2

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet

av beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller

Norge skall vara omhändertagen för vård eller behandling får efter fram­

ställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av be­

slutet.

Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser.

2 §

Utlämning får beviljas endast under villkor

att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstift­

ning om nykterhetsvård eller vård av narkotikamissbrukare, barna- och

ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklings­

störda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarligt aso­

ciala,

att den som begäres utlämnad enligt beslutet skall intagas eller hållas

kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom och

att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats.

3 §

Svensk medborgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat

där beslutet meddelats samt beslutet avser vård och det är mest ändamåls­

enligt att vården beredes honom i den staten.

4

§

Framställning om utlämning göres hos polismyndigheten i den ort där

den som begäres utlämnad uppehåller sig. Är uppehållsorten okänd, göres

framställningen hos rikspolisstyrelsen som vidarebefordrar den till veder­

börande polismyndighet.

5 §

Finner polismyndigheten alt villkoren för utlämning är uppfyllda och

att utlämning eljest icke bör vägras, får polismyndigheten meddela beslut

om utlämning.

Förordnar polismyndigheten ej om utlämning, skall handlingarna skynd­

samt sändas till länsstyrelsen som beslutar i ärendet.

6

§

När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör

hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar bety­

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

3

delse för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kal­

lelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret.

Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som hegäres utläm­

nad fått tillfälle att yttra sig.

7 §

Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, skall för­

ordna biträde åt den som begäres utlämnad, om det fordras för att han

skall kunna bevaka sin rätt i ärendet.

Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för

kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen skall utgå

av allmänna medel och stanna på statsverket.

8

§

Kan det skäligen befaras att den som begäres utlämnad avviker eller på

annat sätt undandrager sig utlämning, får den myndighet hos vilket ären­

det är anhängigt meddela honom förbud att utan tillstånd lämna den uppe­

hållsort som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall om­

händertagas.

Meddelar polismyndighet beslut enligt första stycket före utlämnings-

frågans prövning, får beslutet avse reseförbud under högst tio dagar eller

omhändertagande under högst tre dagar. I fall som avses i 5 § andra styc­

ket får polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna om reseförbud eller

omhändertagande för tiden intill dess länsstyrelsen prövat ärendet. Vid be­

viljande av utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhän­

dertagande skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker.

Föreligger ej längre skäl för reseförbud eller omhändertagande, skall be­

slutet omedelbart hävas.

9 §

Är någon efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föran­

leda utlämning enligt denna lag, får polismyndigheten i den ort där han

uppehåller sig meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhänder­

tagande i avbidan på framställning om utlämning. Sådant beslut får med­

delas endast om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning

bifalles samt det skäligen kan befaras, att den som efterlysts avviker eller

eljest undandrager sig utlämning. Den myndighet som begärt efterlysning-

en skall ofördröjligen underrättas om vidtagen åtgärd.

Beslut som avses i första stycket skall omedelbart hävas, när skäl för

åtgärden ej längre föreligger eller om framställning om utlämning icke

mottagits inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs. Sedan fram­

ställning inkommit, skall reseförbud eller omhändertagande bestå endast

om beslut därom meddelas enligt 8 §.

10

§

Beslut i fråga om utlämning skall meddelas utan dröjsmål. Är den som

begäres utlämnad omhändertagen enligt 8 §, skall länsstyrelsen, om ej syn­

nerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då

handlingarna inkom till länsstyrelsen eller, om omhändertagandet skett

därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet.

Har beslut om utlämning eller om åtgärd enligt 8 eller 9 § meddelats,

skall beslutet jämte besvär shänvisning skyndsamt delges den som beslutet

avser.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

11

§

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel­

sen genom besvär. Besvärshandlingen inges till polismyndigheten. Vid ta­

lan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom

en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Konungen genom besvär. Be­

svärshandlingen inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning

skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då kla­

ganden delgavs beslutet.

Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan

inskränkning till viss tid.

12

§

Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till ef­

terrättelse.

Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det,

förordna att dess beslut om utlämning verkställes omedelbart.

13 §

I fråga om utlämning enligt denna lag äger 7 och 18 §§ lagen (1959: 254)

om utlämning för brott Lill Danmark, Finland, Island och Norge motsva­

rande tillämpning.

14 §

Den som utlämnas från stat som anges i 1 § till annan sådan stat får fö­

ras genom riket utan särskilt tillstånd.

15 §

Konungen förordnar om tillämpning av denna lag i förhållande till stat

som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungi. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

5

2) Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

71

Konungen meddelar---------------------

Efter avtal----------------------------------

Om utlämning för brott och om

överförande till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet

av här i riket ådömt frihetsstraff är

särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

S

-1

- politisk flykting.

------- av avtalet.

Om utlämning för brott och om

överförande til! Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet

av här i riket ådömt frihetsstraff

samt om utlämning till dessa länder

för verkställighet av beslut om vård

eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1968: 755.

6

Knngl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

3 oktober 1969.

Närvarande:

Statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, H^olmqvist, A^spling, P^alme,

S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^eijer, W^ickman, M^oberg, B^engtsson,

L^öfberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utlämning till

Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning av beslut om vård

eller behandling och anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, år 1953 särskilda sakkun­

niga för att utreda frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa

frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål. Vid nordiskt

justitieministermöte i Helsingfors år 1956 diskuterades frågan om hem­

sändande inom Norden av person som är föremål för administrativt frihets­

berövande. Med anledning därav beslöt Kungl. Maj :t i början av 1957 att

utvidga utredningsuppdraget för de sakkunniga till att omfatta även den

på justitieministermötet diskuterade frågan. Utredningsarbetet i denna fråga

bedrevs i nordiskt samråd, överläggningar hölls sålunda med delegerade från

Danmark, Norge och Finland i Stockholm år 1961 och i Köpenhamn och

Helsingfors år 1962. I januari 1964 avgav de sakkunniga betänkandet

SOU 1963: 79.1

Utredningen och de delegerade har enats om att förorda, att myndig­

heterna i de olika länderna åläggs att medverka vid verkställighet av vissa

beslut om frihetsberövande eller omhändertagande, som har meddelats i

annat nordiskt land, och att denna medverkan regleras genom nordiska la­

gar som i huvudsak överensstämmer med varandra. I betänkandet finns

1 De sakkunniga har varit häradshövdingen Erik Alexanderson, ordförande, riksdagsmannen

Emil Ahlkvist, landssekreteraren Erik Axelson, socialläkaren Cari-Gustaf Berglin, riksdagsman­

nen Birger Gezelius (avliden den 6 september 1961) och hovrättsrådet Holger Nordqvist (fr. o. m.

den 16 oktober 1961).

7

förslag till sådana lagar (s. 57 ff). Det svenska lagförslaget benämns för­

slag till lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om frihetsbe­

rövande i Danmark, Finland, Island och Norge. Förslaget torde få fogas till

protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av justitiekansler!!

(JK), Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norr­

land, av dåvarande fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen

och statspolisintendenten samt av statens utlänningskommission, riksrevi­

sionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ILO-

kommittén, polisberedningen, förvaltningsdomstolskommittén, Sveriges ad­

vokatsamfund, Malmöhus läns landstings centralstyrelse för undervisning

och vård av psykiskt efterblivna, Nykterhetsvårdens anstaltsförbund, För­

eningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska

landstingsförbundet och Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden från stadskollegiet och

polismästaren i Stockholm. Flertalet länsstyrelser har bifogat yttranden

från dåvarande landsfogden i länet och andra polismyndigheter. Några

länsstyrelser har dessutom överlämnat yttranden från barnavårds-, social-

eller nykterhetsnämnder eller andra organ.

Efter remissbehandlingen har överläggningar ägt rum på departements-

plan mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Från isländskt håll har

man förklarat sig överväga en likartad lagstiftning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Frihetsberövanden utom kriminalvårdens ram

Bestämmelser som ger möjlighet att ingripa med beslut om frihetsberö­

vande utom kriminalvårdens ram finns på flera viktiga områden. Både i

Sverige och i de övriga nordiska länderna finns sådana bestämmelser bl. a. i

lagstiftning om alkoholmissbrukare, om barn och ungdom och om psykiskt

sjuka. Översiktligt kan om lagstiftningen i de nordiska länderna på dessa

och närbesläktade områden anföras följande.

I Sverige kan enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård den som är

hemfallen åt alkoholmissbruk under vissa förutsättningar tvångsintas på

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Härom beslutar länsstyrelse

efter ansökan av nykterhetsnämnd eller, i vissa fall, polismyndighet. Sist­

nämnda myndighet har också under särskilda villkor rätt att tills vidare

omhänderta alkoholmissbrukare. Sådant omhändertagande skall skyndsamt

prövas av länsstyrelsen.

Enligt barnavårdslagen (1960: 97) kan barnavårdsnämnd under vissa för­

8

utsättningar omhänderta underårig för samhällsvård, trots att samtycke

inte lämnas vare sig av hans föräldrar eller av honom själv. Den omhänder­

tagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt, i vissa

fall i ungdomsvårdsskola. Föreligger sannolika skäl för ingripande mot en

underårig, får barnavårdsnämnden, i väntan på att ärendet kan avgöras

slutligt, omhänderta den underårige för utredning. Polismyndighet kan vi­

dare under vissa förutsättningar ta underårig i förvar i väntan på barna­

vårdsnämnds beslut. Om någon, som inte har fyllt 18 år, behöver vård

och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergett honom,

skall barnavårdsnämnden, om behovet inte tillgodoses på annat sätt, om­

händerta honom för samhällsvård. Den som har fyllt 15 år får dock i regel

omhändertas på denna grund endast efter eget samtycke.

Tvångsintagning på sjukhus av den som är psykiskt sjuk regleras i lagen

(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård. Om sådan intagning

beslutar överläkaren på sjukhuset efter ansökan av anhörig eller myndig­

het. Den som är psykiskt utvecklingsstörd kan under vissa förutsättningar

tvångsintas på särskola eller vårdanstalt. Bestämmelser härom finns i lagen

(1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Försumliga försörjare kunde enligt tidigare gällande lagstiftning tvångs­

intas på arbetshem. Bestämmelserna härom upphävdes den 1 juli 1964.

Samhällsingripandena mot försumliga försörjare begränsar sig därför —

utöver åtgärder för utsökning o. d. — numera till rehabiliteringsåtgärder

in. in.

Tidigare gällande lagstiftning angående Iösdrrvares behandling har den

1 januari 1965 ersatts med lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfar-

lig asocialitet. Allmän domstol kan enligt denna lag förordna om intagning

i arbetsanstalt av den som befinnes vara samhällsfarligt asocial.

I Danmark, Finland och Norge gäller följande.

Ansvaret för nykter hetsvården vilar i Danmark i varje kom­

mun på »det sociale udvalg». Detta kan under vissa förutsättningar låta

tvångsinta alkoholmissbrukare på en godkänd institution eller eventuellt

på sjukhus för erforderlig behandling. I Köpenhamn och Århus ankom­

mer motsvarande uppgifter på magistraten. I Finland ankommer det i varje

kommun på socialnämnden att utöva samhällets tillsyn på nykterhetsvår-

dens område. Alkoholmissbrukare kan tvångsintas på vårdanstalt. Med

alkoholmissbrukare likställs den som missbrukar annat berusningsmedel,

t. ex. narkotika. Om intagning på vårdanstalt beslutar länsstyrelsen på

framställning av socialnämnden, polischef m. fl. Tillfälligt omhänderta­

gande på vårdanstalt kan under vissa förutsättningar ombesörjas av so­

cialnämnden i väntan på länsstyrelsens beslut. I Norge svarar i varje kom­

mun en »edruskapsnevnd» för nykterhetsvården. Nämnden får, om läkare

finner nödvändigt att missbrukare av alkohol eller annat berusningsmedel

intas på sjukhus för undersökning, besluta om sådan intagning för viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

9

kortare tid. Nämnden kan vidare under vissa förutsättningar besluta, att

missbrukare skall tas in i ett »kursted».

Barn a- och ungdomsvården ombesörjs i kommunerna i Dan­

mark av »b0x-ne- og ungdomsvsernet». Denna myndighet får under vissa

förutsättningar i fråga om barn under 18 år mot dess eller föräldrarnas

vilja besluta om att det skall sörjas för att barnet »anbringes uden för

hjemmet i piejehjem, kostskole eller under andre private former, i bprne-

og ungdomshem, i sygehus eller i anden behandlingsinstitution». Myndig­

heten har också rätt att besluta att ett barn som frivilligt kommer under

vård utanför hemmet skall hållas kvar. I Finland svarar i varje kommun

en avdelning av socialnämnden för barna- och ungdomsvården. Nämnden

kan under vissa förutsättningar omhänderta barn oberoende av föräldrarnas

och dess eget samtycke. Beslut om omhändertagande underställs socialsty­

relsen för fastställelse. Den vars omhändertagande beslutats skall genom

nämndens försorg placeras i enskilt hem eller i barnhem eller beredas den

särskilda vård, som kan befinnas nödvändig. Barn, som har visat vanart

eller är i fara att bli vanartat, kan under vissa förutsättningar tas in i upp­

fostringsanstalt. Barn, vars föräldrar har dött eller som har övergetts av

dem och vars vård och uppfostran på grund av medellöshet äventyras, skall

också tas om hand av socialnämnden. Barna- och ungdomsvården i Norge

ombesörjs i varje kommun av en »barnevernsnevnd». Nämnden är behörig

att överta vården av ett barn mot dess och dess föräldrars vilja och för upp­

fostran placera det utanför hemmet. Företrädesvis kommer placering i fos­

terhem eller särskilda barnhem i fråga men även placering i specialskola,

observationsskola eller annan institution för »saeromsorg» med frihetsin­

skränkning förekommer. Barn, som ingen tar sig an, skall nämnden utan

vidare ta vård om.

Beträffande vården av psykiskt sjuka och av psykiskt

utvecklingsstörda är för Danmarks del först att nämna, att det,

när psykiskt sjuk är i behov av vård, åligger hans närmaste att föranstalta

om hans intagning på mentalsjukhus. Beslut om intagning, vilket kan med­

delas mot den sjukes vilja, fattas av vederbörande överläkare vid sjukhu­

set. Vården av psykiskt utvecklingsstörda ombesörjs på det lokala planet

av särskilda »forsorgscentra». En allmän utbildningsplikt gäller för den

psykiskt utvecklingsstörde från skolpliktens inträde till dess han har fyllt

21 år. Behövs tvångsvis genomförande av »forsorgscentrets» anvisningar

och beslut, tillämpas för barn under 18 år de allmänna reglerna för barna-

och ungdomsvården. Beträffande ungdom över 18 år, som inte är föremål

för »bprneforsorg», beslutar däremot »forsorgscentret» om sättet för ut-

bildningspliktens fullgörande. I fråga om vuxna kan tvångsåtgärder vidtas

endast om den utvecklingsstörde är farlig för sig själv eller andra. Att

svara för mentalsjukvården ankommer i Finland i första hand på kommu­

nerna. Tvångsintagning på mentalsjukhus för vård beslutas av vederbö­

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

10

rande ansvarige läkare på framställning av anhörig, polismyndighet eller

vissa andra myndigheter. Tvångsintagning kan ske också på föranstaltande

av polismyndighet för undersökning av vederbörandes sinnestillstånd. Be­

träffande psykiskt utvecklingsstörda kan under vissa förutsättningar be­

slut fattas om vård i särskilda anstalter med tillhörande institutioner eller

i vård-, arbets- eller undervisningshem. Beslut om tvångsintagning på an­

stalt fattas av anstaltsföreståndaren eller i vissa fall av anstaltens direktion

på framställning av socialnämnden. För Norges del gäller att den som är

allvarligt psykiskt sjuk kan tas in på sjukhus utan eget samtycke, om

hans närmaste eller offentlig myndighet begär det och sjukhusets över­

läkare finner vissa indikationer föreligga. I fråga om psykiskt utvecklings­

störda saknas särskilda regler om frihetsberövanden.

