Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 21 december 2000 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av polisens arbetsuppgifter samt se över vilka möjligheter det finns att komplettera polisens resurser och insatser i glest befolkade delar av Sverige och, vid särskilda tillfällen, även i övriga delar av landet.

Den 21 februari 2002 beslutade regeringen genom tilläggsdirektiv att ge utredningen i uppdrag att utreda frågan om att föra över huvudansvaret för förvaring av personer som omhändertagits med stöd av lagen (1976:511)om omhändertagande av berusade personer m.m. från polisen till annan huvudman.

Som särskild utredare förordnades generaldirektören Ann-Marie Begler fr.o.m. den 1 januari 2001. Som experter i utredningen förordnades fr.o.m. den 15 februari 2001 utredaren Susanne Edfeldt, biträdande länspolismästaren Carin Götblad, hovrättsassessorn Ove Nilsson, länspolismästaren Roar Onsö, departementssekreteraren Lars Stenström och kanslichefen Per Swahn.

Den 19 februari 2002 entledigades Per Swahn från sitt uppdrag. Samma dag förordnades rättssakkunniga Klara Cederlund som expert. Lars Stenström entledigades från sitt uppdrag den 22 april 2002 och ersattes samma dag av departementssekreteraren Ingela Englund.

Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 24 januari 2001 fil. dr. Jan Andersson. Hovrättsassessorn Christina Lindahl förordnades fr.o.m. den 1 mars 2001 och polisintendent Lars Tonneman förordnades fr.o.m. den 1 september 2001 som sekreterare. Hovrättsassessorn Jennie Sjödahl Mellbin förordnades fr.o.m. den 1 oktober 2001 som sekreterare.

Den 21 oktober 2001 entledigades Jan Andersson som sekreterare och förordnades i stället som expert fr.o.m. den 22 oktober 2001. Lars Tonneman entledigades som sekreterare den 31 oktober 2001 och förordnades i stället som expert fr.o.m den 1 november 2001.

Utredningen har antagit namnet Polisverksamhetsutredningen. Av redaktionella skäl används uttrycket ”vi” som synonym till ”utredningen”.

Utredningen har tidigare avgett delbetänkandet Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet (SOU 2001:87).

Härmed överlämnas utredningens delbetänkande Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70).

Utredningsarbetet fortsätter i enlighet med tilläggsdirektiven med frågan om att föra över huvudansvaret för förvaring av personer som omhändertagits med stöd av lagen (1976:511)om omhändertagande av berusade personer m.m. från polisen till annan huvudman samt frågan om polisens arbetsuppgifter med anknytning till djur.

Stockholm i juli 2002

Ann-Marie Begler

/Christina Lindahl

Jennie Sjödahl Mellbin

Sammanfattning

Utredningen har två huvuduppdrag att behandla. Det ena gäller renodling av polisens verksamhet. Utredningen har i den delen i uppdrag att lämna förslag som innebär att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion dvs. att öka tryggheten och minska brottsligheten. Den andra frågan avser möjligheterna att komplettera polisens resurser i glest befolkade områden i landet.

Renodling av polisens verksamhet

Polisen utför i dag en mängd uppgifter som utredningen anser att man med bibehållen kvalitet och rättssäkerhet kan föra över till annan huvudman. Dessutom finns det möjlighet att skapa mer ekonomiska lösningar om vissa uppgifter övertas av annan huvudman. Huvudsyftet med att renodla polisens verksamhet är att viss del av den befintliga personalen skall kunna frigöras för att förstärka den centrala polisverksamheten. Ett annat syfte är att bidra till att polisens roll i samhället får en tydligare identitet. Allmänhetens förtroende för polisen är generellt sett högt. Man vill också många gånger ha hjälp av polisen i uppgifter som egentligen faller under annan huvudmans ansvar och inte alls är ett ansvar för polisen. Ett klart och tydligt uppdrag hjälper både allmänheten och polisen i att klargöra vilka förväntningar som skall finnas och vilka skyldigheter man kan fullgöra. Dessutom råder brist på polisutbildad personal. Det är därför angeläget att resurser frigörs så att dagens civilanställda kan ta ansvar för uppgifter som i dag utförs av polisen, trots att de är lika lämpliga för civilanställda, samt att polisutbildad personal finns på de platser där sådan utbildning behövs.

Polisiär relevans

Utredningen har identifierat tre principiella utgångspunkter för vad som skall falla inom ramen för det polisiära uppdraget. Vår inställning är att polisen endast ska belastas med sådana uppgifter där ordnings- och säkerhetstänkandet är av en avgörande betydelse när uppgiften utförs. Vi menar också att uppgifter, där våld och tvång måste användas i offentliga sammanhang, för att uppgifterna skall kunna utföras skall ankomma på polisen. Ytterligare uppgifter som skall ankomma på polisen är sådant som polisen, och inte andra yrkesgrupper, har utbildning och kompetens för.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår att vissa tillståndsuppgifter överförs från polisen till kommunen. Det gäller de ansökningar om tillstånd beträffande explosiva varor som i dag handläggs vid polismyndigheterna, ansökan om tillstånd att driva hotell- och pensionatsrörelse, ansökan om tillstånd att använda offentlig plats, tillstånd till sprängning, tillstånd att använda skjutbana som inte hör till försvarsmakten, tillstånd att använda pyrotekniska varor samt tillstånd enligt lokala föreskrifter inom dessa områden. Skälet till förslagen är att uppgifterna saknar polisiär relevans och att de ligger betydligt närmare de frågor kommunen regelmässigt hanterar.

Ordnings- och säkerhetsaspekterna kommer att garanteras bl.a. genom att polisen ges tillfälle att yttra sig över ansökan eller genom möjlighet till registerkontroll. Verksamheten kommer, liksom i dag, att finansieras genom avgifter. I små kommuner är vissa av dessa ärendetyper många gånger ovanliga. Därför skapas en möjlighet till samverkan mellan kommunerna.

Utredningen föreslår också att polisen i fortsättningen inte ska ta emot anmälningar om förlorade saker. Detta är, enligt utredningen inte att betrakta som en samhällelig uppgift. Polisen bör därför upphöra med denna verksamhet som till största delen är en servicefunktion till försäkringsbolagen. Vidare menar utredningen att polisens verksamhet med hittegods skulle kunna effektiviseras. Vi föreslår att det tillskapas en försöksverksamhet i fyra län där verksamheten läggs ut på entreprenad. Skälet till förslaget är att verksamheten inte kan betraktas som en del av polisens

kärnverksamhet men också att en entreprenadlösning skulle kunna innebära en inte oväsentlig ekonomisk besparing.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna om när andra myndigheter får begära handräckning i samband med att en person är våldsam, stramas upp. I det underlag utredningen presenterar framgår att det inte är helt ovanligt att polisen får bistå bl.a. socialtjänst och sjukvård med handräckning i situationer där det framstått som tveksamt om det funnits behov av biträde av polisen. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse om att man från den begärande myndigheten själv måste gjort egna försök att genomföra t.ex. en transport innan man begär hjälp av polisen. Dessutom föreslår utredningen att personal från den begärande inrättningen/instansen eller socialtjänsten skall medfölja då polisen genomför handräckningen.

Inom trafikområdet har polisen en mängd olika uppgifter. Enligt utredningen är det möjligt att i större utsträckning än i dag använda parkeringsvakter att biträda polisman vid trafikövervakningsuppgifter. Det gäller t.ex. vid trafikdirigering, vid i förväg planerade fordonskontroller och eskort av transporter. Det finns inte heller skäl att polisen i fortsättningen skall ägna sig åt felparkeringsavgifter. Därför föreslår utredningen att detta i framtiden blir ett ansvar för kommunen. Polisen ska däremot fortfarande ha rätt att flytta ett fordon som har parkerats så att det hindrar trafiken.

När det gäller stämmningsmannaverksamheten menar utredningen att den knappast alls präglas av någon polisiär relevans. Kronofogdemyndigheten har utvecklat en mycket väl inarbetad och väl fungerande delgivningsverksamhet och framstår därmed som en lämplig utförare av arbetsuppgifterna. Utredningen menar att verksamheten skulle effektiviseras och bli bättre om kronofogdemyndigheten i fortsättningen blev ansvarig för denna uppgift.

Slutligen föreslår utredningen att uppgiften med att inhägna övergivna gruvhål överförs till den statliga myndigheten Bergsstaten.

Syftet med utredningen är som beskrivits att renodla polisens arbete så att resurser frigörs för kärnverksamhet. Om de förslag som utredningen lämnar kommer att genomföras fullt ut beräknas att resurser motsvarande 500 anställda frigörs. De flesta av dessa personer är civilanställda och en mindre del är poliser. Enligt utredningen är det fullt möjligt att den civilanställda personalen används inom polisorganisationen för vissa uppgifter som i dag

utförs av polisutbildad personal. Exempel på sådana uppgifter är arbete i kommunikationscentraler samt i viss mån med brottsutredningar.

Polis i glesbygd

Polisens verksamhet och förutsättningar skiljer sig åt mellan glesbygd och storstad. Det som särskilt utmärker glesbygden är att man har betydligt lägre antal brott per invånare och att tryggheten bland de boende upplevs som högre. Det är också så att det är en något bättre brottsuppklaring i glesbygd. Men man har å andra sidan problem av annat slag än i tätortsområden. Till att börja med är det många gånger långa avstånd till närmaste polispatrull vid en utryckning. Man har också svårigheter att rekrytera poliser till de glest befolkade områdena. Slutligen har man en poliskår som börjar bli äldre vilket påverkar möjligheterna till skiftarbete och fysiskt krävande uppgifter. Utredningen har i uppdrag att föreslå en modell för att komplettera polisens resurser i glesbygd.

Det finns redan i dag en rad olika yrkesgrupper och funktioner som är ett komplement till polisen. Det kan till exempel nämnas ordningsvakter, skyddsvakter, beredskapspolis, väktare osv. De har begränsade polisiära befogenheter inom sina speciella verksamhetsområden. Utredningen menar att detta inte är tillräckligt för att avlasta och komplettera polisen i glesbygd. Vi har därför föreslagit att vissa ordningsvakter, som är en grupp som redan i dag utses och utbildas av polisen, skall få utökade befogenheter.

Ordningsvaktsmodellen

Utredningens förslag innebär att ordningsvakternas arbetsuppgifter utökas på så sätt att en ordningsvakt får förordnas för tjänstgöring hos polismyndigheten genom att biträda polis i dess arbete. Innebörden är att de ordningsvakter som polisen utser får ett särskilt förordnande att biträda polisen inom ett län. En förutsättning för att få ett sådant förordnande är att ordningsvakten genomgått en kompletterade utbildning. Polisen kan sedan be ordningsvakten att utföra vissa konkreta arbetsuppgifter.

Ordningsvakten ska alltid stå under polismans ledning. Vissa uppgifter kan vara lämpliga för ordningsvakten att utföra på egen

hand. Men det kan många gånger handla om att ordningsvakten skall arbeta vid sidan av en utbildad polis. För varje enskilt tillfälle som en ordningsvakt ska träda in i tjänst hos polisen behövs ett särskilt beslut. Utredningen gör bedömningen att polisen med sin kompetens och erfarenhet har möjlighet att göra väl avvägda bedömningar om vilka ordningsvakter som kan anses vara lämpliga för tjänstgöring och i vilka situationer det kan gälla. De uppgifter som en ordningsvakt skall kunna utföra är t.ex. att bistå polisen vid ordningsstörningar.

Ordningsvakter som på detta sätt tas i anspråk av polis skall ha samma befogenheter att använda tvångsmedel och våld som i dag gäller för ordningsvakter generellt. Därutöver är det nödvändigt att ge dem vissa ytterligare befogenheter för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter. Det är viktigt att markera att ordningsvakten är ett komplement till polisen, inte en ersättning. Genom detta förslag förstärks polisens resurser. Service och tillgänglighet till polisen ökar i glest befolkade områden. Utredningen föreslår att den utökade användningen av ordningsvakter inleds med en försöksverksamhet i fyra län under två år som därefter utvärderas.

Utredningen har också haft i uppdrag att föreslå åtgärder för att underlätta rekryteringen av poliser till glesbygd. Rekrytering av kvalificerad personal till glesbygd är emellertid ett problem som inte bara drabbar polisväsendet utan det gäller även flera andra kvalificerade yrkesgrupper. Enligt utredningens uppfattning är det mer övergripande regionalpolitiska insatser, än de som utredningen kan föreslå, som är viktiga. Utredningen har dock diskuterat vissa mer begränsade åtgärder. Det mest hållbara sättet att öka intresset för att arbeta som polis i glesbygd är att personer från dessa områden utbildar sig till poliser. I samband med antagningen till polishögskolan tar man redan i dag hänsyn till olika faktorer för att de som antas till utbildningen ska vara en avspegling av befolkningssammansättningen i Sverige i möjligaste mån. Utredningen menar att även en faktor som speglar var i landet de sökande är bosatta skall vägas in vid rekryteringen.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om försöksverksamhet om att ta i anspråk ordningsvakter för ytterligare arbetsuppgifter

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får en ordningsvakt förordnas att biträda polisen i dess arbete och därigenom medverka till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp i de län som regeringen bestämmer.

Ett förordnande enligt första stycket medför att tjänstgöringsområdet för ordningsvakten omfattar det eller de län inom vilka ordningsvakten förordnats.

2 § För förordnande enligt 1 § krävs att sökanden genomgått för ändamålet föreskriven utbildning. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utbildningen.

3 § En ordningsvakt som förordnats enligt 1 § får tjänstgöra efter särskilt beslut av polismyndigheten. Ordningsvakten får utföra arbete endast under ledning av en polisman.

4 § Vad som stadgas i 1, 49 och 11 §§ lag (1980:578) om ordningsvakter gäller också en ordningsvakt som avses i denna lag.

5 § Bestämmelserna om allmänna principer för polisingripande i 8 § polislagen (1984:387) gäller också en ordningsvakt som tagits i anspråk för tjänstgöring enligt denna lag.

6 § Vad som föreskrivs om en ordningsvakt i 2 § lag (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., 10 § lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., 4 kap 9 § ordningslag (1993:1617), 45 §§ lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol samt 29 § polislagen (1984:347) gäller också en ordningsvakt som tagits i anspråk för tjänstgöring enligt denna lag.

7 § Vad som föreskrivs om polisman i 10 § första stycket punkterna 1, 3, 6 och 7 samt 13 a § polislagen (1984:387) gäller också en ordningsvakt som tagits i anspråk för tjänstgöring enligt denna lag.

8 § Vad som föreskrivs om polisman i 13 b, 21 och 23 §§polislagen (1984:387) gäller också en ordningsvakt som tagits i anspråk för tjänstgöring enligt denna lag. Dock gäller att en ordningsvakt inte får företa åtgärder enligt de angivna lagrummen utan föregående beslut av polismyndigheten.

9 § Sedan polismyndigheten fattat beslut enligt 13 c § polislagen (1984:387) om att avlägsna eller avvisa deltagare i en folksamling får en ordningsvakt tas i anspråk för att biträda polisen med att avvisa eller avlägsna deltagarna. En ordningsvakt får inte vidta sådan åtgärd utan föregående beslut av polismyndigheten.

10 § Sedan polismyndigheten enligt 24 § polislagen (1984:387) förbjudit tillträde till visst område eller utrymme eller anvisat deltagare i en folksamling att följa en viss väg får en ordningsvakt tas i anspråk för att biträda polisen att utföra de åtgärder som fordras för verkställighet av ett sådant beslut. En ordningsvakt får inte vidta sådan åtgärd utan föregående beslut av polismyndigheten.

11 § Om för säkerställande av utredning om brott fattats beslut om att byggnad eller rum får tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan liknande åtgärd får en ordningsvakt tas i anspråk för att biträda polisen att utföra de åtgärder som fordras för verkställighet av ett sådant beslut. En ordningsvakt får inte vidta sådan åtgärd utan föregående beslut av polismyndigheten.

12 § En ordningsvakt som förordnats enligt 1 § får biträda polisen vid utförande av trafikövervakningstjänst. Sådana uppgifter får

innebära trafikdirigering. Polismyndigheten får förordna ordningsvakt att ge anvisningar för trafiken.

13 § Har en ordningsvakt som förordnats enligt 1 § med stöd av lag gripit eller omhändertagit någon får ordningsvakten efter beslut av polismyndigheten transportera den omhändertagne till polis.

14 § Beslut i ärenden om förordnande, återkallelse eller avstängning avseende en ordningsvakt som meddelats av polismyndighet eller

Rikspolisstyrelsen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003 och gäller till och med den 30 juni 2005.

2. Förslag till lag om försöksverksamhet angående överlämnande av hittegodsverksamhet till en hittegodsbyrå

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Polismyndigheten i de län som regeringen bestämmer får överlämna till bolag, förening, samfällighet, stiftelse, registrerat trossamfund eller någon av dess organisatoriska delar eller till enskild individ sina uppgifter enligt vad som föreskrivs i lagen (1938:121) om hittegods.

Den som bedriver hittegodsverksamhet enligt första stycket kallas hittegodsbyrå.

2 § Hittegodsverksamhet får drivas bara efter tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd kan ges till bolag, förening, samfällighet, stiftelse, registrerat trossamfund eller någon av dess organisatoriska delar eller till enskild individ.

3 § Tillstånd skall ges om den sökande med hänsyn till organisation, ledning och ägare med bestämmande inflytande kan antas komma att bedriva en sund hittegodsverksamhet och i övrigt uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag.

4 § Frågan om tillstånd prövas av polismyndigheten i det län där verksamheten skall bedrivas.

5 § Tillstånd att bedriva hittegodsverksamhet skall återkallas av polismyndigheten om det finns skäl till det.

6 § Vad som i 19, 10 och 11 §§ lagen (1938:121) om hittegods stadgas om polismyndighet skall gälla för den som enligt denna lag bedriver hittegodsverksamhet.

7 § Den som bedriver hittegodsverksamhet enligt denna lag är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter till polismyndigheten. En sådan begäran får avse viss systematisk rapportering till polismyndigheten. Den som bedriver hittegodsverksamhet skall också lämna polismyndigheten tillträde till verksamhetens lokaler för undersökning av hittegodslagret och granskning av boken eller registret som förs över hittegods.

8 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag utövas av den lokala polismyndigheten där hittegodsverksamheten bedrivs.

9 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

10 § Gods som enligt 4 § lagen (1938:121) om hittegods skall tillfalla staten skall, om hittegodsverksamhet bedrivs enligt denna lag, i stället tillfalla den som bedriver hittegodsverksamheten.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om tillstånd, återkallelse av tillstånd och tillsyn enligt denna lag.

12 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003 och gäller till och med den 30 juni 2005.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats m.m att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Om tillstånd enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (1993:1617) har lämnats i fråga om sådan offentlig plats som står under kommunens förvaltning, får kommunen ta ut ersättning för användningen. Rätt att ta ut ersättning föreligger också i fråga om användning, som avser salutorg eller liknande plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats.

Ersättning utgår i form av en avgift med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter.

Grunder för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte, när kommunen enligt 3 kap. 2 § andra stycket 2 ordningslagen inte har hörts över ansökan om tillstånd.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte, avseende annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

1 Senaste lydelse 1993:1618.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

dels att 2, 3, 5, 6, 8, 9, 19, 20, 21 och 22 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a § och 21 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1

Hotell- eller pensionatrörelse, som är avsedd att samtidigt mottaga minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum, får drivas endast av den som har tillstånd av polismyndigheten i orten. Tillstånd meddelas för hotell- eller pensionatrörelse i viss byggnad eller lägenhet.

Tillstånd skall meddelas, om det icke finnes anledning antaga att den som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer. Tillstånd får ej meddelas den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Hotell- eller pensionatrörelse, som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum, får drivas endast av den som har tillstånd av kommunen där rörelsen skall drivas. Tillstånd meddelas för hotell- eller pensionatrörelse i viss byggnad eller lägenhet.

Tillstånd skall meddelas, om det inte finns anledning att anta att den som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer. Tillstånd får inte meddelas den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

1 Senaste lydelse 1988:1310.

1

Drives hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 § av bolag, förening eller annan samfällighet, skall föreståndare finnas för rörelsen. Föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild person. Polismyndigheten äger ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare, om särskilda skäl föreligga.

Föreståndare skall vara godkänd av polismyndigheten. Utsedd föreståndare skall godkännas om han ej är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken samt det icke finnes anledning antaga att han skall utöva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer.

Drives hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 § av bolag, förening eller annan samfällighet, skall föreståndare finnas för rörelsen. Föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild person. Kommunen får ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare, om särskilda skäl föreligger.

Föreståndare skall vara godkänd av kommunen. Utsedd föreståndare skall godkännas om han inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken samt det inte finns anledning att anta att han skall utöva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer.

Godkänd föreståndare ansvarar i tillståndshavarens ställe för att rörelsen utövas enligt föreskrifterna i denna lag.

5 §2

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara skriftlig och åtföljas av

a) uppgift om sökandens fullståndiga nämn, firma och

postadress samt, om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke eller titel samt bevis att han ej är underårig eller i konkurstillstånd eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken; c) uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken;

1 Senaste lydelse 1988:1310. 2 Senaste lydelse 1991:1659.

d) uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e) om bygglov meddelats för hotellet eller pensionatet,

handlingar som visar att så har skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har bygglov inte meddelats och är det inte uppenbart att lov inte behövs, skall beviset innehålla en upplysning om att bygglov kan fordras. Finns inte någon godkänd ersättare eller, i fall när det skall finnas föreståndare enligt 3 §, godkänd föreståndare, skall det i beviset anges att tillståndet inte får utnyttjas förrän ersättare eller föreståndare utsetts och godkänts.

Kopia av beviset skall sändas till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom räddningstjänsten, inom plan- och byggnadsväsendet och inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har bygglov inte meddelats och är det inte uppenbart att lov inte behövs, skall beviset innehålla en upplysning om att bygglov kan fordras. Finns inte någon godkänd ersättare eller, i fall när det skall finnas föreståndare enligt 3 §, godkänd föreståndare, skall det i beviset anges att tillståndet inte får utnyttjas förrän ersättare eller föreståndare utsetts och godkänts.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis utfärdas.

6 §1

Om tillståndshavare avlider, försättes i konkurs eller får en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, får rörelsen fortsättas under högst ett år. Fortsättes rörelsen, skall föreståndare enligt 3 § finnas för denna.

Om godkänd föreståndare ej redan finnes, skall inom två månader från dödsfallet, edgångssammanträdet eller beslutet om förvaltare ansökan göras om godkännande av

Om godkänd föreståndare inte redan finns, skall inom två månader från dödsfallet, edgångssammanträdet eller beslutet om förvaltare ansökan göras om godkännande av

1 Senaste lydelse 1988:1310.

föreståndare. Godkännes icke föreståndaren, skall polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att inom viss tid ansöka om godkännande av annan föreståndare.

Godkännes ej heller den andre föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Göres ej ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, anses tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden utgick.

föreståndare. Godkänns inte föreståndaren, skall kommunen lämna den som driver rörelsen tillfälle att inom viss tid ansöka om godkännande av annan föreståndare. Godkänns inte heller den andre föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Görs inte ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, anses tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden gick ut.

1

Upphör rörelsen, skall tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos polismyndigheten. Detsamma gäller om tillståndshavaren icke vill utnyttja tillståndet eller hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Polismyndigheten skall återkalla tillståndet och underrätta byggnadsnämnden, brandchefen och miljö- och hälsoskyddsnämnden härom.

Upphör rörelsen, skall tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos kommunen. Detsamma gäller om tillståndshavaren inte vill utnyttja tillståndet eller hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Kommunen skall återkalla tillståndet.

2

Polismyndigheten skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser för vilka tillstånd meddelats. I registret skola göras anteckningar om de beslut polismyndigheten meddelar i fråga om rörelsen.

Kommunen skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser för vilka tillstånd meddelats. I registret skall de beslut kommunen meddelar i fråga om rörelsen antecknas.

1 Senaste lydelse 1983:303. 2 Senaste lydelse 1975:599.

19 §1

Är tillståndshavare icke lämplig att driva rörelsen av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna lag eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall polismyndigheten återkalla tillståndet.

Är godkänd föreståndare eller ersättare icke lämplig att förestå rörelsen av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna lag eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall polismyndigheten återkalla godkännandet eller, om särskilda skäl föreligga, återkalla tillståndet för rörelsen.

Är tillståndshavare inte lämplig att driva rörelsen av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna lag eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall kommunen återkalla tillståndet.

Är godkänd föreståndare eller ersättare inte lämplig att förestå rörelsen av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna lag eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall kommunen återkalla godkännandet eller, om särskilda skäl föreligger, återkalla tillståndet för rörelsen.

20 §2

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, äger polismyndigheten vid vite förbjuda hotell- eller pensionatrörelse, för vilken icke fordras tillstånd.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, får kommunen vid vite förbjuda hotell- eller pensionatrörelse, för vilken tillstånd inte fordras.

1 Senaste lydelse 1975:599. 2 Senaste lydelse 1966:742.

21§1

För att tillse att bestämmelserna i denna lag iakttagas äger polismyndigheten tillträde till hotell och pensionat.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag utövas av kommunen. För tillsynen har kommunen rätt att få tillträde till hotell och pensionat. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

21a §

Kommunen får ta ut avgift för prövningen av ansökan om tillstånd enligt denna lag.

21 b §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900) . Föreskrifterna i 6 kap. 24 27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

1 Senaste lydelse 1975:599.

22 §

Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut enligt 13 § får överklagas hos regeringen.

Annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Kommunens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

5. Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428) att 23, 25 och 29 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1

Polismyndighet förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt.

Kronofogdemyndighet förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje region.

25 §

Part, sökande eller annan sakägare är ej skyldig att bekosta delgivning som sker genom myndighets försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita stämningsman eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde därmed i utrikesdepartementet.

Part, sökande eller annan sakägare är inte skyldig att bekosta delgivning som sker genom myndighets försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita kronofogdemyndigheten eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde därmed i Justitiedepartementet.

29 a §2

En delgivningsförsändelse som lämnats till en polismyndighet för delgivning får öppnas av polismyndigheten, om det behövs för att innehållet skall kunna överbringas till en annan polismyndighet för delgivning med den sökte. Vad nu sagts gäller dock inte om uppdragsgivaren angett att försändelsen inte får öppnas.

En delgivningsförsändelse som lämnats till en kronofogdemyndighet för delgivning får öppnas av kronofogdemyndigheten, om det behövs för att innehållet skall kunna överbringas till en annan kronofogdemyndighet för delgivning med den sökte. Vad nu sagts gäller dock inte om uppdragsgivaren angett att försändelsen inte får öppnas.

1 Senaste lydelse 1978:768. 2 Senaste lydelse 1990:1410.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift att 5, 8, 9, 10, 10 a, 13 och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrifter som avses i 1 §, får parkeringsanmärkning meddelas av en polisman eller av en sådan parkeringsvakt som avses i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrifter som avses i 1 §, får parkeringsanmärkning meddelas av en sådan parkeringsvakt som avses i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

En ny parkeringsanmärkning får meddelas för varje påbörjat kalenderdygn som överträdelsen pågår. Minst sex timmar måste dock förflyta från det att en parkeringsanmärkning meddelats till dess att en ny får meddelas. Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse.

Att en polisman under vissa omständigheter får låta bli att meddela en parkeringsanmärkning framgår av polislagen (1984:387). Även en parkeringsvakt får låta bli att meddela en parkeringsanmärkning, nämligen om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i fallet framstår som obetydlig.

En parkeringsvakt får låta bli att meddela en parkeringsanmärkning om överträdelsen med hänsyn till omständligheterna i fallet framstår som obetydlig.

1 Senaste lydelse 1987:25.

8 §

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten betalningsansvaret.

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos den kommun där anmärkningen meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer kommunen betalningsansvaret.

Bifalles ej ansökan om rättelse eller kan frågan icke lämpligen prövas i denna ordning, erinras den som har begärt rättelse om möjligheten att bestrida betalningsansvar på det sätt som anges i 9 §.

Mot beslut med anledning av begäran om rättelse får talan ej föras.

Mot beslut med anledning av begäran om rättelse får talan endast föras enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900)

9 §1

Ägare av fordon, i fråga om vilket parkeringsanmärkning har meddelats, får hos polismyndigheten i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen meddelades skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Därvid skall han ange de omständigheter som bestridandet grundas på och den bevisning som åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer polismyndigheten den utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar polismyndigheten beslut med anledning av bestridandet. Finner myndigheten att parkeringsanmärkning

Ägare av fordon, i fråga om vilket parkeringsanmärkning har meddelats, får hos den kommun där parkeringsanmärkningen meddelades skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Därvid skall han ange de omständigheter som bestridandet grundas på och den bevisning som åberopas.

Har bestridande anmälts, verkställer kommunen den utredning som behövs. Sedan utredningen har avslutats, meddelar kommunen beslut med anledning av bestridandet. Finner kommunen att parkeringsanmärkning inte hade

1 Senaste lydelse 1988:1180.

ej hade bort meddelas eller att betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

bort meddelas eller att betalningsansvar av annan anledning inte åvilar den som bestritt sådant ansvar, undanröjer den betalningsansvaret.

Anmäles bestridande senare än sex månader efter det att avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften, avvisas anmälan.

10 §1

Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas.

Andra beslut enligt 9 § överklagas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Överklagandet skall ges in till polismyndigheten. Det skall ha kommit in dit senast tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat anges i denna lag.

Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får endast överklagas enlig bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Andra beslut enligt 9 § överklagas skriftligen till den länsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Överklagandet skall ges in till kommunen. Det skall ha kommit in dit senast tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

1 3Senaste lydelse 1996:257.

10 a §1

Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, beslut i vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en anmälan av bestridande avvisats.

Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Kammarrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en länsrätt, om inte kammarrätten meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser beslut som rör någon annan än en part, beslut i vilket länsrätten ogillat jäv mot en domare eller beslut genom vilket en anmälan av bestridande avvisats.

Kammarrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Kammarrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 36 § första stycket 1 förvaltningsprocesslagen.

13 §2

Åläggande enligt 6 § andra stycket får inte utfärdas senare än ett år efter den dag då överträdelsen skedde.

Om en felparkeringsavgift inte betalas efter ett sådant åläggande som avses i 6 § andra stycket skall Vägverket begära indrivning av avgiften. Regeringen får meddela föreskrifter om att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen ( 1993:891 ) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske oavsett om åläggandet har fått laga kraft.

1 Senaste lydelse 1996:257. 2 Senaste lydelse 1997:487.

16 §1

När en parkeringsanmärkning har meddelats i en kommun som själv svarar för övervakningen enligt lagen ( 1987:24 ) om kommunal parkeringsövervakning, tillfaller felparkeringsavgiften kommunen.

Vid utbetalning till en kommun av betalda felparkeringsavgifter skall statens kostnader dras av med ett belopp som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Om avgiften har höjts enligt 6 § andra stycket, skall dessutom tre fjärdedelar av det belopp som svarar mot höjningen tillfalla staten.

I andra fall än som avses i första stycket tillfaller avgiften staten.

Felparkeringsavgiften tillfaller den kommun där parkeringsanmärkningen utfärdats.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

1 Senaste lydelse 1988:1180.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

dels att 2, 4 och 7 § § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 2 § samt 3 § skall upphävas,

dels att det skall införas en ny paragraf, 6 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parkeringsvakter, får kommunen besluta att den själv skall svara för övervakningen.

I beslutet skall anges det område som parkeringsövervakningen skall omfatta och det minsta antal parkeringsvakter som behövs där.

Kommunen skall svara för parkeringsövervakningen inom kommunen och skall med anledning härav i beslut ange det minsta antal parkeringsvakter som behövs där.

3 §

Kommunen skall underrätta polismyndigheten i orten om beslut enligt 2 § och om ändringar i sådana beslut.

4 §

Kommunen skall samråda med polismyndigheten i orten om den allmänna inriktningen och omfattningen av parkeringsövervakningen.

Samråd skall också ske, om polismyndigheten begär det med anledning av en händelse som beräknas kräva särskilda

Kommunen skall samråda med polismyndigheten, om polismyndigheten begär det med anledning av en händelse som beräknas kräva särskilda insatser i fråga om parkeringsövervakning.

insatser i fråga om parkeringsövervakning.

6 b §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900) . Föreskrifterna i 6 kap. 24 - 27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

7 §

Kommunen kan efter samråd med polismyndigheten besluta att parkeringsvakter får tas i anspråk för att biträda polismän vid fullgörande av trafikövervakningsuppgifter.

Sådana uppgifter får innebära trafikdirigering.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

dels att 13, 16, 27 och 28 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 20 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §1

Frågor om tillstånd beträffande brandfarliga varor som rör annan än Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Fortifikationsverket prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Frågor om tillstånd i övrigt enligt denna lag prövas, enligt vad regeringen närmare föreskriver, av Statens räddningsverk eller polismyndigheten.

Frågor om tillstånd beträffande brandfarliga varor som rör annan än Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Fortifikationsverket prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Frågor om tillstånd i övrigt enligt denna lag prövas, enligt vad regeringen närmare föreskriver, av Statens räddningsverk eller av sådan nämnd som avses i första stycket.

16 §2

Statens räddningsverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt de föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen.

På det lokala planet utövas tillsynen, om inte regeringen föreskriver något annat, i fråga om brandfarliga varor av den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten och i fråga om explosiva

På det lokala planet utövas tillsynen, om inte regeringen föreskriver något annat, av den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten.

1 Senaste lydelse 2001:505. 2 Senaste lydelse 2001:505.

varor av polismyndigheten.

20 a §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900) . Föreskrifterna i 6 kap. 24 - 27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

27 §1

Ett beslut i tillståndsärenden av en sådan nämnd som avses i 13 § får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Statens räddningsverk får överklaga nämndens beslut om tillstånd.

Polismyndighetens beslut i

Ett beslut i tillståndsärenden avseende brandfarliga varor av en sådan nämnd som avses i 13 § får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Statens räddningsverk får överklaga nämndens beslut om tillstånd.

Ett beslut i tillståndsärenden

1 Senaste lydelse 2001:505.

tillståndsärenden får överklagas hos Räddningsverket. Räddningsverkets beslut får inte överklagas.

avseende explosiva varor av en sådan nämnd som avses i 13 § får överklagas hos Räddningsverket. Räddningsverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Räddningsverkets beslut i tillståndsärenden, som Räddningsverket har prövat som första instans, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

28 §1

Beslut av en polismyndighet och av en sådan nämnd som avses i 16 § i tillsynsärenden får överklagas hos Statens räddningsverk. Räddningsverkets beslut får inte överklagas.

Beslut av en sådan nämnd som avses i 16 § i tillsynsärende får överklagas hos Statens räddningsverk. Räddningsverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Räddningsverkets beslut i tillsynsärenden och i övriga ärenden som Räddningsverket prövar som första instans får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut om föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och som har meddelats med stöd av bemyndigande enligt denna lag får inte överklagas.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

1 Senaste lydelse 2001:505.

9 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall att 45 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §1

Polismyndigheten skall lämna biträde för att

1. på begäran av socialnämnden eller rätten föra en missbrukare till en beslutad läkarundersökning,

2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem eller sjukhus,

3. på begäran av verksamhetschefen i fall som avses i 24 § tredje stycket föra den som skall beredas vård eller som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt

4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag.

En begäran enligt första stycket får inte göras förrän försök gjorts för att genomföra åtgärden utan biträde av polismyndigheten. Ett sådant försök behöver dock inte göras om det av omständigheterna framgår att ett sådant försök kan antas vara utsiktslöst.

När en begäran om biträde av polismyndigheten görs skall den åtföljas av en redogörelse av vilka försök som gjorts för att genomföra åtgärden. Om ett genomförande av åtgärden utan biträde av polismyndigheten bedömts vara utsiktslöst skall de omständigheter som ligger till grund för bedömningen redo-

1 Senaste lydelse 1996:797.

visas.

När en polismyndighet lämnar biträde enligt första stycket skall personal från den som begär biträde eller från socialtjänsten medverka.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga att 43 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §

Polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av

1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökningen,

2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och

3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom.

En begäran enligt första stycket får inte göras förrän försök gjorts för att genomföra åtgärden utan biträde av polismyndigheten. Ett sådant försök behöver dock inte göras om det av omständigheterna framgår att ett sådant försök kan antas vara utsiktslöst.

När en begäran om biträde av polismyndigheten görs skall den åtföljas av en redogörelse av vilka försök som gjorts för att genomföra åtgärden. Om ett genomförande av åtgärden utan biträde av polismyndigheten bedömts vara utsiktslöst skall de omständigheter som ligger till grund för bedömningen redovisas.

När en polismyndighet lämnar

biträde enligt första stycket skall personal från den som begär biträde eller från socialtjänsten medverka.

––––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

11. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45) att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 kap. 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

7a §

Om uppenbar fara för människor, djur eller egendom föreligger får, på statens bekostnad, stängsel eller annat sådant skydd anordnas och bevaras kring övergivet gruvhål i de fall då gruvhålet inte är kringgärdat med nödvändigt stängsel och då stängselskyldighet inte gäller enligt denna lag.

Det åligger bergmästaren att ombesörja att sådant stängsel eller annan sådan skyddsanordning som anges i första stycket utförs.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

12 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård att 47 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.

Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av

1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,

2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan vårdintyg har utfärdats,

3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd, eller

4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.

En begäran enligt andra stycket får inte göras förrän försök gjorts för att genomföra åtgärden utan biträde av polismyndigheten. Ett sådant försök behöver dock inte göras om det av omständligheterna framgår att ett sådant försök kan antas vara utsiktslöst.

När en begäran om biträde av polismyndigheten görs skall den åtföljas av en redogörelse av vilka försök som gjorts för att

genomföra åtgärden. Om ett genomförande av åtgärden utan biträde av polismyndigheten bedömts vara utsiktslöst skall de omständigheter som ligger till grund för bedömningen redovisas.

När en polismyndighet lämnar biträde enligt andra stycket skall personal från den som begär biträde eller från socialtjänsten medverka.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att 27 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §

I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i tillämpliga delar 47 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.

I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i tillämpliga delar 47 § andra–femte stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

14. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar att 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Under indrivningen gäller bestämmelserna i 7 kap. 14 § utsökningsbalken om företrädesrätt vid utmätning av lön för böter och viten samt för fordringar som påförts enligt bestämmelserna i

1. lagen (1972:435) om överlastavgift,

2. bilskrotningslagen (1975:343), 3. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

5. fordonsskattelagen (1988:327),

6. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,

7. lagen (1994:419) om brottsofferfond,

8. skattebetalningslagen (1997:483), eller

9. lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon.

3. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

4. fordonsskattelagen (1988:327),

5. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,

6. lagen (1994:419) om brottsofferfond,

7. skattebetalningslagen (1997:483), eller

8. lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

1 Senaste lydelse 2002:417 som träder i kraft den 1 januari 2003.

15. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)

dels att 3 kap. 1, 2, 6, 7, 14–16, 18–23, 25, 26 och 28 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 17 a § och 17 b § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd behövs dock inte om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.

I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen.

En offentlig plats inom deltaljplanelagt område får inte utan tillstånd av kommunen användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd behövs dock inte om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.

I fråga om allmänna vägar gäller kravet på kommunens tillstånd endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen.

2 §

Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker ansökan får tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer villkor enligt 15 § får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.

Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet om detta avser

1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen eller

2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap 2 § första stycket 3 om den är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.

Kommunen skall bereda polismyndigheten tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om polismyndigheten avstyrker ansökan får tillstånd inte meddelas. Om polismyndigheten för tillstyrkan uppställer villkor enligt 14 § får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.

6 §

Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polismyndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.

Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.

Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter tillstånd av

Sprängning får inte utan tillstånd av kommunen äga rum inom område som omfattas av detaljplan.

Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter tillstånd av kommunen.

Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av kommunen, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktansvärd olägenhet för person eller egendom.

Kommunen skall bereda polismyndigheten tillfälle att yttra

polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjutbana.

sig innan tillstånd ges. Om polismyndigheten för tillstyrkan uppställer villkor enligt 14 § får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.

Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyndigheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktansvärd olägenhet för person eller egendom.

Skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polismyndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.

Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.

14§

Vid prövning av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild hänsyn tas till gångtrafikens intresse.

Ett beslut av polismyndig-

Vid prövning av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Sådana förhållanden skall även beaktas när polismyndigheten yttrar sig enligt 2 eller 6 §§. Om yttrandet avser ansökan om tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild hänsyn tas till gångtrafikens intresse.

Polismyndigheten får i

heten om tillstånd får förenas med de villkor som behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.

beslutet eller i yttrandet ange de villkor som behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.

15§

När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om skötsel av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller särskilda bestämmelser.

Ett beslut av kommunen om tillstånd enligt 1 § får förenas med de villkor som behövs för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om skötsel av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller särskilda bestämmelser.

16§

Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall innehålla de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §. Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjanderättshavare kan behövas.

Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla erinran om möjligheten att

Beslut om tillstånd som avses i detta kapitel eller i en lokal föreskrift gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall innehålla de villkor som kommunen har meddelat enligt 15 § och de villkor som polismyndigheten har ställt upp med stöd av 14 § andra stycket. Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjanderättshavare kan behövas.

Om polismyndigheten yttrat sig enligt 2 eller 6 §§ skall beslutet innehålla erinran om

överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).

möjligheten att överklaga polismyndighetens beslut till länsrätten.

17 a §

En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt en anställd i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i

6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900) . Föreskrifterna i 6 kap. 24 27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut

17 b §

Kommunen får ta ut avgift för prövningen av ansökan om tillstånd enligt detta kapitel eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av bestämmelser i detta kapitel.

18§

Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd

Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd

1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtas rättelse genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,

2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för kommunen att det återkallas,

3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,

4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse för trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller

5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt sin skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte betalar genast efter uppmaning.

Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om yttrande upphävts efter överklagande.

Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om polismyndighetens beslut om yttrande upphävts efter överklagande.

19§

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel, lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av 5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga honom att inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel, lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av 5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får tillståndsmyndigheten förelägga honom att inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.

Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan föregående tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på en offentlig plats utan nödvändigt

tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.

Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller något annat skrymmande föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om föremålet ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det är uppenbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans ställe har bestämt platsen för uppställningen.

20§

I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges bekostnad genom polismyndighetens försorg.

I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges bekostnad genom tillståndsmyndighetens försorg.

21§

Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den försumliges bekostnad,

Tillståndsmyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den försumliges bekostnad,

1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har satts ut,

2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efterforskning, eller

3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.

22 §

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1, 3, 4 eller 6 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot förbud enligt 17 § första stycket.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1, 3, 4, 6 § första eller andra stycket eller 7 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot förbud enligt 17 § första stycket.

Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8–11 §§.

23 §

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillåten enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 § första stycket.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillåten enligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 § andra stycket.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillåten enligt 6 § första stycket eller 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 § första stycket.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillåten enligt 6 § tredje stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 § andra stycket.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshavaren gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.

25 §1

Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som kan anses skäligt.

Vapen som har använts i strid med 7 § och ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som kan anses skäligt.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

1 Senaste lydelse 1994:1427.

26§

Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten. Dock får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett avstyrkande från kommunen enligt 2 § första stycket.

Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten.

Kommunens beslut i fall som avses i 6 § får överklagas hos länsrätt.

I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap. 2 § eller i 2 § eller någon av 8–10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

28 §

Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt 11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.

Tillståndsmyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt 11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

16. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lag (2001:558) om vägtrafikregister att 6 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

I vägtrafikregistret förs det in uppgifter som avser

1. motordrivna fordon och släpfordon samt ägare till dessa,

2. a) behörighet enligt körkortslagen (1998:488) att föra fordon,

b) förarutbildning och förarprov,

c) det som i övrigt behövs för tillämpningen av körkortslagen och av föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen,

3. a) behörighet att föra fordon i yrkesmässig trafik och rätten att bedriva yrkesmässig trafik och biluthyrning,

b) det som i övrigt behövs för tillämpningen av yrkestrafiklagen (1998:490) och lagen (1998:492) om biluthyrning samt av föreskrifter som meddelats i anslutning till lagarna och för tillämpningen av bestämmelser om tillstånd till internationella person- eller godstransporter, samt

4. innehav av särskilda behörighetshandlingar som krävs för att föra ett visst slag av motordrivet fordon eller luftfartyg i andra fall än som avses i 2 a) och 3 a) eller för att utöva viss tjänst eller genomgå viss utbildning.

I registret förs det dessutom in uppgifter som behövs för kontroll av att felparkeringsavgifter enligt lagen ( 1976:206 ) om felparkeringsavgift betalas och att influtna medel redovisas.

Personuppgifter får endast föras in för de ändamål som anges i 5 §.

–––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Utredningens uppdrag och arbete

Utredningens uppdrag

Polisverksamhetsutredningen har två huvudfrågor att behandla. Den ena gäller renodling av polisverksamheten. Utredningen har i den delen i uppdrag att lämna förslag till förändringar i polisens arbetsuppgifter som innebär att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion, dvs. att minska brottsligheten och öka tryggheten. Den andra frågan avser möjligheten att komplettera polisens resurser och insatser i glest befolkade områden i landet.

Den 21 februari 2002 fick utredningen tilläggsdirektiv. Utredningen fick därmed i uppdrag att utreda frågan om att föra över huvudansvaret för förvaring av personer som omhändertagits med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. från polisen till annan huvudman (dir. 2002:23). Den 13 juni 2002 förlängdes utredningstiden till den 1 december 2002 beträffande denna del och den del av utredningens uppdrag som avsåg polisens arbetsuppgifter med anknytning till djur.

Den 9 november 2001 presenterades ett första delbetänkande. Avsikten med det betänkandet var att föra en diskussion om vilka uppgifter som skulle kunna föras från polisen antingen till annan huvudman eller helt upphöra. I föreliggande delbetänkande behandlas de remissvar som inkommit.

Utredningens andra del handlar om glesbygdsfrågorna. Utredningen har koncentrerat sitt arbete på att föreslå en kompletterande resurs till polis i glesbygd. Utredningen har även haft i uppdrag att komma med förslag som underlättar rekryteringen av poliser till glest befolkade områden. Samtidigt har inrättandet av två nya polishögskolor givit nya förbättrade förutsättningar för rekryteringen. Situationen är alltså inte densamma som när utredningen startade. Många av de insatser som skulle behöva göras

handlar även om mer av regionalpolitiska helhetsgrepp. Det är inte möjligt att isolera problemen med att rekrytera poliser till glest befolkade områden från det mer övergripande problemet med befolkningsutvecklingen och arbetstillfällen i glesbygd. Dock kan påpekas att även här har positiva förändringar börjat ske. Av detta skäl föreslår utredningen inga mer långtgående förslag.

Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1och 2 till betänkandet.

Utredningens arbete

Utredningen lämnade den 9 november 2001 ett första delbetänkande. Det betänkandet har remissbehandlats och remissvaren har legat till grund för utredningens fortsatta arbete. Detta är ett andra delbetänkande. Ett slutbetänkande lämnas i december 2002.

Avsikten med betänkandet är att presentera preciserade förslag på hur polisens arbete kan renodlas samt på vilket sätt polisens resurser i glesbygden kan kompletteras. Arbetet med detta delbetänkande har utförts under perioden november 2001–juli 2002. Statistiska centralbyrån har på utredningens uppdrag gjort en beskrivning av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag. Inför det tidigare delbetänkandet hade utredningen kontakt med andra närliggande redan presenterade utredningar: Medborgarkontorsutredningen (SOU 1995:61) samt den s.k. ROPA-utredningen (Polismyndigheten i Stockholms län 1999).

Vissa av de frågor som behandlades i utredningens förra betänkande tas inte upp i föreliggande betänkande. Skälet är att utredningen endast förde en allmän diskussion i dessa frågor. Utredningen hade inte för avsikt återkomma med preciserade förslag i dessa delar. Exempel på sådana frågor är vapentillstånd, hastighetsöverträdelser och tillstånd till larminstallationsverksamhet. Då det gäller hastighetsövervakning anser utredningen att detta bör utredas i särskild ordning. Även av remissinstanserna har ytterligare förslag till renodling lämnats. Utredningen har av tidsskäl inte haft möjlighet att närmare gå in på dessa.

Utredaren har tillsammans med sekretariatet haft omfattande kontakter med företrädare för såväl polismyndigheter som andra myndigheter och verksamheter. De polismyndigheter som besökts är polismyndigheterna i Skåne län, Västra Götaland, Stockholm län, Uppsala län, Västerbottens län, Norrbottens län, Värmlands län, Jämtlands län, Kalmar län och Västernorrlands län. Dessutom har

utredningen haft kontakt med landshövdingarna, länspolismästarna samt med olika personer vid Rikspolisstyrelsen.

Utredningen har, för att ta del av internationella erfarenheter, besökt företrädare för polisväsendet i Norge, Finland, Holland, Kanada och England.

Utredningen har även vid flera tillfällen samrått med företrädare för de fackliga organisationerna Polisförbundet och STpolisväsende. Vidare har utredningen haft kontakt med Svenska Kommunförbundet, Bergsstaten, Glesbygdsverket, Securitas, Falck Security AB, Småkommunernas förening, Småföretagarföreningen vid Siljan, Svenska stöldskyddsföreningen, Sveriges försäkringsförbund, Svenska Parkeringsföreningen samt S-reg.

Samråd har även skett med Beredningen för rättsväsendets utveckling (dir. 2000:90).

Det skall noteras att, i den mån utredningens förslag medför ändringar i förordningar, lämnas inga förslag till ändringar.

I den mån det i texten hänvisas till delbetänkandet avses utredningens tidigare överlämnade betänkande Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet (SOU 2001:87).

Det är slutligen att notera att vi av redaktionella skäl i betänkandet jämställer kommun med myndighet.

I RENODLING AV POLISENS ARBETSUPPGIFTER

1. Allmänna utgångspunkter

Inledning

Utredningen överlämnade i november 2001 ett delbetänkande, Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet (SOU 2001:87). I detta delbetänkande redovisades en kartläggning över vissa uppgifter som i dag utförs av polisen där det finns anledning att fundera över om arbetsuppgifterna skall ankomma på polisen. Dessutom fördes diskussioner om en överflyttning av vissa arbetsuppgifter från polisen till andra aktörer i samhället och i något fall fördes fram argument rörande om det över huvud taget var arbetsuppgifter som kunde anses vara ett offentligt åtagande.

Delbetänkandet har remissbehandlats och utredningen har, bl.a. med utgångspunkt i remissvaren, bedrivit ett fortsatt utredningsarbete och gjort en analys av förslagen. Närmast följer en redogörelse över de allmänna utgångspunkter och grundläggande principer som utredningen menar är avgörande för bedömningen om en uppgift bör ankomma på polisen. Därefter redovisas vart och ett av de arbetsområden som utredningen analyserat.

Länsstyrelsen tidigare länets högsta polisorgan

Utredningen har under arbetets gång ställts inför frågan varför vissa arbetsuppgifter kommit att ligga inom polismyndighetens ansvarsområde. I detta sammanhang är det värt att notera att länsstyrelsen tidigare var länets högsta polisorgan. Denna ordning upphörde den 1 januari 1999 i och med att 6 § polislagen (1984:387) upphörde att gälla enligt lag (1998:1555) om ändring i

polislagen. De skäl som anfördes för förändringen var följande (prop. 1998/99:1, utgiftsområde 4).

”Länsstyrelserna har haft ansvar för polisen under lång tid. Det var naturligt före polisens förstatligande år 1965 att staten hade samordnande funktioner i förhållande till den lokala polisen och att dessa hanterades på regional nivå. När polisen förstatligades organiserades den lokala polisen i 119 polismyndigheter, var och en verksam inom ett polisdistrikt. I ett sådant system var det också naturligt och nödvändigt att det på regional nivå fanns ett statligt organ med samordnande uppgifter och att dessa uppgifter ålåg länsstyrelserna.

Polisväsendet har under senare tid genomgått en omfattande strukturförändring. Sedan den 1 juni 1998 sammanfaller polisdistrikten med länen och det finns således endast 21 polisdistrikt i landet. Styrningen av polisen har emellertid inte förändrats i takt med denna utveckling.

När det nu finns endast en polismyndighet i varje län blir konsekvensen, som Polisledningskommittén belyst, att det finns två styrelser, länsstyrelsens styrelse och polisstyrelsen, inom samma område. De bestämmer båda över samma statliga myndighet. Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsens styrelse och polisstyrelsen är både oklar och varierar mellan länen. Bristen på enhetlighet leder till osäkerhet i fråga om vilka roller de förtroendevalda och myndigheternas befattningshavare har. Oklarheterna medför en risk för att de förtroendevaldas inflytande blir svagare än vad som varit avsikten med det senaste årtiondets reformer. Det förhållandet att två styrelser delar på eller konkurrerar om ansvaret för samma myndighet är emellertid inte bara principiellt tveksamt utan medför också risker för att resurserna utnyttjas dåligt. När det tidigare fanns många polisdistrikt i länen var det motiverat att länsstyrelsen var länets högsta polisorgan. Nu är läget alltså ett annat. Med endast en myndighet i varje län svarar den myndigheten självfallet för sig egen samordning och behöver inte mer än en styrelse. Det nuvarande systemet bör avskaffas och polismyndigheten bör ledas av endast en styrelse.”

Detta förhållande utgör bakgrunden till den rådande ordningen när det gäller vissa arbetsuppgifter.

Gränsdragning mellan statliga och kommunala åligganden

De grundläggande bestämmelserna om den kommunala självstyrelsen återfinns i 1 kap.1 och 7 §§regeringsformen.

I 1 § sägs att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunal självstyrelse. Begreppet kommunal självstyrelse kan sägas vara ett uttryck för en princip som anger relationen mellan stat och kommun. Av förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s.190) framgår att någon bestämd avgränsning mellan statens och kommunernas verksamhet inte var avsedd eller ens ansetts möjlig då den måste kunna förändras under skiftande samhällsförhållanden. I samma förarbeten framhölls, när det gäller den närmare ansvarsfördelningen, att förhållandet mellan staten och den kommunala självstyrelsen präglas av en helhetssyn där staten och kommunerna samverkar på skilda områden och i olika former för att uppnå gemensamma samhällsnyttiga mål.

Flera utredningar har behandlat olika frågor som har samband med den kommunala självstyrelsen och uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Exempel på detta är Kommunalekonomiska kommittén (SOU 1991:98), Ekonomikommissionen (SOU 1993:16) och Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90). Dessa frågor har även behandlats av kommittén om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd i betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Där konstateras att någon klar och given definition av vad som menas med kommunal självstyrelse knappast framförts i lagstiftningssammanhang. Kommittén menar att diskussionen mera har gällt självstyrelsens styrka på olika områden och den faktiska och praktiska ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan stat, kommun och landsting. Vidare kan, enligt kommittén, den kommunala självstyrelsen sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt.

”Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande och allomfattande princip för relationen mellan stat och kommun. Den säger att kommunen respektive landstinget själv skall styra, dvs. besluta inom sitt område beträffande de kommunala angelägenheterna. Vilka dessa angelägenheter är bestäms genom lag. Några av dem är specialreglerade i särskild lag, och här föreligger i regel en skyldighet för kommunen eller landstinget att ombesörja dem. En förutsättning för den kommunala självstyrelsen är den kommunala beskattningsrätten.

Utmärkande för den offentliga sektorn är samverkan mellan stat och kommun. Och det finns motstående intressen. Den kommunala självstyrelsen kan därför inte vara total. Frihetsgraden varierar efter angelägenheternas art. Men för folkstyrelsen representerar den kommunala självstyrelsen grundläggande värden. Den skall därför ha en reell innebörd och väga mycket tungt i relation till de motstående

intressen som kan finnas.”

Kommittén anger vidare i betänkandet att vissa offentliga uppgifter – som kan sägas handla om att trygga riksintressen eller som av andra skäl kräver ett stort mått av likformighet eller överblick över hela landet – lämpar sig mindre väl för ett kommunalt ansvar utan bör i huvudsak ankomma på staten, antingen centralt eller i en decentraliserad organisation. För sådana offentliga uppgifter som naturligare bör anförtros den kommunala sektorn måste också en statlig styrning kunna ske, om än i varierande utsträckning, fortsätter kommittén. En betydelsefull faktor vid prövningen av huvudmannaskapet för en viss uppgift är och bör vara, enligt kommittén, om verksamheten gagnas av att beslutsfattandet sker nära människorna och så att lokala och regionala synpunkter och förhållanden kan vägas in i besluten. Betydelsen av att offentliga beslut fattas nära människorna har kommit till uttryck i Europakonventionen om kommunal självstyrelse, som Sverige anslutit sig till (prop. 1988/89:119). Av artikel 4 punkten 3 i denna konvention framgår att offentliga uppgifter normalt skall utföras av de myndigheter som ligger närmast medborgarna.

I 1 kap. 7 § första stycket andra meningen regeringsformen anges att beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. Enligt yttrande av Lagrådet över ett förslag till lag om tillfällig minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar i eller utdelning från kommunala bostadsföretag m.m. (1998/88:BoU11) framgår att det är svårt att ge någon mer strikt innebörd åt nämnda paragraf. Efter ett resonemang kring bestämmelsens innebörd jämförd med 8 kap. 5 § regeringsformen konstaterar Lagrådet att, så som bestämmelserna i regeringsformen är utformade, synes det ytterst vara riksdagen som sätter gränser för det kommunala självbestämmandet. Därefter uttalade Lagrådet att den kommunala självstyrelsen måste ha någon innebörd och att man tills vidare får utgå från att den kommunala självstyrelsen är en realitet men att det är ovisst hur långt den sträcker sig.

Utredningen kommer i de följande avsnitten behandla ett antal av polisens nuvarande arbetsuppgifter där utredningen i några fall föreslår att uppgifterna skall tas över av kommunen. Vid utredningens övervägande av om det framstår som lämpligt att ålägga kommunerna ansvaret för arbetsuppgifterna har utredningen beaktat dessa nu redovisade synpunkterna.

Medborgarperspektivet

En viktig utgångspunkt för det förändringsarbete som pågår inom rättsväsendet är att det sammantagna resultatet inte leder till försämringar för den enskilde medborgaren. I stället bör förändringsarbetet leda till högre servicenivå, bättre effektivitet, snabbare handläggning och lägre kostnader för medborgarna. Själva utgångspunkten för denna utredning är bättre effektivitet i polisarbetet men också att polisarbetet i glesbygden skall kunna utvecklas och att den polisära servicen i landets glest befolkade delar skall kunna bli bättre. Utredningens förslag bygger på bedömningen att goda effekter kan uppnås i detta avseende och med bibehållen rättssäkerhet.

Då uppgifter, i likhet med förslagen i utredningen, förs över från stat till kommun, har flera remissinstanser pekat på risken att kompetensen försämras. Man menar att små kommuner inte har möjlighet att hålla sig med kompetens inom samtliga områden. Utredningen delar den bedömningen. Av det skälet föreslår utredningen att det på ett flertal områden införs en möjlighet för kommunerna dels att sluta samarbetsavtal i frågorna, dels att delegera beslutanderätt i frågorna till en anställd i en annan kommun. På detta sätt öppnas möjligheten att upprätthålla en mycket god kompetens inom områden där ärendetypen inte är särskilt frekvent. Det finns hos kommunerna goda erfarenheter av sådant samarbete inom andra områden. Utredningen föreslår också att vissa uppgifter helt skall försvinna eller kunna läggas ut på entreprenad. De vinster man därmed kan uppnå i polisarbetet bör kunna komma medborgarna till godo i form av bättre service och högre tillgänglighet.

Renodling

Såsom beskrivits i delbetänkandet har vi använt oss av en metod för att bedöma om en arbetsuppgift har sådan polisiär relevans att ansvaret för utförandet av arbetsuppgiften skall åligga polisen. Metoden kan beskrivas bestå av tre utgångspunkter som var och en för sig eller tillsammans utgör en förutsättning för om en uppgift skall anses vara polisiärt relevant och därmed ankomma på polisen. Om inte förhållandena i de beskrivna utgångspunkterna är uppfyllda i tillräcklig utsträckning bör arbetsuppgiften överföras till annan huvudman eller helt upphöra om inte detta medför betydande negativa konsekvenser från ett medborgar- eller samhällekonomiskt perspektiv. De tre utgångspunkterna är i korthet följande.

1) Polisen skall i princip belastas med endast de arbetsupp-

gifter som kan anses utgöra ett naturligt led i funktionen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Polisen bör således endast tillföras sådana arbetsuppgifter där ett ordning- eller säkerhetstänkande är av dominerande betydelse vid utförandet av uppgiften och som i princip kräver den kompetens och utbildning som en polis normalt besitter.

2) Principen att polisen skall vara den huvudaktör som på

samhällets vägnar har befogenhet att använda våld mot medborgarna bör i största möjliga utsträckning upprätthållas även om det vid sidan om polisen finns yrkesgrupper i dag som har vissa befogenheter på området. Även om den övergripande utgångspunkten ordnings- och säkerhetstänkande inte ingår som ett dominerande moment skall en uppgift ankomma på polisen om det kan antas att våld eller tvångsmedel kan komma att behöva användas för att utföra den.

3) Polisen skall endast utföra uppgifter som ligger inom

ramen för polisers nuvarande utbildning och kompetens.

Om förhållandena enligt en eller flera av dessa utgångspunkter i tillräckligt utsträckning är uppfyllda anses arbetsuppgiften vara vad vi kallar för polisiärt relevant och skall ligga kvar hos polisen.

Utöver dessa tre utgångspunkter har vi vid bedömningen i renodlingsfrågan beaktat ett antal argument och omständigheter som framförts i olika sammanhang. Vi har funnit anledning att

tillmäta argumenten och omständigheterna viss relevans för renodlingsfrågan men samtidigt kunnat konstatera att de inte bör få ha en avgörande eller självständig betydelse. Dessa argument och omständigheter kan i korthet beskrivas enligt följande.

Det finns risk för spridning av integritetskänsliga registeruppgifter då en överföring av arbetsuppgifter från polisen till annan myndighet förutsätter att även uppgifter i belastnings- och misstankeregister förs över till myndigheten.

Naturligtvis bör spridningen av integritetskänsliga uppgifter begränsas i största möjliga utsträckning. Emellertid kan konstateras att flera myndigheter redan i dag har direktåtkomst till uppgifter ur nämnda register. Någon skillnad i sekretesskyddet för uppgifterna kommer inte att uppstå även om de görs tillgängliga för annan myndighet. Vid en samlad bedömning anser vi att det förhållandet att fler myndigheter får tillgång till "polisregisteruppgifter" inte ensamt bör utgöra något hinder mot att ärendetyper som kräver tillgång till sådana uppgifter förs över till andra myndigheter.

En överföring av uppgifter från polisen till annan myndighet kan inskränka polisens utrymme att etablera en naturlig kontakt med allmänheten. Därmed kan möjligheten för polisen att upprätthålla en god relation till medborgarna påverkas negativt. Det är viktigt att det finns ett betydande utrymme för polisen att etablera en naturlig kontakt med allmänheten för att därigenom upprätthålla en god relation till medborgarna. Det finns dock, såvitt vi kunnat finna, inte några forskningsbelägg för att just de naturliga kontakterna ger större förtroende och inte heller att ett större förtroende i sig medför effektivare brottsutredning. Dessutom kan konstateras att merparten av de kontakter mellan polismyndigheten och allmänheten i de ärendetyper som vi diskuterar sköts från polismyndighetens sida av civilanställda. Mot bakgrund härav gör vi den bedömningen att önskvärdheten av att polisen har en naturlig kontakt med allmänheten inte väger så tungt att den ensamt kan motivera att en viss uppgift skall ankomma på polisen.

Vissa arbetsuppgifter bör ankomma på polisen oavsett graden av polisiär relevans eftersom dessa verksamheter ger möjligheter till omplacering av poliser som på grund av ålder eller av personsociala skäl inte lämpligen bör arbeta i yttre tjänst. Utredningen delar uppfattningen att det måste finnas möjligheter till omplacering inom polisorganisationen i större utsträckning än i många andra organisationer med hänsyn till de psykiska och fysiska ansträngningar som en polis i yttre tjänst kan utsättas för. Emellertid bör en

så bred och omfattande verksamhet som polisorganisationen kunna erbjuda varierande arbetsförhållanden för personalen inom polisens kärnverksamhet. En äldre skiftesarbetande utryckningspolis bör t. ex. kunna arbeta som brottsutredare. Vi är av den uppfattningen att behovet av omplaceringsmöjligheter inte kan anses väga så tungt att detta ensamt skall utgöra ett hinder att flytta verksamheter som har mycket låg polisiär relevans till annan lämpligare huvudman.

Om arbetsuppgifter flyttas från polismyndigheten kan det innebära att vissa poliskontor, särskilt i glesbygd, inte kommer att ha kvar tillräckligt med arbetsuppgifter för att motivera kontorens existens. Från ett medborgarperspektiv kan det naturligtvis vara av betydelse att ett poliskontor är beläget så nära de boende som möjligt. Det värde som ett poliskontor har för den upplevda tryggheten skall dock vägas mot de kostnader det innebär att bemanna ett sådant kontor. Vi menar att utgångspunkten bör vara att existensen av poliskontor inte skall ha en självständig betydelse för om en uppgift utan polisiär relevans skall vara ett åliggande för polisen.

Ytterligare en synpunkt kan vara att man i stället för att föra bort en arbetsuppgift från polisen till annan huvudman anställer fler civila som avlastar polismännen från arbetsuppgiften. Även en sådan lösning skulle frigöra fler polismän som skulle kunna ägna sig åt polisens kärnverksamhet. Samhällets kostnader för att utföra arbetsuppgiften skulle kunna antas bli i stort sett densamma som om någon utanför polisorganisationen utförde den men det skulle ligga en vinst i att man inte drabbas av några omställningskostnader. Mot en sådan lösning talar enligt utredningens mening behovet av att föra bort arbetsuppgifter som framstår som verksamhetsfrämmande i syfte att skapa en tydligare polisidentitet. Såsom utredningen konstaterat i delbetänkandet kan en sammanblandning av de olika roller som polisen har verka negativt ur effektivitetssynpunkt. Ett klart och tydligt uppdrag bidrar till att klargöra vilka förväntningar som skall kunna ställas på och infrias av polisen.

För en närmare redovisning av utredningens allmänna utgångspunkter hänvisas till det tidigare överlämnade delbetänkandet Mot ökad koncentration – förändring av polisens verksamhet (SOU 2001:87) s. 45 ff.

I det följande, under kapitel 2–14, kommer utredningens bedömningar och förslag beträffande ett antal av polisens verksamhetsområden att redovisas.

2. Tillstånd enligt 2 kap. ordningslagen (1993:1617), allmän sammankomst och offentlig tillställning

Utredningens förslag:

– Frågor om tillstånd att anordna offentlig tillställning skall, liksom frågor om tillstånd att anordna allmän sammankomst, fortfarande avgöras av polismyndigheten. – För det fall ansökan om allmän sammankomst eller offentlig tillställning även innefattar ansökan om att ta i anspråk offentlig plats skall polismyndigheten ombesörja att ansökan även tillställs kommunen för beslut i den frågan. Endast en ansökningsavgift skall utgå i sådana fall.

2.1. Nuvarande reglering

Bestämmelserna om tillstånd till att anordna allmän sammankomst och offentlig tillställning finns i 2 kap. ordningslagen (1993:1617).

Av 1 § framgår att med allmän sammankomst avses bl.a. demonstrationer och andra sammankomster som hålls för opinionsyttring, vissa föreläsningar och föredrag, olika sammankomster för framförande av konstnärligt verk samt andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas. Vidare anges vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att sammankomsten skall anses vara allmän. Av 2 § framgår att vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster även gäller för cirkusföreställningar.

Av 3 § framgår att med offentlig tillställning avses tävlingar och uppvisningar i sport och idrott, danstillställningar, tivolinöjen och festtåg, marknader och mässor samt andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster eller cirkusföreställningar. Vidare anges att för att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan, medlemskap i en viss förening eller annat

villkor är dock att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till om tillställningen uppenbarligen är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan tillställning.

Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte anordnas på offentlig plats utan tillstånd. Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det är fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller liknande nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport eller professionell brottning. Ansökan om sådant tillstånd skall göras hos polismyndigheten.

Polisen bedömer ansökan om tillstånd att anordna offentliga tillställningar utifrån trafikförhållanden och den allmänna ordningen och säkerheten. Vid denna bedömning vägs anordnarens kvalifikationer och lokalens lämplighet in. Det har blivit allt vanligare att polisen gör slagningar i polisregister, särskilt vid ansökan om att anordna danstillställningar för ungdomar, för att få underlag vid bedömningen av sökandens kvalifikationer. Om tillställningen äger rum på offentlig plats inhämtas yttrande från kommunen enligt de bestämmelser som finns i 3 kap. ordningslagen.

För att kunna ta ställning till vilka resurser som krävs i form av ordningsvakter och egna insatser för att säkerställa ordning och säkerhet kontrollerar polisen rapporter från tidigare evenemang av liknande slag. Enligt uppgift från polisen är många ärenden av det slaget att det är uppenbart att det inte krävs särskilda insatser för ordningshållande. Detta innebär att den tid som läggs ned från polisens sida för handläggning av tillståndsärendet är begränsad samt att arbetsuppgiften endast har en begränsad polisiär relevans. Eftersom karaktären på de aktiviteter som ansökan gäller kan vara väldigt olika varierar naturligtvis handläggningstiden för ärendena och även innehållet av polisiär relevans. En del av tillståndsärendena tar längre tid i anspråk då de kräver särskilda insatser från polisens sida för att upprätthålla ordning och säkerhet vid genomförandet vid tillställningen.

2.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen konstaterade i delbetänkandet att det finns goda skäl att flytta över ansvaret för handläggningen av tillståndsansökningar avseende offentlig tillställning från polisen till kommunen. Vi menade vidare att uppgiften att upprätthålla ordning och säkerhet kunde tillgodoses genom att kommunen fick en skyldighet att underrätta polismyndigheten om ansökningar av detta slag. Enligt vårt förslag i delbetänkandet bör polismyndigheten själv få avgöra för vilka ärenden man anser att en bedömning utifrån ordnings- och säkerhetsaspekter är påkallad och vilka eventuella villkor som bör vara förenade med ett beviljande av ansökan. Vi menade att kommunen inte skulle ha rätt att ändra i de villkor som polismyndigheten sätter upp. Polismyndigheten skulle alltså ges vetorätt beträffande ansökningar om att anordna offentlig tillställning.

