NJA 2007 s. 891

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Carl-Erling Halldin) anförde i dom den 21 september 2004:

Grunder och utvecklande av talan

D-l och D-s T. har till grund för och utveckling av sin talan anfört följande. Genom att inte uppmärksamma att B.T. behöll en livrem i sin cell vid införpassning efter transport vid sjukbesök har häktespersonal förfarit felaktigt eller i vart fall varit försumlig vid sin myndighetsutövning. Att B.T. var självmordsbenägen är en försvårande omständighet som medför att felet eller försummelsen måste bedömas såsom särskilt allvarlig. Då B.T. tog sitt liv genom att hänga sig i livremmen som kvarlämnats hos honom, är staten genom Kriminalvårdsstyrelsen skyldig att utge skadestånd för sveda och värk till B.T:s närstående. D-l och D-s T. är hans barn. Om personalen inte förfarit felaktigt eller varit försumlig vid myndighetsutövning, så har staten i allt fall genom ifrågavarande kriminalvårdsmyndighet varit försumlig genom att inte uppmärksamma att B.T. var självmordsbenägen och till följd därav inte vidtagit erforderliga försiktighetsåtgärder gentemot B.T. Då B.T. därmed med den hos honom kvarlämnade livremmen kunde ta sitt liv, är staten genom Kriminalvårdsstyrelsen skyldig att utge skadestånd för sveda och värk till hans närstående; dvs. D-l och D-s T. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Yrkade skadestånd är skäliga då D-l och D-s T. vid tillfället i fråga båda var omyndiga och pga. försummelsens allvar. - B.T. häktades av Linköpings tingsrätt den 12 november 2002 och dömdes av samma tingsrätt den 27 november 2002 till fyra månaders fängelse för vissa brott. Han skulle kvarstanna i häkte även för tiden efter att domen hade meddelats. Den 13 december 2002 skulle han transporteras genom häktets försorg till Universitetssjukhuset i Linköping för en röntgenundersökning. En kriminalvårdare försåg honom med kläder, varibland en livrem fanns. Efter att undersökningen hade klarats av försökte B.T. att rymma från personalen. De hann ifatt honom efter att han hade hunnit springa cirka 100 meter. Han uppgav då för personalen att han av olika skäl kände sig förtvivlad och deprimerad, bl.a. då hans flickväns dotter hade försvunnit. Detta hade han tidigare berättat om vid läkarbesök den 25 november, den 3 december och den 9 december 2002, vilket har antecknats i patientjournalen. Uppgifterna i patientjournalen var tillgängliga för personal vid ifrågavarande häkte. Efter återkomsten till häktet lämnades B.T. ensam i sin cell vid ombyte. Han återlämnade sedan sina kläder till en kriminalvårdare. Kläderna kontrollerades sedan av samma vårdare som hade lämnat ut kläderna till B.T. Denne hade inte vid utlämnandet uppmärksammat att B.T. hade en livrem. Vid återlämnandet av kläderna kontrollerades inte att han hade återlämnat alla kläderna. Således uppmärksammades inte att B.T. hade behållit en livrem i cellen. Vid matutdelningen cirka 20 minuter senare konstaterade en vårdare att B.T. hade hängt sig i livremmen, vilken denne hade satt fast i en handdukskrok. B.T:s liv gick inte att rädda. Han avled den 16 december 2002 till följd av självmord. Att B.T. var självmordsbenägen gick att utläsa ur journalhandlingar som var tillgängliga vid häktet. Han hade vid två tidigare tillfällen försökt att ta sitt liv och han var vid tiden för häktningen deprimerad. Detta framgår av journalhandlingarna. Det är under alla förhållanden oacceptabelt att en i häktet intagen har eller ges möjlighet att ta sitt liv eller utföra andra självskadande handlingar. Dessutom fanns omständigheter på att självmordsrisk förelåg. Häktesmyndigheten har agerat vårdslöst genom att inte uppmärksamma att en livrem lämnades kvar hos B.T., vilket möjliggjorde för honom att ta sitt liv. D-l och D-s T. hade en regelbunden kontakt med sin far. Trots B.T:s mångåriga missbruk hade han en nära relation till sina barn. D-l och D-s T. tog beskedet om sin faders död mycket hårt. B.T. hade strax innan självmordet talat med såväl båda barnen som deras moder om att han var trött på missbruket och hade en önskan att ta sig ur det. Chocken för barnen blev därför förstärkt. Barnen bearbetar alltjämt sin sorg och har plats till sitt förfogande på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Helsingborg. De är emellertid ännu ej redo för en kontakt med kliniken. De uppvisar även fysiska symptom. Deras allmäntillstånd har försämrats och deras frånvaro i skolan har ökat. Ersättningskravet avser psykisk chock i samband med underrättelsen om att fadern avlidit och psykiska besvär med anledning av dödsfallet (sveda och värk). D-l T. erhöll en mycket detaljerad beskrivning av vad som hade hänt per telefon från personal vid häktet. Modern befann sig då hos B.T.

