om utredning av brott av barn under 15 år
Regeringens proposition
1983/84: 187
om utredning av brott av barn under 15 år;
beslutad den 12 april 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar OLOF PALME
STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
Barn under 15 år är inte straffmyndiga och kan därför i princip inte bli föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Brottslighet kan emellertid ibland vara ett tecken på att barnets utveckling är i fara. När åtgärder från samhällets sida måste vidtas i sådana fall, är detta i första hand en uppgift för socialtjänsten.
För att socialtjänstens hjälpinsatser skall bli adekvata och kunna sättas in i tid kan det vara nödvändigt att få klarlagt hur en misstänkt lagstridig handling från ett barns sida har gått till. Inom socialtjänsten finns inte alltid möjlighet att utreda sådana förhållanden och polisen — som ofta först får del av misstanken — saknar i princip befogenhet att göra utredningar i dessa fall. Vad polisen får göra är att hålla förhör i särskilt angivna fall, nämligen för att utröna om någon som har fyllt 15 år är delaktig i ett brott eller för att efterforska stöldgods eller om det annars är av särskild vikt att få uppgifter från barnet om gärningen.
I propositionen förelås att polisen skall kunna verkställa utredning i vissa fall när ett barn misstänks för brott. Därvid införs en helt ny grund för en sådan utredning som inte har motsvarighet i gällande rätt, nämligen att en utredning skulle vara av betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser beträffande barnet. Det innebär att det är socialnämnden som avgör om en utredning skall göras eller inte. Innan nämnden tagit ställning får dock ett polisförhör hållas med barnet.
Utredning beträffande barn som inte fyllt 12 år får enligt förslaget inledas endast om det föreligger synnerliga skäl. Detta gäller även de fall där förhör med barn får hållas redan f.n. | Riksdagen 1983184. I saml. Nr 187
Vid förhör med barn skall om hinder inte möter en företrädare för
princip närvara. Förhören bör skötas av poliser som har erfarenhet av och
särskild fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn.
Polis och äklagare får befogenhet att beträffande lagöverträdare som inte fyllt 15 år använda instituten hämtning och medtagande till förhör samt kvarstannande för förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken. Beträttande sistnämnda institut föreslås en tidsbegränsning till tre timmar — mot nuva-
rande sex timmar — när den som hörs är under FS är vare sig den hörde är
misstänkt för brott eller inte. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, föreslås dock en möjlighet att hålla kvar den hörde ytterligare tre timmar
för förhör.
Vidare föreslås en möjlighet för medborgare i allmänhet att tillfälligt gripa ett barn som tas på bar gärning i samband med brott enligt i princip samma regler som gäller då fråga är om en person över 15 år. Polisen skall då kontaktas omedelbart och förhöra barnet om brottet när det bedöms som nödvändigt. Barnet får emeHertid aldrig sättas in i polisarrest.
Dessutom föreslås att bestämmelserna i rättegångsbalken som rör beslag, husrannsakan och kroppsvisitation under vissa förutsättningar skall kunna tillämpas även på barn under 15 är som misstänks för brott. Enligt förslaget får uppgifter som rör brottsmisstankar mot barn under 15 år inte registreras.
Förslagen har bedömts kunna genomföras inom ramen för befintliga
resurser.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositio-
nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen ts. 7). lagrådets
yttrande (s. 40) och föredragande statsrådets ställningstaganden till
lagrådets synpunkter (s. 43).
För att få skälen till lagförslagen heh klara för sig måste läsaren ta del
av alla tre texterna.
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare dels att nuvarande 13 och 14 88 skall betecknas 19 §, dels att den nya 19 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 13-18 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
13§
Kan ett barn misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas
I. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på barnet,
2. om det behövs för att klarläggå om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efter- Jorska gods som har åtkommits genom brottet, eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har barnet inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl.
Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om utt en utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshuavaren får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underriättelse.
14§
Bestämmelserna om förunder-
sökning i 23 kap. 3§,4§,6- 12 §§,
13.8 första stycket och andra stycket andra och tredje meningarna, 14§.17 §,18§ andra stycket, 19 $, 21 § och 24 § rättegångsbalken
skall i tillämpliga delar gälla be-
träffande sådan utredning som uvses i 138.
Prop. 1983/8c: 187
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Iydelse
158 Under utredning som avses t13§ skall, om hinder inte möter, företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med barnet.
Innan socialnämnden har viurat sig angaende betydelsen av en utredning enligt 13 § första stycket I. fär utredningen inte omfatta annan åtgärd än förhör med barnet. Om brotusmisstanken kvarstår efter förhöret. skall protokoll över detta omgående sändas till socialnämnden.
168 Hur ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på Hlykt från brottsplatsen. tår barnet gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall barnet skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.
178 År ett bärn misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott fär. om det finns särskilda skål. beslag, husrannsakan och kroppsyvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot barnet. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och om verkan av att atal inte väcks skall i ställer avse bevistalan och talan om
förverkande samt verkan av att så-
dan talan inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24-26 kap. rättegångsbalken får inte användas.
18§
Har en utredning inletts med stöd av 13.8 första stycket I, skall sedan utredningen har avslutats
protokoll över denna så snart som
möjligt sändas till socialnämnden.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
138! 198
Misstänkes någon hava begått Misstänks ett barn för att före
brottslig gärning innan han fyllt 15 femton års ålder ha begått ett brott
år må. efter framställning av social- fär åklagare. om det krävs ur all-
nämnd eller länsstyrelse. åklagare. män synpunkt. efter framställning
om det fiines påkallat uv allmän av socialnämnd. länsstyrelse eller synpunkt. hos domstol begära vårdnadshavare för barnet. begära prövning huruvida den misstänkte prövning hos domstol huruvida
begått gärningen (be vistalan). barnet begått brottet (bevista-
lan).
1458 Om bevistalan skall vad som gäl- Vid bevistalan tillämpas bestämler beträffande allmänt åtal för melserna beträffande allmänt åtal
brott. för vilket är stadgat fängelse i för brott. för vilket är stadgat fängmer än ett år. äga motsvarande else i mer än ett år. I fråga om
tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. tvångsmedel gäller 17 §. Sådan räträttegångsbalken är stadgat skall tegångskostnad som avses i 31 kap. dock icke gälla beträffande dylik I $ rättegångsbalken skall statsver-
ralan. Sådan — rättegångskostnad ket stå för.
som avses i 31 kap. I $ rättegångsbalken skall stanna 4 statsverket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
23 kap.
98 Ej vare någon, som icke är anhäl- Den som inte är anhållen eller len eller häktad, skyldig att kvar- häktad är ine skyldig att stanna
stanna för förhör längre än sex tim- kvar för förhör längre än sex tim-
mar. Finnes det vara av synnerlig mar. År det av synnerlig vikt, att
vikt. att den som kan misstänkas den som kan misstänkas för brottet för brottet är tillgänglig för fortsatt är tillgänglig för fortsatt förhör, är förhör, vare han dock skyldig att han skyldig att stanna kvar ytertikvarstanna ytterligare sex timmar. gare sex timmar.
Den som är under femton år är
inte skyldig att stanna kvar för för-
hör längre än tre timmar. Om det
är av synnerlig vikt för utredning-
en, är den hörde skyldig utt kvar-
stanna vtterligare tre timmar.
"Senaste lydelse 1981: 1286.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
Sedan förhöret avslutats eller ti- Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att den, då den hörde är skyldig att kvarstanna, utgått, äge han ome- stanna kvar, utgått, får han ome-
delbart avlägsna sig; utan synnerli- delbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl må ej fordras, att han infin- ga skäl får det inte krävas att han ner sig till nytt förhör tidigare än infinner sig till nytt förhör tidigare tolv timmar därefter. än tolv timmar därefter..
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Iydelse
17 §8'
Vad som sägs I denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott.
2. den som har intagits 1 häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt och
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket. 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvärd i anstalt.
Denna lag tillämpas inte på barn
som gripits enligt 16. .-$ lagen |
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag träder i kraft den I januari 985.
! Senaste lydelse 1980: 931.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-03-08
Närvarande: statsministern Pal. re. ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundqvist. Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Hjelm-Wallén. Peterson, Andersson. Boström, Gradin. Dahl. R.: Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickhom
Lagrådsremiss om utredning av brott av barn under 15 år
1¶Inledning
För brott som ett barn under 15 år har begått kan straff eller annan
straffrättslig påföljd inte komma i fråga. Om samhället griper in till följd av
ett sådant brott. sker det normalt enligt de förutsättningar som anges i lagstiftningen om socialtjänstens verksamhet.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerade år 1979 en rapport (1979:2) Samhället och de unga lagöverträdarna. där bl.a. samhällets åtgärder mot lagöverträdare under 15 år behandlades. Med hänvisning tll de forskningsresultat som redovisades i rapporten tillkallade BRÅ en arbetsgrupp för att utreda vilka åtgärder som bör vidtas från samhällets sida när ungdomar under 15 år har begått brott. Arbetsgruppens överväganden har redovisats i promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna, som genom beslut av BRÅ:s styrelse har överlämnats till justitiedepartementet. I promemorian föreslås bl. a. att polisen får befogenheter att utreda brott av lagöverträdare under 15 år. i vart fåll om den unge fyllt 12 år. Förslaget
berör också möjligheterna att mot barn under 15 år använda vissa i rättegångsbalken (RB) reglerade tvångsmedel samt frågan om registrering bör
ske av brottsmisstankar mot barn under 15 år.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksåklagaren (RÅ, domstolsverket. rikspolisstyrelsen (RPS), datainspektionen, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen. hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall. statens ungdomsråd. länsstyrelsen i Blekinge län, styrelsen för Hammargårdens yrkesskola, utredningen tJu 1977:08) om barnens rätt. socialdatautredningen (S 1980:04), socialberedningen (S
1980: 07), Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun, Partille kommun, Skellefteå kommun, Centralorganisationen SA-
CO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska polisförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveri-
ges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveri-
ges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges
polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomers per-
sonal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund, Föreningen Barnens rätt i
samhället och Riksförbundet Hem och skola. RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Stockholms åkla-
gardistrikt och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs
och Uppsala län. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från länsstyrelsens allmänna enhet, polisstyrelserna i Karlshamns och Karls-
kronas polisdistrikt, skolstyrelsen i Karlskrona kommun, socialnämnderna i Karlshamns, Karlskrona och Ronneby kommuner samt länsskolnämnden i Blekinge län. Stockholms kommun har bifogat yttranden från stadskansliets juridiska avdelning, socialnämnden och skolstyrelsen. Malmö kom-
mun har bifogat yttranden från socialnämnden, skolstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen. Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till yttrandet från Sveriges socionomers personal- & förvaltnings-
tjänstemäns riksförbund.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartemientet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 507-82).
I detta ärende bör till protokollet fogas dels en sammanfattning av promemorieförslaget som bilaga I, dets arbetsgruppens lagförslag som bilaga 2.
Beträffande gällande ordning och arbetsgruppens närmare övervägan-
den lämnar jag översiktliga uppgifter i det följande, men i huvudsak får jag
hänvisa till promemorian. | |
2¶Föredragandens överväganden
2.1¶Allmänna utgångspunkter
Ungdomsbrottsligheten och dess utveckling har sedan lång tid tillbaka
väckt oro och även varit ett återkommande tema i den allmänna debatten.
Även om den officiella kriminalstatistiken är så utformad att den inte
genomgående omfattar ungdomar som inte har uppnått straffbarhetsåldern
15 år, anses det inte råda någon tvekan om att brottsligheten bland barn och ungdom har ökat. Ungdomskriminaliteten bedöms i stor utsträckning vara koncentrerad till åldrarna 12—17 år och brottsligheten anses i Övervä-
gande grad vara av typen gängbrottslighet.
För att vi skall komma tillrätta med den tilltagande barn- och ungdomskriminaliteten krävs åtgärder på lång sikt och bred front. Insatser på många olika samhällsområden behövs. I ett längre perspektiv måste insat-
serna syfta till att bl.a. genom förebyggande åtgärder förbättra situationen för barn och ungdomar. Åtgärder med brottsförebyggande inriktning beträffande barn och ungdomar ankommer inte i första hand på rättsväsen-
dets myndigheter utan på andra organ, t. ex. socialtjänsten, skolväsendet och arbetsmarknadsmyndigheterna. På rättsväsendets område behövs
emellertid också åtgärder. I synnerhet polisens insatser mot barn- och '
ungdomsbrottsligheten fyller en viktig funktion både när det gäller det
brottsförebyggande arbetet och i fråga om spaning och utredning beträffande brott begångna av ungdomar.
Det är enligt min mening angeläget att man under det mer långsiktiga och
omfattande arbete som behövs för att minska barn- och ungdomskriminali- teten också vidtar åtgärder som i och för sig kan framstå som begränsade
men som kan leda till en viss förbättring av situationen. Vissa frågor av sådant slag beträffande lagöverträdare under 15 år har övervägts i BRÅ-
promemorian.
Arbetsgruppen utgår från att det varken för ungdomarnas egen del eller
från samhällets synpunkt är tillfredsställande att lagstridiga handlingar av
dessa ungdomar i praktiken ofta inte föranleder någon åtgärd. Det är,
framhåller arbetsgruppen, från samhällets synpunkt viktigt att man i görligaste mån tar till vara möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt markera
var gränserna går för vad som är socialt acceptabelt för att på så sätt få
ungdomarna att lära sig samhällets normsystem. Jag delar denna bedömning.