Beträffande finansieringen framförde vi att utgångspunkten skall vara att verksamheten skall vara självfinansierad genom de avgifter som tas ut vid ansökningstillfället.

2.3. Remissinstansernas yttranden

En majoritet av remissinstanserna ställer sig negativa till utredningens förslag. Det gäller t.ex. ST-polisväsende, Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet, Jusek, Riksrevisionsverket, Malmö stads kommunstyrelse, Partille kommun, Jönköpings kommun, Skellefteå kommun, Borlänge kommun och Arboga kommun.

Skälen som anförs är flera. Man menar bl.a. att det finns en naturlig och viktig knytning till polisens kärnverksamhet och att kommunen i dessa typer av ärenden sällan har några egna intressen att bevaka. Vidare betonas vikten av att polisen i tid kan föra dialog med arrangören för att i tid kunna bedöma behovet av eventuella polisinsatser. Det påpekas att en sådan dialog kan också ha en brottsförebyggande betydelse.

Det anförs också att det ur allmänhetens synvinkel kan vara negativt med att olika myndigheter hanterar ärenden om allmänna sammankomster respektive offentliga tillställningar, liksom att hanteringen av ärenden om offentliga tillställningar delas upp mellan olika myndigheter.

Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare uppger att de offentliga tillställningar som inte har tillstånd till servering av alkohol, t.ex. ungdomsdanser, även fortsättningsvis bör prövas av polisen enligt ordningslagen medan det bör räcka med prövning och beslut enligt alkohollagen för de tillställningar med serveringstillstånd enligt denna lag.

Svenska Kommunförbundet tillstyrker förslaget. Förbundet ställer sig dock tveksamt till att polisen själva skall få avgöra om de skall göra en bedömning av de eventuella villkor utifrån ordnings- och säkerhetsaspekter som bör vara förenade med ett beviljande av en ansökan. Förbundet anser att kommunerna måste tillförsäkras en möjlighet att få polisens bedömning t.ex. när det gäller att föreskriva det minsta antalet ordningsvakter som skall finnas vid en offentlig tillställning.

Även Bromölla kommun, Laholms kommun och länsstyrelsen i Örebro län instämmer i vår bedömning att dessa ärenden kan föras över till kommunen.

2.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgifterna ankomma på polisen?

Allmänna sammankomster definieras i 2 kap. 1 § ordningslagen. Exempel på allmänna sammankomster är demonstationer, politiska möten, sammankomster som hålls för opinionsyttring eller religionsutövning, sammankomster för att framföra konstnärligt verk samt andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas. Av 2 kap. 1 § regeringsformen framgår att varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna bl.a. mötesfrihet, demonstrationsfrihet och religionsfrihet. Med mötesfrihet menas enligt regeringsformen frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk och med demonstrationsfrihet menas frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats. Bestämmelserna om allmänna sammankomster i ordningslagen avser således sammankomster som omfattas av grundlagsskyddade rättigheter. Av 2 kap. 14 § regeringsformen framgår att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och

säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken samt i övrigt endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Vi anser i likhet med tidigare utredningar att det inte föreligger några förutsättningar för att flytta över tillståndärendena vad gäller allmän sammankomst till annan huvudman utan ärendena bör även fortsättningsvis handläggas av polismyndigheten. Det ger en fördel ur operativ verksamhetssynpunkt att det så snart som möjligt kan initieras en dialog med arrangör och anordnare av allmän sammankomst. Möjligheterna till en dialog säkerställs genom att polismyndigheten är såväl mottagare av ansökan som tillståndsgivare vilket är en fördel ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.

När det gäller handläggningen av tillståndsansökningar som avser offentlig tillställning förhåller det sig enligt utredningens mening delvis annorlunda. Begreppet offentlig tillställning kan beskrivas som olika former av tillställningar av nöjeskaraktär som anordnas för allmänheten eller som allmänheten har tillträde till och får anses innefatta en avsikt hos anordnaren att samla publik. Offentliga tillställningar omfattas inte av regeringsformens regler om mötes- och demonstrationsfrihet och kan därför underkastas längre gående inskränkningar än allmänna sammankomster. Många ärenden är av enklare karaktär och kräver inte särskilda insatser för ordningshållande genom polis eller ordningsvakter. När det gäller dessa ärenden överväger ofta serviceaspekten för allmänheten. Andra ärenden är däremot av mer komplicerad karaktär och kan kräva särskilda insatser från polisens sida för att säkerställa ordningen och säkerheten. Vidare förekommer det ärenden där det föreligger gränsdragningsproblem huruvida de är att bedöma som allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Det kan således konstateras att den polisiära relevansen i många av ärendena är av mindre grad men samtidigt att det finns ärenden där den polisiära relevansen är tydlig ur ordnings- och säkerhetssynpunkt. En ordning där man överlämnar vissa ärenden åt kommunen för bedömning och avgörande i tillståndsfrågan och där andra ärenden även fortsättningsvis ligger kvar hos polisen är inte tillfredsställande. Det finns uppenbara risker att en uppdelning av handläggningen mellan kommun och polisen skulle kunna medföra oklarheter om vilka bestämmelser som gäller. Vår uppfattning är således att även ansökan om tillstånd till offentlig tillställning skall vara kvar hos polismyndigheten.

2.5. Konsekvensanalys

Utredningen föreslår i nästa avsnitt att tillstånd att ta i anspråk offentlig plats skall handläggas av kommunen i stället för av polismyndigheten. Det finns naturligtvis ärenden om tillstånd att anordna allmän sammankomst eller offentlig tillställning som omfattar även ansökan om ianspråktagande av offentlig plats. För att sökanden i ett sådant fall inte skall behöva vända sig till två olika myndigheter med en tillståndsansökan bör en bestämmelse införas om en skyldighet för polismyndigheten att vidarebefordra ansökan till berörd kommun i ett sådant fall. Det är i dessa fall lämpligt att polismyndigheten, då den översänder ansökan till kommunen för erforderlig handläggning, samtidigt översänder sitt yttrande. På samma sätt som gäller i dag enligt 3 § förordningen (1993:1631) om avgifter för vissa ärenden enligt ordningslagen då en ansökan om allmän sammankomst även innefattar en ansökan om ianspråktagande av offentlig plats bör endast en ansökningsavgift utgå för ett sådant ärende. Detta bör utvidgas att gälla även då en ansökan om offentlig tillställning innefattar en ansökan om ianspråktagande av offentlig plats. Då det är frågan om verkställighetsbestämmelser kan dessa regleras i förordning.

3. Tillstånd enligt 3 kap. ordningslagen (1993:1617), offentlig plats m.m.

Utredningens förslag:  Frågor om tillstånd att använda offentlig plats, tillstånd till

sprängning, tillstånd att använda skjutbana som inte hör till försvarsmakten, tillstånd att använda pyrotekniska varor samt tillstånd enligt lokala föreskrifter inom dessa områden skall avgöras av kommunen.

 Polismyndigheten ges möjlighet men inte skyldighet att yttra

sig över ansökan.

 Polismyndigheten ges rätt att ställa upp villkor för ansökans

beviljande.

 Tillstånd att ta i anspråk offentlig plats får inte ges om

polismyndigheten avstyrker bifall till ansökan.

 Kommunen ges rätt att ta ut avgifter för ärendena.  En bestämmelse om kommunernas rätt till samverkan

sinsemellan införs.

 Frågor om tillstånd till skjutning med eldvapen och med luft-

eller fjädervapen skall även i fortsättningen avgöras av polismyndigheten. Detsamma gäller de lokala föreskrifter som berör detta område.

3.1. Nuvarande reglering

I 3 kap. ordningslagen (1993:1617, OL) regleras, såvitt här är av intresse, frågor om

– tillstånd att ta i anspråk offentlig plats, – tillstånd till sprängning (spränglov), – tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten, – tillstånd att skjuta med eldvapen inom detaljplanelagt område,

– tillstånd för den som är under 18 år att använda luft- eller fjädervapen med utskjutningsbara projektiler m.m. utomhus inom detaljplanelagt område samt även utanför sådant område om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år, samt – tillstånd att använda pyrotekniska varor.

Vidare finns bestämmelser om rätt för bl.a. kommunen att meddela kompletterande lokala föreskrifter. Detta kan t.ex. vara föreskrifter som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats samt de föreskrifter som behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor.

Tillstånd att använda offentlig plats

Bestämmelser om tillstånd att använda offentlig plats finns, som ovan nämnts i 3 kap. OL. Definitionen av offentlig plats i ordningslagens mening finns i 1 kap. 2 § första stycket OL. Där stadgas att offentlig plats är

– allmänna vägar, – gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål, – områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmänheten samt – andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik.

Vidare föreskrivs i samma lagrum andra stycket att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande en kommun, får föreskriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser, järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte omfattas av första stycket, skall jämställas med offentliga platser vid tillämpningen av 3 kap. OL och av lokala föreskrifter under förutsättning att områdena är tillgängliga för allmänheten. Dessutom framgår det att om ett sådant område eller utrymme är tillgängligt för allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa tider.

Av 3 kap. 1 § OL framgår att offentlig plats inom deltaljplanelagt område inte, utan tillstånd av polismyndigheten, får användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd behövs emellertid inte om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd. Tillstånd behövs inte heller i fråga om allmänna vägar i vissa fall. Av 43 § och 4547 §§väglagen (1971:948) framgår att vissa åtgärder inte får vidtagas på eller vid vägområde utan tillstånd från väghållningsmyndigheten eller länsstyrelsen. För dessa åtgärder behövs inte tillstånd härutöver från polismyndigheter.

Av 3 kap. 2 § samma lag framgår att polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd ges och att sådant tillstånd inte får ges om kommunen avstyrker ansökan. I lagrummets andra styckes anges vissa undantag från polismyndighetens skyldighet att inhämta yttrande från kommunen. Det ena fallet är då tillståndsärendet avser mark som ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen, t.ex. en enskild eller en församling eller ett landsting där det kommunala intresset inte gör sig särskilt starkt gällande. Det andra fallet är när annan kvartersmark än sådan som är avsatt för hamnverksamhet har upplåtits med nyttjanderätt av kommunen och om ansökan avser ianspråktagande enligt nyttjanderättsavtalet, där ändå polismyndighetens bedömning ur ordnings- och säkerhetssynpunkt bör göras.

Andra tillståndsfrågor enligt 3 kap. ordningslagen

Såsom ovan redovisats regleras även andra tillståndsfrågor som har samband med ordning och säkerhet på allmän plats i 3 kap. OL. I 6 § stadgas att sprängning och skjutning med eldvapen inte får äga rum inom område som omfattas av detaljplan utan tillstånd av polismyndigheten. Vidare föreskrivs att den som är under 18 år inte får, utan polismyndighetens tillstånd, inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med utskjutningsbara projektiler m.m. samt att detsamma gäller utanför sådant område om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år. Dessutom stadgas att skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter tillstånd av polismyndigheten.

Av 7 § framgår att pyrotekniska varor inte får användas utan tillstånd av polismyndigheten om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktansvärd olägenhet för person eller egendom.

Lokala föreskrifter

Vidare finns bestämmelser i 3 kap. OL om möjlighet för regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun eller en länsstyrelse att meddela kompletterande lokala föreskrifter enligt följande.

Enligt 8 § får en kommun, efter regeringens bemyndigande, meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats. Exempel på sådana lokala föreskrifter är bestämmelser om penninginsamling på offentlig plats, uppsättning av markiser, juldekorationer, banderoller, affischering, högtalarutsändning från bil, märkning av container, lastning och uppläggning av gods och varor, hållande av hund, tillstånd för tillfällig handel på offentlig plats som inte är så varaktig eller omfattande att tillstånd enligt 3 kapitlet 1 § OL behövs. Kommunen kan alltså i sådana fall föreskriva att tillstånd från polismyndigheten krävs.

Av 9 § framgår att en kommun, efter regeringens bemyndigande, får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor. Detta avser mer detaljerade bestämmelser än vad 7 § tar sikte på och gäller inte enbart offentlig plats eller jämställd sådan. Exempel på sådana föreskrifter är krav på tillstånd från polismyndigheten eller förbud mot användning av pyrotekniska varor vid sjukhus, vårdhem och innetorg där risken för att människors hälsa eller egendom (t.ex. husdjur) skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor är mera påtaglig. I förarbetena till ordningslagen (prop. 1992/93:210) framhölls att begreppet hälsa har en så vid räckvidd att det i allmänhet kan sägas att användning av pyrotekniska varor som är störande för människor också innebär risker för deras hälsa i somatiskt eller psykiskt hänseende.

I 10 § stadgas att regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i en hamn som behövs med hänsyn till

den verksamhet som bedrivs i hamnen. Vidare föreskrivs att regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av kommunen helägt företag. Dessutom anges att regeringen får överlämna åt länsstyrelsen att meddela föreskrifter i fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av annan.

Av 11 § framgår att länsstyrelsen, efter regeringens bemyndigande, får om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda liv eller hälsa meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruvområden skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.

Tillstånd och villkor m.m.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i 3 kap. OL eller i en lokal föreskrift som meddelats med stöd av samma kapitel skall polismyndigheten beakta vad som krävs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Polismyndighetens prövning begränsas alltså till att avse endast frågan om hinder mot bifall till ansökan föreligger med hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet. Andra intressen eller synpunkter skall således inte beaktas.

Exempel på faktorer och omständigheter som det ankommer på polismyndigheten att beakta och bedöma är om en verksamhet kan medföra störande buller för omgivningen, t.ex. vid ansökan om tillstånd till skjutning, sprängning eller användande av pyrotekniska varor. Ett annat exempel är att polismyndigheten vid ansökan om att få sätta upp affischer på offentlig plats har att beakta om en affisch har en sådan utformning att den kan vara störande för trafikanterna på platsen. Dessutom ligger i begreppet allmän ordning och säkerhet att polismyndigheten har att bedöma sökandens personliga lämplighet i de fall där denna har betydelse för prövningen i tillståndsärendet eftersom det kan befaras att kravet på allmän ordning och säkerhet inte kommer att bli tillgodosett om sökanden inte är lämplig att bedriva den tilltänkta verksamheten (prop. 1992/93:210).

Vidare har polismyndigheten rätt att förena ett tillstånd med de villkor som behövs av hänsyn till trafiken och till allmän ordning och säkerhet. Ett sådant villkor kan vara t.ex. att sprängning eller

skjutning endast får äga rum viss tid. När det gäller ärenden om tillstånd att ta i anspråk offentlig plats har även kommunen rätt att ställa upp villkor för ansökans beviljande. Kommunen har då att ange dessa villkor i sitt yttrande. Dessa villkor behöver inte direkt ta sikte på allmän ordning och säkerhet utan är villkor som syftar till att tillgodose kommunens intressen som fastighetsägare eller som ansvarig för trafikregleringen och för den allmänna miljön. Exempel på sådana villkor är, enligt förarbetena till OL, (prop. 1992/93:210), förhållningsregler som syftar till att underlätta renhållning, snöröjning eller gatuarbeten.

Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd enligt 3 kap. OL eller enligt en lokal föreskrift som meddelats enligt detta kapitel. I 3 kap. 18 § OL finns en uttömmande uppräkning av de fall då återkallelse är möjlig.

Enligt 3 kap. 19 § OL har polismyndigheten rätt att förelägga någon som inte, efter begäran om rättelse, vidtar en åtgärd som åligger honom enligt samma kapitel, enligt lokala föreskrifter eller enligt beslut eller villkor som har meddelats honom. I ett sådant föreläggande får vite sättas ut eller som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges bekostnad genom polismyndighetens försorg. För att så skall få ske måste vissa i lagen angivna förutsättningar vara uppfyllda.

Dessutom finns i 3 kap. OL bestämmelser om straff och förverkande då någon bryter mot vissa angivna bestämmelser i lagen.

Överklagande

Polismyndighetens beslut enligt 3 kap. OL eller enligt lokal föreskrift som meddelats med stöd av samma kapitel får överklagas till länsrätt, vars beslut kan överklagas till kammarrätt. Däremot får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk offentlig plats inte överklagas om avslagsbeslutet föranleds av det förhållandet att kommunen i tillståndsärendet avstyrkt ansökan. I ett sådant fall är ju polismyndigheten förhindrad att bevilja ansökan. Sökanden är i dessa fall hänvisad till att överklaga kommunens beslut i tillståndsärendet enligt bestämmelserna om laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900). Detsamma

gäller för kommunens beslut att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen.

Polismyndighetens beslut enligt 3 kap. ordningslagen eller enligt en lokal föreskrift som meddelats med stöd av samma kapitel gäller omedelbart om inte annat beslutats. Detta innebär att den som har fått ett tillstånd återkallat omedelbart måste upphöra med sin verksamhet även om beslutet att återkalla tillståndet överklagas.

3.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

I delbetänkandet föreslog utredningen att polismyndighetens uppgifter med handläggning av ärenden rörande tillstånd till ianspråktagande av offentlig plats skall tas över av kommunerna. Samma förslag lades fram beträffande polismyndighetens uppgifter avseende tillstånd till sprängning och tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten. Utredningen föreslog vidare att kommunen i dessa ärenden skulle åläggas en skyldighet att informera polismyndigheten när en ansökan gjorts för att ge polismyndigheten en möjlighet att yttra sig i ärendet. Det föreslogs även att polismyndigheten skall ha rätt att föreskriva villkor för beviljande av tillstånd samt när det gäller tillstånd att ta i anspråk offentlig plats även en skyldighet för kommunen att följa polismyndighetens yttrande för det fall det rörde sig om ett avstyrkande av bifall till ansökan. Kommunen skall vidare enligt utredningens förslag ha rätt att ta ut avgift för ärendena.

Däremot konstaterade utredningen att polismyndighetens arbetsuppgifter vad gäller tillstånd att använda pyrotekniska varor samt vad gäller tillstånd till skjutning med eldvapen och med luft- eller fjädervapen har ett sådant samband med ordnings- och säkerhetsfrågor att de bör även i framtiden ankomma på polismyndigheten.

3.3. Remissinstansernas yttranden

Tillstånd till användning av offentlig plats

Malmö stads kommunstyrelse, Laholms kommun, Alvesta kommun, Nora kommun, Orust kommun, Svenska kommunförbundet samt Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen förhåller sig i princip positiv i avvaktan på att utredningen lämnar preciserade förslag. Det framförs att det är ett föråldrat synsätt att primärt betrakta upplåtelse av allmän platsmark som en ordningsfråga och att de polisiära synpunkterna som regel är av underordnad betydelse. Man menar att uppgiften ligger väl i linje med kommunens ansvar.

Svenska Kommunförbundet anför att det samtidigt bör införas en bestämmelse i ordningslagen som gör det möjligt för kommunerna att träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter som kommunen har enligt lagen kan ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Förbundet påpekar vidare påpekat att lagstöd bör ges för att en kommun skall kunna delegera beslutanderätt till en anställd i en annan kommun samt att det är viktigt att utreda en överflyttning till kommunerna av de sanktionsmöjligheter som gäller enligt ordningslagen.

Ljusdals kommun, Jönköpings kommun, Borlänge kommun, Karlskrona kommun, Skellefteå kommun samt Arboga kommun avstyrker utredningens förslag. Man menar att nuvarande rutiner fungerar väl och att en ändrad ordning skulle medföra en ökad arbetsbörda och ökade kostnader. Vidare anförs att offentlig plats kan ha annan huvudman än kommunen, exempelvis Vägverket eller privat markägare. Trygghetsutredningens förslag innebärande att enbart vissa typer av ärenden som polismyndigheten och kommunen kommer överens om överförs till kommunal hantering, lyfts i stället fram. Slutligen pekar man på att polisens möjlighet att föra en direkt dialog med de sökande kan ha brottsförebyggande åtgärd.

Spränglov och tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten

Malmö stads kommunstyrelse, Alvesta kommun, Länsstyrelsen i Örebro län Rikspolisstyrelsen samt Polisförbundet tillstyrker utredningens förslag. Man pekar dock på att den kommunala

kompetensen kan vara svår att hålla i främst mindre kommuner. Vidare ifrågasätts om inte även tillståndsgivning för användande av pyrotekniska varor kan vara en uppgift för kommunen.

Ljusdals kommun, Jönköpings kommun, Borlänge kommun, Laholms kommun, Karlskrona kommun, Arboga kommun, Nora kommun, Orust kommun, Jusek samt Svenska Kommunförbundet avstyrker utredningens förslag.

ST-polisväsende tillstyrker utredningens förslag avseende att föra över tillståndsgivning beträffande användning av skjutbana till kommunen. Förbundet anser emellertid att tillståndsgivningen beträffande spränglov skall handläggas hos polismyndigheten. Skytterörelsens ungdomsorganisation avstyrker förslaget vad gäller tillstånd att använda skjutbana. Man menar att nuvarande ordning fungerar väl.

Som skäl för att avstyrka har bl.a. anförts att prövningen av dessa tillståndsärenden är starkt förknippat med allmän ordning och säkerhet och att polisens ansvar för dessa frågor därför bör kvarstå. Man menar också att ärendena bör hanteras av staten då det lokala handlingsutrymmet är mycket begränsat samt att om uppgifterna trots allt överförs till den kommunala sektorn måste man vara mycket noggrann med att klargöra vilket ansvar som åvilar kommunerna respektive polisen.

Vidare anförs att kommunen inte på ett bättre sätt än polisen besitter den kunskap som fordras för bedömning av dessa ärenden och att det erfordras en mer omfattande analys av det behov av experter som behövs vid exempelvis spränglov och de konsekvenser detta får på resursbehovet hos kommunen.

Naturvårdsverket anför att det bör utredas närmare vilken myndighet som lämpligast bör bedöma frågor om spränglov med hänsyn till de miljöaspekter som gör sig gällande vid sprängningar. Verket uppger att det i och för sig inte har några synpunkter på att uppgiften flyttas från polisen men vill inte oreserverat sluta sig till ståndpunkten att den bör föras över till kommunerna. Verket anför vidare att det bör övervägas om det inte främjar en mer enhetlig syn på miljökonsekvenserna av sprängningar om uppgiften i stället läggs på länsstyrelserna. Vad gäller frågan om tillstånd att använda skjutbanor påpekar verket att det kan vara lämpligt att sådana frågor handläggs av den myndighet som skall bedöma ansökningar om tillstånd till eller anmälningar av skjutbana eller skjutfält enligt bestämmelserna i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

3.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgifterna ankomma på polisen?

Polisens arbetsuppgifter med de flesta av dessa tillståndsfrågor har oftast mycket liten polisiär relevans. Arbetsuppgifterna ankommer i dag på polismyndigheten på grund av polisens ansvar för ordnings- och säkerhetsfrågor men det kan ifrågasättas hur stort inslaget verkligen är av dessa frågor i de aktuella ärendetyperna. Det finns därför mycket starka skäl att flytta över flera av arbetsuppgifterna till annan huvudman.

Tillstånd att ta i anspråk offentlig plats

Av förarbetena till ordningslagen (prop. 1992/93:210) framgår att flera remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen och några kommuner, ansåg att tillståndsförfarandet borde kastas om så att kommunerna blev tillståndsmyndigheter och att polismyndigheterna i stället fick yttra sig i ärendena om tillstånd att ianspråktaga offentlig plats. Även i förarbetena till Allmänna ordningsstadgan (prop. 1956:143 s. 83 f.) diskuterades ingående om tillståndsgivningen avseende ianspråktagande av offentlig plats borde ankomma på polismyndigheten eller på en kommunal myndighet. De skäl som där anfördes för att beslutanderätten borde ligga på en kommunal myndighet var att eftersom gator och andra allmänna platser i regel ägdes eller förvaltades av kommunerna var det befogat att kommunerna fick ett avgörande inflytande på frågan om vem som skulle få nyttja marken. De skäl som å andra sidan anfördes för att lägga beslutanderätten hos polismyndigheterna var att framför allt ordnings- och trafikförhållanden skulle beaktas. Vidare påpekades att hänsynen till allmänheten talade för att förfarandet skulle vara enkelt och att man borde om möjligt undvika att kräva tillstånd av flera myndigheter. De skäl som anfördes i förarbetena till ordningslagen (prop. 1992/93:210) för att behålla den ordningen som gällde enligt Allmänna ordningsstadgan var i stora drag desamma. Det angavs vidare i samma förarbeten att uppgiften att förebygga och ingripa mot ordningsstörningar och att övervaka trafiken ankommer på polisen, att kommunerna inte har några sådana uppgifter och att det därför är naturligt att prövningen av

olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning och säkerhet läggs på polisen.

Utredningen delar dessa principiella synpunkter. Emellertid finns det skäl att ifrågasätta om tillståndsärenden vad gäller ianspråktagande av offentlig plats verkligen i så hög grad genomsyras av frågor om ordning och säkerhet. I detta sammanhang kan noteras att det av Trygghetsutredningens slutbetänkande, Trygghet mot brott, Rollfördelning och samverkan, (SOU 1995:146) framgår att erfarenheten visar att det, i synnerhet i de större kommunerna, finns ständigt återkommande ärenden och ärendegrupper där ordnings- och säkerhetsaspekter sällan eller aldrig förekommer. Exempel på detta kan vara uppställning av byggnadsställningar och skyltar men även tillstånd att ställa upp kioskbyggnad eller förlängning av sådant tillstånd.

Utredningen framförde i delbetänkandet att flertalet av de tillståndsärenden som avser ianspråktagande av offentlig plats är rena rutinärenden. Ansökan kan t.ex. gälla en regelbundet återkommande begäran från en känd sökande om att få använda en särskild plats för ett vid tidigare tillfällen godkänt ändamål.

I utredningens delbetänkande angavs vidare att det till utredningen framförts synpunkter att skälen för att polismyndigheten skall vara tillståndsmyndighet för ansökningar om ianspråktagande av offentlig plats är betydligt färre och mindre tungt vägande nu än vad som var fallet vid ordningslagens ikraftträdande. Det konstaterades vidare i delbetänkandet att ansökningarna där just ordnings- och säkerhetstänkande är av avgörande betydelse för bedömningen utgör en allt mindre del av ärendena.

Av promemorian Några frågor om ordningslagen (Ds 2001:66), som bl.a. behandlar frågan om tillståndsgivning vid ansökan om ianspråktagande av offentlig plats, framgår att remissutfallet till Trygghetsutredningens förslag om att de kommuner som så önskar skulle ansvara för tillståndsgivningen när det gäller ianspråktagande av offentlig plats var splittrat och att majoriteten av kommunerna, kommunförbundet och ett par länsrätter samt Rikspolisstyrelsen var positiva till förslaget. Vidare framgår av promemorian att en genomgående synpunkt var att frågor om tillstånd att disponera offentlig plats i första hand är en kommunal angelägenhet och inte primärt en ordningsfråga. I promemorian slogs vidare fast att de frågor som aktualiseras i ärenden om tillstånd till upplåtelse av

offentlig plats sällan berör frågor som rör ordning och säkerhet utan avser oftast mer renodlade kommunala angelägenheter.

Emellertid föreslogs i promemorian ingen ändrig av nuvarande förhållanden när det gäller ansökan om att få ta i anspråk offentlig plats. Skälen till det angavs vara att en ordning där enskilda kommuner får bestämma vem som skall handlägga ärenden om tillstånd till upplåtelse av offentlig plats riskerar att leda till ökad byråkrati och framför allt till oklarhet om vilka bestämmelser som gäller samt få som konsekvens att olika regler för överklagande av besluten kommer att gälla i olika kommuner.

Utredningen delar de synpunkter om vilka frågor som vanligtvis aktualiseras i ärenden om tillstånd att ta i anspråk offentlig plats som lagts fram i promemorian. Övervägande delen av dessa tillståndsärenden har ingen nämnvärd polisiär relevans enligt utredningens mening. Såsom en remissinstans uppgett i yttrande över utredningens delbetänkande är det ett föråldrat synsätt att primärt betrakta upplåtelse av allmän platsmark som en ordningsfråga samt att de polisiära synpunkterna som regel är av underordnad betydelse. I de fall där frågor om hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet gör sig gällande har dessutom polismyndigheten enligt utredningens förslag möjlighet att föreskriva villkor för beviljande av ansökan och i förekommande fall förhindra att ansökan bifalles genom att avstyrka den. Detsamma skall gälla för lokala föreskrifter som tar sikte på ianspråktagande av offentlig plats.

Tillstånd till sprängning, tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten samt tillstånd att använda pyrotekniska varor

Enligt utredningens mening är förhållandena desamma vad gäller tillstånd till sprängning, tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten och även tillstånd att använda pyrotekniska varor när det gäller inslaget av frågor om trafik, ordning och säkerhet. Naturligtvis förekommer ordnings- och säkerhetsaspekter i vissa fall vid bedömningen av dessa frågor men enligt utredningens mening kan denna aspekt, när det är aktuellt, väl tillgodoses genom att polismyndigheten alltid bereds tillfälle att yttra sig över sådana ansökningar samt att myndigheten ges möjlighet att ställa upp villkor för bifall till en sådan ansökan i de fall det ter sig nödvändigt utifrån trafikfrågor eller ett ordnings-

och säkerhetsperspektiv. Det skall således enligt utredningens förslag även fortsättningsvis vara polisens ansvar att bedöma dessa frågor ur ett ordnings- och säkerhetsperspektiv men när det inte inställer sig några sådana frågor skall polismyndigheten inte behöva yttra sig.

När det gäller tillstånd till sprängning görs i dag en kontroll i polisens register av sökandens laglydighet och eventuell misskötsamhet och i nykterhetshänseende kontrolleras i Vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering. Även dessa frågor kan tillgodoses genom att polismyndigheten ges tillfälle att yttra sig i ärendena.

Beträffande användning av pyrotekniska varor kan det dessutom konstateras, enligt vad utredningen erfarit, att det är en ärendetyp som vanligtvis handläggs av civilanställda inom polismyndigheten.

Svenska Kommunförbundet har anfört att krav på nationell likfomighet gör sig starkt gällande i dessa ärenden och att de därför bör ankomma på staten samt har dessutom anfört att det lokala handlingsutrymmet är starkt begränsat. Utredningen menar att även om utgångspunkten måste vara en strävan efter nationell likformighet i ärendena kan det lokala handlingsutrymmet inte anses vara begränsat eftersom det framstår som naturligt att de lokala förhållandena i det enskilda fallet måste få en stor betydelse vid ärendets bedömning.

Tillstånd för skjutning med eldvapen och med luft- och fjädervapen

När det gäller ansökan om tillstånd för skjutning med eldvapen och med luft- och fjädervapen finner utredningen emellertid att dessa ärendetyper har en sådan stark anknytning till polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet att övervägande skäl talar för att arbetsuppgiften även i fortsättningen bör ankomma på polisen.

Vem bör lämpligen utföra arbetsuppgifterna i stället?

Tillstånd att ta i anspråk offentlig plats

Enligt nuvarande ordning utför kommunen en stor del av arbetet när det gäller tillstånd till ianspråktagande av offentlig plats genom att kommunen är remissinstans med vetorätt och rätt att ställa upp

villkor för ansökans beviljande. Vidare kan konstateras att kommunens uppgifter inom byggnads-, plan-, miljö-, och trafikområdet medför att de har viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta offentliga platser för andra ändamål än de som området har avsatts för. Såsom framhålles i förarbetena till ordningslagen (prop. 1992/93:201) har kommunen mera övergripande samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. I samma förarbeten konstateras också att de politiska målsättningarna i en kommun måste tillåtas spela roll för kommunens ställningstagande till ianspråktagande av offentlig plats för något annat ändamål än det för vilket området avsatts. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att kommunen har betydande intressen att bevaka när det gäller denna ärendetyp och arbetsuppgiften faller väl in i kommunens verksamhetsområde genom att den präglas av stort lokalt handlingsutrymme och fordrar god lokalkännedom. Det är svårt att se någon alternativ mottagare av ärendetypen.

Tillstånd till sprängning, tillstånd till användande av skjutbana som inte tillhör försvarsmakten och tillstånd att använda pyrotekniska varor

När det gäller tillstånd till sprängning, tillstånd till användande av skjutbana som inte tillhör försvarsmakten och tillstånd att använda pyrotekniska varor finns i dag ingen skyldighet för polismyndigheten enligt 3 kap. OL att inhämta yttrande från kommunen. Däremot kan nämnas att när det gäller spränglov finns det föreskrifter meddelade av Rikspolisstyrelsen som innebär att när det gäller sprängarbete som ställer särskilda krav på säkerheten, t.ex. sprängning nära bostadshus eller bensinstation, bör samråd ske med berörd myndighet eller annan som kan beröras av arbetet. Som exempel nämns byggnadsnämnd, räddningsnämnd, gatukontor m.fl. Beträffande tillstånd att använda skjutbana såvitt nu är i fråga kan vidare nämnas att anmälan enligt miljöbalken skall göras till kommunen beträffande civil skjutbana som är stadigvarande inrättad för skjutning med skarp ammunition utomhus (21 § förordning [1998:899] om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd). Kommunal nämnd är dessutom ansvarig för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter enligt miljöbalken för sådan skjutbana (förordning [1998:900] om tillsyn enligt miljöbalken).

Utredningen menar att prövning av ansökan om tillstånd till sprängning, tillstånd till användande av skjutbana som inte tillhör försvarsmakten samt tillstånd att använda pyrotekniska varor är uppgifter som kräver ett betydande inslag av lokalkännedom och som har en stark anknytning till kommunens geografiska område. Någon remissinstans har, såsom ovan redovisats, framfört synpunkten att ärendena bör hanteras av staten eftersom det lokala handlingsutrymmet är mycket begränsat. Utredningen delar inte denna synpunkt utan menar att det lokala handlingsutrymmet är stort i dessa ärenden eftersom de lokala förhållandena i varje enskilt fall måste få avgörande betydelse för utgången i ärendet. Ytterligare argument för att tillståndsärendena bör ankomma på polismyndigheten som framförts vid remissförfarandet är att prövningen av ärendena domineras av skyddsintressen som är formulerade med hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten. Utredningen menar att dessa frågor inte har särskilt framträdande roll i praktiken vid prövningen av ärendena och att i de fall frågorna är av betydelse blir de väl belysta och genomgångna genom att polismyndigheten ges möjlighet att yttra sig och, då så erfordras, ställa upp villkor för ansökans beviljande. En remissinstans har pekat på att det sker en expertmedverkan genom Statens Skytteombud vid den säkerhetsbesiktning som föregår och ligger till grund för polismyndighetens tillståndsgivning i dag. Utredningens förslag skulle inte innebära någon förändring i denna del. Naturvårdsverket har påpekat att när det gäller tillstånd att använda skjutbanor kan det vara lämpligt att sådana frågor handläggs av den myndighet som skall bedöma ansökningar om tillstånd till eller anmälningar av skjutbana eller skjutfält enligt bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Det skulle innebära att länsstyrelserna skulle ansvara för vissa ärenden rörande större skjutfält medan kommunerna ansvarar för mindre skjutbanor utomhus. Detta är naturligtvis ett alternativ som har den fördelen att man får en sammanhållen handläggning av tillståndsfrågor när det gäller varje slag av skjutbana. Emellertid finner utredningen att en sådan ordning medför risk för ökad byråkrati och oklarheter samt att det är ägnat att försvåra för den enskilde att dela upp tillståndsgivningen på ett sådant sätt.

Sammantaget finner utredningen att arbetsuppgifterna med dessa tillståndsärenden väl sammanfaller med kommunens verksamhetsområde och att det finns samordningsvinster med att handlägg-

ningen sker där. Utredningens bedömning är därför att arbetsuppgifterna skall tas över av kommunen.

Avgifter

Enligt nuvarande ordning tas avgift ut för prövning av en ansökan om tillstånd att använda offentlig plats, tillstånd till sprängning, tillstånd till användande av skjutbana eller förlängning av sådant tillstånd, tillstånd att använda pyrotekniska varor samt tillstånd enligt lokal föreskrift enligt 2 § förordning (1993:1631) om avgifter för vissa ärenden enligt ordningslagen (1993:1617). Denna paragraf föreskriver att avgift skall tas ut enligt olika angivna avgiftsklasser samt att för ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9–14 § § avgiftsförordningen (1992:191). Av den sistnämnda förordningen framgår att avgifterna för nämnda tillstånd för närvarande (juni 2002) varierar mellan 200 kr och 4 100 kr. Vidare framgår av samma förordning att en myndighet får disponera avgiftsinkomster endast efter ett särskilt bemyndigande med vissa undantag samt att övriga inkomster från avgiftsbelagd verksamhet skall tillföras statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas under den inkomsttitel på statsbudgeten som regeringen bestämmer.

Om nämnda tillståndsärenden flyttas över till kommunen skall enligt vår mening kommunerna ges rätt att ta ut avgift för prövning av ärendena. Målsättningen bör vara att verksamheten blir självfinansierad. Utredningens förslag innebär att ändringar måste göras i förordningen (1993:1631) om avgifter för vissa ärenden enligt ordningslagen.

Utredningen har övervägt var en bestämmelse om kommunens rätt att ta ut avgift för tillståndsärenden enligt 3 kap. OL skall placeras. Lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. föreskriver att en kommun får ta ut ersättning för användningen av offentlig plats om tillstånd beviljats i enlighet med 3 kap. OL och det rör sig om sådan offentlig plats som står under kommunens förvaltning. Ett alternativ är att i denna lag införa en bestämmelse om kommunens rätt att ta ut avgift för prövningen av sådana tillstånd. Eftersom ifrågavarande lag endast avser frågor som sammanhänger med offentlig plats och då bestämmelserna i lagen avser en form av hyresavgifter och inte avgifter för kommunens handläggning menar

utredningen att det inte framstår som lämpligt att i denna lag ta in en bestämmelse om rätt för kommunen att ta ut avgift för handläggningen av tillståndsärendena. Enligt utredningens mening skall en bestämmelse om rätt för kommunen att ta ut avgift för dessa tillståndsärenden införas i samband med bestämmelserna om tillståndsgivningen på samma sätt som t.ex. i alkohollagen vad avser serveringstillstånd.

Samverkan

Ärenden som avser tillstånd att ta i anspråk offentlig plats är relativt vanligt förekommande. Övriga ärendetyper som här föreslås flyttas från polismyndigheten till kommunen är emellertid relativt få. Utredningen kunde i delbetänkandet konstatera att antalet ansökningar om sprängning har successivt minskat under åren. Även antalet ansökningar om tillstånd att använda skjutbana som inte tillhör försvarsmakten är relativt få. Det förhållandet att ansökningarna är få samtidigt som ärendena många gånger innebär att kvalificerade bedömningar måste göras medför att ärendena kan ta förhållandevis lång tid i anspråk och uppfattas som komplicerade. Det kan finnas anledning att till kommunen knyta en expert i en särskild fråga, t.ex. en sprängämneskonsult för tillståndsärendena vad gäller spränglov på samma sätt som polismyndigheten i Stockholm gjort. Eftersom nämnda ärendetyper är få finns det vidare enligt utredningens mening skäl att införa en möjlighet för kommunerna att samverka när det gäller dessa tillståndsärenden samt att ge en kommun rätt att delegera beslutanderätt till en anställd i en annan kommun. Det kan däremot inte anses lämpligt att en kommun ges rätt att frånhända sig beslutsbefogenhet i frågan till en annan kommun. Varje enskild kommun skall således behålla det politiska och rättsliga ansvaret för den verksamhet de enligt lag har att sköta även om de anlitar en person som är anställd i en annan kommun. Det handlar inte om att flytta över det lagstadgade ansvaret från t.ex. en kommun till en annan. Syftet är i stället att anställda i andra kommuner vid behov skall kunna handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta de nödvändiga besluten i den delegerande kommunens namn.

Sanktioner enligt 3 kap. ordningslagen

Enligt utredningens mening är det av stor vikt att kommunen får rätt att utfärda förelägganden, samt i förekommande fall förenat med vite, för att på ett snabbt och verksamt sätt kunna komma till rätta med olika former av missförhållanden beträffande de ärenden där kommunen är tillståndsmyndighet. Även den möjligheten som i dag föreligger för polismyndigheten att, under vissa i lagen angivna förutsättningar, vidta en åtgärd på den försumliges bekostnad och att förena ett föreläggande med vite bör ankomma på kommunen i de ärenden där kommunen är tillståndsmyndighet. Huvudregeln bör vara, liksom den är i dag, att förelägganden endast får utfärdas då den det berör inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller då personen i fråga inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.

Överklagande

Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1995:146) fört ett resonemang kring frågan om hur kommunens beslut i ärenden avseende tillstånd att ta i anspråk offentlig plats skall få överklagas. Där konstateras att frågan uppkommer om ett avslagsbeslut från kommunen skall få överklagas genom förvaltningsbesvär så att inte bara laglighetsfrågan utan också lämplighetsfrågan kan omprövas. Utredningen ansåg dock inte att en sådan ordning skulle vara följdriktig, eftersom ett avstyrkande av kommunen redan enligt nuvarande ordning har avgörande betydelse för ärendets utgång och omprövning kan åstadkommas endast kommunalbesvärsvägen. Någon ändring synes då inte vara påkallad av att beslutsbefogenheten förs över till kommunen, fortsätter utredningen samt konstaterar att i fall då polismyndigheten avstyrker en ansökan eller anger ett villkor för tillstyrkan bör emellertid polismyndighetens beslut kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.

Utredningen ansluter sig till Trygghetsutredningens synpunkter i denna fråga.

När det gäller övriga tillståndsärenden som nu föreslås flyttas över till kommunen bör, enligt vår mening, nuvarande ordning beträffande överklaganden inte ändras. Besluten skall således, på samma sätt som i dag, kunna överklagas till länsrätt.

3.5. Konsekvensanalys

Enligt den beräkning som gjorts inför utredningens tidigare överlämnade delbetänkande torde ca 30 årsarbetskrafter kunna frigöras för annan verksamhet inom polismyndigheten om ansvaret för ansökningar om tillstånd att använda offentlig plats flyttades från polisen till kommunen. De avgifter som tas ut vid ansökan om sådant tillstånd tillfaller i dag staten. Från polismyndigheten i Västra Götaland har utredningen fått information om att det handläggs ca 1 760 ärenden om tillstånd att ta i anspråk offentlig plats, ca 300 spränglov och ca 120 tillstånd att använda pyrotekniska varor per år. Det har även till utredningen framförts att andelen tillståndsärenden som handläggs vid polismyndigheten i Västra Götaland kan beräknas utgöra ca 10 procent av den totala mängden tillståndsärenden i landet. Mot bakgrund härav kan statens intäktsminskning, om ärendena flyttas från polismyndigheten, beräknas till i storleksordningen 12 miljoner kr.

Av Statistiska Centralbyrån utförda beräkningen av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag framgår att ca 55 årsarbetskrafter arbetar med de tillståndsärenden som utredningen, enligt detta kapitel, föreslår skall flyttas från polismyndigheten. Av dessa kan antalet polisutbildad personal beräknas vara drygt 10 årsarbetskrafter. Samtliga dessa årsarbetskrafter frigörs alltså för arbete inom polisens kärnverksamhet.

Utredningens förslag innebär att kommunerna får till uppgift att hantera ansökningar om ett antal tillståndsärenden, vilket innebär att vissa nya obligatoriska uppgifter åläggs kommunerna. När det gäller förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen kan därför konstateras att förslaget leder till att den kommunala självstyrelsen i viss mån inskränks. Dock rör de nya uppgifterna områden där kommunerna, såsom ovan konstaterats, redan i dag utför ett betydande arbete, både i form av yttrande till polismyndighet och på grund av andra intressen såsom miljö och brandskydd. Dessutom kan utredningens förslag, som innebär att kommunerna erhåller beslutanderätt i frågorna, anses medföra en möjlighet för kommunerna att bättre anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar. Utredningen anser därför att förslagets inskränkning i den kommunala självstyrelsen är godtagbar.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§

kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

4. Tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse

Utredningens förslag:

 Frågor om tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse

skall avgöras av kommunen.

 Tillsynen av efterlevnaden av bestämmelserna i lag

(1966:742) om hotell- och pensionatrörelse skall handhas av kommunen.

 Kommunen skall ha rätt att, vid en prövning av den sökandes

vandel, få tillgång till vissa begränsade registeruppgifter.

 En bestämmelse om kommunernas rätt till samverkan

sinsemellan i frågan införs.

 Kommunen ges rätt att ta ut avgifter för ärendena.

4.1. Nuvarande reglering

Tillstånd att bedriva hotell- och pensionatrörelse regleras i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. Enligt 2 § nämnda lag får sådan rörelse som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum drivas endast av den som har tillstånd från polismyndigheten på orten. Innan lagen trädde i kraft var länsstyrelsen tillståndsmyndighet. Av 3 § framgår att om tillståndspliktig rörelse drivs av bolag, förening eller annan samfällighet skall föreståndare finnas för rörelsen. Vidare föreskrivs i samma lagrum att föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild person samt att polismyndigheten får ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare om särskilda skäl föreligger. Lagrummet stadgar vidare att föreståndare skall vara godkänd av polismyndigheten.

Av 5 § framgår att skriftligt bevis skall utfärdas om tillstånd beviljas. Vidare framgår att kopia av beviset skall sändas till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom

räddningstjänsten, inom plan- och byggnadsväsendet och inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Vidare föreskrivs i 8 § att tillståndshavaren skriftligen skall anmäla hos polismyndigheten om rörelsen upphör, om han inte vill utnyttja tillståndet eller om hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Polismyndigheten skall då återkalla tillståndet och underrätta byggnadsnämnden, brandchefen och miljö- och hälsoskyddsnämnden härom. Polismyndigheten skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser för vilka tillstånd meddelats.

Den praktiska hanteringen hos polismyndigheten

Ansökningsavgiften för denna typ av ärende är 500 kr (mars 2002). Till ansökan skall fogas personbevis samt i förekommande fall bygglov. När ansökan är komplett remitterar polisen ansökan till räddningstjänsten, miljöförvaltningen och till närpolisen i det aktuella området. Räddningstjänsten yttrar sig utifrån sin tillsyn över bl.a. brandfrågor, miljöförvaltningen yttrar sig utifrån sin tillsyn över miljöfrågor och närpolisen yttrar sig i ordnings- och trafikfrågor. Dessutom görs hos polisen en s.k. vandelsprövning som innebär en registerslagning i misstankeregistret, i belastningsregistret, samt i vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering för att kontrollera uppgifter om omhändertaganden enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Vidare görs en kontroll i RAR (Rationell AnmälanRutin).

4.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

I vårt delbetänkande kom vi fram till att polisens arbetsuppgifter med dessa ärenden knappast hade någon polisiär relevans alls. Utredningens bedömning var att kommunen var en lämplig utförare av dessa ärenden eftersom kommunen redan i dag utför många arbetsuppgifter i samband med tillståndsgivningen.

4.3. Remissinstansernas yttranden

Remissinstanserna är, i den mån de yttrat sig över denna fråga, överlag positiva till förslaget som lagts fram i utredningens delbetänkande. Förslaget tillstyrks av t.ex. Laholm, Alvesta och

Nora kommuner, Malmö stads kommunstyrelse, Länsstyrelsen i Örebro län, Polisförbundet, Naturvårdsverket och av Rikspolisstyrelsen. Man menar att det inte bör ligga på polisen att handlägga ansökningar om tillstånd att få driva hotell- och pensionatrörelse. Det påpekas att kommunerna redan är inblandade i dessa tillståndsärenden genom t.ex. handläggning enligt miljöbalken, räddningstjänstlagen och plan- och bygglagen.

Dock anförs att överföringen av arbetsuppgiften inte får innebära extra kostnader för kommunen samt att polisen vid förfrågan bör lämna personuppgifter m.m. om den som söker tillstånd till den tillståndsgivande myndigheten.

Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) uppger att det enligt deras mening inte finns några skäl att bibehålla den nuvarande ordningen utan föreslår i stället att det införs en skyldighet för innehavare av verksamhet som erbjuder tillfällig övernattning att till den lokala räddningstjänsten anmäla verksamheten och att den därefter prövas enligt gällande brandskyddsregler. SHR anser att om tillståndskravet trots allt skall hållas kvar, är det lämpligt att överföra detta till kommunen och då i första hand till den kommunala räddningstjänsten.

Naturvårdsverket anför att det med hänsyn till att bedrivande av hotell- och pensionatrörelse enligt 38 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är förenat med anmälningsplikt till kommunerna är lämpligt att även prövningen av ifrågavarande tillstånd överlåts till kommunerna.

Svenska Kommunförbundet avstyrker vårt förslag. Som motivering anför förbundet att då prövningen avser huruvida sökanden kan driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet inte uppkommer, då sökandens personliga lämplighet skall prövas och då prövningen inte omfattar behovet av hotell- eller pensionatrörelse är det lokala handlingsutrymmet begränsat. Förbundet menar vidare att hanteringen av dessa tillståndsärenden saknar kommunal relevans utom när det gäller att vara remissinstans vid tillståndsmyndighetens prövning.

Skellefteå kommun, Jönköpings kommun, Borlänge kommun, Orust kommun, Karlskrona kommun och Ljusdals kommun delar förbundets inställning.

4.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

Polisens arbetsuppgifter när det gäller tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse har knappast någon polisiär relevans alls enligt vårt sätt att se det. Visserligen föreskrivs i lagen att hotell- eller pensionatrörelse skall bedrivas på sådant sätt att den inte föranleder fara för allmän ordning och säkerhet men i dessa ärenden synes polismyndigheten i princip fungera som en samordnare av andras, särskilt kommunala förvaltningars, bedömningar om tillstånd skall beviljas eller inte. Polisens arbetsuppgifter med dessa ärenden kan sammanfattas på så sätt att myndigheten, förutom att göra en vandelsprövning, kontrollerar att andra nödvändiga tillstånd och dokument finns, förhör sig om vilken bedömning andra myndigheter och förvaltningar gör i frågan och därefter fattar beslut i anledning av ansökan. Mot bakgrund härav anser vi att uppgiften inte bör ankomma på polisen utan föras över till annan.

Vem kan lämpligen utföra arbetsuppgiften i stället?

En tänkbar utförare av arbetsuppgiften är länsstyrelsen. Av förarbetena till lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, som i sin ursprungliga form var en förordning, (prop. 1966:124) framgår att, innan lagen trädde ikraft, fordrades för att anordna hotell eller pensionat dels byggnadsnämndens lov i fråga om byggnaden eller lokalen, dels länsstyrelsens tillstånd att i lokalen driva hotell- eller pensionatrörelse. Länsstyrelsens prövning omfattade inte bara sökandens person utan även byggnadens eller lokalens beskaffenhet. Detta innebar att länsstyrelseprövningen till viss del utgjordes av en överprövning av byggnadslovet. Denna ordning var en följd bl.a. av att byggnadstekniska bestämmelser om hotell och pensionat från början varit upptagna i hotellstadgan. I departementspromemorian som låg till grund för propositionen föreslogs att den byggnadstekniska prövningen av hotellbyggnader och hotellokaler skulle överlåtas på byggnadsnämnderna. När det gällde frågan om vilken myndighet som skulle meddela tillstånd att driva hotellrörelse konstaterades att prövningen skulle avse ordning och säkerhet och främst inriktas på sökandens personliga lämplighet. I promemorian föreslogs att det då rådande provisoriet

med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet skulle ersättas med att polismyndigheten beviljar tillstånd. Vid remissbehandlingen uttalade kommunförbunden sig för att någon kommunal myndighet skulle bli tillståndsmyndighet. Det föredragande statsrådet förordade polismyndigheten som tillståndsmyndighet främst av det skälet att det för att utröna sökandens personliga förhållanden behövs tillgång till bl.a. polisens register. Även om länsstyrelserna tidigare, före år 1966, varit tillståndsmyndighet i dessa ärenden synes den ordningen endast varit ett provisorium och inte föranledd av att länsstyrelsen varit särskilt lämplig för uppgiften. Även om man i och för sig kan tänka sig länsstyrelsen som utförare av dessa tillståndsärenden gör utredningen den bedömningen att det är en fördel om dessa ärenden handläggs lokalt och att det framstår som mer rationellt att överväga kommunen som utförare eftersom de redan i dag utför ett omfattande arbete med dessa ärenden. Övervägande delen av de intyg som polisen infordrar innan ärendet avgörs är utfärdade av olika kommunala nämnder. Ett överförande av ansvaret och beslutanderätten för denna typ av tillstånd till kommunen skulle således inte innebära att en helt ny typ av ärenden tillfördes kommunen utan endast att den befintliga arbetsuppgiften utvidgades.

Någon remissinstans har påpekat att den lokala räddningstjänsten kan vara lämplig mottagare för arbetsuppgiften. Utredningen har inte för avsikt att peka ut vilket kommunalt organ som skall utföra uppgiften utan det är en fråga som ankommer på kommunen.

Registerfrågor

Polisens uppgift i dag i dessa ärenden är, vid sidan av att fungera som samordnare för diverse andra till övervägande delen kommunala yttranden, att göra en vandelsprövning av sökanden. Vid våra kontakter med handläggare av denna typ av ärenden har vi kunnat konstatera att de kontroller man gör är slagning i misstankeregistret, belastningsregistret, vägtrafikregistret (för kontroll om sökanden omhändertagits enligt lagen [1976:511] om omhändertagande av berusade personer m.m.) samt en kontroll i RAR (Rationell AnmälanRutin). För att kommunen skall kunna göra motsvarande prövning ser utredningen två alternativ. Det ena är att en ansökan om att driva hotell- eller pensionatrörelse inte får

bifallas utan att polismyndighetens yttrande inhämtas på samma sätt som gäller för serveringstillstånd enligt 7 kap. 14 § alkohollagen (1994:1738). Det andra alternativet är att kommunen ges rätt att i dessa specifika ärenden få tillgång till vissa begränsade registeruppgifter på samma sätt som gäller i ärenden om serveringstillstånd i enlighet med 11 § 12 förordning (1999:1134) om belastningsregister och i vissa ärenden om förvärvstillstånd avseende hyresfastighet i enlighet med 4 § 23 förordning (1999:1135) om misstankeregister. Enligt den först nämnda bestämmelsen har kommunal myndighet rätt att i ärenden om serveringstillstånd få ut uppgifter ur belastningsregistret om brott som föranlett någon annan påföljd än böter i fråga om den som ärendet gäller. Enligt den andra angivna bestämmelsen har en kommunal myndighet i vissa ärenden om förvärvstillstånd avseende hyresfastigheter rätt att få ut uppgifter ur misstankeregistret om brott för vilket åtal har väckts i fråga om den som ärendet avser.

Utredningen förordar det alternativ som innebär att kommunen får rätt till motsvarande begränsade uppgifter ur misstankeregistret och belastningsregistret i dessa specifika ärenden eftersom det finns klara rationaliseringsvinster med att flytta över handläggningen av ärendetypen i sin helhet till kommunen. Bestämmelserna bör tas in i nämnda förordningar och bör utformas på samma sätt som de ovan nämnda bestämmelserna. Härutöver bör, enligt utredningens mening, kommunen i ärenden om tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse, genom införandet av en bestämmelse i förordning (2001:650) om vägtrafikregister, ges möjlighet att få uppgifter om sökanden omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Kommunen har redan i dag, bl.a. på sätt som ovan redogjorts för, i vissa ärenden tillgång till vissa uppgifter ur dessa register. Enligt utredningens mening innebär den föreslagna utökningen av kommunernas tillgång till registeruppgifter inte någon nämnvärd risk för spridning av integritetskänsliga uppgifter.

Samverkan

Mot bakgrund av att det kan vara svårt för mindre kommuner att upprätthålla kompetensen på detta område bör det finnas möjlighet för kommuner att samverka med varandra i denna fråga. En bestämmelse om rätt för en kommun att träffa avtal med en annan

kommun om att helt eller delvis ombesörja kommunens uppgifter enligt lagen bör därför införas. Av samma skäl bör dessutom införas en bestämmelse om att en kommun får delegera beslutanderätten i frågan till en anställd i en annan kommun. Det kan däremot inte anses lämpligt att en kommun ges rätt att frånhända sig beslutsbefogenhet i frågan till en annan kommun. Varje enskild kommun skall således behålla det politiska och rättsliga ansvaret för den verksamhet de enligt lag har att sköta även om de anlitar en person som är anställd i en annan kommun. Det handlar inte om att flytta över det lagstadgade ansvaret från t.ex. en kommun till en annan. Syftet är i stället att anställda i andra kommuner vid behov skall kunna handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta de nödvändiga besluten i den delegerande kommunens namn.

Tillsynen av lagens efterlevnad

I dag har polismyndigheten rätt att bereda sig tillträde till hotell och pensionat för att se till att bestämmelserna i lagen iakttas. Vid en överföring av tillståndsärendena från polismyndigheten till kommunen är det enligt vår mening lämpligt att tillsynen av efterlevnaden av bestämmelserna i lagen förs över till kommunen. Kommunen bör, på samma sätt som anges i t.ex. 57 § räddningstjänstlagen (1986:1102), kunna begära det biträde av polismyndigheten som behövs för tillsynen.

Avgifter

Avgiften för tillståndsärendet regleras i förordning (1992:202) om avgifter för ärenden enligt lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. Enligt denna förordning tas avgift ut för prövning av ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse och om godkännande av föreståndare eller ersättare. När det gäller avgiftens storlek hänvisar lagen till avgiftsförordningen (1992:191). För närvarande (juni 2002) är avgiften 500 kr.

Avgiftsförordningen gäller för myndigheter under regeringen samt i vissa delar för de allmänna försäkringskassorna. Om tillståndsärendena flyttas över från polisen till kommunerna måste de nuvarande bestämmelserna om avgifter ändras.

Enligt 8 kap. 3 b § kommunallagen (1991:900) får kommuner för tjänster eller nyttigheter som kommuner är skyldiga att tillhandahålla ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet. Eftersom vårt förslag innebär att kommunerna åläggs en skyldighet att pröva ansökan om tillstånd samt utöva tillsyn över lagens efterlevnad måste således en bestämmelse införas om att kommunerna har rätt att ta ut avgift för dessa uppgifter.

Överklagande

I dag överklagas polisens beslut enligt lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse till länsstyrelsen och därefter till länsrätten. Länsrättens beslut får i sin tur överklagas till kammarrätten där det fordras prövningstillstånd. Tidigare, före den 1 maj 1996 överklagades polismyndighetens beslut i dessa ärenden till länsstyrelsen och därefter direkt till kammarrätten. Den ändring som genomfördes genom införandet av de nu gällande överklagandebestämmelserna motiverades av att huvudprincipen skall vara att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt (prop. 1995/96:22). Ändringen innebar att instanskedjan förlängdes med en domstolsinstans. Ärendetypen är inte särskilt frekvent enligt vad utredningen erfarit. Ärendetypen är inte heller av sådant slag att det finns särskild anledning att ställa den under länsstyrelsens bedömning, sett utifrån länsstyrelsens särskilda kompetensområde. Utredningen kan inte se några bärande skäl till att länsstyrelsen skall vara överprövningsinstans i dessa ärenden. Om polisens arbetsuppgifter flyttas till kommunen i enlighet med utredningens förslag är det rimligare att överklagande får ske direkt till länsrätten för att därefter kunna överklagas till kammarrätten där prövningstillstånd skall krävas.

4.5. Konsekvensanalys

Utredningens förslag innebär att kommunerna tar över de arbetsuppgifter som polismyndigheterna i dag utför. Kommunerna handlägger redan i nuläget flera arbetsuppgifter i samband med att polismyndigheter lämnar över ansökan om tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse på remiss. Det är således inte fråga om att föra över helt nya arbetsuppgifter på kommunerna utan endast en

utvidgning av redan befintliga sådana uppgifter. Naturligtvis kommer ett genomförande av vårt förslag innebära ett visst merarbete för kommunerna och därmed i någon mån ökade kostnader. Vi menar dock att kommunerna, enligt principerna om full kostnadstäckning, kan finansiera detta genom införandet av en rätt för kommunen att ta ut avgifter och genom att kommunen har möjlighet att anpassa avgifterna för tillståndshanteringen efter sin kostnad.

Härutöver kan konstateras att det enligt utredningens förslag måste anses medföra en förbättring av den offentliga servicen genom att det införs ett enklare förfarande för den enskilde eftersom den enskilde endast behöver vända sig till kommunen för erforderliga tillstånd.

Utredningens förslag innebär att kommunerna får till uppgift att hantera ansökningar om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse, vilket innebär att vissa nya obligatoriska uppgifter åläggs kommunerna. När det gäller förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen kan därför konstateras att förslaget leder till att den kommunala självstyrelsen i viss mån inskränks. Dock rör de nya uppgifterna områden där kommunerna, såsom ovan konstaterats, redan i dag utför ett betydande arbete, både i form av yttrande till polismyndighet och på grund av andra intressen såsom miljö och brandskydd. Dessutom kan utredningens förslag, som innebär att kommunerna erhåller beslutanderätt i frågorna, anses medföra en möjlighet för kommunerna att bättre anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar. Utredningen anser därför att förslagets inskränkning i den kommunala självstyrelsen är godtagbar.

Utredningens förslag innebär en intäktsminskning för staten motsvarande ansökningsavgiften för ärendetypen. Från polismyndigheten i Västra Götaland har utredningen erhållit uppgifter om antalet ärenden för de senaste åren. Vidare har uppgetts att det uppskattningsvis kan beräknas att polismyndigheten i Västra Götaland har ca tio procent av landets tillståndsärenden. Mot bakgrund av dessa uppgifter kan beräknas att det inkommer ca 600–700 ärenden av detta slag per år i landet. Statens intäktsminskning kan, mot bakgrund av dessa uppgifter, beräknas komma att uppgå till 300 000–350 000 kr. När det gäller en beräkning av den sammanlagda årsarbetskraften som ärendetypen tar i anspråk hos polismyndigheten har utredningen inte kunnat få närmare uppgifter om detta. Emellertid har framgått av uppgifter

från polismyndigheten i Västra Götaland att genomströmningstiden för ärenden av detta slag är relativt lång, i genomsnitt ca 144 dagar, beroende på ett omfattande remissförfarande. Den primära effekten av att flytta arbetsuppgiften från polisen är, enligt utredningens mening, att det är ett led i att föra bort sådana arbetsuppgifter som är verksamhetsfrämmande. En annan effekt av en överflyttning av ärendetypen till kommunen är att handläggningstiden kommer att förkortas för sökanden. Den personalresurs som frigörs för arbete inom polisens kärnverksamhet kan emellertid inte betraktas som större än några enstaka årsarbetskrafter. Utredningen uppskattar att ca 10 årsarbetskrafter frigörs för arbetsuppgifter inom polisens kärnverksamhet vid ett genomförande av förslaget.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

5. Tillstånd att handha explosiva varor m.m.

Utredningens förslag:

 De frågor om tillstånd beträffande explosiva varor som i dag

avgörs av polismyndigheten skall i stället avgöras av kommunen.

 Kommunen ges rätt att ta ut avgifter för ärendena.  Kommunen skall att informera polismyndigheten när en

ansökan om tillstånd beträffande explosiva varor inkommer.

 En bestämmelse om kommunernas rätt till samverkan

sinsemellan i frågan införs.

5.1. Nuvarande reglering

Bestämmelser om tillstånd att handha explosiva varor finns i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Enligt 11 § skall den som hanterar eller importerar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ha tillstånd till det. Av 13 § framgår att frågor om tillstånd beträffande brandfarliga varor som rör annan än Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Fortifikationsverket prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Vidare framgår att frågor om tillstånd i övrigt enligt lagen prövas enligt vad regeringen närmare föreskriver av Statens räddningsverk eller polismyndigheten. Regeringen har i förordning (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor lämnat närmare föreskrifter om bl.a. tillståndsfrågan (20–31 §§).

Av 16 § framgår att Statens räddningsverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen samt de föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen. Samma lagrum föreskriver att tillsynen på det lokala planet utövas av, om inte regeringen föreskriver annat, den eller de kommunala nämnder som

svarar för räddningstjänsten i fråga om brandfarliga varor och av polismyndigheten i fråga om explosiva varor.

Enligt 27 § får ett beslut i tillståndsärende av en kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får enligt samma lagrum överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Statens räddningsverk får överklaga nämndens beslut om tillstånd. Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden får överklagas hos Räddningsverket. Räddningsverkets beslut får inte överklagas. Beslut som Räddningsverket fattat såsom första instans i tillståndsärenden får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av en polismyndighet och av en kommunal nämnd i tillsynsärenden får överklagas hos Statens räddningsverk vars beslut i sin tur inte får överklagas.

Enligt 22 § förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor samt enligt 13 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor gäller följande. Statens räddningsverk prövar frågor om tillstånd till hantering av brandfarliga varor inom Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Fortifikationsverket. Frågor om tillstånd till yrkesmässig hantering och hantering i större mängd av brandfarliga varor i övriga fall prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i den kommun där hanteringen skall bedrivas (22 §).

Statens räddningsverk prövar också frågor om tillstånd till tillverkning, bearbetning, behandling, förstöring, underhåll och återvinning av explosiva varor samt annan hantering eller import av explosiva varor som sker i anslutning till sådan nämnd hantering, överföring och sådan hantering av explosiva varor som nämns i 20 § andra stycket inom Försvarsmakten eller Försvarets materielverk.

Frågor om tillstånd till hantering eller import av explosiva varor i övriga fall prövas av polismyndigheten i det distrikt där verksamheten skall bedrivas. Statens räddningsverk får föreskriva att enklare ärenden skall prövas av polismyndigheten.

Innan sådana kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet meddelar ett tillstånd till eller ger ett förhandsbesked avseende yrkesmässig hantering och hantering i större mängd av brandfarliga varor skall nämnden, om inte omständigheterna i ärendet gör det onödigt, samråda med den eller

de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten, Statens räddningsverk och andra kommunala eller statliga myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av ärendet.

Vidare skall Statens räddningsverk och polismyndigheten, innan de meddelar tillstånd eller ger förhandsbesked, samråda med varandra och med sådan nämnd som avses i 22 §, den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten och de andra kommunala och statliga myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av ärendet.

Enligt 40 a § får avgifter tas ut för prövning enligt denna förordning av ansökan om vissa i lagrummets andra stycke angivna tillstånd eller godkännanden och som meddelas av en polismyndighet. För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 914 §§avgiftsförordningen (1992:191).

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot kravet på tillstånd eller mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av bl.a. 6–12 §§ döms enligt 21 § första stycket till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar. Sedan den 1 juli 2002 döms, enligt 21 § tredje stycket, den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket såvitt gäller tillståndsplikten i fråga om explosiva varor, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Till grund för denna bestämmelse låg ett förslag av Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet m.m. Kommittén fann att beslagen av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel m.m. i de studerade kriminella miljöerna tycks ha ökat i omfattning. Kommittén ansåg att de olikheter vad gäller straffskalorna avseende brott mot vapenlagen och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, som huvudsakligen bestod i att det inte fanns någon särskild straffskala för grovt brott mot den senare lagen borde tas bort. Kommittén anförde att det är tydligt att ett otillåtet innehav av t.ex. handgranater och minor kan vara en väl så farlig och straffvärd gärning som de allvarligare fallen av otillåtna innehav av skjutvapen, en uppfattning som regeringen delade (prop. 2001/02:59).

5.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen föreslog i delbetänkandet att ansökningar om tillstånd till import och hantering av explosiva varor skulle kunna handläggas av kommunen. Detta skulle innebära att kommunen samtidigt får rätt att ta ut avgift för handläggningen av ärendena. Vi angav även att kommunen bör, om handläggningen av ärendena tas över av dem, åläggas en informationsskyldighet gentemot polismyndigheten.

5.3. Remissinstansernas yttranden

Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet, Alvesta kommun, Malmö stad kommunstyrelse, Nora kommun, Bromölla kommun, Länsstyrelsen i Örebro län, Naturvårdsverket samt Glesbygdsverket ställer sig positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser påpekar att överföringen inte får innebära extra kostnader för kommunen. Man förordar också att polismyndigheten skall ha skyldighet att yttra sig och dessutom vetorätt. Vidare anförs att det kan vara en betungande uppgift för de små kommunerna som har en tämligen liten organisation. Även om kommunerna får rätt att ta ur avgifter för handläggningen kan antalet ansökningar, enligt remissinstanserna, vara så få att det inte är möjligt att genomföra personalförstärkningar för att utföra uppgiften.

Negativa till förslaget är Svenska Kommunförbundet, Räddningsverket, Karlskrona kommun, Laholms kommun, Orust kommun, Arboga kommun, Ljusdals kommun, Jönköpings kommun Borlänge kommun, Jusek samt Härjedalens kommun. En av synpunkterna som framförs är att dessa tillståndsärenden domineras av skyddsintressen som är formulerade med hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten. Vidare framförs att kravet på nationell likformighet gör sig gällande och att ärendena därför bör ankomma på staten. Uppgiften anses också sakna kommunal relevans eftersom det lokala handlingsutrymmet är starkt begränsat.

Räddningsverket anför att utredningen inte har belyst konsekvenser av förslaget vare sig säkerhetsmässiga, kompetensmässiga eller ekonomiska samt att utredningen inte har identifierat nödvändiga åtgärder som kan behöva genomföras för att realisera förslaget. Verket är av den uppfattningen att en eventuell

överföring av uppgifterna till kommunerna bör utredas ytterligare och att detta bör ske i samband med en översyn av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Verket påpekar att uppgiftsfördelningen mellan central och lokal nivå bör ses över i en sådan översyn.

Slutligen pekas på brist vad gäller såväl personella som ekonomiska resurser för att ta över arbetsuppgifter som i dag ankommer på polisen.

5.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

De arbetsuppgifter som i dag ankommer på polisen vad gäller tillstånd att handha explosiva varor kan inte anses vara sådana att de kräver den utbildning eller den kompetens som en polis normalt besitter. Det har av någon remissinstans framförts att bedömningen i dessa ärenden domineras av skyddsintressen som är formulerade med hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten. Detta är en synpunkt som inte kan delas av utredningen. Av lagens 1 § andra stycket framgår nämligen att lagens syfte är att hindra att brandfarliga och explosiva varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. Detta är visserligen frågor som har samband med i vart fall säkerhet men inte i den mening som avses när man definierar polisens ansvarsområde. Någon ordningsaspekt framhålls inte vid angivandet av lagens syfte.