Beträffande försumliga försörj are gäller i Danmark att den

som underlåter att fullgöra skyldighet att betala underhållsbidrag kan

åläggas att »avsona» bidraget. »Avsoning» innebär ett frihetsberövande vars

varaktighet bestäms av storleken av det oguldna bidragsbeloppet. En för­

utsättning för ingripandet är att betalning inte har kunnat erhållas genom

utmätning eller införsel. »Avsoning» beslutas av vederbörande »politimes-

ter» och i Köpenhamn av »overprsesidenten». För verkställigheten gäller

samma regler som för »straf af haefte». Har någon i Finland försummat

sin försörjningsplikt och har, huvudsakligen på grund av detta, socialhjälp

utgått till den eller dem som han är försörj ningspliktig mot, kan länssty­

relsen under vissa förutsättningar på framställning av socialnämnden för­

ordna, att vad den försörjningspliktige har ålagts betala skall ersättas ge­

nom arbete i arbetsinrättning. Särskilda regler har meddelats om den som

underlåter att erlägga underhållsbidrag. Länsstyrelsen kan förordna, att

sådan person skall insättas i arbetsinrättning för att med sitt arbete full­

göra underhållsplikten. I Norge gäller, att den som åsidosätter sin under­

hållsplikt mot maka, barn eller moder till barn kan dömas till straff enligt

skilda bestämmelser. Åklagarmyndighet kan i vissa fall i domen få full­

makt att ålägga den försumlige tvångsarbete eller intagning i »kuranstalt»

under viss tid.

Vad angår lösdrivare får i Danmark »amtmanden» förordna, att

en person som är »erhvervs- og' subsistenslps» skall tas in i »forsorgs-

hjem». Beslut om tillfälligt omhändertagande i väntan på »amtmandens»

beslut får träffas också av »det sociale udvalg». I Finland kan länsstyrelsen

besluta om intagning av lösdrivare i arbetsanstalt eller om hans hållande

i tvångsarbete efter framställning av socialnämnd eller polismyndighet. I

ett nyligen framlagt kommittébetänkande föreslås, att tvångsarbete avskaf­

fas som vårdform. Lösdriveri är i Norge kriminaliserat. Domstol kan un­

der vissa förutsättningar bemyndiga åklagarmyndigheten att sätta den

som har dömts för lösdriveri i arbete för det allmänna eller hos enskild

eller i tvångsarbetshus. Vidare gäller, att polismyndighet kan förelägga en

Kiingl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

11

lösdrivare att bege sig till sitt hemvist. Om han saknar hemvist, kan han

föreläggas att skaffa sig det, och om han underlåter detta, kan han få hem­

vist anvisat för sig. Intill dess hemsändning kan verkställas eller anvis­

ning av hemvist sker, får lösdrivaren hållas i fängsligt förvar. Beslut här­

om fattas av vederbörande underrätt.

En närmare redogörelse för lagstiftningen i Danmark, Finland och

Norge finns i utredningens betänkande s. 66 ff.

2.2. Utlämning för verkställighet av beslut om administrativt frihetsberövande

Enligt lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,

Island och Norge kan utlämning ske bl. a. för verkställighet av sådant fri­

hetsberövande som utgör påföljd för brott. Någon motsvarande lagstiftning

som direkt tar sikte på omhändertagande som beslutas i andra samman­

hang finns inte. Emellertid är vissa bestämmelser i utlänningslagen (1954:

193) så allmänt utformade att de erbjuder vissa möjligheter att till hem­

landet i och för omhändertagande återföra nordiska medborgare som vistas

i Sverige. Sålunda kan t. ex. polismyndighet avvisa utlänning, som kommer

till Sverige, om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin

vistelse här i riket. Detsamma gäller bl. a. om det skäligen kan antas att

utlänningen inte kommer att ärligen försörja sig eller om han, enligt vad

som är känt, under de senast förflutna två åren har yrkesmässigt bedrivit

otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller om han tidi­

gare dömts till frihetsstraff och kan befaras fortsätta brottslig verksamhet.

Avvisning skall ske vid utlänningens ankomst eller omedelbart därefter. I

vissa fall kan dock avvisning äga rum intill tre månader efter ankomsten.

Det är tydligt alt angivna förutsättningar inte sällan föreligger t. ex. beträf­

fande alkoholister, vissa ungdomar, försumliga försörjare och lösdrivare.

Vidare kan nämnas, att länsstyrelsen kan utvisa utlänning, som kommit in i

landet, bl. a. om han yrkesmässigt bedriver otukt eller i annat fall underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig, om han är hemfallen åt alkohol­

missbruk och i följd därav bedöms farlig för annans personliga säkerhet el­

ler för ett grovt störande levnadssätt eller om han av tredska eller uppenbar

vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser

mot det allmänna eller mot enskild person.

Det förhållandet att i Danmark, Finland eller Norge har meddelats beslut

om frihetsberövande kan emellertid inte omedelbart läggas till grund för

ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. De omständigheter, som har föranlett

beslutet om frihetsberövande, kan däremot bli av betydelse vid bedömningen

av frågan om avvisning eller utvisning. En begränsning av möjligheten att

använda utlänningslagen för utlämning ligger vidare däri att den inte kan

tillämpas på svensk medborgare.

I Danmark. Finland och Norge finns lika litet som i Sverige särskilda

bestämmelser beträffande sådan utlämning som åsyftas här. Utlänningslag­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

stiftningen är emellertid också i dessa länder utformad så, att den i åtskil­

liga fall i praktiken lämnar utrymme för eu tillämpning, som tillgodoser be­

hovet av utlämning till Sverige för verkställighet av ett här meddelat beslut

om frihetsberövande.

Enligt 1955 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och

Sverige om social trygghet (SFS 1956: 491) kan i vissa fall medborgare i nå­

got av de nämnda länderna, vilken vistas i annat nordiskt land och på grund

av nödställd belägenhet åtnjuter hjälp enligt vistelselandets sociallagstift­

ning, återföras till sitt hemland. Hemsändning enligt konventionen kan

dock bara i speciella fall tänkas utnyttjad för att till hemlandet återföra

den som söker undandra sig verkställighet av där beslutat administrativt

frihetsberövande.

2.3. Efterlysning m. m.

Om det, när ett administrativt beslut om frihetsberövande skall verkställ-

las, inte är känt var den mot vilken beslutet riktar sig vistas, uppkommer

fråga om att efterspana honom. Ofta söker det vårdorgan, som skall verk­

ställa beslutet, att själv utröna var den som skall omhändertas uppehåller

sig. Lyckas inte detta, begärs vanligen bistånd av polismyndighet, som efter­

söker eller låter efterlysa vederbörande inom eller utom det egna landet.

Allmänna föreskrifter om efterlysning finns för Sveriges del i efterlysnings-

kungörelsen (1969: 293). Om efterlysning på begäran av utländsk myndig­

het beslutar rikspolisstyrelsen. Efterlysning av den som vid anträffandet

skall omhändertas sker i publikationen Polisunderrättelser, som utges av

rikspolisstyrelsen.

2.4. Reglerna om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge

Åtskilliga av de problem, som har fått sin lösning beträffande judiciella

ingripanden, möter även vid utlämning för verkställighet av frihetsberövan­

de som beslutas i administrativ ordning. Det är med hänsyn härtill anled­

ning att uppmärksamma de regler, som finns i lagen om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge.

Den som i något av de nämnda länderna är misstänkt, tilltalad eller dömd

för där straffbelagd gärning får utlämnas efter framställning från den stat

som önskar utlämning (1 §). Inom vissa i lagen angivna gränser prövas

fritt, om framställningen skall bifallas eller inte. Det förutsätts dock, att en

lagligen grundad utlämningsframställning som regel skall efterkommas.

Svensk medborgare får utlämnas endast om han vid tiden för brottet sedan

minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begärs

eller om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket

enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år (2 §).

Utlämning får vidare inte ske, om i den främmande staten endast böter

13

kan ådömas för gärningen och utlämning inte samtidigt äger rum för brott,

på vilket strängare straff än böter kan följa. Har den som begärs utlämnad

dömts för gärningen, får utlämning i regel ske endast om påföljden utgör

frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt (3 §).

Den som är åtalad här i riket för annat brott, för vilket är stadgat fäng­

else i två år eller däröver, och den som enligt dom skall undergå frihets­

straff eller eljest omhändertas på anstalt, får i allmänhet inte utlämnas så

länge hindret består. Detsamma gäller, om förundersökning har inletts för

brott av nyssnämnda svårhetsgrad (6 §).

Vid utlämning fästs enligt lagen generellt vissa villkor som är avsedda

att åstadkomma att den som utlämnas inte utan eget samtycke eller sär­

skilt tillstånd från prövningslandets sida åtalas eller straffas för annat

brott som har begåtts före utlämningen (7 §).

Behörig att göra framställning om utlämning är polis- eller åklagarmyn­

dighet i den stat som önskar utlämningen. Framställningen görs, om gär­

ningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos vederbörande stats-

eller distriktsåklagare, och i annat fall hos riksåklagaren. Om inte den som

begärs utlämnad samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för

vilken utlämning begärs, fordras för att framställningen skall kunna bi­

fallas att den grundas på domstols dom eller beslut i den stat till vilken

utlämning skall ske (9 §).

Vederbörande åklagare skall så snart framställning om utlämning bär

inkommit skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt de bestäm­

melser som gäller om förundersökning i brottmål (10 §). Lämnar den som

begärs utlämnad samtycke till utlämning, kan åklagaren, om han finner

att hinder mot utlämning inte föreligger enligt lagen eller att utlämning

av annat skäl inte bör vägras, meddela beslut om utlämning utom i vissa

undantagsfall. Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning, ankom­

mer det på Kungl. Maj:t att besluta över framställningen. I sådant fall

skall åklagaren, sedan utredningen har avslutats, skyndsamt översända

handlingarna i ärendet till justitiedepartementet (15 §).

På begäran av den som avses med framställning om utlämning skall frå­

gan huruvida utlämning lagligen kan beviljas prövas av högsta domstolen.

Finner högsta domstolen hinder mot utlämning föreligga enligt lagen, får

framställningen om utlämning inte bifallas (11 §).

Under handläggningen av utlämningsärendet kan åklagaren, om den gär­

ning för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaffen­

het är i svensk lag belagd med straff, för att främja utredningen och för

att säkerställa utlämning använda och hos rätten påkalla användandet av

tvångsmedel enligt vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Be­

slut av rätten om att använda tvångsmedel gäller tills vidare intill dess

ärendet har avgjorts eller högsta domstolen har funnit hinder mot utläm­

ning möta (12 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

14

Beslut om utlämning skall verkställas så snart det kan ske. Vid beslut

om utlämning kan förordnas, att den som avses med beslutet i väntan på

verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt (16 §).

Den som är efterlyst för brott, som kan föranleda utlämning, får, om

enligt svensk lag fängelse är stadgat för gärningen, av polis- eller åkla­

garmyndighet omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud i avvaktan på

begäran om utlämning. Underrättelse om beslut att använda tvångsmedel

i nu berörda fall skall ofördröjligen sändas till polis- eller åklagarmyndig­

het i den främmande staten. Har framställning om utlämning inte mot­

tagits inom två veckor från det underrättelsen har avsänts, skall beslutet

omedelbart hävas (17 §).

Enligt de allmänna villkoren för utlämning får den som utlämnas i all­

mänhet inte i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott,

som har begåtts före utlämningen, eller utlämnas till tredje stat för sådant

brott. Ef ler särskild framställning kan dock Kungl. Maj :t medge att ve­

derbörande utan hinder av detta villkor ställs till ansvar eller utlämnas

till annan nordisk stat. Om den som framställningen avser begär det, skall

framställningen, om inte Kungl. Maj :t finner den böra avslås, underställas

högsta domstolens prövning. Finner högsta domstolen hinder möta mot

bifall till framställningen, skall den avslås (18 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1970

3. Utredningen

I fråga om behovet av lagstiftning på förevarande område

har utredningen inhämtat uppgifter rörande förekomsten av fall, i vilka

verkställighet av beslut om administrativt frihetsberövande har försvårats

eller hindrats av att den som beslutet avser har avvikit till annat nordiskt

land. Materialet innefattar några tiotal fall årligen för de fyra länderna

tillsammans.

I flertalet redovisade fall har den avvikne kunnat återföras. I några fall

är det utlänningslagstiftningens bestämmelser som har tillämpats. I flera

fall ger uppgifterna dock närmast vid handen att återförandet har skett

genom ett formlöst förfarande efter direkta kontakter mellan lokala polis-

u

myndigheter i de berörda länderna. Uppgifterna från Finland och Sverige

upptar fall, där återförande har ansetts inte kunna ske. Flera myndigheter

har vid besvarandet av utredningens förfrågningar uttalat önskemål om

ett närmare reglerat utlämningsförfarande. Utredningen anmärker, att det

med ökade möjligheter att resa och ta arbete inom Norden kan befaras,

att avvikanden till annat nordiskt land kommer att öka.

Utredningen har vid sin bedömning av behovet av en reglering av ut-

lämningsförfarandet fäst huvudsaklig vikt vid rättssäkerhetssynpunkter

och framhåller, att det är angeläget att en rättsgrund finns för utlämning

15

och att förfarandet före utlämning innefattar från rättssäkerhetssynpunkt

nödiga garantier för den enskilde. Det betonas emellertid också, att på de

områden där vårdsynpunkter gör sig gällande det är särskilt betydelsefullt

att återförandet kan ske utan onödigt dröjsmål och med beaktande av det

föreliggande vårdbehovet. Utredningens slutsats är att behov finns av ett

närmare reglerat utlämningsförfarande.

Utredningen tar därefter upp frågan om lagstiftningens om­

fattning. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen av internor-

disk verkställighet genom lagen om utlämning för brott inom Norden, av­

gränsar utredningen till en början området för nu ifrågasatt lagstiftning

så, att därifrån avskils frihetsberövanden, vilka utgör straff eller annan

ansvar spåföljd eller tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd

gärning.

Sedan möjligheten att göra lagstiftningen tillämplig även på andra slag

av beslut om omhändertagande än de nyssnämnda hade övervägts vid de

nordiska överläggningarna, enades man om att förorda en reglering som

åtminstone tills vidare skulle begränsas till grupper av beslut, som be­

dömdes vara av större betydelse. Hit hänförde man beslut, som meddelats

inom ramen för de olika ländernas lagstiftning om nykterhetsvård, barna-

och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, undervisning och vård av psy­

kiskt efterblivna (numera psykiskt utvecklingsstörda) samt åtgärder mot

försumliga försörjare eller lösdrivare (numera samhällsfarligt asociala).

