JK 762-00-40

BE-GE:s Rör i Kopparberg Aktiebolag (bolaget) ansökte vid Lindesbergs tingsrätt i november1992 att Hans H skulle försättas i konkurs enligt bestämmelserna i 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672). Vid förhandling som hölls den 25 november 1992 bestred Hans H ansökningen, då det arbete konkursfordringen avsåg inte färdigställts och då han anmärkt mot den faktura som bolaget utställt den 1 oktober 1991 och som låg till grund för konkursansökan. Bolaget bestred för sin del att anmärkning skett inom rätt tid. Tingsrätten försatte genom ett beslut samma dag Hans H i konkurs enligt 1 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 9 § konkurslagen och förpliktade honom att ersätta bolaget dess rättegångskostnader (mål K 117/92).

Hans H överklagade beslutet till Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut. Han anförde till stöd för sin talan att den påstådda fordringen inte var klar och förfallen. Det var heller inte visat att han var insolvent. Han var inte heller bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och 2 kap. 9 § konkurslagen var därför inte tillämplig. Hans H hade även andra invändningar mot konkursbeslutet. Bolaget vidhöll på anförda skäl sin ansökan.

Hovrätten uttalade i sitt beslut den 22 december 1992 (mål Ö 1412/92, SÖ 4197) att bolaget haft att visa att förutsättningarna för tillämpning av presumtionsgrunden om obestånd i 2 kap. 9 § konkurslagen var tillämplig. En första förutsättning var därvid att gäldenären varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125). Att så varit fallet ansågs bolaget inte ha visat. Till följd härav kunde bolaget inte åberopa 2 kap. 9 § konkurslagen som stöd för sitt påstående att H skulle anses vara insolvent. Bolaget hade ej heller på annat sätt förmått styrka att H var insolvent. Hovrätten, som under dessa förhållanden inte fann skäl att pröva frågan huruvida fordringen var klar och förfallen, fann att konkursbeslutet skulle upphävas.

Hans H har härefter i februari 2000 genom sitt ombud advokaten Hans F vänt sig till Justitiekanslern och med hänvisning till de omständigheter som nyss återgetts hävdat att tingsrätten felaktigt försatt honom i konkurs. Eftersom presumtionsgrunden om obestånd enligt 2 kap. 9 § konkurslagen inte varit för handen i målet har förutsättningar saknats att försätta Hans H i konkurs. Hans H har framhållit att det i tingsrätten icke förebringades någon som helst utredning som i något avseende skulle kunnat visa att han var näringsidkare vid tillfället.

Hans H gör för sin del gällande att staten är skadeståndsskyldig gentemot honom på grund av tingsrättens felaktiga hanterande av konkursärendet. Han har hävdat att han lidit ekonomisk skada av att tingsrätten försatt honom i konkurs. Med anledning därav har Hans H begärt att Justitiekanslern på statens vägnar skall lämna besked i frågan om skadeståndsskyldighet i och för sig kan anses föreligga genom tingsrättens handläggning av konkursen.

Efter remiss har lagmannen i Lindesbergs tingsrätt avgett yttrande över Hans H:s skadeståndsanspråk. I yttrandet anförs i huvudsak följande.

"I en ansökan, som inkom till tingsrätten den 5 november 1992, yrkade BE-GE:s Rör i Kopparberg Aktiebolag (BE-GE:s Rör) att Hans H skulle försättas i konkurs. Som grund för konkursyrkandet anförde BE-GE:s Rör att BE-GE:s Rör hade en fordran mot Hans H på 12 854 kr enligt en faktura avseende utförda arbeten. BE-GE:s Rör åberopade en betalningsuppmaning, varigenom Hans H uppmanats att betala angiven fordran jämte ränta. I betalningsuppmaningen lämnades upplysning enligt 2 kap 9 § konkurslagen om att en gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) skall om inte annat visas anses insolvent om 1. gäldenären har uppmanats att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och 2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald. Betalningsuppmaningen delgavs Hans H den 14 oktober 1992.

