Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld. Enligt lagen får videogram och filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur inte säljas eller hyras ut till barn under 15 år. Sådana videogram och filmer får inte heller i förvärvssyfte spelas upp vid en särskilt anordnad visning, om barn under 15 år är närvarande.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1980/8lzl76

lx)

Förslag till

Lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld

Härigenom föreskrivs följande.

15 Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning. när något sådant barn är närvarande.

25. Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2. filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt nämnda förordning eller videogram med samma innehåll,

3. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 .5 första eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

3 & Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 &. skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

45 Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1980/81zl76 3 Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman, Wikström. Friggebo, Mogärd. Dahlgren. Åsling. Söder. Krön— mark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell. Petri. Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.

1. Inledning

Tillsammans med chefen för utbildningsdepartementet uppdrog jag den 3 december 1980 åt en av rättscheferna i justitiedepartementet och en av rättscheferna i utbildningsdepartementet' att skyndsamt kartlägga de rättsliga och praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som möjligt komma till rätta med vissa avarteri form av stötande våldsskildringar i främst videogram. Rättschefcrna redovisade sitt uppdrag genom att i slutet av samma månad lägga fram departementspromcmorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i videogram m. m.. Förslag angående lagstiftningsätgärder.

I promemorian anvisas möjligheten att provisoriskt lösa den aktuella frågan genom ett straffsanktionerat förbud mot att yrkesmässigt sprida vissa slags våldsframställningar i videogram och film. Två huvudalternativ till en sådan reglering presenteras. Enligt det ena gäller förbudet spridning till barn under 15 år och tar då sikte på verklighetsnära skildringar av allvarligare våld. Enligt det andra straffbeläggs spridning även till vuxna. men i gengäld träffas bara skildringar av det s.k. extremvåldet. Till protokollet i detta ärende bör promemorian fogas som bilaga ].

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser- na och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringsproto- kollet i detta ärende som bilaga 2. Under departementsbehandlingen har kontakter förekommit med företrädare för justitiedcpartementen i Dan-

1 Rättschefen i justiticdcpartementet Bo Broome och rättschefcn i utbildningsdepar- temcntet jan Pennlöv.

• Sida 4
•  Original

Prop. I980/8lzl76 4

mark. Finland och Norge. där också överväganden på området f. n. pågår. Den aktuella problematiken har vidare nyligen varit föremål för diskussion vid nordiska rådets 29:e session den 2—6 mars l9Sl.

2. Allmän motivering

2.1. Bakgrunden

Frågan om åtgärder mot våld i videogram har tilldragit sig stor uppmärk- samhet. Man har anledning att beklaga om den allmänna debatt som under den senaste tiden har förts i denna fråga i viss utsträckning har kommit att undanskymma de fördelar som videotekniken kan erbjuda. Det finns därför skäl att inledningsvis slå fast att vi i denna teknik. rätt använd. har en värdefull tillgång. Den ger oss ett medel att ytterligare variera kulturutbudet. och enskilda människor kan få ökade möjligheter till avkoppling och förströelse. Också när det gäller barn och ungdom kan den nya tekniken tas tillvara på ett positivt sätt. bl. a. inom utbildningssektorn. Dessa möjligheter bör Vi sla vakt om och fortsätta att utveckla. Det arbete som bedrivs av videOgramutredningen (U 1977z05) syftar till att ge oss ytterligare underlag för detta.

Videogrammarknaden befinner sig f. n. i stark tillväxt. något som sammanhänger bl. a. med att tekniken på området har utvecklats under senare tid. Det första systemet för hembruk kom år 1969. Försäljningen av videokassettspelare till hemmen kan dock sägas ha nått sitt genombrott i Sverige först de allra senaste åren. År 1978 fanns 37 000 videokassettspelare häroch i slutet av år 1980 beräknas antalet ha varit 110 000. Man räknar med att en halv miljon videokassettspelare kommer att vara i bruk i Sverige år 1985.

De senaste åren har också inspelade programkassetter bjudits ut på den svenska marknaden. Inledningsvis erbjöds programmen endast för försälj- ning. men sedan något år tillbaka är uthyrning den helt dominerande formen av distribution. Videokassetterna tillhandahålls främst genom särskilda butiker. genom radio./TV-handeln och genom postorder.

De inspelade. kassetterna spänner över ett brett område. Välkända långfilmer erbjuds liksom barnprogram av allmänt sett hög kvalitet. Parallellt med dessa produkter har emellertid också pornografiska alster och grovt våld kommit att distribueras.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer ett utbud av omkring 500 program med pornografiskt innehåll samt ett antal videogram som säljs genOm postorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för uthyrning och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för uthyrning kan med ledning av distributörens produktinformation 325 stycken eller 60 % bedömas innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87

• Sida 5
•  Original

Prop. 1980/8lzl76 'i:

'Jl

program. dvs. 16 %. grova sadistiska våldsinslag. Av de 122 program som fanns tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med våldsinslag och bland dessa fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under senare delen av 1980 har mer än 50 nya programkassetter levererats från skilda distributörer. Utbudet ökar således snabbt och förändras sttceessivt. Någon rättslig reglering som direkt tar sikte på videogrammen finns inte f. n. Däremot behandlas frågor om videogram av flera pågående utredning- ar. främst yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977: 10) och videogramutredning- en. Yttrandefrihetsutredningen har till uppgift att utarbeta en ny grundlags- regleringi fråga om "alla de medier som kan ha särskild betydelse för den fria åsiktsbildningcn i samhället. Videogramutredningen skall studera utveck- lingen på videogramområdet och föreslå åtgärder i syfte att slå vakt om yttrandefriheten och samhällets kulturpolitiska strävanden.

2.2. Departeme-ntspromemorian

Iden inledningsvis nämnda departementspromemorian konstateras att det i det ökande utbudet av videogram finns ett stort inslag av våldsskildringar och att frågan om rättsliga restriktioner mot dessa produkter har fått stor uppmärksamhet i den allmänna debatten under den senaste tiden. Att väldsframställningar kan ha skadeverkningar av olika slag. främst för barn och ungdom. torde enligt promemorian bekräftas av gjorda vetenskapliga undersökningar. låt vara att några exakta eller långtgående slutsatser av dessa inte kan dras.

l promemorian uttalas att riskerna för skadeverkningar av våldsframställ- ningar får anses utgöra sådana skäl som enligt 2 kap. 13 å regeringsformen tillåter begränsningar av yttrandefriheten. Varje ingrepp i yttrandefriheten aktualiserar emellertid besvärliga problem. Till dem hör omfattningen av ingreppet och sättet att avgränsa detta. Regeringsformens rättighetsregler påbjuder här stor försiktighet.

Yttrandefrihetsutredningen och videogramutredningen arbetar som nämnts med dessa frågor. Enligt vad som har upplysts anser man emellertid inom yttrandefrihetsutredningen — den kommitté som i första hand har att lämna förslag som berör den rättsliga regleringen av yttrandefriheten — att det vore mindre ändamålsenligt att kommittén för sin del bryter ut frågan om ett eventuellt förbud mot våldsskildringari videogram och film till en isolerad behandling. Denna fråga har nämligen ett i direktiven klart uttalat samband med spörsmålet. om vuxencensuren för film bör avskaffas. Kommittén eftersträvar vidare en samlad bedömning av de frågor som är gemensamma för flera uttrycksformer. främst frågorna om ensamansvar. om tillsyn och åtal och om rättegångsformen.

] promemorian dras den slutsatsen att en provisorisk lagstiftning mot videovåldet måste komma till stånd. om man gör den bedömningen att utvecklingen på videogramområdet kräver snabba åtgärder mot spridningen

• Sida 6
•  Original

Prop. 1980/81:176 ()

av våldsinslag. Med hänsyn till lämpligheten av att yttrandefrihctsutredning- en i linje med sina direktiv får göra en samlad bedömning bör den provisoriska lagstiftningen utformas vid sidan av utredningens arbete.

Enligt promemorian får den omständigheten att den tänkta lagstiftningen blir provisorisk vissa konsekvenser för dess utformning. Till en början gäller att den måste ligga inom ramen för gällande grundlagsbestämmelser. Att föreslå grundlagsändringar bör ankomma på yttrandefrihetsutredningen. Den temporära regleringen bör i första hand gälla framställningar i videogram. men också — till undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer — inbegripa film. Förslagen bör vidare ta sikte enbart på våldsskildringar och ges en praktisk inriktning. Man bör undvika lösningar som föregriper mera principiella överväganden från yttrandefri- hetsutredningens sida. Vidare måste begränsningarna i yttrandefriheten göras med stor försiktighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att skydda barn och ungdom mot skadliga intryck och negativ påverkan. Till sist framhålls att lösningar som förutsätter utbyggnad av den statliga administra— tionen helst inte bör komma i fråga.

1 promemorian diskuteras därefter frågan om förhandsgranskning av videogram. Det konstateras att det finns anledning att utgå från att förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställ- ningar m.m. (biografförordningen) inte gäller videogram. Ett tillägg till biografförordningen av innehåll att även videogram skall vara underkastade den däri för film gjorda regleringen skulle förutsätta grundlagsändring. Att införa en mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten skulle däremot under vissa förutsättningar vara möjligt utan någon ändring i grundlag. I promemorian avvisas emellertid tanken på förhandsgranskning bl. a. med hänvisning till att den enda f. n. existerande formen av sådan granskning av yttranden avsedda för offentligheten. dvs. filmcensuren, är föremål för utredning. Att i ett läge när filmcensurens framtid övervägs inom yttrandcfrihetsutredningen utvidga tillämpningsom- rådet för förhandsgranskning skulle vara olyckligt. särskilt med hänsyn till denna kontrollmetods principiellt känsliga natur.

Om man avvisar tanken på förhandsgranskning återstår enligt promemo- rian eftcrhandsingripande genoni straff som rättsligt medel att komma åt avarter av våldsskildringar i videoprogram. ] promemorian presenteras två alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet att under vissa förutsättningar ingripa med straff mot den som i kommersiellt syfte sprider videogram och filmer med våldsskildringar. Enligt det ena alternativet förbjuds spridandet till barn under 15 år av "verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld". Det andra alternativet innefattar ett allmänt förbud mot spridning av "närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld". dvs. vad som i promemorian kallas extremvåld. Här görs dock ett förbehåll för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. I

• Sida 7
•  Original

Prop. 1980/81zl76 '? 7

promemorian diskuteras men avvisas möjligheten att kombinera alternati- ven med hänvisning till att en sådan kombination skulle innebära en alltför invecklad reglering. som avsevärt skulle öka tillämpningsproblemen.

2.3. Remissutfallet

Vid remissbehandlingen har promemorian fått ett blandat mottagande. Remissinstanserna tar genomgående avstånd från de skildringar av grovt våld i videogram som har förekommit på senare tid. Många instanser uttrycker också sin uppskattning av att ett underlag för de närmare överväganden som behöver göras på området så snabbt har kunnat presenteras. Flera remissinstanser — däribland Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen. videogramutredningen (majoriteten) och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd — avråder dock med hänvisning till yttrandefrihets- och videogramutredningarnas pågående arbete från tanken på en lagstiftningi nuvarande läge. Det stora flertalet instanser anser emellertid att en lagstiftning nu är nödvändig, men hur denna närmare bör vara utformad är föremål för många skilda meningar.