Enighet vanns också om att lagstiftningen i princip borde begränsas till

sådana omhändertaganden på nämnda områden som har karaktär av fri­

hetsberövanden. Enligt de danska sakkunniga borde emellertid vissa om­

händertaganden på barnavårdens område föras in under regleringen fastän

de inte är att uppfatta som frihetsberövanden. Man åsyftade sådana om­

händertaganden, som inte kan ske mot föräldrarnas vilja eller avser barn

som har övergetts av föräldrarna eller vilkas föräldrar avlidit. Som skäl

för att låta regleringen bli tillämplig också på sådana omhändertaganden

anfördes från dansk sida att det i vissa fall kunde bli beroende av tillfällig­

heter vilken form av omhändertagande som valdes vid ingripandet. De om­

händertagna kunde komma att placeras på ett likartat sätt oberoende av

den ordning i vilken de hade omhändertagits. Skulle omhändertagna av

olika kategorier avvika från samma ställe, skulle det från praktisk syn­

punkt bli av betydelse att samma regler för återförande kunde tillämpas

beträffande dem.

Enligt utredningen talar beaktansvärda principiella skäl för att den

gränsdragning mellan frihetsberövanden och andra ingripanden, för vilken

man hade bestämt sig, inte frångås på ett enstaka område. Vidare konsta­

teras, att det totala antalet hemsändningsfall kan antas bli förhållandevis

litet och att avvikandena kan antas främst förekomma bland ungdomar,

som har omhändertagits i annan ordning än den berörda. Något större

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

16

praktiskt behov av den föreslagna vidgningen av lagstiftningens omfatt­

ning på barnavårdens område synes därför inte föreligga. På grund därav

stannar utredningen för att förorda, att lagstiftningen också vad gäller

barna- och ungdomsvården begränsas till frihetsberövandena.

Det förhåller sig i vissa fall så att en typ av ingripande, som finns i ett

land, inte alls förekommer eller i vart fali saknar direkt motsvarighet i ett

annat. Sålunda ingriper man t. ex. på nykterhetsvårdens område i Finland

och Norge men inte i Danmark eller Sverige mot missbrukare av narkotika.

För Danmarks del gäller att det frihetsberövande av försumlig försörj are,

som innefattas i institutet »avsoning», inte har någon direkt motsvarighet

i övriga länder. Utredningen finner emellertid önskvärt att även i de fall,

där en skillnad av angivet slag föreligger, det beslutade frihetsberövandet

godtas i vistelselandet och läggs till grund för utlämning.

Beträffande villkoren för utlämning framhåller utredningen,

alt den föreslagna lagstiftningen utgår från att från rättssäkerhetssynpunkt

förutsättningar finns för medverkan vid verkställighet på de angivna om­

rådena. I det enskilda fallet blir det därför föga utrymme för skälighetsbe­

dömningar beträffande det aktuella beslutet. Även andra omständigheter

än de som ligger till grund för det åberopade beslutet blir emellertid av

betydelse. Den enskildes förhållanden under tiden efter det aktuella beslu­

tet, särskild anknytning till vistelselandet eller anspråk från dettas sida kan

sålunda innefatta skäl att inte medge utlämning. Frågan om utlämning skall

ske bör därför bli beroende av en prövning i vistelselandet. De undantags-

situationer, i vilka utlämning skäligen bör vägras, bedöms dock svåra att

överblicka och i allmänhet mindre väl lämpade för närmare reglering. Det

föreslås därför, efter mönster från lagen om utlämning för brott till nor­

diskt land, att medverkan vid verkställighet av beslut inte åläggs vistelse­

landet som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. Det förut­

sätts därvid, att en lagligen grundad framställning om utlämning skall bi­

fallas, om inte särskilda skäl är däremot.

Beträffande de särskilda skälen mot utlämning framhåller utredningen

vad gäller den enskildes förhållanden efter beslutet om frihetsberövande att

dessa torde kräva beaktande företrädesvis i fall, när lång tid har förflutit

efter beslutet. Mot utlämning kan då tala att vederbörande har anpassat sig

till nya förhållanden, att på grund därav eller av andra omständigheter de

skäl som har legat till grund för det tidigare beslutet inte längre äger sam­

ma giltighet eller att han i vistelselandet skall vara föremål för annan vård.

Utredningen framhåller att, innan avgörande träffas i frågan om utlämning,

vederbörande myndighet i beslutslandet bör informeras om de omständig­

heter, som anses vara av betydelse, när det gäller verkställigheten av fri­

hetsberövandet i fråga.

Yad härefter angår särskild anknytning till vistelselandet som skäl mot

utlämning framhåller utredningen, att ingripande på de aktuella vårdom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 ur 1970

17

rådena som regel torde förekomma endast beträffande personer, som stadig­

varande uppehåller sig i beslutslandet eller av annat skäl hör hemma i detta.

Det bör i vart fall kunna antas, att från beslutslandets sida intresse av ett

återförande av den som har avvikit föreligger endast beträffande sådana

personer. Att den som stadigvarande vistas i beslutslandet har anknytning

även till det land, dit han har avvikit, anser utredningen under sådana för­

hållanden i allmänhet inte böra utgöra hinder mot utlämning och tillägger,

att det anförda i huvudsak torde äga tillämpning också i fråga om ingri­

panden mot lösdrivare. Försumliga försörj are anses däremot inta en sär­

ställning i förevarande hänseende. Mot sådana personer kan finnas intresse

att ingripa även om de har blott ringa eller ingen anknytning till beslutslan­

det. Har beslut om frihetsberövande fattats medan den försörjningspliktige

finns i beslutslandet eller kort tid efter det han har lämnat detta, bör ut­

lämning i allmänhet medges, om inte särskilda skäl föranleder annat. Med­

delas däremot ett sådant beslut beträffande någon som sedan längre tid har

uppehållit sig i vistelselandet, bör däremot anknytningen till sistnämnda

land leda till att utlämning inte medges.

Medborgarskapet intar en särställning bland de omständigheter som mar­

kerar samhörighet med vistelselandet. Det särskilda skydd som i allmänhet

tillkommer medborgare i det egna landet anses böra gälla även i föreva­

rande sammanhang. Utredningen utgår från att det endast under särskilda

betingelser förekommer i ett nordiskt land att medborgare i annat nordiskt

land görs till föremål för ingripande och, om han avviker till sitt hemland,

begärs utlämnad därifrån. Något behov av att kunna återföra lösdrivare,

som har begivit sig till sitt hemland, anses inte föreligga. Utlämning av för­

sumlig försörj are, som är medborgare i vistelselandet, inger utredningen

betänkligheter. Den anser för sin del att sådan utlämning inte bör få äga

rum.

Såsom förutsättning för utlämning har — efter förebild från lagstift­

ningen om utlämning för brott till annat nordiskt land — övervägts att upp­

ställa två års bosättning i beslutslandet. Med ett allmänt krav på att utläm-

ningen skall vara ändamålsenlig från vårdsynpunkt har en sådan tidsgräns

emellertid inte ansetts nödvändig. Utredningen föreslår, att utlämning av

den som är medborgare i vistelselandet skall kunna ske endast om han

har hemvist i det land, vari det aktuella beslutet har meddelats, och detta

avser vård som lämpligen bör beredas honom där.

Huruvida anspråk från vistelselandets sida på den som begärs utlämnad

skall anses utgöra särskilt skäl mot utlämning bör enligt utredningen bli

beroende av anspråkets art. Skall den som begärs utlämnad vara intagen i

anstalt för att undergå ansvarspåföljd, anses utlämning inte kunna komma

i fråga. Även annat omhändertagande bedöms i vissa fall böra leda till att

framställning om utlämning inte bifalls. Något absolut hinder anses sådant

omhändertagande dock inte böra utgöra, när hänsynstagande till vårdsyn-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 30

18

punkter eller andra särskilda skäl motiverar utlämning. Motsvarande be­

traktelsesätt anläggs på framställning om utlämning, som avser någon som

i vistelselandet är åtalad eller enligt ännu inte avslutad förundersökning är

misstänkt för brott. Därvid torde enligt utredningens mening särskild hän­

syn böra tas till brottets art och den påföljd det kan medföra. Lämplighets-

skäl förmodas i vissa fall kunna tala för att vederbörande, i stället för att

lagforas i vistelselandet, får undergå behandling i beslutslandet enligt det

där meddelade beslutet.

Skulle framställning om utlämning komma in samtidigt från två länder

beträffande samma person, torde det enligt utredningen böra bero av om­

ständigheterna till vilket land en eventuell utlämning skall ske. Som om­

ständigheter, vilka kan tänkas utöva inflytande på avgörandet, anges ve-

derbörandes nationalitet och hemvist, ingripandenas art och tidsföljden

mellan de beslut, på vilka framställningarna grundas.

Utredningen framhåller slutligen, att — i likhet med vad som gäller enligt

lagstiftningen om utlämning för brott till de övriga nordiska länderna —

utlämning i förevarande sammanhang bör ske under ett allmänt förbehåll,

att utlämnandet inte får utnyttjas för ovidkommande syften. Sålunda böl­

den som utlämnas t. ex. inte kunna göras till föremål för annat frihetsbe­

rövande, som har beslutats före utlämnandet och för vilket utlämning inte

skulle ha kunnat ske. Han bör inte heller kunna överföras till tredje stat

för verkställighet av sådant frihetsberövande. Utredningen anser dock, att

undantag bör kunna göras, när vederbörande samtycker till åtgärden eller

när han, innan åtgärden har vidtagits, har haft skälig tid på sig att på nytt

lämna beslutslandet men har underlåtit att göra det. Efter särskild fram­

ställning bör undantag vidare kunna göras från de vid utlämningen för­

bundna allmänna villkoren. Det har ansetts tillräckligt att beträffande nu

behandlade frågor hänvisa till reglerna i ämnet i lagstiftningen om utläm­

ning för brott.

Frågan om beslutslandets bundenhet av villkoren vid utlämning föreslås

bli beaktade i samband med förordnande om lagstiftningens tillämpning be­

träffande viss stat.

I fråga om förfarandet har eftersträvats att lagarna i de olika nor­

diska länderna så långt det är möjligt skall bli enhetligt utformade. Som

mål har vidare uppställts att en ordning skall åstadkommas som förenar

största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den

enskilde.

Till utgångspunkt för förfarandet har tagits att fråga om utlämning

skall tas upp på framställning från beslutslandets sida. Utredningen har

tänkt sig, att framställningen i första hand bör göras av den myndighet,

som i beslutslandet har att föranstalta om verkställighet av beslutet. En­

ligt gällande ordning ankommer uppgiften endast i några fall direkt på

polismyndighet. Flertalet av de myndigheter och organ, på vilka uppgiften

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

19

vilar, är emellertid vid verkställighet, som förutsätter tvångsutövning, hän­

visade till att begära bistånd från polisens sida. Det anses naturligt att

polismyndighet i sådana fall i samband med efterspaning och andra åt­

gärder även gör framställning om utlämning och att polismyndigheten då

själv svarar för sina befogenheter härvidlag.

De verkställighetsåtgärder som en framställning om utlämning ger an­

ledning till i vistelselandet, blir av sådan beskaffenhet att en polismyn­

dighet också där måste tas i anspråk. Framställningen bör därför göras

hos polismyndighet i vistelselandet. Är den söktes vistelseort känd, blir

det en uppgift för den lokala polismyndigheten att efterspana honom och

framställningen bör då göras direkt hos denna. I annat fall fordras efter­

spaningar, som kan omfatta hela landet. Ansvaret härför åvilar vistelse­

landets poliscentral. Framställningen bör därför riktas till denna myn­

dighet.

Prövningen anses i första hand böra ankomma på vederbörande lokala

myndigheter. Det föreslås därför, att framställning om utlämning skall tas

upp till prövning av polismyndigheten i den ort, där den som begärs ut­

lämnad uppehåller sig. Polismyndigheten skall emellertid inte ha rätt att

besluta om utlämning i andra fall än då den eftersökte samtycker till ut-

lämningen. I övriga fall liksom då anledning förekommer att avslå fram­

ställningen, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsens avgörande.

Utredningen framhåller att, om polismyndighets behörighet att besluta

om utlämning inte görs beroende av att den som begärs utlämnad har sam­

tyckt till åtgärden, följden enligt gällande grundsatser om överklagande

blir att polismyndighetens beslut inte kan verkställas förrän det har vun­

nit laga kraft. Utredningen påpekar också, att en behörighet för polismyn­

dighet att besluta om utlämning även utan samtycke av den som begärs

utlämnad under angivna förhållande sannolikt skulle medföra ett i fler­

talet fall onödigt och besvärligt dröjsmål med verkställigheten. Härigenom

skulle den snabbhet i förfarandet motverkas som bör eftersträvas. Olägen­

heterna skulle visserligen kunna mildras genom införande av en möjlighet

för den som beslutet avser att avge nöjdförklaring. Men polismyndigheten

skulle då nödgas ta kontakt med honom för att efterhöra hans inställning

efter det att beslutet har meddelats och han skulle även i klara utiämnings-

fall kunna vägra avge nöjdförklarixrg. Utredningen förutsätter att sam­

tycke skall lämnas skriftligen.

Den som har samtyckt till utlämning torde enligt utredningens mening

inte behöva medges klagorätt mot utlämningsheslutet. Detta bör i vart fall

kunna verkställas omedelbart. Lämnas inte samtycke till begärd utlämning,

skall framställningen skyndsamt sändas till länsstyrelsen som, i vart fall

då samtycke har vägrats av tredska eller utan egentliga skäl, bör kunna

meddela beslut i ärendet snabbt, sannolikt inom en eller ett par dagar.

Ett avslag på en framställning måste enligt utredningen föregås av sär­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

skilda överväganden rörande de föreliggande omständigheterna. Uppkom­

mer fråga om avslag, bör därför länsstyrelsen som första instans avgöra

ärendet.

Vid utlämnings verkställande kan tvång bli erforderligt. Behov av tvångs­

åtgärder bedöms komma att göra sig gällande även under utlämningsären-

dets handläggning. Användandet av tvångsmedel har ansetts böra begrän­

sas till sådana fall i vilka tvångsmedlet är påkallat för att säkerställa verk­

ställigheten av ett blivande utlämningsbeslut. I lagförslaget har detta ut­

tryckts så, att det skäligen skall kunna befaras att den som avses med

framställningen om utlämning avviker eller annorledes undandrar sig ut­

lämning.

Som tvångsåtgärder föreslås tillfälligt omhändertagande och reseförbud.

Omhändertagande anses böra tillgripas endast om reseförbud bedöms inte

vara tillfyllest. Det påpekas att en omhändertagens ålder och behov av sär­

skild vård i många fall torde påkalla särskilt hänsynstagande. Det bör

därför sörjas för lämplig placering av den som omhändertagits. Vidare bör

tillses att en tvångsåtgärd bringas att upphöra så snart behov av den inte

längre föreligger.