Hans H kallades den 9 november 1992 att svara på konkursyrkandet vid en förhandling den 25 november 1992, vilken kallelse Hans H delgavs dagen efter. I en skrift till tingsrätten den 13 november 1992 bestred Hans H BE-GE:s Rör konkursansökan.

Vid konkurförhandlingen vidhöll parterna nu redovisade ståndpunkter. Genom beslut samma dag försatte tingsrätten Hans H i konkurs jämlikt 1 kap 2 § jämförd med 2 kap 9 § konkurslagen samt förpliktade dessutom denne att utge ersättning för rättegångskostnader. Sedan Hans H överklagat tingsrättens konkursbeslut upphävde Göta hovrätt detta den 22 december 1992. Göta hovrätts beslut vann laga kraft, varefter tingsrätten lät kungöra detta beslut.

Av hovrättens skäl framgår att hovrätten konstaterat att en första förutsättning för tillämpning av presumtionsgrunden om obestånd i 2 kap 9 § konkurslagen är att bolaget haft att visa att gäldenären varit bokföringsskyldig men inte gjort det, till följd varav bolaget inte kunnat åberopa angiven regel. Vidare anförde hovrätten att bolaget ej heller på annat sätt förmått styrka att Hans H var insolvent samt fann under dessa förhållanden ej skäl att pröva frågan huruvida fordringen var klar och förfallen.

Vad gäller handläggningen vid tingsrätten synes Hans H som skäl för bestridandet endast ha anfört att det utförda arbete som avsågs med fakturan inte var slutfört och att han anmärkt mot den. Frågan om Hans H var bokföringsskyldig förefaller inte närmare ha berörts av någon under handläggningen. Tingsrätten har härefter gjort den bedömningen att fordran var såväl klar som förfallen samt att Hans H, uppenbarligen felaktigt, också var bokföringsskyldig. Vad som föranlett detta förbiseende har dock närmare nio år senare inte kunnat klarläggas, varför frågan om staten ådragit sig skadeståndsskyldighet mot Hans H inte kan besvaras på annat sätt.

Upplysningsvis kan nämnas att tingsrätten den 4 maj 1993 i målet K 59-93 försatte Hans H i konkurs på grund av dennes medgivande av borgenärs konkursansökan."

Hans H har beretts tillfälle att lämna synpunkter på tingsrättens yttrande.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Hans H:s anspråk får, även om det inte uttryckligen angetts, antas vara grundat på denna bestämmelse. Han synes vidare mena att han är berättigad till skadestånd på den grunden att hovrätten har upphävt tingsrättens beslut om att försätta honom i konkurs.

Staten bär inte något strikt ansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är således fråga om ett s.k. culpaansvar men frågan huruvida skadeståndsansvar föreligger avgörs på grundval av en mer objektiv bedömning av det förfarande som orsakat skadan. Frågan om oaktsamhet förekommit måste därvid bedömas utifrån hur en myndighet eller en domstol borde ha handlat med hänsyn till de kunskaper, den noggrannhet och det omdöme som man från allmänhetens synpunkt får kräva vid myndighetsutövning i den speciella situationen och med hänsyn tagen till det material som varit tillgängligt för myndigheten eller domstolen.

Hans H har inte närmare angett eller utvecklat vilka omständigheter som i det aktuella fallet skulle konstituera ett vållande från statens sida men har anfört att beslutet om försättande i konkurs varit felaktigt med hänvisning till att presumtionsregeln i 2 kap. 9 § inte varit uppfylld och att någon utredning härom inte lagts fram vid tingsrätten. Härav får slutsatsen dras att Hans H menar att tingsrättens rättstillämpning respektive bevisvärdering varit felaktig.

