om miljöpolitiken inför 1990-talet

Regeringens proposition ÖS

. BIE

sd 1987/88: 85

om miljöpolitiken inför 1990-talet

. Prop. 1987/88: 85

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 februari 1988 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl .

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenteras förslag till inriktning av miljöpolitiken inför 1990-talet samt en rad förslag till såväl akuta som mera långsiktiga eller strukturella åtgärder. Till de akuta problemfrågorna hör bl. a. försurningen. föroreningen av haven och nedbrytningen av ozonskiktet. Till de

strukturella frågorna hör bl. a. den omställning som regeringen verkar för

inom energi-, jordbruks- och trafikområdena. För vissa regioner föreslås samlade insatser.

Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande. Genom en varaktig och omsorgsfull hushållning med våra naturresurser bevarar vi också de grundläggande förutsättningarna för vårt

välstånd. Naturvård och miljöskydd har starka kopplingar till varandra. Representativa naturområden bör skyddas och säkerställas. Skyddet av

urskogar, våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör priorite- 'ras. En utvidgning av vissa nationalparker föreslås, liksom en allmän

översyn av naturvårdslagen. Förslag om en effektivisering av naturvårds-

förvaltningen läggs också fram.

I propositionen anges strategin för handlingsprogrammet mot luftförore-

ningar och försurning. De svenska svavelutsläppen bedöms minska med

65 Fo till år 1995 från 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behöver vidtas för

att kväveoxidutsläppen under samma period skall minska med 30 Z. Konsekvenserna av att skärpa målen för utsläppsminskningarna till sekelskiftet skall belysas. :

Vissa områden där det är särskill angeläget att snabbt förbättra miljön

| Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

skall med hjälp av en ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) kunna förkla- Prop. 1987/88: 85 ras som miljöskyddsområde.

Skärpta utsläppskrav för kväveoxider från förbränningsanläggningar föreslås tillämpas som riktlinjer vid prövning enligt miljöskyddslagen. Svaveloxidutsläppen vid förbränning av olika bränslen bör begränsas ytterligare genom skärpningar av utsläppskaven med början under år 1993 i de mest försurade områdena. Lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle föreslås ändrad så att den omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Kväveoxidutsläppen avses minskas genom skärpta avgaskrav från 1992 års modeller för lätta lastbilar och bussar och från 1994 års modeller för tunga fordon. Under två år före ikraftträdandet av de obligatoriska kraven bör bidrag betalas ut vid köp av fordon som uppfyller kraven.

Havsmiljön är hotad. Föroreningssituationen i Östersjön, Kattegatt och

Skagerrak är så allvarlig att utsläppen snarast måste begränsas. Det gäller i första hand stabila organiska ämnen och närsalter. Arbetet måste bedrivas säväl nationellt som internationellt.

Utsläppen av organiskt bundet klor från sulfatfabriker bör minskas till 1.5 kg per ton klorblekt massa. Åtgärder bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före år 1992. Målet är att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material. Utsläppen från den kemiska industrin bör kartläggas särskilt.

Utsläppen av närsalter bör minskas till hälften före sekelskiftet i områden som är särskilt påverkade. Strängare regler om djurhällning och hantering av stallgödsel föreslås. Vid kommunala reningsverk i särskilt påverkade kustområden bör en 50-procentig kvävereduktion införas före år 1992.

Utsläppen av metaller bör minska till hälften under perioden 1985—1995. En fortsatt snabb nedbrytning av ozonskiktet i atmosfären skulle innebä-

ra ett allvarligt hot mot de grundläggande levnadsbetingelserna på jorden. Utsläpp av fullständigt halogenerade klorfluorkarboner (CFC) och haloner måste snabbt minska. Sverige bör ratificera Montrealprotokollet, som bl.a. innebär en 20-procentig minskning av förbrukningen till den 1 juli 1994.

En nationell avvecklingsplan med betydligt högre ambitionsnivå presenteras i propositionen. Den svenska användningen av CFC minskas enligt planen med 5074 till utgången av år 1990 och avvecklas i princip helt till utgången av år 1994. .

De som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet skall bekosta en miljöskadeförsåkring för att ersätta skadelidande som inte kan få skadestånd enligt miljöskadelagen (1986: 225).

Statliga medel ställs till förfogande för vissa återställnings- och saneringsåtgärder. Bl.a. genomförs et särskilt program Rena Dalälven. Bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969: 387) förtydligas i fråga om ansvaret för äterställningsåtgärder.

Miljöpolitiken har en viktig regional dimension. För vissa omräden behövs särskilda samlade åtgärder. Redan nu pågår arbete med en sådan inriktning för Ringsjön. Laholmsbukten, Hisingen och Dalälven. Luftföroreningshalterna i stora tätorter eller industriområden kan tidvis bli så höga att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön. [55]

Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att ställa samman befintliga uppgif- Prop. [987/88:85 ter om de viktigaste miljöproblemen och att ange deras orsaker. Arbetet

bör ske i nära samverkan med naturvårdsverket och kommunerna.

Trafiken i de större orterna för med sig omfattande miljöproblem. Målet är att radikalt förbättra luftkvaliteten och begränsa bullerstörningarna i tättbebyggda områden.

Det internationella miljöarbetet bör drivas med konsekvens och uthållighet. Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Det internationella och det nationella arbetet bör samordnas.

Sveriges agerande i internationella organisationer bör vila på de rekommendationer som den s. k. Brundtlandkommissionen har föreslagit. Sverige bör också verka för att olika internationella sektorsorgan tar ett direkt

ansvar för mijöhänsynen i sina beslut. Et internationellt miljötekniskt institut inrättas i Stockholm med syfte ätt främja forskning, utveckling och spridning av miljöteknik.

Ändringar i miljöskyddslagen föreslås. Lagens princip om individuell prövning bibehålls. Företagens egenkontroll skärps. Företagen skall redan i ansökan om tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En

miljörapport skall årligen lämnas till tillsynsmyndigheten.

I propositionen redovisas förslag om att decentralisera uppgifter inom organisationen för miljöskydd. En kraftfull resursförstärkning aviseras.

Naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet bör förstärkas. En översyn av verket kommer att göras under år 1988. Länsstyrelserna bör svara för tillsynen av all tillståndspliktig verksamhet. Kommunernas miljöoch hälsoskyddsnämnder bör vara tillsynsmyndighet för verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att ta över tillsynen

även för tillståndspliktiga verksamheter bibehålls.

Instansordningen ändras. Länsstyrelsernas och naturvårdsverkets be-

slut i tillstånds- och tillsynsärenden får överklagas hos koncessionsnämn-

den för miljöskydd i stället för hos regeringen. Reglerna om straff för miljöbrott skärps.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1989.

Utbildningsinsatser görs bl.a. för polis och åklagare. Fortbildning av

lärare utreds. Utbildning på gymnasier, högskolor och universitet kompletteras.

En ökad miljömedvetenhet kan genom val av bl.a. livsföring och konsumtion få en stor betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet. Ett

system med s. k. positiv miljömärkning kommer att utredas.

I propositionen föreslås att ekonomiska styrmedel i ökad utsträckning

bör användas som komplement till administrativa styrmedel. En parlamen-

tarisk utredning tillsätts för att utforma förslag till sådana styrmedel, bl. a. i fråga om utsläppsrelaterade avgifter. Ett etappvis genomförande bör om

möjligt kunna inledas år 1989. Utredningen bör med förtur ta sig an frågan

om utsläppsavgifter på organiskt klor samt avgifter på svavel i tung eldningsolja.

Kostnaderna för de miljöskyddsätgärder som behandlas faller tull allra största delen på industrier, anläggningar för energiproduktion. jordbruk och vissa kommunala verksamheter.

Anslagen över miljö- och energidepartementets huvudtitel föreslås öka Prop. 1987/88:85

med ca 230 milj. kr. mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89, vilket innebär en ökning med ca 40 Zz. Till detta kommer ökningen av anslagen som berör

miljön på andra departements huvudtitlar.

Prop. 1987/88: 85

1¶Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)!

dels att rubriken närmast före 8 § skall utgå,

dels att 5, 8a, 12, 13, 15, 20, 23—26, 28, 29 a, 38, 40, 43, 44a, 45. 48, 52 och 58 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 38a, 38b. 48a, 48b

och 65—69§§ samt nya rubriker före de nya 65 och 69§§ av följande:

lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

5§

Den som utövar eller ämnar ut- Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall öva miljöfarlig verksamhet skall

vidtaga de skyddsåtgärder, tåla be- vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den

gränsning av verksamheten och begränsning av verksamheten och

iakttaga de försiktighetsmått i öv- iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att rigt som skäligen kan fordras för att

förebygga eller avhjälpa olägenhet. förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Skyldigheten att avhjälpa olägen-

heter kvarstår även efter det utt

verksamheten har upphört.

Omfattningen av åliggande enligt Omfattningen av åligganden en-

första stycket bedömes med .ut- ligt första stycket bedöms med utgängspunkt i vad som är tekniskt gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag möjligt vid verksamhet av det slag

som är i fråga och med beaktande som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda in- av såväl allmänna som enskilda intressen. tressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å

ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt

av försiktighetsmått som kommer i fråga.

a

8aS”

Om det från allmän synpunkt är Om det från allmän synpunkt är

särskilt angeläget att skydda ett särskilt angeläget att skydda ett vattendrag, en sjö eller ett annat mark- eller vattenområde som är vattenområde mot förorening, får utsatt för miljöfarlig verksamhet,

regeringen förklara vattenområdet får regeringen förklara området och

och angränsande marker som ett dess närmaste omgivningar som särskilt föroreningskänsligt områ- miljöskyddsområde. de.

För ett sådant område skall regeringen eller, efter regeringens bemyndi-

gande, länsstyrelsen ge närmare föreskrifter om skyddsåtgärder, begräns-

ningar och försiktighetsmått i övrigt för verksamheter inom området. Sådana föreskrifter innebär inte ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut.

! Lagen omtryckt 1981: 420. ” Senaste lydelse 1984: 912.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Länsstyrelsen får it särskilda fall medge undantag från föreskrifter som

har meddelats med stöd av andra s:ycket.

12§ Bestämmelserna i 4 kap. rätte- Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare gångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på gäller också ledamöterna i konces-

ledamot 1 koncessionsnämnden. stonsnämnden. En ledamot är dock Ledamot är dock icke jävig på den inte jävig på den grunden att han i grund att han vattenmål har tagit befattning med

1. i vattendomstol tagit befatt- ärende om samma miljöfarliga ning med ärende om samma miljö- verksamhet som är under prövning farliga verksamhet som är under hos koncessionsnämnden.

prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vat-

tendomstol tagit befattning med så-

dant ärende utan att fatta beshu varigenom ärendet avgjorts.

13 § Ansökan om tillstånd skall vara Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla skriftlig. Den skall innehälla I. de uppgifter, ritningar och tek- 1. de uppgifter, ritningar och tek-

niska beskrivningar som behövs för niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verk- att bedöma den miljöfarliga verk-

samhetens beskaffenhet och om- samhetens beskaffenhet och om-

fattning, faltning,

2. en beskrivning av miljöeffek- 2. en beskrivning av miljöeffekterna säsom arten, styrkan och terna säsom arten, styrkan och

räckvidden av de störningar som räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra, verksamheten kan medföra,

3. förslag till de skyddsåtgärder 3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som eller andra försiktighetsmått som

behövs för att förebygga eller av- behövs för att förebygga eller av-

hjälpa olägenheter från verksamhe- hjälpa olägenheter från verksamhe-

ten, ten och förslag till hur kontroll av

verksamheten bör ske, 4. en redogörelse för det samråd 4. en redogörelse för 'det samråd

som har ägt rum enligt 12a§ och som .har ägt rum enligt 12a§ och vad som därvid har kommit fram. vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden

anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar, skall koncessionsnämnden

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet får

vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12a§ inte ägt rum, får koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.

158 Om det framkommer skiljaktiga Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning til- meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i 16 kap. lämpas föreskrifterna i 16kap. rättegångsbalken om omröstning i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. — Särskild omröstning tvistemål. — Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till- skall ske beträffande frågor om tilllämpligheten av denna lag, förbere- lämpligheten av denna lag, förberedande åtgärder och underställning dande åtgärder och underställning enligt 16 &. enligt 16 § eller 48 b § tredje stycket.

20§

Om regeringen lämnar tillstånd. kan regeringen uppdraga åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

Om koncessionsnämnden lämnar tillstånd, får nämnden överlåta åt en myndighet, som utövar tillsyn enligt denna lag, att fastställa villkor av mindre betydelse.

23§ Åsidosätter någon villkor som Koncessionsnämnden får förbju-

har angivits i ett tillståndsbeslut da fortsatt miljöfarlig verksamhet och är avvikelsen betydande, får som omfattas av tillstånd enligt koncessionsnämnden föreskriva denna lag nya eller strängare villkor för verk- 1. om den som har sökt tillstånsamheten eller förklara tillståndet det har vilselett tillståndsmyndigförverkat och förbjuda fortsatt heten genom att lämna oriktiga verksamhet. uppgifter av betydelse för tillstån- +:

det,

2. när villkor som gäller för verksamheten åsidosatts i betydande mån eller

3. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

När förbud meddelas enligt första sivcket, får tillståndet återkallas helt eller delvis.

248 Har tio år förflutit från det att ett Koncessionsnämnden får, efter

tillståndsbeslut har vunnit laga vad som är skäligt, ändra eller uppkraft, får koncessionshämnden fö- häva gällande villkor för en miljöreskriva nya eller strängare villkor farlig verksamhet eller meddela för verksamheten efter vad som är nva villkor för den skäligt. I. när tio år förflutit från det att

Redan dessförinnan får sådana tillståndsbeslutet vann laga kraft,

"Senaste lydelse 1986: 1157.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

villkor föreskrivas av nämnden ef- 2. om den som har sökt tillstånter vad som är skäligt. om förhål- det har vilselett tillståndsmyndiglandena i omgivningen har ändrats heten genom att lämna oriktiga väsentligt eller om användningen uppgifter av betydelse för tillstånav ny process- eller reningsteknik i det och ett förbud framstår som en verksamheten skulle medföra en alltför ingripande åtgärd, väsentlig förbättring från miljö- 3. när villkor som gäller för verkskyddssynpunkt. samheten åsidosatts på ett sätt som

Om särskilda skäl föreligger, får varit av mer än ringa betydelse, nämnden efter utgången av den tid 4. om det genom verksamheten som anges i första stycket även om- uppkommit någon olägenhet som pröva tillstånd att släppa ut av- inte förutsågs när verksamheten loppsvatten i ett visst vaättenområ- tilläts och ett förbud framstår som de. en alliför ingripande åtgärd.

S. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

6. om en från miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny processeller reningsteknik,

7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten.

I fall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

5§ Uppkommer genom miljöfarlig Ett tillstånd att släppa ut av-

verksumhet betydande olägenhet loppsvatten i ett visst vattenområde som icke förutsågs när tillstånd får, om det finns särskilda skäl, lämnades, kan koncessionsnämn- omprövas av koncessionsnämnden den meddela föreskrift som är äg- när tio år förflutit från det att tillnad att förebygga eller minska olä- ständsbeslutet vann laga kraft. genheten för framtiden.

Fråga som avses i 23—25§ prö- Frågor som avses i 23—25§ prövas efter framställning av statens vas efter framställning av statens naturvårdsverk. naturvårdsverk. Skull frågan prö-

vas av länsstyrelsen, får den tas

upp uv länsstyrelsen utan någon

särskild framställning.

Har regeringen fastställt villkor Har regeringen fastställt villkor för ett tillstånd, får koncessions- för ett tillstånd, får koncessionsnämnden vid tillämpningen av 24, nämnden vid tillämpningen av 24 §

25, 27 eller 29 § andra stycket inte förstu stycket I eller 4—7,25 8,27 § avvika väsentligt från villkoret utan eller 29 § andra stycket inte avvika att regeringen har medgivit det. väsentligt från villkoret utan att re-

geringen har medgivit det.

29a§

Koncessionsnämndens beslut om Koncessionsnämndens beslut om

villkor eller föreskrifter enligt 23— villkor eller åtgärder enligt 24 §,

25, 278 eller 29 § andra stycket 25 § eller 27 8 eller 29 § andra stycandra meningen har samma verkan ket andra meningen har samma versom ett tillståndsbeslut. kan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första eller frågor som avses i 24 § första styctredje stycket får nämnden efter ket I eller 25 § får nämnden i den vad som är skäligt ompröva beslut mån det föranleds av prövningen varigenom villkor har upphävts el- ompröva beslut varigenom villkor ler mildrats enligt 27 §, även om tio har ändrats, upphävts eller tillkomår inte har förflutit från det att be- mit enligt 24 § första stycket 2—7 slutet vann laga kraft. eller 27 8, även om tio år inte har

förflutit från det att beslutet vann

laga kraft.

38 8

Statens naturvårdsverk och läns- Statens naturvårdsverk, länsstystyrelserna utövar tillsynen över relserna samt miljö- och hälsomiljöfarlig verksamhet. skyddsnämnderna utövar tillsynen

över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen- Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länssty-, trala tillsynen, samordnar tillsynsrelsernas —tillsvnsverksamhet och verksamheten och lämnar vid belämnar vid behov bistånd i denna hov bistånd i denna verksamhet. verksamhet. Länsstyrelsen utövar Länsstyrelsen utövar tillsyn över fortlöpande tillsyn inom länet. sådan miljöfarlig verksamhet som

kräver tillstånd enligt 10 § eller som

utövas av försvarsmakten. Miljö-

och hälsoskyddsnämnden utövar

den lokala tillsvnen över övrig

miljöfarlig verksamhet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten. Det åligger tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av denna lag beivras.

38u§

Den som utövar verksamhet som

kan befaras vara miljöfarlig är skyl-

dig att utöva kontroll av verksam-

heten. Regeringen eller den myn-

dighet som regeringen bestämmer

får meddela närmare föreskrifter

om kontrollen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

38&b$

Den som utövar miljöfarlig verk-

samhet som omfattas av tillstånd

enligt denna lag skall varje år avge en särskild miljörapport till länssty-

relsen eller till miljö- och hälso-

skyvddsnämnden, om nämnden är

tuillsynsmyndighet.

I miljörapporten skall de åtgär-

der redovisas som vidtagits för att

uppfylla villkoren i tillståndsbeslu-

tet och resultaten av dessa åtgär-

der. Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om

denna redovisning.

Tillsvnsmyndigheten får föreläg-

gu en tillståndshavare som under-

låtit att avge en miljörapport att

fullgöra sin skyldighet. I beslut om

föreläggande får tillsynsmyndighe-

ten sätta ut vite.

4) 8!

Om tillstånd inte har givits enligt Om tillstånd inte har givits enligt

denna lag, får en tillsynsmyndighet denna lag, får en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande om så- meddela ett föreläggande om såda-

dant försiktighetsmått eller förbud na försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagens bestäm- som behövs för att lugen eller före-

melser skall efterlevas. I brådskan- skrifter som har meddelats med de fall eller när det i övrigt finns stöd av den skall efterlevas.

särskilda skäl får föreläggandet ges

omedelbart och i andra fall först sedun det visat sig att rättelse inte kan vinnas genom råd.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet, får en tillsynsmyndighet förelägga honom att vidta rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf får en tillsynsmyndighet sätta ut vite.

43 85

Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara miljöfarlig, är

innehavaren skyldig att på begäran 'ämna en tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om anläggningen. En tillsynsmyndighet får förelägga innehavaren att lämna sådana upplysningar.

Tillsynsmyndighet får förelägga Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet som den som utövar verksamhet som

> Senaste lydelse 1987:397.

"Senaste lydelse 1987: 397. 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kan befaras vara miljöfarlig att utfö- kan befaras vara miljöfarlig eller

ra för tillsynens fullgörande behöv- den som annars är skyldig att av-

liga undersökningar av verksamhe- hjälpa olägenhet från sådan verkten och dess verkningar. Tillsyns- samhet att utföra för tillsynens fullmyndighet kan i stället, om det fin- görande behövliga undersökningar

nes lämpligare, föreskriva att sådan av verksamheten och dess verkundersökning skall utföras av an- ningar. Tillsynsmyndighet kan i

nan än den som utövar verksamhe- stället, om det finnes lämpligare, ten och utse någon att göra under- föreskriva att sådan undersökning

sökningen. skall utföras av annan än den som

utövar verksamheten och utse nå-

gon att göra undersökningen.

Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta kostnad för undersökning som avses i andra stycket andra meningen med belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

I beslut om föreläggande enligt första och andra styckena får en tillsynsmyndighet sätta ut vite.

44 a 8”

Efter åtagande av en kommun får Efter åtagande av en kommun får

länsstyrelsen överlåta åt miljö- och länsstyrelsen överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden = att utöva hälsoskyddsnämnden att utöva så-

fortlöpande vllsyn enligt denna dan tillsyn som annars ankommer

lag. Sker sådan överlåtelse, skall på länsstyrelsen. Tillsyn av sådan

vad som sägs i lagen om tillsyns- miljöfarlig verksamhet som utövas

myndighet gälla även miljö- och av försvarsmakten får dock inte

hälsoskyddsnämnden. överlåtas åt miljö: och hälso-

Tillsyn av sådan miljöfarlig verk- skyddsnämnden. samhet som utövas av försvars- Har en kommun gjort framställmakten får inte wövas av miljö- och ning om överlåtelse av tillsynen en-

hälsoskyddsnämnden. ligt första stycket och finner läns-

styrelsen att överlåtelse inte bör

ske i enlighet med framställningen,

skall länsstyrelsen, om kommunen

begär det, med eget vitrande över-

lämna ärendet till regeringens av-

görande.

45 8

Till. böter eller fängelse i högst Den som med uppsåt eller av två år döms den som med uppsåt oaktsamhet

eller av oaktsamhet

I. bryter mot förbud som har 1. bryter mot förbud som har

meddelats med stöd av 8, 23 eller meddelats med stöd av &, 23 eller

41 § eller åsidosätter sådana hbe- 41 § eller åsidosätter sådana be-

stämmelser som har meddelats med stämmelser som har meddelats med

stöd av 2 § tredje stycket. stöd av 2 § tredje stycket, 2. underlåter att iakttaga före- 2. underlåter att iakttaga före-

skrift som regeringen har meddelat skrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 8. | med stöd av 10 8,

" Senaste lydelse 1987: 397. 7 Senaste Ivdelse 1987: 397.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

3. åsidosätter villkor eller före- 3. åsidosätter beslut, villkor eller

skrifter som meddelats med stöd av föreskrifter som meddelats med

8a§ andra stycket, 188 första stöd av 8 a § andra stycket, 18 8 stycket, 19—21 §, 21a§ andra första stycket, 19—21 &, 21 a § andstycket, 23—25 §, 27 §, 29 § andra ra stycket, 24 §, 25 §, 27 §, 29§

stycket eller 41 §, andra stycket, 38 a §, 38 b § andra

stycket eller 41 8, 4. underlåter att iaktta föreläg- 4. underlåter att iaktta föreläggande som har meddelats med stöd gande som har meddelats med stöd av 43 § första stycket eller andra av 43 § första stycket eller andra stycket första meningen, stycket första meningen, 5. i ansökan eller annan handling 5. i ansökan eller annan handling

som avges enligt denna lag eller en- som avges enligt denna lag eller en- . ligt föreskrift som har meddelats ligt föreskrift som har meddelats

med stöd av lagen lämnar vederbö- med stöd av lagen lämnar vederbö-

rande myndighet oriktiga uppgifter rande myndighet oriktiga uppgifter

rörande ett förhållande av betydel- rörande ett förhållande av betydelse för prövning av en fråga om till- se för prövning av en fråga om tillstånd eller för tillsynen. stånd eller för tillsynen,

I ringa fall döms inte till ansvar. döms, om gärningen inte är ringa,

till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt

och avsett förpliktelse av väsentlig

betydelse från — miljöskyddssyn-

punkt, döms till fängelse i högst två

år. :

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt

första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

48 85

Beslut enligt denna lag får över- Om inte något unnat framgår av

klagas genom besvär hos länssty- andra — femte styckena, får beslut

relsen, om beslutet har meddelats enligt denna lag överklagas av miljö- och hälsoskyddsnämn- I. hos länsstyrelsen, om beslutet den, och hos regeringen, om beslu- har meddelats av miljö- och hälsotet har meddelats av länsstyrelsen, skyddsnämnden,

koncessionsnämnden eller statens 2. hos koncessionsnämnden, om naturvårdsverk. Dock överklagas beslutet har meddelats av statens beslut om ersättning för kostnader naturvårdsverk eller länsstyrelsen,

enligt 14 § femte stycket andra me- 3. hos regeringen, om beslutet ningen eller 43 § tredje stycket eller har meddelats av koncessionsbeslut om förbud vid vite enligt 51 § nämnden.

hos kammarrätten genom besvär. Koncessionsnämndens beslut i Om klagan över beslut i frågor om ett dit överklagat ärende får inte

miljöskyddsavgift finns särskilda överklagas. bestämmelser i 59—062 §§.

3 Senaste lydelse 1984:912.

Naturvårdsverket får överklaga Länsstyrelsens beslut i frågor

beslut som har meddelats i frågor som uvses i8 a § andra och tredje om tillstånd och i frågor som avses styckena får överklagas hos regei 8 a § andra eller tredje styckena, ringen. 40,41 §§ eller 43 § andra stycket. Beslut i fråga om ersättning för Rätt att överklaga beslut som har kostnader enligt 14 § femte stycket meddelats i frågor om tillstånd och andra meningen eller 43 § tredje

i frågor som avses i 8a§ andra stycket eller beslut i fråga om för-

eller tredje styckena har också bud vid vite enligt 51 § får överklakommuner och sådana lokala ar- gås hos kammarrätten. betstagarorganisationer som orga- Särskilda bestämmelser om överniserar arbetstagare i den verksam- klagande av beslut i frågor om

het som avses med beslutet. miljöskvddsavgift finns i 59—62 §§.

48a§ Statens naturvårdsverk får över-

klaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i8 a § andra eller tredje styc-

ket, 40 §. 41 § eller 43 § andra styc-

ket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och

i frågor som avses i 8 a§ andra

eller tredje styckena har också kommuner och sådana lokala ar-

betstagarorganisationer som orga-

niserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet.

48b§ Koncessionsnämnden skall i ett

överklagat ärende 1. hålla sammanträde eller besiktning, om det behövs för utredningen i ärendet,

2. ge de statliga och kommunala

myndigheter som har ett väsentligt

intresse att bevaka i frågan tillfälle

att yttra sig.

På nämndens handläggning i övrigt av överklagade ärenden tillämpas också II och 12 §§, I4 § tredje-femte styckena och 15 §. Till sammanträde eller besiktning skall

nämnden kalla klaganden och and-

ra parter samt de statliga och kom-

munala myndigheter som har ett

väsentligt intresse att bevaka i frågan. | Koncessionsnämnden skall med

eget yttrande överlämna ett över-

klagat ärende till regeringens pröv-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

ning, om omständigheterna är så-

dana som anges i6 § andra stycket,

om ärendet på annat sätt rör en

fråga av särskild vikt eller om sta-

tens naturvårdsverk begär det.

2 87

En särskild avgift (miljöskydds- En särskild avgift (miljöskydds-

avgift) skall utgå, om en föreskrift avgift) skall betalas, om en överträsom avses i 45 § första stycket 1—3 delse som avses i 45 8 första styc-

har överträtts och Överträdelsen ket I —3 har skert och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. I ringa fall skall ing- verksamheten. I ringa fall skall ing-

en avgift utgå. en avgift betalas.

Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.

58 § Om förfarandet vid koncessions- Om förfarandet vid koncessionsnämndens prövning av frågor om nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö- miljöskyddsavgift gäller utöver föreskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag reskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag vad som föreskrivs I 3—6 §§, 8- vad som föreskrivs i 3—6 §§. 8—

26 §§, 29 8, 30 §, 31 § första styc- 26 §§, 29 §, 30 8, 31 § första stycket, 32§ och 38-53 §§ förvalt- ket, 32 8, 38 §, 39 § och 41—53 §§

ningsprocesslagen (1971: 291). Där- förvaltningsprocesslagen vid skall vad som sägs om rätten (1971:291). Därvid skall vad som och länsrätt gälla koncessions- sägs om rätten och länsrätt gälla nämnden. I stället för de i 40 § koncessionsnämnden. nämnda lag angivna högsta vitesbeloppen får koncessionsnämnden

bestämma beloppen till högst fem-

tiotusen respektive etthundratusen kronor.

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgift eller om kvarstad

till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols dom

eller beslut.

Miljöskadeförsäkring

655 För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada enligt miljöska-

delagen (1986:225) skall det finnas

en försäkring (miljöskadeförsäk-

ring) med villkor som har godkänts

av regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer. Den

som utövar verksamhet som enligt

denna lag eller enligt föreskrifter

” Senaste lydelse 1987: 397.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88: 85

som har meddelats med stöd av lagen kräver tillständ eller anmälan

skall bidra till försäkringen med be-

lopp som framgår av tabeller som

har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i

förskott för kalenderår.

66 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare an-

ges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller sakskada som avses i

miljöskadelagen (1986:225)

1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,

2. om det inte kan utredas vem

som är ansvarig för skadan.

67 §

Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom trettio

dagar efter anmaning, skall försäkringsgivaren göra anmälan till till-

synsmyndigheten om betalnings-

försummelsen. Tillsyvnsmyndigheten får förelägga den betalnings-

skyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Et sådant föreläggande får inte överklagas.

68 §

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i 65 §.

Avgifter för myndighets verksamhet

69 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om sådana

avgifter.

Prop. 1987/88: 85

I. Denna lag träder i kraft, i fråga om 8.a & den I januari 1989 och i övrigt

den 1 juli 1989.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

3. Bidrag enligt 65 8§ skall för det andra halvåret 1989 betalas före den 1 september 1989.

2¶Förslag till Prop. 1987/88: 85 Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 9 § brottsbalken skall ha följande lydel-

se.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse & Å

Begär någon av grov oaktsamhet Begår någon av oaktsamhet en

en gärning som anges i 7 eller 8 §. gärning som anges i 7 eller 8 §, skall

skall han dömas för vårdslöshet han dömas för vårdslöshet med gift

med gift eller smittämne till böter eller smittämne will böter eller fäng-

eller fängelse i högst två år. else i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet be- Den som av oaktsamhet begår en går en gärning som avses i 8 a§ gärning som avses i 8 a § döms för

döms för vållande till miljöstörning vållande till miljöstörning till straff

till straff som anges I första stycket. som anges I första stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1989.

2 Riksdagen 1987!88. I saml. Nr 85

3 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälsoskyddslagen (1982: 1080)

dels att 23 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7a§ Värmepumpsanläggningar skall

inrättas och användas så att sanitär olägenhet inte uppkommer.

Värmepumpsanläggning för utvinning av värme ur mark, ytvatten

eller grundvatten får inrättas endast efter anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Om det be-

hövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet, får kommunen

föreskriva att det skall fordras till-

stånd av nämnden för inrättande av

en sådan anläggning inom kommu-

nen eller inom vissa delar av den-

na. Anmiälan eller tillstånd enligt

andra stycket fordras inte om vär-

mepumpsanläggningen kräver an-

mälan eller tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller vat-

tenlagen (1983: 291).

Ett tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anläggningen inte har påbörjats inom två

år.

238 Till böter döms den som uppsåt- Till böter döms den som med ligen eller av oaktsamhet bryter uppsåt eller av oaktsamhet bryter

mot 7 § andra stycket eller 12 § el- mot 7 § andra stycket, 7 a § andra

ler mot en föreskrift som meddeiats stycket eller 12 8 eller mot en före-

med stöd av denna lag samt den skrift som meddelats med stöd av som inte uppfyller villkor som med- denna lag samt den som inte uppfyldelats med stöd av 14 §. ler villkor som meddelats med stöd av 14 8. Ansvar enligt första stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan

ådömas enligt brottsbalken.

I. Denna lag träder i kraft den 1 jali 1989. 2. Anmälningsplikt enligt 7 a § andra stycket gäller även värmepumps-

anläggningar som inrättats eller påbörjats före ikraftträdandet. Anmälan skall göras snarast, dock senast inom tre månader från ikraftträdandet.

nämnden har fått kännedom om genom en anmälan eller en ansökan enligt hälsoskyddslagen (1982: 1080) eller miljöskyddslagen (1969: 387) eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av dessa lagar.

4¶Förslag till Prop. [987/88: 85 Lag om ändring i lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle

Härigenom föreskrivs att I $ lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 För alt motverka utsläpp i luften För att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får regeringen i av svavelföreningar får regeringen i fråga om fossilt bränsle som inne- = fråga om bränsle som innehåller

håller svavel meddela föreskrifter svavel meddela föreskrifter som som gäller förbränning, handel. = gäller förbränning, handel, överlåöverlåtelse eller import och som är = telse eller import och som är påkalpåkallade från miljöskyddssyn- = lade från miljöskyddssynpunkt eller punkt eller annan allmän synpunkt. — annan allmän synpunkt.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Miljö- och energidepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

: Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt,

Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R.

Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om miljöpolitiken inför 1990-talet

I Inledning

I min föredragning Jämnar jag en samlad redovisning av inriktningen av miljöpolitiken inför 1990-talet. Det är första gången som en sådan samlad redovisning lämnas. Miljöarbetet är till sin karaktär långsiktigt och griper på olika sätt in I flertalet sektorer i samhället. Mina ställningstaganden och

förslag bygger på den kunskap som finns tillgänglig i dag. Nya problem och möjligheter till åtgärder identifieras allteftersom kunskapen om tillståndet i

miljön förbättras och den tekniska utvecklingen fortskrider. Jag avser därför att senare följa upp och föra vidare de frågor som jag nu kommer att

behandla.

Naturvården intar av tradition en central roll i miljöarbetet. Jag lämnar

en utförlig redovisning av aktuella frågor om naturresurser och naturvård.

Under senare år har skyddet av miljön från olika slag av föroreningar kommit i fokus. I det följande behandlar jag fortsatta åtgärder mot luftför-

oreningar och försurning. Ett antal nya åtgärdsområden definieras också.

Dessa är åtgärder mot havsföroreningar, skyddet av ozonskiktet samt

åtgärder mot -miljöskador. Miljöskyddets regelsystem och organisation

behandlas, liksom det viktiga internationella samarbetet på miljöområdet.

Naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01) har avlämnat betänkan-

det (SOU 1983:56) Naturresursers utnyttjande och hävd. Betäkandet har remissbehandlats.

Nuvarande generaldirektör Allan Johansson avlämnade i augusti 1986

betänkandet (Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. Förvaltning, skötsel,

ekonomi. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i

detta ärende som bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En för-

teckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.2.

Statens naturvårdsverk har till regeringen i mars 1987 slutredovisat uppdraget att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård, den s.k. fjällutredningen. Materialet

redovisas i naturvårdsverkets utredning Naturvård i fjällen.

Statens naturvårdsverk har till regeringen överlämnat framställningar

frun, Gotska Sandön och Sånfjället, dels medgivande till visst intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.

För att följa upp handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen har regeringen givit stater.s naturvårdsverk i uppdrag att utreda frågan om avgasrening för lätta och tunga lastbilar resp. bussar. Naturvårdsverket redovisade uppdraget i mars 1987. I rapporten Lastbilar, bussar och renare luft föreslår verket att vissa bestämmelser införs beträffande avgasreningskrav för sådana fordon. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 4.1 fogas sammanfattningen i verkets rapport. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.2.

För att utarbeta ett konkret handlingsprogram för minskade kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar aviserades i handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen att naturvårdsverket och statens energiverk skulle få ett gemensamt utredningsuppdrag. Efter ett sådant uppdrag av regeringen redovisade verken sina förslag i januari 1987 i rapporten Mindre kväveoxider från förbränning. Som bilaga 4.3 till protokollet i detta ärende bör fogas kapitel 11 Slutsatser och förslag till handlingsprogram i verkens rapport. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.4.

Statens naturvårdsverk inkom i september 1987 till regeringen med en rapport benämnd Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurningen. Rapporten innehåller en uppföljnir:g av handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen. Syftet är att redovisa de insatser som har gjorts, ge en bild av försurningsläget och behoven av åtgärder samt lämna förslag till ett fortsatt åtgärdsprogram inkl. resurser. Rapporten har utarbetats av naturvårdsverket i samarbete med socialstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, statens energiverk, statens industriverk, fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen och statens livsmedelsverk. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet som bilaga 4.5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.6.

Statens energiverk och naturvårdsverket inkom i november 1987 med en kompletterande skrivelse med förslag till skärpta utsläppsnormer för anläggningar där fossila bränslen som olja eller kol förbränns. Avsnittet Sammanfattande slutsatser och förslag i skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.7. Även denna skrivelse har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.8.

Regeringen uppdrog i juni 1986 åt riksantikvarieämbetet att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för åtgärder för att minska skadeverkningarna av luftföroreningar och försurning på kulturminnen och i kulturmiljöer. Ämbetet överlämnade sitt förslag till ett sådant handlingsprogram till regeringen i juni 1987. Efter samråd med statsrådet Göransson får jag anmäla att hans förslag till handlingsprogram mot luftföroreningarnas effekter i dessa avseenden kommer att redovisas i den proposition om kultur- na LA miljövård som avses föreläggas vårriksdagen.

Vidare inkom naturvårdsverket i november 1987 med den redovisning av utsläppen äv försurande ämnen m.m. som verket har regeringens uppdrag att göra årligen.

Vid min behandling av skärpta avgaskrav på fordon kommer jag även att

ta upp introduktionsplanen för alternativa drivmedel och motoralkoholkommitténs förslag (SOU 1986:51t) Alkoholer som motorbränsle. Förslaget har remissbehandlats. En sammanfattning av kommitténs förslag och inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4.9.

En lägesredovisning beträffande introduktionsplanen för alternativa drivmedel bör fogas till protokollet som bilaga 4.10.

Statens naturvårdsverk har i samarbete med berörda myndigheter m. fl.

utarbetat ett förslag till en aktionsplan mot havsföroreningar, som Överlämnades till regeringen i maj 1987. Planen innehåller en sammanställning

av nuvarande kunskap om föroreningssituationen i de hav som omger

Sverige och belastningen av olika föroreningar från dels Sverige, dels

andra länder. Planen innehåller förslag till åtgärder för att minska utsläppen av framför allt svårnedbrytbara organiska ämnen, metaller och närsalter. Åtgärderna berör industrin, kommunerna och jordbruket. Planen innehåller också förslag om fortsatt arbete i internationella organ. Dessutom behandlar planen behovet av fortsatt forskning och övervakning av tillståndet och förändringarna i havsmiljön. En översiktlig beräkning av kost-

naderna för föreslagna åtgärder har gjorts av naturvårdsverket. En sam-

manfattning av naturvårdsverkets förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.1. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.2.

