Olaga våldsskildring m.m.
1993/94 KU1
I betänkandet behandlas åtta motioner som berör frågor om olaga våldsskildring och barnpornografibrott. Sju av motionerna är från den allmänna motionstiden 1992 och en är från den allmänna motionstiden 1993. Vidare behandlas en motion, väckt under den allmänna motionstiden 1993, som gäller videovåldets negativa effekter. Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en åldersgräns för barns medverkan i pornografiska sammanhang.
1991/92:K404 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att begreppet "sexuellt våld eller tvång" i pornografiska framställningar bör preciseras ytterligare och att grunden för straffbarhet bör skärpas i enlighet med motionens syfte.
1991/92:K405 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder gällande lagen om olaga våldsskildringar.
1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 16 kap. 10 b § brottsbalken, om olaga våldsskildring, bör ses över.
1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fist-fucking.
1991/92:K412 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en allmän översyn av den lagstiftning och dess tillämpning som berör pornografin.
1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen pornografi.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av videovåldet.
1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts gällande översyn av lagstiftningar i samband med barnpornografi.
1. Olaga våldsskildring och barnpornografibrott
1.1¶Motionerna
I motion 1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anser motionärerna att en åldersgräns bör införas för barns medverkan i pornografiska sammanhang och att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna. Enligt motionärerna är det väsentligt att Sverige studerar den lagstiftning som finns t.ex. i USA, men även i andra länder med liknande förbud på området, för att se om denna kan appliceras på svenska förhållanden.
Begreppet "sexuellt våld eller tvång" i pornografiska framställningar bör enligt motion 1991/92:K404 av Gullan Lindblad m.fl. (m) preciseras ytterligare, och grunden för straffbarhet bör skärpas i enlighet med motionens syfte. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionärerna anser att våldspornografiska framställningar med kvinnor som "offer", som normalt måste anses skrida över anständighetens gräns, måste kunna medföra straffbarhet.
Vad gäller olaga våldsskildring anses i motion 1991/92:K405 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) att snabba åtgärder måste vidtas, så att lagstiftarens intentioner uppnås. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Enligt motionen skall marknaden för våldspornografi inte få utvecklas, därför att tolkningen av begreppet "sexuellt våld eller tvång" tycks vara ett tvisteämne i domstolarna.
I motion 1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att bestämmelsen om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b § brottsbalken bör ses över.
I motion 1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fist-fucking. Enligt motionärerna bör det vara möjligt att genom lagstiftning stoppa spridningen av videogram med fist-fucking och regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag till en lag i detta syfte.
Riksdagen bör enligt motion 1991/92:K412 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) hos regeringen begära en allmän översyn av den lagstiftning och dess tillämpning som berör pornografin. Översynen bör enligt motionärerna göras för att stävja en fortsatt utbredning av förnedrande skildringar av barn och kvinnor.
I motion 1991/92:Ju711 yrkande 1 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen av pornografi. Enligt motionärerna definieras pornografi som sexuella bilder, shower etc. vilkas huvudsyfte är att ge sexuell retning och stimulans, vilket innebär att det blir en flytande gräns gentemot sådant som har vetenskapligt eller konstnärligt värde. Definitionen av vad pornografi är behöver enligt motionärerna ses över.
I motion 1992/93:Ju648 yrkande 5 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) anses att en översyn bör göras av lagstiftningar i samband med barnpornografi och att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna. Motionärerna pekar på att vid spridning av film skall enligt brottsbalken en film vara spridd till flera personer för att det skall anses ha skett ett brott. Mycket små förändringar i filmer tycks enligt motionen räcka för att undgå lagen. Förfaringssättet anses av motionärerna vara helt oacceptabelt och bör omedelbart leda till åtgärder.
1.2¶Bakgrund
1.2.1¶Olaga våldsskildring
Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring kan, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Det straffbara området avser även oaktsam spridning av våldsskildringar, om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Bestämmelserna gäller inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning och inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån. Inte heller offentliga förevisningar av filmer eller videogram omfattas av bestämmelserna.
Om skildringen avser sexuellt våld eller tvång och finns i tryckt skrift kan spridandet av skriften innefatta tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen (TF), om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Tryckfrihetsbrottet är således begränsat till våldspornografiska bilder.
Om skildringen sker i form av stillbilder eller rörliga bilder i en film, vilket innefattar även videogram, kan spridandet innebära yttrandefrihetsbrott. Enligt 5 kap. 1 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som yttrandefrihetsbrott dels gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i bl.a. 7 kap. 4 § TF om de begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning, dels även sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids. Gärningen är inte att anse som yttrandefrihetsbrott om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde preciseras i 1 kap. 10 § till sådana filmer och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Den innebär att obligatorisk förhandsgranskning av videogram får förekomma endast inom ramen för vad som gäller om granskning av filmer och videogram som skall visas offentligt.