Den myndighet som handlägger ett utlämningsärende bör få besluta

också om användning av tvångsmedel. Har i ärende som överlämnats av

polismyndighet till länsstyrelsen polismyndigheten beslutat en tvångsåt­

gärd, bör vidare länsstyrelsen ta ställning till huruvida åtgärden skall bestå.

Regler uppställs för att förhindra att ett tillfälligt omhändertagande ut­

sträcks över längre tid än som är oundgängligen påkallad. I detta syfte

föreslås en föreskrift om att beträffande den som är tillfälligt omhänder­

tagen länsstyrelsens beslut i utlämningsärendet, om inte synnerligt hinder

möter, skall meddelas inom tre dagar från den dag, då ärendet inkom till

länsstyrelsen eller, om omhändertagandet har skett därefter, inom samma

tid från dagen för omhändertagandet.

Utredningen anser, att det också bör kunna förhindras att den som har

efterlysts och påträffats avviker, innan framställning om utlämning hin­

ner göras från beslutslandet. I avvaktan på sådan framställning bör han

kunna omhändertas tillfälligt eller underkastas reseförbud, såvida inte

fråga är om ett fall då en framställning om utlämning av den efterlyste

inte bör bifallas. Utredningen finner det tveksamt om tvångsmedel bör

användas mot den efterlyste, när det finns anledning anta att framställning

om utlämning inte kommer att göras. Myndigheten i beslutslandet kan t. ex.

på grund av den tid som har förflutit innan den efterlyste påträffas eller

av andra skäl finna sig inte böra kräva hans utlämnande. Möjligheterna

att med någon säkerhet förutse ett sådant ställningstagande bedöms emel­

lertid i allmänhet vara begränsade, och antaganden rörande detta anses

därför endast i uppenbara fall böra leda till att ett annars motiverat tvångs^

ingripande underlåts.

21

För alt i möjlig mån begränsa varaktigheten av en tvångsåtgärd mot en

efterlyst person föreslås, att underrättelse om åtgärden ofördröjligen skall

sändas till den myndighet som har begärt, efterlysningen och att tvångs­

åtgärden skall hävas omedelbart, om inte vederbörande polismyndighet

i vistelselandet har mottagit en framställning om utlämning inom tre da­

gar från det beslutet har delgivits den som avses med åtgärden.

Ytterligare reglering av förfarandet i utlämningsärenden har inte an­

setts behövlig. Det förväntas, att ärendena med hänsyn till sin karaktär

kommer att handläggas med nödvändig skyndsamhet. Vidare uttalas, att

polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med framställningen

om utlämning och utan dröjsmål verkställa den utredning som behövs.

Eventuell komplettering av de från beslutslandet översända handlingarna

bör om möjligt ske genom direkt kontakt med den myndighet som har

gjort framställningen. Utredningen antas i många fall kunna begränsas

till eu allmän kontroll av de formella förutsättningarna för utlämning,

bl. a. av att beslutet om frihetsberövande är verkställbart. Framgår det

inte av framställningen eller på annat sätt att så är fallet, anses besked

härom böra avkrävas den myndighet som har gjort framställningen.

Beträffande förfarandet hos länsstyrelse i ärende som har hänskjutits

dit uttalas, att länsstyrelsen i flertalet fall torde kunna träffa sitt avgö­

rande på grundval av de handlingar som har översänts från beslutslandet

och den utredning som har verkställts av polismyndigheten. Den som be­

gärs utlämnad anses regelmässigt böra lämnas tillfälle att direkt till läns­

styrelsen ange sin ståndpunkt. Muntligt förhör bör anordnas med honom,

om det anses vara av betydelse för avgörandet. Länsstyrelsens slutliga be­

slut i ärendet bör skyndsamt delges den som beslutet avser.

Mot beslut om tvångsåtgärder under förfarandet och mot länsstyrelses

beslut skall den som beslutet avser kunna föra talan. Talan mot polismyn­

dighets beslut om tvångsåtgärd skall kunna fullföljas till länsstyrelsen och

länsstyrelsens beslut bör få överklagas i regeringsrätten.

Talan mot beslut om tvångsåtgärder skall kunna föras utan begränsning

till viss tid. Beträffande talan mot beslut om utlämning har en vecka ansetts

tillräcklig som klagotid i betraktande av beslutets art. Det föreslås att tiden

skall räknas från den dag, då den som beslutet avser skriftligen har fått

del av detta.

Länsstyrelses beslut om utlämning anses i princip inte böra kunna gå i

verkställighet, förrän det har vunnit laga kraft. Ett överklagande skulle bli

onyttigt, om beslutet redan har hunnit verkställas. För att undvika onödigt

dröjsmål, bör den som beslutet avser kunna möjliggöra utlämning före laga-

kraftvinnandet genom att samtycka till att beslutet verkställs. Samtycket

bör lämnas skriftligen. Är det uppenbart att ett överklagande inte kan leda

till ändring av ett beslut om utlämning, bör länsstyrelsen kunna förordna

att beslutet får verkställas utan hinder av förd talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

22

Verkställandet av ett beslut om utlämning förutsätts ankomma på polis­

myndigheten i den ort, där den som beslutet avser uppehåller sig, i samråd

med den myndighet som har gjort framställningen.

Slutligen föreslås, att Kungl. Maj:t skall kunna meddela närmare före­

skrifter angående tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Några beräkningar beträffande uppkommande kostnader har inte ansetts

behövliga med hänsyn till det förhållandevis ringa antal hemsändningsfall

som det kan antas bli fråga om. Det förutsätts, att de kostnader, som i sam­

band med utlämning uppkommer i vistelselandet, skall bäras av detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

4. Remissyttrandena

Den föreslagna lagstiftningens huvuddrag tillstyrks eller lämnas utan erin­

ran av samtliga remissinstanser.

Ett ofta återkommande tema i yttrandena är att det praktiska behovet

av lagstiftning på förevarande område inte är så framträdande, ef­

tersom det är ett ringa antal fall som aktualiseras årligen och dessutom

framställningar om utlämning ofta kan tillgodoses inom ramen för redan

befintlig lagstiftning, främst utlänningslagen. Det framhålls emellertid ock­

så, att rådande ordning inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt

och att en reglering därför framstår som önskvärd.

Bland dem som gör allmänna uttalanden om behovet av lagstiftning un­

derstryker hovrätten för Västra Sverige, att de bestämmelser, som i Sverige

i större eller mindre omfattning har använts som rättsgrund i förekomman­

de fall, har tillkommit i annat syfte än att säkra verkställighet av beslut,

som har fattats i övriga nordiska länder. För en särskild lagstiftning talar

enligt hovrättens mening i första hand den från rättssäkerhetssynpunkt be­

tydelsefulla grundsatsen att varje lagstiftning bör användas endast för de

omedelbara ändamål, som den är avsedd att tillgodose, och alltså inte ut­

nyttjas för andra, låt vara angelägna och i för sig välgrundade syften. Utöver

detta principiella skäl tillkommer emellertid att, såsom utredningen påvisar,

i viss utsträckning även praktiska svårigheter förorsakas av frånvaron av

en för de avsedda fallen direkt avsedd lagstiftning. Utredningen torde också

ha rätt i sitt uttalande att det med ökade möjligheter att resa och ta arbete

inom Norden kan befaras att avvikandena till annat nordiskt land kom­

mer att öka. Slutligen bör hänsyn uppenbarligen tas till att många av de

myndigheter, som närmast berörs av det behandlade utlämningsförfarandet,

på förfrågningar av utredningen har uttalat önskemål om närmare reglering

av förfarandet. JK anlägger liknande synpunkter. Även polisberedningen

betonar det otillfredsställande i att för utlämning åberopa utlänningslagstift­

ningen, som avses tjäna helt andra syften än dem som nu är aktuella. Be­

redningen tillägger bl. a. att det inte synes godtagbart att utlämning sker

utan rättslig grund och i oreglerade former.

23

Socialstyrelsen anser, att de vidgade möjligheter till avvisning som in­

fördes år 1964 torde komma att väsentligt vidga möjligheterna till hemsänd­

ning i åtskilliga av de fall som annars skulle falla under den föreslagna

lagstiftningen. Styrelsen menar dock, att ett klart behov alltjämt kvarstår

av denna lagstiftning. Särskilt kan det föreslagna förfarandet bli av värde

för att återföra barn och ungdomar som vid rymning från anstalter och

fosterhem har tagit sig över gränserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län ut­

talar, att något påtagligt behov f. n. — dvs. 1964 — inte synes föreligga.

Länsstyrelsens egen erfarenhet och uttalanden i yttrandena till länsstyrel­

sen tyder på att utlämningsärenden varom här är fråga förekommer spar­

samt även inom det utpräglade gränslän som Norrbottens län utgör. De vid­

gade kommunikationsmöjligheterna och utvecklingen mot större rörlighet

leder dock förmodligen till en ökning av dessa ärenden. Med hänsyn härtill

synes det värdefullt med en gemensam nordisk lagstiftning med såvitt möj­

ligt enhetliga regler i samtliga berörda länder. Göteborgs barnavårdsnämnd

anser, att behovet av särskilda lagbestämmelser på området är uppenbart.

Liknande uttalanden görs av bl. a. social- och nykterhetsnämnderna i Häl­

singborg och poliskammaren i Karlstad.

Utredningens förslag i fråga om lagstiftningens omfattning

tillstyrks eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Frågan om gränsdragning mellan frihetsberövande!! och andra ingripan­

den tas emellertid upp i några yttranden. Polisberedningen anser, att det

inte minst med hänsyn till att den föreslagna lagen i stor utsträckning skall

tillämpas av polismyndigheterna torde vara nödvändigt att begreppet fri­

hetsberövande får en närmare precisering än den utredningen har presterat.

Fångvårdsstyrelsen framför liknande synpunkter och påpekar, att annan

terminologi har använts i de danska, finska och norska förslagen än i det

svenska. Där talas om den som skall intas eller kvarhållas på anstalt eller

honom särskilt anvisad uppehållsplats. Det svenska uttryckssättet passar

mindre väl för vissa omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen,

t. ex. i de fall, där den omhändertagne i stället placeras i enskilt hem. Att

tala om frihetsberövande är särskilt främmande beträffande barn, många

gånger i spädbarnsåldern, som omhändertagits för att skyddas mot brister

i deras uppväxtmiljö, alltså med stöd av 25 § a) barnavårdslagen. Av motiven

framgår, att även sådana fall åsyftas med den föreslagna lagstiftningen.

Styrelsen föreslår därför, att ifrågavarande bestämmelse i lagförslaget an­

passas till de övriga nordiska förslagen. Även socialstyrelsen ifrågasätter om

1 § inte bör utformas i närmare anslutning till motsvarande paragrafer i de

övriga nordiska ländernas förslag.

Några remissinstanser förordar ett något vidare tillämpningsområde än

det som utredningen föreslår. Fångvårdsstyrelsen erinrar sålunda om att de

danska sakkunniga vid de nordiska överläggningarna har ansett, att samar­

betet skall gälla även sådana omhändertaganden enligt barnavårdslagstift­

ningen, som inte kan ske mot föräldrarnas vilja eller avser barn som har

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

24

övergetts av föräldrarna eller vilkas föräldrar avlidit (31 § barnavårdsla­

gen), medan den svenska utredningen — närmast av principiella skäl —

har intagit en motsatt ståndpunkt. Enligt styrelsens uppfattning saknas an­

ledning att avvisa det danska önskemålet på grundval av ett principiellt

betraktelsesätt. Frågan bör i stället bedömas med hänsyn till dess praktiska

betydelse. Föreligger i de övriga nordiska länderna intresse av att samarbe­

tet skall omfatta även de här avsedda fallen, bör Sverige enligt styrelsens

mening inte motsätta sig detta. En sådan vidgning förutsätter dock att vissa

särbestämmelser införs i lagstiftningen för dessa fall. Bland annat bör den

begränsningen stadgas — i överensstämmelse med 31 § sista stycket barna­

vårdslagen — att utlämning inte får ske beträffande barn över 15 års ålder.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig för sin del närmast böjd att

anse lagstiftningen böra omfatta samtliga omhändertaganden enligt vederbö­

rande lands barnavårds- eller ungdomsvårdslagstiftning på sätt de danska

sakkunniga har föreslagit. Liknande uttalanden görs av barnavårdsnämnden

i Hälsingborg.

Ett snävare tillämpningsområde för den föreslagna lagstiftningen disku­

teras i några yttranden med anledning av att möjligheten att besluta om fri­

hetsberövande beträffande försumliga försörjare avskaffades den

1 juli 1964. Bland dem som särskilt tar upp frågan om lagstiftningen bör

omfatta denna kategori uttalar JK, att det mot bakgrund av 1964 års lagänd­

ring kan synas vara föga konsekvent att införa möjlighet till utlämning för

verkställighet av beslut om frihetsberövande på grund av försummad under­

hållsskyldighet. Å andra sidan måste största hänsyn tas till värdet av ett

vidgat nordiskt verkställighetssamarbete och till den gemenskap som i stort

råder på rättslivets område. Den i vissa avseenden föreliggande bristande

överensstämmelsen är inte uttryck för några egentliga skillnader i rättsupp­

fattningen, utan den allmänna inriktningen av sociallagstiftningen, om vil­

kens tillämpning nu är fråga, är såsom utredningen påpekat densamma i de

olika länderna. Det förtroende, varmed rättsordningen i de andra länderna

bl. a. på grund härav synes böra omfattas, utgör tillräckligt skäl att i det

nu aktuella lagstiftningsärendet bortse från de föreliggande olikheterna. För­

hållandena på förevarande område uppvisar för övrigt knappast större skilj­

aktigheter än på andra områden, där ett omfattande nordiskt samarbete har

etablerats och visat sig värdefullt. Liknande uttalanden görs av socialstyrel­

sen. Även fångvårdsstyrelsen och polisberedningen ansluter sig till utred­

ningsförslaget på denna punkt. Hovrätten för Västra Sverige är för sin del

tveksam, om det står i överensstämmelse med ordre public-principen att, se­

dan vår lagstiftning om arbetshem nu har avskaffats, medverka till motsva­

rande frihetsberövande i annat land. Hovrätten påyrkar dock ingen begräns­

ning. Samma ståndpunkt intar länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens

län samt Föreningen Sveriges polismästare. I klart avstyrkande riktning

uttalar sig emellertid bl. a. överståthållarämbetet och stadskollegiet i Stock­

holm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

25

Några remissinstanser uppmärksammar att vid tiden för remissbehand­

lingen gällande lagstiftning om lösdrivare skulle komma att ersättas

med lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Socialstyrelsen och

polisberedningen anser, att intagning i arbetsanstalt enligt den nya lagen

bör omfattas av den föreslagna utlämningslagstiftningen. Stadskollegiet i

Stockholm framhåller däremot, att liberaliseringen av svensk lösdriverilag­

stiftning accentuerar redan existerande skillnader mellan svensk och övrig

nordisk lagstiftning. Detta torde enligt kollegiets mening utesluta en gene­

rell medverkan vid utlämning av lösdrivare.