Några remissinstanser förordar det alternativ som går ut på att förbjuda spridning av våldsskildringar till barn under 15 år. Till denna grupp hör Svenska filminstitutet, som med skärpa avråder från ett förbud mot våldsskildringar för vuxna. Det alternativ som innebär ett generellt förbud mot spridning i videogram och film av skildringar av kvalificerat våld tillstyrks av flera remissinstanser, t. ex. JK, hovrätten för Övre Norrland, JO, Sveriges advokatsamfund och Sveriges författarförbund (majoriteten). Även möjligheten att kombinera de två nu nämnda alternativen förordas av en grupp instanser, t. ex. skolöverstyrelsen, statens kulturråd (majoriteten), Svenska kommunförbundet (majoriteten), Svenska läkaresällskapet och Sveriges frikyrkoråd. Med i sak likartade argument förordar en annan grupp remissinstanser att biografförordningens beskrivning av det våld som inte får visas offentligt på film för vuxna resp. barn även skall gälla för videogram som sprids yrkesmässigt. Till dessa remissinstanser, som genomgående rekommenderar att en möjlighet till frivillig förhandsgranskning hos statens biografbyrå införs, hör bl. a. biografbyrån. statens filmgranskningsråd och barnfilmrådet. Slutligen anser en grupp av de remissinstanser som är positivt inställda till tanken på att lagstiftning skall genomföras nu att en obligatorisk förhandsgranskning av videogram i princip efter de regler som gäller för filmcensuren bör införas. Exempel på instanser i denna grupp är juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, statens barnfilmnämnd. LO och Svenska kyrkans centralråd.

2.4. Föredragandens överväganden

Videogramtekniken erbjuder nya möjligheter till en förbättrad informa- tion inom många delar av vårt samhälle. På utbildningsområdet har video

• Sida 8
•  Original

Prop. 1980/81 :176 8

skapat förutsättningar för en effektivare undervisning. Men också inom underhållningen har videotekniken gjort det möjligt för flera att ta del av erbjudna program. Videotekniken är av dessa skäl enligt min mening ett värdefullt tillskott inom informations- och kommunikationsteknikens områ- de och ägnad att allmänt sett öka möjligheten att använda yttrandefriheten i samhället.

Vårt samhälle bygger på friheten för alla och envar att framföra åsikter och uppfattningar och att sprida skildringar av olika slag. Särskilt väl skyddad är denna rättighet när det gäller det tryckta ordet där tryckfrihetsförordningen i detalj slår fast skyddet för det fria informationsutbytet. Tryckfrihetsförord— ningens regler bildar utgångspunkt för det arbete yttrandefrihetsutredningen f. n. utför i syfte att vidga skyddet också till andra medier.

De principer som tryckfrihetsförordningen och övrig lagstiftning på detta område bygger på innebär. som framhålls i promemorian, att samhället mäste tolerera också sådana framställningar som kan förefalla förflackande, smaklösa eller kränkande för vissa vedertagna värderingar. Yttranden som man ogillar skall i första hand motarbetas med upplysning. argument, attitydpåverkan och kulturstöd i olika former -— inte med censur eller förbud.

Som jag nyss nämnde har videoteknikens utveckling skapat ett nytt sätt att sprida information och underhållning och därmed förstärkt möjligheterna att utnyttja yttrandefriheten. Dessvärre har emellertid en del oönskade konsekvenser inte kunnat undvikas. Vad jag i detta sammanhang tänker på är att bl. a. våldsskildringar har kommit att spridas till barn och ungdomar på ett sätt som hos många människor har ingett starka betänkligheter.

Det står sålunda klart att det på videogrammarknaden f. n. finns ett antal våldsskildringar av vilka åtskilliga är av sådant slag att de säkerligen inte skulle ha godkänts för offentlig filmförevisning. antingen inte alls eller i varje fall inte för barn. I vilken utsträckning dessa våldsskildringar när barn och ungdom kan inte med säkerhet fastslås. Uppenbart är emellertid att även de grövsta våldsskildringarna i viss utsträckning redan har spritts bland barn och visats för barn och ungdomar. Detta inger enligt min mening allvarliga betänkligheter redan med hänsyn till att vår nuvarande reglering av offentliga biografföreställningar bl. a. bygger på den — säkerligen riktiga — uppfattningen att allvarligare våldsskildringar kan vålla barn psykisk skada och leda till andra skadeverkningar. såsom att inspirera till aggressiva beteenden.

Det finns därför all anledning att hälsa den självsanerande verksamhet som man nu har påbörjat inom videogrambranschen med stor tillfredsställelse. Vid en konferens i januari 1.981. där bl. a. importörer. tillverkare och distributörer av videogram deltog. enades man om ett gemensamt uttalande med olika rekommendationer och förslag. Uttalandet omfattar bl. a. den rekommendationen att sådana videogram. som innehåller utpräglad råhet genom skildringar av närgånget, långvarigt eller sadistiskt våld eller

• Sida 9
•  Original

Prop. 1980/Slzl76 " 9

skildringar med grovt kvinnoförakt och som enligt biografbyråns normer skulle förbjudas. över huvud taget inte skall distribueras. Vidare rekommen- deras att videogram med våldsskildringar. som kan försvaras med hänsyn till handlingen i övrigt. inte skall göras tillgängliga för personer under 15 är. Jag kan också nämna att det inom videogramutrcdningen pågår överläggningar med företrädare för videoproducenter och vidcodistributörer om utform- ningen av etiska regler på området. Även _vttrandefrihetsutredningen har nyligen haft diskussioner med videobranschen.

Den självsanering som man i enlighet härmed av allt att döma kommer att genomföra åtminstone inom den seriösa delen av branschen kan synas tala emot att man nu tillgriper lagstiftningsätgärder på detta område. Enligt min mening kan dock den självsanerande verksamheten behöva kompletteras genom vissa åtgärder även från samhällets sida.

Från principiella synpunkter hyser jag emellertid förståelse för den ganska stora grupp remissinstanser som i sina yttranden över departementsprome- morian förordar att statsmakterna avvaktar yttrandefrihets- och videogram- utredningarnas arbete och alltså avstår från lagstiftning i nuvarande läge. Klart är ju att de lagstiftningsproblem som har anknytning till videogrammen har samband med motsvarande frågor för liknande medier. främst filmen. Yttrandefrihctsutredningens arbete bedrivs också från dessa förutsättningar. I det sammanhanget kommer man även att kunna tillgodogöra sig resultatet av videogramutredningens arbete. däribland den sammanställning av internationellt tillgänglig forskning om hur film. TV och videogram påverkar barn som f. n. görs inom utredningen.

Med hänsyn till att de aktuella frågorna är föremål för utredning och att det här gäller ett så känsligt område som yttrandefrihetens mäste naturligtvis starka skäl kunna åberopas för att nu tillgripa lagstiftning. Detta gäller i synnerhet som lagstiftningen i detta fall har beretts med en för frågor av (len aktuella karaktären och svårighetsgraden ovanlig skyndsamhet. Ett huvud- syfte med de grundlagsändringar som har genomförts under senare år har ju varit att man skall undvika förhastade lagstiftningsåtgärder som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna.

Mot vad som har sagts nu måste dock vägas det mycket starka intresset av att bereda barn och ungdom skydd mot riskerna att utsättas för skadeverk- ningar. En lagstiftning på grundval av ett eventuellt förslag från yttrande- frihetsutredningen kan i den mån det förutsätter grundlagsändringar inte träda i kraft förrän tidigast är 1983 och möjligen inte förrän år 1986. Till bilden hör också den mycket snabba expansionen av videogrammarkna- den.

Mina överväganden har därför lett mig till den slutsatsen att en särskild lagstiftning redan nu bör tillgripas. Att man härvid i all möjlig mån bör undvika lösningar som föregriper eller läser statsmakternas kommande ställningstaganden i ett större sammanhang ligger i sakens natur. Enligt min mening har det i promemiin'ian på ett äskädligt sätt redovisats vilka

• Sida 10
•  Original

Prop. l980/81:176 10

handlingsmöjlighctcr som f. n. föreligger och vilka för- och nackdelar som är förenade med skilda alternativ. Till de uttalanden som har gjorts i promemorian om olika lösningars förenlighet med gällande grundlag kan jag också genomgående ansluta mig.

När det gäller att från de nyss angivna utgångspunktermt överväga vilken typ av lösning som bör väljas. blir det till en början en avgörande fråga om man nu bör införa förhandsgranskning av videogram. antingen obligatorisk för åtminstone vissa kategorier av produkterna eller också frivillig. Av centralt intresse från yttrandefrihetssynpunkt är vidare frågan om förhands- granskning i så fall bör omfatta alla program eller bara sådana som är avsedda för offentlig visning. Många remissinstanser har förordat att förhandsgransk- ning i en eller annan form införs. och till förmån för en sådan lösning kan otvivelaktigt åberopas att regleringen skulle vinna i stadga och effektivi- tet.

Å andra sidan torde det stå klart att censur inger särskilda betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkt. Situationen är nu den att hela frågan om filmcensurens framtid övervägs av yttrandefrihetsutredningen och att ett förslag från utredningen i ämnet kan väntas kanske redan under innevarande år. Att i ett sådant läge utvidga området för censur och förstärka resurserna för förhandsgranskning inom biografbyrån — som rimligen är det organ som i så fall skulle få uppgiften om hand — skulle enligt min mening inte vara försvarligt vare sig från principiell eller från praktisk synpunkt. Om förhandsgranskningcn gjordes frivillig eller systemet utformades på det sättet att endast spridning av videogram bland barn förbjöds när innehållet inte var godkänt av biografbyrån. skulle naturligtvis de principiella invändningarna vara svagare än i ett alternativ som bygger på en obligatorisk vuxencensur. Behovet av resursförstärkning skulle också minska. Men inte ens en förhandsgranskning som är begränsad på något av de nyss angivna sätten kan enligt min mening komma i fråga inom ramen för den lösning som här kan bli aktuell. Jag vill tillägga att jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att man inte utan grundlagsändring kan utsträcka förhands- granskningcn så att den skall gälla endast videogram som visas offentligt.

Som jag tidigare har framhållit bör den särskilda lagstiftning som nu är aktuell ta sikte på skyddet för barnen. Den måste samtidigt utformas så att den innebär cn så liten risk som möjligt för yttrandefriheten. Klart är att skyddet skulle bli mest effektivt om lagstiftningen görs generell. bl. a. med hänsyn till att man då skulle motverka olika former av "'langning" och även i övrigt underlätta övervakningen.

Men samtidigt skulle en sådan lagstiftning innebära en ny begränsning av yttrandefriheten på detta område med konsekvenser för konstnärligt och andra allvarligt syftande framställningar som är mycket svåra att överblicka. Jag är inte beredd att förorda en sådan lösning. För mig ter det sig ofrånkomligt att frågan om vad som eventuellt skall vara förbjudet att sprida till vuxna i medier av filmens och videogrammets karaktär får sin lösning på

• Sida 11
•  Original

Prop. 1980/81zl76 " - 11

grundval av en mera allsidig och ingående utredning än som har kunnat företas inom ramen för detta lagstiftr'tingsärende.

