Grundlag
I Sverige finns fyra grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och successionsordningen. De utgör Sveriges författning, eller konstitution. Ett lands konstitution reglerar landets statsskick.
För att förändra en grundlag eller stifta en ny grundlag, gäller regeln att riksdagen ska fatta samma beslut två gånger och att det mellan besluten ska hållas ett riksdagsval (RF 8:15) . En grundlag kan också ändras genom folkomröstning i samband med ett riksdagsval (ska inte förväxlas med en rådgivande folkomröstning enligt RF 8:4 och folkomröstningslagen, som kan hållas när riksdagen beslutar). En folkomröstning om en grundlagsfråga får bara ha två alternativ, "Ja" och "Nej". Resultatet av en sådan folkomröstning är bindande om en majoritet röstar nej till förslaget och nej-röstarna även är fler än hälften av de som röstat vid samma riksdagsval.
Om ja-sidan får majoritet är resultatet inte direkt bindande. Den nyvalda riksdagen kan dock i detta fall anta förslaget med ett beslut och enkel majoritet.
Möjligheten till beslutande folkomröstning om en grundlagsfråga har hittills aldrig utnyttjats.
Legaldefinitioner 1
- Punkt 4 Förslag till avgörande i mål C-46/93
- Med hänsyn till att den ifrågavarande överträdelsen måste anses som en underlåtenhet från lagstiftarens sida, eftersom denne inte hade ändrat BiStG så att den överensstämde med gemenskapsrätten, påpekade Bundesgerichtshof att skadestånd i Tyskland regleras i § 839 i Bürgerliches Gesetzbuch (tyska civillagen) i förening med artikel 34 i Grundgesetz (grundlagen). I första stycket i den senare bestämmelsen föreskrivs följande: ”Om någon vid utövandet av en åt honom anförtrodd offentlig befattning brister i en tjänsteplikt som åligger honom i förhållande till tredje man, skall staten eller den myndighet vid vilken han arbetar i princip svara härför”. I § 839.1 i Bürgerliches Gesetzbuch föreskrivs däremot att en tjänsteman som med uppsåt eller av vårdslöshet åsidosätter en tjänsteplikt som åligger honom i förhållande till tredje man skall ersätta tredje man för all skada som uppkommer därav. Om han har förfarit vårdslöst svarar han dock för skadan endast om den skadelidande inte har möjlighet att få skadan ersatt på något annat sätt. Tillämpningen av de ifrågavarande reglerna beror därför, bortsett från utövandet av en offentlig tjänst och åsidosättande av tjänsteplikt, på det ytterligare kravet att den åsidosatta tjänsteplikten skall kunna ”hänföras till tredje man” (Drittbezogenheit), vilket innebär att staten endast svarar för åsidosättande av sådan tjänsteplikt vars utövande uttryckligen riktar sig till tredje man och som således har till syfte att skydda en rättighet som tillkommer tredje man. Det är emellertid just detta krav som normalt inte är uppfyllt när det rör sig om rättsstridighet i lagstiftningsverksamhet, inklusive sådan rättsstridighet som detta mål gäller. Som den nationella domstolen har understrukit åtog sig lagstiftaren genom BiStG nämligen förpliktelser med avseende på en gemenskap, vilken dock inte särskilt avser någon person eller grupp av personer som kan anses som tredje man i den mening som avses i de ovan nämnda bestämmelserna. Den nationella domstolen har för det andra noterat att det i detta fall inte heller kan komma i fråga att staten har ett ansvar för att en offentlig myndighet vidtar en rättsstridig åtgärd som kan likställas med expropriation; en princip som har utvecklats av rättspraxis vid Bundesgerichtshof. Den nationella domstolen har ansett att detta är ofrånkomligt, eftersom den nämnda principen enligt denna rättspraxis inte ger rätt till ersättning för skada som uppkommer till följd av att rättsnormer strider mot överordnade rättsnormer, med vilken rätten till ersättning för skada som orsakats av att en gemenskapsrättslig skyldighet har överträtts kan likställas. Vidare finns det i detta mål i varje fall inte något som helst angrepp på sådana rättsliga intressen för käranden som är skyddade enligt förmögenhetsrättsliga bestämmelser.