Dir 1987:48

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-19

Chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson, anför.

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppgift att utreda regionalpolitikens inriktning m.m.

2. Bakgrund till utredningen

2.1. Genomförda och pågående utredningar

Den senaste utredningen om regionalpolitiken (SOU 1984:74) Regional utveckling och mellanregional utjämning, avlämnades av den regionalpolitiska kommittén i augusti 1984. Den parlamentariskt sammansatta utredningens förslag låg till grund för det beslut riksdagen fattade om regionalpolitiken våren 1985 på grundval av regeringens förslag (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354).

Under senare år har genomförts och genomförs på regeringens uppdrag flera regionalpolitiskt betydelsefulla utredningar. Exempelvis kan nämnas en utvärdering av statens industriverk (SIND) av de sänkta socialavgifterna i Norrbottens län (klar våren 1988), en utredning av SIND om turismen (klar våren 1986), en studie utförd av SIND om tjänstenäringarna (klar våren 1986), en studie av SIND, styrelsen för teknisk utveckling (STU), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ) och länsstyrelserna av teknik- och kompetensspridning (klar våren 1987), en studie av statskontoret och Lunds universitet av länsstyrelsernas projektverksamhet och decentraliseringen av det regionalpolitiska arbetet (klara våren och hösten 1987). Vidare pågår utvärderingar av de särskilda regionalpolitiska insatserna i Uddevallaregionen och Norrbottens län. Ett utrednings- och forskningsarbete bedrivs vidare om effekterna av den könskvoteringsregel som finns i det regionalpolitiska stödsystemet. Utredningar av stor regionalpolitisk betydelse bl. a. beträffande trafikförsörjningen för norra Sverige har utförts inom kommunikationsområdet, som underlag för regeringens aviserade trafikpolitiska proposition. Inom skatteområdet pågår dessutom utredningar som behandlar vissa regionalpolitiskt viktiga frågor. Det gäller bl. a. utredninge n för reformerad företagsbeskattning (Dir. 1985:30).

Den pågående försöksverksamheten med samordnad länsförvaltning är också av betydelse för kommitténs arbete. Försöken syftar till att förstärka och effektivisera den statliga länsförvaltningen i frågor som rör länens utveckling och framtid.

2.2. Den regionala utvecklingen

Den svenska ekonomin har förbättrats starkt under de senaste fem åren. Sysselsättningen har ökat, arbetslösheten har minskat, balans råder i de utrikes betalningarna och budgetunderskottet har reducerats kraftigt. Samtidigt har inflationen pressats ner och lönsamheten och investeringarna, framförallt i industrin, ökat kraftigt.

Förbättringen i den svenska ekonomin har kommit hela landet till del. Lönsamheten, investeringarna och sysselsättningen har ökat såväl i skogslänen som i södra Sverige. Arbetslösheten har minskat i hela landet. Befolknings- och sysselsättningstillväxten är dock särskilt stark i storstadsområdena, främst i Stockholmsregionen, samt i andra orter och regioner med universitet och en i övrigt välutvecklad infrastruktur.

Sysselsättningstillväxten har varit lägst i Norrlands inland, Bergslagen och sydöstra Sverige. I dessa regioner har förutsättningarna för tjänsteproduktion varit sämre, samtidigt som strukturomvandlingen inom det befintliga näringslivet medfört att industrisysselsättningen minskat.

Uppbromsningen av den offentliga sektorns tillväxt har samtidigt minskat denna sektors tidigare balanserande roll.

Utvecklingen har fått till följd att den befolkningskoncentration som inleddes under slutet av 1970-talet har fortsatt under 1980-talet. Folkmängden i Stockholms-, Göteborgs- samt Malmöområdena har således ökat kraftigt under 1980-talet. Detsamma gäller under senare år universitetsorterna Uppsala, Linköping, Lund och Umeå.

I skogslänen (Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län), där folkmängden ökade under 1970-talet, har den med några undantag minskat under 1980-talet. Sydöstra Sverige och Bergslagsregionen har haft en folkminskning sedan mitten av 1970-talet och till nu.

Även om den ekonomiska utvecklingen har varit god med en ökning av sysselsättningen i hela landet så finns det orter och regioner med bestående stora problem. Det gäller bl. a. norra Sveriges inland, Bergslagen och delvis sydöstra Sverige. De inomregionala obalansproblemen är särskilt stora i skogslänen.

De regionala obalanserna kan betyda att inte alla tillväxtmöjligheter utnyttjas. Möjligheterna att driva verksamheter försämras kraftigt i de regioner som gått tillbaka. Även i de regioner dit koncentrationen sker kan det uppstå problem, som gör det svårt att hålla en hög tillväxttakt. Överansträngda kommunikationer, hög personalomsättning och bostadsbrist är exempel på sådana problem.

