JO dnr 46-2003

3 § LVU

Vid en inspektion av Socialnämnden i Falkenbergs kommun den 1–3 oktober 2002 granskades bl.a. ärenden enligt lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, (JO:s dnr 3402-2002).

Vid granskningen av socialförvaltningens akter rörande AA, född 1984, och BB, född 1985, som båda vårdades enligt 3 § LVU , kom fram att nämndens ordförande genom beslut under 2001 hade förordnat om att vården av dem enligt LVU skulle fortsätta.

JO fann skäl att i ett särskilt ärende utreda om det funnits formella förutsättningar för nämndens ordförande att fatta beslut om att vården enligt LVU skulle bestå (JO:s dnr 46-2003). Socialnämnden i Falkenbergs kommun anmodades att komma in med ett yttrande i saken.

Socialnämndens socialutskott överlämnade som sitt remissvar ett yttrande som hade upprättats av avdelningschefen vid socialförvaltningen i Falkenbergs kommun, CC. I yttrandet anfördes följande.

/– – –/

Enligt lagstiftningen (§ 13 LVU) har tjänsteman att minst en gång var 6:e månad anmäla hur vården bedrivs och att överväga fortsatt vård enl. LVU.

Enligt delegationsordningen för Socialnämnden i Falkenbergs kommun ska övervägande av vård göras av socialutskottet. Ordförande, eller vid förhinder för denne vice ordförande, har rätt att på nämndens vägnar besluta i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Ska då anmälas vid nästa sammanträde.

Handläggaren beskriver i journalanteckningar 010821 gällande AA att Öxnevalla behandlingshem, där han var placerad, omgående samma dag krävde en omprövning för att fortsätta vården. Skälet till detta kan ha varit att den tidigare omprövningen gjordes 010206 (drygt 6 mån. tidigare) och att behandlingshemmet nu förstärkte personalresurserna kring pojken pga hans vårdbehov. Handläggaren konfererade med undertecknad och vi hittade inget alternativ till att trygga vården för honom på annat sätt än genom att tillgodose behandlingshemmets begäran.

Ordförande beskriver att det var ett akut läge gällande AA som i annat fall hade mist sin vårdplats. Beträffande BB var det själva omplaceringen från behandlingshemmet till kommunen som brådskade men mer av planeringsskäl.

Till remissyttrandet var fogat de aktuella ordförandebesluten och journalanteckningar i respektive ärende.

JO inhämtade och tog del av Socialnämndens i Falkenberg delegationsförteckning. Dessutom inhämtades per telefon upplysningar från DD som är sekreterare i nämnden.

I ett beslut den 11 februari 2005 anförde JO André följande.

Socialtjänstens insatser för barn och ungdomar skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) , SoL. Under vissa förutsättningar kan det bli fråga om att bereda unga personer vård utan samtycke. Bestämmelser om sådan vård finns i LVU. Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av förhållanden i den unges hem finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vård enligt LVU skall enligt 3 § beslutas också bl.a. om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med stöd av LVU. När vård med stöd av LVU inte längre behövs skall nämnden enligt 21 § första stycket LVU besluta att vården skall upphöra. En sådan prövning skall göras efter en framställning från en part eller på initiativ av nämnden. Enligt 13 § LVU skall nämnden regelbundet överväga och, när det gäller vård med stöd av 3 § LVU , pröva om vården enligt LVU fortfarande behövs. Av bestämmelsen framgår att om den unge har beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs ( 13 § andra stycket LVU ). Om den unge har beretts vård med stöd av 3 § skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från den senaste prövningen ( 13 § tredje stycket LVU ).

Bestämmelserna i 13 § tredje stycket LVU om att vården enligt 3 § LVU skall prövas minst en gång var sjätte månad är en minimiregel och det finns inte något som hindrar att nämnden prövar om vården skall fortsätta oftare än vad som följer av lagparagrafen.

En prövning enligt 13 § tredje stycket LVU skall resultera i ett formellt beslut som en enskild part kan överklaga till länsrätten om beslutet har gått honom emot. Ett sådant beslut skall föregås av en utredning som skall kommuniceras enligt bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen (1986:223) med den som är part i ärendet. Ett övervägande av vård enligt 13 § andra stycket LVU innebär däremot inte att något formellt beslut i frågan fattas. För det fall nämnden vid sitt övervägande finner att vården inte ger anledning till någon åtgärd av nämnden kan den lägga förvaltningens anmälan om vården till handlingarna utan att fatta något beslut. Om nämnden när den överväger vården finner att frågan om fortsatt vård skall prövas, skall nämnden se till att en utredning utförs och därefter fatta ett beslut. I det ärendet gäller bestämmelserna om bl.a. parts rätt till insyn och kommunikation.