Vad jag har anfört nu innebär att jag inte anser mig kunna förorda en reglering som sträcker sig längre än till ett förbud mot spridning bland och visning för barn av vissa typer av videogram. Genom en på detta sätt avgränsad lagstiftningi förening med den självsanering av branschen som har påbörjats finns det som jag ser det förutsättningar att nå fram till en godtagbar ordning på det aktuella området. Sannolikt får den i praktiken den konsekvensen att vissa program kommer att betecknas som "barnförbjud- na". och härigenom ges även föräldrarna ett stöd för att inte låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen.

Jag vill i detta sammanhang understryka att jag finner det väsentligt att föräldrarna inser sitt ansvar för att tillse att barnen inte på andra vägar än genom egna inköp eller förhyrningar kommer i kontakt med alster av det slag som nu är aktuella. Men samhället har ett ansvar för att motverka att barn vid offentlig förevisning ser filmer som kan vara förråandc eller vålla psykiska skadeverkningar i skilda hänseenden.

Det återstår att närmare ta ställning till frågan mot vilken sorts framställningar en ny lagstiftning lämpligen bör inrikta sig. I promemorian har i detta hänseende endast inslag som skildrar vissa former av våld mot människor uppmärksammats. Vid remissbehandlingen har emellertid några instanscrifrågasatt om inte förbudet borde gälla även andra företeelser mot vilka ingripanden f. n. kan ske med stöd av biografförordningen. såsom exempelvis scxualskildringar. skräckscener utan våldsinslag och skildringar som kan tänkas förleda till brott.

Det skulle även enligt min uppfattning vara naturligt att sträva efter en fullständig kongruens med biografförordningens bestämmelser. om den nu aktuella regleringen skulle bygga på en förhandsgranskning. Då emellertid den lösningen i enlighet med vad jag förut har konstaterat måste avvisas i nuvarande läge. anser jag inte att det skulle vara tillrådligt att låta den tilltänkta lagstiftningen sträcka sig väsentligt längre än som har förutsatts i promemorian. Redan en sådan lösning kan otvivelaktigt ställa de tillämpan- de myndigheterna inför vissa problem. som det dock enligt min mening bör gå att komma tillrätta med. Att däremot ålägga polisen. åklagarna och de allmänna domstolarna att mera allmänt pröva exempelvis i vad mån framställningar i videogram av olika slag kan vålla barn psykisk skada skulle medföra en så stor osäkerhet i tillämpningen att en sådan ordning knappast ter sig försvarlig. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att det är beträffande våldsinslagen som avarterna i praktiken har varit särskilt framträdande.

I vissa hänseenden anser jag dock med hänsyn till vad som har uttalats vid rcmissbchandlingen att avvikelser i förhållande till promemorieförslagets lösning är motiverade. Sålunda talar starka sakliga skäl för att förutom våld även allvarliga former av hot inbegrips i lagstiftningen. Detta gäller inte minst med hänsyn till att gränsdragningssvårigheterna annars skulle komma

• Sida 12
•  Original

Prop. 1980/81zl76 17

att bli framträdande. Till skillnad från vad som har förutsatts i promemorian anserjag vidare att också förgripelser av aktuellt slag mot djur bör omfattas av den nya lagstiftningen. Beskrivningen av de inslag som skall medföra att videogram eller filmer inte får säljas till barn synes också i vissa andra avseenden böra avfattas något annorlunda än som har skett i promemorian. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

De överväganden som jag har gjort leder fram till en lösning som ganska nära stämmer överens med det i promemorian presenterade alternativ som avser förbud mot spridning till barn av videogram med vissa våldsinslag. Jag kan också ansluta mig till den principiella uppläggning av det lagförslag som i detta hänseende har redt'wisats i promemorian. Det innebär bl. a. att jag anser att lagstiftningen bör — till undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer — i princip avse även film. liksom att överträdelser av förbudet bör beivras i den ordning som gäller för brottmålsprocess i allmänhet. Frågan om det är lämpligt att införa en konstruktion med "ansvarig utgivare" av videogram som vissa remissinstan- ser har varit inne på tillhör de spörsmål som inte rimligen kan bedömas inom ramen för detta lagstiftningsärende utan som förutsätter en mera allsidig belysning. Till vissa särskilda frågor om den nya lagens utformning återkommer jag strax i specialmotiveringen.

3. Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4. Specialmotivering 1 .6

Paragrafen motsvarar l % i det här aktuella lagtextutkastet i promemorian (bil. 1 avsnitt 7.1). I huvudsaklig överensstämmelse med utkastet innebär departementsförslaget ett förbud mot spridning till barn under 15 år av filmer och videogram med visst angivet innehåll.

Någon uttrycklig definition av begreppen ”film" och "videogram" i lagtexten har inte ansetts behövlig. Som har anförts i promemorian bör med film i detta sammanhang förstås sådana rörliga bilder som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram åsyftas — i enlighet med den definition som görs i lagen (1978z487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar— en anordning. på vilken finns en upptagning som är avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud. genom teknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan vara ett band eller en skiva.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1980/8l:l76 " 13

L-ltanför straffbestämmelsen faller spridning av enstaka bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligt 16 kap. lt) a. ll eller 12 15 brottsbalken (BrB).

Vad härefter gäller själva beskrivningen av de inslag som skall medföra att filmer och videogram inte får spridas till barn har denna i promemorian avfattats så att förbudet gäller fall då filmen eller videogrammet "innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld". Avsikten har enligt promemorian varit att i stort sett träffa sådana våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning för barn enligt biografförordningen. Det erinras om att reglerna om barncensur tar sikte på att förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk skada. varmed i praxis har avsetts bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen rädsla. ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar(se SOU l979:49s. 39). I den i promemorian föreslagna straffbestämmelsen har emellertid inte gjorts någon uttrycklig anknytning till risk för skada. Detta motiveras med att bestämmelsen är avsedd att efterlevas av ett stort antal personer utan särskilda förutsättningar att göra de bedömningar som i så fall skulle aktualiseras.

Remissinstanserna har allmänt instämt i tanken att beskrivningen av de våldsskildringar som detär otillåtet att sprida till barn under 15 år så nära som möjligt bör ansluta till biografbyråns praxis vad gäller våldsskildringar som inte tillåts i filmer som visas offentligt för barn under 15 år. Flera instanser ifrågasätter dock om den i promemorian framlagda lagtexten är tillräckligt klar och entydig för att kunna läggas till grund för en straftbestämmelse.

Också enligt min mening är biografbyråns tillämpning av biografförord- ningens femtonarsgräns i fråga om våldsskildringar en självklar utgångs- punkt för den reglering som skall föreslås nu. Av skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen bör någon exakt kongruens mellan biografförord— ningens oeh den särskilda lagens reglering inte eftersträvas. Jag ansluter mig till uppfattningen i promemorian att man för att så långt möjligt undvika tillämpningssvarigheter bör direkt beskriva de inslag man vill komma åt och således inte använda risken för psykisk skada som brottsrekvisit.

[ enlighet med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen bör förbudet till skillnad från vad som har föreslagits i promemorian omfatta även skildringar av k 'alificerade former av hot liksom förgripelser mot djur. Risken för skadeverkningar hos barn orsakade av sådana skildringar torde nämligen vara i stort sett densamma som i fråga om skildringar av 'åld mot människor.

För att man skall undvika de tillämpningssvårigheter som några remissin- stanser har pekat på torde vidare det i promemorian föreslagna uttrycket "allvarligare vald" böra undvikas. Det vill också synas som om det uttrycket inte är helt rättvisande. om man vill sträva efter att återge de faktorer som biografbyrån fäster särskild vikt vid i sin praxis vid tillämpningen av biografförordningens aktuella bestämmelser. Avgörande vikt läggs här

• Sida 14
•  Original

Prop. 1980/81zl76 14

enligt vad jag har inhämtat snarast vid om skildringen är verklighetstrogen och ingående. Jag har stannat för att föreslå den avfattningen att filmer och videogram med "ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur" inte får på aktuellt sätt spridas till barn under 15 år. Härigenom torde förbudet få en klarare och mera entydig inriktning än enligt promemorieförslaget.

l uttrycket "verklighetstrogen karaktär" avses ligga att skildringen skall upplevas som realistisk av åskådarna. Detta kan vara fallet även om skildringen återger händelser av exempelvis "scienee-fiction"-karaktär men har en illusorisk verkan. Med att skildringen skall vara "ingående" avses främst att den är detaljerad. antingen så att man ser våldet i närbild eller genom att fråga är om långa eller upprepade sekvenser. Program med inslag av våld eller hot som saknar illusorisk verkan träffas alltså inte av förbudet; flertalet tecknade program faller exempelvis utanför. Förbudet ärinte heller avsett att drabba sådana äventyrsfilmer som f. n. godkänns av biografbyrån för visning, för barn och som visserligen ibland kan innehålla skildringar av vissa former av våld. exempelvis genom skottlossning. men där skildringen i så fall vanligtvis utgörs av ögonblicksbilder utan närhet till objektet. Detsamma gäller även inte helt kortvariga skildringar av pojkslagsmål. jaktskildringar och liknande där skador c. (1. inte återges i detalj.

Med våld avses sådant våld som orsakar fysisk skada eller smärta. Lindrigare fysiska störningar som inte når den nivå som förutsätts för straffbarhet för misshandel faller utanför förbudet.

Uttrycket hot om våld sammanfaller till stor del med hot som är straffbara enligt 4 kap. 5 & BrB som olaga hot. nämligen då någon lyfter vapen mot annan eller annars hotar med en brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person. Hot om åtgärder mot annans egendom eller hot om annat än våld omfattas däremot inte.

Våldet eller hotet skall som nämnts vara riktat mot en person eller ett djur. Skildringar av olyckshändelser e. d. faller utanför tillämpningsområdet. även när de visar skador på människor eller djur.

[ överensstämmelse med promemorieförslaget tar lagen sikte på den kommersiellt inriktade spridningen. Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar därför i första hand sådan spridning som sker yrkesmässigt. Med "yrkesmässigt" avses att den som är ansvarig för spridningen är näringsid- kare och att spridningen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Näringsidkare och näringsvcrksamhet ges här samma innebörd som i civilrättslig lagreglering, t.ex. i avtalsvillkorslagen (ll97'l:112) och bokfö- ringslagen (1976:125) . Som JK har påpekat vid remissbehandlingen kan spridning i vinstsyfte till barn av videogram och filmer i mindre omfattning ibland tänkas falla utanför begreppet yrkesmässig verksamhet. Då lagen lämpligen bör ta sikte även på sådana situationer. har bestämmelsen utformats så att den omfattar även andra fall av spridning i förvärvssyfte än

• Sida 15
•  Original

Prop. 1980/81:l76 15

sådana som sker yrkesmässigt.

Den straffbara gärningen har beskrivits så att man inte fär "lämna ut" filmer eller videogram till barn under lS är eller spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning. Med att lämna ut äsyftas i första hand försäljning och uthyrning. men även annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser katt bli att bedöma även som förledande av ungdom enligt 16 kap. 12% BrB.