Flertalet bedömningar, bl.a. långtidsutredningens (LU), förutspår att befolkningskoncentrationen kommer att fortsätta. Den kan innebära att också nya typer av orter och regioner drabbas av problem i samband med befolkningsminskningar.

2.3. Regionalpolitiska insatser

Regionalpolitiken har kraftigt förstärkts för att motverka tendenserna till regionala obalanser samtidigt som den givits en ny inriktning under senare år.

Förändringarna har föranletts av att nya faktorer kommit att spela en viktig roll för näringslivets utveckling. Ökad medvetenhet om infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen har bidragit till omformningen av regionalpolitiken.

En ny inriktning är att sektorspolitikens regionalpolitiska roll betonats i allt högre utsträckning. Särskilt har industri-, arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsknings- samt trafikpolitiken uppmärksammats. En av huvudpunkterna i det trafikpolitiska utvecklingsarbete, som pågår inom regeringskansliet inför den kommande trafikpolitiska propositionen, är att trafikpolitiken ska bidra till regional balans och att detta blir ett delmål inom trafikpolitiken. Även kulturpolitiken har under 1980-talet haft uttalade decentraliseringsmål.

En särskild statssekreterargrupp har bildats för samordning av regionalpolitiska frågor i regeringskansliet.

En viktig del av de regionalpolitiska insatserna under de senaste åren har bestått av långsiktigt verkande åtgärder för spridning av ny teknik, insatser inom utbildningsområdet och andra åtgärder för förbättring av infrastrukturen. Syftet är att på ett effektivare sätt än tidigare tillgodose behoven av att utrusta de regioner det gäller med en infrastruktur och näringslivsmiljö i övrigt som är nödvändig för en positiv utveckling.

En ny inriktning har också varit samlade program för regioner med särskilt omfattande strukturförändringar inom näringslivet som t. ex. Norrbottens län, Bergslagen, Blekinge län, Malmö och Uddevallaregionen. Dessa insatser har inriktats på såväl utveckling och förnyelse av befintligt näringsliv som på nyföretagande. Betydelsen av sektorssamordning speglas i dessa program, som omfattar åtgärder inom en rad olika områden, som utbildning, kommunikationer, arbetsmarknadsåtgärder, teknikspridning m. m. För regioner med långsiktiga obalansproblem har insatserna främst skett med regionalpolitiskt stöd, utvecklingsinsatser och sektorspolitiska åtgärder.

I viss utsträckning har också lokalisering av statlig verksamhet utnyttjats för att motverka regionala obalanser.

Ett annat inslag i politiken har varit en ytterligare decentralisering av de regionalpolitiska medlen. Kraftigt ökade resurser har således ställts till bl.a. länsstyrelsernas förfogande för utvecklingsarbete, investeringsstöd till företagen och för glesbygdsinsatser.

Parallellt med dessa förändringar av regionalpolitikens inriktning har omfattningen av insatserna ökat både vad avser de specifikt regionalpolitiska anslagen och regionalpolitiskt viktiga insatser inom olika sektorer. Riksdagens beslut våren 1987 (prop. 1986/87:100, bil 14, AU 13 rskr. 268) innebar förstärkningar i båda dessa avseenden. Resultaten bl.a. i form av nya arbetstillfällen har också kraftigt förbättrats.

2.4. Behovet av en översyn av regionalpolitiken

De bestående regionala obalanserna och tendenserna till en fortsatt ojämn regional utveckling i enlighet med LU:s bedömningar motiverar en ny genomgång av regionalpolitikens mål och medel.

Riksdagen har i samband med behandlingen av årets budgetproposition beslutat hemställa att regeringen tillsätter en parlamentariskt sammansatt kommitté för att göra en översyn av regionalpolitiken. Beträffande utredningsarbetets inriktning anförs att utvecklingstendenserna i ett längre perspektiv bör studeras. Analysen förväntas leda till förslag om lämplig inriktning av medelsarsenalen med hänsyn till de nya förutsättningarna. Vidare bör utredningen behandla möjliga förenklingar av stödformerna, planering och genomförande av sektorssamordningen, förutsättningarna för rekrytering av kvalificerad arbetskraft till stödområdena samt förslag till ågärder med anledning av statens industriverks utvärdering av nedsättningen av socialavgifterna i Norrbottens län. Vidare framhålls att resultatet av Expertgruppens för forskning om regional utveckling (ERU) överväganden beträffande de offentliga transfereringarna i ett regionalpolitiskt perspektiv bör studeras.