Enligt 13 § tredje stycket LVU skall frågan om fortsatt vård med stöd av 3 § LVU prövas av socialnämnden. Detta gäller enligt 21 § LVU även beslut om att vården enligt LVU skall upphöra. I de två fall som har föranlett initiativärendet har uppkommit fråga om beslut angående fortsatt vård kan beslutas av nämndens ordförande på nämndens vägnar.

Av 10 kap. 1 § SoL framgår att för en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900) , KL. Enligt 6 kap. 33 § KL får en kommunal nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Beslutanderätten får dock inte delegeras när det gäller 1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet, 2. framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats, 3. ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt, och 4. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter ( 6 kap. 34 § KL ).

Utöver vad som följer av 6 kap. 33 § KL får en nämnd uppdra åt ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan avvaktas ( 6 kap. 36 § KL ).

I 10 kap. 4 § SoL finns en bestämmelse som utgör en sådan särskild föreskrift som avses i 6 kap. 34 § KL fjärde punkten. I 10 kap. 4 § SoL föreskrivs begränsningar i socialnämndens rätt att delegera. Där stadgas att uppdrag att fatta beslut på socialnämndens vägnar i ärenden som är en uppgift för nämnden bl.a. enligt 13 § och 21 § LVU endast får ges åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden. Vid sidan av reglerna om delegation finns i LVU och lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare (LVM) i vissa fall bestämmelser om rätt att i närmare angivna situationer av brådskande karaktär fatta beslut i socialnämndens ställe ( 10 kap. 6 § SoL ). Som exempel kan nämnas 6 § LVU enligt vilken nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat får fatta beslut om omedelbart omhändertagande om nämndens beslut inte kan

avvaktas. Någon sådan bestämmelse om rätt att fatta beslut i socialnämndens ställe finns inte när det gäller beslut enligt 13 § och 21 § LVU.

Som framgått ovan utgör bestämmelsen i 10 kap. 4 § SoL ett hinder för att delegera beslutanderätten till ett annat organ än ett utskott som består av ledamöter eller ersättare i socialnämnden. Det är således inte möjligt för nämnden att med stöd av 6 kap. 33 § KL delegera rätten att fatta beslut i en fråga som rör upphörande av vård till en ledamot eller en tjänsteman. Såvitt jag har förstått har inte heller ordföranden i de nu båda aktuella fallen fattat besluten på grundval av delegation enligt 6 kap. 33 § KL . Nämnden synes däremot anse att beslutanderätten haft sin grund i att nämnden allmänt har delegerat rätten att fatta beslut till ordföranden i frågor av brådskande natur. Delegationen i den delen har skett med stöd av den ovan nämnda bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL .

Det kan diskuteras om delegation enligt 6 kap. 36 § KL kan ske i sådana fall där ärendet gäller myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt eller när delegationsrätten är begränsad i särskilda föreskrifter, t.ex. enligt 10 kap. 4 § SoL (jfr 6 kap. 34 § p. 3 och 4). Någon inskränkning i tillämpligheten av 6 kap. 36 § KL är emellertid inte angiven i lagtexten. I förarbetena till lagrummet uttalas tvärtom att någon begränsning av möjligheterna att delegera enligt denna paragraf med hänsyn till ärendenas art inte finns ( prop. 1990/91:117 s. 205 ). Det torde därför finnas utrymme för att tolka de aktuella bestämmelserna på det sättet att det är möjligt att med tillämpning av 6 kap. 36 § KL delegera beslutanderätten till nämndens ordförande även när delegation inte är tillåten enligt 10 kap. 4 § SoL .

Oavsett hur det förhåller sig med detta, måste det ändå vara i princip uteslutet att nämndens ordförande kan fatta beslut när det gäller de regelbundna omprövningar som skall äga rum enligt 13 § tredje stycket LVU . Detta hänger samman med att dessa ärenden skall handläggas på ett sådant sätt att nämnden inte skall kunna hamna i tidsnöd. Beslutanderätten vad avser de regelbundna omprövningarna av vård enligt 3 § LVU kan därför inte delegeras enligt bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL .

När det gäller handläggningen av AA:s ärenden framgår bl.a. följande.