Det finns enligt utredningens mening inte heller några bärande skäl som talar för att staten bör svara för uppgiften på grund av behovet av nationell likformighet. Tvärt om menar utredningen att dessa tillståndsärenden i hög grad präglas av lokala förutsättningar och förhållanden samt att sådana faktorer måste få vara avgörande vid handläggningen av ärendena. Handläggningen fordrar naturligtvis kunskap om sprängämnens egenskaper. Vid Polismyndigheten i Stockholms län har för detta ändamål en sprängämneskonsulent anställts. Vi har vid en bedömning enligt den metod som inledningsvis redovisats kommit fram till att arbetsuppgifterna som åvilar polisen vad gäller dessa tillståndsärenden knappast har någon

polisiär relevans alls. Utredningen menar vidare att det inte är lämpligt att, i stället för att föra bort arbetsuppgiften från polisen, anställa fler civila för att utföra arbetsuppgiften, eftersom det enligt utredningens mening tynger polisorganisationen att hantera uppgifter som saknar polisiär relevans. Såsom utredningen inledningsvis konstaterar finns det ett egenvärde i att föra bort sådana arbetsuppgifter från polisorganisationen. Arbetsuppgifterna bör alltså inte ankomma på polisen.

Utredningen delar Räddningsverkets i sitt remissvar framförda åsikter att det finns anledning att se över uppgiftsfördelningen mellan central och lokal nivå i samband med att en genomgripande översyn sker av lagen om brandfarliga och explosiva varor. I det sammanhanget bör naturligtvis även förordningen om brandfarliga och explosiva varor ses över. Denna omständighet utgör emellertid enligt utredningens mening inget hinder att genomföra den av utredningen föreslagna förändringen.

Vem bör lämpligen utföra arbetsuppgiften i stället?

Arbetsuppgifterna avseende tillstånd att handha explosiva varor kräver många gånger ett betydande inslag av lokalkännedom. För att kunna ta ställning till frågor som uppkommer i samband med denna tillståndsgivning är det viktigt att beslutsfattaren har god kännedom om kommunens geografiska område och därmed möjlighet att kunna särskilt beakta de lokala förutsättningarna. Detta är kunskaper som besittes både av närpolisen och av kommunen och det lokala handlingsutrymmet måste betraktas som stort.

Även om polisen kan sägas ha det övergripande ansvaret för ordnings- och säkerhetsfrågor skall kommunen enligt 7 § räddningstjänstlagen (1986:1102) svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Enligt samma lagrum har kommunen härutöver en skyldighet att, utan eget ansvar för att åtgärder vidtas, främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen. Vidare har kommunen genom sin tillsynsskyldighet enligt räddningstjänstlagen ett visst ansvar för olycks- och skadeförebyggande verksamhet i övrigt.

Bedömningen vid handläggning av tillstånd att handha explosiva varor görs med den huvudsakliga utgångspunkten i frågor kring

säkerhet vad avser brandrisk. Av 1 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor framgår att lagens syfte är att hindra att brandfarliga och explosiva varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor. Kommunerna har, enligt vad som ovan konstaterats, redan i dag ett stort ansvar vad gäller förebyggande åtgärder ur brandrisksynpunkt och vi har kunnat konstatera att kommunerna besitter stor kompetens inom området. Kommunen framstår därför vara lämplig som huvudman dels utifrån sitt ansvarsområde, dels utifrån sina förutsättningar att kunna utföra arbetsuppgiften på ett kompetent sätt. Dessutom finns skäl att anta att vissa samordningsvinster kan uppstå om ärendetypen tas över av kommunerna som redan i dag handlägger tillståndsärendena vad gäller brandfarliga varor. De skäl som anfördes i förarbetena till lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor (prop. 1987/88:101) för att byggnadsnämnden skulle pröva ärenden om tillstånd till hantering av brandfarliga varor, nämligen att det av såväl skyddsmässiga som rationella skäl är nödvändigt att samordna tillståndsgivningen med kommunernas verksamhet med fysisk planering och bygglovsgivning, gör sig enligt vår mening gällande även beträffande den tillståndsgivning avseende explosiva varor som i dag ankommer på polismyndigheterna. Det förhållandet att kommunen eventuellt inte besitter all den detaljkunskap som tillståndsärendena om explosiva varor kan kräva påverkar inte bedömningen då kommunen, vid behov, kan anlita en sprängämneskonsulent för dessa typer av ärenden på samma sätt som Polismyndigheten i Stockholms län gjort.

Ett alternativ till att föra över arbetsuppgiften till kommunerna skulle kunna vara att låta länsstyrelserna ansvara för uppgifterna. Emellertid kan konstateras att det skulle bli en märklig ordning om länsstyrelserna när det gäller tillståndsärendena avseende brandfarliga varor skulle vara andra instans samtidigt som de skulle vara första instans när det gäller tillståndsärenden avseende explosiva varor. Dessutom har inte länsstyrelserna den kännedom om de lokala förhållandena och inte heller det ansvar för förebyggande åtgärder ur brandrisksynpunkt som kommunerna har, omständligheter som är av stor betydelse för den instans som avgör ärendet som första instans.

Informationsskyldighet

I undantagsfall kan finnas ett behov av kvalificerat polisiärt ordnings- och säkerhetstänkande vid bedömningen av ett tillståndsärende gällande handhavande av explosiva varor. Av denna anledning bör kommunen åläggas skyldighet att informera polismyndigheten när ett tillståndsärende anhängiggörs. Detaljerade bestämmelser om handläggningen av dessa tillståndsärenden finns i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor. En bestämmelse om kommunens skyldighet att underrätta polismyndigheten då ett ärende anhängiggörs bör införas i den förordningen.

Utredningen menar emellertid att det inte bör föreligga någon skyldighet för polismyndigheten att yttra sig i varje enskilt fall utan endast i de fall polismyndigheten finner skäl för detta. Några skäl för att polismyndigheten skall ha rätt att föreskriva villkor eller ha vetorätt när det gäller dessa tillståndsärenden finns inte enligt vår mening.

Avgifter

Polismyndigheten har i dag rätt att ta ut avgift för handläggningen av tillstånd att handha explosiva varor. Avgiftsförordningen (1992:191) reglerar avgiftens storlek och den varierar mellan 200 kr och 1 650 kr beroende på ärendeslag. Av 20 § lagen om brandfarliga och explosiva varor framgår att kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter för kommunala myndigheters verksamhet. Vårt förslag skulle innebära att kommunen får rätt att ta ut avgifter för handläggningen av tillståndsärendena. Målsättningen bör vara att verksamheten blir självfinansierad enligt principen om full kostnadstäckning.

Samverkan

Mot bakgrund av att ärendefrekvensen synes vara låg samtidigt som det kan varanödvändigt att anlita särskild expertis för handläggningen av de aktuella tillståndsfrågorna kan det finnas behov av en möjlighet för kommunerna att samverka i frågan. En bestämmelse om rätt för en kommun att träffa avtal med en annan kommun om att helt eller delvis ombesörja kommunens uppgifter

enligt lagen bör därför införas. Av samma skäl bör dessutom införas en bestämmelse om att en kommun får delegera beslutanderätten i frågan till en anställd i en annan kommun. Det kan däremot inte anses lämpligt att en kommun ges rätt att frånhända sig beslutsbefogenhet i frågan till en annan kommun. Varje enskild kommun skall således behålla det politiska och rättsliga ansvaret för den verksamhet de enligt lag har att sköta även om de anlitar en person som är anställd i en annan kommun. Det handlar inte om att flytta över det lagstadgade ansvaret från t.ex. en kommun till en annan. Syftet är i stället att anställda i andra kommuner vid behov skall kunna handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta de nödvändiga besluten i den delegerande kommunens namn.

Överklagande

Polismyndighetens beslut i tillståndsärenden enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor får i dag överklagas hos Statens Räddningsverk. Räddningsverkets beslut får inte överklagas. Ett beslut som fattas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Enligt utredningens förslag skall kommunen överta polismyndighetens beslutanderätt avseende de tillståndsärenden som polismyndigheten i dag handlägger enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. När det gäller till vilken instans ett sådant kommunalt beslut skall få överklagas ser utredningen två alternativa lösningar. Den ena är att dessa beslut får överklagas på samma sätt som de beslut som i dag fattas av de kommunala nämnderna när det gäller tillstånd beträffande brandfarliga varor, nämligen först hos länsstyrelsen och därefter hos allmän förvaltningsdomstol. Det som talar för en sådan lösning är intresset av en enhetlig ordning vad gäller beslut som fattats av kommunen enligt den aktuella lagen. Den andra lösningen är att låta kommunens beslut vad gäller tillstånd i ärenden om explosiva varor överklagas hos Statens räddningsverk på samma sätt som i dag gäller för polismyndighetens beslut.

Det som talar för en sådan ordning är att Statens räddningsverk redan i dag besitter den särskilda kompetens som kan behövas för

att handlägga dessa ärenden. Statens räddningsverk är dessutom tillståndsmyndighet för vissa ärenden som gäller hantering av explosiva varor, t.ex. tillstånd till tillverkning, bearbetning och behandling av explosiva varor samt annan hantering av explosiva varor som sker i anslutning till sådan hantering.

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att länsstyrelsen tidigare, före lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor trädde i kraft den 1 juli 1989, var tillståndsmyndighet i dessa ärenden där nu Statens räddningsverk är tillståndsmyndighet. Skälet för att man flyttande över tillståndshanteringen från länsstyrelserna till en central myndighet (vilket då var Sprängämnesinspektionen) var att det kunde förutsättas att de flesta länsstyrelser hade svårt att upprätthålla den nödvändiga kompetensen och handlingsberedskapen för ärendetypen då dessa ärenden var förhållandevis sällsynta. Det finns ingen anledning att i dag göra en annan bedömning när det gäller frekvensen av ärendetypen och möjligheten för länsstyrelserna att kunna upprätthålla nödvändig kompetens och handlingsberedskap för dessa ärenden.

Vid en samlad bedömning i frågan finner utredningen att de skäl som talar för att kommunens beslut i frågor om tillstånd att hantera explosiva varor skall överklagas hos Statens räddningsverk väger tyngre än intresset av att det råder en enhetlig överklagandeordning av kommunala beslut enligt denna lag. Utredningen föreslår således att kommunens beslut vad avser de tillståndsärenden som tidigare handlades vid polismyndigheten får överklagas hos Statens räddningsverk. Dessutom bör, mot bakgrund av vad som anges i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna artikel 6 punkt 1 om rätt till domstolsprövning, en bestämmelse införas om rätt att överklaga beslut av Statens räddningsverk till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.

En sådan rätt till domstolsprövning bör även införas vad gäller överklagande av beslut i tillsynsärende.

5.5. Konsekvensanalys

En konsekvens av ett genomförande av utredningens förlag är att statens intäkter avseende dessa ärenden minskar. Av uppgifter från polismyndigheten i Västra Götaland framgår att det inkommer ca 200 tillståndsärenden av denna typ årligen. Enligt uppgifter som utredningen tagit del av kan antalet tillståndsärenden som inkommer till polismyndigheten i Västra Götaland beräknas utgöra ca 10 % av landets tillståndsärenden. Avgifterna för ärendetypen varierar mellan 200 kr och 1 650 kr. Då det inte har gått att få fram uppgifter om hur många ärenden av varje slag som inkommer årligen är det mycket vanskligt att beräkna statens intäktsminskning.

Såsom utredningen angav i delbetänkandet kan antalet årsarbetskrafter som handlägger denna typ av ärenden inom polismyndigheten antas uppgå till ca 10 avseende hela landet. Eftersom utredningens förslag innebär att kommunen, som tar över arbetsuppgiften, skall finansiera verksamheten genom avgifter fordras ingen resursöverföring från staten till kommunen. Dessa 10 årsarbetskrafter som i dag inom polismyndigheten handlägger tillståndsärenden om handhavande av explosiva varor frigörs därmed för arbete inom polisens kärnverksamhet.

Utredningens förslag innebär att kommunerna får till uppgift att hantera ansökningar om tillstånd att handha explosiva varor i vissa fall, vilket innebär att vissa nya obligatoriska uppgifter åläggs kommunerna. När det gäller förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen kan därför konstateras att förslaget leder till att den kommunala självstyrelsen i viss mån inskränks. Dock rör de nya uppgifterna områden där kommunerna, såsom ovan konstaterats, har ett stort ansvar vad gäller förebyggande åtgärder ur brandrisksynpunkt och utredningen har kunnat konstatera att kommunerna besitter stor kompetens inom området. Vidare kan konstateras att kommunerna redan i dag utför ett betydande arbete inom området på grund av både intressen för miljö och brandskydd. Dessutom kan utredningens förslag, som innebär att kommunerna erhåller beslutanderätt i frågorna, anses medföra en möjlighet för kommunerna att bättre anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar. Utredningen anser därför att förslagets inskränkning i den kommunala självstyrelsen är godtagbar.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

Utredningens förslag medför att ändringar måste göras i förordning (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor.

auktion. En annan inkomstkälla är inkomster från betaltelefon då en person som förlorat något ringer upp på ett särskilt nummer och debiteras 15 kr per minut. Det finns alternativa sätt för den som förlorat något att komma i kontakt med FHS utan att FHS debiterar avgift, nämligen via brev eller e-post. En fjärde inkomstkälla är att de kunder för vilka FHS hanterar hittegods betalar för bortforsling m.m. av gods som upphittats i deras lokaler. FHS hanterar även anmälningar om förlorat gods under förutsättning att godset förlorats inom något av FHS:s kunders områden. Anmälan registreras då och stäms av mot upphittat gods.

Än så länge gäller alltså bestämmelserna om hittegodsbyråer endast s.k. inlämningsfynd. Sådant som hittas på offentliga och allmänna platser omfattas inte av dessa regler och skall således lämnas in till polisen. Emellertid har förslag framförts i Finland om att allt hittegods skall kunna tas om hand av hittegodsbyråer och därmed avlasta polisen från denna arbetsuppgift. FHS har redan utarbetat en beredskap för att kunna hantera allt hittegods i Finland om detta förverkligas.

7.2 Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen kunde konstatera att det finns starka skäl för att även fortsättningsvis låta samhället ansvara för förhållandet mellan den som hittar ett föremål och föremålets ägare genom den lagstiftning som gäller i dag. Emellertid framfördes två alternativa förslag beträffande själva hanteringen av hittegodset i förhållande till nuvarande ordning med hantering hos polismyndigheten.

Det första alternativet är att polisen ges möjlighet att lägga ut verksamheten på entreprenad. Såsom angetts i delbetänkandet kan lämpliga organ för sådan verksamhet vara ideella organisationer som t.ex. Stadsmissionen eller Frälsningsarmén men även privaträttsliga subjekt som t.ex. Stöldskyddsföreningen eller försäkringsbolag i samverkan kan tänkas vara lämpliga.

Det andra alternativet är att hittegodshanteringen i sin helhet förs över till kommunen eftersom det framstår som rimligt att betrakta hittegodsverksamheten som en service till invånarna i kommunen och något som mycket väl kan inrymmas i det kommunala ansvaret för medborgarnas trygghet.

7.3 Remissinstansernas yttranden

Remissinstanserna kommenterar främst förslaget att flytta över ansvaret för hittegodshanteringen till kommunerna. Det är endast ett fåtal som yttrar sig över förslaget att polisen ges en möjlighet att lägga ut hanteringen av godset på entreprenad.

Malmö stad kommunstyrelse, Partille kommun, Jönköpings kommun Karlskrona kommun, Skellefteå kommun, Borlänge kommun, Ljusdals kommun, Orust kommun, Nora kommun, Bromölla kommun, ST-polisväsende, Svenska Kommunförbundet, Jusek, Glesbygdsverket, Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet samt Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker förslaget att föra över ansvaret för hittegodsverksamheten till kommunerna med motiveringen att det inte kan anses vara en kommunal angelägenhet. Man anför bl.a. att det inte finns några besläktade uppgifter hos kommunen och inte heller någon organisation för denna hantering. Vidare anförs att det inte är en uppgift som kan anses ingå i den kommunala serviceskyldigheten. Man menar också att det kan vara svårt att få full kostnadstäckning för hittegodshanteringen. Svenska kommunförbundet påpekar att visserligen har hittegodshanteringen ett inslag av service men att hanteringen är samtidigt styrd av hittegodslagen och ger inte det lokala handlingsutrymme som bör känneteckna en kommunal uppgift.

Glesbygdsverket hänvisar särskilt till att tröskelkostnaden för att upprätthålla denna verksamhet gör att det är ineffektivt att de små kommunerna skall bygga upp en egen organisation för detta.

Flera av remissinstanserna ställer sig kritiska till utredningens förslag utifrån uppfattningen att hittegodshanteringen har en tydlig polisiär relevans. Detta anförs av Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet, ST-polisväsende, Jönköpings kommun, Skellefteå kommun, Orust kommun, Nora kommun samt Länsstyrelsen i Örebro län.

Bl.a. Rikspolisstyrelsen menar att det hittegods som lämnas in till polisen ofta är stöldgods. Rikspolisstyrelsen tvivlar starkt på att den i polisens utredningsverksamhet nödvändiga godsspaningen skulle kunna bestå och utvecklas effektivt och rättssäkert om någon av de i delbetänkandet förordade förändringarna genomförs.

ST-polisväsende pekar framförallt på de negativa effekterna av om samkörning med polisens godsregister inte finns samt att polisen också fortsättningsvis skulle ha möjlighet att bedriva

godsspaning inte kommer att fungera i verkligheten utan en stor effektivitetsförlust.

Laholms kommun och Alvesta kommun anser att hittegodshanteringen mycket väl kan läggas ut på entreprenad med hänvisning till uppgiftens art och möjligheten till självfinansiering.

Laholms kommun pekar på sitt ansvar för sysselsättningsskapande åtgärder och kan därför tänka sig att hittegodshanteringen förs över till kommunen, dock endast under förutsättning att kommunen tillförs ekonomiska resurser för ändamålet.

Stöldskyddsföreningen anför att hittegodsverksamheten måste, oavsett framtida huvudmannaskap, underkastas stark kontroll från det allmännas sida, att det är av största vikt att uppgifter om gods som tagits omhand finns tillgänglig för polisen samt att det för såväl förlorat som för upphittat gods finns rikstäckande register som görs enkelt tillgängliga för polisen.

7.4 Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

Såsom utredningen konstaterat i delbetänkandet är syftet med hittegodslagstiftningen att reglera förhållandet mellan den som hittar ett föremål och den som är dess ägare. Utredningen menar att det finns starka skäl för att även fortsättningsvis låta samhället ansvara för denna reglering genom den lagstiftning som finns i dag.

Utredningen har vid en genomgång av remissinstansernas yttranden kunnat konstatera att det föreligger ett stort motstånd från bl.a. kommunernas sida att ta över ansvaret för hittegodshanteringen. Förutsättningarna för att genomföra en sådan förändring framstår som mycket små.

Däremot är förhållandena annorlunda när det gäller förslaget att införa en möjlighet för polismyndigheterna att lägga ut hittegodshanteringen på entreprenad. Polisens skyldigheter enligt hittegodslagen och enligt hittegodskungörelsen kan sammanfattas på följande sätt. Polisen skall, när upphittaren så vill, förvara det upphittade godset. Polisen skall även, då så är påkallat, omhänderta godset. Polisen skall vidare lämna bevis till upphittaren när hittegods omhändertas och dessutom föra bok över hittegods. Om egendom tillfaller staten i enlighet med reglerna i hittegodslagen gäller bestämmelserna i lagen (1974:1066) om förfarande med

förverkad egendom och hittegods m.m. Av dessa framgår bl.a. att sådan egendom i första hand skall säljas och i andra hand förstöras. Det finns egentligen inga inslag av det som utredningen definierat som polisiär relevans i de åligganden som polisen har när det gäller hittegodshanteringen. Även om det naturligtvis förekommer att det upphittade och inlämnade godset har anknytning till polisens kärnverksamhet genom att det är fråga om stöldgods eller gods som på något sätt har samröre med brottslig verksamhet finns det inget i själva den praktiska hanteringen av hittegods enligt hittegodslagen eller hittegodskungörelsen som kräver en polismans utbildning eller särskilda befogenheter.

Även om det till överväganden delen är civilanställda inom polisen som arbetar med hittegodsverksamheten sysselsätts dock även polismän i en inte helt obetydlig omfattning inom verksamheten. Ett argument som framförts från företrädare för polisväsendet för att behålla verksamheten inom polismyndigheten är att det är en lämplig verksamhet för polismän som av olika anledningar inte längre kan tjänstgöra i yttre tjänst. Utredningen menar att detta inte är ett argument som ensamt skall ha avgörande betydelse för bedömningen om verksamheten skall ankomma på polismyndigheten. Emellertid bör en så bred och omfattande verksamhet som polisorganisationen kunna erbjuda varierande arbetsförhållanden för personalen inom polisens kärnverksamhet. En äldre skiftesarbetande utryckningspolis bör t.ex. kunna arbeta som brottsutredare. Hittegodsverksamheten framstår således sammantaget som mycket väl lämpad att lägga ut på entreprenad.

Ett lämpligt tillvägagångssätt är att utse, förslagsvis fyra, polismyndigheter där man på försök lägger ut hittegodsverksamheten på entreprenad. Försöksverksamheten får därefter utvärderas och då kan slutligt ställningstagande tas till om entreprenadverksamhet vad gäller hittegods skall permanentas.

Polisen måste naturligtvis tillförsäkras möjligheten att bedriva registerspaning i de register som förs där hittegodsverksamheten bedrivs. Detta är nödvändigt för att polisen på ett effektivt sätt skall kunna spana efter stulet gods. Eftersom det inte finns någon skyldighet för upphittaren eller den som förvarar eller omhändertar upphittat gods att efterforska ägaren till godset finns ingen anledning för den som för hittegodsregister att kunna göra motsvarande sökningar i register över förkommet gods. Däremot bör det inte föreligga något hinder för den som omhändertar

upphittat gods som är av betydande värde att göra efterforskningar om ägaren.

Sådan hittegodsverksamhet som bedrivs på entreprenad, som enligt utredningens mening kan kallas hittegodsbyrå, skall få drivas bara efter tillstånd av polismyndigheten. Utredningen har övervägt länsstyrelsen som tillståndsmyndighet på samma sätt som gäller för t.ex. pantbanksverksamhet men funnit att eftersom det rör sig om entreprenadverksamhet där polisen fortfarande har huvudansvaret för frågan bör polismyndigheten vara tillståndsmyndighet. När det gäller vilka kvalifikationer som en hittegodsbyrå bör ha för att få ett sådant tillstånd är det lämpligt att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, förslagsvis Rikspolisstyrelsen, får i uppgift att meddela föreskrifter i frågan. Det förefaller ligga i sakens natur att i vart fall en prövning av den sökandes laglydnad görs. Polismyndigheten bör även kunna återkalla ett sådant tillstånd om den som bedriver hittegodsbyrå missköter verksamheten.

Det är enligt utredningens mening lämpligt att polismyndigheten även skall utöva tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna. En möjlighet för polismyndigheten att meddela förelägganden som kan förenas med vite bör införas för att tillsynen skall kunna fungera effektivt.

Även när det gäller återkallelse av tillstånd och tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser är det lämpligt att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela närmare föreskrifter.

De beslut som polismyndigheten fattar vad gäller tillstånd att bedriva hittegodsbyrå, återkallelse av sådant tillstånd eller beslut i tillsynsärende bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. För överklagande till kammarrätten skall prövningstillstånd krävas.

Möjlighet att lägga ut verksamheten på entreprenad

Av 11 kap. 6 § regeringsformen framgår att förvaltningsuppgifter kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ samt att om uppgiften innefattar myndighetsutövning skall det ske med stöd av lag. Med myndighetsutövning menas utövning av befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart

förhållande. Själva förvaringen av hittegods kan knappast anses utgöra myndighetsutövning men många andra uppgifter och beslut som är aktuella vid hittegodsverksamheten, t.ex. beslut att lämna ut gods och beslut om avgifter innebär myndighetsutövning. Således fordras en lagreglering av polismyndighetens möjlighet att lägga ut verksamheten på entreprenad.

Såsom ovan redogjorts för bör entreprenadmöjligheten inledningsvis införas som en försöksverksamhet vid ett par polismyndigheter. Rent lagtekniskt kan man antingen införa ett bemyndigande i hittegodslagen för regeringen att meddela föreskrifter om överlämnande av hittegodsverksamheten till annan eller införa en lag om försöksverksamhet på området. Ett bemyndigande i hittegodslagen skulle medföra en permanent ordning där regeringen ges ett sådant bemyndigande. Eftersom utredningen menar att verksamheten skall inledas på försök och därefter utvärderas förordas att en lag om försöksverksamhet införs där polismyndigheterna i vissa av regeringen fastslagna län, lämpligen fyra stycken, ges möjlighet att lägga ut verksamheten på entreprenad.

I en sådan entreprenadverksamhet skall vad som i hittegodslagen anges för polismyndighet gälla för en hittegodsbyrå. Det gods som enligt bestämmelserna i hittegodslagen tillfaller staten skall i stället tillfalla entreprenören, hittegodsbyrån, som då har rätt att sälja godset för egen räkning. Även de bestämmelser som gäller för polismyndighet, polis och befattningshavare inom polisen i hittegodskungörelsen bör enligt utredningens mening gälla för en hittegodsbyrå. Detta bör regleras i en försöksförordning som skall gälla under samma tid som försöksverksamheten pågår. I en sådan försöksförordning kan även anges i vilka län försöksverksamheten skall bedrivas.

Möjlighet till insyn i registren

Polisens register över gods genomgår ett förändringsarbete. Av landets 21 polismyndigheter för 18 ett databaserat hittegodsregister och ytterligare en polismyndighet står i begrepp att gå över till detta system. Det finns för närvarande inte möjlighet för en polismyndighet att söka i en annan polismyndighets register men målet är ett landsomfattande register.

Såsom utredningen ovan konstaterat är det av största vikt att polismyndigheten tillförsäkras möjligheten att bedriva registerspaning i hittegodsregister. Ett genomförande av utredningens förslag får inte försämra polisens möjligheter att bedriva ett effektivt spaningsarbete. Jämförelse kan göras med de bestämmelser som gäller för den som bedriver pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000) och den som driver handel med begagnade varor enligt lagen (1999:271) om handel med begagnade varor. Syftet med dessa bestämmelser är bl.a. att minska möjligheterna att avsätta stöldgods samt underlätta polisens spaningsarbete. För att kunna tillgodose polisens behov av att bedriva ett effektivt spaningsarbete måste polisen ges en tillträdes- och granskningsrätt hos entreprenören.

7.5 Konsekvensanalys

Utredningen har beräknat att hittegodsverksamheten sysselsätter ca 200 årsarbetskrafter varav ca 45 årsarbetskrafter utgörs av polisutbildad personal. Kostnaderna för denna personal kan beräknas till 110 miljoner kr enligt en beräkning gjord av Statistiska Centralbyrån. När det gäller beräkningen av de intäkter som hittegodsverksamheten genererar finns inte denna uppgift att utläsa ur polisens årsredovisning. Det finns emellertid goda skäl att anta att intäkterna inte är särskilt stora. Det är mycket svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna som följer om all hittegodshantering läggs ut på entreprenad. Emellertid kan konstateras att verksamheten sysselsätter ett inte obetydligt antal årsarbetskrafter som i stället kan sysselsättas med uppgifter inom polisens kärnverksamhet. Vidare måste tas i beaktande att de län som utses att bedriva försöksverksamheten måste tillförsäkras medel att ge information till allmänheten för att informera om vem som bedriver hittegodsverksamheten. En noggrann utvärdering av försöksverksamhet kommer att ge större ledning vid beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av ett permanentande av hittegodshantering på entreprenad.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

8. Handräckning

Utredningens förslag:

– En bestämmelse om att biträde inte får begäras av polis förrän den som begär biträde vidtagit försök att själva utföra den åtgärd som avses med handräckningsbegäran införs i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. – Från denna regel skall finnas ett undantag för det fall ett sådant försök kan antas vara utsiktslöst. – En bestämmelse införs i nämnda författningar om att handräckningsbegäran skall åtföljas av en redogörelse för vidtagna åtgärder, eller i förekommande fall en redogörelse för varför ett försök att genomföra åtgärden utan biträde av polis bedömts vara utsiktslöst. – En bestämmelse införs om att personal från den begärande inrättningen/instansen eller socialtjänsten skall medfölja då polisen genomför handräckningen.

8.1. Nuvarande reglering

Polisen har, enligt ett stort antal författningar, skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Handräckningsbegäran kan delas in i två olika kategorier

– handräckning för verkställande av annan myndighets beslut

– handräckning avseende biträde åt annan myndighet för att den skall kunna fullgöra sina åligganden.

Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kunnat lösas utan biträde av polisen. Exempel på författningar där det finns bestämmelser om att polismyndigheten skall lämna biträde är lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) samt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Sådana bestämmelser finns även i många andra författningar såsom delgivningslagen (1970:428), räddningstjänstlagen (1986:1102) och ellagen (1997:857).

8.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen föreslog i delbetänkandet att polisen skulle få rätten att avslå en begäran om handräckning i de fall en sådan inte har motiverats utifrån ett behov av åtgärder från polisens sida och som inte kan utföras av myndigheterna själva. Tanken var att det vid en begäran om biträde skulle åligga den begärande myndigheten att visa på konkreta omständigheter som gjorde det antagligt att biträde krävdes av polisen för att uppgiften skulle kunna utföras och att om det enligt polisens bedömning inte förelåg sådana omständigheter skulle begäran kunna avslås. Utredningen ansåg att det viktiga var att polisen gavs en möjlighet att avslå en obefogad begäran och därigenom kunna bestämma över sina resurser.

Utredningen konstaterade vidare att när det gäller begäran om handräckning som avser verkställande av ett beslut är frågan mer komplicerad men att polismyndigheten även vid en sådan handräckningsbegäran bör kunna avslå begäran om det inte kan antas att polisens kompetens och våldsbefogenheter krävs för att beslutet skall kunna verkställas.

8.3. Remissinstansernas yttranden

Malmö stads kommunstyrelse, Jönköpings kommun, Karlskrona kommun, Lilla Edets kommun, Orust kommun, Nora kommun, Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Jordbruksverket,

Sveriges veterinärförbund, Statens institutionsstyrelse (SiS), Landstinget i Östergötland, Länsstyrelsen i Örebro län, Jämtlands läns landsting samt Länsstyrelsen i Västra Götaland avvisar utredningens förslag. Partille kommun har inga invändningar mot förslaget i den delen det berör handräckning enligt miljöbalken under förutsättning att det finns möjlighet att ansöka om handräckning då behov av polisstöd faktiskt finns. Man ställer sig däremot tveksam till förslaget vad gäller socialtjänstens rätt till handräckningsbegäran.

Det anförs flera olika skäl mot att begränsa rätten till handräckning. Man menar bl.a. att det inte finns några motiv att inskränka rätten till handräckning då begäran om handräckning endast sker i de fall som bedömts som nödvändiga. SiS påpekar särskilt att det i styrelsens allmänna råd (1997:1 och 1997:2) för verksamheten vid LVM-hemmen respektive verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen framhålls att polishandräckning inte bör begäras som en rutinåtgärd utan endast i de fall åtgärden inte går att genomföra utan sådan handräckning.

Det anförs vidare att polismyndighetens nuvarande handräckningsskyldighet utgör en förutsättning för att socialtjänsten tillfullo skall kunna fullgöra sina åligganden vad gäller verkställighet av beslut bl.a. enligt LVU och LVM. Detta understryks särskilt av SiS. Ytterligare en invändning som redovisas gäller om polisen har tillräcklig kompetens att fatta beslut om dessa frågor. Man menar att en begäran om handräckning från socialtjänstens eller hälso- och sjukvårdens sida grundar sig på en bedömning som bygger på en särskild kompetens och särskild kunskap om den enskilda individen. Det ses inte som rimligt att polisen, med sin sämre kännedom om de enskilt inblandade personerna, skall avgöra behovet av skydd och övrig handräckning.

Svenska Kommunförbundet delar ovanstående invändningar men föreslår samtidigt, i likhet med Orust kommun att det görs ett förtydligande i lagstiftningen angående vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att polishandräckning skall kunna begäras.

Jordbruksverket lyfter fram vissa risker när det gäller bekämpningen av smittsamma djursjukdomar och zoonoser. Den fördröjning som en materiell prövning av en begäran om handräckning kan innebära skapar risker för ett allvarligt förvärrande av smittoläget. Verket påpekar också att då det ofta är frågan om ingripanden av mycket betungande art finns ett uppenbart behov av skydd för tillsynsmyndigheternas tjänstemän.

Landstinget i Östergötland efterlyser en totalekonomisk bedömning av den samhällsvinst som uppnås med den föreslagna ansvarsförskjutningen. Man påpekar att om utredningens förslag genomförs kommer landstinget nödgas bygga upp en egen eller tillsammans med kommunerna gemensam organisation för de transporter som inte kan eller får ske med polisiära insatser.

Jämtlands läns landsting uppger att det inte är rimligt att ålägga sjukvården ett hämtnings- och transporansvar samt att det måste vara den medicinskt ansvarige läkaren som avgör om ett omhändertagande skall ske. Kramfors kommun pekar på att utredningens förslag kan innebära att myndigheterna själva får genomföra åtgärderna och att det kan innebära ökade kommunala kostnader.

Glesbygdsverket, Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet, Arboga kommun, Bromölla kommun, Laholms kommun, Alvesta kommun, Jusek och ST-polisväsende ställer sig positiva till utredningens förslag.

Rikspolisstyrelsen anför vidare att en analys av vilka möjligheter polisen bör få att avslå en handräckningsbegäran på materiella grunder måste göras först så att inte prövningen i sig drar mera resurser än som frigörs för polisen. Rikspolisstyrelsen anför vidare polisens biträde i vissa typer av ärenden i många fall består av ren transporttjänst som inte kräver polisens särskilda kunskap, kompetens och kunskap och att det är styrelsens bestämda uppfattning att kommuner och landsting själva bör ansvara för transporter av personer som omhändertagits. Styrelsen menar också att i de fall då polisens biträde inte kan undvaras måste polismyndigheterna ges en möjlighet att påverka bl.a. tiden för när en handräckning skall utföras.

Glesbygdsverket anför att det är av yttersta vikt att polisen inte avslår en begäran om handräckning av besparingsskäl då detta skulle kunna drabba bl.a. socialförvaltningarna i de mer glesbebyggda kommunerna där det är långt till närmsta polismyndighet.

Alvesta kommun, som stödjer förslaget, menar dock att det bör finnas tydliga riktlinjer för i vilka fall polisen ska kunna avslå begäran om handräckning.

Stockholms kommunstyrelse har uppgett det redan i dag inte råder någon tvekan om att handräckning aldrig ska begäras om inte polisens särskilda befogenheter verkligen behövs och att om möjligheten att begära polishandräckning någonstans någon gång

missbrukats av andra myndigheter så visar det på behov av förbättrade rutiner inom nuvarande regelverk.

8.4. Överväganden och förslag

Det kan konstateras att uppfattningarna går isär mellan kommunerna å ena sidan och de flesta polismyndigheterna å andra sidan om obefogade handräckningar förekommer eller ej. Utredningen vill inledningsvis slå fast att utgångspunkten är och måste vara den att polisen har ett absolut ansvar för och skyldighet att, då det finns bestämmelser om rätt att begära biträde av polismyndigheten, lämna sådant biträde vid förväntad våldsförekomst. Emellertid är inte hämtnings- och transportansvaret för personer som är föremål för t.ex. vårdinsatser något som åligger polisen. I detta sammanhang kan nämnas att Justitieombudsmannen i ärenden om handräckning vid omhändertagande av barn uttalat, bl.a. i ämbetsberättelse 1989/90 s. 248, att handräckning inte kan påkallas som en rutinåtgärd och att det bör komma i fråga att anlita polismyndighet endast då det finns grundad anledning att anta att polisens särskilda tvångsbefogenheter är påkallade för åtgärdens genomförande samt att anlitande av polis bör komma i fråga endast som en nödfallsåtgärd.

Eftersom uppgifterna går isär huruvida handräckningsbegäran alltid är befogad eller inte har utredningen inhämtat information från samtliga 21 polismyndigheter angående deras arbetsuppgifter vad gäller handräckningar. Av den inhämtade informationen framgår att de vanligaste handräckningsärendena är biträde enligt LVM, LVU, LPT och i viss mån LRV. Det är framför allt inom dessa områden som polismyndigheterna uppfattar att det framställs obefogade begäran om handräckning. Två av polismyndigheterna har uppgett att det inte förekommit någon, enligt deras bedömning, obefogad begäran om handräckning medan övriga polismyndigheter har uppgett att sådana handräckningsbegäran förekommit i olika utsträckning under året. Av de 19 polismyndigheter, som uppgett att det förekommit handräckningsbegäran som bedömts vara obefogade utifrån behovet av polisens särskilda kompetens eller befogenhet att använda våld, har 8 polismyndigheter uppgett att en stor andel av de begärda handräckningarna har framstått som obefogade.

Ett exempel som förts fram till utredningen är följande. En flicka som var omhändertagen enligt LVU ringde till polisen och bad att få skjuts till den vårdinrättning där hon var placerad och som hon avvikit från. Hon uppgav att hon var efterlyst och att hon varit i kontakt med vårdinrättningen flera gånger under dagen men att de hade hänvisat henne till polisen då de inte hämtade efterlysta personer. Polisen hittade inte någon efterlysning på henne och kontaktade då vårdinrättningen som uppgav att det var riktigt att flickan kontaktat dem, men att de aldrig åkte och hämtade efterlysta personer. Därefter ingav vårdinrättningen en begäran om handräckning avseende flickan. Polisen utförde handräckningen trots att det kunde konstateras att det var uppenbart att flickan inte motsatte sig transporten och att någon våldsanvändning inte skulle behövas.

Ett annat exempel på handräckningsbegäran som av polismyndigheten bedömts vara tveksam gällde en person som varken var eller kunde förväntas vara våldsam. Handräckningsbegäran avsåg en psykiskt sjuk man, född år 1916, som skulle transporteras ca 15 km mellan två sjukhus. Detta upplevdes av polisen som en ren transportservice.

Ytterligare ett exempel som är värt att nämna i detta sammanhang är ett fall där polismyndigheten vid 58 tillfällen under ca 5 år lämnat biträde med att återföra en patient från sin bostad, där personen i fråga vistades under s.k. permission från tvångsvård, till psykiatriska kliniken. Socialstyrelsen sa i sitt yttrande att handräckning visserligen begärts i en uppseendeväckande omfattning men att det inte var visat att bestämmelsen om handräckning missbrukats. Socialstyrelsen framförde viss kritik mot sjukvårdens beviljande av upprepade permissioner från tvångsvård.

Överlag har ett flertal polismyndigheter fört fram att det inte är ovanligt att de, efter begäran enligt LVU, utför handräckningar avseende ungdomar som inte alls är rymningsbenägna.

Samtliga polismyndigheter utom en har framfört att handräckningsuppdragen påverkar den planerade verksamheten på ett negativt sätt eftersom omprioriteringar måste ske då begäran kommer in, t.ex. måste spaningspatruller avbryta pågående verksamhet för att utföra akuta handräckningar och ordningspatruller måste avbryta pågående mindre viktig verksamhet. Detta är en effekt som man, enligt utredningens mening, har svårt att komma ifrån då det ligger i sakens natur att en begäran om biträde från polisen i dessa ärenden knappast är förutsägbara. Däremot är

det bl.a. av just den anledningen oerhört viktigt att biträde från polisen begärs endast i de fall där det finns goda skäl att anta att åtgärden annars inte kan genomföras.

Polismyndigheterna kräver i princip att handräckningsbegäran sker skriftligen. I brådskande fall kan framställan göras muntligen och kompletteras med en skriftlig handling i efterhand. I normalfallet lämnas ingen motivering till begäran men många ärenden föregås av ett telefonsamtal där den som begär handräckning tillfrågas om skälen för sin begäran. Huvudregeln måste, enligt utredningens mening, vara den att en begäran om handräckning sker skriftligen. Emellertid kan undantagsvis just i brådskande fall en muntlig begäran accepteras om den kompletteras med en skriftlig begäran i efterhand på sätt som sker i dag.

Av de svar som utredningen erhållit från polismyndigheterna angående handräckningsärendena framträder en tydlig bild av att det i en inte ringa omfattning slentrianmässigt begärs att polisen skall bistå vid transport enligt framför allt LVU, LVM och LPT. Även det faktum att Statens institutionsstyrelse, enligt egen uppgift, i sina råd för verksamheten anger att handräckning inte bör begäras som en rutinåtgärd, när det helt saknas stöd i lagstiftningen och dess förarbeten att över huvud taget betrakta handräckningsbegäran som en rutinåtgärd, pekar på att behov finns att klargöra under vilka förutsättningar lagstiftaren menat att polisen skall biträda vårdinrättningen. I detta sammanhang bör nämnas följande. I prop. 1996/97:175 behandlades ett förslag från Polisrättsutredningen angående bl.a. ett införande av en möjlighet för polisen att avslå en handräckningsbegäran. Där framgår att det måste förutsättas att de myndigheter och institutioner som är berättigade att begära polishandräckning noga överväger om en sådan åtgärd är rimlig med hänsyn till vikten av åtgärden och den resursåtgång som krävs hos polisen. Vidare anfördes att regeringen utgår från att en begäran om polishandräckning alltid föregås av en noggrann prövning om det finns andra sätt att lösa den uppkomna situationen och att den som begär handräckningsuppdraget i god tid informerar polismyndigheten om det.

Av lagtexten i de nämnda författningarna framgår inte under vilka förutsättningar handräckningsbegäran får ske. Däremot får man ledning av förarbetena. I förarbetena till t.ex. 47 § andra stycket LPT (prop. 1990/91:58) i den del det avser möjliggörandet av en undersökning för vårdintyg anges att det ligger i sakens natur att polishandräckning skall begäras endast när det av omständlig-

heterna framgår att den enskilde håller sig undan eller inte frivilligt går med på undersökningen. Vidare framgår att bestämmelsen har tillkommit främst för att göra det möjligt för den läkare som skall utföra undersökningen att få tillträde till den bostad eller det utrymme där den enskilde befinner sig. När det gäller det fallet att en patient, sedan ett vårdintyg har utfärdats, skall föras till en sjukvårdsinrättning för prövning av frågan om psykiatrisk tvångsvård skall ges, anges i nämnda förarbeten att det är självklart att läkaren, innan han begär polishandräckning, först försöker, om det är lämpligt, att övertala patienten att frivilligt inställa sig på den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning skall prövas. Dessutom anges generellt för polishandräckningar att det är önskvärt att man så långt möjligt använder sig av personal inom den psykiatriska vården eller socialtjänsten för att övertyga patienten om att han frivilligt skall följa med till vårdinrättningen. I 27 § LRV stadgas att 47 § andra stycket LPT gäller i tillämpliga delar i fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde.

När det gäller bestämmelserna om polishandräckning i LVM framgår av förarbetena (prop. 1981/82:8, motiven till 25 och 26 §§, numera 45 §) att tanken är att biträde av polisen för att genomföra en undersökning skall kunna begäras om den enskilde motsätter sig den samt att det ligger i sakens natur att befogenheten att begära polishandräckning bör utnyttjas med försiktighet. Vidare framgår att polishandräckning i vårdärenden bör användas främst när uppgiften inte går att lösa på något annat sätt och att det bör ankomma både på institutionens personal och på socialtjänstens personal att göra ansträngningar för att förmå den enskilde att frivilligt genomföra åtgärden innan polishjälp påkallas. Om polismyndigheten ändå anlitas bör, enligt samma förarbeten, om möjligt någon företrädare för socialtjänsten också vara närvarande när handräckningen genomförs.

Beträffande bestämmelserna om polishandräckning i LVU sägs i förarbetena (prop. 1979/80:1, motiven till 17 och 18 §§, nu 43 §) att nämnden genom bestämmelsen får möjlighet att, då föräldrarna till den unge motsätter sig läkarundersökning av den unge, få biträde av polisen för att bereda läkaren tillträde till hemmet eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plats. Vidare slås fast att det ligger i sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet. Det sägs även att om föräldrarna eller den unge själv inte vill medverka till att ett

beslut om vård eller omhändertagande genomförs har socialnämnden rätt att påkalla biträde av polis.

Sammantaget kan sägas om motiven till möjligheten att begära biträde av polis enligt dessa vårdlagstiftningar är att tillförsäkra att besluten genomförs även då den enskilde, eller när det gäller ungdom dennes föräldrar, motsätter sig ett genomförande. Dessutom anges vid upprepade tillfällen att befogenheten att begära polishandräckning endast undantagsvis skall utnyttjas.

Vidare har det framförts att det förutsätts att personal från vårdinrättningen eller företrädare för socialtjänsten följer med vid utförandet av handräckningen.

Utredningens förslag i enlighet med delbetänkandet var att polisen skulle ges en möjlighet att göra en materiell prövning av ansökan om handräckning förutom den formella prövning som görs i dag. Emellertid torde en polisman normalt sett inte besitta den kunskap som kan antas krävas för att t.ex. överpröva läkares beslut om huruvida en person på grund av sitt sjukdomstillstånd kan befaras bli våldsam. Dessutom finns en risk för att beslutsfattandet hos polisen vad gäller handräckningsbegäran skulle bli mer tidsödande än det är i dag. Det finns risk för att den tid man eventuellt sparar in på att kunna avslå de handräckningsbegäran som man bedömer saknar fog går åt till själva beslutsfattandet. Det har egentligen inte heller varit utredningens uppfattning att kraven för när handräckning får begäras skall skärpas i förhållande till nuvarande lagstiftning. Syftet med utredningens förslag var att styra upp verksamheten så att det stämmer överens med lagstiftarens intentioner då praxis tyder på att handräckningsbegäran i vissa fall görs alltmer slentrianmässigt. Det föreligger, enligt utredningens mening, ett uttalat behov av att i lagtexten klargöra vilka bestämmelser som gäller.

Utredningen föreslår därför att det i lagtexten införs en bestämmelse om att en begäran om handräckning inte får göras förrän försök gjorts att genomföra åtgärden utan biträde av polismyndighet såvida inte ett sådant försök kan antas vara utsiktslöst. Ett sådant antagande kan vara befogat t.ex. då den som handräckningsbegäran avser vid tidigare tillfälle i liknande situation uppträtt våldsamt. Dessutom föreslås att den som begär handräckning skall redogöra för vilka försök som gjorts för att genomföra åtgärden genom myndighetens försorg innan biträde från polis begärs eller de omständigheter som ligger till grund för bedömningen att det kan antas att ett sådant försök är utsiktslöst.

Härutöver föreslås att det införs en bestämmelse om att personal inom vården eller från socialtjänsten skall följa med då åtgärden genomförs eftersom deras yrkeskunskaper kan behövas.

Utredningens förslag innebär alltså inte att polismyndigheten skall ha möjlighet att göra en materiell prövning av handräckningsbegäran. Utredningen har gjort den bedömningen att det i dagsläget är tillräckligt att i lagtexten dels ange tydligare vad som fordras för att ha rätt att begära handräckning, dels ange att någon från den begärande inrättningen eller socialtjänsten skall följa med vid handräckningen. Det är utredningens uppfattning att om förslaget genomförs måste en utvärdering av utvecklingen inom arbetsuppgifterna med handräckning därefter göras för att man skall kunna ta ställning till om det krävs ytterligare regleringar i frågan för att lagstiftarens intentioner avseende handräckningsförfarandet skall följas.

Utredningen vill här påpeka att det finns flera andra områden med handräckningsskyldighet för polisen där man skulle kunna tänka sig att ändringar införs på samma sätt som de föreslagna. Utredningen finner emellertid att det för närvarande inte finns något behov av detta då det inte framkommit att obefogade handräckningsbegäran förekommer inom andra områden än de ovan redovisade.

8.5. Konsekvensanalys

Det har vid våra kontakter med polismyndigheterna i landet framkommit att det förekommer att det begärs handräckning mer eller mindre slentrianmässigt när det gäller LVM, LPT, LVU och i någon mån LVR. Ett förtydligande i lagtexten enligt vårt förslag bör få till följd att antalet begäran om biträde från polisen minskar vilket i sin tur innebär ett frigörande av polisresurser. Det är mycket svårt att beräkna hur stora polisresurser som frigörs men mot bakgrund av att handräckningar alltid utförs av minst två polismän och att de ofta tar lång tid i anspråk finns det goda skäl att anta att det inte är en obetydlig polisresurs som kan ägna sig åt kärnverksamheten i stället.

I de fall den begärande inrättningen i dag inte har någon organisation eller resurs för transport, innebär förslaget att en sådan organisation måste byggas upp.

Frågan om polisens insatser vid handräckning återkommer utredningen till i avsnittet om polisinsatser i glesbygd.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

9. Stämningsmannaverksamhet

Utredningens förslag:

 Polismyndighetens arbetsuppgifter med och ansvar för stäm-

ningsmannadelgivningar för myndigheters och enskildas räkning flyttas över till kronofogdemyndigheterna

 Kronofogdemyndigheten skall ansvara för förordnande av

stämningsmän. Kronofogdemyndigheten skall ha rätt att, vid en prövning av den sökandes lämplighet, få ut vissa begränsade registeruppgifter.

9.1. Nuvarande reglering

Allmänt

Med delgivning menas att en handling bevisligen lämnas till någon som är behörig att ta emot den. För avsändaren är det ofta av stor vikt att få vetskap om och kunna styrka att handlingen verkligen har nått adressaten och när detta har skett. Delgivning kan t.ex. vara en förutsättning för att ett rättsligt förfarande skall kunna komma till stånd eller för att ett påbörjat förfarande skall kunna fortsätta. Delgivning kan också vara en förutsättning för att en dom eller ett beslut skall kunna verkställas eller för att en tidsfrist för t.ex. överklagande skall börja löpa.

Om delgivning skall ske i ett mål eller i ett ärende vid en domstol eller annan myndighet enligt föreskrift i lag eller annan författning skall delgivningen verkställas enligt delgivningslagen (1970:428), DelgL. Dock skall, om det i en författning finns bestämmelser om delgivning i ett visst slag av mål eller ärende som avviker från delgivningslagens bestämmelser, dessa avvikande bestämmelser gälla. Dessutom finns det bestämmelser i olika författningar som inskränker användningen av vissa delgivningssätt t.ex. 33 kap. 6 §

rättegångsbalken som föreskriver bl.a. att surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning inte får ske av stämning i brottmål.

De allmänna reglerna om delgivning finns alltså i DelgL, men även i delgivningsförordningen (1979:101), DelgF. Bestämmelserna gäller, förutom vid domstolar och andra myndigheter, även när någon annan än en myndighet skall delge någon på grund av bestämmelse i författning. Exempel på detta är hyresvärds uppsägning av hyresgäst på grund av obetald hyra.

DelgL är indelad i olika avsnitt med rubrikerna Allmänna bestämmelser, Vem som skall sökas för delgivning, Delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte, Kungörelsedelgivning m.m., När delgivning skall anses ha skett i vissa fall och Övriga bestämmelser. DelgL innehåller däremot inte några föreskrifter om i vilka fall delgivning skall ske. Sådana föreskrifter finns i stället i de lagar och andra författningar där krav på delgivning förutsätts. De olika delgivningsmetoderna finns angivna under rubriken Allmänna bestämmelser och kan delas in i

– ordinär delgivning – särskild postdelgivning – telefondelgivning – stämningsmannadelgivning – kungörelsedelgivning Av dessa delgivningsmetoder är det stämningsmannadelgivningen som är intressant ur utredningens perspektiv när det gäller frågan om renodling av polisens arbetsuppgifter. Härutöver tillkommer polismyndighetens arbetsuppgifter med förordnande av stämningsmän.

Stämningsmannadelgivning

Om delgivning inte kan ske med ordinär delgivning, särskild postdelgivning eller telefondelgivning får delgivning ske genom stämningsman eller annan vars intyg enligt 24 § första stycket DelgL utgör fullt bevis om delgivning. Denna metod kallas stämningsmannadelgivning och omfattar, förutom delgivning genom stämningsman, delgivning genom

– tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet – åklagare – polisman – kronofogde

– exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet samt – tjänsteman vid ett antal i DelgL angivna inrättningar om delgivningen avser den som är intagen där.

Polismyndigheten förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt.

Som fullt bevis att delgivning har skett fordras att intyget är utfärdat i tjänsten. Fullt bevis för att delgivning har skett tillkommer även intyg av Notarius publicus och intyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning. Vid särskild postdelgivning har även intyg av befattningshavare vid postbefordringsföretag sådant vitsord.

Det är emellertid inget oeftergivligt villkor att ordinär delgivning och särskild postdelgivning har prövats och misslyckats innan stämningsmannadelgivning får ske. I vissa fall måste man utgå från att de enklare delgivningssätten redan på förhand är dömda att misslyckas. Det är emellertid angeläget att myndigheterna i möjligaste mån lägger upp sitt arbete så att man hinner pröva enklare delgivningssätt och inte onödigtvis behöver belasta stämningsmannaorganisationen. För detta talar också hänsynen till den enskilde eftersom ju stämningsmannadelgivning som regel inte kan ske lika diskret som exempelvis brevdelgivning (prop. 1978/79:11).

Sedan den 1 juli 1995 är avgiften för att anlita polismyndigheten för ett delgivningsuppdrag 250 kr för alla, även för statliga myndigheter som tidigare var befriade från ansökningsavgift.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, t.ex. hyresvärd som skall delge en hyresgäst uppsägning på grund av utebliven hyra eller en borgenär som skall delge en gäldenär en betalningsuppmaning enligt konkurslagen, får han anlita stämningsman enligt 25 § andra stycket DelgL. Detta innebär att ett delgivningsuppdrag från en enskild uppdragsgivare inte kan utföras av någon i den vidare personkrets som anges i 24 § första stycket DelgL. I dessa fall kan alltså, enligt lagrummets ordalydelse, inte t.ex. en polisman utföra uppdraget (jfr 1996/97:JO1 s. 98). I en promemoria från Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor daterad 2002-02-15 har bl.a. framförts ett förslag om att denna bestämmelse skall ändras på så sätt att enskild som skall delge får anlita polismyndighet för stämningsmannadelgivning vilket skulle innebära att polismyndigheten får låta uppdraget utföras av en stämningsman eller, om det är lämpligare, av en polisman.

Närmare föreskrifter om polismyndighetens stämningsmannadelgivning finns i Rikspolisstyrelsen allmänna råd om delgivningsverksamheten, RPSFS 2001:9, FAP 611-1.

Vad innebär stämningsmannadelgivning?

Stämningsmannadelgivning är alltså när delgivning sker antingen genom stämningsman eller genom annan funktionär vars intyg enligt 24 § första stycket DelgL utgör fullt bevis om delgivning. Denna metod får, som beskrivits ovan, användas för de fall när enklare och billigare delgivningssätt inte kan användas. Av 6 § DelgF framgår att om stämningsmannadelgivning skall ske och det finns någon hos myndigheten som kan utföra sådan delgivning, bör denne i första hand anlitas samt att myndigheten i annat fall får anlita polismyndigheten för delgivning. Stämningsmannadelgivning kan sägas vara en variant av buddelgivning. Skillnaden inträder först då den sökte vägrar kvittera eller ta emot handlingen. Då gäller intyg från stämningsman eller intyg från annan funktionär som anges i 24 § första stycket DelgL om att handlingen överlämnats till den sökte som fullt bevis. En förutsättning är att delgivningen utförts i tjänsten samt att intyget utfärdats i tjänsten. När det gäller stämningsmannadelgivning är alltså den som utför delgivningen inte beroende av att den som söks för delgivning tar emot eller kvitterar handlingen.

Om den som utför delgivningen inte är en sådan funktionär som nämns i 24 § första stycket DelgL är han beroende av att den sökte kvitterar handlingen. Visserligen kan ett sådant bud, då kvittens eller mottagningsbevis inte kan utverkas, själv eller t.ex. tillsammans med ett vittne skriva ett intyg om att handlingen överlämnats till den sökte men det är osäkert om ett sådant intyg godtas om delgivningen sedan skall prövas av domstol eller annan myndighet. Det råder fri bevisprövning i frågan och budets intyg har, som beskrivits ovan, inte det legala bevisvärdet som stämningsmans eller annan i 24 § första stycket DelgL angiven funktionärs intyg har.

Förordnande av stämningsman

Enligt 23 § DelgL förordnar polismyndighet stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt. Närmare bestämmelser om detta förfarande finns i Rikspolisstyrelsens allmänna råd om delgivningsverksamheten RPSFS 2001:9, FAP 611-1. Där anges bl.a. att till stämningsman bör endast den förordnas som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Vidare anges att polismyndigheten vid denna prövning bör göra en registerkontroll i misstankeregistret och i belastningsregistret samt kontrollera uppgifter om omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. i körkortsregistret. Det anges dessutom att anställd vid polismyndigheten bör förordnas tills vidare medan förordnandetiden för andra stämningsmän bör begränsas till längst tre år. De allmänna råden innehåller även en erinran om att även en av polismyndigheten anställd delgivningsman eller annan civilanställd måste ha förordnande som stämningsman för att kunna utföra en stämningsmannadelgivning.

I detta sammanhang kan noteras att sedan den 1 oktober 2001 förs uppgifter om omhändertagande av berusade personer enligt ovan angiven lag in i vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering (jfr 2 kap. 2 § förordning [2001:650] om vägtrafikregister samt bilaga 2 till samma förordning).

Sekretessbestämmelser

Enligt 7 kap 26 § sekretsslagen (1980:100) gäller sekretess i verksamhet som avser delgivning enligt delgivningslagen för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Denna bestämmelse infördes samtidigt som ändringar gjordes i 14 kap 2 § samma lag om myndigheters skyldighet att på begäran av annan myndighet lämna ut uppgifter om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats om uppgifterna behövs för delgivning oavsett om sekretess gäller för uppgiften hos den myndighet som innehar uppgiften. I förarbetena till lagrummet (prop. 1984/85:109) konstaterades att det är av stor betydelse ur effektivitetssynpunkt att en myndighet som behöver en uppgift om adress, telefonnummer m.m. för att genomföra delgivning kan

erhålla dem från en myndighet som har tillgång till uppgifterna samt att det också är angeläget att utlämnandet av uppgifterna kan ske snabbt och utan något omständligt prövningsförfarande. Departementschefen förordade att uppgiftsskyldigheten skulle omfatta de från delgivningssynpunkt i allmänhet viktigaste uppgifterna, nämligen adressuppgifter samt uppgift om telefonnummer och arbetsplats.

Uppgifter om den söktes adress, telefonnummer och arbetsplats samt andra uppgifter om enskilds personliga förhållanden kan vara av ömtåligt slag för den sökte. Uppgifterna kan gälla t.ex. att han är intagen i en vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller en kriminalvårdsanstalt. Det kan vidare vara uppgifter av sådant slag att det framgår att den sökte står under övervakning eller är föremål för sociala stödåtgärder. Det ligger även i sakens natur att myndigheter och stämningsmän vid sitt efterforskningsarbete eller sina kontakter med den sökte kan få del av integritetskänsliga uppgifter beträffande den sökte och honom närstående personer.

9.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen kunde i delbetänkandet konstatera att uppgiften att utföra stämningsmannadelgivningar åt andra myndigheter varken kan anses kräva en polismans utbildning eller kan anses innehålla några ordnings- eller säkerhetsbedömningar. I normalfallet kan inte heller en polismans befogenhet att bruka våld antas komma till användning och när så är fallet är situationen av det slag att rätt att begära handräckning för utförandet av uppgiften finns. Utredningen fann alltså att uppgiften inte har någon polisiär relevans.

Utredningen kunde vidare konstatera att det vid kronofogdemyndigheterna finns en omfattande delgivningsverksamhet i myndighetens egna ärenden, främst i den summariska processen. Enligt uppgift sköts delgivningarna dels med anställda, dels med uppdragstagare och endast de svårare delgivningarna lämnas till polisen. Utredningen ansåg att det fanns skäl att anse att stämningsmannadelgivningarna skulle kunna komma att utgöra ett naturligt led i kronofogdemyndigheternas egna verksamhet och föreslog att uppgifterna skulle flyttas över dit.

Ett skäl som kunde tala däremot var enligt utredningens mening att det fanns uppgifter om att ett givande informationsutbyte

mellan poliser och stämningsmän skulle upphöra om uppgiften flyttades. Utredningen kunde dock konstatera att förekomsten och omfattningen av ett sådant informationsutbyte inte är kartlagt med någon större precision och inte heller i vilken mån ett sådant utbyte gör verksamheten effektivare. Av tillgängliga uppgifter fanns, enligt utredningens mening, ingen anledning att anta annat än att det informella informationsutbytet mellan poliser och stämningsmän endast i liten utsträckning bidrar till att delgivningsuppdragen kan utföras.

Ett annat skäl som framförts för att stämningsmannaverksamheten bör ankomma på polisen är det stöd som tillgängligheten till polisens register utgör för stämningsmannen. Enligt utredningens mening torde dock kronofogdemyndigheten på samma sätt som polisen ha tillgång till de offentliga registren såsom centrala bilregistret, allmänna företagsregistret och vissa delar av vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering. Dessutom har kronofogdemyndigheten redan i dag när det gäller utredning i ärenden enligt skuldsaneringslagen (1994:334) viss rätt att få ut uppgifter ur både misstankeregistret och belastningsregistret. Även om stämningsmannaverksamheten skulle kräva ytterligare tillgång till vissa uppgifter i polisens register bör detta inte utgöra något hinder mot att uppgiften flyttas över till annan myndighet.

Inte heller det faktum att polisen är något mer tillgänglig geografiskt sett och att vissa poliskontor har öppet dygnet runt är omständigheter som bör tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Utredningen menade att uppgiften att lämna biträde enligt 29 § andra stycket DelgL, även fortsättningsvis skall ankomma på polismyndigheten liksom att utföra husrannsakan enligt 28 kap 2 § rättegångsbalken. Vidare ansåg utredningen att en polisman, liksom övriga i DelgL angivna funktionärer, även i fortsättningen skall vara behörig att utföra stämningsmannadelgivningar.

När det gäller finansieringen av verksamheten hos kronofogdemyndigheten kunde utredningen konstatera att polismyndighetens stämningsmannaverksamhet är avgiftsfinansierad och om uppgiften förs över till kronofogdemyndigheten skall rätten att ta ut avgift följa med.

9.3. Remissinstansernas yttranden

Att en väl fungerande delgivningsverksamhet är viktig anförs av både Riksåklagaren och Svea hovrätt. Svea hovrätt anför att verksamheten i dag inte är så effektiv som det är önskvärt samt att frågan om en privatisering av verksamheten bör belysas.

Länsstyrelsen i Örebro län uppger att den sedan ett försök nu utvärderats beslutat att övergå till privat delgivningsföretag i egna ärenden då försöksverksamheten otvivelaktigt visar att det privata företaget är överlägset. Vidare anför länsstyrelsen att kronofogdemyndigheten sannolikt kan sköta delgivningsuppgifterna men att det bör undersökas om behov föreligger av staten som aktör i delgivningsärenden.

Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet och Skellefteå kommun delar utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västra Götaland, ST-polisväsende, Jusek, Arboga kommun och Riksskatteverket avstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Västra Götaland anser att polisen bör fortsätta verksamheten med delgivningar då polisen har den bästa lokala kännedomen och även den bästa geografiska spridningen. Riksskatteverket pekar på att kronofogdemyndigheterna inte har någon färdig organisation för delgivningsverksamhet samt att myndigheterna i dag använder sig av flera olika aktörer, privata företag, polisen och delgivning i egen regi, för sina egna delgivningsärenden. Enligt verket visar erfarenheterna på att denna konkurrens har kortat delgivningstiderna och pressat kostnaderna för delgivningen. Verket anför också att det finns risk att resurser tas från kronofogdemyndighetens kärnverksamhet, indrivning, om delgivningsverksamheten flyttas till myndigheten. Ytterligare argument som framförs är att polisen, i förhållande till kronofogdemyndigheterna, har ett betydligt tätare kontorsnät och en unik tillgång till ett antal register som gör det möjligt att få kännedom om var och hur delgivning kan ske och med vilken säkerhetsnivå som den skall utföras. Verket uppger också att ansvaret för delgivning, när den som söks vägrar medverka, av rättssäkerhetsskäl bör ligga på en myndighet och att denna myndighet bör vara polismyndigheten. Verket menar emellertid att det finns skäl att överväga att införa ett system med auktoriserade, privata stämningsmän som har full delgivningsbehörighet. Detta skulle kunna ge organisationer och enskilda möjlighet att avropa delgivningstjänster i fall som inte är så komplicerade att de bör hanteras av polisen. Slutligen menar

verket att kronofogdemyndigheten bör kunna ges rätt att förordna andra tjänstemän inom myndigheten än de med exekutiv behörighet till delgivningsmän samt att med dessa förändringar skulle polisens delgivningsuppdrag kunna begränsas till de mest komplicerade uppdragen.

ST-polisväsende anför att det dagliga informationsflödet inom en polismyndighet är av stor betydelse för att få information om personer som söks för delgivning. Förbundet uppger vidare att delgivningsuppdragen i vissa fall kan vara av den karaktären att det ur skyddssynpunkt kräver att delgivningsmannen via kommunikationsradio har kontakt med polisens ledningscentral.

9.4. Överväganden och förslag

Bakgrunden till polisens ansvar för stämningsmän

Tidigare förordnades stämningsmän av länsstyrelserna. Avsikten var att stämningsmannadelgivningarna i stor utsträckning skulle skötas av fritidsarbetande stämningsmän som skulle arbeta på uppdragsbasis och förordnas av länsstyrelserna i sådant antal att polisväsendet eller i vart fall dess polisutbildade personal inte skulle behöva utnyttjas för delgivningsarbetet. Systemet med fritidsarbetande stämningsmän fick emellertid inte alls den omfattning som förutsattes utan täckte endast ca 25 procent av stämningsmannaärendena.

Sedan den 1 juli 1979 är emellertid stämningsmannaverksamheten knuten till polisväsendet genom att polismyndigheten förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt. En annan förändring som då genomfördes var att myndighet eller enskild som ville anlita stämningsman för ett delgivningsuppdrag inte längre skulle behöva vända sig till den enskilde stämningsmannen utan uppdraget skall härefter sändas till polismyndigheten. Av förarbetena till bestämmelserna (prop. 1978/79:11) framgår att polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt i sitt remissyttrande pekade på att kronofogdemyndigheterna var ett lämpligt alternativ till huvudmannaskap för stämningsmannadelgivningar då delgivningsverksamheten inte var någon egentlig polisverksamhet och då kronofogdemyndigheterna redan hade en betydande stämningsmannaverksamhet som ombesörjdes av egen personal. Samma polisstyrelse framförde vidare att det i stor

utsträckning är samma personer som söks för delgivning i olika slag av ärenden och att det fanns anledning anta att de som söks för delgivning av polis och stämningsmän samtidigt eller relativt nyligen har varit föremål för exekutiva åtgärder.

Skälen för genomförandet av förändringen att låta polismyndigheten i stället för länsstyrelserna förordna stämningsmän var, enligt förarbetena (prop 1978/79:11) dels att det var angeläget att få en samlad arbetsledning av stämningsmannaverksamheten, dels att polisen har en över hela landet väl spridd organisation, dels slutligen att polisen redan då ombesörjde huvudparten av myndigheternas stämningsmannadelgivningar. Departementschefen anförde i propositionen att han räknade med att huvudparten av delgivningarna, som inte är någon egentlig polisiär uppgift, skall kunna ombesörjas av icke polisutbildade stämningsmän som knyts till polisdistrikten som tjänstemän eller uppdragstagare. Vidare anfördes att det i DelgF borde införas en bestämmelse enligt vilken polisman endast undantagsvis bör tas i anspråk för delgivningsuppdrag. Att helt utesluta användningen av polismän i delgivningsarbetet fann departementschefen inte vara realistiskt med tanke på de skiftande förhållandena i polisdistrikten. År 1995 utvidgades möjligheterna att använda polispersonal vid stämningsmannadelgivning i syfte att ge polismyndigheterna möjligheter att bedriva delgivningsarbetet efter lokala förhållanden och använda personalresurserna så effektivt som möjligt (Ds 1994:129).

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

Utredningen kunde i delbetänkandet konstatera att uppgiften med att utföra stämningsmannadelgivningar ytterst sällan innehåller arbetsmoment med polisiär relevans och att när så är fallet är det frågan om en handräckningssituation. Det finns vidare enligt utredningens mening ingen polisiär relevans i uppgiften att förordna stämningsmän. Det kan också konstateras att redan då stämningsmannaverksamheten flyttades från länsstyrelsen till polisen uttrycktes i förarbetena att arbetsuppgifterna inte hade någon polisiär relevans och att det var andra skäl som var orsaken till att polismyndigheterna kom att ansvara för stämningsmännens verksamhet. Enligt utredningens mening finns det i dag inga andra skäl än polisens geografiska spridning som talar för att verksamheten bör ankomma på polisen och detta ensamt är inte

tillräckligt för att motivera att arbetsuppgiften ligger inom polisväsendet. Stämningsmannaverksamheten bör därför flyttas från polismyndigheterna.

När det gäller polismyndighetens arbetsuppgifter med att förordna stämningsmän finns inte heller någon polisiär relevans i arbetsmomenten. Däremot görs, vid prövning av sökandens lämplighet, registerkontroll i belastningsregistret, misstankeregistret och i körkortsregistret. Enbart denna omständighet är emellertid, såsom tidigare redogjorts för, inte enligt utredningens mening tillräckligt för att anse att arbetsuppgiften skall ankomma på polisen.

Vem bör utföra arbetsuppgiften i stället?

Ett alternativ som man i och för sig kan tänka sig är att privat arbetande stämningsmän ställs under offentlig kontroll och att de därmed kan ges samma behörighet när det gäller att överlämna handlingar och intyga att så har skett. Inom Justitiedepartementet har en promemoria upprättats som innehåller en skiss till ett sådant förslag (Ds 1994:129). Skissen innebar att polisen eller länsstyrelsen fortlöpande skulle utöva tillsyn över de privata stämningsmännen och att en modell från bevakningsföretagen skulle kunna övervägas i detta hänseende. Vidare togs i promemorian upp bl.a. frågor om utbildning, avgifter, förordnande av stämningsmän och återkallande av sådant förordnande samt frågor om tillgång till registerinformation. Promemorian har, såvitt utredningen känner till, inte behandlats ytterligare vad gäller denna del.