Riksdagen (NU 1986/87:34, rskr. 274) har vid behandlingen av årets budgetproposition bl.a. behandlat motioner med förslag om att vattenkraftskommuner i ökad omfattning skulle kunna komma i åtnjutande av de vinster som vattenkraften ger. Med anledning härav har riksdagen föreslagit att denna fråga bör prövas av en regionalpolitisk utredning.

1984 års försvarskommitté har i sitt betänkande (SOU 1987:9) Det svenska totalförsvaret inför 90-talet framhållit att den regionala utvecklingen vad gäller de två nordligaste länen varit negativ från totalförsvarssynpunkt.

Mot bakgrund av de regionala obalanserna och i enlighet med riksdagens beslut bör en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppgift att göra en översyn av regionalpolitikens inriktning m.m.

3. Utredningsarbetets inriktning

Kommittén bör noggrant analysera drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot storstadsregionernas expansion, för att klargöra orsakerna till denna, samt för att undersöka vilken roll dessa regioners tillväxt har för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Analysen av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen förutsätts ligga till grund för en bedömning av möjliga framtida utvecklingsförlopp. Det är önskvärt att kommittén presenterar flera alternativ, vilka bör ligga till grund för en diskussion om hur förutsättningarna för regionalpolitiken förväntas bli förändrade fram till sekelskiftet.

Målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var de bor i landet tillgång till arbete, service och en god miljö. Denna målformulering har i huvudsak gällt sedan början av 1970-talet.

Regionalpolitiken har emellertid inte enbart fördelningspolitiska syften. Ett annat av dess mål är att främja tillväxten i ekonomin. En framgångsrik regionalpolitik betyder att resurser -- människor, infrastruktur etc. -- tas tillvara bättre och den förbättrar möjligheterna att upprätthålla balansen i ekonomin. Regionalpolitiken handlar då också om människors och regioners möjligheter att bidra till den gemensamma produktionen och till samhällsbyggandet.

För att konkretisera de regionalpolitiska målen har regering och riksdag angett ett flertal geografiska prioriteringar som varierar beroende på uppställda mål och anvisade medel. Således finns en stödområdesindelning för det regionalpolitiska stödet till företag. Inom och i anknytning till dessa stödområden finns särskilda geografiska riktlinjer för vissa näringar, t.ex. för turistnäringen och för privata tjänsteföretag. Sänkta socialavgifter är ett regionalpolitiskt medel, som geografiskt har avgränsats till Norrbottens län. Gods- och persontransportstöden omfattar i första hand norra Sverige. Stöd till telekommunikationer kan ges i Malmfältskommunerna. Styrningar av omlokalisering m.m. av statlig central verksamhet har givits särskilda geografiska riktlinjer liksom stödinsatser avseende teknik- och kompetensspridning.

Länsstyrelserna bestämmer vilka regioner inom resp. län som ska prioriteras i det regionala utvecklingsarbetet och var t.ex. glesbygdsstöd skall kunna lämnas.

Vidare finns olika riktlinjer beträffande stödets storlek i förhållande till den totala investeringen, i förhållande till sysselsättningseffekten, vilken produktion som skall upprätthållas, vilka branscher som kan ges stöd etc.

En annan form av konkretisering av de regionalpolitiska målen sker genom fördelningen av medel för regional utveckling till länsstyrelserna och genom de särskilda program för att åstadkomma regional utveckling som beslutats för särskilt utsatta regioner, som t.ex. Norrbottens län och Bergslagen.

Kommittén bör mot bakgrund av förväntade regionala obalansproblem precisera målen för regionalpolitiken samt lämna förslag till efter vilka grunder och till vilka regioner de regionalpolitiska insatserna bör riktas för att uppnå långsiktigt positiva effekter.

De regionalpolitiska målen att alla människor oavsett var de än bor i landet skall ha tillgång till arbete, service och en god miljö bör bibehållas. Målet om jämställdhet mellan kvinnor och män bör särskilt beaktas. Självfallet kan förhållandena beträffande olika mål variera mellan olika regioner utan att levnadsnivån för människorna i olika regioner sammantaget behöver vara olika. Kommittén bör eftersträva att en sammanvägning av olika faktorer, som bedöms ha betydelse för levnadsnivån, sammantaget skall ge så likvärdiga levnads- och sysselsättningsförhållanden som möjligt.

