Beslut vid regeringssammanträde 1989-06-08

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare skall tillkallas för att se över verksamhetens inriktning och styrning vid Sveriges lantbruksuniversitet. Arbetet skall redovisas successivt.

Sveriges lantbruksuniversitets organisation och verksamhet

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) tillkom den 1 juli 1977 efter beslut av riksdagen (prop. 1976/77:67, JoU 17, rskr. 247). Beslutet innebar att ett riksdagsbeslut från år 1974 fullföljdes. Genom beslutet fick lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan en gemensam styrelse och ett gemensamt rektorsämbete. 1977 års beslut fattades i anslutning till reformeringen av högskoleutbildningen. Genom beslutet blev de då aktuella högskolorna en högskoleenhet med tre fakulteter, nämligen en lantbruksvetenskaplig, en skogsvetenskaplig och en veterinärmedicinsk. Organisationen anpassades till högskolan i övrigt. Samtidigt inordnades skogsmästarutbildningen i universitetet. Den 1 juli 1979 inordnades även skogsteknikerutbildningen i SLU.

I anslutning till sammanslagningen år 1977 omlokaliserades de delar av skogsvetenskapliga och veterinärmedicinska fakulteterna som var belägna i Stockholm till Uppsala, Umeå och Garpenberg. Verksamheten vid SLU bedrivs för närvarande vid ca 40 platser i landet, varav fem är huvudorter med både forskning och utbildning.

För verksamheten vid SLU gäller dels högskolelagen (1977:218) och 1--8 kap.högskoleförordningen (1977:263), dels förordningen (1977:344) för Sveriges lantbruksuniversitet. Statliga medel för verksamheten tillförs SLU dels över särskilda anslag på jordbruksdepartementets huvudtitel, dels via forskningsråd och myndigheter. En inte oväsentlig del av resurserna kommer från näringsliv och organisationer. Den totala budgeten för budgetåret 1987/88 uppgick till närmare 1,2 miljarder kr. varav 887 milj. kr. var statliga anslag.

SLU:s verksamhet rör i huvudsak de areella näringarna. Dominerande är därvid jordbruks/livsmedelsområdet och skogsbruksområdet. Andra verksamhetsområden är trädgårdsnäring, rennäring och fiskodling. SLU är sålunda ett sektoruniversitet. Verksamheten rymmer förutom grundforskning därför även tillämpad forskning och försöksverksamhet. Grundforskningens andel av resursförbrukningen för FoU har ökat under senare år. Betydande resurser används för miljövårdsforskning.

Även högskoleutbildningen knyter an till de areella näringarna, i huvudsak jordbruket inkl. veterinärmedicin, trädgårdsnäringen och skogsbruket. På dessa områden svarar SLU för nästan all eftergymnasial utbildning. Antalet studerande är ca 2 000 fördelade på tio utbildningslinjer, vissa med flera olika inriktningar. Fem av dessa linjer är långa.

För att förmedla den kunskap som nås inom SLU finns en särskild konsulentavdelning. Den centrala administrationen handhas av en central förvaltningsenhet. Det finns ingen statlig myndighet mellan SLU:s styrelse och jordbruksdepartementet.

Behovet av en översyn

Sedan beslutet fattades om att bilda SLU år 1977 har stora förändringar inträffat inom de områden för vilka SLU:s verksamhet är avsedd. På jordbrukets område betonas nu allt starkare behovet av en helhetssyn på livsmedelskedjan, allt från produktionsresursen mark till den färdiga konsumentprodukten och dess egenskaper. Ett ändrat konsumtionsmönster och en stark produktivitetsutveckling i hela den industrialiserade världen har starkt förändrat förutsättningarna för det svenska jordbruket. Miljö- och hälsoaspekter ställs allt mer i förgrunden. Den senaste frihandelsöverenskommelsen i GATT och de förändringar i livsmedelspolitiken som kan komma att följa av förslagen från den livsmedelspolitiska arbetsgruppen ställer ytterligare krav på en fortsatt förändring inom jordbruket. För att kunna tillgodose alla dessa intressen ökar kraven både på interdisciplinär samverkan och på grundforskning.

Den utveckling jag nu har redovisat inverkar även på veterinärmedicinens område. Djurens hälsa och hänsynen till deras naturliga beteende blir allt mer viktiga i husdjursskötseln. Det kommer till uttryck inte minst i den nya djurskyddslagen som beslutades förra året. Samtidigt förflyttas tyngdpunkten i efterfrågan på veterinärtjänster alltmer från jordbrukets djurhållning till livsmedelskontroll och vård av sällskapsdjur.

Även på skogsområdet har grundläggande frågor som rör miljön fått en ökande betydelse under den senaste tioårsperioden. Ökande krav på ett intensivare utnyttjande av våra skogar har följts av starkare krav på hänsynstagande till naturvårdens intressen. Luftföroreningarnas negativa inverkan på skogsmarken och därmed skogsproduktionen framstår som ett allt mer allvarligt hot.