Länsnykterhetsnämnden i Uppsala län fäster uppmärksamheten på att

bestämmelserna om nykterhetsvården inom den sektor som avser

administrativa frihetsberövanden uppvisar viktiga olikheter inom de olika

ländernas lagstiftning och anser, att vissa sådana olikheter är uppenbart

oförenliga med den svenska nykterhetsvårdens nuvarande inriktning, t. ex.

rumsarrest vid tredska upp till 20 dagar. Länsnykterhetsnämnden vill dock

inte motsätta sig införandet av en sådan lag under förutsättning av att rätts-

säkerhetsintresset och vårdsynpunkterna vinner tillräckligt beaktande.

Frågan om verkställighetsmedverkan skall kunna lämnas också beträf­

fande andra beslut än slutliga beslut tas upp av polisbered­

ningen. Beredningen har ingen erinran mot att utlämning skall kunna äga

rum på grundval även av annat än slutligt beslut om frihetsberövande. Vissa

beslut om frihetsberövande på undersökningsstadiet torde dock med hänsyn

till frihetsberövandets syfte få lämnas utanför regleringen. Beredningen

åsyftar sådana säkerhetsåtgärder av kort varaktighet som i svensk lagstift­

ning regleras bl. a. i 33 § barnavårdslagen och 21 § lagen om nykterhets-

vård. Begäran om utlämning respektive beslut om utlämning torde i dylika

fall böra komma i fråga först sedan behörigt organ har meddelat beslut om

mera definitivt frihetsberövande. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg förut­

sätter, att omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen skall

kunna ligga till grund för framställning om utlämning.

ILO-kommittén ägnar sitt utlåtande åt frågan huruvida den föreslagna

ordningen står i överensstämmelse med vissa av Sverige ratificerade kon­

ventioner. De konventioner kommittén granskar från denna synpunkt är

dels den av internationella arbetskonferensen år 1930 antagna och av Sve­

rige året därpå ratificerade konventionen (nr 29) angående tvångs- och

obligatoriskt arbete och dels den av Europarådet år 1950 antagna konven­

tionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

vilken Sverige ratificerat år 1952. Kommittén finner från de synpunkter den

har att beakta ingen anledning till erinringar mot lagförslaget. Socialstyrel­

sen ger i sitt yttrande uttryck för samma uppfattning som ILO-kommittén.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om villkoren för utlä m-

n i n g lämnas i allmänhet utan erinran. På vissa punkter föreslås dock

förtydliganden eller jämkningar.

26

På förslaget att medverkan vid verkställighet av beslut i annat land inte

åläggs vistelselandet som en skyldighet utan som en legal möjlig­

het anlägger JK bl. a. följande synpunkter. Som utredningen har förordat

bör utlämning enligt den föreslagna lagstiftningen bli beroende av en pröv­

ning i vistelselandet, även om det bör kunna förutsättas att en lagligen

grundad framställning om utlämning inte avslås, när inte särskild anled­

ning föreligger. Åt vederbörande myndigheter i vistelselandet skall alltså

överlämnas att efter omständigheterna bedöma om det finns skäl att inte

medge utlämning. JK, som i likhet med utredningen anser det inte vara

praktiskt möjligt att meddela mera preciserade undantagsbestämmelser,

har ingenting att erinra mot vad utredningen har anfört i denna del, bl. a.

om principerna för utlämningsärendenas behandling. Det kan dock ifråga­

sättas, om inte myndigheternas fria prövningsrätt bör komma till något

tydligare uttryck i det framlagda lagförslaget. Att i detta avseende enbart

kunna hänvisa till att det i 1 § talas om att utlämning »må» äga rum synes

sålunda knappast tillräckligt, särskilt om man beaktar att ärendena inte

skall handläggas av Kungl. Maj :t. Inte heller hovrätten för Västra Sverige har

någon erinran mot att en lagligen grundad framställning om utlämning får

förutsättas som regel bli bifallen, om inte särskilda skäl däremot föreligger,

men ställer sig kritisk till lagtextens utformning. Hovrätten påpekar, att

vad som skall innefattas under orden »särskilda skäl» i lagtexten inte —

frånsett den allmänna förutsättningen att det skall vara fråga om ett verk-

ställbart beslut — anges i vidare mån än att det ges ett undantagsstadgan-

de i 3 § beträffande svensk medborgare. Resultatet blir att lagtexten i frå­

ga om andra än svenska medborgare inte lämnar de tillämpande myndig­

heterna någon som helst ledning i vilka fall utlämning bör vägras. Särskilt

betänkligt förefaller detta vara med tanke på att beslut om utlämning i

fall av samtycke från vederbörande föreslås skola kunna fattas av polis­

myndighet. Även i sådana fall kan ju särskilda skäl mot utlämning mycket

väl tänkas föreligga, t. ex. därför att vederbörande har straff att avtjäna i

Sverige. För övrigt torde det också för länsstyrelserna medföra svårigheter

att utan ledning av lagtexten bedöma, om utlämning bör vägras. Resultatet

kan bli, förutom osäkerhet i tillämpningen, bristande enhetlighet i praxis

länsstyrelserna emellan. Med hänvisning till det nu anförda förordar hov­

rätten, att i lagtexten anges åtminstone några av de situationer, där utläm­

ning som regel inte bör medges. Hit hör enligt hovrätten främst de fall, där

vederbörande i Sverige är ådömd frihetsstraff, som inte har avtjänats, eller

är efterspanad för brott. Hemvist i Sverige sedan ett antal år synes också i

regel böra vara hinder för utlämning. I övrigt torde ledning för lagtextens

utformning i förevarande hänseende kunna hämtas från utredningens re­

sonemang och exempel. Givetvis bör en uppräkning av föreslagen art kom­

pletteras med ett allmänt stadgande att utlämning även eljest bör vägras,

om särskilda skäl föranleder därtill. Att däremot förutsätta att de tilläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

27

pande myndigheterna i stort sett utan ledning av lagtexten skall grunda

sin praxis på de nämnda motivuttalandena skulle innebära en »lagstiftning

i motiven», som varken från principiella eller praktiska synpunkter ter sig

tilltalande. Även Göta hovrätt anser, att i lagen bör tydligare anges att en

prövning skall ske, vad denna skall avse och i vilka fall utlämning inte bör

medges. I fråga om prövningen av ett utom Sverige fattat beslut om fri­

hetsberövande förutsätter polisberedningen, att utredningen, när den talar

om en lagligen grundad framställning om utlämning, avser en framställ­

ning om utlämning, som grundas på ett inom de av lagstiftningen omfat­

tade områdena av behörig myndighet och i föreskrivna former. Längre tor­

de i varje fall polismyndighets prövning av framställningens laglighet inte

böra sträcka sig.

Fångvårdsstyrelsen anlägger vissa synpunkter på den av utredningen

diskuterade situationen att lång tid förflutit efter det att beslut

om frihetsberövande har meddelats. Det bör enligt styrelsens mening inte

ankomma på vistelselandets myndigheter att pröva, huruvida omhänder­

tagandet är grundat eller inte. Finner myndigheterna i beslutslandet att

förutsättningarna för ingripandet alltjämt föreligger, bör framställningen

om utlämning alltså inte avslås på den grund att avsevärd tid har förflu­

tit efter beslutet eller att förhållandena eljest har blivit sådana att ingri­

pandets berättigande ter sig tvivelaktigt.

1 fråga om utlämning av svensk medborgare för verk­

ställighet av beslut om administrativt frihetsberövande i annat nordiskt

land framhåller Sveriges advokatsamfund, att det särskilda skydd som i

allmänhet tillkommer medborgare i det egna landet bör gälla även i detta

sammanhang. Samfundet anser, att dessa synpunkter inte blir tillgodosed­

da, om de helt underordnas en jämförande granskning av ändamålsenlig­

heten av en utlämning från vårdsynpunkt, en prövning som i regel inte

torde bli annat än ytlig och för övrigt i första hand avses skola bli verk­

ställd av lokal polismyndighet. Enligt styrelsens mening bör därför över­

vägas om inte viss tids bosättning i det andra landet bör uppställas som

förutsättning för utlämning även när det gäller administrativt frihetsberö­

vande. I vart fall borde på något sätt ges uttryck åt att hemvistet skall vara

av stadigvarande natur. Vad angår den andra förutsättningen för utlämnan­

de av svensk medborgare, nämligen att beslutet »avser vård, som lämpligen

bör beredas honom i nämnda stat», anser styrelsen denna i klarhetens intres­

se böra ges en avfattning, som närmare ansluter sig till uttalandet i motiven,

på sätt som har skett i de danska och norska lagförslagen (»mest hensigts-

messigt»).

Vad utredningen har föreslagit om huvudlinjerna i förfarandet till­

styrks eller lämnas utan erinran i de flesta yttrandena. Sålunda anför t. ex.

JK att förfarandet synes i stort sett ändamålsenligt anordnat. Det får enligt

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

JK:s mening anses vara en förtjänst att en tämligen långt driven decentra­

lisering skall tillämpas i fråga om prövningsbefogenheterna. Önskemålen om

en skyndsam behandling tillgodoses härigenom, men samtidigt synes rätts-

säkerhetsintressena inte bli eftersatta. Liknande uttalanden görs av bl. a.

fångvårdsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus län.

Även om det föreslagna förfarandet i princip genomgående har godtagits

av remissinstanserna, har dock vissa tillägg och förändringar föreslagits.

Vad gäller frågan om behörig ansökande myndighet förordar hov­

rätten för Västra Sverige, att i lagen anges från vilka myndigheter i de öv­

riga nordiska länderna framställning skall göras för att bli prövad i Sverige.

Samma ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i

Kristianstads län. Med något undantag är remissinstanserna ense om att

framställning från polismyndighet bör godtas.

Beträffande beslutanderätten i utlämningsärenden ansluter sig

det stora flertalet till utredningens förslag att polismyndighet får bifalla

framställning när samtycke föreligger och att länsstyrelse har att ta ställ­

ning till utlämningsfrågan i övriga fall. Stadskollegiet i Stockholm har emel­

lertid den uppfattningen att länsstyrelsens befogenheter enligt förslaget

bör tillkomma allmän domstol. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter,

om inte ärende om utlämning borde underställas länsstyrelses prövning ock­

så när polismyndighet finner ärendet tveksamt. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anser, att det skulle stå i bättre överensstämmelse med gällande före­

skrifter i bl. a. utlänningslagen och nykterhetsvårdslagen att samtliga fall

av utlämning underställs länsstyrelsens bedömning.

Flera myndigheter anser, att tillämpningssvårigheter kan uppstå vid be­

dömningen av om giltigt samtycke till utlämning skall anses före­

ligga. JK framhåller, att framställningar om utlämning ofta kommer att be­

röra personer, som på grund av minderårighet eller rubbad själsverksam-

het helt eller delvis saknar rättslig handlingsförmåga. Genom den bety­

delse förslaget tillägger det förhållandet, att vederbörande frivilligt un­

derkastar sig utlämning, uppställer sig frågan om inte verkan av sam­

tycke från dem som inte har obegränsad rättskapacitet bör närmare reg­

leras. Spörsmålet är säkerligen ingalunda lättlöst och kräver uppenbarli­

gen ingående överväganden för att systemet skall fungera på ett smidigt

men samtidigt betryggande sätt. Måhända kan det visa sig tillfyllest med

ett stadgande av ungefär den innebörden, att beslut om utlämning inte får

grundas på samtycke av vissa underåriga eller av omyndigförklarade med

mindre det kan antas att vårdnadshavare eller förmyndare inte motsätter

sig ett utlämnande. Utlånningskommissionen och Föreningen Sveriges polis­

mästare ifrågasätter, om inte lagförslaget bör kompletteras med en bestäm­

melse om förmyndares medverkan i fråga om utlämning av minderåriga.

Hovrätten för Västra Sverige föreslår, att denna fråga regleras i tillämp­

29

ningsföreskrifter. Några remissinstanser — biand dem Göia hovrätt och

hovrätten för Övre Norrland — anser, att uttryckligt krav på att samtycke

skaii lämnas skriftligen bör uppställas i lagen.

Utredningens förslag till bestämmelser om tvångs me del för att sä­

kerställa beslut om utlämning godtas av flertalet remissinstanser. Från några

håll ifrågasätts dock jämkningar i den föreslagna regleringen. Advokatsam­

fundet förordar sålunda, att i lagtexten ges vägledning för valet av tvångs­

medel, så att det framgår att reseförbud skall väljas i första hand. Polis­

beredningen påpekar, att polisens möjligheter att förvara särskilt ungdom

och psykiskt sjuka på ett ändamålsenligt sätt är begränsade. Det bör enligt

beredningen undersökas om det inte finns andra möjligheter afl förvara

vissa omhändertagna än i polisarrest, i varje fall om omhändertagandet kan

antas komma att bestå mer än ett par dagar. Utlänningskommissionen för­

ordar, att lagförslaget kompletteras med bestämmelser om att »tillfälligt

omhändertagande» bör ske på det sätt som är vanligt för varje särskild

kategori. Länsläkaren i Norrbottens län gör liknande uttalanden. Också ad­

vokatsamfundet kommer in på denna fråga. Samfundet erinrar bl. a. om att

det i de norska och danska lagförslagen föreskrivs, att omhändertagandet

skall äga rum på en »egnet» institution och att det finska förslaget talar om

att vid behov dra försorg om »förvaring på vårdanstalt eller annan inrätt­

ning». För att undvika att t. ex. polisarresterna i praktiken kommer att bru­

kas som förvaringslokaler borde man i den svenska lagtexten ta in en be­

stämmelse av motsvarande innebörd. Överståthållarämbetet, polismästaren

i Stockholm och Föreningen Sveriges polismästare förordar också föreskrif­

ter om omhändertagens förvaring.

Frågan om tvångsåtgärds varaktighet tas upp av advokatsamfundet, som

framhåller att ett omhändertagande i och för sig kan komma att bestå ända

till dess verkställighet äger rum. Den tid inom vilken verkställighet skall ske

har lämnats helt obestämd. Motsvarighet saknas till den vid utlämning för

brott till annat nordiskt land gällande föreskriften att utlämning skall verk­

ställas så snart ske kan. Samfundet anser, att någon begränsning av tiden

för det tillfälliga omhändertagandet måste införas, i varje fall avseende

tiden efter det verkställbart beslut föreligger.

Mot den föreslagna bestämmelsen att, när omhändertagande skett, beslut

i utlämningsärendet i regel skall fattas av länsstyrelsen inom tre dagar från

den dag, då ärendet inkom till länsstyrelsen, eller, om omhändertagandet

har skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet, fram­

ställs invändningar i flera yttranden. Länsstyrelsen i Norrbottens län håller

inte för uteslutet, att länsstyrelsen i större omfattning än vad utredningen

har tänkt sig kommer att finna en muntlig handläggning nödvändig även i

utlämningsärenden. Med hänsyn härtill och till den avsevärda tid som många

gånger åtgår för resor i samband med dylika förrättningar och till övriga

arbetsuppgifter, som åvilar vederbörande befattningshavare, kan det uppstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

svårigheter för länsstyrelsen att fatta slutligt beslut inom föreslagen tid. Den

i de finska och norska utkasten angivna tiden av en vecka torde däremot

möjliggöra en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande handläggning.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anför liknande skäl och förordar, att tidsfristen

utsträcks till fem dagar. Även hovrätten för Västra Sverige och länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län anser, att tidsfristen är för snävt utmätt. Ut-

länningskommissionen ifrågasätter, om inte en föreskrift behövs om skynd­

sam handläggning av besvär över länsstyrelses beslut när vederbörande är

omhändertagen.

