Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anför.

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté med parlamentarisk sammansättning tillkallas för att utvärdera skogspolitikens mål och medel och föreslå de förändringar som utvärderingen och bedömningar om den framtida utvecklingen kan föranleda.

2. Den nuvarande skogspolitiken

Gällande skogspolitik beslutades i huvudsak år 1979. Beslutet grundade sig på förslag som hade lämnats av 1973 års skogsutredning (prop. 1978/79:110, JoU 30, SkU 49, rskr. 387 och 388).

I propositionen framhölls den svenska skogen som råvarukälla i det långa perspektivet och dess betydelse för landets ekonomi och välstånd. Behovet av att ta tillvara den produktionsresurs som skogsmarken utgör samtidigt som tillbörlig hänsyn tas till andra viktiga samhällsintressen betonades. Skogen måste betraktas som en nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Det påpekades som en självklarhet att skogsnäringen måste verka i överenstämmelse med de övergripande samhällsmålen och i samspel med andra samhällssektorer.

Som det övergripande målet för skogsbruket angavs sammanfattningsvis att skogsmark och skog på sådan mark skall genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Hänsyn skall där vid tas till naturvårdens och andra allmänna intressen.

Något närmare preciserat långsiktigt produktionsprogram för det svenska skogsbruket ansågs inte meningsfullt att lägga fast. Valet av åtgärder och formerna för deras genomförande måste nämligen kunna omprövas fortlöpande och anpassas till utvecklingen. Dock angavs som allmän utgångspunkt att åstadkomma en skogsproduktion som ger åtminstone en virkesmängd av ca 75 milj. m3sk om året. Strävan skall vara en ökad produktion i den mån det är möjligt och lämpligt med hänsyn till andra viktiga samhällsmål.

Medlen i skogspolitiken är av flera olika slag, nämligen juridiska, ekonomiska och pedagogiska. De grundläggande kraven som samhället ställer i fråga om skogsvården finns i skogsvårdslagstiftningen. Den innehåller föreskrifter om anläggning av ny skog, vård och skydd av den växtkraftiga skogen och hushållning med den äldre skogen. Den innehåller även föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvården och andra allmänna intressen och som skall ingå som ett normalt led i skogsbruket. Lagen anger de minimikrav som under alla förhållanden skall uppfyllas av skogsägaren.

Skogsbruket skall i princip vara självfinansierat. Det innebär bl.a. att de grundläggande krav som ställs i skogsvårdslagstiftningen skall kunna tillgodoses utan statligt stöd. Det anges vidare i 1979 års beslut att i de fall det är ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav kan statligt ekonomiskt stöd ges, främst motiverat från regionalpolitiska utgångspunkter eller av andra starka samhällsintressen. Det statliga stödet är i huvudsak inriktat på sådana åtgärder som från samhällets sida är angelägna men som för skogsägaren ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen framtid. Mot denna bakgrund lämnas stöd i huvudsak till återväxtåtgärder och skogsvägbyggande med särskild betoning på Norrland och dess inland. För de fjällnära skogarna har regeringen föreslagit särskilda restriktioner. Merparten av det statliga stödet finansieras numera med den särskilda skogsvårdsavgift som tas ut av alla skogsägare.

Information och rådgivning bekostad av staten är medel som i vårt land av tradition anses viktigare än administrativa åtgärder. Denna verksamhet sköts av den statliga skogsvårdsorganisationen, skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Organisationen bedriver även en omfattande verksamhet med service till skogsägarna och produktion av skogsfrö och skogsplantor.

Ett annat viktigt skogspolitiskt medel är jordförvärvslagstiftningen, som för närvarande ses över. Även skogsforskningen och den skogliga utbildningen på olika nivåer är givetvis viktiga i sammanhanget.