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen har till grund för och utveckling av sin talan anfört följande. D-l och D-s T:s påstådda skada har inte vållats av kriminalvårdsmyndighet genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. I vart fall så utgör inte B.T:s dödsfall en rimlig förväntad konsekvens av kriminalvårdens handlande. Det kan inte vitsordas att D-l och D-s T. har drabbats av personskada som har orsakats av dödsfallet. För det fall att skadeståndsskyldighet befinnes föreligga skall skadeståndet jämkas, då B.T. uppsåtligen själv har begått den handling som förorsakat dödsfallet och därigenom orsakat de eventuella skador som uppkommit av hans dödsfall. - B.T. som tidigare hade dömts vid ett flertal tillfällen häktades den 12 november 2002 av Linköpings tingsrätt och dömdes den 27 november 2002 till fängelse fyra månader. Han skulle kvarbli i häkte till dess domen vann laga kraft. Han avled den 16 december 2002 till följd av att han utfört självskadande handling. I samband med transport till sjukhus den 13 december 2002 hade B.T. erhållit sina privata kläder av en vårdare vid Häktet Norrköping. Det vitsordas att en livrem fanns bland de kläder som överlämnades och att livremmen ej återlämnades. B.T. hade vid läkarbesök den 9 december angett att han inte hade några suicidtankar. Inga omständigheter hade framkommit vid häktespersonalens kontakter med honom som talade för att han kunde ha självmordstankar eller planer. Att B.T. tio år tidigare hade försökt begå självmord medför inte att personalen vid häktet borde ha insett att han vid detta tillfälle tänkte begå självmord. Åklagarkammaren har beslutat att inte inleda förundersökning mot någon vid Häktet Norrköping, då det inte befanns anledning att anta att något brott hade förövats.

D-l och D-s T. har bestritt jämkning och åberopat att B.T. var i ett sådant skick att han inte kunde ta ansvar för sina handlingar.

Domskäl

D-l och D-s T. har som skriftlig bevisning åberopat följande. Patientjournal beträffande B.T. förd vid Häktet Norrköping för tiden 18 november-16 december 2002. Intyg utfärdat den 28 maj 2004 av legitimerade psykologen B.H. på sektionen för barn- och ungdomspsykiatri vid Helsingborgs lasarett. Anteckning av legitimerade läkaren L.H. med specialistkompetens i allmän medicin och hudsjukdomar i journal förd vid Bergakliniken, Helsingborg.

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen har som skriftlig bevisning åberopat anteckning den 9 december 2002 i nämnda patientjournal förd vid Häktet Norrköping.

D-l och D-s T. har som muntlig bevisning åberopat följande. Förhör under sanningsförsäkran med D-l T. (telefonförhör) och A.T., som är mor till D-l och D-s T. Vittnesförhör med C.D. som varit övervakare för B.T.

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen har som muntlig bevisning åberopat följande. Vittnesförhör med legitimerade läkaren A.P. med specialistkompetens i psykiatri, som varit verksam vid Häktet Norrköping. Vittnesförhör med kriminalvårdarna R.B. (telefonförhör) och J.M., Häktet Norrköping.