I fråga om tvångsåtgärd mot den som är efterlyst ut­

talar hovrätten för Västra Sverige, att det av utredningen föreslagna vill­

koret att förutsättningar för bifall till framställning om utlämning före­

ligger synes oklart. Hovrätten förordar, att föreskriften i stället ges det in­

nehållet att sannolika skäl skall föreligga för bifall till sådan framställ­

ning. Som skäl för ändringen anför hovrätten bl. a. att det skulle vara

opraktiskt om omhändertagande inte fick ske därför att osäkerhet före­

ligger om en sådan formell förutsättning som det utländska beslutets verk-

ställbarhet. Även advokatsamfundet riktar kritik mot det föreslagna vill­

koret. Samfundet anser, att bestämmelsens avfattning är ägnad att i onö­

dig omfattning vidga möjligheterna till tvångsingripande.

Den föreslagna bestämmelsen att tvångsåtgärd mot efterlyst skall hävas,

om framställning om utlämning inte har mottagits inom tre dagar från det

den efterlyste delgavs beslutet om åtgärden, kritiseras av hovrätten för

Västra Sverige. Enligt hovrätten är tidsfristen alltför kort. Av samma upp­

fattning är länsstyrelserna i Stockholms län och Gotlands län, vilka före­

slår en frist på sex dagar eller en vecka.

Frågan om muntlighet under förfarandet tas upp i några yttran­

den. Förvaltningsdomstolskommittén understryker, att man inom det nu­

varande förfarandets ram bör så långt möjligt tillgodose den enskildes

rättssäkerhet. Sålunda synes muntlig handläggning av utlämningsärenden

inför länsstyrelse böra vara huvudregel. Muntligheten motiveras inte bara

av skäl med allmän räckvidd utan också av angelägenheten av att före­

bygga att beslut fattas på material, som är ofullständigt eller missvisande

till följd av språkliga missförstånd. Det framhålls, att antalet utlämnings­

ärenden kan beräknas bli obetydligt och de muntliga förhandlingarna där­

för föga betungande. Hovrätten för Västra Sverige understryker den bety­

delse muntliga förhör kan ha i tveksamma fall och förordar ett uttryckligt

stadgande att muntligt förhör skall hållas, när det inte finnes sakna bety­

delse för avgörandet, t. ex. därför att vederbörande är gravt sinnessjuk eller

sinnesslö eller därför att länsstyrelsen finner det klart att utlämning bör

vägras. Advokatsamfundet anser, att i lagtexten bör föreskrivas, att munt­

ligt förhör skall hållas, om vederbörande begär det och det inte finnes vara

uppenbart utan betydelse.

32

Advokatsamfundet är däremot av den uppfattningen att i lagtexten bör an­

ges, att beslutet skall delges skriftligen med besvärshänvisning. Mot försla­

get att polismyndighets beslut om utlämning inte skall få överklagas fram­

förs erinringar av hovrätten för Övre Norrland. Hovrätten finner förslaget

vara något äventyrligt ur rättssäkerhetssynpunkt, då det avskär möjlighe­

ten att rätta till brister i handläggningen, missförstånd och annat sådant.

Under alla omständigheter vill hovrätten sätta i fråga, om det inte skulle

vara lika välbetänkt att öppna möjlighet dels till överklagande av polis­

myndighets beslut om utlämning men dels även till samtycke till att sådant

beslut får verkställas utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Den föreslagna rätten för länsstyrelse att förordna om omedelbar

verkställighet av beslut om utlämning kritiseras i några yttranden.

Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om att sådant förordnande skall

kunna meddelas »när skäl därtill äro» och fortsätter. Med den citerade —-

icke invändningsfria — formuleringen åsyftas enligt motiven fall, då det

framstår som utsiktslöst att klagan hos regeringsrätten skall kunna bifal­

las. Då hemsändning av vederbörande i sådana fall normalt måste antas äga

rum, innan regeringsrätten hinner fatta och expediera eventuellt inhibitions-

beslut i ärendet, framstår klagorätten som helt illusorisk. Huruvida prak­

tiska hänsyn väger så tungt till förmån för den föreslagna bestämmelsen,

att den bör godtas trots antydda betänkligheter ter sig ovisst. Hovrätten för

Övre Norrland anmärker, att det synes tveksamt, om fördelarna med rät­

ten att meddela sådant förordnande uppväger den nackdel, som är förenad

med att här öppna möjlighet till förtida verkställighet av oriktiga eller

olämpliga beslut. Advokatsamfundet tar fasta på att befogenheten bara

skall brukas i fall, där det måste anses uppenbart att överklagande inte kan

leda till ogillande av framställningen. Om det finns tillräckliga skäl för den­

na möjlighet att i praktiken beröva vederbörande hans klagorätt — varom

samfundet inte är helt övertygat — bör i vart fall förutsättningarna för ett

sådant förordnande formuleras på ett sätt som tydligare ger uttryck åt den

mer begränsade innebörd som åsyftas i motivuttalandet.

Frågan om det praktiska tillvägagångssättet vid verkställighet av

beslut om utlämning berörs av fångvårdsstyrelsen, som framhåller följan­

de. Att verkställa beslut om utlämning bör som utredningen har föreslagit

ankomma på polismyndigheten i den ort, där den som beslutet avser uppe­

håller sig. I många fall torde det emellertid visa sig lämpligt att företrädare

för social myndighet biträder vid transporten. Något hinder häremot före­

ligger självfallet inte. Det bör också vara möjligt att låta en socialvårdsfunk-

tionär ombesörja transporten utan närvaro av polis, till exempel när det

gäller att till hemlandet återföra ett omhändertaget barn. Länsläkaren i

Norrbottens län framhåller, att när det gäller återförande av psykiskt sjuka,

alkoholister och även barn, det från vårdsynpunkt är bäst att socialmedi­

cinskt skolad personal får hand om uppgiften, t. ex. distriktssköterska, bar-

na- och ungdomsvårdsassistenten. Vad som är lämpligast får bedömas från

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

33

fall till fall och vid svårigheter bör man begära handräckning av polismyn­

dighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län utgår från att vårdsynpunkterna

kommer att tillgodoses genom att bestämmelser rörande verkställigheten av

utlämnandet tas in i tillämpningsföreskrifter.

5. Departementschefen

Genom lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge har internordisk verkställighet möjliggjorts av sådant frihetsberövan­

de som utgör påföljd för brott. Ett viktigt komplement till denna lag utgör

lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på

utlämning för omhändertaganden, som beslutas i andra sammanhang, finns

inte. Förslag till en sådan lagstiftning lades år 1964 fram av utredningen

om administrativa frihetsberövanden i samråd med särskilda sakkunniga

från Danmark, Finland och Norge. Sedan betänkandet remissbehandlats,

skedde överläggningar på departementsplan mellan Danmark, Finland,

Norge och Sverige. För svenskt vidkommande hade vid beredningen av lag­

stiftningsärendet tvekan uppkommit beträffande vissa enskildheter i det fö­

religgande förslaget. Främst föranleddes detta av att under vissa förhållan­

den tämligen långvariga frihetsberövanden kunde komma att ske medan

utlämningsfrågan handlades och att svårigheter förutsågs att i sådana fall

kunna ordna förvaringsfrågan på ett godtagbart sätt för vissa kategorier av

det klientel som kunde komma i fråga. En del problem ansågs också förena­

de med att enligt förslaget samtycke från den berörde tillmättes betydelse i

vissa fall och att därvid måste uppkomma frågor i vad mån den berörde

kunde anses ha rättshandlingsförmåga. Förhållanden av nämnd art i för­

ening med önskemålet att bereda utrymme för lagstiftningsärenden som be­

dömdes som mer brådskande ledde till att förevarande ärende fick vila från

år 1965.

Med anledning av önskemål från grannländer återupptogs arbetet år 1968,

och förnyade överläggningar på departementsplan skedde under hösten sam­

ma år. Dessa ledde till att man enades om de huvudsakliga lösningarna i sak.

Man fann att man inte behövde eftersträva att åstadkomma en reglering ge­

nom i formellt hänseende överensstämmande lagar. Det viktiga ansågs vara

att i fråga om lagstiftningens tillämpningsområde och de huvudsakliga vill­

koren för utlämning saklig överensstämmelse kunde uppnås. I fråga om för­

farandet däremot bedömdes olikheter mellan de skilda lagförslagen kunna

godtas, eftersom dessa i huvudsak har sin grund i de skillnader som finns

mellan länderna beträffande den förvaltningsrättsliga organisationen och

beträffande rättsmedel och förvaltningsförfarandet i övrigt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 30

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Det svenska utredningsförslaget benämns förslag till lag om utlämning för

verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Finland, Is­

land eller Norge. Tillämpningsområdet begränsas till beslut som har medde­

lats inom ramen för de olika ländernas lagstiftning om bl. a. nykterhetsvård,

barna- och ungdomsvård och vård av psykiskt sjuka. Utlämning skall enligt

förslaget kunna ske efter framställning från beslutslandet. Framställningen

skall i första hand prövas av den lokala polismyndigheten i den ort, där den

eftersökte uppehåller sig. Polismyndigheten skall emellertid inte ha rätt att

besluta om utlämning i andra fall än när vederbörande samtycker till ut-

lämningen. I övriga fall, liksom när anledning förekommer att avslå fram­

ställningen, skall ärendet hänskjuias till länsstyrelsen för avgörande. Mot

polismyndighets beslut om utlämning får talan inte föras. Länsstyrelses be­

slut skall däremot få överklagas hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. För att

säkerställa utlämning får den myndighet som handlägger ärendet besluta

om reseförbud eller tillfälligt omhändertagande.

Under remissbehandlingen har huvuddragen i utredningsförslaget fått ett

positivt mottagande. Från flera håll har man understrukit värdet av att en

särskild reglering av det nordiska samarbetet på detta område kommer till

stånd. I fråga om enskildheterna i förslaget har dock en del kritik före­

kommit.

När det gäller behovet av särskilda regler om nordiskt sam­

arbete på området visar undersökningar som utredningen har företagit, att

myndigheterna i de olika länderna redan nu på olika sätt tillmötesgår fram­

ställningar om utlämning. I de fall där samtycke från den som framställ­

ningen avser inte föreligger torde man i Sverige som regel tillämpa utlän­

ningslagens bestämmelser om utvisning och avvisning. I och för sig har hit­

tills tillämpad ordning tillgodosett de praktiska behoven i flertalet av de

tämligen få fall som har blivit aktuella. När det gäller åtgärder som ingriper

så djupt i den enskildes frihet som en utlämning för omhändertagande i

annat land, kan det emellertid enligt min mening inte anses tillfredsställan­

de att myndigheterna skall vara hänvisade till en lagstiftning som i första

hand har andra syften. Samarbetet bör i stället grundas på för ändamålet

särskilt avpassade regler, som i högre grad medger hänsynstagande till vård­

synpunkter. Att märka är också att det någon gång kan vara så att utlän­

ningslagstiftningens bestämmelser inte kan tillämpas i fall när ett verkstäl-

lighetssamarbete ter sig angeläget och att utlämning därför inte medges.

Man får räkna med att detta kan bli vanligare med den fortgående utveck­

lingen mot allt tätare förbindelser med grannländerna. Jag anser därför, att

en särskild reglering i förevarande ämne bör genomföras.

I fråga om den tekniska utformningen av regleringen ansluter jag mig

till förslaget att samarbetet regleras inte av en konvention utan genom att

särskilda, sakligt sett likartade lagar antas i de olika länderna. I fråga om

regleringens huvuddrag har jag funnit att utredningens förslag kan läggas

till grund. I vissa avseenden har jag dock funnit anledning att förorda avvi­

kande lösningar.

Utredningen har avgränsat den föreslagna lagens tillämpnings­

område till beslut som har meddelats enligt vederbörande stats lagstift­

ning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka,

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga för­

sörj are eller samhällsfärligt asociala. Det stora flertalet remissinstanser har

godtagit denna avgränsning. Från några håll har man emellertid ställt sig

tveksam eller avvisande beträffande försumliga försörjare. Man har därvid

hänvisat till att möjligheten att ingripa med frihetsberövande mot denna

kategori i vårt land avskaffades den 1 juli 1964.

För min del anser jag, att utredningens ståndpunkt i detta hänseende bör

godtas. Arten av och villkoren för omhändertagande på de angivna områdena

skiljer sig länderna emellan i åtskilliga hänseenden. De underliggande vär­

deringarna överensstämmer emellertid i allt väsentligt på flertalet av dessa

områden. Staterna bör därför kunna respektera varandras lagar på de be­

rörda områdena. Att så sker är en grundläggande förutsättning för att ett

meningsfullt samarbete skall kunna komma till stånd. En viss tvekan har

jag för min del hyst i frågan om beslut rörande försumliga försörjare och

samhällsfarligt asociala bör omfattas av lagstiftningen. Att jag likväl har

stannat för utredningens ståndpunkt sammanhänger med de bestämda öns­

kemål som i den delen framförts under de nordiska departementsöverlägg-

ningarna. Mot denna bakgrund bör alltså kunna godtas att från Sverige läm­

nas medverkan till verkställighet av ett danskt beslut om åtgärder mot för­

sumlig försörjare eller av ett finskt beslut om omhändertagande av en nar­

koman eller av en försumlig försörjare, fastän direkta motsvarigheter till

sådana ingripanden saknas i svensk rättsordning. Jag vill nämna, att jag har

samrått med chefen för socialdepartementet i dessa frågor.

Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att utlämning bör

kunna ske inte bara med anledning av beslut om omhändertagande som har

meddelats mot vederbörandes egen vilja. Det har ansetts angeläget att hålla

möjligheten till utlämning öppen också i vissa andra situationer. Man har

tänkt bl. a. på fall där hämtning och andra verkställighetsåtgärder kan vid­

tas mot den vårdbehövandes vilja, trots att beslutet om vård ytterst grundar

sig på samtycke (jfr t. ex. 58 § nykterhetsvårdslagen). Vidare har man velat

göra regleringen tillämplig på beslut som avser barn som har övergetts av

föräldrarna eller vars föräldrar avlidit (jfr 31 § barnavårdslagen). Enighet

har rått också om att lagstiftningen bör omfatta inte bara omhändertagande

på offentlig inrättning utan också placering i fosterhem. För egen del an­

sluter jag mig till dessa lösningar.

Vid avgränsningen av tillämpningsområdet torde man från dessa ut­

gångspunkter inte kunna använda begreppet frihetsberövande. Det synes

lämpligare att som förutsättning för utlämning föreskriva, att den som be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

35

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

gärs utlämnad enligt beslutet skall vara omhändertagen för vård eller be­

handling. Som ytterligare villkor torde därvid få anges, att han enligt beslu­

tet skall tas in eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som

särskilt har anvisats honom. Det sista ledet är avsett att täcka också beslut

att någon skall vistas i ett privat hem, t. ex. barn i fosterhem. Det bör emel­

lertid understrykas, att endast sådana beslut åsyftas som verkligen innebär

en begränsning av den omhändertagnes rörelsefrihet i fråga om uppehålls-

plats.

