JO dnr 3801-2000

De nordiska länderna har sedan den 1 januari 1971 i huvudsak överensstämmande lagstiftning såvitt avser utlämning för verkställighet av beslut om vård eller

En framställning om utlämnande skall göras av polismyndigheten i det land där beslutet om vård eller behandling har fattats. När det gäller en person som vistas i Sverige skall en sådan framställning göras hos polismyndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig, eller, om uppehållsorten är okänd, till Rikspolisstyrelsen. Om polismyndigheten finner att villkoren för utlämning är uppfyllda och att utlämning inte bör vägras av något annat skäl, får polismyndigheten meddela beslut om utlämning. För det fall polismyndigheten inte förordnar om utlämning, skall handlingarna skyndsamt sändas till vederbörande länsrätt som beslutar i ärendet. Verkställighet av beslut om utlämning ankommer på polismyndigheten i den ort där den som beslutet rör uppehåller sig.

Lagstiftningen utgår från att man i de nordiska länderna respekterar varandras vårdlagar på berörda områden. Utlämningsförfarandet har därför närmast utformats som en slags handräckning, varvid den beslutande myndigheten i huvudsak skall begränsa sin prövning till att konstatera att vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning av om det andra landets beslut om omhändertagande är sakligt motiverat bör därför i princip inte komma i fråga. Det finns dock ett begränsat utrymme för att beakta omständigheter som talar för att det utländska beslutet ändå inte bör leda till utlämning. I förarbetena till lagstiftningen ( prop. 1970:30 s. 36 ) förutsätts att polismyndigheten vid en begäran om utlämning samråder med de svenska myndigheter som har ansvaret för motsvarande beslut här i landet, främst när det gäller utlämning av någon som har ett framträdande vårdbehov.

Av utredningen framgår att polismyndigheten kontaktade socialförvaltningen i Åstorps kommun och bad om assistans vid hämtning av en 11-årig flicka (BB) som var omhändertagen av danska myndigheter. BB var vid den tidpunkten, genom beslut av Rødovre kommune den 31 juli 2000, placerad på Børnepensionen Ågården utan samtycke. Socialförvaltningen gjorde den bedömningen att det var bättre för BB om för barnet kända personer medverkade vid verkställigheten. Socialförvaltningens bedömning och agerande under detta skede föranleder inte någon kritik från min sida.

Den 15 september 2000 erhöll socialförvaltningen i Åstorps kommun en begäran från Rødovre kommune om att ”ivärksätte en undersögelse av forholdene omkring BB, således at vi på det mere konkret og kvalificeret grundlag kan tage stillning til om BB skal bringes tillbake til Ågården”.

Socialnämnden har ett särskilt ansvar för barn och ungdom. Detta kommer till uttryck bl.a. i 5 kap. 1 § socialtjänstlagen där det stadgas att socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Vidare har socialnämnden, enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen , skyldighet att utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Enligt 11 kap. 2 § första stycket socialtjänstlagen får socialnämnden, när det gäller en utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. En sådan s.k. barnavårdsutredning kan bedrivas utan samtycke från vårdnadshavaren men skall så långt det är möjligt ske i samråd med denne.

Av handlingarna hos JO framgår det att BB folkbokfördes i Åstorps kommun den 7 augusti 2000. Hon var alltså folkbokförd i kommunen när Rødovre kommune kontaktade socialförvaltningen. På grund av de uppgifter som socialförvaltningen erhöll från Rødovre kommune uppkom frågor rörande behovet av insatser från socialnämndens sida beträffande BB. Nämnden var därför skyldig att inleda en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen . Genom de olika åtgärder som socialförvaltningen vidtog får anses att en sådan utredning rent faktiskt inleddes. Inom ramen för den utredningen hade socialförvaltningen möjlighet att vidta erforderliga utredningsåtgärder utan AA:s tillåtelse. Det råder viss oklarhet om hur socialförvaltningen vid den aktuella tiden och socialnämnden i efterhand har bedömt på vilken grund de olika åtgärderna vidtogs. Jag nöjer mig i detta sammanhang med att framhålla att nämnden borde ha fattat ett formellt beslut om att inleda en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen och att åtgärderna borde ha vidtagits inom ramen för en sådan utredning. Vad som har framkommit under handläggningen borde i följd härav även ha dokumenterats (se 11 kap. 5 § socialtjänstlagen ). För bristerna i dessa hänseenden kan nämnden inte undgå kritik.

I en skrivelse till Rødovre kommune den 5 december 2000 lämnade 1:e socialsekreteraren CC, efter begäran, en skriftlig sammanfattning av hennes kontakter i saken. Som jag uppfattar det har sammanfattningen lämnats efter att socialförvaltningen kom fram till att det inte var aktuellt att påbörja en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen . Åtgärden kan därför inte anses ha skett inom ramen för den barnavårdsutredning som jag ovan har funnit rent faktiskt vidtogs.

