Begrepp

Min kursivering

Termen förekommer i 266 dokument i rättskällorna.

Legaldefinitioner 133

Punkt 64 Förslag till avgörande i mål C-102/15: I målet Kalfelis tillfrågades domstolen bland annat om huruvida ”artikel 5.3 i Brysselkonventionen – för det fall en talan samtidigt grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, avtalsrättsligt ansvar och obehörig vinst – [medför att] behörigheten på grund av det inbördes sambandet utsträcks till att även omfatta de yrkanden som inte grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar” (min kursivering), vilket domstolen besvarade så, att ”en domstol som i enlighet med artikel 5.3 är behörig att pröva en talan i den mån denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte är behörig att pröva ifrågavarande talan i den del den inte grundas på ett sådant ansvar.” Jag medger att domstolen inte angav huruvida den fann att obehörig vinst omfattas av talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden. Den uteslöt helt enkelt möjligheten att artikel 5.3 skulle kunna omfatta en talan som inte grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Avgörandet tyder emellertid på en medvetenhet om de inneboende skillnaderna mellan de olika typerna av rättsförhållanden.
Punkt 51 Förslag till avgörande i mål C-119/22: Med avseende på bland annat denna bestämmelse erinrar jag om att artikel 1 b i förordningen om tilläggsskydd innehåller en definition av begreppet produkt som hänvisar till ”den aktiva ingrediensen eller kombinationen av aktiva ingredienser i ett läkemedel” (min kursivering)
Punkt 156 Förslag till avgörande i mål C-12/03: Det är sant att konstaterandet att tillväxten av PET för förpackning av ”känsliga” produkter, ”med undantag av fruktdrycker utan kolsyra och te- och kaffedrycker, sannolikt [skulle komma] att bli mycket mindre tydlig än vad kommissionen ha[de] räknat med”, hade föranlett förstainstansrätten att anse att ”det ... inte [var] möjligt, på grundval av de bevis som åberopa [t]s i det omtvistade beslutet, att avgöra med den säkerhet som krävs för att motivera ett förbud av en koncentration, huruvida genomförandet av den modifierade koncentrationen skulle placera Tetra i en situation där företaget skulle kunna[t] vara mer oberoende än tidigare i förhållande till sina konkurrenter på marknaderna för aseptisk kartong”. Förstainstansrätten stannade dock inte vid detta konstaterande utan fortsatte sin analys och kom till slutsatsen ”att de faktiska omständigheter avseende Tetras framtida beteende på vilka kommissionen basera [t] sin utsago, i syfte att visa den anmälda koncentrationens påstådda negativa verkningar på marknaderna för aseptisk kartong under alla omständigheter ha [de] visats på ett rättsligt övertygande sätt” (min kursivering). Såsom har framgått hade det enligt förstainstansrätten i synnerhet inte ”visats, för den händelse det konkurrenstryck som [kommit] från PET-marknaderna skulle undanröjas eller minska, att Tetra skulle [ha] var [it] föranlett att inte sänka priserna på sina kartongförpackningar och inte längre företa några innovationer”.
Punkt 43 Förslag till avgörande i mål C-12/08: I synnerhet är direktivet sådant att det inte i sig skapar eller tillerkänner någon några rättigheter, vare sig individuella eller kollektiva. I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska ge vissa garantier vad gäller förfarandet vid kollektiva uppsägningar. I direktivet föreskrivs vidare, särskilt genom artikel 6, att medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer ”för att genomdriva skyldigheter enligt detta direktiv” (min kursivering).
Punkt 37 Förslag till avgörande i mål C-123/16: Emellertid utgör formuleringen i skäl 11 i förordningen enligt min mening ett stöd för tribunalens och kommissionens uppfattning. I skäl 11 klargörs att ”(o)m det finns ett berättigat intresse, bör kommissionen även kunna fatta beslut som konstaterar att överträdelser tidigare förelegat, även om den inte ålägger böter” (min kursivering).
Punkt 59 Förslag till avgörande i mål C-124/10: I punkt 229 i den överklagade domen slog tribunalen fast att ”[f]ör att bedöma om de åtgärder som staten vidtagit omfattas av dennes rättigheter som myndighetsutövare eller följer av dennes skyldigheter som aktieägare, kan dessa inte bedömas utifrån sin form utan måste snarare bedömas utifrån sin karaktär, sitt föremål och de regler som gäller för dem, samtidigt som hänsyn tas till det syfte som eftersträvas med åtgärderna i fråga” (min kursivering).
Punkt 24 Förslag till avgörande i mål C-125/22: Med ”person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande” avses enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95 ”en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15” (min kursivering). I denna bestämmelse anges tre typer av ”allvarlig skada” vilka, när de har fastställts, kan medföra att den person som åsamkats skadan beviljas subsidiärt skydd. Det rör sig mer konkret om dödsstraff (led a), tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet (led b) och allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt (led c).
Punkt 72 Förslag till avgörande i mål C-127/96: Enligt domstolens fasta rättspraxis tillkommer det den nationella domstolen att avgöra frågan om direktivet verkligen är tillämpligt. Därvid skall den beakta de faktiska omständigheter som domstolen har räknat upp i punkt 13 i domen i målet Spijkers: För att ... avgöra om förutsättningarna för överlåtelse av en sådan enhet är uppfyllda måste hänsyn tas till samtliga omständigheter som kännetecknar ifrågavarande transaktion. Till dessa omständigheter hör särskilt vilket slags företag eller verksamhet som det är frågan om, huruvida några materiella tillgångar — såsom fastigheter eller lös egendom — har överlåtits, värdet på de immateriella tillgångarna vid tidpunkten för överlåtelsen, huruvida huvuddelen av personalstyrkan har övertagits av den nye arbetsgivaren, huruvida kundkretsen har överlåtits samt hur lika de verksamheter är som har bedrivits före och efter överlåtelsen och hur länge ett eventuellt avbrott i verksamheten har varat. Alla dessa omständigheter är emellertid endast aspekter av den helhetsbedömning som skall göras och kan därför inte bedömas var för sig (min kursivering).
Punkt 75 Förslag till avgörande i mål C-129/13: I målet Texdata Software har domstolen fastslagit att ”åläggandet av en initial påföljd med ett belopp på 700 euro utan föregående anmodan och utan möjlighet att yttra sig innan påföljden åläggs … inte påverkar det väsentliga innehållet i den ifrågavarande grundläggande rättigheten, i och med att ingivande av ett motiverat bestridande av vitesföreläggandet omedelbart medför att detta inte får verkställas och att ett ordinarie förfarande inleds inom vilken rätten att yttra sig kan utövas” (min kursivering).
Punkt 80 Förslag till avgörande i mål C-131/12: För mig är den avgörande frågan här om det spelar någon roll att direktivet, i definitionen av registeransvarig, anger att den registeransvarige är den person som ”bestämmer ändamålen och medlen för behandlingen av personuppgifter” (min kursivering). De parter som anser att Google ska betraktas som registeransvarig grundar sig på den obestridliga omständigheten att tjänsteleverantörer som driver sökmotorer bestämmer ändamålen och medlen för behandlingen av uppgifter för sina ändamål.
Punkt 65 Förslag till avgörande i mål C-132/14: Det är visserligen riktigt att det i artikel 349 FEUF klargörs vad som menas med de ”specifika åtgärder” som rådet kan besluta om: ”Rådet ska … besluta om specifika åtgärder för att särskilt fastställa villkoren för hur fördragen ska tillämpas beträffande dessa områden, inklusive den gemensamma politiken … De [specifika åtgärderna] gäller särskilt [politikområdena för de yttersta randområdena]” (min kursivering). Som framgår har icke-uttömmande uttryck använts. Detta innebär således att även om man antar att en förlängning av tidsfristerna för genomförande av de angripna rättsakterna inte omfattas av de situationer som föreskrivits, hindrar inte bestämmelsens formulering att en sådan möjlighet finns.
Punkt 30 Förslag till avgörande i mål C-141/00: Dessutom noterar jag att inte heller den rättspraxis som Finanzamt åberopat motiverar den slutsats till vilken den kommit. I punkt 20 i domen i målet Bulthuis-Griffioen har domstolen, såsom den förvaltning som är motpart i målet vid den nationella domstolen har hävdat, nämligen fastställt att undantagen i artikel 13, i vilka det inte hänvisas till begreppen ”organ” och ”organisationer” utan snarare till yrkesbeteckningar, endast är tillämpliga på fysiska personer. Domstolen har i själva verket sagt motsatsen. Den har nämligen preciserat i vilka fall undantaget ”även kan åberopas av fysiska personer” (min kursivering). Detta innebär att undantaget även då det föreligger ”yrkesnamn som avser enskilda” kan åberopas även för verksamhet som bedrivs av en aktör som handlar såsom juridisk person.
Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-141/22: Även om begreppet ”produktion” inte heller direkt definieras i förordning nr 178/2002, innehåller förordningen flera hänvisningar till det, närmare bestämt följande: I skäl 12 anges att hela livsmedelsproduktionskedjan utgör en sammanhängande enhet, allt ifrån primärproduktion (den första länken) till och med tillhandahållande av livsmedel till konsumenten. Enligt artikel 3.16 avses med stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan ”alla stadier, inbegripet import, från och med primärproduktion av ett livsmedel till och med dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten …” (min kursivering). Enligt artikel 3.17 avses med primärproduktion ”produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter inklusive skörd, mjölkning och produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Jakt, fiske och insamling av vilda produkter omfattas också.”
Punkt 8 Förslag till avgörande i mål C-142/99: Det huvudsakliga problemet i detta mål är innebörden av termen ”ekonomisk verksamhet”. Såsom framgår av artikel 4 i sjätte direktivet definierar denna term tillämpningsområdet för mervärdesskattesystemet inom gemenskapen. I artikel 4.1 i sjätte direktivet föreskrivs att med ”skattskyldig person” avses ”varje person som självständigt någonstans bedriver någon form av ekonomisk verksamhet som anges i punkt 2, oberoende av syfte eller resultat”. Artikel 4.2 har följande lydelse: ”De former av ekonomisk verksamhet som avses i punkt 1 skall omfatta alla verksamheter av producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster, däribland gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamhet inom fria yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav skall likaså betraktas som ekonomisk verksamhet” (min kursivering). Enligt artikel 4.3 kan ” [m]edlemsstaterna även... anse såsom skattskyldig var och en som tillfälligtvis utför en transaktion som avser sådana verksamheter som avses i punkt 2” varefter särskilt nämns vissa transaktioner som rör byggnader eller den mark de står på.
Punkt 36 Förslag till avgörande i mål C-15/98: Även om det tydligt framgår av det sjunde direktivets lydelse att det främst avser ”stöd till varvsindustrin”, framgår det av artikel 3 jämförd med tolfte övervägandet i ingressen att det även kan omfatta stöd till rederier. Dessa respektive bestämmelser lyder som följer: Även om SL således kan ha rätt i påståendet att det sjunde direktivet var tillämpligt, kan denna omständighet inte stödja, utan snarare skada, dess sak. Detta följer av att statligt stöd till redare, i den mån det kan anses att det ”beviljas som stöd för ny- eller ombyggnad av fartyg” (min kursivering), är föremål för ytterligare ett tvingande ”särskilt” anmälningskrav enligt artikel 11 i det sjunde direktivet. Artikel 11.1 a föreskriver särskilt angående anmälan av ”[n]ya såväl som befintliga stödprogram samt ändringar i ett befintligt stödprogram som omfattas av detta direktiv”. Att hävda att det sjunde direktivet ensamt är tillämpligt på stöd enligt 1988 års stödordning skulle därför i själva verket vara detsamma som att godta att de italienska myndigheterna gjorde sig skyldiga till ytterligare ett åsidosättande av gemenskapsrätten, nämligen underlåtenheten att ens anmäla den ursprungliga stödordning till kommissionen. Eftersom kommissionen inte hänvisade till någon sådan påstådd överträdelse i den första inledande skrivelsen, behandlade den uppenbarligen helt korrekt 1988 års stödordning som ett stöd till redare som endast borde granskas mot bakgrund av fördragets mindre betungande anmälningsskyldighet.
Punkt 53 Förslag till avgörande i mål C-152/97: Det följer följaktligen, vad gäller tillämpningen av artikel 4, av fast rättspraxis att ”det avgörande rekvisitet för att en kapitalanskaffning skall kunna beläggas med en kapitaltillskottsavgift består i att det mottagande bolagets ekonomiska ställning stärkts genom tillskottet” (min kursivering).