Vad angår innebörden av uttrycket "särskilt anordnad visning" bör först anmärkas att offentlig förevisningav biograffilm ('biografföreställning) enligt 25 faller utanför lagens tillämpningsomräde. l fräga om sådana föreställ- ningar finns bestämmelser i biografförordningen. Offentlig förevisning av videogram träffas emellertid av förbudet. Detsamma gäller särskilt anordnad visning av film eller videogram i slutna sällskap under förutsättning att visningen sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Självfallet krävs inte för straffansvar att visningen skall vara anordnad speciellt för barn. Också en visning t. ex. i en paus pä ett diskotek eller något annat dansställe får anses falla inom bestämmelsens tillämpningsomräde. Som har anförts i promemorian är det däremot normalt inte någon särskilt anordnad visning, om passerande personer kan ta del av innehället i ett videogram eller en film som visas vid "skyltning" eller liknande. Privata visningar i enskilda hem faller också utanför bestämmelsen. eftersom visningarna inte sker i förvärvssyfte.

Även konstnärliga eller annars allvarligt syftande framställningar kan i vissa fall tänkas medföra skadeverkningar för barn. Med hänsyn härtill och för att gränsdragningsproblem skall undvikas har lagrummet inte försetts med något undantag för fall då spridningen kan anses försvarlig. Eftersom det finns möjlighet för vuxna att ta del av de vidcogram och filmer det här gäller. kan hänsynen till yttrandefriheten inte anses kräva ett sådant förbehåll.

2.5

Punkterna 1 och 2

Från det straffbelagda omrädet undantas i enlighet med promemorieför- slaget spridning av filmer som har godkänts av statens biografbyrä för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år vid prövning enligt biografförord- ningens bestämmelser om förhandsgranskning av film. Detta gäller oavsett om godkännandet har avsett älderskategorin barn under sju är. barn sju—elva är eller barn elva—femton är. Likaså undantas spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer med sädana godkända filmer.

Vid remissbehandlingen har hovrätten för Övre Norrland påpekat att promemorieförslaget innebär att den som visar en film offentligt utan föregående godkännande skulle kunna bestraffas både enligt biografförord-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1980/81 : 176 16

ningen och den särskilda lagen. liksom hovrätten ställer jag mig tveksam till en sådan ordning. Biografförordningen med de straffbestämmelser som är intagna i den tillgodoser savitt avser biografföreställningar i och för sig redan det intresse som har motiverat den nu aktuella lagen. Som nyss nämndes bör från det straffbara omrädet i denna lag undantas filmer som har godkänts av biografbyrån. Enligt min mening ligger det närmast till hands att helt låta biografföreställningar falla utanför den nya, provisoriska lagens tillämp- ningsmnråde. Detta innebär att den som vid en biografföreställning för barn under 15 är visar en film med valdsinslag vilken antingen inte alls har godkänts för visning av biografbyrän eller har godkänts för visning endast för vuxna skall straffas enbart enligt biografförordningen (8 €).

Det fi:")rhallandet att ett godkännande av biografbyran medför att det är straffritt enligt den nya lagen att sprida den godkända filmen eller videogrammet innebär inte att det utan vidare är förbjudet enligt l & att sprida en film eller ett videogram. vars innehåll har f("irbjudits av biografbyrän till förevisning för barn. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt l &.

Punkten 3

Från lagens tillämpningsomrade undantas vidare uttryckligen videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av något av programföretagen inom Sveriges Radios koncern. Undantag har också gjorts för sändningar i när-TV.

Från tillämpningsområdet har också undantagits vidaresändning av TV-program över en centralantemianläggning. Det kan inte anses rimligt att ålägga straffansvar för de sändningar som anläggningen tar upp och vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till denna. Undantaget avser dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör framhållas att punkten bara är tillämplig på själva sändningen av TV-program. Remissinstanserna inom Sveriges Radios koncern har föresla- git att också videogram med samma innehåll som program som har förekommit i television generellt skall undantas frän lagens tillämpningsom— räde. Enligt min mening kan dock knappast den omständigheten att ett program har sänts i television — kanske före—gänget av en särskild inledning och avsiktligt placerat på sen kvällstid — garantera att inte t. ex. en uthyrning av ett videogram med samma innehåll till ett barn skulle vara klart olämplig. Något undantag av nu ifrågasatt slag har därför inte ansetts tillräckligt motiverat.

*s*

Brott mot den föreslagna straffbestämmelsen kan begäs inte bara med uppsåt utan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt bedriver handel med film eller videogram äläggs härigenom ett visst undersöknings-

• Sida 17
•  Original

Prop. [980/81zl76 17

ansvar för att framställningen inte upptar otillätna inslag av väld eller hot. Det torde kunna antas att man frän de centrala videodistributörernas sida lämnar detaljhandeln hjälp med bedömningen genom att ange att vissa program inte fär säljas till barn. Det bör dock framhällas att en närmare undersökning är päkallad även inom detaljhandeln såvida inte anledning saknas att anta att ett program innehaller sädana inslag som medför att det träffas av förbudet. Vidare får det anses äligga den som säljer ett videogram med sadana inslag att ta reda pä köparens älder om det inte är uppenbart att han har fyllt 15 är. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inte straftbar.

Beträffande den personkrets som kan träffas av straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvaret som gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten. exempelvis ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn rörelsen bedrivs. [ allt fall i fråga om uppsätliga handlingar kan straffansvar ocksa drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid att (len som har köpt ett videogram eller en film av aktuellt slag inte är att anse som medverkande i straffrättslig mening.

Straffskalan har i promemorian med hänvisning till vad som gäller för andra liknande brott föreslagits vara böter eller fängelse högst sex manader. Promemorieförslaget har i detta hänseende av remissinstanserna med något enstaka undantag godtagits. Jag ansluter mig till förslaget i promemorian.

45

Straffbestämmelsen kompletteras med en föreskrift om förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit föremål för brott mot bestämmelsen. Möjlighet föreskrivs att underlåta förverkande om det är uppenbart obilligt. Detta undantag — som torde följa redan av 36 kap. ll & BrB — har i tydlighetens intresse införts i lagen ('jfr prop. 1968:79 s. 77). Förverkandet kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars ställe gärningsmannen var. men ocksä. enligt vad som fär anses följa av % kap. 4 s*” BrB. hos den som byn eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan avse de exemplar av filmerna eller videogrammen som varit föremäl för fi'irsäljning eller uthyrning eller visning. Värdcf't'irverkande kan också förekomma.

l sakens natur ligger att fört-'erkandet i förekommande fall kan avse den h_vresrätt som kan vara uppläten till en film eller ett videogram som förverkas.

Anledning har inte ansetts föreligga att beträffande otilläten visning av film eller videogram också ge möjlighet till förverkande av annan utrustning än filmen eller videogrammet (_jfr 10 s biografförordningen). Sädant förverkande blir inte heller möjligt med stöd av 36 kap. 2 & BrB som endast avser hjälpmedel rn. m. som använts vid brott enligt brottsbalken.

• Sida 18
•  Original

Prop. l980/8lzl76 18

Egendom som kan bli fÖl'VCTkild enligt de nu angivna reglerna kan tas i heslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap. rättegängshalken.

Ikrajilrädamh'

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Detta förutsätter att förslaget inte blir vilande i riksdagen enligt 2 kap. 12 & tredje stycket regeringsformen. Även om lagen i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har förutsatts gälla endast fram till dess att ställningstagande till de aktuella frågorna har skett i ett större sammanhang. föreligger enligt min mening inte tillräckliga skäl för en uttrycklig tidsbegränsning.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av väld.

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragande-ns hemställan.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1980/Slzl76 19

Bilaga ]

JUSTITlEDEPARTEMENTET

Våldet i videogram m. m. Förslag angående lagstiftningsåtgärder

Ds Ju 1980:14

• Sida 20
•  Original

Prop. 1980/8lzl76 20

Till cheferna för justitiedepartementet och utbildningsdepartementet

Justitie- och utbildningsministrarna har den 3 december 1980 uppdragit åt oss. som är rättschefer i justitie- resp. utbildningsdepartementcn. att skyndsamt kartlägga de rättsliga och praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som möjligt komma till rätta med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar i främst videogram.

Vi får med denna promemoria redovisa Vårt uppdrag. Vi har under arbetet fått värdefull hjälp av andra tjänstemän inom justitie- och utbildningsdcpar- tementen. Vi har också tagit del av underlagsmaterial som har ställts till värt förfogande av yttrandefrihets- och videogramutredningarna.

Stockholm den 30 december 1980

Bo Broome Jan Pennlöv

• Sida 21
•  Original

Prop. 1980/81 :176

Innehåll 1 Videogram. bakgrund och utveckling ......................

2 Gällande rätt ........................................... 2.1 Grundlagsregler ................................... 2.2 Bestämmelser i vanlig lag m.m. .....................

3 Pågående utredningar m. m. ..............................

4 Utgångspunkter för övervägandena ........................

5 Förhandsgranskning ..................................... 5.1 Förhandsgranskning av videogram enligt vad som nu gäller för film? .................................... 5.2 Förhandsgranskning i fråga om offentlig videovisning utanför "möte"? ................................... 5.3 En mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten? ............................. Straffsanktionerat förbud mot spridning av våldsskildringar . . . 6.1 Inledande synpunkter .............................. 6.2 Ett förbud mot spridning till barn .................... 6.3 Ett allmänt förbud mot spridning av extremt väld ...... 6.4 En kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3 ..... Lagtextutkast och ytterligare kommentarer till dessa ......... 7.1 Alternativ enligt avsnitt 6.2 ......................... 7.2 Alternativ enligt avsnitt 6.3 ......................... 7.3 Kommentarer som avser båda alternativen ............ 7.4 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.2 .......... 7.5 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.3 ..........

Avslutande synpunkter ...................................

&» l-J bJ IQ I») [Q [0 IJ PJ x] 'JI 5.»

m 4;-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1980/8l:l76 'n

] Videogram. bakgrund och utveckling

Film kan i detta sammanhang definieras som fotografiskt framsti'illda bilder som är avsedda att med hjälp av filmprojektor visas på duk.

Videogram kan sägas vara ett samlingsbegrepp för ljud- och bildprogrant som har spelats in på band eller skiva och som med hjälp av en särskild apparatur kan visas i en TV-mottagare eller på en särskild bildskärm. Typiskt för videogram är att bilder omvandlas till elektriska signaler.

Videogramtekniken har utvecklats under ett flertal år. Det första praktiskt fungerande videosystemet tillkom 1956. Det första systemet för hembruk kom 1969. Delvis har utvecklingen skett parallellt med televisionens utveckling.

För närvarande finns i huvudsak två typer av videogram. videoskivan och videokassetten. Av dessa harännu endast den senare introducerats i Sverige. Försäljningen av videokassettspelare har ökat starkt under senare är. 1978 fanns i Sverige 37 000 videokassettspelare. Vid slutet av 1980 beräknas antalet vara 110 000 och 1985 omkring 500 000. För närvarande har omkring 3 % av de hushåll som har TV-mottagare även videokassettspelare. Motsvarande siffra i USA är 2 %. Priset för en videokassettspelare är nu mellan 5 000 och 7 000 kr.