Det regionala utvecklingsarbetet har främst kommit att inriktas på frågor som rör sysselsättning och infrastruktur. När det gäller att i det praktiska regionalpolitiska arbetet föra in frågor om en god miljö som en väsentlig förutsättning för regional utveckling krävs det preciseringar. Mot bakgrund härav bör kommittén redovisa förslag på vilka miljöfrågor som bör innefattas i ett regionalpolitiskt sammanhang och hur dessa ska föras in och behandlas i det praktiska arbetet. En motsvarande precisering är angelägen också när det gäller kulturfrågornas betydelse i regionalpolitiken. Dessa anknyter i vissa avseenden -- t.ex. i fråga om den yttre kulturmiljön -- nära till andra miljöfrågor.

Kommittén bör i syfte att nå en mera operativ målformulering för regionalpolitiken diskutera några olika scenarier och ge sin syn på vad som kan vara rimligt att väga samman och jämföra för att nå målen om att alla människor oavsett var de bor i landet ska ha tillgång till arbete, service och en god miljö.

Kommitténs överväganden i de frågor som behandlas ovan bör utmynna i att de regionalpolitiska insatserna koncentreras till de regioner som har eller förutses få stora obalansproblem.

3.3.1 Sektorspoli tikens regionalpolitiska betydelse

Samhället har ett övergripande ansvar för att grundläggande samhällsservice upprätthålls i alla delar av landet. Det gäller utbildning, kollektivtrafik, barnomsorg, post, tele etc. Bl.a. av den orsaken måste strävan efter regional balans i ökad utsträckning påverka politiken inom många samhällssektorer.

Erfarenheterna från senare år tyder på att en väl utbyggd och differentierad infrastruktur -- utbildning, kommunikationer, kulturella aktiviteter, service etc. -- har en mycket stor betydelse för vilken regional utveckling som kan åstadkommas.

Kommittén bör mot bakgrund av de regionalpolitiska mål som ställs upp närmare precisera vilka infrastrukturåtgärder som har regionalpolitisk betydelse. Kommittén bör vidare lämna förslag om vilka förändringar av infrastrukturen som behövs för att åstadkomma attraktiva utvecklingsmiljöer för människor och företag samt vilka medel som ger de största långsiktiga effekterna när det gäller att påverka företagens lokalisering och utveckling. Det innebär att en noggrann avvägning måste göras mellan åtgärder för att förbättra utvecklingsmiljön för företagen och insatser avsedda att direkt påverka företagens investeringar. Vidare bör kommittén bedöma vilka typer av insatser som är effektivast av de selektiva eller mer eller mindre automatiskt verkande stödformer, som för närvarande tillämpas. Därvid bör kommittén särskilt beakta att s.k. generella eller automatiska stöd tenderar att bli mycket kostsamma.

Åtgärder för att allmänt förbättra näringslivsmiljön i skilda regioner vad gäller teknisk kompetens, utbildning, kommunikationer m.m. har fått en allt större betydelse för att åstadkomma regional utveckling. Därför måste regionalpolitiska hänsyn vägas in i många politikområden. Inte minst för att bibehålla och förbättra servicen i glesbygdsområden är det viktigt att verksamheten inom olika samhällssektorer inriktas efter de annorlunda förhållanden som råder i dessa områden jämfört med i tätbebyggda områden. Betydelsen av en upprätthållen privat service bör också beaktas.

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100) föreslog regeringen åtgärder av stor regionalpolitisk betydelse inom flera politikområden. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag och särskilda medel anvisades bl.a. för utbildning vid universitet och högskolor, för bärighetshöjande åtgärder på vägnätet, för investeringar och drift av regionala flygplatser m.m. Beslut fattades vidare om att regionalpolitiskt stöd skulle kunna utgå även till vissa verksamheter inom affärsverken. Riksdagen har också beslutat om åtgärder för jordbruket i norra Sverige (prop. 1986/87:146, JoU 26, rskr. 346).

Även om det för flera politikområden och vid flera tillfällen lämnats förslag om regionalpolitiskt motiverade åtgärder gäller normalt att sektorsorganen själva skall väga in regionalpolitiska mål i sin verksamhet och medverka till en balanserad regional utveckling.

ERU genomför på regeringens uppdrag en kartläggning av statliga resursöverföringar av betydelse för infrastruktur och sysselsättning. I en delrapport (DsI 1987:6) Geografin i politiken, som presenterades i maj 1987 tar ERU upp vad man kallar tudelnings- och blandningsmodellerna. I den senare modellen skall respektive sektorsansvarig myndighet i sin verksamhet tillgodose såväl effektivitets- som fördelningshänsyn, t.ex. regionalpolitiska. Tudelningsmodellen innebär däremot en särredovisning av de kostnader som målet om regional balans medför och att sektorsområdet i särskild ordning kompenseras för dessa kostnader. Riksdagen har vid behandlingen av budgetpropositionen framhållit att en regionalpolitisk kommitté ska beakta resultatet av ERU:s överväganden om de offentliga transfereringarna i ett regionalpolitiskt perspektiv.

