JO dnr 1079-2002

I en anmälan till JO riktade socialnämnden i Lilla Edets kommun kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland, närpolisområde Uddevalla. Av anmälan framgick bl.a. följande.

Den 29 januari 2002 översändes till polismyndigheten en begäran om handräckning enligt 43 § lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) för att inställa en 16-årig pojke vid Bärby Ungdomshem. Närpolisen i Uddevalla tog den 9 februari 2002 kl. 20.25 ynglingen i förvar och meddelade samtidigt socialnämndens ordförande att det i handräckning som lämnas av polismyndigheten inte ingår att svara för förvar av samhällsvårdade unga i avvaktan på att polismyndigheten kan verkställa transporten. Transporten i det här aktuella fallet kunde enligt polismyndigheten ske först den 10 februari 2002 kl. 10.00.

Socialnämndens ordförande kontaktade en områdeschef som i sin tur förhörde sig med bl.a. flera institutioner tillhörande Statens institutionsstyrelse om möjligheterna att ta emot den unge men några sådana möjligheter fanns inte. Polisen underrättades om detta förhållande och om att socialnämndens personal inte hade någon möjlighet att svara för bevakningen. Polismyndigheten krävde då att en representant från socialnämnden skulle närvara de cirka 12 timmar som kvarstod i avvaktan på att transport kunde ske, alternativt att socialnämnden svarade för polismyndighetens kostnad för någon person som kunde övervaka förvaringen.

Senare på kvällen den 9 februari 2002 blev socialnämndens ordförande uppringd av det vakthavande befälet som, efter samråd med jourhavande länspolismästare, meddelade att det inte fanns någon person tillgänglig för att övervaka förvaringen och att polismyndigheten skulle svara för förvaringen längst till den 10 februari kl. 02.00 samt att polismyndigheten bara svarade för en transport under natten inom en radie av fem mil räknat från polisstationen. Företrädare för polismyndigheten erbjöd socialnämndens ordförande att hjälpa till med att skaffa fram ett hotellrum, dock utan bevakning, där den unge kunde vistas till påföljande dag.

På morgonen den 10 februari 2002 meddelade Transportcentralen, som polismyndigheten anlitar för vissa transporter, socialnämndens ordförande att den inte kunde ombesörja transport förrän tidigast den 11 februari 2002.

Socialnämndens ordförande blev vidare uppringd av den unges mor som sade att sonen hade slagit sönder vissa saker och hotat henne samt krävt att få pengar och värdeföremål. Polismyndigheten skickade en patrull till bostaden och ynglingen togs åter i förvar på förmiddagen den 10 februari. Polismyndigheten fick också besked av socialnämndens ordförande att socialtjänsten inte kunde ombesörja förvar eller transport. Polismyndigheten meddelade kl. 14.00 att den skulle ombesörja handräckningen fullt ut och krävde att få ytterligare en begäran enligt 43 § LVU om polishandräckning.

Arrestantblad och skriftliga upplysningar från inre befälet AA inhämtades och granskades.

Anmälan remitterades därefter till polismyndigheten för yttrande över och bedömning av det aktuella ärendet. Polismyndigheten kom in med ett remissvar till vilket hade fogats en skriftlig redogörelse från polisintendenten BB. Till remissvaret fogades också vissa handlingar i ärendet.

BB

Bakgrund

Under tidsperioden mellan onsdagen den 6 februari till onsdagen den 13 februari 2002, tjänstgjorde jag som polischef i beredskap vid Polismyndigheten i Västra Götaland. Det var min tredje beredskapsvecka och i enlighet med de rutiner som tillämpas vid Polismyndigheten om att varje ny medarbetare i polischefsberedskapen skall ha stöd under de första tre veckorna då beredskap fullgörs tjänstgjorde en mer erfaren polischef, polisintendenten CC, parallellt med mig under beredskapsveckan. Rutinen är sådan att innan något beslut meddelas skall samråd genomföras med den erfarne polischefen.

Lördagskvällen den 9 februari 2002 klockan 23.30 ringde tjänstgörande inre befälet i Uddevalla, AA, upp mig och berättade att en pojke född 1985, som var omhändertagen med stöd av LVU och som avvikit från ett LVU-hem, omhändertagits under kvällen i Uddevalla. Enligt handräckningsbegäran skulle pojken efter omhändertagande föras till LVU-hemmet Bärby i Uppsala. AA hade anmält transporten till Kriminalvårdens transporttjänst per telefax. Någon transport med hjälp av Kriminalvårdens Transporttjänst var dock inte att vänta förrän tidigast söndag morgon. Det fanns inga personalresurser att friställa för att genomföra transporten till Uppsala med hjälp av ordinarie tjänstgörande polispersonal. AA hade även varit i kontakt med socialtjänsten i den kommun som beslutat om LVU-omhändertagandet, Lilla Edets kommun, och talat med både socialnämndens ordförande DD och handläggaren EE. Socialtjänsten i Lilla Edets kommun kunde inte bidra till att lösa frågan om transport eller tillfällig placering av pojken. AA ville ha direktiv för hur han skulle lösa uppgiften.