Av anteckning den 9 december 2002 i patientjournal förd vid Häktet Norrköping framgår att B.T. för ett tiotal år sedan efter en skilsmässa hade gjort två självmordsförsök, dels genom hängning, dels genom att inta en överdos av heroin. Vidare framgår att han den 9 december 2002 var uppriven efter att hans dåvarande sambos dotter hade försvunnit spårlöst och att han var stressad och hade väldigt mycket ångest samt att han hade svårt att sova. Det antecknades att han uppgav att han varit väldigt grav missbrukare och att han fortfarande missbrukade amfetamin och opiater samt att han använde stora doser bensodiazepiner. Det antecknades vidare att han inte var psykotisk och att han inte hade några aktuella suicidtankar eller planer. Pga. stressen och ångesten utökades hans medicin med uppföljning.

A.P. har utförligt berättat om grunden för sin bedömning såsom den antecknats i nämnda patientjournal och att hon inför suicidbedömningen ställde några viktiga frågor till B.T. för bedömning om han var vid sina sinnens fulla bruk, om han var psykotisk och om det fanns några tecken på melankoli. Vid bedömningen beaktade hon vad som framkommit vid samtal med sjuksköterskor. Vad han hade berättat om sitt missbruk tog hon hänsyn till vid sin medicinering. Hon hade försäkrat sig om att ha fått god kontakt med B.T. och ställde fråga till honom om självmord och fick till svar att han inte hade några suicidtankar. Hon upplyste honom om effekter av den ändrade medicineringen och att han kunde få ökad ångest samt att han vid hjälpbehov kunde ta kontakt med sjuksköterskan.

A.T., D-l T. och C.D. har utförligt berättat om B.T:s tidigare förhållanden och sina kontakter med denne inför rättegången och på häktet. De två förstnämnda har vidare berättat om vad B.T:s dödsfall har medfört för D-l och D-s T.

R.B. har redogjort för sina iakttagelser avseende B.T. under dennes ifrågavarande vistelse på Häktet Norrköping och att han inte hade hört något särskilt om denne vid denna vistelse samt att han blev överraskad över självmordet.

J.M. har redogjort för vad som förevarit vid sjukresan och avvisiteringen. Av J.M:s berättelse framgår att han inför transporten hämtade B.T:s kläder och att han bad denne lämna ut kläderna när de kom tillbaka samt att denne sedan ringde på och lämnade ut kläderna. Av berättelsen framgår närmare i detta hänseende att J.M. på grund av rapportskrivande om rymningsförsöket inte kvarstannade och följde upp B.T:s utlämnande av sina klädespersedlar. Av J.M:s berättelse framgår vidare att han inte hade sett någon livrem bland B.T:s kläder, att han om så varit fallet hade tillsett att livremmen hade hängts utanför dörren med jackan och skorna vid utlämnandet och omklädningen samt att B.T. behöll sin privata livrem i cellen och hängde sig med den.

Av R.B:s och J.M:s i denna del samstämmiga berättelser framgår att häktade enligt säkerhetsrutinerna inte får ha några privata kläder i cellerna samt att livrem lämnas ut utanför cellen vid transport och skall återlämnas efter transport. Av deras samstämmiga berättelse framgår att de inte får del av patientjournaler.

Tingsrätten gör följande bedömning.

I 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. anges bland annat att den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av någon annan anledning inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet kräver. Vidare anges att den häktade skall behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I 2 § nämnda lag anges bl.a. att om det inte är uppenbart onödigt, skall den häktade senast vid ankomsten till förvaringslokalen kroppsvisiteras för eftersökande av sådana föremål som han eller hon enligt vad som följer av lagen inte får inneha. Av 7 § samma lag framgår att den häktade, i den mån inte annat följer av lagen, får inneha personliga tillhörigheter enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. anges att närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen om behandlingen av häktade och anhållna meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen i fråga om förvaringslokal och intagen som den har ansvaret för. Med stöd av 20 § nämnda förordning har Kriminalvårdsstyrelsen genom beslut den 5 december 1997 meddelat häktesföreskrifter. Beträffande häkteslokaler har i 15 § häktesföreskrifterna meddelats bland annat att i den intagnes bostadsrum eller i gemensamma utrymmen får inte förvaras sådant som kan äventyra säkerheten i häktet. I förarbetena till lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. framhölls beträffande omhändertagande av föremål, att särskilt borde därvid uppmärksammas att sådana föremål som den intagne kunde använda för att skada sig själv eller annan person blir omhändertagna (prop. 1975/76:90 s. 120).