Kommittén bör nu i nära samarbete med ERU värdera på vilket sätt en effektiv och efter regionalpolitiska mål väl utformad och anpassad sektorspolitik skall bedrivas. Därvid bör värderas om den nuvarande modellen, där varje sektorsorgan skall medverka till en balanserad regional utveckling, kan utvecklas eller om någon annan form för sektorspolitikens medverkan bör föreslås. Detta innebär att utredningen bl.a. bör redovisa förslag till hur planeringen och genomförandet av åtgärder inom regionalpolitiskt viktiga samhällssektorer bör vara utformade för att bäst kunna tillgodose regionalpolitiska mål. Vid utarbetandet av konkreta förslag bör utredningen lägga sin egen analys till grund för vilka frågor som är viktiga. Störst vikt bör dock läggas vid industri-, arbetsmarknads-, jord- och skogsbruks-, utbildnings-, kultur-, miljö- och kommunikationsområdena. Möjligheterna att påverka tjänstesektorns, t.ex. turismens utveckling och lokalisering, bör också beaktas.

Kommittén bör hålla sig informerad om den översyn av postverkets och televerkets verksamhet, som bedrivs genom kommunikationsdepartementets försorg.

3.3.2 Regionalpolitiskt stöd till företagsutveckling och nyföretagande

Det regionalpolitiska stödet till företagen har huvudsakligen inriktats på att:

• ta till vara olika regioners egna resurser,
• ge möjligheter att stödja företagsutveckling, produktutveckling, marknadsföring och investeringar,
• leda till insatser inom utbildningsområdet,
• genomföras i decentraliserad form och förenklas.

Regionalpolitiskt utvecklingskapital infördes 1985 som en ny stödform för att bl.a. ge ökade möjligheter att finansiera produktutveckling, marknadsföring och andra s.k. mjuka investeringar.

Exempel på nya regionalpolitiskt betydelsefulla insatser är möjligheterna att lämna lokaliseringsstöd till uppbyggnad av teknikcentra.

En ökad decentralisering och därmed förenkling av beslutsfattandet har skett, dels genom att regionalpolitiskt utvecklingskapital lämnas av de regionala utvecklingsfonderna, dels genom att beloppsgränsen för de investeringar i samband med vilka länsstyrelsen kan lämna lokaliseringsstöd har höjts. Närmare 80 % av antalet stödbeslut fattas numera av länsstyrelserna. Beloppsmässigt svarar länsstyrelserna däremot för mindre än hälften.

Effekterna av stödet har varit goda. Från år 1982 kan det regionalpolitiska stödet till företag beräknas ha medverkat till mer än 18 000 nya arbetstillfällen. Subventionen per nytt arbetstillfälle var budgetåret 1986/87 165 000 kr. Av de företag som erhållit stöd har närmare en fjärdedel varit nyetableringar.

Enligt min mening bör stöd till enskilda företag också fortsättningsvis vara ett viktigt medel i regionalpolitiken även om ökad tyngd har lagts och bör läggas vid regionalpolitiskt motiverade insatser för teknik- och kompetensspridning, kommunikationer, utbildning och andra åtgärder för en förbättrad infrastruktur. Dessa medel måste komplettera varandra.

När det gäller stödet till företag bör fortsatta förbättringar och förenklingar av stödets inriktning och administration övervägas. Kommittén bör således lämna konkreta förslag till hur ett framtida företagsstöd bör utformas. Härvid bör bl.a. eftersträvas att reglerna och administrationen ska kunna förenklas såväl för de företag som ska ta emot stöd som för dem som ska administrera stödet.

För- och nackdelar med åtminstone två alternativ bör därvid värderas av kommittén. Det ena är att låta allt stöd lämnas efter den flexibla och selektiva typ av regler som gäller för offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital. Det innebär i huvudsak att det företag som söker regionalpolitiskt stöd och den administrerande myndigheten kommer överens om -- inom vissa givna regler i form av högsta bidragssats etc. -- hur ett eventuellt stöd skall utformas.

Som tidigare nämnts bör kommittén även jämföra effektiviteten hos sådana generella stödsystem där företaget om det uppfyller vissa i förväg angivna krav på verksamhetens lokalisering, sysselsättning etc. får ett stöd som är relaterat till investeringens storlek eller till det antal nya arbetstillfällen som skapas, med effektiviteten hos stöd där en selektiv prövning sker av varje projekt.