Regeringen uppdrog i december 1985 åt statens naturvårdsverk att full-

göra ett tidigare åt dåvarande produktkontrollnämnden lämnat uppdrag att följa utvecklingen vad gäller användningen av CFC i Sverige. Med CFC

avses halogenerade klorflourkarboner (eng. chlorofluorocarbons, CFC;

ofta också kallade freoner efter ett av mänga handelsnamn på dessa

ämnen). Verket skulle bl. a. redovisa vilka åtgärder som på kort resp. lång

sikt är möjliga att vidta för att minska användningen och utsläppen av CFC I Sverige samt möjligheterna att inom ovlika användningsområden ersätta CFC med andra ämnen. I maj 1987 överlämnade naturvårdsverket sin slutrapport till regeringen. Rapporten har remissbehandlats och notifierats i GATT och EFTA enligt Sveriges internationella åtaganden angående

tekniska handelshinder. En sammanfattning av naturvårdsverkets rapport samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av

remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.1 resp. 6.2.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund överlämnade i maj 1987 ett av dem gemensamt utarbetat program för begränsning av CFC-användningen och CFC-utsläppen. Programmet bygger på frivilliga åtaganden av de kommersiella användarna. Programmet har remissbehandlats. Programmet och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.3 resp. 6.4. |

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria i december 1987

CFC-användningen i Sverige skall kunna genomföras. Företaget Dow Chemical AB har vidare i en skrivelse i februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna att i sin' verksamhet avveckla användningen av CFC. Promemorian och skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga

6.5. Parallellt med de nationella svenska åtgärderna har frågan om åtgärder för att skydda ozonskiktet varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Detta har bl. a. resulterat i det s.k. Montrealprotokollet om ämnen

som bryter ned ozonskiktet.

Jag avser att i min föredragning ta upp bl. a. frågan om godkännande av Montrealprotokollet. Den engelska protokollstexten och en översättning till svenska av den bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende såsom

bilaga 6.6.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 27 juni 1985. tillkallade

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet en kommitté för att utreda hur ett fondsystem för kostnader för återställningsåtgärder och ersättning vid miljöskador borde vara uppbyggt. Kommittén antog namnet miljöska-

defondutredningen (ledamöter nurnera generaldirektören Arne Kardell, ordförande, samt riksdagsledamöterna Arne Andersson I Gamleby, Britta Hammarbacken. Ivar Virgin och Berit Löfstedt).

Kommittén avgav i maj 1987 betänkandet (SOU 1987:15) Miljöskadefond. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 7:1, de lagförslag som lagts fram i betänkandet som bilaga 7:2, samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 7:3.

I betänkandet (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd IH har miljöskyddsut-

redningen (ledamöter f. d. vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg, ordförande. numera generaldirektören Kjell A. Mattsson, riksdagsledamöterna Per Olof Håkansson och Maj-Britt Theorin, samt förutvarande riksdagsledamöterna Tage Adolfsson. Lars-Åke Larsson och Torkel Lindahl) lämnat förslag till ändringar i miljöskyddslagen (1969:387) avseende bl.a. äterställningsåtgärder. En sammanfattning av utredningens betänkande i hithörande delar samt motsvarande lagförslag i betänkandet och yttranden från remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga

7:4, 7:5 resp. 7:6.

Landshövdingen Sven Heurgren avlämnade i september 1987 betänkan-

det (SOU 1987:32) För en bättre miljö. |

Betänkandet innehåller en genomgång av nuvarande organisation samt arbetsfördelning och samverkan mellan olika parter på miljöskyddsområ-

det. Behovet av miljömedvetande, miljöhänsyn och förebyggande miljövårdsarbete betonas. Betänkandet presenterar förslag som främst syftar till att förbättra miljöskyddslagens tillämpning såväl från organisato-

risk synpunkt som med hänsyn till behovet av effektiva sanktioner. Förslag till ökade resurser för miljöskyddsarbete presenteras tillsammans med

ett förslag till finansiering. Dessutom behandlar betänkandet frågor om

kunskapsförsörjning och miljöforskning. En sammanfattning av betänkan-

som lagts fram i betänkandet bör fogas till protokollet som bilaga 10:2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna

och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10:3.

I en inom jordbruksdepartementet upprättad departementspromemoria "(Ds Jo 1985:3) Ändrad instansordning i miljöskyddsärenden har lämnats förslag till sådan ändring. Lagförslagen i promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10:4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10:5.

Regeringen beslöt den 28 januari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom miljö- och energidepartementet upprättade förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), lag om ändring i brottsbalken och lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080). De remitterade lagförsla-

gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Lagrådet har den 17 februari 1988 yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet

bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I min föredragning motsvarar avsnitten 4.4, 7, 8.5, 10.2, 10.3. 10.4, 10.5.

10.6, 10.11 samt 13 Specialmotivering protokollet från det sammanträde då regeringen beslöt att inhämta lagrådets yttrande. Lagrådet har i sitt yttrande i allt väsentligt godtagit lagförslagen. De erinringar som har framställts

är till övervägande delen av redaktionell art. I samband med att jag be-

handlar de olika sakfrågor och de enskilda paragrafer som berörs av

yttrandet tar jag upp lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar

jag lagrådets förslag och förordar alltså vissa ändringar i de remitterade förslagen. Vidare görs tillägg, som inte är av betydelse för lagförslagen, i

de delar i min föredragning som motsvarar remissprotokollet. Jag kommer

även att föreslå vissa ytterligare redaktionella ändringar.

Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder förts fram i skrivelser från organisationer, företag och enskilda personer.

Min föredragning kommer jag att disponera på följande sätt.

I avsnitt 2 behandlar jag inriktningen av miljöpolitiken.

I avsnitt 3 behandlar jag frågor om naturresurser och naturvård samt organisatoriska frågor som hör till naturvården.

I avsnitt 4 behandlas förslag om åtgärder för att komma till rätta med problemen med luftföroreningar och försurning.

I avsnitt 5 behandlas förslag om åtgärder för att åstadkomma en renare

havsmiljö.

I avsnitt 6 behandlas förslag om åtgärder för att skydda ozonskiktet och avveckla användningen av CEC.

I avsnitt 7 behandlas förslag om åtgärder mot miljöskador samt ett förslag till obligatoriskt försäkringssystem för miljöstörande verksamheter. Vidare redovisas arbetet med ett förslag om att rena Dalälven.

I avsnitt 8 behandlas vissa övriga miljöskyddsfrågor, bl.a. kemikalier. miljöfarligt avfall, rötslam. radon. regionala miljöfrågor, vägtrafikbuller

och värmepumpar.

I avsnitt 9 behandlas det internationella miljösamarbetet och ett förslag om inrättande av ett internationellt miljötekniskt institut.

dande myndigheternas arbete bör organiseras.

I avsnitt 11 redovisar jag min syn på ekonomiska styrmedel på miljöområdet. |

I avsnitt 12 redovisar jag vilka lagförslag som har upprättats och som jag föreslår skall ingå i propositionen. Specialmotivering till lagförslagen lämnar jag i avsnitt 13. |

Min hemställan på andra punkter än de som avser anslagsfrågor föreligger I avsnitt 14.

Frågor om anslag för budgetåret 1988/89 behandlas i avsnitt 15.

Miljöpolitikens inriktning

Mina ställningstaganden i sammandrag: e Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna. e En god miljö är en förutsättning för en fortsatt positiv välfärdsutveckling. De kostnader som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader

som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå.

Kostnaderna för uppkomna skador bör bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna.

e Miljöarbetet har på många områden gett goda resultat, men natu-

rens avtagande motståndskraft och nya miljöhot gör att arbetet måste vidareutvecklas. Miljöarbetet skall präglas av en helhets-

syn och långsiktighet.

e En effektivare miljöorganisation och miljölagstiftning samt fördjupade kunskaper om' sambanden mellan miljöföroreningar och ekosystemens tålighet är viktiga förutsättningar för att väsentligt

förbättra miljön. Verksamheter med miljöeffekter måste anpas-

sas till vad människor och naturen tål. e Sverige måste ta en fortsatt aktiv del i det internationella miljösamarbetet. Sverige måste vara berett att på särskilt viktiga

områden gå före och vara pådrivande. Det internationella miljö-

samarbetet måste ske parallellt med arbetet här hemma. e Det fortsatta miljöarbetet, utbildning och information m.m. ger en ökad miljömedvetenhet. Den ökade medvetenheten kan genom val av bl.a. livsföring och konsumtion få stor betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet.

2.1¶Utgångspunkter

Miljöförstöringen har på det globala planet skapat en överlevnadskris för mänskligheten. I Sverige är hoten om skogsdöd och förgiftning av grundvattnet några skäl till att miljön för många människor har blivit en av

de viktigaste framtidsfrågorna. - Miljöförstöringen har på många områden gått så långt att många männi-

skor rent fysiskt kan förnimma dess effekter. Jag tänker på dem som med oro finner att skogen inte längre verkar ha samma motståndskraft mot alla

de föroreningar som år efter år faller ned från luften, på dem som finner att deras favoritsjöar inte längre ger någon fisk men också på de många människor som får sin nattsömn förstörd av trafikbuller eller som drabbas

av sjukdomar beroende på dålig arbetsmiljö. :

Ett av skälen till att effekterna av miljöföroreningarna nu tilltar är att motståndskraften mot olika föroreningar i vissa fall är på väg att bli

förbrukad. Vi har enligt min mening nått en punkt där vi på ett helt annat sätt än tidigare är skyldiga att ta reda på vilka långsiktiga effekter på miljön

som kan förväntas och att anpassa våra beslut på ett sådant sätt att vi får

viktigare faktor vid olika typer av beslut. Den måste därför genomsyra alla samhällssektorer. Olika verksamheter måste rymmas inom gränsen för vad människan och naturen tål.

Regeringens beslut att inrätta ett särskilt departement med ansvar för miljöfrågorna är ett konkret uttryck för det allvar som måste tillmätas dessa frågor. Det markeras ytterligare av alt departementet har givits en pådrivande och samordnande roll inom regeringskansliet.

Den kompetens och handlingskraft som finns i den svenska miljövårdsorganisationen har byggts upp under en längre period. Vi har sålunda under de senaste decennierna fört en systematisk och aktiv miljöpolitik med hjälp av bl. a. lagstiftning och organisatoriska åtgärder.

Den nuvarande miljövårdsorganisationen började byggas upp under den senare delen av 1960-talet. Statens naturvårdsverk inrättades år 1967 och koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades år 1969 för tillståndsprövning av miljöstörande anläggningar. I samband med 1971 års partiella länsstyrelsereform fick länsstyrelsernas naturvårdsenheter en viktig roll i den regionala utvecklingsplaneringen. År 1986 inrättades en särskild myndighet för kemikaliefrågor, kemikaliginspektionen.

Redan under 1900-talets början hade det tagits väsentliga initiativ på bl. a. naturvårdens, vattenvårdens och hälsoskyddets områden. Mycket av det kunnande och det engagemang som under årens lopp har kommit till uttryck i miljöpolitiken kan sägas ha ett ideologiskt ursprung i den klassiska naturvården. Dagens naturvård syftar ytterst till att bevara grunden för allt levande. En förutsättning härför är bl. a. att artrikedom och mångfald kan tryggas. Naturvården är således en viktig del i miljöpolitiken. Känslan för naturen och det levande landskapet har alltid varit stark i Sverige. I värden av miljön finns också en viktig kulturell dimension. Vi måste ta till vara de värden i bebyggelse och landskap som skapats av tidigare generationer liksom också möjligheterna för vår egen generation att ge nya bidrag.

I takt med tilltagande industrialisering och omvandling av samhället har begreppet miljövård fått cen mer omfattande innebörd. Miljöpolitiken är i dag till stor del inriktad mot åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningen av luft, mark och vatten.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att arbetsmiljön är en viktig del av vår miljö och att sambandet mellan den yttre och inre miljön är starkt. Kampen för att skapa ett arbetsliv där människan inte behöver riskera sin hälsa har pågått i' generationer. När det gäller arbetsmiljön togs viktiga reforminitiativ i ett tidigt skede. Arbetarskyddsstyrelsen inrättades år 1972. För att ytterligare främja forskning, utbildning och dokumentation inom området inrättades den I juli 1987 institutet för arbetsmiljöforskning. Även socialstyrelsen har en viktig roll i miljöarbetet. Styrelsen är central tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården och hälsoskyddet (miljömedicinen). Statens miljömedicinska laboratorium (SML) bedriver långsiktig forsknings-, utvecklings- och utbildningsverksamhet inom den fysikaliska och kemiska miljömedicinen samt hälsovården.

Lagstiftningen är ett viktigt styrmedel i miljöpolitiken. De viktigaste

lagarna på miljöområdet är naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen

(1969:387) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det arbete för en förbättrad hushållning med mark och vatten som sker i samband med den fysiska riksplaneringen har kommit till uttryck i lagen (1987:12) om hus-

hållning med naturresurser m.m. Även lagstiftningen på andra områden

har varit viktig i detta sammanhang. Jag syftar på bl. a. ädellövskogslagen (1984:119) samt på de s.k. hänsynsregler som numera ingår i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvårdslagen (1979:429). I sammanhanget vill jag erinra om ett förslag till kulturminneslag som

statsrådet Göransson inom kort kommer att anmäla i en proposition om kulturmiljövård.

Beslut om lagstiftning, organisation och resurser har åtföljts av väsentliga insatser för bl.a. forskning och teknikutveckling. Dessa insatser har varit av avgörande betydelse för möjligheterna att komma till rätta med miljöproblemen. Genom ett omfattande reformarbete har vi lagt en stabil grund på miljöpolitikens område. Arbetsmiljön har reformerats. För hushållning med mark och vatten påbörjades en landsomfattande fysisk riksplanering som lagt grunden för den nya naturresurslagstiftningen. Genom naturvårdslagen har stora markområden säkerställts för rekreation och

naturvård. Bl.a. har många stränder skyddats från exploatering. Till-

ståndsplikt har införts för täkt av naturresurser som matjord, torv och grus. Ädellövskogen har fått ett bättre skydd genom ädellövskogslagen. Möjligheterna alt av naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har förbättrats genom en särskild hänsynsregel i skogsvårdslagen. Industriell verksamhet prövas enligt miljöskyddslagen innan ny- eller ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar för att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts. Ett program för begräns-

ning av svavelhalten i eldningsolja har också genomförts, liksom bestäm-

melser om obligatorisk avgasrening och minskad blyhalt i bensin. DDT och vissa andra klorerade kolväten har förbjudits och ett omfattande program för omhändertagande av kemiskt avfall har genomförts.

På många områden har den ansvarsfördelning som råder i vårt land mellan samhällsinstitutioner och näringsliv effektivt bidragit till att skapa förutsättningar för en ökad hänsyn till miljön. Jag har med stor tillfredsstälielse noterat att såväl näringslivets organisationer som enskilda företag nu bedriver ett intensivt arbete för att formulera särskilda miljöprogram för sin verksamhet. I miljöarbetet deltar också de fackliga organisationerna som ofta har ett omfattande engagemang och sakkunskap i frågor som rör den inre och yttre miljön.

Det intensiva miljöarbetet har på många olika områden gett goda resultat

bl.a. genom minskade industriella utsläpp av olika miljöstörande ämnen. Det är ett ofta förbisett faktum att de svenska utsläppen av svaveldioxid till

luften trots en starkt ökad produktion har minskat med ca 70 Z sedan

början av 1970-talet. Samma positiva utveckling kan noteras för många andra ämnen. Det gäller t.ex. utsläppen av stoft, kolväten, kvicksilver, kadmium och bly som har minskat kraftigt sedan 1960-talets slut fram till i dag.

Våra insatser hittills ger oss dock ingen anledning att slå oss till ro. BI. a.

är det viktigt att slå fast att våra egna insatser inte är tillräckliga för att

minska hoten i Sverige. Det kan illustreras med beräkningar som visar att även om svavelutsläppen i Sverige till mitten av 1990-talet skulle minska

med 85 46 blir minskningen av det totala svavelnedfallet kanske bara

ca 35 76. :

Vad jag nyss har sagt om att motståndskraften mot olika föroreningar

och miljögifter i många fall är på väg att minska gör -tillsammans med

uppkommande nya hot mot miljön - att miljöpolitiken måste vidareutvecklas om människors rätt till en god miljö skall kunna tryggas. Vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande utveckling. Kommande generationers tillgång till en god miljö är beroende av alt vi lyckas lägga grunden för en uthållig utveckling.

Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande, hoten mot miljön

märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp av bl. a. koldioxid samt nedbrytningen av stratosfärens ozonskikt, beroende på

främst utsläpp av s.k. freoner (klorfluorkarboner, CFC) och haloner. Dessa globala miljöhot kan undanröjas bara om en internationell enighet nås om en strategi för hur de skall minskas.

KemikalickontroHen är en del av miljöarbetet. Den skall syfta till att få en sådan användning av kemikalier att hälsa och miljö inte skadas. Hälsooch miljöaspekterna måste beaktas både vid yrkesmässig användning och vid konsumentbruk av olika produkter.

Bland andra allvarliga miljöhot med internationella dimensioner märks försurningen. som i många länder har fört med sig bl. a. allvarliga -rubbningar i levnadsbetingelserna.

Försämrade produktionsbetingelser i både mark och vatten kan komma

all påverka såväl råvarutillgången för främst skogsindustrin som kvaliteten på våra livsmedel. Stora aktuella miljöfrågor är även föroreningen av hav och grundvatten.

Av de exempel på allvarliga miljöfrågor som jag här har gett framgår tydligt att det internationella miljösamarbetet har en utomordentligt stor betydelse.

Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i det internationella miljösamarbetet. Världsmiljökonferensen år 1972 i Stockholm var en startpunkt av strategisk betydelse för detta arbete. Sverige föreslog vid 1987 års gencralförsamling att en ny världsmiljökonferens bör övervägas och förklarade sig i det sammanhanget vara berett alt stå som värd för en sådan konferens.

om det är ett allmänt önskemål bland andra FN-stater.

Våra erfarenheter är att det internationella miljöarbetet måste drivas

med konsekvens och uthållighet. Exempel på frågor som på svenskt initia-

tiv har drivits till resultat är åtgärder mot försurning och insatser för att minska användningen av miljö- och aälsofarliga kemiska ämnen som t. ex.

DDT, PCB och CFC. Arbetet med att ta fram vetenskapliga och tekniska

beslutsunderlag i kombination med agerande i ett stort antal internationella organisationer är i hög grad långsikiigt. Resultaten får ofta bedömas i ett tidsperspektiv av flera decennier.

Numera har 21 stater skrivit under protokollet om en 30-procentig

minskning av svavelutsläppen mellan åren 1980 och 1993. Flera länder har gjort åtaganden som går längre. Men det räcker inte för att nå ned till en tolerabel nivå. Sverige kommer därför att gå vidare med att i de internationella förhandlingarna föreslå ytterligare utsläppsminskningar. Förhandlingar om minskade utsläpp av kväveoxid har påbörjats. Målet är att

komma ned till en nivå som motsvarar vad människan och naturen tål.

Som ett första steg eftersträvas att utsläppen av kväveoxider skall minska med 30 Ze fram till år 1995. Jag kommer strax att presentera strategin för programmet mot luftföroreningar och försurning.

Arbetet med miljöfrågorna 'har lärt oss att det internationella och det nationella arbetet måste gå hand i hand. Om så sker, finns det också enligt

min mening goda förutsättningar för att en målmedveten kamp mot miljö-

hoten skall ge resultat. Allt fler länder i världen hart. ex. fått en ökad insikt

om allvaret i miljöproblemen. Vi har också i dag en vida större samlad kunskap än tidigare om hur ckosystemen påverkas av olika föroreningar.

Särskilt i industriländerna finns det en stor potential för utveckling av ny,

miljövänlig teknik. Ökade kunskaper och ett starkt ökande miljömedvetan-

de är faktorer som kan få stor betydelse för en positiv miljöutveckling. Vår generation riskerar att förbruka resurser i en omfattning som kan hota mänsklighetens framtida försörjning. Det är därför enligt min mening viktigt att slå fast att en ekonomiskt gynnsam utveckling i ett långsiktigt

perspektiv förutsätter en miljö som kan svara för en uthållig produktion av livsnödvändiga näringsämnen och andra nyttigheter och som kan utgöra

acceptabla livsmiljöer för både människor, djur och växter. Vi måste också -liksom andra industriländer- anpassa våra krav och verksamheter så att

den tredje världens länder får reella utvecklingsmöjligheter.

Miljöproblem kan långsiktigt undvikas endast om de förebyggs. Det är i de allra flesta fall dyrare att vidta åtgärder som framtvingas i efterhand. Jag vill till detta foga att kostnader för miljöskydd m. m. inte får begränsas till att gälla enbart direkta kostnader i samband med konkreta investeringar. Även avsaknaden av eller uppskjutandet av insatser bör många gånger beaktas i kostnadsbedömningarna. De kostnader för nödvändiga miljöåt-

gärder som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande

till de olägenheter och kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen skulle tillåtas fortgå. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. Den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidare svara för kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna. Statliga bidrag är inte aktuella annat än i undantagsfall. Denna princip — Polluter Pays-Principle, -PPP- lades ur-

sprungligen fast vid OECD:s rådsmöte år 1972.

En avgörande faktor för fortsatt framgångsrika insatser är en effektiv

miljövårdsorganisation. För att få ett bra underlag inför fortsatta beslut på detta område bemyndigade regeringen mig att tillsätta utredningen om

miljövårdens organisation. Utredningens betänkande (SOU 1987:32) För en bättre miljö utgör ew viktigt underlag för mina överväganden rörande organisationsfrågor inom i första hand miljöskyddsområdet. Jag har vidare

tagit initiativ till en översyn av naturvårdsverkets verksamhet. Även kemi- 31

kalieinspektionens hittillsvarande verksamhet utvärderas. Inom natur-

vårdsområdet redovisar jag en översyn av naturvårdsförvaltningens orga-

nisation. Jag avser slutligen att föreslå regeringen att en översyn görs av

naturvårdslagen.

För att miljöarbetet skall bli framgångsrikt är det viktigt att alla tar sitt

ansvar. Det är således inte bara de beslut som Fattas av samhällsorgan och företag som får betydelse för miljön. Även folkrörelserna och andra ideella organisationer har en viktig roll. Deras insatser har verksamt bidragit till att miljövårdens positioner har kunnat flyttas fram. Jag vill också framhålla

att ett ökat miljömedvetande genom den enskilde medborgarens livsstil, konsumtionsval och handlande i övrigt har en stor betydelse i arbetet för en bättre miljö. |

En ny inriktning av det miljöpolitiska arbetet bör utgöra en väl avvägd kombination av akuta och mera långsiktiga eller strukturella insatser. För vissa regioner behövs särskilda, samlade åtgärder. Vidare är det nödvändigt att vidga det internationella miljösamarbetet och att stärka miljöorganisationen.

2.2¶Tillståndet i miljön

Det pågår i dag på många håll i världen en omfattande rovdrift av olika

naturtillgångar. Särskilt allvarligt är att de förnybara naturresursernas avkastning minskar eller i vissa fall upphör samtidigt som en växande

befolkning kräver mera vatten, föda och bränsle. Många frågor har upp-

märksammats internationellt och blivit föremål för konferenser m.m. i

FN:s regi. Det gäller t.ex. miljöförstörelsen, livsmedelsförsörjningen, .

ökenspridningen och vattenförsörjningen.

Avverkningen av tropiska och subtropiska skogar sker i dag i en sådan takt att de riskerar att vara utplånade inom ett halvt sekel. Regnskogen — det mest produktiva ekosystemet som har existerat under miljoner år — är starkt hotad i delar av Afrika, Asien. Sydamerika och i Oceaniens övärld. Om regnskogen skulle försvinna, försvinner också mängder av växt- och djurarter.

Skogens ekosystem har en centra: betydelse för andra system. Skogen magasinerar och fördelar vatten till växter och djur. Uthuggning, brist på

bränsle och överbetning öppnar möjligheter för en markförstöring som kan

medföra klimatförändringar och oförmåga att behålla vatten, med både

långa torrperioder och översvämningar vid skyfall som följd. Ökenspridningen pågår nu i en sådan takt att varje år ca 6 milj. ha jordbruksmark omvandlas till öken. Det motsvarar ungefär en dubbelt så stor yta som den svenska åkerarealen. Torkkatastrofen i Sahelprovinsen i Afrika visar hur denna process slår mot redan tidigare hårt drabbade människor.

Ett stort antal djur- och växtarter utrotas nu varje år i världen. Ungefär

1000 högre däggdjur och kanske upp till 50 000 kärlväxter, dvs. blom- och

ormbunksväxter, anses vara hotade. Då är de s. k. lägre djuren och växter-

na inte medräknade. Genetiska resurser i form av vilda växter och djur

vilka kan ha stor betydelse för 1. ex. framtida växtodling och medicinfram-

av naturen.

Ensidiga satsningar på alltför snabbt förädlade spannmålssorter som för en hög avkastning är beroende av konstgödsling, kemiska bekämpningsmedel och andra kemikalieinsatser kan ge till resultat att jorden på längre sikt slår tillbaka med avtagande avkastning och i värsta fall obrukbarhet. Allt för intensiv odling på marginella jordar bidrar till att förstöra det växttäcke som skyddar matjorden mot bl. a. vind- och vattenerosion.

Tillgången på vatten är en av världens stora resursfrågor. Våtmarker, skogar, sjöar och floder är viktiga komponenter i vattnets kretslopp. De är också viktiga för livsmedelsförsörjningen: Mycket talar för att tillgången på dricksvatten blir en viktig framtidsfråga i stora delar av världen. Utsläpp av föroreningar, fördämningar, olämpliga dräneringar och' bevattningssystem kan medföra oreparabla rubbningar i i vattnets kretslopp och därmed i ekosystemen.

Världshaven och deras kustzoner har utsatts för både utsläpp av föroreningar och överfiskning. Storskaliga fångst- och produktionsmetoder har medfört att flera djurarter har förts till randen av utrotning. Kvotering av fångster har blivit nödvändig i allt flera havsområden. Havet hotas också av en tilltagande nedsmutsning, där inte minst oljeutsläpp. giftdumpning och nedskräpning har gett allvarliga effekter.

Även förhållandena i atmosfären ger anledning till oro. Pågående nedbrytning av ozonskiktet leder till ökande risker för hudcancer och till skador på vegetationen. En högre halt koldioxid i atmosfären medför vidare — enligt den s. k. växthusteorin — en höjning av jordens medeltemperatur. Koldioxid är den viktigaste växthusgasen. Även metan, dikväveoxid. CFC samt ozon har motsvarande egenskaper. Dessa gasers sammanlagda effekt är ungefär lika stor som koldioxidens.

Försurningen orsakas av främst utsläpp av sura svavel- och kväveföreningar som härrör från eldning med fossila bränslen och från industriprocesser. Utsläpp av kolväten har stor betydelse för växtskador, särskilt i kombination med andra ämnen såsom t. ex. kväveoxider. |

Under 1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områden. Också i Sverige har skog skadats. Både försurningen av skogsmark och de direkta effekterna av luftföroreningar på trädens kronor medverkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel- och kväveföreningarna, bl. a. fotokemiska oxidanter, anses vara av betydelse i denna process. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplicerade reaktioner, där bl.a. kväveoxider och kolväten medverkar. Utsläpp från bilar och förbränningsanläggningar är de huvudsakliga källorna. Oxidanterna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan luft med starkt förhöjda halter av bl.a. ozon föras in över Skandinavien från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i Sverige beror således på utsläpp av svavel. kväveoxider och kolväten i både Sverige och övriga Europa.

De kväveföreningar som släpps ut till luften har inte bara stor betydelse för försurning och skogsskador. De påverkar även haven. Ungefär en

tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet härrör direkt a '

3 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85

haven via vattendragen eller som läcker ut från marken också ursprungligen utgörs av kväveföroreningar från luften. |

Sverige delar hav med många andra länder, vilkas utsläpp påverkar havets miljökvalitet. Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör mellan 10

och 206 av den samlade belastningen på Östersjön. Åtgärder i Sverige

mot dessa föroreningar har därför stor betydelse särskilt för områdena nära kusten. Nya data tyder på att Sveriges andel av utsläppen minskar.

För att långsiktigt komma tillrätta med problemen i centrala Östersjön är

det nödvändigt att även övriga länder runt Östersjön skärper kraven på de verksamheter som svarar för föroreningarna. Sverige deltar därför aktivt i

det internationella samarbetet för att skydda havsmiljön.

Utsläppen av närsalter och syreförbrukande organiskt material medför

att balansen i många vattensystem rubbas. Utsläppen av kväve har ökat

sedan 1970-talet. Jordbruket svarar för en mycket stor del av kvävebelastningen på naturmiljön. Utlakningen av kväve orsakar ökad växtproduktion i vattendrag, sjöar och hav. Balansen rubbas, artsammansättningen förändras. I extrema fall kan det leda till fiskdöd genom syrebrist som kan uppstå vid nedbrytningen av organiskt material. Inom vissa odlade sandjordsområden i södra Sverige har utlakningen av kväve lett till så höga nitrathalter i grundvattnet att detta blivit olämpligt som dricksvatten och

för små barn ibland hälsovådligt.

Tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med giftetfekter, t. ex. klorerade kolväten, påverkar miljön på ett mycket allvarligt sätt. Bl.a. kan

försurningen leda till utlakning av olika metaller så att giftverkan uppstår

på organismerna. Tungmetallutsläpp förekommer från främst järn-, ståloch metallverk, gjuterier och ytbehandlingsindustrier. Även vid förbränning av fossila bränslen frigörs stora mängder tungmetaller.

Kadmium i gödselmedel, bly i tensin och utsläpp av dioxin till luft är

exempel på s.k. diffus spridning som i hög utsträckning påverkar den lokala miljön på många orter.

Problemen med tungmetallerna hänger samman med att metaller som kommer in i en organism inte avsöndras tillräckligt effektivt. Ju högre upp i näringskedjan en organism återfinns, desto större är riskerna att en successiv lagring leder till koncentrationer som kan medföra nedsatt eller helt avstannad reproduktionsförmåga, sjukdomar och i vissa fall ge direkt dödliga effekter. På liknande sätt sker anrikningen av klorerade kolväten

såsom DDT och PCB, liksom av nånga andra kemiska ämnen, vars användning ännu inte har reglerats. Anrikningen av tungmetaller och andra svårnedbrytbara ämnen har lett

till svartlistning av vissa vattenområden. Utsläppen av PCB och liknande svärnedbrytbara klorföroreningar med stark giftverkan från massaindu-

strin till Östersjön är särskilt allvarliga. Fortsatta stora utsläpp med åt-

följande förgiftning av Östersjön kun få mycket allvarliga konsekvenser för yrkesfisket. Ett annat väl känt exampel på miljöförstöringens effekter är

den kraftiga minskningen av antalet havsörnar som skedde under 1960-ta-

let.

Den hastigt ökande användningen av kemiska produkter har orsakat 34

problem i den yttre miljön och för människornas hälsa. Problem har uppstått både i samband med tillverkningsprocesser och när kemikalierna och produkterna har nått avfallsledet. Utvecklingen och användningen av

och hälsorisker som kan uppkomma.

Det svenska kulturlandskapet har förändrats kraftigt. Genom strukturomvandling och specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer

och miljöer nästan helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet så väsent-

liga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängsmarkerna har i regel förts över till åkrar eller till skogsproduktion. De lövklädda beteshagarna, som många upplever som ett nationellt särmärke, har blivit alltmer sällsynta

beroende på minskad djurhållning och på att mjölkkor och köttdjur i större utsträckning hälls inomhus eller får beta på vallodlingar. Dagens odlings-

landskap domineras på många håll av stora åkrar som brukas med rationell odlingsteknik, ofta med omfattande användning av gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder. Ett flertal växt- och djurarter hotas till följd av förändringarna i odlingslandskapet. Möjligheten att förstå hur det äldre agrarsamhället fungerade har också minskat.

Det moderna skogsbruket påverkar naturmiljön genom ofta likformiga, högproduktiva bestånd av framför allt gran och tall. På samma sätt verkar

produktionshöjande åtgärder, såsom utdikning av våtmarker och nyttjande

av främmande trädslag som contortatall m.m. Naturtyper som urskogar. ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb takt och har i vissa områden redan försvunnit.

Jag kommer strax att redogöra för hur jag anser att vi tillsammans med

andra länder bör verka för att söka nå en samsyn över nationsgränserna när det gäller de komplicerade, ofta världsomspännande, system och strukturer som bestämmer utvecklingen så att hänsyn till miljön tas i ökad utsträckning. Jag kommer också att redovisa mina förslag till åtgärder

avseende problemområden i värt eget land.

Jag går nu över till att närmare redogöra för min syn på frågor om mål och arbetssätt, miljövårdsorganisationen, det internationella miljösamarbetet samt miljömedvetandets betydelse för en framgångsrik miljöpolitik.

2.3¶Miljöarbetet

Miljöpolitiken syftar till att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö

nu och i framtiden. Viktiga inslag är att förebygga miljöstörningar och där

sådana uppkommer begränsa dem samt att återställa skadad miljö. Varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår

och att lösa de problem som redan föreligger. Kostnaderna för att minska

miljöskadorna och att åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som har orsakat eller orsakar skadorna.

En aktiv miljöpolitik har en avgörande betydelse för vår samlade välfärd, ekonomi och sysselsättning. Miljöfrågorna har därför en självklar ställning inom välfärdspolitiken. Även kommande generationer måste kunna garanteras rätten till en god miljö, vilken är grundläggande för en hög levnadsnivå och god livskvalitet. [Se] nn

Miljöpolitiken har ett starkt komplement i naturresurspolitiken. Enligt naturresurslagens inledande bestärnmelser skall sålunda marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ckologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Arbetet med att förbättra miljön i arbetslivet är viktigt. En väl fungerande tillsynsverksamhet är därvid av utomordentligt stor betydelse.

Miljöpolitiken måste utifrån en helhetssyn bedrivas sektorövergripande. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter samtidigt att miljöhänsynen integreras I utvecklingsplaner för olika samhällsområden. Varje samhällssektor har således ansvaret för att förhindra att nya miljöskador uppstår och för att lösa de problem som redan föreligger.

Miljömål i olika sektorer

För vissa sektorer har särskilda miljömål för verksamheten ställts upp.

För biståndspolitiken föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 5) att en framsynt hushållning med naturresurserna och omsorgen om miljön i mottagarländerna skall tillkomma som mål.

För trafikpolitiken har regeringen i propositionen 1987/88:50 Trafikpolitiken inför 1990-talet angett att ett av de allra viktigaste målen är att, genom såväl omedelbara som långsiktiga åtgärder, kraftigt begränsa trafikens miljöpåverkan. Ett annat viktizt mål är att minska energiförbrukningen inom transportsektorn.

För jordbruket anges i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer (prop. 1984/85:166. JoU 33, rskr. 393) att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Jordbruket skall i möjlig utsträckning använda miljövänliga odlingsmetoder och i rimlig utsträckning bedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värdefulla delar av flora och fauna i odlingslandskapet.

För skogsbruket gäller att verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med de övergripande samhällsmålen bl.a. för miljöpolitiken och i samspel med andra samhällssektorer. Skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till skogens betydelse som livsmiljö för växter och djur, inverkan på vattenbalansen och möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation (prop. 1978/79:110, JoU 30, rskr. 387).

För fiskeripolitiken gäller som utgångspunkt bl.a. en god hushållning och cen väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och vård av fiskevattnen (prop. 1984/85:143, JolJ 32, rskr. 298).

De övergripande målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var de bor i landet tillgång till arbete, service och en god miljö. Regeringen har nyligen beslutat om en utredning (Dir. 1987:48 ) rörande regionalpolitikens inriktning m. m., varvid en viktig uppgift blir att utveckla det mål om en god miljö som anges I regionalpolitiken.

Även för industripolitiken och näringspolitiken är kopplingen till miljöpolitiken påtaglig genom de regler för prövning av olika verksamheter som har ställts upp. Jag syftar på den prövning som bl.a. sker enligt miljöskyddslagen och i förekommande fall enligt naturresurslagen. Jag vill i 36

detta sammanhang erinra om att regeringen i oktober 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonderna i fortsättningen kan användas för insatser för att förbättra miljön. Utanför.de särskilda stödområdena skall investe-

ringsfonderna bara få användas till miljöförbättrande investeringar och

insatser. r

Enligt riktlinjerna för energipolitiken (prop. 1984/85:120, NU 30, rskr. 362) skall samhällets och industrins behov av en billig och säker energiför-

sÖrjning tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning

är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall

främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid

användning och utveckling av all energiteknik.

Jag vill också framhålla att kulturpolitiska mål för tillvaratagande av

kulturvärden i den yttre miljön inom kort kommer att föreslås i en proposition om kulturmiljövård.

I min anmälan till årets budgetproposition har jag framhållit att det för samhällssektorer med stor miljöpåverkan kan behöva övervägas ett system med fortlöpande redogörelser för sektorns resursanvändning och

inverkan på miljön och att en sådan ansats är ett sätt att mera konkret finna :

former för att väga in ekologiska hänsyn i beslutsprocessen.

En första ansats bör därvid vara att utredningar som rör verksamheter av betydelse för miljön i sina direktiv regelmässigt åläggs att behandla relevänta miljöaspekter. .

För att miljöproblemen mera långsiktigt skall kunna angripas på ett

framgångsrikt sätt är det viktigt att olika verksamheters resursanvändning och miljöpåverkan analyseras. Härigenom fås förutsättningar för övergri-

pande beskrivningar av miljöeffekter och resursanvändning — miljökonsekvensbedömningar. Sådana bedömningar bör göras innan större föränd-

ringar av verksamhetsinriktning eller policy inom en viss sektor beslutas. På så sätt kan de sannolika följderna av en viss aktivitet liksom tänkbara

alternativa lösningar åskådliggöras och beaktas i ett tidigt skede av plancringsprocessen. I viss utsträckning tillämpas redan ett sådant synsätt. Enligt en nyligen vidtagen ändring i väglagen (1971:948) skall sålunda även miljökonsekvenserna redovisas i arbetsplanerna för vägbyggen. Regeringen har också i sin nyligen framlagda trafikpolitiska proposition (prop. 1987/88:50) angett att ett motsvarande utvecklingsarbete skall ske i övriga trafikgrenar. Vidare har regeringen i propositionen angett att luftfartsver-

ket, statens järnvägar och sjöfartsverket bör få i uppdrag att i samråd med

naturvårdsverket redovisa respektive trafikslags miljöproblem och ge för-

slag till åtgärder. Jag har erfarit att industriministern har för avsikt att

återkomma till regeringen med förslag om att ge industriverket i uppdrag att utreda konsekvenserna för industriföretag och branscher av miljövårdsarbetet. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avses få ett motsva-

rande uppdrag när det gäller förutsättningarna i form av tekniskt kunnande

och FoU i miljövårdsarbetet. Resultaten av givna och planerade uppdrag kan ge viktiga praktiska erfarenheter för andra sektorer. Jag vill i detta sammanhang också erinra om verksförordningen (1987:1100) enligt vilken myndighetschefen i sin strävan att se till att verksamheten bedrivs författ- 37

miljön.

