till tillbehörens värde eller av annan orsak. Det krävs alltså inte att utmätningsmannens tillbe- hörsförteckning tar upp alla fastighetens tillbehör. Vid sin bedömning om ett tillbehör bör nämnas särskilt eller inte har utmätningsmannen att be­ akta syftet med beskrivningen. Denna är liksom värderingen i första hand avsedd att ge ledning för blivande spekulanter på fastigheten. Beskrivning­ en bör innehålla sådana uppgifter att kungörelsen om fastighetsauktion kan upprättas med ledning av den (jfr 101 §). Genom de nya reglerna om separat försäljning av tillbehör får beskrivningen emellertid ett vidgat syfte. Utmätningsmannen bör sålunda hålla i minnet att beskrivningen skall kun­ na tjäna till ledning inte bara vid överexekutors prövning huruvida till­ behör skall säljas för sig utan även i sådana sammanhang som avses i 119 § och 132 § 2 mom.

För att beskrivningen skall kunna fylla sitt ändamål måste den grundas på viss utredning. I ytterligare ett tillägg till 1 mom. i paragrafen föreskrivs därtör, att utmätningsmannen skall avfordra gäldenären handlingar som tjänar till upplysning om fastighetstillbehören och att han, när anledning finns, också på annat sätt skall söka ta reda på vad som hör till fastigheten. Utmätningsmannen måste alltså vara verksam för att skapa klarhet i frågan vilka mera betydelsefulla tillbehör som åtföljer en utmätt fastighet. Han bör besöka fastigheten för att bilda sig en uppfattning härom. Vidare har han att undersöka om föremål, som annars är att betrakta som tillbehör, till följd av äganderättsförbehåll eller av annan anledning tillhör tredje man. Sådan utredning kan ske genom granskning av handlingar som han har fordrat in eller genom förfrågningar hos gäldenären, leverantörer och andra. Skapar utredningen inte klarhet i frågan, om visst föremål är tillbehör eller inte, bör detta förhållande lämpligen redovisas i beskrivningen. Så­ dant påpekande kan vara av värde under det fortsatta förfarandet.

När det gäller flyttbar maskinell utrustning, måste utmätningsmannen be­ döma om den fastighet där utrustningen finns är helt eller delvis inrättad för industriell verksamhet och om utrustningen har tillförts fastigheten för att användas i sådan verksamhet (jfr 4 § lagen om vad som är fast egen­ dom och prop. 1966: 24 s. 72).

I ett nytt 2 mom. föreskrivs att utmätningsmannen — om fastighetsägaren driver sådan näringsverksamhet på fastigheten som kan besväras av fö­ retagsinteckning — skall skaffa gravationsbevis angående verksamheten och underrätta känd innehavare av företagsinteckning om utmätningen.

Även om företagsinteckning inte gäller i fast egendom, kan det vara av betydelse för den som har en sådan inteckning att få reda på utmätning

146

av den fastighet på vilken den intecknade verksamheten drivs. Säljs fastig­

heten exekutivt, måste nämligen gäldenären i allmänhet upphöra med verk­

samheten. Inteckningshavaren måste då kunna vidta åtgärder, innan gälde­

nären avyttrar föremål som ingår i verksamheten. Inteckningshavaren kan

vidare ha anledning att bevaka att lös egendom, som besväras av inteck­

ningen, inte betraktas som tillbehör och därmed dras in i det exekutiva för­

farandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

80 a §.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om fastighetsägarens be­

fogenheter beträffande utmätt fastighet och om exekutiv myndighets om­

händertagande av tillbehör till sådan fastighet. Bestämmelserna har be­

handlats i den allmänna motiveringen. Därutöver vill jag framhålla föl­

jande.

Enligt 2 mom. äger överexekutor på fastighetsägarens begäran medge un­

dantag från de förbud att förändra en utmätt fastighet som har ställts upp

i 1 mom. Undantag får medges, om det kan ske utan intrång i exekutions-

sökandens rätt och i övrigt är lämpligt. Det blir här fråga om en avväg­

ning dels mellan fastighetsägarens och övriga rättsägares intressen, dels

mellan de olika borgenärsintressena. Om det exekutiva förfarandet drar

ut på tiden, t. ex. på grund av en pågående tillbehörstvist, kan detta utgöra

ett särskilt skäl att medge undantag från 1 mom:s förbud. Ett i praktiken

ganska vanligt fall kan bli att fastighetsägaren begär tillstånd att företa en

åtgärd, t. ex. skogsavverkning eller tillbehörsförsäljning, som kan sätta ho­

nom i stånd att betala exekutionssökandens fordran. Om garantier före­

ligger att åtgärden inte medför speciellt intrång i övriga borgenärers rätt,

torde den kunna tillåtas. Ett särskilt skäl för att meddela tillstånd kan

vara att därigenom det exekutiva förfarandet kan avbrytas utan fastig­

hetens försäljning.

När tillstånd begärs att ett tillbehör skall få säljas för att ersättas med

nytt föremål som blir tillbehör, torde tillståndsfrågan kunna prövas snabbt,

om fastighetsägaren själv tillhandahåller tillfredsställande utredning. Den­

na bör avse priset på resp. föremål och köpevillkoren beträffande det avsed­

da nyförvärvet.

En länsstyrelse framhåller i sitt remissvar att ett utnyttjande av en

jordbruksfastighets skogskapital ofta är den enda utvägen för ägaren att

skaffa fram kontanter i en utmätningssituation. Det är enligt denna läns­

styrelse en nackdel att det kan dra ut på tiden innan man hinner skaffa

utredning som behövs för att kunna pröva framställningar om undantag

från avverkningsförbndet. Det är riktigt att en framställning om överexe-

kutors tillstånd till skogsavverkning i regel torde kräva utredning. Sålnnda

bör utmätningssökanden regelmässigt beredas tillfälle att yttra sig över

framställningen. Det kan ibland också behövas yttrande från sakkunnig

147

person eller myndighet. Jag vill emellertid betona att utredningen måste genomföras så, att onödig tidsutdräkt undviks. Både prövningen och gäl- denärens åtgärd bör vara genomförda så att tidsfristerna i 88 c § 2 inom. inte behöver överskridas. Jag vill dock också erinra om att 3 mom. i sam­ ma paragraf medger att överexekutor, om synnerliga skäl föreligger, kan medge uppskov med försäljning av fastighet på viss tid, om inte exekutions- sökandens rätt till betalning äventyras eller hans rätt i övrigt blir otill­ börligt åsidosatt. Ett uppskov i enlighet med dessa regler bör inte vara uteslutet, om det med stor sannolikhet kan leda till att en fastighetsägare därigenom kan företa en åtgärd som kan sätta honom i stånd att betala exekutionsfordringen. Utmätningssökandens inställning till ett uppskov bör dock i sådana fall tillmätas stor betydelse.

Reglerna om omhändertagande av tillbehör till utmätt fastighet finns i paragrafens 3 mom. Reglerna innebär att överexekutor äger förordna att utmätningsmannen skall ta vård om tillbehör till fastigheten, när det är påkallat. När saken är brådskande, äger utmätningsmannen omedelbart vid­ ta sådan åtgärd. 1 detta fall anmäls åtgärden genast till överexekutor, som har att pröva om den skall bestå. Förutsättningen både för överexekutors och för utmätningsmans ingripande är att borgenären begärt åtgärden. Kost­ naden för vården skall nämligen förskjutas av borgenären, om utmätnings­ mannen begär det.

Förordnande att omhänderta tillbehör kommer främst i fråga, när fastig­ hetsägaren överskrider eller befaras överskrida sina befogenheter enligt pa­ ragrafens 1 mom. men det ändå inte anses motiverat att genomföra en så ingripande åtgärd som att förordna syssloman enligt 81 § 2 mom.

Hur ett förordnande om omhändertagande skall verkställas får bli be­ roende av omständigheterna. Föreskrifterna i 74 § hur utmätning av lös egendom tryggas ger härvid ledning. Genom bestämmelser av Kungl. Maj :t bör föreskrivas att gäldenären skyndsamt skall underrättas om åtgärden, om den har vidtagits i hans frånvaro (jfr 60 a § 1 mom. sista p.).

Om borgenär inte har begärt omhändertagande men utmätningsman får kännedom om att skäl till sådan åtgärd föreligger, bör denne anses oför­ hindrad att underrätta borgenären. Det kan också vara lämpligt att gälde­ nären erinras om vad han har att iaktta och om att straffansvar kan följa vid överträdelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

81 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om sysslomannaskap beträffande ut­ mätt fastighet. Ingen ändring föreslås i 1 mom. om det s. k. mindre sysslo- mannaskapet, vilket inte rubbar gäldenärens besittning av fastigheten. I 2 mom. regleras det s. k. större sysslomannaskapet, som innebär att syssloman förordnas att omhänderta och förvalta egendomen. Som förut­ sättning för detta gäller f. n., att det är fara för att egendomen försämras

148

av ägaren i större mån genom vanvård eller på annat sätt. Enligt den

lydelse som nu loreslås skall som förutsättning för det större sysslomanna-

skapet gälla, att fara föreligger att ägaren vanvårdar egendomen eller för­

fogar över denna i strid med vad som föreskrivs i 80 a § eller att egen­

domen på annat sätt försämras i större mån. I jämförelse med vad som

nu gäller innebär förslaget sålunda den utvidgningen att sysslomannaskap

skall kunna anordnas, om ägaren sätter sig över de i den nämnda para­

grafens 1 mom. föreskrivna förbuden mot att överlåta tillbehör eller att i

övrigt förändra fastigheten. Dessutom innebär förslaget att syssloman kan

förordnas även när annan än fastighetsägaren åstadkommer faran att

egendomen försämras i större mån.

Om syssloman har förordnats enligt 1 eller 2 mom. och fastigheten skall

säljas, gäller enligt 3 mom. att medel som sysslomannen har uppburit

skall redovisas till auktionsförrättaren. Detta skall ske före auktionen

resp. före borgenärssammanträde enligt 102 § om sådant förekommer.

För medel som inte redovisas före auktionen — t. ex. därför att de flyter

in efter denna men innan köparen har tillträtt fastigheten — skall redovis­

ning lämnas före sammanträdet för fördelning av köpeskillingen för fastig­

heten (jfr 142 §).

De nuvarande bestämmelserna om redovisning ger inte upplysning om

hur man skall förfara när fastighetens försäljning inställs men tillbehör

redan har sålts under hand. Förfarandet kan t. ex. ha avbrutits till följd

av att tillräckliga medel har flutit in genom tillbehör sförsäljning (100 b §

2 inom.). Förevarande paragrafs 3 mom. sista punkten har med tanke här­

på omformulerats så att det framgår, att avkastning i sådana fall skall

redovisas till överexekutor för att enligt 143 § 2 mom. fördelas samtidigt

med köpeskillingen för tillbehöret.

Eftersom utmätningsman i denna sin egenskap numera aldrig förrättar

auktion på utmätt fastighet, behöver det inte längre anges att bestäm­

melsen om utmätningsmannens redovisningsskyldighet gäller bara fall då

utmätningsmannen inte själv skall förrätta auktionen. Föreskriften i 3

mom. andra punkten har jämkats i enlighet härmed. En jämkning har

också vidtagits i tredje punkten så att det framgår att när avkastning av

utmätt fastighet utgörs av varor, dessa kan säljas inte bara på exekutiv

auktion utan också under hand enligt reglerna i den nya 96 a §.

88 b §.

I 1 mom. av paragrafen ges specialregler för det fall att fordran i pen­

ningar har utmätts. Enligt dessa skall man inte omedelbart sälja utmätt

fordran utan i första hand söka driva in fordringen hos sekundogäldenä-

ren. Beträffande belopp som flyter in genom indrivning skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om köpeskilling för utmätningsvis såld

lös egendom. Skall sammanträde äga rum för fördelning av influtna me­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

149

del (141 §), gäller i fråga om tidpunkten för sammanträdet vissa före­ skrifter i fjärde punkten i momentet. Dessa föreskrifter blir obehövliga genom de nya bestämmelser om tidpunkten för redovisning och fördelning av köpeskilling för utmätt lös egendom som tas upp i 137 § 1 mom. och 141 § 3 mom. Föreskrifterna i fjärde punkten utgår därför.

89 och 90 §§.

I 89 § 1 mom. tillfogas en erinran om att försäljning av utmätt egendom enligt 96 a § kan ske även på annat sätt än genom auktion. I 90 § 1 mom. föreslås en redaktionell jämkning som en följd av de nya reglerna i 96 a § om försäljning under hand.

91 §.