Kommittén bör också redovisa förslag om hur olika kombinationer av stöd eller alternativa stöd till företag på lämpligaste sätt skulle kunna utformas.

I övervägandena om stöd till företag ska ligga att stödet ska ge långsiktiga effekter på företagets sysselsättning och lönsamhet.

För närvarande lämnas sysselsättningsstöd om företag i stödområdena A och B ökar och bibehåller sysselsättningen under högst sju resp. fem år. Från den 1 juli 1987 har sysselsättningsstödet slopats i stödområde C. Kommittén bör analysera sysselsättningsstödets betydelse för företagen och bedöma om sysselsättningsstödet bör bibehållas och utvecklas eller om den effekt stödet har på företagen kan uppnås på annat sätt inom ramen för det företagsstöd i samband med investeringar och inkörningskostnader som nu lämnas eller förutsätts kunna lämnas fortsättningsvis.

Stödformen investeringsbidrag kan lämnas utanför stödområdena i alla delar av landet. Sammanlagt fattades beslut om stöd för 28 milj. kr. under budgetåret 1986/87. Stödet innebär att bidrag med högst 15 % kan lämnas till företag i vissa branscher i samband med investeringar som leder till ökad sysselsättning. Kommittén bör nu, mot bakgrund av bl.a. de möjligheter de regionala utvecklingsfonderna har att finansiera företagsutveckling bedöma om investeringsbidraget kan slopas för att därmed möjliggöra en ytterligare koncentration av insatserna till de regionalpolitiskt högst prioriterade regionerna.

Kommittén bör också analysera behovet av lokaliseringslån och lån till privata investmentbolag samt bankernas och andra finansieringsinstituts medverkan i finansieringen av regionalpolitiskt motiverade investeringar. Mot bakgrund av dessa analyser bör kommittén redovisa eventuella förslag till förändringar. Kommittén bör därvid också värdera förslag som lämnats av kreditgarantiutredningen.

Slutligen bör kommittén lämna förslag om vilka organ som ska besluta om olika former av regionalpolitiskt stöd. Möjligheterna till och formerna för en ökad decentralisering bör därvid prövas för att bl.a. öka möjligheterna att utnyttja regional och lokal kunskap om företagandets villkor och för att förenkla och påskynda beslutsfattandet.

Vid kommitténs överväganden beträffande stöd till företag bör särskild vikt ges åt förslag som innebär förenklingar för de minsta företagen. Syftet bör vara att stimulera till nya initiativ och etableringar av sådana företag.

3.3.3 Skatter och avgifter som instrument i regionalpolitiken

Skattepolitiska instrument har i begränsad utsträckning använts inom svensk regionalpolitik.

År 1982 beslutade riksdagen att sänkta socialavgifter skulle gälla från och med år 1983 i Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner för företag inom alla branscher utom offentlig verksamhet. År 1983 beslutade riksdagen att avgiftssänkningen från och med år 1984 skulle utsträckas till att gälla hela Norrbottens län, samtidigt som vissa begränsningar infördes beträffande vilka företag som skulle omfattas. I Svappavaara togs socialavgift en helt bort.

En utvärdering av effekterna på de enskilda företagens verksamhet och vilken betydelse systemet haft för att företag skulle lockas att nyetablera eller utvidga sin verksamhet, genomförs på regeringens uppdrag av statens industriverk.

Som tidigare redovisats har under 1980-talet en stark befolkningstillväxt skett i storstadsområdena och då främst i Stockholmsregionen samt i universitetsorter. Denna tillväxt har ägt rum samtidigt som folkminskning drabbat stora delar av landet i övrigt. För att komma till rätta med de obalanser som denna utveckling leder till och åstadkomma fler nya arbetstillfällen utanför de nu expansiva regionerna måste ytterligare regionalpolitiska insatser göras. Kommittén bör därvid överväga för- och nackdelar med olika åtgärder som kan bidra till att tillväxten i storstadsområdena och de expansiva universitetsorterna kan komma de regioner till godo som har eller bedöms få utvecklingsproblem.

De allmänna investeringsfonderna har periodvis använts för att påverka företagens investeringar i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Inom utredningen för reformerad företagsbeskattning (Dir. 1985:30) pågår för närvarande en allmän utvärdering av investeringsfondernas roll i såväl stabiliserings- som regionalpolitiken. I anslutning till denna utvärdering skall prövas för- och nackdelar med mer direktverkande skattepolitiska instrument. Där kommer också frågan om särskilda investeringsfonder för regionalpolitiska syften att övervägas.