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet. KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a. till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop. 1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna skulle komma i närmare överensstämmelse med Biografbyråns praxis i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av bestämmelsen skedde också till att omfatta även skildringar av våld mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. 1987/88:KU36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop. 1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1 januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet för olaga våldsskildring från sex månaders fängelse till fängelse i högst två år. Det straffbara området utvidgades till att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram i syfte att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram. Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar (våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I propositionen (s. 33 f.) anförde departementschefen att för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m. anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i rörliga bilder (s. 75 f.) att det under behandlingen av det ärende som lett fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få. Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart. Enligt departementschefen var det å andra sidan inte orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya överväganden. I detta läge saknades det enligt departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna. Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionens förslag i denna del.
1.2.2¶Barnpornografibrott
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Ett barnpornografibrott som begås genom tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott. Om barnpornografibrott i stället begås i ett radioprogram, en film (vilket avser även videogram) eller en ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig är det inte fråga om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
I 16 kap. 10 a § brottsbalken anges inte någon bestämd åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med barn. Yttrandefrihetsutredningen anförde i sitt delbetänkande (Ds JuU 1978:8) Barnpornografi beträffande vad som skulle förstås med barn att bestämmelsen syftar till att skydda unga människor vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon åldersgräns inte bör anges samt att den närmare gränsdragningen får ankomma på rättstillämpningen. RÅ påpekade i sitt remissvar att det skulle medföra stora olägenheter att använda sig av en bestämd åldersgräns, bl.a. därför att det skulle leda till att barnets identitet skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin tur kunna orsaka ytterligare kränkning av det avbildade barnets integritet. Bl.a. på de skäl som RÅ hade anfört anslöt sig föredragande departementschefen till Yttrandefrihetsutredningens uppfattning på denna punkt (prop. 1978/79:179 s. 9).
Riksdagen godkände våren 1990 en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28, rskr. 1989/90:350). Enligt artikel 1 i konventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som gäller för barnet. Konventionsstaterna åtar sig i artikel 34 att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall enligt artikeln konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.
I propositionen gjordes vissa uttalanden om behovet av en översyn av de straffrättsliga reglernas utformning. Föredraganden anförde att det kunde finnas anledning att göra en översyn av de dåvarande reglerna på det område som omfattas av den aktuella konventionsbestämmelsen. Vid sin behandling av propositionen förklarade socialutskottet -- i överensstämmelse med yttranden från konstitutionsutskottet och justitieutskottet -- att det straffrättsliga skyddet mot att barn utnyttjas i barnpornografi kunde behöva utvidgas. Socialutskottet ansåg dock att övervägandena lämpligen kunde ske i samband med den översyn av de straffrättsliga reglernas utformning som aviserats i propositionen. Utskottet avstyrkte motioner med yrkanden om en fastställd åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska sammanhang. Riksdagen följde utskottet.
Våren 1991 avslog riksdagen (1990/91:KU21) en motion (fp) enligt vilken det borde övervägas ett införande av en åldersgräns vid sidan av den nuvarande objektiva könsmognadsgränsen i bestämmelsen om barnpornografibrott. Med hänsyn till de uttalanden som gjorts under föregående riksmöte vid behandlingen av propositionen om godkännande av konventionen om barnens rättigheter, fann konstitutionsutskottet att det inte var påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.
1.3¶Utredningar m.m.
Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23 december 1992 (dnr 2903-91-90). I promemorian ges en beskrivning av hur föreskrifterna för att motverka förekomsten av våldspornografi har tillämpats. JK redogör för vissa iakttagelser om våldspornografins omfattning och spridning. Slutligen redogörs för utredningens resultat vad gäller frågan om behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december 1991, redogör JK bl.a. för en frikännande dom som gällde videogram i vilka det förekom att en hand eller handen och delar av armen fördes in vaginalt eller analt, s.k. fist-fucking. JK anför (s. 17) att det av den med riksåklagarens hjälp inhämtade redovisningen för rättstillämpningen framgått att denna dom har föranlett att ett antal brottsanmälningar avseende videofilmer med skildringar av likartat handlande inte har lett till förundersökning eller åtal. Han anser emellertid inte att möjligheterna att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå fällande domar i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det avsnitt i promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring anför JK (s. 30) att det inte är någon uppgift för honom att i förevarande sammanhang gå in på en närmare värdering av domen. Han vill för egen del endast framhålla att domen enligt hans mening knappast tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri.