3. Behovet av utvärdering m.m.

För att höja effektiviteten och öka utbytet av insatta resurser i statsförvaltningen pågår en målmedveten ändring av det sätt på vilket den statliga verksamheten styrs. Utredningen skall ses mot bakgrund av det arbete som fortlöpande pågår för att förnya och effektivisera den statliga verksamheten.

Detta gäller även skogsvårdsorganisationen som nu ges ett ökat ansvar för resultaten av verksamheten och ökade befogenheter att avgöra hur den skall bedrivas. Skogsstyrelsen berörs bl.a. av den nya budgetprocess som föreskrivs med budgetförordningen (1989:400) och genom en successiv delegering av arbetsgivaruppgifter samt genom annan delegering och regelförenk ling.En motsvarande utveckling pågår i andra länder.

Skogen är en för Sverige värdefull förnybar resurs och har en viktig funktion vad gäller bindning av luftföroreningar. Skogsnäringen är i dag vår viktigaste exportnäring. Under år 1989 exporterades skogsindustriprodukter för 64 miljarder kr. Genom att råvaran finns att hämta inom landet och förädlingen till största delen sker i Sverige har skogsindustrin utomordentligt goda förutsättningar att medverka till balans i våra utrikesbetalningar. Exporten av skogsindustriprodukter är jämfört med övrig export i särskilt hög grad inriktad på EG-länderna. Därför är utvecklingen i dessa länder betydelsefull för svensk ekonomi. De pågående överläggningarna mellan EFTA och EG kan komma att leda till nya förutsättningar på vår exportmarknad. Även utvecklingen i Östeuropa kan ha betydelse för den svenska skogsnäringen. En granskning av skogspolitiken bör ses i ljuset av bl.a. detta och i perspektivet av att tillväxten i den svenska ekonomin behöver öka. Skogens betydelse för landets ekonomi och välstånd motiverar att de resurser som används i skogsproduktionen tas till vara på bästa sätt samtidigt som andra intressen, som naturvård, friluftsliv och rekreation, tillgodoses.

Skogsnäringen ger arbete åt mer än 200 000 personer. I många kommuner främst i norra Sveriges inland har skogsbruket mycket stor betydelse som försörjningskälla. Därtill kommer sidoeffekter på transportväsen, service m.m. Genom den tillväxt skogsnäringen genererar i samhällsekonomin bidrar den till en väsentlig del av sysselsättningen i vårt land. Skogsnäringen är alltså en av våra basnäringar. För ca 1/4 av landets kommuner blir skogsnäringen i vid mening av närmast avgörande betydelse för sysselsättning och försörjning. I många av dessa orter är förutsättningarna för att bygga ut andra företag starkt begränsade.

Gällande skogspolitik är, till skillnad från tidigare, utformad med utgångspunkten att skogssektorn skall ta sitt miljöansvar. Den naturvård som präglade 1970-talet var ofta inriktad mot vård och skydd av särskilt värdefulla naturområden. Vidgade kunskaper bl.a. i form av nya forskningsresultat har lett till en förskjutning av tyngdpunkten i naturvården mot bevarandet av en rik flora och fauna och av en biologisk mångfald. Under 1980-talet har insikten ökat om behovet av ett skogsbruk som bygger på de naturgivna förutsättningarna. Kulturmiljövårdens krav har uppmärksammats allt mer. 1960- och 1970-talens schablonmässiga skogsbruk har därför allt mer kommit att utvecklas mot ett s.k. ståndortsanpassat skogsbruk. Av länsstyrelsernas regionala miljöanalyser framgår att man på olika håll i landet önskar ytterligare anpassningar av skogsbrukets mål och metoder till skydd för olika naturvärden. Trots den information och utbildning som har bedrivits visar utvärderingar i fråga om efterlevnaden av skogsvårdslagens hänsynsregler att föreskrifter och råd om naturvårdshänsyn inte följs fullt ut. En mängd större och mindre justeringar i skogspolitiken i syfte att stärka naturvårdens ställning har gjorts under 1980-talet. Ett samlat grepp i frågan om hur miljömål för skogsbrukets del skall utformas saknas emellertid.