Förevar ande paragraf innehåller regler om ordningen för kungörandet av auktion på lös egendom in. in. Enligt beredningens förslag har till paragra­ fen fogats bestämmelser om skyldighet för auktionsförrättare att dels un­ derrätta innehavare av företagsinteckning, när företagsintecknad egendom skall säljas (5 mom.), och dels anskaffa gravationsbevis inför försäljning av egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företags­ inteckning (6 mom.). Auktionsförrättaren äger erhålla gravationsbevis utan kostnad, varför man kan undvara den nuvarande föreskriften -— som gäller gravationsbevis rörande fartyg — om skyldighet för borgenären att förskjuta sådan kostnad. Vid remissbehandlingen har viss kritik av for­ mell natur riktats mot beredningens förslag. En remissinstans framhåller bl. a. att det vore lämpligt att samordna tidpunkten, då kallelsebrev till in- teckningshavare skall sändas enligt 5 mom. och tidpunkten för kungörande av auktion enligt 1 mom.

Jag har inte funnit anledning att frångå beredningens förslag. Särskilt vill jag anmärka att den ifrågasatta samordningen av tidsbestämningarna i 1 och 5 mom. knappast är till fördel. Bestämmelserna i 1 mom. skiljer nämli­ gen mellan lösöre och fordran eller rättighet men företagsintecknad egen­ dom kan bestå av båda dessa egendomstyper. Jag vill emellertid gärna med­ ge att det är svårt att överblicka paragrafen, både i den nuvarande och i den föreslagna utformningen. Det är emellertid att förvänta att beredningen i sitt fortsatta arbete med revision av UL skall ägna uppmärksamhet åt för­ hållanden av detta slag.

93 §.

I ett nytt 2 mom. i denna paragraf förs in de i det föregående berörda be­ stämmelserna om rätt för auktionsförrättare att vägra godkänna inrop av utmätt lös egendom. Som förutsättning för avvisning av inrop skall gälla, att det är sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås vid ny försälj­

150

ning. Godtas inte inrop och blir egendomen inte heller såld vid nytt utrop

vid samma auktionstillfälle, skall enligt 3 mom. ny auktion sättas ut eller

egendomen säljas under hand.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen ansluter sig bestäm­

melserna nära till motsvarande regler i fråga om fast egendom i 126 § 2

mom. Vad som i anslutning till sistnämnda paragraf anförs i den allmänna

motiveringen och specialmotiveringen äger i allt väsentligt giltighet också

när det gäller lös egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

94 §.

Till paragrafen fogas ett nytt 3 inom., enligt vilket paragrafens 1 mom.

skall äga motsvarande tillämpning beträffande egendom som hör till nä­

ringsverksamhet och kan besväras av företagsinteckning. Innebörden härav

är att, när sådan egendom skall säljas, auktionsförrättaren skall läsa upp

gravationsbevis, ange när köpeskillingen skall betalas, anmana sakägare att

anmäla sina fordringar och meddela underrättelse om anmäld fordran.

96 §.

I paragrafen föreslås nya bestämmelser om betalning vid exekutiv försälj­

ning av lös egendom i allmänhet. Vid sidan om kontantbetalning skall det

vara möjligt för utmätningsmannen att lämna köpare anstånd med betal­

ningen.

Utmätningsmannen äger fritt bestämma om kreditförsäljning skall kom­

ma i fråga eller inte. Enligt sakens natur bör dock kreditförsäljning inte bli

aktuell annat än när det kan antas att resultatet av försäljningen därigenom

blir bättre än om kontantbetalning ovillkorligen krävs. Kreditför sälj ning

kommer uppenbarligen främst i fråga när det gäller mera värdefull egen­

dom.

Anstånd skall enligt förslaget alltid vara beroende av att handpenning

lämnas. I den allmänna motiveringen har jag berört hur och i vad mån

handpenningen skall tas i anspråk om köpet inte fullföljs. I det samman­

hanget har jag också behandlat bestämmelsen om att godset skall hållas

inne till dess full betalning sker och vidare uttalat att egendomen under

samma tid fortfarande är att anse som utmätt.

Om utmätningsmannen redan på förhand bedömer att kreditför sälj ning

kan medföra fördelar, bör möjlighet för köpare att få kredit och villkoren

härför lämpligen tillkännages innan egendomen ropas ut vid auktion eller,

när försäljning under hand skall ske, i samband med att anbud infordras.

Det är dock inte något hinder att en spekulant själv väcker fråga om an­

stånd.

En särskild fråga är i vad mån utmätningsmannen vid underhandsför-

säljning bör kunna välja mellan att godta ett högre bud, som har avgetts

under förbehåll att kredit erhålls, och ett lägre bud, avseende kontant be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

151

talning. Eftersom underhandsförsäljning är avsedd att kunna försiggå i tämligen obundna former, torde få förutsättas att en sådan valfrihet skall föreligga. I tveksamma fall bör utmätningsmannen dock samråda med rätts- ägarna.

Liksom f. n. skall betalning ske genast, när kredit inte begärs eller bevil­ jas. Kravet på omedelbar betalning torde dock inte behöva tolkas alltför bok­ stavligt. En inropare bör sålunda — utan hinder av de nya kreditbestäm­ melserna — kunna få ett kortvarigt anstånd för att skaffa fram kontanter

(jfr bet. s. 97). Ett sådant anstånd får dock inte vara längre än att egendo­ men vid behov kan ropas ut på nytt vid samma auktionstillfälle. Det är an­ geläget att några speciella kostnader inte uppkommer i fall av sådan art.

96 a §.

Paragrafen är ny och innehåller de grundläggande bestämmelserna om underhandsförsäljning av lös egendom.

Förutsättningen för att underhandsförsäljning skall få ske är enligt 1 mom. alt det är sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås genom sådan försäljning än genom försäljning på auktion. I samma mom. ges också föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att om möjligt be­ reda rättsägarna tillfälle att yttra sig. Av 2 mom. framgår bl. a., att anbud alltid skall infordras på ett eller annat sätt. I 3 mom. npptas hänvisning till vissa bestämmelser i UL som avser auktionsförsäljning men som bör vara tillämpliga också på underhandsförsäljning. Till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen om dessa bestämmelser vill jag foga följande.

Vid bedömningen, om underhandsförsäljning kan väntas ge avsevärt bätt­ re resultat än auktionsförsäljning, bör utmätningsmannen ta hänsyn också till de kostnader för kungörelser och annat som kan uppkomma med den ena och andra metoden.

Rättsägarnas synpunkter måste tillmätas stor vikt, när de är sakligt grundade. År alla berörda rättsägare ense om försäljningsformen, torde utmätningsmannen inte ha anledning att frångå deras önskemål. Detsam­ ma gäller om de alla är villiga att anta ett givet underhandsbud. Om gälde- nären yrkar auktion, torde sådan i regel böra prövas (jfr 93 §), innan för­ sök görs med underhandsförsäljning.

Fråga om underhandsförsäljning av fastighetsiillbehör bör tas upp när sammanträde hålls enligt 100 a §. I övrigt står det förrättningsmannen fritt att sätta sig i förbindelse med rättsägarna vid vilken tidpunkt som helst före försäljning och i vilken form som helst. Anteckning om vad som förekommer i sådant sammanhang bör ske i dagbok eller protokoll. Några kostsamma åtgärder för underhandsförsäljnings förberedande bör inte vid­ tas innan rättsägarna har varskotts. Kan anbud infordras utan större kost­ nader, kan utmätningsmannen avvakta anbuden innan rättsägarna kon­ taktas.

152

Viss utredning om vilka som är rättsägare får förrättningsmannen genom

handlingar som han har att infordra enligt 91 § 6 mom. sista punkten eller

— beträffande tillbehör — enligt 79 och 100 §§. Ytterligare upplysningar

får vid behov inhämtas från gäldenären.

Hur anbud skall infordras får bedömas med hänsyn till omständigheter­

na i varje särskilt fall. Kungörelse i en eller flera ortstidningar torde ofta

vara den naturliga åtgärden och nämns därför uttryckligen i bestämmelsen.

Andra förfaringssätt kan dock ibland vara motiverade (jfr bet. s. 90).

I senare sammanhang bör övervägas i vad mån ytterligare bestämmelser

beträffande anbudsförfarande! kan behöva utfärdas av Kungl. Maj:t.

100

§.

Denna paragraf har jämkats redaktionellt.

100 a §.

Paragrafen är ny och innehåller de grundläggande bestämmelserna om

separat försäljning av fastighetstillbehör.

Förutsättningen för att separat försäljning skall komma i fråga är enligt

paragrafens 1 inom. att det är sannolikt att tillbehör till fastighet med för­

del kan säljas för sig. Vid sin prövning av frågan om förutsättningen förelig­

ger har överexekutor i första hand ledning av den beskrivning över den ut­

mätta fastigheten som utmätningsmannen har upprättat och som enligt

79 § skall innehålla uppgifter om mer värdefulla tillbehör, överexekutor

kan vid behov skaffa sig ytterligare uppgifter om befintliga tillbehör. Det

kan t. ex. hända att rättsägare hos överexekutor påpekar, att det finns till­

behör av värde som inte har tagits upp i beskrivningen men som med fördel

bör kunna säljas för sig.

Sammanträde bör inte utsättas om det är mindre sannolikt att det exe­

kutiva förfarandet kommer att leda till försäljning av fastigheten. Bered­

ningen har gett ett par exempel på sådana situationer (bet. s. 58).

Paragrafens 1 mom. anger vidare vilka rättsägare som skall kallas till

sammanträdet inför överexekutor. Om egendomen är avträdd till konkurs,

skall även konkursförvaltaren kallas. Det är viktigt att alla som kan be­

röras av en tillbehörsförsälj ning får tillfälle att framföra sina synpunkter

innan beslut fattas.

De uppgifter som överexekutor behöver för att kalla till sammanträdet

får han i första hand genom det gravationsbevis rörande fastigheten som

skall skaffas enligt 100 §. I detta skall anges vilka som sist har antecknats

som innehavare av inteckning. Utmätningsmannens utredning enligt 79 §

blir också av betydelse, eftersom utmätningsmannen vid denna skall av­

fordra fastighetsägaren de handlingar som tjänar till upplysning om rättig­

heter i fastigheten, som t. ex. servitut, nyttjanderätt och avkomsträtt. Upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

153

gifter om vilka som har fordran eller rättighet, som bör iakttas vid fastig­ hetens försäljning, skall därvid också avkrävas fastighetsägaren. Behövs kompletterande upplysningar, kan överexekutor föranstalta om ytterligare undersökning.

Vid sammanträdet skall i första hand diskuteras, om särskild försäljning av tillbehör bör genomföras eller inte. I den allmänna motiveringen har jag behandlat vilket inflytande rättsägarna resp. överexekutor bör ha i frågan. Bestämmelserna i 2 mom. i förevarande paragraf är utformade i enlighet med dessa synpunkter. Som jag nämnde i det sammanhanget bör skriftliga meningsyttringar kunna tillmätas betydelse vid sammanträdet.

Vid sammanträdet bör rättsägarna få tillfälle att yttra sig om det mest ändamålsenliga sättet att sälja tillbehören och om det pris som bör kunna uppnås. Frågan, om försäljning bör ske inom viss tid, bör också behandlas, liksom frågan hur man skall fördela de medel som kan inflyta genom till­ behör sförsälj ning. Överexekutor bör vidare utreda om närvarande inne­ havare av fordringsinteckningar önskar avstå från betalning ur sådana me­ del enligt 100 b §. Denna fråga har nämligen avgörande betydelse för över- exekutors bedömning om förfarandet kan avbrytas efter en tillbehörsför- säljning (2 mom. av sistnämnda lagrum). Av betydelse för den frågan är vidare hur stora belopp inteckningshavare, som ej vill avstå från betalning, avser att bevaka. Även den frågan bör därför tas upp vid sammanträdet.

Det föreligger inte något hinder mot att under samma fastighetsexeku- tion hålla fler än ett sammanträde. Har efter sammanträde fattats beslut om separatförsäljning av något eller några tillbehör, kan frågan om andra tillbehör bör säljas för sig komma upp och ge överexekutor anledning att kalla till nytt sammanträde. Om överexekutor efter diskussion på ett sam­ manträde har funnit att beslut om separatförsäljning av visst tillbehör inte bör meddelas, kan han vidare — om nya vägande skäl för sådan försälj­ ning av tillbehöret kommer fram — se sig föranlåten att kalla till ytter­ ligare ett sammanträde. Emellertid bör, bl. a. av hänsyn till den ökade tids- utdräkten och av kostnadsskäl, fler sammanträden än ett bara komma i fråga i rena undantagsfall.