Punkt 89 Förslag till avgörande i mål C-157/94: Oberoende dock av ovanstående har inte den ställning som domstolen intog i målet Campus Oil bekräftats i senare rättspraxis. I den redan nämnda domen i målet Frankrike mot kommissionen (ovan fotnot 64) beskrev domstolen (punkt 12) de mål som artikel 90.2 eftersträvar enligt följande: ”Syftet med denna sistnämnda bestämmelse, som under vissa omständigheter gör det möjligt att avvika från fördragets generella regler, är att förena medlemsstaternas intresse av att använda vissa, särskilt offentliga, verksamheter som ekonomiska eller skattepolitiska medel, med gemenskapens intresse av att konkurrensreglerna och enheten inom den gemensamma marknaden bevaras” (min kursivering). Ännu tydligare är domen av den 10 december 1991 i målet Merci convenzionali porto di Genova. Som svar på tolkningsfrågan huruvida ett hamnföretag och/ eller ett hamnbolag skall anses som företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget, samt huruvida tillämpningen på dessa företag av vissa bestämmelser i fördraget (bland andra även den i artikel 30) kan hindra dem att fullgöra de särskilda uppgifter som de tilldelats, har domstolen (punkt 27), sedan den ansett att det av de uppgifter som beaktats inte framgick att hamnarbeten är av sådant allmänt ekonomiskt intresse och att de uppvisar särskilt karaktäristiska drag som skiljer dem från andra ekonomiska verksamheter, uttalat att ”även om detta vore fallet skulle tillämpningen av fördragets regler, och närmare bestämt konkurrensreglerna och reglerna om fri rörlighet, hindra fullgörandet av dessa uppgifter” (återigen min kursivering). Slutligen tillåter artikel 90.2 i fördraget, i sin rätta betydelse och enligt det som ansetts i dom av den 19 maj 1993 i målet Corbeau (punkt 14), medlemsstaterna att bevilja företag, som de anförtror att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, exklusiva rättigheter som kan hindra tillämpningen av fördragets konkurrensregler, i den mån begränsningar av konkurrensen — eller till och med uteslutande av all konkurrens — från de andra företagarnas sida är nödvändiga för att säkerställa att de särskilda uppgifterna som tilldelats dessa företag fullgörs. Motsvarande bedömning har formulerats i den redan i fotnot 23 nämnda domen i målet Almelo (punkt 46). Genom att i dessa domar erkänna medlemsstaternas möjligheter att åberopa artikel 90.2, inte bara för att begränsa utan eventuellt även för att fullständigt utesluta konkurrens, bekräftar domstolen enligt min åsikt den slutsats som denna bestämmelses ordalydelse prima facie leder till, det vill säga att medlemsstaterna, med avvikelse från den, principiellt har möjlighet att vidta åtgärder som inte bara avviker från bestämmelserna om skydd av konkurrensen utan även från övriga bestämmelser i fördraget.
Punkt 33 Förslag till avgörande i mål C-163/21: Vidare definieras begreppet ”bevis” i artikel 2.13 i direktiv 2014/104 i vissa språkversioner genom en hänvisning till alla former av bevismaterial som får läggas fram ”för den nationella domstol där talan väckts” medan det i andra språkversioner hänvisas till alla former av bevismaterial som får läggas fram ”för den nationella domstol vid vilken anhängiggörande skett”, utan att det preciseras att det är fråga om skadeståndstalan (min kursivering).
Punkt 63 Förslag till avgörande i mål C-163/96: De ifrågavarande monopolrättigheterna i målet Porto di Genova var inte av samma slag som dem som berördes i målen Höfner och Elser. Domstolen ansåg likväl att kopplingen mellan de ifrågavarande italienska åtgärderna och de missbruk den urskilde räckte för att göra medlemsstaten ansvarig. Jag anser att det, särskilt av punkterna 18 och 19 i domen i målet Porto di Genova (se punkt 8 ovan), framgår att domstolen ansåg att missbruket, fastän det skenbart utövades av de berörda hamnbolagen och företagen, härrörde direkt från monopolrättigheter som beviljats enligt den italienska lagstiftningen. I detta avseende anser jag att det är särskilt anmärkningsvärt att domstolen, när den i punkt 19 i domen hänvisade till de rättigheter som beviljats, fastställde att företagen i fråga ”på grund av detta” föranleds till missbruket i fråga (min kursivering). Domstolen delade således till synes generaladvokat van Gervens uppfattning att detta missbruk ”... blir möjligt, om än inte oundvikligt, på grund av den nationella lagstiftningen och underlättas, även om det inte är obligatoriskt, av hamnmyndigheten genom den behörighet den tilldelats genom den nationella lagstiftningen”. Olyckligtvis föreligger en väsentlig skillnad mellan oundvikligt och möjligt missbruk av lagstadgade monopol. Få skulle bestrida att en medlemsstat är skyldig till det förstnämnda, men kan kanske anse att ansvaret för den sistnämnda typen av missbruk skall åvila det dominerande företaget.
Punkt 126 Förslag till avgörande i mål C-167/19: Det kan i detta sammanhang påpekas att domen av den 8 september 2016, Goldfish m.fl. mot kommissionen ( T‑54/14, EU:T:2016:455), som hänvisas till i punkt 70 i den första överklagade domen och i punkt 67 i den andra överklagade domen, inte ger stöd för tribunalens tolkning. Den domen stöder i stället min tolkning av domen i målet Freistaat Sachsen. I punkt 47 i domen i målet Goldfish m.fl. mot kommissionen betecknar tribunalen det som otillåtet att godkänna ”bevis som inhämtats under fullständigt åsidosättande av det förfarande som föreskrivs för att styrka dem och som syftar till att skydda de berördas grundläggande rättigheter” (min kursivering).

+113 fler

Punkt 58 Förslag till avgörande i mål C-169/22: I detta hänseende ska det först och främst påpekas att det i ordalydelsen i artikel 44.2 a i förordning 1974/2006 hänvisas till ”en efterträdare att överta åtagandet”, det vill säga ”vilken efterträdare som helst”, och att det inte är någon specifik efterträdare som avses (min kursivering). Om unionslagstiftaren hade velat betona omöjligheten att överta åtagandet för jordbruksföretagets efterträdare, skulle den helt enkelt ha angett att ”det inte är möjligt för efterträdaren att överta åtagandet”. Jag anser följaktligen att för att åberopa detta undantag är det inte tillräckligt att det kan vara omöjligt för en efterträdare att överta åtagandet på grund av en svårighet som är specifik för just den efterträdaren, utan det måste föreligga objektiva omständigheter som har hindrat stödmottagaren från att ”rädda” åtagandet, det vill säga att det objektivt sett inte hade varit möjligt att överföra åtagandet.
Punkt 62 Förslag till avgörande i mål C-179/13: När det gäller det övergripande mål som eftersträvas med förordning nr 1408/71, är det att samordna medlemsstaters lagstiftningar på området social trygghet inom EU. Detta framgår av flera av skälen i ingressen till denna förordning. Det ska tilläggas att domstolen i fast rättspraxis har slagit fast att ”bestämmelserna i förordning nr 1408/71, vilka innehåller regler om fastställande av tillämplig lagstiftning, utgör ett system av lagvalsregler vars fullständighet medför att medlemsstaternas lagstiftare avhänt sig rätten att avgöra omfattningen av och villkoren för tillämpningen av deras nationella lagstiftning på området, såvitt avser vilka personer som omfattas av denna lagstiftning och inom vilket territoriellt område lagstiftningen medför verkningar” (min kursivering). Det skulle inte vara logiskt att tolka denna maxim så att den omfattar lagstiftande myndigheter i tredjeländer, i förhållande till vilka Europeiska unionen saknar behörighet. Detta bekräftas vidare av den omständigheten att tredjeländer endast omfattas av det system för samordning av lagstiftningen på området socialförsäkring som föreskrivs i förordning nr 1408/71 när unionslagstiftaren specifikt har tillåtit detta.
Punkt 40 Förslag till avgörande i mål C-201/22: Under dessa omständigheter riskerar en bokstavstolkning av artikel 4 c i direktiv 2004/48, i den mån denna underställer upphovsrättsorganisationernas talerätt ”bestämmelserna i gällande lag” (min kursivering), att försvaga detta direktivs ändamålsenliga verkan i vissa situationer.
Punkt 103 Förslag till avgörande i mål C-203/15: Enligt ett andra argument utgör även ordalydelsen i artikel 15.1 i direktiv 2002/58 hinder mot en så vidsträckt tolkning av medlemsstaternas behörighet att avvika från den ordning som inrättats genom direktivet. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att ”[m]edlemsstaterna … genom lagstiftning får vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5, artikel 6, artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 och artikel 9 i detta direktiv” (min kursivering).
Punkt 56 Förslag till avgörande i mål C-209/22: När det särskilt gäller rätten till tillgång till försvarare ska det påpekas att det i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2013/48 föreskrivs att misstänkta och tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare ”i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt” respektive, under alla omständigheter, ”utan onödigt dröjsmål” respektive ”före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet” (min kursivering). Även om de inledande frågor som polisen ställer vid en ”trafikkontroll” eller ett ”regelbundet stickprov” inte kan anses utgöra ett ”förhör” i den mening som avses i artikel 3.2 a i direktiv 2013/48, såsom jag har angett i punkt 43 ovan, kan man av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat dra slutsatsen att AB under alla omständigheter varit föremål för ett sådant förhör i ett senare skede av utredningen. Mer konkret framgår det av beslutet om hänskjutande att ”[u]nder förundersökningen som redan påbörjats krävde [ansvarig kriminalpolistjänsteman] efter att kroppsvisitationen genomförts vid en icke angiven tidpunkt och på en icke angiven plats (antagligen på polisstationen) att AB skulle lämna ett skriftligt vittnesmål enligt förfarandet i [lagen om inrikesministeriet]”. Följaktligen anser jag att AB senast i detta skede av förfarandet borde ha haft tillgång till en försvarare.
Punkt 14 Förslag till avgörande i mål C-214/99: Artikel 10 i förordning nr 1984/83 föreskriver att artikel 81 EG inte gäller ”avtal i vilka endast två företag är parter och den ena parten, återförsäljaren, avtalar med den andra, leverantören, att i utbyte mot särskilda kommersiella eller finansiella fördelar endast från denne... köpa vissa oljebaserade bränslen till motorfordon och andra bränslen som anges i avtalet för återförsäljning på en bensinstation som är angiven i avtalet”. Artikel 12.1 c föreskriver dock att artikel 10 inte gäller om ”avtalet är träffat för en obestämd tid eller en tid som är längre än tio år” (min kursivering). Den fråga som kan sägas ha uppstått i detta mål är huruvida ett avtal som ingåtts för tio år och som därefter, om det inte sägs upp, automatiskt förlängs under ytterligare femårsperioder, utgör ett avtal träffat på ”obestämd tid” och därmed inte kvalificerar sig för undantaget i artikel 10 i förordning nr 1984/83.
Punkt 32 Förslag till avgörande i mål C-215/17: Direktiv 2003/98 anger i artikel 1.1 att det fastställer regler ”för vidareutnyttjande av handlingar som finns hos offentliga myndigheter i medlemsstaterna samt för hur detta vidareutnyttjande skall underlättas i praktiken” (min kursivering). Artikel 2.1 i direktivet föreskriver att ”offentliga myndigheter” betyder ”statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt …”. Artikel 2.2 definierar vidare ”organ som lyder under offentlig rätt” som organ som uppfyller tre kumulativa villkor. Det första av dessa villkor är att ett sådant organ ”särskilt har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, som inte är av industriell eller kommersiell karaktär” (min kursivering).
Punkt 35 Förslag till avgörande i mål C-221/13: För det första tycks det språk som används i klausul 5.2 i ramavtalet avsiktligt vara vagt. I bestämmelsen anges att ”[o]m en arbetstagare vägrar att övergå från heltidsarbete till deltidsarbete eller omvänt skall detta inte i sig vara giltig grund för uppsägning” (min kursivering). Å ena sidan får man intrycket av att en sådan vägran, enligt denna bestämmelse, vid första påseendet inte motiverar uppsägning av en arbetstagare som inte vill att anställningsförhållandet ska omvandlas. Å andra sidan tyder dock inte användningen av orden ”skall detta inte” på att arbetstagarens samtycke till ändringen av arbetstid är obligatoriskt.
Punkt 23 Förslag till avgörande i mål C-231/14: I punkt 13 i 2006 års riktlinjer föreskrivs att ”[k]ommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt … samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom EES” (min kursivering).
Punkt 34 Förslag till avgörande i mål C-236/18: Detta är problematiskt, eftersom det i artikel 41.11 i direktiv 2009/73 anges att varje ”part som har ett klagomål mot en systemansvarig för överförings-, lagrings-, LNG- eller distributionssystemet vad avser den systemansvariges skyldigheter i enlighet med detta direktiv får inge klagomålet till tillsynsmyndigheterna” (min kursivering). Det ankommer på EU-domstolen att tolka en sådan bestämmelse när det har fastställts att den är relevant för en påstådd materiell överträdelse av direktivet i fråga, med hänsyn till att Europeiska unionen inte har någon generell befogenhet i fråga om rättsmedel utanför de områden där den har en materiell befogenhet. Mer generellt ankommer det på den hänskjutande domstolen att förklara sambandet mellan de bestämmelser i unionslagstiftningen som det hänvisas till och den aktuella tvisten och föremålet för denna.
Punkt 66 Förslag till avgörande i mål C-238/19: Artikel 10.2 föreskriver att ”[v]id bedömningen av huruvida en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är det irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om … politisk åskådning som är skälet till förföljelsen, om en sådan egenskap tillskrivs den sökande av den som utövar förföljelsen” (min kursivering). Följaktligen måste de behöriga myndigheter som prövar en ansökan om asyl fastställa antingen att den berörda personen har den politiska åskådningen i fråga eller att det är rimligt att anta att den som utövar förföljelse (här syriska staten) kommer att tillskriva sökanden en sådan åskådning.
Punkt 48 Förslag till avgörande i mål C-239/18: Till att börja med, och fortfarande på textnivå, fastställs i artikel 11.1 andra och tredje meningen i genomförandeförordningen specifika krav som en giltig begäran om information måste uppfylla. I dessa krav ingår att rättsinnehavaren ska uppge ”sorten eller sorterna om vilka han önskar erhålla information” och ”styrka sitt rättsinnehav” (min kursivering). Eftersom det enligt artikel 5.1 i grundförordningen endast är sorter av alla växtsläkten och växtarter – och inte arter i allmänhet – som omfattas av gemenskapens växtförädlarrätt (”plant variety rights”), följer det rätt tydligt av artikel 11.1 att en begäran om information måste avse sorter (”varieties”).