För att undvika dessa problem skall om möjligt ingripanden mot sådana personer genomföras vid en tidpunkt så att vidaretransporten kan ske omedelbart. Då detta inte är möjligt löses förvaringsfrågan ofta med hjälp av de sociala myndigheterna. En del socialmyndigheter anser emellertid att förvaringsfrågan i dessa fall enbart är ett polisiärt problem. Denna tolkning av rättsläget kan starkt ifrågasättas. Självklart är det polisen som har det omedelbara ansvaret för den omhändertagne men det övergripande ansvaret för dennes vård och omsorg har socialmyndigheterna. Av förarbetena till 43 § LVU framgår att socialmyndighetens ansvar för den unges vård inte upphör bara för att han eller hon omhändertas av polis. Vidare tas den aktuella problematiken upp i Polisrättsutredningens betänkande, SOU 1993:60 sid. 167 f. Där sägs det bland annat att polisen när det gäller handräckningar är ett serviceorgan gentemot andra myndigheter och att polismyndigheterna har rätt att ställa krav på de myndigheter som vill utnyttja den polisiära servicen.

Av de båda uttalandena torde man kunna tolka in att även de sociala myndigheterna har ett visst ansvar att medverka till att en lämplig förvaring kan arrangeras i avvaktan på transporten. Därigenom borde förvaringsfrågan lättare kunna lösas. Socialmyndigheterna måste rimligen i sin ordinarie verksamhet ha viss beredskap för placering av akut omhändertagna barn. Dessutom har sannolikt socialmyndigheterna betydligt bättre kunskaper om den berörde och dennes situation för att kunna bedöma lämpligheten av olika förvaringsalternativ.

Direktiv

Efter samråd med CC lämnade jag mot bakgrund av vad som diskuterats ovan följande direktiv till AA. Pojken får under inga förhållanden placeras i arrest och han skall inte heller kvarhållas på polisstationen längre än nödvändigt. Förnyad kontakt skall tas med socialförvaltningen i Lilla Edet för begäran om hjälp med förvaringen. Om inte förvaringsfrågan kan lösas den vägen får den unge via polisens försorg inkvarteras på hotell i Uddevalla i avvaktan på transporten.

Uppföljning

Jag kontaktades inte mer i saken under natten och på söndagsmorgonen den 10 februari klockan 09.15 tog jag kontakt med tjänstgörande vakthavande befäl i Uddevalla, FF, för att följa upp ärendet från lördagskvällen. FF berättade att pojken överlämnats till socialtjänsten som i sin tur kommit överens med pojkens mamma om att han skulle bo hos henne över natten. Tyvärr hade det på söndagsmorgonen visat sig att Kriminalvårdens transporttjänst inte kunde genomföra transporten till Uppsala förrän under måndagen den 11 februari 2002. Det pågick emellertid en dialog med socialtjänsten i Lilla Edets kommun om transportfrågan skulle kunna lösas på annat sätt.

FF återkom klockan 10.30 på söndagsförmiddagen och informerade om att pojken var orolig och bråkig och att mamman ringt efter polisen. En polispatrull var på väg hem till mamman.

Klockan 13.15 på söndagseftermiddagen kontaktades jag av tjänstgörande yttre befäl i Trollhättan, GG. GG var en av de polismän som varit på plats hemma hos mamman sedan hon tillkallat polis och han informerade mig om att pojken nu var omhändertagen på nytt genom ett ordförandebeslut och att pojken fanns hos polisen i Trollhättan i avvaktan på att transporten till Uppsala kunde verkställas. Transportfrågan kunde enligt GG inte lösas på annat sätt än att tjänstgörande polispersonal fick fullfölja transporten till Uppsala under söndagseftermiddagen. Efter samråd med CC klockan 13.25 gav jag GG i uppdrag att verkställa transporten av pojken till Uppsala.

Handräckningsbegäran avsåg verkställighet av ett vårdbeslut. HH, som avvikit från Värmlandskollektivet, skulle omhändertas och transporteras till Bärby ungdomshem i Uppsala. HH påträffades av en tillfällighet på kvällen den 9 februari 2002 och omhändertogs. Omhändertagandet var således inte planlagt, vilket innebar att det uppstod problem med förvaring av honom i avvaktan på transport.