En av de allt mer framträdande frågorna som rör skogsbruket gäller luftföroreningarna och de ökade hoten mot skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga. Vilka möjligheter som finns att komma till rätta med dessa problem och de långsiktiga effekterna av skadorna behöver undersökas närmare.

Energiförsörjningen i vårt land skall i största möjliga utsträckning baseras på varaktiga, helst förnybara och inhemska energikällor med liten miljöpåverkan. Trädbränslen blir därför av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen. Trädbränslen svarar redan i dag för en betydande del av landets energiförsörjning. Det används årligen trädbränslen med ett energiinnehåll på 55--60 TWh. Det är statsmakternas avsikt att främja användningen av biobränslen. Genom det nyligen fattade beslutet om koldioxidskatt har konkurrenskraften för trädbränslen förbättrats. Vilka följder denna utveckling får för skogsindustrin, miljön och den långsiktiga utvecklingen och inriktningen av skogsbruket har inte bedömts samlat hittills.

Vad som särskilt har präglat den svenska skogspolitiken är dess långsiktiga karaktär. Så t.ex. har det hittills under detta sekel förflutit 20--30 år mellan översynerna. En stabilitet i skogspolitiken är viktig med hänsyn till de långa planeringshorisonter som måste prägla verksamheten mot bakgrund av skogsbeståndens långsamma utveckling. Samtidigt är det, som också betonas i 1979 års skogspolitiska beslut, nödvändigt att successivt anpassa handlingslinjer och medlens utformning till utvecklingen och till nya kunskaper som kommer fram.

Utvecklingen under den relativt korta tid som har förflutit sedan skogspolitiken lades fast har i flera avseenden blivit en annan än den som förutsågs under 1970-talets omfattande utredningsarbete. Skogarnas tillväxt har ökat mycket kraftigt. Samtidigt har skogsindustrins efterfrågan på svenskt virke varit mer dämpad än vad som kunde förutses bl.a. som en följd av en väsentligt ökad virkesimport trots det ökade utbud av inhemskt virke som statsmakterna har stimulerat. Den brist på virke som förutspåddes kommer inte att behöva uppstå. I stället finns utrymme för en ökad virkeskonsumtion.

Den nylig en beslutade omläggningen av jordbrukspolitiken får också effekter på skogsbruket. Bl.a. kommer viss mark att läggas om från jordbruksproduktion till skogsproduktion. I vissa delar av vårt land kommer beroendet av ett aktivt skogsbruk att öka.

Bl.a. de frågor jag här har redovisat talar för att skogspolitikens mål och medel utvärderas med sikte på en anpassning inför 2000-talet. Med hänsyn till att långsiktighet och stabilitet måste prägla skogspolitiken bör en sådan utvärdering ha en bred politisk förankring. Jag föreslår därför att en parlamentarisk kommitté tillkallas för att utvärdera skogspolitikens mål och medel samt lämna förslag till de förändringar inför 2000-talet som kan behövas.

4. Utgångspunkter för utredningsarbetet

4.1. En nulägesbeskrivning

En förutsättning för en utvärdering av mål och medel i skogspolitiken är en beskrivning av nuläget. En sådan beskrivning bör utföras på sådant sätt att en bred enighet råder om dess innehåll. Kommittén bör bl.a. utnyttja de möjligheter och det material som riksskogstaxeringen erbjuder och den statistik som skogsstyrelsen kan tillhandahålla. I den utsträckning material för nulägesbeskrivningen saknas bör kommittén ta initiativ till insamling av sådant. Redovisningen bör avse skogsbruket och skogsindustrin och det samband som finns mellan dem i virkesmarknaden samt ställas i relation till den redovisning som gjordes inför 1979 års skogspolitiska beslut. Bl.a. bör redovisas de förändringar som har skett i fråga om att tillgodose naturvårdens, kulturmiljövårdens och andra allmänna intressen i samband med skogsbruk, varvid underlag från bl.a. statens naturvårdsverk bör kunna utnyttjas. Vidare bör kommittén redovisa de förändringar av administrativa regleringar som har skett under 1980-talet.