Arbetsgruppen föreslår att polisens ansvar för att utreda brott av unga
lagöverträdare under 15 år vidgas. F.n. kan förundersökning inte ske rörande brott som misstänks vara begångna av barn under 15 år. Däremot får polisförhör ske i vissa:särskilt angivna fall, nämligen för att utröna om någon som har fyll 15 år är delaktig i ett brott eller för att efterforska stöldgods eller om det annars är av särskild vikt att få uppgifter från barnet om gärningen. |
Enligt promemorieförslaget skall en regelrätt förundersökning kunna äga
rum i de fall då förhör f.n. får hållas. Detta innebär att polis och åklagare ges befogenhet att beträffande lagöverträdare som inte fyllt 15 år använda
instituten hämtning och medtagande till förhör samt kvarstannande för
förhör enligt 23 kap. RB. Dessutom föreslås en ny grund för förundersök-
ning, nämligen att en polisutredning är av betydelse för socialnämndens handläggning. Enligt förslaget bör socialnämnden se till att ett uppföljande samtal — helst i omedelbar anslutning till polisförhöret — hålls med barnet
och dess vårdnadshavare. Det föreslås vidare att förundersökningar som
rör barn och ungdomar görs vid särskilda ungdomsrotlar vid polisen och att. om möjligt. en social jourgrupp knyts till dessa ungdomsrotlar. Någon
registrering av brottsmisstankar mot barn under 15 år skall inte få ske. Sluttigen föreslås att bestämmelsen i 24 kap. 7 § andra stycket RB om rätt för enskilda personer att gripa den som anträffas på bar gärning eller
"flyende fot”, s.k. envarsgripande. skall kunna tillämpas även beträffan-
de barn under 15 år.
Promemorieförslagen har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanserna. Enigheten är stor om att polisen bör ges ett ökat utredningsansvar när det gäller lagöverträdare under 15 år. Även förslaget om envars-
gripande stöds av remissinstanserna. De lagtekniska lösningarna godtas
också I stort sett. Tankarna bakom förslagen om särskilda ungdomsrotlar. sociala jourgrupper och socialtjänstemans uppföljande samtal välkomnas
allmänt. Från åklagarhåll har man emellertid beklagat att arbetsgruppens
överväganden inte omfattat en genomgång av alla tvångsmedel. bl. a. ett så frekvent tvångsmedel som husrannsakan. Några remissinstanser har i frå-
gan huruvida registrering av brottsmisstankar mot barn bör ske anslutit sig till ett särskilt yttrande i den delen. vari förordas att viss registrering skall
ske för forskningsändamål.
Det förhållandet att brott begångna av ungdomar under 15 år ofta inte
föranleder någon reaktion från samhällets sida har tagits upp av riksdagen
vid 1982/83 års riksmöte. Med anledning av en motion (1982/83: 1592) om dels prioritering av insatser mot ungdomsbrottslighet. dels åtgärder mot
lagöverträdare under 15 år samt en motion (1982/83: 373) om översyn av
lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) och av ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och åklagarmyn-
digheten. uttalade justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande. att frågan om behovet av ändrad lagstiftning eller andra åtgärder som motionärerna förespråkade till stor del var avhängig av utfallet av socialtjänstreformen samt att. eftersom tillräckliga erfarenheter på området inte vunnits. ytterligare tid fick avvaktas innan man kunde påräkna ställningstaganden från regeringens sida (JuU 1982/83:35, rskr 319). Frågan har
äterkommit i motioner till innevarande riksmöte (1983/84: 1152. 1351).
För egen del menar jag att det för den relativt begränsade fråga som det nu rör sig om knappast finns anledning att avvakta någon mer allmän utvärdering av socialtjänstreformen. Jag ser en reform som angelägen inte bara för att öka möjligheterna att markera för de unga vad som är socialt
acceptabelt utan också för att lösa vissa andra mer praktiska problem vid ingripanden mot barn under 15 år. Enligt min uppfattning ger arbetsgrup-
pens promemoria ett gott underlag för lagsuftning i ämnet. Väsentligt för mitt ställningstagande är inte minst den breda anslutning som förslaget har fått från remissinstansernas sida.
2.2¶Vilken myndighet bör genomföra brottsutredning då barn under 15 år misstänks ha begått brott?
Mitt förslag: Polisen ges vidgad befogenhet att utreda brott av barn som inte fyllt 15 år. Befogenheten innebär inte någon inskränkning i social-
nämndens ansvar på området.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (promemorian
s. HH l—-117).
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag eller lämnar det utan erinran. En remissinstans, socialberedningen, ställer sig tveksam till om förslaget är ägnat att främja en utveckling som
står I överensstämmelse med socialtjänstlagens utgångspunkter.
Skäl för mitt förslag: För brott som någon under 15 år har begått kan enligt svensk rätt straff eller annan brottspåföljd inom straffrättsskipningen inte förekomma. I 33 kap. I & brottsbalken (BrB) föreskrivs nämligen. att påföljd inte får ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt 15 år.
En följd av detta blir att de regler som i RB är knutna till att ett brott har begåtts inte utan vidare kan tillämpas på brott av barn under 15 år. Ett
sådant brott skall sålunda i regel inte föranleda förundersökning, eftersom
det från straffprocessuell synpunkt saknas anledning till att utreda brottet.
Under vissa omständigheter kan domstol ändå få pröva huruvida ett barn under 15 år begått brottslig gärning. Institutet kallas enligt 13 § LUL
för bevistalan. Sådan talan förs av åklagare på framställning av social-
nämnd eller länsstyrelse, om det anses påkallat ur allmän synpunkt. Beträffande -proceduren gäller i huvudsak samma allmänna regler som för processen i brottmål för unga över 15 år. Domstolens avgörande av saken
sker genom dom. Domen innehåller endast ett uttalande antingen att rätten
funnit att den unge begått gärningen eller att det inte blivit styrkt att han
begått den. Institutet, som är avsett närmast för sådant fall där barnet
misstänks för en gärning av mycket allvarlig beskaffenhet, har mycket
sällan använts i praktiken. Dessutom finns enligt 15 § förundersökningskungörelsen (1947: 948) möjligheter att I vissa fall hålla polisförhör med ett barn vid misstanke om brott av barnet. En närmare redogörelse härför
lämnar jag i det följande tavsnitt 2.3).
Om samhället anser att ett ingripande till följd av brottslig gärning av ctt
barn under 15 år är nödvändigt, får det i princip ske enligt de förutsättning-
ar som anges i den lagstiftning som reglerar socialtjänstens verksamhet. dvs. främst socialtjänstlagen (1980: 620) och lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa lagar trädde i kraft den I
januari 1982 i samband med att barnavårdslagen från år 1960 upphörde att
gälla. Den aktuella lagstiftningen bygger på grundtanken att samhället har
ett särskilt ansvar för att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver (12 § socialtjänstlagen).
Som socialtjänstlagen är uppbyggd är det kommunerna som genom socialnämnden har huvudansvaret för åtgärder beträffande personer under 15 år som begått brott. Med tanke på soctalnämndernas roll i sammanhanget är deras verksamhet i första hand inte inriktad på att utreda brott i dessa fall. De har emellertid i princip en allmän skyldighet att inleda utredning av vad som kommit till deras kännedom i det fall ett behov av ett ingripande kan anses föreligga. Brottslighet kan ju vara ett tecken på bristande anpassning hos barnet som innebär att åtgärder behöver vidtas. även om detta naturligtvis långt ifrån alltid behöver vara fallet.
I socialtjänstlagen finns ingen katalog över åtgärder som socialnämnden skall vidta då ett barn visar sig ha behov av stöd. I stället anges vissa riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhillsorgan och med organisationer och andra föreningar (8 §). I socialtjänstlagen finns inte några bestämmelser om tvångsåtgärder. Ingripande med tvång mot unga regleras i stället i LVU. Ett sådant ingripande skall ha sin grund i ett vårdbehov. som inte kan tillgodoses i frivilliga former inom socialtjänsten i övrigt. Bestämmelserna i LVU ersätter i viss utsträckning barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall. om samtycke inte kan fås, beredas den som är under 18 är om antingen brister i omsorgen om honom eliter något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende a $).
Den gällande regleringen vilar alltså på den principiella utgångspunkten att det är socialnämnden som har ansvaret för att vid behov vidta åtgärder. när det misstänks att ett barn under 15 år har begått en lagstridig handling. Denna ordning fungerar naturligtvis bra i många fall. men den har också visat sig vara förenad med vissa nackdelar. Från socialtjänstens sida ställer man sig sålunda i praktiken ofta starkt tveksam till att ha hand om uppgifter som har karaktären av brottsutredningar. Detta anses kunna försvåra fortsatt samarbete med familjen för stöd och behandling. Vidare har man hänvisat till att socialtjänstens personal saknar utbildning för sådana uppgifter och att dessa är oförenliga med personalens yrkesroll. I praktiken blir det därför ofta så — särskilt naturligtvis i bestridda eller annars komplicerade fall — att någon utredning från socialtjänstens sida inte kommer till stånd. Eftersom polisen å sin sida normalt är förhindrad att utreda brottet, innebär detta ibland att någon åtgärd över huvud taget inte vidtas från samhällets sida i dessa fall.
Prop. 1983/84: 187 | 13
Arbetsgruppen föreslår som nämnts att polisen ges ett större ansvar för
undersökning av brott som misstänks ha begåtts av barn under 15 år och att detta ansvar skall omfatta att. så långt det är möjligt, klarlägga om brott
pen framhåller att ansvaret inte skall innebära någon inskränkning i social-
"nämndernas rätt och skyldighet att göra utredningar. Bestämmelserna om förundersökning i RB och i förundersökningskungörelsen bör enligt arbetsgruppens förslag gälla i tillämpliga delar.
Själv vill jag först framhålla att jag finner det klart att man inte bör ändra på principen att ansvaret för åtgärder från samhällets sida i anledning av brott av barn under 15 år normalt vilar på socialnämnderna. Därmed är emellertid inte sagt att nämnderna inte skulle kunna få hjälp av polisen med att verkställa utredningar om brott av barn under 15 år. Jag fäster därvid : framför allt avscende vid att den nuvarande ordningen av allt att döma
ganska ofta får den konsekvensen att även förhållandevis allvarlig brottslighet av barn under 15 år i praktiken inte blir föremål för någon åtgärd från samhällets sida. Det har visserligen varit omdiskuterat i vad mån ingripan-
den av samhället i sådana situationer verkligen medför några fördelar generellt sett. Den allmänna uppfattningen torde dock numera vara att det ofta ligger ett visst värde t att de unga I dessa fall möts av en reaktion som markerar var gränsen går för vad som är socialt acceptabelt. Att detta i första hand bör vara en uppgift för föräldrar eller andra vårdnadshavare hindrar inte att även samhället här har ett ansvar. Mycket ofta torde ett förhör tillsammans med ett uppföljande samtal vara fullt tillräckligt som reaktion. men i en del fall kan naturligtvis brottet ge en antydan om att mera fortlöpande hjälpinsatser behövs.
Jag har förståelse för att man från socialtjänstens sida finner det främ-
mande för verksamheten att tå befattning med utredningar om brott. Detta talar för att polisens möjligheter att göra brottsutredningar i de situationer som diskuteras här bör utvidgas. Det kan ju i många fall te sig naturligt att brottsutredningar genomförs av samma samhällsorgan, oavsett i vilken åldersgrupp den misstänkte råkar befinna sig. En stor del av den brottslighet som det nu är fråga om är erfarenhetsmässigt f.ö. av typen gängbrotts-
några kan vara över 15 år. . Vidare bör framhållas att en brottsutredning kan omfatta dels det till
polisverksamheten hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete som avser att klarlägga om något brott har förövats och om det föreligger skäl till misstanke mot någon. dels den utredning som äger rum sedan misstanken riktats mot någon viss person. Såsom arbetsgruppen
framhåller finns inte alltid någon bestämd gråns mellan dessa stadier av polisens brottsutredning. Det ter sig därför ofta opraktiskt med en ordning
som innebär att utredningar får skickas fram och tillbaka mellan polismyndighet och socialnämnd då någon under 15 år som utpekats som misstänkt
förnekar att ha haft med brottet att göra och utredningen därför behöver kompletteras. En sådan uppdelning av brottsutredningen mellan polis och socialnämnd är, såsom också framhållits av RÅ vid remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria, ägnad att medföra ineffektivitet och tungroddhet.
Ytterligare en omständighet som man bör hålla i minnet är att anmäl-
ningar om brott normalt görs till polisen. Polisen är den myndighet som i
sin övervakningsverksamhet är närmast till att upptäcka att ett brott har begåtts. Det bör därför såsom arbetsgruppen påpekar påskynda handlägg-
ningen, om polisen på eget ansvar får sätta igång en utredning. En viktig
synpunkt är också att polispersonalen har utbildning för uppgiften även i den mån utredningen innefattar annat än förhör med den misstänkte. Förmågan att göra straffrättsliga bedömningar får antas vara större hos polispersonal än hos socialarbetare, något som kan vara av värde för den unge särskilt om hans inblandning inte alls har varit brottslig.
Jag är medveten om att det är en utomordentligt svår och känslig uppgift för polisen att genomföra utredningar som rör barn. De skäl som jag redovisat nyss är emellertid så starka att jag liksom remissinstanserna anser mig kunna biträda arbetsgruppens överväganden till den del dessa leder fram till att polisen bör få ökade befogenheter att verkställa utredningar i de nu avsedda fallen.
Arbetsgruppen har föreslagit att brottsutredningar i dessa situationer bör
göras i förundersökningens form. Såtillvida delar jag gruppens uppfattning
att jag finner det klart att vissa av bestämmelserna i 23 kap. RB i princip bör gälla även när brottsmisstankar riktas mot den som är under 15 år,
dock naturligtvis med vissa modifieringar med hänsyn till att det rör sig om barn. Som arbetsgruppen framhåller kommer utredningen till övervägande del att utgöras av förhör med det barn som är misstänkt. Till detta kan komma förhör med andra delaktiga. Behövs utredning av annat slag bör hinder härför i princip inte möta.
Jag vill emellertid redan här slå fast att jag finner det mindre lämpligt att
beteckna de utredningar som behöver göras I nu aktuella fall som ”förundersökning”. En förundersökning syftar ju till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal. Därvid måste preliminär ställning tas till uppsåtsfrågor, brottsrubricering och andra spörsmål av rättslig natur.
