JK 9023-17-4.3

Bakgrund

AA, BB och CC är anhöriga till den numera avlidna DD.

På kvällen den 25 maj 2016 gjorde DD en brottsanmälan om grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak. DD uppgav att en person, EE, vid upprepade tillfällen utsatt henne för våld och hot om våld. Av anmälan framgick bl.a. att DD önskade kontaktförbud och att ett målsägandebiträde utsågs för henne samt att hon dokumenterat sina skador men att hon ville överlämna fotografierna till polisen vid ett senare tillfälle. I samband med anmälan hölls även ett målsägandeförhör med DD.

Samma natt, dvs. den 26 maj 2016, fattade jouråklagare beslut om att anhålla EE i sin frånvaro. Som skäl för beslutet angavs att det förelåg s.k. kollusions- och recidivfara.

DD besökte polisstationen igen på eftermiddagen den 26 maj 2016. Hon fick också besök av polisen i sin bostad senare på kvällen samma dag. Vid besöket på polisstationen framgick att DD inte längre ville medverka i utredningen. Av besöket hemma hos DD framgick att hon var rädd för EE och att hon ville återkomma angående frågan om kontaktförbud.

Den 27 maj 2016 förordnades ett målsägandebiträde för DD. Ansvarig åklagare hade då utfärdat direktiv till polisen om utredningsåtgärder i ärendet, bl.a. skulle ett nytt förhör hållas med DD där målsägandebiträdet skulle närvara.

Den 30 maj 2016 hölls ett förhör med DD. Av förhörsutskriften framgår att målsägandebiträdet inte var närvarande. I förhöret uppgav DD bl.a. att hon inte orkade medverka i utredningen och att hon tyckte att polisen utsatte henne för fara genom att utreda händelserna. Senare samma dag hävde åklagare anhållningsbeslutet avseende EE.

Den 1 juni 2016 lades förundersökningarna mot EE ned efter beslut av åklagare. Som skäl för beslutet angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna då det på befintligt utredningsmaterial inte gick att bevisa att den som varit misstänkt gjort sig skyldig till brott. Ytterligare utredning kunde inte heller antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.

Den 4 juni 2016 greps och anhölls EE för försök till mord på DD. Tre dagar senare, den 7 juni 2016, dog DD på sjukhus. Efter att DD avlidit häktades EE den 9 juni 2016 på sannolika skäl misstänkt för mord. I samband med det återupptogs den tidigare nedlagda förundersökningen avseende grov kvinnofridskränkning. Det brottet rubricerades senare om av åklagaren till grov fridskränkning.

Den 29 september 2016 väcktes åtal mot EE för bl.a. mord och grov fridskränkning. EE dömdes i tingsrätten för bl.a. dessa brott och påföljden bestämdes till fängelse på livstid. Genom tingsrättens dom tillerkändes AA, BB och CC skadestånd om 50 000 kr vardera. Efter att EE överklagat domen (med undantag för den grova fridskränkningen) bestämde Svea hovrätt påföljden för honom till fängelse 18 år (Svea hovrätts dom den 22 december 2016 i mål nr B 9585-16). Hovrätten gjorde inte någon ändring av tingsrättens dom i skadeståndsdelen. Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen av Riksåklagaren som yrkade att påföljden för EE skulle bestämmas till fängelse på livstid. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Tidigare utredningar av ärendet

Med anledning av åklagares handläggning av ärendet inledde en åklagare vid Särskilda åklagarkammaren en förundersökning angående tjänstefel. Den 23 juni 2016 beslutades att förundersökningen skulle läggas ned med motiveringen att det saknades anledning anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Samma dag beslutade Riksåklagaren att inleda ett särskilt tillsynsärende. Genom beslut den 22 mars 2017 fann Riksåklagaren att de två åklagare som handlagt ärendet i egenskap av förundersökningsledare brustit i handläggningen på ett sätt som inte var acceptabelt. De beslut som det enligt Riksåklagaren fanns anledning att ägna särskild uppmärksamhet var beslutet att häva anhållningsbeslutet och beslutet att lägga ned förundersökningen.