JK överväger i promemorian (s. 31 f.) bl.a. om formuleringen i 16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga våldsskildring borde jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med straff med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid kräva grundlagsändring. Den grundlagsbestämmelse som JK avser i detta sammanhang i promemorian är 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen. Vidare kan det enligt JK:s mening inte hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK anser emellertid att frågan är värd att överväga närmare till dess erfarenheterna har blivit större.
I promemorian (s. 27 och 41) redogör JK för problemen kring distributionen av "piratkopierade" videogram som innehåller kopior av ett eller flera videogram eller utdrag ur flera förlagor och som ibland är "skräddarsydda" för en enda enskild mottagare. De svårigheter som uppkommer är enligt JK väsentligen hänförliga till det s.k. spridningsrekvisit som finns i brottsbalkens bestämmelser om barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Innebörden härav är att en förutsättning för straffbarhet är en avsikt att sprida det framställda materialet. JK anför att innebörden av det nu berörda rekvisitet i vissa fall kan vara svårbedömd, särskilt vid en prövning mot bakgrund av vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § YGL om spridning till allmänheten som en förutsättning för grundlagens tillämplighet. JK uppger att han ännu inte tagit ställning i alla uppkommande frågor som hänger samman med det nu berörda problemet och att han därför tills vidare inte har grund för att lägga fram någon slutlig bedömning eller något förslag. Frågan kan dock enligt JK få en betydande praktisk vikt, varför han velat peka på den i sin rapport.
Erfarenheterna av de ärenden som efter yttrandefrihetsgrundlagens ikraftträdande den 1 januari 1992 förekommit beträffande våldspornografiska skildringar i filmer och videogram visar enligt JK:s mening (s. 43 f.) att man inte kan bortse från en del praktiska tillämpningsproblem. JK anser emellertid också att dessa hittills inte har visat sig vara svårare än vad man kunnat vänta sig när ett så omfattande nytt regelverk har antagits. Enligt JK:s mening befinner vi oss i själva verket fortfarande klart i det skede då verksamheten ännu till vissa delar söker sina former. En lagstiftningsprodukt av yttrandefrihetsgrundlagens omfattning och komplexitet behöver enligt JK självfallet få verka under en ganska avsevärd tid innan man kan uttala sig om dess effekter med någon större säkerhet. Enligt JK:s bedömning är det knappast på sin plats att ännu ta upp frågor om att ändra de regler som nu gäller om proceduren vid ingripanden mot våldspornografiska skildringar som sprids genom filmer och videogram eller eljest i former som faller under yttrandefrihetsgrundlagen.
JK anför avslutningsvis (s. 44 f.) att han således inte har grund för att nu föreslå några författningsändringar för att föreskrifterna om straff för våldspornografisk olaga våldsskildring bättre skall kunna fylla sitt ändamål. Det betyder emellertid inte att JK anser att man skulle kunna slå sig till ro med vad som gjorts. JK räknar med att under åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på området. Han är vidare medveten om att det kan vara en skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av regelförändringar som kan komma att visa sig under det fortsatta arbetet med hithörande frågor.
Med anledning av riksdagens uttalanden beträffande frågor om sexualbrott mot barn m.m., utarbetas för närvarande inom Justitiedepartementet en promemoria avseende sådana frågor. Promemorian kommer också att behandla frågan om det straffbara området vad gäller barnpornografibrott. I det sammanhanget kommer överväganden såvitt gäller möjligheten till en kriminalisering av innehav av barnpornografi att redovisas.
Justitieutskottet behandlade under våren 1993 (1992/93:JuU16) regeringens proposition 1992/93:141 med förslag bl.a. om ändrade och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott. Utskottet tillstyrkte bl.a. propositionens förslag om att straffmaximum för barnpornografibrott skulle höjas till fängelse i två år. I samband härmed behandlade utskottet även ett flertal följdmotioner. I flera av dessa togs upp frågan om hur vissa våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas straffrättsligt. Mot denna bakgrund yrkades i tre motioner en översyn av bestämmelserna om olaga våldsskildring. I en av dessa motioner (s) yrkades tillsättande av en parlamentarisk utredning och enligt en av motionerna (nyd) borde lagstiftningen skärpas så att fist-fucking omfattades av förbudet mot olaga våldsskildring. I den tredje motionen (c) framhölls behovet av en översyn och kontroll av bestämmelserna om olaga våldsskildring samt behovet av kontroll av spridningen av olaga våldsskildring. Spridningen av videofilm med barnpornografiskt innehåll borde enligt en motion (s) uppmärksammas. Motionärerna menade att det var möjligt för den som framställer barnpornografi att, genom att på olika sätt redigera bildmaterialet så att varje film blir unik, undgå ansvar för brott på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning.