I paragrafens 3 mom. föreskrivs, att särskild tillbehörsförsäljning skall ske enligt reglerna om försäljning av utmätt lösöre och att de åligganden som annars ankommer på utmätningsman i stället skall åvila överexekutor. Bestämmelserna medför att försäljningen kan ske antingen på auktion eller under hand enligt de nya regler som har tagits in i 96 a §. Vidare blir re­ geln i 93 § om rätt för auktionsförrättare att vägra godta inrop på auktion tillämplig. Oavsett vilken för sälj ningsf orm som kommer till användning, blir det möjligt att ge kredit enligt 96 §. Eftersom tillbehör sförsäljningen i allmänhet bara utgör ett led i försäljningen av hela den fasta egendomen och denna försäljning inte bör fördröjas, skall betalningsanstånd under längre tid inte komma i fråga. Köpeskillingen för tillbehör måste vara be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

154

tald, innan borgenär sförteckning upprättas enligt 107 §. Villkoren för fas-

tighetsauktion kan annars inte bestämmas på ett tillförlitligt sätt.

Uppnås inte godtagbart pris vid försök att sälja tillbehör för sig, förfaller

förordnandet om sådan försäljning. Tillbehöret får då ingå i auktionen på

själva fastigheten. Vid auktionen bör detta lämpligen tillkännages så att

missförstånd undviks (jfr 119 § 1 inom.).

När fast egendom som skall säljas exekutivt är avträdd till konkurs, torde

det i regel vara naturligt att konkursförvaltaren biträder vid särförsäljning

av tillbehör. Särskilt är detta lämpligt om tillbehörsförsäljning kan ske sam­

tidigt med att förvaltaren säljer konkursboets lösa egendom under hand.

Beträffande reglerna i 4 mom. i paragrafen vill jag hänvisa till vad jag

har anfört i den allmänna motiveringen.

Det bör senare prövas vilka ändringar av bestämmelserna om avgifter i

utsökningsmål som föranleds av de nya reglerna om separat försäljning av

tillbehör. Även i handläggningskungörelsen behövs nya bestämmelser i an­

slutning till den föreslagna ordningen med separatförsäljning av tillbehör.

Bl. a. bör därvid övervägas vilka regler som bör gälla om delgivning av kal­

lelse till sådant sammanträde som avses i 100 a §.

Som har angetts i den allmänna motiveringen föreslås eu ändring i 213 §

2 mom. av innebörd att den som vill klaga över en tillbehörsförsäljning,

vare sig denna har skett på auktion eller under hand, skall göra det in­

om tre veckor från försäljningsdagen. Sker tillbehörsförsäljning på auk­

tion, torde rättsägare inte behöva underrättas särskilt om försäljnings-

dagen, eftersom auktionen har kungjorts (91 § 1 mom.). Om försäljning

sker under hand, bör emellertid rättsägarna få underrättelse om vilken dag

försäljningen har ägt rum för att de skall kunna beräkna när besvär stiden

går ut. I detta avseende bör föreskrifter kunna utfärdas av Kungl. Maj :t.

100 b §.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om fördelningen av medel som

har flutit in vid särskild tillbehörsförsäljning. Vidare anges när det exeku­

tiva förfarandet skall avbrytas med anledning av sådan försäljning.

I paragrafens 1 mom. föreskrivs, att medel som flyter in genom en tillbe­

hörsförsäljning i första hand tillkommer den som har bästa rätt i fastighe­

ten. Vidare anges att den som har fordran på grund av inteckning får av­

stå från betalning ur köpeskilling för tillbehör utan att det minskar hans

rätt i den övriga fasta egendomen. Belopp som inteckningshavare avstår skall

tillkomma den som efter honom har bästa rätt.

Kostnaderna för tillbehörsförsälj ningen skall täckas genom köpeskilling­

en för tillbehören. När det i lagtexten talas om medel, som har flutit in ge­

nom en tillbehörsförsäljning, avses nettointäkten efter avdrag av kostnader­

na. Kostnaderna utgörs i första hand av försälj ningsavgift enligt 4 § kungö­

relsen den 4 december 1964 (nr 861) om vissa avgifter i utsökningsmål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

I vissa fall blir det också aktuellt med utsökningsavgift enligt 3 § i kungö­ relsen.

Bestämmelserna i 96 § om kredit vid försäljning av lös egendom blir till följd av föreskriften i 100 a § 3 mom. tillämpliga också vid tillbehör sförsälj­ ning. Om köparen inte fullföljer kreditköp, skall handpenningen användas för att täcka kostnader m. m. Handpenning, som skall användas på det sät­ tet, är att jämställa med köpeskilling vid tillbehörsförsälj ning.

Genom bestämmelserna i 1 mom. får inteckningshavarna möjlighet att ef­ ter sin tur i förmånsordningen avstå från betalning. Ett avstående innebär inte någon minskning av rätten att få betalning ur fastigheten i övrigt. Som beredningen har anfört kan det dock inträffa att den som innehar en in­ teckning i flera fastigheter kan fä sin ställning försämrad, om han avstår från betalning ur köpeskilling för separat sålt tillbehör till en av de gemen­ samt intecknade fastigheterna. Han går nämligen miste om sin möjlighet att ur de

andra

fastigheterna ta ut vad som hade kunnat utgå till följd av tillbe-

hörsförsäljningen. Denna situation berörs i det följande under 36 § IF.

Gäldenär, som har ägarhypotek till följd av att inteckning är helt eller delvis obelånad, har liksom inteckningshavare möjlighet att avstå från be­ talning ur köpeskilling för tillbehör (jfr 25 § andra och tredje st. IF).

Huruvida inteckningshavare vill eller inte vill ha del i betalning som fly­ ter in genom tillbehör sförsäljning kan ha betydelse för bestämmandet av lägsta budet vid en ev. kommande auktion på själva fastigheten. Avstående måste därför i sådant fall ske senast vid den förhandling som enligt 102 el­ ler 106 § skall hållas vid eller i anslutning till fastighetsauktionen och vid vilken lägsta budet bestäms. Anmälan om avstående kan dock göras redan vid det sammanträde som skall hållas enligt 100 a §. Överexekutor bör också helst ta upp frågan vid detta sammanträde för att så tidigt som möjligt få underlag för eu bedömning om exekutionen möjligen kommer att kunna av­ brytas redan efter en tillbehör sförsäljning.

Om förfarandet inte kan avbrytas efter en tillbehör sförsäljning, kommer auktion på den återstående fasta egendomen regelmässigt att följa. Vid den förhandling om rättsägares anspråk som enligt 102 och 106 §§ skall hållas före eller vid fastighetsauktionen bör diskuteras hur den behållna köpeskil­ lingen för tillbehören skall användas, eftersom avgörandet i denna fråga i allmänhet får betydelse för auktionsvillkoren. Bestämmelser härom har meddelats i 106 § 2 mom. Själva fördelningen av köpeskillingen för tillbe­ hören skall enligt 143 § 1 mom. ske i samband med fördelningen av köpe­ skillingen för fastigheten. Blir fastigheten inte såld, får särskilt fördelnings- sammanträde hållas (143 § 2 mom.).

I 2 mom. i förevarande paragraf föreskrivs, att förfarandet skall avbrytas om genom försäljningen har flutit in medel som förslår till förnöjande av borgenär som har vunnit utmätning och dem som har bättre rätt än han och inte har avstått från betalning. Det ligger i sakens natur att bestäinmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

155

156

serna inte kan gälla, om den fasta egendomen säljs exekutivt under kon­

kurs. En erinran härom har tagits in i lagtexten. Kostnaderna för förfaran­

det måste vara täckta, innan det får avbrytas. Om belopp har flutit in dels i

form av behållen avkastning dels genom tillbehör sförsäljning, måste obser­

veras att medlen inte kan disponeras på samma sätt. Medel som har kommit

in genom tillbehör sförsäljning skall i första hand tillfalla den som har ford­

ran med bästa förmånsrätt i fastigheten till betalning av både ränta och ka­

pital. Beträffande avkastning framgår av 143 § 2 mom., jämfört med 172 §,

att den skall fördelas på det sättet att, sedan kostnaderna har betalats, de

borgenärer som har prioritet framför exekutionssökanden får betalning ef­

ter inbördes förmånsrätt, varefter sökanden får utdelning på sin fordran till

ränta och kapital. Men i fråga om inteckningar och köpeskillingsfordringar,

för vilka fastigheten inte bär utmätts, gäller den betydelsefulla inskränk­

ningen, att utdelning skall beräknas bara för räntor och andra annuiteter.

Avbryts förfarandet till följd av att tillräckliga medel har flutit in genom

tillbehörsförsäljningen, skall enligt 2 mom. sammanträde hållas för med­

lens fördelning. För sammanträdet skall reglerna om redovisning och för­

delning av medel i 6 kap. gälla. Har bor genär ssammanträde enligt 102 och

106 §§ inte hållits, bör rättsägarna vid fördelningssammanträdet få till­

fälle att anmäla egna anspråk och yttra sig över andras. Kan överenskom­

melse om medlens fördelning inte träffas enligt 145 §, skall överexekutor

verkställa fördelningen med ledning av vad som har förekommit vid sam­

manträdet (144 och 147 §§). Någon formell borgenär sförteckning behöver

inte göras upp vid sammanträdet, eftersom hela förrättningen kan slut­

föras i ett sammanhang och det inte kommer i fråga att fastställa villkor

för fastighetsförsäljning.

Vid sammanträde för fördelning av köpeskilling kan det visa sig att för­

farandet har avbrutits för tidigt. I sådant fall får förfarandet tas upp igen,

ev. genom att försäljningen av tillbehör fortsätter.

100 c §.

Paragrafen är ny och innehåller i 1 mom. regler för det fallet att tredje

man påstår sig vara ägare till föremal, som framstar som fastighetstillbe-

hör, men inte genast kan styrka sin rätt. Om tredje man visar sannolika

skäl för sitt påstående, skall överexekutor hänvisa honom att inom en må­

nad väcka talan mot borgenären och gäldenären vid domstol. Väcks ej

talan i enlighet med hänvisningen, förlorar han sin talan mot borgenären.

Det skall vidare stå borgenären fritt att själv väcka talan. Talan skall väc­

kas vid rätten i den ort där fastigheten är belägen.

Överexekutor bör kunna hänvisa tredje man att väcka talan vid domstol

så länge föremål som denne påstår sig äga inte har sålts. Hänvisning bör

kunna lämnas också av överinstans i besvär smål.

Har tredje man hänvisats att väcka talan beträffande ett tillbehör, får

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

157

detta inte säljas särskilt, förrän tvisten har blivit prövad eller tiden för att väcka talan har gått ut. Föreskrift härom finns i paragrafens 2 mom. 1 samma moment finns vidare regeln, att inte heller fastigheten får säljas dessförinnan, om tvistens utgång är av väsentlig betydelse för fastighetens värde.

För att tvist skall anses prövad krävs att domstols dom eller slutliga be­ slut har vunnit laga kraft.

Möjligheten att sälja fastigheten utan hänsyn till pågående tvist är av­ sedd att användas när det finns skäl att anta att budgivningen inte påverkas av att det råder tvist om tillbehör. Har det omtvistade föremålet ett mera betydande värde, torde det i regel bli ofrånkomligt att vänta med auktionen. I frågan huruvida auktion skall hållas trots pågående tvist kan överexeku- tor lämpligen samråda med berörda rättsägare.

Råder det tvist om tillbehör, skall detta enligt 119 § 1 mom. anmärkas vid auktionen.

101

§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande av fastighetsauk- tion.

I paragrafens 1 mom. har vidtagits eu redaktionell ändring, som är på­ kallad av att underhandsförsäljning av fastighetstillbehör kan komma i fråga.

I ett nytt 3 mom. har intagits föreskrift om att kungörelse inte får ut­ färdas, förrän en tillbehörsförsäljning har vunnit laga kraft eller frågan därom förfallit. Utöver vad jag anfört i den allmänna motiveringen vill jag nämna följande. Att frågan om särskild försäljning förfaller kan bero på att någon spekulant inte har uppträtt eller att ett godtagbart pris inte har uppnåtts. Vidare kan det vara så att en försäljning av tillbehör har upp­ hävts av högre instans efter besvär (jfr 213 § 2 mom.) och att det i samband därmed har sagts att sådan försäljning över huvud inte får ske. Har den högre instansen visserligen upphävt försäljningen men i och för sig godtagit heslutet därom, kan nytt försäljningsförsök emellertid bli aktuellt. I så fall skall kungörelse om fastighetsauktion t. v. anstå enligt förevarande mo­ ment.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

106 §.

Till denna paragraf har fogats ett nytt 2 mom. Paragrafen innehåller f. n. regler om borgenärssammanträde som skall hållas före eller i sam­ band med en fastighetsauktion. Vid sammanträdet får rättsägare tillfälle alt anmäla sina anspråk och framställa anmärkningar mot varandras be­ vakningar. Rättsägarna kan också träffa överenskommelse om försäljnings­ villkoren enligt 118 §. Med ledning av vad som har förekommit vid sam­ manträdet upprättas borgenärsförteckning och de närmare villkoren för auktionen fastställs.