Anspråket m.m.

AA, BB och CC har begärt skadestånd av staten med 30 000 EUR vardera avseende kränkning. De har även begärt ersättning för sina ombudskostnader med 44 167 kr.

Sökandena har anfört i huvudsak följande till grund för sitt anspråk.

De brister i handläggningen som Riksåklagaren konstaterat i sitt tillsynsbeslut av den 22 mars 207 innebär att ansvariga åklagare underlåtit att vidta rimliga åtgärder som skulle ha haft reella möjligheter att ändra utgången av ärendet. För det fall adekvata åtgärder hade vidtagits hade det funnits en möjlighet att DD levt idag. Genom att åklagarna underlåtit att vidta dessa åtgärder har deras rättigheter enligt artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen kränkts.

Den obduktionsutredning som åberopats som skriftlig bevisning av åklagaren i brottmålsprocessen mot EE har varit bristfällig vad gäller det våld som EE utövat mot DD. Domstolarna har inte ansett att det varit ställt utom rimligt tvivel att EE avsett att döda DD. Istället har de funnit att EE begått gärningen med s.k. likgiltighetsuppsåt. De brister som funnits i obduktionsutredningen har minskat möjligheterna att bedöma om EE tagit ett strypgrepp på DD vilket inverkat på domstolarnas uppsåtsbedömning. Utredningsbristerna har också inverkat på möjligheterna att avgöra omfattningen av det våld som EE utsatt DD för, vilket påverkat den samlade straffvärdesbedömningen. Även detta har inneburit en kränkning av deras rättigheter enligt artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen.      

Utredningen hos Justitiekanslern

Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket och anfört i huvudsak följande.

Den misstänkta brottsligheten mot DD var visserligen allvarlig men går inte att likställa med den brottslighet som förelegat i de avgöranden från Europadomstolen där domstolen funnit att den positiva skyldigheten för staten att skydda liv har kränkts. Det fanns alltså inte en sådan verklig och överhängande fara för DD:s liv som åklagarna visste eller borde ha vetat om vilket krävs för att kunna konstatera att det skett en kränkning enligt Europakonventionen. Under alla förhållanden har de brister under förundersökningen som konstaterats från åklagarnas sida inte ett sådant direkt och tydligt samband med att DD berövades livet av EE att det föreligger en kränkning av artikel 2 i Europakonventionen. Den utredning av DD:s skador som genomförts och åberopats som bevisning har inte varit bristfällig på det sätt som sökandena påstår.

Sökandena har yttrat sig över vad Åklagarmyndigheten har anfört.  

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Artikel 2 i Europakonventionen behandlar envars rätt till livet. Europa-domstolen har angående denna rättighet uttalat att staten har en skyldighet att inte bara avhålla sig från att kränka rätten till liv utan även att kriminalisera våld mot person. Under vissa omständigheter är staten till och med skyldig att vidta aktiva åtgärder för att skydda en enskild vars liv är hotat av en annan enskilds kriminella handlande.

För att en positiv förpliktelse att skydda ska uppkomma för staten krävs att det finns ett verkligt och omedelbart hot mot en identifierbar individ samt att myndigheterna känner till eller borde känna till detta hot. Om dessa båda kriterier är uppfyllda har staten enligt artikel 2 en positiv förpliktelse att vidta rimliga åtgärder för att avvärja hotet. (Se Osman mot Storbritannien, no. 23452/94, dom [GC] den 28 oktober 1998, para. 115 samt Keenan mot Storbritannien, no. 27229/95, ECHR 2001-III, p. 93. Jämför även NJA 2007 s. 891, där så inte ansågs vara fallet.)

Osman mot Storbritannien

Keenan mot Storbritannien

Av artikel 3 i Europakonventionen följer att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadestånds-    grun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Bedömningen i detta fall

Frågan om sökandena är berättigade till ideellt skadestånd ska i första hand prövas enligt skadeståndslagens bestämmelser, som så långt möjligt ska tolkas konformt med Europakonventionen.