I de fall som det här gäller är sådana ställningstaganden som regel inte
behövliga. För socialnämnden — som skall pröva frågan om eventuella hjälpinsatser med utgångspunkt i en helhetsbedömning av barnets situation — är det normalt tillräckligt att det händelseförlopp i vilket barnet har tagit del blir närmare klarlagt. Huruvida barnets handlande formellt skulle ha
betraktats som ett brott. om det varit fråga om en straffmyndig person, och
hur detta i så fall skulle ha rubricerats är däremot i princip ovidkommande. Från barnets synpunkt får det dessutom betraktas som mindre lämpligt att
man från polisens eller åklagarens sida tar uttrycklig ställning till sådana frågor. Generellt bör i fråga om utredningar beträffande brott av barn gälla, alt utredningen aldrig skall drivas längre än vad som är påkallat med
hänsyn till dess syfte.
Jag vill vidare understryka att intresset av att en utredning kan genomföras givetvis måste vägas mot de påfrestningar som utredningen kan medföra för barnet. Jag återkommer till detta i det följande men vill redan nu framhålla att personella tvångsmedel som häktning, anhållande och rese-
förbud av uppenbara skäl inte bör komma i fråga. Användande av andra
tvångsmedel kommer jag att diskutera närmare i det följande (avsnitt 2.5).
2.3 Avgränsningen av polisens utredningsbefogenheter
Mitt förslag: Utredning genom polisens försorg rörande brott av barn
får — vid sidan av de fall då det är tillåtet i dag — ske när en utredning är av betydelse för att avgöra behovet av socialnämndens insatser rörande barnet. Någon utredning skall dock som regel inte inledas om barnet
inte fyllt 12 är. :
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (promemorian s. 117 - 121).
Remissinstanserna: Många remissinstanser som har berört frågan lämnar arbetsgruppens förslag utan erinran. Främst från åklagarhäll har man dock
uttryckt tveksamhet till tanken att polisens befogenheter att verkställa utredningar i vissa fall skall vara helt sammankopplade med socialnämn-
dens behov. BLa. RÅ föreslår att det också skall ställas upp ett krav på att
brottet skall vara av en viss svårhetsgrad. Andra remissinstanser har liknande synpunkter.
Skäl för mitt förslag: Enligt gällande rätt har polisen vissa befogenheter att hälla förhör med barn som inte uppnått stratfbarhetsäldern. Har en straffmyndig medverkat i brottslighet, kan det sålunda vara nödvändigt att höra barn under 15 är för att kunna bedöma den äldres brottslighet. Även i vissa andra fall. då det är av särskild vikt att erhålla uppgifter av barnet angående gärningen och dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat
sätt än genom förhör med barnet. kan det erfordras att polisförhör äger
rum. Som exempel nämns i förarbetena till förundersökningskungörelsen att det. när en minderårig bragt annan om livet eller vållat brandskada, kan vara av stör vikt att erhålla närmare kännedom om hur gärningen utförts
för att kunna fastställa dödsorsaken eller brandens uppkomst och vidare förlopp. eftersom detta I sin tur kan vara avgörande för bedömandet av vissa försäkringsfrågor.
Avgränsningen av polisens befogenheter i nu nämnda hänseenden har
kommit till uttryck i 15 § första stycket förundersökningskungörelsen. Där
sägs att, om det förekommer anledning att anta att brottslig gärning blivit
begången av barn som ej fyllt 15 år, förhör inte får hållas med barnet annat än för att utröna huruvida någon som uppnått nämnda ålder är delaktig
eller för att efterforska gods som åtkommits genom brottet eller om det eljest är av särskild vikt att erhålla uppgifter av barnet angående gärningen
samt dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat sätt än genom förhör med barnet. Sådana förhör får enligt andra stycket i samma paragraf inte hållas utan särskilt medgivande av undersökningsledaren. 1 övrigt
gäller enligt förarbetena för dessa förhör att de bör hållas i den ordning som är föreskriven för förhör under förundersökning, dvs. enligt 23 kap. RB,
och att dessutom de allmänna föreskrifterna angående tillvägagångssättet
vid förhör med barn, dvs. 16 — 19 §§ förundersökningskungörelsen, skall tillämpas. Vid sidan av formliga förhör får polisen ställa frågor till barnet,
om det är absolut nödvändigt för att få reda på om barnet har begått
gärningen (15 §tredje stycket förundersökningskungörelsen). Sådana myc-
ket kortfattade förhör torde få begagnas för att spaningsverksamheten hos polisen skall underlättas, dvs. för att man skall få underlag för att bedöma
om spaningsverksamheten kan avbrytas eller skall fortsätta.
Arbetsgruppen föreslår att det, vid sidan av de förutsättningar som nu gäller för att polisen skall få höra barn under 15 år, som en ny förutsättning
införs att undersökningen har betydelse för socialnämnden. Enligt förslaget skall alltså undersökning rörande brottet ske 1) om det kan antas ha betydelse för socialnämndens handläggning av ärende rörande barnet, 2)
om det behövs för att klarlägga huruvida någon som fyllt 15 år har tagit del
i brottet, 3) om det behövs för att efterforska gods som åtkommits genom brottet och 4) om det annars är av särskild vikt att undersökningen äger rum. Som en allmän begränsning i fråga om barn som inte fyllt 12 år föreslås att undersökning får ske endast om det föreligger synnerliga skäl.
I likhet med arbetsgruppen anser jag det naturligt att en ny befogenhet för polisen att inleda utredningar anknyts till utredningens betydelse för
socialnämnden. Jag kan också i princip ansluta mig till de överväganden arbetsgruppen gjort i denna fråga. Det innebär att polisen primärt bör
kunna göra bedömningen av om förutsättningar för att påbörja en utredning föreligger. Socialnämnden bör dock omedelbart underrättas om att en
utredning har inletts, och detsamma bör gälla barnets vårdnadshavare, om
inte särskilda skäl talar mot det. Skulle socialnämnden begära att en
utredning görs, måste man naturligtvis från polisens sida utgå från att en
utredning har betydelse för nämnden.
Jag anser det överflödigt att ställa upp något krav på att brottet skall vara av viss svårhetsgrad. Självfallet har i- enlighet med vad arbetsgruppen konstaterat den brottsliga handlingens straffvärde ett visst inflytande på frågan om utredningen kan antas.ha betydelse för socialnämnden. En
undersökning framstår naturligtvis typiskt sett som viktigare ju allvarligare ett brott är.
De brott som i första hand bör föranleda utredning är enligt min mening överlagda brott mot person etler egendom och brott som vittnar om en hög grad av hänsynslöshet eller grov tanklöshet i fråga om andra människors liv, hälsa eller egendom liksom över huvud taget brott som med hänsyn till sin karaktär gör det sannolikt att behov av hjälpinsatser föreligger. Narkotikabrottslighet och brott som har samband med sådan brottslighet tillhör givetvis mycket ofta den kategorien. Genomgående bör man hålla i minnet att det i första hand är omsorgen om barnets bästa som bör beaktas vid ställningstagandet. Att märka är också att brottets svårhetsgrad bara är en
av de omständigheter som socialnämnden har att beakta vid den helhetsbe-
dömning av barnets situation som ligger till grund för nämndens överväganden angående eventuella särskilda hjälpinsatser.
I fråga om den närmare utformningen av en bestämmelse om att utred-
ning skall få göras när den är av betydelse för socialnämnden återkommer
jag i specialmotiveringen. När det gäller övriga grunder för att inleda utredningar ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag, som i den delen i sak överensstämmer med 15 § första stycket förundersökningskungörel-
sen.
Jag anser i likhet med arbetsgruppen att särskild restriktivitet måste iakttas när det gäller att överväga om en utredning skall få äga rum om brottsmisstankar riktas mot ett barn som inte fyllt 12 år. Att helt undanta
barn i så låg ålder från bestämmelsernas tillämpningsområde framstår av
olika skäl som mindre lämpligt, men jag delar arbetsgruppens uppfattning att utredning i dessa fall bör få äga rum endast om det finns synnerliga skäl.
Enligt arbetsgruppen torde förslaget kunna genomföras inom ramen för redan tillgängliga resurser både hos polismyndigheter och hos socialförvaltningar. Några remissinstanser har ansett att vissa resursförstärkningar erfordras.
Genomförs mitt förslag, innebär detta att polisen får utvidgade befogen-
heter i fråga om utredning av brott som har begåtts av barn. I rådande statsfinansiella läge kan några resursförstärkningar inte påräknas för det här aktuella ändamålet. I vad mån de utredningar som det här gäller kan
genomföras inom ramen för de nuvarande resurserna blir en fråga som får
lösas i den ordning som gäller för polisens prioriteringar i allmänhet. Den förestående organisationsreformen inom polisväsendet (tfr prop. 1983/84:89) innebär att medborgarrepresentanterna i polisstyrelsen får starkt inflytande i dessa frågor. Bl.a. av de skäl som har angetts nyss är det inte lämpligt att göra utredningarna obligatoriska.
Såsom arbetsgruppen konstaterat bör polismyndigheten och social-
nämnden samråda och dra upp de närmare riktlinjerna för verksamheten innan man inom ett polisdistrikt mer systematiskt börjar att utreda brott av
misstänkta under 15 år. Självklart är det lämpligt om polismyndigheten och
2 Riksdagen 19831/84. 1 saml. Nr 187
Prop. 1983/84: 187 | | 18
socialnämnden redan före reformens ikraftträdande kommer överens om hur kontakterna skall tas mellan myndigheterna när ett fall blir aktuellt liksom om de rutiner i övrigt som bör tillämpas.
Jag vill i det sammanhanget tillägga att jag för min del tror att det på sikt
kan visa sig lönsamt att satsa på åtgärder från polisens sida när det gäller brott av minderåriga. Vad det handlar om är ofta att på ett tidigt stadium
söka bryta en utveckling, som annars med tiden kan bli dyrbar både för den enskilde och för samhället.
Ansvaret för en utredning som påbörjats och bedrivs inom polismyn-
digheten bör ligga hos undersökningsledaren. Om emellertid utredningen har påbörjats på begäran av socialnämnden och nämnden därefter förklarar att den inte önskar att utredningen fullföljs. måste undersökningsle-
daren ta hänsyn till detta. I det fallet blir ett sådant ställningstagande från
nämndens sida bindande för polismyndigheten.
Undersökningsledaren bör också innan han eller hon beslutar om under-
sökning och förhör särskilt beakta om det gått lång tid sedan gärningen
begicks. Ju längre tid som har passerat. desto mindre angeläget blir det att inleda undersökningen eftersom, enligt vad som allmänt hävdas. barnets möjligheter att förstå att samhällsreaktionen inträffar på grund av brottet
då minskar. Enligt min uppfattning bör naturligtvis sekretess även gälla för utredningar som berör barn. Att sekretess kommer att gälla för dessa utredningar följer av 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980: 100).
2.4 Skyndsam handläggning m. m.
Mitt förslag: Skyndsamhet skall iakttas i fråga om utredningar som gäller brott av barn. Några bestämda tidsfrister för utredningarna hos polismyndighet eller socialnämnd föreskrivs dock inte. Förhören hos polisen bör såvitt möjligt utföras av poliser som har erfarenhet av och särskild fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn. Som regel skall en företrädare för socialtjänsten närvara.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (promemorian s. 130 och 131).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som berört frågan instämmer
i vikten av en skyndsam handläggning och tillstyrker arbetsgruppens för-
slag eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att bestämda
tidsfrister för utredningarna bör föreskrivas. Socialberedningen framhåller att frågan hur man skall åstadkomma en samhällsreaktion som framför allt inträffar snabbt och uppfattas som konsekvent är den mest angelägna uppgiften när det gäller att effektivisera arbetet med de unga lagöverträ-
darna. Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt uttalar att handläggningstiderna f.n. är helt oacceptabla och att ungdomar ofta hinner med att dra på sig omfattande kriminalitet innan någon myndighetsreaktion förmärks.
Skäl för mitt förslag: Allmänt gäller att särskild skyndsamhet skall iakttas vid behandlingen av frågor om brott av ungdomar. Enligt LUL gäller sålunda ett skyndsamhetskrav vid behandlingen av mål mot den som inte fyllt 21 år och vid handläggningen av fråga om beslut om åtalsunderlåtelse beträffande unga under 18 år. Även socialnämndens yttrande i sådana frågor skall avges skyndsamt.
Arbetsgruppen föreslår inte några bestämda tidsfrister för de nya utredningarna hos polismyndighet eller socialnämnd. Arbetsgruppen framhåller att utredningar med barn måste genomföras med största skyndsamhet och att bästa sättet att åstadkomma detta förmodligen är att organisera verksamheten på lämpligt sätt.
Arbetsgruppens överväganden och förslag rörande hur verksamheten bör organiseras är i huvudsak följande. Särskilda ungdomsrotlar eller grupper hos polisen bör underlätta att brottsmisstankar mot unga utreds snabbt. Vid sådana rotlar eller grupper behöver dessa ärenden inte rutinmässigt konkurrera med andra. Även den personkännedom som utredarna vid sådana enheter kan få bör kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna för polisens undersökningar. I mindre polisdistrikt kan det knappast finnas vare sig behov av eller möjlighet till att inrätta särskilda rotlar eller grupper för ändamålet. Om det i dessa distrikt finns någon eller några utredare med särskild uppgift att utreda ungdomsbrott, bör det emellertid kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna.
Vid ungdomsrotlarna eller motsvarande bör polismän med särskilt intresse och fallenhet för uppgiften arbeta. Arbetsgruppen rekommenderar också en organisation inom socialförvaltningen som gör att en representant för socialnämnden som regel kan vara med vid polisförhöret. Vid förhöret hos polisen kan mycket komma fram som inte skulle komma fram vid ett senare samtal med en utredare hos socialnämnden. Genom att en socialtjänsteman är med vid polisförhöret vet han eller hon vad som har sagts och behöver inte lita till andrahandsuppgifter. Den unge och hans vårdnadshavare vet härigenom också vad socialtjänstemannen har för informationer.