Av utredningen framgår att personal vid Häktet Norrköping svarat för att B.T. skulle ha behandlats så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkats. Några extraordinära omständigheter som borde ha föranlett personalen att uppmärksamma att B.T. var benägen att begå självmord har inte visats föreligga. Det är dock en grundläggande regel vid förvaring av häktade att de ej tillåts inneha livrem i cellen, vilken regel är allmänt känd och tillämpades vid Häktet Norrköping. Att personalen icke uppmärksammade att B.T. fick ut en livrem inför sjukresan och sedan fick med den in i cellen och att kontroll inte skedde av att han hade återlämnat alla klädespersedlar som han fick ut har inneburit en försummelse. Då regeln om att livrem icke får innehas av dem som är intagna i häkte är tillkommen för att livrem är ett föremål som intagna kan använda sig av för att skada sig, har B.T:s dödsfall varit en rimlig förväntad konsekvens av försummelsen. Att den vårdare som ansvarat för transporten vid återkomsten till häktet, på grund av vid sjukresan företaget rymningsförsök, haft ett tjänsteåliggande att rapportera om detta fritar inte kriminalvårdsmyndigheten från ansvaret för persedelkontrollen. Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen har således att svara för den ifrågavarande försummelsen vid fullgörandet av myndighetsutövningen på Häktet Norrköping. Av utredningen framgår klart att båda barnen har haft regelbunden kontakt med B.T. och att de genom hans hastiga dödsfall och vad de erfarit med anledning därav åsamkats skada på sätt och i den omfattning som de gjort gällande. Att B.T. företagit den skadegörande handlingen utgör inte skäl för jämkning. Vid sagda bedömningar föreligger skyldighet för staten genom Kriminalvårdsstyrelsen att till envar av D-l och D-s T. utge yrkad ersättning. Käromålet skall därmed bifallas.

Domslut

Domslut

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen förpliktas att till envar av D-l och D-s T. utge ersättning med 35 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm, referent, Toni Radtke och Ulf Johansson) anförde i dom den 4 maj 2005:

Hovrättens domskäl

Staten har i hovrätten medgivit att det har förekommit en försummelse vid myndighetsutövning och att dödsfallet har medfört personskada med yrkade belopp. Staten har däremot vidhållit att staten inte har vållat dödsfallet med åtföljande personskador, att det inte föreligger ett erforderligt orsakssamband - s.k. adekvat kausalitet - mellan statens försummelse och dödsfallet. Staten har också vidhållit dels att det vid olyckstillfället inte fanns något som talade för att B.T. var suicidbenägen, dels ock att skadeståndet i vart fall skall jämkas på grund av det medvållande som ligger i att B.T. själv berövat sig livet.

Syskonen T. har för sin del vidhållit att självmordet har varit en rimlig och förväntad konsekvens av försummelsen och att det därmed råder adekvat kausalitet mellan statens försummelse och uppkommen skada. Syskonen har också vidhållit att staten bort uppmärksamma att B.T. varit självmordsbenägen, samt att det inte finns grund för jämkning.

I hovrätten har åberopats samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. A.T., R.B. och J.M. har hörts på nytt, bandupptagningen vid tingsrätten av förhöret med C.D. har spelats upp och förhöret vid tingsrätten med A.P. har lästs ur tingsrättens dom.

Hovrättens bedömning

Av utredningen framgår bl.a. att B.T. tio år tidigare försökt begå självmord i samband med en skilsmässa och att han vid nu aktuellt tillfälle haft ångest och varit nedstämd. En sådan sinnesstämning torde inte vara ovanlig bland häktade och kan inte i sig anses tillräcklig för att suicidbenägenhet skall förutsättas. Det framgår att häktesläkaren likväl har tagit upp frågan om suicidtankar men att B.T. har förnekat existensen av sådana planer. Lika med tingsrätten finner hovrätten att det inte har funnits skäl för kriminalvården att uppmärksamma att B.T. varit särskilt suicidbenägen.

Vad därefter avser frågan om vållande är hovrättens utgångspunkt att häktespersonalen har brustit i kontrollen av B.T. och att detta har skett i strid med föreskrifter om att häktade normalt inte får ha livrem inne i cellen, en föreskrift som får antas ha som ett viktigt syfte att förhindra att livremmar används i självdestruktivt syfte.