Polisen anlitar normalt transporttjänsten inom kriminalvården vid längre transporter. Dessa meddelade att de inte kunde utföra transporten av HH till Bärby förrän påföljande dag. Både Polisen och Socialförvaltningen gjorde då ansträngningar att försöka placera honom under natten på något lämpligt ungdomshem men misslyckades. Efter överenskommelse mellan HH:s moder och Socialförvaltningen fick han övernatta hos henne. Där uppträdde han hotfullt vilket ledde till att polis fick omhänderta honom på nytt.

Kriminalvården meddelade påföljande dag förhinder med den utlovade transporten till Bärby. Då beslutade jourhavande polischef att transporten skulle utföras med polisbil.

Enligt Polismyndighetens uppfattning hade Socialförvaltningen skyldighet att tillse att HH bereddes plats på lämpligt behandlingshem. Man valde en annan lösning.

Polisen har inga möjligheter att inom egna lokaler bereda ungdomar som HH plats i avvaktan på transport till aktuellt behandlingshem.

Socialnämnden kommenterade remissvaret.

I 43 § LVU finns bestämmelser om polishandräckning. Enligt paragrafens andra punkt skall polismyndigheten lämna biträde på begäran av socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. I förarbetena till lagen uttalas att handräckning skall begäras endast om uppgiften inte kan lösas på annat sätt ( prop. 1979/80:1 s. 364 ).

I Socialstyrelsens allmänna råd beträffande tillämpningen av LVU (SOSFS 1997:15) anges beträffande polishandräckning bl.a. följande. Socialnämnden har vid en polishandräckning hela tiden ett ansvar för den unge. I det ansvaret ingår att se till att handräckningen inte fortgår längre än det behövs. Förvarstagande av unga hos polis bör undvikas i möjligaste mån. När det gäller barn under 15 år bör förvarstagande aldrig förekomma. Någon möjlighet för socialnämnden att begära förvar hos polisen av det skälet att det inte finns något ställe som kan ta emot den unge finns inte. Handräckningen sträcker sig till att avlämna den unge där socialnämnden begärt. Socialnämnden måste ha en sådan beredskap att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas emot i ett hem för vård eller boende (HVB), i ett familjehem eller i ett jourhem. För äldre ungdomar bör kontakt kunna tas med Statens institutionsstyrelse för att efterhöra dess möjlighet att ordna med en temporär placering.

Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i polisarrest (FAP 102-1) framgår att ungdomar mellan 15 och 18 år bör förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt och att den som är under 18 år normalt bör förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymmen.

Under rubriken Polisomhändertagandet uttalades bl.a. följande.

Polisomhändertagande av den unge sker i avvaktan på ytterligare åtgärder. Polismyndigheten bör omedelbart efter omhändertagandet underrätta den myndighet som har begärt handräckningen. Genom underrättelsen bör polismyndigheten bereda nämnden möjlighet att pröva om någon tjänsteman vid förvaltningen bör vara närvarande vid genomförandet av transporten eller vid förrättningen i övrigt. Skall handräckning ske men kan transport inte ordnas omedelbart bör polismyndigheten undersöka möjligheten till förvar genom socialförvaltningens försorg. För ställningstagande i sådan fråga bör polismyndigheten regelmässigt underrätta socialförvaltningen på orten.

Uttalandena under rubriken Kvarhållandet kan sammanfattas på följande sätt.

Rätten till kvarhållande bestäms av ändamålet med handräckningen. Har ett barn gripits sent en kväll och skall barnet föras till en avlägset belägen ort, bör barnet kunna hållas kvar hos polisen under natten till dess resan kan påbörjas påföljande dag. Vad som nu sagts har avseende på vad som rimligen kan krävas av polismyndigheten, men innefattar inget ställningstagande i fråga om socialförvaltningens skyldighet att sörja för att den unge kan beredas vård.

Socialnämndens ansvar för den unges vård kvarstår även sedan den unge har omhändertagits av polisen. Det innebär att man från socialnämndens sida måste upprätthålla sådan beredskap att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas emot för fortsatt vård i det fosterhem eller den institution varifrån han avvikit. Socialnämnden kan inte överskjuta ansvaret på den unges förvaring på polismyndigheten under hänvisning till att ytterligare tid behövs för att finna en annan lämplig placering av den unge. Det är emellertid oundvikligt att barn och unga i avvaktan på att transport kan ordnas ibland måste hållas kvar genom polismyndighetens försorg.