En viktig förutsättning för en långsiktig hushållning med naturresurser

och miljö är att kartlägga de totala resurserna samt att planera och följa

användningen av dem. Riksskogstaxeringen och skogsstyrelsens s.k.

prognosverksamhet är exempel på detta. Det kan också gälla grundvatten, grusresurser, stränder för friluftsliv, närrekreationsområden och våtmar-

ker. Det är vidare angeläget att beakta de för naturvård och friluftsliv

särskilt värdefulla mark- och vattenområden som nu preciseras i samband

med arbetet i anslutning till bl. a. naturresurslagen.

Miljöproblemen har ofta regional karaktär. Som exempel vill jag nämna

försurningen av mark och vatten sam särskilt hårt har drabbat södra och sydvästra Sverige. Andra exempel är miljön i våra större städer och orter

med tung industri. föroreningarna i Ringsjön och Laholmsbukten samt

Dalälven. Enligt min mening kommer i framtiden behovet av regionala miljöanalyser och program att öka. Det innebär att miljöfrågorna kommer att få en ökad vikt i den statliga länsförvaltningen. Det är därför angeläget att länsstyrelserna analyserar och redovisar det regionala miljötillståndet.

Det bör i sammanhanget erinras om att länsstyrelserna redan i dag förfogar över en årlig rapportkanal när det gäller tillståndet i länet. De länsrapporter som 1 dag översänds till industridepartementet och som i

flertalet fall begränsas till en redovisning av skilda regionalpolitiska frågor

bör enligt min mening kunna få en något vidgad uppläggning. Vissa länsstyrelser använder redan länsrapporterna för att även redovisa aktuella

miljöfrågor. Detta bör i fortsättningen gälla som en regel. Länsrapporten

bör således kunna utgöra en informationskanal mellan regeringskansliet, berörda förvaltningar och allmänhe:en.

Jag återkommer senare till de regionala frågorna (avsnitt 8.4).

2.4¶Organisationsfrågor m. m.

Miljövård bedrivs av statliga myndigheter, landsting, kommuner och före-

tag. Ideella organisationer och enskilda medborgare gör också viktiga miljövårdande insatser.

Organisationsutredningen-har med utgångspunkt i miljöskyddslagssyste-

met föreslagit förändringar t bl.a. regelsystem, ansvarsfördelning mellan

myndigheter samt företagens egenkontroll. Utöver de förslag som utredningen redovisar har jag tagit initiativ till en översyn av verksamheten vid statens naturvårdsverk. Även kemikalieinspektionens verksamhet är före-

mål för en utvärdering.

Jag kommer senare att redovisa mina ställningstaganden till organisationsutredningens förslag (avsnitt 10). Jag vill dock redan nu stryka under att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik miljöpolitik att det

finns en kraftfull organisation med en rationell ansvarsfördelning mellan

olika myndigheter med uppgifter inom miljövården. Vidare vill jag särskilt

betona det grundläggande ansvar som vilar på den som bedriver miljöfarlig

verksamhet eller hanterar ett. farligt ämne.

för att skapa en god miljö för medborgarna. Jag har i många sammanhang

noterat ett stort intresse för miljöfrågorna i kommunerna och den allt

starkare ställning som dessa frågor får i det lokala samhällslivet. Kommu-

nerna kommer genom det förslag som jag snart lägger fram att få en ökad

betydelse när det gäller miljöskyddslagens tillämpning. Jag ser det som

mycket positivt att allt fler kommuner nu utarbetar och antar särskilda miljö- och avfallsprogram.

Även det ökande intresset för miljöfrågorna från företagens och de fackliga organisationernas sida, vilket bl.a. yttrar sig i utarbetande av särskilda miljöprogram, är glädjande. I dessa frågor är det enligt min mening angeläget med ett nära samarbete mellan företag och fackliga organisationer samt kommunala och statliga myndigheter.

I detta sammanhang vill jag kort redovisa min syn på användningen av ekonomiska styrmedel.

I den svenska miljöpolitiken har huvudsakligen utnyttjats administrativa styrmedel såsom tillåtlighetsprövning av miljöfarlig verksamhet, förbud

mot användningen av miljöfarliga produkter samt reglering av markanvändning m.m. i den fysiska planeringen. De administrativa styrmedlen har i viss utsträckning kompletterats med ekonomiska styrmedel. Jag vill

som exempel erinra om differentieringen av bensinskatten mellan blyfri och blyad bensin, differentieringen av skattesatser på olika energislag till

förmån för förnybara inhemska energikällor, den lägre bilaccisen för bilar med katalytisk avgasrening samt avgifterna på handelsgödsel och bekämp-

ningsmedel. Miljöavgifter kan således under vissa förutsättningar vara ett effektivt komplement till nuvarande system med reglering av miljöfarlig verksamhet och miljöfarliga produkter genom administrativa styrmedel. Avgifter ingår

därför som ett inslag i de åtgärder som enligt min mening successivt bör

prövas för att effektivisera miljöskyddsarbetet.

Jag kommer senare (avsnitt I 1) att närmare redovisa mina överväganden

i fråga om ekonomiska styrmedel.

2.5¶Det internationella miljösamarbetet

Jag har nyss starkt markerat det internationella miljösamarbetets vikt. För

att nå framgång måste arbetet för en god miljö drivas parallellt på en internationell och en nationell nivå. Det finns två huvudmotiv' till att Sverige bör engagera sig starkt i det

internationella miljösamarbetet.

För det första förorsakas en rad av Sveriges miljöproblem i betydande

utsträckning av utsläpp utanför våra gränser. För att nå våra nationella miljöpolitiska mål räcker det således inte att vidta åtgärder endast i Sveri-

ge. Vi måste påverka de länder som bidrar till belastningen av vår miljö att vidta åtgärder som minskar denna belastning.

För det andra måste Sverige ta sitt ansvar för att tillsammans med andra länder söka bemästra de stora regionala och globala miljöproblemen. Om 39

ekonomisk och social utveckling i världen. Jag tänker här på problem som skyddet av ozonlagret, riskerna för omfattande klimatförändringar, bl. a. som en följd av förbränning av fossila bränslen samt den snabba ökenutbredningen och markförstöringen i ce tropiska och subtropiska regionerna. Sveriges deltagande i detta samarbete är en internationell solidaritetshandling. Vårt deltagande är en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma sätt som vårt deltagande i ansträngningar att få till stånd nedrustning, att verka för fredliga lösningar av internationella konflikter samt att stödja u-ländernas utvecklingsarbete.

FN-konferensen om den mänskliga miljön, som hölls i Stockholm år 1972, blev en stor framgång och bidrog till att ge Sverige ett betydande inflytande i 1970- och det tidiga 198C-talets internationella miljösamarbete. Detta samarbete inriktades i första hand på att utveckla institutionella instrument och normativa principer. Agerandet från svensk sida gav ett betydande inflytande på dessa institutioner och principer.

Under 1980-talet har det internationella förhandlingsarbetet alltmer kommit att inriktas mot att få till stånd bindande avtal om konkreta åtgärder. De avtal som har uppnåtts om minskade utsläpp inom Konventionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar samt inom Wienkonventionen och Montrealprotokollet om frysning och successiv avveckling av produktion och användning av CFC är exempel på detta. Även om vi. många gånger anser att det vore önskvärt med mer långtgående överenskommelser och kortare genomförandetider har avtalen som sådana cn stor betydelse som genombrott för en arbetsmetod. Sverige har varit bland de initiativtagande och ledande i förhandlingsarbetet.

Internationella överenskommelser om skadeståndsansvar för föroreningar kan också verka förebyggande. Sverige deltar aktivt även på dessa områden.

Med dessa allmänna överväganden som utgångspunkt avser jag att här kortfattat ange de prioriteringar och inriktningar som jag anser bör gälla under de närmaste åren i det internationella miljösamarbetet.

Sverige har förbundit sig att skydda hotade växter och djur och deras livsmiljöer. bl. a. genom att ansluta sig till ett antal internationella konventioner. Jag anser att det är angeläget att Sverige även fortsättningsvis medverkar aktivt i det internationella samarbete som rör naturvärden (avsnitt 3). :

Den internationella föroreningsandelen är mycket stor för luften. Jag avser därför att ytterligare öka de svenska ansträngningarna så att de: nationer som står för de största utsläppen tar sin del av ansvaret och minskar sina luftutsläpp av såväl svavel som kväve (avsnitt 4).

Allvarliga föroreningar av våra kavsområden orsakas av utsläpp av klorerade organiska ämnen, metaller samt näringsämnen. Jag föreslår i det följande (avsnitt 5) en rad nationella ätgärder för att minska utsläppen. Jag anger även hur jag avser att fördjupa arbetet för att förmå övriga stater som förorenar våra havsområden att minska sina utsläpp. Sverige bör därvid bi. a. även öka informationsutbytet med dessa stater om miljöeffekter och tillgänglig renings- och processteknik. 40

Ett intensifierat internationellt arbete är också nödvändigt när det gäller utsläpp av ozonförstörande ämnen (avsnitt 6).

Bland övriga angelägna internationella miljöuppgifter vill jag nämna uppföljningen av den s.k. Brundtlandkommissionens rapport om miljö och utveckling. Jag redogör senare (avsnitt 9) för hur denna uppföljning enligt min mening bör genomföras i det internationella arbetet. Jag redovisar i det

sammanhanget också hur jag anser att det svenska miljösamarbetet med

EFTA- och EG-staterna skall intensifieras, liksom samarbetet med våra grannstater. Jag kommer därvid även att utveckla tankegångarna bakom förslaget att inrätta ett internationellt institut för forskning och utveckling av ny, mer miljövänlig och resurssnål teknik.

Vad gäller uppföljningen av kommissionens rekommendationer i vår nationella miljöpolitik vill jag redan nu framhålla följande. Den svenska regeringens beslut att inrätta ett särskilt miljö- och energidepartement med ett aktivt samordningsansvar för miljöfrågorna är i sig ett sätt att leva upp

till kommissionens intentioner. Jag vill därutöver framhålla att den inriktning av miljöpolitiken som jag nyss har redogjort för och de förslag till beslut som jag kommer att redovisa i det följande också utgör en konkret

redovisning för hur Sverige lever upp till kommissionens rekommendatio-

ner. . Miljövårdsberedningen har haft en första genomgång av Världskommis-

sionens rapport. Inom ramen för beredningens verksamhet bör rapportens rekommendationer och deras förhållande till svensk nationell politik gås igenom systematiskt. Beredningen kan på detta sätt bl. a. bidra till den

genomgång av rapporten som planeras äga rum i Oslo år 1990.

De nordiska ländernas uppföljningsarbete med anledning av kommissio-

nens rekommendationer kommer att samordnas inom ramen för nordiska

ministerrådets verksamhet.

2.6¶Ett ökat miljömedvetande

Ingen kan i längden förbli oberörd av de skeenden som påverkar vår miljö. I det ökande miljömedvetandet ligger en enorm kraft. Aviserade ambitio-

ner på miljöområdet från samhällets sida har ofta lett till att enskilda

företag på eget initiativ har tagit fram produkter och utvecklat produktionsprocesser som svarar mot högre miljökrav än vad de formellt kan

åläggas. Det vittnar enligt min mening dels om att svenska företag, när det

gäller bl. a. teknikutveckling, har en stor potential, dels om att marknaden,

bl.a. genom många människors ökande miljömedvetande, värderar

miljövänlig produktion och miljövänliga produkter allt högre.

Jag ser också med glädje på de initiativ som tagits av bl.a. kommuner, landsting och statliga myndigheter när det gäller att använda sin ställning som stora kunder till att stödja miljövänliga alternativ. Ett exempel på den betydelse som en sådan inriktning kan ha för att påverka produktionen är den övergång i riktning mot oblekt skriv- och kopieringspapper som nu äger rum i massa- och pappersindustrin.

Jag vill också framhålla betydelsen av ungdomens miljöengagemang. 41

och naturvärdsorganisationerna. Även inom de övriga ungdomsorganisationerna, t. ex. de religiösa och de politiska ungdomsförbunden, har miljöfrågorna en mycket stark ställning. Miljöfrågorna har blivit en av de viktiga frågor där ungdomsorganisationerna Över organisationsgränserna har utvecklat ett gott samarbete.

En ökad miljömedvetenhet ställer krav på resurser för information och utbildning. I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ökade anslag för miljöinformation samt att medel avsätts för miljöfostran i barnomsorgen och i skolans utbildningsverksamhet. Även inom högskole- och universitetsutbildningen kommer miljöfrågorna att ges större utrymme. Jag syftar då på bl. a. civilingenjörs- och lärarutbildningarna. Jag återkommer strax till dessa frågor (avsnitt 10).

Utredningen om miljövårdens organisation har föreslagit ett miljöinriktat konsumentskydd i form av en s.k. positiv miljödeklaration på vissa varor. Jag vill för egen del framhålla det angelägna i att förutsättningarna för ett sådant system här i Sverige klargörs närmare. I denna fråga har jag samrått med statsrådet Johansson. Jag återkommer i det följande även till denna fråga (avsnitt 10).

2.7 Kostnader m. m.

De förslag som jag lägger fram i följande avsnitt är förenade med stora kostnader. Jag vill erinra om vad jag slagit fast inledningsvis om att de kostnader som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå. Med ett sådant betraktelsesätt kan hävdas att vissa kostnader motiveras av intäkter i form av t. ex. färre sjukdomsfall och minskad förstörelse av skilda naturresurser. Det långa tidsperspektivet och ofullständiga kunskaper om det direkta sambandet mellan åtgärder och effekter medger inte att dessa intäkter kvantifieras.

Huvuddelen av kostnaderna faller på industrier, energiproduktion, jordbruk och vissa kommunala verksamheter. Detta ligger i linje med synsättet att den som förorenar skall betala. Ett uttryck för detta synsätt är den princip — Polluter Pays — Principl2, PPP — som OECD:s medlemsländer kommit överens om. Enligt denna princip skall således den som bedriver miljöfarlig verksamhet svara för kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna.

Regeringen har hösten 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonderna skall kunna användas för miljöförbättrande investeringar i hela landet.

Mina förslag beträffande luftförvreningsutsläppen (avsnitt 4) syftar till att ytterligare begränsa utsläppen även efter år 1995. För att uppnå detta redovisar jag förslag och ställningstaganden som bl.a. innebär skärpta krav för utsläppen av svavel- och kväveoxider från bränslen.

Kostnaderna för industrin, fjärrvärmen och bostäderna av skärpta krav för svavelutsläpp (avsnitt 4) från förbränningsanläggningar har uppskattats till 300-400 milj. kr. per år. Det motsvarar en ökad uppvärmningskostnad

av I-2 öre per KWh värme. Om oljekondensverken kommer att utnyttjas i ökad utsträckning tillkommer kostnader för rökgasrening vid dessa. Svaveldioxidutsläppen beräknas minska med mellan 10000 och 30 000 ton

per år fram till år 2010.

Vidare planeras utredningar om ytterligare åtgärder mot avgasutsläppen från olika fordon, traktorer, arbetsredskap, m. m. Förslagen i propositionen om skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar beräknas medföra kostnader om 200-400 milj. kr. per år, vilket främst belastar åkerier och bussbolag. Utsläppen av kväveoxider beräknas minska med mellan 5000 och

30 000 ton per år fram till år 2010.

Kostnaden för de skärpta kväveoxidkraven för förbränningsanläggningar kommer i första hand att drabba större anläggningar i kommunerna, men även industrin. Den totala ärliga kostnaden kan beräknas till ca 170 milj. kr. Detta innebär en ökad uppvärmningskostnad av 1-2 öre per

kWh. Kväveoxidutsläppen beräknas minska med mellan 10000 och 20000 ton per år fram till år 2010. Mina förslag till ätgärder mot havsföroreningar (avsnitt 5) syftar bl. a. till

att begränsa utsläppen av stabila organiska ämnen, närsalter, metaller och olja i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. I ett första steg bör utsläppen av

organiskt bundet klor från sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klor-

blekt massa. Investeringskostnaden för skogsindustrin för dessa åtgärder har uppskattats till drygt en miljard kronor.

Utsläppen av metaller, i första hand kvicksilver och kadmium, bör halveras till år 1995. Därefter bör metallutsläppen minskas ytterligare. En viktig åtgärd i detta syfte är de skärpta reningskrav för avfallsförbränningsanläggningar som regeringen redovisade för riksdagen förra våren. Investeringskostnaderna till följd av dessa krav uppskattas till drygt 500 milj. kr.

Andra åtgärder mot metallutsläpp innefattar bl. a. återställning av miljö-

skador och Dalälvsprojektet.

Utsläppen av närsalter bör halveras före sekelskiftet i områden som är

särskilt påverkade. BI. a. bör kvävereduktionen i de kommunala reningsverken ökas. Den ökade kostnaden för detta beräknas till ca 100 milj.

kr. per år. Miljöåtgärder i jordbruket kommer inom kort att redovisas av

jordbruksministern i en jordbrukspolitisk proposition. En viktig del i åtgärdsprogrammet är regler avseende gödselhanteringen. Den totala investeringskostnaden för gödselvårdsanläggningar beräknas till ca 1 miljard kronor.

De samhälls- och företagsekonomiska konsekvenserna i samband med

CFC-avvecklingen (avsnitt 6) kan för närvarande inte preciseras. Utveck-

lings- och omställningskostnaderna har dock av företrädare för industrin inte framhållits som hinder mot den planerade avvecklingen. Kostnaderna

blir beroende av hur snabbt alternativa produktionsmetoder och produkter

kan tas fram och bli tillgängliga.

Då föreslagna förändringar i miljövårdsorganisationen genomförs, beräknas i storleksordningen 100 handläggartjänster behöva ullföras. Medel bör anslås för de olika åtgärdsprogrammen. Dessutom bör medel ansläs för ett internationellt miljötekniskt institut. De samlade anslagen för miljövård m. m. över miljö- och energidepartementets huvudtitel föreslås öka från ca

565 milj. kr. budgetåret 1987/88 till ca 800 milj. kr. budgetåret 1988/89, d. v.s. med ca 4056.

Härtill kommer medel inom andra departements huvudtitlar vill skilda miljöåtgärder.

Regeringen har föreslagit et program för bidragsgivning till de som i förtid inköper lastbilar och bussar som uppfyller kommande obligatoriska krav. De totala kostnaderna för bidragen beräknas till 450 milj. kr. Medel anslås också för bl.a. forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande miljövänligare kollektivtrafikfordon. För effektivare hastighetsövervakning avdelas 5 milj. kr. Vidare satsas på omfattande investeringar'i järnvägsverksamheten.

Civildepartementet föreslår en ökning av anslaget till länsstyrelsernas naturvårdsenheter med 10 miljoner kronor. Medlen skall främst användas till förstärkt miljötillsyn.

För att förbättra utbildningen i miljöfrågor i grundskolan föreslår utbildningsdepartementet att 3 milj. kr. anslås.

Socialdcpartementet föreslår särskilda resurser för miljöfostran i barnomsorgen.

Mina ställningstaganden och förslag i korthet

En från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med naturresurserna skall främjas. I ett långsiktigt perspektiv måste naturvård och ekonomisk utveckling gå hand i hand. Det förutsätter att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens produktionsförmåga.

De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön

Ett hänsynstagande till naturmiljön bör ingå som ett viktigt led i

jord- och skogsbruk. Det är angeläget att tjänstemän inom skogsoch lantbruksorganisationerna samt markägare får utbildning om

naturvårdshänsyn. Arbetet med miljöfrågorna bör vidareutvecklas.

Naturvård Representativa områden av alla förekommande naturtyper bör säkerställas. Skyddet av urskogar. våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör prioriteras. Mångfalden i flora och fauna bör bibehållas och ett samordnat handlingsprogram för hotade arter snarast utarbetas. Mark bör säkerställas och göras bättre tillgänglig för rekreation och friluftsliv särskilt runt våra tätorter.

Utvidgning av vissa nationalparker, m.m.

Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön bör utvidgas till att omfatta omgivande vattenområden. Sånfjällets natio-

nalpark bör utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden. I anslutning till statens vattenfallsverks bebyggelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets nationalpark bör medges en turistanläggning.

Översyn av naturvårdsförvaltningen Till förvaltare av naturvårdsobjekt bör utses den som bedöms som

mest lämplig för ändamålet. Nuvarande föreskrift i 3§ naturvårdsförordningen (1976:484) att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Regeringen bör ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket se över hanteringen av anslaget Vård av naturre-

servat m. m. Länsstyrelsen bör vara prövande myndighet för statsbidrag ur vårdanslaget till kommuner m. fl. samt för landskapsvård.

Skötselplanen för naturreservat och naturvårdsområden bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet. En översyn av naturvårdsobjekten bör göras. De objekt som inte

längre anses vara motiverade skall avföras.

Lagstiftning och organisation

Jag kommer att föreslå en samlad översyn av naturvårdslagen sena- re i är.

3.1¶Inledning

3.1.1¶Utgångspunkter

Naturresurserna, eller vardagligare uttryckt naturen, utgör grunden för mänsklighetens fortlevnad och försörjning. Människan är som art en del av det nätverk som naturen utgör och hon är beroende av naturen för att överleva.

I sin strävan att förbättra sina livsförutsättningar har människan alltid påverkat och förändrat naturen. I modern tid har förändringar, åstadkom-

na av människan, skett i ökad takt och fätt en omfattning som saknar motstycke. Enorma skogsarealer avverkas, omfattande våtmarksområden dikas ut. urbanisering och trafiksystem exploaterar naturresurserna och

slår sönder levande kulturmiljöer. främmande och giftiga ämnen sprids i luft, mark och vatten, vilket bl.a. har lett till försurning och förgiftning.

Förändringarna har dessutom på vissa områden inneburit att variation och mångformighet i miljö och artsammansättning har ersatts med likformighet och utarmning.

Också i vårt land har stora förändringar ägt rum. Genom strukturomvandling och specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer

och miljöer nästan helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet så väsentliga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängarna har i regel förts över till

betesmarker eller åkrar eller används för skogsproduktion. De lövklädda, ogödslade beteshagarna, som många upplever som ett nationellt särmärke,

har blivit sällsynta beroende på att mjölkkor och köttdjur i allt större utsträckning hålls inomhus eller får beta på vallodlingar. Dagens odlingslandskap domineras av stora åkrar som brukas med rationell odlingstek-

nik. gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder. Överlevnaden av ett flertal

växt- och djurarter hotas på grund av de stora förändringarna i odlingsland-

skapet. Landskapet utarmas också i sin betydelse som bärare av en viktig

del av vårt kulturarv. Det moderna skogsbruket innebär också ett hot mot arter genom sin

strävan att skapa likåldriga, ensartade och högproduktiva bestånd av framför allt gran och tall. genom produktionshöjande åtgärder säsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall m. m. 46

Naturtyper som urskogar, ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb takt och är i vissa områden redan försvunna.

Den traditionella ”gröna” naturvården, dvs. skyddet av växt- och djur-

arter samt särskilt värdefulla naturområden. har tidigare inte sällan ansetts

stå i motsats till modern utveckling. Begreppet miljöskydd framstår där-

emot i många människors medvetande oftast som ett positivt samlat begrepp för myndigheters och regeringars strävan att lösa miljöproblemen. I

dag vet vi att naturvård och miljöskydd har starka kopplingar till varandra

och att de förutsätter och samverkar med varandra. Naturvård handlar i

sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande.

Det ligger i alla länders och folks intresse att bevara artrikedomen och

mångfalden på jorden. De vilda djuren och växterna är en genetisk resurs,

en ovärderlig källa från både ekonomisk, vetenskaplig och social syn-

punkt. Mänskligheten har oändliga tillgångar att utnyttja i det genetiska materialet för framtida växtodling, medicinframställning, olika industriella verksamheter och bioteknik. De genetiska resurser som finns i form av vilda växter och djur och som vi framdeles kommer att behöva använda får

vi inte låta försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande av

naturen. Ett uthålligt, långsiktigt nyttjande av arter och ekosystem måste

säkerställas. Det betyder att endast ekosystemens avkastning och inte basen för systemens överlevnad utnyttjas.

Det finns även andra viktiga skäl för en aktiv och målmedveten naturvård. Naturvård är nödvändig t. ex. för att förhindra erosion eller jordför-

störing, bibehålla biologisk stabilitet, skydda ekologiska referensområden, spara områden för allmänhetens friluftsliv och bevara värdefulla land-

skapstyper — från såväl biologisk som kulturell synpunkt. Naturvård och ekonomisk utveckling måste gå hand i hand. Bara om man vårdar naturresurserna på rätt sätt, skapar man grund för utvecklingen. Det förutsätter

att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens produk-

tionsförmåga. Att säkerställa en mångfaldig naturmiljö är nödvändigt om vi

skall säkra en hög levnadsstandard i vidare bemärkelse.

Det hittillsvarande naturvårdsarbetet har i allt väsentligt bestått i att skydda och vårda särskilt värdefulla naturområden. Med stöd av naturvårdslagen (1964:822) har stora arealer skyddats mot exploatering. I Sverige finns i dag 20 nationalparker, 1265 naturreservat. 71 naturvårdsområden och drygt 600 djurskyddsområden med en sammanlagd areal om

ca 2,3 milj. ha. Inom denna ram har också betydande kulturvärden säker-

ställts. Vidare kan nämnas att naturvårdsverket för närvarande på regeringens uppdrag utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med cen total areal av ca 600000 ha. Härutöver har do-

mänverket avsatt betydande arealer, särskilt i fjällregionen. För att kunna bevara mångfalden av arter och naturmiljöer i landskapet

räcker det inte att skydda vissa särskilt värdefulla naturområden. Det är än mer väsentligt att i ”vardagslandskapet” bevara viktiga miljöer för växter och djur samt för människors friluftsliv. Ädellövskogslagen (1984:119), hänsynsreglerna i skogsvårdslagen (1979:429) och i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark samt tillståndsplikten för grus- och torvtäkt och markavvattning enligt naturvårdslagen ser jag som uttryck för detta syn- 47

sätt. Möjligheten att ge bidrag till jordbrukare för att bevara värdefulla ängs- och hagmarker är ett annat exempel härpå. För att bättre kunna

skydda hotade arter och deras miljöer har dessutom ett särskilt anslag för

vården av hotade arter m. m. tillskapats fr. o. m. innevarande budgetår.

Ett betydelsefullt instrument i det fortsatta arbetet med att bevaka naturvårdens intressen vid beslut som rör olika samhällssektorer är lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (NRL). I denna läggs

fast grundläggande bestämmelser för hushållningen med naturresurser som

skall beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10), miljöskydds- och naturvårdslagarna samt vissa andra lagar, som rör markanvändning och exploatering av naturresurser. I NRL finns redovisat särskil-

da hushållningsbestämmelser för bl.a. områden som är värdefulla för turism och friluftsliv, kustområden och skärgårdar, fjällområden samt vissa sjöar och vattendrag.

Jag vill här erinra om den stora betydelse de ideella föreningarna har haft för svenskt naturvårdsarbete. Dessa har sedan början av 1900-talet varit pådrivande i naturvårdsfrågor och har genom sina.aktiviteter varit med om

att lägga grunden till den nuvarande naturvårdslagstiftningen och den offentliga naturvårdsorganisationen. De ideella organisationerna utför även ett omfattande praktiskt naturvårdsarbete för att skydda vissa arter

och vårda värdefulla biotoper. Välkända exempel är projekten rörande

havsörn, berguv och pilgrimsfalk. Jag har tidigare framhållit att miljövården kräver samarbete över gränserna för att bli framgångsrik. Detta gäller också naturvårdsarbetet. Sverige har anslutit sig till flera internationella konventioner på naturvårdsom-

rådet, såsom konventionen om handel med utrotningshotade växt- och

djurarter (CITES), våtmarkskonventionen (Ramsarkonventionen), inter-

nationella valfångstkommissionen (IWC), konventionen om skydd för flyttande vilda djur (Bonnkonventionen), konventionen om skydd av curopeiska vilda djur och växter och deras naturliga miljöer (Bernkonventionen) samt UNESCO-konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv. Vidare kan nämnas att det inom ramen för Europarådets arbetsfält bedrivs ett omfattande naturvårdsarbete, främst rörande skyddet av fauna, flora och hotade naturmiljöer. Sedan år 1984 har Sverige stärkt sitt engagemang

i Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) genom att ingå som regerings-

medlem i unionen.

3.1.2¶Inriktningen av naturvårdspolitiken

Våra naturresurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna för vårt

välstånd. Hur vi hushållar med dessa resurser är därför en angelägenhet för hela folket. Vi måste främja en från ekologisk, social och samhällseko-

nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta är möjligt med den lagstiftning som står till

vårt förfogande, framför allt NRL. plan- och bygglagen (PBL), ML och

naturvårdslagen. . Utnyttjandet av våra naturresurser måste föregås av en omsorgsfull och långsiktig planering från samhällets sida, bl.a. för att kunna säkerställa 48

naturvårdsintressena. Till grund för planeringen krävs kunskap om na-

turvärdena. Forskningen som rör naturvård, framför allt faunans och flo-

rans beroende av vissa miljöer, är enligt min mening av stor betydelse.

Naturvårdsverket genomför riksomfattande inventeringar om vissa natur-

typer som urskogar, ädellövskogar, fjäll, våtmarker, ängs- och hagmarker m. m. Inventeringarna är nödvändiga för arbetet med att säkerställa värdefulla naturområden såsom nationalparker, naturreservat m.m. Jag anser ' det angeläget att inventeringsverksamheten kan fortsätta och att de mest

betydelsefulla naturtyperna därmed blir kartlagda. | Jag vill också betona betydelsen av att naturvårdsplaner så fort det är

möjligt upprättas i samtliga län. Dessa planer utgör et viktigt underlag för de prioriteringar som måste göras i samband med säkerställandearbetet.

Enligt PBL skall kommunerna upprätta s.k. översiktsplaner. Av dessa skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark-

samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Över-

siktsplanerna kommer att utgöra et värdefullt komplement till bl. a. naturvårdsplanerna. :

Genom NRL har arbetet med den fysiska riksplaneringen kommit till

uttryck i en särskild författning. Naturvårdsverket har som central myn-

dighet inom natur- och miljövårdsområdet en viktig uppgift alt svara för att kunskap om natur och miljö görs tillgänglig som underlag för beslut och ställningstaganden vid tillimpningen av olika lagar som rör markanvändning. Jag vill betona att det är viktigt att naturvårdsverket inte bara har uppsikt över hushållningen med naturresurser inom sitt eget verksamhetsområde enligt NRL, utan också har ett vidare ansvar för att bevaka

miljöeffekterna av olika slags utnyttjande av naturresurserna.

I beskrivningarna av målen för både jord- och skogsbrukspolitiken finns

angivet att hänsyn skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen.

Som jag har redovisat tidigare återspeglas detta i berörd lagstiftning och i föreskrifter och allmänna råd om hur lagstiftningen skall användas i praktisk handling. Det ankommer på ansvariga myndigheter att se till att meddelade föreskrifter efterlevs.

Utnyttjandet av skogen skall präglas av så kallat mångbruk. Skogen skall både kunna leverera råvara, fungera som livsmiljö för växter och djur och ge möjlighet till friluftsliv. Det är angeläget att skogsbruket ger utrymme för en stor biologisk mångfald. Detta kan bl.a. ske genom en ökad hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet — ett mer s.k. ståndortsanpassat skogsbruk- och ett större inslag av lövskog. En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan utnyttjas vid varje enskild åtgärd.

Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för jordbruksdepartementet inom kort att i en proposition föreslå vissa miljöförbättrande åtgärder i

jordbruket. I propositionen berörs också vissa frågor om odlingslandskapet. Det öppna, varierade odlingslandskapet utgör en väsentlig del av det svenska kulturarvet. Det bör därför eftersträvas att variationen i odlingslandskapet med en därtill hörande rik fauna och flora kan bibehållas.

Viktiga livsmiljöer för växter och djur, såsom till exempel våtmarker, 49

4 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85

omställning av jordbruket kommer sannolikt inte att innebära att. alla värdefulla miljöer till fullo kan säkerställas inom ramen för normal jord-

bruksdrift. Den verksamhet som idag är möjlig genom att ett riktat stöd kan ges till enskilda jordbruksföretag för r naturvårdsätgärder i i odlingslandskapet bör därför fortsätta.

Jag vill här erinra om regeringens strävan och det arbete som pågår att kraftigt minska användningen av gödselmedel och bekämpningsmedel i

jordbruket. Dessa medel kan inverka negativt på människors hälsa, på djur- och växtarter samt på livsmiljöer i vattendrag och våra kusthav. En

minskning av användningen är av avgörande betydelse för att kunna behålla en långsiktig produktionsförmåga och en mångfaldig miljö i vattendrag och hav.

Forskningen har strategisk betydelse för en omställning av jordbruks-

produktionen till bl. a. en biologiskt anpassad odling. Jag vill stryka under

betydelsen av den forskning som bedrivs med medel från. Skogs- och jordbrukets forskningsråd rörande alternativa produktionsformer i jordbruket och trädgårdsnäringen. Vidare har jag i min anmälan till årets budgetproposition påpekat att det behövs ökade kunskaper om miljöeffek-

ter vid omdaning av åkermark. Som jag redovisat tidigare har naurvårdsobjekten ökat kraftigt i antal

och arcal sedan 1960-talet. Naturvärdsverket har dock för regeringen.

redovisat att det återstår stora områden som behöver säkerställas för naturvärden. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområ-

den måste därför enligt min mening fortsätta.

För att uppnå syftet med skyddet av särskilt värdefulla naturområden

krävs en effektiv och ändamålsenlig organisation för såväl säkerställande

som områdenas förvaltning och skötsel. Länsstyrelserna har en avgörande roll i naturvårdsorganisationen. I det följande (avsnitt 3.5. Översyn av naturvårdsförvaltningen) kommer jag att redovisa.den översyn av naturvårdsförvaltningens organisation och funktion som genomfördes under

år 1986 av en särskild utredare. En rad förslag till åtgärder, bl.a. för att

höja effektiviteten och göra förvaltringen mer ändamålsenlig, behandlas där. . .

Som jag tidigare påpekat, representerar odlingslandskapet en viktig del

av vårt lands kulturarv. Det är därför angeläget att vården och utnyttjändet av odlingslandskapet kan ske på ett sådant sätt att det finns möjlighet att förstå och uppfatta hur det moderna samhällets markutnyttjande vuxit

fram och hur tidigare generationer utnyttjat landskapet. Kunskapen om detta finns i odlingslandskapets sarimansättning med bebyggelse, olika ägoslag och andra element, såsom vägar, hägnader och gränslinjer. Bevarandet av det traditionella odlingslandskapets flora, fauna och skönhetsvärden förutsätter ofta en hävd som anknyter till äldre former av markskötsel, t.ex. när det gäller slåtter och bete av ängs- respektive

hagmarker liksom bevarandet av den viktiga övergångszonen mellan åker

och skogsmark. När växt- och djurliv är betingade av det traditionella odlingslandskapets brukningstformer, är det därför också från en mera

renodlad naturvårdssynpunkt — inte minst som ett pedagogiskt moment — 50

angeläget att dess bevarande kan ske inom ramen för ett sammanhang som: också avspeglar hur människans verksamhet skapade förutsättningarna för biotopen. Enligt min uppfattning bör man i arbetet med bl.a. vården av naturvårdsobjekten beakta kulturminnesvårdens intressen. Detta är särskilt angeläget i samband med vårdinsatser i odlingslandskapet. Enligt vad jag har erfarit kommer statsrådet Göransson i en proposition om kultur-

miljövård, som regeringen inom kort ämnar förelägga riksdagen, att föreslå

att riksantikvaricämbetet ges ökade resurser för insatser inom kulturland-

skapsvården bl.a. i samverkan med naturvården. En sådan samverkan

innebär att landskapsvårdens ställning stärks.

För vissa arters överlevnad krävs åtgärder utöver det biotopskydd som sker med stöd av naturvårdslagen eller genom de medel som anvisas för vård av värdefulla ängs- och hagmarker i odlingslandskapet. Jag anser att det är viktigt att ett samordnat handlingsprogram för vården av hotade växt- och djurarter snarast utarbetas av naturvårdsverket. Det särskilda anslag som har inrättats för ändamålet möjliggör detta arbéte.

Allemansrätten är en'urgammal svensk sedvancrätt, som ger alla människor rätt att få fritt vistas i naturen och att få använda dess tillgångar t. ex.

bär och svamp. Allemansrätten utgör den främsta tillgången för säkerställandet av människors behov av friluftsliv. Det har därför inte varit nödvän-

digt att i någon större omfattning skydda områden enligt naturvårdslagen

enbart utifrån friluftslivets behov. För länder, som inte har någon allemansrätt liknande vår, har detta däremot varit ett viktigt skyddsmotiv.

Anläggandet av vandringsleder och andra friluftsanläggningar är natur-

ligtvis också av största betydelse för friluftslivet. Nära tätorterna har konkurrensen om marken ökat och friluftsmark här ofta fått lämna plats för andra intressen. Det är därför angeläget alt trygga tillgången till mark för friluftsliv i både tätorterna och deras omedelbara närhet. Jag vill här erinra

om vad som anges i naturvårdslagens 28, nämligen att naturvården är en säväl statlig som kommunal angelägenhet. Kommunerna kan genom änd-

ringar i naturvårdslagen den 1 juli 1987 och efter delegation från länsstyrelsen själva besluta om inrättande av naturreservat och naturvårdsområden. Jag finner det angeläget att kommuner och landsting utnyttjar denna möj- lighet för att tillgodose i första hand det rörliga friluftslivets behov. Den kommunala planeringen enligt NRE och PBL bör härvid tjäna som underlag. :

Krav har från olika håll framförts om en reformering av naturvärdslagstiftningen, som nu har gällt i över 20år. Trots att det har genomförts en

och 1980-talen, anser jag att det nu finns behov av en mera systematisk genomgång av naturvårdslagen. Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att cen samlad översyn görs av naturvårdslagen. Jag återkommer strax (avsnitt 3.6, Lagstiftning och organisation) med en kort beskrivning av vissa utgångspunkter för en översyn av lagstiftningen på

naturvårdens område.

3.2¶De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön = Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande: Hänsyn till naturmiljön mäste alltid ingå som

ett viktigt led i all markanvändning i samhället. Bl.a. skogsbruket och jordbruket bör bedrivas på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen. Jag fäster stor vikt vid den utbildning om

naturvårdshänsyn som genomförs i jord- och skogsbruket.

Arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor bör fullföljas och vidareutvecklas.

Skälen för mitt ställningstagande: Inledning I det följande tar jag upp de arecella näringarnas effekter på naturmiljön. . Under 1920-talet påbörjades en nedläggning av jordbruksmark inom vissa bygder i vårt land. Odlingslandskapets struktur bibehölls sedan i

stort fram till 1940-talet, då en omfattande strukturrationalisering inleddes.

Denna förändring, som ännu pågår, karakteriseras främst av stark mekani-

sering. sammanläggning av mindre jordbruk, nedläggning av jordbruk, minskning av betesmarker (främst naturliga). stark minskning av antalet

nötkreatur, brytning av sambandet mellan åkerbruk och boskapsskötsel, satsning på konstgödning och kemiska bekämpningsmedel, plantering av skog på f. d. såväl betes- som åkermark, borttagande av s.k. odlingshinder, invallning och utdikning. Ungefär 2 milj. ha jordbruksmark beräknas ha lagts ned. Drygt 25§c av den nedlagda jordbruksmarken var ren åker-

mark. Den övriga var i första hand s:åtter- och betesmarker. Nedläggningstakten har minskat under senare år, men den kan förväntas öka på nytt.

Marken är en av våra viktigaste naturresurser, främst den mark där förutsättningar finns för livsmedels-, energi- och skogsproduktion. Jordoch skogsbruk kan oftast inte bedrivas utan att ursprungsmiljön på något sätt förändras. Dessa ingrepp i naturen har varit och är nödvändiga för människornas livsmedelsförsörjning och över huvud taget för utvecklandet av ekonomi, kultur och sociala funktioner. .

Innan jag går in på de areella näringarnas miljöpåverkan, vill jag framhål-

la det ansvar som varje sektor i vårt samhälle har för en god natur- och

miljövård. BI. a. skogsbruket och jordbruket måste således bedrivas på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen.

Skogsbruk

Det mera storskaliga och heltäckande skogsbruket är inte mer än ca 100 år

gammalt. Under mitten och slutet av 1800-talet började ett mer planlagt skogsbruk bedrivas, bl.a. som ett resultat av de omfattande skogsskövlingar som skett i mänga trakter. Trakthyggesbruk, kalhuggning och även andra skogsvårdsåtgärder tillämpades. Hushållningssällskap bildades och

'n [ES

insatser, såsom sådd och plantering, vidtogs för att anlägga ny skog. En

betydande import av skogsfrö kom så småningom i gång och plantskolor

anlades.

Under de första decennierna på 1900-talet fördes en skogsvårdsdebatt som fick till följd att blädning, dvs. plockhuggning. blev den dominerande

avverkningsformen under 1920- och 1930-talen. Det visade sig ganska snart att denna metod inte gav en godtagbar föryngring. En återgång till kalhyggesbruk skedde därför från 1940-talet. |

Numera sker i princip all slutavverkning-som kalhuggning. I allt större omfattning sker föryngring genom plantering av förädlat plantskolematcrial. Dagens skogsskötsel verkar för att göra skogsbestånden mera likartade vad gäller trädslag. ålder. höjd, diameter och avstånd mellan träden. Mark gödslas och dikas för att höja produktionen. Ett skogsbilvägnät anläggs för att komma åt råvaran. Stora delar av avverknings- och transportarbetet i skogsbruket är numera högmekaniserade.

År 1975 infördes i den dåvarande skogsvårdslagen en bestämmelse med

krav på hänsynstagande till naturvårdens intressen. 1 1979 års skogsvårdslag preciserades och utvidgades kraven ytterligare med hänsyn till andra

allmänna intressen, I lagen framhålls det bl. a. att skogsbruket skall bedri-

vas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens inverkan på vattenbalansen och till möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation.

Genom olika former av reservatsbildning har vi i Sverige undantagit viss skogsmarksarcal från skogsbruk. Regeringen har under senare år satsat ökade resurser bl.a. för skydd av urskogar. En överenskommelse mellan domänverket och naturvårdsverket om vissa fjällnära urskogsområden och regeringens beslut den 5 september 1985 i anslutning till överenskommelsen innebär att ca 600 000 ha har undantagits från skogsavverkningar.

På grund av den osäkerhet som råder om bl. a. återväxtmöjligheterna

vad gäller de fjällnära skogarna, vill jag erinra om att chefen för jordbruks-

departementet senast i prop. 1987/88:64 har uttalat sig om den mycket stora återhållsamhet som gäller för detta skogsbruk. All-slutavverkning i

dessa områden kräver tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som därvid även

har möjlighet att föreskriva de särskilda åtgärder som behövs för att föryngringen av skogen skall säkras. Om föryngring inte bedöms möjlig, tillåts inte avverkningen. Kunskaperna om skogsföryngring i fjällområdena

som skogsvårdsorganisationen för att förbättra dessa kunskaper. I detta sammanhang vill jag också erinra om att i de fjällnära skogsområdena pågår en markanvändningsplanering i syfte att förebygga konflikter mellan främst rennäring. naturvård, turism och skogsbruk. Planeringen beräknas vara genomförd i det fjällnära skogsområdet i Kopparbergs och Jämtlands

län under år 1989 och i Västerbottens och Norrbottens län under år 1991.

Arbetet leds som regel av länsstyrelserna i samarbete med främst skogsvårdsstyrelserna. lantbruksnämnderna och kommunerna.

I fråga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Statsbidrag får inte beviljas

till ätgärder som påtagligt skadar särskilda värden för natur- och :kultur-

den som före avverkning har haft karaktären av lövträdsdominerad hagmark.

Programmet för avveckling av lågproducerande skogsbestånd, s.k. 5:3-skogar, är numera kraftigt nedbantat jämfört med början av 1980-talet.. Dessutom är programmet omgärdat av en rad föreskrifter, såsom 1. cx. att statligt stöd inte får ges till beskogning av hagmarker och andra skyddsvärda miljöer. Dessa föreskrifter bör utgöra en garanti mot den negativa utveckling för naturvården som har befarats. I sammanhanget kan nämnas att statsbidrag för avveckling av 5:3-skogar inte får beviljas, om åtgärden i fråga står i strid med bestämmelseraa om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen. Länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna skall samarbeta på olika : sätt. Bl.a. har länsstyrelsen att förse skogsvårdsstyrelserna med underlagsmaterial i arbetet med 5:3-skogarna.

Jag vill här erinra om vad chefen för jordbruksdepartementet nyligen har förordat i sin anmälan till årets budgetproposition i fråga om bidrag till . planering, rådgivning m. m. för natur- och kulturvård i samband med viss. skogsodling. Vad som kan bli aktuellt för bidrag är sålunda rådgivning och olika slags skogs-, natur- och kulturvårdande åtgärder, t. ex. naturvårdsundersökningar.

En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan utnyttjas vid varje enskild åtgärd. Mot den bakgrunden har skogsstyrelsen inlett en omfattande utbildning av all personal inom skogsvårdsorganisationen som handlägger skogsvårdsfrågor. Syftet är att bl.a. öka kunskaperna om och intresset för grundläggande ekologiska förutsättningar och orsakssamband, som är av betydelse för skogsbruket på både kort och lång sikt. Utbildning pågår även av skogsarbetare och: skogstjänstemän I övrigt. Efter hand som resurserna medger är det angeläget att utbildning sker även av d2 skogsägare som själva sköter sina skogsfastigheter. Jag fäster stor vik: vid denna utbildning av och information till skogsarbetare, skogsägare och alla kategorier skogstjänstemän som således har påbörjats.

Jordbruk För att få en bakgrund till jordbrukets förutsättningar och inriktning vill jag nämna något om de nuvarande riktlinjerna vad gäller miljöfrågorna i vår jordbruks- och livsmedelspolitik.

För jordbruket finns i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer angivet ett s.k. miljö- och resursmål. Enligt detta mål ingår i det övergripande målet för livsmedelspolitiken att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. I prop. 1984/85:166 om livsmedelspolitiken anges bl.a. att jordbruket i möjlig utsträckning skall använda miljövänliga odlingsmetoder som också bidrar till en god hushållning med mark, vatten och växtnäring. I rimlig utsträckning skall jordbruket bedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värdefulla delar av fauna och flora i odlingslandskapet.

naturmiljön tas som normalt kan förenas med ett rationellt jordbruk. -Vill man gå ännu längre, kan åtgärderna till skydd för naturmiljön bli :så

ingripande för det enskilda företaget att den pågående markanvändningen

avsevärt försvåras. Det kan då bli aktuellt att skydda området som naturreservat. Markägaren kan då få ersättning för den förlust han gör.

Under de senaste åren har en rad statliga åtgärder genomförts för att förhindra en negativ påverkan på landskapsbilden och naturmiljön eller

förändra kulturlandskapets karaktär. När det gäller det mera långsiktiga arbetet, är de pågående. forskningsprogrammen om alternativa pröduk-

tionsformer i jordbruket och om skog och miljö av stor betydelse.

Sedan den I juli 1984 gäller enligt lagen om skötsel av' jordbruksmark att hänsyn till naturvårdens intressen skall ingå som ett normalt led i jordbru-

ket. I denna hänsyn ingår skyddet av odlings- och kulturlandskapet. Hän-

synstagande till naturvården kan uppkomma bl. a. i samband med strukturförändring vid nedläggning av jordbruksmark eller vid nyodling, vid infö-

rande av annan brukningsteknik eller vid genomförande av markavvatt-

ningsåtgärder. Bestämmelserna skall kunna användas för att skona t. ex.

åkerholmar, mindre våtmarker, odlingsrösen och mindre: trädbestånd. Hänsynsregeln är också tillämplig för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Tillämpningsområdet för hänsynsbestämmelsen omfattar också sådan mark som inte är jordbruksmark i skötsellagens mening, t. ex. hag-

marker, skogsbryn, åkerholmar och dikesrenar. Något hinder finns således

inte för att i det här sammanhanget meddela föreskrifter för ått skydda

fauna och flora it. ex. hagmarker och skogsbryn i anslutning till jordbruksmark. Tillsynen över efterlevnaden av skötsellagen utövas av lantbruks-

nämnderna som nu har fått ett ökat ansvar för frågorna om naturvårdshänsynen I jordbruket.

Jag noterar med tillfredsställelse att en utbildning or om naturvårdshänsyn i i

jordbruket nu har inletts. :

Våtmarken är en av de naturtyper där behovet-av ett ökat skydd särskilt

aktualiserats. Betydande arcaler av våtmarker har under årens lopp av-

vattnats för att-tas i anspråk för uppodling och för att förbättra odlingsbetingelserna på befintlig jordbruksmark. Dikning av våtmarker ger negativa

effekter på flora och fauna. För att stärka skyddet av våra våtmarker finns sedan den 1 juli 1986 en bestämmelse i naturvårdslagen om krav på till-

stånd av länsstyrelsen för markavvattningsföretag.

Jag vill här betona vikten av att vi på ett så effektivt sätt som möjligt

använder de olika instrument som lagstiftning, administrativa och finansiella resurser medger. Här har samarbete mellan myndigheterna en stor betydelse. Likaså är det viktigt att såväl myndigheterna som de areella näringarnas och naturvårdens organisationer gör vad som är möjligt för att sprida information och öka intresset för odlingslandskapet.

Naturvårdsverket har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av särskilda vårdåtgärder i odlingslandskapet för att värdefulla naturliga betesmarker, slåttermarker m. m. skall kunna bevaras. Verket har påbörjat ett särskilt projekt för ändamålet — naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet

(NOLA). Jag redovisar projektet närmare i det följande (avsnitt 3.3.1 - in tin

Skydd och vård av naturtyper). Jag vill här också erinra om att betydande insatser för att vårda värdefulla miljöer i odlingslandskapet har genomförts som beredskapsarbeten sedan slutet av 1960-talet. Utan dessa insatser skulle åtskilliga av de naturliga betes- och slåttermarker som trots allt finns kvar, även om arealen är liten, redan ha försvunnit.

I sammanhanget vill jag också erinra om att riksdagen har beslutat att resurser tillförs lantbruksnämnderna för rådgivning bl.a. om alternativ

odling 1 syfte att främja utvecklingen av miljövänliga odlingsmetoder. Regeringen har i 1988 års budgetprop. (1987/88:100 bil. 11) föreslagit att

ytterligare medel tillförs lantbruksnämnderna för miljöinriktad växtod-

lingsrådgivning.

I det följande tar jag upp frågor som rör miljöskyddsproblem i jordbruket (avsnitten 5 och 8). Genom den ornaställning som nu har startats inom jordbruket och som innebär att det krävs avsevärt mindre arealer för sedvanlig jordbruksproduktion aktualiseras alternativt utnyttjande av jordbruksmarken, bl.a. 'skogsplantering. De särskilda naturvårdshänsyn som därvid gör sig gällande motiverar en omarbetning av lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skötsellagen. En sädan översyn pågår och skall enligt vad jag har inhämtat vara klar inom kort.

Det är angeläget att arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor fullföljs och vidareutvecklas. Naturvårdsverket har i ett nyligen färdigställt handlingsprogram tagit upp frågorna om jordbruket och miljön. Också när det gäller skogsbrukets miljöfrågor finns genom det samarbete som nu

pågår mellan berörda myndigheter er grund att arbeta vidare utifrån.

Annan verksamhet Även andra företag än sådana som utgörs av jord- och skogsbruk kan

innebära päverkan på naturmiljön och omfattas av naturvårdslagen. En typ

av sådana företag är täktverksamhet, främst grus- och bergtäkter liksom även täkter av torv för jordförbättring. I 188 naturvårdslagen behandlas dessa arbetsföretag som på grund av sina allmänt sett allvarliga inverkning-

ar på naturmiljön är underkastade tillståndstvång. Bestämmelserna i na-

turvårdslagen syftar primärt till att hindra eller begränsa skador på naturmiljön och innebär bl. a. också att >ehovet av den ansökta täkten skall

bedömas, liksom möjligheterna att tillgodose behovet genom uttag på

platser där skadan på naturmiljön blir den minsta möjliga. Som jag närmare redogjort för i min anmälan till årets budgetproposition genomför natur-

vårdsverket i enlighet med riksdagens beslut sedan 1983 ctt regionalt,

femårigt inventeringsprogram avscer.de förekomsterna av bl. a. naturgrus.

Täkt av torv för energiändamål regleras i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter som trädde i kraft den 1juli 1985. Eu företag som planerar

torvbrytning för energiändamäål måste ansöka om tillstånd för att först

undersöka en myr, undersökningskoncession, och sedan för att bryta torv på myren, bearbetningskoncession. Vid prövning enligt torvlagen skall tas stor hänsyn till bl.a. naturvårdens intressen. Under senare år har ett allt

större intresse hänfört sig till våra myrar. Förutom anspråken på att utnyttja dem för skoglig virkesprocuktion och jordförbättring finns det

ning av sådana ärenden görs regionala våtmarksinventeringar. Inventeringarna beräknas vara avslutade omkring är 1990 för hela landet.

Frågan om tillstånd till vattenföretag, exempelvis vattenkraftsutbygg-

nad, prövas enligt vattenlagen. Vid denna prövning, som sker i vattendom-

stol, skall hänsyn tas till bl.a. naturvårdens intressen. Utbyggnad av

vattenkraft skall i vissa fall tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen

kan också särskilt förbehålla sig tillåtlighetsprövningen av andra vatten-

kraftsprojekt. Det ankommer på kammarkollegiet att uppmärksamma regeringen på denna typ av projekt. Även andra myndigheter som har intressen att bevaka, 1. ex. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet, kan givetvis begära att regeringen förbehåller sig prövningen. Vid utformningen av den av riksdagen beslutade planen för vattenkraftsutbyggnad till mitten av 1990-talet (prop. 1983/84:160, BoU 30, rskr. 388) var en grundläg-

gande utgångspunkt att planen skulle innebära minsta möjliga miljöpåver-

kan. Skyddet för naturmiljön har ytterligare förstärkts genom NRL, som bl. a. innehåller ett principiellt förbud mot vattenkraftsutbyggnad i särskilt angivna älvar och älvsträckor. Skyddet omfattar i flertalet fall även källoch biflöden.

3.3¶Naturvård

3.3.1¶Skydd och vård av naturtyper

Mitt ställningstagande: Alla förekommande naturtyper bör säkerstäl-

las i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de kan bibehål-

las i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll.

Särskild uppmärksamhet i säkerställandearbetet bör ägnas olika slag av våtmarker, urskogar och vissa miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och kulturvärden, såsom t.ex. ogödslade slåttermarker och betesmarker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark.

Naturvärdsverkets fjällutredning är ett viktigt underlag för det

fortsatta planerings- och säkerställandearbetet i fjällen.

Fortsatt ekonomiskt stöd bör kunna ges till enskilda jordbruksföretag, som utför vård av miljöer i odlingslandskapet med stora natur-

och kulturvärden.

Skälen för mitt ställningstagande: Som jag har anfört tidigare har männi-

skans påverkan på naturmiljön under senare decennier blivit allt mer

omfattande också i vårt land. Naturtyper som urskogar, ädellövskogar,

rikkärr, sumpskogar, hagmarker m.m. har blivit allt ovanligare. Många

växt- och djurarter har minskat kraftigt i antal, vissa hotas av utrotning och

en del har t. o. m. redan blivit utrotade. Vidare påverkar luft- och vattenföroreningar, i några fall drastiskt, en del naturtyper och livsförutsättning-

arna för vissa arter. 57

mening vara att säkerställa alla förekommande naturtyper, såväl naturliga

som kulturpräglade, i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de

långsiktigt kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll. För att uppnå detta mål kan man dels skydda särskilt värdefulla

områden. dels främja en allmän varsamhet om naturtyperna inom alla samhälleliga verksamheter. Jag vill inleda min redovisning med utgångs-

punkt i den sistnämnda målsättningen. : I NRL anges i de inledande bestämmelserna att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Vidare

anges att mark- och vattenområden som har betydelse från allmän syn-

punkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i

närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse

för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot

åtgärder som påtagligt skadar deras värden. För vissa utpekade områden av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet gäller särskilda hushållningsbestämmelser. Bestämmelserna i NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. PBL, vattenlagen, ML och naturvårdslagen.

Tillkomsten av bestämmelsen i NRL om att områden av riksintresse för

naturvården, friluftslivet eller kulturminnesvården skall skyddas mot åt-

gärder som kan påtagligt skada natur- och kulturmiljön har föranlett en ny inventering av riksintressanta områden av naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna. Jämfört med :idigare inventeringar av riksintressen avses den nya inventeringen innebära en precisering och bättre motivering

av riksobjekten. Naturvårdsverket har i december 1987 redovisat förteckningar över områden av riksintresse för naturvården resp. friluftslivet i

Gotlands samt Göteborgs- och Bohus län och i januari 1988 för Stockholms län. Verket avser att redovisa förteckningar för övriga län senare i år.

Av mer allmän betydelse för skyddet av naturtyper blir även de kommunala s.k. översiktsplanerna, vilka skall upprättas i enlighet med PBL:s '

bestämmelser. Av översiktsplanen skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, i fråga om till- '

komst. förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL.

Varje näringsgren har enligt gällande lagstiftning ett ansvar för naturen och miljön inom sitt verksamhetsområde. För säkerställandet av naturty-

per spelar åtgärder inom skogs- och jordbruket en särskilt stor roll. Hän-

synstagandet till naturvårdens intressen på jordbruks- och skogsmark reg-

leras som jag tidigare nämnt i skötsellagen och skogsvårdslagen. Det

innebär i princip att dessa näringar har ett visst ansvar för att värdefulla naturtyper skyddas och vårdas. I de fall pågående markanvändning avse- :

värt skulle försvåras till följd av skyddsintressenas styrka. bör naturvårdslagen tillämpas. Jag har närmare utvecklat mina synpunkter på jord- och skogsbruket i förhållande till naturvården i avsnitt 3.2. En annan viktig

bevara landets ädellövskogar för framtiden. Med ädla lövträd avses alm,

ask, avenbok, bok, ek. fågelbär, lind och lönn. Ädellövskog finns bara på ca en halv procent av skogsmarksarealen och är koncentrerad till södra

Sverige. Eftersom ädellövskogarna innehåller de mest mångformiga och

artrika skogstyperna i landet och utgör nödvändiga livsmiljöer för en rad

mer eller mindre utrotningshotade eller sällsynta växt- och djurarter, har

en betydelsefull landvinning gjorts för naturvården i och med tillkomsten

av ädellövskogslagen. Jag vill dock påpeka att ädellövskogslagen inte alltid

är ullräcklig för att bevara ädellövskogarnas känsligaste miljöer. I vissa fall

Av helt avgörande betydelse för arbetet med att säkerställa naturtyper är

det kunskapsunderlag som tas fram genom forskning och inventering.

Inom ramen för anslaget för miljövårdsforskning har bedrivits och bedrivs forskning om bl. a. skydd och vård av hotade arter och naturtyper samt restbiotopers betydelse för flora och fauna. Inom universiteten och högskolorna i övrigt samt inom naturhistoriska riksmuseet bedrivs omfattande forskning som har beröringspunkter med skyddet och vården av naturtyper. Jag anser att fortsatta forskningsinsatser är av grundläggande betydel:

se för ett långsiktigt framgångsrikt naturvårdsarbete.

Riksomfattande inventeringar av olika naturtyper är mycket viktiga underlag för att kunna skydda värdefull natur. Naturvårdsverkets hittillsvarande utredningsverksamhet har bl.a. omfattat våtmarksinventering,

grusinventering, ängs- och hagmarksinventering, inventering av värdefulla >

marina miljöer och urskogsinventering. En inventering av ädellövskogens

och ädellövhagmarkens areella omfattning har genomförts i anslutning till naturvårdsverkets utredning om skydd för värdefull ädellövskog. Jag anser -det angeläget att denna inventeringsverksamhet fortsätter för att de mest

betydelsefulla naturtyperna så snart som möjligt skall kunna kartläggas.

Som jag tidigare berört pågår vid naturvårdsverket i samarbete med läns-.

styrelserna en översyn och precisering av riksobjekten för naturvård och friluftsliv.

Jag vill i detta sammanhang redovisa naturvårdsverkets fjällutredning. År 1969 (ABU 1969:52, rskr. 395) begärde riksdagen en utredning om de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård, den s.k. fjällutredningen. Regeringen uppdrog därefter åt naturvårdsverket att genomföra en sådan utredning.

Naturvårdsverket har i mars 1987 slutredovisat uppdraget för regering-

en. I utredningen redovisar verket en sammanställning av inventeringar av

fjällens naturvärden. Vidare redovisar verket hur inventeringarna genom-

förts och vilka områden som bedöms vara mest värdefulla. Verket tar

också upp fyra tänkbara ambitionsnivåer för skydd av fjällen och synpunkter på hur de skall skyddas. Verket avser att aktualisera olika skyddsfrågor

beträffande fjällen allteftersom frågorna beretts. Förslag till avsättande av

ordning. Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en utredning som

syftar till förslag om vilka ytterligare nationalparker som bör inrättas, inte

bara i fjällen utan även i andra områden i landet. Utredningen beräknas

vara klar under år 1988.

Jag anser att naturvårdsverkets fjällutredning är ett viktigt underlag för naturskyddet i fjällen. Vidare kommer utredningsmaterialet att vara av stort värde för länsstyrelserna och kommunerna i berörda områden vad

gäller den planering som bl. a. föranleds av PBL och NRL. I anslutning härtill vill jag också erinra om den pågående markanvänd-

ningsplaneringen i de fjällnära skogsområdena som jag har redovisat i avsnitt 3.2.

Under 'den fysiska riksplaneringens planeringsskede och därefter har genomförts åtskilliga länsvisa naturinventeringar. Dessa inventeringar utgör underlag för s.k. naturvårdsplaner, som är länsstyrelsens långsiktiga handlingsprogram för skydd och vård av värdefulla områden. Naturvårdsplaner har upprättats i drygt hälften av länen, huvudsakligen i södra Sverige. Naturvårdsplanen är ett viktigt beslutsunderlag för arbetet med skydd av värdefull natur och bör därför snarast utarbetas i de fän där

sådana planer ännu saknas.

Genom naturvårdslagen kan särskilt värdefulla naturområden säkerställas som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller djurskydds-

område. Sedan år 1909 har i landet avsatts 20 nationalparker, 1265 naturreservat, 71 naturvårdsområden, drygt 600 djurskyddsområden och 12300

naturminnen, dvs. mer än 3 000 naturvårdsobjekt omfattande cn totalareal

av ca 2,3 milj. ha. Drygt 400 naturreservat och fågelskyddsområden samt drygt 1200 av landets ca 1300 naturrninnen hade avsatts före naturvårdslagens tillkomst år 1964. .

Den länsvisa fördelningen av skyddade områden framgår av tabell 3.1.

Tabell 3.1. Antal och areal av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden och djurskyddsområden i

länen den 30 juni 1987

Göteborgs och

Trots att arealen och antalet naturvårdsobjekt har ökat kraftigt sedan

1960-talet, återstår ytterligare områden som behöver säkerställas för na-

turvården. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområ-

den måste därför enligt min mening fortsätta.

Jag anser att följande principer bör vara vägledande för säkerställandearbetet. Staten bör i första hand svara för skydd och vård av vetenskapligt värdefulla naturområden av riksintresse, Områden av intresse för i huvudsak friluftslivet bör I ökad utsträckning bli en angelägenhet för landsting och kommuner. I vissa fall bör dock kostnaderna kunna delas mellan kommun/landsting och staten. Jag vill här erinra om de stiftelser som har bildats av kommuner och landsting på flera håll i landet. De har bedrivit ett mycket betydelsefullt arbete genom förvärv och vård av naturområden för I första hand det rörliga friluftslivets behov. Jag anser att det vore värdefullt om denna typ av verksamhet kunde utvecklas och utvidgas. Jag vill här också erinra om den möjlighet kommunerna har sedan den 1 juli 1987

att efter delegering från länsstyrelserna själva besluta om naturreservat

och naturvårdsområden. Det är önskvärt att kommunerna använder sig av denna möjlighet för att säkerställa områden för i första hand friluftslivet.

De naturtyper som bör ägnas mest uppmärksamhet i säkerställandearbetet är enligt min mening olika slag av våtmarker, urskogar och vissa 61

naturtyper i odlingslandskapet, såsom t. ex. ogödslade slåtter- och betes-

marker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden

som nationalpark.

Med våtmarker menas grunda vattenområden samt markområden som

permanent eller en stor del av året har en våt yta. Exempel på våtmarker är strandområden, grunda sjöar: kärr. mossar och sumpskogar. Våtmarker

utgör ofta mycket mångskiftande ekosystem av stor betydelse för vatten-

hushållningen, för åtskilliga växtarter och för större delen av faunan. Våtmarkerna är värdefulla för produktionen av bär, svamp, vilt och fisk. Intresset har ökat för att utnyttja våtmarkerna bl. a. för skogsproduktion, jordbruk och framställning av energiråvaror. Åtskilliga värdefulla våtmar-

ker hotas av bl. a. sådana exploateringsintressen. För det fortsatta säker-

ställandearbetet utgör naturvårdsverkets våtmarksinventering ett viktigt

underlag. Jag anser att det är viktigt att bevara så många våtmarker som

möjligt, eftersom 'de har en stor betydelse för vattenhushållningen och för bibehållandet av ett levande landskap. Det är särskilt angeläget att översil-

ningsvåtmarker, sumpskogar samt våtmarker i sydligaste Sverige, främst nära kusterna och på Öland och Gotland bevaras. Därutöver är det angeläget att i samband med dikningsföretag begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Urskog definieras som en helt eller nästan helt orörd skog som kommit upp på orörd skogsmark utan människans påverkan. Så gott som all skog i vårt land är påverkad av människan. Nästan överallt har huggning och bete

förekommil. De urskogar och de relativt orörda skogar som finns kvar är

skyddsvärda bland annat för att:

e många djur och växter är helt bersende av urskogsmiljön e urskogen är en ursprunglig naturtyp i vårt land och därför har ett

egenvärde e bevara den genetiska variationen hos skogsträd vilken bl. a. är viktig för

skoglig forskning " e effekterna av människans skilda verksamheter på naturen skall kunna

värderas och ge kunskap om hur den opåverkade naturen fungerar e människor skall kunna uppleva den storslagenhet och de naturupplevel-

ser som en urskog kan ge.

Naturvårdsverket har år 1986 publicerat den sista rapporten i verkets rapportserie om Sveriges urskogar. Syftet med denna inventering, som naturvårdsverket har utfört tillsammans med skogsstyrelsen, har varit att

ta fram ett underlag för att kunna skydda särskilt värdefulla urskogsområden.

Dec flesta av landets urskogar finas i Norrland. Enligt urskogsinventeringen finns det längs fjällkedjan stora sammanhängande områden som i . : Hiten utsträckning har berörts av avverkningar. Totalt har 64 områden om

sammanlagt ca 370 000 ha urskog och urskogsartad skog avgränsats. Även i

Norrlands skogsbygder nedanför fjällområdet finns ett stort antal urskogsområden. Dessa är som regel betydligt mindre än fjällurskogarna. Totalt

finns ca 200 sådana områden om tillsammans ca S0000ha. Söder om

Dalälven är större urskogar eller urskogsartade skogar mycket ovanliga. I

inventeringen redovisas ca 170 områden om sammanlagt ca 15 000 ha.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att naturvårdsverket, på regeringens uppdrag, utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med cen total arcal av 600 000 ha.

Hotet mot urskogarna har i takt med skogsbrukets mekanisering under

1900-talet blivit allt större. Det är angeläget att värdefulla urskogsområden

skyddas. Målet för arbetet att bevara urskogar bör enligt min åsikt vara att skydda urskogar i olika regioner och landskapstyper. För att bevara urskog och urskogsartad skog som ostörda ekosystem behövs skydd mot i princip all kulturpåverkan: .

Odlingslandskapet har snabbt utvecklats mot enformigare och artfattiga-

re växt- och djursamhällen. .

Under senare hälften av 1940-talet inleddes en omfattande strukturrationalisering inom svenskt jordbruk, som bl. a. har fått till följd att kulturpräglade naturmiljöer som t. ex. ogödslade slåttermarker och betesmarker i det

närmaste försvunnit. . |

Det mångformiga odlingslandskapet utgör grundförutsättningen för en rik flora och fauna. Det representerar också genom sina brukningsformer ett viktigt kulturarv med stora landskapsestetiska och rekreativa värden. Flera av de växtarter, som har utrotats under senare år eller.som i dag är hotade till sin existens, är bundna till ogödslade betes- och slåttermarker. Strukturomvandlingen och rationaliseringsåtgärderna-inom jordbruksnäringen fortsätter, vilket innebär att de resterande delarna av slåtter- och betesmarkerna hotas.

Under våren 1987 har en handbok för inventering av ängs- och hagmarker utarbetats inom naturvårdsverket. Med denna handbok som underlag

har under år 1987 inventeringar påbörjats i ett antal län. Naturvårdsverket

anser att det är angeläget att en riksomfattande inventering genomförs. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning och vill betona att en sådan invente- . ring är nödvändig för arbetet att bevara värdefulla naturtyper, fauna och

flora i odlingslandskapet, liksom dess kulturvärden. |

För att behålla ett mångformigt odlingslandskap krävs insatser av olika slag. Helt avgörande är hur den vardagliga skötseln av jordbruksmarken är

utformad. Synpunkter på jordbruket och naturvården har jag redovisat i

avsnitt 3.2 och i avsnitt 3.3.2.

Jag vill här. också erinra om de möjligheter som finns sedan den 1 juli 1986 att till enskilda jordbruksföretag lämna ckonomiskt stöd till vård av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet, s.k. NOLA-stöd. Naturvårdsverket har givit ut allmänna råd för verksamheten. Enligt vad jag har erfarit har denna stödform mottagits mycket positivt av myndigheter, organisationer och brukare. I de fall kontakter har tagits med kommuner om ekonomisk och organisatorisk medverkan har reaktionerna genomgående varit positiva. Jag anser att denna form av stöd är enkel och effektiv för skyddet och vården av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet. Anslaget kan också få en goodwill-effekt för myndigheternas naturvårdsarbete i bygder-

na samt, i kombination :med andra arbetsuppgifter. medverka till ökad '

verksamheten fortsätter.

Ett stort antal skyddsvärda markområden i odlingslandskapet kommer

inte att kunna skyddas på ett tillfredsställande sätt enbart genom nu beskrivna ätgärder. Sådana områden bör i stället säkerställas som naturre-

upphörd hävd, bl. a. försvinner vissa växtarter efter kort tid, är det enligt

min mening angeläget att resurser avdelas för att säkerställa de mest värdefulla områdena. i första hand naturliga betes- och slättermarker.

För vård och förvaltning av naturvårdsobjekten, dvs. nationalparker,

naturreservat m. m.. finns ett särskilt anslag. Anslaget används även för att

bekosta fjällenheten i Jokkmokk, bemanningen av vissa utsjöplatser, verksamheten med vapenfria tjänstepliktiga och det statliga ledsystemet i fjäl-

len. Betydande vårdinsatser inom naturvårdsobjekten har också kunnat göras genom arbetsmarknadspolitiska ätgärder, främst beredskapsarbeten.

Fr.o.m. budgetåret 1984/85 har skett en omläggning av de arbetsmark-

nadspolitiska insatserna, vilket har inneburit en kraftig minskning av beredskapsarbetena. Detta har drabbat naturvården mycket hårt, framför allt

vården av naturvårdsobjekt. Med hänsyn härtill gav regeringen i januari 1986 ett uppdrag till en särskild utredare att genomföra en översyn av naturvårdsförvaltningen. Utredarens betänkande överlämnades till regeringen i augusti 1986. I det följande (avsnittet 3.5, Översyn av naturvårdsförvaltningen) redovisar jag mina ställningstaganden till betänkandet. Avslutningsvis vill jag erinra om min tidigare redovisade uppfattning, att man

i arbetet med vården av naturvårdsobjekten bör beakta att särskilt odlings-

landskapet ofta inrymmer både natur- och kulturvärden.

3.3.2 Skydd och vård av hotade arter

Mitt ställningstagande: En rik och varierad fauna och flora bör bibehållas. Inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsatser bör de naturligt förekommande växt- och djurarterna bevaras I livskraftiga och reproducerande populationer.

Ett samordnat handlingsprogram för värd av hotade växt- och

djurarter bör snarast utarbetas av naturvårdsverket.

Skälen för mitt ställningstagande: Förlusten av arter utgör ett hot mot jordens samlade genresurser, dvs. den ärftliga variationen. Detta är på lång sikt troligen ett av de största och allvarligaste miljöproblemen och samtidigt det mest underskattade. |

Under de senaste 300 åren har i genomsnitt en djurart per år utrotats.

Just nu hotas över 1000 olika däggdjur. fåglar, kräldjur, groddjur och fiskar av utrotning. Hur många växtarter och hur många lägre djurarter som är på

väg att försvinna vet vi inte mycket om, men för kärlväxter, dvs. blomväx-

ter och ormbunksväxter, har siffrar: 50000 nämnts, dvs. en femtedel av det kända totala antalet. Mycket tyder på att arterna försvinner i en accelererande takt.

Alla arter lever i samklang med sin naturliga omgivning. När en livsmiljö förändras på något sätt, gynnas vissa arter och blir vanligare, andra går

tillbaka eller försvinner helt. De f:esta naturliga miljöförändringarna går

sätt har arter utvecklats och miljöer förändrats i ett ständigt växelspel, alltsedan liv uppstod på jorden. Det är ofta svårt att peka ut en enda orsak till att en art går tillbaka eller

försvinner. De ekologiska orsakssammanhangen är komplicerade och kun-

skapen om dem är begränsad. Ofta samverkar flera faktorer. I Sverige är ca 400 högre växter hotade, varav ca 300 hör hemma i jordbrukslandskapet. Av dessa finns den största delen i eller i anslutning till kvarvarande oplöjda, ogödslade betes- och slåttermarker av olika slag.

Dessa naturtyper, de s.k. naturliga gräsmarkerna, har under de senaste

hundra åren minskat från ca 2 milj. ha till dagens i runda tal 50 000— 100 000

ha. De kvarvarande ytornas kvalitet med hänsyn till de hotade arternas

ståndortskrav försämras. Floravårdsinsatser är grundläggande även för

faunan, då många djurarter är beroende av specifika, hotade värdväxter.

Kontroll av de hotade arternas status har inte bara betydelse genom att de möjliggör bevarandeåtgärder för just dessa arter. De hotade arterna

fungerar nämligen också som indikatorer på tillståndet och förändringarna

i miljön. Inte minst gäller detta olika grupper av ryggradslösa djur. Genom insatser på detta område kan dels större. smygande ekologiska störningar eller stressympton noteras i ett tidigare skede, dels kan hela ekosystem eller delar därav räddas eller bevaras.

Det är angeläget att trygga mångfalden. Den genetiska resurs som en art representerar är oersättlig. Ett centralt mål för vår miljöpolitik i vid mening är därför att säkerställa en naturmiljö som ger våra växt- och djurarter

goda möjligheter att överleva. |

Många av de biotoper och miljöer som ingick i det äldre kulturlandskapet, t.ex. ljunghedar, betesskogar, betade strandängar, hagar och slåttermarker, har under de senaste hundra åren minskat i areal eller försvunnit

helt. Härigenom har en lång rad arter fått sina levnadsbetingelser starkt

förändrade. .

I en utpräglad jordbruksbygd, där i stort all mark är uppodlad, är faunan och floran utarmad. Av de akut hotade och sårbara arterna är några klart missgynnade av biotopförändringar till följd av att vissa miljöer i det äldre odlingslandskapet försvunnit. Sparade märgelgravar, öppna diken, "stengärdesgårdar, häckar, åkerholmar m.m. har en avgörande betydelse

för överlevnaden av åtskilliga arter i åkerlandskapet. Jordbrukets val av

grödor, odlingsteknik, bekämpningsåtgärder etc. är också av stor betydel-

se för fauna och flora. Nägra djurarter som försvunnit på grund av biotop-

förändringar i odlingslandskapet är exempelvis vit stork, mellanspett och

vaktel. Av hotade djurarter kan nämnas hasselmus, lövgroda och kärr-

snäppa. Växtarter som hotar att försvinna är bl. a. sådana som är beroende av vissa numera sällsynta naturtyper, såsom torrängar och hedar.

Dagens rationella skogsbruk leder till flera för djur- och växtliv negativa förändringar. Tidigare öppen mark beskogas. Variationsrika skogar ersätts med hkåldriga och ensartade bestånd, vilket bl.a. medför att antalet be-

stånd som får åldras och bli biologiskt mogna blir mindre. Många av de gamla naturbetesmarkerna används inte längre för bete utan planteras igen med gran. Genom utdikning av våtmarker har tidigare öppen mark beskogats.