4.2. En utvärdering

Vid en utvärdering av hur skogspolitikens mål har uppfyllts sedan 1979 års beslut måste hänsyn tas till den långsiktighet som präglar dem. Som jag har beskrivit i det föregående har utvecklingen i vissa delar gått snabbt under 1980-talet. Kommittén bör därför så långt det är möjligt närmare granska i vilken utsträckning det övergripande skogspolitiska målet om en varaktig hög och värdefull virkesavkastning med hänsynstagande till andra allmänna intressen såsom naturvården har uppfyllts. Vidare bör övervägas om de olika delmål som formulerats har varit relevanta.

Kommittén bör även göra en utvärdering av hur de olika juridiska, ekonomiska och övriga administrativa medlen inom skogspolitiken har verkat. Därvid bör inte enbart de direkta skogspolitiska medlen granskas utan också sekundära medel som t.ex. konkurrens- och miljölagstiftningarna samt plan- och bygglagstiftningen och jordförvärvslagstiftningen. Kommittén bör i detta sammanhang utnyttja bl.a. det arbete som pågår inom skogsstyrelsen, naturvårdsverket och i de särskilda utredningarna om Sveriges lantbruksuniversitet och om lagen (1987:588) om träfiberråvara. Vidare bör kommittén utnyttja det material som tas fram i samband med utvärderingen av den kommunala översiktsplaneringen.

Genom en redovisning av skogspolitiken i några andra länder bör den svenska politikens olika delar ges ett internationellt perspektiv.

4.3. En långsiktig framtidsbedömning

En långsiktig skogspolitik måste värna om såväl en varaktigt hög och värdefull virkesförsörjning som om uthålligheten i själva produktionssystemet, dvs. hushållningen med den goda skogsmarken. Skogsnäringen bör själv eftersträva en fortsatt anpassning till relevanta krav på god miljövård med hänsyn tagen till industrins virkesbe hov. För formuleringen av långsiktiga mål och handlingslinjer inom skogspolitiken är det nödvändigt att utgå från bedömningar om utvecklingen inom olika områden. Kommittén bör därför göra särskilda långsiktiga framtidsbedömningar inom följande områden.

En väsentlig fråga är skogsbrukets och skogsindustrins betydelse för tillväxten i den svenska samhällsekonomin. Kommittén bör bedöma de möjligheter som skogsnäringen har att medverka till en fortsatt utveckling av ekonomi, sysselsättning och levande landsbygd. I ett långsiktigt perspektiv måste en utveckling kunna accepteras där skogsråvaran utnyttjas för andra ändamål än för närvarande. Det kan vara fråga om nya, långt förädlade produkter av helt annat slag än dagens skogsindustriprodukter. I det perspektivet kan energiråvaruförsörjningen vara ett väsentligt område. Kommittén bör göra särskilda bedömningar i dessa frågor och särskilt relatera dem till utvecklingen internationellt.

Kommittén bör vidare göra en särskild granskning av den svenska skogsnäringens möjligheter i ett internationellt perspektiv. Skogsindustrins stora utlandsberoende gör det angeläget att särskilt bedöma den internationella marknaden för svenska skogsindustriprodukter och hur och i vilken utsträckning den kan komma att påverkas av förändringar i aktuella avnämar- och konkurrentländer. Inte minst viktig är en bedömning av hur den västeuropeiska marknaden kan komma att utvecklas, hur råvarupotentialen och råvarumarknaden utvecklas i våra konkurrentländer och hur den allmänna inställningen i dessa länder till naturresurshushållningen förändras.

Kommittén bör i detta arbete i första hand utnyttja de bedömningar som har tagits fram inom internationella organisationer och inom svenska myndigheter och företag.