158

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen måste man, om en

tillbehörsförsäljning har föregått en fastighetsauktion, ta hänsyn till hur

köpeskillingen för tillbehöret eller tillbehören skall fördelas innan man kan

fastställa villkoren för auktionen. Lägsta budet kan exempelvis få sättas

lägre (113 § 2 mom.). Vid borgenärssammanträdet bör alltså särskilt be­

handlas hur köpeskillingen skall disponeras. Föreskrift härom har upp­

tagits i det nya 2 mom.

Nuvarande 2 mom. har i oförändrad lydelse intagits som 3 mom.

113 §.

Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om lägsta budet vid fastighets­

auktion. Enligt 1 mom. skall lägsta budet fastställas så, att det överstiger,

förutom kostnaderna för förfarandet, summan av fordringarna med för­

månsrätt före exekutionsfordran. Det föreskrivs också, att det i borgenärs-

förteckningen skall anmärkas att hud som avges under auktionen, om an­

nat inte föranleds av bestämmelsen i 126 § 2 inom., måste överstiga lägsta

budet för att kunna antas. I paragrafens 2 mom. föreskrivs f. n. att be­

hållen avkastning av fastigheten skall dras av när lägsta budet beräknas.

I paragrafens 1 mom. har gjorts en mindre redaktionell jämkning, föran­

ledd av att 126 § ändras.

Frågorna om fördelning av köpeskilling för tillbehör, som har sålts

särskilt, skall enligt 106 § 2 mom. behandlas på det borgenär ssamman­

träde som skall föregå fastighetsauktionen. Om därvid konstateras att kö­

peskillingen skall användas till betalning av fordran som har bättre rätt än

exekutionsfordran och av kostnader för förfarandet, måste detta inverka

på lägsta budets beräkning. I den mån sådana fordringar och kostnader

skall betalas ur köpeskillingen för tillbehöret, skall de sålunda ej medräk­

nas när lägsta budet bestäms. Föreskrift härom har upptagits i 2 mom. Av­

fattningen skiljer sig något från motsvarande bestämmelse i beredningens

förslag.

116 §.

De föreslagna ändringarna i 126 § har föranlett en redaktionell jämk­

ning i 2 mom. i denna paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

117 §.

I denna paragraf kommer den s. k. övertagandeprincipen till uttryck.

Principen innebär i korthet, att kapitalbeloppet av intecknad gäld som faller

inom lägsta budet skall kvarstå i fastigheten, om denna säljs exekutivt. Som

jag har nämnt i det föregående innebär bestämmelserna i 100 b § ett visst

avsteg från övertagandeprincipen. En erinran om detta bär tagits in i

117 §.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

159

119 §.

I denna paragraf har gjorts ett tillägg av innebörd att auktionsförrätta­ ren vid fastighetsauktion skall ange tillbehör som enligt utmätningsman­ nens beskrivning eller i övrigt tillgängliga upplysningar åtföljer fastig­ heten, i den mån detta är påkallat med hänsyn till tillbehörens värde eller av annan orsak (jfr specialmotiveringen till 79 §).

Auktionsförrättaren bör i regel kunna nöja sig med att i anslutning till uppläsningen av beskrivningen (106 §) göra de tillägg till eller undantag från tillbehörsförteckningen i denna som föranleds av kompletterande ut­ redning. Behövs inte något tillägg eller undantag, räcker det med en hänvis­ ning till beskrivningen.

Även om tvist råder om tillbehör, får fastighet under viss förutsättning säljas på auktion (100 c § 2 mom.). Råder tvist, bör detta anmärkas vid auk­ tionen. Föreskrift härom ges i denna paragraf.

Även utan särskilda föreskrifter, bör auktionsförrättaren ge upplysningar som är av betydelse för spekulanterna. Har tillbehör sålts för sig före auk­ tionen, bör detta framhållas. Ett särskilt påpekande torde också vara på sin plats, om ett tidigare beslut om särförsäljning av tillbehör av någon anled­ ning inte har fullföljts och det tillbehör som har avsetts med beslutet in­ går i försäljningen.

I ett nytt 2 mom. i paragrafen har föreskrivits, att auktionsförrättaren före utrop av fastighet skall påpeka, att utropet sker under villkor att ett inrop kan godtas enligt 126 § 2 mom.

121

§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om särutrop och gemensamt utrop av gemensamt intecknade fastigheter och om fördelning av gemensam köpeskilling för sådana fastigheter. Beträffande fördelningsreglerna, som finns i 2 inom., föreslås vissa ändringar. Dessa ändringar har behandlats i ett särskilt avsnitt i den allmänna motiveringen, till vilket jag får hänvisa.

124 §.

Paragrafen innehåller f. n. föreskrift om att växande gröda, som finns på fastighet och som inte tillhör nyttjanderättshavare, vid exekutiv auktion på fastigheten skall ropas ut tillsammans med denna.

Växande gröda, som — om den inte tillhör nyttjanderättshavare — utgör fastighetstillbehör, kan bli föremål för separatförsäljning enligt bestämmel­ serna i 100 a §. Förevar ande paragraf har jämkats så att det framgår att gröda skall gå i samma utrop som fastigheten endast om grödan inte sålts för sig.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

125 §.

I 1 mom. i denna paragraf har uttrycket »det uppskattningsvärde, var­

efter allmän bevillning för egendomen utgick» ändrats till »taxeringsvärde»

(jfr 121 § 2 inom.).

126 §.

I ett nytt 2 mom. har i denna paragraf tagits in de föreslagna bestämmel­

serna om rätt för auktionsförrättare att vägra godta inrop vid fastighetsauk-

tion. De bestämmelser som nu finns i paragrafens 2 mom. har med ett smär­

re tillägg överförts till ett nytt 3 mom. I övrigt har gjorts endast några

smärre redaktionella ändringar.

Det nya 2 mom. innebär att inrop inte får godtas, om det är sannolikt att

avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Utropas vid samma auktion flera ge­

mensamt intecknade fastigheter, skall prövningen avse det vederlag som har

bjudits sammanlagt.

Det bör erinras om att utmätning enligt 128 § i allmänhet förfaller om

fastighet — efter att ha ropats ut på en auktion utan att försäljning har

skett — förblir osåld också vid ny auktion. Denna bestämmelse bör auk-

tionslörrättaren beakta, när han bedömer bud som avges på en andra auk­

tion.

Om inrop har avvisats, är det ingenting som hindrar att fastigheten på

nytt bjuds ut vid samma auktionstillfälle. Man bör därvid kunna skjuta upp

ett nytt utrop till senare på dagen. Genom sådant förfarande undviks de extra

kostnader som är förenade med en ny auktion. Nås inte högre eller nämn­

värt högre inropssumma efter nytt utrop, kan ny auktion sättas ut.

Den särskilda bestämmelsen för utrop av gemensamt intecknade fastig­

heter är avsedd att tillämpas så snart flera gemensamt intecknade fastig­

heter ropas ut vid samma auktion och alltså oavsett om det gäller prövning

av vad som bjudits vid särutrop eller vid gemensamt utrop (jfr 121 §).

De regler som nu föreslås kan komma att medföra att överexekutor ibland

behöver anlita sakkunnig värderingshjälp. Exekutionsväsendets organisa-

tionsnämnd har satt i fråga, om kostnaden härför verkligen bör ingå i ut-

sökningsavgiftens grundbelopp även i framtiden (jfr 3 § första och andra

st. kungörelsen om vissa avgifter i utsökningsmål m. in.). Denna fråga får

övervägas i samband med den allmänna översyn av avgiftsbestämmelserna

som de nu föreslagna ändringarna i UL påkallar.

En fråga som bör uppmärksammas instruktionsvis är om kronofogde

eller hans ställföreträdare bör åläggas att närvara vid auktion på fastighet

som har utmätts för kronans fordran. Som beredningen bär påpekat med

instämmande från flera remissinstanser är det angeläget att kronans rätt be­

vakas vid sådan auktion inte minst med tanke på bestämmelsen i 128 § att

utmätning av fastighet går åter, om fastigheten inte blir såld vid auktionen

och sökanden underlåter att yrka ny auktion.

161

(127 §.)

Blir fastighet som ropas ut på auktion inte såld därför att bud »icke göres eller antages», skall enligt bestämmelserna i paragrafens första punkt på yrkande av utmätningssökanden ny auktion hållas vid senare tillfälle. En­ ligt min mening ger bestämmelserna redan med sin nuvarande utformning klart vid handen att utmätningssökanden skall kunna yrka ny auktion också när auktionsförrättare avvisar inrop med stöd av 126 § 2 mom. Den jämk­ ning av bestämmelserna i förtydligande syfte som beredningen har före­ slagit finner jag alltså inte vara påkallad.

128 §.

F. n. gäller att om fastighet inte blir såld på auktion därför att bud inte avges eller antas, ny auktion skall hållas, om utmätningssökanden begär det. Säljs fastigheten inte heller vid ny auktion, skall utmätningen gå åter, om inte tvångsförvaltning på sökandens begäran anordnas.

Bestämmelsen om att utmätningen i allmänhet går åter, om fastigheten inte blir såld vid en andra auktion, kan inte gälla utan inskränkningar, om tillbehör redan dessförinnan har sålts för sig enligt 100 a §. Utmätning­ en måste bestå när det gäller sådant tillbehör. En erinran härom har tagits in som en sista punkt i paragrafen. En smärre redaktionell ändring bär vid­ tagits samtidigt.

129 §.

F. n. föreskrivs i denna paragraf att om en fastighet säljs på auktion auktionsförrättaren före auktionens slut skall underrätta om tid och plats för det sammanträde som skall hållas för fördelning av köpeskillingen (jfr

142 §). Detsamma skall gälla om fastigheten visserligen inte blir såld där­ för att bud inte har avgetts eller antagits, men avkastning ändå finns att redovisa.

Enligt vad som föreslås i 143 § 2 mom. skall särskilt sammanträde hållas för fördelning när medel har flutit in genom en särförsäljning av tillbehör men själva fastigheten inte blir såld. Liksom när det gäller avkastning av fastighet, bör auktionsförrättaren i sådant fall meddela när och var fördel- ningssammanträde skall hållas. Paragrafens 1 mom. skall enligt förslaget alltjämt innebära att underrättelse skall lämnas om tid och plats för fördel- ningssammanträde när fastigheten har sålts på auktionen. I ett nytt 2 mom. föreskrivs att motsvarande underrättelse skall lämnas, om försäljning av fastigheten inte har skett men medel har influtit genom försäljning av till­ behör eller av annan anledning.

132 §.

I ett nytt 2 mom. har i denna paragraf tagits in regler om vad som skall anses ingå i försäljning av utmätt fastighet. Reglerna har behandlats i den allmänna motiveringen.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

162

136 §.

Förevarande paragraf innehåller f. n. förbud för den som förrättar auk­

tion på utmätt egendom att själv köpa något av det som säljs på auktionen.

De nya reglerna om försäljning under hand av lös egendom aktualiserar frå­

gan om att utsträcka förbudet att gälla även den som ombesörjer utmätt

egendoms försäljning på annat sätt än genom auktion. Emellertid är för­

bud sbestämmelsen enligt min mening av den karaktären att den inte bör ha

sin plats i UL. Jag föreslår därför att bestämmelsen utgår ur UL. Bestämmel­

ser i ämnet torde i stället böra utfärdas av Kungl. Maj :t. I samband därmed

bör vidare övervägas en av beredningen väckt fråga, om förbudet att köpa

utmätt egendom bör gälla även för andra tjänstemän hos de exekutiva myn­

digheterna än dem som direkt ombesörjer egendomens försäljning.

137 §.

Enligt nuvarande lydelse av 1 mom. i förevarande paragraf åligger det ut­

mätningsman att, när utmätt lös egendom har blivit såld, skyndsamt och,

om inte annat föreskrivs, sist inom fjorton dagar efter försäljningen tillhan­

dahålla borgenären betalning för hans fordran ur köpeskillingen så långt

denna förslår. Om pengar har influtit till utmätningsmannen på annat sätt

än genom försäljning, skall de hållas borgenären till handa inom samma tid.

Beredningen föreslår — i väsentlig överensstämmelse med vad som redan

har föreslagits i betänkandet Utsökningsrätt III — den ändringen, att ut­

mätningsman får låta anstå med redovisningen under högst tre månader ut­

över den normala tiden under förutsättning att belopp som har influtit är

ringa och det med skäl kan antas att ytterligare medel skall inflyta. Försla­

get innebär vidare att redovisningstiden alltid knyts till den dag när betal­

ning har influtit.