S Riksdagen 1987/88.1 suml. Nr 85

De nu nämnda förhållandena har, liksom den sparsamma förekomsten av åldrande och döende träd I rationellt skötta skogar. medfört försämrade levnadsbetingelser för många arter.

I stora delar av norra Sverige omförs stora arealer gammal granskoeg till tallkulturer. Detta påverkar artsammansättningen. Vissa arter gynnas och

andra missgynnas. I de södra delarna av landet minskade bok- och ädellöv-

skogsarealen kraftigt fram till början av 1970-talet, då särskild lagstiftning beslutades om skydd för bokskogen.

Av de i sen tid försvunna arterna har sannolikt svart stork. blåkråka och

härfågel påverkats av skogsbruket. En del sällsynta djurarter såsom havs-

och kungsörn, berguv, vitryggig hackspett. gråspett m.fl. hotas av vissa biotopförändrande åtgärder inom skogsbruket. Det finns även vissa växtarter som är hotade av skogsbruket. Bland dessa kan nämnas skuggbrä-

ken. långskägg, niprör och brandnäva.

Utsläpp av föroreningar från olika industrier samt användningen av

kemiska bekämpningsmedel i jordbruket har medfört att en stor del av

faunan har utsatts för gifter som för åtskilliga arter kraftigt försämrat reproduktionen. I en del fall har gifterna orsakat sjukdom eller varit direkt

dödliga. Det ökade kvävenedfallet från atmosfären innebär ett hot mot

växtarter framförallt arter i vissa näringsfattiga miljöer.

Utterns snabba tillbakagång kan åtminstone delvis hänga samman med förgiftning och förorening av vattendrag. Östersjön är allvarligt förgiftad

av kvicksilver. PCB och DDT, vilket bl. a. har drabbat gråsäl och vikare.

Havsörnens reproduktion är starkt nedsatt och sillgrisslan har drabbats av

äggskalsförtunning. Pilgrimsfalken är akut hotad och riskerar att utrotas om inte insatta stödåtgärder fortsätter. Användningen av s. k. herbicider för kemisk ogräsbekämpning i jordbru-

ket har lett till att åkermarkernas ogräsflora med tillhörande insektsfauna

successivt har utarmats. Den fågelart som drabbats hårdast är rapphönan,

som numera är försvunnen från en stor del av sitt svenska utbredningsom-

råde.

Målen för det fortsatta arbetet inom fauna- och floravården bör vara att

bibehålla en rik och varierad fauna och flora, att inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsatser bevara de naturligt förekommande växtoch djurarterna i livskraftiga och reproducerande populationer i naturen.

Jag har tidigare i avsnitt 3.2 och 3.3.1 även berört det fortsatta arbetet med att bevara hotade arter. Arter och naturtyper kan inte bevaras enbart genom att natur skyddas som naturreservat eller motsvarande. Det är

nödvändigt att en allmän varsamhet och hänsyn visas vid användningen av

våra nalurresurser. Eu av de viktigaste instrumenten för en effektiv faunaoch floravård är hänsynstagande vid den fysiska planeringen och vid olika former av markanvändning, såsom jordbruk, skogsbruk. vägdragning etc.

Problemen inom fauna- och floravårdsarbetet har mötts på flera olika sätt. Fridlysning har tillämpats i många år. Denna form har betydelse

endast i de fall en art hotas på grund av störningar från människan.

Djurskyddsområden har bildats till skydd för främst fågelfauna och sälar.

De båda skyddsformerna naturreservat och nationalparker har också inne-

burit skydd för många hotade arter. Dessa instrument är värdefulla och bör 66

utnyttjas även i fortsättningen.

mest akuta fallen. De mest uppmärksammade exemplen är insatserna för

att återupprätta stammarna av berguv, havsörn, kungsörn och pilgrimsfalk. Andra projekt gäller de stora rovdjuren, fjällräv. utter, fjällgås, glada, vitryggig hackspett m. fl. Det mest uppmärksammade projektet för beva-. rande av hotade växtarter är Projekt Linné som startade för drygt tio år

sedan. Projektet syftar till att samla in data om växtarters status och

informera naturvårdsmyndigheterna om vilka arter som är hotade och hur dessa bör skyddas. Enligt min mening fordrar en framgångsrik fauna- och floravård insatser från såväl forskare. myndigheter, markägare och den

ideella naturvården. Många värdefulla insatser har gjorts från den ideella

naturvårdsrörelsens sida, insatser som verksamt har kompletterat samhäl-

lets åtgärder på området. På flera håll i landet pågår nu ett antal artbevarandeprojekt på ideell basis. För att dessa skall bli effektiva, krävs en viss samordning för vilken naturvårdsverket bör svara.

Eftersom kunskaperna om arternas miljökrav och levnadsvanor alltid måste vara utgångspunkten för varje handlingsprogram i artprojekt och

kunskaperna i en del fall är bristfälliga, behövs en stark, målinriktad

forskning avseende bevarandet av arterna och deras naturliga miljöer.

Sådan forskning har bedrivits och bedrivs bl. a. inom ramen för anslaget Miljövårdsforskning, som administreras av naturvårdsverket.

Under senare år har insikten vuxit om behovet av målinriktade studier

och åtgärder rörande de hotade och sällsynta arterna, samtidigt som nya

tekniska förutsättningar har skapats för detta. Genom inrättandet av ett särskilt anslag till vård av hotade arter har regeringen underlättat systematiska och samordnade insatser.

Grundläggande för ett framgångsrikt artbevarandearbete är enligt min

mening att ett särskilt handlingsprogram upprättas för vård av akut hotade,

sällsynta och sårbara arter. Naturvårdsverket bör svara för att ett sådant

tas fram. Ett viktigt led i detta arbete är de artdatabanker för flora och fauna som håller på att byggas upp av Sveriges lantbruksuniversitet, med

anslag från statens naturvårdsverk, och som beräknas vara i full drift år 1989.

Jag har tidigare i min redogörelse omnämnt Sveriges deltagande i det

internationella naturvårdssamarbetet. Detta arbete är till stor del inriktat

på skyddet av hotade växt- och djurarter. Jag vill här betona vikten av att Sverige aktivt bidrar till att de internationella insatserna för flora och fauna

blir framgångsrika. För att möta behoven av resurser för vården av hotade arter har jag

föreslagit regeringen att särskilda medel anvisas för detta ändamål även nästa budgetår. Jag återkommer till detta i det följande i samband med

behandlingen av anslaget B9. Vård av hotade arter m. m.

3.3.3 Friluftsliv

Mitt ställningstagande: Allemansrätten innebär att naturen är till- ' gänglig för alla. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att utnyttja naturen. Kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerställande av områden för friluftslivet samt driften av anläggningar för friluftslivets behov.

Skälen för mitt ställningstagande: Miljöpolitiken omfattar också omsorg om och åtgärder för det rörliga friluftslivet. Allemansrätten utgör den främsta tillgången för människors friluftsliv. Jag har i flera sammanhang, bl. a. i riksdagen, pekat på allemanszättens stora betydelse och hur viktigt det är att vi värnar om den. Jag vill här också erinra om att strandskyddet vid våra hav, insjöar och vattendrag gör det möjligt att låta stränderna vara tillgängliga för friluftslivet. De åtgärder som behövs för att medborgarna skall ha tillgång till naturen som en källa till rekreation är således en viktig del av naturvårdsarbetet.

Jag vill här kort beskriva det arbete som bedrivits och bedrivs för att

förbättra villkoren för människornas friluftsliv. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fick länsstyrelserna möjlighet att utnyttja beredskapsmedel för arbete med naturvård och friluftsliv. De resurser som ställdes till förfogande användes bl.a. till att bygga vandringsleder, både fjälleder och vandringsleder i låglandsterräng.

I fjällen har markerade leder funnits länge. Under 1960-talet ökade fjällvandringen kraftigt, vilket resulterade i problem med skötsel och underhåll av lederna. År 1977 fick naturvårdsverket överta ansvaret för långfärdsleder av turistiskt intresse, det s.k. statliga ledsystemet i fjällen som omfattar sommar-, vinter- och skoterleder. Det regionala ansvaret har länsstyrelserna i Kopparbergs, Jäm:lands och Västerbottens län. I Norrbotten har ett särskilt organ — fjällenheten — bildats gemensamt av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län. Fjällenheten är lokaliserad till Jokkmokk. Totalt finns i de svenska fjällen 546 mil statliga leder, varav 196 mil utgör skoterleder. I anslutning till lederna finns ca80 rastskydd, drygt 400 broar och 3 båtlecer. I det statliga ledsystemet i fjällen ingår inte Svenska Turistföreningens (STF) fjällstationer, övernattningsstugor och passagerarbåtar. Statens satsningar på ledsystemet fortsätter. Jag har erfarit att chefen för industridepartementet i en proposition om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län inom kort kommer att föreslå att särskilda medel anslås för bl.a. upprustning av det statliga

ledsystemet i fjällen. |

Som jag tidigare har nämnt, finns också ett system av vandringsleder nedanför fjällen. Dessa leder har i regel planerats och anlagts av länsstyrelserna. I första hand kommunerna men även ideella föreningar och företag är huvudmän för driften och underhållet av lederna. Den första vandringsleden i låglandsterräng var Sörmlandsleden, som stod klar år 1975. Sedan dess har ytterligare leder tillkommit. såsom t. ex. Skåneleden, Hallandsle- 68

den och Bergslagsleden. 1 dag finns det mer än 50 vandringsleder nedanför fjällområdet med en sammanlagd längd om drygt 600 mil. Sedan 1970-talet har även ett antal kanotleder anlagts. De mest kända är kanotlederna i

Dalslands sjösystem.

Under 1960-talet ökade antalet fritidsbåtar kraftigt, framför allt i våra

skärgårdar. Naturvårdsverket har under 1970- och 1980-talen lämnat bety-

dande stöd till gästhamnar i syfte att minska nedskräpning och markförslitning. Till en del har satsningen lyckats men den har inte räckt till. Därför har naturvårdsverket även lämnat stöd till kommunalt skötta sophus med torrtoaletter ute i naturhamnarna. Kommuner och landsting har även själva låtit placera ut toaletter och sophus. Sådana s.k. sopmajor finns numera lite varstans i skärgårdarna samt vid de större sjöarna och kanalerna, och nedskräpningen har minskat väsentligt. Jag vill här betona att jag finner det angeläget att fortsatta resurser ställs till förfogande så att nuva-

rande ordning kan bibehållas i våra skärgårdar. Överhuvudtaget har naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanläggningar varit omfattande sedan slutet av 1960-talet. Under tiden 1969-1983 uppgick de totala bidragen ur verkets anläggningsstöd till mer än 350 milj. kr. Större delen av bidragen har gått till stugbyar, campingplatser och

fjällstugor, men även friluftsgårdar, motionscentraler och friluftsbad har

fått bidrag.

Jag vill här erinra om fritidsfiskets betydelse för människornas frilufts-

liv. Ca 2 milj. svenskar fritidsfiskar åtminstone någon gång varje år och

ungefär 700 000 av dem fiskar minst 10 gånger om året. Sedan handred-

skapsfisket blev fritt år 1985 längs hela ostkusten och i de större sjöarna,

har betydande områden blivit tillgängliga för fritidsfiske.

I detta sammanhang vill jag också erinra om de' mycket betydelsefulla

insatser som de ideella organisationerna har gjort för att främja frilufts-

livet. Ibland har gjorts banbrytande gärningar, såsom t. ex. STF:s ”Ööpp-

nande” av fjällvärlden i början av seklet.

Intresset för friluftsliv har vuxit till följd av mera fritid och ett ökat tätortsboende. Allt fler människor i vårt land utnyttjar i dag sin fritid till friluftsliv och rekreation i olika former. Behovet av rekreationsområden. inte minst av allemansrättsligt tillgängliga områden, har därmed också ökat. Det är därför angeläget att på olika sätt bredda och utveckla denna del av fritidsutbudet genom att mark- och vattenområden för friluftsliv

säkerställs, skyddas och vårdas samt görs bättre tillgängliga för allmänhe-

ten. Förutsättningarna för detta är i vårt land unika. Omväxlande natur, god miljö samt stora natur- och kulturvärden ger oss möjligheter att erbjuda människorna ett rikt och varierat fritidsutbud. Genom särskilda åtgärder inom naturvårdslagstiftningens ram har också ovärderliga natur-

områden tagits undan och skyddats mot exploatering och bebyggelse. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har haft och har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att nyttja naturen.

Detta arbete bör naturvårdsmyndigheterna självfallet fortsätta med.

Eftersom det stora flertalet av Sveriges medborgare bor i stora städer

eller andra tätorter, har tillgången på lämpliga naturområden för rekreation

blivit alltmer betydelsefull. Jag vill erinra om vad som arges i 2§ natur- 69

angelägenhet. Jag vill vidare erinra om att naturvårdslagen i samband med tillkomsten av den nya planlagstiftningen har ändrats så att kommunerna har rätt alt själva bilda naturreservat och naturvårdsområden för i första hand det tätortsnära friluftslivets intressen. Detta kan ses som en markering av att kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerstäl-

landet av områden för friluftslivet samt driften av anläggningar för frilufts-

livets behov.

Naturvårdsverket har under årens lopp skaffat sig stora kunskaper om

hur vi på bästa sätt kan skydda närrniljön mot ogynnsamma förändringar.

Genom lagstiftning om hänsynsregler i jord- och skogsbruket kan friluftslivets behov beaktas I dessa näringar. Skogsstyrelsen utarbetar tillsammans med naturvårdsverket råd om utformningen av skogsbruk i tätortsnä-

ra områden och i skärgårdsområden som skall tillgodose bl. a. friluftslivets

intressen.

Genom PBL blir kommunala översiktsplaner över mark- och vattenan-

vändningen obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl. a. bättre förutsättning-

ar för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och na- . turvården. Inför den planering i kommunerna som PBL medför skall naturvårdsverket och länsstyrelserna medverka till information och utbildning om friluftslivets behov.

De reformer som jag nu har talat om ger stora möjligheter för naturvår-.

den och friluftslivet att flytta fram sina posittoner i samhätllsplaneringen.

Det är en viktig uppgift för naturvårdsverket och länsstyrelserna att informera om och därmed stimulera till besök i de skyddade områdena.

Stora insatser görs i detta avseende. Ett aktuellt exempel är den kampanj,

Nära till naturen, som naturvårdsverket genomför under år 1988 i samarbete med ett antal myndigheter, bildningsförbund, folkrörelser och organisationer samt näringslivet. Kampanjen syftar till att sprida kunskap om den

svenska naturen och våra naturreservat och att entusiasmera människor

alt ge sig ut i naturen. Ett annat syfte är att skapa förstäelse för hur viktigt det är att vi på olika sätt vårdar vår natur och bevarar den till kommande generationer. I detta sammanhang vill jag också nämna de värdefulla

insatser som stiftelsen Håll Sverige Rent genomför, i första hand genom

kampanjer mot nedskräpningen men även genom att bl. a. främja återvinning av olika konsumentförpackningar. .

Sammanfattningsvis vill jag säga att friluftslivet bör främjas t. ex. genom kommunal planering, säkerställande av mark, hänsynstagande av dem som bedriver de areclla näringarna, genom de ideella organisationernas arbete

och genom en ökad information om alla de möjligheter till friluftsliv som den rika svenska naturen erbjuder.

3.4¶Utvidgning av vissa nationalparker, m. m.

Jag tar i det följande upp en framställning från statens naturvårdsverk om

att dels utvidga nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön till att omfatta omgivande vattenområden, dels utvidga Sånfjällets. natio- 70

medgivande till intrång i Stora Sjöfallets nationalpark med anledning av en planerad turistanläggning vid Vietas.

3.4.1 Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön

Mitt förslag: Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska

Sandön utvidgas till att omfatta omgivande vattenområden.

Naturvårdsverkets förslag: Ängsö nationalpark avsattes är 1909 i syfte att bevara ett äldre odlingslandskap i väsentligen oförändrat skick. I beslu-

tet anges att nationalparken omfattar ön Ängsö. Ängsö utgjorde en del av

statens fastigheter Väringsö 1:1 och 2:1 i Norrtälje kommun. Den 1 juli 1976 överfördes Ängsö nationalpark från domänfonden till naturvärdsfonden. Fastigheternas vattenområden ingick inte i nationalparken och var alltjämt bokförda på domänfonden. Efter framställning från statens naturvårdsverk förordnade regeringen att de till fastigheterna Väringsö 1:1 och 2:1 i Norrtälje kommun hörande vattenområdena utanför Ängsö skulle, inklusive holmar och skär, överföras från domänfonden till naturvårdsfonden. Är 1980 avstyckades Ängsö från Väringsö I: I och 2:1 och nationalparksfastigheten Väringsö 1:3 bildades inkl. ett vattenområde om 120 ha, vilket område formellt inte ingår i nationalparken. Enligt naturvårdsverket finns behov av att reglera allmänhetens tillträde till viss del av omgivande vattenområde.

Blä Jungfrun avsattes som nationalpark år 1926 i syfte att bevara ön i dess naturliga tillstånd. Nationalparken omfattar endast ön, som ingår i fastigheten Jungfrun 1:1 i Oskarshamns kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken.

En del av Gotska Sandön avsattes som nationalpark år 1910. År 1963 utvidgades nationalparken till att omfatta praktiskt taget hela Gotska Sandön, som utgörs av fastigheten Gotska Sandön I: 11 Gotlands kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken. I nationalparken ingår inte kyrkogårdsfastigheten Gotska Sandön 1:2, omfattande 516 m”.

Aven vad gäller Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker anser. naturvårdsverket att det finns behov av att reglera bl.a. allmänhetens tillträde till vissa delar av omgivande vattenområden. Verket anser att det till statens fastigheter hörande enskilda vattenområdet enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde bör ingå i dessa båda nationalparker. För Blå Jungfrun berör förslaget ett vattenområde med 300 meters bredd runt ön. För Gotska Sandön föreslås gränsen på vissa sträckor följa tre meters djupkurva på mer än 300 meters avstånd från strandlinjen. Statens naturvårdsverk föreslär således att de tre nationalparkerna får utvidgas med de till nationalparksfastigheterna tillhörande vattenområdena.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga 71

Ängsö nationalpark avgetts av fiskeristyrelsen, domänverket, statens lantmäteriverk, länsstyrelsen i Stockholms län, Norrtälje kommun, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Sportfiske- och fiskevårdsförbund. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot den föreslagna utvidgningen. Fiskeristyrelsen förutsätter att naturvårdsverket samråder med fiskenämnden i Stockholms län, innan villkoren för fisket i vattenområdet fastställs, Domänverket anser att fiske, som nu är tillåtet inom det aktuella vattenområdet med undantag för ett fågelskyddsområde med tillträdesförbud, även i fortsättningen bör vara tillåtet. Sveriges Sportfiskeoch fiskevårdsförbund har anfört liknande synpunkter.

Efter remiss av förslagen att utvidga Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker har yttranden avgetts av fiskeristyrelsen, statens lantmäteriverk, länsstyrelserna i Kalmar resp. Gotlands län, Svenska naturskyddsföreningen och Oskarshamns kommun resp. Gotlands kommun.

Förslaget till att utvidga Blå Jungfruns nationalpark tillstyrks av samtliga remissinstanser.

Vad gäller Gotska Sandöns nationalpark tillstyrker flertalet remissinstanser eller lämnar förslaget utan erinran. Statens lantmäteriverk har dock anfört bl. a. följande. Utanför Gotska Sandön är bottenförhållandena sådana att gränsen för det enskilda vattenområdet på något ställe kommer att gå utanför 300-metersavståndet. Enligt vad som upplysts är bottendjupen i öns närhet inte heller stabila. På grund av vattenrörelserna kan således kurvan för tremetersdjupet flyttas inom en i sammanhanget överskådlig tid. Om nationalparken anpassas till fastighetsgränsen som i detta fall utgörs av en svårdefinierad linje mot det allmänna vattenområdet - vilket dessutom kan tänkas flytta sig från tid till annan- synes onödiga problem uppstå för sjöfarten. Vid Getska Sandön syns det därför vara att föredra en gräns för nationalparken som går på ett större avstånd än 300 meter från land. Hur långt utanför den bör gå får bli beroende av bl. a. bottenförhållandena, men den bör i det fallet dras med ett konstant avstånd från land. Gotlands kommun avstyrker den föreslagna utvidgningen. Kommunen anser att de skyddsåtgärder som föreslås redan kan upprätthållas med gällande lagstiftning. Om eventuella inskränkningar i allemansrätten behöver införas, bör detta föregås av en allsidig prövning, vilken lämpligen sker genom planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Skälen för mitt förslag: För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att det finns praktiska fördelar att låta nationalparkerna Ängsö och Blå Jungfrun överensstämma med den rådande fastighetsindelningen, så att även de till fastigheterna hörande vattenområdena omfattas av national-

parksbestämmelserna. Det kan också finnas behov av 'att reglera viss

verksamhet, bl. a. allmänhetens tillträde till vattenområdet närmast öarna.

När det gäller den föreslagna utvidgningen av Gotska Sandön har flertalet remissinstanser tillstyrkt en sådan. Gotlands kommun har avstyrkt utvidgning av gränsen och lantmäteriverket har haft synpunkter på hur gränsen skall dras i vattenområdet utanför nationalparken.

För egen del anser jag att förhållandena i vattenområdet runt Gotska Sandön kan behöva regleras. Gotska Sandöns vattenområden hyser naturvetenskapliga värden. Hlikhet med naturvårdsverket och det stora flertalet

remissinstanser anser jag därför att det finns behov av att låta även det omgivande vattenområdet runt Gotska Sandön ingå i nationalparken. Vad gäller avgränsningen i vattnet anser jag att det inte finns skäl att låta nationalparken omfatta något annat vattenområde än vad som hänförs till berörd fastighet enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. |

3.4.2 Sånfjällets nationalpark

Mitt förslag: Sånfjällets nationalpark utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden.

Naturvårdsverkets förslag: Sänfjällets nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett skogs- och fjällområde i de södra fjälltrakterna i dess naturliga tillstånd. Nationalparken omfattar ca 2700 ha och är belägen på Sånfjällets östra sida. Sedan år 1980 har naturvårdsverket i samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län verkat för inköp av mark i området i avsikt att hela Sånfjället skall kunna avsättas som nationalpark. Hittills har ca 7800 ha förvärvats. Det återstår nu två enskilt ägda områden som på sikt bör införlivas med nationalparken. Dels gäller det ett triangelformat område om ca 450 ha ovanför Nysätern på västra sidan, dels ett område om ca 500 ha sydväst om Nyvallens fäbod norr om den befintliga nationalparken. Dessa två områden avses bli avsatta som Nysäterns resp. Nyvallens naturreservat i avvaktan på att staten genom avtal köpt in dem så att de i en framtid kan ingå i nationalparken.

Sånfjället är ett isolerat fjällmassiv med fem toppar som når över 1000 m. Den högsta når upp till I 277 m. På sluttningarna finns välutbildade rännor, bildade av inlandsisens avsmältning. Området är viltrikt. De vandringsleder som redan finns skall kompletteras. Det är enligt naturvärdsverkets mening starkt befogat att utvidga nationalparken med hittills inköpta områden och på sikt även med de två naturreservat som länsstyrelsen avser besluta om.

Statens naturvårdsverk hemställer att Sånfjället utvidgas med den mark staten har förvärvat och på sikt även med de föreslagna naturreservaten

Nysätern och Nyvallen. |

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga Sånfjällets nationalpark avgetts av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges lantbruksuniversitet, Härjedalens kommun, Friluftsfrämjandet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Svenska turistföreningen. Därutöver har en skrivelse inkommit från Mittådalens sameby.

Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget. Länsstyrelsen anför dock bl. a. att det kan synas olämpligt att ”blanda” nationalparken med de två föreslagna naturreservaten. Orsaken härtill är att reservaten utgörs av ett flertal enskilda fastigheter, där starka önskemål finns att behålla äganderätten och framför allt möjligheten att bedriva jakt. 73

nalparken.

Skälen för mitt förslag: Naturvårdsverkets förslag att utvidga Sånfjällets nationalpark med de områden som staten numera förvärvat samt vissa områden som överförts från domänfonden till naturvårdsfonden har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Eftersom det är ovisst när de två områdena blir förvärvade som staten ännu inte har inköpt och som på sikt avses ingå i nationalparken, bör de enligt min mening inte nu omfattas av en utvidgning av nationalparken. I övrigt anser jag att den föreslagna utvidgningen bör få ske. Mitt förslag till utvidgning av Sånfjällets nationalpark framgår av kartan i figur 3.1.

Figur 3.1 Karta över Sånfjället

» Å

Im >

---- > — Gräns för Sånfjällets nationalpark

1 km

S Förslag till utvidgning Allmänt kartmateriel från Lantmäteriverk2t. Medgivande 87.0209. Godkänd ur sekretessynpunkt. Lantmäteriverket 1987-11-16.

3.4.3 Stora Sjöfallets nationalpark

Mitt förslag: En turistanläggning medges i anslutning till statens vattenfallsverks bebyggelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets nationalpark.

Naturvårdsverkets förslag: Stora Sjöfallets nationalplark avsattes genom riksdagsbeslut år 1909 i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess .

naturliga tillstånd. Nationalparken är belägen kring Stora Lule älvs övre

lopp. Intrång i nationalparken har av riksdagen medgivits vid flera tillfällen, senast år 1980 (prop. 1980/81:19. JoU 11, rskr. 48). Riksdagen bemyndigade då regeringen att medge det intrång i nationalparken som föranleddes av en tredje tilloppstunnel till Vietas kraftstation.

Den nuvarande bebyggelsen i nationalparken vid Vietas tillkom på grund av statens vatltenfallsverks utbyggnad av Vietas kraftstation på 1960-talet och tillhörande tunnelbygge på 1980-talet. Vattenfall har delvis avvecklat sin verksamhet i Vietas. En områdesplan upprättades och antogs av Gällivare kommunfullmäktige år 1981. I denna plan föreslås att en befintlig anläggning för turism behålls och att ytterligare utbyggnad görs med hotell/vandrarhem, stugby. husvagnsparkering, tältplats samt eventuell upp-

rustning av ett befintligt servicehus. Kort- och långtidsparkering avses

anordnas. Gällivare kommun upprättade härefter efter överenskommelse med statens naturvårdsverk ett förslag till dispositionsplan över Vietasområdet. Avsikten är att efter det att Vattenfalls byggnadsverksamhet i stort sett har lämnat Vietasområdet skall området disponeras som bl. a. turistan-

läggning. Förslaget till dispositionsplan avgränsades från Lappviken i öster med bl.a. STF:s nuvarande båtplats till Sjöfallsuddens naturrastplats i väster. Planen syftar till att få till stånd en permanent turistanläggning i

Vietas. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län anförde i yttrande över planen att man frånsett några detaljfrågor inte hade något att erinra mot planförslagets utformning.

Naturvårdsverket har hemställt om regeringens bemyndigande att medge att en permanent turistanläggning får uppföras vid Vietas. Verket anser, med hänsyn till den exploatering av området som skett i samband med vattenkraftsutbyggnaden och att det faktiskt under lång tid bedrivits turistisk verksamhet i Vietas. att en permanent turistanläggning väl låter sig förenas med naturvårdens intressen.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över naturvårdsverkets

framställning avgetts av lantbruksstyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska sa-

mernas riksförbund och Sveriges Turistråd. Alla instanser har förklarat sig

inte ha något att erinra mot en permanent turistanläggning i Vietas. Vissa detaljsynpunkter har framförts av lantbruksstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska samernas riksförbund beträffande förslaget till dispositionsplan för området. Svenska naturskyddsföreningen har

framfört synpunkter på utbyggnaden av vägar, urskogsobjektet Vietas, Vattenfalls informationsanläggning, biltrafiken och anläggningar för den-

samma samt på skotertrafiken inom området. ELantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund har framfört vissa synpunkter beträffande placering av nalurrum och husvagnar.

Skälen för mitt förslag: Förslaget om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark har 1 princip tillstyrkts av remissinstanserna. Med hänsyn till den exploatering av området som redan har skett på grund av vattenkraftsutbyggnaden och då den planerade verksamheten låter sig förenas med naturvårdens intressen, anser jag för min del att det begärda intrånget bör få ske. Några remissinstanser har framfört synpunkter i detaljfrågor beträffande den föreslagna dispositonsplanen. Detta är frågor som bör behandlas i samband med plangenomförandet, och jag förutsätter att berörda intressenter får framföra sina synpunkter i detta sammanhang.

3.5¶Översyn av naturvårdsförvaltningen

3.5.1 Inledning Jag tar nu upp den särskilda översyn av naturvårdsförvaltningens organisa- : tion och funktion som gjordes under år 1986 av en särskild utredare och som redovisas i betänkandet (Ds to 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. Förvaltning, skötsel. ekonomi.

I det följande redovisar jag för riksdagens kännedom översiktligt betän- kandet liksom vissa i detta upptagna förslag samt mina ställningstaganden till dessa .

I betänkandet föreslås en effektivisering av naturvårdsförvaltningen vad gäller administration och ansvarsfördelning samt ekonomisk planering och redovisning. Vidare lämnas förslag till ett utvidgat kommunalt och landstingskommunalt engagemang i naturvårdsförvaltningen, vissa omprioriteringar, alternativa finansieringskä:lor, beredskapsarbeten för naturvård, ideella organisationers medverkan i naturvårdsförvaltningen, m. m. Under utredningsarbetet har utredaren också uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlingslandskapet. Vissa principförslag läggs fram i dessa frågor. : :

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.2. En sammanställning över remissyt:randena har upprättats inom miljö- och energidepartementet och finns tillgänglig där (ME/Jo 1863/86).

Av direktiven till den särskilda översynen framgår bl. a. att betydande arealer avsalts som nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden eller djurskyddsområden. Mer än 2 milj. ha har sålunda hittills skyddats genom förordnanden enligt naturvårdslagen. De skyddade områdena fordrar en kontinuerlig vård och förvaltning. Medel för detta ställs till förfogande dels genom anslaget Vård av naturreservat m. m., dels genom arbetsmarknadspolitiska insatser, främst beredskapsarbeten. Anslagen till beredskapsarbeten har minskat kraftigt under senare år. Statens naturvårdsverk samt länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens län har i skrivelser år 1985 till regeringen behandlat konsekvenserna på naturvår- 76

dens område av den förändrade tilldelningen av medel för beredskapsarbe-

ten. |

Revisionskontoren vid skogsstyrelsen och riksförsäkringsverket har under år 1985 genomfört cen revision av vården och förvaltningen av natur-

vårdsobjekt. Vissa åtgärder och utredningar föreslås för att effektivisera naturvärdsförvaltningen. =

Det är bl. a. mot denna bakgrund som den särskilde utredaren tillkalla-

des med uppdrag att se över naturvårdsförvaltningens organisation m. m.

Utredarens förslag syftar till en effektivare vård med oförändrade resurser.

Utanför uppdraget har utredaren också lämnat vissa förslag till landskapsvårdande åtgärder i odlingslandskapet. De förslag som lämnas i betänkandet får i sina huvuddrag ett positivt

bemötande av remissinsfanserna. Åtskilliga remissinstanser påpekar dock att förslagen inte tillgodoser det resursbehov som krävs för att klara

vården av naturvårdsobjekten. I stort sett alla remissinstanser ställer sig bakom förslaget att åtgärder måste vidtas för att bibehålla det öppna

odlingslandskapet. Flera instanser är emellertid starkt kritiska till utredningens förslag att finansiera åtgärderna genom höjning av miljöavgifterna på gödselmedel.och bekämpningsmedel.

Jag vill redan här anmäla att jag delar flertalet remissinstansers uppfatt-

ning alt utredningsförslaget kan läggas till grund för åtgärder i syfte att effektivisera naturvårdsförvaltningen. Dessa åtgärder bör genomföras inom befintlig resursram.

3.5.2 Den centrala och regionala administrationen

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör som central förvalt-

ningsmyndighet även i fortsättningen ha ansvaret för samordningen

av naturvårdsförvaltningen i hela landet. Länsstyrelsen är regional naturvårdsförvaltningsmyndighet och bör även i fortsättningen ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet. |

Länsstyrelsen bör till förvaltare av naturvärdsobjekt utse den som

med hänsyn till kompetens samt från naturvårdssynpunkt och av

ekonomiska eller andra skäl bedöms som mest lämplig för ändamåälet. Jag kommer att föreslå regeringen att nuvarande föreskrift i 38 naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta-

gande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag biträder utredarens uppfattning att statens naturvårdsverk som central förvaltningsmyndighet även i fortsätt-

ningen bör ha ansvaret för samordningen av naturvärdsförvaltningen i

landet. Likaså bör länsstyrelsen såsom regional naturvårdsmyndighet lik- 71

som f.n. ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet. Länsstyrelsen,

som är regionalt ansvarig för säkerställande av värdefull natur, bör ha goda

möjligheter att ansvara för den regionala förvaltningen av de förvärvade

objekten. Dessutom ansvarar länsstyrelsen för den regionala planeringen i stort rörande bl.a. naturvård och rriluftsliv, vilket bör ge förutsättningar

för en samordning och effektivisering av olika insatser. Detta gäller inte minst frågor som rör kulturmiljövården i odlingslandskapet. Ytterligare vill

jag framhålla den stora fördel sora ligger i den samordning mellan den

ordinarie naturvårdsverksamheten och planeringen av beredskapsarbeten

som kan ske på länsstyrelsenivå.

Det är länsstyrelsen som har att prioritera de områden som bör avsättas som naturreservat och också ta ställning till målen med de olika reservaten. Länsstyrelsen beslutar också om skötselplaner för reservaten och ser

till att det finns balans mellan säkerställande och resurser för skötseln. På

detta sätt får länsstyrelsen en betydande kunskap om reservaten, som gör den lämplig att vara regional förvalt ningsmyndighet.

Naturvårdsförvaltningen av de enskilda objekten bör i de flesta fall

kunna överlåtas på andra organ. För närvarande gäller i regel att förvalt-

ningen av naturvårdsobjekten sker genom skogsvärdsstyrelsen eller do-

mänverket. Utredningen har föreslagit, att denna särställning tas bort så

att även andra organisationer kan utses till förvaltare av naturvårdsobjekt.

Jag vill betona att den grundläggande principen för val av en förvaltare

bör vara alt den bör utses som har de bästa kunskaperna och övriga

förutsättningar för en långsiktigt ändamålsenlig förvaltning samtidigt som kostnaderna för förvaltningen hålls så låga som möjligt. Detta innebär sålunda att andra statliga myndigheter, kommuner, stiftelser eller företag bör kunna utses till förvaltare av naturvårdsobjekt. En förutsättning är att de har kompetens och resurser för detta. I vissa fall bör även ideella organisationer och enskilda markägare som uppfyller dessa krav kunna få ansvaret för förvaltningen av naturvårdsobjekt eller åta sig enskilda arbe-

ten på uppdrag av naturvårdsförvaltaren. Enligt min uppfattning bör detta

kunna effektivisera förvaltningsarbetet samt ge värdefulla effekter för sysselsättningen i glesbygder. Länsstyrelsen och naturvärdsförvaltaren bör i varje enskilt fall pröva möjligheten att lägga ut sådana arbeten på andra.

Länsstyrelsen bör sålunda utse den till förvaltare av naturvårdsobjekt

som med hänsyn till kompetens samt från naturvårdssynpunkt och av

ekonomiska eller andra skäl bedörns som mest lämplig för ändamålet. I

konsekvens härmed avser jag att föreslå regeringen att föreskriften i 3§ naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

3.5.3 Ekonomisk planering m. m.

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör få i uppdrag att i sam-

råd med riksrevisionsverket se över formerna för den ekonomiska

planeringen och redovisningen av medlen för vård och förvaltning

av naturvårdsobjekt.

Länsstyrelsen — och inte som nu naturvårdsverket — bör vara

prövande myndighet beträtfande statsbidrag ur vårdanslaget till kommuner, stiftelser m. fl. samt för landskapsvård.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Från anslaget Vård av naturreservat m.m. kan beviljas medel för naturvårdsförvaltningen. Naturvårdsverket fördelar medlen. Naturvårdsverket har inför budgetåret 1986/87 infört en enkel anslagmodell. som medger att länsstyrelserna inom givna ramar kan göra en egen prioritering av vårdinsatserna. Den genomförda ändringen har utredaren funnit vara ett viktigt steg för att minska den centrala detaljstyrningen av värdanslaget. En sådan enkel modell för anslagsframställningen förutsätter dock att redovisningen av medelsanvändningen utformas så att prioriterings- och budgetarbetet blir effektivt. Naturvårdsverket och riksrevisionsverket bör gemensamt se över formerna för det eckonomiadministrativa informationssystemet m.m. Jag återkommer senare till regeringen med förslag till det uppdrag som behövs för ändamålet. Det är därvid angeläget att en samordning sker med den översyn av naturvårdsverkets organisation som jag tidigare har aviserat.

Naturvärdsverket beviljar statsbidrag ur anslaget Vård av naturreservat m.m. till kommuner. stiftelser m.fl. för förvaltning av naturvärdsobjekt saml till landskapsvård. Jag ser inga avgörande skäl till att ansökningar om bidrag i fortsättningen skall behöva behandlas av en central myndighet. Frågan om sådana statsbidrag bör i stället prövas av länsstyrelsen i enlig-

het med generella föreskrifter från naturvårdsverket. Genom dessa åtgär-

der får länsstyrelsen även ett utvidgat och mera preciserat ansvar för naturvårdsförvaltningen.

3.5.4 Kommunernas ansvar

Mitt ställningstagande: Länsstyrelserna bör kunna ta upp förhandlingar med kommuner eller landsting om ansvaret för naturvårdsförvaltningen och kostnadsansvaret för förvaltningen av enskilda

naturvärdsobjekt.

Utredarens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställ-

ningstagande. På vissa punkter vill utredaren gå längre. Utredaren har 79

bl.a. föreslagit att vissa angivna principer för fördelningen av förvaltningsoch kostnadsansvaret för naturvårdsobjekten bör författningsregleras.

Remissinstanserna: Flertalet rernissinstanser har i allmänhet tillstyrkt eller har ingen erinran mot utredarens förslag. Några remissinstanser, däribland landstingsförbundet och kommunförbundet avvisar förslaget i fråga om en författningsreglerad ansvarsfördelning mellan stat och kommun. . .

