JK 8085-14-40

Bakgrund

EK väckte 2012 vid Attunda tingsrätt en talan om hävande av faderskap varvid hon yrkade att tingsrätten skulle förklara att SP inte är far till RN (mål nr T 5910-12). Hon yrkade vidare att tingsrätten skulle förordna om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper avseende RN. RN yrkade i svaromålet i första hand att talan skulle avvisas. För det fall avvisning inte skedde bestred han käromålet. Grunden för yrkandet om avvisning var dels att förutsättningarna i 3 kap. 1 § föräldrabalken inte var uppfyllda, dels att en sådan talan med DNA-undersökning m.m. av honom skulle strida mot rätten till privatliv i artikel 8 i Europakonventionen.

Genom beslut den 2 april 2013 ogillade tingsrätten avvisningsyrkandet. RN överklagade beslutet. I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att varken 3 kap. 1 § föräldrabalken eller artikel 8 i Europakonventionen hindrade EKs talan. Hovrätten avslog således överklagandet (beslut den 29 augusti 2013, mål nr Ö 4064-13). RN överklagade till Högsta domstolen som den 17 februari 2014 beslutade att inte meddela prövningstillstånd (mål nr Ö 4753-13).

Tingsrätten beslutade den 11 september 2014 att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper enligt 1 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap skulle ske avseende RN. I skälen för beslutet angav tingsrätten bl.a. att det för sakens fortsatta utredning fanns behov av att genomföra en sådan undersökning och att den kunde ske utan nämnvärda men för RN.

Anspråket

RN har, genom ombudet Einar Wanhainen, begärt 30 000 kr i ideellt skadestånd av staten. Till stöd för anspråket har han anfört bl.a. följande.

Domstolarna har genom att tillåta EK att föra en negativ bördstalan mot honom inte tillräckligt beaktat hans rätt till privatliv och därigenom agerat i strid med artikel 8 i Europakonventionen (jfr bl.a. Iyilik c. Turquie, Application no. 2899/05). Den svenska lagstiftningen har inte heller gett ett tillräckligt skydd enligt artikel 8 då domstolarna inte funnit det möjligt att avvisa EK:s talan enligt gällande rätt. Varken SP eller någon annan har indikerat att han inte skulle vara SP:s son. Att under dessa omständigheter behöva gå igenom en rättsprocess som kan innebära att han anses faderslös utgör en kränkning av rätten till privatliv. I såväl domstolarnas rättstillämpning som i lagstiftningen har inte en tillräcklig avvägning gjorts av de motstående intressen som är för handen. Han har ett starkt och skyddsvärt intresse av att hålla fast sin rättsliga status som barn till SP. Att utsättas för DNA-prov för fastställande av vem som är ens far är ett integritetsintrång. Att vid 60 års ålder mot sin vilja behöva utsättas för detta för att ett syskon ifrågasätter ens börd är en kränkning av integriteten som framstår som oproportionell i förhållande till syskonets ekonomiska intresse av att inte få konkurrens om ett arv. Detta särskilt när fadern inte har ifrågasatt sitt faderskap, trots vetskap om det i 60 års tid, utan agerat som att han var far. 

Rättslig reglering

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt samma lagrum ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en domstol eller myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europa-konventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska den bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagen, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen. Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. I artikel 8.2 sägs att offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd i lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Av 3 kap. 1 § föräldrabalken, som rör mål om hävande av faderskap, framgår bl.a. följande. Är mannen död och har han inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans, har den avlidnes maka och var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen rätt väcka talan om att mannen ej är fader till barnet.

Överväganden

Att mot sin vilja genomgå den undersökning rörande ärftliga egenskaper som det yrkades om vid tingsrätten, och som tingsrätten sedermera beslutade om, omfattas av skyddet för den enskildes privatliv i artikel 8.1 i Europakonventionen (se t.ex. NJA 2007 s. 584 med hänvisningar till avgöranden från Europadomstolen). Även RN:s rätt till familjeliv aktualiseras i detta fall. Frågan är då om en sådan inskränkning i hans konventionsrättigheter är förenlig med artikel 8.

Det kan först noteras att det på sätt som föreskrivs i artikel 8.2 har funnits stöd i lag för väckande av den aktuella talan med åtföljande undersökning rörande ärftliga egenskaper (3 kap. 1 § föräldrabalken och 1 § lagen om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap). Vidare uppfyller lagstiftningen ett av det legitima ändamål som avses i artikel 8.2. Där hänvisas bl.a. till skyddet för andra personers fri och rättigheter, dvs. övriga arvtagare och deras rättigheter enligt artikel 8, men även, indirekt, rätten till skydd för egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Därutöver måste regleringen och domstolarnas tillämpning av den vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte.

Europadomstolen har inte prövat om den svenska lagstiftningen, i ett fall som detta, är förenlig med artikel 8. Inte heller tycks det finnas någon annat mer vägledande avgörande av betydelse för bedömningen (det åberopade turkiska fallet meddelades av en av domstolens kammare och avsåg inte en snarlik situation). Av Europadomstolens praxis beträffande möjligheten i allmänhet att väcka talan i faderskapsfrågor kan emellertid utläsas att domstolen lägger vikt vid att det görs en avvägning mellan de motstående intressen som kan finnas (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 374–378 med hänvisningar). En sådan avvägning finns i 3 kap. 1 § föräldrabalken och den har även gjorts av domstolarna i målet.

Fadern, SP, är avliden och domstolsprövningen – inklusive undersökningen rörande ärftliga egenskaper – har betydelse för rätten till arv efter honom. Av bouppteckningen framgår att kvarlåtenskapen inte är obetydlig. Paragrafen skyddar emellertid inte enbart rätten till arv eftersom talerätten inte är baserad på att det finns något att ärva i det enskilda fallet. Målet har också betydelse för frågan om två nu levande personer är syskon med varandra. Vidare går det inte att komma ifrån att intresset av att hålla fast vid ett eventuellt materiellt felaktigt faderskap i regel borde vara mindre när fadern, som här, är avliden.

Mot den bakgrunden får regleringen och dess tillämpning i målet mot RN anses vara proportionerlig på sådant sätt som krävs enligt artikel 8.2. Det bör särskilt framhållas att staterna i fall som dessa – som innefattar svåra och känsliga avvägningar mellan olika personers konventionsrättigheter – har en bred bedömningsmarginal när det gäller att vidta integritetsinskränkande åtgärder av nu aktuellt slag.

Sammanfattningsvis bedömer Justitiekanslern att RN:s rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen inte har åsidosatts, varken av domstolarna eller av lagstiftaren. Skadeståndsanspråket ska därför avslås.