Punkt 67 Förslag till avgörande i mål C-248/21: Jag anser också att det behöver påpekas att kommissionen i sin med anledning av covid‑19-pandemin antagna vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning uttryckligen uppgav sig vara medveten om de svårigheter som medlemsstaterna ställs inför i det aktuella sammanhanget. Icke desto mindre måste det emellertid även framhållas att kommissionen betonade behovet av att ”återuppta överföringarna så snart det är praktiskt möjligt med tanke på de föränderliga omständigheterna” (min kursivering).
Punkt 90 Förslag till avgörande i mål C-251/16: I domen Goed Wonen I beskrev domstolen undantaget i liknande ordalag och anförde att ”i likhet med försäljningar av en nyuppförd byggnad som följer efter den första upplåtelsen till en slutkonsument, och som markerar slutet på produktionskedjan, skall alltså uthyrning av fast egendom i princip undantas från beskattning” (min kursivering).
Punkt 42 Förslag till avgörande i mål C-251/94: I domen i målet Reichling förklarade domstolen nämligen att ”när det i en medlemsstats tillämpliga lagstiftning föreskrivs att invalidförmånens belopp är beroende av arbetstagarens lön vid tidpunkten för invaliditetens uppkomst och när den berörde arbetstagaren vid denna tidpunkt inte omfattades av medlemsstatens socialförsäkringssystem, eftersom han arbetade i en annan medlemsstat, skall den behöriga institutionen beräkna förmånens teoretiska belopp på grundval av den sista lön som arbetstagaren bade uppburit i denna medlemsstat” (min kursivering).
Punkt 39 Förslag till avgörande i mål C-255/16: Denna åtskillnad är kärnan i den lösning som domstolen kom fram till i målen M. och S. och Fortuna som båda rörde polsk lagstiftning om spel. Målet M. och S. gällde en bestämmelse i polsk rätt som förbjöd spel utan förhandstillstånd. Målet Fortuna gällde en bestämmelse i samma polska lag som geografiskt begränsade tillstånd till kasinon. Domstolen fann i målet Fortuna att ”kasino-bestämmelsen” var anmälningspliktig. Domstolen fann däremot i målet M. och S. att tillståndsbestämmelsen omfattades av tillståndsundantaget i CIA och inte var anmälningspliktig. Den uttalade därvid att ”det tillstånd som denna nationella bestämmelse kräver för anordnandet av hasardspel utgör ett villkor som uppställs för själva verksamheten att anordna sådana spel, medan det i artikel 14.1 i samma lag uppställs ett villkor som rör de berörda produkterna, genom att användandet av dessa förbjuds utanför kasinon” (min kursivering).
Punkt 38 Förslag till avgörande i mål C-26/22: EU-domstolen har slagit fast att enligt denna bestämmelse ”är varje tillsynsmyndighet … skyldig att inom sitt territorium behandla klagomål som var och en enligt artikel 77.1 i [dataskydds]förordningen har rätt att inge när vederbörande anser att en behandling av personuppgifter som rör honom eller henne utgör ett åsidosättande av nämnda förordning, och i den utsträckning det är nödvändigt pröva syftet med behandlingen”. Det ska i detta sammanhang uppmärksammas att domstolen betonade tillsynsmyndighetens skyldighet att ”med vederbörlig omsorg utreda ett sådant klagomål ” för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i dataskyddsförordningen. På samma sätt bör det noteras att det i skäl 141 anges att ”[u]tredningen av ett klagomål bör … ske i den utsträckning som är lämplig i det enskilda fallet” (min kursivering).
Punkt 105 Förslag till avgörande i mål C-260/20: Jag anser att tolkningen är oriktig, eftersom den bygger på en sammanblandning av två grundläggande men diametralt olika aspekter av unionens förvaltningsrätt, nämligen de befogenheter som kommissionen tilldelats av lagstiftaren för att fullgöra vissa administrativa uppgifter, å ena sidan, och det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen kan medges under vissa bestämda omständigheter, å andra sidan. Bestämmelserna i artikel 2 i grundförordningen ska i motsats till vad kommissionen har hävdat förstås så, att de tillhör den förstnämnda, inte den sistnämnda kategorin. Det följer för det första av principen om tilldelade befogenheter enligt artikel 13.2 FEU, där det anges att ”[v]arje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där” (min kursivering). Bestämmelserna i artikel 2 skiljer sig nämligen inte i grunden från andra liknande bestämmelser i grundförordningen som också tilldelar kommissionen beslutsbefogenheter, förutsatt att vissa villkor som fastställts av lagstiftaren är uppfyllda. Därmed ger såväl lydelsen som systematiken i nämnda bestämmelser stöd för att unionslagstiftarens syfte var att precisera på vilket sätt kommissionen är skyldig att agera för att i varje enskilt fall fastställa normalvärdet på en produkt, genom att för detta ändamål fastställa en rangordning mellan de olika metoder som allmänt medges på antidumpningsområdet.
Punkt 21 Förslag till avgörande i mål C-260/95: I domen i målet Vereniging van Vlaamse Reisbureaus klargjorde domstolen sin inställning särskilt i fråga om resebyråer. Som svar på en invändning från den belgiska regeringen, vilken framställts i syfte att vissa affärsförhållanden mellan en researrangör och en resebyrå skulle undantas från tillämpningsområdet för artikel 85.1, fastslog domstolen att ”en reseagent av det slag som den nationella domstolen avser skall anses som en oberoende mellanhand som självständigt utför tjänster. Dels säljer nämligen agenten resor från ett stort antal researrangörer, dels säljer en researrangör sina resor genom ett stort antal agenter. En sådan reseagent kan inte behandlas ... som ett integrerat hjälporgan i en viss researrangörs företag” (min kursivering).
Punkt 34 Förslag till avgörande i mål C-262/96: Det är emellertid viktigt att påpeka att domstolen i domslutet fastslog att ”[e]ftersom de oundgängliga kompletterande bestämmelserna för genomförande av beslut nr 3/80 inte har antagits av rådet, har inte artiklarna 12 och 13 direkt effekt i medlemsstaterna och är således inte av sådan art (sic) att de ger enskilda rätt att åberopa dem (sic) inför de nationella domstolarna” (min kursivering).
Punkt 195 Förslag till avgörande i mål C-267/95: Det slutliga valet mellan alternativ a och b är beroende av vilken betydelse som tillmäts formuleringen ”utgången av det tredje året efter det att Spanien [Portugal] har gjort dessa produkter patenterbara” (min kursivering), det vill säga efter den 7 oktober 1992 eller den 1 januari 1992, eftersom dessa, enligt min bedömning, är de tidpunkter då Spanien och Portugal gjorde dessa produkter patenterbara. Den nationella domstolen ansåg att valet av årsdagsargumentet i det närmaste var odiskutabelt. Inte desto mindre var fyra av de fem medlemsstatsregeringar som ingivit yttranden i frågan av annan åsikt och stödde Merck och Beecham, vilka hävdade den 31 december 1995.
Punkt 35 Förslag till avgörande i mål C-268/94: Den aspekten anges uttryckligen såväl i rådets förklaring om samarbetet med utvecklingsländerna i Latinamerika och Asien, enligt vilken ”gemenskapens samarbete skall syfta till att stärka den kulturella dimensionen i relationerna mellan de båda regionerna” (min kursivering), som i bestämmelsen i artikel 5.6 i ovannämnda förordning nr 443/92, i vilken fastslås att ”den kulturella dimensionen i utvecklingen skall alltid vara ett mål i alla verksamheter och program som gemenskapen deltar i” samt slutligen i gemenskapens praxis, som utmärks av att ämnet ingår i ett flertal avtal med utvecklingsländer.
Punkt 52 Förslag till avgörande i mål C-270/18: Oaktat denna hänvisning till ett ”system” anges särskilt i artikel 18.10 andra stycket att under övergångsperioden ”skall den totala genomsnittliga nivån för den gällande lokala elbeskattningen beaktas för att bedöma huruvida minimiskattesatserna i detta direktiv respekteras” (min kursivering). Den hänskjutande domstolen har förklarat att under perioden i fråga gällde den lokala elbeskattningen endast elektricitet som output i form av leveranser till slutanvändare. Elektricitet som producerades för eget bruk var undantagen sådan beskattning.
Punkt 94 Förslag till avgörande i mål C-276/18: I artikel 2.1 i direktiv 2017/2455 anges att en ny punkt 4 ska ”läggas till” i artikel 14 i mervärdesskattedirektivet. Tillägget innehåller en ny definition av ”gemenskapsintern distansförsäljning av varor”. Enligt den nya definitionen omfattar begreppet vissa särskilda fall av ”leverans av varor som försänds eller transporteras av leverantören eller för dennes räkning, inbegripet då leverantören medverkar indirekt i varans transport eller försändelse, från en annan medlemsstat än den i vilken försändelsen eller transporten till förvärvaren avslutas” (min kursivering). En av de situationer som omfattas är när ”a) leveransen görs till … någon annan icke beskattningsbar person”.
Punkt 83 Förslag till avgörande i mål C-277/23: I artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004 föreskrivs att förordningen ska tillämpas på ”all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör … familjeförmåner”. Såvitt avser huruvida en viss förmån är att betrakta som en sådan familjeförmån som avses i den bestämmelsen, vill jag sedan påpeka att termen ”familjeförmån” enligt artikel 1 z i förordning nr 883/2004, i den version som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, avser ”alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I” (min kursivering).
Punkt 37 Förslag till avgörande i mål C-279/05: Såväl av skälen till förordning nr 3665/87 som av de materiella bestämmelserna i densamma framgår det tydligt att gemenskapslagstiftaren var väl medveten om att systemet med exportbidrag kunde komma att utnyttjas ekonomiskt. Fram till dess att bidraget har betalats ut fullständigt, försöker man genom de materiella bestämmelserna i förordningen säkerställa att varorna faktiskt saluförs i det tredje land som har angetts som bestämmelseland. I artikel 5.1 sista meningen i förordning nr 3665/87 betonas således att ”[d]e behöriga myndigheterna i medlemsstaterna [dessutom får] kräva att ytterligare bevis läggs fram för att styrka att produkten faktiskt har släppts ut på marknaden i oförändrat skick i det importerande tredje landet” (min kursivering). I artikel 22 (beräkning av förskottsbetalning) används formuleringen ”den bidragssats som är tillämplig på den angivna bestämmelsen”. I artikel 23 anges som grund för indrivning av ett exportbidrag som har betalats ut som förskott att ”förskottet är större än det belopp sova faktiskt skulle ha betalats utför den berörda exporten” (min kursivering).
Punkt 51 Förslag till avgörande i mål C-279/24: För det första skulle ett eventuellt erkännande av konsumentens rätt att åberopa artikel 6.1 b i förordning nr 593/2008 för att få till stånd en ändring av tillämplig lag, oberoende av om ett lagval har gjorts i enlighet med artikel 3.1 i denna förordning, med full kännedom om omständigheterna och i samförstånd med avtalsparten, enligt min mening undergräva principerna om avtalsfrihet och valfrihet, vilka är själva kärnan i nämnda förordning. Det framgår nämligen av skäl 11 i förordningen att ”parternas frihet att välja tillämplig lag [utgör] en av hörnstenarna för systemet av lagvalsregler för avtalsförpliktelser” (min kursivering). Domstolen har uttryckligen erkänt detta i sin rättspraxis och även understrukit att avtalsparternas frihet att välja vilken lag som ska tillämpas på deras avtalsförhållande måste respekteras.
Punkt 278 Förslag till avgörande i mål C-281/02: Det skall tilläggas att denna uppfattning klart bekräftas av förordning nr 44/2001. I elfte skälet anges nämligen följande: “Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning” (min kursivering).
Punkt 95 Förslag till avgörande i mål C-295/12: Det är också lämpligt att citera rättspraxis från förstainstansrätten i vilken den har haft anledning att uttala sig i dessa frågor. Förstainstansrätten noterade med rätta i domen i målet Archer Daniels Midland mot kommissionen att ”[d]et följer av … jämförelser med andra beslut som kommissionen har antagit i fråga om böter att dessa beslut endast kan vara relevanta med avseende på iakttagandet av principen om likabehandling om det visas att de faktiska omständigheterna i de ärenden som dessa andra beslut gäller, nämligen marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna är jämförbara med dem i förevarande mål” (min kursivering).
Punkt 8 Förslag till avgörande i mål C-303/06: Artikel 13 EG är ett uttryck för engagemanget i gemenskapens rättsordning för principen om likabehandling och icke-diskriminering. Därför skall all tolkning både av den artikeln och av direktiv som utfärdats med stöd därav ske mot bakgrund av domstolens rättspraxis avseende dessa principer. Direktivet självt anger i artikel 1 att dess syfte är ”att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering… för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna” (min kursivering). Domstolens rättspraxis är klar i fråga om betydelsen av likabehandling och icke-diskriminering i gemenskapens rättsordning. Jämlikhet är inte bara ett politiskt ideal och en politisk önskan utan en av de grundläggande principerna i gemenskapsrätten. Som domstolen uttalade i domen i målet Mangold utgör direktivet en praktisk aspekt av principen om jämlikhet. För att avgöra vad jämlikheten kräver är det i varje enskilt fall lämpligt att ha i åtanke de värden som ligger till grund för jämlikhet. Dessa är människans värdighet och personlig självbestämmanderätt.
Punkt 71 Förslag till avgörande i mål C-308/22: För det andra, vad gäller de ”enhetliga principerna”, har dessa fastställts i kommissionens förordning (EU) nr 546/2011, genom vilken förordning nr 1107/2009 har genomförts. I bilagan till den förstnämnda förordningen (”Enhetliga principer för utvärdering och godkännande av växtskyddsmedel enligt artikel 29.6 i förordning (EG) nr 1107/2009”), del I (”Enhetliga principer för utvärdering och godkännande av växtskyddsmedel”), del A (”Inledning”), punkt 2 föreskrivs att ”[n]är medlemsstaterna utvärderar ansökningar och beviljar godkännanden ska de … c) beakta annan relevant teknisk eller vetenskaplig information, som de rimligen kan förväntas ha tillgång till i fråga om växtskyddsmedlets verkan eller de eventuella skadeverkningarna av växtskyddsmedlet, dess beståndsdelar eller rester” (min kursivering). I del B.I i den bilagan (”Utvärdering”), punkt 1 (”Allmänna principer”), punkt 1.1 föreskrivs dessutom att ”[m]edlemsstaterna ska utvärdera den information som avses i del A.2 mot bakgrund av nuvarande vetenskapliga och tekniska kunskap …” (min kursivering).
Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-309/22: I domen Blaise (punkt 94) betonade EU-domstolen i själva verket att ”[d]et ankommer på de behöriga myndigheterna att i synnerhet beakta de mest tillförlitliga vetenskapliga uppgifter som finns tillgängliga och de senaste resultaten av den internationella forskningen” (min kursivering).
Punkt 114 Förslag till avgörande i mål C-311/18: I artikel 46.1 i dataskyddsförordningen föreskrivs att en personuppgiftsansvarig i avsaknad av ett beslut om en adekvat skyddsnivå får överföra personuppgifter till ett tredjeland ”endast … efter att ha vidtagit lämpliga skyddsåtgärder, och på villkor att lagstadgade rättigheter för registrerade och effektiva rättsmedel för registrerade finns tillgängliga” (min kursivering). Enligt artikel 46.2 c i dataskyddsförordningen kan dessa skyddsåtgärder ta formen av standardiserade dataskyddsbestämmelser som utarbetats av kommissionen.
Punkt 16 Förslag till avgörande i mål C-330/95: Vad som är av vikt är alltså att kontrollera i vilket förhållande innehållet i gemenskapsbestämmelsen, som enligt direktivet kan vara föremål för undantag, står till den bestämmelse som gör undantag därifrån i den nationella rättsordningen. Syftet med sjätte direktivet är att harmonisera skatterna. En vederbörlig nedsättning av beskattningsunderlaget i föreskrivna fall är en harmoniseringsregel som återknyter till de andra bestämmelser som, fortfarande inom skattesektorn intagits i direktivet i samma syfte. I förhållande till bestämmelserna i artikel 11, som syftar till att harmonisera kriterierna för att bestämma beskattningsunderlaget, utgör undantagsbestämmelserna i Förenade kungariket ett undantag. På detta sätt utgör undantaget från gemenskapsbestämmelsen ett undantag från en allmän princip, nämligen den som föreskrivs i artikel 11 A.1 ai sjätte direktivet, där det föreskrivs att beskattningsunderlaget ”när det gäller annat tillhandahållande av varor och andra tjänster än som avses i punkterna b, c och d nedan [skall vara] allt som utgör det vederlag som leverantören har erhållit eller kommer att erhålla från kunden eller en tredje part för dessa inköp” (min kursivering).
Punkt 10 Förslag till avgörande i mål C-335/95: Under den tid Michel Picard har varit yrkesverksam, har han omfattats av bestämmelser i den franska och den belgiska rättsordningen. Eftersom han ansöker om utbetalning av en social trygghetsförmån som han har rätt till, aktualiseras artikel 44 i förordning (EEG) nr 1408/71 (”Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater”). Artikel 44.2 har följande lydelse: ”[n]är en ansökan om förmåner lämnas in, måste ... beslutet fattas med beaktande av all lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av” (min kursivering).
Punkt 36 Förslag till avgörande i mål C-34/98: Den nämnda bestämmelsen i förordningen syftar nämligen till att särskilja den migrerande och den bofasta arbetstagarens situation och på så sätt undvika att den förstnämnde skulle kunna omfattas av systemet för social trygghet i bosättningsstaten, om den är en annan än den stat i vilken han utövar sin yrkesverksamhet. Genom att förbjuda kumulering av lagstiftningar från flera medlemsstater avser förordningen helt klart att särskilja den migrerande arbetstagarens ställning. Detta sker naturligtvis i syfte att undvika de komplikationer som kan drabba honom, om han efter att ha utövat yrkesverksamhet i flera medlemsstater omfattas eller har omfattats av flera lagstiftningar (se artikel 2.1 i förordningen), i motsats till den arbetstagare som inte har lämnat sitt hemland. Det är följaktligen i förordningen som en differentiering har gjorts, genom att det föreskrivs samordning av lagstiftning med hänsyn till den migrerande arbetstagarens särskilda situation. I sak är tionde övervägandet i förordningen mycket tydligt: ”för att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetande som är verksamma på en medlemsstats territorium är det lämpligt att man fastställer att den lagstiftning som är tillämplig som allmän regel skall vara lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium den berörda personen [utövar] sin verksamhet som anställd eller egenföretagare” (min kursivering). Det förhållande som gemenskapslagstiftaren tar hänsyn till är inte ”det skattemässiga hemvistet”, utan snarare den ort där yrkesverksamheten utövas (eller har utövats). Det är av den anledningen uppenbart att den odifferentierade tillämpningen av CRDS och CSG på alla arbetstagare som har skattemässig hemvist i Frankrike, däri inbegripet de migrerande arbetstagare som utövar sin verksamhet i en annan medlemsstat, medför att dessa senare diskrimineras, i strid med artikel 13, i vilken kumulering av lagstiftningar förbjuds, och strider slutligen mot artiklarna 48 och 52 i fördraget som förordningen influerats av i sin egenskap av instrument för genomförande av dessa (se artikel 51, den rättsliga grunden).
Punkt 24 Förslag till avgörande i mål C-346/97: Det är sant att undantaget i artikel 8.1 b i mineraloljedirektivet, enligt sin uttryckliga lydelse, endast är tillämpligt på ”den harmoniserade punktskatten” (min kursivering), men jag tror inte att rådet därmed avsåg att tillåta medlemsstaterna att införa andra former av indirekta skatter eller punktskatter. Såväl artikel 1.1 som artikel 3.2 i det allmänna direktivet visar att direktivet omfattar både ”punktskatt och andra indirekta skatter”. Användningen av begreppet ”den harmoniserade punktskatten” i artikel 8.1 b i mineraloljedirektivet är väl valt i sammanhanget, eftersom artikel 1.1 i det direktivet behandlar uttag av ”en harmoniserad punktskatt på mineraloljor”. Enligt ordalydelsen i artikel 3.2 i det allmänna direktivet skall å andra sidan alla indirekta skatter som införs för särskilda ändamål vara underkastade ”de regler som är tillämpliga på punktskatt”, det vill säga i detta fall artikel 8.1 b i mineralol j edirektivet.
Punkt 7 Förslag till avgörande i mål C-348/98: Principen om ersättning för de skadelidande vid en trafikolycka efter det att förekomsten av ansvar har fastställts föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 72/166, som har följande lydelse: ”... skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom ramen för dessa åtgärder” (min kursivering).
Punkt 68 Förslag till avgörande i mål C-350/12: Jag anser att användningen av lydelsen ”… could have specifically and actually undermined the public interest concerned …”i punkt 69 i tribunalens dom inte ska tillmätas någon betydelse. Detta uttryck har samma innebörd som orden ”specifically and effectively” i punkt 49 i domen i målet Turco (som jag tidigare har förklarat i punkt 47 och fotnot 30 ovan).] Vidare använde inte tribunalen lydelsen ”specific and actual harm”(min kursivering) som rådet hade föreslagit i sitt överklagande. I punkt 69 i sin dom hänvisar tribunalen i stället till ”risken för att utlämnande av handlingen skulle medföra en konkret och faktisk skada på institutionens intresse av att begära in juridiska yttranden och av att få uppriktiga, objektiva och fullständiga yttranden … …” (min kursivering). Detta är inte samma sak som att kräva att en institution ska påvisa ”skada”. Därför anser jag att tribunalen tillämpade rätt prövningsmodell och att den inte gjorde någon feltolkning av domstolens dom i målet Turco.
Punkt 29 Förslag till avgörande i mål C-354/13: Begreppet funktionshinder definieras inte i direktiv 2000/78, och i direktivet hänvisas inte heller till nationell rätt för en definition av begreppet. En självständig och enhetlig tolkning av begreppet funktionshinder har således utvecklats i domstolens praxis, och mer nyligen mot bakgrund av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Europeiska unionen ratificerade genom beslut av den 26 november 2009. Konventionen utgör en integrerad del av EU:s rättsordning från dess ikraftträdande. Det ska också påpekas att direktiv 2000/78 i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som överensstämmer med FN-konventionen. Domstolen har fastslagit att direktiv 2000/78 ”syftar ... till att bekämpa alla former av diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder” (min kursivering).
Punkt 65 Förslag till avgörande i mål C-362/07: Det ovan anförda förefaller mig även bekräftas av anmärkning 5 B till kapitel 84, i vilken det, visserligen med förbehåll för vad som föreskrivs i den efterföljande anmärkningen 5 E, uttryckligen föreskrivs att en enhet ska anses utgöra en del av ett system för databehandling om den bland annat är ”av sådant slag som endast eller huvudsakligen används i en maskin för automatisk databehandling” (min kursivering). Med andra ord har lagstiftaren utgått från att även komponenter som, om än i andra hand, kan utföra funktioner som inte avser databehandling kan anses vara delar av ett datasystem. Om anmärkning 5 E skulle tolkas så, vilket kommissionen och de regeringar som har yttrat sig i målet har föreslagit, att även den minsta ”icke-IT-funktion” hos en vara räcker för att utesluta att varan ska klassificeras som en ”IT-produkt”, skulle användningen av adverbet ”huvudsakligen” helt sakna mening, eftersom anmärkning 5 B då skulle vara tillämplig endast på varor som uteslutande är avsedda för användning inom ramen för ett datasystem.
Punkt 45 Förslag till avgörande i mål C-363/12: Dessutom framgår det klart av fjortonde skälet i direktiv 92/85, där det framhålls att arbetstagare som nyligen har fött barn är särskilt känsliga, i förening med artikel 8 i direktivet, vilken avser mammaledighet, att skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet i direktivet är avsett för kvinnor som föder ett barn. Det som föreskrivs är en rätt till mammaledighet ”under minst 14 veckor under tiden före eller efter förlossningen” (min kursivering). Målet med artikel 8 är således att skydda kvinnan under en period då hon är särskilt känslig, både före och efter förlossningen. I samma anda har domstolen framhållit denna aspekt av mammaledigheten genom att notera att mammaledighet, i motsats till föräldraledighet, syftar till att skydda kvinnans fysiska tillstånd och det speciella förhållandet mellan modern och hennes barn under den tid som följer efter graviditeten och förlossningen.
Punkt 75 Förslag till avgörande i mål C-371/18: Såsom domstolen fann i domen av den 19 juni 2012, Chartered Institute of Patent Attorneys ( C-307/10, EU:C:2012:361, punkt 54), uppfyller ”vissa av de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna i Niceklassificeringen... inte [kravet på klarhet och precision], då de är alltför allmänna och täcker varor och tjänster av alltför skilda slag för att de ska kunna anses förenliga med varumärkets ursprungsangivelsefunktion” (min kursivering).
Punkt 84 Förslag till avgörande i mål C-373/99: Frågan kan dock fortfarande ställas huruvida den finansiella korrigeringen på 2 procent inte är onödigt hård, mot bakgrund av de ”blygsamma” oegentligheter som konstaterades då det integrerade systemet fortfarande befann sig i förberedelsestadiet. För att utesluta en sådan slutsats räcker det dock att notera att medlemsstaternas skyldighet att upprätta och administrera ett effektivt kontrollsystem för att förhindra och beivra oegentligheter inte följer av förordning nr 3508/92. Denna innefattar bestämmelser som enbart är avsedda att förstärka detta system. I väntan på att det integrerade systemet skall genomföras i sin helhet åligger det därför ändå medlemsstaterna att säkerställa att kontrollen av EUGFJ:s interventioner ligger på en lämplig nivå. Det skall som bekräftelse på detta erinras om att det enligt trettonde övervägandet i förordning nr 3887/92 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet, och genom vilken fristen för genomförande av detta system i sin helhet ursprungligen fastställts till den 1 januari 1996, är ”nödvändigt att kräva av medlemsstaterna att de under tiden beslutar om åtgärder på det nationella planet för att undvika brister i administration och kontroll” (min kursivering), medan det i artikel 17.1 i samma förordning föreskrivs att ”[o]m delar av det integrerade systemet ännu inte är i tillämpning..., skall varje medlemsstat vidta de administrativa åtgärder och kontrollåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att villkoren för beviljande av de berörda stöden är uppfyllda” (min kursivering). Det är således visserligen riktigt att medlemsstaterna under perioden 1994—1995 inte var skyldiga att tillämpa det integrerade systemet i sin helhet, men det ankom dock redan under denna period på dem att med särskild uppmärksamhet se till att deras kontrollsystem åtminstone motsvarade en kvalitetsnivå som kunde säkerställa att gemenskapsreglerna om EUGFJ:s interventioner iakttogs. Den här aktuella korrigeringen är således berättigad just på grund av bristerna i det grekiska kontrollsystemet. Dessa brister förelåg alltjämt under åren 1994—1995 på såväl det allmänna som det lokala administrativa planet, och påverkade väsentliga delar av denna kontroll, eftersom de rörde jordbruksministeriets regionala förvaltningars tillsyn av JBK (som har en betydande roll i administrationen och utbetalningen av gemenskapsstöden), urvalet av jordbruksföretag som skall genomgå kontroll, samt de rapporter som grekiska tjänstemän sammanställer i fråga om dessa kontroller. Det faktum att kommissionen ännu under åren 1994—1995 tvingades konstatera ifrågavarande brister finner jag i detta sammanhang vara särskilt allvarligt.
