JO dnr 2430-2004

Socialnämndens beslut i fråga om bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol enligt 16 kap. 3 § samma lag . Av 23 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223) , FL, framgår att en skrivelse med ett överklagande skall ha kommit in till den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Myndigheten prövar därefter om skrivelsen med överklagandet har kommit in i rätt tid och skall, om skrivelsen kommit in för sent, i allmänhet avvisa den ( 24 § FL ). Om skrivelsen inte avvisas

skall myndigheten i enlighet med 25 § FL överlämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till den myndighet som skall pröva överklagandet.

Förvaltningslagen anger inte någon bestämd frist inom vilken den beslutande myndigheten skall överlämna handlingarna i ett överklagat ärende till den högre instansen. Det ligger dock i sakens natur att överlämnandet –när sådant skall ske – skall ske utan dröjsmål (se Hellners, T. m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer s. 308). Det allmänna kravet i 7 § FL , vilket vilar på uppfattningen att det är av vikt för rättssäkerheten att myndigheten handlägger sina ärenden så enkelt, snabbt och billigt som möjligt, gäller också här. JO har vid flera tillfällen uttalat att överlämnandet i normalfallet bör ske inom en vecka (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 314).

I 27 § FL stadgas att om en myndighet finner att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller som huvudregel även om beslutet överklagas.

Den beslutande myndigheten är sålunda under vissa förutsättningar skyldig att meddela ett nytt beslut som ändrar eller upphäver det tidigare beslutet. Det är endast klart oriktiga beslut som omfattas av omprövningsskyldigheten. Skyldigheten inträder inte om det krävs ytterligare utredning i ärendet för att en korrigering skall kunna ske.

Omprövningsskyldigheten i 27 § FL är en minimiregel. Frågor om omprövning i andra fall än de av lagstiftaren påbjudna får lösas genom praxis eller specialbestämmelser. Möjligheten till omprövning utanför 27 § FL bör utnyttjas så att syftet med paragrafen främjas. Ett riktmärke bör alltså vara att omprövning hos den beslutande myndigheten ersätter prövning i högre instans om det innebär att oriktiga beslut kan rättas enklare, snabbare och billigare utan att säkerheten eftersätts. För det fall klaganden lämnar uppgifter som, om de är riktiga, kan föranleda omprövning torde det vara i linje med lagstiftarens avsikt att med användning av omprövningsinstitutet utanför 27 § FL :s ram behålla ett överklagande en kort tid för att kontrollera uppgifternas riktighet. Givetvis bör försiktighet iakttas så att förfarandet inte inkräktar på den högre instansens rätt att sörja för behövlig utredning. Möjligheten till omprövning bör inte utnyttjas så att det ger underlag för uppfattningen att myndigheten undertrycker överklagandet.

Några närmare föreskrifter om hur en myndighet skall gå till väga när den omprövar sina beslut har inte meddelats. I förarbetena har beträffande tidsåtgången uttalats att omprövningsmöjligheten inte får utnyttjas så att det slutliga avgörandet dröjer längre än annars eller så att förfarandet blir krångligare eller dyrare (se prop. 1985/86:80 s. 77 ). Myndighetens granskning av om klagandens skrivelse kan föranleda omprövning och, om beslutet inte genast ändras enligt klagandens

begäran, överlämnande av klagandens skrivelse till den myndighet som skall pröva överklagandet bör inte heller i dessa fall överstiga en vecka.

Om myndigheten vid omprövning själv ändrar beslutet såsom klaganden begär förfaller överklagandet ( 28 § första stycket FL ). I så fall tillämpas inte reglerna i 24 och 25 §§ FL. Ändrar myndigheten däremot beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske på grund av att skrivelsen med överklagandet har kommit in för sent ( 28 § andra stycket FL ).

Av utredningen i ärendet framgår bl.a. följande. I mars 2004 avslog Socialnämnden i Köpings kommun AA:s ansökan om bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL i form av boende på Salbohedskolans elevhem. Beslutet överklagades till länsrätten genom en skrivelse som kom in till socialnämnden den 2 april 2004. Överklagandet vidarebefordrades inte till länsrätten. BB, CC och DD uttryckte i sin anmälan till JO misstankar om att socialnämnden uppsåtligen hade underlåtit att vidarebefordra överklagandet till länsrätten. Vad som har framkommit av utredningen ger inte stöd för att det skulle förhålla sig på det sättet. Socialnämnden har förklarat underlåtenheten att vidarebefordra överklagandet med att nämnden vid en omprövning som skedde enligt förvaltningslagen den 24 maj 2004 biföll AA:s ansökan om insatser enligt LSS och att en prövning av överklagandet i länsrätten därefter inte bedömdes som aktuell.