1973 års skogsutredning lät göra omfattande beräkningar rörande olika skogsproduktionsprogram för en 100-års period. Dessa beräkningar har sedermera vidareutvecklats och nya resultat redovisades i mitten av 1980-talet. Det är skogsstyrelsens uppgift att ta initiativ till sådana b eräkningar med jämna mellanrum. Kommittén bör nu initiera sådana. I de nya beräkningarna om skogens utvecklingsmöjligheter bör hänsyn tas bl.a. till förändrade former för skogsbruket som tillvaratar de naturgivna förutsättningarna, till den ändrade inriktningen av naturvårdspolitiken mot säkerställande av den biologiska mångfalden och till de effekter på skog och mark som luftföroreningarna ger. Beräkningarna bör spegla inte bara resultatet av hittills utförda åtgärder m.m. utan också effekterna av skilda handlingsalternativ för framtiden innefattande ökad användning av trädbränsle och effekten av en förändrad jordbrukspolitik. Kommittén bör utnyttja den expertis som finns och de arbeten som utförs hos bl.a. skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet och naturvårdsverket.

4.4. Skogspolitikens mål inför 2000-talet

Kommittén bör med utgångspunkt i sina utvärderingar och bedömningar om framtiden formulera mål för skogspolitiken. Därvid bör även följande tjäna som underlag.

Sveriges ekonomi är starkt utlandsberoende. Vi behöver en mängd varor som vi inte själva har möjlighet att producera. De väsentligaste delarna av svensk exportindustri är numera skogsindustrin och verkstadsindustrin inkl. bilindustrin. Av dessa ger skogsindustrins export den överlägset största nettointäkten vid export. Detta beror på att huvuddelen av exportinnehållet är producerat inom landet av en råvara som är förnybar. Därtill kommer den ökade betydelse som skogen kan få för vår energiförsörjning. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av vad som översiktligt kan bedömas om den internationella marknaden bör vi räkna med att skogsnäringen även i framtiden i en eller annan utformning kommer att fortsätta att utgöra ryggraden i den svenska samhällsekonomin och i högre grad än för närvarande bidra till tillväxten i ekonomin. Därför bör kommittén i sin målformulering utgå från att skogarna även framgent skall utnyttjas effektivt och med ansvar. En långsiktig hushållning med skogarna för landets bästa är alltså grundläggande.

En ansvarsfull hushållning måste rymma varsamhet med produktionsresursen. Skogen och skogsmarken får alltså inte utnyttjas eller behandlas på sådant sätt att dess produktionsförmåga går till spillo. En sådan hushållning rymmer allt från bevarande av biologisk mångfald till försiktighet vid markbearbetning. Den kräver skötselmetoder som utgår från de naturgivna förutsättningarna och den fordrar kamp mot luftföroreningar och markförsurning. Naturresurslagens bestämmelser till skydd för skogsmarken bör ligga fast. Det innebär att skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. De svenska skogarna rymmer också många andra värden. De är grundläggande för sysselsättning och försörjning i glesbygden och därmed en förutsättning för en levande landsbygd. De är en källa för rekreation och friluftsliv åt hela befolkningen. Den unika förmån som allemansrätten ger vårt folk kan inte värderas nog högt. För rennäringen är skogar av varierande slag viktiga.

Samtliga dessa funktioner måste beaktas av kommittén vid formuleringen av skogspolitikens mål. En utgångspunkt för skogsbruket bör vara att naturresursernas långsiktiga bärkraft kan hävdas och att arter och naturtyper skyddas. Detta ställer krav både på planering av markanvändning och på miljöanpassade brukningsmetoder och på en stärkt ställning för miljö- och naturvården inom skogspolitiken. De grundläggande principerna om detta som har slagits fast i annat sammanhang innebär att varje sektor skall ta sitt miljöpolitiska och regionalpolitiska ansvar. Utredningen bör precisera ett miljömål för skogsbruket. En utgångspunkt bör därvid vara de miljömål som lades fast i 1988 års miljöpolitiska beslut som också slår fast sektoransvaret för miljövården (prop. 1987/88:85, JoU 23, rskr. 373). Kommittén bör i detta arbete utnyttja sådant underlag som naturvårdsverket kan ställa till förfogande.

