JO dnr 983-1998

I en anonym anmälan om Polismyndighetens i Skåne handläggning av ärenden med underåriga misstänkta gjordes gällande bl.a. att polisen hade varit i en skola och förhört barn utan att föräldrarna hade informerats och utan att någon representant för socialnämnden hade varit närvarande.

ChefsJO Eklundh beslutade att ta upp förhållandena till utredning i ett särskilt ärende.

Polismyndighetens akter i ärendena – – – granskades. Av handlingarna framgick i huvudsak följande.

Den 24 och den 26 november 1997 polisanmäldes vissa elever vid Smedstorps skola i Smedstorp för mobbning (misshandel, förolämpning och ofredande) och en lärare vid samma skola för brott mot arbetsmiljölagen . Ärendena fick uppmärksamhet i lokaltidningen. Skolledningen och enskilda föräldrar var angelägna om att omedelbara åtgärder vidtogs. Sociala myndigheter informerades och det överenskoms med skolans lärare att varje elev skulle få ett meddelande med sig hem, där det framgick att polisen skulle komma till skolan dagen därpå med anledning av de anmälningar som hade gjorts. Den 10 december 1997 faxades ett meddelande från polismyndigheten till skolan angående ”förhör/samtal” med barnen rörande anmälan om mobbning. Faxet kopierades och delades samma dag ut till barnen för vidarebefordran till föräldrarna. Barnen, som vid tillfället var mellan tio och tolv år gamla, hördes i skolan den 11 december 1997 av två polismän i en utredning om anmälda brott. Någon representant för socialförvaltningen var inte närvarande. Under fyra av förhören var inte någon förälder närvarande. I ett av dessa fall hade föräldern, som själv är polisman, meddelat att hon inte hade något att invända mot att förhöret hölls. Rektorn var närvarande vid tre av förhören. I flera av förhörs-

Polismyndigheten anmodades inkomma med en utredning och yttrande över handläggningen av de aktuella ärendena.

Polismyndigheten (bitr. länspolismästaren AA) kom in med ett yttrande. Till detta hade fogats en promemoria upprättad av polisinspektören BB.

BB

Sedan anmälan gjorts hos polisen gick anmälaren och målsäganden till lokaltidningen och ärendet fick stor publicitet då det hela publicerades ur anmälarens synvinkel.

Journalisten menade att polisen försökte mörklägga ärendet och krävde polisutredning samt att polisen inte agerat tillräckligt snabbt och kraftfullt då det bl.a. handlade om olika brott som dessutom hade pågått under längre tid (flera terminer) och som skolan inte klarat av. Flera föräldrar hörde av sig och krävde utredning eftersom situationen började bli ohållbar i klassen och flera barn mådde dåligt.

Från skolan utsattes vi för starka påtryckningar att snarast påbörja utredning särskilt som skolan enligt anmälaren inte reagerat och agerat för de misshälligheter och problem som pågick. Eftersom anmälningarna riktades mot barn i klassen och klassens lärare, krävde även rektorn ett snabbt agerande eftersom flera barn mådde dåligt och man ville ha allt utrett senast till julhelgen.

Det förekom också att föräldrar till barn i klassen ringde hem till undertecknad efter tjänstgöringen för att diskutera och påskynda en utredning. Man ville att allt skulle klarläggas eftersom man inte hade samma syn på ärendet som den som anmälaren förmedlat.

Innan arbetet påbörjades diskuterade vi den uppkomna situationen och vi diskuterade även med andra polisbefäl inom organisationen eftersom ärendet sänts tillbaka till närpolisområdet för fortsatt handläggning.

Tillsammans med skolan och föräldrar som hörde av sig gjorde vi upp en plan för att så smidigt som möjligt hantera ärendet.

Efter det att polisen varit på skolan har all form av mobbing upphört och föräldrar har på senare tid hört av sig till polisen och bett om sammanträffande (debriefing) eftersom man anser att klimatet i skolan förbättrats.

AA

I lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) föreskrivs i 13 § första stycket fjärde punkten att utredning rörande brott får inledas beträffande barn under 15 år om det är av särskild vikt att en utredning äger rum. Har den unge inte fyllt tolv år får utredning, enligt lagens andra stycke, endast inledas om det finns synnerliga skäl.

Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd om utredning av brott av barn under 15 år (FAP 403-1) kan sådant skäl bl.a. vara att uppgifter av barnet behövs av någon av de orsaker som anges i 13 § första stycket LUL eller att barnet misstänks för att ha tagit del i brottslig verksamhet tillsammans med andra som har fyllt tolv år och beträffande vilka skäl till undersökning föreligger.