Först under slutet av 1978 fanns ett utbud av inspelade programkassetter. Utbudet bestod främst av pornografi, agent- och västernfilmer. Programmen erbjöds för försäljning. Priset var 400—700 kr. för ett en timma långt program. Under 1979 började något företag hyra ut videogram. Denna distributions- form visade sig framgångsrik och dominerar nu helt över försäljning. Vid förfrågan under december 1980 hos videogramförsäljare har framgått att försäljningen bara utgjorde nägra få procent av distributionen. Priset vid köp av en programkassett är omkring 400 kr.. medan ersättning vid förhyrning är 30—40 kr. per dygn eller omkring 50 kr. för ett veckoslut. Programlängden för kassetterna varierar mellan 30 minuter och "2 timmar.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer ett utbud av omkring 500 program med pornografiskt innehåll samt ett antal videogram som säljs genom postorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för uthyrning och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för uthyrning kan med ledning av distributörens produktinformation 325 st eller 60% bedömas innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87 program, dvs. 16 %, program med grova sadistiska våldsinslag. Av de 122 program som fanns tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med våldsinslag och av dessa fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under senare delen av 1980 har mer än 50 nya programkassetter levererats från skilda distributörer. Utbudet ökar således snabbt och förändras succes- srvt.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1980/8lzl76 * 23

Vid beslag av omkring 8 000 hyreskontrakt hos ett företag i Stockholm framkom att 213 videogram hyrts av 148 kunder som inte fyllt 18 är. Av dessa program innehöll omkring hälften våldsfilmer och en fjärdedel äventyrsfil- mer.

Vid förfrågan hos landets nio största distributörer har framgått att försäljning och uthyrning till allmänheten sker genom särskilda videobutikcr eller genom radio,-'TV-lmndeln. Detta gäller dock inte videogram med pornografiskt innehåll. Dessa säljs i stor utsträckning hos försäljare av pornografiska tidskrifter och filmer. Flera av distributörerna levererar till mera än 500 butiker. Försäljnings- och uthyrningsbutikerna är i allmänhet spridda över hela landet. Inte bara i storstadsområdena utan även på landsbygden finns uthyrningsställen.

Av de utbjudna videogrammen är endast en ringa del producerad i Sverige. Främst bland de videogram som innehåller våldsinslag finns en stor del som saknar svensk text.

5.2. Förhandsgranskning i fråga om offentlig videovisning utanför ”möte”?

Varje offentlig film- och videogramvisning kan inte ses som en "samman- komst för framförande av konstnärligt verk" och därmed inte heller som ett möte i regeringsformens mening. En förevisning av videogram, som bara är ett led i en sammankomst som inte är ett "möte", skyddas inte av grundlagens regler om mötesfrihet. I prop. 1976/77:39 om följdlagstiftning till 1976 års ändringar i regeringsformen nämns som exempel på ett sådant fall en offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i en pornografisk föreställning, En offentlig film- eller videovisning behöver inte ens höra till en "offentlig tillställning" enligt allmänna ordningsstadgan. Visningar som "skyltning”, t. ex. utanför en biograf, skyddas inte heller de av mötesfrihe- ten. Detsamma gäller sannolikt visningar på restauranger, pubar, osv., dit gästerna kommer främst i annat syfte än att se på visningarna,

Av det sagda följer att det är möjligt att utan grundlagsändring utvidga förhandsgranskningcn till offentliga videovisningar (och filmvisningar) av nu angivet slag eller till vissa av dem, t. ex. visningar som äger rum vid offentliga tillställningar enligt allmänna ordningsstadgan. Att genomföra en sådan reglering skulle emellertid stöta på besvärliga gränsdragningsproblem och

• Sida 37
•  Original

Prop. 1980/8lzl76 ' 37

ställa till åtskilligt krångel. Den skulle också bli skäligen verkningslös. Såvitt gäller videovisningar skulle kravet på förhandsgranskning lätt kunna kringgås genom att man ordnar en föreställning på ett sådant sätt att den måste anses som ett "möte" enligt regeringsformen. Därmed är visningen enligt vad som förut har utvecklats åtkomlig för förhandsgranskning endast efter grundlagsändring. F. ö. skulle man inte komma till rätta med de problem som har vållats av försäljning till barn och ungdom av videogram med grova våldsskildringar.

5.3 En mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten?

Det senast sagda leder över tanken till möjligheten att införa en lagstiftning som föreskriver generell förhandsgranskning. censur, av alla videogram (och filmer) som sprids till allmänheten, vare sig det sker genom försäljning. uthyrning eller på annat liknande sätt eller genom visning. Man kunde då som villkor för spridningstillstånd kräva att framställningen inte innehåller våldsinslag av mer kvalificerat slag. En sådan reglering skulle inte kunna anses stå i strid med mötesfriheten, eftersom den inte riktar sig särskilt mot mötessituationen (jfr avsnitt 6.1). Däremot skulle det föreligga en inskränkning i yttrandefriheten.

Som har framgått av avsnitt 1 finns det ett mycket omfattande videogram- utbud. Det finns också en stor mängd filmer som inte har varit föremål för förhandsgranskning. En bestämmelse om förhandsgranskning av alla video- gram och filmer före spridning skulle därför innebära ett mycket stort ingrepp och förutsätta en betydande administrativ och kontrollerande apparat. Vi anser att en sådan lösning inte kan komma i fråga. Det kan f. ö. ifrågasättas om en så pass långtgående reglering vore väl förenlig med bestämmelserna i regeringsformen om när yttrandefriheten får begränsas.

En mindre ingripande variant skulle gå ut på förhandsgranskning av vissa kategorier av videogram (filmer). Man kunde exempelvis hålla upptagningar som sprids för undervisning. utbildning och information utanför. Gransk- ningen skulle emellertid ändå bli förhållandevis omfattande, eftersom bl. a. alla underhållningsprogram rimligen skulle få vara underkastade gransk- ningstvång. Till detta kommer avsevärda gränsdragnings- och kontrollsvå- righeter. Även denna utväg synes oss stängd.

Närmare till hands kunde då ligga att förbjuda försäljning och uthyrning av videogram till barn samt offentlig visning för dem, om innehållet inte är granskat och godkänt av biografbyrån. Biografbyråns granskningsområde skulle alltså utvidgas och man skulle få en mer generell barncensur. Problemen med en sådan lösning är i huvudsak desamma som de som diskuteras i det följande i avsnitt 6.2; risken är främst att regleringen inte blir så effektiv. Vi kan inte se att det står tillräckligt mycket att vinna på att utvidga den obligatoriska barncensuren på detta sätt.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1980/8l:176 38

Frågorna om filmcensurens framtid övervägs inom yttrandefrihetsutred- ningen. Att i ett sådant läge nu utvidga tillämpningsområdet för förhands- granskning skulle vara olyckligt, särskilt med hänsyn till denna kontrollme- tods principiellt känsliga natur. Detta argument gör sig gällande i fråga om alla de nu diskuterade alternativen.

6.1. Inledande synpunkter

I det föregående har vi avvisat tanken på att komma åt avarter av våldsskildringari videogram genom förhandsgranskning. Det rättsliga medel som då står till förfogande är efterhandsingripande genom straff mot våldsframställningar.

Som framgår av avsnitt 2.2 är det enligt 16 kap. 12 & BrB straffbelagt att bland barn och ungdom sprida skrifter eller bilder som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Brottet kallas förledande av ungdom. För straffansvar förutsätts emellertid att spridningen planmässigt är inriktad just på barn eller ungdom. Försäljning eller uthyrning till barn av enstaka exemplar av videogram med råa våldsinslag faller vid sidan av kriminaliseringen. Brottsbalksbestämmel- sen tillgodoser alltså inte i tillräcklig grad det skyddsbehov som nu får anses föreligga.

Innan vi går in på vilka närmare alternativ att utvidga kriminaliseringen som erbjuder sig, vill vi med utgångspunkt från övervägandena i avsnitt 4 ange några gemensamma förutsättningar för resonemangen.

Ett sätt att komma åt oönskade våldsskildringar är att förbjuda skildringar av våld av kvalificerat slag. Ett sådant förbud skulle alltså rikta sig till våldsskildringarnas upphovsmän. När det gäller barnpornografi har skild- ringar av barn i pronografiska bilder förbjudits. Denna lösning är naturlig när det gäller att värna om integriteten hos dem som medverkari framställningen (jfr prop. 1978/79: 179 s. 8). Ett sådant intresse av integritetsskydd föreligger dock knappast när det gäller det stora flertalet av de våldsskildringar som det nu gäller. Ett annat, praktiskt betingat, argument mot ett sådant förbud är att det får dålig effekt, eftersom videogrammen i allmänhet produceras utomlands och upphovsmännen därför är oåtkomliga för svenska ingripan- den, Iden provisoriska reglering som det nu är fråga om bör man därför avstå från att kriminalisera våldsskildringar i videogram som sådana.

Den lösning som i stället nu bör väljas är ett förbud som riktar sig mot spridningen av våldsskildringar i videogram. Det straffrättsliga ansvaret för denna bör tills vidare följa vanliga regler.

Bestämmelserna bör avse inte bara videogram utan också film. Reglering- en skulle, som nämnts, annars bli inkonsekvent, låt vara att censurbestäm- melserna redan nu ger ett skydd i fråga om offentlig visning av film.

• Sida 39
•  Original

Prop. l980/81:l76 ' ' 39

Det bör f. n. vara tillräckligt att vända sig mot den kommersiella spridningen av de förgripliga alstren. Överlåtelscr eller utlåning m. m. från enskilda personer som inte sker i förvärvssyfte bör inte träffas av någon utökad kriminalisering. Detsamma gäller visningar som inte görs yrkesmäs- sigt, t. ex. privata visningar i hemmen eller vid slutna sammankomster.

Som antytts bör däremot i princip alla former av kommersiell spridning av de aktuella bildsekvenserna omfattas av en ny reglering, alltså också visningar för allmänheten vid möten. En fråga som då behöver besvaras är om grundlagsskyddet för mötesfriheten tillåter detta. Principfrågan har berörts förut (avsnitt 5.3).

För att det skall anses föreligga en begränsning av t. ex. mötesfriheten enligt regeringsformen krävs att det är fråga om ett ingrepp som riktar sig mot just sammankomster. En yttrandefrihetsbegränsning som har utformats så att den enbart gäller yttranden vid sammankomster betraktas som en begränsning också av mötesfriheten (jfr prop. 1975/76:209 s. 105 och 144). En generell begränsning av yttrandefriheten, som alltså gäller oavsett i vilket sammanhang ett yttrande fälls, är däremot inte att se som en begränsning av mötesfriheten. De av brottsbalkens ansvarsbestämmelser som innebär begränsningar av yttrandefriheten (t. ex. de som gäller barnpornografibrott och otillåtet förfarande med pornografisk bild) anses sålunda inte utgöra begränsningar av mötesfriheten. fastän de gäller också yttranden vid allmänna sammankomster (jfr SOU 1978:34 s. 186). Att ett generellt förbud mot spridning av videogram med våldsskildringar kommer att omfatta också offentlig visning innebär alltså inte att förbudet kan anses som en begränsning av mötesfriheten; det begränsar endast yttrandefriheten. Regeringsformens regler om mötesfriheten hindrar sålunda inte ett sådant förbud. även om detta inte motiveras av de intressen som enligt regerings- formen får leda till begränsningar i mötesfriheten.