4.5. Skogspolitikens medel

Med utgångspunkt i de utvärderingar som kommittén gör eller låter göra bör en närmare bedömning göras av vilka medel som behövs i skogspolitiken. Kommittén bör lämna detaljerade förslag till medlens utformning. En viktig utgångspunkt skall därvid vara att medlen skall vara enkla och lätta att tillämpa både av skogsägare och myndigheter. Utredningen bör ge förslag även till medel som utan behov av myndighetsstyrning i form av tillståndsgivning m.m. medverkar till att de skogspolitiska målen uppfylls.

Jag bedömer att det även i fortsättningen behövs en grundläggande skogsvårdslagstiftning som anger samhällets minimikrav på skogsägaren i fråga om hushållning med skogen inkluderande anläggning, vård och skörd. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om lagstiftningens tillämpningsområde. I det sammanhanget bör kommittén behandla anknytningen till annan lagstiftning, särskilt naturvårdslagstiftningen och därvid bedöma i vilken lagstiftning olika föreskrifter som reglerar skogsbruket lämpligen bör höra hemma. Vid en sådan bedömning skall kommittén utgå från grundprincipen om varje sektors miljöansvar. Kommittén bör därvid också uppmärksamma de förslag som regeringen nyligen har lämnat om skogsbruket i fjällnära skogar och de förslag som naturvårdslagsutredningen har lämnat. Vidare bör kommittén närmare behandla frågan om systematiska miljökonsekvensbeskrivningar inom skogspolitiken och skogsbruket med beaktande av en promemoria som är utarbetad av skogsstyrelsen och rapporten Miljökonsekvensbeskrivningar i det svenska planerings- och beslutssystemet utarbetad av naturvårdsverket och plan- och bostadsverket. Kommittén bör i sitt arbete med lagstiftningen utnyttja den granskning som pågår inom skogsstyrelsen med förenkling av regelverket.

Hur de uppsatta skogspolitiska målen och i lagstiftningen angivna minimikrav bäst skall tillgodoses är en av huvudpunkterna för utredningen. Därtill skall kommittén pröva i vilken mån kraven bör kunna tillgodoses utan att formellt beslutade förelägganden och förbud i de enskilda fallen behöver tillgripas. Nyttan av skogspolitiska medel såsom information, rådgivning och utbildning samt tillämpning av resultaten från skogsforskning bör mot denna bakgrund belysas av kommittén. Kommittén bör lämna förslag till hur de skogspolitiska medlen bör vara utformade och även överväga skogsvårdsorganisationens framtida roll i sammanhanget. Hänsyn bör tas till de förändringar som kan förutses i ägandestrukturen, såsom ökat utboende m.m. Kommittén bör i sammanhanget uppmärksamma den granskning av informationsspridning m.m. som pågår i fråga om verksamheten inom Sveriges lantbruksuniversitet.