Punkt 2 Förslag till avgörande i mål C-375/09: Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter är enligt artikel 5 i förordning nr 1/2003 behöriga att i enskilda ärenden tillämpa artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. I artikel 5 i förordningen föreskrivs vidare följande: ”[Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter] får för detta ändamål, på eget initiativ eller till följd av ett klagomål, fatta beslut om att kräva att en överträdelse skall upphöra, förordna om interimistiska åtgärder, godta åtaganden, ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Om de på grundval av de uppgifter som de förfogar över finner att villkoren för ett förbud inte är uppfyllda, får de även besluta om att det inte finns skäl för dem att ingripa” (min kursivering).
Punkt 32 Förslag till avgörande i mål C-376/07: Ordalydelsen i anmärkning 5 B i kapitel 84 i 2004 års KN är nämligen klar: för att kringutrustning (och således även en bildskärm) ska kunna anses utgöra en del av en maskin för databehandling som följaktligen ska klassificeras inom ramen för kapitel 84, krävs det inte att kringutrustningen teoretiskt sett lämpar sig för att användas enbart som en del av en sådan maskin. Vad som krävs är nämligen att kringutrustningen är ”av sådant slag som endast eller huvudsakligen används i en maskin för automatisk databehandling” (min kursivering).
Punkt 79 Förslag till avgörande i mål C-376/20: Dessutom avstod tribunalen från att underkänna den första av de underkategorier som lagts fram inom den andra skadeteorin, vilken sammanfattas i punkt 298 i den överklagade domen och i skäl 1232 i det omtvistade beslutet, med motiveringen att denna underteori inte uppfyllde villkoren i punkt 96 i den domen. Nämnda underkategori utgörs nämligen i sak av ett konstaterande av ett minskat konkurrenstryck från de övriga konkurrenterna, det vill säga från BT/EE och Vodafone, på den sammanslagna enheten till följd av den berörda koncentrationen. Trots sin (felaktiga) tolkning av räckvidden av skäl 25 i förordning nr 139/2004 har tribunalen prövat samma underkategori och underkänt den i sak, eftersom kommissionen enligt tribunalen inte kunde styrka en oförmåga från BT/EE:s och Vodafones sida att utöva ett effektivt konkurrenstryck på den sammanslagna enheten. Trots att tribunalen i punkt 359 i den överklagade domen åter framhöll behovet av att uppfylla de kumulativa villkor som anges i punkt 96 i domen underlät den slutligen att beakta det andra påstått kumulativa villkoret, enligt vilket kommissionen var skyldig att påvisa att den berörda koncentrationen medförde ”en minskning av konkurrenstrycket på de återstående konkurrenterna” (min kursivering).
Punkt 60 Förslag till avgörande i mål C-376/98: Gemenskapen har givits behörighet i olika fördragsbestämmelser för att uppnå de specifika ändamålen i dessa bestämmelser, tolkade mot bakgrund av gemenskapens allmänna ändamål. Omfattningen av gemenskapens behörighet måste därför avgöras utifrån omfattningen av dessa ändamål. I det första stycket i artikel 3 b i fördraget stadgas sålunda att ” [gemenskapen skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som ställts upp för den genom detta fördrag” (min kursivering). Det följer av den bestämmelsen att gemenskapen ”endast har den behörighet som tilldelats den”. Det är domstolens uppgift att, bland annat, säkerställa att gemenskapen respekterar gränserna för sin behörighet.
Punkt 92 Förslag till avgörande i mål C-377/20: Vad gäller den första målsättningen har EU-domstolen funnit att artikel 102 FEUF ingår bland de konkurrensregler som just har till syfte att hindra att konkurrensen snedvrids till nackdel för allmänintresset, de enskilda företagen och konsumenterna, vilket bidrar till att trygga välståndet i unionen. Konsumenternas välfärd ingår således onekligen bland de mål som eftersträvas med denna bestämmelse. Domstolen har nämligen uttryckligen erkänt fördragets syfte att skydda konsumenterna genom en icke snedvriden konkurrens. Rent konkret avses konsumenternas intressen uttryckligen i artikel 102 b FEUF i samband med åtgärder som omfattar utestängande missbruk, det vill säga att ”begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna” (min kursivering).
Punkt 35 Förslag till avgörande i mål C-382/16: I domen i målet SGI fann domstolen att fördragets bestämmelser om etableringsfrihet ”syftar till att säkerställa nationell behandling i den mottagande medlemsstaten, [och utgör] samtidigt ett förbud för ursprungsmedlemsstaten att förhindra att en av dess medborgare eller ett bolag som bildats i överensstämmelse med dess lagstiftning etablerar sig i en annan medlemsstat” (min kursivering).
Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-383/16: Många av bestämmelserna i förordningarna nr 1/2005 och nr 817/2010 är förvisso tvetydiga, men åtminstone en sak görs fullständigt klar i förordning nr 817/2010: enligt artikel 1 i den förordningen ska utbetalning av exportbidrag ske ”endast … på villkor att artiklarna 3–9 i [förordning nr 1/2005] och de däri nämnda bilagorna samt [förordning nr 817/2010] iakttas vid transporten av djuren till deras första lossningsplats i det tredjeland som är slutdestination” (min kursivering). Av detta följer att även om man anser att förordning nr 1/2005 i sig är tillämplig endast inom unionen, blir verkan av artikel 1 i förordning nr 817/2010 – som den ungerska regeringen också har påpekat – att det geografiska tillämpningsområdet för vissa av bestämmelserna i förordning nr 1/2005 utvidgas till att även omfatta tredjeländer.
Punkt 54 Förslag till avgörande i mål C-383/23: Mot bakgrund av dessa överväganden blir det uppenbart varför domstolen tydligt har begränsat konsekvenserna av unionens konkurrensrätt för tillämpningen av dataskyddsförordningen (och särskilt sanktionsavgifter enligt dataskyddsförordningen). I domen Deutsche Wohnen (punkt 53) påpekade EU-domstolen följande: ”[F]öretagsbegreppet, i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, saknar betydelse för frågan huruvida och på vilka villkor administrativa sanktionsavgifter kan påföras en personuppgiftsansvarig som är en juridisk person, med tillämpning av artikel 83 i dataskyddsförordningen. Denna fråga regleras nämligen uttömmande i artiklarna 58.2 och 83.1–83.6 i förordningen”. Domstolen påpekade vidare (i punkt 54) att företagsbegreppet ”[endast är] relevant för att fastställa beloppet på de administrativa sanktionsavgifter som en personuppgiftsansvarig kan påföras med stöd av artikel 83.4–83.6 i dataskyddsförordningen [som avser den maximala sanktionen]” (min kursivering). Genom att bestämma (punkt 53) att frågan huruvida och på vilka villkor en administrativ sanktionsavgift får påföras ”regleras uttömmande i artiklarna 58.2 och 83.1–83.6 i förordningen” (min kursivering) har domstolen dessutom ytterligare klargjort att när den faktiska sanktionsavgiften fastställs ska kraven i artikel 83.1–83.6 tillämpas i sin helhet, och inget av dessa stycken är primus inter pares.
Punkt 3 Förslag till avgörande i mål C-392/95: Den 10 december 1993 framlade kommissionen för rådet ett förslag om att en sådan förteckning över tredje länder skulle upprättas som avses i artikel 100c.l. Detta förslag sammanhängde med ett samtida kommissionsförslag till ett beslut grundat på artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om att upprätta en konvention om passage av medlemsstaternas yttre gränser. I artikel 1.1 i det första förslaget föreskrevs att medborgare i de tredje länder som angavs i förteckningen (som kommissionen beskriver som ”den negativa förteckningen”) skulle ha visering. Enligt artikel 1.2 skulle medlemsstaterna ha rätt att till och med den 30 juni 1996 besluta om huruvida de skulle kräva visering av medborgare i andra tredje länder. Det föreskrevs emellertid att rådet före denna tidpunkt skulle ”besluta i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 100c, antingen att lägga vart och ett av dessa länder till förteckningen eller att undanta deras medborgare från viseringskravet”. Det föreskrevs i artikel 1.3 att medlemsstaterna i mellantiden skulle vara skyldiga ”att underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om de åtgärder de vidtagit med stöd av andra punkten”. Artikel 2 angavs ge verkan åt den princip som anges i andra övervägandet i ingressen, nämligen att det är nödvändigt att ”medlemsstaterna ömsesidigt erkänner viseringar som utfärdats i övriga medlemsstater”, ”för att artikel 100c skall ges ändamålsenlig verkan”, och angavs utgöra ”en följdåtgärd som är nödvändig för att förverkliga de syften som anges i artikel 7a [i fördraget] vad beträffar fri rörlighet för personer”. I enlighet härmed föreskrevs följande i artikel 2 i själva förslaget: ”En medlemsstat kan inte kräva visering av en person som söker passera dess yttre gränser och som innehar visering som utfärdats av en annan medlemsstat i den mån viseringen är giltig i hela gemenskapen” (min kursivering).
Punkt 94 Förslag till avgörande i mål C-395/96: I punkt 73 i beslutet uttalar kommissionen att Cewal använde förfarandet med ”fighting ships” i syfte att konkurrera ut sin främste konkurrent från den relevanta rutten. De åtgärder som vidtogs innefattade: ”... att av de Cewal-fartyg vars avgångsdatum låg närmast avgångarna för G & C:s fartyg betecknades som ’fighting ships’ och att särskilda ’fighting rates’ fastställdes för de fartyg som således valdes ut. Dessa gemensamt fastställda taxor skiljde sig från de taxor som Cewal normalt sett debiterade och fastställdes inte enligt ekonomiska kriterier (det vill säga på grundval av kostnaderna) utan enbart för att vara desamma eller lägre än de priser som G & C annonserade. Det inkomstbortfall som tillämpningen av detta prissättningssystem, i stället för konferenstaxan, medförde fördelades bland alla medlemmarna av Cewal. Dessa medlemmar godtog klart att förfarandet med ’fighting ships’ i princip sannolikt skulle medföra inkomstbortfall som de skulle behöva bära” (min kursivering). I punkt 74 i beslutet hänvisas till en etablerad definition av förfarandet med ”fighting ships” där bland annat den särskilda planeringen, som går ut på att ”fighting ships” skall avgå samma dagar som konkurrenten har avgångar, framhålls. Kommissionen påpekar emellertid att i det förevarande fallet behövde Cewal vid valet av ”fighting ships” inte ändra de fastställda tidtabellerna, eftersom de hade så täta avgångar.
Punkt 30 Förslag till avgörande i mål C-4/96: Enligt NIFPO är bilaga VII, även om den skulle ha antagits i vederbörlig ordning, ändå rättsstridig i sak, vilket medför att förordning nr 3362/94 därmed är rättsstridig. Framför allt skulle Haagpreferensen i strid med sina syften ha inneburit avsevärda nackdelar för den del av befolkningen på Nordirland som sysslar med fiske. Detta i än högre grad som Nordirlands flotta är ekonomiskt beroende av fångsterna av torsk och vitling. Systemets funktionssätt skulle konkret leda till att lokala fiskare blev fattigare på grund av dess negativa påverkan på den relativa stabiliteten i deras riskeverksamhet, tvärtemot vad som föreskrivs i förordning nr 3760/92, särskilt artikel 8.4 ii, enligt vilken rådet, då den fördelar gemenskapens fiskemöjligheter, skall rätta sig efter vissa kriterier så att ”varje medlemsstat tillförsäkras ett relativt stabilt fiske i fråga om vart och ett av de berörda bestånden” (min kursivering).
Punkt 21 Förslag till avgörande i mål C-400/13: För det andra ska det framhållas att de hänskjutande domstolarna har bett EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av såväl led a som led b i artikel 3 i förordning nr 4/2009, då 28 § första stycket indrivningslagen är tillämplig ”i de fall som avses i artikel 3 a och b i [nämnda förordning]” (min kursivering).
Punkt 86 Förslag till avgörande i mål C-401/19: För att bedöma huruvida artikel 17 i direktiv 2019/790 är förenlig med artikel 11 i stadgan måste man nämligen enligt min mening beakta inte endast dess lydelse utan också dess konkreta verkningar. Med beaktande av den omständigheten att leverantörerna av delningstjänster, å ena sidan, inte kan erhålla tillstånd av rättsinnehavarna för ett visst antal verk och andra alster medan användarna, å andra sidan, ändå potentiellt kan lägga ut en mängd innehåll online som återger alstren i fråga, utgör användningen av det system för undantag från ansvar som föreskrivs i artikel 17.4 i direktiv 2019/790 inte en ”möjlighet” för dessa leverantörer, utan en nödvändighet för att de inte ska behöva bära en orimligt stor ansvarsrisk. I ett stort antal fall utgör de villkor för undantag som föreskrivs i de angripna bestämmelserna således i praktiken veritabla skyldigheter för nämnda leverantörer. För övrigt ska det påpekas att det i själva artikel 17.5 hänvisas till de ”skyldigheter [som åligger leverantörerna av delningstjänster] enligt punkt 4” (min kursivering).
Punkt 51 Förslag till avgörande i mål C-408/12: Det räcker i det avseendet att påpeka, såsom tribunalen redan har gjort i sin praxis, att ”det vid avgörandet av huruvida det föreligger förmildrande omständigheter, däribland den omständigheten att avtalen inte har tillämpats, inte är verkningarna av hela överträdelsen som skall prövas [ – vilka ska tas i beaktande vid bedömningen av] överträdelsens konkreta påverkan på marknaden ... [för att bedöma] överträdelsens allvar (punkt 1 A första stycket i riktlinjerna) [–] utan det enskilda företagets uppförande, ... [för att undersöka] allvaret i varje företags deltagande i överträdelsen” (min kursivering).