Bestämmelser av den typ som det nu är fråga om kan synas ha sin rätta plats i brottsbalken (jfr det nyss nämnda brottet förledande av ungdom). Med tanke på den tilltänkta regleringens provisoriska karaktär bör den emellertid inte tas in i brottsbalken. I stället bör en särskild lag i ämnet beslutas.

Skäl kan åberopas för att tillsynen över förbudets efterlevnad och prövningen av åtal vid överträdelser handläggs i en ordning där yttrandefri- hetsintresset kan beaktas särskilt. Även här gäller emellertid att man bör vänta på yttrandefrihetsutredningens övergripande överväganden: tills vidare bör prövningen av de angivna frågorna handläggas [ den ordning som vanligen gäller för brottmålsprocessen. Detta innebär bl. a. att någon juryprövning av straffbarheten inte blir aktuell nu.

Av central betydelse är givetvis vilka våldsskildringar som det skall vara förbjudet att sprida i videogram (och film). Denna fråga är sammankopplad med spörsmål om kriminaliseringens räckvidd i övrigt. Det ligger nära till hands att fästa avseende vid gällande grunder för hur man vid förhands- granskningcn enligt biografförordningen bedömer våldsinslag i filmer i olika

• Sida 40
•  Original

Prop. l980/8l:]76 40

fall. Vi kommer i fortsättningen att i första hand diskutera två alternativa förslag. Enligt det första av dem (avsnitt 6.2) skulle ett förbud gälla endast spridning till barn. Även skildringar av mindre kvalificerat väld kan och bör då omfattas av straffbudet. Enligt det andra alternativet (avsnitt 6.3) skulle förbudet avse spridning både till barn och vuxna. 1 så fall måste man rimligtvis begränsa det till att gälla upptagningar av särskilt grovt våld, det 5. k. extremvåldet.

Det är också tänkbart att kombinera de båda alternativen. Denna möjlighet diskuterar vi i avsnitt 6.4.

6.2 Ett förbud mot spridning till barn

En ganska radikal åtgärd skulle vara att i princip förbjuda all försäljning och uthyrning av videogram (filmer) till barn under 15 år. Med tanke bl. a. på att'många program är framställda för barn och också lämpliga för dem vore det emellertid att gå för långt. Uppenbarligen kan man inte heller förbjuda offentlig visning för barn av i princip alla videoprogram.

Den rimligaste konstruktionen av en förbudsbestämmelse synes i stället vara att söka träffa våldsframställningar av det slag som "vid filmgranskningen inte godkänns för någon ålderskategori under 15 år. Videogram med detta innehåll bör i så fall inte få lämnas ut till barn under 15 år och i allmänhet inte heller visas för dem offentligt. Att sätta åldersgränsen högre låter sig knappast göra. om man inte samtidigt begränsar spridningsförbudet till att avse bilder med mera kvalificerat våld. något som i sin tur skulle försämra skyddet för de yngre.

Fördelarna med den skisserade lösningen är att man slipper ett förbud mot att låta vuxna ta del av vissa upptagningar. Bestämmelsen har närmast ordningskaraktär och kan inte reellt medföra någon begränsning i yttrande- friheten. Yttrandefrihetsutredningen blir också obunden i sitt utredningsar- bete. Samtidigt kan man ingripa mot att barn får del av bildsekvenser som är skadliga för dem men som bör kunna visas för vuxna.

Man kan emellertid befara att förbudet skulle brista i effekt. Man måste räkna med att ungdomar hjälper varandra att skaffa videogram med våldsskildringar: man skulle alltså få ett slags "langning". Inte heller skulle man hindra att barn under 15 år får se våldsskildringar i videogram som ägs eller hyrs av syskon, föräldrar eller andra personer som är äldre. Stock- holmspolisens nu aktuella undersökningar tyder också på att det är relativt sällsynt att videogram hyrs ut till barn. Detta kan delvis förklaras av att underåriga (de som är under 18 år) enligt föräldrabalken i allmänhet inte är behöriga att ingå hyresavtal. Det är vidare svårt att övervaka ett förbud som gäller uthyrning eller försäljning till vissa åldersgrupper. Mera verksamt kan måhända förbudet mot offentlig visning bli, låt vara att det nog inte kan få gälla fullt ut.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1980/81:176 ' ' 41

Ytterligare en svaghet består i svårigheten att på ett tillräckligt upplysande sätt beskriva det våld som inte får finnas i upptagningar som distribueras till barnen. Vi återkommer strax till detta problem.

Slutligen kan det ifrågasättas. om det är rimligt att utstuderade våldsskild- ringar straffritt skall få spridas till ungdomar över 15 år. Det ligger i den nu skisserade lösningens konstruktion att den inte innehåller någon spärr emot detta. Angående möjligheten att kombinera skilda alternativ, se avsnitt 6.4.

Trots dessa invändningar anser vi att förslaget i fråga är värt att beakta. Bestämmelsen skulle som en bieffekt kunna påverka föräldrar och andra vuxna att inte släpphänt låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen. Vid bedömningen av behovet av en mera ingripande reglering bör man vidare beakta att utbudet av videogram med s. k. extremvåld i varje fall lär komma att krympas, som en följd av självsanering inom videogrambran- schen.

Vi nämnde nyss att det är svårt att avgränsa de våldsskildringar som man vill träffa med förbudet om spridning till barn. Enligt biografförordningen får en film eller del av en film inte godkännas för visning för barn. i den mån den kan vålla barn i resp. åldersgrupp (—6 år, 7—10 år, 11—14 är) psykisk skada. Detta rekvisit är knappast lämpligt i en straffbestämmelse som skall efterlevas av ett stort antal personer utan särskilda förutsz'ittningar att göra de bedömningar som skulle aktualiseras. Begreppet har i förordningen också skiftande innebörd beroende på vilken ålderskategori som avses, medan man i straffbestämmelsen av praktiska skäl måste laborera med endast en gräns, lS-årsgränsen. Enligt vår mening måste man därför i fråga om straffbestäm- melsen försöka att direkt beskriva de våldsinslag man vill komma åt. Vi föreslår att spridningsförbudet skall gälla sådana filmer och videogram som innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld.

Vi skall något närmare kommentera rekvisiten i specialmotiveringen. Vi är emellertid medvetna om att det i det enskilda fallet kan föreligga ett ganska stort utrymme för tvekan huruvida en viss framställning faller under beskrivningen. Problemets räckvidd reduceras dock avsevärt. om biografby- råns granskningsbeslut får tilläggas betydelse. Till en början torde det vara nödvändigt att från straffbestämmelsen undanta visning vid biografföreställ- ningar av filmer som biografbyrån har godkänt för barn under 15 år. Men man kan gå ett steg längre. Många av de videogram som säljs, hyrs ut eller visas offentligt stämmer till innehållet överens med filmer som har granskats av biografbyrån. Har de då blivit barntillåtna, bör den som sprider motsvarande videogram inte behöva riskera åtal enligt den nya straffbestäm- melsen. Av detta följer emellertid inte att någon skall fällas till ansvar enligt denna bestämmelse redan därför att innehållet i det videogram som han sprider har förbjudits för visning för barn under 15. år vid biografföreställ- ningar.

• Sida 42
•  Original

Prop. ]980/81:176 42

Vi har tidigare angett att en utgångspunkt för våra förslag bör vara att någon utbyggnad av den statliga administrationen helst inte bör komma i fråga. Biografbyrån granskar för närvarande inga videogram. Byråns framtida arbetsuppgifter är beroende av de ställningstaganden som yttran- defrihetsutredningens kommande betänkande kan föranleda. Redan på grund av detta anser vi oss inte böra förorda att man inför ett system med frivillig förhandsgranskning hos biografbyrän av videogram.

6.3 Ett allmänt förbud mot spridning av extremt våld

Här åsyftas alltså ett straffbelagt förbud mot alla former av kommersiell spridning av filmer och videogram med inslag av kvalificerat våld, vare sig mottagaren är barn eller vuxen.

Fördelarna med en sådan lösning framgår motsättningsvis av vad som har sagtsi föregående avsnitt. Det generella förbudet bör leda till att de grövsta skildringarna försvinner ur marknaden. och därmed kan önskemålet att hålla barn och ungdom borta från dessa alster tillgodoses mer effektivt. Förbudet blir lättare att övervaka, och svårigheterna att i lagtext beskriva de våldsskildringar som anses förkastliga är mindre än i det föregående alternativet. Den tänkta bestämmelsen kan knappast sägas innebära någon principiell nyhet. Vad saken bör gälla är nämligen — grovt taget — att hindra spridning via bl. a. videogram av sådana grova våldsskildringar som enligt biografförordningens bestämmelser inte har eller skulle ha godkänts för visning ens för vuxna vid en biografföreställning. De skäl som bär upp biografförordningens regler härvidlag torde i det väsentliga kunna åberopas till stöd också för den nu aktuella strafföreskriften. Det är i varje fall klart såvitt gäller offentliga visningar; i fråga om försäljning och uthyrning till privatpersoner för uppspelning i hemmet o. d. skulle möjligen kunna hävdas att situationen är en annan.

Att förbjuda spridning av närgångna skildringar av brutalt våld 0. d., tillkomna endast i spekulationssyfte, kan inte kränka de syften som bär upp reglerna om ytttrandefrihet. Som förut har framhållits finns det emellertid fall där skakande våldsskildringar är försvarliga. Det kan gälla nyhetsför- medling. annan rapportering av förhållandena inom skilda kulturer och politiska system. inslag i samhällsdebatten. dokumentation eller återskapan- de av historiska händelser, vetenskapliga framställningar m. m. Också i verk som är konstnärligt syftande kan sammanhanget berättiga bildsekvenser med våld som är grovt. Förbudet måste lämna ett utrymme för sådana skildringar. Det går dock inte att dra någon klar och säker gräns kring dessa undantagssituationer. Detta är den främsta angreppspunkten i den nu föreslagna lösningen.

Alternativet innebär att man introducerar en ny grund för begränsning av yttrandefriheten. Man kan hävda att detta, trots regleringens provisoriska karaktär. innebär en risk för läsning av lagstiftningen på längre sikt.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1980/81:176 ' " 43

En brist i den tänkta bestämmelsen kan sägas vara att den inte hindrar det fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som enligt biografförordningen skulle godkännas endast i filmer för vuxna. [ fråga om dessa upptagningar kan man emellertid räkna med att den seriösa delen av videogrambranschen frivilligt avstår från spridning till minderåriga. |:. ö. är det accepterat att barnförbjudna filmer visas i TV utan någon annan garanti för att barn inte ser filmerna än den som ligger i föräldrarnas ansvar.

De kritiska synpunkterna har enligt vår mening inte sådan tyngd att man bör lämna det nu diskuterade alternativet ur räkningen. Detta synes tvärtom väl värt beaktande.

Frågan om en närmare avgränsning av de skildringar vars spridande leder till straffansvar bör diskuteras närmare.