När det gäller statens skadeståndansvar vid påstående om felaktig rättstillämpning eller bevisvärdering är en grundläggande utgångspunkt att endast den omständigheten att en domstol bedömer en rätts- eller bevisfråga på annat sätt än en annan instans inte medför att ett skadeståndsgrundande fel skall anses föreligga. När det som här gällt att värdera bevisning och att tillämpa vissa bestämmelser i konkurslagen - vad som sammanfattningsvis kan kallas för rättstillämpning - är att märka att beslut eller åtgärder som grundas på en ifrågasatt felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktiga att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Vid oriktig rättstillämpning krävs således en mera påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga. En annan ordning skulle innebära att varje avgörande som ändras efter överprövning i högre instans också kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna. Detta skulle i praktiken innebära ett striktansvar något som skadeståndslagen inte bygger på (se prop. 1972:5 s. 518 och SOU 1993:55 s. 152 f., NJA 1994 s. 194 och 694 samt Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2:a uppl. s.75 ff.).

Den fråga som mot bakgrund av det anförda bör ställas är då om det kan anses ha varit uppenbart felaktigt av tingsrätten att utan någon närmare utredning godta borgenärens påstående att Hans H var bokföringsskyldig och att förutsättningarna för att tillämpa presumtionsregeln i 2 kap 9 § konkurslagen (KL) därmed förelåg? Hovrätten har i sitt beslut uttalat att det ålegat borgenären att visa att förutsättningarna för en tillämpning av presumtionsregeln var för handen. Hovrättens uttalande har uppenbarligen gjorts mot bakgrund av den invändning som gäldenären gjorde först där att han inte var näringsidkare. Men vad kan anses ha gällt i tingsrätten för det fall att frågan inte närmare berörts?

I konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i konkurslagen, se 16 kap. 2 §.

Enligt 2 kap. 6 § KL tredje stycket åligger det en borgenär att styrka sin fordran och därmed sin behörighet att begära gäldenären i konkurs. Enligt Lars Welamson, Konkursrätt, s. 36 har man i konkursärenden att tillämpa samma bevisregler som i vanlig rättegång, där borgenären yrkar betalning för en fordran. Gäldenärens erkännande av faktiska omständigheter skall sålunda enligt 33 kap. 3 § RB gälla mot honom, och motfakta, exempelvis betalning beaktas endast om de åberopas och styrks av gäldenären.

Om en borgenär gör ansökan om att gäldenären skall försättas i konkurs är han i princip skyldig att visa att gäldenären är insolvent. För sådana fall då gäldenären inte själv medger att han är insolvent finns presumtionsreglerna i 2 kap. 8 och 9 §§ KL som borgenären kan åberopa under där närmare angivna omständigheter

När borgenären åberopar en sådan presumtionsregel måste han enligt Gösta Wallin och Eugène Palmér, Konkurslagen II 2, suppl. 6 s. 43 vara beredd (kurs. här) att styrka att de omständigheter som förutsätts för regelns tillämpning är för handen. Om han lyckas med det, åvilar det gäldenären att visa att han trots de anförda omständigheterna är solvent. Beträffande den bevisbörda som i andra fall vilar på borgenären torde vanliga civilprocessrättsliga bevisregler vara tillämpliga.

Såvitt framgår av utredningen har Hans H som konkursgäldenär inte själv gjort någon invändning mot konkursansökningen på denna punkt, vare sig då han delgavs denna eller senare vid den förhandling vid vilken han var närvarande. Frågan är om det vid sådant förhållande kan anses ha ålegat tingsrätten att ex officio dvs. självmant föranstalta om utredning på denna punkt.

Jag har inte kunnat finna något direkt svar på denna fråga i anslutning till de kommentarer som gjorts i doktrinen utöver de mer allmänna uttalanden om handläggningen av konkursärenden och kraven på bevisning m.m. som nyss redovisats. En viss ytterligare ledning för bedömningen ger dock vad som anförts i anslutning till stadgandet i 2 kap. 19 § KL som innehåller regler om hur det skall förfaras med en konkursansökan bl.a. om gäldenären uteblir från förhandlingen (andra stycket).