Såsom ovan beskrivits har en stämningsmans intyg om delgivning en särskild i lag angiven bevisverkan. Sådan bevisverkan tillkommer även intyg från vissa andra i lagen angivna funktionärer utfärdade under vissa i lagen angivna förutsättningar. Då delgivning av handlingar i många fall kan innebära kännbara rättsverkningar för den enskilde är det av största vikt att sådana intyg, där det saknas ett mottagningserkännande från den som handlingen riktar sig till, är underkastade en kontroll av samhället. Starka rättssäkerhetsskäl talar för att verksamheten bör ligga inom en myndighet. Om möjligheten skulle finnas att tillerkänna intyg från privata delgivningsmän samma bevisverkan som intyg från de i 24 § DelgL angivna funktionärerna kan man inte bortse från att ekonomiska vinstintressen kan komma att konkurrera med rättssäkerheten på

ett icke önskvärt sätt. Det finns alltså enligt utredningens mening starka skäl som talar för att stämningsmannaverksamheten även fortsättningsvis skall bedrivas inom en myndighet.

Det är, enligt utredningens mening, nödvändigt att den som ansvarar för stämningsmannaverksamheten har i vart fall en viss regional spridning. Även om det är så, som Riksskatteverket påpekat i sitt remissvar, att kronofogdemyndigheterna inte har några för ändamålet särskilt upprättade enheter så har dessa myndigheter en mycket väl inarbetad och väl fungerande delgivningsverksamhet. Inom den summariska processen ligger ju en stor del av arbetet på just frågor om delgivning. Även inom kronofogdemyndighetens övriga verksamhetsområden är ju uppsökande och efterforskande av personer en naturlig del i verksamheten. Att ta över stämningsmannaverksamheten i sin helhet är ett naturligt led i en utveckling av myndighetens arbete och ligger väl inom myndighetens verksamhetsområden. Det kan vidare konstateras att det finns tio kronofogdemyndigheter som vart och ett har flera kontor inom sitt geografiska område. Den geografiska spridningen av myndigheten får därför anses tillräcklig. Utredningen ser inte länsstyrelsen som en lämplig mottagare av arbetsuppgifterna eftersom uppgifterna ter sig verksamhetsfrämmande för länsstyrelsen utifrån sitt ansvarsområde att svara för den statliga förvaltningen i länet. Sammantaget finner alltså utredningen att de arbetsuppgifter som polismyndigheten har vad avser stämningsmannaverksamheten skall övertas av kronofogdemyndigheten. Denna ordning förhindrar inte att kronofogdemyndigheten, på sätt som beskrivits av Riksskatteverket i remissyttrandet, även fortsättningsvis vänder sig till privata företag när det gäller delgivning i egna ärenden.

Det framstår som mest naturligt att arbetsuppgiften med att förordna stämningsmän hålls samman med stämningsmannaverksamheten. Även uppgiften att förordna stämningsmän bör således övertas av kronofogdemyndigheten.

Registerfrågor

För att kronofogdemyndigheten skall kunna göra motsvarande lämplighetsprövning som görs i dag hos polismyndigheten beträffande den som ansöker om att bli förordnad som stämningsman fordras att kronofogdemyndigheter får tillgång till

uppgifter ur belastningsregistret, misstankeregistret och vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering i sådana ärenden.

I dag har t.ex. både polismyndigheten och länsstyrelsen rätt att få ut fullständiga uppgifter ur belastnings- och misstankeregistren i ärenden där lämplighetsprövning skall göras (10 § förordning [1999:1134] om belastningsregister och 3 § förordning [1999:1135] om misstankeregister). Exempel på sådana ärenden kan vara ansökan om förordnande som ordningsvakt eller som väktare Polismyndigheten och länsstyrelsen har även tillgång till uppgifter ur vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering enligt förordning (2001:650) om vägtrafikregister. Kronofogdemyndigheten har däremot endast rätt att i skuldsaneringsärenden dels få ut uppgifter ur belastningsregistret om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter, dels ur misstankeregistret få uppgifter om misstanke om brott för vilket åtal har väckts. När det gäller anteckningar i vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering avseende uppgifter om omhändertagande av berusade personer har kronofogdemyndigheten inte tillgång till uppgifterna i dag. Ändringar fordras således när det gäller kronofogdemyndighetens rätt att få tillgång till registeruppgifterna. Dessa ändringar kan ske vad gäller belastningsregistret och misstankeregistret genom en ändring i nämnda förordningar och vad gäller vägtrafikregisters del för körkortsregistrering i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister genom regeringsbeslut. Enligt vad utredningen kunnat utröna blir de uppgifter som tas fram ur dessa register i ett ärende om förordnande av stämningsman offentliga. Förslaget innebär inte någon skillnad i förhållande till vad som gäller i dag beträffande risken för spridning av integritetskänsliga uppgifter enligt utredningens mening.

När det gäller uppgifter som en stämningsman vid kronofogdemyndigheten kan behöva ur olika register för att kunna utföra ett delgivningsuppdrag finns bestämmelsen i 14 kap 2 § tredje stycket sekretesslagen som säger att sekretess inte hindrar att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas ut till en myndighet om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen. För sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden gäller, såsom ovan redovisats, enligt 7 kap. 26 § sekretesslagen sekretess i delgivningsverksamheten om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Arbetsrättsliga frågor

I lagen (1982:80) om anställningsskydd och i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet finns särskilda bestämmelser om övergång av verksamhet. Dessa bestämmelser är föranledda av ett EG-direktiv (77/187/EEG) som genom ändringar i nämnda lagar införlivades i svensk lagstiftning den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:102). En överflyttning av stämningsmannaverksamheten från polismyndigheten till kronofogdemyndigheten torde vara en sådan övergång av verksamhet som avses i dessa bestämmelser.

Enligt 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vid övergång av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan även de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången övergå till den nya arbetsgivaren om inte arbetstagaren motsätter sig detta. Utredningens förslag skulle således innebära att den personal som i dag är sysselsatt med arbetsuppgifter vad gäller stämningsmannaverksamheten kommer att erbjudas möjlighet att följa med till verksamheten inom kronofogdemyndigheten.

Avgifter

Polismyndigheten tar ut en ansökningsavgift om 250 kr för ett delgivningsärende. En följd av utredningens förslag är att kronofogdemyndigheten, i stället för polismyndigheten, skall ha rätt att ta ut avgift för ärendetypen. Av en kostnadsberäkning som Statistiska Centralbyrån gjort för utredningens räkning framgår att ansökningsavgiften för delgivningsärenden är för låg i förhållande till kostnaderna. Det kan således fordras att ansökningsavgiften höjs för att kronofogdemyndigheten skall kunna få full kostnadstäckning för att bedriva verksamheten. Någon risk för att, såsom Riksskatteverket påpekat i sitt remissvar, resurser tas från kronofogdemyndighetens kärnverksamhet indrivning, finns således inte.

9.5. Konsekvensanalys

Utredningen har beräknat att ca 185 årsarbetskrafter, varav 45 polismän, är sysselsatta med delgivningsverksamhet. Konsekvensen av utredningens förslag innebär således att ca 45 polismän frigörs för att arbeta inom kärnverksamheten. När det gäller den

civilanställda personalen är det, utan en mer ingående enkätundersökning, omöjligt att uppskatta hur många som väljer att följa med verksamheten till kronofogdemyndigheten och hur många som väljer att stanna kvar inom polismyndigheten.

Antalet delgivningsärenden uppgick under år 2000 till ca 200 000. Enligt polisens årsredovisning uppgick intäkterna från delgivningsverksamheten under år 2000 till drygt 45 miljoner kr. Polismyndigheten disponerar de intäkter som delgivningsverksamheten genererar. Utredningens förslag får således till följd att polismyndigheternas intäkter minskar i motsvarande mån.

Sedan den 1 juli 1992 är ansökningsavgiften när polismyndigheten anlitas för stämningsmannadelgivning 250 kr (SFS 1992:206). Sedan den 1 juli 1995 måste även staten betala ansökningsavgift (SFS 1995:418).

Enligt den rapport utredningen erhållit från Statistiska Centralbyrån är denna avgift för låg i förhållande till kostnader för att bedriva verksamheten med stämningsmannadelgivningar. Det finns enligt utredningens mening goda skäl att anta att verksamheten kan bedrivas på ett mer kostnadseffektivt sätt inom kronofogdemyndigheten som ju redan i dag har en i egna ärenden mycket effektiv delgivningsverksamhet. Om det skulle visa sig erforderligt finns ändå, enligt utredningens mening, utrymme att höja ansökningsavgiften, som varit oförändrad i tio år, för att erhålla full kostnadstäckning.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

Utredningens förslag medför att ändringar måste göras i delgivningsförordningen (1979:101).

10. Pass

Utredningens bedömning:

 Polisen skall fortfarande vara passmyndighet.

10.1. Nuvarande reglering

Av 2 § passlagen (1978:302) framgår att polismyndighet är passmyndighet inom riket samt att passmyndighet utom riket är beskickning, lönat konsulat samt sådan olönad konsul som utrikesdepartementet bestämmer. I passlagen finns vidare bestämmelser om utfärdande och återkallelse av pass. Av lagen framgår att pass utfärdas som vanligt eller särskilt pass och att vanligt pass utfärdas med en giltighetstid av tio år eller, om sökanden inte har fyllt arton år, fem år. Av 6 § passförordningen (1979:664) framgår att särskilt pass kan utfärdas som kollektivpass, kollektivpass för ungdomar, provisoriskt pass, extra pass, tjänstepass, diplomatpass eller kabinettspass samt som en provisorisk resehandling enligt förordningen (1997:698) om Europeiska unionens provisoriska resehandling.

Svensk medborgare har rätt att på ansökan erhålla vanligt pass om inte annat anges i passlagen (4 § passlagen). Ansökan, som skall avges på heder och samvete eller under annan sådan försäkran, görs hos passmyndighet som enligt vad som ovan sagts är polismyndigheten när det är frågan om en ansökan som görs inom riket. Den som ansöker om pass är skyldig att inställa sig personligen och att i samband med ansökan ge in fotografier samt styrka sina personuppgifter, sitt svenska medborgarskap och sin identitet (6 § passlagen).

I 7 § passlagen finns angivet under vilka omständigheter en passansökan skall avslås. Dessa är följande:

– bestämmelserna i 6 § har inte iakttagits och sökanden har inte efterkommit uppmaning att avhjälpa bristen, – ansökan avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare har inte lämnat medgivande samt synnerliga skäl inte föreligger att ändå utfärda pass, – sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. (3) § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap 1 § samma balk, – sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet, – sökanden genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd som inte har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att antaga att han ämnar undandra sig verkställigheten, – sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 §konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma lagrum.

Vidare föreskrivs i 8 § passlagen att om det i ärendet framkommer att sökanden är skäligen misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader skall passmyndigheten underrätta den som leder förundersökningen. Pass får i sådant fall inte utfärdas innan en vecka har förflutit från det underrättelsen lämnades om inte undersökningsledaren medger det. I stället för att avslå en passansökan enligt 7 § kan passmyndigheten, om särskilda skäl föreligger och sökanden begär det, utfärda pass med förkortad giltighetstid eller begränsat giltighetsområde enligt 9 § passlagen. Härutöver föreskrivs i 10 § passlagen att pass inte får utfärdas i de fall då passtillstånd fordras och då sådant tillstånd saknas.

Pass får återkallas endast på grunder som anges i passlagen. Av 12 § passlagen framgår att passmyndigheten skall återkalla gällande pass

– om passinnehavaren förlorar sitt svenska medborgarskap, – i vissa fall då passet avser barn under arton år och en vårdnadshavare begär att passet skall återkallas,

– i vissa fall då passinnehavare som är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands, – om passinnehavaren genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande påföljd som inte har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att antaga att han ämnar undandraga sig verkställigheten, – om hinder mot bifall till passansökan enligt 7 § förelåg vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, – om annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet.

Vidare finns bestämmelser om att passmyndighet får besluta att pass skall omhändertagas till dess fråga om återkallelse av passet eller begränsning av dess giltighetstid avgjorts slutligt.

Såsom nämnts ovan fordras i vissa fall passtillstånd för att en ansökan skall kunna beviljas. Så är fallet då sökanden undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse i två månader eller kortare tid samt då sökanden står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse (19 § passlagen). Passtillstånd fordras även för den som är intagen för vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Detta gäller dock endast om chefsöverläkaren vid sjukvårdsinrättningen gjort anmälan om att pass inte får utfärdas utan passtillstånd, om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning eller om för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen har återkallats på grund av framställning av socialstyrelsen då det med hänsyn till ändamålet med vården ansetts olämpligt att han har pass (20 § och 24 § andra stycket passlagen).

10.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Utredningen ansåg, i enlighet med vad som redovisats i delbetänkandet, att passhanteringen är en för polisen verksamhetsfrämmande arbetsuppgift. Utredningen kunde vidare konstatera att passhanteringen varken kräver en polismans befogenheter eller kunskap. Vidare kan det inte motiveras av polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet att polismyndigheten skall vara passmyndighet. De skäl som framförts för att

polismyndigheten skall vara passmyndighet har varit serviceaspekten, att polisen har en väl fungerande organisation för passhanteringen samt att polismyndigheten genom passhanteringen får en naturlig kontakt med allmänheten. Dessa skäl var, enligt utredningens mening, inte av sådan art att de bör få vara avgörande för om verksamheten skall ankomma på polismyndigheten.

Utredningen fann att verksamheten borde flyttas från polismyndigheten och att lämplig mottagare för verksamheten var länsstyrelsen, som tidigare varit passmyndighet, eller skattemyndigheten.

10.3. Remissinstansernas yttranden

Kammarrätten i Göteborg, Skellefteå kommun, Lilla Edets kommun, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Norrbotten samt Länsstyrelsen i Östergötland tillstyrker utredningens förslag. Man menar bl.a. att verksamheten inte hör hemma hos polisen och att antigen länsstyrelserna eller skattemyndigheten skall kunna överta uppgiften.

Vidare påpekar kammarrätten i Göteborg att Vägverket har ett samarbete med Posten i körkortsärenden och att ett sådant samarbete bör vara möjligt också i fråga om pass vilket skulle medföra att en ansökan kan göras på närmaste postkontor och valet av passmyndighet skulle då bli mindre viktigt för medborgarna.

Länsstyrelsen i Östergötland lyfter fram att länsstyrelsen inte har möjlighet att hålla samma servicenivå med samma tillgänglighet som polismyndigheten men att detta dock bör vara ett mindre problem eftersom pass utfärdas med en giltighetstid på 10 år. Det påpekas också att det är nödvändigt att länsstyrelsen tillförs tillräckliga resurser för att klara hanteringen av dessa ärenden vilket kan beaktas då avgiften för passen fastställes.

Länsstyrelsen i Västra Götaland, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Riksskatteverket är enig med utredningen om att passverksamheten saknar polisiär relevans.

Länsstyrelsen i Västra Götaland och Länsstyrelsen i Västmanland ställer sig inte odelat positiva till utredningens förslag men anser att om passärendena flyttas från polismyndigheten är länsstyrelsen en lämplig mottagare. Länsstyrelsen i Västra Götaland uppger att man har svårt att se vilka vinster i det samhällsekonomiska perspektivet som skulle uppnås med att flytta handlägg-

ningen från polisen som sköter handläggningen av passärendena på ett förtjänstfullt och effektivt sätt med en mycket god service. Länsstyrelsen ser det dock som naturligt att passärendena, om de skall flyttas från polismyndigheten, flyttas tillbaka till länsstyrelsen under förutsättning att erforderliga ekonomiska resurser överflyttas.

Riksskatteverket delar uppfattningen att passhanteringen kan överföras från polisen till annan myndighet men menar att uppgiften är verksamhetsfrämmande för skatteförvaltningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Västra Götaland, och Länsstyrelsen i Västmanlands län ser inga hinder ur integritetssynpunkt. Man anför bl.a. att en överflyttning av passärendena till länsstyrelsen inte skulle innebära någon större spridning av integritetskänsliga uppgifter då länsstyrelsen redan i dag i bl.a. körkortsärenden och yrkestrafikärenden har direktåtkomst till uppgifter i polisens belastningsregister och misstankeregister. Vidare uppges att man har flera andra liknande förvaltningsuppgifter där liksom i passärendena olika registeruppgifter inhämtas ur de register till vilka länsstyrelsen har direktåtkomst.

ST-polisväsende, Jusek, Arboga kommun, Bromölla kommun, Laholms kommun, Polisförbundet, Rikspolisstyrelsen samt Länsstyrelsen i Dalarna är negativa till utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen ställer sig dock inte helt avvisande utan vill ha konsekvenserna belysta bl.a. ur ett medborgarperspektiv.

De skäl som anförs gäller till att börja med servicen till allmänheten. Man menar att de myndigheter utredningen för resonemang omkring finns på betydligt färre platser än polisen vilket innebär en försämrad service till allmänheten. Det påpekas också att det finns möjlighet att få pass utställt vid flera av landets flygplatser samt att det inte anses kan vara ekonomiskt försvarbart att en ny ansvarsmyndighet skall vara dygnet-runt-öppen för att ge denna service till allmänheten. Vidare anförs att utfärdande av pass har viss polisiär relevans. Det framförs att polis och åklagare har möjlighet att hindra personer från utrikes resa och då underlättar det att polisen är passmyndighet. Vidare påpekas att en förändring skulle kräva att känsliga registeruppgifter i större utsträckning skulle behöva spridas utanför polisen.

Slutligen framförs att om passärendena skulle försvinna från polisen är det en uppenbar risk att detta bidrar till att ytterligare poliskontor försvinner, särskilt i glesbygd. Man anför att om

passhanteringen flyttas från polisen kommer det att bli nödvändigt att göra inskränkningar av poliskontorens personal och öppettider. Man påpekar att det på vissa orter inte kommer att vara ekonomiskt försvarbart att hålla kontoren öppna över huvud taget.

10.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

Såsom utredningen tidigare konstaterat är merparten av de arbetsuppgifter som polisen utför när det gäller passhanteringen av mycket ringa polisiär relevans. Före ikraftträdandet av passlagen (1978:302) var länsstyrelsen landets passmyndighet. Det var då möjligt att lämna in passansökan hos polisen som vidarebefordrade ansökan till länsstyrelsen för behandling. Den främsta anledningen till att polismyndigheten blev passmyndighet synes ha varit allmänhetens krav på en god service. Av förarbetena till passlagen (prop. 1977/78:156) framgår att det främsta skälet för att flytta befogenheten att utfärda pass från länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna var att ge allmänheten en förbättrad service i passärenden förutom att det även gav möjligheter till vissa rationaliseringsvinster för statsverket. I promemorian som låg till grund för propositionen angavs att preliminär passhinderprövning som regel skulle kunna ske maskinellt via terminal hos polismyndigheten på mottagningsstället och att om passhinder inte förelåg skulle passet i de flesta fall omedelbart skrivas ut och lämnas till sökanden (Ds Ju 1977:3).

I enlighet med vad som ovan redogjorts för vad gäller handläggningen av passansökningar är det nödvändigt för att kunna bedöma om passhinder föreligger att ha åtkomst till ett antal register som polisen har tillgång till. Närmare föreskrifter om passhinderundersökning finns i 3 § passförordningen (1979:664). Av 4 § i de av Rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifterna om passhantering (FAP 530-1) framgår att om det framkommer att passhinder kan föreligga när en uppgift förs in i passregistret skall en undersökning göras genom slagningar i passregistret, misstankeregistret, belastningsregistret samt personefterlysningsregistret.

Enligt utredningens mening går det inte att bortse från att i de fall där det framkommer att passhinder kan föreligga är arbets-

uppgifterna vad gäller passhanteringen starkt knutna till polisens kärnverksamhet.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att en passvägran i sak innebär ett förbud mot att lämna landet och därför utgör en begränsning av den rätt till rörelsefrihet som tillförsäkras medborgarna enligt 2 kap. 8 § regeringsformen. Enligt 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen får en sådan begränsning göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen.

Av utredningens direktiv framgår att det ankommer på utredaren att förutsättningslöst överväga och lämna förslag till sådana förändringar som innebär en mer renodlad och effektiv polisverksamhet till gagn för medborgarna. Det framgår vidare att det är också är mycket viktigt att det finns utrymme för polisen att etablera samarbete med andra samhällsorgan liksom att komma i naturlig kontakt med allmänheten för att bibehålla polisens folkliga förankring. Utgångspunkten för utredaren skall, enligt direktiven, vara att det även i framtiden bör vara möjligt att anförtro polisen uppgifter utanför de centrala funktionerna om det är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från servicesynpunkt.

Utredningen har kunnat konstatera att handläggningen av passärenden är på många orter, särskilt i glesbygdsområden, en förutsättning för att kunna hålla poliskontor öppna. Ett överförande av handläggningen av passärendena skulle kunna få till konsekvens att ett antal poliskontor skulle nödgas att stänga.

Utredningen anser, såsom ovan framgått, att arbetsuppgifterna med passhantering till allra största delen saknar polisiär relevans. I linje med utredningens principiella ståndpunkter som redovisats inledningsvis borde uppgiften därför föras över till annan huvudman. Emellertid skulle ett överförande av passärendena innebära så stora konsekvenser för framför allt poliskontoren i glesbebyggda områden att det skulle få orimliga konsekvenser ur servicesynpunkt. Utredningens bedömning när det gäller dessa ärenden är därför att de bör även fortsättningsvis handläggas av polismyndigheten.

11. Utökade arbetsuppgifter för parkeringsvakter

Utredningens förslag:

 Polisen bör från centralt håll ge direktiv och instruktioner

innebärande att den resurs i form av biträde av parkeringsvakter vid trafikövervakningsuppgifter enligt 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning utnyttjas i långt större utsträckning än vad som är fallet i dag.

Ett förtydligande görs i 7 § lagen (1987:24) om kommunal

parkeringsövervakning om att bestämmelsen innebär att parkeringsvakter skall kunna biträda polisen med trafikdirigering.

 En bestämmelse om möjlighet för kommuner att samverka i

frågan införs.

11.1. Nuvarande reglering

Parkeringsvakternas huvuduppgift i dag är att övervaka efterlevnaden av föreskrifter om parkering eller stannande av fordon. Det finns emellertid en möjlighet för kommunen att, efter samråd med polismyndigheten, besluta att parkeringsvakter får tas i anspråk för att biträda polismän vid fullgörande av trafikövervakningsuppgifter (7 § lagen [1987:24] om kommunal parkeringsövervakning m.m.). Det är viktigt att understryka att det är en frivillig möjlighet för kommunen att erbjuda sådana tjänster. Eftersom ett sådant kommunalt beslut skall fattas efter samråd med polismyndigheten finns naturligtvis möjlighet för kommunen att ange under vilka förutsättningar parkeringsvakterna får tas i anspråk av polismyndigheten. Det bör också betonas att ett sådant kommunalt beslut endast innebär att polisen får ta parkeringsvakterna i anspråk, inte att polisen är skyldig att göra det.

Polismyndigheten får förordna parkeringsvakt som utför trafikövervakningstjänst att ge anvisningar för trafiken (8 § lagen [1987:24] om kommunal parkeringsövervakning m.m. samt 4 § förordningen [1987:26] om parkeringsvakter i kommuner). Man har alltså öppnat möjligheten för att utnyttja parkeringsvakter för andra uppgifter än parkeringsövervakning och härigenom kan polisen i viss mån avlastas från en del uppgifter vilket medför att polisiära resurser frigörs för andra arbetsuppgifter.

De trafikövervakningsuppgifter som avses i 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. är enligt förarbetena (prop. 1998/99:91) i förväg beordrade trafikkontroller. Lämpliga uppgifter för parkeringsvakterna att biträda polisen med är, enligt angivna förarbeten, enklare göromål under polismans ledning i samband med exempelvis hastighets-, förar-, eller fordonskontroller. Samtidigt konstaterades att eftersom en parkeringsvakt inte har samma befogenheter som en polisman att t.ex. stoppa ett fordon och kontrollera fordonet eller dess förare rör det sig naturligen om uppgifter som inte innefattar någon sådan befogenhetsutövning. Av nämnda förarbeten framgår att när det gäller ersättningsfrågan utgår man från att det kan lösas genom en överenskommelse mellan polismyndigheten och kommunen.

Parkeringsvakter kan vidare efter utbildning och uppdrag från polisen med stöd av 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning utföra bevakningen av tunga, långa och breda transporter. Det rör sig om sådana transporter för vilka kommunen eller Vägverkets region meddelat dispens från de generella bestämmelserna om fordons och lasters största bredd samt högsta längd och vikt och där det som villkor för dispensen föreskrivits bevakning av transporten. Denna bevakning utförs normalt av polisen men efter en försöksverksamhet som inleddes i Stockholms kommun den 1 juli 1993 varigenom parkeringsvakter efter utbildning och uppdrag från polisen fick utföra bevakningen av sådana transporter fann man anledning att permanenta detta system och att utvidga möjligheten till hela landet den 1 juli 1999.

Rikspolisstyrelsen meddelar, efter samråd med Vägverket, föreskrifter om utbildning av parkeringsvakter (2 § förordning [1987:26] om parkeringsvakter i kommuner). Innan en parkeringsvakt tas i anspråk för att biträda polisen vid trafikövervakningsuppgifter genomgår denne en särskild utbildning med inriktning mot uppdraget.

Enligt 1 § andra punkten förordningen (1982:789) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larmanläggningar till polisen m.m. får polismyndigheten ta ut en avgift vid bevakning av tunga, långa och breda transporter för vilka det som villkor för dispens föreskrivits bevakning. Även kommunen kan ta ut ersättning för bevakningen på samma sätt som polisen. Detta följer av 7 § samma förordning som meddelats med stöd av regeringens bemyndigande i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.

Hur går det till i praktiken?

Vi har varit i kontakt med polismyndigheter och kommuner runt om i landet och har kunnat konstatera att man i mycket ringa utsträckning utnyttjar möjligheten att låta parkeringsvakter biträda polisen vid trafikövervakningsuppgifter. På något håll är det parkeringsvakter som bevakar alla tunga, långa och breda transporter, för vilka det som villkor för dispens föreskrivits bevakning, men någon annan trafikövervakningsuppgift för parkeringsvakterna har då inte förekommit. På något annat håll anlitas parkeringsvakterna för att biträda polisen vid trafikdirigering då större evenemang hålls. Där har å andra sidan inte parkeringsvakterna någon uppgift när det gäller bevakning av tunga, långa och breda transporter. Vi har inte kunnat få bekräftat att parkeringsvakter lämnar biträde åt polisen för trafikövervakning i samband med trafikkontroller på sätt som beskrivs i förarbetena till 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. (prop. 1998/99:91).

11.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

En möjlighet att avlasta polisen från arbetsuppgifter som inte har särskilt utpräglad polisiär relevans är, som vi pekat på i delbetänkandet, att låta parkeringsvakter utföra enklare trafikdirigering. Trafikdirigering kan visserligen anses vara ett led i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet men sådana arbetsuppgifter som inte kräver en polismans utbildning och kompetens bör inte förbehållas polisen om det finns andra för ändamålet utbildade yrkesgrupper.

Vi har i delbetänkandet föreslagit att parkeringsvakterna i större utsträckning än vad som är fallet i dag skall biträda polisen vid trafikövervakningsuppgifter, särskilt i samband med offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

11.3. Remissinstansernas yttranden

Malmö stads kommunstyrelse, Jönköpings kommun, Skellefteå kommun, Orust kommun, Svenska Kommunförbundet, Svenska Parkeringsföreningen, Polisförbundet samt Rikspolisstyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Man menar att ansvarsområdet för parkeringsvakter vad gäller trafikreglering med fördel kan utökas. Flera av remissinstanserna tar upp att kommunerna måste garanteras full kostnadstäckning för merarbetet. Man framför också att det behövs ekonomisk kompensation för de utbildningskostnader som föranleds av ett utvidgat uppdrag.

Partille kommun och Karlskrona kommun avstyrker förslaget. Man menar bl.a. att långa, tunga eller breda transporter ofta är mellankommunala vilket medför att det är svårt att utan mellankommunal samordning utnyttja parkeringsvakter för bevakning av sådana transporter. Det framförs att uppgiften är lämpligare för polismyndigheten eller Vägverket. Man menar också att det kan handla om trafiksituationer som är särskilt komplicerade och att det kan gälla platser där parkeringsvakter inte lämpligen bör tjänstgöra då kraven på fasthet är höga och möjligheterna till straffsanktionering nödvändiga. Vidare anförs att det framstår som problematiskt att upprätthålla kompetensen för dessa mindre vanliga aktiviteter då många kommuner saknar egna parkeringsvakter och ekonomiska resurser för ändamålet.

11.4. Överväganden och förslag

I förarbetena till 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning nämns inte möjligheten för polisen att ta i anspråk parkeringsvakt för eskort av fordon för vilka bevakning föreskrivits. Av Trygghetsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:146 s. 87) framgår emellertid att man ansett att verksamheten med att låta parkeringsvakter i stället för poliser utföra eskortering av tunga och breda transporter för vilka det föreskrivits bevakning

inte behövde något särskilt författningsstöd vid sidan av den i samma betänkande föreslagna föreskriften att parkeringsvakterna skall kunna biträda polisen vid trafikövervakning. Detta talar för att 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning måste anses innebära en möjlighet för kommunen och polisen att komma överens om att parkeringsvakter skall biträda polisen vid trafikövervakning både vad gäller i förväg beordrade trafikkontroller och andra uppgifter som eskortering av transporter för vilka sådan bevakning föreskrivits. Av förarbetena till 8 § samma lag framgår att för att sådan eskortering skall kunna ske effektivt fordras att parkeringsvakterna har befogenhet att ge anvisningar för trafiken vilket medför skyldighet för trafikant att lyda anvisningarna. Denna möjlighet infördes genom det angivna lagrummet och 4 § förordningen (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner.

Enligt vad utredningen erfarit använder man sig inte i någon större utsträckning av möjligheten att låta parkeringsvakter efter utbildning och uppdrag av polisen bevaka tunga, breda och långa transporter för vilka det som villkor för dispens föreskrivits bevakning. Det har samtidigt framgått att det i vissa delar av vårt land finns ett behov av att avlasta polisen när det gäller denna arbetsuppgift. Utredningen har vidare inte kunnat finna att det på något håll i landet förekommer att parkeringsvakter lämnar biträde åt polismän som fullgör trafikövervakningsuppgifter vid i förväg beordrade trafikkontroller på sätt som beskrivs i förarbetena till 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning (prop. 1998/99:91 s. 14 f.). Även när det gäller dessa arbetsuppgifter får man förmoda att det vore mycket värdefullt för polisen att få den avlastning det skulle innebära med biträde från parkeringsvakter. På dessa punkter menar vi att det fordras att man centralt från polisen ger sådana direktiv och instruktioner så att ett faktiskt utnyttjande av dessa resurser kommer till stånd. Någon lagändring krävs inte för detta.

Enligt vår mening bör man kunna förordna parkeringsvakter att ge anvisningar för trafiken i större utsträckning än vad som förekommer i dag. Ett område som vi särskilt vill peka på är trafikdirigering i samband med offentlig tillställning och allmän sammankomst. Här bör polismyndigheten i större utsträckning än vad som är fallet i dag använda sig av möjligheten att förordna parkeringsvakter att ge anvisningar för trafiken. En förutsättning för detta är emellertid att kommunen, efter samråd med polismyndigheten, fattar beslut om att parkeringsvakter får tas i

anspråk för att biträda polismän vid fullgörandet av trafikövervakningsuppgifter. Någon kommun som vi varit i kontakt med använder sig med stor framgång av denna möjlighet.

Det är oklart om man kan anse att nuvarande lagstiftning omfattar även sådant biträde. Vi föreslår därför ett förtydligande i lagtexten så att det klart framgår att det med trafikövervakning även menas trafikdirigering.

Ansvar, möjlighet att beivra ohörsamhet

Enligt 2 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276) skall en trafikant lyda en polismans anvisning för trafiken. Enligt samma lagrums andra stycke gäller detta även anvisningar av någon annan person som av en myndighet förordnats att övervaka trafiken, ge anvisningar för denna eller utföra punktskattekontroll. Enligt 4 § förordning (1987:26) om parkeringsvakter i kommunen får polismyndighet förordna parkeringsvakt som utför trafikövervakningstjänst att ge anvisningar för trafiken. Således skall en trafikant lyda anvisningar för trafiken från en parkeringsvakt som innehar ett sådant förordnande.

Av 14 kap 3 § 1 a) trafikförordningen (1998:1276) framgår att en förare av ett motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 2 kap. 3 § samma förordning döms till penningböter. Om en sådan förare inte rättar sig efter anvisning för trafiken som ges av sådan parkeringsvakt som innehar förordnande från polismyndighet att ge anvisningar för trafiken finns alltså möjlighet att beivra överträdelsen med penningböter. Motsvarande bestämmelser beträffande andra trafikanter finns i 14 kap. 6 och 7 §§ samma förordning. Det finns alltså redan i dag straffsanktionering för den som inte följer sådan parkeringsvakts anvisning. Någon ändring fordras inte på denna punkt.

Rätt att ta ut avgift

Det finns såsom inledningsvis redovisats en lagstadgad möjlighet för kommunerna att ta ut avgift för de insatser som parkeringsvakter gör när det gäller eskortering av transporter för vilka det har föreskrivits bevakning. Däremot finns inte någon reglering vad

gäller kommunens möjlighet att ta ut avgifter för de insatser som parkeringsvakterna gör i övrigt vad gäller biträde åt polismän vid fullgörandet av trafikövervakningsuppgifter. Av förarbetena till 7 § lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. framgår att eftersom en förutsättning för att parkeringsvakterna skall kunna ställas till polismyndighetens förfogande är att kommunen och polismyndigheten är överens om att så skall ske är det lämpligt att eventuell ersättning bestäms genom en överenskommelse mellan polismyndigheten och kommunen.

Flera remissinstanser har påtalat att det finns ett behov av att reglera kommunernas möjlighet att ta ut avgifter för biträde åt polisen vid fullgörandet av trafikövervakningsuppgifter. Enligt vår bedömning är den nuvarande regleringen tillräcklig eftersom kommunerna inte har någon skyldighet utan endast en möjlighet att genom överenskommelse med polismyndigheten besluta att parkeringsvakter får tas i anspråk för att biträda polisman i dessa situationer. Det är då upp till varje kommun att avgöra vilken ersättning som fordras för att tillhandahålla parkeringsvakter för dessa arbetsuppgifter. Härutöver kan nämnas att det enligt 2 kap. 26 § ordningslagen (1993:1617) finns en möjlighet för polismyndigheten att begära ersättning för ordningshållning vid offentlig tillställning som anordnas i vinstsyfte. En sådan möjlighet föreligger även avseende ordningshållning vid allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte om särskilda skäl finns. Denna möjlighet bör kunna beaktas vid en överenskommelse mellan kommunen och polismyndigheten om att få ta i anspråk parkeringsvakter vid trafikövervakningsuppgifter.

Om det skulle anses erforderligt att införa en bestämmelse om rätt för kommunen att ta ut avgifter för trafikövervakningstjänster i större utsträckning än vad som nu är fallet kan det ske genom ett regeringsbeslut eftersom det finns ett bemyndigande för regeringen att meddela sådana föreskrifter i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.

Enligt utredningens mening får avgifterna fastställas med hänsyn taget även till utbildningskostnader.

Samverkan

En bestämmelse om rätt för kommuner att samarbeta i denna fråga bör införas med hänsyn till de problem som annars kan uppstå när det gäller trafikdirigeringsuppgifter som omfattar mellankommunala situationer.

11.5. Konsekvensanalys

Utredningens förslag innebär att polismyndigheten skall uppmanas att i större utsträckning än vad som är fallet i dag ta i anspråk parkeringsvakter som biträde vid trafikövervakningsuppgifter. Vidare innebär förslaget att ett förtydligande görs i lagtexten att trafikövervakningsuppgifter får innebära trafikdirigering. I den mån polismyndigheten betalar ersättning till kommunen för ianspråktagande av parkeringsvakt utan att polismyndigheten har möjlighet att i sin tur ta ut avgift från annan, t.ex. anordnare av offentlig tillställning, innebär förfarandet en ökning av polisens utgifter. Detta får naturligtvis från fall till fall vägas mot att personalresurser inom polisen frigörs för andra uppgifter.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

12. Parkeringsanmärkningar

Utredningens förslag:

– Samtliga uppgifter som ankommer på polisen enligt lagen om felparkeringsavgift bör enbart ankomma på kommunen. – Polisen skall fortfarande ha rätt att, med stöd av förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall, flytta ett fordon som har parkerats så att det hindrar trafiken. – Polisen skall fortfarande kunna ingripa mot en förare som parkerat ett fordon så att det onödigtvis i väsentlig mån hindrar trafiken eftersom det då är fråga om ett brott enligt 2 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. – En bestämmelse om möjlighet för kommuner att samverka i frågan införs.

12.1. Nuvarande reglering

Om ett fordon stannats eller parkerats i strid mot en föreskrift i trafikförordningen eller i strid mot en lokal trafikföreskrift får parkeringsanmärkning meddelas av polisman eller av sådan parkeringsvakt som avses i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. Detta framgår av 5 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift jämfört med 1 § samma lag och 1 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift. Fordonets förare eller ägare får, om denne anser att parkeringsanmärkning inte borde ha utfärdats, ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades (8 § samma lag). Vidare får fordonets ägare skriftligen bestrida betalningsansvar hos polismyndigheten i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen meddelades. Ägaren skall då ange de omständigheter som bestridandet grundas på och den bevisning som åberopas. Om bestridande gjorts skall polismyndigheten verkställa den utredning

som behövs och därefter meddela beslut i anledning av bestridandet. Polismyndighetens beslut får överklagas till tingsrätten förutom då beslutet innebär att betalningsansvaret undanröjs. Polismyndigheten inträder som motpart till fordonets ägare vid handläggningen av ärendet i domstol.

12.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

I delbetänkandet föreslogs att samtliga de arbetsuppgifter som i dag ankommer på polisen vad gäller parkeringsanmärkningar skall övertas av kommunen. Det skulle innebära att ansvaret för att utfärda parkeringsanmärkningar flyttas över i sin helhet på kommunerna. Vidare innebär förslaget att rättelseförfarandet och utredning och beslut efter bestridande tas över av kommunen. Dessutom skall kommunen, enligt förslaget, företräda det allmänna inför domstol vid ett överklagande av kommunens beslut i anledning av ett bestridande.

12.3. Remissinstansernas yttranden

Arboga kommun, Bromölla kommun, Lilla Edets kommun, Laholms kommun samt Nora kommun delar utredningens förslag. Man konstaterar bl.a. att förslaget överensstämmer med den praxis som utvecklats inom området samt påpekar att det finns i dag goda erfarenheter från de kommuner som ansvarar för parkeringsövervakningen. Det framförs även att överklagande av parkeringsanmärkningar bör kunna skötas av länsstyrelsen.

Även Svenska Parkeringsföreningen och Rikspolisstyrelsen ställer sig i stort sett positiva till utredningens förslag.

De invändningar som framförs av remissinstanserna kan delas in i två slag. Den ena synpunkten gäller om det endast är kommunen eller om också polisen i framtiden skall få utfärda parkeringsanmärkning. Den andra invändningen gäller hur den rättsliga prövningen av en parkeringsbot skall vara utformad.

Malmö stads kommunstyrelse, Vägverket och Svenska Parkeringsföreningen menar att även polisen i fortsättningen skall ha rätt att utfärda parkeringsanmärkning. Det ses t.ex. av Stockholms kommunstyrelse som ett tecken på en viktig samsyn mellan myndigheterna i en mycket viktig fråga. Även om

merparten av parkeringsanmärkningar utfärdas av parkeringsvakter finns det inte enligt kommunen, skäl att undanta polisen från denna uppgift.

En rad remissinstanser tar upp frågan kring rättssäkerhet i samband med överklagande. Stockholms kommunstyrelse, Partille kommun, Jönköpings kommun, Karlskrona kommun, Alvesta kommun, Orust kommun, ST-polisväsende, Svenska Kommunförbundet, Polisförbundet samt Vägverket lyfter särskilt fram detta. De anser att bestridanden och överklaganden av rättssäkerhetsskäl även i fortsättningen bör ligga hos polisen. Ett system där kommunen sköter hela processföringen och överprövar sina egna åtgärder kan innebära ett minskat förtroende för systemet. Detta synsätt delas också i en avvikande mening i Rikspolisstyrelsens yttrande. Man menar att det medför en risk för att antalet överklaganden till domstol ökar. Rikspolisstyrelsen menar att det kan väcka betänkligheter att parkeringsavgifterna tillfaller kommunen samtidigt som den som vill bestrida anmärkningen måste vända sig till kommunen. Man påpekar dock från Rikspolisstyrelsen att rättssäkerheten garanteras genom att en missnöjd medborgare kan överklaga ett avslagsbeslut vid domstol. Denna uppfattning stöds också av Svenska Parkeringsföreningen. Man anför att rättssäkerheten inte kommer att påverkas då tvistiga ärenden liksom hittills blir fall för tingsrätten. Föreningen pekar på att jämförelse kan göras med skattefrågor där det är den taxerande myndigheten på orten som behandlar invändningar mot taxeringsbeslut och oftast i frågor av mycket större ekonomisk betydelse för den enskilde än i ett parkeringsärende. Slutligen påpekas från flera av de mindre kommunerna att man saknar resurser och juridisk kompetens för att hantera processföring och överklagande.

12.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgifterna ankomma på polisen?

Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift infördes i syfte att effektivisera sanktionssystemet vid överträdelse av regler om parkering och stannande av fordon. Det tidigare straffrättsliga förfarandet vid överträdelser av detta slag ersattes med en s.k. sanktionsavgift, för vilken fordonets ägare har ett strikt betalningsansvar.

Polisen har i dag befogenhet att utfärda parkeringsanmärkningar men det sker endast i mycket liten omfattning. I de fall polisen utfärdar parkeringsanmärkningar gäller det oftast fordon som parkerats på ett mer trafikfarligt sätt. Av en rapport angående felparkeringsavgifter som Ekonomistyrningsverket (ESV) gjort på begäran av regeringen (ESV 2002:9) framgår att år 2001 utfärdade polisen färre än 2 procent av det totala antalet parkeringsanmärkningar (drygt 17 000 av 969 315), medan parkeringsvakterna svarade för resten.

Övervägande del av remissinstanserna har uppgett att det finns starka skäl att behålla ordningen att polisen har befogenhet att utfärda parkeringsanmärkning. Huvudargumentet som framförts är att arbetsuppgiften får anses ingå i polisens uppgift att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat enligt 2 § 2 polislagen (1984:387). Dessutom har det framförts att effekten i de kommuner där kommunal parkeringsövervakning inte finns kan bli att inte någon har mandat att utfärda parkeringsanmärkningar om polisens befogenhet att utfärda parkeringsanmärkningar tas bort. Detta argument håller emellertid inte då utredningens förslag skulle ålägga kommunerna ansvaret för samtliga uppgifter enligt lagen om felparkering och därmed även uppgiften att utfärda parkeringsanmärkningar. Däremot finner utredningen att det inte går att bortse från att det finns ett behov av att polisen även i fortsättningen har möjlighet att ingripa då fordon stannats eller parkerats på ett sätt som stör de allmänna ordningen eller säkerheten för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt 2 § andra punkten polislagen.

De möjligheter som polisen har i dag att ingripa mot fordon som stannats eller parkerats på ett sådant sätt är i huvudsak utfärdande av parkeringsanmärkning, ingripande enligt 2 § trafikbrottslagen samt flyttande av fordon enligt förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall.

I de fall ett fordon ställts upp så att det onödigtvis och i väsentlig mån hindrar eller stör trafiken finns enligt trafikbrottslagens 2 § en straffbestämmelse som säger att vägtrafikant i sådant fall skall dömas till böter. Även om man av naturliga skäl då det är frågan om ett uppställt fordon kan komma i bevissvårigheter när det gäller att utröna vem som varit förare av fordonet finns en sanktion mot beteendet där polisen har befogenhet att ingripa.

Polisen får, enligt lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall samt enligt förordning (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall fatta beslut om och verkställa flyttning av ett fordon när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl i särskilt angivna fall. Sådana fall kan vara t.ex. när ett fordon är uppställt i strid mot föreskrifter om rätt att parkera på parkeringsplatser för handikappade med särskilt tillstånd, när ett fordon är uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering i kollektivkörfält, på gång- eller cykelbana, på markerad busshållplats eller på eller inom fem meter före ett övergångsställe samt då ett fordon är uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering av fordon samt hindrar andra fordon att passera eller försvårar snöröjning, renhållning eller annat arbete på väg.

Enligt utredningens mening är det när ett uppställt fordon utgör akut fara eller akut störning av ordningen som situationen bör anses falla under polisens ansvarsområde. Visserligen är det ägnat att störa den allmänna ordningen och säkerheten när ett fordon ställts upp i strid mot de bestämmelser som finns i trafikförordningen eller i strid mot lokala trafikföreskrifter men merparten av dessa överträdelser synes ändå leda till mindre akuta säkerhets- och ordningsstörningar. När akuta eller direkta störningar uppkommer på grund av att ett fordon uppställts i strid mot gällande bestämmelser finns alltså möjlighet för polisen att ingripa enligt vad som beskrivits ovan även om befogenheten att utfärda parkeringsanmärkning upphör. Mot denna bakgrund finner utredningen att det inte kan anses motiverat att det skall ingå i polisens arbetsuppgifter att utfärda parkeringsanmärkningar.

När det gäller övriga uppgifter som ankommer på polisen enligt lagen om felparkeringsavgift kan dessa sammanfattningsvis sägas bestå i att ta ställning till ansökan om rättelse, utreda ärenden som bestrids och därefter fatta beslut, samt företräda staten i domstol vid överklagade ärenden. Före ärendelagen (1996:242) trädde ikraft den 1 juli 1996 var det åklagaren som förde det allmännas talan inför domstol mot den som överklagat. Detta hängde samman med att felparkering tidigare var kriminaliserad. Ingen av de beskrivna arbetsuppgifter kan, såsom redogjorts för i delbetänkandet, anses präglas av någon större polisiär relevans. Den särskilda utbildning och de särskilda befogenheter som tillkommer polisen kommer inte till användning i någon större utsträckning vid handläggningen av dessa ärenden. Även om det i och för sig inom polisen finns en väl inarbetad och väl fungerande organisation för handläggningen

av parkeringsanmärkningar, i vart fall i de större städerna, finns det därför skäl att föra bort arbetsuppgifterna från polisen och därmed frigöra resurser för arbetsuppgifter inom kärnverksamheten.

När bestämmelsen infördes om att polismyndigheten i stället för åklagarmyndigheten skulle föra det allmännas talan inför domstol vid överklagande av parkeringsanmärkning i samband med att ärendelagen (1996:242) infördes motsatte sig Rikspolisstyrelsen att polismyndigheterna skulle bli parter i ärendentypen. Styrelsen anförde som skäl bl.a. att det rör sig om en för polisen ny typ av arbetsuppgift som bör ligga utanför polisens verksamhetsområde och som kommer att ta polisresurser i anspråk. Mot detta sades i propositionen (prop. 1995/96:115) att det fanns anledning att konstatera att en reform enligt vilken polismyndigheten ersätter åklagarmyndigheten som företrädare i domstolsförfarandet för de allmänna intressena innebär avsevärda effektiviseringsvinster. Det syftades på att polismyndigheten redan haft hand om ärendet i samband med sitt primära beslutsfattande enligt 9 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, dvs. under utredningen som följer på ett bestridande. Det angavs vidare att med de kommuniceringsregler som föreslogs för domstolarna kommer insatser från polismyndighetens sida endast att krävas i en del av ärendena vid domstolsförfarandet samt att om polismyndigheten behöver vara aktiv i domstolsförfarandet bör regelmässigt samma tjänstemän som vanligen handlägger parkeringsärendena hos myndigheten kunna agera på myndighetens vägnar. Uppgiften att företräda de allmänna intressena i domstolsförfarandet framstod därmed som relativt obetydligt ur resurssynvinkel. Av den ovannämnda rapporten från ESV framgår att, om man jämför andelen avslutade ärenden vad avser rättelser, bestridanden och överklaganden, så utgör överklaganden ca 2 procent av ärendena vilket alltså till antalet endast utgör en mindre del. Även om man tar med i beräkning att tidsåtgången för varje överklagandeärende är betydligt längre än för både rättelse och bestridande utgör ändå den samlade resursåtgången för överklagande endast en mindre del av den totala resursåtgången för polismyndighetens handläggning av parkeringsanmärkningar.

Vem bör lämpligen utföra arbetsuppgiften i stället?

Enligt lagen om kommunal parkeringsövervakning m.m. får kommunen om det behövs parkeringsvakter för parkeringsövervakningen besluta att den själv skall svara för övervakningen. Knappt hälften av landets kommuner har fattat ett sådant beslut. Dock kan konstateras att det är i dessa kommuner som flertalet, ca 90 procent av det totala antalet parkeringsanmärkningar utfärdas. Den slutsats som kan dras härav är att de kommuner som valt att inte ta något beslut om kommunal parkeringsövervakning inte har något större bekymmer med felparkeringar.

I de kommuner där kommunal parkeringsövervakning finns är det i regel gatukontoret som ansvarar för denna del. Dessa kommuner har redan i dag mycket goda kunskaper om gällande parkeringsbestämmelser. När det gäller handläggningen av ärenden som rör rättelse och bestridanden av parkeringsanmärkningar samt processföring vid domstol i dessa ärenden kan dessa kommuner med stor sannolikhet sköta dessa arbetsuppgifter med den kompetens som finns i dag.

Flera remissinstanser har pekat på de problem ur rättssäkerhetssynpunkt som finns om ett överförande av polisens arbetsuppgifter till kommunen skulle genomföras. Det framstår, enligt dessa remissinstanser, som tveksamt att kommunen skall vara den instans som prövar rättelser och bestridanden av parkeringsanmärkningar som ju meddelats av kommunens parkeringsvakter för överträdelser av bestämmelser som många gånger beslutats av kommunen i form av lokala trafikföreskrifter. Det har vidare påpekats att felparkeringsavgifterna i dessa fall tillfaller kommunen till största delen.

Att samma instans som meddelat ett beslut dessutom prövar begäran om rättelse av beslutet är inte en omständighet som föranleder några rättssäkerhetsproblem enligt utredningen. Denna ordning finns redan vad gäller t.ex. rättelseförfarandet avseende domstolsbeslut i 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 §rättegångsbalken (1942:740) samt i 33 § ärendelagen (1996:242). Även om rättelseinstitutet avseende parkeringsanmärkningar har en något vidare innebörd än rättelseinstitutet enligt nyss nämnda lagrum är det avsett för sådana uppenbart felaktiga parkeringsanmärkningar där den framställda invändningen kan prövas så gott som omedelbart. Det kanske ligger närmare till hands att jämföra rättelse av parkeringsanmärk-

ning med omprövning enligt ärendelagen som även det sker av samma instans som fattat det ursprungliga beslutet. När det gäller frågan om bestridandeförfarandet har utredningen övervägt alternativet att föreslå länsstyrelserna som prövningsinstans för att komma ifrån de eventuella rättssäkerhetsproblem som skulle kunna uppkomma när samma instans som utfärdat parkeringsanmärkningen sedan prövar och tar ställning i frågan när ett bestridande framförts.

I detta sammanhang är det värt att notera att dessa invändningar gör sig gällande även med dagens regelverk i förhållande till de parkeringsanmärkningar som meddelas av polisen. Visserligen utgör dessa parkeringsanmärkningar endast en mindre del av det totala antalet utfärdade parkeringsanmärkningar men situationen är precis densamma. Felparkeringsavgifterna tillfaller i dessa fall staten och parkeringsanmärkningen kan ha meddelats på grund av en överträdelse av en bestämmelse i trafikförordningen. Om rättelse eller bestridande görs av en sådan av en polisman utfärdad parkeringsanmärkning handläggs ärendet av polisen, dvs. samma instans som utfärdat parkeringsanmärkningen. Vidare uppträder polisen som motpart i domstol även i dessa fall. Ett genomförande av utredningens förslag skulle i och för sig medföra att många fler ärenden skulle beröras av de frågeställningar som gör sig gällande ur rättssäkerhetssynpunkt men utredningen menar att eftersom det finns möjlighet att föra upp ärendena till domstol kan dessa frågeställningar inte anses vara av sådan art att det föreligger hinder att flytta polisens samtliga arbetsuppgifter med felparkeringsärendena till kommunen. Vid en samlad bedömning finner utredningen att samtliga de uppgifter som i dag ankommer på polismyndigheterna vad gäller parkeringsanmärkningar bör flyttas över till kommunen.

Vägverkets registrering av felparkeringsanmärkningar

Vägverket för ett register över felparkeringsavgifter som används för att följa upp att felparkeringsanmärkningar betalas samt för redovisning av influtna medel. Detta register är inte författningsreglerat utan förs efter tillstånd från Datainspektionen. Felparkeringsavgift skall betalas i den ordning som Vägverket bestämmer. Inbetalningen sker till Vägverket och i de fall som felparkeringsavgiften skall tillfalla kommunen överförs avgiften

från Vägverket till kommunen med ett avdrag för statens kostnader med 50 kr för varje helt eller delvis betald avgift. Av dessa 50 kr har Vägverket, enligt sitt regleringsbrev, rätt att behålla 14 kr för sina kostnader medan 36 kr beräknas svara mot polisens kostnader och redovisas under inkomsttiteln ”Inkomster av uppbörd av felparkeringsavgifter”. Om polisens arbetsuppgifter med felparkeringsavgifter helt upphör finns inte längre anledning att behålla en ordning där Vägverket administrerar indrivningen av felparkeringsavgifterna och därefter redovisar influtna medel. Anledning saknas, enligt utredningens mening, att föra uppgifter om felparkeringsanmärkningar i något landsomfattande register. Varje kommun bör uppbära felparkeringsavgifterna i sin helhet utan avdrag för statliga kostnader som ju genom ett genomförande av utredningens förslag skulle upphöra.

Överklagande och preklusionsbestämmelse

Polisens beslut i anledning av ett bestridande får i dag överklagas till tingsrätt, med undantag för sådana beslut som innebär att betalningsansvaret undanröjs som inte får överklagas. Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. Om kommunen tar över handläggningen och beslutsfattandet när det gäller bestridanden bör överklagandet ske till länsrätt, med rätt att därefter överklaga beslutet till kammarrätt, i stället. Vid kammarrätten skall prövningstillstånd fordras.

I dag finns en bestämmelse i 10 § lag om felparkeringsavgift som säger att omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Då den aktuella preklusionsregeln infördes i lagen om felparkeringsavgift anförde föredragande statsrådet i propositionen (prop. 1988/89:6) att en bestämmelse som begränsar möjligheten att i högre instans åberopa nya omständigheter eller ny bevisning är nödvändig för att en effektivare handläggning skall kunna ske av ärendena om felparkeringsavgifter. Av samma förarbeten framgår att Domstolsverket, i sitt remissyttrande över den promemoria som

låg till grund för propositionen, uttalat att den föreslagna preklusionsbestämmelsen, som i och för sig var strängare utformad än den som infördes, inte innebar ett tillräckligt skydd för en enskild part eftersom det kan vara svårt för denne att redan vid polismyndigheten veta vilka omständigheter eller bevis som behöver åberopas. Det framgår vidare att Svenska kommunförbundet avstyrkt att preklusionsbestämmelser införs eftersom kommunförbundet ansåg att detta skulle strida mot svensk rättstradition.

En preklusionsregel av ifrågavarande slag ter sig främmande vid allmän förvaltningsdomstol. Det kan även, enligt utredningens mening, ifrågasättas om regeln har någon större processekonomisk effekt eftersom de omständigheter vid parkeringsöverträdelser som är av betydelse för bedömningen av saken i regel är enkla att klargöra. Vidare måste, enligt utredningens mening, det förhållandet att partsställningen i ärendetypen är ojämn, en enskild part ställs mot en myndighet, beaktas. Det finns en risk för att bestämmelsen i vissa fall kan leda till stötande resultat eftersom det kan vara svårt för en part utan ombud att redan i samband med bestridandet och den utredning som följer därpå, avgöra vilka omständigheter eller bevis som behöver åberopas i ett kommande domstolsförfarande. Vid en samlad bedömning finner utredningen således att preklusionsbestämmelsen inte längre skall gälla.

Samverkan

Det finns skäl att anta att en del kommuner, framför allt de som i dag inte har tagit något beslut om kommunal parkeringsövervakning, har behov av att samverka med andra kommuner i dessa ärenden. Den bestämmelse som finns i 6 § andra stycket lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. är, enligt utredningens mening, inte tillräcklig för att täcka detta behov. En bestämmelse om rätt för en kommun att träffa avtal med en annan kommun om att helt eller delvis ombesörja kommunens uppgifter enligt lagen bör därför införas. Av samma skäl bör dessutom införas en bestämmelse om att en kommun får delegera beslutanderätten i frågan till en anställd i en annan kommun. Det kan däremot inte anses lämpligt att en kommun ges rätt att frånhända sig beslutsbefogenhet i frågan till en annan kommun. Varje enskild kommun skall således behålla det politiska och

rättsliga ansvaret för den verksamhet de enligt lag har att sköta även om de anlitar en person som är anställd i en annan kommun. Det handlar inte om att flytta över det lagstadgade ansvaret från t.ex. en kommun till en annan. Syftet är i stället att anställda i andra kommuner vid behov skall kunna handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta de nödvändiga besluten i den delegerande kommunens namn.

Finansiering

När det gäller finansieringen av kommunens utökade arbetsuppgifter inom detta område skall beaktas att i de fall felparkeringsavgifterna i dag skall tillfalla kommunen görs ett avdrag, såsom ovan beskrivits, med 50 kr per helt eller delvis betalad felparkeringsavgift för statens kostnader. Detta belopp skall till viss del täcka Vägverkets kostnader och till viss del täcka polisens kostnader för ärendetypen. Om polisens arbetsuppgifter och Vägverkets arbetsuppgifter med parkeringsanmärkningar upphör finns inte förutsättningar längre att göra detta avdrag. Detta innebär att kommunerna tillförs ett högre belopp för varje betald eller delvis betald felparkeringsavgift än vad som är fallet i dag samt att statens intäkter i motsvarande mån minskar. Någon resursöverföring till kommunen härutöver bör enligt utredningens mening inte ske. De merkostnader som kan uppkomma med anledning av överförandet av uppgifterna bör kunna täckas genom det högre belopp som erhålls enligt vad som redovisats samt, om så visar sig fordras, av en anpassning av felparkeringsavgifternas storlek.

Övriga följdändringar

Ett genomförande av utredningens förslag medför att felparkeringsavgifter inte längre är att betrakta som statliga fordringar. Ändring måste således göras i 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Följdändringar måste även göras i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift, vilka kan ske genom regeringsbeslut.

12.5. Konsekvensanalys

Av uppgifter inhämtade från Domstolsverket framgår att det under år 2000 inkom 1 174 ärenden avseende parkeringsanmärkningar till tingsrätterna samt att det för samma period avgjordes 1 760 ärenden där. Det framgår vidare att antalet balanserade ärenden vid tingsrätterna vid utgången av år 2000 var 1 093 och att endast 229 ärenden överklagades under samma år. Någon uppgift om hur många av dessa ärenden som det beviljades prövningstillstånd för finns inte tillgänglig. För år 2001 är siffrorna följande: inkomna ärenden 1 170, avgjorda ärenden 1 474, överklagade ärenden 158. Vid utgången av år 2001 var antalet balanserade ärenden 789. Det har inte gått att få fram någon tidsåtgång för handläggningen av dessa ärenden i domstol men det är tydligt att resursöverföring måste ske, i vart fall från tingsrätt till länsrätt om ärendetyperna förs över i enlighet med utredningens förslag.

Av den rapport som Ekonomistyrningsverket lämnat efter uppdrag av regeringen (ESV 2002:9) framgår att man beräknat polisens kostnader för hantering av parkeringsanmärkningar till drygt 28 miljoner kr om man räknar med ett pålägg om 34 procent eller till 28,8 miljoner kr om man räknar med ett pålägg om 40 procent för år 2001. Vid ett genomförande av utredningens förslag kommer naturligtvis dessa kostnader försvinna från polisen. Dessutom kommer statens intäkter i form av 36 kr för varje betald felparkeringsavgift att upphöra. För år 2001 betalades 739 944 parkeringsanmärkningar enligt ESV:s rapport vilket medför en intäkt om drygt 26,6 miljoner kr. Eftersom dessa 36 kr per betald parkeringsanmärkning i stället för att gå till staten för att täcka polisens kostnader för hantering av ärendena skall gå till kommunerna kommer deras intäkter att öka med motsvarande belopp. I den mån detta inte är tillräckligt finns möjlighet för kommunen att anpassa parkeringsavgiftens storlek inom ramen för bestämmelsen i 2 a § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift i enlighet med självkostnadsprincipen.

Det förslag som utredningen lagt fram innebär att kommunerna får det totala ansvaret för parkeringsfrågorna inom kommunen. Polisen har, vad gäller dessa frågor, endast en uppgift då ett fordon är uppställt på en konkret och akut ordningsstörande sätt. Utredningens förslag innebär att vissa nya obligatoriska uppgifter åläggs kommunerna. När det gäller förslagets påverkan på den kommunala självstyrelsen kan därför konstateras att förslaget leder

till att den kommunala självstyrelsen i viss mån inskränks. Dock rör de nya uppgifterna områden där kommunerna, såsom ovan konstaterats, redan i dag utför ett betydande arbete. Kompetensen att utföra arbetsuppgifterna finns således i hög grad redan inom kommunerna. Förslaget medför en ökad möjlighet för kommunerna att påverka och utforma en parkeringsreglering utifrån de lokala förutsättningarna. Dessutom kan utredningens förslag anses medföra en möjlighet för kommunerna att bättre anpassa verksamheten till lokala behov och förutsättningar. Utredningen anser därför att förslagets inskränkning i den kommunala självstyrelsen är godtagbar.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

Utredningens förslag medför att ändringar måste göras i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift och i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister.

13. Inhägnad av övergivna gruvhål

Utredningens förslag:

– Bergsstaten skall, i stället för länsstyrelsen, ha ansvaret för

inhägnande av övergivna gruvhål.

– Kostnaden för inhägnande av övergivna gruvhål skall bäras av

Bergsstaten i stället för av polisen.

– Polisens nuvarande arbetsuppgifter vad gäller inhägnande av

gruvhål skall tas över av Bergsstaten.

13.1. Nuvarande reglering

Bestämmelserna om ansvaret för uppförandet av stängsel eller annan liknande skyddsanordning omkring övergivna gruvhål finns i Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse den 13 januari 1956. Av första punkten i ämbetsskrivelsen framgår att sådant stängsel eller skyddsanordning under vissa förutsättningar får uppföras och bevaras på statens bekostnad. Andra punkten i ämbetsskrivelsen anger att sådant stängsel och annan liknande skyddsanordning skall ha till huvudsakligt ändamål att tydligt utmärka fara samt att det bör utföras så att något fortlöpande underhåll inte fordras. Tredje punkten reglerar polisens skyldigheter när det gäller denna fråga. Enligt denna punkt åligger det vederbörande polismyndighet att, då behov av skyddsanordning anses föreligga kring övergivet gruvhål, verkställa erforderlig utredning och efter vederbörande markägares hörande överlämna ärendet till länsstyrelsen jämte eget yttrande samt i förekommande fall förslag rörande skyddsanordningens beskaffenhet och utförande samt kostnadsberäkning. Av ämbetsskrivelsens fjärde punkt framgår att länsstyrelsen skall, om den finner att stängsling eller annan skyddsanordning bör uppföras och om varken markägaren eller annan förbundit sig att vidtaga nödvändiga åtgärder, låta ombesörja utförandet av skyddsanord-

ningen. Ämbetsskrivelsens femte punkt anger att kostnad för sådan skyddsanordning skall belasta polisens anslag.

Polisens arbetsuppgifter i enlighet med ämbetsskrivelsen kan alltså sammanfattas på så sätt att polisen skall utreda frågan om skyddsanordning kring övergivet gruvhål, upprätta ett förslag till hur skyddsanordningen bör utföras, göra en kostnadsberäkning samt överlämna ärendet till länsstyrelsen för beslut. Polismyndigheten skall dessutom bära kostnaden för utförandet av skyddsåtgärden. Det åligger länsstyrelsen att fatta beslut i frågan och att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningen.

Handläggningen i praktiken

Vid våra kontakter med dels ett antal polismyndigheter, dels ett antal länsstyrelser i län där inhägnad av övergivna gruvhål är förekommande ärenden har vi kunnat konstatera att handläggningen görs på olika sätt. I något län utförs hela handläggningen, även beslutsfattandet och ombesörjandet av utförandet av skyddsanordningar, av polismyndigheten. Företrädare på länsstyrelsen har i något fall varit av den uppfattningen att länsstyrelsen varken har någon möjlighet eller någon skyldighet att befatta sig med frågan om skyddsanordningar kring övergivna gruvhål. I något län är det i stället länsstyrelsen som sköter hela handläggningen, även utredningen som föregår beslutsfattandet. Dock får polismyndigheten stå för kostnaderna för utförandet av skyddsåtgärden. I något län går handläggningen till på sätt som anges i ämbetsskrivelsen från år 1956.

Förklaringen till varför handläggningen av ärenden om stängsling kring övergivna gruvhål i något län i sin helhet kommit att äga rum hos polismyndigheten kan vara att länsstyrelsen tidigare var länets högsta polisorgan. Länspolismästaren var då samtidigt länspolischef och således tjänsteman inom länsstyrelsen. Beslutanderätten för länsstyrelsens räkning i dessa ärenden ankom på länspolismästaren. När länsstyrelsens huvudmannaskap för polisen upphörde har arbetsuppgifterna med att fatta beslut i ärendena och med att låta ombesörja utförandet av skyddsanordning kommit att följa med länspolismästaren trots att någon ändring i 1956 års ämbetsskrivelse inte gjorts.

Det praktiska arbetet med att sätta upp skyddsanordningar utförs sällan av polismyndighetens eller länsstyrelsens personal

utan av arvodeskontrakterad personal. Vi har fått uppgifter om att arbetsuppgifterna tidigare i viss utsträckning har utförts inom ramen för beredskapsarbete men att det numera är Samhall eller Skogsvårdsstyrelsen som utför arbetsuppgifterna på uppdrag av polismyndigheten eller länsstyrelsen. Polisen svarar dock alltid för kostnaderna. När det gäller besiktning, efterkontroll och liknande utförs arbetsuppgifterna antingen av polismyndighetens personal, länsstyrelsens personal eller av arvodeskontrakterad personal.

Tidigare utredningar

Minerallagskommittén föreslog i betänkandet Ny minerallagstiftning (SOU 1986:53) att ämbetsskrivelsen från år 1956 skulle upphävas och ersättas av en förordning som skulle gälla både för stängsling och för kontrollåtgärder av övergivna gruvhål. Av propositionen som därefter behandlade frågan, prop. 1988/89:92, framgår att motiven till 13 kap. 8 § minerallagen var att staten skulle åläggas att ansvara dels för skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål, dels för vissa kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor till skydd mot ras och sättningar. Vidare uttalades att de åtgärder som, efter kontinuerliga kontrollmätningar, måste vidtas kan behöva anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet. Något upphävande av ämbetsskrivelsen från år 1956 skedde inte.

Därefter har frågan behandlats av Räddningsverksutredningen i betänkandet Räddningstjänsten i Sverige – Rädda och Skydda (SOU 1998:59). Utredningen föreslog att inhägnad av övergivna gruvhål även i fortsättningen skulle vara länsstyrelsens ansvar samt att länsstyrelsen borde ha anslag för detta. Vidare föreslogs att kommunen skulle ha ansvar för att anmäla behov av inhägnad av övergivna gruvhål till länsstyrelsen, som i sin tur borde fatta beslut, varefter uppgiften lämpligen skulle utföras av kommunen.

13.2. Utredningens förslag i delbetänkandet

Vi kunde i delbetänkandet konstatera att det inte finns någon som helst polisiär relevans i arbetsuppgifterna med stängsling av övergivna gruvhål, utöver uppgifter att ingripa i akuta situationer. Vi kunde inte heller finna några bärande skäl för att polisen skall svara för kostnaderna för skyddsanordningarna. Vi föreslog därför

att ansvaret för skyddsanordningar kring övergivna gruvhål fortfarande skall ankomma på länsstyrelsen och att länsstyrelsen skall bära kostnaderna medan kommunerna skall åläggas ansvaret att utföra själva stängslingen, allt i enlighet med det förslag som lagts fram av Räddningsverksutredningen, Räddningstjänsten i Sverige – Rädda och Skydda (SOU 1998:59).

13.3. Remissinstansernas yttranden

Övervägande del av remissinstanserna ställer sig positiva till vårt förslag. Länsstyrelsen i Östergötland är en av de remissinstanser som påpekar att det är mycket viktigt att länsstyrelsen tillförs de medel som är erforderliga för att täcka kostnaderna för stängslingen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Malmö stads kommunstyrelse, Bromölla kommun, Länsstyrelsen i Örebro län är negativa till vårt förslag. T.ex. anför Länsstyrelsen i Norrbottens län att den inte förfogar över någon personal som kan utföra byggnads- eller grävningsarbeten eller andra former av praktiskt arbete som erfordras för att verkställa förvaltningsbeslut. Man menar också att länsstyrelsen inte är lämpad att ta sig an sådana arbetsuppgifter som innebär att någon form av organisation för praktiskt arbete måste byggas upp. Bromölla kommun motiverar sin inställning på ett liknande sätt. Man menar att det inte är rimligt att kommunerna skall skaffa sig kompetens att utföra en sådan syssla som inte har samband med någon annan kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har tillstyrkt att kommunerna och deras räddningstjänst tar över polisens nuvarande arbetsuppgifter och ansvaret för dessa när det gäller stängsling av övergivna gruvhål. Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med att det borde vara kommunernas ansvar att förebygga olyckor av den typ som här avses. Länsstyrelsen i Dalarna har bl.a. anfört att vad gäller denna verksamhet föreligger sådana säkerhetsaspekter att det mycket väl kan motivera att polisen skall ansvara för den. Länsstyrelsen ställer sig emellertid inte negativ till vårt förslag under förutsättning att finansieringen täcks.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört att det naturliga vore att lägga huvudansvaret för stängsling av övergivna gruvhål på kommunen mot bakgrund av kommunens skyldighet att främja

olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen enligt 7 § räddningstjänstlagen (1986:1102).