Verkställigheten av ett beslut på något av de aktuella förvaltningsområ­

dena tar sig ofta i det inledande skedet uttryck i att den som beslutet rör

hämtas av polis- eller vårdpersonal. Avser beslutet kvarhållande på ett

ställe, kommer verkställigheten till uttryck genom att vederbörande hindras

att lämna stället eller återhämtas dit vid rymning. Riktpunkten för lagstift­

ningen bör vara att ett beslut om omhändertagande, som kan förverkligas

med tvång i det land där det har meddelats, också skall kunna främjas

genom utlämning av den som beslutet rör till det landet. Utlämningen fogas

härigenom som ett naturligt led till den interna verkställigheten.

Från de angivna utgångspunkterna blir det av avgörande betydelse att det

beslut, på vilket framställningen om utlämning grundas, är verkställbart

i den stat där det har meddelats inte bara allmänt sett utan också i det aktu­

ella fallet. Fordras t. ex. för verkställighet att beslutet har vunnit laga kraft,

bör utlämning inte komma i fråga, förrän detta villkor är uppfyllt.

Under departementsarbetet har upprättats redogörelser för gällande lag­

stiftning på de områden som lagen avses omfatta. Uppgifter om vilka beslut

som kan påräknas bli åberopade i framställningar om utlämning torde ge­

nom socialstyrelsens försorg få tillhandahållas de myndigheter som skall

handlägga utlämningsärendena.

I fråga om villkoren för utlämning bör utgångspunkten för

den föreslagna lagstiftningen vara att man i de nordiska länderna respekte­

rar varandras lagar på de berörda områdena. Utlämningsförfarandet bör

därför utformas närmast som ett slags handräckning, varvid den beslutande

myndigheten i huvudsak bör kunna begränsa sin prövning till att konstatera

att vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning om det

andra landets beslut om omhändertagande är sakligt motiverat och ända­

målsenligt bör i princip inte komma i fråga. Även med sådant synsätt bör —■

som jag strax återkommer till — i begränsad utsträckning finnas utrymme

för att beakta omständigheter som talar för att det utländska beslutet, ehuru

det i princip skall respekteras, ändå inte bör leda till utlämning.

Vad först angår de formella förutsättningarna, som skall konstateras fö­

religga innan utlämning beslutas, framgår dessa i huvudsak redan av vad

som nyss sades om lagens tillämpningsområde. Det skall sålunda konstate­

ras, att framställningen om utlämning grundas på beslut enligt vederböran­

de stats lagstiftning på de vård- och behandlingsområden som avses i lagen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

rige. Vidare uttalas, att utlämning i förevarande ordning inte kan komma i

fråga, om vederbörande skall vara intagen på anstalt för att undergå an-

svarspåföljd här. Även annat omhändertagande torde i vissa fall böra leda

till att utlämning vägras, och detsamma gäller om vederbörande är misstänkt

eller åtalad för brott som begåtts här i landet.

Att närmare reglera de undantagssituationer i vilka utlämning bör vägras

har utredningen dock funnit svårt. Utredningen har därför stannat för att

lagstiftningen bör utformas så, att medverkan genom utlämning inte åläggs

vistelselandet som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. I

utredningens förslag till lagtext har detta kommit till uttryck genom att i

1 § anges att utlämning »må» ske och vidare framgår allmänt av 4 § att det

kan befinnas att utlämning bör vägras utan att i lagen uttryckligen angiven

grund härför behöver föreligga.

I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens mening att det

måste finnas visst utrymme att vägra utlämning, trots att de formella för­

utsättningarna är uppfyllda. Det är emellertid önskvärt att det i bestäm­

melserna kommer till klarare uttryck att sådan vägran, såsom också utred­

ningen enligt motiven har avsett, skall komma i fråga bara i undantagsfall.

I någon mån tillgodoses detta om i lagtexten anges att, när de formella för­

utsättningarna är uppfyllda, utlämning skall beslutas, om det inte föreligger

särskilda skäl däremot. När det gäller att bedöma vad som kan utgöra sär­

skilda skäl mot utlämning synes utredningens motivuttalanden kunna vara

till viss ledning. Emellertid är att beakta att avsikten är att utlämningsfrå-

gan i första hand skall prövas av polismyndigheterna. Att dessa skulle bli

hänvisade uteslutande att söka ledning i motivuttalanden synes inte tillta­

lande. Det vore därför av värde om det till ledning för polismyndigheterna

i författning kunde anges närmare vad som kan anses utgöra särskilda skäl.

Det är dock som utredningen har funnit svårt att uttömmande ange detta

(jfr 7 § andra stycket kungörelsen (1966: 585) angående tillämpning av la­

gen om beredande av sluten psykiatrisk vård). Eftersom det dessutom kan

vara fråga om många olikartade omständigheter, skulle det vara tyngande att

i lagtexten försöka ge ens en exemplifiering. I stället synes man kunna

använda den metoden att i tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj :t anges

att vid prövningen huruvida särskilda skäl mot bifall av framställning före­

ligger skall särskilt beaktas i vad mån vissa angivna förhållanden talar emot

utlämning. Därmed binds inte tillämpningen av lagen så, att berörda om­

ständigheter alltid är att betrakta som skäl mot utlämning — sådana före­

skrifter har inte sin plats i en tillämpningskungörelse — utan det är endast

fråga om att till polismyndigheternas vägledning nämna vissa förhållanden

som bör uppmärksammas. Tillämpningsbestämmelserna i den delen kan ut­

formas i viss mån med utgångspunkt i utredningens motivuttalanden. Då

sålunda vissa anvisningar för den ifrågavarande lämplighetsprövningen kan

ges genom tillämpningsföreskrifter, torde det kunna godtas, att i lagen inte

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år i 970

åriga eller psykiskt sjuka, är att beakta att det finns anledning räkna med

att den som ärendet rör kan motsätta sig utlämning utan att åberopa något

rimligt skäl härför. Enligt min mening bör därför polismyndighetens be­

hörighet att pröva utlämningsfrågan gälla även när samtycke inte föreligger.

Den av utredningen föreslagna konstruktionen av bestämmelserna om

polismyndighets behörighet att besluta i utlämningsfrågan innebär i övrigt

att polismyndigheten får besluta att utlämning skall ske men har att, när frå­

ga om avslag uppkommer, hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. I likhet med

remissinstanserna anser jag, att denna konstruktion bör godtas. Med denna

lösning vinns ett snabbare förfarande i uppenbara fall. Det kan antas, att

flertalet fall kommer att vara av den beskaffenheten. I enlighet med vad som

förut har sagts om förutsättningarna för bifall bör bestämmelserna ges den

innebörden, att polismyndigheten har att förordna om utlämning, när de

formella förutsättningarna är uppfyllda och i övrigt särskilda skäl mot

utlämning inte föreligger. I annat fall bör i enlighet med utredningsförslaget

polismyndigheten ha att skyndsamt sända handlingarna till länsstyrelsen

som har att besluta i ärendet. En lösning av detta slag har den betydelsefulla

fördelen att tveksamma fall snabbt förs upp till en instans som har bättre

förutsättningar att pröva sådana fall.

Mitt förslag innebär som nämnts att förekomsten eller frånvaron av sam­

tycke inte får formell betydelse på det sättet att förfarandets gestaltning be­

tingas därav. Inställningen hos den ärendet rör måste emellertid självfallet

tillmätas betydelse vid ärendets prövning om han har insikt om innebörden

i saksammanhanget. Om han medger utlämning, torde det i regel knappast

böra ske någon närmare prövning huruvida särskilda skäl av förut nämnd

art talar emot utlämning. Att prövning av de formella förutsättningarna lika

fullt skall ske är uppenbart. Om han å andra sidan motsätter sig utlämning,

bör verkan därav bero av de skäl han åberopar. Åberopas inga skäl alls eller

ovidkommande skäl, bör hans inställning inte hindra att polismyndigheten

förordnar om utlämning. Anför han däremot beaktansvärda skäl, bör detta

utgöra anledning för polismyndigheten att hänskjuta ärendet till länsstyrel­

sen. I de förut nämnda tillämpningsföreskrifterna kan klargöras, att polis­

myndighet har att ta hänsyn till inställningen hos den som ärendet rör och

de skäl han åberopar.

Om polismyndighet får den behörighet att pröva framställning om ut­

lämning som jag förordar, ligger det i sakens natur att den som framställ­

ningen avser medges rätt att föra talan mot beslut varigenom framställ­

ningen har bifallits. Sådan fullföljd synes lämpligen böra ske till länsstyrel­

sen. Klagotiden när det gäller beslut om utlämning bör bestämmas till en

vecka. Mot länsstyrelsens beslut bör i enlighet med vad utredningen har

föreslagit talan få föras hos regeringsrätten. Även här bör klagotiden i fråga

om beslut om utlämning bestämmas till en vecka. Förslag kommer senare att

läggas fram att ärenden av detta slag uttryckligen anges i lagen (1909: 38 s.

42

emellertid här sägas, att de föreslagna jämkningarna tillsammans med be­

stämmelserna om förfarandet i övrigt torde leda till att några långvariga pro­

visoriska omhändertaganden knappast behöver befaras. Därigenom torde

inte heller några större svårigheter att ordna förvaringsfrågan behöva förut­

ses. De anvisningar i sistnämnda hänseende som behövs torde få meddelas

av socialstyrelsen.

Som utredningen har funnit torde någon detaljreglering av förfarandet ut­

över vad som nu har berörts inte behövas. I ett par avseenden anser jag emel­

lertid kompletteringar påkallade. Dessa berör frågorna om muntlighet under

förfarandet och om möjlighet att förordna biträde åt den som begärs ut­

lämnad. Dessa frågor tas upp i specialmotiveringen.

Det ligger i sakens natur att beslut om utlämning bör verkställas så snart

det kan ske och att verkställigheten bör ombesörjas av polismyndigheten i

den ort där den som avses med beslutet uppehåller sig. Nära samråd bör av

naturliga skäl äga rum med den myndighet som har gjort framställningen.

I vissa fall torde det som tidigare har antytts dessutom vara lämpligt att po­

lismyndigheten samråder med eller biträds av företrädare för andra svenska

myndigheter.

Vid de nordiska överläggningarna har enighet rått om att kostnader som

i samband med utlämning uppkommer i vistelselandet skall bäras av detta.

Motsvarande ordning gäller redan i fråga om utlämning för brott (jfr prop.

1957: 156 s. 91). Några beräkningar av uppkommande kostnader har inte

gjorts. Redan nu har man nämligen utgifter för att sända hem de personer

som avses med den förordade regleringen, och någon nämnvärd ökning av

antalet fall torde inte behöva förutses.

Den reglering som jag förordar nödvändiggör viss följdändring i utlän­

ningslagen. Den måste vidare kompletteras med tillämpningsföreskrifter.

Dessa frågor kommer att beröras i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med an­

ledning av beslut om vård eller behandling,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

I fråga om förslaget under 2 har samråd ägt rum med chefen för inrikes­

departementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

2

§

I paragrafen anges vissa formella villkor som har uppställts för bifall till

framställning om utlämning. De allmänna överväganden som ligger till grund

för bestämmelserna har redovisats i det föregående.

Ett första villkor är enligt 2 § att framställningen grundas på beslut enligt

vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvård, barna- och ungdoms­

vård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller

åtgärder mot försumliga försörj are eller samhällsfarligt asociala. Av prak­

tiska skäl har svenska termer använts vid beskrivningen av tillämpnings­

området. Självfallet är dock att det är de övriga ländernas motsvarigheter

till de med svenska termer beskrivna företeelserna som åsyftas. När det i

bestämmelsen talas om vederbörande stats lagstiftning om samhällsfarligt

asociala avses t. ex. den danska forsorgslovens bestämmelser om »erhvervs-

og subsistenslpse». Det bör här nämnas att narkomaner kan tas om hand

enligt de finska och norska motsvarigheterna till nykterhetsvårdslagen.

Också sådana beslut faller sålunda inom den föreslagna lagens tillämpnings­

område.

I enlighet med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen har som

ytterligare villkor angetts, att den som begärs utlämnad enligt beslutet skall

tas in eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt

har anvisats honom och att beslutet får verkställas i den stat där det har

meddelats.

3 §

Paragrafen innehåller den särbestämmelse om utlämning av svensk med­

borgare som har berörts i den allmänna motiveringen. Den motsvarar med

några mindre jämkningar av i huvudsak redaktionell art utredningsförsla­

gets 3 §. I paragrafen föreskrivs sålunda att svensk medborgare får utläm­

nas endast om han har hemvist i den stat där beslutet har meddelats samt

beslutet avser vård och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom

1 den staten.

Den närmare innebörden av begreppet hemvist torde få bestämmas av

rättstillämpningen. Mantalsskrivningen skall alltså inte i och för sig vara

avgörande. Vid prövningen om vistelsen i beslutslandet är sådan att hem­

vist där skall anses föreligga bör i första hand vistelsens varaktighet be­

aktas. I regel bör vistelsen sålunda ha en viss stadigvarande karaktär. Men

också andra omständigheter, särskilt vistelsens syfte, är av betydelse (jfr

2 kap. 2 § brottsbalken och Beckman m fl. Brottsbalken I s. 66 f).

4 §

I paragrafen föreskrivs att framställning om utlämning görs hos polis­

myndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig. Fram­

ställningen bör alltså i allmänhet sändas direkt till denna myndighet. För

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1970

ärendet är anhängigt. Biträdet bör ha rätt till arvode och ersättning enligt

samma regler som gäller för offentlig försvarare. Denna kostnad bör dock

alltid stanna på statsverket. I enlighet med det anförda har i paragrafen

tagits in bestämmelser om biträde åt den som begärs utlämnad och om er­

sättning till sådant biträde.

Biträdesförordnande som meddelas av polismyndighet eller länsstyrelse

bör gälla också för handläggningen hos högre myndighet. Någon särskild

föreskrift om detta torde inte behövas.

8

§

Paragrafen, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, innehåller bestäm­

melser om tvångsmedel under ett utlämningsärendes handläggning. Bestäm­

melserna har berörts i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt

meddela den som begärs utlämnad förbud att utan tillstånd lämna den

uppehållsort som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall

omhändertas. Förutsättningen för beslut om tvångsåtgärd är att det skä­

ligen kan befaras, att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt

undandrar sig utlämning. Några närmare föreskrifter ges inte om hur om­

händertagandet skall ske. Som jag har antytt i den allmänna motiveringen

bör socialstyrelsen få i uppdrag att meddela anvisningar i detta avseende.

I andra stycket första och andra punkten har tagits in särskilda bestäm­

melser om frister för användningen av tvångsmedel. Det föreskrivs där, att

polismyndighets beslut om reseförbud eller omhändertagande, som meddelas

före utlämningsfrågans prövning, får avse reseförbud högst tio dagar eller

omhändertagande högst tre dagar. I fall som avses i 5 § andra stycket, dvs.

när frågan om utlämning hänskjuts till länsstyrelsens prövning, får emel­

lertid polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna, att beslut om reseför­

bud eller omhändertagande skall gälla för tiden intill dess länsstyrelsen har

prövat ärendet. Några frister av nu nämnd art torde inte behövas för rege­

ringsrättens vidkommande.