Wallin Palmér, a.a. II 5, suppl. 6 uttalar som sin uppfattning bl.a. följande i anslutning till 2 kap. 19 §.

"När någon presumtionsgrund är tillämplig enligt 2:7-9 KL torde emellertid gäldenärens utevaro inte i allmänhet utgöra något hinder mot att beslut om konkurs meddelas utan uppskov. Det förutsätts därvid att borgenären styrker förutsättningarna för presumtionsregelns tillämpning. Gäldenärens utevaro torde i allmänhet i och för sig vara tillräckligt bevis för att han inte, trots presumtionsregelns tillämplighet, är solvent. Det kan emellertid förekomma anledning för rätten att undersöka om gäldenären har laga förfall eller någon annan särskild omständighet föreligger. Om gäldenären har yttrat sig skriftligen över konkursansökningen, får givetvis beaktas vad han därvid anfört.

Är inte någon presumtionsregel tillämplig, får borgenären som alltid styrka sin fordran och anföra de omständigheter i övrigt som talar för att gäldenären är insolvent. Som förut antytts torde i allmänhet betalning ha uteblivit innan någon borgenär söker gäldenären i konkurs och även andra missförhållanden ha inträffat.

Någon allsidig redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation kan inte påräknas när gäldenären har uteblivit. Rätten är hänvisad till att summera de indicier som föreligger. Därvid får gäldenärens utevaro läggas honom till last såtillvida att borgenärens framställning och anförda omständigheter får stöd av gäldenärens passivitet. Har borgenären i sin ansökan framlagt förhållanden som gäldenären rimligen haft anledning att bestrida om han haft skäl därtill, bör borgenärens redogörelse kunna godtas. En sådan bevisvärdering kan i viss utsträckning bli tillämplig även betr. förutsättningarna för en presumtionsregels tillämpning (kurs. här). Det ligger i sakens natur att varje seriöst företag söker försvara sig mot en ogrundad konkursansökan."

Av det anförda synes framgå att gäldenärens passivitet i händelse av att denne uteblir från en förhandling kan ges den bevisverkan att tingsrätten har möjlighet att ta borgenärens påståenden om insolvens m.m. för goda.

Ett sådant synsätt ter sig enligt min mening i lika hög grad befogat i en situation där gäldenären är närvarande vid en konkursförhandling men då förhåller sig passiv och underlåter att invända mot de omständigheter som borgenären åberopat till stöd för sin ansökan; i varje fall så länge inte någon särskild omständighet ger rätten anledning att ifrågasätta huruvida något visst spörsmål bör belysas närmare av borgenären.

Enligt min mening kan det alltså väl hävdas att det ankommit på Hans H att själv framställa invändning om att han inte var näringsidkare och därmed bokföringsskyldig om han ville undgå en tillämpning av den aktuella presumtionsregeln. Denna invändning framförde han emellertid först i hovrätten. Det kan anmärkas att enligt den vid tiden gällande bokföringslagen en näringsidkare t.ex. kunde vara en fysisk person med en enskild firma.

Att tingsrätten för sin del inte ex officio tagit upp denna fråga till närmare prövning kan - oaktat den prövning av frågan som hovrätten gjort - enligt mitt synsätt då inte anses innefatta något fel av den arten att staten därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt de förutsättningar som gäller för statens ansvar i samband med ifrågasatt felaktig rättstillämpning. Som nämnts är det vid rättstillämpning endast mer uppenbara felaktigheter som kan föranleda skadeståndsskyldighet.

Jag får alltså som svar på den fråga som Hans H genom sitt ombud ställt i ärendet som sin mening uttala att staten inte kan anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Hans H genom vad som förekommit i samband med att denne försattes i konkurs den 25 november 1992 vid Lindesbergs tingsrätt.

Ärendet är därmed avslutat.