Justitieutskottet redogjorde i sitt betänkande för Justitiekanslerns promemoria (se ovan) och angav att denna bereddes i Justitiedepartementet. Enligt justitieutskottets uppfattning fanns det skäl att se mycket allvarligt på den barnpornografi och det sexuella våld som förekom i en av allt att döma inte obetydlig omfattning i främst videofilmer. Justitieutskottet framhöll att bestämmelserna om barnpornografi och olaga våldsskildring var föremål för uppmärksamhet såväl i Justitiedepartementet som av JK och att Justitiedepartementet i en promemoria skulle ta upp frågan om det straffbara området beträffande barnpornografibrott. Utskottet ansåg att det pågående beredningsarbetet borde avvaktas och utgick i övrigt från att berörda myndigheter noga följde utvecklingen på området. Med det anförda avstyrkte justitieutskottet de fyra motionerna. Reservation avgavs av ledamoten för Ny demokrati, som ansåg att det pågående beredningsarbetet borde inriktas bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga pornografisk våldsskildring skulle utvidgas så att det klart framgår att bestämmelsen omfattar även vissa former av pornografiska skildringar såsom s.k. fist-fucking och liknande.
Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande även motioner om frågor om sexualbrott mot barn m.m. Utskottet hänvisade till den promemoria som skulle utarbetas hos Justitiedepartementet och till att denna även skulle behandla frågan om en kriminalisering av innehav av barnpornografi och frågan om eventuella ändringar i bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn. Justitieutskottet hänvisade slutligen till det pågående relativt omfattande beredningsarbetet beträffande sexualbrott och barnpornografibrott och ansåg att arbetet borde redovisas för riksdagen i ett sammanhang.
1.4¶Interpellationer och frågor
Den 1 december 1992 besvarade statsrådet Reidunn Laurén en fråga av John Bouvin (nyd) om huruvida justitieministern var beredd att medverka till en skärpning av lagstiftningen så att fist-fucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot olaga våldsskildring. Reidunn Laurén hänvisade till yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser gällande spekulativa våldsskildringar och anförde att filmer som skildrar sådana situationer som berördes i frågan redan kan vara straffbara. Om det var erforderligt med en skärpning av bestämmelserna om olaga våldsskildring eller inte skulle hon komma att ta ställning till när JK:s utredning hade överlämnats och beretts.
Justitieministern besvarade den 16 mars 1993 en fråga av Ingegerd Sahlström (s) om ändring av lagen så att innehav av barnpornografi kriminaliseras. Justitieministern hänvisade till den promemoria som höll på att utarbetas inom Justitiedepartementet och som skulle beröra även denna fråga. Frågeställaren berörde även frågan om klippning av filmer på sådant sätt att det inte är samma film som distribueras. Hon frågade om den problematiken fanns med i promemorian som skulle utarbetas. Justitieministern svarade att just den fråga som Ingegerd Sahlström tog upp var uppmärksammad och att man såg på möjligheterna att komma åt detta kryphål.
Den 27 april 1993 besvarade justitieministern en fråga av Ulla Pettersson (s) om vilka åtgärder som regeringen vidtagit eller planerade med anledning av JK:s avlämnade redogörelse. På grundval av vad JK kommit fram till i sin utredning ansåg justitieministern i sitt svar att starka skäl talar för att avvakta något innan man överväger nya lagstiftningsåtgärder på detta område. För att sådana åtgärder skall bli meningsfulla behövs nämligen enligt justitieministern ytterligare erfarenhet av tillämpningen både av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen. Justitieministern ansåg det rimligt att JK fullföljer det arbete som JK själv har påtagit sig att bedriva. Hon påpekade också att JK var mycket tydlig i sitt påpekande om sin skyldighet att återkomma till regeringen med förslag till lagändringar.