Som beredningen har anfört i Utsökningsrätt III medför de nuvarande be­

stämmelserna om redovisning inom viss tid olägenheter, när mindre avbetal­

ningar inflyter eller överskott från ett visst utmätningsmål överförs till ett

annat mål. Önskemål har också framförts om att redovisningen i sådana

fall skall kunna skjutas upp till dess mera har influtit. Härigenom skulle

arbete besparas såväl utmätningsmannen som sökanden. Olägenheterna av

nuvarande ordning blir ännu mera framträdande med de nya reglerna i

96 § om försäljning på kredit. Dessa framtvingar i vart fall den ändringen

att redovisningstiden, när försäljning har ägt rum, kan knytas till annan

dag än försäljningsdagen.

Bestämmelserna om utmätningsmannens redovisning har utformats i en­

lighet med beredningens förslag.

139 §.

I paragrafens första punkt föreslås en jämkning. Denna innebär att bor­

genärs yrkande om betalning skall, om egendomen har sålts under hand,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

163

framställas före köpeskillingsfördelningen. Jämkningen äger samband med förslaget i 141 § 1 mom. att fördelningssammanträde alltid skall hållas efter underhandsförsäljning, om det inte är uppenbart obehövligt.

I paragrafen har vidare tagits in bestämmelser om rätt för innehavare av företagsinteckning att efter därom framställt yrkande få betalning ur köpe­ skillingen, när intecknad egendom säljs exekutivt för annans fordran. Ut- mätningssökanaen skall dock äga företräde beträffande sådan egendom som måste anses obehövlig som säkerhet för inteckningshavaren och efterföl­ jande mteckningshavare. Vid prövningen av frågan, om egendomen är obe­ hövlig, skall hänsyn tas också till sådan egendom som gäldenären på annat sätt än genom företagsinteckningen har ställt som säkerhet för intecknings- havarens fordran. När mteckningshavare gör anspråk på betalning, blir det obligatoriskt med fördelningssammanträde. Beroende på försäljningsfor- men — försäljning under hand eller på auktion — skall sammanträde hållas enligt 141 § 1 resp. 2 mom.

Hänvisningen till 17 kap. 7 § HB i 1 mom. andra punkten enligt lagrum­ mets nuvarande lydelse har utmönstrats som obehövlig. Företagsinteckning, som får förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § andra stycket HB, skall ju kunna be­ aktas inte bara i konkurs utan även vid exekutiv försäljning i annat fall. Det fordras därför inte någon tilläggsbestämmelse om att under konkurs, i motsats till andra fall, förmånsrätt enligt andra stycket i 17 kap. 7 § HB skall beaktas. Vad härefter angår sådan förmånsrätt, som tillkommer reda­ re enligt 17 kap. 7 § första punkten HB, så är den förenad med panträtt enligt 17 § sjölagen och skall av denna anledning beaktas vid all exekutiv försäljning. Någon bestämmelse om att det vid konkurs föreligger rätt till betalning enligt 17 kap. 7 § första stycket HB bör därför inte meddelas.

141 §.

I överensstämmelse med beredningens förslag har i ett nytt 1 mom. tagits upp bestämmelser om sammanträde för köpeskillingsfördelning, när utmätt lös egendom har sålts under hand. Sådant sammanträde skall alltid utsättas, om det inte är uppenbart obehövligt. Sammanträde bör anses uppenbart obe­ hövligt när utmätningsmannen har kunnat förvissa sig om att inte någon annan än sökanden kan göra anspråk på betalning ur köpeskillingen. Till sammanträde skall samtliga kända rättsägare kallas. När särskilda skäl fö­ religger, skall sammanträdet dessutom kungöras. Föreskriften om kungö­ rande hänger samman med att vissa panthavare m. fl. äger erhålla betal­ ning ur vad som har influtit vid underhandsförsäljning under förutsättning att de framställer yrkande därom före köpeskillingsfördelningen (139 § 1 mom.). Om utmätningsman har anledning att räkna med att det finns så­ dana rättsägare, som inte är kända för honom, skall han alltså låta kungöra sammanträdet så att vederbörande får möjlighet att tillvarata sin rätt.

I 2 mom. har införts en motsvarighet till gällande lags regler om köpeskil-

164

lingsfördelning efter auktion på annan lös egendom än fartyg som avses i

94 §. Sammanträde för köpeskillingsfördelning i här avsedda fall skall lik­

som f. n. hållas om annan än sökanden har gjort anspråk på betalning en­

ligt vad som anges i 139 § eller, när flera är sökande, någon av dem har på­

stått bättre förmånsrätt än utmätningen medför. Emellertid föreslås en be­

tydande förenkling av bestämmelserna i ämnet. Sålunda bortfaller före­

skrifter om att sammanträde skall anordnas bara när borgenärerna kon­

kurrerar med varandra om betalning eller, om sådan konkurrens inte före­

ligger, när någon i 139 § nämnd borgenär inte har gäldenärens godkännan­

de av sin fordran och inte heller har fått utmätning. Förenklingen torde i

och för sig inte behöva medföra en ändrad rättstillämpning. I sakens natur

och i överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna om redovis­

ning i 137 § torde nämligen ligga, att fördelningssammanträde skall sättas

ut bara när det verkligen är nödvändigt. Dock blir, som beredningen påpe­

kar, sammanträde obligatoriskt i något fler fall än enligt gällande lag.

Detta är en konsekvens av att företagsinteckning skall kunna medföra be-

talningsrätt vid utmätning. Också till sammanträde som avses i detta mo­

ment bör samtliga kända rättsägare kallas. Det har emellertid inte, vare sig

beträffande 1 eller 2 mom., ansetts behövligt att ange i lagen hur kallelsen

skall ske. Bestämmelser härom bör meddelas av Kungl. Maj :t.

Fördelningssammanträde som avses i denna paragraf skall f. n. enligt

164 § utsättas att äga rum inom fjorton dagar eller, om sammanträdet skall

kungöras i allmänna tidningarna, inom fyra veckor efter försäljningen. In­

flyter medel på annat sätt än genom försäljning, anses sammanträdet böra

hållas inom samma tid från det medlen inflyter. De föreslagna ändringarna

i 137 § om tidpunkten, då influtna medel skall redovisas till borgenären, gör

det nödvändigt att ompröva möjligheterna att låta anstå med fördelnings­

sammanträde. Jag föreslår — i överensstämmelse med beredningsförslaget

— att sammanträde skall hållas inom två veckor efter utgången av den tid

som anges i 137 §. Samtidigt föreslår jag att bestämmelsen i ämnet flyttas

från 164 § till 3 mom. i förevarande paragraf.

142 §.

De föreslagna reglerna om sepiaratförsäljning av fastighetstillbehör har

föranlett en jämkning av 2 mom. i paragrafen.

143 §.

Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om fördelning av behållen av­

kastning av fastighet. Olika regler gäller när fastigheten har sålts på auk­

tion och när försäljning av fastigheten inte har kommit till stånd. I det

förra fallet skall avkastningen enligt 1 mom. fördelas jämte köpeskillingen

för fastigheten, dvs. på det fördelningssammanträde som skall hållas enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

165

142 §. I det senare lallet skall enligt 2 mom. i förevar ande paragraf ett sär­ skilt fördelningssammanträde hållas och fördelningen ske efter samma grunder som gäller för fördelning av medel som har flutit in under tvångs­ förvaltning (172

§).

I paragrafen finns också regler om fördelning av er­

sättningsbelopp, som en försumlig inropare av fartyg eller fastighet har att erlägga enligt 95 eller 130 §§. Reglerna härom ansluter sig till bestämmel­ serna om fördelning av behållen avkastning i fråga om det formella för­ farandet. I paragrafens 2 inom. finns emellertid särskilda fördelningsgrun- der när det gäller sådana ersättningsbelopp.

I ett nu föreslaget tillägg till paragrafens 1 mom. anges att medel som har flutit in genom separat försäljning av tillbehör skall fördelas samtidigt med köpeskillingen för fastigheten när denna har blivit såld, dvs. i den ord­ ning enligt vilken avkastning av fastigheten skall fördelas. Det bör an­ märkas att reglerna i 100 b § 1 mom. skall tillämpas när det gäller fördel­ ning av medel som finns att tillgå efter tillbehörsförsäljning. Vid samman- Iräde får alltså olika regler tillämpas för fördelningen, när det finns köpe­ skilling både för själva fastigheten och för särskilt sålda tillbehör. För att markera detta har föreskrivits att medel som finns att tillgå genom till- behörsförsäljning skall fördelas

samtidigt med

köpeskillingen för fastig­

heten.

Beredningen har i anslutning till paragrafens 2 mom. framhållit att be­ stämmelserna däri otvivelaktigt är tillämpliga, när det har hållits en resul­ tatlös auktion. Om de också kan tillämpas när någon auktion över huvud taget inte har ägt rum, har däremot enligt beredningen varit föremål för

delade meningar. När auktionen har inställts därför att ansökningen har återkallats eller därför att gäldenären har betalat exekutionsfordran jämte kostnader, förefaller man i praktiken ha brukat redovisa behållen avkast­ ning till gäldenären. Enligt beredningsförslaget skall köpeskilling för till­ behör samt avkastning och sådana ersättningsbelopp som i övrigt nämns i momentet alltid fördelas, vare sig resultatlös auktion på fastigheten har föregått eller inte. I det förra fallet skall fördelningssammanträde hållas inom den tid efter auktionen som föreskrivs i 142 § 1 mom. I det senare fallet skall sammanträde hållas snarast möjligt.

Som jag tidigare har anfört ansluter jag mig till beredningens förslag i de avseenden som jag nu har nämnt. I 2 mom. kommer fördelningsgrun- derna för avkastning och ersättningsbelopp att finnas kvar oförändrade. Jag vill påpeka att belopp som har flutit in genom tillbehörsförsäljning och be­ lopp i form av behållen avkastning vid tillämpning av 2 mom. i paragrafen inte kan likställas annat än i fråga om det formella förfarandet. När det gäl­ ler fördelningen på olika rättsägare gäller skilda regler. Köpeskilling för till­ behör skall disponeras enligt 100 b §, medan behållen avkastning skall fördelas på samma sätt som medel som har flutit in under tvångsförvalt- n*n§ (jfr specialmotiveringen till 100 b §). Jag vill vidare erinra om vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

166

jag anförde under 100 b § om att handpenning vid ett ej fullföljt kreditköp,

som har gällt tillbehör, är att jämställa med köpeskilling.

Bestämmelserna i 142 § 2 mom. andra punkten om kungörande av tid

för sammanträde skall gälla, när sammanträde enligt vad som nyss har

sagts skall hållas snarast möjligt. Kungörelse om sammanträde för fördel­

ning av köpeskilling för tillbehör eller avkastning skall alltså, om auktion

på fastigheten inte har hållits, föras in i Post- och Inrikes Tidningar och

i ortstidning och dessutom tas in i länskungörelserna. Reglerna i detta av­

seende finns i ifrågavarande paragrafs 3 mom. Skall sammanträde hållas

efter en resultatlös auktion, skall tid och plats för sammanträdet medde­

las vid auktionen (129 § 2 inom.).

156 §.

Om auktion på utmätt fastighet är överklagad, får enligt gällande be­

stämmelser i denna paragraf utdelning ur köpeskillingen inte utan köpa­

rens medgivande lyftas annat än mot pant eller borgen. Bestämmelsen av­

ser att garantera köparens rätt att återfå köpeskilling som han har betalt,

om auktionen upphävs av högre instans.

När en separat tillbehörsförsäljning har föregått försäljning av själva

fastigheten, kan någon utdelning ur köpeskillingen för tillbehören inte ske

förrän tillbehörsförsäljningen har vunnit laga kraft. Köpeskillingen för

tillbehör skall nämligen i sådant fall fördelas samtidigt med köpeskillingen

för fastigheten, och fastigheten får inte säljas förrän tillbehörsförsäljningen

har vunnit laga kraft (101 § och 143 § 1 inom.). Emellertid kan det inträffa

att tillbehör säljs för sig utan att något försäljningsförsök görs beträffande

den egentliga fastigheten. Det kan exempelvis vara så, att exekutionsända-

målet uppnås genom tillbehörsförsäljningen och förfarandet därefter av­

bryts (jfr 100 b §). Köpeskillingen för tillbehör får då fördelas för sig.

Med tanke på sådana fall har i ett tillägg till förevarande paragraf före­

skrivits, att utdelning ur köpeskillingen inte utan köparens medgivande får

lyftas annat än mot pant eller borgen förrän tiden för klagan över tillbe-

hörsförsäljningen har gått ut eller förd klagan har prövats.

En förutsättning för att klagan som har förts skall anses prövad är att

överinstansens avgörande har vunnit laga kraft.

161 §.