Bedömning

Det framgår av dokumentationen och utredningen i ärendet att det gällde flera anmälda brott, bl.a. misshandelsfall. Det hela utspelade sig under en längre tidsperiod. Situationen i skolan och i klassen beskrevs som ohållbar vid tillfället och krav på åtgärder framfördes från olika håll. Det tolvåriga barnet påstods ha varit inblandad både i anmälan K 502780/97 och i anmälan K 502790/97. Polismyndigheten anser att det vid en samlad bedömning får anses ha varit av särskild vikt att

Polismyndigheten menar vidare att utredningen får anses ha skett på ett korrekt sätt. Polisens åtgärder vidtogs i samverkan med skolledningen och lärarpersonalen. Socialkontoret underrättades men valde att inte delta vid förhören. Föräldrarna meddelades att förhör/samtal skulle hållas med barnen i klass fem. Barnens föräldrar fanns närvarande i de flesta fallen vid förhören och i två fall fanns rektorn med. Viss kritik kan framföras mot sättet på vilket vårdnadshavarna underrättades, det vill säga med ett informationsblad som skickades med barnen hem till föräldrarna.

I ett beslut den 13 oktober 1999 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Av denna bestämmelse jämförd med 1 kap. 6 § brottsbalken (BrB) följer att förundersökning inte skall inledas om brott har begåtts av någon som vid gärningstillfället inte hade fyllt 15 år.

Av 23 kap. 3 § RB framgår att en förundersökning inleds av polismyndigheten eller åklagaren. Inledandet av en förundersökning skall dokumenteras genom ett formellt beslut ( 1 a § första stycket förundersökningskungörelsen [1947:948] [FUK]).

Vid förundersökning skall föras protokoll över vad som därvid förekommit av betydelse för utredningen ( 23 kap. 21 § första stycket RB ). Sedan en utsaga av en misstänkt eller annan har upptecknats skall, innan förhöret avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har något att erinra mot innehållet ( 23 kap. 21 § andra stycket RB i dess lydelse före den 1 april 1999).

I de fall där det på grund av gärningsmannens ålder inte skall inledas en förundersökning kan en utredning om brottet ändå verkställas enligt bestämmelserna i lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser för unga lagöverträdare (LUL).

Enligt 31 § LUL får, om någon kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott, en utredning rörande brottet inledas

1. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge,

2. om det behövs för att klarlägga att någon som har fyllt femton år har deltagit i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet, eller

4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse.

I förarbetena ( prop. 1983/84:187 s. 17 ) till första punkten i denna bestämmelse anförde departementschefen bl.a. följande.

De brott som i första hand bör föranleda utredning är enligt min mening överlagda brott mot person eller egendom och brott som vittnar om en hög grad av hänsynslöshet eller grov tanklöshet i fråga om andra människors liv, hälsa eller egendom liksom över huvud taget brott som med hänsyn till sin karaktär gör det sannolikt att behov av hjälpinsatser föreligger. Narkotikabrottslighet och brott som har samband med sådan brottslighet tillhör givetvis mycket ofta den kategorin. Genomgående bör man hålla i minnet att det i första hand är omsorgen om barnets bästa som bör beaktas vid ställningstagandet. Att märka är också att brottets svårhetsgrad bara är en av de omständigheter som socialnämnden har att beakta vid den helhetsbedömning av barnets situation som ligger till grund för nämndens överväganden angående eventuella hjälpinsatser.

Såvitt avser övriga punkter (före den 1 mars 1995, 13 § LUL) anslöt sig departementschefen till BRÅ:s arbetsgrupps förslag, som i den delen i huvudsak överensstämde med tidigare 15 § första stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) . Arbetsgruppen uttalade i fråga om dessa rekvisit bl.a. (BRÅ PM 1982:3 De unga lagöverträdarna, s. 117–121) att de hänför sig till andra intressen än att barnet och dess fostran och utveckling skall främjas. Såvitt gällde förutsättningen att uppgifter av barnet annars är av särskild vikt nämndes situationer där intresset av utredning bedömts som så viktigt att det bör få ta över önskemålet att barn inte skall behöva höras i en polisutredning. Som exempel på sådana situationer angavs i förarbetena till förundersökningskungörelsen (KonseljPM 1947 s. 80 f.) fall där en minderårig hade bragt någon om livet eller vållat brandskada. Det kunde då enligt vad som sägs i promemorian vara av stor vikt att erhålla närmare kännedom om hur gärningen utförts för att kunna fastställa dödsorsaken eller brandens uppkomst och vidare förlopp. Som exempel på värdet av en sådan utredning har nämnts att denna kan vara avgörande för bedömningen av vissa försäkringsfrågor (se JO 1975/76 s. 82).

När det gäller tolvårsgränsen uttalades i specialmotiveringen (a.prop. s. 33 f.) följande.

12-årsgränsen innefattar en avvägning mellan utredningsintresset och hänsynen till barnet. Det är dessutom uppenbart att barnet måste ha uppnått en viss mognad för att en utredning över huvud taget skall framstå som meningsfull. Ju yngre barnet är, desto starkare skäl talar för att socialnämnden ombesörjer den utredning som kan behövas rörande barnet. Detta gäller framför allt om utredningen inte motiveras av något annat skäl än att den kan ha betydelse för socialnämnden.

I 32 § LUL föreskrivs att bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6–12 §§, 13 § första stycket och andra stycket första och andra meningarna, 14 §, 17 §, 18 § andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § RB i tillämpliga delar skall gälla beträffande sådan utredning som avses i 31 § LUL.