13.4. Överväganden och förslag

Bör arbetsuppgiften ankomma på polisen?

Arbetsuppgifterna med stängsling av övergivna gruvhål kan i mycket liten utsträckning motiveras utifrån polisens ansvar för att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. De arbetsuppgifter som ankommer på polisen i enlighet med 1956 års ämbetsskrivelse kräver varken den kompetens som polisen har eller de speciella befogenheter som polisen tilldelats. Polisen har visserligen en skyldighet att ingripa i akuta situationer i samband med olyckor m.m. men därutöver måste de arbetsuppgifter som polisen ansvarar för när det gäller stängsling av övergivna gruvhål anses vara verksamhetsfrämmande uppgifter. Några skäl för att polisen skall bära kostnaderna för stängsling av övergivna gruvhål kan vi inte finna. Arbetsuppgifterna och kostnadsansvaret bör därför flyttas från polisen till annan huvudman. Utredningens förslag påverkar inte polisens skyldighet att ingripa i akuta situationer i samband med olyckor m.m.

Vem kan lämpligen utföra arbetsuppgiften i stället?

Någon remissinstans har föreslagit att kommunen tilldelas huvudansvaret för stängsling av övergivna gruvhål mot bakgrund av kommunens skyldighet att främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen enligt 7 § räddningstjänstlagen (1986:1102). Det finns därför skäl att gå närmare in på vilket ansvar som åläggs kommunen i räddningstjänstlagen. Av denna lag framgår att varje kommun skall svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Ansvaret för den brand- och brandskadeförebyggande verksamheten ligger alltså på kommunerna. Av förarbetena till räddningstjänstlagen (prop. 1985/86:170) framgår att räddningstjänstkommittén bl.a. föreslog att kommunen skulle få utökade skyldigheter att ingripa till att även avse fall då det föreligger fara för olyckor. Efter ett ingående resonemang i frågan konstaterade

föredragande statsrådet att ansvaret för att ingripanden kommer till stånd inte bör utvidgas till att avse fara för olyckshändelser. Av specialmotiveringen till 7 § räddningstjänstlagen framgår att syftet med bestämmelsen att kommunen har skyldighet att främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet är att lägga ett särskilt ansvar på kommunerna att främja samarbetet och verka för att brister i skadeskyddet vid olika anläggningar rättas till, t.ex. genom påpekanden till den ansvariga myndigheten. Kommunens ansvar enligt detta lagrum påverkar inte det ansvar som åvilar annan myndighet när det gäller olycksförebyggande arbete. Av Räddningstjänstlagutredningens slutbetänkande (SOU 2002:10) framgår att begreppet räddningstjänst inte innefattar åtgärder för att förebygga olyckor eller skador. Det finns således inte, enligt vår mening, något utrymme för att inom kommunernas nuvarande ansvarsområde ålägga dem ansvaret för inhägnaden av övergivna gruvhål. Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta nuvarande ordning att staten, som ju är den instans som ger tillstånd till gruvdrift, skall ansvara för och stå för kostnaden i samband med stängsling av gruvhål. Däremot har naturligtvis kommunen en skyldighet att agera och anmäla behov av åtgärder då anledning därtill uppkommer mot bakgrund av sitt ansvar enligt 7 § räddningstjänstlagen.

Vid en undersökning av hur ärendena rent praktiskt handläggs i de delar av landet där ärendetypen förekommer har vi kunnat konstatera att även om handläggningen synes variera i olika län är det oftast så att handläggningen sköts inom en enda myndighet. Det finns såvitt vi kan bedöma inga bärande skäl för att behålla den ordning som i dag kommit att råda med en uppdelning av ansvaret på två myndigheter (länsstyrelsen och polismyndigheten), när det gäller ifrågavarande arbetsuppgift. Tvärtom har vi kunnat konstatera att det varken av formella eller praktiska skäl är lämpligt att dela upp ansvaret för stängsling av övergivna gruvhål mellan olika myndigheter. Frågan hör naturligt samman med naturvård eller gruvnäring och bör handläggas hos myndighet med ansvar för sådana frågor. Det totala ansvaret för stängsling av övergivna gruvhål, dvs. ansvaret för utredning, beslutsfattande och kostnader bör alltså ligga på en och samma myndighet.

Med staten som ansvarig för frågorna ser utredningen två möjliga mottagare av arbetsuppgiften; länsstyrelsen eller Bergsstaten.

Länsstyrelsens uppgifter framgår av förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion. Enligt denna förordning svarar länsstyrel-

sen för den statliga förvaltningen i länet i den mån inte någon annan myndighet har ansvaret för särskilda förvaltningsuppgifter. Av samma förordning framgår vidare att länsstyrelsen bl.a. har uppgifter inom räddningstjänst, hållbar samhällsplanering, naturvård och miljöskydd. Det kan vidare konstateras att länsstyrelserna i dag, enligt 1956 års ämbetsskrivelse har ett ansvar, i vart fall formellt, för att fatta beslut när det gäller frågor om stängsling av övergivna gruvhål samt för att låta ombesörja de skyddsanordningar som fordras. Dessutom har länsstyrelserna enligt förordning (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken tillsynsansvar för gruvor i drift utifrån ansvaret ur miljösynpunkt för miljöfarlig verksamhet. Detta är omständigheter som i och för sig talar för att länsstyrelserna kan vara lämpliga för att ha huvudansvaret för uppgifterna. Det som talar emot är att ärendetypen inte verkar förekomma särskilt frekvent vilket i sin tur kan medföra problem med att upprätthålla kompetensen inom området om ärendena handläggs i varje region. Varje ärende medför emellertid en stor arbetsinsats och innehåller många komplicerade frågeställningar. Detta innebär att det kan antas finnas stora samordningsvinster genom att en central myndighet tar över huvudansvaret för uppgifterna.

Bergsstaten är förvaltningsmyndighet för frågor om Sveriges mineralhantering och lyder under Näringsdepartementet. Chef för Bergsstaten är bergmästaren. Myndighetens uppgift är bl.a. att ha tillsyn över efterlevnaden av minerallagen (1991:45). Detta innebär bl.a. att myndigheten skall förebygga att personer och egendom kommer till skada vid gruvdrift. Gruvkartor för merparten av de äldre gruvorna finns hos Bergsstaten. När ett ärende om stängsling av övergivna gruvhål aktualiseras vid länsstyrelse eller polismyndighet inhämtas ofta information från Bergsstaten bl.a. om gruvans omfattning.

Bergsstaten har alltså redan i dag ett ansvar för att förebygga att personer och egendom kommer till skada vid gruvdrift. Det framstår som ett naturligt led att utvidga detta ansvar till att avse även tiden efter det att gruvdriften upphört. Bergsstaten har som nämnts ovan tillsynsansvaret över efterlevnaden av minerallagen, där lagregleringen om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål finns. Vidare kan konstateras att det inom Bergsstaten finns nödvändiga kunskaper och kompetens inom området för att överta arbetsuppgiften. Dessutom har Bergsstaten ställt sig positiv till att ta över ansvaret för arbetsuppgiften. Övervägande skäl talar alltså för att

det är Bergstaten som i fortsättningen skall ta över ansvaret för inhägnad av övergivna gruvhål.

Författningsreglering

Såsom ovan nämnts finns de nu gällande reglerna om stängsling av övergivna gruvhål i ett beslut av Kungl. Maj:t den 13 januari 1956. Vidare framgår det av 13 kap. 8 § minerallagen (1991:45) att regeringen får meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor. Några sådana föreskrifter har aldrig meddelats.

Även om det i och för sig skulle vara möjligt för regeringen att genom en förordning meddela bestämmelser om ansvaret kring övergivna gruvhål anser vi att frågan om vem som skall bära ansvaret och kostnaderna är så central att den lämpligen bör tas in i minerallagen.

När det gäller bestämmelsens närmare utformning menar utredningen att det framstår som rimligt att utvidga ansvarsområdet till att avse även fara för andra djur än husdjur och till att avse egendom, t.ex. byggnader. I den mån andra åtgärder än stängsling och annat sådant skydd erfordras får regeringen meddela föreskrifter i frågan enligt 13 kap. 8 § minerallagen (1991:45).

13.5. Konsekvensanalys

Vi har frågat ett antal polismyndigheter, där ärenden om stängsling av övergivna gruvhål kan tänkas förekomma, om hur stora kostnaderna för ärendetyperna varit under de tre senaste åren. Dessutom har frågor ställts om hur stora personalresurser ärendena tagit i anspråk under samma tid.

Polismynd. Material

(kr)

Extern pers. (kr)

Övrig kostn. (kr)

Pers.kostn. (kr) / åak

Kronoberg 99-01 0

0

0

0

Dalarna –99 -00 -01

304 000 149 000 84 000

283 000 263 000 255 000

187 000 1151 000 131 000

60 000 / 1/6260 000 / 1/6 60 000 / 1/6

Västmanland -99 -00 -01

60 0 4 402

6 850 5 600 6 600

18018 000 30 000

16 000 / 0 16 000/ 0 16 000/ 0

Värmland -99 -00 -01

0 0 30 0003

0 0 0

0 0 0

0 0 0

Örebro –99 -00 -01

266 000 267 000 176 000

040 0

12 00018 500 0

12 000/ 10h212 000/ 10h 12 000/ 10h

Uppsala –99 -00 -01

0 120 470 0

0 54 150 0

0 66 320 0

0/0 0/0 0/0

Norrbotten 99-01 0

0

0

0

Gävleborg 99-00 -01

- 200 0003

- - -

Jämtland 99-01 0

0

0

0

Södermanland 99-01

0

0

0 Ca 15 % av en heltid (polisutbild.)

Jönköping 0 0 0 0

Av den genomförda undersökningen framgår dessutom att kostnaderna för stängsling av övergivna gruvhål varit betydligt större under början och mitten av 1990-talet. Kostnaderna inom en

1 Övrig kostnad, Dalarna: diverse hyror, 4-hjulingar, andra skogsmaskiner, traktamenten. Övrig kostnad, Västmanland: transportkostnad, uppsättning av stängsel från entreprenör som inte gjort någon uppdelning av beloppet (anbudssumma). Övrig kostnad Örebro; fyllt igen ett gruvhål på en tomt, inventering av gruvhål inom Lindesbergs kommun. 2 Årsarbetskraft, Dalarna: 75 % utgör polisutbildad personal, 25 % utgör civilanställd personal. Årsarbetskraft Örebro: allt arbete (10 timmar per år) har utförts av polisutbildad personal. 3 Materialkostnad Värmland: avser faktura från länsstyrelsen för uppsatt stängsel. Materialkostnad Gävleborg: för 2001 har betalats fakturor om 200 000 kr sammanlagt för både material och extern personal. 4 Extern personalkostnad Örebro; enligt överenskommelse mellan Skogsvårdsstyrelsen och Polismyndigheten har arbetsinsatsen drivits i form av ett arbetslöshetsprojekt. Därav inga kostnader.

polismyndighet har då kunnat uppgå till 1–1,5 miljoner kr under ett år. Tendensen tycks vara den att ärendetypen minskar. Undantaget härifrån är Södermanlands polismyndighet där man nyligen inlett en inventering av övergivna gruvhål inom länet. Chefen för Bergsstaten, bergmästaren, har konsulterats och varit med vid inspektion av gruvhål. Från polismyndigheten i Södermanland förväntar man sig att kostnaderna för ärendetypen kommer att vara relativt höga inom den närmaste framtiden.

Om utredningens förslag genomförs kommer övervägande delen av berörda polismyndigheters kostnader minska något. Även länsstyrelserna i berörda län kan antas få en något minskad kostnad. Eftersom ärendetypen inte framstår som särskilt frekvent samtidigt som den ligger väl inom Bergsstatens kunskapsområde och verksamhetsområde framstår merkostnaderna för Bergsstaten för hanteringen av dessa ärenden som begränsade. Som framkommit ovan är även Bergsstaten redan i dag till viss del involverad i frågor kring stängsling av övergivna gruvhål. Det utökade arbete som ett genomförande av förslaget skulle leda till internt för Bergsstaten framstår därför som marginellt. Någon resursförstärkning i denna del kommer inte att behövas enligt utredningens mening. Däremot måste Bergsstaten kompenseras för kostnader för material och anlitande av experter vid utförande av arbetsuppgifterna. En anslagsförstärkning motsvarande de kostnader polismyndigheterna har i dag för material, extern personal och övriga kostnader fordras.

Det är svårt att uppskatta hur många årsarbetskrafter inom polisen som frigörs för andra arbetsuppgifter om detta förslag genomförs. Av de svar vi erhållit från olika polismyndigheterna kan slutsatsen dras att när ärendetypen aktualiseras drabbas polismyndigheten framför allt av externa kostnader samt att ärendetypen, i den mån den egna personalen tas i anspråk, till största delen handläggs av polisutbildad personal. En mycket osäker uppskattning är att ca fem årsarbetskrafter frigörs inom polismyndigheterna om förslaget genomförs.

Härutöver finner utredningen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som enligt 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) motiverar en särskild redovisning.

14. Social brottsprevention

14.1. Sammanfattning av utredningens förslag i delbetänkandet

Av 2 § polislagen framgår att det hör till polisens arbetsuppgifter att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Tillsammans med övervakningsverksamheten och uppgiften att bedriva spaning och utredning ingår den förebyggande uppgiften i det som brukar betecknas som polisens kärnverksamhet.

Inom kriminologin är det vanligt att dela in brottsprevention i två kategorier av åtgärder; de situationella och de sociala åtgärderna.

Med situationell prevention menas sådana åtgärder som syftar till att påverka kriminogena eller brottsalstrande situationer. Detta kan ske genom att minska det förväntade utbytet av brott, att öka risken för upptäckt, att försvåra genomförandet av brott och genom att underlätta ett laglydigt beteende. Även förstärkning av straffhotet räknas ibland som situationell prevention.

Social prevention innefattar sådana åtgärder som syftar till att minska individers eller grupper av individers benägenhet eller motivation att begå brott och därmed motverka utvecklingen av en kriminell livsstil. Då brottsbenägenheten till stor del utvecklas i tidiga år är barn och ungdomar den huvudsakliga målgruppen. Familjen, skolan och fritidssektorn hör till de viktigare arenorna för den sociala prevention som riktar sig mot barn och ungdomar. Social brottsprevention är således framför allt en uppgift för andra sektorer i samhället än polisen. Trots att polisen varken har kompetens eller utbildning som direkt omfattar åtgärder som syftar till att påverka den individuella benägenheten att begå brott har polisen deltagit i och varit huvudman för projekt med rent socialt brottsförebyggande inriktning. Polisen har t.ex. fungerat

som fritidsledare för ungdomar i riskzonen, informerat i skolor om t.ex. drogers skadeverkningar samt bedrivit trafikundervisning för barn. Normförstärkande information genom kasperteater för de yngsta barnen är ytterligare ett exempel. Kritik har framförts att polisen tar på sig andra yrkesgruppers arbetsuppgifter t.ex. lärarens och fritidpedagogers och dessa aktiviteter synes ha minskat i omfattning under de senaste 10–15 åren.

Hittills genomförd forskningen har inte kunnat påvisa några synbara effekter på brottsligheten av polisens medverkan i socialt brottspreventiva projekt som t.ex. fritids- eller olika informationsaktiviteter i skolan.

Det är inte möjligt att genom precisering i lagstiftningen avgränsa polisens medverkan i den sociala brottspreventionens område. Utredningen vill i stället peka på de möjligheter till renodling av polisens medverkan i det brottsförebyggande arbetet som ligger i metodutveckling och en utvecklad mål- och resultatstyrning. Inom andra områden är det vanligt att man ställer upp konkreta mål och att man vidtar en analys av hur målen har uppnåtts. Detta är dock mindre vanligt när det gäller socialt brottsförebyggande åtgärder. Rikspolisstyrelsen har den viktiga uppgiften att utveckla och precisera de mål och riktlinjer som lagts fram för polisverksamheten och att förmedla dem till den övriga polisorganisationen. Detta bör enligt utredningen i högre grad än i dag ske också när det gäller det brottsförebyggande arbetet inte minst det som sker på lokal nivå.

Polisen bör också i fortsättningen utgöra ett stöd för andra aktörer i deras ansträngningar att bidra till det brottsförebyggande arbetet. Detta bör dock endast omfatta sådant stöd som kan motiveras utifrån den särskilda kompetens, den utbildning och de befogenheter som just polisen har. Polisens brottsförebyggande verksamhet bör vara att t.ex. informera om brottsrisker och om olika sätt att skydda sig mot brott dvs. sådant som gäller situationell brottsprevention. Om polisen härutöver skall medverka i socialt inriktade aktiviteter bör i varje enskilt fall avgöras utifrån den troliga brottsförebyggande effekt som polisen kan bidra med.

Ett av verksamhetsmålen för polisen är att varje polismyndighet ska utarbeta och dokumentera en brottsförebyggande strategi som kan ligga till grund för allt polisarbete på lokal nivå. I denna skall bl.a. framgå hur och med vilka myndigheter och organisationer som samverkan skall ske. Dessa dokument bör enligt utredningen bli föremål för en bedömning där ett av bedömningskriterierna bör

vara i vilken utsträckning de eventuella verksamheter som ligger inom ramen för social brottsprevention uppfyller kraven på polisiär relevans. Det bör t.ex. framgå av strategin varför en aktivitet inte skulle bidra till samma brottsförebyggande effekt om i stället andra aktörer genomförde den.

Vidare är det viktigt för renodlingen att uppgradera den lokala handlingsplanen som styrinstrument. Det är viktigt att de brottsförebyggande strategier som polismyndigheterna tar fram ges ett sådant innehåll att det ger stöd till närpoliser och andra i deras val av uppgift och metod när det gäller det brottsförebyggande arbetet för att minska utrymmet för deltagande i sådana aktiviteter inom den sociala brottspreventionens område som inte bör utföras av polisen.

14.2. Remissinstansernas yttranden

Stockholms kommunstyrelse, Partille kommun, Karlskrona kommun, Borlänge kommun, Orust kommun, Nora kommun, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Arboga kommun, Jönköpings kommun, Bromölla kommun, Lilla Edets kommun, Laholms kommun, ST-polisväsende, Svenska Kommunförbundet, Skytterörelsens ungdomsorganisation och Glesbygdsverket betonar vikten av att polisen tar aktiv del i det sociala brottsförebyggande arbetet. Man pekar på det samarbete mellan polis och andra delar av samhället som vuxit fram de senaste åren. Vikten av att polisen även i fortsättningen deltar som en aktiv part i socialt inriktade aktiviteter i syfte att förebygga brott lyfts fram. Det anförs t.ex. att i det nationella brottsförebyggande programmet ”Allas vårt Ansvar” (Ds 1996:59) är polisen en central aktör i de lokala brottsförebyggande råden och att polisens medverkan i dessa är avgörande för rådens funktion.

Stockholms kommunstyrelse, Partille kommun, Karlskrona kommun, Borlänge kommun, Rikspolisstyrelsen, Polisförbundet och Länsstyrelsen i Örebro län stödjer utredningens uppfattning att polisens arbete skall inriktas på det polisiärt relevanta.

En rad remissinstanser vänder sig dock mot utredningens resonemang. Man menar t.ex. att det finns en balanserad bild när det gäller förväntningarna på polisens roll i denna del och att behovet av kontinuitet talar för att man snarast bör förstärka

polisens och närpolisens medverkan i det sociala brottsförebyggande arbetet särskilt i storstäderna.

Man anför vidare att polisens insatser är av stor betydelse för att på sikt hejda den utveckling av kriminalitet som skett de senaste 20 åren. Det framförs att polisen därför måste kunna ha en roll och finnas med innan brott har skett och detta gäller främst inom ungdomsgrupperna. Man menar t.ex. att polisen bör verka utåtriktat i preventivt syfte i exempelvis skolor, föräldramöten etc. Att dra sig tillbaka från den sociala brottspreventionens område vore, enligt en kommun, att ge fel signaler i en tid då det brottsförebyggande arbetet på lokal nivå mer och mer kommer i fokus. Det påpekas att det finns en klar risk att de naturliga kontaktytorna gentemot medborgarna och då i synnerhet barn och ungdomar minimeras genom utredningens förslag. Vidare uppges att om polisens kontakter begränsas till personer som är brottsmisstänkta finns det risk för att både allmänhetens förtroende för polisen kommer minska och att möjligheten att inhämta information minskar samt att det vore olyckligt om polisen endast kontaktas i negativa sammanhang.

Svenska Kommunförbundet har anfört att formuleringarna i utredningens förslag kan tolkas som att polisen mer eller mindre helt skulle dra sig tillbaka från den sociala brottspreventionens område till förmån för den situationella brottspreventionen och att detta, enligt förbundets mening, är ägnat att ge fel signaler i en tid då kriminaliteten ses som ett samhällsproblem och ”allas vårt ansvar” som måste angripas på bred front. Det är vidare, enligt förbundets mening, av stor vikt att polisen värnar om den naturliga kontakten med allmänheten och att ungdomar får möjlighet att komma i kontakt med polisen annat än i en konfliktfylld situation. Det finns, enligt förbundet, en uppenbar risk att värdet av polisens normförstärkande information i skolundervisningen undervärderas, oavsett att forskningen inte har kunnat påvisa några synbara effekter på brottsligheten genom polisens medverkan.

14.3. Överväganden och förslag

Till polisens kärnverksamhet hör att förebygga brott, och det mesta av vad polisen gör har ett brottsförebyggande syfte. Sålunda har även den allmänna övervakningen, gripanden och lagföringar preventiva syften. Men polisen medverkar också i brottsföre-

byggande verksamhet i en mer direkt mening. Särskilt under senare år har samarbetet och samverkan i brottsförebyggande syfte mellan polisen och andra aktörer i lokalsamhället ökat, inte minst som ett resultat av att en stor del av landets kommuner har inrättat lokala samarbetsorganisationer för detta ändamål. Polisens roll som brottsförebyggare, och inte minst som medverkande i lokala brottsförebyggande råd och liknande, är mycket viktig. Detta är något som underströks i utredningens delbetänkande och som många av remissinstanserna också påpekat.

Brottsförebyggande åtgärder är naturligtvis inte endast en polisiär angelägenhet. Polisens möjligheter att påverka, och polisens möjligheter att spela en roll som stöd till andra aktörer, varierar beroende på inom vilken arena som de brottsförebyggande åtgärderna vidtas. All forskning och erfarenhet visar t.ex. att när det gäller social brottsprevention, med vilket avses sådana åtgärder som har betydelse för ungas benägenhet och motivation att begå brott, är polisens möjligheter begränsade. Familjen, skolan och fritidssektorn brukar här pekas ut som de viktigaste arenorna. Detta innebär dock inte att polisen inte kan bidra också i dessa sammanhang.

När det gäller den situationella brottspreventionen, dvs. sådana åtgärder som syftar till att öka upptäcktsrisken och försvåra genomförandet av brott samt att minska det förväntade utbytet av brott, har polisen en mer betydelsefull roll än när det gäller social brottsprevention. Men även här kan också andra aktörers åtgärder, eller frånvaro av åtgärder, vara minst lika betydelsefulla, t.ex. sådana som kan vidtas av den lokala handeln, biltillverkare, parkeringsbolag, restaurangnäringen och av andra.

Insikten om att polisen inte ensamt kan minska brottsligheten, särskilt inte beträffande den s.k. vardagsbrottsligheten, har stärkts under senare år. Så har också intresset från olika delar av samhället att medverka, enskilt eller i samverkan med andra. Polisen är därför, som en av remissinstanserna uttrycker det, inte längre ensam om att ha brottsförebyggande kompetens. Insikten, intresset och kompetensen har stärkts hos en rad olika aktörer och allt vanligare är att aktörer samverkar mot ett gemensamt mål utifrån sina respektive yrkesroller, särskilda kompetenser och uppgifter.

I utredningens delbetänkande pekades på den risk som föreligger att polisen inte bara medverkar i sin roll som polis i samarbetet på lokal nivå, utan också tar över andras yrkesroller och uppgifter.

Enligt vad utredningen erfar var en sådan sammanblandning av olika aktörers roller betydligt vanligare förr, där polisen inte sällan övertog t.ex. lärarens uppgifter liksom ibland också fritidsledarens. Som en av orsakerna till att detta minskat i omfattning, är säkert att det brottsförebyggande perspektivet integrerats i många sektorers löpande verksamhet, som i skolan och i fritidssektorn. Detta, menar utredningen, är en positiv utveckling.

En av remissinsatserna menar att formuleringarna i delbetänkandet kan uppfattas som att polisen mer eller mindre helt skulle dra sig tillbaka från den sociala brottspreventionens område. Utredningen vill understryka att detta inte varit avsikten. Polisen kan spela en mycket viktig roll också i projekt och verksamheter som syftar till att påverka de ungas motivation och benägenheten att begå brott. Det utredningen velat medverka till är just renodlingen av olika roller i det samarbete som pågår mellan de olika aktörer som utifrån sina respektive uppgifter och roller bidrar till att minska brottsligheten och öka tryggheten. Polisens medverkan i socialt brottspreventiva verksamheter bör därför motiveras utifrån samma kriterier som alla andra aktörers medverkan, dvs. utifrån den särskilda kompetens, den utbildning och de befogenheter som yrkesrollen bär med sig.

De möjligheter som föreligger för att renodla polisens medverkan i socialt brottsförebyggande verksamhet torde därför inte skilja sig mycket från de som gäller för andra yrkesroller. Metodutveckling och en utvecklad mål- och resultatstyrning för att kunna bedöma är något som polisen liksom andra yrkesgrupper är betjänta av.

II KOMPLETTERING AV POLISENS RESURSER I GLESBYGD

15. Polisen i glesbygdsområden

15.1. Inledning

Polisens arbetsuppgifter varierar i relativt stor grad mellan å ena sidan storstadsregioner och å andra sidan glesbygdsområden. Skillnaden handlar både om de konkreta arbetsuppgifterna och om resurser och personaltäthet. Stora delar av Sverige är glest befolkade och har förhållandevis låg brottslighet. Det saknas i realiteten förutsättningar för att i dessa områden upprätthålla en polisiär närvaro av samma slag som i tätorterna. Polisverksamheten måste ändå bedrivas så att rättstryggheten upprätthålls.

Utredarens huvuduppgift när det gäller polisresurser i glesbygd är att komma med förslag som tillgodoser medborgarnas behov av en godtagbar polisiär verksamhet i de glest befolkade delarna av Sverige. Medborgarnas krav avser såväl den polisiära närvaron som utförande av arbetsuppgifter inom ramen för polisens centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I direktiven anges att utredaren förutsättningslöst skall pröva olika vägar att komplettera polisens resurser och insatser utanför tätorterna. I uppgiften ingår också att undersöka hur rekrytering av poliser till glest befolkade områden kan underlättas. Utgångspunkten för förslagen skall vara att enskildas rättstrygghet värnas och att tryggheten förstärks. Detta förutsätter att de personer som kommer i fråga för att komplettera polisen tilldelas arbetsuppgifter som de har adekvat utbildning för och att deras säkerhet inte riskeras. En mer detaljerad beskrivning av utredarens uppgifter avseende polisens resurser i glesbygden återfinns i direktiven som i sin helhet bifogas detta betänkande.

15.2. Polisresurser

Polisresurser i landet

Innan utredningen går in på frågan om de polisiära problem som förekommer i glesbygd och hur polisens resurser kan kompletteras finns anledning att titta på siffror som rör personal inom polisen i hela landet.

Av polisens årsredovisning för år 2001 framgår bl.a. följande. Vid utgången av år 2001 uppgick antalet anställda inom polisen till 22 708, varav 16 120 var poliser och 6 588 var civilanställda. Jämfört med föregående år innebar detta en ökning med 31 poliser. Härtill kommer att i december 2001 avslutade 188 elever sin grundutbildning. Dessa tillfördes polismyndigheterna i januari 2002och antalet poliser uppgår därmed till 16 308. Antalet civilanställda ökade med 383.

Av årsredovisningen framgår vidare att behovet av nya poliser inom vissa polismyndigheter inte kunnat tillgodoses helt. Bristen på medel har för en del polismyndigheter inneburit att det inte varit möjligt att anställa nya poliser i den utsträckning som man behövt, medan för andra har medel funnits men däremot inga sökanden till de lediga anställningarna. För att underlätta för myndigheter som har svårigheter att få poliser till de mindre orterna inom myndigheten, har Rikspolisstyrelsen nyligen startat ett projekt för att sprida goda idéer om hur man kan få sökande till bristorter. De ökade satsningarna har ännu inte fått genomslag.

Av årsredovisningen framgår att medelåldern bland poliser år 2001 var 45,6 år och året innan 45,8 år. Medelåldern varierar kraftigt med som lägst 42,3 år vid polismyndigheten i Stockholms län och som högst 49,5 år vid polismyndigheten i Värmland. Medelåldern bland de civilanställda var 45,2 år. Eftersom polisarbete ofta innebär arbete alla dygnets timmar, alla veckans dagar och dessutom ofta utomhus och ibland i stress- och risksituationer kan den höga medelåldern bli ett problem. Bland landets poliser är 23,3 procent 55 år eller äldre. Det är en ökning med 1,7 procent jämfört med föregående år. Variationerna mellan polismyndigheterna är dock betydande. Vid cirka hälften av polismyndigheterna är minst en tredjedel av poliserna 55 år eller äldre. Vissa närpolisområden har väsentligt högre medelålder än genomsnittet.

Polisresurser i framtiden

Av budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/2002:1) framgår att det enligt regeringens bedömning är nödvändigt att antalet poliser ökar under de närmaste åren och att utvecklingen mot en allt högre medelålder inom poliskåren bryts. Regeringen har tidigare slagit fast att antalet poliser inte skall fastställas en gång för alla utan bedömas med hänsyn till verksamhetens behov och förutsättningar i övrigt. Det är Rikspolisstyrelsens uppgift att bedöma behovet av poliser och annan personal och tillhandahålla statsmakterna det underlag som behövs för att fatta beslut om polisens verksamhet.

I budgetpropositionen kan man vidare läsa att etableringen av en polisiär grundutbildning i Umeå år 2000 och i Växjö år 2001 förväntas främja rekryteringen av nya poliser, särskilt i de delarna av landet. De resurser som nu tillförs polisväsendet skapar enligt Rikspolisstyrelsen förutsättningar för polisväsendet att öka utbildningskapaciteten så att det är möjligt att år 2001 anta ca 550 polisstuderande. Från och med 2002 är målsättningen att anta ca 900 polisstuderande per år. Detta skulle, även med beaktande av de avgångar som kan förutses, innebära att den nedåtgående utvecklingen vänder redan i år, då antalet poliser ökar med ca 300. Antalet poliser antas också öka med ca 160 år 2002, ca 220 år 2003 och ytterligare ca 420 år 2004. Vid utgången av år 2004 kommer det då att finnas ca 17 200 poliser.

Rikspolisstyrelsen har i polisväsendets budgetunderlag för åren 2003–2005 uppgett att personalbehovet för att polisen skall nå statsmaktens ambitionsnivå motsvarar ca 25 500 anställda, varav ca 19 000 poliser samt ca 6 500 specialister och annan personal. Av Rikspolisstyrelsens budgetunderlag framgår vidare att den polisutbildning som för närvarande bedrivs på tre orter i landet från och med år 2002 kommer att uppnå full utbildningskapacitet, med en antagning av upp emot 900 studerande per år. För att uppnå den angivna nivån 19 000 poliser år 2008 krävs att antagningen under ett antal år temporärt utökas från 900 till minst 1 250 polisstudenter per år. En sådan utökning förutsätter utöver ett tydligt uppdrag och en garanterad finansiering från statsmakten att det startas polisutbildning på fler platser eller att utbildningen förändras. En sådan temporär utbildningsinsats bör enligt rikspolisstyrelsen påbörjas hösten 2003 med en antagning av totalt 200 studenter utöver de 900 som planeras i dagsläget. Antagningen 2004 bör därefter utökas med ytterligare 150 till totalt 1 250

studenter per år fram till år 2006, varefter den temporära utbildningsinsatsen successivt kan trappas ner. Från och med år 2008 föreligger inte längre något behov av utökad utbildningskapacitet för att bibehålla en nivå på ca 19 000 poliser om den låga rörligheten inom polisen består.

15.3. Definition av glesbygd och landsbygd

Innan utredningen går vidare in på frågorna om polisen i glesbygd skall nämnas att det i Sverige finns många olika typer gles- och landsbygder. Det finns inte någon klar och allmänt vedertagen definition av begreppen. Några definitioner som används oftare än andra finns dock. Glesbygdsverket har redogjort för dem i sin årsrapport 2001. Utredningen har här valt att redovisa glesbygdsverkets definition och för den som vill ha närmare information om övriga definitioner hänvisas till Glesbygdsverkets årsrapport 2001.

Glesbygdsverket har en metod där möjligheten att nå service och arbete avgör vad som är glesbygd respektive landsbygd. Det är fråga om glesbygd då man har mer än 45 minuters bilresa till närmaste tätort större än 3 000 invånare. Både landsbygd och tätorter med upp till 3 000 invånare kan inkluderas. Tätortsnära landsbygd finns inom 5 till 45 minuters bilresa från tätorter större än 3 000 invånare. Tätorter har mer än 3 000 invånare och till tätorter räknas även området inom 5 minuters bilresa från tätorten. Det främsta syftet med indelningen är att särskilja olika typer av bygder för att synliggöra deras skilda förutsättningar.

En bestämd definition av begreppen gles- och landsbygd är inte avgörande för utredningens ställningstagande. Utredningens utgångspunkt är att en komplettering av polisens resurser behövs i de områden där avstånd, invånarantal och brottsnivå gör det svårt att utan mycket stora kostnader upprätthålla en polisiär närvaro av samma slag som i tätorterna. De förslag som utredningen lägger fram är främst avsedda för glesbygdsområden, men är även möjliga att tillämpa i hela landet och lagstiftningen begränsar inte tillämpningen endast till glesbygdsområden.

15.4. Befolkningsutvecklingen i glesbygd

Statistiska centralbyrån presenterade i slutet av år 2001 uppgifter som visade att så gott som samtliga glesbygdskommuner i landet uppvisade en minskande befolkning under år 2001. Befolkningsförändringarna är dels en konsekvens av att hela den nationella befolkningstillväxten avmattats under senare delen av 1990-talet som en följd av minskade födelsetal och minskad invandring, dels en effekt av att ungdomar i stor utsträckning flyttar till större städer. Födelsetalen i kombination med flyttrörelser som pågått under flera decennier påverkar således dagens regionala befolkningsstruktur.

Befolkningen i många av gles- och landsbygdsregionerna minskar sålunda stadigt, men förändringen ser olika ut i olika åldrar. Enligt Glesbygdsverket finns dock positiva tendenser. I de flesta gles- och landsbygdsområden i landet finns fler inflyttare än utflyttare i åldrarna 30–64 år. Det är viktigt att förstärka de positiva tendenserna eftersom de är möjliga att påverka till skillnad mot negativa födelsetal och ungdomsflytt. En samhällelig uppgift är att skapa förutsättningar för goda livsbetingelser i glesbygd. Det är därför viktigt och angeläget att frågor kring polisarbete och trygghetsfrågor i glesbygden ges en god lösning.

15.5. Ny politik för hållbar regional utveckling

Från och med år 2002 omvandlades den tidigare regionalpolitiken till en ny politik för hållbar regional utveckling (prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet). Målet för den nya politiken är väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. Tillgången till service är nödvändiga förutsättningar för en positiv utveckling i gles- och landsbygd. För att folk ska kunna bo kvar eller vilja flytta ut på landet måste det finnas en viss nivå av service, t.ex. daghem, skola och livsmedelsbutiker. Enligt utredningens mening är ett väl fungerande polisväsende av betydelse i detta sammanhang.

15.6. Brottsligheten i glesbygd

Glesbygden har lägre brottsnivå

Ända sedan man började föra statistik över brottslighetens geografiska fördelning har det uppmärksammats att kriminaliteten samvarierar med befolkningstäthet. I tätbefolkade områden är antalet brott per invånare generellt sett högre än vad antalet är i glest befolkade områden. I en nyligen publicerad undersökning från Brottsförebyggande rådet (BRÅ)1 redovisas t.ex. antalet anmälda brott år 2000 per 100 000 invånare för landets mest respektive minst brottsbelastade kommuner. Bland de tio kommuner med de högsta brottsnivåerna finns nästan bara större städer och bland de med lägst brottslighet nästan bara glesbygdskommuner. I Stockholm, som har den högsta brottsnivån, anmäls mer än fem gånger så många brott per invånare som i Pajala, i Bjurholm respektive i Öckerö, som är de tre kommuner som har de lägsta brottsnivåerna i landet.

I undersökningar som studerat skillnader i brottsligheten mellan landets olika delar begränsas oftast beskrivningarna till att gälla nivåerna för förmögenhetsbrott och våldsbrott. Så var också fallet i den BRÅ-undersökning som refererades till ovan. I det följande presenteras uppgifter om antalet anmälda brott per 100 000 invånare för ytterligare några brottstyper, nämligen tillgrepp av motordrivet fordon och för bank-, post- och värdetransportrån. Anledningen till att just dessa två brottstyper valts ut är att den förra är en förhållandevis vanlig brottstyp där anmälningsbenägenheten är mycket hög. Detta innebär att för tillgrepp av motordrivet fordon kan eventuella skillnader mellan kommungrupper i endast mycket liten utsträckning förklaras av att intresset av att anmäla ett sådant tillgrepp är högre i en kommungrupp än i en annan. Valet att redovisa nivån för de grova rånen förklaras delvis också av att anmälningsbenägenheten här är mycket hög, men också av att det är en brottstyp vars förekomst i glesbygd har uppmärksammats särskilt under senare år. Utöver dessa fyra brottstyper redovisas nivåerna för samtliga anmälda brottsbalksbrott.

1 BRÅ (2000): Brottsnivåer i landets kommuner. En statistisk undersökning. BRÅ Rapport 2000:5 Stockholm:Fritzes.

Indelning i kommungrupper

I presentationen av brottsligheten i landets 289 kommuner har Svenska Kommunförbundets kommungruppsindelning använts. Indelningen av kommunerna är där gjord efter strukturella egenskaper som till exempel befolkningsstorlek och näringslivsstruktur2. Antalet grupper är nio till antalet. Grupperna är Storstäder, Industrikommuner, Större städer, Övriga större kommuner, Medelstora städer, Glesbygdskommuner, Landsbygdskommuner, Övriga mindre kommuner samt Förortskommuner.

Tillvägagångssättet för att beräkna de relativa brottsnivåerna har varit att det summerade antalet brott har relaterats till det summerade antalet invånare i respektive kommungrupp.

Känt mönster – brottsligheten högre i tätbebyggda områden

Mönstret vad gäller skillnader i brottsnivåerna är de som kunde förväntas utifrån tidigare undersökningar (se tabell 1). I gruppen Storstäder är brottsnivån betydligt högre än i övriga delar av landet och glesbygds-, landsbygds- och övriga mindre kommuner har de lägsta nivåerna. Detta gäller för samtliga anmälda brott liksom för misshandel och för stöld.

Tabell 1. Antal anmälda brott per 100 000 invånare för olika kommungrupper. Samtliga brott mot brottsbalken, misshandel (BrB 3 kap. 5-6 §§) respektive stöldbrott (BrB 8 kap.). År 2000.

BrB Misshandel Stöld

Storstäder 17 749 1 030 12 011 Större städer 11 624 656 7 391 Medelstora städer 10 010 573 6 603 Förortskommuner 9 835 559 6 369 Övriga större kommuner 9 023 497 6 117 Industrikommuner 8 436 453 5 705 Övriga mindre kommuner 7 414 406 4 856 Landsbygdskommuner 8 154 449 5 338 Glesbygdskommuner 6 667 384 4 424

2 För en närmare beskrivning av kommungruppsindelningen, se Svenska Kommunförbundets hemsida på Internet: www.svekom.se

Grova rån ovanliga i mindre kommuner

I tabell 2 redovisas motsvarande uppgifter för ytterligare två brottstyper; tillgrepp av motordrivet fordon respektive bank-, post- och värdetransportrån. Eftersom antalet brott av den senare typen är förhållandevis litet, särskilt om antalet fördelas i olika kommungrupper, har det relativa talet (antalet brott per 100 000 invånare) kompletterats med antalet anmälda brott (vilket anges med n i tabellen). Skillnaderna mellan kommungrupperna är betydligt högre för dessa båda brottstyper än vad de är när jämförelsen gäller samtliga anmälda brott. Nivån beträffande tillgrepp av motordrivet fordon är nästan sju gånger högre i de tre största städerna än vad den är i glesbygdskommunerna. Detta förklaras dels av att nivån i de tre storstäderna är särskilt hög jämfört med övriga större städer, dels av att nivån i glesbygdskommunerna är särskilt låg jämfört med andra mindre kommuner.

Tabell 2. Antal anmälda brott per 100 000 invånare uppdelat på olika kommungrupper. Tillgrepp av motordrivet fordon respektive bank-, post- och värdetransportrån. År 2000.

Tillgrepp av motor-

drivet fordon

Bank-, post- och värdetransportrån

Storstäder 1 477 4,0 (n=59) Större städer 724 1,3 (n=31) Medelstora städer 658 0,7 (n=9) Förortskommuner 923 3,7 (n=48) Övriga större kommuner 627 1,7 (n=11) Industrikommuner 560 0,8 (n=6) Övriga mindre kommuner 465 1,2 (n=5) Landsbygdskommuner 463 2,4 (n=9) Glesbygdskommuner 221 0,0 (n=0)

Bank-, post- och värdetransportrån är en förhållandevis liten brottstyp men, som nämnts tidigare, redovisas den här eftersom denna typ av brottslighet under senare år varit särskilt uppmärksammad. Bl.a. har det, inte minst i massmedia, hävdats att dessa grova rån inte sällan begås på landsorten därför att avståndet till polisen är större där, och följaktligen skulle risken att bli gripen vara mindre än om brottet skulle begås i en större stad. Som framgår av tabell 2 är det endast en mycket liten andel av de grova

rånen som begås i landets mindre kommuner. Av de totalt 178 brott som anmäldes år 20003 var det endast 14 som begicks i någon av de tre kommungrupper som kan definieras som glesbygdskommuner (dvs. Övriga mindre kommuner, Landsbygdskommuner och Glesbygdskommuner). Skillnaderna mellan de större städerna och glesbygdskommunerna är större för de grova rånen än vad de är för övriga typer av brott. Det som sticker ut, och som innebär en avvikelse från mönstren för övriga här redovisade brottstyper, är den relativt höga nivån i gruppen Förortskommuner, dvs. områden i närheten av en storstad.

Uppklaringen högre i mindre kommuner

Utöver en beskrivning av antalet anmälda brott har också en särskild studie gjorts beträffande hur stor andel av de olika brottstyperna som klaras upp. I denna del har antalet uppklarade brott under år 2000 relaterats till det summerade antalet anmälda brott under samma år i respektive kommungrupp. Här har inga hänsyn tagits till av vilken orsak brotten ansetts vara uppklarade, t.ex. görs ingen skillnad om brottet lett till åtal eller om det klarats upp med motiveringen att brott inte kunnat styrkas. Resultaten redovisas i tabell 3 och i tabell 4.

Tabell 3. Antalet uppklarade brott år 2000 i procent av antalet anmälda brott samma år, för olika kommungrupper. Samtliga brott mot brottsbalken, misshandel (BrB 3 kap. 5-6 §§) respektive stöldbrott (BrB 8 kap.).

BrB Misshandel Stöld

Storstäder 16,5 40,2 9,7 Större städer 17,9 43,4 11,3 Medelstora städer 17,7 47,2 10,0 Förortskommuner 16,0 40,9 8,6 Övriga större kommuner 16,6 47,8 8,8 Industrikommuner 16,2 48,8 9,5 Övriga mindre kommuner 20,3 49,1 1,6 Landsbygdskommuner 18,1 48,4 9,5 Glesbygdskommuner 18,9 47,7 8,9

3 För sju brott i denna kategori finns inga uppgifter om i vilken kommun brottet begicks, varför dessa inte ingår i tabellen.

Skillnaderna i uppklaringsprocent mellan de olika kommungrupperna är, för samtliga anmälda brott, inte särskilt stora. Beträffande stöldbrotten går inget mönster alls att urskiljas. För misshandel finns dock ett relativt tydligt mönster, med en lägre andel uppklarade brott i de mer tätbefolkade områdena och en högre i de mer glest befolkade delarna av landet.

Tabell 4. Antalet uppklarade brott år 2000 i procent av antalet anmälda brott samma år, för olika kommungrupper. Tillgrepp av motordrivet fordon respektive bank-, post- och värdetransportrån.

Tillgrepp av motor-

drivet fordon

Bank-, post- och värdetransportrån

Storstäder 5,3 30,5 (n=18) Större städer 8,8 22,6 (n=7) Medelstora städer 9,4 22,2 (n=2) Förortskommuner 5,2 22,9 (n=11) Övriga större kommuner 8,8 36,4 (n=4) Industrikommuner 9,7 50,0 (n=3) Övriga mindre kommuner 13,5 40,0 (n=2) Landsbygdskommuner 13,2 77,7 (n=7) Glesbygdskommuner 17,0 -

Uppklaringsprocenten för tillgrepp av motordrivet fordon är, som framgår av tabell 4, betydligt högre i de mindre kommunerna i landet än vad den är i större städer. I de tre kommungrupper där de mest glesbefolkade kommunerna ingår, är andelen uppklarade brott mellan dubbelt och tre gånger så hög som i övriga kommuner. Motsvarande mönster, men inte riktigt lika tydligt, återfinns beträffande andelen uppklarade bank-, post- och värdetransportrån. Under år 2000 anmäldes 14 sådana brott i de tre kommungrupperna där de mest glesbefolkade kommunerna ingår, och 9 klarades upp. Detta ger en uppklaringsandel på 64 procent, dvs. vart tredje anmält brott klarades upp. Motsvarande siffror för alla övriga kommungrupper är 164 anmälda och 45 uppklarade brott. Detta innebär att uppklaringsprocenten i områden utanför de mest glest befolkade kommunerna i landet stannar vid 27 procent. Uttryckt som risken att ”åka fast” talar dessa siffror för att den risken är betydligt högre om brottet begås i landets glesbygdskommuner än vad den är om brottet begås i någon annan kommun.

Hög social kontroll och färre tillfällen ger glesbygden färre brott

Orsakerna till att brottsnivåerna varierar mellan olika kommuner och att det finns ett klart och tydligt samband med befolkningstäthet, brukar i litteraturen på området sammanfattas under två rubriker. Den ena faktorn som är av stor betydelse är den informella sociala kontrollens styrka. I de mer befolkningstäta områdena i landet är visserligen de sociala interaktionerna fler, men de präglas i betydligt större utsträckning av anonymitet. Detta i sin tur innebär att människor i städer i mindre utsträckning än de som bor i mindre tätbefolkade områden, har mer frihet från de normtryck som personer man känner väl, utövar på dem. Anonymitet innebär att kontrollnätet är glesare, dvs. de mekanismer som avhåller från brottslighet är svagare.

Den andra faktorn av central betydelse för variationerna i brottslighet mellan olika geografiska områden är tillfällesstrukturen. Antalet möjligheter att begå brott är betydligt fler i tätbefolkade områden än i glesbygden. Med fler möjliga tillfällen avses då inte bara att antalet objekt att stjäla är fler eller att antalet friktioner mellan okända människor är fler i städer än i glesbygden, utan också att kontrollen över objekten och de situationer som innebär friktion är mindre.

Till dessa båda faktorer brukar nämnas att den relativt höga brottsligheten i städerna delvis också hänger samman med att kriminellt aktiva personer, till följd av social utstötning från mindre orter, söker sig till storstädernas mindre stigmatiserande miljöer.

Andra påverkande faktorer

I den tidigare nämnda undersökningen av brottsnivåerna i landets kommuner, som genomförts av BRÅ, visade det sig att det också fanns relativt stora skillnader i brottsnivå mellan kommuner som ingår i samma kommungrupp. Det kunde i den undersökningen konstateras att andra strukturella faktorer än befolkningstäthet och näringsstruktur, hade betydelse för om en kommun hade en högre eller en lägre brottsnivå än andra. I undersökningen prövades ett stort antal faktorer, som mätte förhållanden som kunde samlas under rubrikerna resursstyrka, sociala kontakter, tillfällesstruktur, delaktighet och demografi. Det konstaterades att sådana faktorer

gav ett tillskott till förklaringsvärdet, utöver det som kunde förklaras av befolkningstäthet.

15.7. Brott och anslag per visst antal invånare

I nedanstående tabell, vars uppgifter är hämtade från Rikspolisstyrelsen, redovisas antalet brott per 100 000 invånare år 2001, polismyndigheternas anslag per invånare år 2001 samt antal poliser per 1000 brottsärenden år 2001.

Län Brott per

100 000 inv

Anslag per inv.

Poliser per 1000 brottsärenden

Stockholms län 17 540 1 712 15 Skåne län 14 929 1 181 13 Västmanlands län 14 582 979 11 Västra Götalands län 13 955 1 160 13 Örebro län 13 126 1 021 13 Södermanlands län 12 527 1 048 13 Östergötlands län 12 532 951 12 Gotlands län 12 341 1 073 12 Uppsala län 11 681 913 13 Hallands län 11 395 906 11 Dalarnas län 11 360 1 020 15 Gävleborgs län 10 696 1 029 15 Västernorrlands län 10 297 996 16 Kronobergs län 10 277 888 12 Kalmar län 9 985 998 16 Värmlands län 9 954 986 16 Jönköpings län 9 766 900 15 Norrbottens län 9 633 1 196 18 Blekinge län 9 352 1 046 17 Jämtlands län 9 058 943 16 Västerbottens län 8 598 934 16

Tilldelning av medel till respektive polismyndighet baseras på ett antal variabler som utgörs av bl.a. befolkningens storlek, alla anmälda våldsbrott och all övrig anmäld brottslighet utom cykelstölder. Sedan dessa variabler tilldelats olika viktvärden får

man ett mått på myndighetens relativa belastningssituation. Detta relativa mått ställs sedan mot måttet på resurserna, dvs. det relativa antalet poliser och anslag. Efter att ha sett utfallet efter denna jämförelse mellan myndighetens belastning och resurser kan det finnas anledning att justera utfallet med hänsyn till andra behov hos respektive myndighet.

15.8. Polisiära problem i glesbygdsområden

Av tidigare avsnitt framgår att brottsligheten är lägre i glesbygdsområden än i andra delar av landet och att detta helt naturligt påverkar polistätheten. Något förenklat kan man konstatera att det inte är brottsligheten som är det stora problemet utan snarare de stora ytorna och avstånden. I det följande görs en redogörelse för de problem som ofta lyfts fram då det gäller polisverksamheten i glesbygdsområden.

15.8.1. Avstånden

Utpräglad glesbygd förekommer framför allt i Sveriges norra län. Befolkningen där är till stor del koncentrerad till ett fåtal större städer, medan landområdena i övrigt är mycket glest befolkade, såsom t.ex. Norrlands inland. Såsom framhållits av Trygghetsutredningen i Trygghet mot brott, rollfördelning och samverkan (SOU 1995:146) är brottsligheten i dessa områden inte särskilt hög. Problemet är i stället att när någon utanför länens centralorter behöver polisens hjälp, t.ex. för att ingripa mot pågående brott eller för att ge service åt allmänheten, så tar det ofta lång tid innan polisen når fram. Trots att polisdistriktet i och för sig kan ha en personalstyrka som, satt i relation till befolkningsantalet och brottsligheten, är större än i sydsverige medför de långa avstånden att det kan uppstå problem med polisiär närvaro och service. I glest befolkade områden är det inte ovanligt att endast någon enstaka polispatrull är i tjänst. Liknande problem förekommer även i andra delar av landet. Ett exempel är skärgårdsområdena där transportproblemen gör avstånden stora även om sträckan mätt i kilometer inte är så lång. Även i avsides belägna orter i län som annars uppfattas som tättbefolkade förekommer liknande problem.

15.8.2. Åldersstrukturen m.m.

Såsom redovisats tidigare i avsnitt 15.2 varierar den genomsnittliga åldern kraftigt mellan olika polismyndigheter med 42,3 år som lägst i Stockholms län och som högst 49,5 år vid polismyndigheten i Jämtland. Den höga medelåldern medför problem. Polisorganisationen ska fungera dygnets alla timmar och under veckans alla dagar. Arbetet kan ske utomhus och innebära både stress- och risksituationer. Polismyndigheterna har inte kontinuerligt tillförts yngre poliser vilket gjort att ansvaret för oregelbundna tider fallit på en personalkategori som fullt ut haft svårt att delta. En följd av detta blir att de yngre, som har större förutsättningar att arbeta oregelbundet, tvingas till oregelbundna arbetstider i stor omfattning. Sammantaget medför åldersstrukturen en brist på flexibilitet.

Sjukfrånvaron inom polisväsendet har ökat i hela landet under de senaste åren men avviker inte från den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden. Den höga medelåldern leder till att många poliser av hälsoskäl inte klarar av att arbeta nattetid. Sjukfrånvaron uttryckt i procent, som avsåg 14 dagar eller mer, var i hela landet under år 2001 3,89 % för polispersonalen och 4,94 % för den civilanställda personalen.

15.8.3. Rekrytering

Svårigheten att rekrytera poliser till glesbygd har lyfts fram i olika sammanhang. Rekryteringsproblemen varierar dock såväl mellan glesbygdslänen som mellan de små och stora orterna i dessa län. Vid polismyndigheten i Norrbotten anser man t.ex. i dag att det inte föreligger några generella rekryteringsproblem. Man anser där att den nystartade polishögskolan i Umeå i viss mån kommer att lösa problemen med rekrytering. Genom placeringen av polishögskolan i Umeå ökar möjligheterna att få lokala sökande med goda meriter som är villiga att stanna i närområdet. Även företrädare för polismyndigheten i Västerbottens län har uttryckt stora förhoppningar beträffande rekryteringen i framtiden med anledning av den nya polishögskolans placering i Umeå. Det är emellertid lättare att rekrytera poliser till en stad som t.ex. Umeå än till en liten ort som t.ex. Vilhelmina. En orsak härtill kan naturligtvis vara att glesbygden avfolkas allt mer, vilket i sin tur medför svårigheter att

bibehålla viss nivå av service, t.ex. beträffande skola, barnomsorg, livsmedelsbutiker, post m.m. Vidare ligger det för många personer en attraktionskraft i storstäderna. Karriärmöjligheterna är större, likaså möjligheten till utveckling och specialisering. Det finns också anledning att förvänta sig en annan typ av polisarbete i en storstad.

15.9. Olika strategier i glesbygdsområden för att komma till rätta med de polisiära problemen

I glesbygdslänen har man med de förutsättningar och medel som står till buds försökt lösa de uppkomna problemen. Det finns också flera exempel på försöksverksamheter. I det följande redogörs för vissa av dessa åtgärder.

15.9.1. Jour och beredskapstjänstgöring i yttre tjänst

Polisverksamheten kräver att det finns en beredskap för utryckningsverksamhet dygnet om. I många glesbebyggda områden är det inte möjligt att hålla stationerna bemannade dygnet om. I stället har poliserna i vissa län beredskap i hemmet under nattetid.

Beredskapstjänstgöring innebär att man får vistas i hemmet men måste vara beredd vid behov omedelbart att träda i tjänst. Särskild ersättning utgår och övertidsersättning om man kallas i tjänst. Jourtjänstgöring innebär att man, utan att tjänstgöra, finns på polisstationen för att vara snabbt tillgänglig. Veckoberedskap innebär beredskap varje dag i veckan medan helgberedskap omfattar beredskap fredagsnatt till måndagsmorgon.

Arbetstidsbestämmelserna bygger på att om det finns behov av polis i tjänst, skall arbetstid läggas ut. Jour och beredskap får bara utnyttjas då det är nödvändigt och inte av slentrian och inte heller för att ersätta tjänstgöring.

Enligt inhämtade uppgifter från Rikspolisstyrelsen är det i princip bara vid polismyndigheterna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands län som det förekommer jour- eller beredskapstjänstgöring i yttre tjänst. Efter kontakt med personer vid de aktuella myndigheterna har framkommit att jour- och beredskapstjänstgöring bara förekommer i glesbygden, nämligen polisområde Norra Lappland i Norrbotten, Södra Lappland i Västerbotten, polisområdena utanför

Östersund i Jämtland, närpolisområde Malung i Dalarna samt närpolisområdena i västra och norra Värmland. I Västernorrland förekommer beredskapstjänstgöring bara sporadiskt i Ånge, men kommer troligen att helt upphöra där.

Som framgår varierar uppläggningen av jour- och beredskapstjänstgöringen mycket mellan de myndigheter som har sådan tjänstgöring. Det är också ganska stora problem med både att fylla den med poliser och att få den att stämma med ordinarie tjänst. Vidare kan det slå helt fel beroende på de stora avstånden. Om exempelvis de två poliserna i Funäsdalen har beredskap och något händer i Svegområdet har de ca 15 mil att köra sedan de väl blivit utkallade och gjort sig klara att fara iväg. Detta gör naturligtvis att värdet för verksamheten med jour och beredskap är tveksam.

15.9.2. Projektet ”Ökad trygghet i glesbygd”

Inom polismyndigheten i Västerbotten pågår sedan årsskiftet 2001/2002 ett projekt benämnt Ökad trygghet i glesbygd. Polisstyrelsen har anslagit 500 000 kr för denna verksamhet som skall pågå under år 2002. Projektet omfattar fyra delar; dels förläggning av vidareutbildning av poliser till glesbygd, dels samverkan mellan grannlänen Västerbotten, Västernorrland och Jämtland, dels samverkan mellan nämnda län avseende polisflyget och slutligen bildandet av en polisiär reservstyrka som skall kunna stärka upp myndigheten vid speciella tillfällen.

När det gäller vidareutbildningen av poliser är avsikten att när det uppstår utbildningsbehov och det är möjligt och lämpligt så skall utbildningen förläggas till glesbygdsområden. Avsikten är att de poliser som utbildar sig skall kunna förena utbildningen med ett tjänstgöringspass under kvällstid samt jourtjänstgöring under natten. Utöver extra arbetspass och jour är avsikten att de poliser som skall delta i utbildningen skall uniformerade färdas till och från utbildningsplatsen i tjänstebil och köra på vägar till och från utbildningsplatsen som man normalt inte gör.

Samverkan mellan länen avser polismyndigheterna i Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. En typ av samverkan mellan länen är att kriminaltekniker skall finnas tillgängliga dygnet runt. En annan samverkan avser polisflyget. I norrlandregionen finns numera två polishelikoptrar; en i Boden och en i Östersund. Nya helikoptrar förväntas till båda platser, i Boden i april i år och i

Östersund i januari år 2003. De nya helikoptrarna har ett större användningsområde eftersom de kan användas även nattetid och vid dåligt väder. Tanken är att helikoptrarna skall användas vid utryckningsverksamhet i länen och att samverkan kan ske t.ex. på det sättet att en helikopter någon helg är stationerad på annan ort, t.ex. i Storuman och då bemannas av poliser från Umeå eller från ett annat län. Man får då ett tillskott av resurser i glesbygden i och med att man inte tar i anspråk poliser från den ort där polishelikoptern för tillfället är stationerad. När det slutligen gäller bildandet av en polisiär reservstyrka för speciella händelser är det fråga om att utbilda ett tjugotal poliser vid polismyndigheterna i vart och ett av de tre samverkande länen. En sådan styrka kan tänkas komma till användning vid större helger eller vid större arrangemang. Styrkorna kan sättas in i respektive län eller gemensamt vid speciella tillfällen.

15.9.3. Projektet ”Rullande polisstation”

Om en polismyndighet mot bakgrund av bl.a. det minskande befolkningsunderlaget beslutar sig för att göra förändringar i organisation och bemanning med nedläggning av polisstationer som följd måste den kvarvarande befolkningen tillförsäkras en rimlig polisiär service. Det kan ske med en mobil station. Den mobila polisstationen är ett polisfordon som är utrustat på ett sådant sätt att medborgaren från den mobila polisstationen skall kunna få i princip samma service som medborgaren kan få på en traditionell polisstation.

Polismyndigheten i Jämtlands län har ansökt om ekonomiskt stöd för ett projekt med en rullande polisstation. Under förutsättning att projektet bedöms lönsamt skall projektet kunna påbörjas i september år 2002 och därefter pågå under ett år.

15.9.4. Virtuella polisstationer

Den 29:e juni 2000 invigdes världens första virtuella polisstation på Hornöberget i Kramfors kommun. Det var ett pilotprojekt som pågick under dryga tre månader i full drift och syftade till att ge fakta- och erfarenhetsunderlag för utveckling av ett fullskaligt projekt. Den virtuella polisstationen var ett samarbetsprojekt

mellan Näringslivskontoret i Kramfors kommun, Institutet för informationsteknologi (Ifi), Demotel (Telia) och Polismyndigheten i Västernorrland.

Den virtuella polisstationen var en bredbandstjänst som syftade till att förse medborgare med polisiär service oberoende av geografisk placering. Den skulle inte ersätta polisinsats utan skulle ses som ett komplement till den service som tillhandahålls på en vanlig polisstation. Ett av huvudargumenten för tjänsten var att ge medborgarna möjlighet till personlig kontakt med en polis utan att man behövde befinna sig i samma rum som polismannen.

Den virtuella polisstationen fanns i ett rum på ca 10 kvm i entrén på Hotell Höga Kusten vid Höga Kustenbron i Kramfors kommun. I rummet fanns en stol och ett skrivbord med en stor videoskärm. Bredvid videoskärmen fanns en liten videokamera uppsatt. Övrig teknik i rummet var laserskrivare, dokumentläsare med kapacitet för bildöverföring, en fjärrstyrd dator med bildskärm samt gömd utrustning som skötte överföringen av all datatrafik. På polisstationen i Kramfors fanns liknande utrustning och det var på denna plats som bemanningen fanns. Den virtuella polisstationen hade en låst dörr som öppnades via fjärrstyrning från polisens sida.

En rapport över arbetet med projektet har gjorts och av den framgår bl.a. följande. Det kortsiktiga målet att testa, utvärdera och förbättra metoder och teknik under en begränsad tid har uppnåtts. Antalet besökare som varit intresserade av att titta på stationen och få den förevisad för att se hur den fungerar har varit tillfredsställande. Däremot har stationen inte någon gång använts i syfte att göra en anmälan. Såvitt framkommit har stationen endast vid något tillfälle använts för att framställa en fråga till polisen och vid några tillfällen har intresse funnits att använda stationen för att göra en anmälan, men då har anläggningen varit stängd. Förslag till förbättringar innebär omfattande informationsinsatser. I projektets budget fanns inget utrymme för information till allmänheten avseende anläggningen. Ytterligare förslag till förbättringar avser utförlig användarbeskrivning av anläggningen, att ”gömma” tekniken och att utöka öppettiderna. En alltför avancerad och synlig teknik skapar skepsis hos användaren, speciellt de äldre generationerna. Vidare var anläggningens öppettider kl. 8.00–16.00 inte tillräckliga.

Inom Kramfors kommun har man arbetat vidare på att skapa ett virtuellt kontor för permanent drift med flera aktörer. Samverkansparter skulle vara kommunen, försäkringskassan, arbetsförmed-

lingen, polisen och eventuellt ytterligare aktörer. För närvarande är projektet dock temporärt lagt på is.

15.9.5. Utveckling av det lokala brottsförebyggande arbetet

Under efterkrigstiden har stora förändringar skett inom den offentliga sektorn. Från att ha byggts ut mycket starkt, särskilt i jämförelse med andra västeuropeiska länder, har de senaste två decennierna präglats av åtstramningar och huvudmannaskapsförändringar. Dessa bägge tendenser har påverkat polisens roll och polisens uppgifter. Samtidigt har också gränserna för det polisiära arbetet flyttats. Vissa av polisens uppgifter har under årens lopp förts över till annan huvudman. En uppgift för denna utredning är att föreslå åtgärder för en fortsatt renodling av polisens uppgifter. En annan mycket viktig förändring som skett, och som också påverkat polisens roll i samhället, är utvecklingen av det lokala brottsförebyggande arbetet. I det nationella brottsförebyggande programmet (Allas vårt ansvar Ds 1996:59) betonas vikten av att brottsligheten angrips utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Samverkan mellan polisen och andra myndigheten bör stärkas och utvecklas liksom stödet till det medborgerliga engagemanget. Sedan programmet antogs har en stor utveckling skett i landets kommuner. Av de 289 kommunerna har 225 inrättat eller nyligen fattat beslut om att inrätta ett lokalt råd. I något över hälften av de tre storstädernas stadsdelar finns det lokala råd.

Förekomsten av lokala råd varierar dock mellan de olika länen. I Stockholms län, Västerbottens län och Västra Götalands län är det brottsförebyggande arbetet i lokala råd sämst utvecklat. I t.ex. Västerbotten saknas råd i 11 av 15 kommuner. Det finns dock olika förklaringar till dessa variationer. I vissa fall har man inte utvecklat lokala råd på grund av resursbrist eller för att det brottsförebyggande arbetet inte prioriterats. I andra fall har man hittat andra goda samarbetsformer inom t.ex. folkhälsoråd eller liknande.

Aktivitetsnivå och arbetsinriktning varierar mellan råden. Somliga har etablerat sig som en permanent kontaktpunkt för samarbete och har startat en mängd olika aktiviteter. Andra är alldeles i början och har ännu inte hittat en fast form. Vidare är det skillnad mellan vilka aktörer som finns med i de lokala råden. Polisen är i stort sett alltid representerad. Vanligt är också olika

kommunala organ. Närstan hälften av råden har dessutom med representanter från näringslivet.

Det man främst ägnar sig åt är social brottsprevention. Den situationella preventionen är betydligt mer ovanligt. De vanligaste aktiviteterna är förebyggande insatser inom skolan, insatser mot drogmissbruk, insatser mot ungdomar i riskzon, nattvandring och alkoholförebyggande arbete. Men det finns också exempel på situationellt förebyggande insatser, t.ex. bevakade bil- och cykelparkeringar, kameraövervakning och insatser för ökad gatu- och parkbelysning.

Sammantaget har den utveckling som skett under den andra halvan av nittiotalet lett fram till att det brottsförebyggande arbetet inte bara är en uppgift för polisen utan att allt fler enskilda, myndigheter och organisationer samverkar för att minska brottsligheten.

15.10. Rekrytering av poliser till glesbygdsområden

Utredarens huvuduppgift när det gäller polisresurser i glesbygd är att komma med förslag som tillgodoser medborgarnas behov av en godtagbar polisiär verksamhet i de glest befolkade delarna av Sverige. I denna uppgift ligger även att undersöka hur rekrytering av poliser till glest befolkade områden kan underlättas.

15.10.1. Glesbygden har särskilda problem

Allmänt

Arbetskraftsförsörjningen kommer att bli en central fråga på framtidens arbetsmarknad. De demografiska förändringarna kommer att spela en framträdande roll i början av 2000-talet och få större konsekvenser på arbetsmarknaden än de någonsin fått under efterkrigstiden. En anledning är en åldrande befolkning med stora pensionsavgångar när 40-talister lämnar arbetsmarknaden. De lämnar då ett stort antal vakanser efter sig som i många fall ska fyllas. Under samma period är tillgången på ny arbetskraft som träder in på arbetsmarknaden mindre än tidigare. Tillgången på

utbildad arbetskraft blir även en viktig faktor för att klara en stark regional tillväxt i framtiden.4

Stora skillnader finns när det gäller den generella sysselsättningsutvecklingen, med en kraftigt positiv utveckling i storstadsregionerna och en svag utveckling i skogslänen. Utvecklingen går från partiell arbetskraftsbrist till generell arbetskraftsbrist av demografiska orsaker. Regioner och områden med hög andel äldre kommer att möta denna utveckling först. Om inte åtgärder vidtas kommer bristen på arbetskraft att hämma utvecklingen i dessa regioner. Under lång tid har flertalet glesbygdsregioner haft hög arbetslöshet och få lediga platser. Situationen kommer dock att markant förändras det kommande decenniet. Åldersstrukturen i stora delar av västvärlden gör att det blir allt färre som ska försörja allt fler. Antalet personer som går i pension ökar kraftigt. Glesbygdsregioner, med en redan i dag hög andel äldre, kommer att känna av effekterna av den stora mängden pensionsavgångar tidigare än andra regioner. Redan nu har ett län som Norrbotten passerat den punkt där andelen avgående är högre än andelen tillträdande på arbetsmarknaden. Den största bristen kommer att finnas inom vård och omsorg, men det kommer även att bli stor brist på lärare, tekniska tjänstemän, civilingenjörer, IT-specialister, industriarbetare och byggnadsarbetare.5 Det är alltså inte enbart polisverksamheten som har svårigheter att rekrytera personal till mindre orter och landsbygd.

Som framgår ovan finns det väsentliga rekryteringsproblem inom många yrkesområden till mindre orter och landsbygdsområden. Det gäller kanske framför allt yrken som kräver längre utbildning och viss specialisering, men även yrken med krav på kortare eller medellång utbildning förekommer. Vilka är då de grundläggande problemen för dessa mindre arbetsmarknader som gör att de har svårt att ”locka” till sig arbetskraft?