] betänkandet (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser lade kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fram förslag till ändringar i brottsbalken som innebar en ny reglering av straffansvaret för vissa sedlighetssårande handlingar. Kommittén föreslog att en straffbestämmelse rörande kränkande av den allmänna känslan för anständighet alltjämt skulle finnas, men med ett innehåll som medgav en mycket vidsträckt yttrandefri- het. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen. som inte ledde till lagstiftning. hade följande lydelse:

Den som kränker den allmänna känslan för anständighet genom grovt sedlighetssärande eller uppenbart förråande framställning eller genom att sprida sådan framställning dömes för kränkande av anständigheten till böter eller fängelse i högst sex månader.

[ motiven till den föreslagna straffbestämmelsen uttalades beträffande framställningar med våldsinslag att dessa inslag för att falla in under straffbestämmelsen skulle vara så uppenbart förråande att den allmänna känslan för anständighet skulle bli kränkt. Det som enligt kommittén borde förbjudas var sådant som vid ett mera allmänt bedömande måste antas verka förråande och öka toleransen för grövre våld. Straffbudet skulle därför komma att drabba främst de allra grövsta våldsinslagen. dvs. utdragna och detaljerade skildringar med grovt våld, våld mot underlägsna eller sjuka individer och inslag med annan brutalitet där väldsinslagen med hänsyn till intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen.

Enligt biografförordningen får biografbyrån inte ens för vuxna godkänna en film eller del av en film, vars förevisande på grund av det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer "kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott".

Biografbyråns praxis har beskrivits i filmcensurutredningens betänkande (SOU 1969: 14) Filmen. censur och ansvar. Av beskrivningen framgår att det stora flertalet ingripanden mot filmer görs i syfte att eliminera grov brutalitet, destruktivitet. råhet och sadism. Bildkategorier som ofta föranleder förbud eller klippning är sålunda t. ex. långvariga råa slagsmål med inslag av

• Sida 44
•  Original

Prop. 1980/81 :176 44

grymhet och blodsutgjutelse. detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur. olika former av tortyr. närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande dödshot. mord. dråp eller självmord. När det gäller sexuella förhållanden ingriper man mot skildringar innefattande sadism eller tvång. — Denna beskrivning av praxis torde i huvudsak fortfarande ha giltighet (se SOU 1979:49 s. 38).

De återgivna motivuttalandena från kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet och biografbyråns praxis träffar enligt vår mening ganska väl den kategori av bilder med våldsframställningar som man i regel saklöst kan och bör ingripa mot inom ramen för det nu aktuella alternativet. Som förut har nämnts talar också intresset av konsekvens i den rättsliga regleringen för att man knyter an till de bedömningar som görs enligt biografförordningen; i varje fall bör filmer som nu kan godkännas för visning av biografbyrån inte bli straffbara enligt den nya bestämmelsen.

En klassificering av våldet i lagtexten bör emellertid inte — såsom i det citerade kommitteförslaget — anknytas till mera allmänna värderingar om "anständighet” eller liknande. Med hänsyn till den osäkerhet som trots allt "föreligger angående effekterna av våldsinslag på betraktaren och särskilt till svårigheterna för lekmannen att bilda sig någon bestämd uppfattning härom bör man också undvika en utformning som i likhet med biografförordningen direkt tar sikte på skildringarnas verkningar. ] stället bör man försöka att i straffbestämmelsen mer konkret beskriva vilka våldsinslag som skall träffas. Vi förordar derma formulering: "bilder med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rätt. sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld".

En fråga som också i detta alternativ kräver uppmärksamhet är. om sekvenser som har godkänts av biografbyrån därmed bör gå fria från åtal enligt den nya bestämmelsen. Behovet av att på detta sätt skapa klarhet i tillämpningen torde vara mindre starkt här än när det gäller den svårbestäm- da gränsen för barnförbjudet våld. Det kan också från principiell synpunkt riktas invändningar mot en ordning som innebär att en administrativ myndighet genom sitt beslut undantar en gärning av typen yttrandefrihets- brott från annars gällande straffbarhet. Nu existerande yttrandefrihetsbrott är också åtalbara även när de begås genom visning av godkända filmer. Frågan om vuxencensurens vara eller icke vara behandlas emellertid som sagt f. n. av yttrandefrihetsutredningen. Detta och den föreslagna reglering- ens karaktär av provisorium talar för att man så litet som möjligt rubbar bestående rättsläge i fråga om filmvisningar. Vi föreslår därför att det nya förbudet inte skall avse framställningar som har godkänts av biografbyrån. Undantaget bör gälla också när upptagningen sprids på annat sätt än genom biografvisning.

• Sida 45
•  Original

Prop. rosa/sum " " 45

6.4 En kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3

Vid redovisningen av de båda alternativen enligt 6.2 och 6.3 har vi angett vissa nackdelar som är förenade med vart och ett av alternativen.

Beträffande alternativet enligt 6.2 kan särskilt erinras om att det inte innehåller någon spärr mot att utstuderade våldsskildringar sprids till ungdomar över 15 år. En av de brister som vi har redovisat beträffande alternativet enligt 6.3 är att detta inte hindrar det fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som bitirgrafbyrån bara skulle godkänna i filmer för vuxna. Även videogram med ganska betydande våldsinslag skulle Således enligt detta alternativ vara tillgängliga för barn.

En kombination av de båda alternativen skulle undanröja de nu nämnda olägenheterna. Samtidigt skulle den emellertid enligt vår mening innebära betydande nackdelar. Således förutsätter den en invecklad reglering. Redan det faktum att våra förslag närmast bör ses som provisoriska i avvaktan på resultatet av yttrandefrihetsutredningens överväganden talar emot en sådan reglering. Videogram skulle komma att indelas i tre grupper: dem som fick tillhandahållas vem som helst. dem som fick tillhandahållas personer över 15 år och sådana som det skulle vara helt förbjudet att tillhandahålla. Redan en gräns kan vara svår att tillämpa. Två gränser skulle öka tillämpningsproble— men avsevärt. Samtidigt kan sägas att inte heller en kombination av alternativen tillgodoser i och för sig rimliga krav på exakthet när det gäller att rätt avpassa skyddet för olika kategorier av personer. Det är således uppenbart att skälen att skydda en 7-åring från att se våldsinslag kan vara andra än skälen att skydda en 14—åring.

Mot bakgrund av vad vi har anfört nu anser vi inte att en kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3 är lämplig.

7. Lagtextutkast och ytterligare kommentarer till dessa

7.1. Alternativ enligt avsnitt 6.2

Förslag till Lag om förbud mot spridning till barn av film och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

15 Filmer och videogram som innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare väld får inte i yrkesmässig verksamhet lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp för dem vid särskilt anordnade visningar. 2ä Förbudet enligt 1 & avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för barn under femton år vid prövning enligt förordning-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1980/81 : 176 46

en (1959348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Så Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet, som ej är ringa. mot l & döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 & Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

7.2. Alternativ enligt avsnitt 6.3

Förslag till Lag om förbud mot spridning av film och videogram med våldsin- slag

Härigenom föreskrivs följande.

lä Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rätt. sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt till allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller dock inte om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

lä Förbudet enligt 1 & avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning vid prövning enligt 3 & 1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Föreskrifterna i 1 så gäller inte sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 & första eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (19781479) om försöksverksamhet med närradio.

3 & Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet. som ej är ringa. mot l & döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 & Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

• Sida 47
•  Original

l'rop. 1980/8lzl76 47

7.3 Kommentarer som avser båda alternativen

1 5

Båda förslagen till straffbud avser viss närmare angiven yrkesmässig spridning av filmer eller videogram. Med "yrkesmässig" avses att den som är ansvarig för spridningen är näringsidkare och att spridningen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Näringsidkare och näringsverksamhet ges här samma innebörd som i civilrättslig lagreglering. t. ex. i avtalsvillkorslagen (19711112). konsumentköplagen (1973:877). marknadsföringslagcn (l975:]418) och den nya lagen om handelsbolag och enkla bolag (se även 2 kap. 13 & RF). En närmare precisering av vad som avses med yrkesmässig synes inte erforderlig i detta sammanhang.

Båda förslagen avser spridning av våldsskildringar genom filmer eller videogram. Någon uttrycklig definition av dessa begrepp i lagtexten har inte ansetts behövlig.

Med film avses i detta sammanhang sådana rörliga bilder som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram åsyftas — i enlighet med den definition som görs i lagen (1978:478) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar — en anordning. på vilken finns upptagning som är avsedd att återges i form av rörliga bilder. med eller utan ljud. genom teknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan vara " ett band eller en skiva.

Utanför straffbestämmelserna faller spridning av enstaka bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligt 16 kap. 10 a. ll eller lZä BrB.

Pornografiskildringar faller i och för sig utanför paragrafen. Är sexuella handlingar förenade med våld. kan dock en tillämpning givetvis bli aktuell.

Straffbestämmelserna aVser bilder som skildrar att ”någon" utsätts för våld. Våldet skall alltså vara riktat mot en person. Våld mot djur faller utanför regleringen. Endast i undantagsfall torde beskrivning av våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov kunna föranleda ansvar enligt lagrummet.

Förbudet avser i första hand sådant våld som orsakar fysisk skada eller smärta. Även svårare former av psykisk skada kan dock falla in under förbudet (jfr vad som gäller beträffande misshandel enligt 3 kap. 5 få BrB. se Beckman m. fl.: Kommentar till brottsbalken 1.4:e uppl. s. 156). I-lärigenom kan förbudet också komma att gälla skildringar av avancerat hot o. d.

2 5 I båda alternativen undantas från det straffbelagda omrädet spridning av filmer som har godkänts av statens biografbyrå vid prövning enligt biografförordningens bestämmelser om förhandsgranskning av film samt spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer med sådana

• Sida 48
•  Original

Prop. 1980/81 : 176 48

godkända filmer. Skillnaden mellan de två alternativa förslagen är att i alternativet enligt 6.2 undantaget avser filmer som har godkänts för visning för barn under 15 år. medan alternativet enligt 6.3 innebär undantag också i fråga om filmer som har godkänts för visning enbart för vuxna.

Det förhållandet att ett godkännande av biografbyrån innebär att det är straffritt enligt denna lag att sprida en film eller ett videogram ärinte liktydigt med att det utan vidare är förbjudet enligt 1 få att sprida en film eller ett videogram. vars innehåll inte har blivit godkänt av biografbyrån. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt 1 si. Det kan därför i och för sig tänkas att en film som biografbyrån inte har godkänt för visning ändå får spridas därför att innehållet inte är sådant att 1 s'är tillämplig på den. Bl. a. kan det vara så att det uteblivna godkännandet beror på att filmen innehåller sådant som inte är en våldsskildring men som ändå motiverar ett censuringripande.

3 ? Brott mot den föreslagna straffbestämmelsen kan begås inte bara med uppsåt utan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt bedriver handel med film eller videogram åläggs härigenom ett visst undersöknings- ansvar för att framställningen inte upptar otillåtna våldsinslag. En närmare undersökning kan underlåtas endast då anledning saknas att anta förekom- sten av sådana inslag. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inte straffbar. Beträffande den personkrets som kan träffas av straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvaret som gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten. exempelvis ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn rörelsen bedrivs. [ allt falii fråga om uppsåtliga handlingar kan straffansvar också drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid att den som har köpt ett videogram eller en film av aktuellt slag inte kan drabbas av straffansvar för medverkan. Straffskalan har i enlighet med vad som gäller för andra liknande brott bestämts till böter eller fängelse högst sex månader.