Skälen för mitt ställningstagande: Naturvårdsförvaltningen har av tradition ansetts vara en huvudsakligen statlig angelägenhet. En av orsakerna till detta har varit att staten har haft det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för tillkomsten av naturvårdsobjekten och en annan att länsstyrelsen har varit beslutande myndighet. Som en följd av detta har även frågor som normalt ligger inom den primärkommunala/landstingskommunala sektorn, såsom friluftsliv m.m., blivit en statlig angelägenhet inom många av naturvårdsobjekten. Enligt 2§ naturvårdslagen är naturvården emellertid en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Av detta följer att även kommunerna har ett kostnadsansvar för naturvårdsarbetet. Kommunerna har genom PBL och följdändringar på 3rund av denna i naturvårdslagen givits möjligheten att inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsområden. Kommunerna tar då samtidigt också på sig ansvaret för kostnaderna för sådana kommunala objekt. Ansvarsfördelningen är här reglerad i naturvårdslagstiftningen. Även för andra objekt kan det vara aktuellt att kommunerna eller landstingen tar på sig vissa kostnader för förvaltningen. Detta bör komma i fråga endast genom frivilliga avtal.

Utredaren har pekat på möjligheten att på frivillig väg bilda kommunala och landstingskommunala stiftelser för naturvård och friluftsliv och att stiftelserna i sin verksamhet också kan inrymma vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Jag vill för egen del notera att sådana stiftelser redan finns på flera håll och att erfarenheterna av denna verksamhetsform är positiva. | |

3.5.5 Skötselplanefrågor

Mitt ställningstagande: Skötselplanen för ett naturreservat och ett

naturvårdsområde bör göras till ett obligatoriskt dokument som

skall ingå i förordnandebeslutet.

Arbetet med skötselplaner för befintliga reservat bör intensifieras.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Skötselplanen är det viktigaste dokumentet för bedömningen av behovet av skötseln av naturvårdsobjekt. För närvarande finns skötselplaner för drygt hälften av naturreservaten. Skötselplaner bör enligt min mening på sikt finnas för samtliga objekt. Planerna 80

bör vara sådana att de kan ligga till grund för beräkningar av skötselkostnaderna och så att det går att göra realistiska ekonomiska bedömningar utifrån planerna. — Skötselplancarbetet måste bedrivas parallellt med arbetet på att säkerställa skyddsvärd natur. Skötselplanen bör vara ett obligatoriskt dokument som alltid skall ingå i beslutet om naturreservat och naturvårdsområde. En föreskrift om detta bör tas in i 98 naturvårdsförordningen.

Jag avser alt i ett annat sammanhang föreslå regeringen att 98 naturvårdsförordningen ändras i enlighet med vad jag har anfört.

Om skötselplanen görs till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandet om naturreservat och naturvårdsområde bör samtliga kostnader för att upprätta skötselplan kunna ses som ett led i arbetet med att säkerställa objektet. De kostnader för skötselplancearbetet som nu belastar anslaget Vård av naturreservat m, m. bör i stället belasta anslaget Mark för

naturvård. Jag återkommer till detta vid min behandling av anslagsfrågorna

1 det följande.

3.5.6 Översyn av naturvårdsobjekt m. m.

Mitt ställningstagande: De statliga insatserna för vård och förvalt-

ning av naturvårdsobjekt bör i första hand koncentreras till områden av riksintresse för vetenskaplig naturvård och friluftsliv. Insatser för att bevara omistliga nuturvärden bör prioriteras.

En översyn bör ske av alla naturvårdsobjekt med syfte att na-

turvärdsförordnanden som inte längre är motiverade kan upphävas.

Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag som erfordras för att genomföra en omprövning av naturvårdsobjekten.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta-

gande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens för-

slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Omfattningen av antalet skyddsvärda objekt har successivt utvidgats utan att de samlade konsekvenserna av detta har bedömts. Därför bör grunder för en striktare prioritering mellan olika tänkbara naturvårdsobjekt utarbetas.

Enligt 128 naturvårdsförordningen får ett naturreservatsbeslut upphävas endast om synnerliga skäl föreligger. Om det ursprungliga motivet för att avsätta ett objekt inte längre finns, torde detta vara ett sådant synnerligt

skäl. En kritisk granskning av samtliga befintliga naturvårdsobjekt med avseende på skyddsmotiv och naturvärde bör också komma till stånd.

Även objektens kulturvärden bör beaktas innan avyttring aktualiseras.

Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag m.m. som behövs för att genomföra en omprövning av naturvärdsobjekten och fastighetsinnehavet samt grunder för en prioritering mellan olika objekt som kan tänkas komma i fråga för säkerställandeåtgärder. 81

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket, länsstyrelserna och na-

turvårdsförvaltarna bör i sitt arbete med förvaltningen av naturvårdsobjekt pröva andra finansieringskällor för täckande av vissa

kostnader för naturvårdsförvaltning utöver statsanslag. Sponsring av såväl förvärv som skötsel av naturvårdsobjekt kan vara ett sätt.

uttag av avgifter för service inom celler i anslutning till olika objekt ett annat. |

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta-

gande.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: !Utredaren har tagit upp möjligheten att

finna nya källor till finansiering av naturvårdsförvaltningen. Det kan vara

s.k, sponsring, frivilliga bidrag och avgifter. Sponsring innebär i detta fall att ett företag genom ekonomiskt stöd till

en ideell eller allmän verksamhet söker främja sin marknadsföring eller stärka sin good-will. Sponsring förekommer huvudsakligen inom idrotten,

men även inom kulturområdet tycks det finnas ett visst. intresse från

företagens sida.

Inom naturvårdens område har sponsring en ringa omfattning. Enstaka

insatser har gjorts. Ett exempel är den informationskampanj Nära till

naturen som naturvårdsverket genomför under år 1988 tillsammans med en rad friluftsinriktade myndigheter och organisationer. Kampanjen finansieras i betydande omfattning av medel från deltagande sponsorer.

Enligt min mening bör sponsring kunna övervägas för finansiering av

t.ex. investeringar och drift av informationsanläggningar typ naturum eller för produktion av informationsmaterial om naturvårdsobjekten. Likaså

kan vissa typer av kampanjer vara lämpliga att genomföra med finansiellt stöd av sponsorer.

Sponsring bör inte ske om den förbinds med villkor som begränsar den ansvariga myndighetens ansvar eller handlingsfrihet. Självfallet får inte

heller något beroendeförhållande av annat slag uppstå mellan myndigheten och bidragsgivaren. Reklam i form av skyltning eller dylikt i naturen bör i

princip inte heller förekomma.

Även om det i många fall kan vara värdefullt att näringslivet eller andra

sponsorer går in i och medverkar i olika naturvårdsprojekt, är det viktigt

att staten och kommunerna behåller ansvaret för samhällets naturvård. Det kan finnas risk för att näringslivsbidrag medverkar till att snedvrida

inriktningen på naturvårdsarbetet, t.ex. genom alt tillfälliga evenemang gynnas på bekostnad av det långsiktiga naturvårdsarbetet. Därigenom finns också viss risk för att statliga resurser används och binds upp på ett felaktigt sätt. Härtil kommer att staten kan drabbas av kostnadsansvar om

sponsorn drar tillbaka sitt bidrag.

Jag vill sammanfattningsvis konstatera att det grundläggande ansvaret

för finansiering av naturvårdsförvaltningen alltjämt bör ligga på staten och kommunerna.

Ett annat sätt att finansiera olika verksamheter är att ta ut avgifter för service av olika slag i eller i anslutning till naturvårdsobjekten. Denna typ av avgiftsfinansiering förekommer 1 vissa länder. Enligt min mening bör det också i vårt land vara möjligt att direkt av enskilda nyttjare ta ut kostnadstäckande avgifter för serviceinrättningar i eller i anslutning till naturvårdsobjekt. I första hand bör avgifter för t.ex. vägutnyttjande, guidning. parkeringsplatser, utsiktsanläggningar, gästhamnar m.m. kunna komma i fråga. Staten har på sina fastigheter givetvis här samma möjlighet som privata fastighetsägare har till avgiftsbeläggning av viss service. Jag kommer noga att följa frågan om finansiering av naturvårdsförvaltningen med sponsring, bidrag och avgifter.

3.5.8 Beredskapsarbeten och övriga frågor

Mitt ställningstagande: Planering av naturvårdande beredskapsarbe-

ten bör bedrivas så att det alltid finns en viss objektreserv. |

Ideella organisationers möjligheter att engagera sig i vården av

naturvårdsobjekt bör tas till vara. |

Utredarens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställningstagande. .

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredarens

förslag. | Skälen för mitt ställningstagande: Beredskapsarbeten för naturvård har

sedan mitten av 1960-talet utförts bl.a. inom nationalparker och naturreservat. Verksamheten har varit omfattande och pågått under lång tid.

Naturvårdsförvaltningen har därför i viss mening under mänga är varit beroende av tillgången på beredskapsmedel. Sådana medel tillförs numera naturvården i betydligt mindre omfattning på grund av annan inriktning av arbetsmarknadspolitiken. För att effektivt kunna utnyttja de resurser för

naturvärdande beredskapsarbeten som kan erhållas behöver flera åtgärder

övervägas. Beredskapsarbeten för naturvård bör såsom utredningen föreslagit koncentreras till naturvårdsobjekt som är avsatta med stöd av naturvärdslagen eller objekt av motsvarande kvalitet. Vidare anser jag att det

är angeläget att få till stånd ett system för planering som bl. a. möjliggör att

det alltid finns en viss objektreserv att tillgripa vid behov av sysselsätt-

ningsskapande åtgärder. Det finns flera ideella organisationer som har naturvård och friluftsliv på sitt program. Många föreningar bedriver också praktiskt naturvårdsarbete,

t.ex. underhåll av vandringsleder och slåtterängar. Det är angeläget alt ta till vara det engagemang som finns inom de ideella organisationerna och även försöka få en ökning av detta genom att, såsom jag tidigare anfört, exempelvis utse sådana organisationer till förvaltare av naturvårdsobjekt, om de har vilja, kompetens och kapacitet för detta. 83

Tillsynen av naturvårdsobjekt är mycket resurskrävande. Det är därför nödvändigt att finna former för samverkan med annan tillsyn och övervak-

ning som sker i samhället. Såväl tullverket som polisen bedriver övervakning och tillsyn av bl.a. efterlevanden av naturvårdslagstiftningen. Det är

angeläget att dessa myndigheter samt andra myndigheter som kan ha tillsynsuppgifter på lämpligt sätt kan medverka i tillsynsarbetet inom na-

turvårdsobjekten. Inom miljö- och energidepurtementet bereds en framställning från naturvårdsverket om. åtgärder i syfte att förbättra tillsynen

och övervakningen av naturvårdsobjekt, m. m.

Jag vill även understryka vikten av att möjligheterna till samverkan mellan naturvårdsförvaltarna sinsemellan och med bl.a kommunala för-

valtningar tas till vara för ett effektivt resursulnyttjande i vården och

förvaltningen av naturvårdsobjekten.

Utredaren har uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlings-

landskapet och ansett det angeläget att belysa dessa problem och även lämna vissa förslag till åtgärder för att hålla landskapet öppet. Utredaren

finner det angeläget att åtgärder vidtas för att behålla och i vissa fall återskapa odlingslandskapets mängfald i flora och fauna.

Jag har tidigare i min framställning betonat att odlingslandskapet bör ges

hög prioritet i naturvårdsarbetet. Någon riksomfattande inventering har

inte utförts. Det är därför viktigt att den inventering som under år 1987 har påbörjats i ett antal län kan genomföras. Enligt min mening måste behovet av skyddsåtgärder ses i ett samlat perspektiv. BL a. bör därvid hänsyn tas

till de åtgärder t.ex. inom jordbrukspolitikens område som kan få konse-

kvenser för odlingsläundskapet. Jag har behandlat dessa frågor under ansla-

get B6. Särskilda projekt på miljövårdens område i min anmälan till årets

budgetproposition. Där föreslog jag att 10 milj. kr får användas nästa budgetår inom ramen för projektet Naturvärdsåtgärder i odlingslandskapet.

3.6¶Lagstiftning och organisation

Mitt ställningstagande: En samlad översyn av naturvårdslagen bör

genomföras.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag kommer i det följande att beskriva den lagstiftning som gäller och den myndighetsorganisation som ansvarar

för naturvärden i vårt land. Jag hänvisar också till den redogörelse och de förslag rörande miljövärdens organisation som har lämnats av utredningen om miljövårdens organisation (SOU 1987:32). Under senare är har ställts krav på en reformering av den nuvarande

naturvårdslagstiftningen. Naturvårdsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen föreslagit att en samlad översyn av hela naturvårdslagstiftning-

en och dess förhållande till angränsande lagar bör ske. Vidare har Svenska

naturskyddsföreningen kommit in till regeringen med en skiss till en ny naturskyddstag.

Naturvärdslagen trädde i kraft den I januari 1965. Lagen syftar till att 84

skydda naturen från vetenskaplig och kulturell synpunkt, på grund av dess skönhetsvärden och dess värde som rekreationsmiljö. I förhållande till miljöskyddslagen som trädde i kratt år 1969 är dock möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp skydda miljön mera begränsade. Naturvårdslagen har emellertid skärpts. Under 1970- och 1980-talen har det genomförts en rad viktiga ändringar. Dessa ändringar har dock inte ändrat på den principiella inriktningen. Stora förändringar i samhället och i synen på naturvården har skett under den tid lagen funnits. Lagen framstår nu som delvis

otidsenlig och föråldrad.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag för avsikt att senare föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvårdslagen.

Jag vill i detta sammanhang också beröra terrängkörningslagstiftningen. Terrängkörningslagen (1975:1313) trädde i kraft den I januari 1976. Syftet med lagen är främst att skydda naturmiljön. Lagen förbjuder 1 princip körning med terrängfordon och motorfordon i hela landet på barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. Med stöd av lagen har regeringen I terrängkörningsförordningen (1978:594) dessutom förbjudit terrängkörning inom vissa delar av fjällområdet. Förbudet är dock inte utan undantag. Det finns undantag från förbudet när det gäller körning i bl.a. räddningstjänst eller näringsutövning. Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att lokalt för visst område meddela förbud mot terrängkörning eller meddela villkor för sådan körning, om det behövs från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

Lagen sågs över senast år 1985, då regeringen i en skrivelse (skr.

1984/85:203) för riksdagen redovisade en översyn av hela terrängkörningslagstiftningen. I redovisningen nämns vissa problem som berör naturvården, friluftstivet samt jordbruket, skogsbruket och rennäringen. Av översynen framgick vidare att problemen med snöskotertrafik är särskilt stora kring tätorter. Såväl naturvårdsverket 'som regering och riksdag ansäg att det redan inom ramen för gällande lagstiftning finns förutsättningar alt påtagligt minska olägenheterna. Allt fler kommuner har under senare tid utnyttjat de möjligheter som finns att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängtrafikkungörelsen. Länsstyrelserna har också utnyttjat möjligheten att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängkörningslagen.

Naturvårdsverket har år 1986 i en framställning till regeringen begärt vissa ändringar i terrängkörningslagstiftningen. Förslaget avser bl.a. utvidgning av lagens tillämpningsområde så att den omfattar samtliga motordrivna fordon, dvs. även traktorer och motorredskap. Frågan bereds nu i regeringskansliet. |

Statens naturvärdsverk är central förvaltningsmyndighet för naturvård och friluftsliv. Verket skall bl.a. bevaka miljövårdsintresset vid tillämp-

ningen av PBL och NRL och tillhandahålla underlag för tillämpningen av

dessa lagar, genom inventering och planering verka för att täktverksamhet får lämplig lokalisering och utformning, verka för att andra arbetsföretag

planläggs och utförs med beaktande av deras inverkan på miljön. följa

kulturlandskapets utveckling och verka för att stränderna skyddas, leda arbetet med att planmässigt inventera och välja ut områden som bör

avsättas särskilt som nationalpark, naturreservat m. m. samt leda arbetet

med planering av åtgärder för det rörliga friluftslivet. Verket utarbetar

även allmänna råd inom sitt förvaltningsområde samt biträder länsstyrel-

serna Ii ärenden inom detta. I frågor som rör tillämpningen av naturvårds-

lagen och naturvårdsförordningen har verket huvudsakligen rådgivande och planerande funktioner.

Inom naturvårdsverket svarar i första hand naturresursavdelningen för

frågor om hushållning med naturresurser, skydd och vård av natur- och rekreationsområden samt verkar för utveckling av rekreationsmöjligherna. Även flora- och faunavård samt jaktfrågor ingår i arbetsuppgifterna. Naturvårdsverket skall fortlöpande följa användningen av mark. vatten, luft

samt miljösituationen. dvs. bevaka att användningen av naturresurserna sker med hänsynstagande till naturen och miljön.

Huvudansvaret för naturvården på det regionala planet ligger hos länsstyrelserna vilka utför det huvudsakliga planerings- och verkställighetsarbetet på området. Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för naturvårdsplanering, naturinventeringar, naturvårdsförvaltning och prövar flertalet frågor enligt naturvårdslagen. När det gäller den praktiska förvalt-

ningen av naturreservat, naturvårdsområden m. m. har länsstyrelserna i regel utsett en särskild naturvårdsförvaltare, vilken kan vara skogsvårdsstyrelsen, domänverket, kommunen, en stiftelse eller någon ideell organisation m.m. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter arbetar i nära kontakt med naturvårdsverket. | För naturvården på det lokala planet svarar kommunerna. I naturvårds-

lagen stadgas om samråd mellan länsstyrelsen och berörda kommuner i vissa viktiga naturvårdsärenden. Kommunal planering och kommunala beslut har stor betydelse för naturvården. Kommunerna svarar t. ex. för

det konkreta fysiska planeringsarbetet. Enligt PBL blir kommunala över-

siktsplaner över mark- och vattenanvändningen obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl. a. bättre förutsättningar för cn förebyggande miljövård och för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och naturvården.

Länsstyrelsen kan i vissa fall delegera sin beslutanderätt till kommunen. Även vissa tillsynsfrågor kan övertas av kommunen. Sedan den I juli 1983 kan kommunen genom frivilligt åtagande låta en kommunal nämnd ta över

ansvaret för täkttillsynen. I samband med tillkomsten av PBL har också naturvårdslagen ändrats

så att kommunerna får rätt att själva besluta om bildande av naturreservat och naturvårdsområden. Denna nya möjlighet för kommunerna är främst

avsedd för säkerställandet av områden runt tätorterna som är av betydelse för friluftslivet. . Jag har tidigare aviserat att en översyn av naturvårdsverkets organisa-

tion skall ske. Denna översyn bör också omfatta verkets naturresursavdel-

ning. Jag berör i det följande något bakgrunden härtill.

Med hänsyn till den nya genomgripande lagstiftningen rörande hushåll-

ningen med mark och vatten, är det viktigt att naturvårdsverket som central myndighet inom natur- och miljövårdsområdet svarar för att kun-

skaperna om natur och miljö görs tillgängliga som underlag för beslut och ställningstaganden. Detta innebär att naturvårdsverket inte bara skall ha 86

område enligt NRL utan också i praktiken ha ett vidare bevakningsansvar med avseende på naturresursernas utnyttjande.

För att verket på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utöva sin tillsyn och uppsikt av miljöfrågor vid tillämpningen av PBL och NRL samt övrig markanvändningslagstiftning, är det viktigt att verkets verksamhet får en framåtsyftande inriktning och bedrivs i ett långsiktigt perspektiv. Naturvårdsverket bör också aktivt bevaka olika sektorers resursanvändning och miljöpåverkan samt samhällsplaneringen på olika nivåer. Inom ramen för en långsiktigt inriktad verksamhetsplan bör verket ha en tillräcklig flexibilitet för att kunna hantera uppkommande frågor.

Som jag nämnt i det föregående har länsstyrelsernas naturvårdsenheter en rad viktiga arbetsuppgifter. Mot bakgrund av bl. a. plan- och naturresurslagstiftningen och de förslag till effektivitetshöjande åtgärder som lämnats av naturvärdsförvaltningskommittén (DS Jo 1984:4) bör den aviserade översynen behandla naturvårdsverkets framtida roll och fördelningen av arbetsuppgifter mellan naturvårdsverket som central naturvårdsmyndighet och länsstyrelserna som regionala myndigheter.

Luftföroreningar och försurning

Mina ställningstaganden och förslag i korthet: e Luftföroreningarna utgör i dag ett allvarligt hot mot människors hälsa och livsmiljö. Inom Melleneuropas sammanhängande industrialiserade regioner ger luftföroreningar upphov till hälsoetfek-

ter och omfattande skador på träd och skogsmark. I Sverige har luftföroreningarna lett till försurning av vatten och mark samt

skogsskador. e Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige

och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsltäppen bör reduce-

ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör

härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella

arbetet. e De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65 §& till år 1995

jämfört med 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behövs för att

uppnå en minskning av kväveoxidutsläppen med 304£ under samma tidsperiod. e Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar

bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude-

ras. Vilka tekniska åtgärder sem skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70-805 samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten. kommunerna och samhället.i övrigt bör analyseras. e Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör minskas till 0.856. En miljöavgift för att stimulera till ytterligare sänkning av

svavelhalten bör även övervägas. Svavelutsläppen bör därefter

begränsas ytterligare genom skärpta utsläppskrav med början år 1993 i de mest försurade områdena. De skärpta kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0,42 svavel för mindre anläggningar och ca 0,27 svavel för större. Lagen om svavelhaltigt bränsle ändras så att den omfattar samtliga bränslen.

e Kväveoxidutsläppen bör minskas genom skärpta riktlinjer för

prövningen av förbränningsanläzggningar enligt miljöskyddslagen. Kväveoxidutsläppen bör dessutem minskas genom skärpta avgaskrav fr.o.m. 1992 års modeller för lätta lastbilar och bussar och

fr.o.m. 1994 ärs modeller för unga fordon. Under två är före

ikraftträdandet bör ett stimulansbidrag betalas ut vid köp av fordon som uppfyller kraven. Bidragen beräknas kosta totalt 450 milj. kr. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven övervägas bl.a. för tätortsfordon samt traktorer och arbetsmaskiner.

e I vissa områden. där miljön är särskilt känslig eller i större tätorter. där ett stort antal människor utsätts för luftföroreningar, kan

det vara särskilt vikugt att snabbt förbättra luftkvaliteten. ML bör därför ändras så att regeringen får förklara ett visst område som miljöskyddsområde. För ett sådant område skall regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen få meddela särskilda föreskrifter beträffande bl. a. luftföroreningar. e Forskningsinsatserna kring hälsorisker, skogsskador, mark- och grundvattenförsurning, kalkning av sjöar och vattendrag och ef-

fekter på fauna och flora bör fördjupas. Det internationella samarbetet inom forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas. Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl.a. bätt-

re miljöteknik för fordon, förbränningsanläggningar m. m. bör förstärkas.

4.1¶Mina utgångspunkter

Utgångspunkten för mina ställningstaganden är det beslut som riksdagen fattade våren 1985 om ett program mot luftföroreningar och försurning (prop. 1984/85:127. JoU 28. rskr. 275). För att genomföra programmet har

riksdagen på regeringens förslag beslutat om skärpta avgasreningskrav för personbilar, m. m. (prop. 1985/86:61, JoU I1, rskr. 101) och om en bilavgastag (prop. 1986/87:56, JoU 7, rskr. 106, SFS 1986:1386). Regeringen har

också beslutat om förordningar om bilavgaser och motorbensin. SFS 1987:586 resp. 1985:838. Vidare har riksdagen beslutat om differentiering

av bensinskatten (senast ändrad prop. 1986/87:139, SkU 48. rskr. 311, SFS

1987:509) och av försäljningsskatten för personbilar (prop. 1985/86:145,

SkU 41, rskr. 237, SFS 1986:260) för att underlätta införandet av biyfri

bensin samt försäljning av personbilar med katalytisk avgasrening. Blyfri bensin finns nu i hela landet och försäljningen av bilar med katalytisk avgasrening har nått en betydande omfattning.

Regeringen har även, genom ett antal uppdrag, låtit utreda och ta fram förslag till fortsatta åtgärder mot luftföroreningar och försurning. Även dessa utredningar ligger till grund för mina ställningstaganden och förslag till fortsatta åtgärder som jag nu kommer att redovisa.

Jag redovisar först det aktuella läget beträffande bl. a. utsläpp och ned-

fall av luftföroreningar och deras hälso- och miljöeffekter. Jag utgår i min

framställning från naturvårdsverkets rapport Aktionsplan '87 mot luftför-

oreningar och försurning.

4,2 Utsläpp och nedfall av luftföroreningar

Flertalet luftföroreningar sprids med luftströmmarna över stora områden

och påverkar miljön, inte bara i utsläppens närhet, utan också i omkringliggande länder. Många av de miljöeffekter som har observeräts i Sverige 89

orsakas därför till stor del av utsläpp i övriga Europa. Likaså medverkar svenska utsläpp till miljöstörningar i våra grannländer.

Vissa luftföroreningar är långlivade i atmosfären och kan orsaka miljö-

störningar med effekter över hela jorden. Bland dessa kan nämnas vissa

stabila kolväten, såsom metan och klorfluorkarboner, samt koldioxid. Jag

återkommer senare i denna redovisning till kolväteutsläppen och i ett

särskilt avsnitt till utsläppen av klorfluorkarboner.

Förbränning av fossila bränslen leder till att halten av koldioxid i atmos-

fären successtvt kommer att öka. Koldioxidens värmeabsorberande egen-

skaper gör att de ökande utsläppen kan befaras leda till att jordens klimat

blir allt varmare. Trots att de genomsnittliga temperaturhöjningarna kan

verka obetydliga, kan de medföra. ödesdigra konsekvenser. Bl.a. kan havsvattnets volymökning medföra höjningar av havsytan med betydande konsekvenser för låglänta kustområden. Förutsättningarna för livsme-

delsproduktion i olika områden kan komma att förändras med åtföljande

politiska spänningar. Det är viktigt att genom internationellt forsningssamarbete minska osäkerheterna om koldioxidens klimateffekter. Det är också av största vikt att genom effektivar2 energianvändning och ökad använd-

ning av förnyelsebara energiresurser hålla tillbaka koldioxidutsläppen. "På senare år har kunskapen ökat både i Sverige och utomlands om hur luftföroreningar transporteras över långa avstånd och därigenom får effek-

ter i även andra länder än dem där utsläppen äger rum. Att åtgärder mot luftföroreningar måste genomföras i ett internationellt samarbete, är i Europa accepterat av I stort sett alla länder. |

Försurningen orsakas främst av utsläpp av sura svavel- och kväveförcningar som främst härrör från eldning med fossila bränslen, från trafiken

och från industriprocesser. Naturliga biologiska processer och olika åtgär-

der inom jordbruket och skogsbruket spelar också en roll. Jag återkommer strax till detta.

Vid flera tillfällen har höga halter av luftföroreningar visat sig medverka till akuta överkänslighetsreaktioner, ökad sjukdomsfrekvens och överdöd-

lighet. I Östeuropas svårt förorenade, högindustrialiserade områden har

ökad frekvens av störd fosterutveckling med sänkt födselvikt konstaterats. Indirekt kan luftföroreningarna medföra en ökad exponering för giftiga

organiska ämnen och metaller genom födan och dricksvattnet.

Under 1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områden. Också i Sverige har skogen skadats. Både försurningen av skogsmar-

ken och de direkta effekterna av luftföroreningar på trädens kronor medverkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavcl-

och kväveföreningarna, bl. a. fotokemiska oxidanter, främst ozon, anses

vara av betydelse. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplice-

rade reaktioner, där bl. a. kväveoxider och kolväten medverkar. Oxidan-

terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan

luft med starkt förhöjda halter av bl.a. ozon föras in över Skandinavien

från kontinenten. Skogsskadorna oca försurningen i Sverige beror således på utsläppen av svavel, kväveoxider och kolväten i både Sverige och övriga Europa. Jag redovisar därför i det följande utsläppen av olika luftföroreningar i Sverige och Europa. 90

De kväveföreningar som släpps ut i luften har inte bara stor betydelse för problemen med försurning och skogsskador, utan de päverkar även haven.

Ungefär en tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet

har transporterats med luftmassorna. Därtill kommer att en del av det kväve som till slut förs ut i haven via vattendragen eller läcker ut från marken också ursprungligen utgörs av kväveföreningar från luften.

Svaveloxider

Svaveldioxidutsläppen ökade starkt i Sverige under 1950- och 1960-talen.

Från början av 1970-talet har utsläppen minskat genom både encergisparande och utsläppsbegränsande åtgärder, så att de nu är lägre än på 1950-talet. Bl.a. industrins utsläpp har minskat kraftigt under 1970-talet. Utsläppsminskningen beror främst på miljöskyddsåtgärder till följd av beslut enligt

ML. Också nedläggningar av äldre fabriker har bidragit till minskningen. Energisnålare och effektivare processer har dessutom ofta inneburit en

mindre miljöbelastning. Ett exempel på insatsernas effekt är nedgången av svaveldioxidutsläppen från industriprocesser från över:200 000 ton per år

under 1960-talet till ca 90000 ton år 1985. Målet är att dessa utsläpp inte skall överstiga 50000 ton är 1995. Som jag strax återkommer till i avsnitt I beslutade regeringen hösten 1987 om frisläpp av investeringsfonder för bl.a. miljöförbättrande åtgärder som exempelvis minskade luftförore-

ningsutsläpp. | |

Utsläppen av svaveldioxid har utvecklats på liknade sätt i övriga Euro-

pa. Det dröjde dock längre innan utsläppen började minska där. Utsläpps-

minskningen under 1980-talet — räknad i procent — har dessutom varit betydligt mindre i Europa som helhet än i Sverige.

Naturvårdsverket har i sin rapport Aktionsplan '87 mot luftföroreningar

och försurning redovisat att svaveldioxidutsläppen väntas minska ytterligare Ii Sverige till början av 2000-talet med de miljökrav som gäller i dag, se tabell 4.1. Verket har härvid förutsatt att energianvändningen utvecklas i enlighet med den prognos som statens cnergiverk har presenterat i oktober 1987 1 delrapporten Energi- och elanvändningen 1985—-1997—-2010. Energiverket har härvid antagit att kärnkraften till viss del ersätts med koleldade kondenskraftverk med i dag bästa kända reningsteknik. Även oljebaserad kraft antas bli använd. Vattenkraft och vindkraft tillsammans antas

ge 70 TWh elkraft per år på 2000-talet. Prognosen förutsätter vidare att en

naturgasledning dras fram utefter västkusten till Göteborg. Jag har tidigare i dag föredragit utgångspunkterna för energipolitiken och vill starkt betona möjligheterna att minska utsläppen ytterligare genom en mera miljövänlig utveckling av energisystemet än vad som antagits i nyss nämnda prognos.

Tabell 4.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige. Hittillsvarande utsläpp samt förväntade utsläpp vid oförändrade miljökrav med de antaganden som görs i LU 87 (långtidsutredningen) samt av statens energiverk (1000 ton per år).

1970 1980 1985 [995

Källa: Aktionsplan "87, statens naturväresverk

Som framgår av tabell 4.1 väntas utsläppen av svaveldioxid minska med

ca 65 5& mellan år 1980 och år 1995. Bedömningen av svaveldioxidutsläp-

pens utveckling därefter beror på vilka utsläppsbegränsande åtgärder som

vidtas, vilka energislag kärnkraften ersätts med och flera andra faktorer.

Inriktningen är att miljöeffekterna ska minimeras genom medvetna val mellan olika energislag och skärpta utsläppskrav.

I Europa har 21 länder för närvarande förbundit sig att minska svavel-

dioxidutsläppen med 3024 eller mer till 1993, räknat från 1980 ärs nivå. Det är framför allt länder i Nordvästeuropa som har formulerat. krav på långtgående minskningar av utsläppen från större förbränningsanläggningar.

Fram till år 1995 väntas utsläppen av svaveldioxid i hela Europa minska med ungefär en fjärdedel jämfört med år 1980. se tabell 4.2. I Nordvästeuropa väntas utsläppen nästan halveras under samma period.

Tabell 4.2 Hittillsvarande utsläpp samt förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer (19000 ton per är)

1980 1985 [995 2010

Källa: Aktionsplan "87. statens naturvårdsverk

Svavelnedfallet i Sverige är störst I den södra deten och avtar mot norr. Det totala nedfallet beräknas ha minskat med ca 2092 mellan år 1980 och är 1985. Mellan år 1980 och år 1995 väntas det totala nedfallet minska med ca 3534.

De svenska utsläppen ger fortfarande det största enskilda bidraget till svavelnedfallet i Sverige, men i takt med att vära utsläpp minskar får andra länders utsläpp relativt sett större betydelse. Vid mitten av 1990-talet väntas t.ex. Polen och Tyska Demokratiska Republiken vardera bidra med

ungefär lika mycket som vi själva till nedfallet inom värt land. I de mest

utsatta delarna av södra Sverige är b.draget från utlandet ca 90646.

Som framgår av tabell 4.3 faller bara någon procent av utsläppen från

Polen och Tyska Demokratiska Republiken ned i Sverige. Anledningen till

att dessa länders utsläpp beräknas komma att få lika stor betydelse för försurningen i Sverige som våra cgna utsläpp är att endast begränsade åtgärder vidtas för att minska utsläppen i dessa länder, samtidigt som utsläppen ligger på en mycket hög nivå. Detta medför stora inhemska

hälso- och miljöproblem, vilket borde vara tillräckligt motiv att vidta kraftfulla begränsningsätgärder. Dessutom måste vi ställa krav på att de

minskar sina utsläpp med hänsyn till den svenska miljön.

Av de svenska utsläppen hamnar omkring en tredjedel inom landets gränser. Det innebär att för att minska svavelnedfallet i Sverige är åtgärder mot vära egna utsläpp fortfarande av stor betydelse, inte minst I närheten av större utsläppskällor. Arbetet med att minska våra utsläpp bör enligt min mening drivas parallellt med de internationella förhandlingarna och

utformas på ett sådant sätt att våra egna åtgärder i största möjliga utsträck-

ning kan utnyttjas även i det internationella förhandlingsarbetet.

Tabell 4.3 Svavelutsläpp och nedfall i Sverige från de länder som påverkar landet mest (1000 ton svavel per år)

Finland Norge — Sverige Dan- Sovjet- . Polen — Tiecko- — Ost- Väst- — Storbri- Frank: Totalt

mark unmonen” slovakien tyskland tvskland tanmen nike Totalt utsläpp 1980 290 = 70 248 208 NIO 2050 1550 2000 1600 2335 1632 = 1983! 180 50 165 151 A000 2050 1625 2000 1375 1845 1015 = Nedfall i Sverige 1980 (L9) 7 79 IS 19 8 10 20 IS 9 4332 1983 6 4 51 1 10 I8 10 24 8 16 + 291 19847 7 4 53 10 21 30 16 34 IS 16 3323

11983 års data är i flera fall bedömda värden. > Utgår från 1983 års utsläpp.

"Inom Europa.

Källa: EMEP. Det norske meteorologiske institutt. Oslo.

Kväveoxider Sedan mitten av 1950-talet har utsläppen av kväveoxider nästan trefaldigats i Sverige. Det beror framför allt på att biltrafiken har ökat. Under

torde ha följt i huvudsak samma mönster som i Sverige.

I Sverige har avgasreningskraven för personbilar skärpts, vilket kommer att medföra att de hittills ökande kväveoxidutsläppen kommer att vändas till en minskande trend. Om inga ytterligare åtgärder vidtas, väntas de totala kväveoxidutsläppen i Sverige minska med ungefär 20. räknat från år 1980 till år 1995. Transportrådets och energiverkets senaste prognoser visar att utsläppen av kväveoxider kommer att börja öka igen en bit in på 2000-talet. om inga ytterligare åtgärder vidtas.

Tabell 4.4 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i- Sverige om inga ytterligare utsläppsbegrän«ande åtgärder vidtas och med de antaganden som görs i LU 87 (långtidsutredningen) samt av statens energiverk (1000ton per år mätt som kvävedioxid)

1970 1980 1985 1995

Traktorer, urbetsredskap.

! Innefattar inte flygets utsläpp. Källa: Aktionsplan '87. statens naturvårdsverk

Beräkningarna för flygtrafikens utsläppsutveckling är osäkra och bygger bl.a. på att trafikökningen sker med samma typ av plan som i dag är i trafik. Enbart flygtrafikens utsläpp vid start och landning har räknats in i de i tabell 4.4 angivna värdena. Större delen av flygets utsläpp av kväveoxider antas dock ske på hög höjd, och det är oklart hur dessa utsläpp påverkar miljöförhällandena på marknivå. Underlaget för att bedöma kväveoxidutsläppen från traktorer, arbetsredskap och fartyg är också osäkert.

Mcd mina förslag till utsläppsbegränsande åtgärder väntas kväveoxidutsläppen från energiproduktionen minska fram till år 1995. Kväveoxidutsläppens utveckling därefter är starkt beroende av utsläppskraven, trafikutvecklingen och utvecklingen av energisystemet.

I Europa vidtas på flera håll åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen från vägtrafiken och från större förbränningsanläggningar. Förutom Sveri-

ge är det framför allt Förbundsrepubliken Tyskland. Schweiz. Österrike,

Nederländerna och Danmark som har infört eller kommer att införa långtgående krav. Inom EG har beslutats om mindre långtgående krav för att minska utsläppen av luftföroreningar från personbilar. Kraven införs mellan åren 1988 och 1993. |

Under senare år har även utsläppskrav på tunga fordon diskuterats inom EG. De krav som väntas bli införda på kort sikt bedöms få en relativt liten betydelse för kväveoxidutsläppen i de länder som inför dem.

EG-kommissionen föreslog år 1983 att svavel- och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar med en termisk effekt över SOMW skulle begränsas I medlemsländerna. De gränsvärden som kommissionen har föreslagit för nya anläggningar ligger nära de som gäller i Förbundsrepubliken Tyskland. Parallellt med dessa förslag, som gäller nya anläggningar, har kommissionen föreslagit att svaveldioxidutsläppen från befintliga förbränningsanläggningar skall minskas med 607 och kväveoxidutsläppen med 40 4 till år 1995.

EG-kommissionens förslag till minskade utsläpp från förbränningsanläggningar har behandlats inom EG:s ministerråd vid flera tillfällen. Något beslut har emellertid ännu inte fattats.

Med de förutsättningar som nyss angivits kan man förvänta sig att de totala kvävceoxidutsläppen i Europa minskar obetydligt till år 1995, se 94

tabell 4.5. I Nordvästeuropa väntas utsläppen minska med ca 2096. Merparten av denna minskning hänför sig till Förbundsrepubliken Tyskland. Tabell 4.5 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer (1000 ton per år, mätt som kvävedioxid)

1980 1985 1995 2010

Källa: Aktionsplan "87, statens naturvårdsverk

Kvävcoxider omvandlas i luften till salpetersyra, som kan torrdeponeras

eller tvättas ur med nederbörden. Depositionen av kväve från kväveoxider

är störst i södra Sverige och avtar mot norr. Någon total kvävebalans för

Sverige finns ännu inte. Det svenska bidraget till nedfallet av oxiderade kväveföreningar i Sverige torde — som ett genomsnitt för landet — ligga

inom intervallet 15—30 2.