Till att börja med kan man konstatera att alla lokala arbetsmarknader (med vissa undantag) egentligen har svårigheter att locka till sig ny arbetskraft. Regionalpolitiska utredningen har visat att den geografiska rörligheten på den svenska arbetsmarknaden är ganska låg. En större arbetsmarknad har dock, just i kraft av sin storlek bättre möjligheter att klara sin försörjning med befintlig arbetskraft eftersom rekryteringsbasen är större. Den

4 Regionala kompetensrådet i Jämtlands län ”Rapporten om arbetskraftsförsörjning i Jämtlands län fram till år 2015”, 2002. 5 Glesbygdsverkets Årsbok 2002.

mindre arbetsmarknaden kan inte detta och måste förlita sig på inflyttning (geografisk rörlighet). Den lokala arbetsmarknadens försörjningsstruktur har bildat en kärna i den nya regionala utvecklingspolitiken som just tar sin utgångspunkt i att skapa fungerande lokala arbetsmarknader i alla delar av landet. En viktig del i politiken är att stärka arbetsmarknaden genom att göra den geografiskt större genom att t.ex. underlätta pendling.

Den mindre arbetsmarknaden har större svårigheter att locka till sig den geografiska rörlighet som finns genom att den har ett mera begränsat utbud. Detta kan hämma möjligheten för t.ex. en partner att få önskat arbete och kan också vara en del av övervägande om framtida karriärplanering m.m.

Vad kan man då göra för att öka den geografiska rörligheten och öka möjligheterna att rekrytera arbetskraft till specialistfunktioner i små lokala arbetsmarknader? Det kan inledningsvis konstateras att detta inte är något specifikt problem för polisverksamheten. Det finns många samhällsfunktioner som brottas med samma problembild. Inom räddningstjänsten har problemen med rekrytering till vissa orter uppmärksammats och ett uppdrag till Räddningsverket att belysa frågan och ge förslag till hur rekryteringen kan underlättas är under beredning i Regeringskansliet.

Inledningsvis är det viktigt att konstatera att även om en liten arbetsmarknad har större problem att locka inflyttare så innebär det inte på långa vägar att utvecklingen är statisk. Bakom relativt små förändringstal vad gäller befolkningsutveckling och flyttsiffror döljer sig i de flesta fall ganska omfattande bruttosiffror för in- och utflyttning på en ort. Att skaffa sig närmare kännedom om vilka inflyttarna är och vad som gör att de väljer den ort de gör är en viktig fråga om man skall hitta ortens konkurrensfördelar.

Den lokala förankringen är sannolikt ett viktigt skäl till återflyttning. Glesbygdsverket visade i en studie om tillgänglighet till högre utbildning att så många som 57,5 % av dem som examinerats från högskola under ett visst antal år och som vid rekryteringen bodde i en glesbygdskommun fanns kvar eller var åter i hemlänet tre till fem år efter examen. För de som bodde i en tätortskommun vid rekryteringen fanns bara 46 % kvar i hemlänet. Detta indikerar att det kan finnas en rekryteringspotential i att stimulera rekryteringen till ett bristyrke i de områden där bristen finns, även om inte utbildningen kan erbjudas på orten.

Polisens rekryteringsproblem

Det har varit svårt att rekrytera poliser till vissa mindre orter i glesbygden. Framför allt mindre orter i Norrlands inland har problem med rekryteringen. Utmärkande är att det har varit betydligt lättare att rekrytera till de större städerna utmed kusten än till de mindre orterna i inlandet. Men det finns även mindre orter på andra ställen i landet såsom i t.ex. Värmland som har liknande problem. Det skall tilläggas att det även förelegat problem med rekrytering på vissa mindre orter i landets mer centrala län. Som framgått tidigare är problemet med att rekrytera personer för anställning i mindre orter i glesbygden inte ett fenomen som endast drabbar polisen utan även rör andra yrkeskategorier. Från flera håll lyfts polisbristen fram som en faktor som påverkar de särskilda rekryteringssvårigheterna i glesbygd. Stora pensionsavgångar väntar inom polisen. Rekryteringssvårigheter i förening med stora pensionsavgångar inom polisen och en generell brist på poliser i landet kan komma att medföra stora svårigheter i de områden som har problem med rekrytering. Det är därför angeläget att man kan komma tillrätta med problemen och få fler poliser att söka sig till och även stanna på de mindre orterna.

15.10.2. Polisutbildningens betydelse för rekryteringen i glesbygd

Av betydelse för frågan om rekrytering är även det antal poliser som utbildas i landet. Som framgått tidigare av avsnitt 15.2 är såväl regeringen som Rikspolisstyrelsen av den uppfattningen att det behövs fler poliser i landet. Från och med år 2002 kommer polisutbildningen att uppnå full utbildningskapacitet men en ökning av antalet elever krävs för att uppnå den angivna nivån om 19 000 poliser per år 2008.

Polishögskolans placering är av betydelse för rekryteringen

Polisutbildningen har under många år bedrivits vid Polishögskolan i Sörentorp utanför Stockholm. Genom tillkomsten av polisutbildningen i Umeå och Växjö har ökningen av antalet studieplatser såväl förbättrat möjligheterna till en föryngring av poliskåren som möjligheterna att få sökanden till de nya orterna att stanna i

närområdet. Uppdragsutbildningen vid universiteten i Umeå och Växjö startade år 2000 respektive år 2001. Det är därför ännu tidigt att dra några bestämda slutsatser om effekterna av att utbildningen förlagts i dessa städer. Utredningen har dock erfarit att man redan tycker sig kunna se, åtminstone vid polismyndigheterna i Västerbotten och i Norrbotten, att det finns elever som rekryterats från området och som är intresserade av att stanna inom länet och även arbeta i Norrlands inland.

Central antagning till polishögskolan

Antagningen till polishögskolan sker centralt. Grundutbildningen, som är studiemedelsfinansierad, omfattar fyra terminers heltidsstudier omfattande 80 poäng. Efter examen följer sex månaders praktikutbildning vid en polismyndighet och därefter kan den studerande söka anställning som polisassistent.

Aspirantplatsernas fördelning

När det gäller aspirantplatserna för praktikutbildningen framgår av 2 kap. 14 § polisförordningen (1998:1558) att Rikspolisstyrelsen får fördela dessa platser. Rikspolisstyrelsen kan därmed styra vid vilka polismyndigheter aspiranterna skall fullgöra sin praktikutbildning.

15.10.3. Vidtagna åtgärder avseende rekrytering

Såväl från Rikspolisstyrelsen som från glesbygdslänen har man utvecklat olika strategier för att öka rekryteringen till glest befolkade områden.

Av polisens årsredovisning för 2001 framgår att rikspolisstyrelsen har startat ett projekt för att sprida goda idéer om hur man kan få sökande till bristorter. Man har främst diskuterat hur man skall få nya sökande till polisyrket samt hur man skall få studenterna att söka till bristorter efter genomförd utbildning. Vidare har man ställt frågor till polispersonal angående vad en bra personlig utveckling inom polisen innebär för envar.

Flera polismyndigheter har ökat sina insatser för att få kvalificerade sökande till områden där bristen är störst. Effekterna av de ökade satsningarna har dock ännu inte fått genomslag.

Av årsredovisningen framgår vidare att för att attrahera sökande har polismyndigheterna vid möten med de studerande på Polishögskolan informerat om sina respektive myndigheter och verksamheten där. Vid arbetsplatspraktiken har fördjupad information lämnats om myndighetens verksamhet och vilka möjligheter till utveckling som finns. Dessa kontakter bedöms som värdefulla och kommer att fortsätta.

15.10.4. Idéer som tidigare framförts

Frågan om hur man skall locka poliser till bristorterna i glesbygd men även till mindre orter som inte ligger i utpräglad glesbygd har diskuterats många gånger och flera förslag har framkommit i debatten. Utredningen kommer i det följande att redogöra för en del av dessa förslag. Inledningsvis redogörs för förslag som tar sikte på tiden innan polisutbildningen, dvs. vad kan man göra för att intressera ungdomar och andra för polisyrket och hur kan man hjälpa intresserade att bli antagna vid polishögskolan. Därefter presenteras de förslag som tar sikte på tiden efter avslutad utbildning, dvs. vad kan man göra för att få poliser att söka arbete på bristorter.

Idéer som tar sikte på tiden före polisutbildningen

Polismyndigheterna kan redan på ett tidigt stadium försöka fånga upp de som är intresserade av polisutbildningen genom att ge information i gymnasieskolorna. Det finns även möjligheter för polismyndigheterna att erbjuda skolungdomar PRAO (praktiskt arbetsorientering) inom myndigheterna. Vidare kan polismyndigheten i samarbete med skolan ge stöd i svenska språket så att den sökande till polisutbildningen är bättre förberedd inför provet i svenska. Riktad information kan bidra till att lämpliga personer bosatta på bristorter söker till polisutbildningen.

Andra alternativ som framförts är att antagningen till polishögskolan skulle kunna styras på olika sätt. Vid lika goda sökande till polishögskolan skulle man kunna se bostadsorten som

en merit bland många andra. Därigenom skulle s.k. hemortspoäng vid konkurrensen om platserna till polishögskolan införas. Naturligtvis förutsätts att man i övrigt har erforderliga kvalifikationer för att komma in på polishögskolan.

Ytterligare alternativ som framförts är att genomföra utbildningen på distans. Det skulle skapa möjligheter även för dem som inte kan lämna sina hemorter att utbilda sig till polis.

Vid de studiebesök som utredningen företagit vid polismyndigheterna främst i landets norra län är det ofta strategin att rekrytera lokalt som lyfts fram som en långsiktig hållbar lösning.

Idéer som tar sikte på tiden efter genomgången utbildning

Det har i olika sammanhang diskuterats ekonomiska fördelar för den som kan tänka sig att flytta till en bristort. För att locka färdigutbildade har framförts att personer som är villiga att bosätta sig och arbeta på bristorter skall erhålla en högre lön eller andra ekonomiska förmåner. Vidare har framförts att man skulle satsa på att även värva den sökandes livskamrat, om sådan finns, s.k. tandemrekrytering. Det är fråga om att hjälpa den andra parten att söka arbete på orten. Vidare kan man försöka hjälpa till med bostad och barnomsorg för att underlätta flyttningen av en familj. Polismyndigheten skulle kunna ha ett nära samarbete med kommunen i dessa frågor.

Andra idéer som framförts har varit att efterskänka den sökandes studieskuld, statlig finansiering av utbildningen för grupper som vill byta till polisyrket helt eller delvis samt ge skattelättnader till den som är villig att bosätta sig på en bristort.

15.10.5. Rekryteringsfrågan i Norge

Utredningen har besökt polismyndigheten i Tromsö i norra Norge och fått information om polisverksamheten och de rekryteringsproblem som föreligger i den delen av landet. Särskilt i de glesbebyggda områdena i de nordligaste delarna av landet är det svårt att rekrytera poliser till de mindre orterna. Tillkomsten av en polishögskola i Bodö har dock, såvitt utredningen erfarit haft positiva effekter på rekryteringen.

Polishögskolan i Bodö

Polishögskolan i Bodö startade hösten 1997 och därigenom kom utbildningen av poliser att bedrivas på två orter i landet. Polisutbildningen hade tidigare bedrivits endast vid Polishögskolan i Oslo. Etableringen av skolan i Bodö hade till syfte att öka rekryteringen av polismän till Nordnorge.

Den första årskullen gick ut Polishögskolan i Bodö våren år 2000. En uppföljning av var studenterna hade sin hemortstillhörighet och var de fick arbete efter examen har gjorts. Av denna framgår att de flesta som fått arbete efter genomgången utbildning arbetade i Nordnorge. Vid en uppföljning för avgångsklassen 2001 visade det sig att drygt hälften av eleverna arbetade i Nordnorge.

Såvitt framkommit av de handlingar utredningen tagit del av rörande polisskolan i Bodö är hemortstillhörigheten en viktig faktor för val av studieort, var studenterna söker arbete efter examen och om de vill arbeta i den delen av landet i framtiden.

Ekonomiska förmåner

När det gäller rekryteringssvårigheterna i Nordnorge är det även där de mindre orterna i glesbygden som har problem.

I Norge har man tidigare försökt lösa problemen med rekrytering till mindre orter i landets norra delar såsom i Nord-Troms och Finnmark med ekonomiska fördelar. Dels har det varit fråga om ekonomiska fördelar för alla yrkeskategorier, således inte endast polismän, bosatta på vissa platser i Nordnorge såsom i Nord-Troms och Finnmark, dels har det varit fråga om förmåner som endast tillkommit polismän.

De generella ekonomiska förmånerna har rört förmåner i form av reducerad skatt, ökat barnbidrag och flyttbidrag.

När det gällde polismännen hade man för få utbildade poliser i förhållande till antalet lediga tjänster. Man erbjöd då vissa ekonomiska kompensationer för de polismän som tog tjänst på bristorter. De förmåner som förekom för polismän var ett särskilt lönetillägg eller avlönad tjänstledighet. En annan ekonomisk kompensation var att en polisman efter avslutade studier kunde få ett stipendium, vilket kunde användas till att återbetala studielånen för polisutbildningen. Ingen av de förmåner som avsåg

polismännen finns kvar i dag. Efter en utvärdering konstaterade Justis- och Politidepartementet i Norge att ordningen skulle avvecklas då den inte haft avsedd effekt.

15.11. Tidigare utredningar och förslag

Flera tänkbara möjligheter att komplettera polisen i glest befolkade delar av landet har tidigare presenterats. En redogörelse för dessa görs nedan.

15.11.1. Rapporten Polis i glesbygd

Länsstyrelsen i Jämtlands län överlämnade den 27 februari 1992 en skrivelse till chefen för Justitiedepartementet med förslag till hur polisverksamhet kunde bedrivas i glesbygd med utgångspunkt i en modell liknande den som fanns före polisväsendets förstatligande 1965 med fjärdingsmän ute i bygderna. Länsstyrelsen har i skrivelsen, benämnd Polis i glesbygd, med utgångspunkt från erfarenheterna av polisverksamheten i länets mycket omfattande glesbygdsområden gjort en översyn av olika former för bedrivande av polisverksamhet i glesbygd.

Allmän beskrivning av polisverksamheten i glesbygd

Med glesbygd avsågs i skrivelsen glesbefolkade områden utanför polisdistriktens huvudorter. Länsstyrelsen konstaterade att det inte var möjligt eller rimligt att hålla samma skydds- och servicenivå i glesbygden som i mer tätbebyggda områden. Det berodde dels på att behovet i stort av polisverksamhet i glesbygdsområden var betydligt mindre än i tätortsområden, dels att det inte var försvarbart ur ekonomisk synpunkt att ligga på samma resursnivå som krävdes för att bedriva polisverksamhet i områden med större befolkningskoncentration. Länsstyrelsen konstaterade vidare att grundläggande för allmänhetens trygghetsupplevelse vad gällde risken för angrepp genom brott sannolikt var hur snabbt man kunde få hjälp av polisen om något hade hänt. Vissheten om en etablerad polisiär närvaro i hemtrakten var också av mycket stor betydelse. Den polisiära servicenivån vad gällde t.ex. utryckningsverksamhet varierade i olika delar av riket men enligt länsstyrelsen

hade glesbygds- och ödemarksområdena den sämsta servicen. Länsstyrelsen framhöll att en ytterligare försämring av den polisiära servicen i glesbygden var helt oacceptabel och att åtgärder borde vidtas för att öka servicen till en rimlig nivå. Beträffande polisverksamheten i glesbygd drog länsstyrelsen slutsatsen att för att även fortsättningsvis kunna ge en tillfredsställande service borde polisverksamheten ske genom polismän som var stationerade och verksamma i glesbygden. Flera modeller för bibehållande av polisiär service i glesbygden föreslogs.

Modell utgående från befintlig organisation år 1992

En modell utgick från den organisation med polisiära arbetsgrupper som fanns år 1992 och innebar att polisen i glesbygden utöver traditionellt polisiära arbetsuppgifter skulle fullgöra uppgifter som normalt ålåg andra organ. Exempel på sådana uppgifter var tullverksamhet, exekutiv verksamhet samt förvaltningsverksamhet i övrigt av kontrollerande natur som ålåg t.ex. kommunen eller länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsen skulle en sådan utveckling göra det ekonomiskt möjligt att behålla en relativt stark polisiär närvaro i glesbygden och en god offentlig service på olika områden. Även utryckningsverksamheten skulle kunna behållas på en relativt hög nivå.

Ensamarbetande områdespoliser

En annan modell var att ensamarbetande områdespoliser skulle överta polisverksamheten i glesbygden. Eventuellt skulle även nya uppgifter kunna tillföras. Länsstyrelsen ansåg att områdespolisen borde ha någon form av enklare expeditionslokal. Modellen med ensamarbetande områdespoliser hade, enligt länsstyrelsen, vissa likheter med norska lensmannsorganisationen och den tidigare organisationen i Sverige med fjärdingsmän. Fördelen med denna modell var dels att polispersonal kunde vara kvar i glesbygden till många gånger lägre kostnad, dels att den polisiära närvaron kunde ökas också i mer avlägsna glesbygdsområden. En ytterligare fördel var att modellen gav ett ökat utrymme för samspelet mellan polis och allmänhet. En nackdel med modellen var att utryckningsverksamheten endast till viss del kunde skötas av områdespoliserna.

Kontaktmannaorganisationer

En ytterligare modell som nämndes var en särskild organisation av kontaktmän och observatörer, bestående av särskilt utvalda och utbildade medborgare ute i glesbygden. Deras uppgift skulle vara att biträda polisen med avgränsade polisiära arbetsuppgifter av akut och angeläget slag.

Enligt länsstyrelsen hade från olika håll ofta framförts, inte minst av människor bosatta i glesbygden, åsikten att det ute i bygderna borde finnas någon form av resurs med möjlighet och befogenhet att fullgöra enklare polisiära arbetsuppgifter, främst i avvaktan på att reguljär polis skulle hinna fram. Det hade enligt länsstyrelsen t.ex. ifrågasatts varför inte brandpersonal kunde få fullgöra begränsade polisiära arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter som nämnts hade varit trafikdirigering vid olyckor, avspärrningar av olycks- och brottsplatser, bevakningsuppgifter i övrigt, vissa kontroller vid larm från ensligt belägna bank- och postkontor eller skyddade anläggningar, ordningsvaktsuppgifter, ingripanden enligt 13 § polislagen (1984:387), då angrepp eller risk för angrepp föreligger mot person och fara är i dröjsmål. Det förelåg enligt länsstyrelsen behov i glesbygden av en resurs som kunde sättas in omedelbart, även om man införde någon av de andra modeller som länsstyrelsen beskrivit i sin skrivelse.

Länsstyrelsen framförde i sin skrivelse att det redan fanns en väl utbyggd kontaktmannaverksamhet som betjänade polisen på ett mycket bra sätt. Det fanns ett antal kontaktmän runt om i länet som kunde anlitas vid inträffade viltkollisioner. Det fanns även ett kontaktmannanät för inträffade larm, som fungerade bra och besparade polisen många onödiga utryckningar till avlägset belägna platser. Ytterligare exempel på andra än polismän som hjälpte till med polisiära arbetsuppgifter var medlemmar i orienteringsklubbar vid skallgång, fjällräddningspersonal och ordningsvakter vid offentliga tillställningar.

Länsstyrelsens uppfattning var att kontaktmännen borde ges befogenheter som sträckte sig längre än de möjligheter envar hade vid brott och att de borde utbildas för det. Befogenheterna borde enligt länsstyrelsen författningsregleras. En grundförutsättning skulle vara att kontaktmännen inte skulle få bedriva någon polisverksamhet på eget initiativ utan endast efter uppdrag från fall till fall under ledning av polisen. En annan viktig förutsättning var att utbildningen skulle uppfylla högt ställda krav, inte minst ur

rättssäkerhetssynpunkt. Enligt länsstyrelsen kunde den dåvarande ordningsvaktsutbildningen, något modifierad och kompletterad med främst viss utbildning i trafikdirigering, bevakning, räddningstjänst och polistaktik anses uppfylla sådana krav. Enligt länsstyrelsen syntes regler liknande dem som gällde för ordningsvakter kunna tillskapas. Länsstyrelsen sade sig i skrivelsen vara beredd att ytterligare utreda en sådan kontaktmannaorganisation och bedriva försöksverksamhet med en sådan. Även övriga modeller sade sig länsstyrelsen vara beredd att utreda och undersöka.

Remissutfallet

Remissutfallet på förslagen var blandat. I flera remissyttranden förordades andra vägar för att öka samhällets service åt dem som bor i glesbygd, exempelvis ett ökat samarbete mellan polisen och den kommunala räddningstjänsten.

När det gällde de allmänna synpunkterna på rapporten fann flertalet remissinstanser det möjligt med olika former av samverkan mellan samhällets organ i glesbygden och med sambruk av deras resurser. En remissinstans ansåg att den polisiära servicen kunde förbättras genom en samverkan över polisdistriktsgränserna.

Beträffande frågan om organisationsmodell förordade en del remissinstanser i huvudsak att organisationsmodellen vid tiden för länsstyrelsens skrivelse skulle vidareutvecklas, medan t.ex. Rikspolisstyrelsen fann varianten med den gamla fjärdingsmannamodellen intressant. Rikspolisstyrelsen ansåg emellertid liksom SACO och Svenska polisförbundet att de lokala och regionala förhållandena ytterst skulle styra resursanvändningen Frågan om kontaktmannaorganisationer avstyrktes av flera remissinstanser. Ett skäl som anfördes mot förslaget var bl.a. att den utbildning som föreslogs inte var tillräcklig och att kontaktmännens verksamhet inte skulle kunna kontrolleras i acceptabel omfattning. Andra skäl som anfördes var att förslaget inte kunde godtas ur rättssäkerhetssynpunkt även om arbetsuppgifterna beskrevs och avgränsades mycket noggrant i en författning. En annan synpunkt som framfördes var att behovet av en kontaktmannaorganisation var ytterst marginellt eftersom det redan fanns ett väl utbyggt kontaktnät. De som inte var helt avvisande till förslaget ansåg att om frågan skulle utredas ytterligare borde rättssäkerhetsaspekterna och regleringen av kontaktmännens befogenheter särskilt beaktas.

Vidare påpekades att en särskild organisation med korttidsutbildade poliser (s.k. B-poliser) på sikt kunde försämra den polisiära servicen i glesbygden ytterligare genom att stora delar av landet endast skulle få tillgång till sådana poliser.

15.11.2. Trygghetsutredningen

Den 25 mars 1993 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att se över frågor rörande trygghet i lokalsamhället. Kommittén, som antog namnet Trygghetsutredningen, hade i uppdrag att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och enskilda när det gällde att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar. I direktiven (dir. 1993:37) angavs att i utredningsarbetet också borde uppmärksammas problemet med att ge bättre polisiär service i glesbygder. Länsstyrelsens i Jämtlands läns skrivelse och remissyttrandena över denna överlämnades till kommittén för att tjäna som en del av underlaget för övervägandena i den delen. Trygghetsutredningen avgav dels delbetänkandet Trygghet mot brott i lokalsamhället (SOU 1994:122) i augusti 1994, dels slutbetänkandet Trygghet mot brott, Rollfördelning och samverkan (SOU 1995:146) i november 1995.

Allmänt om polisens och andras roll

Utredningen konstaterade att det i tidigare kriminalpolitiskt utvecklingsarbete inte hade saknats uttryck för inställningen att enskilda organ, genom att vidta åtgärder för att skydda sig mot brott, gjorde intrång på det område som av principiella skäl borde vara förbehållet samhället. Det gällde inte minst den övervakande verksamheten. Enligt utredningen var tiden mogen att överge det synsättet. Man kunde inte räkna med att samhällets brottsbekämpande organ ens på längre sikt kunde utan hjälp av enskilda och andra svara för det arbete som behövde utföras för att förebygga och förhindra brott. De enskilda organens insatser på detta område måste accepteras och uppmuntras från det allmännas sida. Utredningen framhöll dock att den ytterligare betoningen på de enskildas insatser inte skulle inverka på det allmänna ansvar som föll på polisen och samhällets övriga organ för brottsbekämpning.

Polisverksamheten i glesbygd

Utredningen behandlade utförligt frågorna om polisverksamheten i glesbygdskommunerna och fann att polisverksamheten på flera håll behövde stödjas i sådana kommuner.

Under utredningsarbetets gång möttes utredningen många gånger av uppfattningen att polisen på många håll inte hade tillräckliga resurser för att upprätthålla en rimlig grad av polisiär närvaro och att den polisiära servicen kunde framstå som oacceptabelt låg. Enligt utredningen ansågs bristen på polisiär närvaro bl.a. få till följd att medborgarna inte såg poliser så ofta som var önskvärt och att det kunde ta alltför lång tid innan polisen var på plats vid utryckning. Dessa förhållanden hade påtalats från glesbygdslän i Norrland. Brottsligheten var där i och för sig inte särskilt hög, men problemen var i stället att när polisen behövde tillkallas, exempelvis för att ingripa mot pågående brott eller ordningsstörning eller för att ge hjälp eller service åt allmänheten, så tog det inte sällan orimligt lång tid för polisen att komma fram. Ändå kunde polisdistriktet ha en personalstyrka som var större än vad som var vanligt i Sydsverige, satt i relation till befolkningstalet. Problemet hade påtalats också från andra delar av landet, såsom från skärgårdsområden där transportproblemen gjorde avstånden långa även om sträckan mätt i kilometer inte var så stor. Liknande problem hade även påtalats från avsides belägna orter i län som annars uppfattades som tätbefolkade.

Att lösa problemen genom en ökning av antalet polismän ansåg utredningen inte vara en framkomlig väg, inte minst av ekonomiska skäl. Vidare gällde den polisiära service det här var fråga om i regel punktinsatser som inte krävde heltidsanställd personal. Utredningen ansåg vidare uppenbart att problemen inte heller genom en omfördelning av polisresurserna kunde få en på alla håll godtagbar lösning.

Frivillig polis eller utvidgad användning av ordningsvakter

Trygghetsutredningen förde en diskussion kring frågan om frivillig polis eller utvidgad användning av ordningsvakter. En viktig fråga som togs upp avseende användandet av ordningsvakter och utvidgandet av deras befogenheter var de gränsdragningsproblem som kunde bli aktuella. Trygghetsutredningen fäste stor vikt vid att

det var polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet men pekade också på att många av de uppgifter polisen hade, mycket väl kunde utföras av personer utan polisutbildning.

Utredningen konstaterade att det på många håll utomlands, bl.a. i England och Wales, hade funnits behov av att förstärka övervakningen på annat sätt än genom att tillföra ytterligare polismän. I polisväsendet i England och Wales fanns specialpoliser som utgjordes av frivilliga som utbildats till poliser. De hade vissa polisiära befogenheter och bar uniform. Specialpoliserna hade inte någon lön men fick utbildning, utrustning och omkostnader betalda av polisväsendet. Utredningen konstaterade att det i Sverige inte fanns något motsvarande och att det inte heller fanns anledning att gå in för en sådan ordning eftersom vi hade systemet med ordningsvakter, som har gamla anor i Sverige. Ordningsvakterna kunde dock endast användas i förhållande till vissa objekt medan den frivilliga polisen i England och Wales hade ett större användningsområde. Enligt utredningen var det inget som hindrade att det möjliga användningsområdet för ordningsvakterna utvidgades om det skedde i former som var fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen ansåg att det kunde ske, eftersom ordningsvakternas befogenheter inte behövde utökas eller förändras på annat sätt och eftersom ordningsvakterna kunde knytas närmare polisen. Utredningen diskuterade möjligheterna att utnyttja ordningsvakter för även andra uppgifter än den som gällande lagstiftning medgav, däribland för uppgifter som var ägnade att höja den polisiära servicen främst i glesbygdskommuner.

Ny modell för ordningsvaktsförordnanden

Utredningen föreslog en ny modell för ordningsvaktsförordnanden. Den nya modellen innebar en mer generell utformning av reglerna om förordnande av ordningsvakter. Utredningen påpekade att i den då gällande lagstiftningen uppräknades de fall där ordningsvakter fick förordnas. (2

§ lagen [1980:578]

om

ordningsvakter). Den bestämmelse (3 § samma lag) som medgav att en ordningsvakt fick förordnas även i andra fall – då det fanns ett särskilt behov för det eller var av väsentlig betydelse från allmän synpunkt – var såväl enligt sin lydelse som enligt lagmotiven avsedd att vara en undantagsregel. Enligt utredningen hade denna konstruktion lett till en restriktivitet när det gällde användningen

av ordningsvakter som utredningen menade inte var motiverad. Utredningen förordade därför en mer generell utformning av reglerna om förordnande av ordningsvakter genom att ta bort anknytningen till objekt. I stället föreslogs 2 § nämnda lag få lydelse av innebörd att ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid lokaler och platser dit allmänheten har tillträde.

Tänkbara effekter av förslaget var bl.a. att ordningsvakter i ökad utsträckning skulle kunna användas vid sådana offentliga platser och lokaler där den dåvarande lagstiftningen anbefallde större restriktivitet, t.ex. innetorg, bibliotek och andra offentliga platser och lokaler, att parkvakter kunde förordnas som ordningsvakter, att personal inom glesbygd kunde ges vissa uppgifter och att kommunalt anställd personal eller andra kunde förordnas som ordningsvakt för vissa nya ordningshållningsuppgifter i glesbygd. Utredningen föreslog sålunda att ordningsvaktsinstitutet skulle utökas så att polismyndigheten fick möjlighet att efter samråd med respektive kommun förordna ordningsvakter i den omfattning som polismyndigheten ansåg nödvändig för en acceptabel service genom ordningsvakter. Förordnanden kunde då ges till en eller flera personer, anställda inom kommunen – personal inom räddningstjänsten eller andra kommunala anställda – eller andra lämpliga personer. Utredningen berörde även räddningstjänstens möjligheter att i övrigt göra insatser på området, t.ex. beträffande trafikdirigering vid en olycksplats som inte tog sikte på att förebygga fara utan på att säkerställa framkomligheten på vägen. Bl.a. skulle med den ordningen utredningen föreslagit ordningsvaktsförordnande kunna meddelas åtminstone cheferna för räddningsstyrkorna och deras ställföreträdare, varvid det därvid särskilt skulle anges att förordnandet inbegrep uppgiften att dirigera trafik vid olycksplatser. Utredningen föreslog vidare vissa regler varigenom ordningsvakterna knöts närmare polisen än de är i dag. Då samverkan mellan kommun och polis enligt utredningen krävde en särskild reglering från kommunalrättslig synpunkt, föreslog utredningen att en särskild bestämmelse skulle tas in i polislagen om att en kommun kan stödja polismyndigheterna i vissa avseenden.

Remissutfallet

Utredningens betänkande remitterades och remissutfallet var splittrat.

Flera remissinstanser ansåg att det var nödvändigt med ett brett och utvecklat samarbete mellan polis, allmänhet, organisationer samt statliga och kommunala myndigheter för att öka enskildas trygghet.

Justitiekanslern (JK), som i och för sig inte fann skäl till erinran från rättslig synpunkt mot vad som anförts i betänkandet, erinrade om att användningen av privatanställd personal som innebar myndighetsutövning enligt 11 kap. 6 § regeringsformen krävde stöd i lag.

Rikspolisstyrelsen framhöll rättssäkerhetsskäl och menade att en sammanblandning av rollerna mellan polis och ordningsvakterna kunde skapa osäkerhet hos allmänheten. Rikspolisstyrelsen ville trots en viss tveksamhet inte ta avstånd från utredningens tankegångar, men betonade att det allmänt sett måste krävas att en ordningsvakt vidtar aktuella åtgärder endast efter direktiv från eller efter samråd med polisen. Rikspolisstyrelsen påpekade i sammanhanget även på möjligheten med ett system i form av s.k. reservpoliser. En sådan reservpolisorganisation skulle enligt Rikspolisstyrelsen kunna byggas på nuvarande beredskapsorganisation eller bestå av personer som, efter översiktlig polisutbildning, kunde kallas in vid särskilda tillfällen eller tjänstgöra när polis inte var omedelbart tillgänglig.

Andra remissinstanser såsom länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms stad ansåg att polisen borde ha huvudansvaret för brottsbekämpningen och det brottsförebyggande arbetet samt att tvångsåtgärder och våldsanvändning skulle vara förbehållen polisen. Ordningsvakter skulle dock kunna förordnas i den mån det var nödvändigt för att allmän ordning och säkerhet inte kunde garanteras endast genom polisens försorg.

15.11.3. Den fortsatta utvecklingen av frågorna om komplement till polisen

1998 års budgetproposition

I 1998 års budgetproposition under rubriken ”Förändringar inom polisväsendet” aktualiserade regeringen frågan om befintliga komplement till polisverksamheten borde förstärkas. I propositionen uttalades att frågan tidigare tagits upp av Trygghetsutredningen (SOU 1995:146) bl.a. mot bakgrund av de diskussioner som förts om bristande polisiär närvaro i glesbygden. Av budgetpropositionen framgår att regeringen avsåg att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att utreda frågan om en utvidgad möjlighet att ta icke polisutbildade personer i anspråk bl.a. för att utföra uppgifter som normalt utförs av polisen. Uppdraget skulle även innefatta frågan om vilka andra åtgärder som kunde vidtas för att komplettera det arbete som polisen utför för att övervaka allmän ordning och säkerhet och för att förebygga brott.

Regleringsbrevet för 1999

Regeringen har därefter i regleringsbrevet för 1999 bl.a. gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att beskriva förutsättningarna för att ta andra myndigheter eller icke utbildade personer i anspråk för uppgifter som normalt utförs av polis samt ge förslag på andra åtgärder som kan vidtas för att komplettera polisens verksamhet med att övervaka allmän ordning och säkerhet. Uppdraget skulle redovisas senast den 1 juni 1999.

Rikspolisstyrelsens redovisning av regeringens uppdrag i regleringsbrevet för 1999

Rikspolisstyrelsen redogjorde i skrivelse av den 28 maj 1999 till Justitiedepartementet för de rättsliga förutsättningar som fanns för att enligt då gällande ordning låta andra myndigheter eller icke polisutbildade personer utföra polisiära uppgifter. Rikspolisstyrelsen framförde i en avslutande kommentar att det av redovisningen framgick att statsmakterna i ett flertal fall har bortfört eller – vid sidan av att polisen även fortsättningsvis utför

uppgiften – överfört uppgifter som normalt utförs av polispersonal till en mängd olika myndigheter eller icke polisutbildade personer.

Av skrivelsen framgår bl.a. följande: Kustbevakningstjänstemän har i vissa avseenden samma befogenheter som tillkommer polismän. En kustbevakningstjänsteman har t.ex. samma befogenheter som tillkommer en polisman enligt 13 § polislagen (1984:387) att avvisa, avlägsna och omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen och utgör omedelbar fara för denna (3 § första stycket lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning). En kustbevakningstjänsteman som medverkar vid polisiär övervakning får med stöd av 29 § polislagen använda våld enligt 10 § första stycket 1–4 samma lag för att genomföra en tjänsteåtgärd. Om tjänstemannen berövar någon friheten eller avlägsnar någon får han utföra s.k. skyddsvisitation. En beredskapspolismans huvudsakliga uppgift är att delta i sådan polisverksamhet som har anknytning till befolkningsskydd och räddningstjänst, men han får tas i anspråk även för andra lämpliga polisuppgifter (1 § första stycket förordning (1986:616) om beredskapspolisen). Det som i lag eller annan författning är föreskrivet om polismän gäller i tillämpliga delar även beredskapspolismännen (1 § andra stycket samma förordning). En skyddsvakt och en skyddsområdesvakt har t.ex. enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. rätt att i vissa fall avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta personer samt ta föremål i beslag. Även en jakttillsynsman, en naturvårdsvakt och en fisketillsynsman har rätt att i vissa fall ta egendom såsom vilt, jakt- eller fångstredskap i beslag. Parkeringsvakternas uppgifter, som huvudsakligen har bestått i att övervaka efterlevnaden av föreskrifter om parkering eller stannande av fordon, har utökats till att numera avse även att bevaka långa, tunga och breda transporter. – Bilinspektörer har när det gäller kontroll av fordon och fordonsförare getts befogenheter som i allt väsentligt stämmer överens med de befogenheter som tillkommer polismän.

Härutöver finns ytterligare ett flertal exempel på polisiära uppgifter som får utföras av annan. (I kapitel 17 ges en mer omfattande beskrivning av andra aktörers befogenheter och uppgifter.)

När det gällde den framtida utvecklingen framhöll Rikspolisstyrelsen, på samma sätt som i remissyttrandet över slutbetänkandet från Trygghetsutredningen (SOU 1995:146), att ett system

som skulle kunna betecknas som en reservpolis borde övervägas som ett komplement till den befintliga polisorganisationen, särskilt i glesbygdsområden. Ett sådant system skulle enligt Rikspolisstyrelsen kunna bygga på den befintliga beredskapspolisorganisationen men även andra lösningar borde prövas. En möjlighet kunde enligt Rikspolisstyrelsen t.ex. vara att fjällräddarna fick ytterligare uppgifter av polisiär art i fjällområdet.

16. Komplettering av polisens resurser i andra länder

I flera andra länder är det vanligt att polisens resurser kompletteras med personal som inte har full polisutbildning, men som trots detta anförtros uppgifter som ligger inom ramen för den polisiära kärnverksamheten att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. Som en samlingsbeteckning för de olika personalkategorier som det är fråga om, används i Storbritannien begreppet the extended police family, vilket innefattar den ordinarie polisen, obetald s.k. frivilligpolis (special constables) och något som kan liknas vid kommunala ordningsvakter (neighbourhood wardens). Till denna grupp kan inkluderas volontärer som oavlönat sysselsätts med framför allt administrativa göromål och olika serviceuppgifter vid ett poliskontor. Under hösten år 2002 planeras för ytterligare en personalkategori som ska ingå i den brittiska ”polisfamiljen”, nämligen Community Support Officers (CSO:s).

I det följande görs en översiktlig beskrivning av de olika utländska system som utredningen tagit del av och som syftar till att utnyttja andra, icke fullt polisutbildade personer för uppgifter som t.ex. patrullering, utredning av vissa mindre allvarliga brott och för brottsförebyggande verksamhet. Beskrivningen tar sin utgångspunkt i det som gäller i just Storbritannien, men exempel ges också från andra länder, som Kanada, Nederländerna och Belgien.

16.1. Frivilligpolis

I Storbritannien finns i dag ca 12 000 personer som oavlönat och på sin fritid utför polisarbete; special constables. (I det följande kommer special constables att benämnas frivilligpolis.) Deras historia går tillbaka ända till 1200-talet och till tiden före det att betalda poliser tillkom för att upprätthålla ordningen, men deras roll och syfte har varierat under århundradena. I och med The

Special Constables Order Act år 1923 formaliserades deras ställning, och de kom att lyda under de lokala polischeferna. Under andra världskriget växte antalet kraftigt i och med att en stor andel av de ordinarie poliserna var i militärjänst. Antalet har minskat alltsedan mitten av 1980-talet, delvis beroende på att kraven på dem som ansöker om att antas som frivilligpolis är högre i dag än tidigare. Samtidigt som frivilligpolisernas roll har utvecklats har andelen kvinnor och andelen med utländsk härkomst i kåren, ökat.

Frivilligpoliserna utgör vad som kan kallas en komplettering till den ordinarie polisen. Arbetet sker på frivillig basis och utan lön. Ersättning utgår dock för utlägg, t.ex. för resor till och från poliskontoret. Vidare erhåller frivilligpoliser ett mindre årligt arvode som enligt tradition ska motsvara kostnaderna för ett par skor. Det krav på deltagande som ställs är att en frivilligpolis måste arbeta minst 16 timmar i månaden. Enligt en undersökning som gjorts uppgår den genomsnittliga tiden som en frivilligpolis är i tjänst till omkring 25 timmar i månaden.

Av de undersökningar som gjorts om varför frivilligpoliser ansöker om en sådan tjänst, framgår att ett av de vanligaste motiven är att ”man vill göra en insats för samhället”. Ett annat vanligt förekommande skäl är att man är intresserad av att prova på polisarbetet för att få möjlighet att närmare bedöma om det är en lämplig framtida yrkeskarriär.

Innan en person förordnas som frivilligpolis skall han eller hon genomgå utbildning. Utbildningen fullgörs normalt dels genom undervisning under 4–5 helger, dels genom 14 veckors arbete på fältet tillsammans med en ordinarie polis. Vidare förekommer skriftliga examensprov. Undervisningen sker lokalt inom den polismyndighet där sökanden efter förordnandet kommer att tjänstgöra.

En frivilligpolis har samma uniform och har samma befogenheter som en vanlig polis inom det polisdistrikt där denne förordnats. Det enda som skiljer en vanlig polis från en frivilligpolis vad gäller klädseln är beteckningen på axeln. Han eller hon är även utrustad på samma sätt som en vanlig polis, dvs. med batong, pepparspray, skyddsväst och handfängsel. (Det ska här påpekas att polisen i Storbritannien normalt inte bär handeldvapen.)

Även om frivilligpoliser har samma utrustning, samma uniform och samma befogenheter som ordinarie poliser, är det dock vanligast att deras uppgifter begränsas till att avse fotpatrullering, att ta upp anmälningar om t.ex. snatterier och andra enklare

polisuppgifter. Vid större tillställningar som t.ex. fotbollsmatcher och andra sportevenamang är det inte ovanligt att antalet tjänstgörande frivilligpoliser överstiger antalet fulltidsarbetande poliser. Frivilligpoliser kan också gripa brottsmisstänkta och de utreder även enklare brottslighet.

Det är således mycket ovanligt att frivilligpoliser används vid utryckning och motsvarande insatser. Vid t.ex. upplopp eller liknande händelser förekommer dock att frivilligpoliser används för trafikdirigering och för att ombesörja yttre avspärrningar. Tendensen är att de blir mer och mer integrerade i de ordinarie polisernas arbete. Vanligen arbetar de tillsammans med och assisterar en ordinarie polis men det förekommer även att frivilligpoliser arbetar på egen hand.

Förutom syftet att avlasta den ordinarie polisen från enklare uppgifter anges att ett av de viktigaste syftena med frivilligpolisen är att öka synligheten av poliser och därigenom öka tryggheten för medborgarna. Eftersom frivilligpoliserna till övervägande delen är i tjänst under helger är det inte ovanligt att, särskilt i mindre och medelstora orter, antalet tjänstgörande frivilligpoliser utgör hälften eller en ännu högre andel av polisstyrkan under fredags- och lördagskvällar.

Användningen av frivilligpoliser har dock mött motstånd från delar av den ordinarie poliskåren. Ett av skälen varför det förekommer motsättningar mellan frivilligpoliser och vanliga poliser, är uppfattningen att förekomsten av frivilligpoliser minskar utrymmet för de ordinarie poliserna att arbeta övertid. Attityderna har dock ändrats över tid, bl.a. som ett resultat av att allt fler bland den ordinarie polisstyrkan själva tidigare varit verksamma som frivilligpoliser. Ett annat skäl till att den ordinarie polisen ser allt mer positivt på förekomsten av frivilligpoliser anges vara att kraven på dem som ansöker om sådan tjänst blivit högre och att kompetensen och därmed den nytta de gör för polismyndigheterna blivit alltmer tydlig.

Den modell med frivilligpolis som finns i Storbritannien finns också i Kanada. I det stora hela liknar det kanadensiska systemet det brittiska. Även i Kanada är det fråga om ett frivilligt, oavlönat arbete som framför allt koncentreras till helger och kvällar. Deras befogenheter är dock något mer begränsade i jämförelse med vad som gäller för frivilligpoliser i Storbritannien och de har normalt inte rätt att bära samma utrustning som den ordinarie polisen. Även uniformen avviker från den som de ordinarie poliserna

använder sig av. Av den information som utredningen kunnat inhämta används frivilligpoliserna i Kanada i relativt stor utsträckning för trafikövervakning och har där befogenhet att skriva ut böter för hastighetsöverträdelser och liknande, samt rätt att mäta alkoholhalten i en förares utandningsluft med användning av en intoxylizer. Frivilligpoliserna i Kanada har, i likhet med dem i Storbritannien, normalt rätt att gripa någon och är för detta ändamål utrustade med handfängsel. I vissa distrikt krävs dock att en ordinarie polis är på plats för att frivilligpolisen ska kunna utnyttja denna rätt.

16.2. Stadsvakt

Som en följd av en rekommendation av en statlig kommitté (”Roethof-kommittén”) startade i Holland år 1989 projektet Stadswacht Nederland. Ursprungligen rekryterades till stadsvaktsprogrammen uteslutande personer som varit arbetslösa under en längre tid. Det övergripande syftet är att genom ökad övervakning av gator och torg i städernas centrumdelar, förebygga vardagsbrottslighet som snatterier, skadegörelse, ordningsstörningar och liknande. I denna del utgör stadsvakterna ett komplement till polisen. Ytterligare en uppgift för stadsvakterna är att svara för informationsverksamhet och annan service till dem som vistas i de av stadsvakterna övervakade områdena.

Stadsvakter erhåller utbildning under några veckors tid. Under tjänstgöringstiden bär de en jacka med ordet Stadswacht på ryggen. Stadsvakterna har inga andra befogenheter än andra medborgare.

Stadsvaktsprogrammen organiseras på olika sätt i olika delar av landet. I vissa städer anställs stadsvakterna direkt av polismyndigheten, i andra av kommunen. Projekten finansieras genom anslag från Socialdepartementet, med målsättningen att tjänsten som stadsvakt ska vara kortvarig och leda till en övergång till den ordinarie arbetsmarknaden. Utvärderingar visar att i städer där stadsvakterna arbetar tillsammans med eller på direkt uppdrag från polisen, fungerar verksamheten tillfredsställande. Attitydundersökningar visar att allmänheten har förtroende för stadsvakterna och att de anser att de fyller en viktig uppgift.

För närvarande håller systemet med stadsvakter i Nederländerna på att ses över. I och med att arbetslösheten minskat har det blivit allt svårare att rekrytera lämpliga kandidater till stadsvakts-

programmen. Tanken är nu att, med början i Amsterdam, stadsdelsnämnder ska kunna hyra in stadsvakter under en viss tid och att dessa ska få vissa befogenheter som i dag endast polisen har, t.ex. att skriva ut ordningsböter för vissa ordningsförseelser. Systemet med stadsvakter planeras alltså att övergå från ett arbetslöshetsprojekt till ett system med fast anställd personal.

Motsvarigheten till stadsvakt finns också i flera andra länder, bl.a. i Storbritannien och i Belgien. I Belgien startade verksamheten under mitten av 1990-talet, inspirerat av systemet i Nederländerna. Det belgiska systemet är också ett arbetslöshetsprojekt och finansieras till hälften av statliga medel och hälften av de kommuner med vilka staten tecknat avtal. Man prioriterar sökanden som varit utan arbete i mer än två år och som är 40 år eller äldre. Kommuner får ansöka om att utnyttja stadsvakter. Företrädesvis används stadsvakter i städernas centrumdelar och i de med brottsutsatta förortsområdena. År 2000 hade 59 kontrakt mellan staten och kommuner upprättats och antalet stadsvakter uppgick till 1 205 anställda.

Utbildningen av stadsvakter i Belgien består av 53 timmars undervisning i juridik, etik och moral, turism, viss sjukvårdskunskap, konfliktlösningsmetod m.m. Under tjänstgöringen bär stadsvakterna väl igenkännbara jackor. Några befogenheter utöver dem som gäller för alla andra medborgare har inte getts stadsvakter.

16.3. Community Support Officers

Under hösten 2002 inrättas i Storbritannien, med start i London, en ny form av anställning inom polisen: Community Support Officers (CSO:s). Det övergripande syftet är att den nya personalkategorin ska avlasta den ordinarie polisen från mer eller mindre rutinmässiga arbetsuppgifter inom ramen för kärnverksamheten och som inte nödvändigtvis kräver polismans fulla utbildning och befogenheter. CSO:s kommer företrädesvis att användas för fotpatrullering, övervakning av kommunikationer, köpcentra och liknande, men kan också utnyttjas för andra ändamål, t.ex. för trafikdirigering i samband med demonstrationer. Varje CSO kommer att utrustas med en radio för att möjliggöra direktkontakt med polisens sambandscentral.

CSO:s kommer att anställas, med lön, av polismyndigheten och erhåller innan förordnandet en utbildning som pågår i tre veckor

som är speciellt utformad för den nya personalkategorin. Under tjänstgöringen bär CSO:s uniform som visar att de tillhör polismyndigheten men att de inte är fullt utbildade poliser. Den nya personalkategorins befogenheter är mer omfattande än stadsvakters (eller neighbourhood wardens, som de benämns i Storbritannien), men betydligt mindre än de som gäller för frivilligpoliser. Till en början inskränks CSO:s särskilda befogenheter till att omhänderta en person i 30 minuter i avvaktan på att polis kommer till platsen. Eventuellt kommer de befogenheter som tillkommer CSO:s att utökas i framtiden, bl.a. har man planerat för att de ska ha rätt att stoppa och söka igenom fordon.

Var och en av landets polismyndigheter beslutar själva i vilken omfattning man vill anställa CSO:s. I London planerar man för att de ska utgöra en omfattande del av poliskåren. I det polisdistrikt där man först kommer att anställa CSO:s finns för närvarande 300 uniformerade poliser vilka om ett år kommer att ha kompletterats med ca 100 CSO:s.

16.4. Volontärer

Till dessa grupper kan också läggas volontärer, dvs. personer som på sin fritid och utan någon ersättning, tjänstgör på poliskontor. I bl.a. Kanada och England är frivilligarbete överlag en accepterad och vedertagen form i många sektorer i samhället. Det anses meriterande och det är inte ovanligt att man under en anställningsintervju får frågor som ”vad bidrar du med till samhället i form av frivilligarbete?”. I Kanada är det inte ovanligt att frivilligarbete ingår som en del av skolutbildningen.

De sätt på vilka man involverar volontärer i polisverksamheten skiljer sig mellan olika länder och kan också se olika ut i olika delar av ett land. Gemensamt är att en person som anmäler sig som frivilligarbetare kontrolleras i register och att referenser tas för att bedöma sökandes bakgrund. Ofta är det studeranden som ansöker och personer som pensionerats från poliskåren och som vill göra en insats. En frivilligarbetare genomgår en utbildning om polisväsendet står alltid under handledning av en polisman. Han eller hon omfattas av samma försäkringsskydd under sin arbetstid som en polisman och brukligt är att de tilldelas ett identitetskort som anger att de är volontärer vid en polismyndighet.

Uppgifterna för en volontär är framför allt sådana som kan utföras vid ett poliskontor. Det kan handla om att ansvara för receptionstjänst vid ett lokalt poliskontor, att ta emot anmälningar om brott och att ge service som t.ex. att svara på enklare frågor i telefon. I Kanada är det dock inte ovanligt att frivilligarbetare används för verksamheter som ligger utanför poliskontoret. Ett exempel på detta är när volontärer, efter särskild utbildning, används för att gå runt i ett brottsutsatt område, en s.k. hot spot, och där ansvara för brottsförebyggande information och liknande.

17. Andra aktörer

Innan utredningen går vidare in på frågan om hur man kan hitta lösningar som kan bidra till att lösa problematiken i glesbygdsområdena presenteras i detta kapitel de yrkesgrupper som omnämns i direktiven som eventuellt lämpliga utförare av vissa specifika polisiära arbetsuppgifter. Eftersom utredningen kommer att återkomma till dem senare i diskussionen i samband med de förslag som kommer att lämnas anser utredningen att det finns anledning att först göra en kort presentation av respektive yrkesgrupp.

Som kommer att framgå nedan är dessa grupper redan i dag utrustade med vissa av de befogenheter som tillkommer polisen.

17.1. Väktare

Bevakningsföretag tillhandahåller yrkesmässigt personal och utrustning för bevakningsändamål. Personalen som har till uppgift att utföra bevakningstjänst är väktare. Arbetsuppgifterna består bl.a. i att bevaka bostadsområden, fastigheter, industrier samt övervakning av kunder i affärer och varuhus. Alla bevakningsföretag måste vara auktoriserade, dvs. godkända för sin verksamhet.

Lagar och förordningar m.m.

Regler om väktare finns i lagen (1974:191) om bevakningsföretag (BevL), förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. (BevF) samt i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, RPS FS 1994:12, FAP 579-2.

För att en person skall få arbeta som väktare fordras ett godkännande för yrket. Personen i fråga skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt

lämplighet i övrigt för anställning i sådant företag, vilket för övrigt gäller all personal som arbetar i bevakningsföretag (4 § BevL).

Prövning som avses i 4 § BevL görs av länsstyrelsen i det län där den som prövningen gäller huvudsakligen kommer att tjänstgöra (6 § BevL). Ett godkännande gäller för hela riket och får tidsbegränsas om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen kontrollerar sökanden genom registerslagningar, vanligtvis i Rikspolisstyrelsens misstanke- och belastningsregister, i säkerhetspolisens register samt i vissa fall i vägtrafikregistrets del för körkortsregistrering.

Väktares befogenheter och rättsliga skydd

Den som är godkänd för anställning i bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst har det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken när han utför sådan tjänst (7 § BevL). Förgripelser mot väktare som utför sådan tjänst bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller för våld eller hot mot tjänsteman i myndighetsutövning.

När det gäller användning av våld i yrkesutövningen har väktaren endast den rätt som tillkommer envar bl.a. att gripa den som ertappas på bar gärning eller flyende fot när fråga är om ett brott varpå fängelse kan följa samt att gripa den som är efterlyst för brott (24 kap. 7 § rättegångsbalken). Väktaren får, liksom alla andra, också beslagta föremål som påträffats i ett sådant sammanhang (27 kap. 4 § rättegångsbalken).

Vidare gäller reglerna om rätt att ingripa i nödsituationer och rätt till nödvärn även en väktare.

Utbildning

Rikspolisstyrelsen har, med stöd av 15 § förordningen om bevakningsföretag, meddelat föreskrifter om utbildning av väktare samt om väktares uniform och utrustning.

Utbildningen består av väktargrundkurs, specialkurser och fortbildning. Vanligtvis sker utbildningen i bevakningsföretagets regi men det finns även särskilda utbildningsföretag som tillhandahåller denna utbildning. Samtliga kurser skall innehålla både teoretisk undervisning och praktiska övningar. Exempel på special-

kurser är värdetransportkurs, hundförarkurs, kurs i handhavande av skjutvapen och kurs i bevakning av enskild person för dennes skydd. Fortbildningen avser främst undervisning i nytillkommen lagstiftning och andra bestämmelser eller föreskrifter liksom om nya bevakningsmetoder, bevakningshjälpmedel samt självskydd.

Grundkursen omfattar sammanlagt 217 timmar varv 120 timmar avser praktisk yrkesträning. Grundkursens mål är att bibringa eleverna nödvändiga kunskaper om

 de rättsliga förutsättningarna för bevakningstjänsten  bevakningsbranschen  väktarens arbetsuppgifter  polisväsendets organisation och funktion  ordningsvaktsinstitutet  räddningstjänstens organisation och uppgifter jämte före-

byggande brandförsvar, brandsläckning och övriga åtgärder vid brand  åtgärder i samband med upptäckt av brott  säkerhetsföreskrifter och deras tillämpning  larmanordningar och andra bevakningshjälpmedel  vanligt förekommande sjukdomstillstånd och principer för

första hjälpen vid olycksfall och akut insjuknande  arbetsskyddets regler och funktion.

Vilka arbetsuppgifter har väktaren ?

Väktarens arbetsområde synes ha utvidgats och blivit alltmer serviceinriktat. Här följer en kort beskrivning av de vanligaste arbetsuppgifterna.

Områdesbevakning innebär att väktaren har ett avgränsat område, vanligtvis en större industri, att bevaka.

Distriktsbevakning, vanligtvis med bil, innebär att väktaren besöker flera olika platser där han går ronder.

Port- eller stationär bevakning innebär att väktaren har till uppgift att kontrollera in- och utpasseringar till en viss anläggning. Vanligen rör det sig om större industrianläggningar.

Övriga arbetsuppgifter som en väktare kan ha är receptionsbevakning, parkeringsbevakning, bevakning vid mässor och utställningar, värdetransporter, butikskontrollant, tunnelbanebevakning, operatör i larmcentral m.m.

Väktares utrustning

En väktare skall alltid bära på sig godkänt legitimationskort i tjänsten. Väktaren skall på begäran visa upp sitt legitimationskort om begäran inte uppenbarligen framställts i trakasserisyfte. Vidare finns regler om att väktare skall bära uniform eller skyddsbeklädnad som skall vara utformad så att förväxlingsrisk med polisuniform inte föreligger. Bevakningsföretaget får bestämma att väktaren bär civil klädsel om denne utför t.ex. butikskontroll.

Bevakningsföretaget bestämmer om väktaren skall utrustas med batong. Dock fordras att väktaren genomgått föreskriven utbildning i självskydd för att han skall få bära sådan utrustning. Under vissa förutsättningar får väktare bära skjutvapen. Det fordras dock bl.a. att väktaren genomgått föreskriven vapenutbildning för att få bära sådant vapen. Väktare får använda skjutvapen endast då det föreligger rätt till nödvärn enligt 24 kap 1 § brottsbalken. Handfängsel ingår inte i en väktares utrustning.

17.2. Skyddsvakter och skyddsområdesvakter

Lagar och förordningar m.m.

I lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. ges bestämmelser om vissa åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism och spioneri samt röjande i andra fall av hemliga uppgifter som rör totalförsvaret. I lagen ges också bestämmelser om skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet (1 §). Bestämmelser om skyddsvakter och skyddsområdesvakter finns även i förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Rikspolisstyrelsen har med stöd av 18 § förordningen meddelat föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 1991:5, FAP 579-3) om utbildning och utrustning av skyddsvakter samt bevakning av civila skyddsobjekt.

Skyddsobjekt

Om allmänhetens tillträde till eller rätt att utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett luftfartyg behöver begränsas för i 1 § angivna ändamål får regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer besluta att anläggningen, området, fartyget eller luftfartyget skall utgöra skyddsobjekt.

Ett beslut om skyddsobjekt innebär med vissa angivna undantag att obehöriga inte har tillträde till skyddsobjektet.

Militära skyddsområden

Om en militär anläggning inte kan beredas ett tillräckligt skydd genom att anläggningen är skyddsobjekt får regeringen för ändamål som anges i 1 § första stycket, dvs. om det föreligger risk för sabotage, spioneri eller annat röjande av försvarsuppgifter eller för terrorism, föreskriva att ett område kring anläggningen skall vara militärt skyddsområde. Detsamma gäller ett område med geografiska förhållanden av särskild betydelse för det militära försvaret (23 §).

Rättsverkan av ett beslut om att ett område skall vara militärt skyddsområde är att utlänningar inte har tillträde dit när det råder höjd beredskap eller under annan tid som regeringen med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap bestämmer såvida de inte beviljats särskilt tillstånd.

Bevakning av skyddsobjekt och militära skyddsområden

För bevakning av skyddsobjekt och militära skyddsområden får anlitas polismän, militär personal eller annan särskilt utsedd personal. Den som bevakar ett skyddsobjekt och inte är polisman benämns skyddsvakt (9 §) medan den som bevakar ett militärt skyddsområde och inte är polisman benämns skyddsområdesvakt (27 §).

Den som utses till skyddsvakt eller skyddsområdesvakt skall vara godkänd av länsstyrelsen i det län där han är bosatt. Den som inom Försvarsmakten utses till skyddsvakt eller skyddsområdesvakt och som tillhör den militära personalen skall dock i stället vara godkänd av Försvarsmakten. Som skyddsvakt och skyddsområdesvakt får endast den godkännas som har erforderlig utbildning och som även i övrigt är lämplig för uppgiften (6 och 15 §§ förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.) En skyddsvakt är skyldig att lyda en polismans order i fråga om sådana åtgärder som sägs i 17 § lagen (1990:217) om skydd för samhälls-

viktiga anläggningar m.m., dvs. vid tillfälligt omhändertagande, gripande eller beslag (7 § samma förordning). En skyddsområdesvakt har motsvarande skyldighet beträffande tillfälliga omhändertaganden och beslag enligt vad som sägs i 32 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. (16 § samma förordning).

Skyddsvaktens och skyddsområdesvaktens befogenheter

Den som bevakar ett skyddsobjekt har rätt att utföra identitets- och behörighetskontroll, besluta om kroppsvisitation, avvisa, avlägsna, tillfälligt omhänderta eller gripa en person samt ta i beslag föremål. Detsamma gäller skyddsområdesvakten, dock med det undantaget att denne inte har rätt att besluta om kroppsvisitation. Nedan följer en beskrivning av befogenheterna.

Identifikations- och behörighetskontroll

Den som vill ha tillträde till ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet uppge namn, födelsetid och hemvist samt underkasta sig kroppsvisitation som inte avser brev eller annan enskild handling och finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg (10 §). Beträffande militära skyddsområden gäller att utlänningar som uppehåller sig inom ett sådant område under tid då höjd beredskap råder eller under annan tid som regeringen bestämt att utlänningar inte får uppehålla sig inom sådant område, är skyldiga att på begäran av den som bevakar området visa upp pass eller någon annan legitimationshandling och bevis om tillstånd att uppehålla sig inom området ( 28 §).

Kroppsvisitation

Den som bevakar ett skyddsobjekt får besluta om kroppsvisitation och undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg om det behövs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras eller för att söka efter föremål som kan tas i beslag enligt denna lag (11 §). Särskilda regler om hur kroppsvisitation får gå till finns i 15 §. Som nämnts

ovan har skyddsområdesvakten inte befogenhet att utföra kroppsvisitation.

Avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en person

Den som bevakar ett skyddsobjekt får också i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras avvisa, avlägsna eller, om en sådan åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet om personen överträder något förbud som gäller på grund av beslut enligt denna lag, vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller skäligen kan antas lämna oriktig uppgift därom eller vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller vägrar att finna sig i undersökning av fordon, fartyg eller luftfartyg (12 §). Motsvarande regel har utformats för skyddsområdesvakterna, dock med den skillnaden att de i egenskap av skyddsområdesvakt inte har rätt att verkställa kroppsvisitation. Skyddsområdesvakten har således rätt att avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en person om det krävs för att de skall kunna fullgöra bevakningsuppgiften eller om någon bryter mot någon bestämmelse enligt lagen eller vägrar att visa upp legitimationshandling (29 §). Utformningen av lagrummet ger skyddsområdesvakterna befogenhet att ingripa också vid överträdelser av bestämmelserna om skyddsobjekt.

Gripa

Skyddsvakter har dessutom inom skyddsobjektet och i dess närhet samma befogenhet som en polisman att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till ett sådant brott samt att lägga beslag på föremål som personen för med sig. Detta gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsobjektet (13 §).

Beslag

Den som bevakar ett skyddsobjekt får ta i beslag föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott mot denna lag eller vara förverkade (14 §). En skyddsområdesvakt har samma befogenhet som en skyddsvakt att ta föremål i beslag (30 §).

Protokoll

Det finns regler beträffande vad bevakningspersonalen har att iakttaga vid användning av tvångsmedel. Det gäller såväl skyddsvakter som skyddsområdesvakter. Protokoll skall föras över kroppsvisitation, tillfälliga omhändertaganden och beslag. Av protokollet skall framgå skälen för åtgärden och vad som förekommit vid dess genomförande (16 och 31 §§).

Anmälan till polisman

Ett tillfälligt omhändertagande, gripande eller beslag som har genomförts av en skyddsvakt eller skyddsområdesvakt skall omedelbart anmälas till en polisman. Beslagtagen egendom skall överlämnas till polismannen och denne skall genast pröva om åtgärden skall bestå. Ett tillfälligt omhändertagande skall upphöra så snart ändamålet med åtgärden förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet. Polismän som tar befattning med tillfälliga omhändertagande som genomförs med stöd av lagen skall tillämpa bestämmelserna i 1517 §§polislagen (1984:387) (17 och 32 §§).

Tystnadsplikt

Beträffande såväl skyddsvakter som skyddsområdesvakter gäller att de inte obehörigen får röja eller utnyttja vad de på grund av uppdrag enligt lagen fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för Sveriges säkerhet. I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100)(18 och 33 §§).

Utbildning

Det finns två utbildningsnivåer, en fullständig (40 timmar) och en avkortad (16 timmar). Den avkortade kursen är avsedd för den som genomgått väktar- eller ordningsvaktskurs.

Kurserna omfattar utbildning i juridik, polisväsendets och försvarets organisation och funktion innefattande bl.a. befogenheter, nödvärnsrätt, tystnadsplikt m.m., bevakningstjänst innefattan-

de bl.a. ingripanden, personligt uppträdande m.m., utrustning, kommunala räddningstjänstens organisation, olycksfallsvård och självskydd.

Beväpning

En skyddsvakt får efter medgivande av godkännandemyndigheten vara utrustad med batong och handfängsel. En skyddsvakt får även efter sådant medgivande utrustas med skjutvapen enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter om väktares utbildning och utrustning m.m. (RPS FS 1987:1, FAP 579-2).

17.3. Ordningsvakter

Ordningsvakternas ställning och verksamhet regleras i lagen (1980:578) om ordningsvakter, i ordningsvaktsförordningen (1980:589), polislagen (1984:387) samt i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter (RPS FS 2000:3, FAP 692-1). Vidare utfärdar polismyndigheten med stöd av ordningsvaktsförordningen lokala föreskrifter avseende tjänstgöringen som ordningsvakt. Ordningsvakterna uppgifter och befogenheter framgår även av vissa övriga författningar.

Lagen ( 1980:578 ) om ordningsvakter, LOV

Den som inte är anställd som polisman får, i enlighet med vad som föreskrivs i den aktuella lagen, förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning (1 § LOV).

Av 2 § LOV framgår att ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid

1. allmänna sammankomster som avses i 2 kap. 1 §

ordningslagen (1993:1617) och cirkusföreställningar,

2. offentliga tillställningar som avses i 2 kap. 3 § ordnings-

lagen,

3. bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott,

friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till, eller

4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till

allmänheten med tillstånd enligt 7 kap. 5 § alkohollagen (1994:1738).

Förordnanden enligt detta lagrum bör enligt förarbetena självfallet anses omfatta även t.ex. ingångar till lokaler, infarter till områdena samt särskilt upplåtna parkeringsplatser.

Vidare får, sedan 1 juli 2001, ordningsvakter förordnas att tjänstgöra vid säkerhetskontroll i domstolar enligt vad som anges i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol (2 a § LOV).

Ordningsvakter får förordnas även i annat fall än vad som nu angetts om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt (3 § LOV).

Endast den får förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Vidare stadgas att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning (4 § LOV). Rikspolisstyrelsen har, som inledningsvis nämnts, meddelat sådana föreskrifter.

En ordningsvakt förordnas av Rikspolisstyrelsen om tjänstgöringsområdet berör flera polisdistrikt och i övriga fall av polismyndigheten. Förordnandet meddelas för viss tid, högst tre år. I förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 §, skall det också innehålla uppgift om tjänstgöringsställe (5 § LOV).

En ordningsvakt lyder under polismyndigheten i det distrikt där han eller hon tjänstgör och är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är uppenbart att ordern inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller att ordern strider mot lag eller annan författning (6 § LOV). En ordningsvakt skall vidare hålla polismyndigheten underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom (7 § LOV). För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Ordningsvakten bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och uppmaningar. När en ordningsvakt ingriper skall ha se till att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till dess syfte (8 § LOV).

Under vissa förhållanden får ett ordningsvaktsförordnande återkallas och en ordningsvakt avstängas (9 § LOV). Det finns även

regler om tystnadsplikt (11 § LOV). En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Ordningsvaktsförordningen (1980:589)

Det administrativa förfarandet vid ansökan och återkallelse av ordningsvaktsförordnande samt vid avstängning av ordningsvakt regleras av de inledande bestämmelserna i ordningsvaktsförordningen (13 §§ordningsvaktsförordningen).

En ordningsvakt som får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall lämna rapport om det till en polisman så snart det kan ske (4 § ordningsvaktsförordningen).

Ordningsvakternas utbildning skall utformas så att eleverna ges de kunskaper och färdigheter som krävs för tjänstgöringen. En ordningsvakts behov av yrkesetiska principer samt teoretiska och praktiska kunskaper skall beaktas särskilt. Grundutbildningen skall omfatta minst 60 timmar. Rikspolisstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om utbildningens utformning och genomförande. För dem som genomgått väktar- eller skyddsvaktsutbildning har Rikspolisstyrelsen föreskrivit en utbildningstid som understiger 60 timmar. Utbildning av ordningsvakter får bedrivas av en polismyndighet eller, om det finns särskilda skäl, av någon som har fått tillstånd av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får ges endast till den som har tillräcklig kompetens och lämplig organisation för att kunna genomföra utbildningen på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt (6 § ordningsvaktsförordningen).

En ordningsvakt skall bära klädsel eller tjänstetecken som gör att det klart framgår att personen tjänstgör som ordningsvakt, utan att det uppstår risk för förväxling med en polisman. Rikspolisstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om ordningsvakternas utrustning (9 § ordningsvaktsförordningen).

Rikspolisstyrelsen har även bemyndigats att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av lagen om ordningsvakter och ordningsvaktsförordningen. Polismyndigheterna har därutöver bemyndigats att meddela de verkställighetsföre-

skrifter som är motiverade med hänsyn till lokala förhållanden (10 § ordningsvaktsförordningen).

Polislagen (1984:387)

Vissa bestämmelser i polislagen gäller även för ordningsvakter. Av 29 § framgår att 10 § första stycket 2 och 4 samt 19 § 1, 10 a § och 13 §polislagen också gäller en ordningsvakt. En ordningsvakt har sålunda rätt under vissa förutsättningar avvisa, avlägsna eller omhänderta en person enligt 13 § polislagen, att belägga någon med handfängsel enligt 10 a § polislagen samt befogenhet att företa en kroppsvisitation enligt 19 § första stycket 1 i samband med frihetsberövande eller avlägsnande, s.k. provisorisk skyddsvisitation. Av 29 § första stycket första meningen framgår vidare att en ordningsvakt under vissa förutsättningar har rätt att använda våld vid verkställande av ett frihetsberövande samt vid avvisande och avlägsnande. Härvid hänvisar 29 § polislagen till 10 § första stycket 2 och 4 polislagen.

Ordningsvakten har således rätt att använda våld för att genomföra sina åtgärder i tjänsten. Dock får våld användas bara när andra medel är otillräckliga för att ordningsvakten skall kunna utföra den tjänsteuppgift det är fråga om och då våldsanvändningen kan väntas leda till det avsedda resultatet. Vidare finns en proportionalitetsprincip som säger att våld inte får tillgripas över huvud taget om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det framstår som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång. Ordningsvakten får använda våld vid laga frihetsberövande om han möts av motstånd då frihetsberövandet skall verkställas (p. 2). Detta gäller såväl passivt som aktivt motstånd. Vidare får ordningsvakten använda våld vid avvisande eller avlägsnande, vid provisorisk skyddsvisitation och vid beslag och omhändertagande av egendom om han möts av motstånd (p. 4).