Paragrafen har jämkats med anledning av de nya reglerna om försälj­

ning under hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

164 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf bör — med viss jämkning — flyttas

till 3 mom. i 141 §. Jag får härom hänvisa till vad jag har anfört under

141 §. Paragrafen utgår sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

167

168 §.

Paragrafens 1 inom. innehåller föreskriften att den som har förrättat fastighetsauktion, sedan auktionen har vunnit laga kraft och den erlagda köpeskillingen har fördelats på sammanträde enligt 142 §, genast skall göra anmälan därom till inskrivningsdomaren och samtidigt sända in borge- närsförteckning och sammanträdesprotokoll. I 2 mom. föreskrivs att sådan anmälan också skall göras om avkastning av utmätt fastighet enligt 143 § 2 mom. har fördelats utan att fastigheten har sålts och likvid därvid har fallit ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran. I 23 § och 36 § 1 mom IF och 15 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden finns föreskrifter om de anteckningar inskrivningsdomaren har att göra med anledning av anmälan.

Beredningen har föreslagit en jämkning i förevarande paragrafs 2 mom. Förslaget sammanhänger med vad beredningen har föreslagit i 100 c § 2 mom. om försäljning av fastighet med undantag för omtvistat tillbehör och den följ dbestämmelse härtill som beredningen har tagit in i ett nytt 3 mom. i 143 §. Som framgår av det föregående har nämnda bestämmelser i bered- ningsförslaget inte tagits med i departementsförslaget. Till följd härav före­ ligger inte skäl för sådan jämkning som beredningen har föreslagit.

Hänvisningen som i paragrafens 2 mom. görs till 143 § 2 mom. medför att skyldigheten att göra anmälan till inskrivningsdomare vidgas. De ändringar som föreslås i 143 § innebär nämligen, att anmälan till inskrivningsdomaren också skall göras, om medel som har influtit genom en särskild tillbehörs- försäljning har fördelats utan att själva fastigheten har sålts och likvid där­ vid har fallit ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran.

Om egendom i vilken företagsinteckning gäller säljs exekutivt och betal­ ning faller ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran, är inteckningen en­ ligt 14 § lagen om företagsinteckning utan verkan till motsvarande belopp. Enligt 29 § i lagen skall inskrivningsdomaren, sedan handling angående för­ delning av köpeskilling efter exekutiv försäljning har kommit in, göra an­ teckning om fördelningen i den särskilda inskrivningsboken över ärenden om företagsinteckning. Med hänsyn till dessa bestämmelser är det nödvän­ digt att i UL ta in föreskrift om att inskrivningsdomaren skall underrättas, om efter försäljning av företagsintecknad egendom betalning har fallit ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran. Föreskrifter härom har tagits in i ett nytt 3 mom. i förevarande paragraf.

Underrättelsen enligt det nya 3 mom. skall lämnas av förrättningsmannen så snart det kan ske efter det att fördelning av köpeskilling för företagsin­ tecknad egendom har godkänts eller vunnit laga kraft. Att märka är emel­ lertid att särskilt fördelningssammanträde inte alltid kommer att hållas när företagsintecknad egendom har sålts. Har försäljningen skett på auktion, behöver enligt vad som har föreslagits i 141 § 2 mom. sammanträde inte hållas, om inteckningshavaren själv är sökande och annan borgenär inte har

168

framställt anspråk på betalning. Enligt 141 § 1 mom. kan utmätningsman­

nen vidare när egendomen har sålts under hand underlåta att sätta ut sam­

manträde, om ett sådant är uppenbart obehövligt. Uppenbart obehövligt kan

det vara om sökanden är innehavare av alla uttagna företagsinteclmingar.

Inskrivningsdomaren skall alltid underrättas, om inteckningshavare får sin

kapitalfordran helt eller delvis täckt och detta oavsett om fördelningssam-

manträde har hållits eller inte. Har fördelning skett utan att sammanträde

har hållits, hör underrättelsen sändas så snart som möjligt efter det att

redovisning har skett till inteckningshavare.

206 §.

Den föreslagna möjligheten att sälja utmätt lös egendom även under hand

har föranlett en följdändring i förevarande paragraf.

211

§.

Enligt paragrafen gäller nu att talan mot överexekutors slutliga utslag i

utsökningsmål och mot fastighetsauktioner och andra auktioner, som över-

exekutor håller, regelmässigt kan föras genom besvär till hovrätt. Enligt pa­

ragrafens 1 mom. åligger det överexekutor att meddela besvärshänvisning

när slutligt utslag ges eller auktion

å fast egendom

har hållits.

Beredningen anser att bestämmelsen om besvärshänvisning skall ut­

sträckas att gälla också efter auktion på fastighetstillbehör som överexeku­

tor bär hållit enligt reglerna i 100 a §. Beredningen påpekar vidare att be­

stämmelsen med sin nuvarande utformning inte täcker auktioner som över­

exekutor håller på fartyg, som avses i 94 §. Beredningen kan inte finna nå­

gon saklig grund för detta. På grund av vad som nu har sagts föreslår be­

redningen att bestämmelsen skall utformas så, att det framgår att besvärs­

hänvisning skall lämnas vid varje auktion som överexekutor håller.

Jag delar beredningens uppfattning. Syftet nås genom att orden »å fast

egendom» får utgå ur bestämmelsen.

Liksom beredningen anser jag det självklart att överexekutor efter en

underhandsförsäljning av fastighetstillbehör skall underrätta den som kan

tänkas vilja klaga över försäljningen om vad han har att iaktta. Någon sär­

skild föreskrift i det avseendet torde inte behövas i UL (jfr vad som an­

fördes avslutningsvis under 100 a §).

213 §.

Förevarande paragrafs 1 mom. innehåller f. n. bestämmelser om besvärs-

tid när det gäller överexekutors utslag

dels

i fråga om fördelning av köpe­

skilling för fast egendom, som överexekutor har sålt, eller av behållen av­

kastning av utmätt fastighet,

dels

till följd av klagan över utmätning, auk­

tion på fast egendom eller över förslag till fördelning av köpeskilling eller

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16 år 1967

av behållen avkastning av utmätt fastighet. Besvärstiden är tre veckor från utslaget.

Beredningen har föreslagit ett tillägg till paragrafens 1 mom. som innebär att bestämmelserna om besvärstid skall tillämpas också i fall när överexe- kutor har meddelat utslag i fråga om fördelning av köpeskilling för tillbe­ hör som har avyttrats först efter det att själva fastigheten har sålts (jfr 100 c § 2 mom. och 143 § 3 mom. i beredningsförslaget). Detta tillägg sak­ nar aktualitet, eftersom bestämmelserna om sådan fördelning inte har tagits med i departementsförslaget.

Tidigare har framhållits, att en separatförsäljning av tillbehör vare sig den sker på auktion eller under hand bör kunna vinna laga kraft inom bestämd tid och att ett tillägg till 2 mom. i paragrafen därför bör göras. I enlighet häi med har föreskrivits, att den som vill klaga över auktion, som överexe- kutor har hållit, eller över särskild tillbehörsförsäljning i annan ordning skall komma in med sin besvärsinlaga inom tre veckor från försäljnings- dagen.

Utöver de ändringar som nu har nämnts har i pragrafen företagits vissa redaktionella jämkningar i överensstämmelse med beredningens förslag.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna i UL bör träda i kraft samtidigt med de nya la­ garna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1 januari 1967.

Övergångsbestämmelserna till lagen om vad som är fast egendom innehål­ ler inte någon särskild regel beträffande fastighet som är utmätt när lagen träder i kraft. När det gäller sådana fastigheter föreslås inte heller några särskilda övergångsbestämmelser i UL. Detta innebär att man i och med den nya lagstiftningens ikraftträdande får anse att en utmätt fastighet om­ fattar

all

egendom som hör till fastigheten enligt den nya lagen om vad som

är fast egendom (jfr prop. 1966: 24 s. 124). Föremål, som enligt äldre lag är lös egendom, övergår till att bli tillbehör till den utmätta fastigheten, om fö­ remålet omfattas av den nya lagstiftningens vidsträcktare tillbehörsbegrepp. De nya reglerna om exekution i fast egendom blir tillämpliga också på fas­ tigheter, som utmätts innan reglerna träder i kraft.

Som lagrådet uttalade i sitt utlåtande över förslaget till lagen om vad som är fast egendom kan föremål, som före lagens ikraftträdande har utmätts som lös egendom, inte omvandlas till fastighetstillbehör så länge utmätning­ en består, även om föremålet enligt lagen skulle utgöra tillbehör (prop. 1966: 24 s. 124). Genom utmätningen får egendomen nämligen anses skild från fastigheten så, att den inte kan vara tillbehör till denna (jfr 8 § i la­ gen). Detta medför att reglerna om exekution i lös egendom skall tillämpas på egendom som redan är utmätt som lös egendom när den nya lagstiftning­ en träder i kraft. Detta gäller även de nya reglerna om underhandsförsälj- ning, om kreditförsäljning och om vägran att godta inrop av lös egendom.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

169

170

Av vad jag nu har sagt framgår, att reglerna om separatförsäljning av till­

behör skall kunna tillämpas beträffande fastighet, som har utmätts innan

ULs nya regler träder i kraft. Emellertid bör reglerna i sådana fall tillämpas

med försiktighet. Har redan före ikraftträdandet utfärdats kungörelse om

auktion på utmätt fastighet, bör separatförsäljning av tillbehör i allmänhet

inte komma i fråga. Som beredningen framhåller bör det inledda försälj-

ningsförfarandet oftast fortgå enligt planerna, eftersom kostnader och extra

tidsutdräkt annars kan uppkomma. Om lös egendom har utmätts och auk­

tion har utsatts innan ULs nya regler om underhandsförsäljning träder i

kraft, torde det i allmänhet inte heller vara lämpligt att ställa in auktionen

för att göra en underhandsförsäljning möjlig.

Bestämmelsen i 119 § 1 inom., att auktionsförrättare skall ange vilken

egendom som hör till fastigheten, kan påkalla komplettering av utmätnings­

mannens beskrivning över fastigheten, om fastigheten har utmätts före

ikraftträdandet. Detta gäller särskilt beträffande industrifastigheter, efter­

som dessas tillbehörskrets vidgas väsentligt i och med att lagen om vad som

är fast egendom träder i kraft.

Jag föreslår som en särskild övergångsbestämmelse att vad som föreskrivs

i UL om företagsinteckning inte skall tillämpas, när före lagens ikraftträ­

dande utmätning har skett av egendom som besväras av förlags- eller jord-

bruksinventarieinteckning. Bestämmelsen står i samband med övergångs­

reglerna till lagen om företagsinteckning. I dessa föreskrivs nämligen bl. a.,

att bestämmelsen i lagens 13 § angående förmånsrätt vid utmätning inte

skall tillämpas, om utmätning har skett före lagens ikraftträdande. I över­

gångsreglerna till lagen om företagsinteckning sägs vidare att föreskrift i

annan författning om företagsinteckning skall tillämpas också på förlags-

eller jordbruksinventarieinteckning, om annat inte föreskrivs.

De nya bestämmelserna i 141 § 1 mom. kan enligt sakens natur inte vinna

tillämpning annat än om försäljningen har skett efter nya lagens ikraftträ­

dande. Däremot skulle det kunna komma i fråga att tillämpa 2 mom. i sam­

ma paragraf, när auktion har hållits före ikraftträdandet. En sådan tillämp­

ning skulle dock kunna medföra oreda och svårigheter i särskilda fall. Jag

har därför — i överensstämmelse med beredningens förslag — ansett mig

böra föreslå att äldre lydelse av 141 § alltjämt skall gälla när försäljningen

har skett före nya lagens ikraftträdande. Som en följd härav bör även den

nuvarande bestämmelsen om tidpunkten för fördelningssammanträde i 164 §

UL (jfr 141 § 3 mom. i förslaget) i den angivna situationen ges motsva­

rande giltighet under en övergångstid.

Företagsinteckning skall inte gälla i fartyg som kan intecknas för fordran

eller i luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av

inteckning i luftfartyg. Enligt gällande lag kan däremot förlagsinteckning

omfatta sådan egendom, om egendomen har karaktär av tillbehör till en in-

teckningsbar rörelse. Förhållandet har föranlett en övergångsbestämmelse

(punkt 3 b) till lagen om företagsinteckning. En korresponderande över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

171

gångsbestämmelse bör finnas i UL. I denna anges att i den mån 72, 91, 94, 139 och 168 §§ nya lagen angår företagsinteckning, äldre lag i stället skall gälla beträffande egendom som enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslaget till lag om ändring i inteckningsförordningen

23 §.

Paragrafen reglerar f. n. vilken verkan som exekutiv försäljning av fast egendom bär på enkla fordringsinteckningar. Vidare ges föreskrifter om in­ skrivningsdomarens skyldighet att göra anteckning därom.