Punkt 68 Förslag till avgörande i mål C-414/99: När det gäller varumärkesrättigheter har konsumtionsprincipen enligt artikel 7.1 i varumärkesdirektivet sitt ursprung i domstolens rättspraxis avseende frågan huruvida utövandet av immateriella rättigheter — däribland även de rättigheter som är knutna till ett varumärke — är förenligt med den fria rörligheten för varor. Enligt domstolens dom i målet Deutsche Grammophon skulle det ”strida mot reglerna om fri rörlighet för varor inom den gemensamma marknaden om en tillverkare av ljudinspelningar som till följd av en medlemsstats lagstiftning har exklusiv rätt att bringa skyddade varor i omsättning utövade denna rätt för att inom en medlemsstat förhindra saluföring av varor som bringats i omsättning i en annan medlemsstat au honom eller med hans godkännande, med motiveringen att varorna inte tidigare bringats i omsättning i den förstnämnda medlemsstaten” (min kursivering).
Punkt 92 Förslag till avgörande i mål C-418/24: EU-domstolen gjorde förvisso detta övervägande efter att, i punkt 72 i den domen, ha preciserat att så skulle kunna vara fallet, för ”[o]m den hänskjutande domstolen vid sin prövning finner att det i den nationella lagstiftningen inte finns några bestämmelser om en annan effektiv åtgärd för att förhindra och beivra missbruk som eventuellt konstaterats i förhållande till anställda inom den offentliga sektorn, utgör detta således ett förhållande som kan äventyra syftet med och den ändamålsenliga verkan av klausul 5 i ramavtalet. Detta skulle följaktligen strida mot denna klausul” (min kursivering).
Punkt 31 Förslag till avgörande i mål C-422/24: Ordalydelsen i artikel 14.2 f i dataskyddsförordningen bekräftar att det är uppgiftskällan som avgränsar de materiella tillämpningsområdena för artikel 13 respektive artikel 14 i förordningen från varandra. Enligt denna bestämmelse ska nämligen den personuppgiftsansvarige, om personuppgifterna inte har erhållits från den registrerade, lämna den registrerade information om ”varifrån personuppgifterna kommer” (min kursivering).
Punkt 26 Förslag till avgörande i mål C-425/13: Såsom anförs i Commentaire Mégret är ”rådets bemyndigande att inleda förhandlingar … i praktiken ofta försett med förhandlingsdirektiv. Detta bruk inspireras åter av artikel 133 [EG] som föreskriver en sådan möjlighet för handelsförhandlingar. Det rör sig inte här om en skyldighet för rådet och om det avstår härifrån, blir förfarandet inte alls behäftat med något fel. Dessa förhandlingsdirektiv är riktlinjer som endast har rättsverkningar på det interinstitutionella planet och inte på det internationella planet” (min kursivering).
Punkt 63 Förslag till avgörande i mål C-430/17: Jag delar vidare uppfattningen att syftet med artikel 8.4 i direktiv 2011/83, såsom det återspeglas i skäl 36, är att säkerställa att konsumenten får all den information som föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2011/83, även om ny teknik som används av näringsidkare för att marknadsföra och erbjuda distansavtal gör kommunikationen av den mer komplicerad. I skäl 36 anges att det finns ett behov av att anpassa informationskraven ”till tekniska begränsningar i vissa medier, t.ex. begränsat antal tecken för vissa mobiltelefonskärmar” (min kursivering). Det betraktelsesätt som i direktiv 2011/83 tillämpas på (objektiva) kommunikationsmedel återspeglas också i skäl 20, som bekräftar att definitionen av distansavtal omfattar enbart utnyttjande av ”postorder, internet, telefon eller fax”.
Punkt 51 Förslag till avgörande i mål C-431/22: Vad för det första gäller personkretsen (ratione personae) för konventionen angående stadgan för Europaskolorna, ska det erinras om att artikel 27.2 första stycket i denna konvention utsträckte den tidigare besvärsnämndens behörighet till överklaganden från ”alla personer som omfattas av den, med undantag av administrativ personal och servicepersonal” (min kursivering). Den nya besvärsnämndens personkrets som inrättats genom konventionen angående stadgan för Europaskolorna omfattar således tvister som, bland annat, avser föräldrar till en elev som agerar i egenskap av rättsliga företrädare för en minderårig elev och myndiga elever.
Punkt 42 Förslag till avgörande i mål C-432/20: Detsamma gäller för de bestämmelser som reglerar förlust av uppehållsrätt. I artikel 16.4 i direktiv 2004/38 föreskrivs att när uppehållsrätt väl har förvärvats ”skall den endast kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på varandra följande år” (min kursivering). Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen i domen Dias, som just rörde tolkningen av direktiv 2004/38, fann att förlust av permanent uppehållsrätt för unionsmedborgaren på grund av bortovaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på varandra följande år motiveras av att ”kopplingen till den mottagande medlemsstaten har försvagats” efter en sådan bortovaro.
Punkt 76 Förslag till avgörande i mål C-434/13: Domstolen underströk även i domen ETI m.fl. (EU:C:2007:775, punkt 44) att ”[d]en omständigheten, att det inte är en enskild person utan lagstiftaren som, i avsikt att privatisera, har beslutat om en överföring av verksamhet, saknar betydelse. De åtgärder för omstrukturering eller omorganisation av företag som har vidtagits av myndigheterna i en medlemsstat kan nämligen inte lagligen medföra att den ändamålsenliga verkan av gemenskapens konkurrensrätt äventyras” (min kursivering).
Punkt 54 Förslag till avgörande i mål C-440/05: Artikel 47 återspeglar sålunda strukturen i den union som enligt artikel 1 EU ”skall grundas på Europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördrag [om Europeiska unionen]” (min kursivering). Vidare utgör Fördraget om Europeiska unionen enligt den sistnämnda artikeln ”en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.
Punkt 118 Förslag till avgörande i mål C-453/18: Denna tolkning av bestämmelserna i förordning nr 1896/2006 gör det möjligt att säkerställa att det sker en ändamålsenlig prövning av de berörda avtalsvillkoren, i överensstämmelse med artikel 4 i direktiv 93/13, enligt vilken ”frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt [ska] bedömas … med hänsyn tagen …till alla övriga villkor i avtalet …” (min kursivering).
Punkt 59 Förslag till avgörande i mål C-463/11: I punkt 45 i domen i det ovannämnda målet Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne anges vidare att en ”sådan skyldighet åligger även nationella domstolar som ska pröva en talan som väckts mot en sådan nationell rättsakt och det ska i detta avseende erinras om att förfarandereglerna för talan som kan väckas avseende sådana ’planer’ eller ’program’ följer av varje medlemsstats interna rättsordning enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se domen i det ovannämnda målet Wells, punkt 67 och där angiven rättspraxis)” (min kursivering).
Punkt 63 Förslag till avgörande i mål C-467/15: I punkt 21 i den domen drog domstolen slutsatsen att ”förbudet i fråga avser stödordningen i dess helhet och i den slutliga version som antagits av de nationella myndigheterna. Om den ursprungliga planen har ändrats, är artikel 93.3 sista meningen tillämplig på den sålunda ändrade planen. För det fall att planen har anmälts utan att kommissionen gjort några invändningar mot den, och den berörda medlemsstaten därefter har gjort ändringar i den som kommissionen inte har underrättats om, utgör nämnda bestämmelse hinder för att stödordningen i dess helhet genomförs. Det kan förhålla sig på annat sätt endast när ändringen i fråga de facto är en separat stödåtgärd som skall bedömas för sig och som därför inte är av sådan beskaffenhet att den påverkar den bedömning som kommissionen redan har gjort av den ursprungliga planen” (min kursivering).
Punkt 36 Förslag till avgörande i mål C-468/93: Oavsett hur mark för bebyggelse definieras, omfattas den inte av det obligatoriska undantaget enligt artikel 13 B h i sjätte direktivet. Men vad är mark för bebyggelse? För att få svar på den frågan måste vi studera artikel 4.3 b, i vilken detta begrepp definieras. Den omständigheten att definitionen oavsiktligt placerats i artikel 4 kan inte påverka dess innehåll. I artikel 4.3 b anges helt enkelt: med ”mark för bebyggelse” avses råmark eller iordningställd mark som definierats som sådan mark av medlemsstaterna (min kursivering). Domstolen har genomgående fastslagit att räckvidden av det enhetliga gemenskapsrättsliga systemet för mervärdesskatt är mycket vittomfattande och omfattar all ekonomisk verksamhet av ”tillverkare, handlare och personer som tillhandahåller tjänster”. Beträffande de undantag som fastställts i sjätte direktivet har domstolen intagit den ståndpunkten att ”det av det elfte övervägandet i ingressen till direktivet framgår att [de] utgör självständiga begrepp i gemenskapsrätten vilka... bör placeras i det allmänna sammanhang för det gemenskapsrättsliga mervärdesskattesystem som infördes genom sjätte direktivet”. Med andra ord är de tvingande undantagen ett gemenskapsrättsligt begrepp, och undantag från dem måste tolkas i enlighet härmed.
Punkt 58 Förslag till avgörande i mål C-480/12: I den ursprungliga versionen av artikel 10.3 andra stycket i sjätte direktivet av år 1977 föreskrevs följande (min kursivering): ”Om de införda varorna är föremål för tullar, jordbruksavgifter eller avgifter med likvärdig verkan som har fastställts enligt en gemensam politik, får medlemsstaterna koppla samman skattskyldighetens inträde och skatteuttaget med de regler som gäller för dessa gemenskapsavgifter.”
Punkt 80 Förslag till avgörande i mål C-501/17: Domstolen har i sin praxis förklarat att ”eftersom inte alla extraordinära omständigheter kan medföra undantag från kompensationsskyldigheten ankommer det således på den som avser att åberopa sådana omständigheter att även visa att det, i alla händelser, inte hade varit möjligt att undvika dessa omständigheter genom att vidta åtgärder anpassade efter den aktuella situationen, det vill säga åtgärder som motsvarar de krav som, bland annat i tekniskt och ekonomiskt hänseende, rimligen kunde ställas på det berörda lufttrafikföretaget då dessa extraordinära omständigheter inträffade. Lufttrafikföretaget ska … visa att det var uppenbart att företaget, även om alla tillgängliga resurser i form av personal och utrustning samt alla tillgängliga ekonomiska resurser hade använts, inte skulle ha kunnat undvika att de extraordinära omständigheter som det konfronterades med medförde att flygningen måste ställas in, utan att behöva göra orimliga uppoffringar med hänsyn till företagets kapacitet vid den relevanta tidpunkten” (min kursivering).
Punkt 95 Förslag till avgörande i mål C-535/17: En ytterligare omständighet som talar mot att artikel 13 är tillämplig verkar bygga på artikelns ordalydelse och syfte. Om vi först tittar på ordalydelsen hänvisar den till ”den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling” (min kursivering). Om vi betraktar dess syfte, har domstolen konstaterat att undantaget i artikel 13, som ska tolkas restriktivt, ”syftar till att skydda de berättigade förväntningarna för den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling genom att föreskriva att denna handling, även efter inledandet av ett insolvensförfarande, ska omfattas av den lag som var tillämplig för den vid den tidpunkt då handlingen genomfördes…”.
Punkt 37 Förslag till avgörande i mål C-553/12: Tribunalen angav följande i punkt 86 i sin dom: ”Det ska inledningsvis påpekas att de förbud som föreskrivs i artikel 86.1 EG gäller medlemsstaterna medan artikel 82 EG riktar sig mot företag genom att de förbjuds att missbruka en dominerande ställning. När dessa två bestämmelser tillämpas tillsammans kan en medlemsstats åsidosättande av artikel 86.1 EG endast konstateras om den statliga åtgärden strider mot artikel 82 EG. Följaktligen uppkommer frågan i vilken mån det krävs att ett missbruk av ett företags dominerande ställning, om än endast ett potentiellt missbruk, identifieras, varvid det finns ett samband med den statliga åtgärden” (min kursivering).
Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-555/22: Det bör också erinras om att enligt domen i målet World Duty Free ”fastställandet av referensramen, som ska ske efter ett kontradiktoriskt förfarande med den berörda medlemsstaten, ska bygga på en objektiv bedömning av innehållet i, sambandet med och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt denna medlemsstats nationella rätt. I detta avseende kan frågan om en skatteåtgärds selektivitet inte fastställas utifrån en referensram som består av ett antal bestämmelser som på ett konstlat vis har lyfts ut från en bredare rättslig ram” (min kursivering).
Punkt 43 Förslag till avgörande i mål C-56/18: Faktum är att kommissionen, i skäl 244 i det omtvistade beslutet, hänvisade till skäl 227 i beslut 2014/883, och upprepade den slutsats som dragits i detta beslut, nämligen att det var ”oförenligt med den inre marknaden att bevilja driftsstöd för att säkerställa driften av ett investeringsprojekt som åtnjuter oförenligt investeringsstöd” (min kursivering). I den efterföljande meningen i skäl 244 motiverade kommissionen sin slutsats på följande sätt: ”Utan det oförenliga investeringsstödet skulle Gdynia flygplats inte existera eftersom flygplatsen helt och hållet finansieras genom detta stöd, och driftsstöd kan inte beviljas för icke-existerande flygplatsinfrastruktur.”
Punkt 62 Förslag till avgörande i mål C-560/24: I detta hänseende ska det framhållas, som domstolen gjorde i punkt 70 i domen Chenchooliah, att direktiv 2004/38 ”inte endast innehåller bestämmelser som reglerar villkoren för att beviljas en av de olika typer av uppehållsrätt som föreskrivs i direktivet och de villkor som ska vara uppfyllda för att bibehålla de berörda rättigheterna”. Direktivet föreskriver också ”ett antal bestämmelser som syftar till att reglera den situation som följer av förlusten av en av dessa rättigheter, bland annat när unionsmedborgaren lämnar den mottagande medlemsstaten” (min kursivering).