Enligt arbetsgruppen bör socialnämnden ge barnet och vårdnadshavaren möjlighet till ett uppföljande samtal. Samtalet bör hållas i omedelbar anslutning till polisförhöret medan saken fortfarande känns aktuell. Ett uppföljande samtal kan ses som ett led såväl i socialnämndens uppsökande och informerande verksamhet som 1 dess skyldighet att inleda utredning när någon åtgärd av nämnden kan komma i fråga. Om vårdnadshavaren inte har varit med vid förhöret, måste han eller hon efter förhöret underrättas om vad som har hänt. Om barnet eller barnets familj sedan tidigare har
Prop. 1983/84: 187 : 20
kontakt med en tjänsteman vid socialförvaltningen. bör denne vara med vid förhöret. Ibland kan det dock. enligt vad gruppen påpekar. vara svårt eller omöjligt för en sådan tjänsteman att närvara i den utsträckning som är önskvärd.
För att soctalnämnden skall kunna vara representerad vid förhören och
enligt arbetsgruppen en lösning vara ett joursystem. Att ge tillgång till
sociala tjänster även utom kontorstid utgör en utomordentligt viktig upp-
gift för en fungerande socialtjänstorganisation. Behoven kan skifta efter
olika lokata förhållanden och är knappast desamma I storstadsområden
som i glesbygd. Den närmare utformningen av jourverksamheten mäste
därför bli beroende av de lokala förhållandena. I den män jour kan ordnas genom samarbete mellan flera kommuner är det väsentligt att denna möjlighet tas till vara.
Det är enligt min mening av grundläggande vikt att förhören hos polisen anförtros åt befattningshavare med särskild erfarenhet och fallenhet för
uppgiften att hålla förhör med barn. Jag vill här peka på att åtskilliga polismän redan i dag har stor erfarenhet av arbete med barn och ungdom
och att utbildning när det gäller förhör med barn numera ingår i grundkursen vid polishögskolan. Det är angeläget att man från centralt häll noga följer verksamheten så att eventuella ytterligare utbildningsbehov upp-
märksammas. | Angeläget är naturligtvis också att utredningarna både hos polis och
socialnämnd handläggs ytterst skyndsamt. Detta vitsordas också allmänt av remissinstanserna. Eiksom arbetsgruppen anser jag det dock onödigt att ange nägon bestämd tidsgräns i författning.
Jag anser det också vara av stor vikt att en företrädare för socialnämnden — liksom naturligtvis som regel barnets vårdnadshavare — är närvarande vid förhör hos polisen. Den som företräder socialtjänsten har en särskilt viktig roll när det gäller förhör som äger rum enligt den nya grund som förordats under avsnitt 2.3. Enligt min mening är det därför mycket värdefullt om socialnämnden genom lämplig beredskap ser till att personal
från socialtjänsten kan närvara vid förhören. Socialnämndens företrädare
kan ju bestämma att förhöret skall avbrytas, om han eller hon anser att vad som kommit fram är tillräckligt för att socialtjänsten skall kunna ta ställning. Företrädare för socialnämnden fär då också möjlighet att vid behov ställa upp när den unge inte längre behöver stanna kvar för förhör men han eller hon inte har någonstans att ta vägen.
De lösningar arbetsgruppen förordär för att få till stånd en ändamålsenlig
och snabb handläggning har genomgående fått ett positivt mottagande av
remissinstanserna. Det förtjänar nämnas att det vid nägra polisdistrikt
redan nu har tillskapats särskilda ungdomsenheter eller avdelats viss personal för att utreda brott av unga. Så är fallet i Stockholm, Göteborg.
Uppsala. Västerås. Borlänge, Nacka och Huddinge. En ordning som liknar
den föreslagna. med ungdomsrotel och social jourgrupp, har tillämpats
bl.a. i Västerås. Erfarenheterna av denna ordning är goda. Möjligheterna till omorganisation på sätt som föreslås blir naturligtvis på både den statliga och'den kommunala sidan beroende av lokala förhållanden. I fråga om
polisväsendet bör erinras om att sedan andra etappen av den förut berörda organisationsreformen på polisområdet är genomförd (fr prop. 1983/84: 89). de lokala polisstyrelserna får starkt ökad frihet att bilda rottar
eller grupper för exempelvis sådana ändamål som avses nu. allt i den mån
detta bedöms som påkallat utifrån de lokala förhållandena.
2.5¶Tvångsmedel
2.51 Hänuning och medtagande till förhör
Mitt förslag: Polis och åklagare får befogenhet att använda instituten
hämtning och medtagande till förhör enligt 23 kap. RB även vid misstanke om brott av den som inte fyllt 15 år.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (promemorian
s. 131—135).
Remissinstanserna: De remissinstanser som tagit upp frågan ställer sig
överlag positiva till förslaget. utom Föreningen Sveriges socialchefer som
uttryckt tveksamhet.
Skäl för mitt förslag: Det är en allmän medborgerlig skyldighet att stå till
förfogande för förhör under förundersökning (23 kap. 6 & RB). Skyldighe-
ten gäller såväl den som misstänks för brottet som vittnen: målsägande
eller andra. Skyldigheten omfattar också den som inte har fyllt t5 år, i vart
fall då denne inte själv är misstänkt för brott. Om den misstänkte inte har uppnått straffbarhetsåldern skall. såsom jag redogjorde för tidigare ( av-
snitt 2.2), förundersökning i regel inte inledas. Det finns därför inte någon skyldighet att inställa sig till förhör i en sådan situation, varken för den misstänkte eller för dem som kan ha något att säga om den underåriges
förehavanden. dvs. målsägande och vittnen.
Med skyldigheten att stå till förfogande för förhör sammanhänger en
skyldighet att inställa sig ull förhör. Den skyldigheten sanktioneras genom
reglerna i 23 kap. 7 och 8 §§ RB om hämtning och medtagande till förhör.
För att hämtning skall få ske gäller i huvudsak att antingen den som kallats till ett förhör låter bli att komma eller — vid brott som kan medföra fängelse — det skäligen kan befaras att den som skall höras inte skulle
efterkomma en kallelse eller i anledning av kallelse skulle försvåra utred-
ningen. För att den som skall höras skall få tas med till förhör krävs att han befinnér sig på platsen för ett brott och utan giltig orsak vägrar att följa
med på tillsägelse. Oavsett om den som skall höras har infunnit sig frivilligt
eller förts med till förhöret, är han skyldig att stanna kvar för förhör.
I 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) föreskrivs att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. frihetsberövande. Denna rättighet får begränsas endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett
demokratiskt samhälle och begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får ske endast genom lag. Lagbestämmelser som begränsar den nu åsyftade fri- och rättigheten finns bl.a. i 23 kap. RB i vad gäller instituten
hämtning och medtagande till förhör.
Såsom jag redogjorde för tidigare (avsnitt 2.3) kan enligt förundersök-
ningskungörelsen polisförhör med minderåriga som är misstänkta för brott
hållas i vissa undantagsfall. Dessa förhör skall enligt förarbetena till kungö-
relsen hållas i den ordning som är föreskriven för förhör under förundersökning, dvs. enligt 23 kap. RB. Huruvida stöd i lag kan anses finnas för att tillämpa bestämmelserna om hämtning och medtagande till förhör när brottsmisstankar riktas mot den som är under 15 år får emellertid anses
oklart. Däremot är det fullt klart att dessa åtgärder får vidtas när barnet skall höras med anledning av misstanke mot en straffmyndig person. Arbetsgruppen föreslår att bestämmelserna i 23 kap. RB om skyldighet
att inställa sig till förhör samt om hämtning och om medtagande till förhör ges en vidare tillämpning och att de skall gälla även vid misstanke om brott
av den som inte har fyllt 15 år. Med hänsyn till att det rör sig om inskränkningar i grundlagsskyddade
fri- och rättigheter anser jag att det finns ett behov av att otvetydigt slå fast i vilka fall hämtning och medtagande till förhör får ske av misstänkta och vittnen m.fl. när misstankar om brott riktas mot den som är under 15 år. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att polisen, för att få till stånd ctt effektivt utredningsarbete, i princip bör ha rätt att använda tvång av nämnt slag i de fall då den får göra utredning om brott av barn, En annan sak är att tillämpningen när det gäller barn bör ske med hänsynstagande till barnets
ålder och mognad och således med stor restriktivitet. Såsom betonats från
några håll under remissbehandlingen bör hämtning till förhör så långt
möjligt undvikas. Måste en sådan åtgärd vidtas, är det viktigt att det sker på ett diskret sätt och med all den hänsyn som förhållandena påkallar. Endast i undantagsfall bör hämtning ske av uniformerad polis eller på
något ställe där uppmärksamhet kan väckas. Att varken hämtning eller förhör sker i skolan annat än när mycket speciella skäl föreligger är enligt
min mening av särskild vikt. Medtagande till förhör bör. utom för de fall då
en misstänkt som anträffas på en brottsplats inte kan identifieras omedel-
bart. komma i fråga främst då det är uppenbar risk att han annars skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.
2.5.2 Kvarhållande för förhör
Mitt förslag: Skyldigheten i 23 kap. 9 § första stycket RB att stanna kvar för förhör begränsas till tre timmar beträffande barn under 15 år. vare sig barnet är misstänkt för brott eller inte. Om det är av synnerlig vikt
kan barnet dock få stanna kvar ytterligare tre timmar.
Arbetsgruppens förslag: Gruppen har berört frågan genom att framhålla att institutet kvarhållande för förhör bör tillämpas synnerligen restriktivt (promemortian s. 134).
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skäl för mitt förslag: Den som inte är anhållen eller häktad är enligt 23 kap.
9 & RB skyldig att stanna kvar för förhör längst sex timmar. Beträffande
den som kan misstänkas för brottet kan i vissa fall denna tid utsträckas till tolv timmar. För att den hörde skall behöva inställa sig på nytt för förhör
krävs synnerliga skäl och att en tidsrymd om tolv timmar har passerat från
förhöret. I 15-19 §§ förundersökningskungörelsen finns detaljerade föreskrifter angående förhör med barn. Av dessa framgår bl.a. att förhör med barn skall verkställas så att fara för att barnet tar skada därav inte uppkommer.
att förhöret om möjligt bör hållas endast en gång och att detta bör hållas av en person med särskild fallenhet för uppgiften. RPS har efter samråd med
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen också meddelat utförliga anvisningar
i ämnet (RPS FS 1977:15). Jag finner det följdriktigt att i linje med dessa föreskrifter förorda en begränsning av den tid under vilken ett barn, vare sig barnet är misstänkt för brott eller ej, kan kvarhållas för förhör. Tiden bör lämpligen sättas till tre timmar.
F undantagsfall kan emellertid en tid av tre timmar visa sig för kort. Detta
kan vara fallet t.ex. om flera inblandade skall höras samtidigt och deras
utsagor ställas mot varandra. Dessutom kan den unge ibland behöva tid på sig för att vänja sig vid förhörsledaren och den miljö där förhöret skall äga rum. Detta gäller i synnerhet vid förhör med barn i lägre åldrar eller om förhöret rör känsliga frågor, t.ex. sexuella övergrepp mot barn. Om för-
hörsledaren är i uidsnöd, finns det risk för att förhöret blir alltför pressande
för barnet. Det bör därför finnas möjlighet till att hålla kvar barnet ytterli-
gare tre timmar, om det är av synnerlig vikt för utredningen.
Frågan om kvarhållande för förhör bör, med hänsyn till att det rör sig om ett intrång i grundlagsskyddade fri- och rättigheter, regleras i lag.
2.5.3¶Gripande
Mitt förslag: Rätten för polismän och enskilda att gripa den som anträf-
fas på bar gärning i färd med att begå brott eller på flykt från brottsplat-
sen utsträcks till att gälla den som är under 15 år. I lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) görs ett undantag så att barn som gripits enligt det nyss sagda inte blir underkastade bestämmelserna i den lagen.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen i 24 kap.
7 § andra stycket RB om en enskild persons rätt att gripa, det s.k.
envarsgripandet, skall kunna tillämpas även på barn under 15 år (promemorian s. 135—137).
Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker eller lämnar arbetsgruppens
förslag utan erinran. Två remissinstanser, styrelsen för Hammargårdens yrkesskola och Föreningen Sveriges socialchefer, har uttalat tveksamhet
beträffande utvidgningen av envarsgripandet till att omfatta även barn
under 15 år.
Skäl för mitt förslag: 24 kap. RB reglerar förutom häktning och anhållande
också tvångsmedlet gripande som vanligen föregår de förutnämnda tvångs-
medlen och som är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på prövning
av frågan huruvida anhållande skall ske. Enligt 24 kap. 7 § första stycket
RB får en polisman gripa en person, om skäl för anhållande föreligger mot
honom och beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas. I andra
stycket samma lagrum föreskrivs följande om envarsgripandet. ”Träffas
den som begått brott, varå fängelse kan följa. å bar gärning eller flyende
fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.” Det har satts i fråga om även en polisman har rätt att gripa någon med stöd
av andra stycket (Ekelöf, Rättegång III, 4 uppl. s. 34 not 66). Enligt ett rättsfall från högsta domstolen (HD, se NJA 1978 s. 67) är
bestämmelserna om gripande inte tillämpliga beträffande barn under 15 år. HD: s ställningstagande grundades bl. a. på den tankegången att brott över
huvud taget inte ansågs kunna begås av barn under 15 år vid tiden för RB: s tillkomst på 1940-talet, då fortfarande 1864 års strafflag gällde. Eftersom
misstanke om brott är en genomgående förutsättning för gripande och brott
enligt strafflagen definitionsmässigt inte kunde begås av barn under 15 år.
menade HD att sådana barn inte heller kunde gripas. Enligt BrB. som
trädde i kraft 1965, anses barn under 15 år kunna begå brott. De får dock inte straffas därför och följaktligen inte heller åtalas. Eftersom man vid denna definitionsändring vid övergången från strafflagen till BrB inte när-
mare ventilerade eventuella processrättsliga konsekvenser såvitt avsåg de
bestämmelser i 24 kap. RB i vilka begreppet ”brott” förekommer, ansåg
HD att gripandeinstitutet inte heller efter BrB:s tillkomst kunde tillämpas
på barn under 15 år. ee
Ett barn under 15 år kan således inte gripas enligt 24 kap. RB för brott vare sig av polisman eller enskild person. RB:s bestämmelser om envarsgripande är de enda som ger en enskild rätt att göra något slag av omhändertagande.