En ordningsvakt som omhändertagit någon skall skyndsamt överlämna den omhändertagne till närmaste polisman.

Lag ( 1958:205 ) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Av 2 § lag (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.framgår att den som tjänstgör som ordningsvakt under vissa förutsättningar har rätt att ta alkoholhaltiga drycker i beslag.

Lag ( 1976:511 ) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB)

En ordningsvakt har rätt att enligt 1 och 10 §§ lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. omhänderta berusade personer.

Ordningslagen (1993:1617)

Enligt 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) har en ordningsvakt rätt att under vissa förutsättningar avvisa eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel.

Lag ( 1981:1064 ) om säkerhetskontroll i domstol

Av 4 § lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol framgår att ordningsvakt efter beslut av polisman får dels genomföra allmän säkerhetskontroll under ledning av polis, dels efter polismyndighetens beslut biträda polisen vid särskild säkerhetskontroll. Vidare framgår av 5 § samma lag att ordningsvakt som polismyndigheten godkänt för uppgiften får utföra kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål som sker på annat sätt än genom användande av metalldetektor eller liknande anordning.

Rättegångsbalken

Bestämmelserna i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om envars rätt att gripa en person, som begått brott på vilket fängelse kan följa, och som anträffas på bar gärning eller flyende fot eller som är efterlyst samt bestämmelserna i 27 kap. 4 § rättegångsbalken om att beslagta egendom i samband därmed gäller även en ordningsvakt.

Brottsbalken

En ordningsvakt har liksom andra medborgare rätt att i enlighet med bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken bruka våld i nödvärns- och nödsituationer. Vid nödvärn får det våld brukas som inte framstår som uppenbart oförsvarligt. När någon enligt polislagen har rätt att bruka våld har enligt 24 kap. 5 § var och en som hjälper honom samma rätt. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken gäller vidare för den som handlar i nöd eller nödvärn eller den som brukar våld enligt 10 § polislagen att, när omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig, han ändå skall vara fri från ansvar även om han gjort mer än vad som är medgivet.

En ordningsvakt åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken under tjänstgöring. Detta innebär att våld, hot om våld eller annan förgripelse mot ordningsvakt under tjänstgöring bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller i 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken. Vidare kan en ordningsvakt bestraffas enligt de allmänna reglerna om tjänstefel och grovt tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken vid allvarligare fel eller försummelser.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd angående ordningsvakter (RPS FS 2000:3, FAP 692-1)

Med stöd av ordningsvaktsförordningen har Rikspolisstyrelsen utfärdat föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter. Föreskrifterna behandlar bl.a. ordningsvakters arbetsområden, kvalifikationskraven, ordningsvakters åligganden, återkallelse av förordnande, utbildning, uniformering och utrustning.

Ordningsvaktens uppgifter i förhållande till polisens uppgifter

Formuleringen ”medverka till att upprätthålla allmän ordning” i 1 § (LOV) skall ses mot bakgrund av att det enligt 1 § polislagen (1984:387) är en av polisens huvuduppgifter att upprätthålla allmän ordning. Man har genom ordvalet i 1 § LOV markerat att ordningsvakterna inte har ett ansvar för den allmänna ordningen som är jämställt med polisens.

Utbildning

För att erhålla ordningsvaktsförordnande fordras bl.a. att sökanden genomgått grundutbildning. Grundutbildningen äger rum dels i polismyndighetens regi, dels i privat regi t.ex. Väktarskolan. För den som väljer att genomgå grundutbildning i privat regi fordras ett godkännande som väktare. Det är länsstyrelsen som utfärdar ett sådant godkännande. Förutom de kontroller som polismyndigheten gör i nedan nämnda dataregister innefattar länsstyrelsens godkännande som väktare en kontroll i säkerhetspolisens register.

Av bilaga till Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter (RPS FS 2000:3, FAP 692-1) framgår vad grundutbildning för ordningsvakter skall innehålla. Utbildningen, som är 72 timmar, består av följande delar. Yrkesetik 6 timmar, juridik 20 timmar, akutsjukvård 6 timmar, droger 2 timmar, olaga diskriminering och mänskliga beteenden 4 timmar, konflikthantering och självskydd 12 timmar, problemorienterat ordningsvaktsarbete 2 timmar, brand 8 timmar samt samhällsorientering 2 timmar. Utbildningen avslutas med skriftligt och praktiskt prov som beräknas ta 6 timmar.

Ett ordningsvaktsförordnande utfärdas för en tid om 3 år. När denna tid löpt ut kan ordningsvakten ansöka hos polismyndigheten om ett förnyat förordnande. Då fordras bl.a. att ordningsvakten genomgått en fortbildning om 16 timmar.

För grundutbildning av ordningsvakt tar polisen ut 6 000 kr i avgift. Vidare tar polismyndigheten ut en avgift om 475 kr för förordnandet som gäller i tre år. En ny avgift tas ut om förordnandet skall förlängas. Ordningsvakterna bekostar själva sin uniform.

Förutsättningar för att erhålla förordnande som ordningsvakt

Ansökan om ordningsvaktsförordnande görs hos polisen. Den sökande kontrolleras i Rationell Anmälan Rutin (RAR) som visar all förekomst i polisregister, misstankeregistret som är polismyndighetens register över skäligen misstänkta personer i pågående ärenden, belastningsregistret som är ett register över lagföringar, vägtrafikregistrets del för körkortregistrering där bl.a. omhändertaganden enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) antecknas samt T-diariet som är

polismyndighetens register över trafikärenden. RAR och T-diariet är lokala register medan övriga är rikstäckande. Om sökanden dömts för våldsbrott, onykterhet i trafik eller varit föremål för omhändertagande enligt LOB är detta i regel tillräckliga skäl för att avslå ansökan om ordningsvaktsförordnande.

Ett ordningsvaktsförordnande gäller i högst tre år. Därefter måste en ansökan om förnyelse av förordnandet ges in till polismyndigheten. En ny prövning liknande den ursprungliga görs då.

För ett förnyande krävs en fortbildning om 16 timmar för varje nytt förordnande. Vidare kontrolleras att ordningsvakten tjänstgjort kontinuerligt under den gångna treårsperioden.

Ordningsvaktens faktiska arbetsuppgifter

Polismyndigheten kan låta ett villkor i ett tillstånd till en offentlig tillställning eller en konsert innefatta skyldighet att anlita ordningsvakter.

En ordningsvakt kan antingen vara anställd i ett bevakningsföretag eller vara vad man brukar kalla för frilansare. När en ordningsvakt skall tjänstgöra skall arbetsgivaren enligt av polismyndigheten utfärdade föreskrifter anmäla till polismyndigheten vilken tid och plats som tjänstgöringen avser.

Tjänstgöring enligt 2 § LOV är vanligtvis krogar, restauranger, dansställen, större offentliga tillställningar m.m. I Stockholm är enligt uppgift antalet områden som avses i 3 § LOV mycket begränsat men i Västra Götaland är de relativt vanligt förekommande. Av förarbetena till 3 § LOV framgår att den typ av bevakningar som avses här är exempelvis ambassadbevakning, tunnelbanebevakning samt bevakning vid vissa allmänna lokaler som domstolslokaler.

De brott som en ordningsvakt kan komma i kontakt med är framför allt misshandel, våld eller hot mot tjänsteman, stöld eller snatteri och skadegörelse.

Antal förordnade ordningsvakter

Den 1 april år 2002 fanns 9 969 ordningsvakter i landet, varav 1 500 i Västra Götalands län, 2 344 i Stockholms län, 303 i Västerbottens län, 287 i Norrbottens län, 228 i Västernorrlands län, 250 i Jämtlands län och 450 i Värmlands län. En jämförelse med antalet poliser i landet per den 31 december 2001 ger vid handen att det då fanns 16 120 poliser anställda. Av dessa tjänstgjorde 2 703 poliser vid polismyndigheten i Västra Götalands län, 4 519 poliser vid polismyndigheten i Stockholms län, 348 poliser vid polismyndigheten i Västerbotten, 422 poliser vid polismyndigheten i Norrland, 376 poliser i Västernorrland, 185 poliser i Jämtland och 418 poliser i Värmland.

17.4. Parkeringsvakter

Lagen ( 1976:206 ) om felparkeringsavgift

Parkeringsvakternas ställning och verksamhet regleras i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Lagen trädde ikraft den 1 april 1977 och ersatte då systemet med parkeringsböter. Den ansenliga mängd parkeringsanmärkningar som utfärdas varje år ställer krav på att handläggningen är rationellt ordnad. Detta gäller såväl den rättsliga prövningen som det administrativa arbetet med indrivning m.m. Systemet som lagen om felparkeringsavgift bygger på kan beskrivas som strikt ägaransvar i förening med omedelbar betalningsskyldighet och möjlighet till rättelse i efterhand. Förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift reglerar förfarandet vid utfärdande av parkeringsanmärkning.

Lagen ( 1987:24 ) om kommunal parkeringsövervakning

Om det för parkeringsövervakning i en kommun behövs parkeringsvakter får kommunen besluta att den själv skall svara för övervakningen. I beslutet skall anges det område som parkeringsövervakningen skall omfatta och det minsta antal parkeringsvakter som behövs där (2 §). Kommunen skall underrätta polismyndigheten i orten om sådana beslut (3 §). Kommunen skall också samråda med polismyndigheten på orten i vissa frågor (4 §). Parkeringsvakter skall genomgå lämplig utbildning för uppgiften.

Föreskrifter om personalens utbildning och utrustning meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer (5 §). Parkeringsvakter förordnas av kommunen. Till parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, andra kommuner, kommunala parkeringsaktiebolag, sådana kommunala trafikaktiebolag som inom kommunen bedriver linjetrafik enligt yrkestrafiklagen (1998:490), sådana bevakningsföretag som omfattas av lagen (1974:191) om bevakningsföretag (6 §). Det finns möjlighet att besluta om utvidgade arbetsuppgifter för parkeringsvakter (7 och 8 §§). Kommunen kan efter samråd med polismyndigheten besluta att parkeringsvakter får tas i anspråk för att biträda polismän vid fullgörande av trafikövervakningsuppgifter. Vidare får den myndighet som regeringen bestämmer förordna parkeringsvakt som utför trafikövervakningstjänst att ge anvisningar för trafiken.

Förordning ( 1987:26 )om parkeringsvakter i kommunen

Av 2 § framgår att föreskrifter om utbildning av parkeringsvakter meddelas av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Vägverket. Parkeringsvakter skall när de tjänstgör bära uniform och tjänstetecken. Uniformen skall vara sådan att den lätt kan särskiljas från polisuniform. Föreskrifter om tjänstetecken meddelas av rikspolisstyrelsen (3 §). Polismyndigheten får förordna parkeringsvakt som utför trafikövervakning att ge anvisningar för trafiken (4 §).

Utbildning

Rikspolisstyrelsen har samråd med Vägverket meddelat föreskrifter och allmänna råd om utbildning av parkeringsvakter, RPSFS 2002:1, FAP 759-1. Av dessa framgår följande.

Utbildningen av parkeringsvakter skall syfta till att ge dessa nödvändiga kunskaper om trafiklagstiftningen och i övrigt göra dem väl lämpade att fullgöra sina uppgifter. Utbildningen av parkeringsvakter skall bedrivas i form av grundutbildning och fortbildning.

Grundutbildningen omfattar 18 dagar och ger utbildning i yrkesetik, juridik, akutsjukvård, olaga diskriminering och mänskliga

beteenden, konflikthantering och kommunikation, problemorienterat arbete, myndigheters roller och rapportering. Vidare ingår i kursen praktik med handledning samt skriftligt och praktiskt prov. Utbildningen bör i tillämpliga delar anpassas till förhållandena på den ort där parkeringsvakten skall tjänstgöra.

Fortbildning av parkeringsvakterna skall ske fortlöpande och utbildning skall ges inom de ämnesområden som angetts avseende grundkursen i syfte att vidmakthålla och utveckla de kunskaper och färdigheter som parkeringsvakterna tidigare fått.

Vidareutbildning skall ges till de parkeringsvakter som skall förordnas att ge anvisningar enligt 4 § förordningen (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner. Vidareutbildningen omfattar fyra dagar och ger utbildning i juridik, trafiksäkerhet och bevakning av tunga, breda och långa transporter.

Försöksverksamheter som lett till utökade arbetsområden

Den 1 juli 1993 inleddes inom Stockholms stad en försöksverksamhet varigenom parkeringsvakter efter utbildning och uppdrag från polisen utförde bevakning av tunga, långa och breda transporter för vilka föreskrivits bevakning. Försöksverksamheten slog huvudsakligen väl ut och polisiära resurser frigjordes. Det fanns således starka skäl att permanenta systemet vilket innebar att parkeringsvakter kunde tas i anspråk för att bevaka långa, tunga och breda transporter och att utvidga möjligheten till hela landet. En lagändring som gjorde detta möjligt trädde i kraft den 1 juli 1999.

17.5. Räddningstjänsten och fjällräddningstjänsten

Räddningstjänsten

Med räddningstjänst avses enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelse eller överhängande fara för olyckshändelse för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Till räddningstjänst hänförs också, utan att det inträffat någon olyckshändelse eller föreligger överhängande fara för

olyckshändelse, räddningsinsatser såsom fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst och sjöräddningstjänst.

Regleringen av det allmännas ansvar för räddningstjänst befriar inte den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden vid olyckshändelser. Skyldighet för stat eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

Kommunal och statlig räddningstjänst

Enligt räddningstjänstlagen delas samhällets räddningstjänst in i kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst.

Den statliga räddningstjänsten omfattar fjällräddning, sjöräddningstjänst, flygräddning och efterforskning av försvunna personer i andra fall, miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst i samband med utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten har genom polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Kustbevakningen samt länsstyrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst.

Den kommunala räddningstjänsten omfattar all övrig offentlig räddningstjänst såsom vid bränder, explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöde av skadliga ämnen (prop. 1985/86:170). I varje kommun skall det finnas en räddningskår. Räddningskåren leds av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. Kommunen har rätt att komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår och kommunen har även möjlighet att helt eller delvis överlåta räddningskårens arbetsuppgifter till en annan kommun.

Såväl de kommunala som statliga räddningsinsatserna skall kunna påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan som anger räddningskårens organisation i kommunen och beredskap för insatser. I övrigt får kommunerna och de statliga myndigheterna som svarar för räddningstjänst utforma verksamheten med ledning av lokala behov och förutsättningar. Även internationella överenskommelser har betydelse för sjö- och flygräddningstjänst samt miljöräddningstjänst till sjöss.

Samarbete och befogenheter

Kommuner, de statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst och andra myndigheter som berörs av räddningstjänsten har att samarbeta med varandra. Det är nödvändigt att de som har ansvar för olika delar av räddningstjänsten samordnar sin verksamhet såväl administrativt som operativt. Det skall finnas anordningar för alarmering av räddningsorganen. Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare som leder insatsen och bestämmer hur den skall bedrivas och vilka räddningsåtgärder som skall vidtas. Till sin hjälp kan räddningsledaren bilda en stab med rådgivande experter såsom t.ex. byggnadsteknisk expertis i samband med brand i en anläggning. Räddningsledaren är dock den som bestämmer och han har också givits stora befogenheter i sin ledning av räddningsinsatsen. Åtgärderna innefattar myndighetsutövning. Statliga och kommunala myndigheter är under vissa förutsättningar skyldiga att på räddningsledarens anmodan delta i en räddningsinsats med personal och utrustning. Räddningsledaren har också möjlighet att förordna om fullgörande av tjänsteplikt för envar som är mellan 18 och 65 år att medverka i räddningstjänst. Räddningsledaren kan vidare företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna och ta i anspråk utrustning och annan egendom eller förstöra egendom.

Ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun

Ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller räddningstjänsten innebär att staten genom lagstiftning formulerar medborgarnas krav på säkerhet och skydd mot olyckor och skador genom att ställa upp övergripande mål samt fördela ansvar, uppgifter och befogenheter samt resurser mellan stat och kommun. Staten ansvarar för räddningstjänståtgärder som fordrar särskilda resurser eller speciellt kunnande som svårligen kan hållas inom kommunerna. Staten svarar även för åtgärder som inte går att hänföra till en bestämd kommuns geografiska område. Därför skall staten genom i första hand länsstyrelserna, i enskilda fall, och vid mer omfattande räddningsinsatser kunna ta över ansvaret för den kommunala räddningstjänsten. Om räddningsinsatserna omfattar även statlig räddningstjänst kan länsstyrelserna komma att svara för samordningen av

insatserna. Staten ger ersättning till kommunerna för stora och kostnadskrävande räddningsinsatser eller saneringsåtgärder. Staten svarar även för utbildning av personal inom det kommunala räddningstjänstområdet. – Kommunerna har ett grundläggande ansvar för räddningsinsatser och skall utföra de åtgärder som bäst kan skötas på lokal nivå. Kommunerna svarar också för skadeförebyggande åtgärder inom kommunen. Kommunerna beslutar själva om vilka resurser de vill använda för verksamheten.

Staten svarar för tillsynen av verksamheten inom räddningstjänstområdet.

Fjällräddningstjänsten

Ansvaret för fjällräddningstjänsten ligger hos polisen. Polisen skall inom fjällområden efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller allvarlig risk för hans hälsa samt rädda den som råkat ut för en olyckshändelse eller drabbats av sjukdom och den som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp (25 § räddningstjänstlagen).

En plan för fjällräddningstjänsten skall finnas vid Polismyndigheten i Dalarna, Polismyndigheten i Jämtlands län, Polismyndigheten i Västerbottens län och Polismyndigheten i Norrbotten. Planen skall innehålla uppgifter om organisationen, beredskapen och ledningen av fjällräddningstjänsten samt om de resurser som räddningsledaren kan förfoga över (36 § räddningstjänstförordningen (1986:1107)).

Fjällräddningstjänstens organisation

Vid de fyra polismyndigheterna inom fjällområdet finns en fjällräddningsorganisation som består av poliser och framför allt fjällvan ortsbefolkning – fjällräddare.

Vid en räddningsinsats är polischefen eller den han utser räddningsledare. Insatsen leds operativt av en insatschef, utsedd av räddningsledaren och kan vara polisman eller civil gruppchef.

Av de drygt 500 civila fjällräddarna är de allra flesta engagerade med den ”vanliga” fjällräddningen, dvs. att ute i fjällvärlden söka och hjälpa människor som försvunnit eller är sjuka eller skadade.

Utöver denna verksamhet finns det tre specialiteter, nämligen alpin, lavin- och grotträddning.

Utrustning

Fjällräddarna håller själva snöskoter samt bil och släpvagn för att kunna transportera snöskotern och även viss personlig utrustning. Polisen svarar för exempelvis den särskilda fjällräddardressen, pulkor med utrustning och lavinutrustning.

Utbildning

För att få arbeta som fjällräddare krävs bl.a. att man ställer upp på den grundläggande utbildningen i framför allt omhändertagande av sjuka och skadade i terrängen samt snö- och lavinkunskap. Utbildningen är såväl teoretisk som praktisk och omfattar 28 timmar. Härutöver sker fortbildning i den omfattning som bedöms nödvändig.

17.6. Jakttillsynsman

Jaktlagen (1987:259) reglerar frågor avseende viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.

För tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse jakttillsynsmän (42 § jaktlagen). Enligt 53 § jaktförordningen (1987:905) förordnas jakttillsynsman av länsstyrelsen i det län där denne har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län. Föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän samt om deras utrustning meddelas av Rikspolisstyrelsen (RPSFS 2000:28, FAP 696-1).

Lagar och förordningar m.m.

Bestämmelser om jakttillsynsmän finns i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän samt om deras utrustning (RPSFS 2000:28, FAP 696-1).

Förordnande av jakttillsynsman

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om utbildning m.m. av jakttillsynsman skall en ansökan om förordnande av jakttillsynsman göras skriftligen av uppdragsgivaren hos länsstyrelsen.

Endast den som med godkända resultat har genomgått beslutad utbildning får förordnas som jakttillsynsman. En länsstyrelse har rätt att i samband med lämplighetsprövningen få fullständiga uppgifter ur belastnings- och misstankeregistren.

Ett förordnande gäller för viss tid dock högst tre år. I förordnandet skall anges det område som tillsynen avser. Ett förordnande bör inte meddelas den som inte har fyllt 20 år och inte heller gälla för så lång tid att jakttillsynsmannen under förordnandetiden fyller 65 år.

Ett förordnande kan återkallas och till dess frågan prövats slutligt får länsstyrelsen besluta att avstänga jakttillsynsmannen.

Utrustning

Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd framgår vidare att tjänstetecken för jakttillsynsman skall bestå av funktionsbeteckning och emblem. En jakttillsynsman får vara utrustad med handfängsel. En jakttillsynsman skall vid utövande av sitt uppdrag medföra sitt förordnande och legitimationshandling, vilka på begäran skall kunna visas upp.

Utbildning

Rikspolisstyrelsen beslutar om utbildningsplan för jakttillsynsmän. Länsstyrelsen skall ansvara för utbildningen och polismyndigheten i länet skall lämna biträde åt länsstyrelsen, om inte länsstyrelsen

och polismyndigheten kommer överens om en annan ordning. Utbildningen skall ge deltagarna sådana kunskaper att de kan utöva sitt uppdrag som jakttillsynsmän.

Enligt uppgift från länsstyrelsen i Jämtlands län omfattar utbildningen tre dagar och undervisningen omfattar bl.a. jakttillsynsmans åligganden och befogenheter, platsundersökning, jaktlagstiftningen och den praktiska jakttillsynen, vapenfrågor, fångstredskap, småviltjakt på fjällen, ansvarsfrågor m.m.

Befogenheter

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 47 § jaktlagen ta egendom i beslag. Enligt lagrummet kan, då någon ertappas på bar gärning då han begår jaktbrott, vilt och sådan egendom som kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag. Har egendom tagits i beslag skall anmälan om detta skyndsamt göras till polis- eller åklagarmyndighet.

Enligt rättegångsbalkens bestämmelser om beslag har var och en som påträffar någon som är i färd med att begå brott, på vilket det kan följa fängelse, rätt att gripa brottslingen och får då också beslagta påträffade föremål (RB 24 kap. 7 § andra stycket samt 27 kap. 4 §). Bestämmelsen angående jakttillsynsmän går i det avseendet längre då rätten att ta egendom i beslag inte gjorts beroende av att den skyldige grips.

En jakttillsynsman har även rätt att omhänderta vapen enligt 6 kap. 4 a § vapenlagen (1996:67). Om någon medför ett skjutvapen utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet, får vapnet omhändertas. En sådan åtgärd får vidtas av en polisman, jakttillsynsman som länsstyrelsen förordnat eller av personal vid Kustbevakningen eller Tullverket.

17.7. Naturvårdsvakter

Bestämmelserna i miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl (1 kap. 1 § miljöbalken).

Lagar och förordningar m.m.

I miljöbalken finns regler om naturvårdsvakter. Av 26 kap. 23 § miljöbalken framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse naturvårdsvakter för tillsynen av områden såsom nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden, eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 kap. 10 § (bl.a. får särpräglade naturföremål av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturminne om det behöver skyddas eller vårdas särskilt).

Även i terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängkörningsförordningen (1978:594) finns regler om naturvårdsvakter. I terrängkörningslagens 1 § anges att körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk är förbjuden i hela landet på barmark, snötäckt skogsmark och jordbruksmark om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken. Regeringen kan även bestämma att körning i terräng med motordrivet fordon är förbjuden även på annan mark. För tillsyn över att bestämmelserna i terrängkörningslagen efterlevs inom de delar av fjällområdet där regeringen äger meddela ytterligare förbud får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer utse naturvårdsvakter.

Förordnande av naturvårdsvakt

Föreskrifter om förordnande och utbildning av naturvårdsvakter meddelas av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Naturvårdsverket. Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förordnande och utbildning av naturvårdsvakter (RPSFS 2000:29, FAP 696-2) framgår att en ansökan om att bli förordnad till naturvårdsvakt skall göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län där sökanden har sitt hemvist.

En länsstyrelse har rätt att i samband med lämplighetsprövningen få fullständiga uppgifter ur belastnings- och misstankeregistren.

Endast den som med godkänt resultat genomgått den av Rikspolisstyrelsen beslutade utbildningen får förordnas till naturvårdsvakt. Förordnandet får avse viss tid, dock högst tre år. I förordnandet skall anges det område tillsynen avser.

Utbildning

Utbildningen skall ge deltagarna de kunskaper en naturvårdsvakt behöver för att utöva den tillsyn som miljöbalken kräver. Länsstyrelsen med biträde av polismyndigheten skall tillse att utbildningen genomförs.

Utbildningen omfattar utbildningen två dagar och utbildningen omfattar undervisning avseende naturvårdsvakts åligganden och befogenheter, platsundersökning, miljö- och terrängkörningslagstiftningen, den praktiska tillsynen m.m.

Befogenheter

Naturvårdsvakternas befogenheter framgår av andra och tredje stycket i 26 kap. 23 §. Enligt andra stycket får en naturvårdsvakt avvisa den som vistas inom ett naturvårdsobjekt utan att vara berättigad till det. Bestämmelsen är tillämplig om tillträdesförbud gäller för ett område. När det gäller möjligheten att använda våld för att genomföra en avvisning finns bestämmelser i 10 § polislagen (1984:387) som enligt 29 § samma lag blir tillämpliga på naturvårdsvakter. Våld får användas endast i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt samt om den som skall genomföra åtgärden möts av motstånd.

Enligt tredje stycket får föremål som kan antas ha betydelse för utredningen av exempelvis överträdelse av förbud mot att genomföra ett samrådspliktigt arbetsföretag eller överträdelse av förbud eller föreskrifter enligt bestämmelserna om biotopskydd tas i beslag. (Biotoppskyddsområde är ett mindre mark- eller vattenområde som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärt och av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklarats som sådant område). Ett beslag får således ske enbart i utredningssyfte. Någon möjlighet att förverka beslagtagna föremål finns inte.

En naturvårdsvakt får avvisa den som utan att ha rätt till det kör i terräng med motordrivet fordon inom ett sådant område där tillsynen äger rum.

17.8. Fisketillsynsmän

Fiskelagen (1993:787) gäller rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. När det särskilt anges gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen.

En fisketillsynsman skall inom sitt tjänstgöringsområde utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter för fisket och fiskevården i fiskelagen (1993:787), i författningar som har meddelats med stöd av fiskelagen samt i EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (34 § fiskelagen (1993:787).

Lagar och förordningar m.m.

Bestämmelser om fisketillsynsmän finns i fiskelagen (1993:787) och i förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Fiskeriverket har meddelat föreskrifter om fisketillsynsmän (FIFS 1985:3).

Förordnande av fisketillsynsman

En fisketillsynsman förordnas av länsstyrelsen. Ansökan om att bli förordnad till fisketillsynsman görs skriftligen hos länsstyrelsen i det län där den som ansökan avser har sitt hemvist.

Till fisketillsynsman får endast förordnas den som fyllt 18 år och som med hänsyn till laglydnad, insikt i fiskefrågor och gällande fiskerilagstiftning samt omständigheterna i övrigt prövas lämplig för uppgiften (4 § FIFS 1985:3). Den som förordnas till fisketillsynsman skall ha genomgått föreskriven utbildning. Förordnandet, som skriftligen meddelas i en särskild handling, skall avse viss tid, högst tre år och bör löpa ut vid hel- eller halvårsskifte. Förordnandet kan återkallas och till dess frågan om återkallelse prövats slutligt kan fisketillsynsmannen avstängas från tjänstgöring.

Utbildning

Utbildningen skall enligt fiskeriverkets författningssamling omfatta minst 10 lektionstimmar om 45 minuter. I kursplanen ingår ämnesområdena polisen och kustbevakningen innefattande verksamhet och organisation samt begreppet fiskettillsynsman och rättsligt skydd enligt 17 kap.1 och 2 §§brottsbalken, fiskelagstiftningen, fisketillsynsmannens allmänna åligganden och befogenheter samt rätten att bruka våld. Kursen avslutas med ett prov.

Befogenheter

Fisketillsynsman har relativt långtgående befogenheter när det gäller att undersöka fisk, fiskeredskap, fisksump eller fiskefartyg som använts vid fiske, samt vissa beslag.

Fisketillsynsmannen eller annan tjänsteman i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske har rätt att

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar,

byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs

för tillsynen, och

3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål

för åtgärden (34 § fiskelagen).

En fisketillsynsman får även ges förordnande att ta egendom i beslag enligt 47 § fiskelagen. Enligt nämnda lagrum får, om någon ertappas på bar gärning när han begår brott enligt lagen, beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket skall detta skyndsamt anmälas till polis- eller åklagarmyndigheten.

En fisketillsynsman äger enligt bestämmelserna i 29 § polislagen i vissa fall använda våld vid utförande av tillsynen, (såsom exempelvis vid beslag). Vidare åtnjuter en fisketillsynsman förstärkt straffskydd enligt bestämmelserna i 17 kap.1 och 2 §§brottsbalken.

Tjänstetecken

Tjänstetecken för fisketillsynsman består av emblem och funktionsbeteckning.

17.9. Gränsrenvakt

Regler angående gränsrenvakter finns i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena samt i kungörelsen (1926:3) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

En gränsrenvakt har till uppgift att lämna underrättelser till Finland om renar från Finland som uppehåller sig olovligen i Sverige samt att ta emot underrättelse från Finland att renar från Sverige olovligen uppehåller sig i Finland.

Renarnas ägare är när han erhåller kännedom om att renarna olovligen uppehåller sig i Sverige skyldig att låta hämta dem och driva dem till Finland. En gränsrenvakt får ta renarna under bevakning eller driva dem till Finland. Utdrivna renar skall överlämnas till ägaren. Likaså skall gränsvakten vidta åtgärder för att driva ut de renar som olovligen uppehåller sig i Finland.

Av 4 § i kungörelsen (1926:3) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena framgår att länsstyrelsen förordnar gränsrenvakter.

17.10. Beredskapspolisen

Totalförsvar

Riksdagen har genom lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap definierat totalförsvar som verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Det svenska totalförsvaret, som består av militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar), genomgår en omfattande reformering och effektivisering.

Historik beträffande beredskapspolisen

Under slutet av andra världskriget organiserades inom civilförsvaret enheter för ordnings- och bevakningstjänst. De ansvarade för ordningshållning i samband med civilförsvarsverksamhet samt för bevakning av totalförsvarets viktigare anläggningar. I samband med civilförsvarets fortsatta utveckling i frågasattes dock lämpligheten av att ha beväpnade enheter i civilförsvaret. Efter flera utredningar beslutades att uppgifterna skulle överföras till polisväsendet. År 1984 överfördes ansvaret för bevakningsuppgifterna till polisväsendet medan ansvaret för ordningsuppgifterna kom att överföras först år 1986. Den organisation som byggdes upp fick namnet beredskapspolisen.

Beredskapspolisen i dag

Beredskapspolisen består av allmän beredskapspolis och särskild beredskapspolis. Beslut om att tillskapa den särskilda beredskapspolisen fattades av riksdagen i 1996 års försvarsbeslut. Av 1 § första stycket förordningen (1986:616) om beredskapspolisen framgår att beredskapspolismän skall finnas vid polismyndigheterna under höjd beredskap eller då regeringen har beslutat om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Av första stycket förordningen om beredskapspolisen framgår vidare att beredskapspolisens huvudsakliga uppgift är att delta i sådan polisverksamhet som har anknytning till befolkningsskydd och räddningstjänst, men att de får tas i anspråk även för andra lämpliga polisuppgifter. Enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt får regeringen föreskriva att totalförsvarspliktiga som har krigsplacerats skall fullgöra beredskapstjänstgöring, om sådan tjänstgöring behövs för Sveriges försvarsberedskap utan att det råder höjd beredskap. I sistnämnda fall kan beredskapstjänstgöringen bli aktuell för att en erforderlig beredskap skall kunna upprätthållas också i fredstid.

Den 1 oktober 1999 ändrades förordningen (1986:616) om beredskapspolisen på sätt som medger ett nyttjande av beredskapspolisen trots att höjd beredskap inte råder. Av 1 § andra stycket framgår sålunda att även då samhället utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt får det vid polismyndigheterna finnas

beredskapspolismän, under förutsättning att dessa ingått avtal med Rikspolisstyrelsen om sådan tjänstgöring. Sådana avtal har ingåtts sedan hösten 2000. Regeringen beslutar efter framställning från Rikspolisstyrelsen om när sådana beredskapspolismän får tas i anspråk. Det rör sig om extrema och allvarliga situationer av närmast nationell omfattning där polisens vanliga resurser inte räcker till. De situationer som avses är sådana där det krävs att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen.

Den allmänna beredskapspolisen

Ursprungligen fanns endast vad som i dag kallas den allmänna beredskapspolisen. De uppgifter som tilldelats den allmänna beredskapspolisen är i huvudsak följande; upprätthålla ordning och utföra allmän trafikdirigering vid utrymningar, spärra av samt utöva allmän trafikreglering och ordningshållning vid skadeplatser, på begäran av civilförsvarsmyndighet bistå med ordningshållning och trafikreglering, ingripa mot störningar i samband med pågående civilförsvarsverksamhet samt medverka vid annan ordningshållning och trafikreglering som ankommer på polisväsendet. Utrymningsoperationer är mycket personalkrävande och stora insatser kommer att krävas av polisen för att reglera trafiken i en sådan situation. Likaså är avspärrningar av skadeplatser en stor uppgift för beredskapspolisen.

Den särskilda beredskapspolisen

Sedan den allmänna beredskapspolisen skapades har omvärlden förändrats och den säkerhetspolitiska hotbilden är inte densamma. Då det omedelbara militära hotet minskat väsentligt har försvarsmakten, på grund av statsmakternas beslut, krympt sin organisation. Vissa försvarsuppgifter under tiden omedelbart före ett krigsutbrott kvarstår dock, bl.a. bevakning och försvar av anläggningar som är viktiga för totalförsvaret.

Den särskilda beredskapspolisen är polisens operativa enhet för antisabotage under höjd beredskap och när landet är i krig. Dess främsta uppgifter är att bevaka och skydda objekt och anläggningar som bedöms vara viktiga för totalförsvaret, genomföra spaning och

jakt efter fientliga sabotörer och sabotagegrupper samt kunna störa, lokalisera och gripa sådana. De skall vidare kunna användas för polisiära uppgifter, särskilt vid svåra påfrestningar på samhället i fredstid. Enheten skall ha hög mobiliseringsberedskap. Vidare skall enheten ha en organisation som medger självständigt uppträdande och stor taktisk rörlighet.

Utvecklingen

Av budgetpropositionen för 2001/02:1 framgår att den särskilda beredskapspolisorganisationen under höjd beredskap bör inriktas mot uppgifter då samhället utsatts eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Genom den tidigare omnämnda ändringen i 1 § andra stycket förordningen (1986:616) om beredskapspolisen har möjligheten öppnats att ta i anspråk beredskapspolismän vid polismyndigheterna även i fred under förutsättning att de ingått avtal med Rikspolisstyrelsen och att regeringen så beslutar.

Av polisens årsredovisning för år 2001 framgår att grundutbildningen är slutförd och att det nu är viktigt att upprätthålla kompetensen och bibehålla numerären för de civilpliktiga och poliser som ingår i styrkan. Detta kommer att innebära kompletterande grundutbildning och repetitionsutbildning med inriktning på att beredskapspolisen skall kunna nyttjas vid svåra påfrestningar i fred. Utrustning har anskaffats till beredskapspolisen och har i största möjliga utsträckning gjorts tillgänglig för den övriga polisverksamheten. Rikspolisstyrelsen har begärt hos regeringen att få lägga samman den allmänna beredskapspolisen med den särskilda beredskapspolisen till en enda beredskapsorganisation.

Organisation, rekrytering och utbildning

Hos varje polismyndighet finns en eller flera beredskapspolisledare som har det övergripande ansvaret och som svarar för administrationen av hela beredskapspolisorganisationen.

I fredstid organiseras den allmänna beredskapspolisen i en eller flera enheter inom myndigheten. Varje sådan enhet förestås av en yrkespolis som är enhetschef och svarar för utbildning och

repetitionsövningar. Inom enheten finns minst tre grupper med en yrkespolis som gruppchef. Varje grupp består av sex civilpliktiga beredskapspolismän. Beredskapspolismannen får en grundutbildning på tre dagar och sedan fullgörs repetitionsövningar om minst två och högst fem dagar vart fjärde år. I händelse av höjd beredskap kan beredskapspolisen inkallas för tjänstgöring i syfte att höja landets försvarsberedskap. Beredskapsgrupperna inordnas under befäl av sina gruppchefer i de ordinarie turlagen och fullgör den polistjänst de är avsedda för. Anledningen till att man ansett det möjligt att ge den allmänna beredskapspolisen en så kort utbildning är just att de aldrig ges självständiga uppgifter utan alltid skall stå under befäl av en yrkespolis.

Den särskilda beredskapspolisen organiseras i avdelningar med två yrkespoliser i ledningen, en avdelningschef och en biträdande avdelningschef och till sin hjälp har de en militärt sakkunnig värnpliktig med plutonchefsutbildning kallad stabsassistent, som tas ut med civilplikt.

Avdelningen organiseras i övrigt i 6–8 grupper om 6 civilpliktiga beredskapspolismän med en yrkespolis som gruppchef och ställföreträdande gruppchef som är civilpliktig. Den civilpliktiga beredskapspolismannen ges en grundutbildning på 19 dagar och en tänkt repetitionsövning på 5 dagar vart fjärde år. Till skillnad från den allmänna beredskapspolisen bibehåller avdelningen sin organisation även sedan de blivit inkallade till tjänstgöring. Då organisationen för den särskilda beredskapspolisen är klar och utbildad kommer den att bestå av ca 1 500 man. De större länen kommer att ha fler avdelningar.

Rekrytering av yrkespoliser till organisationen sker genom polismyndigheternas försorg. Rekryteringen av totalförsvarspliktiga sker enligt följande: Enligt lagen om totalförsvarsplikt är alla skyldiga att tjänstgöra från och med det år man fyller 16 år och till och med det år man fyller 70 år. Normalt kommer dock en beredskapspolis inte att kvarstå längre än till 62 års ålder. Den som blir uttagen till beredskapspolis skrivs in med civilplikt och krigsplaceras vid myndigheten. Den personal som skall rekryteras till den särskilda beredskapspolisen består av värnpliktiga som går ur fältförbanden vid 32–35 års ålder. De kan då överföras till beredskapspolisorganisationen. Den personal som kommer att vara önskvärd är i första hand sådana som fått militär utbildning i militärpolis- eller jägartjänst, basjägartjänst i marinen eller flygvapnet men även andra kan komma i fråga. Efter att ha

tjänstgjort i särskilda beredskapspolisen i ca tio år kommer denna personal att överföras till allmänna beredskapspolisen. Målsättningen är att all rekrytering skall ske frivilligt men det kan inte uteslutas att en del personal måste tas ut med plikt.

Utbildningen för yrkespolismännen består dels av en polisiär/militär utbildning om tre veckor som innehåller författningskunskap, ledarskapsutbildning, vapentjänst, stridsteknik, kännedom om motståndarens sabotageförband m.m., dels av utbildning tillsammans med de civilpliktiga under deras 19 dagars utbildning innebärande praktisk tillämpning och slutövning.

Utbildningen för de civilpliktiga är 19 dagar och består i huvudsak av polisiära ämnen samt vapen- och stridsteknik med praktiska tillämpningar och slutövning. Utbildningen genomförs regionalt och på de militära utbildningsanläggningar som försvarsmakten ställer till förfogande.

Såvitt framkommit kommer utbildningen att bli alltmer inriktad mot polisiära uppgifter.

Kostnader

Om en beredskapspolis tas i anspråk på grund av plikt har han rätt till dagpenning, vilket inte belastar polismyndigheten.

Tas en beredskapspolis i anspråk på grund av det särskilda avtalet som omnämns i 1 § andra stycket förordningen (1986:616) om beredskapspolisen betalas ersättning ut av polismyndigheten som tar beredskapspolisen i anspråk.

Utrustning

De uppgifter som innebär bevakning och försvar av viktiga totalförsvarsanläggningar kräver att den särskilda beredskapspolisen har en utrustning som motsvarar de krav som uppgiften ställer. De medel som ställts till förfogande för den särskilda beredskapspolisen har bl.a. tagits i anspråk för inköp av ny utrustning. Stor vikt läggs vid att den utrustning, inklusive vapen, som anskaffas till den särskilda beredskapspolisen skall kunna användas i den ordinarie polisverksamheten såsom vid särskilda händelser och vid verksamhet under svåra påfrestningar på samhället.

Den särskilda beredskapspolisens utrustningsnivå är godtagbar, medan utrustningen beträffande den allmänna beredskapspolisen är undermålig.

18. Överväganden och förslag – komplettering av polisresurser i glesbygdsområden

18.1. Inledning

Polisens uppgifter har förändrats i takt med att samhället successivt utvecklats. Dessutom har utvecklingen gått i en sådan riktning att vissa uppgifter som har ankommit på polisen att utföra, efter hand av olika skäl, ansetts vara lämpliga att låta andra än bara polisen utföra. Statsmakten har således i ett flertal fall överfört uppgifter som normalt utförs av polispersonal, helt eller delvis, till en mängd olika myndigheter eller icke polisutbildade personer. Detta gäller även inom det område som anses utgöra polisens kärnverksamhet, dvs. att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. För att uppgifterna skall vara möjliga att utföra har mottagande myndigheter och personer i vissa fall även tilldelats polisiära befogenheter.

Exempel på uppgifter som tidigare varit förbehållna polispersonal men som i dag i stor utsträckning utförs av andra är t.ex. vissa uppgifter som utförs av väktare enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag och av ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter. Enligt 23 a § polislagen (1984:387) har polisen möjlighet att förordna den som inte är anställd som arrestantvakt eller passkontrollant inom polisväsendet och inte heller är polisman, att tjänstgöra som sådan vakt eller kontrollant. Vidare finns det föreskrifter i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. som medger att kriminalvården förordnar väktare från auktoriserade bevakningsbolag för vissa bevakningsuppgifter. Även säkerhetskontroller enligt lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol får i viss utsträckning utföras av annan än polisman. Slutligen skall nämnas att bevakning av skyddsobjekt (t.ex. riksdagsbyggnaden) enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar

m.m., får utföras av polismän, men även av särskilt utsedd personal, s.k. skyddsvakter, med relativt vittgående befogenheter.

Polisen måste liksom andra samhällsorgan göra prioriteringar mellan olika verksamheter. Det har varit nödvändigt för polisen att anpassa kostnaderna till de ekonomiska ramar som statsmakten angett. Såväl Rikspolisstyrelsen som regeringen bedömer dock att det behövs fler poliser. Såsom framgått ovan i avsnitt 15.10 angående rekrytering av poliser till glesbygdsområden kan man emellertid med dagens rekryteringsplanering och utbildningspaket inte inom de närmaste tio åren uppnå det antal poliser, 19 000, som Rikspolisstyrelsen bedömer är nödvändigt för att klara den ambitionsnivå som statsmakten har ålagt polisen. Ett behov av att komplettera polisens resurser föreligger sålunda. Särskilt i glesbebyggda områden är behovet stort.

18.2. Regler om polisingripanden samt grundläggande fri- och rättigheter

Innan utredningen går in på det konkreta förslag som lämnas finns anledning att titta närmare på de allmänna principer som gäller för polisingripanden, grundläggande fri- och rättigheter och de befogenheter polisen enligt lag har att i vissa fall inkräkta på dessa rättigheter. Resonemanget om vilka uppgifter och befogenheter som skall tillerkännas de personer eller den yrkeskår som i det följande kommer att föreslås utgöra ett komplement till polisen måste bygga på dessa grundläggande bestämmelser. Nedan följer därför en kortfattad beskrivning av polisens uppgifter. Därefter följer en kort redogörelse för de allmänna principerna för polisingripanden samt polisens rätt att utöva våld.

18.2.1. Polisens arbetsuppgifter

Ända sedan 1700-talet har det angetts i polisförfattningar att polisens huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I dag definieras polisverksamhetens ändamål i 1 § polislagen (1984:387). Där anges att polisens arbete som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet, skall syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. I 2 § samma lag

anges polisens uppgifter vara att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen samt att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. Utöver vad som anges i polislagen finns polisens uppgifter närmare reglerade i en mängd olika författningar. För att fullgöra sina uppgifter måste polisen vara utrustad med vissa befogenheter för att på olika sätt kunna ingripa mot enskilda.

18.2.2. Allmänna principer för polisingripanden

Rättssäkerheten anses i princip kräva att ingrepp mot medborgarna sker likformigt och i fall som är klart förutsebara. I 8 § polislagen ges allmänna principer för polisingripanden. Lagrummet skall, i förening med den allmänna regleringen av polisens uppgifter som ges i 1 § polislagen, ses som ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder som står i strid mot någon annan lag eller förordning. Ingripanden som inte begränsar någon grundläggande fri- och rättighet och inte är specialreglerade, t.ex. olika former av tillsägelser, kan grundas direkt på 8 § polislagen.

I 8 § första stycket polislagen stadgas i första meningen att en polisman, som har att verkställa en tjänsteuppgift, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Av andra meningen framgår att om tvång måste tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. 8 § första stycket första meningen ger uttryck för proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet. Andra meningen i samma stycke ger uttryck för behovsprincipen, vilket innebär att ett

polisingripande endast får göras då det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Av 8 § andra stycket polislagen framgår att ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen inte får grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Detta innebär att ett ingripande som begränsar någon av dessa rättigheter måste ha direkt lagstöd.

Nedan redovisas dessa regler närmare.

18.2.3. Grundläggande fri- och rättigheter

I 2 kap. 1 § regeringsformen anges de positiva opinionsfriheterna och de innefattar att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Dessa bestämmelser kompletteras av bestämmelserna om de negativa opinionsfriheterna i 2 kap.2 och 3 §§regeringsformen. Bestämmelserna i 2 § skyddar medborgarna mot tvång att ge tillkänna åskådning i vissa hänseenden, att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration m.m. eller att tillhöra vissa typer av sammanslutningar. I 3 § finns dessutom ett förbud mot registrering av politisk åskådning samt ett skydd mot att den personliga integriteten kränks genom registrering av uppgifter med hjälp av databehandling. I 2 kap.48 §§regeringsformen ges bestämmelser om de kroppsliga fri- och rättigheterna. De för polisens del mest intressanta bestämmelserna finns i 6 och 8 §§. Av 6 § framgår att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Med kroppsligt ingrepp avses främst våld mot människokroppen men också läkarundersökning samt andra åtgärder som faller under begreppet kroppsbesiktning. I 8 § sägs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövande och även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och lämna detta. – Uttrycket ”det allmänna” innefattar i regeringsformens mening även det allmännas verkställande organ, som t.ex. polisen.

Vissa av de i 2 kap. regeringsformen angivna fri- och rättigheterna är absoluta i den meningen att de inte kan inskränkas annat än

efter grundlagsändring. Flertalet av dem kan dock begränsas genom vanlig lag och i några undantagsfall även genom annan författning eller bemyndigande i lag. Av 2 kap.1214 §§regeringsformen framgår hur dessa inskränkningar får göras. Av 12 § följer bl.a. att yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten samt rättigheterna enligt 6 och 8 §§ får begränsas genom lag. Begränsningarna får inte göras annat än för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningar får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Dessa föreskrifter riktar sig i första hand till de lagstiftande organen men skall också beaktas vid tolkning och tillämpning av lagstiftningen.

Utöver dessa ramar för begränsningar av fri- och rättigheterna ges vissa speciella regler i 13 och 14 §§. Vidare finns i 2 kap. regeringsformen vissa ytterligare bestämmelser som tar sikte på grundläggande fri- och rättigheter, vilka utredningen inte går närmare in på här.

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, gäller sedan den 1 januari 1995 som lag (SFS 1994:1219). Av intresse är främst artikel 5:1 och 5:2 samt artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till konventionen. Sammanfattningsvis innebär konventionens bestämmelser i artikel 5:1 och artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet att frihetsberövanden och vissa andra inskränkningar i rörelsefriheten endast får ske i de fall som anges i dessa bestämmelser och att sådana åtgärder skall ha stöd i svensk lag. Efter vissa ändringar i bl.a. rättegångsbalken, polislagen, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. får svensk rätt anses inta den ståndpunkten att polislagstiftningen väl uppfyller de åtaganden som följer av konventionen.

18.2.4. Användning av våld

Polisen måste, för att kunna fullgöra sina uppgifter, vara utrustad med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på olika sätt ingripa mot enskilda. Det kan vara fråga om att meddela tillsägelser, att stoppa fordon eller spärra av brottsplatser. I sista hand kan det vara fråga om att ingripa med fysiskt tvång. Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa och avvärja brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte bara i polislagen utan även i ett stort antal andra författningar. Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är t.ex. närmare reglerad i 23–28 kap. rättegångsbalken.

Polislagens 10 § innehåller bestämmelser om i vilka situationer och på vilka villkor polisen har befogenhet att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Paragrafen tillgodoser regeringsformens krav på lagstöd för de begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som polisens rätt och skyldighet att använda våld innebär. I 2 kap. 5 § regeringsformen föreskrivs att varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff och tortyr samt mot medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Dessa rättigheter får inte begränsas. Enligt 6 § första meningen regeringsformen är varje medborgare vidare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt angrepp även i andra fall. Skyddet mot påtvingat kroppsligt angrepp får begränsas genom lag under de förutsättningar som i allmänhet gäller för inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheterna. Regeringsformens skydd mot påtvingat kroppsligt angrepp innebär ett skydd mot sådana handlingar vilka är straffbara som misshandel enligt brottsbalken, dvs. att tillfoga annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Förarbetena till regeringsformen ger vid handen att även varje annan våldsanvändning som riktas mot person är ett integritetsintrång enligt regeringsformen. Grundlagsberedningen har också uttryckligen framhållit att reglerna om polismans användande av våld måste få form av lag (prop. 1973:90 s. 242). Som personellt våld kan man beteckna varje omedelbar inverkan på person genom kroppsligt våld eller genom hjälpmedel. Den som rycker i, knuffar eller håller fast någon annan utövar våld. Det skall påpekas att grundlagen ger skydd bara mot sådant kroppsligt våld som är påtvunget.

Enligt 10 § polislagen föreligger befogenhet för en polisman att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt,

 om en polisman möts med våld eller hot om våld (p. 1),  om någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga

stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande (p. 2),  det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en

fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (p. 3),  polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon

från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken (p. 4), polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller

annat transportmedel (p. 5),  polismannen annars med laga stöd har att bereda sig

tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom (p. 6) eller  åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den

allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld (p. 7).

I de fall som avses i punkterna 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

I inledningen till paragrafen erinras om de grundläggande behovs- och proportionalitetsprinciperna, vilka följer redan av 8 § polislagen. Dessa innebär att våld får användas endast när det behövs, dvs. när andra medel är otillräckliga för att utföra den tjänsteuppgift det är fråga om och våldsanvändning kan väntas leda till det avsedda resultatet. Våld får över huvud taget inte användas, om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det

framstår som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång. I det fall då så är förhållandet måste under hela händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld används än som är rimligt i förhållande till vad som kan uppnås därigenom.

Paragrafen tar sikte både på våld mot person och våld mot egendom men får sin största betydelse i fråga om våld mot person. I fråga om arten av det våld som får användas kan nämnas att tvångsmedicinering och liknande åtgärder är otillåtna. Vidare skall vid våldsanvändning onödig kraftutveckling undvikas. Om det är tillräckligt att föra eller fösa undan den som vägrar polisen tillträde vid en husrannsakan, är det t.ex. otillåtet att använda s.k. smärtsamt grepp eller utdela slag. Slag mot ömtåliga delar av kroppen får som regel anses otillåtna, liksom sparkar, struptag, grepp i håret och liknande. Vid en bedömning i efterhand av ett händelseförlopp där en polisman brukat våld måste man naturligtvis se till situationen som helhet.

Slutligen skall nämnas att en polisman har rätt att använda våld mot den som rymmer enligt 24 kap. 2 § brottsbalken. En polisman har givetvis också samma rätt som andra medborgare att i enlighet med bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken bruka våld i nödvärns- och nödsituationer. Vid nödvärn får det våld användas som inte framstår som uppenbart oförsvarligt, medan 10 § polislagen endast medger att våld får användas i den mån det är försvarligt. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken gäller vidare för den som handlar i nöd eller nödvärn eller som brukar våld enligt 10 § polislagen att, när omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig, han ändå skall vara fri från ansvar även om han gjort mer än vad som är medgivet.

Som angetts inledningsvis måste de ovan angivna bestämmelserna ligga till grund för det fortsatta resonemanget om hur man skulle kunna lösa problemen i glesbygdsområden.

18.3. Hur skulle man kunna lösa problemen i glesbygdsområden?

En möjlighet att komma till rätta med glesbygdens speciella problem, utan tillgång till fler poliser, är att ta andra personer i anspråk för att fullgöra polisiära uppgifter eller för att vara polisen behjälplig med vissa arbetsuppgifter. Att ett komplement i glesbygdsområden och även i övriga delar av landet skulle kunna

utgöras av andra personer än poliser, vilka kan utrustas med vissa befogenheter för att kunna utföra vissa polisiära uppgifter, ligger helt i linje med den utveckling som tidigare beskrivits.

Under utredningens gång har många förslag på hur man kan komplettera polisen i glesbygdsområden aktualiserats, såväl från tidigare utredningar som vid besök hos vissa av landets polismyndigheter och då framför allt de myndigheter som är belägna i glesbygdslänen.

En diskussion som även förts tidigare är att låta polis i glesbygdsområden ta på sig ytterligare uppgifter, vilket skulle göra det ekonomiskt möjligt att upprätthålla en mer omfattande polisiär närvaro och service i dessa områden. Vad som talar emot en sådan lösning är att det finns ett starkt behov av att renodla polisens verksamhet i syfte att frigöra resurser för kärnverksamheten och tydliggöra polisens roll i samhället. En sådan renodling innebär att arbetsuppgifter förs bort från polisen. Enligt utredningens mening är en ordning där polisen i glesbygdsområden enligt lagstiftningen har andra arbetsuppgifter än polisen i övriga delar av landet inte lämpligt. Samtidigt är det viktigt att polisen skapar organisatoriska lösningar som är anpassade till de olika lokala förutsättningarna. Resursutnyttjande och organisation måste naturligtvis variera mellan storstad och glesbygd.

Ett annat alternativ är att låta andra, t.ex. personal från räddningstjänsten, jakttillsynsmän, fjällräddare m.fl. ta över vissa specifika polisuppgifter. Det skulle framför allt kunna bli fråga om vissa begränsade arbetsuppgifter. Enligt utredningens mening skulle en sådan lösning inte bli tillräckligt flexibel.

I andra länder, t.ex. England och Kanada, har man löst förstärkningsfrågan bl.a. genom frivilliga som utbildats till frivilligpoliser. Det kan konstateras att systemet med dessa frivilliga poliser verkar fungera utmärkt i dessa länder. Men i exempelvis England har man, till skillnad från i Sverige, en lång tradition av denna frivilliga verksamhet. Även i Kanada är frivilligarbete överlag en accepterad och vedertagen form i många sektorer i samhället. Utredningen gör bedömningen att det i dag inte är realistiskt att bygga ett komplement till polisen på frivilliga insatser såsom i England och Kanada.

Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att skapa en helt ny yrkeskår. En s.k. reservpolisstyrka har tidigare diskuterats. Problemet med denna lösning är att det handlar om en ny yrkeskår som saknar förankring i dagens samhälle. Den lösning som

utredningen i stället förordar är att bygga ett komplement till polisen på en redan befintlig yrkeskår vars arbetsuppgifter och befogenheter kan utvidgas.

18.4. Allmänna utgångspunkter

Utredningen har ställt upp ett antal allmänna utgångspunkter som bör ligga till grund för bedömningen av hur ett komplement till polisen skulle kunna se ut.

En utgångspunkt för förslaget är att de polisiära problemen i glesbygdsområden inte går att lösa med fler poliser utan att det krävs en annan lösning för att komma till rätta med problemen. Även om det tillförs fler resurser till polismyndigheterna i dessa områden kommer det knappast vara möjligt att, med beaktande av brottsnivån i glesbygdsområdena, tillföra resurser i sådan utsträckning att man uppnår likvärdig polisiär service eller liknande utryckningstider som i tätorter. De långa avstånden gör det svårt att uppnå ett sådant mål.

Utredningen förordar en ordning som innebär att ett komplement till polisen skapas genom att en redan etablerad yrkeskår ges rätt att biträda polisen. Personer inom denna yrkeskår skall kunna tas i anspråk när polisen bedömer att det är lämpligt. Den yrkeskår som skall kunna komma i fråga skall ges utökade arbetsuppgifter och befogenheter i de fall de föreslås få biträda polisen.

En förutsättning för att ett sådant biträde skall kunna föreslås är att det sker under former som är betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen vill här framhålla att det är polisen som har huvudansvaret för uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att avsikten med förslaget inte är att ersätta polisen utan att i stället tillföra polisen ett komplement. Det måste ställas höga krav på rättssäkerhet. Den person som skall vara polisen behjälplig skall därför vara särskilt utbildad för uppgiften att biträda polisen.

Vidare skall denna person ha befogenheter som innebär att denne kan utföra uppgifterna. Befogenheter har tilldelats polisen för att de skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och om andra personer, som inte är utbildade poliser, föreslås få utföra polisiära uppgifter krävs att de, utöver kompletterande utbildning, även med stöd av lag utrustas med vissa befogenheter. När det gäller frågan

om befogenheter kan å ena sidan konstateras att man bör vara restriktiv vid bedömningen av om andra personer än polismän bör utrustas med polisiära befogenheter. Å andra sidan kan konstateras att det redan i dag är så att många polisiära befogenheter tillkommer andra yrkeskategorier än polismän. Det har bl.a. skett mot bakgrund av att utvecklingen gått mot att samhällets brottsbekämpande organ behöver hjälp av andra myndigheter, företag och enskilda för det arbete som behöver utföras för att förebygga och förhindra brott. Utredningen har av hänsyn till rättssäkerhetsskäl kommit fram till att den person som skall utrustas med ytterligare polisiära befogenheter alltid skall stå under polismans ledning när denne tjänstgör hos polismyndigheten.

Ett förslag till komplettering av polisens resurser skall bygga på lokalt beslutsfattande, dvs. det är polismyndigheten som skall bedöma om det är lämpligt att anlita hjälp av annan än polis i en uppkommen situation. Ett genomförande av ett sådant förslag skulle sålunda ge instrumenten för polisen, medan det är polisen som i det enskilda fallet bedömer när och i vilken situation den person som skall biträda polisen kan användas. Avsikten är att denna person huvudsakligen skall vara ett komplement till polisen, men redan här skall framhållas att förslaget kan innebära att denne i vissa situationer kan komma att arbeta tillsammans med annan än polis i avvaktan på att polis kommer till platsen. Detta är en naturlig följd av att förslagen främst tar sikte på glesbygdsområden där det kan ta timmar innan polis kan vara på plats efter ett larm.

Den modell eller det förslag till komplettering av polisens resurser i glesbygdsområden som utredningen kommer att föreslå skall kunna vara tillämplig i hela landet, men är huvudsakligen tänkt för att lösa glesbygdsproblemen. Det är enligt utredningens mening lämpligt att inleda en försöksverksamhet för att finna formerna för det komplement till polisen som utredningen kommer att föreslå. I samband med att regeringen fattar beslut om vilka län som skall ingå i försöksverksamheten får bestämmas vilka områden som skall omfattas.

18.5. Ordningsvaktsmodellen

Utredningens förslag:

 Ordningsvakternas arbetsuppgifter utökas på så sätt att en

ordningsvakt får förordnas för tjänstgöring hos polismyndigheten genom att biträda polis i dess arbete.

 En ordningsvakt skall utöver vad som gäller i dag kunna

erhålla ett särskilt ordningsvaktsförordnande av vilket framgår att ordningsvakten inom ett visst angivet län får tas i anspråk för tjänstgöring av polis samt att tjänstgöringen innebär att ordningsvakten får biträda polisen i dess arbete. Ett sådant förordnande kan erhållas först efter genomgången kompletterande utbildning. Efter att ha erhållit ett sådant förordnande får ordningsvakten tas i anspråk för tjänstgöring hos polismyndigheten endast efter beslut i varje särskilt fall som denne behöver anlitas. Det särskilda beslutet meddelas av polismyndigheten och innebär att ordningsvakten får tas i anspråk för tjänstgöring genom att biträda polisen vid ett särskilt tjänsteuppdrag eller när behov av biträde uppstått. Ordningsvakten får då endast arbeta under ledning av en polisman. Ordningsvaktens arbetsområde utökas i dessa situationer till hela det län förordnandet omfattar. Detta skall framgå av förordnandet.

 Ordningsvakter som på detta sätt tas i anspråk av polis skall

ha samma befogenheter att använda tvångsmedel och våld som i dag gäller för ordningsvakter och därutöver vissa ytterligare befogenheter. Dessa kommer att närmare beskrivas nedan under avsnittet som behandlar befogenheter. Med den föreslagna ändringen kan ordningsvakten komma att arbeta inom ett helt län och med andra uppgifter än de som normalt åligger en ordningsvakt med den begränsningen att han står under ledning av en polisman. Ordningsvakten skall utgöra ett komplement till polisen, inte en ersättning. Polisen får härigenom en resursförstärkning. Den utökade användningen av ordningsvakter bör inledas med en försöksverksamhet som därefter utvärderas.

18.5.1. Ordningsvakterna skall utgöra en kompletterande resurs

Systemet med ordningsvakter har gamla anor i Sverige. Ordningsvakter är en etablerad yrkeskår med tydlig polisiär anknytning. Utredningen anser att det är lämpligt att utveckla en modell med ordningsvakter som ett komplement till polisen. Genom att använda ordningsvakter som komplement till polisen behöver någon ny yrkesgrupp inte skapas utan modellen kan bygga på en redan befintlig och för allmänheten känd yrkeskår. En ordningsvakt lyder dessutom redan i dag under polismyndigheten i det distrikt där denne tjänstgör och är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten om det inte är uppenbart att ordern inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller också är uppenbart att den strider mot en lag eller annan författning. Vidare är det polismyndigheten som i de flesta fall förordnar ordningsvakter.

Att utvidga ordningsvakternas arbetsområde innebär att man tar till vara deras kompetens. En förutsättning är naturligtvis att den utökade användningen av ordningsvakter sker under former som är betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Det fordras att polismyndigheten i den enskilda situationen alltid skall göra en bedömningen av om en arbetsuppgift är lämplig för ordningsvakten innan denne får utföra uppgiften. En ytterligare förutsättning är att ordningsvakterna får kompletterande utbildning för de nya arbetsuppgifter som de förslås få utföra. Vidare krävs att de utrustas med vissa befogenheter för att kunna utföra dessa nya arbetsuppgifter. Utredningens förslag innebär att ordningsvakterna efter kompletterande utbildning skall kunna erhålla ett särskilt ordningsvaktsförordnande som ger dem rätt att biträda polisen i dess arbete.

När det gäller antalet ordningsvakter i landet kan nämnas att det per den första april år 2002 fanns 9 969 ordningsvakter i landet. För att ta ett par exempel fanns det 1 500 i Västra Götalands län, 2 344 i Stockholms län, 303 i Västerbottens län, 287 i Norrbottens län, 228 i Västernorrlands län, 250 i Jämtlands län och 450 i Värmlands län. En jämförelse med antalet poliser i landet per den 31 december 2001 ger vid handen att det då fanns 16 120 poliser anställda. Av dessa tjänstgjorde 2 703 poliser vid polismyndigheten i Västra Götaland, 4 519 poliser vid polismyndigheten i Stockholms län, 348 poliser vid polismyndigheten i Västerbotten, 422 poliser vid

polismyndigheten i Norrbotten, 376 poliser i Västernorrland, 185 poliser i Jämtland och 418 poliser i Värmland.

Det finns ingen anledning att anta att antalet anställda poliser per den 31 december 2001 skiljer sig avsevärt i förhållande till antalet anställda poliser per den 1 april år 2002.

18.5.2. Vilka andra yrkesgrupper kan utgöra en kompletterande resurs?

Andra yrkeskategorier som kunde vara lämpliga att komplettera polisen är t.ex. särskilda beredskapspoliser och fjällräddare. De har redan en gång tidigare bedömts vara lämpliga att anlitas av polisen. Särskilda beredskapspoliser har god grundläggande utbildning men kan för närvarande endast användas i begränsad omfattning. De är i dag en kvalificerad men i princip outnyttjad resurs. Även fjällräddare skulle kunna bli en stor tillgång för polisen genom sin speciella kompetens och genom att de finns tillgängliga på många platser i fjällvärlden. De är väl förtrogna med fjällvärlden och de är genom sitt arbete som fjällräddare redan i dag knutna till polisen. Enligt de uppgifter utredningen fått del av är såväl ordningsvakter som särskilda beredskapspoliser och fjällräddare genom sitt boende spridda över länen i glesbygdsområdena. Även övrig personal och frivilliga inom räddningstjänsten finns tillgängliga på många platser och skulle efter kompletterande utbildning kunna utgöra en kompletterande resurs. Genom att låta dessa yrkeskategorier få kompletterande utbildning så att de får kompetens motsvarande ordningsvakten skulle de därefter kunna inordnas i den modell som utredningen föreslår beträffande en utökad användning av ordningsvakter. Genom att till ordningsvakter förordna särskilda beredskapspoliser, väktare, fjällräddare, övrig personal och frivilliga inom räddningstjänsten eller andra personer som av polisen bedömts lämpliga infogas de i ett redan befintligt system som fungerar väl. De skulle således få samma befogenheter och rättigheter som en ordningsvakt har i dag samt de eventuella ytterligare befogenheter som kan komma att krävas för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt utredningens förslag. Utredningen återkommer till vilka ytterligare befogenheter och vilken utbildning som krävs under avsnitten som behandlar befogenheter (avsnitt 18.5.10) och utbildning (avsnitt 18.5.12).

18.5.3. Bestämmelser om ordningsvakter

Ordningsvakternas ställning och verksamhet regleras i lagen (1980:578) om ordningsvakter (LOV), i ordningsvaktsförordningen (1980:589), polislagen (1984:387), samt i Rikspolisstyrelsen föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter (RPS FS 2000:3, FAP 692-1)). Vidare utfärdar polismyndigheten med stöd av 10 § ordningsvaktsförordningen verkställighetsföreskrifter avseende tjänstgöringen som ordningsvakt. Ordningsvakternas uppgifter och befogenheter framgår även av vissa övriga författningar såsom lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB), lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol och ordningslagen (1993:1617). Utredningen har tidigare redogjort för dessa regler i kapitel 17, avsnitt 17.3.

Det är utredningens mening att vad som stadgas om ordningsvakter i lagen om ordningsvakter angående vem som får förordnas till ordningsvakt, kvalifikationskrav, förordnande, allmänna åligganden, återkallelse av förordnanden och tystnadsplikt skall gälla även beträffande ordningsvakt med befogenhet att biträda polisen och vid tillämpning av den försökslag som utredningen kommer att föreslå. Detsamma gäller beträffande de uppgifter och befogenheter som tillkommer ordningsvakten med stöd av övriga författningar. Även vissa av bestämmelserna i ordningsvaktsförordningen bör gälla under försöksverksamheten. Detta bör regleras i en försöksförordning som skall gälla under samma tid som försöksverksamheten pågår. I en sådan förordning rörande försöksverksamheten kan även anges i vilka län försöksverksamheten skall bedrivas.

18.5.4. Ordningsvakt får biträda polis – en skiss av modellen

Utredningens förslag innebär att ordningsvakternas arbetsuppgifter utökas på så sätt att en ordningsvakt, utöver de situationer som anges i 2, 2 a och 3 §§ LOV, får förordnas för tjänstgöring hos polismyndigheten genom att biträda polisen i dess arbete. En förutsättning för att ett sådant biträde i den enskilda situationen skall bli aktuellt är att polismyndigheten finner det lämpligt och fattar beslut om det. Vid tjänstgöring hos polismyndigheten får ordningsvakten endast utföra arbete under ledning av polis.

Härigenom upprätthålls polisens huvudansvar för den allmänna ordningen och säkerheten. Avsikten är att ordningsvakten skall vara ett komplement till polisen och inte en ersättning för polisen. En förutsättning för att kunna erhålla ett förordnande att biträda polisen är att ordningsvakten av polismyndigheten bedöms lämplig att förordnas för denna typ av arbete. Polismyndigheten skall avgöra vilka krav som skall ställas på den person som kan komma i fråga för förordnande att biträda polisen.

Vidare krävs att ordningsvakten får kompletterande utbildning. Det är av stor vikt att ordningsvakten är ordentligt utbildad för de arbetsuppgifter denne skall utföra. Det är av vikt för rättssäkerheten och för ordningsvaktens, polisens och allmänhetens säkerhet. Rikspolisstyrelsen bör närmare bestämma utbildningens innehåll.

Efter att ha genomgått erforderlig utbildning skall ordningsvakten kunna erhålla ett ordningsvaktsförordnande av vilket framgår att han inom ett visst angivet län får tas i anspråk för tjänstgöring av polis samt att tjänstgöringen innebär att ordningsvakten får biträda polisen i dess arbete. Ordningsvaktens tjänstgöringsområde enligt ett förordnande av nu angivet slag är inte begränsat till en viss lokal eller annat till ytan begränsat utrymme utan omfattar hela det län förordnandet avser. Förordnandet skulle även kunna omfatta mer än ett län.