I ett nytt andra stycke har tagits in regler om vilken inverkan en separat försäljning av tillbehör har på enkla fordringsinteckningar. Reglerna inne­ bär att fast egendom inte vidare skall svara för belopp, som enligt 100 b § 1 mom. UL har tillagts inteckningshavare i avräkning på inteckningens kapi­ talbelopp.

I 24 § 2 mom. IF anges hur fordringsinteckning påverkas av att det vid fastighetsexekution faller ut medel, t. ex. avkastning, som skall fördelas mellan rättsägare, fastän fastigheten inte har sålts (jfr 143 § 2 mom. UL). Liksom beredningen anser jag att det utan föreskrift är klart, att dessa be­ stämmelser inte är tillämpliga på köpeskilling för tillbehör som har sålts för sig, eftersom särskilda regler för sådan köpeskilling ges i förevarande para­ graf.

I ett tredje stycke i paragrafen har tagits in föreskrift att inskrivningsdo­ maren, sedan anmälan om fördelning av köpeskilling har kommit in (jfr

168 § UL), skall göra anteckning i fastighetsboken om den inverkan som exekutiv försäljning har haft på intecknad fordran. Det föreslagna tredje stycket motsvarar med vissa jämkningar nuvarande sista punkten i para­ grafen.

32 §.

I första stycket i denna paragraf finns f. n. regler om fördelningen av an­ svaret för gemensam inteckning på de intecknade fastigheterna. Enligt des­ sa regler skall det primära ansvaret fördelas i förhållande till fastigheternas värde, som därvid kan bestämmas efter tre olika grunder. Har värden satts ut i inteckningshandlingen, skall dessa i första hand utnyttjas. I andra hand skall varje fastighets värde beräknas efter »den uppskattning därå till all­ män bevillning» (dvs. taxeringsvärde) som gällde året innan inteckningen fastställdes. Saknar någon av de gemensamt intecknade fastigheterna sådant värde och skall en eller flera av dem säljas exekutivt, skall fördelningen ske efter de värden som utmätningsmannen sätter på fastigheterna (jfr 79 § sista st. UL).

Som jag har nämnt tidigare föreslås nu vissa ändringar i de regler som

172

enligt 121 § 2 mom. UL gäller för fördelning av gemensam köpeskilling, som

har uppnåtts när flera samintecknade fastigheter har sålts efter gemensamt

utrop på exekutiv auktion. Ändringarna innebär att fördelningen av den ge­

mensamma köpeskillingen i första hand skall grundas på taxeringsvärdena

för året före auktionen eller, om någon fastighet saknar sådant taxerings­

värde, efter de värden som utmätningsmannen har satt på fastigheterna. På

skäl som jag har anfört i samband med behandlingen av 121 § 2 mom. UL

har jag föreslagit att i den paragrafen skall tas in en bestämmelse som inne­

bär att taxeringsvärde eller värde som utmätningsman satt på fastighet skall

jämkas, om fastigheten har ropats ut med tillbehör som inte ingick i vär­

dena eller utan tillbehör som omfattades av dem.

Det finns skäl att överväga en motsvarande j ämkningsregel i förevarande

paragraf i IF. Emellertid anser jag liksom beredningen att det inte är på­

kallat med en sådan j ämkningsregel. Som beredningen påpekar syftar be­

stämmelserna i 32 § IF till att åstadkomma eu fördelning på lång sikt,

baserad på förhållandena vid den gemensamma inteckningens tillkomst. Det

är därför mindre lämpligt att man genom en j ämkningsregel tvingar fram

en undersökning huruvida visst tillbehör omfattades av taxeringsvärdet

på en fastighet vid den kanske avlägsna tidpunkt när den intecknades

gemensamt med andra fastigheter. Jag delar också beredningens uppfatt­

ning att regeln om fördelning efter taxeringsvärde är lätt att tillämpa och

inte leder till stötande resultat, när intressenterna i en samintecknad fas­

tighet har känt till den.

Paragrafens första stycke har i enlighet med beredningens förslag jäm­

kats. Bl. a. har termen taxeringsvärde förts in i lagtexten.

36 §.

I paragrafens 1 mom. finns f. n. regler om den inverkan som exekutiv

försäljning av fast egendom har på gemensamma inteckningar.

I 1 mom. andra punkten har intagits hänvisningar till de bestämmelser

som föreslås i de nya andra och tredje styckena i 23 §. Genom hänvisning­

arna kommer beträffande gemensam inteckning att gälla, att den inteck­

nade egendomen inte vidare häftar för vad inteckningshavare till följd av

en separat tillbehörsförsäljning har fått uppbära i avräkning på inteck­

ningens kapitalbelopp. Inskrivningsdomaren skall göra anteckning i fas-

tighetsboken om vad som på det sättet har avräknats.

Som jag har påpekat tidigare måste det förhållandet, att em innehavare

av gemensam inteckning avstår från betalning av medel som flyter in till

följd av att tillbehör säljs från någon av de samintecknade fastigheterna,

ha till konsekvens att han går miste om möjligheterna att ur de övriga

fastigheterna ta ut vad han kunnat få genom tillbehörsförsäljningen (jfr

specialmotiveringen till 100 b § UL),. I likhet med beredningen anser jag

att det i ett tillägg till andra stycket i denna paragrafs 1 mom. bör tas in

en erinran därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16 år 1967

173

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen

Enligt 1 och 13 §§ LagsL kan borgenär, som för sin fordran har inteck­ ning i fast egendom, fartyg eller luftfartyg eller i reservdelar till luftfar­ tyg, genom lagsökning utverka att fordringen fastställs till betalning ur den intecknade egendomen. Företagsinteckning anses medföra rätt till be­ talning ur den intecknade egendomen, även om inteckningshavaren inte kan åberopa någon personlig fordran mot egendomens ägare (jfr 10—13 §§ lagen om företagsinteckning).

Beredningen framhåller att innehavare av företagsinteckning, som inte har någon personlig fordran mot den intecknade egendomens ägare, inte kan utverka betalningsåläggande för ägaren utan bara få inteckningsbe- loppet fastställt till betalning ur den egendom vari inteckningen gäller. Inteckningshavaren kan vinna sådan fastställelse genom vanlig rättegång. Det måste enligt beredningen anses lämpligt att inteckningshavaren också kan använda sig av lagsökning. För att också innehavare av företagsin­ teckning skall få möjlighet att genom lagsökning vinna betalningsfast- ställelse föreslår beredningen att 1 § LagsL ändras så, att där generellt föreskrivs, att borgenär som har inteckning för sin fordran genom lagsök­ ning får söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller. Motsva­ rande ändring föreslås i 13 § LagsL.

Beredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och de föreslagna bestämmelserna har utan ändring tagits upp i departe- mentsförslaget. De nya bestämmelserna blir tillämpliga också på inteck­ ningar som har sökts före ikraftträdandet. De gäller följaktligen även för- lagsinteckningar och inteckningar i jordbruksinventarier.

Förslaget till ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Förlagsinteckning kan enligt gällande lag omfatta även luftfartyg och re­ servdelar till sådant fartyg, om fartyget eller reservdelarna har karaktär av tillbehör till en inteckningsbar rörelse. När luftfartyg eller intecknade re­ servdelar säljs i exekutiv ordning under konkurs skall enligt 4 § i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. i borgenärsförteckningen på yrkande tas upp även fordran med för­ månsrätt enligt 17 kap. 7 § HB. Dit hör fordran för vilken förlagsinteckning har meddelats. Vidare innehåller 7 § i 1955 års lag föreskrifter om viss rätt för borgenär med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § HB att vid exekutiv auk­ tion under konkurs påkalla att försäljningen sker till gäldande av hans fordran.

Företagsinteckning skall i motsats till vad som gäller i fråga om förlags­ inteckning inte omfatta luftfartyg eller sådana reservdelar som kan om­ fattas av inteckning i luftfartyg (4 § första st. 1 lagen om företagsinteck-

174

ning). Eftersom företagsinteckning inte skall omfatta luftfartyg eller så­

dana reservdelar som kan omfattas av inteckning i luftfartyg, kan hänvis­

ningarna till 17 kap. 7 § HB i 4 och 7 §§ av 1955 års lag utgå som obehöv­

liga. Ändringarna föranleder en särskild övergångsbestämmelse. Denna

innebär att om förlagsinteckning efter den 1 januari 1967 alltjämt omfattar

luftfartyg eller reservdelar till sådant (jfr 3 b i övergångsbestämmelserna

till lagen om företagsinteckning), äldre lydelse av 4 och 7 §§ i 1955 års lag

fortfarande skall gälla.

Beredningens förslag till ändring av 5 och 11 §§ i 1955 års lag saknar

motsvarighet i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

4

§•

Ur förevarande paragraf har utmönstrats den nuvarande bestämmelsen

om att konkursgrund under vissa förutsättningar föreligger om egendom,

som besväras av förlagsinteckning eller inteckning i jordbrulcsinventarier,

utmäts eller avyttras genom lösöreköp. Skälen härtill har berörts i den

allmänna motiveringen.

21 och 26 §§.

I 21 § föreslås att det i ett nytt stycke föreskrivs att, om i konkursbo

finns egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av före­

tagsinteckning, anmälan om konkursen genast skall sändas till den inskriv­

ningsdomare som har att ta upp ärenden angående inteckning i verksam­

heten. Det får nämligen anses lämpligt att man sörjer för att inskrivnings­

domaren hålls underrättad om inträffade konkurser. I sammanhanget bör

erinras om att ansökan om företagsinteckning omedelbart skall avslås,

om den som har medgett inteckningen är i konkurs eller försätts i konkurs

den dag när inteckningen söks (18 § första st. 3 lagen om företagsinteck­

ning). Skulle inteckning ändå meddelas, är den utan verkan (18 § tredje st.

samma lag). Inskrivningsdomaren skall i inskrivningsbokens anmärknings-

lcolumn anteckna anmälan om att näringsidkare, för vilken inteckning har

sökts eller meddelats, har försatts i konkurs (10 § p. 11 kung. den 29 juli

1966, nr 455, med tillämpningsföreskrifter till lagen om företagsinteckning).

Över sådana näringsidkare som är försatta i konkurs men för vilka upplägg

i inskrivningsboken inte finns skall inskrivningsdomaren föra särskild för­

teckning (20 § samma kung.).

Som en följd av den nya bestämmelsen i 21 § föreslås vidare en ändring

i 26 §, som innehåller bestämmelser för det fallet att ett konkursbeslut

upphävs av högre rätt. överinstansen skall i sådant fall sända underrättelse

till inskrivningsdomaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

175

29 §.

I paragrafens andra stycke föreslås en redaktionell jämkning.

71 §■

Om konkursgäldenären har idkat rörelse, äger förvaltaren enligt 60 § KL under vissa förutsättningar låta rörelsen fortsättas för konkursboets räk­ ning. Första stycket i förevarande paragraf föreskriver f. n. för sådant fall ett avsteg från kravet på att försäljning av lös egendom normalt skall ske på auktion, och underhandsförsäljning får följaktligen ske. Av andra styc­ ket i paragrafen följer dock, att lös egendom vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt inte utan hans samtycke får säljas annat än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Eftersom före­ tagsinteckning, i motsats till vad som nu gäller om förlagsinteckning, skall kunna meddelas i vanlig handelsrörelse, kan denna regel i fortsättningen komma att bli till olägenhet. Om en företagare inom t. ex. detaljhandeln måste avträda sina tillgångar till konkurs, kan det ofta vara lämpligt, att rörelsen får fortgå någon tid för konkursboets räkning, I allmänhet torde inteckningshavarna inte ha något att erinra häremot, men det kan ta tid för förvaltaren att spåra upp dem och utverka deras samtycke. För att inte rörelsen skall behöva nedläggas under mellantiden, bör därför inte krävas att företagsinteckningshavaren samtycker till försäljning av lös egendom under hand, om den sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse. Före- skrift att sådan försäljning inte kräver samtycke av inteckningshavare eller annan har intagits i paragrafens tredje stycke.

I paragrafens femte stycke föreslås en jämkning som hänger samman med att företagsinteckning, i motsats till förlagsinteckning, inte skall kun­ na omfatta luftfartyg eller inteckningsbara reservdelar till sådant fartyg.

145 a §.