AA vårdades enligt 2 och 3 §§ LVU. Nämnden hade omprövat vården den 6 februari 2001 och beslutat att vården skulle bestå. Den 21 augusti 2001 omprövades vården genom ett ordförandebeslut. Beslutet anmäldes till socialnämndens socialutskott den 4 september 2001. Omprövningen hade föregåtts av att en anställd vid det behandlingshem som pojken vårdades på krävde att ett omprövningsbeslut skulle fattas samma dag. Anledningen till denna begäran var att behandlingshemmet ansåg att AA inte längre kunde vårdas på hemmet om inte ett beslut om fortsatt vård enligt 3 § LVU fattades.

Nämnden skulle rätteligen ha omprövat vården genom ett beslut som skulle ha fattats senast den 6 augusti 2001. Att nämnden inte hade gjort detta är givetvis

djupt otillfredsställande. Om nämnden underlåter att ompröva vården enligt 13 § tredje stycket LVU medför detta dock i och för sig inte att vården förfaller. Det besked som framfördes från behandlingshemmet att AA inte längre kunde vårdas vid hemmet var således inte korrekt.

I den situation som uppkom måste det ha legat nära till hands för förvaltningen att kontakta chefen för behandlingshemmet eller den centrala myndigheten, Statens institutionsstyrelse, så att hemmets misstag rörande förutsättningarna för fortsatt vård av AA hade kunnat avhjälpas. Det besked som hemmet lämnade till förvaltningen kan dock ha föranlett viss osäkerhet hos förvaltningen i frågan om AA skulle kunna hållas kvar vid behandlingshemmet. Om ordföranden inte fattade ett beslut i vårdfrågan kunde det inte uteslutas att vården av AA kunde äventyras. Mot den bakgrunden anser jag inte att det finns skäl för mig att rikta någon egentlig kritik mot ordföranden för att denne ansåg sig omgående behöva fatta ett beslut enligt vilket vården enligt 3 § LVU av AA skulle bestå. Däremot vill jag framhålla att det är allvarligt att nämnden, såsom jag nyss påpekat, inte hade omprövat vården före den 6 augusti 2001.

I sammanhanget kan tilläggas följande. När ordföranden beslutade att vården enligt 3 § LVU skulle bestå förordnade han även att vården med stöd av 2 § LVU skulle fortsätta. Av utredningen torde man kunna dra slutsatsen att även övervägande enligt 2 § LVU borde ha skett senast den 6 augusti 2001. Det är otillfredsställande att nämnden inte i tid har övervägt vården.

Av 12 § LVU framgår att för vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem. Det hem som AA vårdades på var ett sådant hem. Hans placering där var således inte beroende av att han vårdades även enligt 2 § LVU . Redan på denna grund fanns det därför inte något skäl för ordföranden att fatta beslut om fortsatt vård enligt 2 § LVU . Det är vidare uppenbart att beslutet inte har kunnat fattas med stöd av delegationsbestämmelsen i 6 kap. 36 § KL .

När det gällde BB skiljer sig omständigheterna från de som var aktuella i AA:s fall.

BB vårdades enligt 3 § LVU . Den 2 juli 2002 omprövades vården genom ett ordförandebeslut. Vården hade senast omprövats den 7 maj 2002. Anledningen till att vården omprövades genom ett ordförandebeslut i detta fall var enligt remissvaret att en omplacering till öppenvård skulle göras och att det var önskvärt att denna planering gjordes klar före semestern. I samband med omplaceringsbeslutet omprövades även vården. Av remissvaret att döma var det således praktiska skäl som gjorde att ett omprövningsbeslut fattades av ordföranden. Något utrymme för att åberopa delegationsbestämmelsen i 6 kap. 36 § KL i en sådan situation finns naturligtvis inte. Beslutet har således fattats i strid med bestämmelsen om delegationsbegränsning i 10 kap. 4 SoL.

Jag har nu något behandlat frågan om hur man skall se på tillämpningen av bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL när förutsättningarna för delegation har begränsats

enligt 10 kap. 4 § SoL . Hur regelverket skall tolkas har diskuterats även i andra sammanhang. Jag kan konstatera att det råder betydande osäkerhet om rättsläget (se bl.a. Clevesköld m.fl., Handläggning inom socialtjänsten, nionde uppl., 2005 s. 174, Höök, Intern kommunal kompetensfördelning, 2000 s. 298 f. och Svenska Kommunförbundets cirkulär nr 2001:138 s. 6). Mot den bakgrunden finner jag skäl att tillställa Regeringskansliet (Justitiedepartementet och Socialdepartementet) en kopia av detta beslut.