Som framgår av det ovan anförda är det endast klart oriktiga beslut som omfattas av omprövningsskyldigheten i 27 § första stycket FL . Det framgår varken av journalanteckningarna från individ- och familjeomsorgen eller remissvaret att socialnämnden vid överklagandetidpunkten, dvs. den 2 april 2004, ansåg att avslagsbeslutet från mars 2004 var oriktigt. Därtill kommer att det var först den 3 maj 2004 som AA ansökte om rätt till insatser enligt LSS. Detta ger vid handen att någon skyldighet till omprövning i FL:s mening inte synes ha förelegat. Socialnämnden borde därför – efter sedvanlig rättidsprövning – skyndsamt, dvs. redan i början av april 2004, ha vidarebefordrat överklagandeskrivelsen och övriga handlingar i ärendet till länsrätten.

Fråga uppkommer om socialnämnden genom sitt nya beslut den 24 maj 2004 kan anses ha ändrat det tidigare beslutet såsom AA begärde i sitt överklagande och om överklagandet till följd därav har förfallit. Som framgår av det ovan anförda förfaller ett överklagande av en myndighets beslut, om myndigheten själv ändrar beslutet såsom klaganden begär ( 28 § första stycket FL ).

AA överklagade socialnämndens beslut att avslå hans ansökan om bistånd enligt SoL. Vid tidpunkten för överklagandet hade han ännu inte ansökt om insatser enligt LSS. Genom det nya beslutet den 24 maj 2004 beviljade socialnämnden AA insatser enligt LSS för en viss angiven tidsperiod. Av 4 § LSS följer att lagen ger de personer som ingår i lagens personkrets rätt till särskilda insatser som betingas

av deras särskilda behov utan att inskränka de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag. I det nya beslutet tillgodosågs således AA:s begäran inte enligt den lagstiftning som han önskade vid tidpunkten för överklagandet, och den insats som beviljades var begränsad i tiden. Även om AA genom det nya beslutet rent faktiskt beviljades insatser för boende på Salbohedskolan, kan socialnämnden mot bakgrund av det nu anförda inte själv anses ha ändrat beslutet såsom han begärde i sitt överklagande. I motsats till vad socialnämnden måste ha menat anser jag inte att AA:s överklagande rent formellt har förfallit till följd av den ändring som socialnämnden gjorde i beslutet den 24 maj 2004. Med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan överklagandeskrivelsen och det nya beslutet skulle socialnämnden efter genomförandet av omprövningen ha behandlat AA:s överklagande som ett överklagande av det nya beslutet. Detta följer av 28 § andra stycket FL . Socialnämnden skulle följaktligen ha vidarebefordrat det nya beslutet, överklagandeskrivelsen och övriga handlingar i ärendet till länsrätten. Jag vill tillägga att även om överklagandet inte hade förfallit kan det givetvis diskuteras om saken i praktiken hade fallit eftersom AA beviljades en insats enligt LSS. Detta förhållande har dock nämnden inte haft att beakta vid den formella handläggningen av överklagandet.

Avslutningsvis vill jag kort beröra några frågor som rör omprövningsbeslutet.

Som jag har konstaterat ovan kan det ifrågasättas om det över huvud taget har förelegat någon omprövningssituation i det aktuella ärendet. Även för det fall socialnämnden skulle anses ha stöd för sin uppfattning att det funnits skäl att ompröva beslutet måste följande beaktas.

Såvitt framgår av LSS-handläggarens journalanteckningar fattade socialnämnden den 24 maj 2004 beslut om att bevilja AA insatser enligt LSS i form av boende på Salbohedskolan under tiden den 24 maj–11 juni 2004. Det dröjde således drygt sju veckor innan omprövningen skedde. Detta är naturligtvis en alltför lång tid, även om dröjsmålet till viss del har sin förklaring i att ansökan om insatser enligt LSS skedde först cirka fyra veckor efter det att överklagandet kom in till socialnämnden.

Det måste klart framgå av ett beslut om den beslutande myndigheten har företagit en omprövning och därigenom helt eller delvis har ändrat ett tidigare meddelat beslut eller om det rör sig om ett självständigt beslut. Detta är särskilt viktigt om det får konsekvenser för hanteringen av ett överklagande. Det är inte genom den föreliggande utredningen klarlagt om det av socialnämndens beslut den 24 maj 2004 framgår att nämnden har företagit en omprövning. Av utredningen framgår inte heller om socialnämnden i samband med det nya beslutet underrättade AA om att hans överklagande enligt nämndens uppfattning hade förfallit. En sådan upplysning borde socialnämnden ha tagit in i beslutet, se proposition 1985/86: 80 s. 80.

Tidsutdräkten som uppstod till följd av socialnämndens bristfälliga handläggning av AA:s överklagande resulterade i att hans boendesituation var osäker och sårbar under en inte obegränsad tid. Socialnämndens agerande innebar därför en risk för rättsförlust för AA. En klagande måste kunna lita på att ett överklagande snabbt vidarebefordras till överinstansen av den myndighet som har fattat beslutet så att överklagandet kan prövas. Detta är särskilt viktigt när det gäller beslut av här ifrågavarande slag.