Utöver de nu nämnda instrumenten har beskattningen inte använts som regionalpolitiskt medel annat än i vissa glesbygdsområden där fordonsskatten är lägre samt i vissa delar av norra Sverige där skatten på elkraft är lägre. Det bör nu undersökas om det finns anledning att föreslå ytterligare skattepolitiska instrument i regionalpolitiken. Det finns ett flertal olika förslag som diskuteras och som nu bör värderas och vägas mot andra medel såväl ur effektivitets- som kostnadssynpunkt. Dessa skattepolitiska instrument berör såväl fysiska som juridiska personer.

De specifika förhållandena i glesbygden kan motivera viss särbehandling för att underlätta företagsutveckling och kombinationssysselsättning. Dessa frågor bör uppmärksammas särskilt.

Effektiviteten hos olika beskattningsinstrument med regional profil har i hög grad att göra med den allmänna utformningen av såväl företags- som inkomstbeskattningen. Den regionalpolitiska kommittén bör när det gäller beskattningen som instrument i regionalpolitiken beakta det arbete och de överväganden som sker inom utredningen för reformerad företagsbeskattning. Ett samråd mellan de båda kommittéerna bör etableras på ett tidigt stadium. Ett liknande samråd bör i förekommande fall ske med den nyligen tillsatta utredningen om reformerad inkomstbeskattning (dir. 1987:29).

Vid kommitténs behandling av skattefrågor bör även beaktas skatteutjämningssystemets betydelse för att åstadkomma en balanserad regional utveckling.

3.3.4 Åtgärder för att få kvalificerad arbetskraft till regionalpolitiskt prioriterade områden

Ett viktigt mål för regionalpolitiken är att skapa differentierade arbetsmarknader. Därigenom underlättas bl.a. möjligheterna för näringslivet att rekrytera arbetskraft med olika yrkesutbildning och att när så erfordras kunna erbjuda båda makarna arbete. Insatserna på detta område kan emellertid behöva kompletteras med t.ex. åtgärder som riktas direkt till individen eller till arbetsgivaren. Kommittén bör således undersöka behovet av och lämna förslag som kan underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft. Vidare bör sådana hinder för arbetskraftsrekryteringen som finns på arbetsmarknaden och som försvårar eller förhindrar för inflyttande arbetskraft att erhålla en anställning kartläggas och förslag till åtgärder för att undanröja dessa hinder redovisas. I sammanhanget bör särskilt beaktas åtgärder som kan bidra till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. I sammanhanget bör också utöver eventuella skattemässiga hinder även andra hinder för kombinationssysselsättningar, som har särskild betydelse för sysselsättningen i glesbygden, analyseras och eventuella förslag till åtgärder lämnas av kommittén.

3.3.5 Regionalpolitiska frågor i övrigt

De regionalpolitiska insatserna berör utöver de områden som redan nämnts ytterligare ett antal mycket viktiga områden och medel.

Under senare år har genomförts flera betydelsefulla samordnade insatser, som varit riktade till orter och regioner som drabbats av strukturomvandlingsproblem. Principerna för sådana insatser har riksdagen nyligen behandlat i anslutning till propositionen 1986/87:74 Näringspolitik inför 90-talet (NU 1986/87:30 rskr. 271). En viktig uppgift för kommittén bör nu vara att mot bakgrund av vunna erfarenheter från de senaste årens insatser värdera den lämpligaste utformningen av denna typ av insatser. Därvid bör kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder vägas mot mer långsiktiga regionalpolitiska.

Även om glesbygdspolitiken i sin nuvarande utformning i huvudsak synes fungera bra bör kommittén överväga om det finns anledning att föreslå några förändringar. Som tidigare nämnts bör bl.a. sektorspolitikens betydelse i glesbygden och åtgärder som underlättar kombinationssysselsättning uppmärksammas av kommittén. Kommittén bör också särskilt värdera effekterna av de statliga insatserna i skärgårdsområdena. Samråd bör i dessa frågor ske med glesbygdsdelegationen.

Det projektinriktade arbete som bedrivs av statens industriverk och av länsstyrelserna för att åstadkomma regional utveckling är ett viktigt inslag i regionalpolitiken för att ta initiativ till och konkretisera olika typer av insatser. Projektarbetet bör även fortsättningsvis vara ett viktigt inslag i det regionalpolitiska arbetet. Som tidigare nämnts har statskontoret i uppdrag att utarbeta förslag till praktiska och effektiva former för länsstyrelsernas hantering av den regionalpolitiska projektverksamheten.