Arbetsgruppen anser att benägenheten att ingripa vid brott inte bör
motverkas genom kriminalisering av ett för allmänheten naturligt sätt att ingripa utan att samma regler bör gälla för enskilds rätt att gripa lagöverträdare oavsett dessas ålder. Jag delar arbetsgruppens uppfattning i berört hänseende och vill särskilt framhålla att det vid exempelvis grova våldsoch egendomsbrott skulle framstå som stötande om möjligheter till gripande av barn under 15 år som tas på bar gärning inte ges enskilda. Vidare anser jag att ett gripande inte skall hindras av att den enskilde är osäker på
barnets ålder, låt vara att större försiktighet givetvis bör iakttas ju yngre
barnet är. En bestämmelse om rätt till envarsgripande i sådana fall bör tas in i LUL. På samma sätt som nu gäller enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB bör föreskrivas att den gripne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman.
I sakens natur ligger att skyldigheten att överlämna barnet till en polis-
man inte gäller för det fallet att barnet har frigetts innan polisen haft rimlig möjlighet att komma till platsen eller étt överlämnande annars i praktiken
skulle ha kunnat äga rum.
När det gäller frågan om även en polisman bör ha rätt till gripande i samma situation av den som är under 15 år vill jag till en början erinra om att det i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) finns bestämmelser som ger en polisman rätt att ingripa mot sådana minderåriga i vissa fall. Enligt 2 § LTO får en polisman i vissa nödfallsliknande situationer då det finns en överhängande och allvarlig risk för den unges hälsa
eller utveckling se till att han eller hon kommer bort från den miljö där den
unge påträffas. Enligt vad som uttalades under förarbetena till bestämmelsen skall institutet uppfattas som ett yttersta komplement till socialnämndens egen uppsökande verksamhet. I 3 § LTO föreskrivs att en polisman skall omhänderta den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Ett sådant omhänderta-
gande skall ske också när det fordras för att avvärja straffbelagd handling.
Omhändertagande på grund av berusning kan ske även av den som inte
fyllt 15 år.
LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03) har i betänkandet (SOU 1982: 64) Frihetsberövande vid bråk och berusning föreslagit att LOB behålls i allt väsentligt och att LTO upphävs. I den propositionen om en ny polislag (prop. 1983/84: 111) som nyligen beslutats föreslås att motsvarigheter till 2
och 3 §§ LTO förs in i den nya polislagen medan LOB får kvarstå med
vissa jämkningar. Mot bakgrund av polismans befogenheter i de avseenden jag nu redovi-
sat och med beaktande av mitt förslag om att ge polisman befogenhet att använda bl.a. institutet medtagande till förhör tavsnitt 2.5.1) kan det hävdas. att behovet av att utvidga polismans befogenheter enligt RB till att omfatta gripande av barn under 15 år kanske inte är så stort. Det kan emellertid tänkas situationer där en polisman behöver tillgripa tvång som inte motsvaras av institutet medtagande till förhör. Jag tänker bl. a. på den
situationen att barnet tar till flykten innan polismannen hunnit anmoda
barnet att medfölja till förhör. Jag anser vidare att det skulle te sig närmast
stötande om en polisman inte skulle ha samma befogenhet som en enskild att gripa den som är under 15 år och som tas på bar gärning. Sammanfattningsvis finner jag alltså att polismän bör ha samma möjligheter som
enskilda att gripa den som är under 15 år och som anträffas på bar gärning.
Hämtning eller medtagande till förhör med därtill hörande kvarhållande innefattar en skyldighet för den som utsätts för åtgärden att stå till förfogande i den mån det påkallas av utredningen. Under väntetiden får den
som skall höras uppehålla sig på anvisad plats inom polisens lokaler. Om
det är nödvändigt får polisen ordna med bevakning (se JO 1972 s. 51).
Åtgärderna innefattar inte. vilket institutet gripande kan göra, något fri-
hetsberövande i form av förvaring i låst rum. Den som hämtats eller tagits
med till förhör är således inte underkastad bestämmelserna i behandlings-
lagen. Däremot är behandlingslagen tillämplig på den som "gripits på
grund av misstanke om brott". Detta skulle innebära, att i det fall ett bärn
under 15 år blir föremål för ett gripande. behandlingslagen skulle bli tillämplig. Detta kan inte anses lämpligt. I behandlingslagens 17 § bör därför stadgas ett undantag från lagen vad gäller gripande som sker enligt LUL av barn under 15 år. Behövliga bestämmelser kan meddelas i förordning.
Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang beröra en fråga som under senare tid uppmärksammats i debatten. nämligen den rättsliga karaktären av butikskontrollanters ingripanden mot personer som misstänks för butikstillgrepp. I anledning av den ståndpunkt justitiekanslern (JK) intagit i ett ärende har stöldutredningen i sitt betänkande (SOU 1982:39) Stöld i butik. tagit upp frågan om hur det ingripande som butiksköontrollanter normalt gör mot ertappade snattare skall kvalificeras. En betydande del av sådana ingripanden gäller barn under 15 år. JK (se skrivelse 1980-02-19) har ansett att det vanligen tillämpade förfarandet. som består i dels en uppmaning att följa med till en avskild lokal, dels en uppmaning att lämna tillbaka stulna varor och att lämna namn och adress. dels en fråga om vederbörande erkänner eller förnekar, bör anses vara ett gripande i RB: s
mening. Härav följer bl.a. att detta förfarande inte enligt gällande rätt skulle kunna tillämpas beträffande barn under 15 år. JK: s uppfattning är
således att de rutiner som tillämpas vid ingripandena inte står i överensstämmelse med bestämmelserna i RB om gripande.
Stöldutredningen däremot menar att förfarandet bara innebär att den
bestulne utövar sin rätt att ”återta stulet gods å färsk gärning”, dvs. laga självtäkt (jfr 14 § lagen om införande av BrB) varför förfaringssättet inte står i strid med RB:s bestämmelser. Stöldutredningens betänkande har remissbehandlats, men har inte föranlett lagstiftning.
Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan har anslutit sig till stöldutredningens uppfattning. Den aktuella frågan har tidigare också diskuterats av 1968 års brottmålsutredning som i sitt betänkande (SOU
1971: 10) Snatteri gav uttryck för uppfattningen att det ingripande som sker
mot en misstänkt, då en butikskontrollant ber honom att följa med till
företagets kontor för närmare utredning. inte formellt är att betrakta som ett gripande i RB: s mening.
För egen del anser jag att de rutiner som nu i allmänhet tillämpas
överensstämmer med gällande rätt och att de alltså inte innebär något otillåtet förfarande och inte heller något frihetsberövande eller gripande i
RB: s mening. Jag anser i stället att den praxis som utbildats är lämplig.
Polisen har generellt sett inte sådana resurser att man snabbt kan komma
till platsen vid varje ingripande mot misstänkta snattare. Det skulle vara
olyckligt om snatterimisstänkta, som erkänt och lämnat tillbaka det tagna,
kvarhölls en längre tid på platsen i avvaktan på att polisen får möjlighet att komma dit. Genom de nuvarande rutinerna kan ingripandena göras så skonsamma och kortvariga som möjligt. Om man anser att butikskontrol-
lanters ingripanden alltid skall bedömas som gripande, skulle konsekven-
sen bli att polis alltid måste tillkallas, något som jag enligt det nyss sagda inte anser lämpligt. 2.5.4 Beslag, husrannsakan m.m.
Mitt förslag: Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation skall kunna företas mot barn under 15 år om det föreligger särskilda skäl därtill. RB: s bestämmelser om dessa tvångsmedel skall gälla i tillämpliga delar.
Arbetsgruppen har inte behandlat frågan.
Remissinstanserna: RÅ och länsåklagarmyndigheterna i Uppsala och Gäv-
leborgs län påtalar som en brist i arbetsgruppens förslag att endast en reglering av tvångsmedlen i 24 och 25 kap. RB har berörts. Man anser att frågan huruvida övriga tvångsmedel får användas mot misstänkta under 15 år borde ha diskuterats med hänsyn till den tveksamhet som exempelvis råder om möjligheterna att mot icke straffmyndiga använda ett så frekvent tvångsmedel som husrannsakan. Länsåklagarmyndigheten i Uppsala län
har påpekat att den osäkerhet som råder på området ofta har kommit till
uttryck på de kurser om olika förundersökningsfrågor som RÅ och RPS
har anordnat sedan flera år.
Skäl för mitt förslag: Möjligheterna att vid förundersökning i brottmål använda beslag, husrannsakan och liknande tvångsmedel regleras i bl. a. 27 och 28 kap. RB. Bestämmelser som ti förhållande till RB ger vidgade möjligheter till användning åv tvångsmedel under förundersökning finns också i andra lagar, som emellertid inte är av intresse i detta sammanhang.
Om beslag ges regler i 27 kap. RB. Beslag får avse en skriftlig handling eller ett föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Beslag kan också ske av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. Det brott som misstanken avser behöver inte vara av viss svårhetsgrad. Beslag får ske såväl hos den som är misstänkt som hos annan person. Särskilda regler finns till skydd för anonymitetsintresset enligt bl.a. tryckfrihetsförordningen och för andra uppgifter i skriftliga handlingar som av rättsordningen
tillerkänns ett särskilt skydd. . oe För att söka efter föremål som inte lämnas ut frivilligt kan andra tvångsmedel bli aktuella, såsom husrannsakan. kroppsvisitation och kroppsbe-
siktning. Bestämmelser härom finns i 28 kap. RB. Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning får företas vid utredning om brott på vilket kan följa fängelse, i syfte ätt söka efter föremål som är underkastat beslag eller för att utröna omständighet som kan ha betydelse för utredningen. För husrannsakan hos eller kroppsvisitation av annan än den misstänkte krävs att synnerlig anledning förekommer att föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller att annan utredning skall vinnas om
brottet. Husrannsakan får dock alltid företas där brottet har begåtts eller den misstänkte har gripits. Husrannsakan får också företas för att söka
efter en person som skall gripas, anhållas eller häktas eller inställas till
förhör. Kroppsbesiktning får inte företas på annan än den som är skäligen
misstänkt för brottet. För användning av de tvångsmedel som nu har nämnts krävs i princip särskilt beslut av undersökningsledaren. åklagaren
eller rätten. |
Som jag tidigare nämnde (avsnitt 2.5.3) har HD ansett att gripande som
straffprocessuellt tvångsmedel inte får användas beträffande den som är
under IS år. Mot bakgrund av det resonemang som HD fört får det anses tveksamt i vilken utsträckning sådana tvångsmedel som beslag. husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt gällande rätt kan använ-
das mot den som är misstänkt för brott och som inte fyllt 15 år. Något
hinder torde däremot inte föreligga mot att använda dessa tvångsmedel mot den som inte fyllt 15 år om denne inte själv kan misstänkas för brott
och tvångsmedlet över huvud taget får användas mot annan än den misstänkte.
Enligt min mening kan det i vissa fall vara stötande att exempelvis husrannsakan inte skulle kunna företas hos den som inte fyllt 15 år för att
möjliggöra beslag av stöldgods som denne åtkommit eller för att efter-
forska denne för hämtning till förhör om han är misstänkt för brott. Den oklarhet som räder i fråga om möjligheten att vidta sådana åtgärder bör därför undanröjas. Eftersom det här är fråga om att begränsa det grundläggande fri- och rättighetsskyddet enligt RF erfordras det lagsuftning på
området.
När det gäller kroppsbesiktning framstår emellertid det praktiska behovet av att använda det tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den älderskategori varom här är fråga. Dessutom kan lämpligheten sättas i fråga av alt använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befinner sig i förpuberteten och t en känslig period av sin utveckling. Tvärtom är ett särskilt hänsynstagande till den personliga integriteten påkallad. Kropps-
besiktning bör alltså inte få företas i fråga om denna ålderskategori.
Ett tvångsmedel som arbetsgruppen inte har berört är kvarstad, Åtgärden att kvarstadsbelägga egendom har till syfte att säkerställa en ekonomisk prestation. som kan utdömas i brottmål. Åtgärden synes därför ha ytterligt marginell betydelse i fråga om lagöverträdare under 15 år. Någon anledning att låta en reglering omfatta detta tvångsmedel föreligger därför inte.
Jag anser således att de tvångsmedel som bör komma i fråga mot barn
under 15 år är beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. De bör självfallet tillämpas restriktivt. vilket bör markeras 1 lagtexten genom att särskilda skäl skall vara för handen. Misstanke om allvarligare brottslighet eller brottslighet av större omfattning bör i allmänhet föreligga. I fråga om beslag bör som ett särskilt skäl anses att förverkande av föremålet kan ifrågakomma. Regleringen bör ske i LUL genom en hänvisning till RB: s bestämmelser.
2.6 Dokumentation
Mitt förslag: Uppgifter som rör brottsmisstankar mot barn får inte tas in I personregister hos polisen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (pro-
memorian s. 138-142).
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan före-
ligger en övervikt för arbetsgruppens förslag. Från flera håll har man dock
ansett att register för statistik och forskningsändamål efter de linjer som anges i ett till promemorian fogat särskilt yttrande bör övervägas närmare.
Skäl för mitt förslag: Socialnämndernas och polismyndigheternas skyldig-
het att dokumentera sin verksamhet kan hänföras både till allmänna för-
valtningsrättsliga principer och till bestämmelser i de lagar som reglerar respektive myndigheters verksamhet. Dokumentation kan bestå av mer eller mindre formbundna anteckningar som förs av myndigheterna. En myndighet är med vissa undantag skyldig att registrera allmänna handlingar när de har kommit in till eller upprättats hos myndigheten. Utöver dessa
register, som innefattas i uttrycket diarier, kan det hos olika myndigheter
finnas register av olika slag, vilkas syfte är att möjliggöra eller underlätta myndighetens egen verksamhet. Myndigheterna kan därutöver ha skyldig-
het att lämna uppgifter för statistik och forskningsändamål.