Den ordningsvakt som erhållit ett sådant ordningsvaktsförordnande skall därefter kunna tas i anspråk för tjänstgöring hos polismyndigheten. Ordningsvakten kan tas i anspråk endast efter beslut av polismyndigheten. Beslutet innebär att ordningsvakten får tas i anspråk för tjänstgöring hos polismyndigheten vid ett särskilt tjänsteuppdrag. Ordningsvakten skall efter ett sådant beslut få arbeta endast under ledning av en polisman. Ordningsvakten får således inte bara för att denne innehar ett förordnande, som innebär att denne får biträda polisen, ge sig ut på tjänstgöring eller ge sig i kast med arbetsuppgifter på eget initiativ. En förutsättning för ordningsvaktens arbetsinsats är att polismyndigheten fattat beslut om att ordningsvakten skall träda i tjänst. Ordningsvakten skall som tidigare nämnts därefter alltid stå under ledning av en polis när ordningsvakten utför arbetsuppgifter vid polismyndigheten.

Innebörden av att ordningsvakten får biträda polisen är att ordningsvakten skall få genomföra åtgärder efter beslut av polismyndigheten och att ordningsvakten i vissa fall får fatta egna beslut under polismans ledning. Arbetet kan komma att utföras i

patrull dels tillsammans med en polisman, dels tillsammans med en annan ordningsvakt, oftast i avvaktan på att polis kommer till platsen. Även i det senare fallet skall ordningsvakten stå i kontakt med och under ledning av en polisman. Härmed menas inte att ordningsvakten skall ha ständig telefon- och radiokontakt med en polis, men att en polis skall finnas tillgänglig för denne så att kontakt kan tas dem emellan. Ordningsvakten skall kunna kallas in vid särskilda tillfällen eller tjänstgöra när den ordinarie polisen inte finns omedelbart tillgänglig eller inte finns tillgänglig i tillräcklig omfattning.

Det är viktigt att framhålla att det är polismyndigheten som i den aktuella situationen avgör om en ordningsvakt skall anlitas och sålunda gör bedömningen av om det är ett uppdrag som är lämpligt för en ordningsvakt. Polisen får då i varje enskild situation möjlighet att avgöra om det är lämpligt att anlita en ordningsvakt för uppdraget. Polisen får även möjlighet att avgöra om ordningsvakten skall få utföra arbetet tillsammans med en annan ordningsvakt eller om arbetet skall utföras tillsammans med en polisman. Ordningsvakter som på detta sätt tas i anspråk av polis skall ha samma befogenheter att använda tvångsmedel och våld som i dag gäller för ordningsvakter och därutöver vissa ytterligare befogenheter vilka kommer att närmare beskrivas under rubriken befogenheter (avsnitt 18.5.10).

Det kan diskuteras huruvida det är lämpligt att ordningsvakten arbetar med polisiära uppgifter utan en polisman omedelbart vid sin sida. Enligt utredningens mening finns vid polismyndigheten kompetens att bedöma i vilka situationer detta är lämpligt. Kompletteringen av polisens resurser tar huvudsakligen sikte på områden i landet där avstånden behöver överbryggas. Detta medför att ordningsvakten till följd av de geografiska förhållandena i vissa fall kan behöva arbeta utan att en polisman är närvarande. Förslaget får därför till följd att den person som skall komplettera polisen i vissa fall kommer att behöva arbeta tillsammans med annan ordningsvakt utan en polisman i omedelbar närhet. Det skall dock framhållas att polismyndigheten i ett sådant fall gjort bedömningen att det är lämpligt.

18.5.5. Innebörden av att biträda polisen samt att arbeta under ledning av en polisman

Utredningens förslag att ordningsvakten skall få biträda polisen innebär som tidigare sagts att det fortfarande är polisen som upprätthåller huvudansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten och att ordningsvakten endast utgör ett komplement till polisen. Ordningsvaktens rätt att utföra arbete för polisen begränsas till de tillfällen då polismyndigheten uttryckligen ger denne ett uppdrag att utföra. Detta sker genom att polismyndigheten fattar beslut om att ta ordningsvakten i anspråk.

Innebörden av att ordningsvakten får biträda polisen är att ordningsvakten skall få genomföra åtgärder efter beslut av polismyndigheten och att ordningsvakten i vissa fall får fatta egna beslut under polismans ledning. Arbetet kan komma att utföras i patrull dels tillsammans med en polisman, dels tillsammans med en annan ordningsvakt, oftast i avvaktan på att polis kommer till platsen. Som tidigare beskrivits är det polismyndigheten som avgör i vilken form tjänstgöringen skall ske när ordningsvakten tas i anspråk. I samtliga fall skall ordningsvakten arbeta under ledning av en polis.

Att arbetet sker under ledning av en polisman innebär att ordningsvakten står under ledning av polis och att det är en polisman som ger ordningsvakten direktiv i arbetet. Denna ledning behöver inte alltid ske av en på platsen närvarande polis utan kan även ges t.ex. per telefon.

En fråga som uppkommer i detta sammanhang är vem som skall ge ordningsvakten ledning, i vart fall då ordningsvakten inte har en polis fysiskt vid sin sida. Vem inom polismyndigheten som ger ledning i inledningsskedet får bestämmas inom polismyndigheterna. När en polisman anländer till platsen där ordningsvakten befinner sig torde det enligt utredningens mening vara lämpligt att denne övertar ledningen och ger order till ordningsvakten, men även denna fråga ankommer på polismyndigheten att bestämma. Finns en polisman vid ordningsvaktens sida, dvs. utför en ordningsvakt och en polisman ett arbete tillsammans borde det vara denne som leder ordningsvakten i arbetet.

18.5.6. Hur går det till när en ordningsvakt skall tas i anspråk?

Förordnandet

När det gäller frågan om vem som kan komma i fråga för förordnande att biträda polisen är det enligt utredningens bedömning polismyndigheterna, som förordnar ordningsvakterna i dag, som har sådan kännedom om dem att de kan göra bedömningen vem som är lämplig att förordnas för nu föreslagen tjänstgöring, dvs. vem som är lämpad att få ytterligare utbildning för att därefter kunna biträda polisen. Detta gäller även beträffande de personer som i dag inte innehar ordningsvaktsförordnande, så som t.ex. fjällräddare och särskilda beredskapspoliser m.fl. Det skall framgå av förordnandet att personen bedömts lämplig för uppgiften genom att i förordnandet anges att ordningsvakten förordnas för att biträda polisen. Vidare skall av förordnandet framgå vilket eller vilka län förordnandet omfattar.

Ianspråktagande av ordningsvakt för uppgift hos polisen

I den konkreta situationen är det polismyndigheten som bestämmer om en ordningsvakt kan tas i anspråk för tjänstgöring i ett aktuellt fall. Meningen är inte att ordningsvakterna skall vara tillgängliga genom att upprätthålla schemalagd beredskap utan syftet är att de skall kontaktas när det blir aktuellt att anlita dem.

18.5.7. Anställningsförhållande

Som tidigare nämnts är avsikten inte att ordningsvakten skall upprätthålla beredskap eller att ordningsvakten på heltid skall vara anställd av polismyndigheten utan att denne ska få timersättning för den tid ordningsvakten tas i anspråk av polismyndigheten. Timersättningen skall betalas av den polismyndighet som anlitar ordningsvakten.

Utredningen kommer att föreslå att ordningsvaktsmodellen prövas i en försöksverksamhet. Under den tid försöksverksamheten pågår kan det vara lämpligt att ordningsvakten anställs för den bestämda tid försöksverksamheten föreslås pågå, eventuellt med begränsad sysselsättningsgrad, vars omfattning kan anges med

hänsyn till att ordningsvakten skall gå i tjänst när arbetsgivaren så påkallar.

Vid ett permanentande av verksamheten finns flera former för hur ordningsvakten kan anställas. Ordningsvakten kan anställas tills vidare hos polismyndigheten men med en begränsad sysselsättningsgrad, vars omfattning kan anges med hänsyn till att ordningsvakten skall gå i tjänst när arbetsgivaren så påkallar eller vars omfattning får närmare bestämmas efter en utvärdering av försöksverksamheten.

Ett annat alternativ är att ordningsvakten i likhet med deltidsbrandmannen är deltidsanställd och upprätthåller beredskap t.ex. en vecka per månad med skyldighet att rycka in vid behov. Viss basersättning för beredskapen skulle utgå och ytterligare ersättning när tjänstgöring blev aktuell.

Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att polismyndigheten träffar ett avtal med ett bevakningsföretag. Bevakningsföretaget skulle, efter att polismyndigheten fattat beslut om att ta i anspråk en ordningsvakt för tjänstgöring, efter begäran från polismyndigheten kunna skicka en av bevakningsföretaget anställd ordningsvakt, vilken erhållit förordnande att biträda polisen, för det uppdrag för vilket polisen behöver hjälp. En förutsättning är således att hos bevakningsföretaget finns anställda ordningsvakter med förordnande att biträda polisen. Eventuellt kan tidsutdräkt tänkas uppstå om polismyndigheten först skall ringa bevakningsföretaget, som i sin tur därefter skall försöka nå en ordningsvakt. Frågan om polismyndigheten i stället, efter godkännande av bevakningsföretaget, kan få möjlighet att ta direkt kontakt med ordningsvakten är en fråga som får regleras i avtalet mellan polismyndigheten och bevakningsföretaget.

Förordnandet innebär att ordningsvakten kan behöva lämna sitt ordinarie arbete för att biträda polisen. De frågor som uppstår på grund av detta förhållande, t.ex. frågor om lön och om att polismyndigheten då blir arbetsgivare eller uppdragsgivare beroende på anställningsavtalets utformning får regleras i anställningsavtalet. Formerna för anställning respektive avtal får avgöras av varje enskild polismyndighet.

18.5.8. Arbetsområde

Skillnaden i förhållande till vad som gäller i dag blir att ordningsvakten, i de fall han inkallas att tjänstgöra med polisen, i sitt arbete inte är begränsad till ett objekt såsom t.ex. ett diskotek eller liknande. Han får genom utredningens förslag ett större geografiskt arbetsområde och kan arbeta inom hela det län förordnandet omfattar och med andra uppgifter än de som normalt åligger en ordningsvakt. För att ordningsvakten skall få arbeta inom detta vidare geografiska område med utökade arbetsuppgifter krävs att han dels genom beslut måste tas i anspråk av polismyndigheten, dels att han står under ledning av polisman. Användningsområdet är sålunda avsett att utvidgas endast i de fall ordningsvakten tas i anspråk av polisen och inte i alla andra i lagen avsedda fall när en ordningsvakt kan tas i anspråk, dvs. inte vid ianspråktagande enligt 2, 2 a eller 3 §§ lag (1980:578) om ordningsvakter.

18.5.9. Arbetsuppgifter enligt förslaget

Det kommer inte att vara nödvändigt att i lag beskriva ordningsvaktens samtliga arbetsuppgifter enligt modellen eftersom det är polismyndigheten som skall bestämma när ordningsvakten skall tas i anspråk och för vilka uppgifter denne skall tas i anspråk. För att få en uppfattning om vilken typ av arbetsuppgifter det kan bli fråga om lämnas dock i det följande några exempel. Vidare skall framhållas att en del av arbetsuppgifterna kräver att vissa polisiära befogenheter kommer till användning, vilka måste anges i lag. I de fallen kommer i lagtexten att närmare anges vilka befogenheter och därmed sammanhängande arbetsuppgifter som tillkommer ordningsvakten när denne tas i anspråk att biträda polisen.

Exempel på arbetsuppgifter där avståndet får till följd att det kan ta tid innan polis kan vara på plats och där det i stället kan vara lämpligt att initialt anlita ordningsvakter

En situation när ordningsvakten kan tas i anspråk är när ett bråk uppstår i en ort i glesbygden. Polismyndigheten har inte sällan endast en polispatrull till förfogande som kan vara på plats först efter kanske ca 15 mils bilkörning. Polismyndigheten kan då, om

arbetsuppgiften bedöms lämplig för en ordningsvakt, besluta att ordningsvakter som redan finns på en offentlig tillställning i närheten eller andra ordningsvakter som bor i närheten inledningsvis skall ingripa i avvaktan på att den polispatrull som skickas skall anlända till platsen. Ordningsvakten står under tjänstgöringen under ledning av en polis till dess polismän anländer till platsen. Det är också tänkbart att polismännen som anländer till platsen bara är två till antalet och att de möter ett stort gäng berusade eller stökiga personer. Det kan vara svårt för endast två polismän att ingripa mot dem. Genom förslaget skulle även ordningsvakter kunna tas i anspråk för att hjälpa till att avvärja situationen. Ett beslut från polismyndigheten om att ordningsvakterna kan tas i anspråk för den aktuella situationen skulle då först krävas.

Ett annat exempel är att en person går in i en affär och stjäl varor eller uppträder på ett sätt som gör ett ingripande nödvändigt och larm går till polisen. Om en polisman skall ta hand om den ordningsstörande personen kan denne vilja ha hjälp av en kollega eftersom polismannen bedömer det svårt att hantera situationen på egen hand. I stället för att ta med sig en annan polisman kan polismannen ta med sig en ordningsvakt som extra styrka. Därmed frigörs en polisman för annat polisiärt arbete.

Ett tredje exempel skulle kunna vara att om ett inbrottslarm utlöses på t.ex. en bensinstation som är belägen ca 15 mil från den plats där närmaste polispatrull befinner sig, kan polisen anlita en ordningsvakt som befinner sig i närheten för att låta denne se om det är ett falsklarm eller inte. Ordningsvakten kan i samband därmed göra vissa iakttagelser och för det fall det är fråga om ett inbrott kan ordningsvakten omedelbart kalla polis till platsen. Är det däremot ett falsklarm har ordningsvakten besparat polisen 15 mils resa tur och retur. Enligt vad utredningen erfarit förekommer det i någon utsträckning redan i dag att det finns kontaktpersoner som utför denna typ av hjälp eller service för polisen.

Handräckningsuppdrag

Enligt utredningens mening är ytterligare en lämplig uppgift för ordningsvakten med behörighet att biträda polisen att utföra handräckningsuppdrag tillsammans med polisen enligt t.ex. 47 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 27 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 43 § lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga samt 45 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Som framgått i avsnittet om handräckning i avdelning I av detta betänkande kan handräckningsuppdragen påverka polisens planerade verksamhet på ett negativt sätt eftersom omprioriteringar måste ske då begäran om handräckning kommer in. Dessutom tar handräckningsuppdrag många gånger lång tid i anspråk. Genom att låta ordningsvakter medverka vid handräckningar som avser transport av personer skulle man kunna frigöra polisresurser. I stället för att två polismän utför en sådan transport kan man, genom att låta en polisman utföra transporten tillsammans med en ordningsvakt, frigöra den andre polismannen för annat polisiärt arbete. Eftersom dessa transporter i vissa fall tar stor tid i anspråk skulle detta kunna frigöra många arbetstimmar.

Avspärra en brottsplats eller olycksplats

Att spärra av en brottsplats eller olycksplats kan enligt utredningens mening ofta vara en lämplig uppgift för en ordningsvakt med behörighet att biträda polisen. Tidsfaktorn kan vara av avgörande betydelse, t.ex. för att förhindra förstörelse av bevis. I en sådan situation kan det vara bättre att låta en ordningsvakt utföra arbetet än att avvakta att polis anländer till platsen. Det förutsätts härvid att polismyndigheten bedömer det lämpligt i den specifika situationen att låta ordningsvakten utföra denna arbetsuppgift.

Trafikdirigering

Ordningsvakten skulle kunna utföra vissa enklare göromål i samband med i förväg beordrade trafikkontroller, exempelvis hastighets-, förar- eller fordonskontroller. Det kan även röra sig om trafikdirigering i samband med offentlig tillställning och allmän sammankomst. Här skulle man kunna använda sig av ordningsvakter för att ge anvisningar för trafiken.

Enligt 2 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276) skall en trafikant lyda en polismans anvisning för trafiken. Enligt samma lagrums andra stycke gäller detta även anvisningar av någon annan person som av en myndighet förordnats att övervaka trafiken, ge

anvisningar för denna eller utföra punktskattekontroll. Enligt utredningens förslag ges polismyndigheten möjlighet att förordna ordningsvakt, som utför trafikövervakningstjänst, att ge anvisningar för trafiken. En trafikant skall därför lyda anvisningar för trafiken från en ordningsvakt som innehar ett sådant förordnande.

Transport av en omhändertagen person till polis

Genom att ordningsvakt som förordnats enligt 1 § denna lag får ett eller flera län till sitt arbetsområde innebär det att ordningsvakten skulle kunna transportera en person som han omhändertagit till polisen i stället för tvärtom. Detta skulle spara tid för polisen. En förutsättning är naturligtvis att polisen bedömt detta lämpligt och fattat beslut om att sådan transport får ske.

En fråga som uppkommer är att en ordningsvakt inte alltid har tillgång till fordon i tjänsten på samma sätt som en polisman. Frågor om fordon och uppkomna kostnader i samband med dessa transporter får regleras av polismyndigheterna.

Ytterligare arbetsuppgifter

Ytterligare uppgifter för en ordningsvakt skulle kunna vara att avvisa personer från områden där tillträde förbjudits, att vara polisen behjälplig vid upprättande av avspärrningar, att patrullera, att övervaka innetorg eller köpcentrum eller andra platser polismyndigheten kan finna lämpligt.

Polismyndigheten har möjlighet att ta i anspråk ordningsvakterna även för andra arbetsuppgifter, vilka inte kan närmare anges här, under förutsättning att de ligger inom ramen för de befogenheter som ordningsvakten har. Försöksverksamheten får utvisa vilka arbetsuppgifter det kan bli fråga om. Utredningen vill sålunda framhålla att det inte bara är fråga om att anförtro ordningsvakten de arbetsuppgifter som är kopplade till utökade befogenheter i försökslagen. Det finns även andra uppgifter där det inte krävs några utökade befogenheter som ordningsvakten kan behöva utföra.

18.5.10. Vilka befogenheter krävs?

Allmänt

Om ordningsvakterna ges förordnande att biträda polisen krävs att de utrustas med vissa befogenheter. Ordningsvakterna skall ha dels de befogenheter som tillkommer dem i dag, dels vissa ytterligare befogenheter som krävs för att kunna utföra de uppgifter som åläggs dem. Ett förordnande ger i dag ordningsvakten vissa särskilda befogenheter om inte annat framgår av förordnandet. Avsikten är att även förordnandet som innebär att en ordningsvakt har rätt biträda polisen skall ge ordningsvakten vissa särskilda befogenheter; dels de befogenheter som tillkommer en ordningsvakt i dag, dels de ytterligare befogenheter som framgår nedan. Den ordningsvakt som inte har ett särskilt förordnande att biträda polisen skall inte åtnjuta de ytterligare befogenheter som föreslås nedan.

Ordningsvaktens befogenheter i dag som även skall tillkomma ordningsvakten då denne tas i anspråk för tjänstgöring med stöd av försökslagen

Följden av att befogenheterna skall tillkomma ordningsvakten som tas i anspråk för tjänstgöring med stöd av försökslagen blir att de kommer att kunna tillämpas av ordningsvakten vid tjänstgöring inom hela länet. I dag får befogenheterna användas endast inom de begränsade områden som ordningsvaktsförordnandet omfattar. Detta får betydelse främst beträffande bestämmelserna i polislagen, i ordningslagen och i lagen om omhändertagande av berusade personer, medan t.ex. bestämmelserna om rätt att ta spritdrycker i beslag möjligen inte kommer att komma till så stor användning eftersom användningsområdet är begränsat till vissa bestämda områden såsom allmänna sammankomster, trafikföretags område eller färdmedel.

Ordningsvaktens befogenheter enligt polislagen

En ordningsvakt har rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta någon vid ordningsstörning, vid omedelbar fara för ordningsstörning, vid brott och vid fara för brott (29 § polislagen samt 13 §

polislagen). Dessa befogenheter gäller på den plats, t.ex. restaurang, krog eller dansställe, där ordningsvakten har förordnats. 13 § polislagen handlar om möjligheten att under vissa förutsättningar avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en person. Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får en ordningsvakt när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om sådan åtgärd behövs för att avvärja straffbelagd handling. Är det otillräckligt att avvisa eller avlägsna personen för att det avsedda resultatet skall uppnås får personen omhändertas. Ingripande får ske vid ordningsstörning och då krävs att den berörda personen faktiskt stör ordningen. Ingripande får också ske vid omedelbar fara för ordningsstörning och då fordras att faran är konkret vilket medför att ingripande inte får ske för att avvärja abstrakta icke konkretiserade faror. För dessa två ingripanden krävs att ingripandet är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Dessutom får ingripande ske för att avvärja straffbelagd handling. Sådant ingripande kan göras vid brott såväl enligt brottsbalken som enligt andra straffstadganden. I vissa fall kan det vara fråga om att avbryta ett pågående förlopp, t.ex. någon person gör sig skyldig till förargelseväckande beteende och slutar inte efter tillsägelse. Bestämmelsen får också tillämpas i de fall då någon ännu inte gjort sig skyldig till straffbar handling, dvs. vid fara för brott. För att ingripa i syfte att avvärja straffbelagd handling krävs inte någon direkt prövning av om uppträdandet också varit störande för ordningen eller utgjort fara för denna. Prövning av om ingripandet är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas behöver inte heller ske. En förutsättning för ingripande är att det är fråga om ett pågående brott eller en omedelbar fara för brott. Ett exempel på att avvärja en straffbelagd handling är när någon försöker i spritpåverkat tillstånd starta en bil.

Om en ordningsvakt har omhändertagit någon måste ordningsvakten skyndsamt överlämna personen till närmaste polisman.

Av 19 § och 29 §polislagen följer vidare att en ordningsvakt har befogenhet att verkställa en kroppsvisitation i samband med frihetsberövande eller avlägsnande, s.k. provisorisk skyddsvisitation. Sådan visitation görs av säkerhetsskäl för att vapen eller andra föremål skall kunna tas om hand.

Om en ordningsvakt omhändertar en person eller avvisar eller avlägsnar en person från ett visst område eller utrymme eller skall

verkställa en provisorisk skyddsvisitation har denne rätt att använda våld enligt 10 § första stycket andra och fjärde punkten polislagen (1984:387), dvs. i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om han möts av våld eller hot om våld.

Lagen ( 1958:205 ) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

När det gäller 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker stadgas att om spritdrycker, vin eller starköl som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap 18 ordningslagen (1993:1617) eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel samma rätt att ta egendom i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman. Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt anmäla detta till polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen.

Lagen ( 1976:511 ) om omhändertagande av berusade personer m.m.(LOB)

Enligt 1 och 10 §§ lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer får en ordningsvakt omhänderta den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Om en ordningsvakt omhändertagit någon skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polis.

Ordningslagen (1993:1617)

Enligt 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) får en ordningsvakt under vissa omständigheter avvisa eller avlägsna en person från ett trafikföretags område eller färdmedel. Det kan gälla en person som vägrats tillträde. Personen kan ha vägrats tillträde på grund av att denne är berusad, utan tillstånd medför egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka avsevärd olägenhet eller annars

uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken. Vidare kan det gälla en person som uppmanats att lämna trafikföretagets område eller färdmedel och inte gör som han blir tillsagd. Anledningen till uppmaningen kan vara att personen är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i trafiken, att personen brutit mot vissa bestämmelser i 4 kap. ordningslagen eller underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av en trafiktjänsteman som behövs för att ordningen och säkerheten i trafiken skall upprätthållas.

Lag ( 1981:1064 ) om säkerhetskontroll i domstol

Av 4 § lag (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol framgår att ordningsvakt efter beslut av polisman får dels genomföra allmän säkerhetskontroll under ledning av polis, dels efter polismyndighetens beslut biträda polisen vid särskild säkerhetskontroll. Vidare framgår av 5 § samma lag att ordningsvakt som polismyndigheten godkänt för uppgiften får utföra kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål som sker på annat sätt än genom användande av metalldetektor eller liknande anordning.

Förordnande att utföra säkerhetskontroll ges med stöd av 2 a § ordningsvaktslagen (1980:347). Det är dock tänkbart att en ordningsvakt, som förordnats med stöd av försökslagen, efter beslut av polismyndigheten kan tas i anspråk för att utföra en sådan uppgift.

Befogenheterna gäller i hela länet

De befogenheter som nu beskrivits tillkommer ordningsvakten redan i dag, om inte annat framgår av dennes förordnande. Enligt utredningens förslag skall dessa befogenheter även gälla för de ordningsvakter som tas i anspråk för särskild tjänstgöring hos polisen. En skillnad är dock att för dessa ordningsvakter gäller de beskrivna befogenheterna generellt i hela det län de har förordnande för.

Befogenheter som tillkommer envar och därmed även en ordningsvakt

Det finns vissa befogenheter som tillkommer alla medborgare. Dessa befogenheter tillkommer sålunda även ordningsvakter. Enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken har varje medborgare rätt att i vissa fall gripa en person som begått brott. Envar har rätt att gripa den som begått brott, på vilket fängelse kan följa, om personen påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envar får även gripa den som är efterlyst för brott. Om envar gripit någon skall den gripne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Rätt för envar föreligger även enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att beslagta egendom i samband därmed. En ordningsvakt har liksom andra medborgare också rätt att i enlighet med bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken bruka våld i nödvärns- och nödsituationer. Vid nödvärn får det våld användas som inte framstår som uppenbart oförsvarligt. När någon enligt polislagen har rätt att bruka våld har enligt 24 kap. 5 § var och en som hjälper honom samma rätt. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken gäller vidare för den som handlar i nöd eller nödvärn eller som brukar våld enligt 10 § polislagen att, när omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig, han ändå skall vara fri från ansvar även om han gjort mer än vad som är medgivet.

Ytterligare befogenheter som bör tillföras ordningsvakten

Det är viktigt att en ordningsvakt som har förordnande att biträda polisen har erforderliga befogenheter för att kunna utföra uppdraget.

Utredningen har noga övervägt vilka befogenheter som kan anses lämpliga. Ett alternativ som utredningen har övervägt har varit att låta ordningsvakten få utöva vissa befogenheter självständigt medan andra skulle få utövas endast vid arbete tillsammans med en polisman. Detta har emellertid enligt utredningens mening framstått som ett komplicerat system såväl för ordningsvakten som för polisen och andra. Utredningen har därför i stället valt att föreslå vissa befogenheter för ordningsvakten och att inte begränsa användningen av dem till att få utövas endast tillsammans med en polisman. Utredningen har föreslagit att ordningsvakten i flera fall skall inhämta polismyndighetens beslut innan ordningsvakten får

använda vissa av befogenheterna. En ytterligare begränsning ligger dessutom redan i modellen eftersom det är polismyndigheten som avgör och bestämmer vilka uppgifter som kan bedömas lämpliga för en ordningsvakt och om denne skall utföra arbetsuppgifterna tillsammans med en ordningsvakt eller en polisman.

Befogenhet att avvisa eller avlägsna en person från plats till vilket tillträde förbjudits m.m.

I 13 a § polislagen ges befogenhet för polisman att avvisa eller avlägsna den som försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde förbjudits enligt polislagen eller annan författning (dvs. beslut härom är redan fattat), när det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas. Samma sak gäller för den som vägrar att lämna ett sådant område eller utrymme eller som inte följer en enligt polislagen meddelad anvisning att följa viss väg. Paragrafen är tillämplig även om den som försöker passera en avspärrning inte kan anses störa ordningen.

Bestämmelser om polisens möjligheter att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme finns bl.a. i 23 och 24 §§polislagen samt i 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Enligt 24 § polislagen har polisen i vissa fall befogenhet att under vissa förutsättningar förbjuda tillträde till visst område eller utrymme ävensom att anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg. Av 23 § polislagen, vilken kan tillämpas i den skyddande och brottsförhindrande verksamheten, följer motsvarande befogenhet för polisen att förbjuda tillträde till hus, rum eller annat ställe. I den brottsutredande verksamheten har polisen befogenhet att enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken förbjuda tillträde till visst område.

Den befogenhet som följer av 13 a § polislagen tillkommer inte ordningsvakten i dag, vilket torde kunna ha sin förklaring i att hans arbetsuppgifter inte är av det slag att en sådan befogenhet behövs. 24 § polislagen är t.ex. tillämplig för att stänga av vissa områden vid större idrottsevenemang eller vid en demonstration. Det kan vid vissa tillfällen, exempelvis vid stora evenemang, komma att krävas stora polisresurser för att upprätthålla avspärrningar. Att utföra de uppgifter som anges i 13 a § polislagen borde därför vara lämpligt för en ordningsvakt med förordnande att biträda polisen.

Utredningen föreslår därför att ordningsvakten får rätt att utföra uppgifter som anges i 13 a § polislagen. Eftersom polismyndigheten redan fattat beslut om att förbjuda tillträde är det fråga om att se till att beslutet efterlevs.

Avvisande och avlägsnande i samband med allmän sammankomst eller offentlig tillställning

I 13 b § polislagen ges befogenhet för polisman att avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare efter att polismyndighet med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen (1993:1617) beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning om det behövs för att syftet med beslutet skall kunna uppnås. Det fordras inte att den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna ordningen. Avgörande är i stället syftet med beslutet, dvs. att evenemanget skall kunna upplösas. Den som befinner sig utanför lokalen där evenemanget äger rum får i stället avlägsnas med stöd av 13 § om han stör den allmänna ordningen eller med stöd av 13 c § om han deltar i en folksamling som stör den allmänna ordningen.

Inte heller denna rätt tillkommer en ordningsvakt i dag. Enligt utredningens mening bör en ordningsvakt enligt vårt förslag kunna få denna befogenhet för att tillsammans med annan ordningsvakt eller polisman avvisa och avlägsna deltagarna eller åskådarna i en i lagrummet angiven situation. Vid större evenemang skulle en eller flera ordningsvakter kunna utgöra ett numerärt tillskott. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det dock lämpligt att ordningsvakten först, i varje enskild situation, får ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för denne att vidta de åtgärder som anges i lagrummet. Det är kanske många gånger inte lämpligt att ordningsvakten får utöva denna befogenhet annat än tillsammans med en eller flera polismän. Hur detta praktiskt skall hanteras får avgöras av polismyndighet.

Avvisande och avlägsnande av deltagare i folksamling

Av 13 c § polislagen framgår att om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna

ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i en folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller det utrymme där de befinner sig om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. En sådan åtgärd får företas utan polismyndighetens beslut endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. Ett avlägsnande enligt 13 § polislagen kräver att förutsättningarna för ingripandet prövas för varje enskild person. Ifrågavarande bestämmelse innebär att polisen har att pröva om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den mot vilken ingripandet riktar sig kan betraktas som deltagare i folksamlingen. Om den mot vilken ingripandet skett däremot skall tillfälligt omhändertas kan detta ske endast efter prövning i varje enskilt fall.

Ordningsvakten har inte befogenhet att avvisa eller avlägsna deltagare i folksamling i dag. Enligt utredningens bedömning bör ordningsvakten enligt vårt förslag kunna få denna befogenhet. Ordningsvakten kan därigenom assistera en eller flera polismän i en i lagrummet angiven situation. Vid större evenemang skulle en eller flera ordningsvakter kunna utgöra ett numerärt tillskott. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det dock lämpligt att ordningsvakten först, i varje enskild situation, får ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för denne att vidta åtgärderna. Det är många gånger lämpligt att ordningsvakten får utöva denna befogenhet tillsammans med en eller flera polismän. Hur detta praktiskt skall hanteras får avgöras av polismyndigheten när beslut fattas om att ta ordningsvakten i anspråk.

Husrannsakan enligt 21 §§ polislagen (1984:387)

Ordningsvakterna har i dag inga befogenheter med avseende på husrannsakan.

I 28 kap. rättegångsbalken finns regler om husrannsakan i brottsspanande och brottsutredande verksamhet. Det kan vara fråga om att t.ex. söka efter föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för utredning om brott eller söka efter någon som skall gripas eller anhållas. Utredningen har valt att i detta skede inte lämna förslag om att ordningsvakten skall få befogenhet att företa husrannsakan enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. En utvärdering av försöksverk-

samheten får utvisa om det kan finnas behov av att anlita en ordningsvakt för dessa arbetsuppgifter.

I polislagen finns regler om husrannsakan som inte syftar till att utreda brott. Polislagens regler om husrannsakan gäller inte när förutsättningar finns för att göra husrannsakan enligt 28 kap. rättegångsbalken.

Polislagens 21 § ger polisen befogenhet att företa husrannsakan i vissa nödsituationer t.ex. då det finns anledning anta att någon avlidit, är medvetslös eller oförmögen att kalla på hjälp. Detsamma gäller för efterspaning av någon som är försvunnen om denne kan antas behöva hjälp. Här avses inte det fallet att någon brottsmisstänkt har avvikit, utan uttrycket avser att täcka situationer då någon, t.ex. ett barn eller en äldre person har kommit bort och till följd härav eftersöks av polisen. – Enligt utredningens mening bör det vara lämpligt att en ordningsvakt med förordnande att biträda polisen får befogenhet att företa husrannsakan enligt 21 §. I glesbygdsområden skulle en ordningsvakt vara ett bra komplement när polis har långt till platsen. Det rör sig generellt sett inte om situationer som kan komma att bli våldsamma. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det dock lämpligt att ordningsvakten i varje enskild situation först får ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för honom att företa husrannsakan enligt 21 §.

Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten

Husrannsakan m.fl. åtgärder enligt 23 §§ polislagen (1987:387)

Såsom framgått tidigare har ordningsvakterna i dag inga befogenheter med avseende på husrannsakan.

I 23 § polislagen regleras polisens befogenheter i situationer då det av särskilda skäl anses föreligga risk för att ett brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att begås. I syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot det får polisen bereda sig tillträde till hus, rum eller annat ställe i syfte att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål. En polisman får vidare under samma förutsättningar avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunika-

tionsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd. Polismannen får även kroppsvisitera den som uppehåller sig på platsen för att söka efter ett farligt föremål. Om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Till skillnad från 10 § första stycket 3 polislagen är det inte här fråga om pågående eller omedelbart förestående brott utan fråga om att förebygga en risk. Brottsrisken skall vara hänförlig till viss plats.

Exempel på tillämpning av detta lagrum är t.ex. att ett anonymt meddelande lämnas om att sprängmedel har placerats på en viss plats. Om en sådan händelse äger rum i glesbygd med lång väg till närmaste polis skulle en ordningsvakt kunna vara till hjälp om denne fick befogenhet att vidta åtgärder enligt lagrummet.

Ordningsvakten har i dag inte befogenhet att företa husrannsakan eller några andra åtgärder enligt 23 §§polislagen. Enligt utredningens bedömning bör ordningsvakten enligt vårt förslag kunna få utöva dessa befogenheter för att utföra uppgiften tillsammans med annan ordningsvakt eller för att assistera en eller flera polismän vid utövande av uppgiften. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det dock lämpligt att ordningsvakten först, i varje enskild situation, får ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för denne att vidta de åtgärder som anges i lagrummet. Det är kanske många gånger inte lämpligt att ordningsvakten får vidta åtgärder enligt lagrummet utan en polisman vid sin sida, men däremot att ordningsvakten får assistera en eller flera polismän vid utövandet av uppgiften. Hur detta praktiskt skall hanteras får avgöras av polismyndigheten.

Avspärrningar

Av 24 § polislagen framgår att polismyndigheten i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas, får förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar. Att med tvång förmå någon att följa en viss väg innebär en sådan inskränkning i rörelsefriheten som kräver stöd i lag. Av andra stycket samma paragraf framgår att under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg. En enskild polisman får utan föregående beslut av polismyndighet meddela sådana förbud och

anvisningar om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. I 13 a § finns befogenhet för polisen att avlägsna den som överträder förbudet.

Ordningsvakten har inte befogenhet att vidta åtgärder som anges i lagrummet i dag. När det gäller frågan om att spärra av områden enligt 24 § polislagen, så får sådant beslut fattas av polismyndigheten. Endast om det är fara i dröjsmål får en polisman fatta ett sådant beslut i avvaktan på att polismyndigheten fattar beslut härom.

Bestämmelsen är t.ex. tillämplig för att stänga av vissa områden vid ett större idrottsevenemang eller vid en demonstration. Härvid krävs kanske anvisning för deltagare i en folksamling att följa en viss väg. Vid sådana tillfällen skulle en ordningsvakt kunna vara ett utmärkt komplement till polisen om det krävs stora resurser. Det torde inte vara nödvändigt att ordningsvakten har denna befogenhet då det är fara i dröjsmål. Däremot torde det vara en lämplig uppgift för en ordningsvakt att efter polismyndighetens beslut hjälpa till med att verkställa beslutet, dvs. spärra av områden och ge anvisningar om väg efter att polismyndigheten fattat beslut härom. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför lämpligt att ordningsvakten först, i varje enskild situation, får ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för denne att vidta de åtgärder som anges i lagrummet.

Användning av våld

Ordningsvaktens befogenheter att bruka våld har tidigare redovisats i detta kapitel. Som framgår har ordningsvakten befogenhet att bruka våld redan i dag. Ordningsvakten har befogenhet att bruka våld med stöd av 29 § och 10 § första stycket punkterna 2 och 4 polislagen. Av dessa lagrum framgår att ordningsvakten får använda våld vid laga frihetsberövande om ordningsvakten möts av motstånd då frihetsberövandet skall verkställas (p. 2). Det gäller såväl passivt som aktivt motstånd. Vidare får ordningsvakten använda våld vid avvisande eller avlägsnande, vid provisorisk skyddsvisitation och vid beslag och omhändertagande av egendom om han möts av motstånd (p. 4). Ordningsvakten har sålunda under vissa förutsättningar rätt att använda våld vid verkställande av ett frihetsberövande samt vid avvisande och avlägsnande. Ordningsvakten har rätt att använda

våld för att genomföra vissa åtgärder i tjänsten. Dock får våld bara användas när andra medel är otillräckliga för att ordningsvakten skall kunna utföra den tjänsteuppgift det är fråga om och då våldsanvändningen kan väntas leda till det avsedda resultatet. Vidare finns en proportionalitetsprincip som säger att våld inte över huvud taget får tillgripas om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det framstår som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång.

Ytterligare befogenhet att bruka våld

Utredningens förslag får till följd att ordningsvakten kommer att utföra även andra uppgifter än de ordningsvakten i dag utför. Detta kan få till följd att ordningsvakten kan ställas inför situationer och arbetsuppgifter som denne inte kan fullgöra om ordningsvakten inte får ytterligare befogenheter att bruka våld. Utredningen föreslår därför att ordningsvakten i de fall denne biträder polisen tillerkänns nedan angivna befogenheter såvitt avser rätten att bruka våld. Ordningsvakten är redan i dag utbildad för att kunna använda våld i vissa situationer. Att ordningsvakten nu får rätt att använda våld även i andra situationer kan sägas ligga i linje med de uppgifter ordningsvakten redan i dag är utbildad för. Dessutom skall de ordningsvakter som biträder polisen i dessa situationer erhålla en kompletterande utbildning.

10 § första stycket första punkten polislagen

Denna punkt innebär att våld i den mån det är försvarligt får användas för att en tjänsteåtgärd skall kunna genomföras, om polismannen möts med våld eller hot om våld. Genom sitt arbete som biträde åt polisen kan ordningsvakten komma att hamna i en situation där han möts av våld eller hot om våld och för att kunna genomföra tjänsteåtgärden kan komma att behöva tillgripa våld enligt denna punkt. Enligt utredningens mening bör därför denna rätt att bruka våld tillkomma en ordningsvakt med förordnande att biträda polisen.

10 § första stycket tredje punkten polislagen

Denna punkt behandlar befogenhet för en polisman att bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd som går ut på att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön. Det förutsätts att det är fråga om en pågående eller omedelbart förestående gärning eller fara. Ett typiskt exempel på när en polisman bör ha rätt att använda våld enligt denna paragraf är när han skall avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person. Det kan vara fråga om ett gatuslagsmål eller ett bråk i en lägenhet. Ett annat exempel är att polismannen hindrar en berusad person som står i begrepp att köra bil från att göra sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Även om polismannen enligt denna punkt kan ingripa direkt, oberoende av om den han ingriper mot gör motstånd eller inte, så medför proportionalitetsprincipen att det i de flesta av de fall som punkten tar sikte på bör vara uteslutet att ingripa med våld, om den som ingripandet riktar sig mot inte gör motstånd. Vid ingripanden då det är fråga om att avvärja fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön, dvs. situationer av nödkaraktär, torde tillämpningen av proportionalitetsprincipen medföra att fysiskt våld kan komma till användning främst vid fara som riktar sig mot person.

För att en ordningsvakt skall kunna vara en polis behjälplig vid t.ex. ett bråk på stan i avvaktan på att polis kommer till platsen bör han ha befogenhet att använda våld enligt denna punkt. En tänkbar situation är att ordningsvakten blir kallad av polis att ingripa vid ett gatubråk i avvaktan på att polis kommer till platsen, vilket kanske kan ske först om ett par timmar, och två personer står i färd med att misshandla varandra när ordningsvakten kommer till platsen. Det kan i sådana situationer uppstå behov för ordningsvakten att använda våld som inte har stöd i 10 § polislagen i övrigt. Enligt utredningens mening bör därför befogenhet enligt 10 § första stycket 3 tillkomma även en ordningsvakt.

10 § första stycket sjätte punkten polislagen

Denna punkt tar sikte på vissa andra tvångsåtgärder än de som omnämns i fjärde punkten. Här avses det fallet att polisen i en författning har ålagts att t.ex. i kontrollsyfte bereda sig tillträde till

byggnad, rum eller område. Exempel är t.ex. ingripande enligt 21 och 23 §§polislagen. Bestämmelsen tar också sikte på situationer då polisen skall avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, såsom exempelvis 23 § polislagen och 27 kap. 15 § rättegångsbalken. Vidare avses fall då polismannen i författning har ålagts att biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd. Slutligen avses det fallet att polisen biträder vid en exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom. Liksom vid fjärde punkten får våld mot person brukas bara om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Enligt utredningens mening bör ordningsvakten få denna befogenhet i de fall han genomför tjänsteåtgärd som avses i 21 och 23 §§polislagen, vilket föreslagits tidigare. Likaså för att kunna biträda en polis vid handräckningsuppdrag som anges i punkten eftersom det är utredningens mening att det är en uppgift som är lämplig för ordningsvakten att utföra tillsammans med polisen.

10 § första stycket sjunde punkten polislagen

Denna punkt får komma till användning om det är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla den allmänna ordningen eller säkerheten att våld används. Det krävs också att det är uppenbart att åtgärden inte kan genomföras utan våld. Bestämmelsen är avsedd att komma till användning undantagsvis. En typ av fall bestämmelsen tar sikte på är att trygga framkomlighet på vägar, flygplatser eller liknande platser. Bestämmelsen tar även sikte på skyddet av människors personliga säkerhet, t.ex. vid ett statsbesök eller vid en allmän sammankomst. Enligt utredningens mening bör ordningsvakten få utöva även denna befogenhet för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter enligt förslaget.

Övriga frågor

Utredningen har vidare övervägt bl.a. att ge ordningsvakten befogenhet att gripa en person under förutsättningar som anges i 24 kap 7 § första stycket rättegångsbalken om identiteten på den misstänkte inte går att fastställa samt ge möjlighet för ordningsvakten att kroppsvisitera en person enligt 19 § första stycket 2 polislagen, ge ordningsvakten möjlighet att kroppsvisitera någon

som gripits av envar enligt 24 kap. 7 § andra stycket för att fastställa personens identitet samt införa en möjlighet för en ordningsvakt som gjort ett envarsgripande eller omhändertagande att göra en muntlig anmälan till polisen, som skulle kunna ske per telefon, i stället för att som i dag skyndsamt överlämna den frihetsberövade personen till närmaste polisman. Detta skulle kunna underlätta polisverksamheten i glesbygd eftersom avstånden gör att en person som omhändertagits eller gripits av en ordningsvakt i många fall får vänta lång tid på att frihetsberövandet skall prövas av en polisman. Frågor som uppkommer om man inför sådana bestämmelser är bl.a. om förhör kan hållas av ordningsvakten eller av en polis per telefon och om möjligheten att per telefon överta ett gripande eller omhändertagande eller per telefon häva ett beslut om gripande eller omhändertagande. En utvärdering av försöksverksamheten torde ge svar på hur stort behov polisen har av ordningsvaktens tjänster och vilka tjänster polisen har störst behov av. Utredningen anser därför att det finns anledning att avvakta utvärderingen innan ovan angivna befogenheter övervägs. Dessutom har ett förslag innebärande att en ordningsvakt får kroppsvisitera en person som gripits av envar enligt 24 kap. 7 § andra stycket för att fastställa personens identitet lagts fram av Beredningen för rättsväsendets utveckling i (SOU 2002:44). Förslaget, som avser en försöksverksamhet med förenklad handläggning vid snatteribrott, innebär att en ordningsvakt i anslutning till att en person gripits enligt 24 kap. 7 § andra stycket första meningen rättegångsbalken för brott som avses i 8 kap. 2 § brottsbalken, skall få kroppsvisitera den gripne i den utsträckning som är nödvändig för att den gripnes identitet skall kunna fastställas. Förslaget innebär vidare bl.a. att den som gripit personen skall kunna anmäla gripandet muntligen till en polisman samt att polismannen då skall fatta beslut om frihetsberövandet skall bestå eller inte. Om frihetsberövandet skall bestå skall personen genast överlämnas till polis.

Polisverksamhetsutredningen ansluter sig till det förslag som lagts fram i denna fråga av Beredningen för rättsväsendets utveckling och lägger inte fram något eget förslag avseende dessa frågor. Såväl en utvärdering av en kommande försöksverksamhet avseende handläggningen av snatteribrotten som en utvärdering av den nu föreslagna försöksverksamheten avseende ordningsvakterna kan sålunda ge erfarenheter för andra bedömningar av vilka

befogenheter som bör tillkomma en ordningsvakt som biträder polisen i dess arbete och vilka befogenheter det finns behov av.

Sammanfattning

De föreslagna ändringarna kommer att innebära följande vad avser ordningsvaktens arbetsuppgifter.

Ordningsvakten ges för det första rätt att utföra arbetsuppgifterna över hela det län där denne förordnats. De arbetsuppgifter och befogenheter som tillkommer ordningsvakten i dag enligt 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, 1 och 10 §§ lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer, 4 kap. 9 § ordningslagen (1993:1617) samt 4 och 5 §§ lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol skall gälla även en ordningsvakt som erhållit förordnande att biträda polisen och tagits i anspråk för tjänstgöring av polis. Vidare skall liksom i dag gälla att ordningsvakten har rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta en person enligt 13 § polislagen (1987:347) samt att använda handfängsel enligt 10 a § samma lag. Vidare gäller att ordningsvakten har rätt att använda våld för genomförande av tjänsteåtgärd i de situationer som anges i 10 § 2 och 4 polislagen (1984:387).

När det gäller ett envarsgripande som ordningsvakten gjort enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken eller omhändertaganden får ordningsvakten om polismyndigheten anser att det är lämpligt transportera den frihetsberövade till polis.

Härutöver tillkommer följande nya arbetsuppgifter och befogenheter. Ordningsvakten har vid utförande av tjänsteåtgärd även rätt att använda våld i de situationer som anges i 10 § första stycket 1, 3, 4, 6 och 7. Det är t.ex. i situationer när ordningsvakten möts med våld eller hot om våld.

Ordningsvakten ges befogenhet att på samma sätt som en polis enligt 13 a § polislagen avvisa eller avlägsna den som försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde förbjudits enligt polislagen eller annan författning (dvs. beslut härom är redan fattat), när det är nödvändigt för att ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas. Samma sak gäller för den som vägrar att lämna ett sådant område eller utrymme eller som inte följer en enligt polislagen meddelad anvisning att följa viss väg.

Vidare ges befogenhet för ordningsvakten på sätt anges i 13 b § polislagen att avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare efter att polismyndighet med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen (1993:1617) beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning om det behövs för att syftet med beslutet skall kunna uppnås. Ordningsvakten får vidta åtgärden enligt lagrummet först efter beslut av polismyndighet.

En hänvisning till 13 c § polislagen innebär att ordningsvakten ges befogenhet att efter polismyndighetens beslut, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna deltagare i en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617), om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Ordningsvakten får inte vidta sådana åtgärder utan ett föregående beslut från polismyndigheten.

Vidare ges ordningsvakten befogenhet att enligt 21 § polislagen företa husrannsakan i vissa nödsituationer t.ex. då det finns anledning anta att någon avlidit, är medvetslös eller oförmögen att kalla på hjälp. Detsamma gäller för efterspaning av någon som är försvunnen om denne kan antas behöva hjälp. Innan ordningsvakten vidtar åtgärd enligt lagrummet skall ordningsvakten i varje enskild situation få ett beslut från polismyndigheten om att rätt föreligger för ordningsvakten att företa husrannsakan enligt 21 §.

Av en hänvisning till 23 § polislagen följer vissa befogenheter för ordningsvakten i situationer då det av särskilda skäl anses föreligga risk för att ett brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att begås. I syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot det får ordningsvakten bereda sig tillträde till hus, rum eller annat ställe i syfte att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål. En ordningsvakt får vidare under samma förutsättningar avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd. Ordningsvakten får även kroppsvisitera den som uppehåller sig på platsen för att söka efter ett farligt föremål. Dessa åtgärder får dock inte företas utan föregående beslut av polismyndigheten.

Efter polismyndighetens beslut enligt 24 § polislagen ges ordningsvakten rätt att spärra av områden eller utrymmen samt att

anvisa deltagare i en folksamling att följa viss väg i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas eller om det finns risk för sådana störningar. Genom att 13 a § polislagen är tillämplig även beträffande en ordningsvakt ges denne befogenhet att avlägsna den som överträder förbudet.

Vidare föreslås ordningsvakten få rätt att biträda en polisman som utför vissa handräckningsuppdrag avseende transport av personer. Ordningsvakten får rätt att biträda polis vid utförande av trafikövervakningstjänst, vilket t.ex. kan innebära assistans vid i förväg beordrade hastighetskontroller samt rätt att ge anvisningar för trafiken.

Härutöver ges möjlighet för ordningsvakten att spärra av en brottsplats efter att beslut därom fattats av den som är behörig därtill och efter att polismyndigheten genom beslut gett ordningsvakten möjlighet att utföra åtgärden.

Dessutom ges ordningsvakten möjlighet att utföra alla de övriga arbetsuppgifter som ryms inom ordningsvaktens befogenheter och som polismyndigheten finner vara lämpliga för en ordningsvakt. Det är inte möjligt att här göra någon uttömmande uppräkning av vad det kan vara fråga om, men ett exempel skulle kunna vara att t.ex. tjänstgöra tillsammans med en polis vid olika uppdrag. Härvid skulle polismannen vara den som besitter samtliga befogenheter och medan ordningsvakten kan utgöra en extra styrka och kunna vara polismannen behjälplig.

Det är fortfarande polisen som har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp och det är polisen som utför den brottsutredande verksamheten. För att fullgöra detta uppdrag har polisen tillgång till betydligt fler befogenheter än vad ordningsvakten kommer att få enligt förslaget.

18.5.11. Dokumentation

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att olika polisingripanden dokumenteras. Härigenom understryks vikten av polismannens skyldighet att före ett ingripande ta ställning till om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Bestämmelser om dokumentationsskyldighet finns i rättegångsbalken och i polislagen. Genom

dokumentationsskyldigheten möjliggörs en kontroll av polisens verksamhet.

Av 27 § polislagen framgår att protokoll skall föras över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen samt vid omhändertagande av föremål. Av lagrummet framgår även vad som skall framgå av dokumentationen.

Av 28 § polislagen framgår att protokoll skall föras över ingripanden som innebär användning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel.

Enligt 13 d § 5 förordningen (1989:783) med instruktion för Rikspolisstyrelsen får styrelsen meddela närmare föreskrifter om dokumentation enligt 27 och 28 §§polislagen. Med stöd av detta bemyndigande har Rikspolisstyrelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter för flertalet av de fall som avses i 27 § polislagen samt därutöver allmänna råd om protokollering i vissa ytterligare fall (RPSFS 2000:15, FAP 100-2). Bestämmelser om dokumentation vid omhändertagande enligt lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. finns i RPSFS 2000:57, FAP 023-1.

En ordningsvakt som tas i anspråk att biträda polisen utför arbetsuppgifter å polismyndighetens vägnar. Dokumentationsskyldigheten omfattar även de ingripanden som ordningsvakten vidtar på polismyndighetens uppdrag. Enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter gäller att en ordningsvakt skall hålla en polismyndighet underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom, vilket torde medföra att en ordningsvakt redan genom denna bestämmelse är skyldig att underrätta polismyndigheten om ingripanden. Enligt 6 § lagen (1980:578) om ordningsvakter torde en polismyndighet kunna ålägga ordningsvakter som förordnats att biträda polisen en dokumentationsskyldighet.

18.5.12. Vilken utbildning krävs?

De ordningsvakter som förordnas att biträda polisen bör få en kompletterande utbildning. Det är viktigt att ordningsvakterna erhåller de kunskaper som krävs för att kunna utföra de arbetsuppgifter de förväntas utföra samt att utöva de polisiära befogenheter

de utrustas med. Detta är av vikt inte bara för ordningsvakterna och polismännen utan även för allmänheten.

I de fall ordningsvakter, särskilda beredskapspoliser, fjällräddare eller andra yrkeskategorier som redan har en viss grundutbildning skall förordnas till ordningsvakter bör det räcka med en kompletterande grundutbildning till skillnad från dem som inte har någon sådan grundutbildning. Därutöver bör de få den kompletterande utbildning som krävs för att de skall kunna förordnas till ordningsvakter med rätt att biträda polisen.

Utredningen anser inte att det finns anledning att i lagen föreskriva vilken tilläggsutbildning ordningsvakterna skall ha utan det bör överlämnas till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att besluta om utbildningens längd och innehåll. I lagen om ordningsvakter finns i dag inte några bestämmelser om ordningsvakternas utbildning. Det ankommer på Rikspolisstyrelsen att bestämma om utbildningens längd och innehållet. I RPSFS 2000:3, FAP 692-1 finns Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter. Även när det gäller den kompletterande utbildningen bör det efter regeringen bemyndigande åligga Rikspolisstyrelsen att bestämma längd och innehåll.

Ordningsvakternas utbildning i dag

Ordningsvaktens utbildning omfattar 72 timmar och består av följande moment.

Yrkesetik (6 timmar)innefattande värdering och människosyn.

Målet är att ordningsvakterna skall få en god yrkesetisk grund att utgå ifrån i sitt ordningsvaktsarbete. Vidare skall de i viss mån kunna förutse och identifiera de moraliska dilemman som en ordningsvakt kan utsättas för vid ingripanden.

Juridik (20 timmar) innefattande utbildning avseende europakonventionen och regeringsformen, brottsbalken och annan relevant specialstraffrättslig lagstiftning, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., lagen (1980:578) om ordningsvakter med förordning, polislagen (1984:387) och

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd omordningsvakter (RPSFS 2000:3, FAP 692-1). Målet är att de nödvändiga juridiska kunskaperna skall inhämtas.

Akutsjukvård (6 timmar) innefattande hjärt- och lungräddning samt LBAC (livshotande läge, blödning och chock). Målet skall vara att efter genomgången utbildning kunna ge första hjälpen.

Droger (2 timmar) innefattande svensk narkotikapolitik, preparatkännedom och symptom. Målet är att få en övergripande kunskap i svensk narkotikapolitik, hur de vanligaste förekommande drogerna ser ut och symptom och verkan av dessa.

Olaga diskriminering och mänskliga beteenden (4 timmar) innefattande utbildning om vad som avses med olaga diskriminering och de värderingar denna lagstiftning bygger på samt kunskap om mänskliga beteenden och dessas eventuella betydelse vid ingripanden.

Konflikthantering och självskydd (12 timmar) innefattande konflikthantering och annan yrkespsykologi, säkerhetstänkande, greppteknik, användande av utrustning bl.a. batong och handfängsel samt rollspel. Målet är att ordningsvakterna skall få sådana kunskaper om konflikthantering att de kan lösa konfliktsituationer utan våld. I de fall våld måste användas skall de ha tränats så att bara det våld som behövs för att lösa uppgiften används.

Problemorienterat ordningsvaktsarbete (2 timmar) innefattande social brottsprevention, situationell brottsprevention samt polisens problemorienterade arbete. Målet är att ordningsvakterna skall förstå vad problemorienterat arbete är och känna till de synsätt som denna arbetsform bygger på.

Brand (8 timmar) innefattande utbildning avseende brandförlopp, släckteknik, släckmedel och brandsyn. Målet är att deltagarna efter utbildningen skall ha kunskap om hur man vidtar primära brandbekämpande åtgärder.

Samhällsorientering (2 timmar) innefattande kunskap om polisens organisation och ordningsvaktens roll och förpliktelser gentemot polisen. Målet är att få en övergripande kunskap om rättsväsendet i allmänhet och om polisens och ordningsvakters roll i samhället i synnerhet.

Skriftligt och praktiskt prov (6 timmar) För att godkännas som ordningsvakt krävs att såväl ett skriftligt som ett praktiskt prov genomgås med godkänt resultat.

Ytterligare utbildning

Med beaktande av de arbetsuppgifter som ordningsvakten föreslås få utföra krävs att denne genomgår ytterligare utbildning inom bl.a. följande områden.

Juridik – det krävs att ordningsvakten bl.a. får ytterligare kunskap om den polisrättsliga lagstiftningen eftersom ytterligare befogenheter som har sin grund i denna lagstiftning föreslås tillkomma ordningsvakterna. Vidare krävs viss utbildning inom vägtrafiklagstiftningen.

Konflikthantering, självskydd och hälsa – då ordningsvakten genom utredningens förslag får ett utvidgat arbetsområde och kommer att möta andra arbetssituationer än vad denne är van vid krävs ytterligare kunskaper inom detta utbildningsområde. Det är viktigt att få kunskap om möjligheter att undvika våld och hot om våld samt förmåga att hangtera egen stress och rädsla. Fördjupade kunskaper om droger och dess påverkan.

Beteendevetenskap och kommunikation – för att få grundläggande kunskaper om förmåga att hantera konflikter med hjälp av samtal och kommunikation, beredskap för att möta påfrestningar och krisreaktioner hos sig själv och andra, insikt i utsatta gruppers situation samt grundläggande kunskap om psykiska störningar.

Problemorienterat ordningsvaktsarbete – nya arbetsuppgifter kan föranleda att påbyggnad av den grundläggande utbildningen behövs.

Det skall framhållas att den gjorda exemplifieringen inte är uttömmande. Utbildning kan behövas inom andra områden. Utredningen har valt att inte närmare precisera utbildningens innehåll eftersom det bör ankomma på Rikspolisstyrelsen efter regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter angående utbildningen. Utredningen bedömer att utbildningen kan beräknas uppgå till 40 timmar.

18.5.13. Uniform

Enligt utredningens mening bör ordningsvakterna ha en enhetlig uniform. Uniformen skall utformas på ett sådant sätt att den ordningsvakt som har rätt att biträda polisen inte förväxlas eller sammanblandas med polis eller övriga ordningsvakter. Det bör

sålunda tydligt framgå när en ordningsvakt utför uppgifter på uppdrag av polisen.

Det bör överlämnas till regeringen eller till den myndighet regeringen bestämmer att genom föreskrifter bestämma hur ordningsvakterna skall vara uniformerade. Enligt utredningens mening bör denna myndighet lämpligen vara Rikspolisstyrelsen.

18.5.14. Kostnader och avgifter

För utbildning av ordningsvakter tar polismyndigheten ut en avgift som uppgår till ca 6 900 kr. Vidare tas en avgift om 475 kr ut för förordnandet som gäller under tre år. Utredningen anser att den kompletterande utbildningen som är nödvändig för att kunna få ett förordnande att biträda polisen bör bekostas av polismyndigheten, åtminstone under en försöksperiod.

18.5.15. Försöksverksamhet

Utredningens förslag är att den utökade användningen av ordningsvakter inleds med en försöksverksamhet som skall bedrivas i de län som regeringen bestämmer och pågå under en begränsad tid.

Den utökade användningen av ordningsvakter som utredningen har föreslagit innebär en ganska stor förändring av ordningsvakternas arbetsuppgifter och även en förändring av samarbetet mellan ordningsvakt och polis. Förslaget innebär också att ordningsvakterna och de som förordnas till ordningsvakter i syfte att kunna biträda polisen behöver ytterligare utbildning och tränas i arbetet. Polisen behöver finna former för hur och i vilka situationer ordningsvakten skall tas i anspråk. De ekonomiska konsekvenserna av en sådan konstruktion är osäkra och behöver närmare belysas. Detta gör att utredningen anser att det kan vara lämpligt att inleda användandet av ordningsvakter som biträde till polisen med en försöksverksamhet.

Försöksverksamheten bör vara tidsbegränsad och det finns också skäl att begränsa den geografiskt. Utredningen föreslår därför att den får omfatta fyra län och vara begränsad till högst två år. Försöksverksamheten bör finansieras med ett tillskott av statliga medel till polismyndigheterna i de län som skall bedriva

försöksverksamheten. Försöksverksamheten bör utvärderas så att slutsatser kan dras angående ett permanentande av verksamheten och eventuella behov av ändringar. Det bör uppdras åt Brottsförebyggande rådet i samarbete med Rikspolisstyrelsen att svara för utvärderingen. Vid utvärderingen bör man särskilt titta på frågorna avseende kostnader, anställningsformer, utnyttjandegrad från polisens sida, tillgänglighet från ordningsvakternas sida samt om befogenheterna är rimligt avgränsade.

18.5.16. Konsekvensanalys – Kostnader m.m.

De merkostnader som kommer att uppstå gäller kostnader för utbildning samt lönekostnader för att ianspråkta ordningsvakter. Den sammantagna kostnaden beror naturligtvis på vilka län som kommer att bli försökslän och i vilken omfattning man kommer att ta ordningsvakternas resurser i anspråk. Innan försökslänen är utsedda är det inte möjligt att närmare ange kostnaden för försöksverksamheten. På sikt är det rimligt att vissa av polisens egna kostnader för t.ex. övertid och beredskap kan komma att minska. Vidare torde effektiviteten kunna öka genom att poliser frigörs för andra polisiära arbetsuppgifter. Under en försöksperiod, då kostnader och effekter är osäkra, bör dock de myndigheter som ingår i försöksverksamheten tillföras extra resurser. Resurserna skall täcka såväl utbildning som övriga driftskostnader.

Förslaget kan påverka brottsligheten genom att ha en viss brottsförebyggande effekt. Polisen får genom förslaget en resursförstärkning. Såväl denna förstärkning som de poliser som därigenom kan frigöras för annat arbete blir mer synliga och skulle kunna beivra fler brott, vilket har en brottsförebyggande effekt. Likaså påverkas tillgången till offentlig service genom att polisen blir mer tillgänglig genom denna resursförstärkning.

Utredningen finner slutligen att det framlagda förslaget i övrigt inte får några sådana konsekvenser som motiverar en särskild redovisning.

18.6. Utredningens bedömning avseende rekrytering av poliser till glesbygdsområden

Inledning

Inledningsvis skall nämnas att det enligt utredningens mening är politiska åtgärder av mer generellt slag som krävs för att kunna få en lösning på problemet med rekrytering av poliser till glest befolkade områden. Problemet med att få personer att söka sig till arbeten i glesbygdsområden rör inte endast polisverksamheten utan även andra verksamheter och yrkeskategorier. Som framgått av kapitel 15 – Polisen i glesbygdsområden – kommer det i dessa områden att finnas brist på personal inom vård och omsorg men även på lärare, tekniska tjänstemän, civilingenjörer, IT-specilister, industriarbetare och byggnadsarbetare.

Trots grundinställningen att det krävs politiska åtgärder av mer generellt slag är det utredningens mening att det ändå till viss del går att underlätta rekryteringen av poliser till sådana områden. Detta kan ske genom fortsatt utvecklingsarbete. Samtidigt bör sådana utvecklingsinsatser i större utsträckning dokumenteras och utvärderas.

De insatser som görs i dag skall fortsätta

Det är utredningens uppfattning att många av de insatser som polismyndigheterna i dag gör för att få kvalificerade sökande till bristorter bör fortsätta. Det kan vara fråga om att redan under skoltiden fånga upp de som är intresserade av polisutbildningen, erbjuda PRAO praktik och i samarbete med skolan ge stöd i svenska språket så att den sökande är bättre förberedd inför det prov i svenska som den sökande till polisutbildningen måste genomgå. Vidare bör polismyndigheterna fortsätta ge riktad information till dugliga och lämpliga personer bosatta på orten för att få dem intresserade av polisyrket. Det handlar även om att göra polisarbetet attraktivt t.ex. genom utvecklingsprogram, utbytestjänstgöring, arbete under eget ansvar m.m. Enligt utredningens uppfattning har polismyndigheterna ett stort ansvar för att göra yrket attraktivt och för att göra respektive polismyndighet till en attraktiv arbetsplats.

Lokalt samarbete mellan polis och kommun m.fl.

Vad som också är viktigt och som bör vidareutvecklas i samarbete med exempelvis kommunerna är att underlätta för den som är beredd att flytta till en ort med rekryteringsproblem. Det kan vara fråga om att försöka hjälpa en eventuell partner att söka arbete på orten. Vidare kan man försöka hjälpa till med bostad och barnomsorg för att underlätta flyttningen av en familj. Polismyndigheten har många gånger ett nära samarbete med kommunen i sådana frågor.

Ekonomisk kompensation är inte någon långsiktig lösning

Vid en jämförelse med de åtgärder som vidtagits beträffande polisverksamheten i Nordnorge kan konstateras att ekonomiska kompensationer där inte varit någon lösning för att få folk att stanna på bristorter i glesbygdsområden. Efter en utvärdering av virkemiddelordningen, som avsåg ekonomiska förmåner för poliser i form av lönetillägg eller betald studieledighet, konstaterade Justis- och Politidepartementet i Norge att ordningen skulle avvecklas då den inte hade haft avsedd effekt. Även en stipendordning som tillkom därefter, för studenter som examinerades från polishögskolan under åren 1998 och 1999, har avvecklats. Stipendordningen innebar att ett belopp om 70 000 NOK kunde ges till den som under två år var villig att binda sig för tjänstgöring på en ort med rekryteringsproblem, alternativt 30 000 NOK för den som bara ville binda sig för tjänstgöring på sådan ort under ett år.

Det är naturligtvis inte möjligt att med säkerhet uttala sig om effekterna av ekonomiska kompensationer. De norska erfarenheterna, vad gäller såväl kostnad som effekt, gör ändå att utredningen väljer att inte lämna förslag i den riktningen. Enligt utredningens mening är andra förhållanden, såsom hemortstillhörighet, viktigare för att en person skall stanna kvar på orten. Utredningen avser inte att föreslå ekonomisk kompensation för att locka poliser till glesbygd eftersom det enligt utredningens mening inte är någon framkomlig väg eller ger någon bestående lösning. Som sagts tidigare anser utredningen att det krävs regionalpolitiska åtgärder för att lösa problemen. Regeringen har i proposition 2001/02:4 angett att riksdagen flera gånger slagit fast att en geografisk och yrkesmässig rörlighet är nödvändig för att få en väl

fungerande arbetsmarknad. För att skyndsamt stimulera rörligheten på arbetsmarknaden för arbetslösa, som av t.ex. familjeskäl inte kan flytta på kort sikt, föreslog regeringen i ovan nämnda proposition att ett bidrag till veckopendling skall införas på försök från den 1 januari 2002. Av samma proposition framgår att regeringen vill tillsätta en utredning med uppdrag att göra en översyn av de rörlighetsstimulerande medlen inom arbetsmarknadspolitiken med särskild tyngdpunkt på flyttningsbidragen men även andra möjligheter att främja tillgången till nyckelpersoner i mindre lokala arbetsmarknadsregioner skulle övervägas. Enligt utredningen bör effekterna av propositionens förslag utvärderas innan ytterligare steg vidtas.

Placeringen av polishögskolorna i Umeå och Växjö underlättar rekryteringen till kringliggande områden men i vissa orter kvarstår problemen

Med de erfarenheter av polishögskolans placering i Bodö i Nordnorge, som tidigare presenterats, finns det fog för påståendet att polishögskolornas placering i Umeå och Växjö samt den ökning av antalet utexaminerade poliser som dessa skolor bidrar till kommer att medföra att rekryteringen underlättas i och omkring dessa områden. Särskilt till de områden som finns i närheten av skolorna och då speciellt de större orterna.

Men det finns dock många andra mindre orter som inte ligger i nära anslutning till skolorna där de nya polisutbildningarna inte tillräckligt löser problemen. Det är just dessa orter som har de största rekryteringssvårigheterna. Utredningen anser att de nya polishögskolorna i kombination med lokal rekrytering är den lösning som har de bästa möjligheterna att påverka rekryteringssvårigheterna.

Lokal rekrytering och viss styrning av intagningen till polishögskolan

Vid de besök som utredningen gjort vid polismyndigheterna främst i landets norra län, har det framkommit att den lokala rekryteringen från de områden där det är brist på poliser bör öka.

Utredningen delar dessa polismyndigheters uppfattning om värdet av den lokala rekryteringen. Ett av de säkraste sätten att få

en person att söka sig till och stanna i en bristort är att denne har sitt ursprung och sina rötter eller annan stark anknytning dit. Det är därför viktigt att rekrytera lokalt.

För att garantera särskilda grupper en utbildningsplats måste antagningen till polishögskolan styras. Utredningen avser inte att föreslå kvotering, men vid två lika goda sökande skulle det kunna ses som en merit, bland många andra, att den sökande vill bo och arbeta i t.ex. norra Sveriges inland. Det skulle kunna kallas hemortspoäng vid konkurrensen om platserna till polishögskolan. Naturligtvis förutsätts att personen i övrigt har erforderliga kvalifikationer för att komma in på polishögskolan.

Av budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1) framgår att Rikspolisstyrelsen arbetar aktivt för att ytterligare höja intresset för utbildningen, med syfte att få fler kvinnor och personer med olika etniskt ursprung att söka till polisutbildningen. Enligt utredningens mening bör Rikspolisstyrelsen på liknande sätt arbeta aktivt såvitt avser rekrytering av personer från län med rekryteringssvårigheter. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen bör ange principer för rekrytering för att öka intagningen av personer från dessa län.

III SAMMANFATTANDE KONSEKVENSANALYS

19. Utredningens bedömning

19.1. En bedömning av ekonomiska konsekvenser avseende förslag till renodling av polisens arbetsuppgifter

De ekonomisk