Enligt 23 kap.10 § fjärde stycket RB bör vårdnadshavaren närvara vid förhör med den som är under femton år, om det kan ske utan men för utredningen.

Av de två polisanmälningarna framgår bl.a. att en elev påstods ha blivit utsatt för mobbning vid flera tillfällen. Sex elever, födda åren 1985–1987, angavs som skäligen misstänkta för bl.a. misshandel och ofredande. Samtliga gärningar hade begåtts i skolans lokaler. Endast en av de misstänkta hade fyllt tolv år.

Det framgår inte av handlingarna i ärendena K 502780-97 och K 502790-97 vilket slags beslut BB fattade. Enligt remissvaret rör det sig emellertid om en utredning enligt 31 § första stycket 4 LUL, dvs. en utredning som av något annat skäl än som anges i punkterna 1–3 har ansetts vara av särskild vikt. Det kan också konstateras att det inte finns någonting i utredningen som tyder på att det har förelegat ett utredningsintresse av sådant slag som åsyftas i de tre första punkterna.

Någon författningsenlig skyldighet att dokumentera ett beslut om utredning enligt 31 § LUL finns inte. En lämplig ordning är emellertid att sådana beslut dokumenteras på samma sätt som beslut om inledande av en förundersökning. Utredningsledaren bör när han dokumenterar inledandet av en LUL-utredning också ange på vilken av de fyra punkterna i 31 § första stycket LUL som beslutet grundas.

Det kan självfallet aldrig accepteras att skolelever – oavsett ålder – misshandlar och trakasserar skolkamrater på det sätt som beskrivs i polisanmälningarna. När sådant förekommer måste åtgärder vidtas. När det som här är fråga om barn som tillhör de yngre elevgrupperna är detta emellertid i första hand en uppgift för skolan och socialtjänsten.

Såvitt framgår av remissyttrandet var skälet till att polismyndigheten inledde en LUL-utredning att den utsattes för starka påtryckningar från skolan och föräldrar och att också lokalpressen hade engagerat sig i saken. De argument som framfördes från skolans och föräldrarnas sida var enligt yttrandet att flera barn mådde dåligt och att situationen i skolan var ohållbar. Av den redovisning för innebörden av regleringen i 31 § LUL som har lämnats i det föregående kan man emellertid dra den slutsatsen att det aldrig har föresvävat lagstiftaren att polisen skulle få hålla förhör med barn under femton års ålder i syfte att biträda i skolans elevvård och inre ordningshållning. Vidare kan det såväl av lagtexten som av förarbetena utläsas att det krävs mycket starka skäl för att polisen med stöd av 31 § LUL över huvud taget skall få vidta utredningsåtgärder avseende barn under tolv års ålder.

Det kan således konstateras att det inte fanns något rättsligt stöd för att verkställa en utredning enligt 31 § LUL i den aktuella situationen. Av utredningen framgår inte om det funnits anledning för polismyndigheten att, i stället för att inleda en

Det finns anledning att härutöver säga något också om hur utredningen genomfördes.

BB har i ett missiv till JO uppgett att sociala myndigheter informerades men han har inte närmare angivit vad de informerades om. Jag utgår från att han har uppfyllt sina åligganden enligt bestämmelsen i 31 § sista stycket LUL, dvs. underrättat om att en utredning hade inletts. Däremot saknas uppgift om att han skulle ha underrättat de misstänktas vårdnadshavare om detta förhållande. Några särskilda skäl att underlåta en sådan åtgärd har inte kommit fram. Underrättelse synes i stället ha skett genom kallelserna till förhören med barnen.

Som har nämnts i det föregående kallades barnen till förhören genom att polismyndigheten faxade över en skrift angående ”förhör/samtal” med barnen till skolan. Denna skrift kopierades sedan av skolpersonal och delades ut till barnen. Ett sådant förfarande kan emellertid inte befria polismyndigheten från dess skyldighet att dels underrätta vårdnadshavarna om att en LUL-utredning inletts, dels bereda dem tillfälle enligt 23 kap. 10 § fjärde stycket RB att närvara under förhöret. En sådan underrättelse respektive kallelse skall tillställas vårdnadshavarna personligen. Jag finner det högst anmärkningsvärt att polismyndigheten lade över ansvaret att underrätta vårdnadshavarna på skolan och i sista hand på barnen själva. Detta medförde att vissa föräldrar inte underrättades om utredningen och därmed inte heller fick tillfälle att närvara vid förhören.

Socialförvaltningen var enligt polismyndigheten informerad om att förhören skulle hållas men valde att inte närvara. I denna del saknar jag anledning att uttala mig.

Allmänt gäller att förhör med barn planeras noggrant och att förhören hålls på ett sådant sätt att uppmärksamhet undviks. Förhör bör om möjligt inte hållas i skolan (FAP 403-1 p. 9).

Jag kan se de praktiska fördelarna för polismyndigheten med att höra barnen i skolan. Det hade emellertid enligt min uppfattning varit betydligt mera skonsamt för barnen att hålla förhören i en mer neutral miljö. Ett sådant förfarande hade vidare gett bättre garantier för ett bra utredningsresultat.