Statsrådet Reidunn Laurén besvarade den 7 maj 1993 en interpellation från Karl Gustaf Sjödin (nyd) om huruvida statsrådet var beredd att medverka till att ett lagförbud mot grov våldspornografi på nytt presenteras för riksdagen. Reidunn Laurén hänvisade till sitt tidigare svar på en fråga i december 1992 (se ovan). Hon hänvisade också till JK:s rapport och anförde att en ändring av gällande bestämmelser fordrar ändring i grundlag, nämligen yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller filmer och videogram och tryckfrihetsförordningen när det gäller tryckta skrifter och bilder. Hon ansåg att det finns starka skäl att avvakta ytterligare erfarenheter av den nya grundlagen innan man närmare överväger om en ändring av gällande rätt är erforderlig. Hon påpekade också att de skildringar som åsyftades i interpellationen, dvs. grov våldspornografi, är straffbara enligt gällande rätt. Det är dock enligt henne en annan fråga om det finns tillräckliga möjligheter att förhindra själva spridandet av bilderna eller filmerna.
1.5¶Utskottets bedömning
I motionerna K404, K405, K406 och K407 framhålls behovet av en precisering av eller i vart fall en översyn av bestämmelserna om olaga våldsskildring. Samtliga motionärer hänvisar till en hovrättsdom som gällde s.k. fist-fucking. I motion K412 yrkas en allmän översyn av den lagstiftning som berör pornografin mot bakgrund av dess tillämpning, och enligt motion Ju711 yrkande 1 bör lagstiftningens definition av vad pornografi är ses över.
Som utskottet tidigare uttalat kan uttryck för en rå och ohämmad spekulation i våld och människoförnedring inte accepteras i ett samhälle som värnar om människors lika värde och hänsyn mellan människor (1989/90:KU7y). Denna uppfattning bildar också utgångspunkten för kriminaliseringen av vissa våldsskildringar. Det kan dessutom inte uteslutas att råa våldsskildringar ger brottsbenägna individer impulser till förstärkt brutalitet vid våldsbrott.
Behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring har som tidigare nämnts utretts av JK och resultatet har redovisats i en promemoria i december 1992. Några författningsändringar har inte föreslagits av JK. Utskottet noterar att den hovrättsdom som nämns i några av motionerna enligt JK:s mening knappast tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri och att JK anser att möjligheterna att uppnå fällande domar i sådana fall således inte skulle vara uttömda. Utskottet har inhämtat att JK har väckt åtal för olaga våldsskildring omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål för prövning i den nämnda hovrättsdomen. Målen har ännu inte prövats.
Enligt JK:s mening är frågan hur spridningen av våldspornografisk olaga våldsskildring på ett ännu mera effektivt sätt än hittills skall kunna stävjas med rättsliga medel knappast definitivt löst. Utskottet delar denna uppfattning. Enligt utskottets mening finns dock anledning att avvakta ytterligare erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och av den nya yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning tas till behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen och avstyrker motionerna K404, K405, K406, K407, K412 och Ju711 yrkande 1.
I motion 1991/92:K403 föreslås att en åldersgräns för barns medverkan i pornografiska sammanhang skall införas. Som framgått ovan utarbetas för närvarande inom Justitiedepartementet en promemoria som bl.a. behandlar vissa frågor om barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att även frågan om behovet av en bestämd åldersgräns kommer att behandlas i departementets arbete. Promemorian beräknas bli färdig under hösten. Enligt utskottets mening bör det pågående utredningsarbetet avvaktas, varför motionen avstyrks.
I avvaktan på resultatet av det nämnda utredningsarbetet anser inte heller utskottet att det finns anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion 1992/93:Ju648 yrkande 5 om en översyn av lagstiftningen i samband med barnpornografi. Motionen avstyrks därför.
2. Videovåldets negativa effekter
2.1¶Motionen
I motion 1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av videovåldet. Motionären anser att det är synnerligen angeläget att få ett svar på hur mycket videovåldet påverkar barnen och att de negativa effekterna av videovåldet bör begränsas.
2.2¶Våldsskildringsrådet
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir. 1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a. kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden. Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan vara lämpliga.
I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en 18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina överväganden. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör grunden för rådets överväganden och förslag, för vad forskningen för närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år 1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets effekter ökat under senare år.
2.3¶Utskottets bedömning
Ovan har framgått att forskning pågår vad gäller effekterna av medievåldet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, finns det enligt utskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Motion 1992/93:K403 avstyrks därför.
Utskottet hemställer
1. beträffande olaga våldsskildring att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K404, 1991/92:K405, 1991/92:K406, 1991/92:K407, 1991/92:K412 och 1991/92:Ju711 yrkande 1,
2. beträffande barnpornografibrott att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K403 och 1992/93:Ju648 yrkande 5,
3. beträffande videovåldets negativa effekter att riksdagen avslår motion 1992/93:K403.
Stockholm den 12 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid behandlingen av ärendet.