JO dnr 2488-2001

Vid min inspektion av Länsrätten i Göteborg den 7–10 maj 2001 antecknades följande till protokollet under punkten 3.13 (JO:s dnr 1334-2001).

I två domar den 7 januari 2000 angående fortsatt vård enligt LPT (mål nr 7279-99 och 7282-99, båda från rotel 22) hade länsrätten förordnat om tvångsvård och att vården fick pågå under högst sex månader räknat från dagen för beslutet om intagning. På domarna hade den 10 januari 2000 antecknats självrättelser enligt 32 § förvaltningsprocesslagen varigenom länsrätten ändrat förordnandena rörande vårdtidens längd till att i stället gälla sex månader från dagen för domen.

Länsrätten hade i ett beslut den 12 januari 2000 (mål nr 6894-99, rotel 15) avskrivit ett mål om omedelbart omhändertagande enligt LVU och i beslutet även förordnat om ersättning enligt lagen om offentligt biträde till en advokat med 5 649 kr. Den 3 mars 2000 hade länsrätten på domen antecknat ”rättelse” bestående i att advokaten tillerkändes ytterligare 5 649 kr och totalt 11 298 kr.

Jag beslutade att inhämta länsrättens yttrande avseende huruvida dessa åtgärder var förenliga med 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

Lagmannen AA hänvisade beträffande mål nr 7279-99 och 7282-99 till ett yttrande av rådmannen BB samt anförde att han instämde i dennes bedömningar. I yttrandet anfördes följande.

JO har i ett beslut den 21 september 1998 påtalat vikten av att redigeringen av domar genom ordbehandling i datorer sker med största noggrannhet och framhåller att utskrifterna ingående skall granskas innan domarna undertecknas och expedieras. Den aktuella remissen visar på vikten av att detta krav uppfylls eftersom långt ifrån alla fel kan korrigeras i efterhand. Frågan är om rättelse med stöd av 32 § FPL är möjlig i de fall som jag nu har anmodats att yttra mig i.

Inledningsvis kan jag bara beklaga de fel som har förekommit i utskrifterna av domarna och konstatera att de förlagor som har använts vid uppsättandet hänför sig till den prövning som sker enligt 8 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lagen innehåller en prövningsordning med en ”förstagångsprövning” enligt 8 § där vårdtiden bestäms med utgångspunkt i chefsöverläkarens beslut om intagning.

I målet 7279-99 fattades intagningsbeslutet den 28 augusti 1999 och en förlängning av vården enligt 9 § LPT räknat ifrån intagningsbeslutet som länsrätten felaktigt angett innan rättelsen gjordes skulle således sträcka sig till den 28 februari 2000; dvs. rätten har förlängt vården med drygt sju veckor. I det andra målet 7282-99 fattades intagningsbeslutet också den 28 augusti 1999 och en förlängning av vården räknat ifrån det beslutet som länsrätten angett innan rättelsen sträckte sig således även i detta fall till den 28 februari 2000 med motsvarande förlängning av vårdtiden som i det förra fallet. Chefsöverläkaren har i båda fallen begärt en förlängning med sex månader och rätten har vid överläggningen beslutat om detta även om domarna har kommit att utvisa något annat. Upplysningsvis vill jag lägga till att i det första målet sträckte sig vården fram till nästa prövningstillfälle då länsrätten avslog en ansökan om fortsatt vård och i det senare fallet övergick vården i vård enligt hälso- och sjukvårdslagen den 11 maj 2000. Innan jag går in på de överväganden som jag gjorde i samband med rättelsen vill jag kort beröra en komplikation som hade betydelse för mig i bedömningen.

Det framgår av de nu aktuella målen att en viss om än begränsad förlängning av vårdtiden kommer till stånd vid en prövning första gången enligt 9 § med det förekomna felet men så blir inte fallet vid en andra prövning enligt bestämmelsen. Det har då gått mer än tio månader från chefsöverläkarens intagningsbeslut och en förlängning av vården beslutad utifrån denna tidpunkt blir således verkningslös. Beslutet kan inte överklagas av chefsöverläkaren, som saknar talerätt och patienten lär väl inte vilja föra och kan väl förmodligen inte heller föra talan mot länsrättens dom och påyrka en förlängning av vårdtiden. Jag kan inte se att patienten då kan hållas kvar tvångsvis och utsättas för fortsatt tvång i form av medicinering och bältesläggning som lagen medger. Det kan även uppstå rättsliga komplikationer för sjukvårdsenheten som möjligen bedriver tvångsvård utan något reellt bemyndigande därtill. Jag tvivlar på att saken låter sig lösas så lätt att patienten kan bli föremål för ett nytt intagningsbeslut av chefsöverläkaren utan att nya omständigheter föreligger. Såvitt jag kan se är alla vägar förutom rättelseinstitutet stängda.