Det är givetvis önskvärt att i de fall barnet eller den unge måste hållas kvar i avvaktan på transporten socialvårdens resurser i första hand tas i anspråk för denna förvaring. Kan en betryggande förvaring nås genom förvaltningens försorg upphör givetvis polismyndighetens ansvar för den unge under den tid han är omhändertagen av förvaltningen. Polismyndighetens medverkan kan därefter erhållas för själva transporten till det hem eller den institution dit den unge skall föras.

Handräckningsinstitutet ger inte polismyndigheten befogenhet att kvarhålla den som är omhändertagen för samhällsvård på den grund att den institution eller det hem dit barnet eller den unge skall föras inte anser sig kunna ta emot barnet eller den unge under lördagar och söndagar samt andra helger.

Under rubriken Transportcirkuläret uttalades bl.a. följande.

Polismyndigheten bär ansvaret för att handräckningsåtgärden kan genomföras utan onödigt dröjsmål, att förvaring i avvaktan på transporten inte sker under mer ingripande former än som är påkallat av hänsyn till omständigheterna samt att transporten kan ske med beaktande av barnets eller den unges särskilda behov.

De handräckningsuppdrag som det är fråga om här bör genomföras med absolut förtur. Visar det sig att en förpassning inte genast kan ske genom transportcentralens försorg på grund av förestående helg eller av annan orsak bör transporten utföras av polismyndigheten.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har JO tidigare uttalat att det är önskvärt att man i första hand tar socialtjänstens resurser i anspråk för förvaring av barn eller ungdomar i avvaktan på transport i samband med att de är föremål för polishandräckning och att polismyndigheten därför bör undersöka möjligheten till förvar genom socialförvaltningens försorg. I det nu aktuella fallet förekom det ett flertal kontakter mellan polisen och socialförvaltningen beträffande frågan hur pojken skulle förvaras under natten. Enligt polismyndigheten gjordes det ansträngningar från både polisens och socialförvaltningens sida att försöka placera pojken på något lämpligt ungdomshem under natten, dock utan resultat.

Eftersom möjligheterna att placera pojken på ett ungdomshem tydligen var uttömda, uppkommer frågan om det fanns något annat alternativ till den lösning som sedan valdes, nämligen att köra hem pojken till modern. Av utredningen framgår att pojken omhändertogs på kvällen kl. 20.35 och att polismyndigheten först omkring midnatt meddelade socialförvaltningen att den inte kunde svara för förvaringen av pojken längre än till kl. 02.00. Det kan mot denna bakgrund diskuteras om det inte i detta fall, när det stod klart att socialnämnden inte kunde erbjuda någon alternativ placering på något ungdomshem och transporten var planerad att äga rum påföljande dag, hade varit lämpligare att pojken under resten av natten hade förvarats på polisstationen under bevakning, dock inte i polisarrest (jfr uttalandena i JO 1981/82 s. 184). Enligt min mening kan en sådan lösning godtas i undantagsfall. Det skall emellertid framhållas att polisen i en situation av här aktuellt slag inte har någon laglig möjlighet att förvara en person under någon längre tid. Det bör vidare påpekas att ett handräckningsuppdrag skall behandlas med absolut förtur och att det är polismyndigheten som bär ansvaret för att en handräckningsåtgärd kan genomföras utan onödigt dröjsmål.

Av utredningen framgår att pojken omhändertogs på nytt den 10 februari 2002 efter det att hans mor hade ringt polisen och sagt att sonen utsatt henne för olaga hot och skadegörelse. Eftersom Kriminalvårdens Transporttjänst fick förhinder att transportera pojken till Uppsala nämnda dag, beslutade polismyndigheten att transporten i stället skulle ske med polisbil. Polismyndigheten har i sitt remissvar uppgett att den normalt anlitar Kriminalvårdens Transporttjänst vid längre transporter. Med anledning härav vill jag påpeka att jag i ett annat ärende har uttalat att en polismyndighets rätt att till Kriminalvårdens Transporttjänst överlämna verkställigheten av ett handräckningsbeslut avseende transport av en

Socialnämnden har i sin anmälan även berört frågan om polismyndigheten hade rätt att kräva att nämnden skulle svara för polismyndighetens kostnad för en person som kunde övervaka förvaringen. Jag vill med anledning härav framhålla att det rent allmänt gäller att en polismyndighet inte utan särskilt författningsstöd kan kräva betalning av en annan myndighet för att verkställa en uppgift som polisen är skyldig att utföra enligt lag.

Avslutningsvis kan nämnas att Polisverksamhetsutredningen i sitt delbetänkande Polisverksamhet i förändring ( SOU 2002:70 ) nyligen har gjort en översyn av reglerna om polisens skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Betänkandet är för närvarande föremål för beredning vid Justitiedepartementet.

Vad som i övrigt kommit fram motiverar inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.