I förevarande fall var det klarlagt för socialförvaltningen i Åstorps kommun att AA inte ville att något samarbete skulle ske med de sociala myndigheterna i Danmark. Det förelåg alltså sekretess enligt huvudregeln i 7 kap. 4 § sekretesslagen gentemot de sociala myndigheterna i Rødovre kommune. En sekretessbelagd uppgift får emellertid, enligt 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen , lämnas till en utländsk myndighet om uppgiften i motsvarande fall får lämnas till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart, att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.

Enligt 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen hindrar inte sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen att uppgift som enskild, som inte fyllt 18 år, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Denna bestämmelse ger möjlighet för bl.a. två socialnämnder i olika kommuner att samarbeta och lämna uppgifter till varandra i fall där det annars skulle föreligga sekretess mellan dem. Med hänsyn till socialnämndens särskilda ansvar för barn och unga, finner jag att den aktuella bestämmelsen kan tillämpas för att möjliggöra ett samarbete mellan en svensk socialnämnd och de sociala myndigheterna i en dansk kommun i sådana frågor som anges i lagrummet. I förevarande fall pågick det en utredning i Rødovre kommune rörande frågan om tidigare beslutad tvångsvård skulle fortsätta eller upphöra. Enligt min bedömning hade CC – i enlighet med 1 kap. 3 § tredje stycket och 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen – möjlighet att redovisa de i sammanfattningen angivna uppgifterna till de sociala myndigheterna i Rødovre kommune för att användas i den danska utredningen inför beslut i frågan om omhändertagandet skulle bestå eller upphöra. Vad som har förekommit i denna del föranleder därför inte någon kritik från min sida.

Av utredningen framgår följande. I en skrivelse till chefen för individ- och familjeomsorgen EE, daterad den 15 oktober 2000, begärde AA att få ”aktinsyn”. Begäran om ”aktinsyn” upprepades i en skrivelse till EE, daterad den 25 oktober 2000. Såsom jag förstår remissvaret har 1:e socialsekreteraren CC svarat på bl.a. denna begäran muntligen. I remissvaret har anförts att socialnämnden inte hade något ärende och att det därför inte fanns något aktmaterial att ha insyn i.

Som jag har anfört i ett tidigare avsnitt borde socialförvaltningens åtgärder ha vidtagits inom ramen för en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen . I följd härav borde handläggningen ha dokumenterats. Mot bakgrund av att socialförvaltningen synes ha vidtagit åtgärderna utan att inleda en utredning, saknas det anledning för mig att ifrågasätta förvaltningens besked om att det inte

Enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen skall en allmän handling som får lämnas ut, på begäran ”genast eller så snart det är möjligt” på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del av den. Av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen framgår vidare att den som önskar ta del av en allmän handling även har rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen. En sådan begäran skall behandlas skyndsamt. Om en framställning om att få ta del av en handling inte kan tillmötesgås fullt ut skall den som begär handlingen underrättas om detta. Han skall också enligt 15 kap. 6 § sekretesslagen underrättas om att han kan begära att frågan hänskjuts till myndigheten och att ett beslut av myndigheten krävs för att ett avgörande skall kunna överklagas. I sammanhanget kan nämnas att en myndighet inte kan vägra tillmötesgå en begäran om att få ta del av allmän handling på grund av att sökanden själv har gett in handlingen eller att sökanden sedan tidigare har en kopia av handlingen. Däremot föreligger det givetvis inte något hinder mot att myndigheten kontaktar sökanden för att efterhöra om begäran kvarstår trots att den avser sådana handlingar.

För att en handling skall vara allmän erfordras att den förvaras hos en myndighet och att den är att anse som inkommen till myndigheten eller upprättad hos myndigheten. Enligt huvudregeln i 2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen anses en handling vara inkommen då den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. Regler om när en handling anses upprättad finns i 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen . En handling anses upprättad hos en myndighet när den har expedierats, dvs. sänts i väg till någon utanför myndigheten. Hos en myndighet finns det emellertid många handlingar som aldrig expedieras. Sådana handlingar anses upprättade när det ärende de hör till har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig till ett visst ärende, när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Från denna huvudregel finns det flera undantag som jag inte finner skäl att gå närmare in på här.

Av utredningen framgår det att vissa av de handlingar som fanns hos socialnämnden rörande saken var av den karaktären att de utgjorde allmänna handlingar. Som jag redan har nämnt borde socialnämnden ha prövat AA:s begäran i enlighet med det regelsystem som jag har redogjort för.

Vad AA har anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.