JO dnr 4268-2007

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot en polisman vid Polismyndigheten i Gävleborgs län bl.a. med anledning av att polismannen skickade hem en parkeringsbot till honom med post i stället för att fästa den på bilrutan. Han begärde också ersättning för polismannens beteende vid tillfället.

Handlingarna i det aktuella ärendet (A 695-6094-07) infordrades och muntliga upplysningar hämtades in från polismyndigheten. Det framkom därvid att betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen hade undanröjts på grund av att den var felaktigt utfärdad, dock inte beroende på att den hade skickats hem till AA i efterhand.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad AA anfört om att parkeringsanmärkningen inte överlämnades på platsen utan skickades hem till denne med posten.

Polismyndigheten (tf. länspolismästaren BB) kom in ett remissvar till vilket hade fogats upplysningar från polisassistenten CC.

CC upplyste i huvudsak följande. Han och två kollegor såg en bil som hade parkerat i lastzon/vändzon, där det enligt vägmärken var förbjudet att stanna och parkera. Han klev ur polisfordonet för att utfärda en parkeringsanmärkning. När han närmade sig bilen började den köra framåt samtidigt som den svängde vänster ut i vägbanan. Han gav stopptecken och bad föraren att backa tillbaka bilen, eftersom den då delvis stod ute i vägbanan. Föraren uppträdde hetsigt och irriterat. Han och hans kollegor kontrollerade förarens körkort och nykterhet. Därefter bad han föraren att följa med några meter bakom bilen för att denne skulle se vägmärkena och förstå varför en parkeringsanmärkning skulle komma att utfärdas. Föraren blev allt mer aggressiv och högljudd. För att förhindra att situationen skulle komma att förvärras genom förarens eskalerande aggressiva beteende, valde

Polismyndigheten anförde i remissvaret i huvudsak följande.

Mot bakgrund av de upplysningar som lämnats av polisassistenten bedömer polismyndigheten att det inte finns anledning att rikta någon kritik mot ingripandet i annat avseende än att i vart fall ett försök till utfärdande och överlämnande av anmärkningen skulle ha skett på platsen. Detta oaktat polisassistentens beskrivning av förarens eskalerande aggressiva beteende. Förarens intresse av att få anmärkningen i direkt anslutning till felparkeringen och därmed bedöma det riktiga i anmärkningen och även möjlighet att därmed säkra bevisning till stöd för en eventuell avvikande uppfattning torde få tillmätas en sådan betydelse att det i detta fall inte har förelegat tillräckliga skäl för att istället välja att sända anmärkningen med post.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över polismyndighetens remissvar.

Enligt 5 § första stycket lagen ( 1976:206 ) om felparkeringsavgift får parkeringsanmärkningar meddelas av polisman eller sådan parkeringsvakt som avses i lagen ( 1987:24 ) om kommunal parkeringsövervakning. I 5 § andra stycket föreskrivs att en anmärkning överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet. Enligt huvudregeln i 4 § är det fordonets ägare som ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas oavsett om det är någon annan som felparkerat fordonet.

I förarbetena till lagen har betonats att det är till föraren av ett fordon som en betalningsanmaning först riktas, genom att parkeringsanmärkningen ska lämnas till föraren eller fästas på fordonet ( prop. 1975/76:106 s. 37 ).

Vid tidpunkten för anmälan till JO, i oktober 2007, fanns det två hovrättsavgöranden med olika utgång i frågan om betalningsansvaret för en parkeringsanmärkning som inte överlämnats till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet (se RH 1995:43 och Svea hovrätts beslut i mål nr ÖÄ 7397-04, som inte hade vunnit laga kraft).

Högsta domstolen har därefter i rättsfallet NJA 2007 s. 799 prövat ett överklagande av hovrättens beslut i ÖÄ 7397-04. I det fallet hade en polisman varit upptagen av annat och därför inte gjort något försök att lämna över parkeringsanmärkningen till föraren utan i stället sänt den i efterhand med posten. I rättsfallet uttalade Högsta domstolen bl.a. följande.

Att anmärkningen lämnas över på plats eller fästs på fordonet får i regel ses som det mest rationella tillvägagångssättet. En sådan ordning ger också den enskilde större möjligheter att i anslutning till själva händelsen bedöma det riktiga i anmärkningen och säkra bevisning till stöd för den egna uppfattningen, om han eller hon anser att anmärkningen inte borde ha meddelats. Den balans som eftersträvats vid utformningen av systemet för parkeringsanmärkningar tillgodoses därmed bäst om 5 § andra stycket i lagen tolkas och tillämpas i enlighet med det nu anförda. Detta hindrar dock inte att det kan finnas skäl att göra avsteg i fall där det inte har varit

Det förhållandet att polismannen var upptagen av annat utgjorde enligt Högsta domstolen inte tillräckliga skäl för att sända anmärkningen med post i stället för att i anslutning till själva händelsen lämna över anmärkningen på plats eller fästa den på bilen. Förfarandet var därför oförenligt med 5 § andra stycket lagen om felparkeringsavgift. Högsta domstolen uttalade vidare att om denna bestämmelse inte iakttas innebär det allmänt sett en beaktansvärd försämring av ägarens möjligheter att lägga fram omständigheter och bevis till stöd för ett bestridande av betalningsansvaret samt att följden av att bestämmelsen sätts åt sidan mot den bakgrunden får anses vara att betalningsansvaret för felparkeringsavgiften ska undanröjas.

Som framgått är utgångspunkten alltså att en parkeringsanmärkning ska överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästas på bilen. Högsta domstolen har emellertid uttalat att det undantagsvis kan finnas skäl att göra avsteg från denna princip i fall där det inte har varit praktiskt möjligt att meddela anmärkningen på plats, exempelvis om den enskilde ger sig iväg med fordonet innan anmärkningen har kunnat utfärdas, kanske i ett försök att undgå anmärkningen.

Jag kan konstatera att det i ärendet inte gjorts gällande att det saknats praktisk möjlighet att utfärda parkeringsanmärkningen på plats. CC har uppgett att föraren uppträdde aggressivt och att han därför valde att låta föraren åka därifrån för att förhindra att situationen skulle förvärras. Jag föreställer mig dock att det inte är direkt ovanligt att polismän ställs i situationer där man möts av ett otrevligt, högljutt eller t.o.m. aggressivt beteende. Polismyndigheten har också anfört att CC i vart fall borde ha försökt att utfärda och överlämna parkeringsanmärkningen på plats. – Jag gör inte någon annan bedömning men vill ändå särskilt nämna att CC åtminstone informerade AA om att en parkeringsanmärkning skulle komma att skickas till dennes folkbokföringsadress. Härigenom fråntogs inte AA möjligheten att på ett rimligt sätt bedöma det riktiga i anmärkningen och säkra bevisning till stöd för den egna uppfattningen. Slutligen kan noteras att betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen numera är undanröjt, låt vara av andra skäl än de nu diskuterade.

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller något annat uttalande från min sida än att jag vill nämna att JO inte är behörig att pröva skadeståndsanspråk.

Ärendet avslutas.