NJA 2007 s. 799

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Sara Källeskog) anförde följande i beslut den 9 september 2004.

Skäl

Tingsrätten har i varje enskilt ärende att pröva huruvida parkeringsanmärkningen utfärdats i enlighet med gällande parkeringsbestämmelser.

Av parkeringsanmärkningen framgår att det aktuella fordonet varit uppställt på Klarabergsviadukten 59 i Stockholm den 19 februari 2003 mellan kl. 12.48-12.59 på plats med biljettautomat utan att giltig biljett fanns väl synlig. Det finns vidare antecknat att rapporten skrivits ut av polis samt att taxibilen ofta står ”parkerad på adressen utan att erlägga biljett/avgift”.

Det är ostridigt mellan parterna att fordonet stått uppställt i enlighet med parkeringsanmärkningen samt att avgift inte erlagts i enlighet med gällande regler om parkering på platsen. R.B. har emellertid invänt att han ska befrias från betalningsansvar eftersom han inte stod parkerad utan endast hade stannat för att ta upp kunder och lasta på deras bagage.

Av 1 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276) följer att med parkering avses inte uppställning som sker för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods. Vad tingsrätten således har att pröva är om det aktuella fordonet parkerats eller endast stannats för påstigning och pålastning av gods.

Polismannen C.B. som utfärdade parkeringsanmärkningen har i förhör vittnat om händelsen och uppgett att han minns den mycket väl. Han har vidhållit parkeringsanmärkningen och bl.a. uppgett att han hade full uppsikt över bilen under hela den tid den stod parkerad samt att det inte förekom någon form av aktivitet eller rörelse runt bilen.

R.B. har till stöd för uppgiften att bilen inte varit parkerad på sätt som framgår av parkeringsanmärkningen åberopat dels taxikvitto som utvisar att han hade en körning som påbörjades kl. 13.03, dels förhör med vittnet D.M.

R.B:s uppgifter om att han hade en taxikörning runt den aktuella tiden styrks av D.M:s vittnesmål. Däremot har D.M. inte kunnat uttala sig om exakt när i tiden detta var. Han har vidare uppgett att pålastningen av bagage tog ”max en minut”. Det åberopade taxikvittot visar att R.B. startade sin taxameter kl. 13.03, vilket enligt tingsrättens mening inte i sig är tillräcklig bevisning för att han inte parkerat under den tid som parkeringsanmärkningen avser. Tingsrätten anser inte att R.B. lyckats visa att pålastning av sju personers bagage skulle ta femton minuter i anspråk, utan håller snarare detta för osannolikt. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att R.B. inte fullgjort sin bevisbörda då han inte lyckats motbevisa de uppgifter som framgår av parkeringsanmärkningen samt av polisinspektörens vittnesberättelse.

R.B. har emellertid även invänt att han skall befrias från betalningsansvar på grund av att polismannen inte fäst parkeringsanmärkningen på bilen, överlämnat den till honom eller ens upplyst honom om att en parkeringsanmärkning utfärdats. Först ett par dagar senare, genom ett brev per post, fick han kännedom om att en parkeringsanmärkning utfärdats.

C.B. har i förhör uppgett att han varken överlämnade någon parkeringsanmärkning eller upplyste R.B. om att han skulle rapporteras för överträdelsen. Anledningen till detta var att han var upptagen i ett annat ärende.

Av 5 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift följer att en parkeringsanmärkning överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

Några rättsföljder är enligt lagen om felparkeringsavgift inte knutna till en underlåtenhet att följa bestämmelsen. Inte heller förarbetena ger någon vägledning om verkningarna härav. Hovrätten över Skåne och Blekinge beslutade i ett liknande ärende att skäl att undanröja betalningsansvaret för en meddelad parkeringsanmärkning inte förelåg på grund av att den aktuella föreskriften inte följts (RH 1995:43).

Tingsrätten anser emellertid att förevarande fall på en punkt väsentligen skiljer sig från det nämnda hovrättsfallet. I det då aktuella fallet hade föraren muntligen fått besked på platsen om att bilen uppställts på otillåten plats och att överträdelsen skulle komma att rapporteras. I förevarande ärende har polismannen inte ens försökt upplysa föraren R.B. om att han överträtt gällande parkeringsbestämmelser på platsen och än mindre informerat honom om att överträdelsen skulle komma att rapporteras.

Enligt tingsrättens mening måste lagstiftarens avsikt med den aktuella föreskriften vara att föraren, i möjligaste mån och i så nära anslutning till den rapporterade överträdelsen som möjligt, ska erhålla vetskap om att en parkeringsanmärkning utfärdats. Det kan ha stor betydelse för den enskilde och dennes möjligheter att t.ex. säkra bevisning.

I nu aktuellt ärende är det utrett att föraren R.B. fanns på plats i eller vid sitt fordon under hela den tid som rapporteringen pågick och under åtminstone ett par minuter därefter. Trots detta har C.B. inte gjort någon som helst ansträngning för att upplysa R.B. om att han skulle komma att rapporteras för överträdelsen. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten vid en samlad bedömning att parkeringsanmärkningen meddelats i strid med gällande lagstiftning och att betalningsansvaret därför skall undanröjas.

Slut

Överklagandet bifalles.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, hovrättsrådet Bo Blomquist och adjungerade ledamoten Vibeke Sylten, referent) anförde följande i beslut den 10 juni 2005.

Enligt 5 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall en parkeringsanmärkning överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästas på fordonet. Av lagtexten framgår inte vad som gäller, om denna skyldighet åsidosätts.