När jag övervägde möjligheterna till rättelse utgick jag ifrån att det var en uppenbar oriktighet tillkommen av förbiseende som vidlådde de aktuella domarna. Frågan var bara då om jag genom rättelsen skulle åstadkomma en materiell förändring som gav domen ett annat innehåll och gick utöver rättelsemöjligheten. I den delen bedömde jag – efter att ha studerat rättspraxis – att särskilt avgörandena RÅ 1975 ref. 105 och RÅ 1975 not. Ba 49 och Ba 110 samt RÅ 1986 not. 355 gav ett visst utrymme för självrättelse. Jag fäste även särskild vikt vid den omständigheten att förlängningen inte var reell i den meningen att själva vårdtiden förlängdes utan att rättelsen enbart medförde en förlängning av det bemyndigande för chefsöverläkaren att bedriva vård som jag inledningsvis pekat på utgör själva kärnan i tillståndet. Måhända kom jag med det begränsade utrymme till eftertanke som stod till buds att fästa för stor vikt

Det nu inträffade visar på vikten av lagtekniska lösningar – även juridiken är ju i många stycken en teknik bland andra – som i möjligaste mån reducerar eller minimerar risken för felgrepp och misstag och som med andra ord är användarvänlig. Det är särskilt angeläget inom ett område som rör människors autonomi och där patienterna mera sällan till följd av sin sjukdom klarar av att ta hand om sig själva eller att ta sina intressen till vara. De befinner sig i en mycket utsatt position. Till detta skall också läggas att en del sjukdomstillstånd är sådana att ett återinsjuknande kan leda till bestående funktionsnedsättningar som förvärras med varje skov. Vid prövningen av vårdbehovet skall vidare enligt 3 § LPT en farlighetsbedömning göras. Vårdfrågan blir därför extra känslig och ”tekniska misstag” får inte inträffa som i förlängningen kan leda till att patientens vård äventyras. En konstruktion av de nu genomgångna bestämmelserna med förebild ifrån LVU och LVM där tidsbestämningen av vården hade legat i bestämmelsen och inte som i LPT i domstolens tillstånd hade varit bättre i linje med patientens skyddsbehov och förebyggt oförutsedda komplikationer av vården som exempelvis de nu avhandlade. Mot alternativet att släppa patienten med de konsekvenser det kan få för hans hälsa och för omgivningen, om det föreligger en farlighet, står sålunda alternativet att på något sätt försöka reparera felaktigheten och då kan jag inte se något annat remedium än en självrättelse. Så länge som chefsöverläkaren inte tillerkänns talerätt kan han inte få felet korrigerat genom en domstolsprövning.

En rättelse kan möjligen ha det goda med sig att den leder till ett överklagande från patienten och i förlängningen – om överinstansen inte godtar rättelsen – en återförvisning som gör att målet kan prövas på nytt och felaktigheten undanröjas.

AA upplyste beträffande mål nr 6894-99 att domaren i målet var avliden samt yttrade bl.a. följande.

Stadsdelsnämnden Lundby i Göteborg beslutade den 6 december 1999 att omedelbart omhänderta två barn med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Länsrätten fastställde beslutet den 15 december 1999. Nämnden beslutade den 28 december 1999 att det omedelbara omhändertagandet skulle upphöra. Genom beslut den 12 januari 2000 avskrev länsrätten målet från vidare handläggning. En advokat hade förordnats som gemensamt offentligt biträde för båda barnen. Advokaten anförde i en skrivelse till länsrätten den 10 januari 2000: ”Jag har uppfattat att målet inte fullföljts med vårdansökan varför mitt uppdrag kan avslutas. För mitt lämnade biträde närslutes kostnadsräkningar varvid kostnaden fördelats lika på de båda barnen.” Till skrivelsen var fogade två identiskt lika kostnadsräkningar avseende vartdera barnet med slutsumman 5 649 kr på varje räkning. I länsrättens beslut den 12 januari 2000 tillerkändes advokaten ersättning med 5 649 kr. Ett ersättningsbesked på beloppet skrevs samma dag. Senare uppdagades att advokaten endast fått ersättning utifrån en kostnadsräkning. Ett beslut tecknades den 3 mars 2000 på den andra kostnadsräkningen att advokaten tillerkändes ytterligare 5 649 kr och samtidigt gjordes en rättelse i beslutet av den 12 januari 2000.

När målet avskrevs den 12 januari 2000 beslutades således endast om biträdesersättning om 5 649 kr utifrån en kostnadsräkning. När misstaget uppdagades att ersättning inte utgått utifrån den andra kostnadsräkningen var det enligt min bedömning fel att föra en rättelse i domen, eftersom det var fråga om ett nytt beslut som inte varit under övervägande i avskrivningsbeslutet.