De från integritetssynpunkt känsligaste frågorna i detta sammanhang är de som rör personregister. Personregister är sådana sammanställningar av
uppgifter som gör det lätt eller i vart fall möjligt att få fram upplysningar
om en viss person. Ett personregister kan också bestå av akter som
förvaras på ett sådant sätt att det går lätt att få fram personakter på dem som finns i registret. Personakter med sökregister bildar därför personre-
gister. Ofta avses dock med personregister endast sammanställningar av uppgifter som gör uppgifterna mera omedelbart tillgängliga i ett sammanhang.
Arbetsgruppen har särskilt övervägt den känsliga frågan om inrättande av personregister och därvid konstaterat att det inom varje socialförvaltning måste finnas den typ av personregister som består av personakter och sökregister. Något register hos polisen bör emellertid enligt gruppen inte
inrättas. Som skäl för att inte inrätta register hos polisen anför arbetsgruppen i
huvudsak följande. Genom registrering skulle möjligen vissa praktiska fördelar vinnas i arbetet med att avhålla ungdomar som befinner sig i en riskzon för brott. Vilka risker som är förknippade med att hamna i ett belastningsregister har visserligen knappast belagts men misstron och oviljan mot sådana register är i allmänhet påtaglig. De praktiska fördelarna är
så osäkra att de inte motiverar införandet av bestämmelser i detta samman-
hang. I ett sådant register skulle dessutom göras anteckningar om brott utan att misstankarna prövats av domstol eller ens av åklagare. Fill detta
kommer den betydelse lokala förhållanden och förutsättningar avses få för frågan om undersökning skall göras eller inte. Slumpmässigheten i fråga
om registrering blir därmed större. -
Det sagda avser inte de arbetsregister som måste finnas hos polisen
medan en utredning pågår. Arbetsgruppen har inte heller riktat någon kritik mot en metod som används på något håll, nämligen att i sökbar form
spara sista” utredningshandlingarna om den tinge, eftersom detta i hög
grad underlättar bl.a. att den unge får behålla samma förhörsledare vid
misstanke om nya brott.
Av huvudsakligen samma skäl vill arbetsgruppen inte heller föreslå att
personregister för statistiska ändamål inrättas. Arbetsgruppen anser det
dock värdefullt att de möjligheter som finns att genom statistik få bidrag till våra kunskaper om ungdomsbrottslighet utan att personregister upprättas tas till vara. Arbetsgruppen framhåller härvid att de uppgifter som kommer fram vid polisens undersökningar ger möjlighet till statistik — utan anknytning till personnummer — över antalet utredda brott samt bl. a. den misstänktes kön och ålder. antalet delaktiga i varje brott och antalet brott som den misstänkte anses bunden till vid varje utredningstillfälle. Enligt arbets-
gruppen finns från integritetssynpunkt inte några invändningar mot att
sådana uppgifter används för statistiska ändamäl.
Jag vill för egen del till en början liksom arbetsgruppen framhålla att de
åtgärder som myndigheterna vidtar och som rör enskilda på något sätt
måste dokumenteras. Det är en förutsättning för att den enskilde skall kunna få insyn i ärenden som rör honom och för att tillsynsorgan som t. ex. JO och JK skall kunna utöva sina uppgifter. En ev. besvärsprövning
förutsätter också att det överklagade beslutet och underlaget för detta
finns bevarat. Även för myndighetens egen del är viss dokumentation
nödvändig, särskilt om ett ärende skall övertas av en annan handläggare.
För myndighetens arbetsplanering krävs en överblick som man endast kan
få om det finns tillräcklig dokumentation.
Liksom arbetsgruppen anser jag emellertid att någon registrering i personregister hos polisen inte skall få ske. Jag vill i det sammanhanget betona den fakultativa karaktären av den reform som jag nu föreslår beträffande
utredning av brott av barn under 15 år. Att förutsättningarna utformats
fakultativt är som jag tidigare redogjort för beroende på bl. a. den inverkan
lokala förhållanden och förutsättningar bör ha på frågan om en utredning
skall göras eller inte. Detta medför emellertid att en viss slumpmässighet i fråga om registreringen kan bli följden. Det underlag som lämnas för statistiska ändamål kan då bli så bristfälligt att värdet av statistiken kan diskuteras.
Jag är självfallet medveten om att en tillförlitlig statistik. särskilt om den
innehåller uppgifter om återfall, skulle öka våra kunskaper om brottslighe-
tens omfattning och karaktär hos barn och unga. Om statistiken dessutom upplyste om vilka åtgärder som vidtogs i fråga om unga lagöverträdare
skulle den också bidra till bättre kunskap om effekten av olika åtgärder. De centrala myndigheterna kan också behöva särskild statistik för att utöva
sin tillsyn och för att utveckla metoder för att förebygga ungdomskrimina-
litet.
Sammanfattningsvis anser jag emellertid övervägande skäl tala för att man avvaktar utfallet av den nu föreslagna reformen innan ställning tas till den från integritetssynpunkt känsliga frågan om registrering av brottsmisstankar mot barn skall få ske i personregister hos polisen. Jag anser därför inte att man f.n. bör öppna någon möjlighet till en sådan registrering.
Prop. 1983/84: 187 | | 32
3 Ikraftträdande
Den reform som det här gäller kräver åtskilligt förberedelsearbete. Bl.a. kan det finnas ett behov av att berörda myndigheter meddelar allmänna råd i det aktuella ämnet. Det är av största vikt att genomförandet förbereds
noggrant eftersom det här gäller mycket känsliga och svåra uppgifter för polisen. Jag föreslår att lagändringarna får träda i kraft den 1 januari 1985.
4¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag. .om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. lag om ändring i rättegångsbalken samt
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl,
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
5 Specialmotivering -
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
I 13-19 §§ tas upp särskilda bestämmelser i fråga om misstanke om brott av barn under 15 år. Före 13 § har förts in en ny rubrik som täcker innehållet i det nya avsnittet. Genom att tillämpningsområdet angetts i rubriken har de följande bestämmelserna kunnat utformas på ett enklare sätt.
138 .
I första stycket anges under skilda punkter fyra olika förutsättningar för
att en utredning skall få inledas. Punkt I är ny medan punkterna 2—4 har
sin motsvarighet i 15 § förundersökningskungörelsen. Av hänvisningen i 14 & till 23 kap. 3 § RB följer att utredningen inleds av polismyndigheten eller åklagaren.
Genom anknytningen i punkt 1 till socialtjänstens insatser med avseende
på barnet markeras att åtgärder från det allmännas sida på grund av brott
första hand socialnämnden.
Bestämmelsen ger möjlighet för polis eller åklagare att inleda utredning på begäran av socialnämnden såväl i enskilda fall som efter mera generella
överenskommelser. Någon uttrycklig begäran från nämndens sida behövs inte. Det räcker att det kan antas att en utredning har betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på barnet, i första hand enligt socialtjänstlagen och LVU. Mot socialnämndens önskan får emellertid en utredning med stöd av punkt I inte genomföras. Innan nämnden har tagit ställning får dock förhör hållas med barnet (se 15 § andra stycket). Det ankommer självfallet på socialnämnden själv att bestämma vilka tjänstemän som skall vara behöriga att lämna besked av nu avsett slag. |
Det bör framhållas att bestämmelserna inte berör socialnämndens möj-
ligheter att själva göra utredning utan endast frågan i vad mån polismyn-
dighet eller åklagare får agera. .
Ofta kan en utredning inledas med stöd av såväl punkt I som någon av övriga punkterna i första stycket. Vilken punkt som åberopas får betydelse om socialnämnden och polismyndigheten har olika uppfattningar i frågan om en utredning skall äga rum eller inte.
År ett brott redan vid anmälan erkänt och klart. t. ex. ett butikssnatteri där barnet ertappats på bar gärning och lämnat tillbaka det tagna, behöver i regel inte någon polisutredning ske annat än om barnets identitet måste klarläggas. Ärendet kan i stället efter ett kort förhör överlämnas direkt till socialnämnden, om det bedöms vara av betydelse för insatser från nämndens sida. Skulle det vid nämndens handläggning av ärendet visa sig att gärningen behöver utredas närmare. bör polisen biträda med det. i den män det kan ske utan att andra uppgifter eftersätts. Finns det misstanke om att andra har varit delaktiga I ett brott som barnet för sin del har erkänt, får behovet av polisutredning bedömas i första hand med utgångspunkt i behovet av utredning om de andras brottslighet. Är de andra som misstänks för delaktighet över 15 år kan behovet av utredning vara att bedöma
enligt punkt 2.
Gemensamt för alla fyra punkierna är att en utredning får inledas. dvs. den är inte obligatorisk. Här ligger en skillnad i förhållande till vad som i princip gäller om brottsmisstankar mot någon som uppnått straffbarhetsåldern. Särskilt i fråga om punkt I innebär detta att hänsyn kan tas till omständigheterna i det enskilda fallet och till lokala förutsättningar och överenskommelser mellan polismyndighet och socialnämnd samt nämndens möjligheter att själv göra utredning.
Enligt andra stvecker krävs synnerliga skäl för att en utredning skall få
torde detta inte innebära när det gäller punkterna 2—4. eftersom motsvarande bestämmelser i förundersökningskungörelsen har tillämpats med
största restriktivitet i sådana fall.
I2-årsgränsen innefattar en avvägning mellan utredningsintresset och hänsynen till barnet. Det är dessutom uppenbart att barnet måste ha uppnått en viss mognad för att en utredning över huvud taget skall framstå 3 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 187
som meningsfull. Ju yngre barnet är, desto starkare skäl talar för att socialnämnden ombesörjer den utredning som kan behövas rörande bar-
net. Detta gäller framför allt om utredningen inte motiveras av något annat
skäl än att den kan ha betydelse för socialnämnden.
Enligt tredje stycket skall barnets vårdnadshavare och socialnämnden omedelbart underrättas om att en utredning har inletts. Har barnet råkat i
svårigheter är det givetvis föräldrarna som i första hand skall ta ansvar för barnet. Såväl föräldrarna som barnet kan emellertid behöva stöd från det
allmännas sida. Det är därför naturligt att också socialnämnden underrättas oavsett på vilken grund utredningen har inletts. I fall som avses i första
stycket punkt I har socialnämnden ibland redan kännedom om brottsmiss-
tanken. Nämnden bör givetvis ändå få reda på när en utredning inletts.
Underrättelse till vårdnadshavare är inte obligatorisk utan kan underlå-
tas om det finns särskilda skäl, t.ex. om barnet bestämt motsätter sig det
och undersökningsledaren bedömer att en underrättelse mer skulle kunna skada än hjälpa barnet.
145 Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) skall flertalet av
bestämmelserna i 23 kap. RB rörande förundersökning i allmänhet gälla även beträffande brottsutredning som avser barn under 15 år. Lämpligen
bör i lagen direkt anges vilka bestämmelser 1 23 kap. som skall vara
tillämpliga. I de fall avvikelser behövs har bestämmelser meddelats i
förevarande lag. |
En utredning med anledning av brottsmisstanke mot den som inte fyllt : 15 år syftar inte till åtal eller till lagföring i annan form. Därav följer att 23 kap. I & första stycket inte skall ullämpas. Syftet med utredningen framgår I stället av 13 8.
Enligt 23 kap. I $ andra stycket får vid angivelsebrott förundersökning inledas trots att angivelse inte föreligger om det skulle innebära fara att avvakta en angivelse. Riktar sig vid sådana brott misstankarna mot någon som är under 15 år finns inte anledning att öppna möjlighet för polis eller
åklagare att inleda en utredning innan angivelse föreligger. Någon hänvisning har därför inte gjorts till 23 kap. I $ andra stycket.
Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) är det vid en
utredning som inletts med stöd av 13 § första stycket I tillräckligt att det
händelseförlopp i vilket barnet har tagit del blir klarlagt. Däremot är det inte meningen att ställning skall tas till frågor om gärningen formellt varit
att betrakta som ett brott om den begåtts av en straffmyndig person eller
hur den i så fall skulle ha rubricerats. Har utredningen inletts med stöd av 13 § första stycket 2 eller 3 framgår direkt av dessa bestämmelser vad utredningen syftar till. I fråga om punkt 4 kan läget ofta förutsättas vara detsamma som beträffande punkt I, nämligen att något utöver händelseförloppet inte behöver klarläggas. Med hänsyn till det sagda har någon hänvisning inte gjorts till 23 kap. 2 § RB.
Prop. 1983/84: 187 ' 'n
Av hänvisningen till 23 kap. 3 § framgår bl. a. att såväl polismyndigheten som åklagaren är behöriga att inleda utredningen. Normalt bör undersökningsledningen i här avsedda fall ankomma på polisen, men exempelvis i
det fall åklagarinträde sker mot straffmyndiga vid gängbrottslighet kan det vara naturligt att åklagaren är undersökningsledare i fråga om samtliga misstänkta, däri inbegripet dem som inte fyllt 15 år. Ett särskilt skäl för att
åklagaren skall inträda som undersökningsledare kan vara att frågan om
bevistalan aktualiseras. Oavsett vem som har iedningen av utredningen är principen densamma som f.n., nämligen att utredningsarbetet huvudsakligen sker genom polisens försorg.
Allmänt gäller att utredningen skall bedrivas på ett opartiskt sätt och så
att inte någon onödigtvis utsätts för misstanke eller drabbas av kostnad
eller olägenhet, att den skall bedrivas skyndsamt och att förhör får hållas
med alla som kan antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utred-
ningen. Detta framgår av hänvisningen till 23 kap. 4 och 6 §§ RB. Eftersom utredning inte är obligatorisk i de aktuella fallen behövs inte någon hänvis-
ning till 4 a §.