Det är ostridigt att den nu aktuella parkeringsanmärkningen inte har överlämnats på plats eller fästs på fordonet. Inledningsvis kan slås fast att en parkeringsanmärkning som i efterhand har skickats med post inte kan anses ha överlämnats i lagens mening.

Lagstiftningen om felparkeringsavgift bygger på en avvägning mellan krav på rättssäkerhet och intresset av ett snabbt och smidigt förfarande (se prop. 1975/76:106 s. 41). En bestämmelse som typiskt sett begränsar fordonsägarens möjligheter att hävda sin rätt i sammanhanget finns i 10 § tredje stycket lagen om felparkeringsavgift. Av den bestämmelsen framgår att omständigheter eller bevis, som inte angetts vid polismyndigheten, endast i undantagsfall får åberopas i domstol. Vid tillämpningen av lagen har också uppgifter från den som utfärdat en parkeringsanmärkning tillmätts starkt bevisvärde (se t.ex. NJA 2001 s. 889). Vidare ligger det i sakens natur att en förare som redan i samband med parkeringen får kännedom om en parkeringsanmärkning har större möjligheter att säkra bevisning till stöd för sin ståndpunkt än en person som först i efterhand får del av anmärkningen. I förarbetena till lagen pekas också på vikten av att föraren inte lämnas utanför förfarandet (a. prop. s. 37). Det kan tilläggas att lagen inte heller, som är fallet vid föreläggande av ordningsbot (48 kap. 16 § RB), anvisar något alternativ till att utfärda anmärkningen på plats.

Intresset av snabbhet och smidighet i sanktionssystemet skapar en risk för obalans mellan parterna till nackdel för fordonets ägare. Kravet på rättssäkerhet får anses innebära att denna obalans inte förvärras genom att den som utfärdar parkeringsanmärkningen tillåts kringgå förfaranderegler till skydd för den enskilde. Ansvar för felparkeringsavgift bör alltså inte komma i fråga, om parkeringsanmärkningen inte har överlämnats på plats eller fästs på fordonet. Det bör påpekas att hovrätten i detta sammanhang inte tar ställning till, om en anmärkning skall anses ha överlämnats, om föraren eller ägaren är på plats men vägrar ta emot den.

Hovrätten avslår överklagandet. Tingsrättens beslut om undanröjande av polismyndighetens beslut om parkeringsanmärkning står därmed fast.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 7 november 2007 följande beslut.

Skäl

Den 19 februari 2003 meddelades parkeringsanmärkning för en av bolagets taxibilar. Enligt anmärkningen hade bilen varit parkerad på en avgiftsbelagd plats utan att giltig biljett hade funnits väl synlig i fordonet. Anmärkningen lämnades inte över till någon på platsen och fästes inte heller på bilen. I stället sändes anmärkningen till bolaget med post. Frågan är om detta strider mot 5 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, där det sägs att anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet, och om det betalningsansvar som följer av anmärkningen därför skall undanröjas.

Betalningsansvaret i förhållande till det allmänna ligger på fordonets ägare, även om det är någon annan som har varit förare och felparkerat fordonet (4 § lagen om felparkeringsavgift). I samband med lagens införande betonades dock att det också i ett avgiftssystem med strikt ägaransvar är föraren som en betalningsanmaning först riktas till genom att parkeringsanmärkningen skall lämnas till föraren eller fästas på fordonet (prop. 1975/76:106 s. 37 och 46, jfr prop. 1983/84:104 s. 22, 56 och 71).

Antalet parkeringsanmärkningar är mycket stort. Det har därför ansetts nödvändigt med ett enkelt system och rationella rutiner. Men samtidigt som förfarandet skall vara snabbt och smidigt måste det tillgodose den enskildes intresse av rättssäkerhet (prop. 1975/76:106 s. 34 och 41).

Att anmärkningen lämnas över på plats eller fästs på fordonet får i regel ses som det mest rationella tillvägagångssättet. En sådan ordning ger också den enskilde större möjligheter att i anslutning till själva händelsen bedöma det riktiga i anmärkningen och säkra bevisning till stöd för den egna uppfattningen, om han eller hon anser att anmärkningen inte borde ha meddelats. Den balans som eftersträvats vid utformningen av systemet för parkeringsanmärkningar tillgodoses därmed bäst om 5 § andra stycket i lagen tolkas och tillämpas i enlighet med det nu anförda. Detta hindrar dock inte att det kan finnas skäl att göra avsteg i fall där det inte har varit praktiskt möjligt att meddela anmärkningen på plats, exempelvis om den enskilde ger sig i väg med fordonet innan anmärkningen har kunnat utfärdas, kanske i ett försök att undgå anmärkningen.

Av utredningen i det nu aktuella fallet framgår att den polisman som meddelade anmärkningen var upptagen av annat och därför inte gjorde något försök att lämna över anmärkningen till föraren. Detta utgör inte tillräckliga skäl för att sända anmärkning med post i stället för att i anslutning till själva händelsen överlämna anmärkningen på plats eller fästa den på bilen. Därmed är förfarandet oförenligt med 5 § andra stycket lagen om felparkeringsavgift.

Om bestämmelsen inte iakttas innebär det allmänt sett en beaktansvärd försämring av ägarens möjligheter att lägga fram omständigheter och bevis till stöd för ett bestridande av betalningsansvaret. Följden av att bestämmelsen sätts åt sidan får mot den bakgrunden anses vara att betalningsansvaret för felparkeringsavgiften skall undanröjas.

Polismyndighetens överklagande skall alltså avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet och undanröjer det betalningsansvar som följer av parkeringsanmärkning med ärendenummer 4708-9393-4, meddelad i Stockholms kommun den 19 februari 2003 beträffande fordonet LJP 426.