De stora förändringar jag här har redovisat översiktligt kommer också till uttryck i de tre särskilda, övergripande forskningsprogram som har beslutats under de senaste åren och som administreras av skogs- och jordbrukets forskningsråd. Det gäller programmen rörande alternativa produktionsformer i jordbruket, livsmedel samt skog och miljö. Stora delar av dessa program är förlagda till SLU. Inom SLU har regelbundna omfördelningar av resurserna gjorts för att möta de nya kraven.

Uppbyggnaden av SLU utgick från de dåvarande tre högskolorna. Även om omorganisationen var omfattande präglas SLU fortfarande av de förhållanden som rådde före 1977. I vissa avseenden hävdas sålunda fakultetsgränserna bestämt. Olika regeringsbeslut har efter hand fattats för att skapa förutsättningar för en sammansmältning av universitetet och för att underlätta tvärvetenskapligt samarbete. Så t.ex. har SLU numera ett gemensamt anslag för samtliga fakulteter och verksamheter som SLU självt får fördela. Vidare har det införts en samlad planeringsram för utbildningen som inte i detalj styr utbildningens omfattning på olika linjer. Men andra förhållanden som exempelvis den formella organisationsuppbyggnaden och de fasta förordnandena för professorer kan ha försvårat en anpassning av större omfattning. Engagemanget i de samlade, interdisciplinära forskningsprogrammen har mot den bakgrunden ställt stora krav på SLU.

Förändringarna inom de areella näringarna pågår fortfarande. Givetvis är det önskvärt att forskning, försök och utbildning för näringarna kan anpassas härtill. Det är också önskvärt att forskningen kan ligga så långt framme att dess resultat kan ingå i underlaget för förändringsbesluten. Mot bakgrund av vad jag redovisat i det föregående bör en särskild utredare nu tillkallas för att dels göra en utvärdering av inriktningen och omfattningen av SLU:s verksamhet, dels undersöka vilka åtgärder som kan bidra till att underlätta styrningen av verksamheten.

Utgångspunkter för en översyn

Mot bakgrund av vad jag anfört i det föregående bör det göras dels en övergripande kvalitetsbedömning av forskning vid SLU, dels en bedömning av om resurstilldelningen är väl avvägd.

En viktig utgångspunkt för dessa bedömningar är SLU:s funktion som sektorforskningsuniversitet. I den egenskapen bedriver SLU en omfattande verksamhet som finansieras på annat sätt än genom direkta statliga anslag. De övriga anslagen kommer från både staten och näringslivet m.fl. Detta tar sig uttryck bl.a. i en stor andel projektbunden forskning.

Kvalitetsbedömningen bör vara av mer övergripande karaktär. Enskilda, starkt avgränsade forskningsområden bör sålunda inte granskas i detalj. Av värderingen, i vilken utländsk expertis bör kunna medverka, bör det även framgå om det finns ämnesområden som bör mönstras ut eller läggas till. Det är önskvärt att värderingen redovisar eventuella förändringar under den senaste tioårsperioden och pekar ut viktiga arbetsområden för de kommande åren. En granskning och värdering av SLU:s handlingsprogram 1987/88--1991/92 bör göras i detta sammanhang.

Vid bedömningen av resurstilldelningen bör det först göras en mer övergripande analys av dess storlek på SLU:s olika verksamhetsområden i relation till svensk forskning utanför SLU. I ett andra steg bör resursfördelningen mellan SLU:s verksamhetsområden studeras. I det sammanhanget är försöksverksamhetens omfattning av intresse. Jag återkommer till den i det följande.

Allt eftersom behovet av kunskaper ökar blir det allt svårare för ett litet land som Sverige att skapa tillräckliga resurser till angelägen, heltäckande forskning. Det gäller även forskning på de areella näringarnas områden. Visst forskningssamarbete förekommer mellan vårt land och övriga nordiska länder samt i viss mån med andra, främst europeiska länder. Utredaren bör bedöma om ett utvecklat samarbete kan underlätta en koncentration och fördjupning av den svenska forskningen inom de areella näringarna samtidigt som vår tillgång till breda kunskaper inte minskas.

Ren försöksverksamhet bedrivs i förhållandevis stor omfattning vid SLU. Verksamheten har delvis sin bakgrund i en bedömning att näringarna med sin stora mängd små företagare inte själva lämpligen kunde tillgodose sitt behov härav. Utredaren bör närmare granska försöksverksamhetens omfattning på olika områden och bedöma vilken verksamhet som kan avvecklas eller överföras till näringarna eller berörda myndigheter. Utgångspunkten bör vara att direkta statliga anslag till SLU bör bekosta endast sådan försöksverksamhet som har ett uttalat allmänt intresse. Försöksverksamhet i övrigt, finansierad av myndigheter, organisationer och företag, bör kunna bedrivas vid SLU i den utsträckning den inte inkräktar på SLU:s övriga verksamhet eller leder till extra kostnader för staten.