Inskrivningsdomaren bör underrättas när betalning i konkurs har utfal­ lit på kapitalbeloppet av företagsinteckningshavares fordran (jfr 14 och 29 §§ lagen om företagsinteckning samt 10 § p. 8 kung. med tillämpnings­ föreskrifter till samma lag). I förevarande paragraf, som är ny, föreslås därtör att rättens ombudsman skall underrätta inskrivningsdomaren om att betalning har utfallit på intecknings kapitalbelopp och även sända in utdelningsförslag eller annan handling som visar fördelningen. Under­ rättelsen skall lämnas sedan tiden för klander mot framlagt utdelnings­ förslag har gått till ända eller väckt klander har avgjorts genom beslut som har vunnit laga kraft. Inteckningshavaren kan under vissa förutsättningar påkalla förskottslyftning (se 143 § KL) eller s. k. interimsutdelning (se

126 § KL). Enligt förslaget bör anmälan i sådana fall lämpligen få vänta till dess det har blivit klart att vidare betalning inte kommer att tillfalla inteckningshavaren i konkursen. Om han inte har fått full betalning under

176

konkursens lopp, skall alltså anmälan normalt göras först när slututdel-

ningsförslag har framlagts och vunnit laga kraft. I likhet med vad som gäl­

ler enligt 161 § UL föreslås vidare att, när inteckningshavaren lyfter betal­

ning, anteckning härom skall göras på inteckningshandlingen. Förvaltaren

skall göra anteckningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

övergångsbestämmelserna

Ändringarna i KL bör träda i kraft samtidigt som lagen om företagsin­

teckning eller den 1 januari 1967. I konkurs som har börjat före ikraft­

trädandet kan företagsinteckning inte tänkas bli åberopad. Däremot kan i

sådan konkurs liksom i senare konkurs förekomma att borgenär gör gäl­

lande fordran för vilken har meddelats förlagsinteckning eller inteckning i

jordbruksinventarier. Förlags- och inventarieinteckning medför enligt över­

gångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning i princip samma ver­

kan som företagsinteckning, och föreskrift i annan författning om före­

tagsinteckning skall tillämpas också på förlags- och inventarieinteckning,

om annat inte föreskrivs. Vad nya lagen om företagsinteckning föreskriver

om intecknings omfattning och om betalningsrätt i konkurs m. in. skall dock

inte tillämpas när näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av ansökan

som har gjorts före lagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill föreslås i före­

varande övergångsbestämmelser att om konkursansökan gjorts före ikraft­

trädandet 21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse skall gälla och att den

nya bestämmelsen i 145 a § inte skall tillämpas.

Från regeln att lagen om företagsinteckning skall tillämpas också på för­

lags- och j ordbruksinventarieinteckning gör övergångsbestämmelserna till

lagen om företagsinteckning det undantaget, att lagens bestämmelser om

förmånsrätt vid utmätning och om intecknings bestånd utan hinder av lös­

öreköp inte gäller, när utmätning har skett eller lösöreköpsavhandlingen

har upprättats före lagens ikraftträdande. För sådana fall bör äldre lydelse

av 4 § KL alltjämt gälla. Bestämmelse härom har tagits upp i förevarande

sammanhang.

Äldre lydelse av 4 § torde också böra gälla när fartyg, luftfartyg eller re­

servdelar till luftfartyg, som enligt 3 b i övergångsbestämmelserna till

lagen om företagsinteckning besväras av förlagsinteckning, har tagits i

mät. Ingår luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg i konkurs­

bo, bör också, om egendomen besväras av förlagsinteckning, äldre lydelse

av 71 § femte stycket KL gälla. Bestämmelser i dessa hänseenden har tagits

in i övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

177

Förslagen till ändringar i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt i 1925 års lag

om bulv anför hållande i fråga om fast egendom

De bestämmelser om befogenhet för auktionsförrättare att vägra god­ känna inrop av fast egendom som föreslås i 126 § 2 mom. UL bör medföra följdändringar i nu ifrågavarande lagar (bet. s. 85).

När det gäller 1916 års lag är att märka, att lagens bestämmelser om in­ skränkning i vissa rättssubjekts möjligheter att förvärva bl. a. fast egendom inte utgör hinder mot fastighetsförvärv genom inrop på exekutiv auktion. Inropas fastighet på exekutiv auktion, måste emellertid fastigheten avyttras inom viss tid, om inte inroparen dessförinnan får tillstånd att behålla egen­ domen. Avyttras inte egendomen när det skall ske, skall länsstyrelsen för­ ordna om egendomens försäljning på offentlig auktion. Därvid skall enligt 7 § andra stycket i lagen förfaras på samma sätt som om fastigheten hade utmätts för fordran med bästa förmånsrätt, dock utan befogenhet för inne­ havare av en sådan fordran att hindra försäljning. De nya bestämmelserna om rätt för auktionsförrättare att vägra godkänna inrop bör inte bli till­ lämpliga på dessa auktioner, då en sådan ordning skulle strida mot syftet med 1916 års lag. En uttrycklig undantagsbestämmelse har därför upp­ tagits i 7 § andra stycket i lagen.

Vad jag nu har sagt om 1916 års lag gäller också 1925 års lag. Denna innehåller bestämmelser som nära överensstämmer med de nu nämnda be­ stämmelserna i 1916 års lag. En motsvarande undantagsbestämmelse har därför tagits in i 2 § i 1925 års lag.

Liksom beredningen anser jag att det inte behövs någon motsvarande ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Denna lag inne­ håller visserligen bestämmelser om försäljning på offentlig auktion av fastigheter, som tidigare har inropats på exekutiv auktion. Vid försäljning som sker på grund av jordförvärvslagens föreskrifter finns det emellertid, som beredningen påpekar, knappast något utrymme för tillämpning av reg­ lerna om rätt för auktionsförrättaren att vägra godkänna inrop. Enligt 13 § andra stycket i lagen får nämligen försäljning inte ske, om inte den bjudna köpeskillingen täcker inte bara lägsta budet utan också det värde fastighe­ ten har åsatts av utmätningsman eller särskilt tillkallade värderingsmän.

178

Kungl. Maj ris proposition nr 16 år 1967

Förslaget till lag om ändring i 1934 års lag om bulvanförhållande ifråga om

aktier i vissa bolag

De nya bestämmelserna i UL om rätt för auktionsförrättare att vägra god­

ta inrop av lös egendom föranleder en följdändring i denna lag.

Innehar någon aktier såsom bulvan för att kringgå förbudet för utländsk

medborgare m. fl. att förvärva aktier, skall domstol enligt 2 § i lagen för­

ordna, att aktierna skall säljas på sätt överexekutor bestämmer, om inte

bulvanen inom viss tid visar att aktierna har sålts till någon som har rätt

att förvärva dem. Försäljning skall enligt 3 § första stycket ske på offentlig

auktion och det skall förfaras på samma sätt som om egendomen utmätts

till gäldande av fordran hos bulvanen. Emellertid bör bestämmelserna i 93 §

2 mom. UL om rätt att vägra godta inrop inte gälla vid försäljning på så­

dan auktion. Med anledning härav har en undantagsregel intagits i 3 § andra

stycket i förevarande lag. Det skulle strida mot lagens syfte om bestämmel­

serna om rätt alt vägra godta inrop kunde tillämpas vid offentlig auktion

på aktier enligt 3 § andra stycket.

Förslaget till ändringar i 1908 års förordning angående en särskild stämpel­

avgift vid köp och byte av fondpapper

Enligt denna förordning skall stämpelavgift utgå vid överlåtelse av fond­

papper genom köp eller byte. Med hänsyn härtill skall särskild avräknings-

nota upprättas samma dag som köp- eller bytesavtal avslutas och notan be­

läggas med föreskriven stämpel. När någon vid överlåtelse av fondpapper,

utan att själv uppträda vare sig som säljare eller köpare, har förmedlat av­

talet mellan kontrahenterna, åligger det förmedlaren att fullgöra vad nu

sagts.

Vad särskilt angår exekutiv försäljning av fondpapper föreskrivs i förord­

ningen att, när fondpapper säljs på exekutiv auktion, auktionsförrättaren

skall anses som förmedlare. Stämpel på avräkningsnota, som efter försälj­

ning på exekutiv auktion upprättas av auktionsförrättaren, skall gäldas på

det sätt som föreskrivs i 198 § UL i fråga om kostnad för utmätt egendoms

försäljning. Dessa bestämmelser har i förslaget jämkats med hänsyn till de

nya reglerna i UL om försäljning under hand av lös egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

179

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justi­ tiedepartementet upprättade förslag1 till

1)

lag om ändring i utsökningslagen,

2)

lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angåen­

de inteckning i fast egendom,

3)

lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lag sökning slag en den 20 decem­

ber 1946 (nr 808),

4)

lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr

235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.,

5)

lag om ändring i konkurslagen ,

6)

lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

7)

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om

bulvanförhållande i fråga om fast egendom,

8)

lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)

om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag,

9)

förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förord­

ningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen under 1)—8) måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Per Bylén

1 Av förslagen har här uteslutits de under 3), 4), 5) utom 21 och 26 §§ jämte övergångs­ bestämmelserna samt 8) och 9). De uteslutna förslagen är likalydande med de motsvarigheter till dem som är fogade vid propositionen.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas,

dels

att 7, 136 och 164 §§ utsökningslagen1 skola

upphöra att gälla,

dels

att 62—64, 66, 72, 79, 81, 88 b, 89—91, 93, 94, 96,

100, 101, 106, 113, 116, 117, 119, 121, 124—126, 128, 129, 132, 137, 139, 141—

143, 156, 161, 168, 206, 211 och 213 §§ samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges

dels

att i lagen skola införas fem nya paragra­

fer, betecknade 80 a, 96 a och 100 a—c §§, av följande lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

62

Av gäldenärs tillgångar skola, där

ej borgenär och gäldenär annorlun­

da sämjas, tagas i mät först andra

lösören än luftfartyg, därnäst ford­

ran eller annan rättighet, som kan

överlåtas, och sist luftfartyg eller

fast egendom. Sådana obligationer el­

ler andra värdepapper, vilka med

lätthet kunna i penningar förvand­

las, skola i fråga om ordningen för

deras utmätande anses lika med lös­

ören.

Häftar på grund av inteckning

gäldenärens fasta egendom eller luft­

fartyg eller reservdelar till sådant

fartyg för fordran, varför utmätning

skall ske, eller är fordringen förenad

med luftpanträtt i sådant fartyg, var­

de den egendomen först utmätt, där

ej borgenären hellre vill taga betal­

ning ur annan egendom. Skall ut­

mätning på en gång ske för fleras

fordringar, må borgenär, för vars

fordran viss egendom sålunda häf­

tar, ej för vad därur kan utgå till

(Föreslagen lydelse)2

§•

Vid utmätning bär av utmätnings­

bara tillgångar i första hand tagas

i anspråk egendom som kan använ­

das till borgenärens förnöjande med

minsta kostnad, förlust och annan

olägenhet för gäldenären. Tillgångar

som höra samman skola om möjligt

ej skiljas.

Häftar på grund av inteckning gäl­

denärens fasta egendom eller luft­

fartyg eller reservdelar till sådant

fartyg för fordran, för vilken utmät­

ning skall ske, eller är fordringen

förenad med luftpanträtt i sådant

fartyg, skall den egendomen först

utmätas, om ej borgenären hellre vill

taga betalning ur annan egendom.

Skall utmätning på en gång ske för

fleras fordringar, får borgenär, för

vars fordran viss egendom sålunda

häftar, ej för vad därur kan utgå till

1 Senaste lydelse av 93, 96, 113, 116, 117, 119, 124—126, 128, 129, 132, 143, 156, 161 och

206 §§ se 1912:211, av 94 § se 1920:187, av 100 § se 1920:476, av 81 § se 1921:301, av 168 §

se 1924:388, av 121 § se 1931:160, av 72 § se 1932:174, av 106 § se 1937:452, av 142 § se

1944:68, av 213 § se 1946:814, av 63, 66, 89, 91 och 139 §§ se 1955:234, av 79 och 88 b §§ se

1963:255, av 62 § se 1964:86 samt av 90, 101, 137, 141 och 211 §§ se 1964:446.

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag i regel icke utmärkts genom

kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

181

förfång för annan borgenär taga be­ talning ur övriga tillgångar.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall före­ skriften i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

63 §.

Ej må, med mindre borgenären det begär,

utmätning av fast egendom

eller luftfartyg eller intecknade re­ servdelar till sådant fartyg ske för annan fordran än sådan, för vilken egendomen på grund av inteckning häftar eller som, där fråga är om luftfartyg, är förenad med luftpant­ rätt i fartyget.

66

§.

Ej må något, som till fartyg eller luftfartyg hörer, tagas i mät annor- ledes än genom utmätning av farty­ get eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg jämväl reservdelar, må ej särskild av de på viss plats förvarade reservde­ larna för sig utmätas, med mindre inteckningshavaren därtill samtyc­ ker.

64

Av lösören skall vad gäldenär en för sin näring behöver eller minst kan umbära sist utmätas. Uppgiver gäldenär viss egendom till utmät­ ning, bör den företrädesvis i mät ta­ gas, där sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske, och annan ordning ej är föreskriven. 1

(Nuvarande lydelse)