4 &

I båda alternativen kompletteras straffbestämmelsen med en föreskrift om förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit föremål för brott mot bestämmelsen. Möjlighet föreskrivs att underlåta förverkande om detär uppenbart obilligt. Detta undantag — som torde följa redan av 36 kap. ll åBrB — har i tydlighetens intresse införts i lagen (jfr prop. l968:79 s. 77). Förverkandet kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars ställe gärningsmannen var. men också. enligt vad som följer av 36 kap. 4 äBrB. hos den som hyrt eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan vid en straffbestämelse enligt 6.2 avse endast de exemplar av filmerna eller videogrammen som varit föremål för försäljning

• Sida 49
•  Original

Prop. 1980/81 : 176 ' 49

eller uthyrning eller visning. Vid en straffbestämmelse enligt 6.3 kan förverkande också ske av inneliggande lager.

l sakens natur ligger att förverkandet i förekommande fall kan avse den hyresrätt som kan vara upplåten till en film eller videogram som förver- kas.

Anledning har inte ansetts föreligga att beträffande otillåten visning av film eller videogram också ge möjlighet till förverkande av annan utrustning än filmen eller videogrammet (jfr 10 & biografiörordningen). Sådant förverkande blir inte heller möjligt med stöd av 36 kap. 2 & BrB som endast avser hjälpmedel m. m. som använts vid brott enligt brottsbalken.

Egendom som kan bli förverkad enligt de nu angivna reglerna kan tas i beslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap. rättegångsbalken.

7.4 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.2

l &

Straffbestämmelscn avser att i stort sett träffa sådana våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning för barn enligt biografförordningen. Reglerna om barncensur tar som ovan nämnts sikte på att förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk skada. Härmed har i praxis avsetts bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen rädsla. ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar (se SOU 1979:49 s. 39). I förevarande bestämmelse har emellertid inte gjorts någon anknytning till förväntad skada. [ stället har angetts att det skall vara fråga om verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld. I uttrycket verklighets- nära ligger att skildringen både skall vara realistisk och upplevas som sådan av åskådarna. Program med overkliga våldsinslag skall inte träffas av förbudet. exempelvis flertalet tecknade program. Förbudet torde i allmänhet inte heller drabba t. ex. sådana äventyrsfilmer som f. n. godkänns av biografbyrån för visning för barn. Som nämndes krävs det att våldet skall vara av allvarligare slag. Örfilar. knuffar och lindrigare slagsmål m. m. faller utanför.

Den straffbara gärningen har beskrivits så att man inte får "lämna ut" filmer eller videogram till barn under 15 år eller spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning. Med att lämna ut åsyftas i förSta hand försäljning och uthyrning. men även annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser kan bli att bedöma som förledande av ungdom enligt lo kap. 12?) BrB.

En straffbar visning kan föreligga om ett videogram eller en film spelas upp vid en biografföreställning eller ett liknande arrangemang. Också en visning !. ex. icn paus på ett diskotek eller någon annan dansinrättning får anses falla inom bestämmelsens tillämpningsomräde. Däremot är det normalt inte någon särskilt anordnad visning. om barn under 15 är likaväl som vuxna kan

4 Riksdagen 1980/81. 1 mm!. Nr 176

• Sida 50
•  Original

Prop. 1980/81 : 176 St)

ta del av innehållet i ett videogram eller en film som visas vid "skyltning” eller liknande. 55 t. ex. är sådana visningar inte straffbara som utgörs av "smakprov" ur filmer på biografer och som visas utanför biograferna. lntc heller kan man tala om en särskilt anordnad visning när det gäller sändning av TV-program från Sveriges Radios programföretag. från en sammanslutning inom försöksvcrksamheten med när-TV eller från något utländskt TV- företag. Detsamma gäller vidaresändningar av TV-program över centralan- tennanläggningar (jfr 5 & tredje stycket radiolagen. l966:755). Visningar av videogram på biograflokaler eller andra liknande ställen faller däremot under bestämmelsen. även om TV-teknik används för visningen. Privata visningar i enskilda hem faller utanför bestämmelsen. eftersom visningarna inte sker i yrkesmässig verksamhet.

Lagrummet har inte försetts med något undantag för fall då spridningen kan anses försvarlig. Bl. a. med hänsyn till att det alltid finns möjlighet för vuxna att förvärva eller ta del av videogrammen s_vnes ett sådant förbehåll inte behövas för att yttrandefriheten inte skall trädas för när.

7.5. Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.3

l &

Beträffande de våldsskildringar som avses med straffbestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen. Termen spridning ges i bestämmel- sen en innebörd som knyter an till den som gällde i den tidigare straffbestämmelsen om ansvar för sårandet av tukt och-sedlighet och som gäller enligt straffbestämmelsen om förledande av ungdom och barnporno- grafibrott ("se lagrådet i prop. 1978/791179 s. 59 ff). Spridning definieras här som "saluhällning eller annat tillhandahållande eller visning". Det behöver således inte bevisas att försäljning har skett. utan det räcker att varan har bjudits ut eller finns i lagerför försäljning eller uthyrning. Straffbestämmel- sen lär i denna del i första hand träffa detaljister. men ett medverkansansvar för grossister och andra leverantörer kan också komma i fråga. Alla former av visning åsyftas: här gäller alltså inte den begränsning som uppställs i ] & enligt alternativ 6.2. Spridningen skall ha skett till allmänheten för att vara straffbar.

Skildringar på film eller videogram av våld som faller inom den beskrivna kategorien kan som redan nämnts vara motiverade som led i t. ex. nyhetsförmedling eller opinionsbildning eller som ett inslag i undervisning eller vetenskapliga arbeten. De kan också låta sig försvaras av konstnärliga hänsyn. För dessa situationer har straffbestämmelsen försetts med ett undantag för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Vid denna bedömning fär hänsyn tas till bl. a. framställningens syfte och sammanhang. men också omständigheterna kring spridandet kan spela in.

• Sida 51
•  Original

Prop. l980/8lzl76

U| .-—-

2 5

Från tillämpningsomrädet för 1 & undantas i andra stycket videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av något av programföretagen inom Sveriges Radios koncern. Undantag har också gjorts för sändningar i när-TV. Det saknas tillräcklig anledning att låta den provisoriska regleringen omfatta nu nämnda sändningar.

Från tillåmpningsområdet för l & har också undantagits vidaresändning av TV-program över en centralantennanläggning. Det kan inte anses rimligt att ålägga en innehavare av en sådan anläggning straffansvar för de sändningar som anläggningen tar upp och vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till denna. Undantaget avser dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör framhållas att andra stycket bara är tillämpligt på själva sändningen av TV-program. Sprids ett TV—program som har förekommit i en sändning som avses i andra stycket genom att videogram visas i annan ordning eller säljs, hyrs ut. etc. gäller inte något undantag från tillämpnings- området för 1 5. utan straffbarheten får bedömas på samma sätt som i fråga om andra videogram och filmer.

8. Avslutande synpunkter

Vi har i det föregående ställt oss avvisande till tanken att det ökade utbudet av kvalificerat våld i videogram skall mötas rättsligt genom en utvidgning av området för förhandsgranskning (censur) av statens biografbyrä. Däremot har vi ansett att det vore en framkomlig väg att införa bestämmelser om straff för dem som yrkesmässigt sprider vissa slags våldsframställningar i video- gram (och film). Vi har presenterat två huvudalternativ till en sådan reglering. Enligt det ena gäller förbudet endast spridning till barn under 15 år, men tar sikte även på mindre kvalificerade former av våld. Enligt det andra straffbeläggs spridning även till vuxna. men i gengäld träffas bara skildringar av det 5. k. extremvåldet.

Vi har anfört vissa skäl för Och emot dessa två lösningar. Vi anser oss dock inte böra förorda något av alternativen framför det andra. Lämpligen bör förslagen — tillsammans med promemorian i övrigt — belysas närmare vid en remissbehandling.

Ett eventuellt regeringsförslag på grundval av promemorian och remiss- behandlingen skall enligt huvudregeln i 8 kap. 18 & RF granskas av lagrådet innan proposition i ämnet lämnas till riskdagen. Enligt 2 kap. 12% tredje stycket RF skall ett lagförslag av nu aktuellt innehåll vila i riksdagen i minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över förslaget anmäldes iriksdagens kammare, såvida förslaget inte genast avslås. Ett sådant uppskov förutsätter dock att det yrkas av minst tio riksdagsledamöter. Trots att ett sådant yrkande har framställts kan riksdagen genast anta förslaget med en

• Sida 52
•  Original

Prop. 1980/81:176

'Jt I-J

majoritet om minst fem sjättedelar av de röstande. Om ett förslag inte på angivet sätt blir vilande i riksdagen. bör det vara möjligt att få till stånd lagstiftning om begränsning i rätten att sprida videogram med våldsinslag i sådan tid att den kan träda i kraft den 1 juli 1981. Detta kräver emellertid en relativt skyndsam behandling av lagstiftningsärendet i de olika skedena av lagstiftningsproceduren.

• Sida 53
•  Original

Prop. l980/81zl76 53

Bilaga .?

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemori- an (Ds Ju l980:14) Våldet i videogram m. 111. Förslag angående lagstiftningsätgärder

] Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgctts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren, Svea hovrätt. hovrätten för Övre Norrland. rikspolis- styrelsen. skolöverstyrelsen. statens kulturråd. juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet. statens biografbyrå. statens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd. statens ungdomsråd. videogramutredningen (U l977:(')5), närradiokommittén (U 1978:11), justitieombudsmannen Sverne (JO), Svenska kommunförbundets styrelse. Landstingsförbundet. Landsorganisa- tionen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central- organisationen SACO/SR. Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför- bund, Föreningen Sveriges polischefer. Svenska kyrkans centralråd, Sveri- ges frikyrkoråd, Svenska journalistförbundet, Sveriges författarförbund. Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges utbildningsradio AB. Radiobranschens samarbetsråd, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Svenska filminstitutet. Filmcentrum. Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägarcförbund. Härutöver har skrivelser inkommit från bl. a. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). barnfilmrådet. Sveriges film- och videoamatöter, barnmiljörådet. vapenfria arbetsgruppen, förebed- jare för Sverige, kristen demokratisk ungdom. filadelfiaförsamlingarna i Stockholm och Eskilstuna. Riksförbundet Hem och Skola. Unga Örnars riksförbund, Svenska läkaresällskapet, Konstnärliga och litterära yrkesutö- vares samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges förenade filmstudios, sociala centralnämnden i Göteborgs kommun. Hagfors kommun. Harald Ljung- ström, Knisslinge missionsförsamling och Svenska baptisternas ungdomsför- bund.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarnai Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagardistrikt. Centralorganisationen SACO/SR har bifogat ett yttrande från Sveriges socionomers riksförbund. Svenska kyrkans centralråd har bifogat yttranden från domprosten i Härnösand och chefspsy- kologen vid psykiatriska kliniken vid Härnösands sjukhus.

Till Sveriges frikyrkoråds yttrande ansluter sig även De fria kristna samfundens råd. Till yttrandet av Svenska filminstitutet ansluter sig Föreningen Sveriges filmproducenter.

• Sida 54
•  Original

Prop. l980/81zl76

U| J:-