En viktig del av forskningsverksamheten är förmedlingen av forskningsrön. Utredaren bör granska hur SLU:s konsulentverksamhet fyller sitt syfte. I förmedlingen av nya forskningsrön till de i näringarna praktiskt verksamma har sektormyndigheterna en viktig roll. Utredaren bör därför undersöka om det ömsesidiga informationsutbytet är effektivt och föreslå de förbättringar som är möjliga. En utgångspunkt skall därvid vara att SLU:s ansvarsområde inte skall vidgas till den rådgivning och information som ankommer i första hand på sektormyndigheterna.

När det gäller SLU:s utbildningar bör utredaren göra en allmän bedömning av om antalet utbildningsplatser på de olika linjerna är väl avvägt med hänsyn till marknadens nuvarande och väntade efterfrågan och behov. Om utredaren finner att en förändring bör ske bör närmare förslag lämnas härom. Av särskilt intresse är vilken förnyelse som kan behövas inom olika utbildningsgrenar för att möta framtidens krav. I det sammanhanget bör också bedömas om resursanvändningen inom SLU:s utbildningsområden är väl avvägd med hänsyn till utbildningarnas innehåll eller om utbildningen skulle kunna göras effektivare med bibehållen eller högre kvalitet genom en förändring. Så t.ex. bör utredaren pröva om en utökad praktikverksamhet utanför SLU innebär en rationalisering.

Forskarutbildningen är för SLU, i likhet med för andra högskolor, grundläggande för en framgångsrik forskning. Utredaren bör analysera utbildningens inriktning och kvalitet ställd mot bl.a. den inriktning av forskningen som förordas för framtiden.

Utredaren bör slutligen behandla vissa administrativa förnyelsefrågor. Som jag har redovisat i det föregående är SLU, med vissa betydelsefulla undantag, administrativt uppbyggt efter samma mall som högskolan i övrigt. Det innehåll som SLU:s verksamhet har med inte enbart forskning och högre akademisk utbildning utan också tillämpad FoU, försöksverksamhet och mer praktiskt inriktad utbildning, ställer stora krav på flexibilitet och förmåga till snabb anpassning till vad avnämarna efterfrågar. Den nuvarande organisationsformen har enligt bl.a. en revisionsrapport rörande den lantbruksvetenskapliga fakulteten som riksrevisionsverket lämnade hösten 1988 visat vissa brister härvidlag. Det återspeglas också i det förnyelsearbete som pågår inom SLU, t.ex. vid den skogsvetenskapliga fakulteten. Utredaren bör mot bakgrunden av bl.a. dessa arbeten närmare pröva vilka förändringar av organisatorisk och ekonomiadministrativ art som bör genomföras för att nå en större flexibilitet och underlätta omprioriteringar. Utgångspunkten bör därvid vara en analys av hur beslut om resursfördelning och omprioriteringar fattas inom SLU och hur effektiva dessa beslut är. Ett mål för förändringar bör vara att bättre möjliggöra omfördelningar inte bara inom en fakultet utan också, när det är angeläget, mellan fakulteter och mellan forskning och utbildning. Därvid bör beaktas statsmakternas behov av att kunna prioritera resursanvändningen.

Utredaren bör i detta arbete inte vara bunden till de nu gällande särskilda bestämmelserna för lantbruksuniversitetets organisation. För att anpassning och förnyelse skall kunna göras utan tillskott av nya resurser kan nämligen krävas upplösning av vissa bindningar som finns i dag. Behovet av ämnesmässig ledning inom vissa små ämnesområden skulle bl.a. kunna fullgöras genom någon form av tidsbegränsade förordnanden som forskningsledare.

Förnyelse bör i princip också kunna åstadkommas med hjälp av en svagare bindning av medel till institutionerna och genom krav på en effektiv verksamhet för att medel skall tilldelas ett visst forskningsområde. Utredaren bör med utgångspunkt i de erfarenheter som vunnits vid SLU eller inom högskolan i övrigt lämna förslag till åtgärder som leder till en effektivare styrning av verksamheten i detta hänseende.

Av de frågor jag nu har behandlat kräver vissa ett mer omfattande arbete. Så t.ex. kan det vid utvärderingen av forskningen vid SLU behöva utnyttjas kunskaper utomlands. Annat som rör förnyelse i frågor av administrativ karaktär kan behandlas snabbare och lösningarna ges formen av försöksverksamhet. Utredaren bör därför redovisa sina förslag successivt. Uppdraget bör slutredovisas senast den 1 juli 1991.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till statliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Utredaren bör vid arbetets påbörjande samt vidare under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren skall därutöver informera berörda arbetstagare om sitt arbete.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppgift att se över vissa frågor rörande Sveriges lantbruksuniversitet,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)