Punkt 9 Förslag till avgörande i mål C-566/17: Genom artikel 86.1 i mervärdesskattelagen har artikel 168 i direktiv 2006/112/EG införlivats i den nationella rättsordningen. I den bestämmelsen föreskrivs att ”… [en beskattningsbar] person som avses i artikel 15 [har], i den mån varorna och tjänsterna används för hans beskattade verksamhet, rätt att från den mervärdesskatt som han är skyldig att betala dra av den ingående skatten” (min kursivering).
Punkt 23 Förslag till avgörande i mål C-580/12: När det gäller begreppet ”försäljningsvärde”förklaras i 2006 års riktlinjer i punkterna 5 och 6 i ”[i]nledningen” att ”[f]ör att nå dessa mål bör kommissionen fastställa böterna på grundval av försäljningsvärdet av de varor eller tjänster som överträdelsen avser”och att ”[k]ombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten är ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen. Dessa mått ger en god indikation om ett rimligt bötesbelopp, men de ska inte ses som en automatisk och aritmetisk grund för beräkningen av böterna” (min kursivering).
Punkt 75 Förslag till avgörande i mål C-581/23: I punkt 57 i domen i målet Super Bock uppmärksammas dessutom en annan viktig omständighet, i och med att ”förekomsten av ett ’avtal’ i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, … kan fastställas inte bara genom direkta bevis, utan även på grundval av sammanträffanden och samstämmiga indicier, om det av detta går att sluta sig till att en leverantör har uppmanat sina återförsäljare att [följa ett visst villkor] och att dessa i praktiken har följt [det villkor] som leverantören har angett” (min kursivering).
Punkt 47 Förslag till avgörande i mål C-587/21: I artikel 266 första stycket FEUF föreskrivs att ”[d]en institution, det organ eller den byrå vars rättsakt har förklarats ogiltig … ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen” (min kursivering). Denna bestämmelse medför skyldigheter för institutionerna och – uttryckligen sedan Lissabonfördraget trädde i kraft – för de unionsorgan och unionsbyråer som har dömts genom domar om ogiltigförklaring. Bestämmelsen kompletterar artiklarna 263–265 FEUF, enligt vilka unionsdomstolarna, inom sina respektive behörighetsområden, endast kan ogiltigförklara en rättsakt. Tvärtom ges de i artikel 266 FEUF inte några befogenheter att ålägga de institutioner som har fällts någon särskild handlingsplikt eller att förplikta dem att vidta de åtgärder som är nödvändiga. I stället ska den institution som har fällts själv vidta de åtgärder som krävs för att verkställa domen.
Punkt 9 Förslag till avgörande i mål C-588/21: För det andra fann EU-domstolen i nyckeldomen i målet James Elliott (punkt 40) att harmoniserade tekniska standarder på grund av sina rättsverkningar ingår i unionsrätten. Nämnda domstol fann att ”en harmoniserad standard, såsom den i det nationella målet aktuella, som antagits med stöd av [ett direktiv] och till vilken hänvisningar skett genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning ingår i unionsrätten, eftersom det är genom hänvisning till bestämmelserna i en sådan standard som det ska fastställas huruvida presumtionen [om överensstämmelse] i [nämnda direktiv] ska tillämpas eller ej på en viss produkt”. Vidare anges i punkt 42 i samma dom att det ”visserligen [är] riktigt att en byggprodukts uppfyllande av de väsentliga kraven i [nämnda direktiv] kan styrkas på andra sätt än genom intyg om överensstämmelse med harmoniserade standarder, men detta innebär inte att en harmoniserad standard inte kan ha rättsverkan” (min kursivering). Slutligen anges det i punkt 43 i domen i målet James Elliott att ”[ä]ven om utarbetandet av en sådan harmoniserad standard anförtros ett privaträttsligt organ, ska det konstateras att denna för övrigt icke desto mindre utgör en nödvändig genomförandeåtgärd som är strikt omgärdad av de väsentliga kraven enligt direktivet, och som tillkommit på kommissionens initiativ och under dess ledning och tillsyn, och att det för att den ska få rättsverkan krävs att den först offentliggörs i serie C av Europeiska unionens officiella tidning]” (min kursivering). Faktum är att sedan 2018 är det serie L (för lagstiftning) i stället för serie C (information och meddelanden) som bekräftar erkännandet av att harmoniserade tekniska standarder ingår i unionsrätten.
Punkt 12 Förslag till avgörande i mål C-59/95: Målet Gravina mot Landesversicherungsanstalt Schwaben rörde tyska barnpensioner till vilka de ifrågavarande efterlevande barnen som var bosatta i Italien hade en rent nationell rätt. I domen i det målet fastslog domstolen att arbetstagare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inte skall förlora ”sociala trygghetsförmåner som de under alla förhållanden tillförsäkras genom lagstiftningen i endast en medlemsstat”. Domstolen hänförde sig till domen i målet Rossi och fastslog att ”artikel 78.2 b i [i förordningen] skall tolkas så, att rätten till förmåner som det efterlevande barnet tilldelats och som skall utbetalas i den medlemsstat inom vars territorium barnet är bosatt inte medför att rätten till ett högre förmånsbelopp som tidigare har förvärvats enligt lagstiftningen i endast en annan medlemsstat upphör” (min kursivering). Domstolen tilllämpade tilläggsprincipen i sådana fall.
Punkt 57 Förslag till avgörande i mål C-594/16: För det första, medan konfidentiell information enligt artikel 54.2 i direktiv 2004/39 får röjas enbart om uppgifterna ”inte rör tredje part”, får förtrolig information enligt tredje stycket i artikel 53.1 i direktiv 2013/36 enbart röjas om den ”inte berör tredje parter som deltar i försök att rädda kreditinstitutet (min kursivering). Sistnämnda bestämmelse begränsar därför omfattningen av förbudet mot att röja information som rör tredje part. Detta förbud omfattar inte förtrolig information som inte rör vilken tredje part som helst (såsom när det gäller direktiv 2004/39), utan enbart tredje part som deltar i försök att rädda det kreditinstitutet som har försatts i konkurs eller som har tvångslikviderats. Med andra ord innebär detta att möjligheten att tillåta röjande av information enligt direktiv 2013/36 är mer omfattande än enligt direktiv 2004/39.
Punkt 68 Förslag till avgörande i mål C-601/13: Intressant i detta sammanhang är att tribunalen mycket riktigt i punkt 43 noterade att ”den anförda erfarenheten hos klagandens experter kan inte heller förklara skillnaden. I detta avseende delar emellertid inte tribunalen kommissionens ståndpunkt att klagandens erfarenhet saknar relevans för bedömningen av tilldelningskriterierna. Det är visserligen riktigt att denna faktor i allmänhet beaktas när det gäller att avgöra huruvida ett anbud kan uppfylla urvalskriterierna och inte vid bedömningen av tilldelningskriterierna, men det ska framhållas att klaganden inte har anfört sin erfarenhet som ett tilldelningskriterium i sig, utan endast i syfte att motivera det låga antalet persondagar. I detta sammanhang kan en större erfarenhet i princip förklara en sådan skillnad mellan uppskattningarna” (min kursivering).
Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-609/13: Till exempel i domen Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 381–385), slog domstolen fast att ”[f]örstainstansrätten … vid sin beräkning av böterna för Ciments français inte [tog] med omsättningen i detta företags spanska och grekiska dotterbolag eftersom det hade visats att det ännu inte kontrollerade dessa vid tidpunkten när det gjordes ansvarigt för de beteenden som utgjorde överträdelsen. Förstainstansrätten slog dessutom fast att Ciments français hade upphört helt med det omtvistade beteendet år 1990. Det framgår emellertid av själva Cementbeslutet att Ciments français tog kontrollen över CCB under år 1990, det vill säga samma år som det övertog kontrollen av dess spanska och grekiska dotterbolag. … [Förstainstansrätten] gjorde alltså … ett uppenbart fel som kunde upptäckas vid läsningen av en sådan handling som Cementbeslutet, vilket ursprungligen stod i centrum för diskussionen” (min kursivering).
Punkt 55 Förslag till avgörande i mål C-613/13: Till exempel i domen Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 381–385), slog domstolen fast att ”[f]örstainstansrätten … vid sin beräkning av böterna för Ciments français inte [tog] med omsättningen i detta företags spanska och grekiska dotterbolag eftersom det hade visats att det ännu inte kontrollerade dessa vid tidpunkten när det gjordes ansvarigt för de beteenden som utgjorde överträdelsen. Förstainstansrätten slog dessutom fast att Ciments français hade upphört helt med det omtvistade beteendet år 1990. Det framgår emellertid av själva Cementbeslutet att Ciments français tog kontrollen över CCB under år 1990, det vill säga samma år som det övertog kontrollen av dess spanska och grekiska dotterbolag. … [Förstainstansrätten] gjorde alltså … ett uppenbart fel som kunde upptäckas vid läsningen av en sådan handling som Cementbeslutet, vilket ursprungligen stod i centrum för diskussionen” (min kursivering).
Punkt 66 Förslag till avgörande i mål C-618/16: I kapitel 2, punkt 2 första stycket i bilaga XII till 2003 års anslutningsakt föreskrivs väsentligen att de nuvarande medlemsstaterna under en övergångsperiod får göra undantag från artiklarna 1–6 i förordning nr 1612/68 genom att anta nationella bestämmelser som reglerar polska medborgares tillträde till deras respektive arbetsmarknad. I tredje stycket i samma punkt inskränks eller specificeras denna möjlighet genom att det väsentligen föreskrivs att polska medborgare som efter anslutningen har fått tillträde till arbetsmarknaden i en nuvarande medlemsstat under en oavbruten period på tolv månader eller längre kommer att få tillträde till arbetsmarknaden i den medlemsstaten. I fjärde stycket bekräftas dessutom att polska medborgare som lagligen arbetar i en nuvarande medlemsstat under en period då nationella bestämmelser tillämpas och som fick tillträde till den medlemsstatens arbetsmarknad under en period på mindre än tolv månader inte ska ha dessa rättigheter (min kursivering).
Punkt 48 Förslag till avgörande i mål C-621/16: För det första verkar kommissionens argument att de angripna meddelandena saknade bindande verkan motsägas av de allmänna bestämmelserna i sig. Den inledande delen i dessa anger att ”[d]essa bestämmelser utgör en del av meddelandet om uttagningsprov och tillsammans med meddelandet utgör de den bindande ramen för uttagningsförfarandet” (min kursivering).
Punkt 62 Förslag till avgörande i mål C-634/21: Den nationella domstolen har emellertid uttryckt tvivel just i detta avseende, eftersom den anser att ingen av de bestämmelser som avses i artiklarna 6 och 22 i dataskyddsförordningen kan utgöra rättslig grund för antagandet av en sådan nationell bestämmelse som den som avses i 31 § BDSG, som innehåller vissa bestämmelser om scoring. Således uppkommer frågan huruvida den nationella lagstiftaren har tillämpat de bestämmelser i dataskyddsförordningen som ger den ett handlingsutrymme för att fastställa nationella bestämmelser om behandling av personuppgifter med stöd av dataskyddsförordningen eller till och med, under vissa omständigheter, avvika från dessa bestämmelser, korrekt. Svaret på denna fråga är komplicerat, eftersom den tyska lagstiftaren inte åsyftar någon öppnandeklausul i motiveringen till lagen. Det är emellertid desto mer relevant, eftersom det i 31 § första stycket punkt 1 BDSG uttryckligen anges att scoring ”endast är tillåten när bestämmelserna om rätten till skydd av personuppgifter har iakttagits” (min kursivering). Som jag kommer att redogöra för nedan, finns det flera argument som föranleder mig att besvara denna fråga nekande.
Punkt 11 Förslag till avgörande i mål C-64/96: Det är tydligt vid första anblicken att den engelska språkversionen av artikel 11 i förordning nr 1612/68 inte omfattar den situation som Kari Uecker och Vera Jacquet (nedan kallade de anställda) befinner sig i, eftersom den uttryckligen endast nämner makar (och underhållsberättigade barn) till ”a national of a Member State [who] is pursuing an activity as an employed or selfemployed person in the territory of another Member State” (min kursivering), medan ingen av de anställdas makar förefaller ha arbetat utanför Tyskland. Det visar sig emellertid att ordet ”another” saknas i den tyska språkversionen av denna bestämmelse, på vilken den nationella domstolen har grundat sin dom. I den språkversionen lyder den kursiverade texten ”in the territory of a Member State” (”im Hoheitsgebiet eines Mitgliedstaates”). Den tyska språkversionen stämmer i detta avseende överens med den nederländska (”op het grondgebied van een Lid-Staat”), den franska (”sur le territoire d'un Etat membre”), den italienska (”sul territorio di uno Stato membro”), den grekiska (”στην πικράτεια νός Κράτους μέλους”) och den portugisiska (”no territorio de ura Estado-membro”) språkversionen, medan den engelska språkversionen överensstämmer med den danska (”på en anden medlemsstats område”), den spanska (”en el territorio de otro Estado miembro”), den svenska (”en annan medlemsstats territorium”) och den finska (”toisen jäsenvaltion alueella”) versionen.
Punkt 99 Förslag till avgörande i mål C-640/20: Artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, som PV har åberopat i sitt yttrande, innehåller särskilda regler avsedda att säkerställa att tjänstemännen utför sina arbetsuppgifter utan att några intressekonflikter inverkar menligt på uppdragets fullgörande. I artikel 11a.1 anges att en tjänsteman i sin tjänsteutövning inte får handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras. Med hänsyn till att dessa regler är ett uttryck för kravet på opartiskhet i vid bemärkelse, anser jag att de ska tolkas mot bakgrund av det opartiskhetsbegrepp som framträder i domstolens praxis. Tribunalen tycks ha valt just det förhållningssättet när den angav i punkt 190 i den överklagade domen, att det fanns anledning att medge att artikel 11a i tjänsteföreskrifterna hade ”ett brett tillämpningsområde, med hänsyn till att de syften avseende oberoende och integritet som eftersträvas genom denna bestämmelse är grundläggande och att den skyldighet som föreskrivs för tjänstemän och övriga anställda är allmän” (min kursivering).