I sista punkten av samma stycke har föreskrivits, att vid beviljande av

utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande

skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker.

1 paragrafens tredje stycke ges en generell föreskrift att beslut om rese­

förbud eller omhändertagande omedelbart skall hävas, om skäl för åtgärden

inte längre föreligger.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena är avsedda att garantera att

tvångsåtgärderna ges kortaste möjliga varaktighet. I samma syfte har i 10 §

tagits in bl. a. föreskrifter som ålägger länsstyrelse särskilt skyndsam hand­

läggning när den som begärs utlämnad är omhändertagen. Jag återkommer

till dessa föreskrifter i det följande.

Reseförbud har i lagen genomgående nämnts före omhändertagande. Syf­

48

11

§

I paragrafen behandlas besvärsförfarandet. Bestämmelsen motsvaras av

8 § i utredningsförslaget.

I första och andra styckena meddelas bestämmelser om fullföljd mot

beslut enligt lagen. I fråga om dessa bestämmelser får jag hänvisa till

den allmänna motiveringen. Föreskrifterna om att fullföljden skall ske

»inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet» anknyter till

bestämmelsen i 10 § om delgivning. Utgångspunkten för klagotiden skall

alltså vara den dag då klaganden delgavs i enlighet med 10 § andra stycket.

Enligt tredje stycket får talan mot beslut om reseförbud eller omhänder­

tagande föras utan inskränkning till viss tid.

12

§

Paragrafen, som motsvarar 9 § i utredningsförslaget, reglerar frågan

när verkställighet av beslut enligt lagen får ske.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att beslut om reseförbud eller om­

händertagande omedelbart länder till efterrättelse. Enligt andra stycket

kan polismyndighet och länsstyrelse, när särskilda skäl föranleder det, för­

ordna att dess beslut om utlämning får verkställas omedelbart. Som jag

har framhållit i den allmänna motiveringen bör befogenheten att förordna

om omedelbar verkställighet användas med försiktighet.

13 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i utredningsförslaget, reglerar vil­

ka villkor som gäller vid utlämning. Det bör utan särskilda föreskrifter

kunna förutsättas, att möjligheten att begära utlämning inte utnyttjas

för främmande syften. I ett avseende torde dock föreskrifter lämpligen

böra meddelas, nämligen i fråga om rätten för den stat, till vilken en per­

son utlämnas, att åtala eller straffa honom för ett brott som han har be­

gått före utlämningen eller att utlämna honom vidare till tredje stat för

sådan åtgärd. Enligt 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Dan­

mark, Finland, Island och Norge gäller i princip förbud för den mottagan­

de staten att vidta sådana åtgärder, dock med möjlighet för staten att hos

Kungl. Maj :t utverka undantag från förbudet i enskilt fall. Motsvarande

ordning torde böra iakttas också vid utlämning med anledning av beslut

om vård eller behandling.

En annan fråga är om den som har utlämnats för verkställighet av visst

beslut om vård eller behandling skall kunna göras till föremål för ett om­

händertagande av annat slag på grund av omständigheter som hänför sig

till tiden före utlämningen. Frågan torde få bedömas från fall till fall på

grundval av överväganden om vad som är bäst för den enskilde från vård­

synpunkt. Givetvis bör här den allmänna förutsättningen gälla att utläm­

ning inte får användas för främmande syften. Någon bestämmelse om att

vid utlämningen särskilda villkor gäller i nu ifrågavarande hänseende torde

inte böra tas in i lagen.

Kungi. Maj ds proposition nr 30 år 1970

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Bilaga 1.

Utredningens förslag till

Lag om utlämning för verkställighet av vissa beslut om frihetsberövande i

Danmark, Finland, Island och Norge

1

§•

Den som skall vara underkastad frihetsberövande enligt beslut, som med­

delats i Danmark, Finland, Island eller Norge med stöd av vederbörande

lands lagstiftning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psy­

kiskt sjuka, vård eller undervisning av psykiskt efterblivna eller åtgärder

mot försumliga försörj are eller lösdrivare, må efter framställning från den

stat, vari beslutet meddelats, utlämnas till denna enligt vad i denna lag sägs.

Lagen äger ej tillämpning å straff eller annan ansvar spåföljd eller å

tvångsåtgärd i samband med lagföring för straffbelagd gärning.

2

§.

Utlämning må ej ske med mindre det beslut, som föranlett framställ­

ningen, är verkställbart i den stat vari det meddelats.

3 §•

Svensk medborgare må utlämnas allenast, om han har hemvist i den stat,

vari beslutet meddelats, och beslutet avser vård, som lämpligen bör beredas

honom i nämnda stat.

4 §•

Framställning om utlämning upptages av polismyndigheten i den ort, där

den som begäres utlämnad uppehåller sig. Samtycker denne till utlämning

och finner ej polismyndigheten utlämning böra vägras, äger den besluta

därom. I annat fall ankommer på länsstyrelsen att besluta i frågan om ut­

lämning.

5 §•

Kan skäligen befaras, att den som avses med framställning om utlämning

avviker eller annorledes undandrager sig utlämning, må polismyndigheten

eller länsstyrelsen, för tiden intill dess laga kraft ägande beslut föreligger

i frågan om utlämning, tillfälligt omhändertaga honom eller meddela honom

förbud att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud).

Beslut om åtgärd, som i första stycket sägs, skall omedelbart hävas, om

skäl för åtgärden ej längre föreligger.

6

§•

Beslut över framställning om utlämning skall meddelas utan onödigt dröjs­

mål. Är i ärende, som upptages av länsstyrelsen, den som begäres utlämnad

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Bilaga 2.

1) Förslag

till

Lag

om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anledning av

beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller

Norge skall vara omhändertagen för vård eller behandling får efter fram­

ställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av

beslutet.

Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser.

2

§

Utlämning får beviljas endast under villkor

att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstift­

ning om nykterhetsvård, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka,

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga för­

sörj are eller samhällsfarligt asociala,

att den som begäres utlämnad enligt beslutet skall intagas eller hållas

kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom och

att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats.

3 §

Svensk medborgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat

där beslutet meddelats samt beslutet avser vård och det är mest ändamåls­

enligt att vården beredes honom i den staten.

4 §

Framställning om utlämning göres hos polismyndigheten i den ort där

den som begäres utlämnad uppehåller sig. Är uppehållsorten okänd, göres

framställningen hos rikspolisstyrelsen som vidarebefordrar den till behörig

polismyndighet.

5 §

Om villkoren enligt 2 § och, såvitt angår svensk medborgare, 3 § är upp­

fyllda och det i övrigt ej föreligger särskilda skäl mot utlämning, förordnar

polismyndigheten om utlämning.

54

nerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då hand­

lingarna inkom till länsstyrelsen eller, om omhändertagandet skett därefter,

inom samma tid från dagen för omhändertagandet.

Har beslut om utlämning eller om åtgärd enligt 8 eller 9 § meddelats,

skall beslutet jämte besvärshänvisning skyndsamt delges den som beslutet

avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

11

§

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länssty­

relsen genom besvär. Besvärshandlingen inges till polismyndigheten. Vid

talan mot beslut om utlämning, skall besvärshandlingen ha inkommit inom

en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Konungen genom besvär. Be­

svärshandlingen inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning

skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klagan­

den delgavs beslutet.

Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan

inskränkning till viss tid.

12

§

Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till ef­

terrättelse.

Polismyndighet och länsstyrelse kan, när särskilda skäl föranleder det,

förordna att dess beslut om utlämning får verkställas omedelbart.

13 §

I fråga om utlämning enligt denna lag äger 7 och 18 §§ lagen (1959: 254)

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge motsva­

rande tillämpning.

14 §

Den som utlämnas från stat som anges i 1 § till annan sådan stat får

föras genom riket utan särskilt tillstånd.

15 §

Konungen förordnar om tillämpning av denna lag i förhållande till stat

som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 oktober 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet

Lind,

regeringsrådet

Martenius,

justitierådet

Bernhard,

justitierådet

Hesser.

Enligt lagrådet den 22 oktober 1969 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 oktober 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) lag om utlämning till Danmark, Finland, Island

eller Norge med anledning av beslut om vård eller behandling och 2) lag om

ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Sigvard Holstad.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge

med anledning av beslut om vård eller behandling

Av vikt, såväl principiellt som praktiskt, är frågan vilket utrymme myn­

digheterna har för fri prövningsrätt vid behandling av framställningar om

utlämning — alltså utöver prövningen av sådana formella villkor som all­

tid skall vara uppfyllda för att utlämning skall få ske. Härom görs i re­

missprotokollet uttalanden som kan jämföras med motsvarande uttalanden

i förarbetena till lagarna om utlämning för brott.

I prop. 1957: 156 med förslag till lag om utlämning för brott yttrade

departementschefen (s. 38) bl. a., att Sverige i fortsättningen liksom dit­

tills torde få vara berett att i viss utsträckning reglera sitt utlämningsvä-

sen genom traktater men att någon uttrycklig sanktion i själva lagtexten

av möjligheten att träffa förpliktande överenskommelser inom de gränser

som lagen anger ej torde vara behövlig. Departementschefen fortsatte: I

förhållande till stat med vilken traktat ej ingåtts sker utlämning efter fri

prövning inom den ram som angives i lagen. Vid denna prövning bör be­

58

sättningarna är uppfyllda men finner önskvärt att det kommer till kla­

rare uttryck att sådan vägran skall komma i fråga bara i undantagsfall. Och

departementschefen uttalar att detta tillgodoses i någon mån om i lag­

texten anges att, när de formella förutsättningarna är uppfyllda, utläm­

ning skall beslutas om det inte

föreligger särskilda skäl däremot.

I enlighet härmed har den nyss angivna regeln i 5 § tillkommit. Ehuru

den är formulerad såsom avseende endast polismyndighetens prövning, är

det tydligt att den såsom materiell regel äger samma giltighet för länssty­

relsen och regeringsrätten.

Lagrådet ifrågasätter emellertid om lagtexten bör uppta en regel av så­

dant innehåll. I fråga om utlämning för brott till de nordiska länderna gäl­

ler, såsom det föregående ger vid handen, att en framställning om utläm­

ning i allmänhet bör efterkommas, men detta har inte ansetts behöva kom­

ma till direkt uttryck i lagtexten. Att nu förevarande lagförslag däremot

upptar en anvisning för den av de formella villkoren obundna prövningen

kan ge intryck av att bedömningen skall följa en annan princip. Mest följd­

riktigt torde vara att nu begagna samma förfaringssätt som tillämpats vid

avfattandet av nyss angivna lag.

Lagrådet lörordar att detta iakttas och skall under 5 § ange vilken änd­

ring av nämnda paragraf som föranleds härav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

2

§•

Mot missbrukare av narkotika kan ingripande icke ske med stöd av den

svenska lagen om nykterhetsvård. Enligt de finska och norska motsvarig­

heterna till denna lag kan emellertid beslutas att narkotikamissbrukare

skall omhändertas för vård. I specialmotiveringen till förevarande paragraf

har uttalats att sådana beslut faller inom den föreslagna lagens tillämp­

ningsområde. Att så är förhållandet bör komma till uttryck genom att i lag­

texten vid sidan av nykterhetsvård och annan där angiven vård upptas även

vård av narkotikamissbrukare.

5 §■

I denna paragraf behandlas förutsättningar i materiellt hänseende för

bifall till framställning om utlämning. Samtidigt anges här gränserna för

polismyndighetens kompetens. Enligt lagrådets mening vinnes större klar­

het om materiella frågor och spörsmål rörande förfarandet behandlas i

skilda stadganden. Inledningsvis har lagrådet förordat att rätten till diskre-

tionär prövning bör lämnas utan närmare reglering i författningsbestäm­

melser. Följes detta förslag kommer 1—3 §§ att uttömmande behandla

förutsättningarna för bifall till framställning om utlämning. Första stycket

av förevarande paragraf kan då utformas som en ren kompetensregel, vil­

ken endast anger att polismyndigheten, om den finner att villkoren för ut­

lämning är uppfyllda och att utlämning eljest icke bör vägras, får meddela

60

utan inskränkning till viss tid. Beträffande andra beslut torde, jämlikt

lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets be­

slut, tiden för talan vara tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

I fråga om beslut om ersättning åt biträde torde detta gälla vare sig det

är biträdet eller den som begärs utlämnad som klagar, ehuru visserligen

den sistnämnde i regel lär sammankoppla sådan talan med en talan mot

själva beslutet om utlämning och alltså iaktta en besvärstid av en vecka.

Kungl. Maj ds proposition nr 30 år 1970

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

61

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

30 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P^alme,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, H^olmqvist, A^spling, L^undkvist, G^eijer,

M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över för­

slag till

1. lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge med anled­

ning av beslut om vård eller behandling,

2. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Vad lagrådet förordat under 2, 5 och 6 §§ förslaget till lag om utlämning

ger mig inte anledning till erinran. Jag förordar därför att lagrådets förslag

till ändringar i dessa paragrafer följs. Jag kan för egen del också ansluta

mig till vad lagrådet har uttalat om innebörden av bestämmelserna i 7 och

11 §§ samma lag.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna och tilläggen bör vissa re­

daktionella jämkningar företas i lagförslagen.

Statsverkets kostnader på grund av bestämmelsen i 7 § förslaget till lag

om utlämning synes böra bestridas från det under andra huvudtiteln upp­

förda anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Efter lagrådsbehandlingen har diskussioner förts med de övriga nordiska

ländernas justitiedepartement angående gränsdragningen mellan tillämp­

ningsområdena för de nordiska lagarna om utlämning för brott och för den

nordiska lagstiftning som nu är i fråga. Med anledning därav får jag till vad

som anförts i remissprotokollet under 1 § tillägga följande. Innebär en brott-

målsdom i fråga om påföljd att den dömde skall överlämnas till särskild vård

och skall därvid, enligt förordnande i domen eller bestämmelse i den till­

lämpliga vårdlagen, intagning alltid ske på anstalt, bör lagen om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas. Detta bör där­

emot inte ske, om domstolen har överlämnat åt annan myndighet att själv­

ständigt bedöma om vårdbehov föreligger och besluta om lämplig vårdform.

Frågan om utlämning av den som har dömts till sådan påföljd torde få be­

dömas enligt den föreslagna lagen vare sig beslut har meddelats att den

62

dömde skall omhändertas på anstalt eller han endast ålagts att uppehålla

sig på plats som särskilt anvisats honom. — Lagrådet har förklarat sig inte

ha någon erinran mot de sålunda angivna riktlinjerna för tillämpningen.

Arbetet med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna har

nu fortskridit så långt, att lagförslag väntas bli framlagda i Finland, Island

och Norge under våren 1970 och i Danmark under hösten 1970. Man torde

kunna räkna med att lagförslagen kommer upp till behandling i folkrepre­

sentationerna under innevarande år och att lagstiftningen kan träda i kraft

i alla de nordiska länderna den 1 januari 1971.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga de remitterade lagförslagen med de jämkningar som har nämnts i

det föregående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1970

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690499