Enligt 15 §& första stycket skall, om hinder inte möter, en socialtjänste-
man närvara vid förhör med barnet. Vidare framgår av hänvisningen till 23
kap. 10 & RB att vårdnadshavaren bör närvara om det kan ske utan men för
utredningen. Något behov av juridiskt biträde i form av en offentlig försva-
rare torde däremot inte föreligga. eftersom utredningen inte syftar till lagföring. Hänvisning har därför inte skett till 23 kap. 5 & RB. Förs
bevistalan mot barnet enligt 19 § ligger saken annorlunda till. Av hänvis-
ningen i den paragrafen till bestämmelserna om allmänt åtal för brott för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, följer att offentlig försvarare då kan förordnas.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5.1 och 2.5.2) bör möjligheterna till hämtning och medtagande till förhör samt möjligheten till kvarhållande för förhör föreligga beträffande miss-
tänkta och vittnen m.m. även då brottsmisstankar riktas mot någon som
inte uppnått straffbarhetsåldern. I enlighet härmed har en hänvisning skett till 23 kap. 7-9 §§ RB. Som framgår av förslaget om ändring i RB skall den som är under 15 år som regel inte vara skyldig att kvarstanna för förhör längre än tre timmar.
Vad som sägs i 23 kap. 10-12 §§ om förfarandet vid förhör bör i stort
sett gälla även vid en utredning som rör barn: Skolöverstyretsen påpekar i sitt remissyttrande att det ofta kan vara så att personal vid skolan bättre
känner barnet än personal från socialnämnden. Styrelsen framhåller bl. a.
att skolkuratorn, skolsköterskan, skolpsykologen eller någon lärare — exempelvis lärare för invandrarbarn — många gånger har kännedom om
barnets hemförhållanden och sociala situation och att barnet ofta känner
trygghet inför dessa personer. Skolöverstyrelsen föreslår därför att någon sådan person som väl känner barnet får närvara vid förhör hos polisen
Prop. 1983/84: 187 a 36
eftersom de därigenom kan ges tillfälle att hjälpa och stödja barnet och att
anlitas i efterföljningsarbetet. Jag kan för egen del ansluta mig till skolöverstyrelsens synpunkter. Att
undersökningsledaren, där förhållandena så medger, kan tillåta närvaro av denna personkategori framgår av hänvisningen till 23 kap. 10 § andra stycket RB. Av hänvisningen till tredje stycket följer. som redan nämnts.
att den som har vårdnaden om barnet också får närvara om det kan ske
utan men för utredningen.
I 23 kap. 13—15 §§ finns bestämmelser för vissa speciella situationer under en förundersökning. Av dessa torde endast 13 § första stycket och 14
$ få aktualitet. 16 § reglerar användningen av tvångsmedel under förunder-
sökning. Den frågan regleras i stället av 16 och 17 §§ i förevarande lag. Av
23 kap. 18 § RB blir endast andra stycket aktuellt att tillämpa. 20, 22 och 23 $$. som rör åtalsfrågor, skall inte gälla utredningar som avses nu.
158 Bestämmelsen i första stycket om att en företrädare för socialtjänsten i princip skall vara närvarande vid förhör med barn har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) och i anslutning till 14 8. Att en socialtjänsteman är närvarande är betydelsefullt inte minst för socialnämndens
egen utredning. | Om en utredning har inletts innan nämnden har yttrat sig angående utredningens betydelse för nämnden, får utredningen enligt andra stycket
omfatta endast förhör med barnet. Ett protokoll över förhöret skall då
omgående tillställas nämnden, förutsatt att brottsmisstanken fortfarande kvarstår. Meddetar soctalnämnden., efter att ha tagit del av förhörsproto-
kollet, att utredningen inte har någon betydelse för nämnden. skall den läggas ned. |
Enligt 23 kap 3 § fjärde stycket RB får sådana åtgärder för utredning av
brott som inte kan uppskjutas utan olägenhet vidtas innan förundersökning har inletts. Bestämmelsen 1 andra stycket av förevarande paragraf får
anses ta över förstnämnda bestämmelse. Det innebär att provisoriska
utredningsåtgärder inte kommer i fråga när en utredning enligt 13 3 första
stycket punkt I kan bli aktuell.
16 8
Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om i vilka fall en polisman eller enskild person får gripa ett barn som inte fyllt 15 år. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3). De förutsättningar som skall gälla för att gripa ett barn överensstämmer med rekvisiten för det s. k. envarsgripandet enligt 24 kap. 7 § andra stycket första meningen RB. Rätten enligt andra meningen i samma stycke att gripa den som är efterlyst för brott saknar aktualitet när det gäller barn under 15 år. Det nuvarande uttrycket ”på flyende fot” har av
språkliga skäl ersatts med ”på flykt från brottsplatsen”. som är avsett att ha samma innebörd.
Bestämmelserna är uttömmande. Inte heller en polisman får alltså gripa ett barn under 15 år under andra förutsättningar än som anges i första stycket. En annan sak är att polisen i vissa fall kan ha befogenhet att verkställa tillfälliga omhändertaganden.
Svårigheter kan föreligga att på platsen utröna barnets ålder. Jag har
därför inte ansett det lämpligt att i lag ange en särskild åldersgräns under
vilken det måste iakttas större restriktivitet för ett gripande. En bedömning
på platsen av det angelägna i ett gripunde kan också vara svår att göra. Givetvis bör ändå. såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, vid
tillämpningen av denna paragraf eftersträvas större försiktighet ju yngre
barnet är.
Enligt andra stycket skall polismyndigheten eller åklagaren omedelbart
besluta om barnet skall friges eller kvarhällas för förhör. Skall barnet inte kvarhållas. får det omedelbart avlägsna sig. Beträffande frågan om den tid ett barn får kvarhållas för förhör hänvisas till vad som sägs i anslutning till
förslaget om ändring av 23 kap. 9 & RB.
17 8
I paragrafen regleras vilka tvångsmedel i RB som får användas mot barn. Bakgrunden till förslaget har redovisats I den allmänna motiveringen tfavsnitt 2.5.4). Endast beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får använ-
das. Tvångsmedel enligt 24 —26 kap. får inte användas, frånsett att enligt 16 - $ gripande får ske i vissa fall. Att restriktivitet skall iakttas vid användande
av tvångsmedel mot barn markeras genom att i paragrafen anges att särskilda skäl skall föreligga för att använda tvångsmedlen. Innebörden härav har angetts i den allmänna motiveringen.
Enligt 27 kap. 7 och 8 8& RB skall ett beslag hävas om åtal inte väcks mom viss där angiven frist. När det gäller beslag som rör barn under 15 år får i stället väckande av bevistalan eller talan om förverkande utgöra förutsättning för beslagets bestånd.
188 Paragrafen reglerar vad som skall ske när en utredning som har inletts med stöd av 13 § första stycket I avslutas. För socialnämndens fortsatta handläggning är det givetvis betydelsefullt att nämnden får del av protokol-
let från utredningen. |
Någon mera ingående utredning om händelseförloppet är ofta inte nöd-
vändig för att socialnämnden skall kunna avgöra vilka åtgärder som kan bli
aktuella från nämndens sida. En noggrannare utredning kan däremot behövas för att det skall kunna bedömas om barnets uppgifter är sanna. Även om barnet tar på sig skulden för vad som har inträffat, måste barnets uppgifter i princip stödjas av andra omständigheter. Inte minst för den
unges egen skull kan t. ex. ansvarsfördelningen inom ett kamratgäng behöva klarläggas. Liksom vid andra utredningar måste de omständigheter som
talar för att den misstänkte inte är delaktig noggrant uppmärksammas.
Om det i det enskilda fallet bedöms lämpligt. kan socialnämnden i ett uppföljande samtal ta upp frågan om vad den unge kan göra för att ställa till rätta vad han gjort.
198 Paragrafen, som behandlar institutet bevistalan, motsvarar nuvarande
13 och 14 §§. I såk innebär bestämmelsen till en början den nyheten att även vårdnadshavaren har getts möjlighet att påkalla bevistalan. Till skill-
nad från arbetsgruppen har jag ansett att denna möjlighet bör öppnas.
Visserligen bör man kunna utgå från att socialnämnden i sitt handlande
normalt förutsätter att barnet inte har begått brott i större utsträckning än
barnet medgivit eller möjligen nämnden tillsammans med vårdnadshavaren finner klarlagt. Vidare gäller ju att, om fråga angående omhändertagande
enligt LVU skulle komma upp, bevisningens styrka får prövas i förvalt-
ningsdomstolarna. Inte desto mindre kan det i vissa av de fall som det här
gäller tänkas finnas ett befogat intresse för vårdnadshavarna att. om de är övertygade om barnets oskuld. kunna utverka att frågan blir prövad av domstol.
En nyhet i paragrafen är vidare att möjligheten till tvångsmedelsanvändning gjorts mer restriktiv genom en hänvisning till 17 §.
I övrigt har gjorts språkliga justeringar.
5.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 23 kap.
98 |
Paragrafen behandlar institutet kvarstannande för förhör, dvs. den reglerar den maximitid under vilken den som skall höras är skyldig att stanna
kvar för förhör. Den tiden är i allmänhet sex timmar. Gällande rätt torde
utgå från att bestämmelserna i princip även avser barn under 15 år, vare sig barnet hörs i anledning av misstanke om eget brott (15 § förundersökningskungörelsen) eller förhöret avser misstanke mot någon straffmyndig per-
son.
Som framgår av förslaget om ändring i LUL (14 8) skall genom en hänvisning tull 23 kap. 9 & RB institutet kvarstannande för förhör också tillämpas vid en polisutredning beträffande den som inte är straffmyndig.
I ett nytt andra stycke föreslås i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) i princip en begränsning till tre
timmar av den tid under vilken ett barn under 15 år skall kunna kvarhållas
för förhör. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, ges emellertid möjlighet att hålla kvar barnet för förhör under ytterligare tre timmar.
De angivna tidsgränserna hindrar inte att barnet frivilligt kan få stanna kvar på en polisstation, t.ex. om förhöret ägt rum nattetid och barnet just
då inte har någon annanstans att ta vägen. Det bör emellertid understrykas att barnet inte får hindras att avlägsna sig.
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
17 § .
I paragrafen anges i vilka fall behandlingslagens bestämmelser om häktad skall ha motsvarande tillämpning på andra personkategorier. Behand-
lingslagen är tillämplig bl. a. på den som ”gripits på grund av misstanke om
brott”. I ett nytt andra stycke föreslås att ett undantag görs beträffande
barn som gripits med stöd av 16 § LUL. Bakgrunden till förslaget har jag
redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3).
Jag vill i anslutning härtill understryka att det självfallet inte får före-
komma att barn under 15 år i här avsedda fall förvaras i polisarrest.
6 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. lag om ändring i rättegångsbalken samt
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
7 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag
LAGRADET =: PROTOKOLL
vid sammanträde
1983-03-30
Närvarande: f.d. justiterädet Petrén, justitierådet Rydin. regeringsrådet
Voss.
Enligt lagrådet den 16 mars 1984 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 har regeringen på hemställan
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat inhämta lagrädets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. lag om ändring i rättegångsbalken samt
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. | -
Förslagen har inför lagrädet föredragits av hovrättsassessorn Ingegerd Thuresson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Enligt förslaget införs en underrubrik som avser bestämmelserna i de följande 13-19 §§. Dessa bestämmelser gäller enligt rubriken i fråga om misstanke om brott av barn under femton år. Tillämpningsområdet har därför inte angivits i respektive paragraf. Denna lagstiftningsteknik medför visserligen att bestämmelserna kan utformas på ett enklare sätt än om tillämpningsområdet anges i varje paragraf. Enligt lagrådets mening förlorar emellertid bestämmelserna i klarhet, om man för att förstå deras tillämpningsområde är hänvisad till en underrubrik. Nägon annan underru-
brik finns inte i lagen. Lagrådet anser att tillämpningsområdet bör framgå
av respektive paragrafs formulering och att den föreslagna underrubriken bör utgå. I sådant fall bör också fjärde dels-satsen i den föreslagna lagens
ingress utgå.
14 §
Genom hänvisningen i förevarande paragraf till 23 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken öppnas möjlighet att i samband med utredning
huruvida barn under femton år begått brott hålla vittnesförhör inför rätten.
I 13 § andra stycket — vartill hänvisning ej görs — ges i dess andra och tredje meningar regler om att rörande förhöret vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat skall gälla, att den misstänkte skall erhålla tillfälle att närvara vid förhöret samt att ersättning för hans inställelse skall utgå av allmänna medel i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp. Då dessa regler synes vara av betydelse även beträffande sådant förhör varom nu är fråga, förordar lagrådet, att hänvisning i förevarande paragraf görs även till 23 kap. 13 § andra stycket andra och tredje meningarna.
15§
Om vad lagrådet inledningsvis anfört godtas, kan paragrafens första stycke ges exempelvis följande lydelse: "Under utredning som avses i 13 § skall, om hinder inte möter, företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med barnet.”
16 §
I enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört föreslås att i paragrafens början orden ”före femton års ålder” införs mellan orden ”barn” och "begått.
17 § |
På förut anförda skäl föreslås att i paragrafens början orden ”att före femton års ålder ha begått ett” införs mellan orden ”för” och ”brott”.
I paragrafens andra mening hänvisas till 27 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken. Med hänsyn till innehållet i dessa paragrafer föreslås att meningen får följande lydelse: ”Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevistalan och talan om förverkande och verkan av att sådan talan inte väcks.”
Genom att det i paragrafens första mening utsägs att användningen av tvångsmedel är begränsad till beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får det anses klart att andra tvångsmedel såsom t. ex. telefonavlyssning enligt 27 kap. 16 § och tagande av fingeravtryck enligt 28 kap. 14 § inte får förekomma i dessa fall.
19 §
På förut anförda skäl föreslås att i paragrafens början orden ”att före femton års ålder ha begått ett” införs mellan orden ”för” och ”brott”.
4 Riksdagen 19831/84. I saml. Nr 187
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
23 kap. 9 §
I likhet med vad som sedan gammalt har varit brukligt i lagstiftningen används i rättegångsbalken ”han” (honom, hans) såsom pronomen för den — man eller kvinna —- som avses med en bestämmelse. Denna teknik. som har praktiska fördelar i lägsammanhang. torde inte ha föranlett misstörstånd eller osäkerhet i rättstillämpningen. I det remitterade förslaget till ny lydelse av förevarande paragraf har bl.a. den ändringen gjorts att han” kompletterats med ”eller hon”. En sådan ändring leder till en onöjaktig inkonsekvens i den gällande regleringen 123 kap. Där förekommer nämligen ett flertal andra med 9 § närbesläktade bestämmelser i vilka på sedvanligt sätt endast ”han” (honom, hans) används som pronomen, se t.ex. 7,8.