Punkt 40 Förslag till avgörande i mål C-647/17: Dessutom skulle ett evenemang kunna tolkas som en sammanslutning av personer som ska iaktta eller delta i en aktivitet under en tidsperiod. Jag är böjd att dela Förenade kungarikets uppfattning att artikel 53 därför endast ska tillämpas på aktiviteter som innebär att kunden är fysiskt närvarande. Denna slutsats stöds av artikel 33 i förordning nr 282/2011 där det hänvisas till ”en person som närvarar vid ett evenemang” (min kursivering).
Punkt 50 Förslag till avgörande i mål C-656/15: Jag hänvisar vidare till dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. ( C‑206/06, EU:C:2008:413). Domstolen anmärkte i punkt 70 i den domen att ”[d]et saknar betydelse att detta angivna bolag samtidigt centraliserar den uppburna avgiften, förvaltar de inbetalda medlen och själv är mottagare av en del av dessa medel. De mekanismer som föreskrivs i lagen, mer specifikt revisionsförklaringen, gör det möjligt att skilja mellan dessa olika roller och kontrollera medelsanvändningen. Av detta följer att så länge det angivna bolaget inte har tilldelats beloppet på 400 miljoner [nederländska gulden (NLG) (181512086,40 euro)] – och när detta sker förfogar det fritt över dessa medel – kontrolleras detta belopp fortfarande av staten och kan således disponeras av behöriga nationella myndigheter, vilket är tillräckligt för att det ska kunna anses utgöra statliga medel” (min kursivering).
Punkt 45 Förslag till avgörande i mål C-664/15: Med avseende på artikel 6.1 b ankommer det på de avtalsslutande parterna att avgöra huruvida ett visst projekt ”kan ha betydande påverkan på miljön” (min kursivering). I detta avseende ”utlöser en ren sannolikhet om betydande påverkan [denna] skyldighet”. Storleken på, lokaliseringen av och egenskaperna för projektets eventuella påverkan på miljön är de relevanta faktorer som ska beaktas.
Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-668/15: Retten i Viborg motiverade sin bedömning att direkt diskriminering hade förekommit dels med att de flesta personer som ansöker om lån eller finansiering hos Jyske Finans är bosatta i Danmark och är etniska danskar, dels med att det angripna förfaringssättet därför i praktiken innebär att personer födda i tredjeländer behandlas mindre förmånligt än personer födda i Danmark. Retten i Viborg fann vidare att denna skillnad i behandling inte grundade sig på lånesökandenas nationalitet ”utan på deras geografiska ursprung och följaktligen deras etniska ursprung” (min kursivering).
Punkt 59 Förslag till avgörande i mål C-677/17: Vidare hänvisar artikel 39.4 i tilläggsprotokollet (den rättsliga grunden för beslut nr 3/80) endast till möjligheten att till Turkiet ”överföra … invaliditetspensioner som förvärvas på grundval av bestämmelser som fastställs” (min kursivering).
Punkt 68 Förslag till avgörande i mål C-680/17: När artikel 8 beskriver omfattningen av och möjliga former för sådana överenskommelser om representation, förklarar den (i första stycket) att ”[e]n medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva ansökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar” (min kursivering). Alternativt kan representationen begränsas till att endast ”ta emot ansökningar och registrera biometriska kännetecken”. Där, i än högre grad, kvarstår allt beslutsfattande hos den representerade medlemsstaten.
Punkt 61 Förslag till avgörande i mål C-680/22: Det ska först påpekas att enligt artikel 86.3 i tjänsteföreskrifterna fastställs ”[d]isciplinära regler, förfaranden och åtgärder samt regler och förfaranden för administrativa utredningar … i bilaga IX” till tjänsteföreskrifterna (min kursivering). Av bestämmelserna i den bilagan följer att det disciplinära förfarandet består av två olika faser, varav den första utgörs av den administrativa utredning, som kan vara både inkulperande och exkulperande, som inletts genom ett beslut av tillsättningsmyndigheten och avslutats efter det att den berörda personen har hörts om de omständigheter som läggs vederbörande till last genom en utredningsrapport. Den andra fasen utgörs av det disciplinära förfarande i egentlig mening som tillsättningsmyndigheten inleder på grundval av nämnda utredningsrapport och som förutsätter att tjänstemannen hörs innan en disciplinåtgärd vidtas mot honom.
Punkt 173 Förslag till avgörande i mål C-682/18: Som den hänskjutande domstolen med rätta har understrukit och som Google samt den tyska och den franska regeringen har gjort gällande, följer denna tolkning av själva lydelsen i den franska språkversionen av artikel 14.1 a i direktiv 2000/31, i vilken bestämd artikel används (”den olagliga verksamheten eller … den olagliga informationen” och ”den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen”) (min kursivering). Om unionslagstiftaren hade önskat hänföra till en allmän kännedom eller medvetenhet om att denna olagliga information fanns på tjänsteleverantörens servrar eller att dess tjänster används för olaglig verksamhet, skulle denna lagstiftare ha valt obestämd form (”en olaglig verksamhet eller information”). Det ska vidare påpekas att bestämd form även används i artikel 14.1 b i detta direktiv (”avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig”) (min kursivering).
Punkt 73 Förslag till avgörande i mål C-691/15: Vid beaktande av texten i sig, innefattas i artikel 4.1.3 i bilaga I i klassificeringsförordningen, som har rubriken ”Kriterier för klassificering av vissa blandningar”, förmodligen ett visst underförstått utrymme för skönsmässig bedömning i ordvalet: ”För att alla tillgängliga data ska kunna användas för att klassificera en blandnings farliga effekter på vattenmiljön tillämpas följande i förekommande fall” (min kursivering).
Punkt 248 Förslag till avgörande i mål C-715/17: Därefter erinras i artikel 2 FEU om att Europeiska unionen bygger på gemensamma värden och att ”[d]essa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke‑diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män” (min kursivering).
Punkt 38 Förslag till avgörande i mål C-715/23: Det följer nämligen av skäl 14 i direktiv 2014/23 att ”[v]issa av medlemsstaternas dokument, såsom tillstånd eller licenser där medlemsstaten eller en myndighet i denna fastställer villkoren för utförandet av en ekonomisk verksamhet, inbegripet ett villkor för att utföra en viss verksamhet som normalt beviljas på begäran av den ekonomiska aktören och inte på den upphandlande myndighetens eller upphandlande enhetens initiativ, och där den ekonomiska aktören är fri att dra tillbaka utförandet av byggentreprenader eller tillhandahållandet av tjänster, bör … inte anses utgöra koncessioner”. Det följer även av det skälet att ”[n]är det gäller sådana medlemsstatsdokument är de särskilda bestämmelserna i [direktiv 2006/123] tillämpliga” (min kursivering).
Punkt 61 Förslag till avgörande i mål C-768/19: Enligt min åsikt måste artikel 2 j tredje strecksatsen i direktiv 2011/95 tolkas i ljuset av artikel 23, där det i punkt 1 mycket klart och entydigt föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska se till att familjen hålls samlad” (min kursivering). I skäl 16 i direktiv 2011/95 förklaras också att detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och syftar till att främja tillämpningen av bland annat artiklarna 7 och 24 i stadgan.
Punkt 45 Förslag till avgörande i mål C-768/21: Artikel 58.2 i den allmänna dataskyddsförordningen ska tolkas mot bakgrund av skäl 129 i denna förordning, enligt vilket ”varje åtgärd [bör] vara lämplig, nödvändig och proportionell för att säkerställa efterlevnad av denna förordning, med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall” (min kursivering). Den ”befogenhet” som tillsynsmyndigheten har att använda den katalog av korrigerande befogenheter som avses i denna bestämmelse är med andra ord förenad med en rad villkor, bland annat att den åtgärd som myndigheten vidtar är ”lämplig”. Jag tolkar detta obestämda rättsliga begrepp, som ger myndigheten ett handlingsutrymme, på så sätt att den valda åtgärden, med hänsyn till dess egenskaper och verkningssätt, måste kunna återställa en situation som är förenlig med unionsrätten.
Punkt 69 Förslag till avgörande i mål C-790/21: Av domen Heiser följer att ”[ä]ven om det skulle antas att den lagstiftning i vilken det föreskrivs att avdrag skall jämkas … är rättsstridig, kvarstår det faktum att denna lagstiftning har rättsverkningar så länge den inte har upphävts eller i vart fall så länge det inte har slagits fast att den är rättsstridig” (min kursivering).
Punkt 47 Förslag till avgörande i mål C-792/21: Av domen Heiser följer att ”[ä]ven om det skulle antas att den lagstiftning i vilken det föreskrivs att avdrag skall jämkas … är rättsstridig, kvarstår det faktum att denna lagstiftning har rättsverkningar så länge den inte har upphävts eller i vart fall så länge det inte har slagits fast att den är rättsstridig” (min kursivering).
Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-794/21: Av domen Heiser följer att ”[ä]ven om det skulle antas att den lagstiftning i vilken det föreskrivs att avdrag skall jämkas … är rättsstridig, kvarstår det faktum att denna lagstiftning har rättsverkningar så länge den inte har upphävts eller i vart fall så länge det inte har slagits fast att den är rättsstridig” (min kursivering).
Punkt 46 Förslag till avgörande i mål C-795/21: Av domen Heiser följer att ”[ä]ven om det skulle antas att den lagstiftning i vilken det föreskrivs att avdrag skall jämkas … är rättsstridig, kvarstår det faktum att denna lagstiftning har rättsverkningar så länge den inte har upphävts eller i vart fall så länge det inte har slagits fast att den är rättsstridig” (min kursivering).
Punkt 26 Förslag till avgörande i mål C-824/18: Det ska påpekas att lagen av den 26 april 2019 inte i sig avslutade de nationella målen och den gav inte upphov till något återkallande av beslutet om hänskjutande, eftersom, såsom den hänskjutande domstolen påpekat, lagen av den 26 april 2019 ”kräver en lämplig konkretisering av den domstol vid vilken förfarandet pågår i ett mål som redan är anhängigt vid den (detta gäller även följderna av domen av den [25 mars 2019]), vilken i huvudsak behöver vara i form av ett beslut – eftersom detta är det enda sätt på vilket en domstols behörighet att lämna avgörande kan uttryckas, då denna domstols behörighet inte har upphävts genom denna lagstiftning” (min kursivering). Den hänskjutande domstolen fattade inte något beslut om att det saknas anledning att avgöra målet, utan beslutade i stället att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande (se även domen i målet A.K. m.fl., punkt 103).
Punkt 54 Förslag till avgörande i mål C-866/19: Artikel 52.1 b återspeglar ett normativt val som är tillämpligt när en försäkrad inte har rätt till pension enligt medlemsstaternas lagstiftning, såvida inte hänsyn tas till försäkringsperioder som denne fullgjort i en annan medlemsstat, vilket är fallet i det nationella målet (se punkt 15 ovan). Såsom redan har påpekats är det första steget i förfarandet, det vill säga beräkningen av teoretiska beloppet för förmånen enligt artikel 52 b i) i förordning nr 883/2004, sammanslagning. Det andra steget, enligt artikel 52.1 b ii) i denna är beräkningen av den proportionella förmånen och kallas proportionell fördelning. Hela meningen med sammanslagning och proportionell fördelning är att säkerställa att den förmån som ska betalas motsvarar längden av den period som den försäkrade har arbetat i den medlemsstat som betalar ut denna del av pensionen. Såsom pensionsmyndigheten har påpekat i sitt skriftliga yttrande, ska varje medlemsstat betala ut beloppet i proportion till den ålderspension som har fullgjorts enligt deras lagstiftning (min kursivering). Medlemsstaterna finansierar således endast de försäkringsperioder som fullgjorts på deras territorium, och inte de försäkringsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater. Såsom Republiken Polen har anfört i sitt skriftliga yttrande ska storleken på den utbetalade förmånen på ett realistiskt sätt återspegla storleken på de pensionsavgifter som betalats in och de försäkringsperioder som fullgjorts i den egna medlemsstaten.
Punkt 8 Förslag till avgörande i mål C-99/94: Vid en undersökning av kärandens verksamhet under åren 1987 och 1988 fann Hauptzollamt Koblenz (nedan kallad svaranden) att käranden ofta importerade statorer (med lindning) samtidigt med rotorer (med axel) från standardiserade elektriska flerfasmotorer (nedan kallade statorer och rotorer). Svaranden var av uppfattningen att sådana motordelar, enligt punkt 2 a i de Allmänna bestämmelserna, skulle anses som kompletta eller färdigarbetade standardiserade, elektriska flerfasmotorer som hör till undernummer ex 85.01 B I b i Gemensamma tulltaxan (nedan kallad GTT), eftersom kombinationen av statorer och rotorer sammantaget uppvisade en komplett eller färdigarbetad standardiserad elektrisk flerfasmotors huvudsakliga karaktär (min kursivering). Svaranden beslutade därför med ändring av ett tidigare beslut att käranden skulle betala ytterligare 7703 DM i GTT-tull och 149613.90 DM i antidumpningstull. Då kärandens förvaltningsbesvär över detta beslut inte vann någon framgång, väckte denne talan vid Finanzgericht Rheinland-Pfalz, vilket slutligen resulterade i förevarande begäran om förhandsavgörande.

Generaladvokatens förslag till avgörande 133

+113 fler