Vid prövning av vållandefrågor används ofta termer som nödvändig betingelse och tillräcklig betingelse, samt om orsakssambandet har varit adekvat. Ytterst blir det emellertid här en prövning av om statens försummelse i sådan grad har bidragit till dödsfallet att det framstår som en rimlig följd att staten får ersätta följderna av dödsfallet.

Häktning utgör en mycket ingripande tvångsåtgärd och även om strikt ansvar inte gäller vid sådan skada som här är aktuell, är det befogat med en sträng syn på statens ansvar för fel i dessa sammanhang. Å andra sidan måste beaktas att ett självmord typiskt sett får anses vara en sådan åtgärd för vilken ansvaret normalt inte kan övervältras på andra (jfr Andersson, Skyddsändamål och adekvans s. 507 ff.). När undantag gjorts från den principen, synes ha blivit utrett att skadevållarens handlande i sig har medverkat till att självmordsbenägenheten uppstått (NJA 1966 s. 331). Därutöver har undantag gjorts vid tillämpning av lagstiftning som inte förutsätter vållande, och där frågan således enbart varit om det funnits grund för jämkning (se t.ex. NJA 1981 s. 920). Bestämmelsen i 6 kap. 1 § 1 st. sista meningen skadeståndslagen får anses ge uttryck för samma princip. I litteraturen har gjorts uttalanden som ger stöd för att staten inte bör ansvara i en situation som den förevarande. För ansvar skulle krävas en tämligen konkret skaderisk, gärna någon som påpekats för myndigheten, och det finns uttalanden av innebörd att vid försummelse att hindra självmord skulle staten svårligen kunna hållas ansvarig mot de efterlevande (se Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 292 ff.). Lagstiftningen har därefter skärpts något, bl.a. genom att den s.k. standardregeln har tagits bort, men uttalandena torde alltjämt vara av intresse vid prövningen av om staten skall anses ha vållat dödsfallet.

Den försummelse som läggs staten till last är att man inte uppmärksammat att B.T. lyckats få med sig livremmen in i cellen. För att kausalsamband skall anses föreligga krävs inte att försummelsen har varit huvudorsaken till dödsfallet. Det räcker att det varit en bidragande orsak. Som staten har påpekat torde det vara möjligt för den som verkligen vill ta livet av sig inne i en cell att göra så även utan en livrem, t.ex. genom att använda el-ledningar eller andra föremål. Livremmen har således inte varit en nödvändig betingelse för att B.T. skulle kunna ta sitt liv, men däremot för att han skulle kunna ta livet av sig på det sätt som han gjorde. I denna mening har således försummelsen varit en nödvändig betingelse för just det aktuella dödsfallet. Det är emellertid inte tillräckligt för ett skadeståndsansvar. Det måste också ha varit en tillräcklig betingelse, dvs. dödsfallet skall i någon mening vara en med naturnödvändighet oundviklig följd av försummelsen (jfr t.ex. Nordenson, Skadestånd s. 41 ff., och Hellner, Skadeståndsrätt, 6 uppl., s. 195 ff.). Det krävs dock inte ett omedelbart orsakssammanhang utan även om det finns mellankommande handlande så kan erforderligt orsakssamband anses föreligga. I förevarande fall går det inte att i efterhand utreda varför B.T. beslutade sig för att ta sitt liv. Det framstår emellertid som uppenbart att det inte var den åberopade försummelsen som fick honom att vilja ta sitt liv. Tvärtom måste den slutsatsen kunna dras att det har varit avsikten att ta sitt liv som fått honom att ta hand om livremmen på ett sådant sätt att häktespersonalen inte upptäckte detta. Väl skulle man kunna tänka sig att den omständigheten att han lyckades få med sig livremmen har stärkt honom i avsikten att begå självmord. Det framgår emellertid inte att detta på något sätt har varit bestämmande för hans beslut att ta sitt liv. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att den åberopade försummelsen, när skäl saknats att särskilt uppmärksamma risken för självmord, inte kan anses innebära att staten på ett sådant sätt har bidragit till dödsfallet att staten skall bära ansvaret för dess konsekvenser. Syskonen T:s talan skall därför ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten D-l och D-s T:s talan.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.