10 och 13 §§. Med hänsyn härtill föreslår lagrådet att orden "eller hon” på
tre ställen i förevarande paragraf enligt det remitterade förslaget får utgå.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
Förslaget lämnas utan erinran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-04-12
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl. Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om utredning av brott av barn under 15 år
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
2, lag om ändring i rättegångsbalken samt
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhällna m.fl.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har godtagit de remitterade förslagen i sak men förordat en del redaktionella justeringar. Jag har ingen erinran mot dessa. Jag förordar dessutom nägra smärre språkliga jämkningar.
Med anledning av vad lagrådet i anslutning till 17 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har anfört angående tvängsmedelsanvändning mot barn vill jag för tydlighetens skull framhålla att det i fortsättningen liksom hittills naturligtvis kan tänkas förekomma att fingeravtryck behöver tas av ett barn för utredning av någon annan per-
sons brott på vilket fängelse kan följa. Detta har i så fall stöd i 28 kap. 14 §
första stycket andra meningen rättegångsbalken.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1984.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.
3¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fråm.
Bilaga I
Sammanfattning av promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna
Arbetsgruppen har haft i uppdrag att utreda vilka åtgärder som bör vidtas från samhällets sida när ungdomar under 15 år har begått eller misstänks ha begått brott. Den huvudsakliga uppgiften har varit att över-
väga I vad mån och på vilket sätt misstankar om brott av sådana unga kan bli ordentligt utredda i större utsträckning än som sker för närvarande. I
uppgiften har ingått att pröva vilka möjligheter som bör finnas att använda
tvång mot sådana unga på grund av misstanke om brott. Uppdraget har
också omfattat att pröva hur samhället skall markera för de unga var gränserna går för vad som är socialt acceptabelt samt att överväga frågan
om registrering skulle vara ett betydelsefullt medel att nå ett positivt
resultat. |
Enligt direktiven har arbetsgruppen haft att utgå ifrån att det varken för den unges egen del eller från samhällets synpunkt är tillfredsstältande att
lagstridiga handlingar som begås av unga under 15 år ofta inte föranleder någon som helst åtgärd. För att sådana brott skall kunna föranleda någon åtgärd är det ofta en
förutsättning att de utreds i större utsträckning än som sker för närvaran-
de. Sedan ett brott har utretts. behöver däremot inte alltid någon ytterligare åtgärd vidtas.
Hos socitalnämnderna finns ofta stor tveksamhet när det gäller att utreda ett brott och omständigheterna kring detta. I många fall är det knappast heller lämpligt eller praktiskt möjligt att nämnderna reder ut brottslighet. Gällande författningsbestämmelser begränsar polisens rätt att höra barn under 15 år om brott som de misstänks för.
Arbetsgruppen föreslår att polisens ansvar för att utreda även brott av unga under 15 år vidgas. Detta skall ske genom att till de förutsättningar som för närvarande ger polisen rätt att höra barn under I5 år läggs ytterligare en förutsättning. Utredning omfattande förhör bör, även i annat fall än då förhör nu är tillåtet. få ske om utredningen har betydelse för en socialnämnds handläggning av ärende rörande barnet. Denna förutsättning för utredning skall dock som regel inte tillämpas om barnet inte har fyllt tolv
år.
Har ett barn begätt ett brott bör socialnämnden se till att ett uppföljande samtal hälls med barnet och dess vårdnadshavare. Samtalet bör hållas i omedelbar anslutning till ett förhör hos polisen och av en socialarbetare
som har varit närvarande vid förhöret. Vid samtalet bör så långt möjligt klarläggas om någon fortsatt utredning om barnets sociala förhållanden
eller någon annan kontakt behövs.
Brottsutredningarna med barn och unga bör göras vid särskilda ungdomsrotlar eller liknande enheter. Detta underlättar att förhör hålls av polispersonal med särskild fallenhet för uppgiften och att utredarna får personkännedom. Det bör även i allmänhet påskynda handläggningen.
För att en socialarbetare skall kunna närvara vid ett förhör och kunna tala med barn och vårdnadshavare i anslutning ull förhöret, är det en fördel om en social jourgrupp knyts till ungdomsrotlarna. Personal vid jourgruppen skall antingen förmedla kontakten med en socialarbetare, som barnet
eller familjen sedan tidigare har anknytning till. eller själv närvara vid
förhöret och hålla det uppföljande samtalet.
Både polismyndighet och socialnämnd bör eftersträva att ett barr eller en ung människa som återkommer för utredning till följd av brott får kontakt med samma tjänsteman inom myndigheten som tidigare.
En ordning som liknar den föreslagna, med ungdomsrotel och social
jourgrupp, har redan tillämpats på sina håll i landet. Erfarenheterna av denna ordning är positiva.
Det förekommer att även unga under 5 år tas med till elter hämtas till förhör. Dessa tvångsmedel regleras i rättegångsbalken. De kan endast
användas av polis. Arbetsgruppen föreslår att det skall klargöras i lag att
instituten får användas även på grund av misstanke mot unga under 15 år. De bör givetvis tillämpas med stor restriktivitet. Arbetsgruppen föreslår vidare ätt i princip samma regler skall gälla för enskildas, såsom butikskon-
trollanter och bevakningspersonal, rätt att gripa en lagöverträdare på bar gärning, vare sig denne har fyllt 15 år eller inte.
Sedan brottsutredning och eventuell utredning om barnets sociala förhållanden har gjorts. behövs ofta inte någon ytterligare åtgärd för att markera för en ung lagöverträdare att han överskridit gränserna för vad samhället accepterar. Arbetsgruppen vill inte föreslå några bestämmelser om sådana åtgärder. Gruppen vill dock peka på möjligheten att i enskilda
fall ta upp frågan om den unge kan försöka ställa till rätta vad han gjort.
Om frågan skall tas upp, skall det ske vid socialnämndens kontakt med den unge och hans vårdnadshavare.
Några register över brottsmisstankar mot ungdomar under 15 år föreslås
inte. De möjligheter till statistik som utredningarna ger. utan att register
behöver upprättas, bör däremot tas till vara. Sådan statistik kan omfatta
antal och typer av brott som ungdomar under 15 år misstänks för. Uppdelning kan ske efter ålder och kön hos dem som misstänks. Antalet brott som någon misstänks för vid ett utredningstillfälle kan anges, liksom antalet
delaktiga i varje brott.
Genom att brott av barn under 15 år blir utredda i större utsträckning och genom att detta sker i samförstånd mellan polismyndigheterna och socialnämnderna, ökar nämndernas möjligheter att uppmärksamma brott av barn såväl i det individinriktade som i det förebyggande arbetet.
Arbetsgruppen förutsätter att förslaget kan genomföras genom ompriori-
teringar av tillgängliga resurser hos respektive myndigheter.
Bilaga 2
Författningsförslag i promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträ-
darna
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall införas en ny paragraf. 15 8, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Om ett barn misstänks ha begått ett brott innan barnet har fyllt femton år. får undersökning rörande brottet ske med tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken
I om undersökningen kan antas ha berydelse för socialnämnds handläggning av ärende rörande barnet.
2. om det behövs för att klarläggå huruvida någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som åtkommits genom brottet, eller
4. om det annars är av särskild vikt att undersökningen äger rum.
Har barnet inte fyllt tolv år, får undersökning som avses i första stycket ske endast om det föreligger synnerliga skäl.
Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken får inte tillämpas beträffande sådan undersökning som avses i första stycket. Vad som
föreskrivs i 24 kap. 7 - $ andra
stycket rättegångsbalken skall dock i tillämpliga delar gälla beträffande en misstänkt som inte har fyllt femton år.
Denna lag träder i kraft den
2 Förslag till
Förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947: 948)
Härigenom föreskrivs att 15 § förundersökningskungörelsen (1947: 948)
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
15 8!
Förekommer anledning antaga Kan det antas att ett brott har att brottslig gärning blivit begång- begåtts av ett barn som inte har en av barn som ej fyllt femton år, fllt femton år, får förhör hållas må förhör ej hållas med barnet an- med barnet endast om förutsätt-
nat än för att utröna, huruvida nå- ningar för undersökning föreligger
gon som uppnått nämnda ålder är enligt 15 § lagen (1964:167) med delaktig, eller för att efterforska särskilda bestämmelser om unga gods som åtkommits genom brottet lagöverträdare.
eller om det eljest är av särskild vikt
att erhålla uppgifter av barnet angående gärningen samt dessa uppgifter ej lämpligen kunna erhållas
på annat sätt än genom förhör med
barnet. |
Förhör som nu sagts må ej hållas Förhör som avses i första stycket
utan särskilt medgivande därtill av får inte hållas utan särskilt medgi-
undersökningsledaren. vande av undersökningsledaren.
Bestämmelserna i första och Vad som har sagts nu utgör inte
andra styckena skola ej äga hinder för att i annat fall till barnet tillämpning i fall, där fråga upp- rikta fråga som är absolut nödvän-
kommit om anställande av bevista- dig för att utröna om barnet har lan. och ej heller utgöra hinder för begått gärningen.
att i annat fall till barnet rikta fråga
som oundgängligen erfordras för
att utröna om barnet begått gär-
ningen. :
Denna förordning träder i kraft den
! Senaste lydelse 1964: 686.
Bilaga 3
De remitterade lagförslagen
1¶Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverrädare :
dels att nuvarande 13 och 14 §§ skall betecknas 19 §, dels att den nya 19 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 13—18 §§, av nedan angivna lydelse,
dels att närmast före 13 § skall införas en ny rubrik av nedan angivna
lydelse,
Nuvarande lydelse " Föreslagen lydelse Särskilda bestämmelser i fråga om misstanke om brott av barn under femton år
13§
Kan ett barn misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett
brott får utredning rörande brottet
inledas
1. om en utredning kan antas ha
betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avse-
ende på barnet, 2. om det behövs för att klarläg-
ga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet, eller |
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har barnet inte fyllt tolv år får ' utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl.
Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart wun- . derrättas om att en utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
148 Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §,.6 - 12 §§,
13 § första stycket, 14 §, 17 §, 18 §
andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan ut-
redning som avses i 13 §.
15§
Vid förhör med barn skall om
hinder inte möter företrädare för
socialtjänsten närvara.
Innan socialnämnden har yttrat sig angående en utrednings betydelse enligt 13 § första stycket I. får utredningen inte omfatta annan åtgärd än förhör med barnet. Om brottsmisstanken kvarstår efter förhöret, skall protokoll över detta omgående sändas till socialnämnden.
16 § Har ett barn begått ett brott på
vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall barnet skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör. |
178 .
Är ett barn misstänkt för brott får. om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot barnet. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse att bevistalan eller talan om förverkande inte väcks. Tvångsmedel
som avses i 24-26 kap. rättegångs-
balken får inte användas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18§
Har en utredning inletts med
stöd av 13 § första stycket I. skall
då utredningen avslutas protokoll
från denna så snart som möjligt
sändas till socialnämnden.
138! 198
Misstänkes någon hava begått Misstänks ett barn för brott får brottslig gärning innan han fyllt 15 åklagare, om det krävs ur allmän
år må, efter framställning av social- synpunkt, efter framställning av so-
nämnd eller länsstyrelse, åklagare, cialnämnd, länsstyrelse eller vårdom det finnes påkallat ur allmän nadshavare för barnet, begära
synpunkt, hos domstol begära prövning hos domstol huruvida
prövning huruvida den misstänkte barnet begått brottet (bevistabegått gärningen (be vistalan). lan).
148 Om bevistalan skall vad som gäl- Vid bevistalan tillämpas bestämler beträffande allmänt åtal för melserna beträffande allmänt åtal
brott. för vilket är stadgat fängelse i för brott, för vilket är stadgat fäng-
mer än ett år, äga motsvarande else i mer än ett år. I fråga om
tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. tvångsmedel gäller 17 §. Sådan rät-
rättegångsbalken är stadgat skall tegångskostnad som avses i 31 kap.
dock icke gälla beträffande dylik 1 § rättegångsbalken skall statsver-
talan. Sådan = rättegångskostnad ket stå för. som avses i 31 kap. I $ rättegångs-
balken skall stanna 4 statsverket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Iydelse
23 kap. 98
Ej vare någon, som icke är anhål- Den som inte är anhållen eller
len eller häktad, skyldig att kvar- häktad är inte skyldig att stanna stanna för förhör längre än sex tim- kvar för förhör längre än sex tim-
mar. Finnes det vara av synnerlig mar. År det av synnerlig vikt, att vikt, att den som kan misstänkas den som kan misstänkas för brottet för brottet är tillgänglig för fortsatt är tillgänglig för fortsatt förhör. är förhör, vare han dock skyldig att han eller hon skyldig att stanna kvarstanna ytterligare sex timmar. kvar ytterligare sex timmar.
! Senaste lydelse 1981: 1286.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Den som är under femton år är
inte skyldig att stanna kvar för för-
hör längre än tre timmar. Om det
är av synnerlig vikt för utredning-
en, är den hörde skyldig att kvar-
stanna ytterligare tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller ti- Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att den, då den hörde är skyldig att kvarstanna, utgått, äge han ome- stanna kvar, utgått. får han eller delbart avlägsna sig: utan synnerli- hon omedelbart ävlägsna sig. Utan ga skäl må ej fordras, att han infin- synnerliga skäl får det inte krävas ner sig till nytt förhör tidigare än att han eller hon infinner sig till nytt tolv timmar därefter. förhör tidigare än tolv timmar där-
efter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
178!
Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott.
2. den som har intagits i häkte eler polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt och
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket. 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
Denna lag tillämpas inte på barn
som eripits enligt 16 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
! Senaste lydelse 1980: 931.