Akterna i länsrättens mål nr 7279-99 och 7282-99 hämtades in.

Bestämmelser om självrättelse av allmän förvaltningsdomstols beslut finns i 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) . Vid den i ärendet aktuella tiden hade paragrafen följande lydelse.

Beslut, som innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av domstolen.

Har domstolen av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Om det inte är obehövligt, skall parterna få tillfälle att yttra sig innan rättelse eller komplettering sker.

Paragrafen ändrades i flera avseenden genom en lagändring som trädde i kraft den 1 april 2001 (SFS 2001:27). Lagtexten i första stycket har utan annan motivering anpassats till lydelsen av motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken ( 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § rättegångsbalken ). Härutöver kan nämnas att tidsfristen för komplettering av beslut enligt paragrafens andra stycke har utsträckts till sex månader från det att avgörandet vann laga kraft.

Möjligheten till rättelse enligt första stycket i paragrafen avser sådana fel som brukar kallas förbiseendefel. Med förbiseendefel menas fel som uppstått till följd av att domstolen av misstag råkat återge innehållet i en korrekt beslutad dom eller ett annat beslut på ett felaktigt sätt. En slags motsats till förbiseendefel är s.k. bedömningsfel. Sådana fel i beslutets innehåll beror på bristfällig utredning, felaktig bedömning av fakta eller felaktig rättstillämpning. Fel av denna art kan inte rättas med stöd av 32 § förvaltningsprocesslagen . Se härom Hellners och Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5 u. 1999, s. 288–292, Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 21 u. 2002, s. 122 och Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 4 u. 2001, s. 304–308.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelser finns i 36 § förordningen ( 1979:575 ) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av bestämmelsen framgår att rättelse eller komplettering av en dom eller ett annat beslut enligt 32 § förvaltningsprocesslagen skall antecknas av ordföranden på originalet till domen eller beslutet eller, när beslutet har tagits in i ett protokoll, i detta protokoll. I anteckningen skall dagen för rättelsen eller kompletteringen anges.

Enligt 9 § lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) får rätten efter ansökan av chefsöverläkaren medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §, dvs. utöver fyra månader räknat från dagen för beslutet om intagning. Medgivande får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället. I 3 § LPT finns bestämmelser om de grundläggande förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård.

Vad gäller frågan om domsluten i de aktuella delarna var uppenbart oriktiga enligt 32 § första stycket förvaltningsprocesslagen fäster jag avseende vid följande.

Länsrätten har i domarna angett att målen gällde ansökningar om medgivande till fortsatt vård enligt 9 § LPT och i domsluten förordnat om medgivande till vård med hänvisning till denna bestämmelse. I domskälen har länsrätten, efter att ha konstaterat att de grundläggande förutsättningarna för vård enligt LPT var uppfyllda, anfört att ansökningarna skulle bifallas. Det sägs varken i reciten eller i domskälen något om hur länge medgivandena till fortsatt vård skulle gälla och inte heller något om utgångspunkten för dessa. I och för sig kan det konstateras att det hade varit fullt möjligt för länsrätten att begränsa medgivandena till fortsatt vård till att gälla kortare tidsperioder än sex månader. Någon sådan begränsning har emellertid inte berörts i domskälen. Att vårdtiden mot vad som följer av 9 § LPT angetts med utgångspunkt i beslutet om intagning framstår mot denna bakgrund otvetydigt som felaktigt. Förordnandena får med hänsyn härtill anses ha varit uppenbart oriktiga.

Länsrättens rättelsebeslut innebar en förlängning av tiden för medgivande till fortsatt vård. Eftersom detta får anses som ingripande för de berörda patienterna skulle de enligt min mening ha lämnats tillfälle att yttra sig innan domstolen tog ställning till om rättelse skulle göras. Så har uppenbarligen inte skett. För det fall att patienterna motsatt sig att besluten rättades hade länsrätten, såsom berörts i remissvaret, som ett alternativ till rättelse kunnat hänvisa chefsöverläkaren till att komma in med nya ansökningar.

Av den anteckning som gjorts på det slutliga beslutet av den 12 januari 2000 framgår att länsrätten den 3 mars 2000 tillerkände det offentliga biträdet ersättning med ytterligare 5 649 kr. Anteckningen ger intrycket av att utgöra en självrättelse. I remissyttrandet har länsrätten emellertid upplyst att beslutet om ytterligare ersättning tecknades på den ifrågavarande kostnadsräkningen. Som länsrätten har anfört i remissvaret var det i detta fall fel att föra in en rättelse i beslutet, eftersom det var fråga om ett nytt beslut som inte hade övervägts i avskrivningsbeslutet. Jag lämnar frågan med detta konstaterande.

Med den kritik som ligger i det ovan sagda avslutar jag initiativärendet.