En annan utgångspunkt är att skogsbruket i princip bör vara självfinansierat. Kommittén bör bedöma i vilka fall och under vilka former statligt stöd skall kunna lämnas. Hit hör t.ex. frågan om regionalpolitiskt motiverade stöd skall kunna lämnas. Kommittén bör närmare studera om och i så fall vilken form av statligt ekonomiskt stöd som kan behövas för framtiden och lämna förslag till hur det skall finansieras. Principen att stöd inte får ges till åtgärder som påtagligt skadar särskilda värden för naturvården m.m. bör ligga fast. I sammanhanget bör kommittén göra en redovisning av uttaget av skogsvårdsavgift och användningen av avgiftsmedel och lämna förslag till eventuella förändringar med utgångspunkt i de regler och de värden som kommer att gälla efter 1992 års fastighetstaxering av lantbruksenheter. En utvärdering av skattereformens effekter för skogsbruket kommer att ske inom regeringskansliet. Utvärderingen kommer att göras tillgänglig för kommittén. Vid sidan av skogsvårdsavgiften har kommittén dock inte anledning att gå in på de skatteregler som gäller för skogsbruket. Kommittén är i övrigt oförhindrad att granska och lämna förslag om andra ekonomiska styrmedel. Kommittén bör i sitt arbete med de ekonomiska styrmedlen uppmärksamma de restriktioner som internationella handelsavtal ger. Kommittén bör samråda med skogsstyrelsen vars arbete inför en ny treårsbudget pågår parallellt.

Det planeringsunderlag för myndigheterna och skogsbruket som finns i den översiktliga skogsinventeringen bör utvärderas och frågan om hur inventeringsarbetet skall tas tillvara för framtiden bedömas. Om kommittén finner att verksamheten bör finnas kvar i någon form bör kostnaderna härför beräknas och förslag lämnas till hur de skall finansieras.

4.6. Den statliga skogsvårdsorganisationen

Kommittén bör med utgångspunkt i sina överväganden om skogspolitikens mål och medel lämna förslag till hur den statliga skogsvårdsmyndigheten skall anpassas härtill. En utgångspunkt bör därvid vara att organisationens lokala förankring bör behållas. Kommittén bör pröva om en ytterligare anpassning av de regionala skogsvårdsstyrelserna bör göras t.ex. genom större geografiska ansvarsområden. Förslagen får inte leda till att länsstyrelsernas verksamhet försvåras.

Kommittén bör vidare närmare utreda behovet av den uppdragsverksamhet av olika slag som myndigheten bedriver i dag. Kommittén bör därvid samråda med den särskilda utredning som bl.a. behandlar beredskapsarbetenas roll inom arbetsmarknadspolitiken. Om kommittén finner att uppdragsverksamheten skall bedrivas bör den närmare ange inriktning och omfattning och hur verksamheten skall organiseras i förhållande till myndighetsuppgifterna. En särskild fråga i detta sammanhang är verksamheten med skogsplantor. Kommittén bör mot bakgrund av sina förslag bl.a. om skogsvårdslagstiftningen bedöma behovet av statligt engagemang i skogsplantproduktionen. Om kommittén finner att sådant behov finns bör förslag lämnas till hur verksamheten skall organiseras. Kommittén bör därvid särskilt beakta vad konkurrenslagstiftningen föreskriver. Eventuella kostnader för förslagen och finansieringen av dem bör redovisas.

Kommittén bör i sitt arbete med organisationsfrågorna särskilt bedöma hur skogssektorns miljöansvar skall komma till uttryck i skogsmyndighetens uppgifter och organisation. Skogsvårdsmyndighetens samverkan med andra myndigheter på kommunal nivå och på läns- och riksnivå bör belysas. Även om skogsvårdsmyndigheten har ett sektoransvar inom miljövården skall miljömyndigheternas övergripande ansvar för miljöfrågorna kvarstå. Frågan om behovet av kompetensutveckling inom skogsvårdsorganisationen för att möta de nya krav och arbetsuppgifter som utredningsarbetet kommer att leda till bör särskilt granskas. En utgångspunkt för dessa bedömningar bör vara att skogsägarens kontaktbehov med myndigheterna skall kunna tillgodoses på enklast möjliga sätt och i fråga om skötseln av skogen med endast en myndighet.

5. Övrigt

Kommittén bör redovisa sina förslag senast den 1 juli 1992.

Kommittén är oförhindrad att ta upp de övriga frågor som den anser berör dess uppdrag.

Kommittén skall beakta direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), dels beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst tio ledamöter med uppgift att utvärdera skogspolitiken, m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hemställan.

(Jordbruksdepartementet)