Ammoniak

Ammoniak består huvudsakligen av kväve och släpps ut till luften framför allt från stallgödsel. I Sverige är i dag utsläppen ungefär hälften så stora som kväveoxidutsläppen om man räknar i ton kväve. Man räknar med att

mellan 40 och 50 56 av det totala kväveinnehållet i gödseln avgår ull luften.

Ammoniak kan också bildas när handelsgödsel sprids. I detta fall är dock

ammoniakförlusterna betydligt mindre, ca 102 av det kväve som tillförs. Vissa industrier släpper också ut ammoniak, främst i samband med att

ammoniak och handelsgödsel tillverkas. De totala utsläppen av ammoniak 1 Sverige anges i tabell 4.6.

Tabell 4.6 Ammoniakutsläppen i Sverige år 1985 (1000 ton per är) Utsläppskälla

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvärdsverk

Naturvårdsverket anger att de totala utsläppen av ammoniak i Europa

uppgår till ca 6,5 milj. ton per år. Flera länder planerar att minska utsläp-

pen, bl. a. Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark.

För att kunna jämföra utsläppen av kväveoxider och ammoniak med hänsyn till deras betydelse för kvävedepositionen mäste man räkna dem i ton kväve.

Räknade i ton kväve är ammoniakutsläppen i Europa ungefär lika stora in

6 milj. ton kväve. .

Gastormig ammoniak fastnar lätt som torrt nedfall på t.ex. växtytor.

Genom enkla spridningsberäkningar har man visat att ungefär hälften av utsläppen torrdeponeras inom ett avstånd av 100 km. Erfarenheter från

jordbruksområden med en intensiv kreatursuppfödning visar också att

t.ex. skogsfronter intill ammoniakkällor påverkas kraftigt. En del av ammoniaken transporteras emellertid längre sträckor.

Våtdepositionen av ammoniak avtar från söder mot norr på samma sätt

som depositionen av svavel och kväveföreningar. Man kan grovt räkna

med att 25-407 av det ammoniakkväve som deponeras i södra Sverige härrör trån svenska källor. Man kan också anta att en relativt stor andel av nedfallet i södra Sverige härrör från danska källor. Jag har erfarit att

chefen för jordbruksdepartementet senare kommer att föreslå regeringen att I proposition till riksdagen föreslå åtgärder för att minska ammoniakav-

gången från jordbruket.

Klorväte Utöver de tidigare behandlade utsläppen ull luft kan främst utsläppen av klorväte verka försurande. Klorväte bildas framför allt när man bränner

hushållsavfall. Klorväteutsläppen svarar bara för någon procent av de

totala försurande utsläppen i luften. Utsläppen av klorväte spelar därför ingen större roll för försurningen, totalt sett. Invid större punktkällor kan dock bidraget till försurningen vara betydande. Genom de riktlinjer för skärpta utsläppskrav för avfallsförbränningsanläggningar som redovisades

för riksdagen förra våren (skr. 1986/87:157. JoU 1987/88:2, rskr. 12) skall

alla sådana förbränningsanläggninger i Sverige ha försetts med on effektiv reningsutrustning före 1991 ärs utgång. Sverige inför härigenom världens hårdaste miljökrav på avfallsförbrärningsanläggningar. Genom dessa krav

kommer klorväteutsläppen att minska med ca 70 Z på några år. Nedfallet av klorväte kommer minska i motsvarande utsträckning.

Kolväten Kolväten utgör en mångformig ämnesgrupp med en mängd olika substanser. vars egenskaper i miljön kan variera i hög grad och vars effekter på hälsa och miljö i vissa delar är ofullständigt kända.

Vissa långlivade kolväten kan påverka jordens klimat. Klorerade och fluorerade kolväten (bl.a. CFC) och metan m.fl. bidrar tillsammans med

koldioxid till den s.k. drivhuseffekten. Dessa kolväten kan även påverka

ozonskiktet i högre luftlager. Metan kan öka ozonhalterna i de högre luftlagren, medan de klorerade kolvätena minskar ozonhalterna där. Om ozonskiktet tunnas ut, ökar den ultravioletta strålningen på jordytan, varvid bl.a. frekvensen av hudcancer ökar. Jag återkommer senare till mina

förslag till åtgärder till skydd för ozenskiktet. Kolvätenas reaktionsbenägenhet kan variera högst avsevärt. De mest

reaktiva ämnenas upphållstid i atmosfären kan variera från någon timme 926

dygn till ett år. Vissa ämnen påverkas obetydligt i atmosfärens nedersta

skikt, troposfären, och kan därför nå atmosfärens nästa skikt, stratosfären.

Exempel på sådana ämnen är de s. k. klorfluorkarbonerna.

Flera olika processer bidrar till att föra bort organiska ämnen från atmosfären. Den mest betydelsefulla processen innebär att de oxideras till

koldioxid och vattenånga, men de ger även upphov till s. k. fotokemiska oxidanter som t. ex. ozon.

Fotokemiska oxidanter bildas genom att kolväten tillsammans med kväveoxider reagerar i atmosfären under inverkan av solljus. Oxidanterna kan skada grödor och skog och innebär även hälsorisker, om halterna blir för höga.

Kolväten kan ha många ursprung. Det finns naturliga källor till bl. a.

metan och terpener. men de kan även härröra från utsläpp som orsakas av

mänsklig verksamhet, antropogena utsläpp. De totala antropogena utsläp-

pen av kolväten, exklusive metan, i västra Europa har uppskattats till ca”

10 milj. ton år 1983. Trafiken och användningen av lösningsmedel är de dominerande mänskliga källorna I Sverige, se tabell4.7. Trafiken svarar

för ungefär 5090 av utsläppen. Den återstående delen härrör från industrins processer, distributionen av naturgas och förbränningen i kraftverk,

värmeverk och mindre pannor.

Kolväteutsläppen från energiproduktionen härrör framför allt från de små pannorna. Ca 407: av de organiska ämnen som bildas vid förbränning

1 små pannor utgörs emellertid av tyngre kolväten, som förhållandevis snabbt faller till marken och inte medverkar till oxidantbildningen. I tabell 4.7 har dessa tyngre kolväten räknats bort. Utsläppen av metan är också uteslutna, eftersom metan inte bedöms bidra till de tidvis höga halter av ozon som registrerats nära jordytan.

Kolväteutsläppen väntas minska successivt till år 2010. Den prognos som naturvårdsverket har gjort baserar sig på de beslut om reningsåtgärder

som fattats hittills. Det är främst till följd av skärpta krav på kolväteutsläppen från personbilar som utsläppen väntas minska. Oljebolagen har även

påbörjat ett införande av kolväteåtervinningssystem vid depåerna. Na-

turvårdsverket avser att inom kort skicka ut ett förslag till allmänna råd

beträffande hantering och distribution av bensin på remiss. Råden avses

leda till att större delen av den bensin som för närvarande avdunstar vid olika omlastningar av bensin vid transporten från raffinaderierna till tank-

ning i personbilar återvinns. Även vid en stor del av bensinstationerna

kommer kolväteåtervinning att ske när bilarna tankas.

7 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 85

Tabell 4.7 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av utsläppen av flyktiga kolväten, exkl. metan, från mänsklig verksamhet i Sverige vid oförändrade miljökrav (1000 ton per år)

1985 1995 2010

Källa: Aktionsplan "87. statens naturvårdsverk

Det finns för närvarande inte något närmare underlag för att bedöma hur kolväteutsläppen kommer att utvecklas i Europa. Nägra länder har gjort upp planer för att minska utsläppen. Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna räknar med att deras utsläpp skall minska med

40—50 2 till är 1995.

Frågan om kolväteutsläpp har tagits upp i förhandlingarna inom luftföroreningskonventionen i Geneve.

Risken för att höga halter av ozon skall uppstå till följd av kväveoxidoch kolväteutsläpp är störst sommartid under långvariga högtryck. Höga halter av ozon i luften över Sverige förekommer under våren och sommaren när förorenad luft transporteras hit från kontinenten. Ozonbildning

sker även I södra Sverige sommartid. Eftersom fotokemiska oxidanter är sekundärt bildade föreningar. uppträder de högsta halterna på ett visst avstånd från utsläppsomrädena. Halterna på lundsbygden kan därför vara lika höga eller t.o.m. högre än i

tätorterna. Halterna i Sverige är ungefär lika höga som i Centraleuropa.

Kunskaperna om hur ozon sprids ech deponeras är emellertid inte lika

stora som beträffande 1. ex. svavellöreningar. De beräkningar och mätningar som hittills har gjorts antyder emellertid att spridningen är likartad.

4.3¶Hälso- och miljöeffekter

Luftföroreningarnas hälso- och miljöetfekter har dels en storskalig, dels en lokal dimension. Vissa föroreningar ger effekter över stora områden. Hit hör t.ex. försurande ämnen, såsom svaveldioxid och kväveoxider men också föroreningar med global spridning och effekt, såsom koldioxid. Den lokala dimensionen omfattar de effekter som orsakas av höga koncentrationer eHer belastningar av föroreningar som ger skador eller störningar

nära utsläppskällan. Hit hör många kolväten och partiklar från trafik. Även

svaveldioxid och kväveoxider medverkar till de lokalt uppkomna störningarna. De lokala störningarna är vanligast i våra tätorter. Tätortsmiljön påverkas emellertid även av långväga transporterade föroreningar, så som t.ex. folokemiska oxidanter. varav ozon är viktigast.

Förutom påverkan på hälsa och miljö orsakar utsläppen av främst svaveldioxid och kväveoxider söndervittring av byggnader. monument

och andra kulturminnen samt korrosion av metallkonstruktioner. säväl i 98 luften som I marken och vattnet.

Hälsoeffekter Luftföroreningar kan påverka människors hälsa direkt genom inandning av föroreningar och dess omvandlingsprodukter. De kan dessutom påverka människors hälsa indirekt genom att t.ex. försurningen kan orsaka höjda

metallhalter i dricksvatten och andra livsmedel. .

Flera föroreningar orsakar direkta hälsoeffekter. Hälsoetfekterna beror

till stor del på hur hög och långvarig exponeringen är. Hälsoeffekter på

grund av luftföroreningar är därför vanligast i tätorter. Utsläppen sker här ofta I eller nära de miljöer där människor vistas. Utspädningen kan vara mindre än på andra ställen på grund av att husen bildar vindskydd. Vägtrafikens utsläpp är särskilt betydelsefulla. De ämnen som är viktiga i detta sammanhang är kväveoxider, kolväten samt deras omvandlingsprodukter och partiklar. I en normal tätortskärna bidrar bilavgaserna med ca 604 till utsläppen av kolväten och kväveoxider och tll ca 50 46 av stoftutsläppen. I gatumiljö har bilarnas utsläpp ännu större betydelse.

Kväveoxider påverkar i huvudsak andningsorganen. Höga halter av kvävedioxid i luften verkar retande på slemhinnor och anses öka mottagligheten för infektioner samt medföra ökad risk för effekter av andra luftföroreningar. Rökare, astmatiker, barn och äldre är särskilt utsatta. Ozon påverkar andningsorganen på ett delvis likartat sätt som kvävedioxid

och svaveldioxid.

Kolväten förekommer i ett vitt spektrum av former i luften. Dessa har sinsemellan olika och i viss mån ofullständigt kända hälsoeffekter. Flera former har i vissa koncentrationer visat sig ha cancerframkallande egenskaper. Andra kan under vissa förutsättningar påverka det centrala nerv-

systemet, irritera slemhinnorna i framför allt ögon och övre luftvägar samt

ge upphov till dålig lukt i omgivningen. Kolväten kan även omvandlas i luften. ofta under inverkan av solljus. Denna omvandling kan medföra att kolvätenas reaktionsbenägenhet ökar och kan därför göra dem ännu allvarligare från hälsosynpunkt.

Partiklar i tätortslult härrör till stor del från vägtrafikens dieseldrivna fordon. De består till största delen av sot. organiska föreningar sumt olika metaller. Partiklarnas förmåga att bära ämnen som kan ge allvarliga hälsoeffekter gör dem speciellt viktiga för tätorternas miljöproblem. Partiklar kan, delvis beroende på de ämnen som är fästa vid deras yta; bidra till andningssvårigheter och ökande infektionsrisker samt cancer.

Vägtrafiken, främst bensindrivna bilar som inte har katalytisk avgasrening. ger upphov till stora utsläpp av kolmonoxid. Kolmonoxid har en

stark tendens att fästa vid blodets hemoglobin och blockera dess förmåga

att tå upp och transportera syre. Kolmonoxid kan härigenom orsaka nedsatt prestationsförmåga, huvudvärk och risk för komplikationer i hjärtats funktion. Speciellt känsliga är personer med hjärt- och kärlsjukdomar.

Svaveldioxidutsläpp härrör främst från förbränning av fossila bränslen för t.ex. energiproduktion. Svaveldioxid påverkar i huvudsak andningsorganen. Om man är utsatt för höga halter av denna förorening under lång tid, ökar risken för kronisk bronkit och lultvägsinfektioner. Exempel från Europas storstäder visar att mycket höga halter kan leda till akut överdödlighet i lung- och luftvägssjukdomar. 99

tat att mellan 100 och 14000 cancerfall uppstår varje år på grund av luftföroreningar, varav av betydande del på grund av bilavgaser i kombination med rökning. Tätorternas höga halter av föroreningar tros vara en bidra-

gande orsak till att livslängden är något kortare i tätorterna än på landsbyg-

den. Speciellt känsliga grupper är astmatiker. barn och rökare. Det riktvärdet som en arbetsgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) rekom-

menderat för kvävedioxid i luften överskrids i dag tidvis i vissa tätorter vid

gator med omfattande trafik.

Naturvårdsverket kartlägger sedan år 1979 inom projektområdet Luftföroreningar i tätortsmiljö förekomst och hälsoeffekter av olika förorening-

ar I tätorterna. På grund av att halterna av fotokemiska oxidanter, främst ozon, tidvis kan vara mycket höga, kan den lokala omvandlingen av kolväten i tätortsluften få en stor betydelse för människornas hälsa. Flera kolväten och deras omvandlingsprodukter har uppmätts i halter som ökar riskerna för cancer. Mätningar av partikelhalter vid gator med mycket

trafik har visat att stofthalter som kan medföra andningssvårigheter och

slemhinneretningar är vanligt förekommande. Halterna av svaveldioxid

ligger dock i allmänhet under de riktvärden som naturvårdsverket har rekommenderat med hänsyn till hälsoeffekterna. Luftföroreningarnas indirekta hälsoeffekter orsakas främst av utsläpp av

försurande ämnen. Genom att yt- och grundvatten försuras, kommer vattnets ökade vittrings- och korrosionsförmåga att leda till ökade metallhalter

i sjöar. vattendrag och grundvatten. Detta har lett till ökade halter av

kvicksilver i insjöfisk, även från sjöar som inte har utsatts för direkta

förorenande utsläpp. Metaller mobiliseras och tas lätt upp it. ex. fisk och jordbruksgrödor och medför att människans metallintag ökar. Försurning-

en har även bidragit till så läga pH-värden i jordbruksmark i en del områden, att risken för ökat upptag av kadmium är överhängande. Förhöjda halter av metaller i föda och dricksvatten kan medföra vitt skilda

hälsoeffekter. alltifrån magbesvär och diarréer till kroniska njursjukdomar

och skador på det centrala nervsystemet.

Miljöeffekter Luftföroreningarnas effekter på miljön hänger främst samman med deras storskaliga spridning. De beror då på generellt förhöjda halter eller ökat

nedfall av föroreningar. Lokalt betingade miljöeffekter uppstår dock i

närheten av stora utsläpp.

Höga halter av luftföroreningar, såsom svaveldioxid, kväveoxider och fotokemiska oxidanter, främst ozon. kan orsaka skador på skog, jordbruksgröda och annan vegetation. Effekter som barravfall på träd, främst

gran, och fläckskador på spenat har observerats. Höga ozonhalter har

visats inverka på jordbruksskördarnes storlek, kvalitet och näringsvärde. I

Sverige har luftföroreningsbetingade jordbruksskador av naturvärdsverket

uppskattats till 50—150 milj. kr. per år. Halter som orsakar skador före-

kommer tillfälligt. under s. k. luftföroreningsepisoder, då starkt förorenade

luftmassor kommer in över Sverige. Även i närheten av stora utsläppskäl- 100

lor och I större tätorter kan luftföroreningar förekomma i sådana halter att skador på vegetation uppstår. Känsligast för luftföroreningar och försurning är lavar. Flera studier har visat att endast ett fåtal lavarter och ibland inga alls kan leva i tätorter med höga halter luftföroreningar. Flera lavarter, som inte var ovanliga för 20 till 30 år sedan. har i dag antingen helt försvunnit eller blivit mycket ovanliga och upphört att växa och föröka sig.

Några arter finns endast kvar i inre Norrland i områden med mycket låga föroreningshalter.

Nedfallet av försurande ämnen har medfört en smygande och långtgående försurning av marken. Effekterna av denna förändring kan förbli osynli-

ga under många år för att plötsligt ge upphov till tydliga och allvarliga

störningar, såsom skador på träd. Risken för sådana plötsliga förändringar är störst när miljön utsätts för andra påfrestningar. som t.ex. extrema

klimatförhållanden. De senaste årens forskning har visat att surhetsgraden

ned till en meters djup. Markförsurningen har lett till avsevärda minskningar av markens kalcium- och magnesiuminnehåll och därmed en försämring av markens motståndskraft mot fortsatt försurning. Vissa ämnen, som tidigare har varit hårt bundna till markpartiklar. har börjat frigöras. Det gäller främst aluminium och vissa tungmetaller, som visats vara giftiga för växter och kan följa med markvattnet till grund- eller ytvattnet och ge effekter även där. Det tar mycket lång tid för marken att reparera försurningsskador. En del av de markförändringar som har skett kommer aldrig kunna återställas även om nedfallet av försurande ämnen upphör. Omfattande undersökningar har visat att dessa skadetyper är vanligast i södra och sydvästra Sverige och avtar successivt mot norr.

Det allt större nedfallet av kväveföreningar, som bl.a. släpps ut från trafiken, förbränningsanläggningar och vid stallgödselhantering i jordbru-

ket, medför att allt fler skogsmarker i Sydsverige blir kKvävemättade. Det

innebär att kvävetillförseln överstiger skogens behov. Vid kvävemättnad

ökar markförsurningen och läckaget av näringsämnen krafugt. Kvävemättnaden anses innebära att skogen blir känsligare för frost och insektsangrepp och att näringsbalansen störs. Växter som gynnas av kväve ökar i antal och tillväxt, vilket leder till en utarmning av floran med utslagning av många känsliga och skyddsvärda arter som följd.

Försurningens effekter på sjöar och vattendrag är välkända. Det stora nedfallet av försurande ämnen leder till en fortsatt ökad försurning av sjöar och vattendrag. Det sura vattnet orsakar fysiologiska störningar hos fisk och andra vattenorganismer. Det sura markvattnet för med sig en ökad mängd lösta metaller till sjöarna. Aluminium kan bilda fällningar på fiskars gälar och orsaka fiskdöd. I första hand störs organismernas reproduktion. När hela artgrupper slås ut förändras konkurrensförhållandena och ger

indirekta effekter genom hela ekosystemet. Förutom effekter av aluminium har höjda halter kvicksilver konstaterats i bl.a. gädda i många sjöar.

Detta trots att sjöarna aldrig har utsatts för några utsläpp av kvicksilver.

År 1986 uppskattades antalet försurade sjöar till ca 21500. Ca 15000 av dessa bedöms ha försurats direkt på grund av luftföroreningar. Antalet gravt försurade sjöar har tack vare kalkningsinsatser minskat från ca 4500 101

ar 1981 till ca 1800 är 1986. Generellt sett är sjöarna mer försurade i södra

än i norra Sverige. Under senare tid har man dock upptäckt omfattande

skador på rinnande vatten i fjälltraktorna. Skadorna tros orsakas av stötvis belastning med surt vutten som förekommer vid snösmältningen och krafti-

ga regn.

Den minskning av svavelnedfallet som är att vänta under det kommande decenniet bedöms leda till att ca 4£00 försurade sjöar kan bli återställda även utan kalkning. Flertalet av dessa sjöar är små. Många av de större sjöarna förblir försurade även efter en relativt kraftig minskning av nedfal-

let. Om försurningen skall motverkas, kommer det att vara nödvändigt med fortsatt kalkning av dessa under åtskilliga år. Kalkningen är dock ingen slutlig lösning på problemet.

Sambanden mellan luftföroreninger och skogsskador av den typ som nu

har brett ut sig över Europa är inte fullständigt klarlagda. Det finns emel-

lertid mänga indicier på att luftföroreningarna spelar en stor roll som

stressfaktor för skogen. Vissa kombinationer av klimat och luftförorening-

ar tycks utlösa skogsskador. Förhöjda halter av aluminium i markvattnet, för stor kvävetillförsel. ozon- och syrapåverkan på barren anses vara de viktigaste faktorerna som ger upphev till skador. Någon uppskattning av

skogsskadornas ckonomiska konsekvenser kan för närvarande inte göras.

Jag vill dock understryka att skogsnäringen är en av de viktigaste näringarna i Sverige och att även små störningar får stora konsekvenser. Med

tanke på att skogsskador utgör symptom på en långtgående irreversibel

skada i marken motiverar detta stora försiktighetsmått.

Korrosion och nedbrytning av kulturföremål Förutom de hälso- och miljöeffekter jag nu har redovisat orsakar luftföroreningar och försurning omfattande materiella skador genom påskyndad

korrosion av metaller samt nedbrytn:ng av bl. a. stenmaterial, glas. papper

och läder.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer har följt upp

luftföroreningarnas inverkan på kulturminnen och kulturföremål. Nedbryt-

ningen av dessa har tilltagit kraftigt under de tre senaste decennierna och måste beskrivas som ett allvarligt hot mot vårt kulturarv. Hotet mot kulturminnen och kulturföremål är särskilt stort i tätorter med stora lokala

utsläpp. Skadorna är allvarliga också i lundsbygdsmiljöer. De allvarligaste skadorna omfattar skulpturer och utsmyckningar i kalk- och sandsten. medeltida glasmålningar i de gotländska kyrkorna, runstenar, hällristningar och arkeologiskt material som ligger bevarat i jorden. Luftföroreningar-

na har medverkat till att det även inomhus, i muséer, är svårare att bevara gamla kulturföremål. En väsentlig del av vårt kulturarv finns i hemmen där möjligheten att skydda föremål från den förorenade luftens inverkan är än

mindre än på muséerna. Orsaksammanhangen är ännu ofullständigt kända, men svaveldioxid framstår som den väsentligaste enskilda faktorn i nedbrytningsförloppet. Det har också påvisats att kväveoxider i kombination med svaveldioxid kraftigt påskyndar nedbrytningen. Detta är av betydelse när det gäller effekterna av bilismens utsläpp i tätorterna. 102

Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer har i juni 1987 överlämnat ett handlingsprogram till regeringen med förslag till åtgärder för att motverka luftföroreningarnus skadeverkningar på kulturminnen och

kulturföremål. Handlingsprogrammet omfattar bl.a. kartläggning av ska-

dor, insatser för att konservera och skydda kulturminnen av främst sandsten och kalksten samt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Jag bedö-

mer att det är nödvändigt att snarast päbörja arbetet för att bevara vårt

kulturarv. Jag har erfarit att statsrådet Göransson avser alt inom ramen för ett handlingsprogram för kulturmiljövård föreslå att 10 milj. kr. anslås för

att motverka luftföroreningarnas nedbrytande effekter på kulturminnen.

Eftersom dessa skador orsakas av luftföroreningar och försurande nedfall anser jag att 5 milj. av dessa 10 milj. kr bör anvisas från anslaget Åtgärder mot försurningen.

4.4¶Strategi för renare luft

Miitt ställningstagande:

e Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och för-

surning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningar. Den innbär att luftföroreningsutsläppen bör reduce-

ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa

och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör

härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella

arbetet. e En överordnad målsättning för handlingsprogrammet mot luftför-

oreningar och försurning är att minska halter och nedfall av luft-

föroreningar till sådana nivåer som människors hälsa och miljön

täl även på lång sikt. Jag bedömer att målsättningen bäst kan uppnäs genom ätt i en samlad strategi både genomföra utsläpps-

begränsningar i Sverige och arbeta för internationella åtaganden om utsläppsminskningar. I det internationella arbetet bedömer jag att Sveriges initiativ till Aktionsplan Europa kommer att spela en betydelsefull roll.

e De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 657. . till är 1995 från 1980 års nivå i enlighet med det av riksdagen besluta-

de programmet mot luftföroreningar och försurning. Ytterligare

åtgärder behöver vidtas för att nå mälsättningen om 30 Z minsk-

ning av kväveoxidutsläppen medan åren 1980 och 1995. e Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude-

ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska

svavelutsläppen med 70-809 samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör studeras. En svensk

ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna

och samhället i övrigt bör analyseras.

Naturvårdsverket: De svenska utsläppen av svaveldioxid bör kunna

minskas med 65 Zz mellan åren 1980 och 1995. Deua kan uppnås med redan

fattade beslut. Ytterligare åtgärder i form av skärpta generella svavolkrav

vid förbränning behövs dock för att bibehålla låga utsläpp även när kärn-

kraften avvecklas.

Utsläppen av kväveoxider bör kunna minskas med 30 2 i förhållande till

1980 års nivå. Minskningen kommer med fattade beslut dock sannolikt att uppnås först några år efter år 1995. Den uppgång av utsläppen som eljest kan förutsägas när kärnkraften avvecklas bör-kunna motverkas. Remissinstanserna: Frågorna om Iuftföroreningar och försurning betrak-

tas genomgående som ytterst allvarliga. Inställningen till naturvårdsverkets bedömningar är i allmänhet positiv. Den vanligaste kritiken från bl. a. Svenska Naturskyddsföreningen är att mera långtgående åtgärder borde

genomföras, särskilt inom trafikområdet. Remissinstanserna understryker

ofta även behovet av insatser på det internationella planet.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag anser att strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning bör vara att genomföra

utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduceras i den utsträckning som fordras för att skydda männi-

skors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bak-

grund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella arbetet.

Samlade åtgärdsprogram bör även utarbetas och genomföras i områden som är särskilt belastade av luftföroreningsutsläpp. De svenska ätgärderna bör utnyttjas i det internationella samarbetet för att söka förmå även andra

länder att vidta liknande åtgärder.

Som underlag för handlingsprogrammet och det internationella samarbetet fordras fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet beträffande

både hälso- och miljöeffekter. Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag måste ses som ett uppehållande försvar som kan behöva pågå under lång tid framöver. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Hälsorisker

Större delen av Sveriges befolkning bor i tätorter. Det är också i tätorterna

och industriområdena som luftföroreningsbelastningen är som störst. Att

vidta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i dessa områden samt i arbetsmiljön är därför enligt min mening viktigt. De olika utsläppsbegränsande

åtgärder i form av bl. a. skärpta krav på avgasrening och på förbränningsanläggningar som ingår i regeringens handlingsprogram bidrar till att förbättra luftkvaliteten i tätorterna. Även olika energipolitiska åtgärder såsom energihushållning, utbyggnad av fjärrvärme och naturgasdistribution, ver-

kar i samma riktning liksom de trafikpolitiska förslag regeringen nyligen

förelagt riksdagen. :

Naturvårdsverket har översiktligt behandlat frågan om de hälsorisker som är hänförliga till luftföroreningar och försurning i rapporten Ak-

tionsplan 87. Enligt min uppfattning bör dessa frågor beaktas i det fortsat- 104

ta arbetet inom luftföroreningsprogrammet. Hälsoriskerna på grund av luftföroreningar i främst tätorterna bör kartläggas bättre bl. a. inom ramen för socialstyrelsens och naturvårdsverkets forskningsprogram. Miljöprojekt Göteborg, som på regeringens uppdrag arbetar med att initiera och

samordna miljöförbättrande åtgärder, bör också kunna bidra. Även riskerna i samband med höga intag av tungmetaller via födan och brister på vissa

nödvändiga spårämnen till följd av försurningen bör kartläggas.

Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en översyn av riktlinjerna för luftkvalitet. Förutom reviderade värden för svaveldioxid och partiklar

arbetar verket med förslag till riktlinjer för kvävedioxid och ozon samt riktlinjer för den högsta belastningen på miljön av föroreningsnedfall.

Enligt vad jag har erfarit kommer verket att lämna sitt förslag till regeringen sommaren 1988.

Ansvaret för att vidta åtgärder för att uppnå en acceptabel luftkvalitet i

tätorterna ligger i första hand på kommunerna. I vissa fall, främst beträffande storstadsområdena. kan emellertid statsmakterna behöva biträda kommunerna, då dessa inte förfogar över alla erforderliga styrmedel som t.ex. miljöskyddslagstiftningen. Det är av denna anledning jag föreslär at

$8a ML ändras så att det blir möjligt att meddela särskilda föreskrifter beträffande bl.a. luftföroreningsutsläpp inom s.k. miljöskyddsområden.

Det första område för vilket denna möjlighet bör prövas är Hisingen i Göteborgs kommun.

Även utomlands innebär luftföroreningsutsläppen hälsorisker. I många

länder, t.ex. Polen, Tyska Demokratiska Republiken och Tjeckoslovaki-

en, är dessa risker större än i Sverige och innebär et stort och akut hälsoproblem. Detta borde vara ett allvarligt memento för de styrande i dessa länder och tillräckligt skäl för snabba och effektiva åtgärder mot

luftföroreningsutsläppen. Jag anser att hälsoriskerna med luftföroreningar-

na mäste ges högre prioritet i arbetet inom luftföroreningskonventionen, även om denna främst behandlar gränsöverskridande föroreningar.

Belastningsgränser

Konsekvenserna av den fortgående försurningen av miljön är enligt min uppfattning mycket allvarliga. För att skydda miljön mot luftföroreningar och försurning mäste utsläppen och miljöbelastningen minskas till sådana

nivåer som inte leder till negativa effekter. Det är glädjande att vi, som jag

nyss redovisat, börjar få en internationell uppslutning kring detta synsätt.

Det finns även ett bättre underlag för att göra en sådan bedömning nu än

när det första programmet mot luftföroreningar och försurning utformades för tre år sedan. BI. a. har en nordisk expertgrupp angett belastningsgrän- '

ser för olika föroreningar. Gruppen har härvid analyserat och bedömt ett stort antal effektstudier.

En jämförelse av nuvarande miljösituation med de angivna belastnings-

gränserna visar enligt naturvårdsverket att svavelnedfallet bör minskas i

södra Sverige med ca 75 § jämfört med år 1980. I Norrlands inland klarar marken i de flesta fall att neutralisera det nuvarande svavelnedfallet under större delen av året. S. k. surstötar i samband med snösmältningen innebär emellertid problem.

Enligt naturvårdsverket bör med hänsyn till riskerna för kvävemättnad i skogsmark den totala depositionen av Aväveföreningar på lång sikt inte överstiga 10—20 kg per ha och är. 1 sydvästra Sverige är den totala depositionen i genomsnill 15—25 kg per ha och år. I utsatta lägen kan depositionen uppgå till 40 kg eller mer, I Svealand tangeras den belastning som kan befaras medföra skador, medan den i Norrlands inland ännu inte

anges ha nått så höga värden. Halterna och depositionen av kväveför-

eningar behöver enligt naturvårdsverket minskas med 30-504. Behovet är störst i södra Sverige och i de större tätorterna.

Det finns emellertid en stor variation I olika markers känslighet för

föroreningsnedfall. Exempelvis tyder senare forskningsresultat på att om-

råden i inre Norrland är känsligare än man tidigare antagit.

Korttidshalterna av ozcon överskrider enligt naturvårdsverket ofta de

kritiska nivåerna för växtskador, och bland förekommer drygt dubbelt så höga halter. Detta gäller främst södra Sverige. Även Norrland drabbas cpisodvis av för höga halter. Medelhalterna för ozon ligger i södra Sverige vid den nivå som anges som kritisk för växtskador. De episodvis höga

halterna av fotokemiska oxidanter, främst ozon, behöver enligt natur-

vårdsverket sänkas med 30—50 22.

Nationella åtgärder

I det av riksdagen beslutade programmet mot luftföroreningar och försur-

ning (prop. 1984/85:127, JoU 28, rskr. 275) ingår att svavelutsläppen skall minskas med 65 4: mellan åren 1980 och 1995. Jag bedömer att de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga för att nå detta mål. Ytterligare åtgärder fordras emellertid för att nå målet om en minskning av kväveoxidutsläppen

med 3074 mellan samma är.

Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning bör enligt min mening vara att genemföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduceras I den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön täl. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl.a. resultatet av det

pågående internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder studeras. Vilka tek-

niska åtgärder som fordras för att ninska svavelutsläppen med 70—80 5

sumt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs

nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också

tas fram. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten. kommunerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Syftet med åtgärderna är att minska belastningen på människa och natur. Föroreningsbelastningen är utpräglat storregional. Luftföroreningar

sprids över stora områden. En strategi för att komma till rätta med belast-

ningen och de negativa effekter denna för med sig måste därför åstadkommas både genom nationella ätgärder och krav på internationella åtaganden. 106

I det sammanhanget skall inte glömmas att svenska utsläpp också sprids

till våra grannländer. I dag släpps ca 272000ton svaveldioxid ut mot 483 000ton är 1980. I början av 1970-talet var utsläppen som mest ca 900 000 1o0n. Enligt gjorda

bedömningar av redan beslutade åtgärder kommer utsläppen år 1995 att vara ca 164 000 ton.

I arbetet med att minska utsläppen är kol- och oljeanvändningen av

central betydelse. Regeringen föreslog därför riksdagen att skärpa kraven

för koleldade förbränningsanläggningar (prop. 1983/84:158, NU 44, rskr.

390). Som ett resultat av detta infördes ny teknik för såväl förbränning som rening av rökgaser. Detta beslut och besluten i samband med de s.k.

oljeersättningsprogrammet ledde till en omfattande teknikutveckling och

en höjd kompetensnivå. Omfattande forskningsprogram pågår även inom

ramen för energiforskningen.

Svavelhalten i olja har successivt sänkts. Den senaste sänkningen ge-

nomfördes år 1987 då den föreskrivna svavelhalten i lätt eldningsolja sänktes från 0,3 4 till i genomsnitt 0,24. I samband med Aktionsplan "87 har naturvårdsverket och energiverket

redovisat förslag till nya utsläppskrav för förbränningsanläggningar. Som

jag senare kommer att redovisa bör nya svavelkrav införas för förbrän-

ningsanläggningar. Kraven bör omfatta alla anläggningar och alla typer av bränsle. De skärpta kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0.494 svavel för mindre anläggningar och ca 0,24? för större. Detta kan jämföras

med 1.082 som i dag är högsta tillåtna halt.

I syfte att så snart som möjligt påbörja denna utveckling har jag i den energipolitiska propositionen som jag tidigare i dag redovisat föreslagit

regeringen att minska den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0.872. Minskningen bör genomföras så snart som möjligt efter det att erforderliga notifikationsprocedurer 1 GATT och EFTA genomförts.

Svavelhalten i olja bör härutöver sänkas ytterligare så snart som möjligt. En miljöavgift för att stimulera en fortsatt sänkning av svavelhalten bör därför utredas.

Utvecklingen vad gäller miljöteknik har gått fort under 1980-talet. Redan innan en anläggning som är under uppförande är klar kan ofta nya beställas med väsentligt bättre prestanda. Detta bör dock inte leda till att beslut om uppförande av en anläggning, som utnyttjar den vid beslutstillfället bästa tillgängliga tekniken, skjuts upp i avvaktan på ytterligare teknikutveckling. Den snabba utvecklingen bör tas till vara i det fortsatta arbetet, särskilt vid omställningen av energisystemet.

Som jag har redovisat i den energipolitiska propositionen bör en rad

olika åtgärder vidtas för att både hushålla med elenergin och för att till den

del det blir nödvändigt ersätta kärnkraften med ny elproduktionskapacitet.

Denna nya kapacitet kommer, att till stor del behöva baseras på olika bränslen, varvid miljöfrågorna måste få en stor betydelse. I första hand bör

sådana anläggningar byggas. 1. ex. kraftvärmeverk, som utnyttjar energin effektivt. Därtill kan jag nämna att även naturgas kan utgöra ett intressant alternativ. I den utsträckning bränslebaserade kraftverk byggs, bör så

hårda miljökrav ställas, baserade på den allra bästa tillgängliga tekniken. 107

att utsläppen även fortsättningsvis kan reduceras ytterligare. Demonstrationsanläggningar med mycket små utsläpp bör byggas för att visa på

möjligheterna till en miljövänligare elproduktion både i Sverige och utlandet. :

I olika sammanhang har svavelhalten i olja utretts. Energiverket konsta-

terar I sin utredning från år 1986 om svavelhalt i olja att en ökad efterfrågan på oljeprodukter med låga svave'halter generellt kan komma att skapa

behov av utökad avsvavlingskapacitet. Hittills har dock inte funnits något behov av inhemsk avsvavlingskapacitet. Detta beror på att marknaden för

oljor med låga svavelhalter för närvarande är god. Jag vill emellertid erinra om de perioder med kraftiga störningar som har förekommit på oljemark-

naden. Det vore olyckligt om miljöpolitiska ambitioner skulle behöva

skjutas åt sidan på grund av tillfälliga fluktuationer på oljemarknaden.

Utvecklingen bör därför följas mycket noggrant. Det kan inte uteslutas att

utökad avsvavlingskapacitet behöver installeras vid oljeraffinaderierna före sekelskiftet. I samband med ce kontrollstationer åren 1990 och 1992,

som aviseras i den energipolitiska propositionen, bör prövas om ytterligare

åtgärder behövs för att säkerstälta att de miljöpolitiska målen klaras. I programmet som riksdagen beslutade om år 1985 sattes upp som ett mål att industrin fram till år 1995 skulle halvera sina svavelutsläpp. I

dagsläget finns det ingen anledning att göra en annorlunda bedömning. Om det emeHertid skall vara möjligt att nå de mål som är förenliga med en

långsiktigt hållbar utveckling, omsorgen om människors hälsa och med hänsyn till naturen. bör möjligheterna till fortsatta reduktioner inom indu-

strin studeras. Vissa ytterligare reduktioner kan redan i dag förutses.

Dessa är ett resultat av en fortsatt strukturomvandling inom industrin. Åtgärder mot kväveoxider är av senare datum än åtgärder mot svavel.

Den förbränningstekniska forskningen har även på detta område givit goda resultat under 1980-talet. Jag vill särskilt framhålla att betydelsefulla resultat har kommit fram genom energ:forskningsprogrammet. Avgörande för den framtida belastningssituationea när det gäller kväveoxider är utvecklingen av transport- och energisystemet.

