JO dnr 1474-2004

Vård enligt lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall beslutas bl.a. om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende ( 3 § LVU ).

För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § första stycket LVU finnas särskilda ungdomshem.

Om den unge vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, får han eller hon hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet ( 15 § LVU ).

Den intagne får enligt 15 b § första stycket LVU beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet, får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet).

I LVU finns inga bestämmelser som besvarar frågan huruvida den som vårdas med stöd av LVU har rätt till daglig utomhusvistelse. Regler om utomhusvistelse finns däremot på vissa andra områden. Enligt 13 § andra stycket lagen ( 1974:203 ) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme om ej synnerligt hinder möter däremot. Motsvarande regel finns i 8 § lagen ( 1976:371 ) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I 12 § lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) stadgas att den dömde skall ges nödvändig vård och behandling och ges tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. I förarbetena till den lagen uttalas följande beträffande Genomförande av verkställigheten ( prop. 1997/98:96 s. 166 ).

Som framgår ovan är det förenat med stora risker för skadeverkningar att beröva unga människor deras frihet. Det är sedan länge känt när det gäller fängelsestraffet och utgör ett av motiven till att införa påföljden sluten ungdomsvård. Inom den av Statens institutionsstyrelse bedrivna verksamheten finns goda förutsättningar för att utforma verkställigheten så att risken för skadeverkningar minskar och det är angeläget att dessa möjligheter tas till vara. Ansträngningarna för att minimera skaderiskerna måste emellertid genomföras med beaktande av att sluten ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd. Det är väsentligt för tilltron till påföljden att verkställigheten kan genomföras med erforderlig säkerhet och att den dömde kan hindras från att avvika eller på annat sätt hindra verkställigheten. Det måste därför införas bestämmelser i verkställighetslagen som säkerställer detta.

Lagen ( 1974:203 ) om kriminalvård i anstalt (KvaL) innehåller mycket detaljerade föreskrifter om en intagens rättigheter och skyldigheter. Något behov av en sådan omfattande reglering torde inte föreligga bland annat med hänsyn till att verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs utifrån andra utgångspunkter och med annan målsättning än den verksamhet som bedrivs inom kriminalvården i anstalt. Ett av skälen för att införa den nya påföljden är som framgår ovan att den dömde skall kunna bli föremål för adekvat vård. Verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen är till skillnad från verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna uteslutande inriktad på vård. Vid utformningen av verkställighetsregleringen bör därför i första hand de bestämmelser som reglerar verkställigheten i fråga om dem som är föremål för ett administrativt frihetsberövande med stöd av LVU tjäna som förebild. I verkställighetslagen bör emellertid också vissa bestämmelser tas in motsvarande de som finns i KvaL.

I specialmotiveringen (s. 185) uttalas att det i paragrafen (12 § LSU) anges vissa primära rättigheter – bl.a. tillfälle till vistelse utomhus – för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård och att uppräkningen är exemplifierande och inte uttömmande.

Sverige har såsom medlem i FN åtagit sig att främja den allmänna respekten för och iakttagande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. I sammanhanget är inte minst FN:s barnkonvention av intresse. Vidare är den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) svensk lag. Sverige har även ratificerat Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som antogs av Europarådets ministerkommitté den 26 juni 1987. Genom den konventionen inrättades European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (Antitortyrkommittén). Frågan om frihetsberövade personers möjlighet till utevistelse och under vilka förhållanden det sker uppmärksammades av Antitortyrkommittén vid kommitténs besök i Sverige den 27 januari–5 februari 2003. Kommittén besökte då bl.a. Bärby ungdomshem och LVM-hemmet Rebecka.

Vid tillkomsten av LSU bedömdes att det inte fanns något behov av en sådan omfattande reglering av de intagnas rättigheter som i KvaL eftersom ”verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen bedrivs utifrån andra utgångspunkter och med annan målsättning än den verksamhet som bedrivs inom kriminalvården i anstalt” ( prop. 1997/98:96 s. 166 ). Avsaknaden av regler i LVU vad gäller intagnas rättigheter skall givetvis också ses mot den bakgrunden eftersom verksamheten enligt LVU vid de särskilda ungdomshemmen är inriktad på vård.

Det måste rent allmänt ligga inom ramen för en god vård att vistelse utomhus är möjlig. Vid de särskilda ungdomshemmen torde som regel inte finnas några svårigheter att tillgodose de intagnas behov av utomhusvistelse. Det är närmast en fråga om vilka säkerhetsrutiner som kan vara motiverade vid olika hem och i det enskilda fallet. Däremot synes det kunna uppkomma vissa praktiska problem när den intagne med stöd av 15 b § LVU vårdas i enskildhet. Sådan vård kan beredas av olika anledningar, och den kan pågå under inte helt obetydlig tid. Denna ytterligare begränsning i rörelsefriheten får enligt min mening generellt sett inte innebära att den intagne betas möjligheten att kunna få vistas utomhus. Som SiS har framhållit i sitt remissvar måste dock beaktas att det i vissa fall, t.ex. under avgiftning eller om den intagne är aggressiv eller utagerande, kan vara förenat med stora risker och svårigheter att tillåta utomhusvistelse.

Av utredningen framgår att det inte finns någon rastgård i anslutning till den del av Hammargården som AA vistades på. Av de kompletterande upplysningar som har inhämtats från institutionschefen framgår vidare att dessa lokaler även saknar egen

ingång och att all in- och utpassering måste ske via utrymmen som är gemensamma med den övriga avdelningen. Utredningen ger således vid handen att praktiska skäl kan leda till att det inte går att erbjuda alla dem som vårdas på hemmet möjlighet att få vistas utomhus varje dag.

När det gäller AA:s fall finns det mycket som talar för att det var en kombination av praktiska skäl och hennes eget beteende som medförde att hon inte fick vistas utomhus under den tid som hon vårdades i enskildhet. Remisssvaret ger inte något entydigt svar på frågan om det, oavsett den intagnes eget beteende, alltid föreligger hinder för utomhusvistelse när en intagen vårdas i enskildhet på det aktuella behandlingshemmet. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att här närmare utreda hur det förhåller sig i detta avseende.

Jag anser inte att jag har underlag för att rikta någon kritik mot Hammargården för att AA inte har givits tillfälle till utomhusvistelse. Vad som har kommit fram i ärendet föranleder dock frågan om behovet av att skapa praktiska förutsättningar för att intagna som vårdas i enskildhet skall dagligen kunna få vistas utomhus, om utomhusvistelse inte är olämplig av andra skäl. Jag utgår från att SiS närmare överväger vilka åtgärder som erfordras för att kunna ge även dessa intagna en sådan möjlighet.

Eftersom vården av en intagen enligt 3 § LVU , särskilt vad avser vård i enskildhet enligt 15 b § i lagen, de facto inrymmer tydliga moment av frihetsberövande bör eventuellt också övervägas om det inte finns skäl att införa författningsbestämmelser liknande dem på kriminalvårdens område som reglerar frågan om rätten till utomhusvistelse. Jag sänder därför en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för kännedom.

SiS har i sitt remissvar berört AA:s vistelse på behandlingshemmet Rebecka i samband med att hon ”avgiftades”. Mot bakgrund av hur anmälaren har formulerat sitt klagomål och av vad som i övrigt har framkommit, gör jag inte något särskilt uttalande i den delen.

Vad AA i övrigt har anfört föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.