Det som sökandena har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen ger inte underlag för bedömningen att någon av de ansvariga åklagarna har begått något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska kunna ges. Sökandena kan därför inte tillerkännas ideell ersättning med stöd av skadeståndslagen.

Som sökandena får förstås så anser de att det, redan vid den tidpunkt då anhållningsbeslutet beträffande EE upphävdes samt vid den tidpunkt då åklagaren fattade beslut om att lägga ned förundersökningen, var förutsebart för polis och åklagare att det fanns en reell och omedelbar risk för att EE skulle komma att skada och kanske t.o.m. döda DD. Den omständigheten att obduktionsutredningen beträffande DD:s skador varit bristfällig har härtill riskerat att påverka domstolarnas uppsåtsbedömning samt bedömningen av det våld som EE utövat mot DD och därmed den samlade straffvärdes-bedömningen.  

När det gäller den första delen av anspråket kan enligt Justitiekanslerns uppfattning de av Europadomstolen uppställda kriterierna för att konstatera att staten ådragit sig ett skadeståndsgrundande ansvar att agera (jfr. vad som anförts ovan) inte anses uppfyllda.

Den granskning som Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning gjort har visserligen utmynnat i bedömningen att de två granskade åklagarna brustit i handläggningen av ärendet. Justitiekanslern delar dock fullt ut den uppfattning som Riksåklagaren har gett uttryck för i sitt yttrande hit. Enligt Justitiekanslern innebär alltså vad som framkommit om förhållandena vid den aktuella tidpunkten (dvs. 26 maj – 1 juni 2016) inte att det förelegat ett sådant verkligt och omedelbart hot mot DD som krävs för att konstatera att staten åsidosatt sökandenas rättigheter enligt art. 2 i Europakonventionen.

Till detta kommer att även om ansvarig åklagare, på det sätt som anges i beslutet från tillsynsavdelningen, hade vidtagit vissa ytterligare åtgärder så går det inte att dra några säkra slutsatser om vad sådana fortsatta utredningsåtgärder skulle ha kommit att ge för resultat. Även om det förekommit brister i Åklagarmyndighetens handläggning har den alltså inte innefattat någon överträdelse av artikel 2 i Europakonventionen.

När det sedan gäller sökandenas invändningar mot den utredning av DD:s skador som genomförts, och som åklagaren ansvarat för i egenskap av förundersökningsledare, gör Justitiekanslern följande bedömning.

Den mer formella skyldigheten för staten att utreda orsakerna till dödsfall som följer av artikel 2 innefattar bl.a. krav på grundlighet och opartiskhet. Det finns ingenting som tyder på att Åklagarmyndighetens handläggning varit bristfällig i detta avseende. Det dödliga våldet mot DD har vidare – vilket Riksåklagaren också anfört i yttrandet hit – utretts, åtalats och lagförts och domstolarna har dömt EE för mord. Sökandena har även i brottmålsprocessen, i egenskap av efterlevande till DD, tillerkänts skadestånd för sveda och värk enligt gällande praxis. Någon rätt till ersättning i denna del föreligger därmed inte.

Sökandena har i övrigt inte närmare utvecklat på vilket sätt åklagarnas hantering av ärendet skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen. Justitiekanslern konstaterar därför att det inte framkommit skäl att göra någon separat bedömning såvitt avser den frågan.

Mot denna bakgrund kan sökandenas anspråk inte i någon del bifallas. Någon ersättning för ombudskostnader kan därmed inte heller lämnas.

Avslutande synpunkter

Justitiekanslern vill avslutningsvis framhålla att det är uppenbart att sökandena har orsakats ett stort lidande till följd av DD:s död. Av de skäl som angetts ovan kan dock deras känslor av sorg och förtvivlan inte ge någon rätt till kränkningsersättning med stöd vare sig av bestämmelserna i skadeståndslagen eller Europakonventionen.