Statskontoret har också i uppdrag att studera den betydelse länsstyrelsernas projektverksamhet har för och de samband som finns med av andra myndigheter och organ bedriven projektverksamhet i vilken bl.a. regionalpolitiska, näringspolitiska, forsknings- och utbildningspolitiska frågor ingår som väsentliga delar. Kommittén bör ta del av statskontorets hittillsvarande erfarenheter.

Inom jordbruksdepartementets område finns ett system med prisstöd till norra Sverige, särskilda åtgärder för jordbruket i norra Sverige samt stöd till trädgårdsnäringen m.m. I samband med ut värderingen av de regionalpolitiska stödsystemen bör kommittén även överväga samordningen med dessa stödformer.

Transportrådet (TPR), som är administrativ myndighet för de regionalpolitiska transportstöden, genomför en fortlöpande uppföljning av dessa stöd. Kommittén bör i sitt arbete ta del av TPR:s erfarenheter av stödets effekter m.m.

Kommittén bör i sitt arbete ta del av erfarenheter och inriktning av regionalpolitiska åtgärder i andra länder. Vidare bör kommittén i sina överväganden avseende åtgärder riktade till enskilda företag beakta internationella överenskommelser och inte lämna förslag som kan leda till konkurrenssnedvridning.

Många kommuner, såväl landstings- som primärkommuner, bedriver ett aktivt näringspolitiskt arbete inriktat på att ge näringslivet en samhällsservice och infrastruktur som är gynnsam för företagens utveckling. Detta är enligt min mening ett mycket viktigt och helt nödvändigt inslag i kommunernas verksamhet.

Inom det regionalpolitiska arbetet deltar vissa kommuner aktivt. Det sker bl.a. inom det glesbygdspolitiska arbetet där kommunerna i vissa län deltar i beredningsarbetet vad gäller stöd till företag m.m. Enskilda kommuner bedriver ofta gemensamma utvecklingsprojekt med länsstyrelserna eller i samverkan mellan flera organ, bl.a. SIND. I samband med program, som beslutats av regering och riksdag för att hantera strukturomvandlingsproblem, har kommunerna ofta spelat en aktiv roll.

Kommittén bör nu mot bakgrund av hittills gjorda erfarenheter av ett aktivt näringspolitiskt arbete i kommunerna och de ställningstaganden som gjorts i denna fråga av stat- och kommunberedningen (C 1983:02) bedöma eventuella för- och nackdelar med att kommunerna tar en mer aktiv del i det regionala utvecklingsarbetet och i vilka former detta bör ske. En utgångspunkt för detta skall vara att det kommunala engagemanget skall rymmas inom de ramar som kommunallagen medger.

3.3.6 Genomförandet av regionalpolitiska åtgärder

Kommittén bör, på grundval av sina förslag till utformning och precisering av de regionalpolitiska målen och medlen, lämna förslag om hur länsstyrelserna och andra myndigheter och organ skall ta ansvar för de åtgärder och medel som skall användas för att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Därvid bör eftersträvas att åstadkomma en så långt möjligt decentraliserad verksamhet utan att möjligheterna att göra nödvändiga nationella avvägningar åsidosätts. Det senare aktualiseras i ökad utsträck ning med den stora vikt som infrastrukturåtgärder har för att åstadkomma utvecklingsmöjligheter i regionalpolitiskt prioriterade områden. I sådana sammanhang är det många gånger helt nödvändigt att låta nationella ställningstaganden vara avgörande.

3.3.7 Finansiering m.m.

Utgångspunkten för finansieringen av de åtgärder som kommittén kommer att föreslå är att de ska kunna genomföras inom de ekonomiska ramar som gäller för regionalpolitiska åtgärder. Därmed menar jag dels de åtgärder där medel anvisas över regionalpolitiska anslag över industridepartementets huvudtitel, dels sådana åtgärder där regionalpolitiskt motiverade medel anvisas över andra huvudtitlar.

Riksdagen har, som tidigare nämnts, i samband med behandlingen av budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100, bil 16, NU 34, rskr. 274) föreslagit att en regionalpolitisk utredning skulle pröva om kommuner som har utbyggd vattenkraft i ökad omfattning skulle få del av de vinster som vattenkraften ger. Detta riksdagens ställningstagande bör beaktas av kommittén.

Kommittén bör redovisa sina överväganden och förslag senast den 15 maj 1989.

Kommittén bör beakta vad som har anförts i regeringens direktiv (1984:5) angående utredningsförslagens inriktning.

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst åtta ledamöter med uppdrag att utreda regionalpolitikens inriktning m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Industridepartementet)