Trafikmiljöfrågorna har särskilt uppmärksammats i regeringens förslag

till trafikpolitik inför 1990-talet (prop. 1987/88:50). Regeringen har därvid

redovisat sina samlade ställningstaganden för att på kort och lång sikt komma till rätta med de miljöproblem som trafiken orsakar. Regeringen har bl. a. föreslagit att varje trafikslag skall bära sina kostnader, inklusive

miljökostnaderna. Detta innebär väsentligt ökade skatter för tunga fordon.'

Regeringen har vidare föreslagit att betydande insatser görs för att utveck-

la nya transportlösningar för långväga gods med ett kombinerat utnyttjande av järnväg och väg. Från miljösynpunkt är det av stor vikt att så mycket

gods som möjligt kan transporteras på järnväg. Vidare har en miljöavgift

på flyg samt väsentligt förbättrade förutsättningar för regionala och inter-

regionala persontransporter på järnväg föreslagits. Omfattande åtgärder

för att förbättra och effektivisera kollektivtrafiken ingår i regeringens

förslag. Möjligheterna att minska miljöproblemen med järnvägarna och

sjöfarten skall också utredas. I detta sämmanhang har särskild vikt lagts vid att miljövänliga fordon tas i brek. I regeringens förstag till trafikpolitik 108

överträdelserna på våra vägar. På kort sikt kommer detta att ha betydelse från miljösynpunkt. Effekten av en större respekt bland trafikanterna för gällande hastighetsgränser är i hög grad beroende av den enskilde trafikantens vilja att ta ett ansvar för en säker och miljövänlig trafik. Någon exakt

beräkning av vad dessa åtgärder ger för miljöeffekt kan därför inte göras. Även med dessa åtgärder kommer det inte att vara möjligt att nå de

uppsatta målen vad avser minskningen av kväveoxidutsläppen. Jag föreslår därför ytterligare åtgärder.

I samband med att programmet beslutades av riksdagen år 1985 uppdrog regeringen åt naturvårdsverket att utreda förutsättningarna för skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar. Verkets förslag har remissbehandlats och jag kommer senare att mer utförligt redovisa hur nya skärpta krav ska kunna införas. Dessa förslag kommer redan år 1995 att ge viss positiv

effekt. | Personbilar med katalytisk avgasrening klarar krav motsvarande de som gäller federalt på den amerikanska marknaden och som numera börjar bli vanliga på den europeiska. I delstaten Kalifornien har man sedan år 1983

tillämpat ännu strängare krav. Dessa krav innebär en ytterligare skärpning med ca 20Z utöver de krav som nu införs i Sverige. Jag återkommer senare till hur denna möjlighet kan utnyttjas.

Avgasutsläppen från traktorer och arbetsmaskiner m. m. är ofullständigt kända men bedöms få en ökande betydelse för de totala utsläppen. För närvarande gäller inga särskilda krav för utsläppen från deras motorer. Naturvårdsverket bedömer att frågan om utsläppsmängder och möjligheter att införa avgaskrav i detta sammanhang behöver utredas. Detta arbete bör utföras inom ramen för det samlade uppföljningsuppdrag beträffande luftföroreningar och försurning som naturvårdsverket bör få.

Längre fram i min föredragning kommer jag även att föreslå nya riktlinjer för kväveoxidutsläppen i samband med miljöskyddsprövningen av

energianläggningar. Jag vill redan nu framhålla at för dessa gäller detsamma som jag framhöll tidigare i samband med åtgärderna för att begränsa svavel. Den tekniska utvecklingen är snabb. Redan nu vet vi att nya anläggningar kan uppföras med väsentligt bättre miljöprestanda än de som nu är under uppförande.

Jag övergår nu till frågan om fotokemiska oxidanter. Jag har tidigare i

min föredragning redovisat ursprunget till dessa föroreningar. Kolväte-

problematiken och dess bidrag tillsammans med kväveutsläppen har äg-

nats ökad uppmärksamhet under 1980-talet. Utsläppen av kolväte är än så länge inte tillräckligt kartlagda. Redan beslutade åtgärder, som t. ex. katalytisk avgasrening på personbilar, kommer att innebära förbättringar under

den närmaste tiden. Jag vill emellertid understryka att det finns anledning att gå vidare i detta arbete. Senare i min föredragning kommer jag att föreslå att naturvårdsverket som en del i sitt uppföljningsuppdrag utreder kolvätefrågorna och återkommer till regeringen med ett samlat kolvätepro-

gram.

Internationellt arbete

I min inledning (avsnitt 2) redovisade jag resultaten av 20 års miljöskydds-

arbete. Jag exemplifierade denna framställning med de positiva resultat som nätts bl. a. när det gäller begränsning av svavelutsläppen. Jag framhöll då också att det har tagit tid att internationellt få gehör för liknande

åtgärder. Jag vill då erinra om att svenska forskare redan år 1968 till vissa delar har kartlagt framför allt sambanden mellan försurning och utsläpp till

luft. År 1972 blev frågan om luftföroreningar och försurning en huvudfråga för den svenska delegationen vid FN-konferensen om den mänskliga miljön.

I det fortsatta arbetet är det viktigt att visa på möjligheterna att begränsa

utsläppen. Våra egna åtgärder har varit och kommer att vara av betydelse för miljöbelastningen och för våra möjligheter att ytterligare begränsa

denna genom att för andra länder visa på möjligheterna att vidta åtgärder.

Som en viktig del i arbetet med att begränsa belastningen i Sverige ingår vår internationella strategi. Innan jag går vidare med min redogörelse för

det arbete som har utförts och som bör utföras under den närmaste tiden,

vill jag beröra andra organisationers möjligheter. Jag konstaterade inledningsvis den stora miljömedvetenheten som tar allt fastare former i organi-

sationsliv och bland företag. Detta är en mycket positiv utveckling. Jag förutsätter att med det internationella handelsutbyte som Sverige har att

värderingar, teknik m. m. kan spridas även dessa vägar. Det bör vara möjligt att även i andra organ än i de mellanstatliga ta upp de internationel-

la luftmiljöproblemen.

Det internationella samarbetet beträffande åtgärder mot luftföroreningar bedrivs i olika former och på olika plan. Av stor betydelse är bl. a. de täta kontakter som förekommer på expertnivå mellan olika länder, bäde inom

och utom ramen för internationella organisationer. I detta sammanhang är

det glädjande att kunna konstatera att det har varit möjligt att via de vetenskapliga akademierna etablera ett närmare samarbete med Östeuropa. Detta samarbete bör enligt min mening stödjas. Även våra bilaterala avtal med olika länder i Östeuropa ger värdefulla möjligheter till information och påverkan. Också andra tillgängliga informationskanaler bör utnyttjas i miljöarbetet.

Det nordiska samarbetet är av stört värde för det övriga internationella miljösamarbetet genom att de nordiska synpunkterna har en särskild tyngd i miljösammanhang. Vi bör även söka samordna våra miljöskyddsåtgärder

med dem i våra grannländer. På luftvårdsomräådet har vi länge haft ett

intensivt och konstruktivt samarbetz med våra nordiska grannar.

Sverige har också undertecknat Europarådets konvention om bevarande av Europas arkitektoniska kulturarv med åtagande att bl. a. vidta åtgärder mot luftföroreningarnas effekter på kulturmonument. Detta har beaktats bl. a. i de svenska förslagen inom ramen för den s. k. ESK-processen. Av betydelse för det internationella samarbetet på senare år inom bilavgasområdet har varit det internationella ministermöte som den svenska regeringen kallade till i juli 1985. Vid detta möte undertecknades en gemensam deklaration om samarbete och införande av skärpta avgasreningskrav

för bilar av åtta länder, nämligen Canada, Danmark, Finland, Liechten-

stein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike. Tyvärr avstod Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och EG-kommissionen. som även del-

tog i mötet, från att underteckna deklarationen med hänvisning till pågåen-

de förhandlingar inom EG. Samarbetet mellan de stater som undertecknat deklarationen har därefter förts vidare inom den s.k. Stockholmsgruppen genom att ett gemensamt dokument har utarbetats, innehållande regler beträffande avgasutsläpp från personbilar. Dokumentet ligger till grund för de skärpta avgaskrav som har beslutats I Sverige, Norge, Schweiz och Österrike. Samarbetet fortsätter nu rörande frågor om regler för avgasut-

släpp från lastbilar och bussar. Huvuddelen av det internationella samarbetet om luftföroreningar sker

inom ramen för FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Konventionen undertecknades I november 1979 i Geneve och har nu ratificerats av 32 stater, senast av Jugoslavien. Konventionen är av ramkaraktär och särskilda åtaganden överenskoms genom protokoll till konventionen. Två sådana protokoll har hittills förhandlats fram.

Det första gällde finansiering av det internationella mätprogrammet.

EMEP, som överenskoms år 1984 och som har trätt i kraft den 28 januari

1988.

I juli 1985 träffades en överenskommelse i Helsingfors om ett andra protokoll till konventionen. Genom detta protokoll har för närvarande 21

parter åtagit sig alt minska sina svavelutsläpp med minst 3046 till år 1993,

jämfört med 1980 aårs nivä. Detta protokoll trädde i kraft den 2 september

1987.

Vid mötet med styrelsen för konventionen i november 1986 beslutade

man att uppdra åt en särskild expertgrupp att förhandla fram ett protokoll

om begränsning av kväveoxidutsläppen. Denna expertgrupp har ännu inte

avslutat sitt arbete. Sverige spelar i detta arbete en aktiv och pådrivande

roll och har lagt fram flera förslag, bl. a. om en 30-procentig begränsning av

kvävecoxidutsläppen som ett första steg i riktning mot en reduktion till en

nivå som motsvarar vad naturen tål.

Det svenska förslaget till ett internationellt samarbete mot luftföroreningar (Aktionsplan Europa) har mottagits positivt. Förslaget innebär att arbetet inom konventionen skall inriktas på att utarbeta belastningsgränser för vad miljön tål av bl. a. svåvel- och kvävenedfall. Arbete med ytterligare underlag för detta pågår både i Sverige och utomlands. När dessa gränser

har överenskommits skall förhandlingar inledas om ätaganden för att minska utsläppen till motsvarande nivå. Målet för konventionsarbetet är att

sådana förhandlingar skall inledas i början av 1990-talet. Det svenska

forskningsarbetet och samarbetet inom konventionen bör nu inriktas på att

så snabbt som möjligt ta fram underlag för dessa förhandlingar. En utgångspunkt för detta arbete bör enligt min mening vara att utsläppen skall reduceras I internationellt samarbete till sådana nivåer som är ofarliga för hälsan och miljön även i ett längsiktigt perspektiv.

Riksdagen har som sin mening givit regeringen till känna. att möjligheterna att genom avgiftsuttag bygga upp en internationell luftvårdsfond förtjänar att övervägas (JoU 1984/85:28. rskr. 275). Frågan har diskuterats inom ramen för konventionstförhandlingarna i Geneve och har även sonde- 111

möjligt att få stöd för förslaget. Som skäl emot har bl. a. anförts att den

som släpper ut föroreningar även skall svara för kostnaderna för rening — Polluter Pays Principle — och att miljöproblemen i det egna landet bör vara tillräckliga skäl för åtgärder, även om hänsynen till grannländerna bör vara motiv för åtgärder. Svårigheterna att nå en överenskommelse om finansiering av de blygsamma kostnaderna för sekreteriatet till konventionen

talar också mot att det för närvarande skulle vara möjligt att komma överens om finansieringen av en fond av helt annan storleksordning. I syfte att nå konkreta resultat har den svenska regeringen därför tagit

ett annat initiativ. Ett internationell: miljötekniskt institut föreslås inrättas.

Syftet med detta är bl. a. att underlätta överföring av effektiv miljöskyddsteknik till länder som är i behov av sådan men som för närvarande inte har tillgång till sådan teknik. Jag bedömer att institutets verksamhet till stor del kommer att röra luftvårdsteknik. Planerna på-institutet har presenterats

under förhandlingarna inom luftföroreningskonventionen och har fått ett positivt mottagande. Jag redovisar strax mitt förslag närmare.

4.5¶Särskilda föreskrifter för miljöskyddsområde

Mitt förslag: Regeringen får förklara ett visst område som miljöskyddsområde. För ett sådant område skall regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, länsstyrelsen kunna meddela särskilda

föreskrifter om skyddsåtgärder rn. m.

Skälen för mitt förslag: Luftföroreningshalerna i tätorterna är tidvis så

höga att risker finns för effekter på människors hälsa. Dessa brister beror

till stor del på bilavgasutsläppen och på en stor koncentration av industriell och annan verksamhet. Luftföroreningarna påverkar även växtligheten,

byggnader och kulturföremål samt ökar korrosionen.

Programmet mot luftföroreningar och försurning (prop. 1984/85:127) syftar till att sådana utsläppsbegränsande åtgärder skall vidtas, att luften i våra tätorter och industriområden blir i stort sett riskfri att andas. Dessut-

om bör skadlig påverkan på växtlighet, sjöar och vattendrag, byggnader och material minimeras. Införandet av katalytisk avgasrening på personbilar kommer, när detta är helt genomfört i hela bilparken, att väsentligt

förbättra luftkvaliteten i tätorterna. Yuerligare åtgärder fordras emellertid

på både kortare och längre sikt. Jag kommer därför att senare föreslå att skärpta avgaskrav införs även för lastbilar och bussar. Chefen för kommunikationsdepartementet har i den — trafikpolitiska — propositionen

(1987/88:50) redovisat vissa förslag beträffande trafiksystemen och sam-

hällsplaneringen för att minska trafikmiljöproblemen. Jag återkommer till

dessa frågor senare liksom till ytterligare åtgärder för att minska utsläppen

från förbränningsanläggningar.

Med stöd av 8 a § ML finns i dag möjlighet att utfärda generella föreskrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga vattenområden. Dessa

möjligheter har utnyttjats beträffande Ringsjön i Skåne och Laholmsbuk-

ten, där vattenförhållandena är sådana att särskilda miljöåtgärder är påkal-

lade.

Nuvarande föreskriftsmöjligheter är emellertid begränsade till reglering

av utsläpp till vatten och användning av mark med syfte att skydda känsliga vattenområden.

För utskipp av föroreningar till luft finns inte motsvarande möjligheter. Även när det gäller sådana utsläpp finns det emellertid områden som är

tungt belastade. särskilt stora industriområden eller storstadsområden med mycket trafik. Förhållandena i sådana områden är ofta komplexa. Där

förekommer större utsläpp från 1. ex. industrier eller värmeverk. liksom många mindre utsläpp från bl. a. uppvärmning. I framför allt storstadsområdena är emellertid utsläppen från trafiken den dominerande orsaken till

vissa luftföroreningar. . Hisingen i Göteborgs kommun är ett område som är belastat av stora

luftföroreningsutsläpp från bl.a. industri och trafik. För att initiera och samordna olika åtgärder för att minska dessa utsläpp väsentligt inom en tioårsperiod har jag enligt regeringens bemyndigande nyligen tillkallat en särskild delegation.

Utsläppen medför sålunda en belastning på omgivande mark- och vattenområden. Svavel- och kväveutstäppen medför t.ex. nedfall av olika föroreningar som bl. a. försurar mark och vatten. Bildningen av fotokemiska oxidanter anses också vara av betydelse för påverkan på vegetationen.

Tillämpningen av nuvarande system för prövning och tillsyn enligt MEL har i många avseenden varit framgångsrik för att begränsa cmissioner, Det är emellertid enligt min mening inte tillräckligt för att lösa miljöproblem

inom områden som belastas av luftföroreningar eller andra verkningar av miljöfarlig verksamhet från mänga olika källor. ML bör därför enligt min

mening kompletteras så att möjligheter ges att meddela generella föreskrif-

ter inom områden som är särskilt belastade av luftförorenande och annan

miljöfarlig verksamhet. Detta kan ske genom en utvidgning av 8 a §. En sädan utvidgning bör utformas så att regeringen fär förklara ett visst område som miljöskyddsomräde. Även angränsande områden bör kunna inrymmas i miljöskyddsområdet på samma grunder som angavs när 8 a 8 infördes (prop. 1984/85:10 s. 28), nämligen för att vidta åtgärder inom ett område för att motverka att störningen förs till angränsande områden.

Jag förestår således att 8 a § ML ändras så att det blir möjligt för

regeringen att förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Den nya bestämmelsen avses alltså inrymma vad som förut gällt och därutöver ge

möjligheter att skydda miljön mot luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet.

8 Riksdagen [987/88. I saml. Nr 85

Mitt ställningstagande: e Skärpta avgaskrav bör införas obligatoriskt för lätta lastbilar och bussar fr.o.m. 1992 års modeller och fr.o.m. 1994 års modeller för tunga lastbilar och bussar. Kraven bör för bäda kategorierna i stort motsvara de krav som avses gälla federalt i USA för 1990 års modeller. | e De obligatoriska kraven bör föregås av två år av frivillig tillämpning. Därför bör köpare av nya bussar och lastbilar stimuleras att anskaffa fordon som uppfyller d2 skärpta avgaskraven genom ett ekonomiskt stöd inom en sammanlagd bidragsram av 450 milj. kr. Detta överensstämmer med vad chefen för kommunikationsdepartementet tidigare hemställt orn i prop. 1987/88:50 om trafikpolitiken inför 1990-talet. e Det fortsatta arbetet för att begränsa vägtrafikfordonens avgaser bör inriktas på att: — snarast möjligt komplettera de här föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta krav för utsläpp av partiklar. Samtidigt bör cen vtterligare skärpning av utsläppskraven för kväveoxider övervägas, — ta fram förslag till kvalitetskrav för dieselbränsle till personbilar, lastbilar och bussar, — utreda möjligheterna att införa kompletterande avgasnormer för lastbilar och bussar i tätortstrafik. — klarlägga möjligheterna till ytterligare utsläppsminskningar från personbilar. — klarlägga möjligheterna till utsläppsminskningar från traktorer och arbetsmaskiner m. m. | — Fortsatt forskning och utveckling krävs för att driva på en utveckling mot miljövänligare transportmedel, drivsystem och drivmedel. Huvudansvaret för denna utveckling bör åvila transportoch drivmedelsindustrin. Forsknings- och utvecklingsarbetet för att introducera alternativa drivmedel bör ledas av statens energiverk, styrelsen för teknisk utveckling och transportforskningsberedningen.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mina ställningstaganden. I fråga om avgaskrav för lastbilar och bussar föreslår naturvårdsverket följande: — För lätta lastbilar och bussar föreslås krav motsvarande de som införs federalt i USA fr.o.m. 1990 års modeller. Kraven införs obligatoriskt fr.o.m. 1992 års modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel fr.o.m. 1990 ärs modeller. — För tunga lastbilar och bussar för2slås avgaskrav motsvarande de som införs federalt i USA fr.o.m. 1991 ärs modeller för stadsbussar och 1994

modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel fr.o.m. 1991 års

modeller. Kraven baseras i första hand på en mätmetod som tillämpas inom ett reglemente som gäller i flera europeiska länder och EG. Skulle

denna mätmetod inte väntas bli utvecklad till utgången av år 1988 för så låga partikelutsläpp som dessa krav medför, föreslås att samma mätmetod

och krav som införs i USA också införs i Sverige.

Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak naturvårdsverkets förslag. Vägverket, transportrådet och transportforskningsberedningen delar uppfattningen att vägtrafikens utsläpp måste minska och anser att naturvårds-

verkets förslag är väl avvägda och kan ge de utsläppsminskningar som eftersträvas. Bilindustriföreningen delar uppfattningen att behovet av utsläppsbegränsningar är stort och anser att uppställda miljömål kan nås med

åtgärder på fordonen. Några instanser, bl.a. arbetarskyddsstyrelsen,

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att föreslagna

krav för lastbilar och bussar om möjligt bör skärpas ytterligare och införas tidigare.

Skälen för mitt ställningstagande: Utsläppen till luft från transportsektorn härrör främst från förbränningen av drivmedel till olika slags fordon. Utsläppen kan innehålla ett stort antal ämnen av betydelse från miljösynpunkt. Huvudkomponenter bland dessa miljöfarliga ämnen är kväveoxider, ett stort antal olika kolväten, kolmonoxid, svaveloxider och partikulära föroreningar. Utsläppen varierar kraftigt. beroende på bl. a. motortyp och de olika körförhållanden som fordonen utsätts för.

Miljöarbetet i 1990-talets trafikpolitik I prop. 1987/88:50 har regeringen redovisat inriktningen av trafikpolitiken

inför 1990-talet. En av de stora uppgifterna för trafikpolitiken är att genom omedelbara och långsiktiga åtgärder begränsa trafikens miljöpåverkan. I

proposilionen redovisas sålunda trafikmiljöfrågorna i sin helhet.

En grundläggande och inom trafikpolitiken allmänt accepterad princip är alt varje trafikslag med hjälp av rörliga avgifter, alltså t. ex. bensinskatten för personbilar och kilometerskatten för tunga fordon skall betala de samhällsekonomiska merkostnader (marginalkostnader) som man orsakar samhället. Det gäller alltså inte bara kostnader för slitage av infrastrukturen och olyckskostnader utan också de kostnader som trafiken orsakar vad

gäller hälsa och miljö.

Det är därför statens uppgift att med hjälp av skatter och avgifter ge konsumenterna prissignaler som så nära som möjligt speglar de verkliga

kostnaderna inkl. miljökostnaderna. En avgiftssättning som inte svarar mot trafikens samhällsekonomiska kostnader gör att vi riskerar att få en

trafikväxt som leder till ökade miljöproblem.

Det mycket omfattande underlag som togs fram inför regeringens förslag till ny trafikpolitik visar klart att de rörliga avgifter som i dag tas ut från de olika trafikslagen inte ens täcker samhällets merkostnader för landsbygds-

trafiken som är den naturliga utgångspunkten för avgiftssättningen. I den trafikpolitiska propositionen redovisar regeringen vissa förslag när 115

det gäller trafikens rörliga avgifter. Regeringen föreslår olika åtgärder för

att förbättra förutsättningarna för en effektivare person- och godsbeford-

ran på järnväg samt en utökad kollektivtrafik. i syfte att utveckla dessa transportslag. Bl.a. föreslår regeringen att ytterligare I miljard kronor ansläs för ökade investeringar i järnvägsanläggningar. De samlade åtgär-

derna beräknas bl.a. leda till att SJ:s kombitrafik ökar mer än tre gånger nuvarande volym fram till sekelskiftet. Principen om kostnadsansvaret

kommer även alt skapa incitament för att investera och utveckla fordon med lägre emissioner. Regeringen bedömer att åtgärder i anslutning till fordonen. såsom motormodifikationer. avgasrening och val av drivmedel på lång sikt ger de största möjligheterna att begränsa trafikens miljöstörningar. |

I propositionen redovisas ett antal åtgärder med syfte att stimulera fordonstekniska lösningar som kan minska trafikens miljöstörningar. Bl. a.

föreslås ett bidragssystem för att på kort sikt stimulera ombyggnad av dieselbussar i kollektivtrafik. Bidraget skall även användas för att möjliggöra tidigareläggning av skrotningen av orenade lätta bussar i kollektiv tätortstrafik. På längre sikt bör emellertid bidraget bl. a. användas för att stimulera kollektivtrafikinvesteringar i teknik med väsentligt lägre miljöstörande effekter samt med högre energieffektivitet än vad dagens konventionella teknik medger. Regeringen har angivit en ram om sammanlagt 85 milj. kr. för investeringar som förutom miljön även främjar samordningen av kollektivtrafiken.

Regeringen bedömer att kollektivtrafiksatsningarna kommer att få störst betydelse för miljön i större tätorter. För att få ett samlat beslutsunderlag för att begränsa trafikens hälso- och miljöeffekter i storstäderna kommer

en utredning kring trafik- och miljöfrågorna i dessa städer att tillsättas.

Utredningen avses bl. a. studera förutsättningarna för att begränsa trafiken i stadskärnorna och förbättra kollektivtrafikens framkomlighet. Här bör även nämnas det utredningsarbete som, på regeringens uppdrag, inletts inom Miljöprojekt Göteborg. Delegazionen (ME 1987:03) som skall leda projektet skall initiera och samordna ätgärder för att inom tio år åstadkom-

ma en god miljö på Hisingen i Götebarg. Delegationen kommer i fråga om trafik och miljö att samråda med nämnda utredning om tätorternas trafikoch miljöfrågor. I detta sammanhane vill jag även nämna möjligheten att införa restriktio-

ner mot tomgångskörning i tätorterna. Genom väl utförda informationsinsatser har många kommuner bidragit till en förbättrad tätortsmiljö samt till ett ökal miljömedvetande bland många bilister. Det är önskvärt att sådana

möjligheter tas till vara i sä stor utsträckning som möjligt.

I den trafikpolitiska propositionen lämnas förslag till åtgärder för att öka efterlevnaden av gällande hastighetsbegränsningar. Bl. a. föreslår regeringen att 5 milj. kr. anslås till inköp av utrustning som effektiviserar hastighetsövervakningen. Detta kommer att medverka till att minska vägtrafi-

kens utsläpp av kväveoxider. Slutligen föresläs att arbetet med att minska miljöstörningar från flyg. tågtrafik och sjöfart skall ledas av resp. trafikverk. Chefen för kommunikationsdepartementet har aviserat att han avser återkomma till regeringen 116

verket utreda resp. trafikslags miljöeffekter och ge förslag till åtgärder för att begränsa störningarna. Det bör åvila naturvårdsverket att följa och till

regeringen redovisa den samlade effekten av olika åtgärder i förhållande till uppställda miljömål.

I det följande kommer jag att komplettera de ställningstaganden för att

begränsa trafikens miljöeffekter som redovisats i den trafikpolitiska propo-

sitionen, genom att redogöra för introduktionen av katalytiskt avgasrenade personbilar samt lämna förslag till ytterligare åtgärder mot vägtrafikens avgasutsläpp.

Introduktionen av skärpta avgaskrav för personbilar

I enlighet med vad som redovisats för riksdagen i proposition (prop.

1985/86:61, JoU HH. rskr. 101) om skärpta avgaskrav för personbilar, m. m. har avgaskrav motsvarande de som infördes i USA för 1987 års personbils-

modeller börjat införas på frivillig grund i Sverige ir. o. m. samma årsmo-

dell. För 1989 och senare årsmodeller är kraven obligatoriska. För att påskynda den frivilliga introduktionen av de avgasrenade bilarna har försäljningsskatten för dessa bilar sänkts (prop. 1985/86:145, SKkU 41, rskr. 237). Denna åtgärd kombinerades med en differentiering av bensinskatten. Skatten på blyfri bensin är för närvarande 20 öre lägre än för blyad.

Introduktionen av katalysatorförsedda bilar har hittills gått bra. Försäljningen av personbilar som uppfyller de nya kraven utgjorde under år 1987 ca 4597: av den sammanlagda försäljningen av nya personbilar. Under december månad 1987 utgjordes 74 Zz av nybilsförsäljningen av personbilar som uppfyllde kraven. Andelen bilar som uppfyller kraven beräknas för 1988 års modeller utgöra mer än 804 av försäljningen.

Även försäljningen av blyfri bensin har ökat kraftigt och utgjorde under år 1987 ca 30 7% av den levererade bensinmängden. Härvid avses även den blyfria bensin som ingär i den blandade 96-oktaniga s.k. mediumkvaliteten. Blyfri katalysatorbensin har införts successivt under perioden den 1 januari 1986 till den 30 juni 1987 och saluförs nu vid samtliga bensinstationer med mer än en bensinpump.

Skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar

Utsläppen från lastbilar och bussar utgjorde år 1985 ca 3526 av kväve-

oxidutsläppen och ca 58 Z av partikelutsläppen från vägtrafiken. Vägtrafikens totala partikelutsläpp var är 1985 ca 9000ton. Lastbilar och bussar svarar vidare för ca 1876 av samhällets totala kväveoxidutsläpp. Samtidigt

som kraftfulla åtgärder vidtas på landets fasta förbränningsanläggningar och på personbilarna, kommer den ökande trafiken med lastbilar och

bussar att medföra allt större kväveoxidutsläpp till luften. Dessa fordon kommer därmed att svara för en kraftigt ökande andel av kväveoxidutsläp-

pen.

Mot bakgrund av de allvarliga miljöeffekterna och den oroväckande

utsläppsutvecklingen för vägtrafiken i allmänhet samt lastbilar och bussar i 117

lastbilar och bussar så långt som möjligt.

I Sverige tillämpas för närvarande endast lindriga och ofullständiga

avgaskrav för lastbilar och bussar. För dieseldrivna fordon finns (t.ex. endast krav beträffande avgasernas röktäthet.

För att belysa den tekniska utvecklingen som pågår redovisar jag i det

följande de utsläppskrav som har beslutats eller väntas för tunga lastbilar

och bussar, dvs. med en totalvikt över 3500 kg, i några andra länder. 1

USA har beslut tagits om en stegvis skärpning av avgaskraven, alltefter-

som teknik för att möta kraven bedöms kunna utvecklas och föras ut i

produktion. För 1988 års modeller införs de första kraven beträffande partikelutsläpp. Fr.o.m. 1991 års modeller av stadsbussar och 1994 års modeller av övriga tunga fordon kommer partikelkraven att skärpas. Nu gällande avgaskrav för kväveoxider kommer att ersättas av strängare krav

år 1990 för att skärpas ytterligare i samband med att partikelkraven skärps.

Canada har nyligen fattat belut som innebär att man kommer att följa USA:s införande av avgasregler för lastbilar och bussar.

I Europa har Schweiz och Österrike beslutat införa avgaskrav fr. o. m. 1988 års modeller av tunga fordon. Kraven är inte lika långtgående som de amerikanska. Inom EG-länderna har man beslutat om avgaskrav, som

medger ännu högre utsläpp. I Förbuadsrepubliken Tyskland har regering-

en och tillverkarna kommit överens om att frivilligt tillämpa samma krav

som kommer att tillämpas i Österrike och Schweiz.

I USA har man beslutat att fr.o.m. 1990 års modeller federalt skärpa avgaskraven för lätta lastbilar och bussar med en totalvikt om högst 3 500

kg. Kraven motsvarar krav på katalytisk avgasrening för bensindrivna fordon. I Canada har beslutats att samtidigt införa USA-kraven. I Schweiz gäller fr.o.m, 1990 års modeller sådana avgaskrav för lätta lastbilar och bussar som i stort motsvarar USA-kraven. Stegvis skärpta avgaskrav för lätta lastbilar kommer att införas i Österrike. I övriga Europa tillämpar man mindre stränga avgaskrav. Även kommande krav inom EG kommer att vara mindre stränga än i de länder jag här nämnt.

De avgaskrav som motsvarar den mest utvecklade tekniken för både tunga och lätta lastbilar och bussar och som alltså är strängast kommer således att finnas i USA. Jag bedömer det rimligt att som riktmärke välja

de avgaskrav som gåller federalt i USA.

De amerikanska avgaskraven förutsätter för lätta lastbilar och bussar

avgasrenande teknik motsvarande den som används i personbilar. För tunga lastbilar och bussar erfordras för att klara kraven laddluftkylning och turboutrustning samt krav på styrning av insprutningsförloppet och opti-

mering av de faktorer som påverkar förbränningen i motorn över motorns hela belastningsområde. För att klara de krav som beslutats att införas i USA år 1994, måste avgasreningsåtgärderna kompletteras med 1. ex. en

partikelfälla som avskiljer de partiklar som bildas vid förbränningen i

motorn. Sådana partikelfällor är ännu inte färdigutvecklade.

Vid provning för godkännande av lastbilar och bussar simuleras olika körförhållanden för motorn vid vilka avgasprov tas för analys. Eftersom

avgasernas mängd och sammansättning beror på bl. a. motorbelastningen, 118

har utformningen av simuleringen stor betydelse för provresultatet. De

provymetoder som tillämpas i USA omfattar mer komplicerade körsimule-

ringar än de som tillämpas av flertalet curopeiska länder och inom EG. Provtagning enligt den amerikanska metoden sker vid såväl accelerationer och retardationer som vid konstant belastning. Vid den europeiskt tillämpade provmetoden tas endast prov ut vid konstanta belastningsfall. USA:s provmetod kräver därför en delvis annorlunda samt mer avancerad och dyrbar provutrustning än den i Europa tillämpade metoden. Mätresultat från prov med metoderna kan dock, i vissa avseenden med osäkerhet, översättas och jämföras med varandra. Detta har dock hittills inte gått, vad gäller partikelutsläppen.

De strängaste USA-kraven för lastbilar och bussar skulle i kombination med redan beslutade avgaskrav på personbilar för Sveriges del medföra att

den sammanlagda effekten för utsläppen från vägtrafiken skulle bli ca 4092

lägre kolmonoxidutsläpp, ca 5092 lägre kolvätcutsläpp. knappt 5092 lägre kväveoxidutsläpp och ca 907546 lägre utsläpp av partiklar i jämförelse med dagens fordonstyper.

De krav som naturvårdsverket föreslår för lätta lastbilar och bussar grundas på en känd och beprövad teknik. Tekniken har använts sedan början av 1980-talet på personbilar och sedan flera år tillbaka på lätta lastbilar och kan relativt enkelt föras över till lätta lastbilar och bussar. Detta gäller ärende diskuterade nivåerna för kväveoxider från tunga dieselmotorer. Kraven beträffande de tunga dieselfordonens utsläpp av partiklar kräver däremot en viss utveckling. Ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete pågår hos tillverkare av reningsutrustning och fordon.

Frågan om de av naturvårdsverket föreslagna kraven för lätta lastbilar och bussar kan befaras utgöra tekniska handelshinder har övervägts efter en notifiering enligt GATT- och EFTA-reglerna. Vissa problem med att anpassa produktionen kan uppkomma för tillverkare som varken producc-

rar för export till USA eller har någon god kännedom om de tekniska

lösningarna. Jag bedömer efter samråd med statsrådet Gradin att dessa tillverkares export till Sverige är av en så begränsad omfattning att de skärpta avgaskraven inte kan anses utgöra något större problem. Inledningsvis kan emellertid dispenser behöva lämnas för sådan import, om den kan anses ha liten betydelse från hälso- och miljösynpunkt.

USA:s stegvisa skärpning av kraven för tunga lastbilar och bussar syftar bl.a. till att driva på den tekniska utvecklingen mot renare fordon. USA har emellerud i andra sammanhang skjutit upp beslutade avgaskrav med anledning av att tekniken inte har ansetts färdig för marknaden. Om

Sverige skulle besluta att fr. o. m. är 1995 införa krav för partikelutsläpp motsvarande de som avses införas år 1994 i USA, såsom föreslås av

naturvårdsverket. finns en risk att vi skulle bli ensamma om sädana krav. Den svenska marknaden är inte tillräckligt stor för att tillverkarna skall kunna förväntas anpassa sin produktion efter krav som endast tillämpas här. Jag är därför inte beredd att för närvarande föreslå en tidpunkt för införande av de längst gående avgaskraven för tunga fordon. Det är däremot möjligt att införa avgaskrav för gasformiga utsläpp, såsom kväveoxider. Jag anser därför att tidpunkten för nya krav på dessa utsläpp inte bör 119

försenas på grund av alt utvecklingea av en partikelrenande teknik inte har framskridit lika längt som beträffande gasformiga avgaser.

När det gäller avgasrenande åtgärder på dieselmotorer står åtgärder mot

partikelutsläppen i viss mån i motsatsförhållande till åtgärder mot övriga

föroreningar, särskilt kväveoxider. Jag anser att det är nödvändigt att de

tunga fordonens avgaskrav utformas så att en ökning av partikelutsläppen

inte blir följden. Detta säkerställs enligt min mening bäst genom att man, för motorer för tunga lastbilar och bussar. i ett första steg inför sädana krav på begränsning av partikelutsläpp som motsvarar vad nyproducerade fordon släpper ut idag. Jag anser att en skärpning av partikelkraven för tunga lastbilar och bussar. motsvarande de längst gående USA-kraven. bör införas I ett andra steg snarast möjligt ef:er det att en teknik för att möta dessa krav har utvecklats tillräckligt för att föras ut på marknaden.

Utvecklingen och marknadsföringen av partikelrenande teknik kan påskyndas genom det miljöintresse som vixer fram bland företrädare för bl. a. kollektivtrafiken. Även intresset för att prova alternativa drivmedel som naturgas och motoralkoholer är stort. Detta miljöintresse bör kunna spela en betydelsefull roll genom att skapa en ökad efterfrågan på mindre miljöstörande fordon. Det bidrag för utveckling av bl.a. miljövänligare kollektivtrafikfordon som regeringen har föreslagit i den trafikpolitiska propositionen kommer enligt min bedömning att vara betydelsefullt för upphandling inom regional och lokal kollektivtrafik och bör användas i

detta pådrivande syfte.

Partikelreningstekniken kan öppna möjligheter att ytterligare begränsa utsläppen av kväveoxider. Jag anser att dessa möjligheter bör övervägas samtidigt som partikelkraven skärps.

Partikelutsläppen har, som jag tidigare redovisat, störst betydelse från

miljösynpunkt i de större tätorterna. Det är därför angeläget att partikelutsläppen minskas i så stor utsträckning som möjligt i tätorterna. redan innan de slutliga kraven för partiklar kan införas. Naturvårdsverket bör därför skyndsamt, i samråd med AB Svensk Bilprovning, Svenska Lokaltrafikföreningen, lastbilsnäringen och tillverkarna utreda möjligheterna till kompletterande avgasnormer för kollektivtrafik- och distributionsfordon i tätorterna. Verket bör ge förslag till fordonsgrupper för vilka normerna bör gälla. Konsekvenser i form av ökade kostnader, ökad energiförbrukning och ökat servicebehov m. m. bör redovisas.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar i första hand bör

grundas på en provmetod som tillämpas i flera europeiska länder och som

kan väntas bli tillimpad inom EG. Valet av provmetod är väsentligt. eftersom metoden kan utgöra en gemensam europeisk plattform för skärpta krav. Detta är av betydelse för det internationella arbetet och därmed för våra möjligheter att minska nedfellet av föroreningar i Sverige. Därför

bör I första hand en sådan provmetod utnyttjas. Ett intensivt arbete pågår

med att utforma detaljföreskrifter för de avgaskrav som jag nu förordar. Grunderna för dessa detaljföreskrifter utformas gemensamt med flera cu-

ropeiska länder inom den s. k. Stockholmsgruppen.

För att man senare skall kunna skärpa kraven på partikelutsläpp. bör en mätmetod utvecklas som är bättre anpassad för mätning av mycket låga 120

partikelutsläpp än den som väntas tillämpas i Europa. Mälmetoden bör kunna anslutas till de provmetoder som tillämpas inom EG och flera andra europeiska länder. Om detta mål! inte kan uppnås, trots att teknik för de

härdare partikelkraven införts på marknaden, bör på nytt prövas att för

svensk del föra in avgaskrav som bygger på de strängare amerikanska provmetoderna.

De avgaskrav för tunga fordon som jag förordar kommer att innebära att de svenska kraven blir hårdare än de som kan väntas föreskrivas inom EG. Det är dock möjligt för alla europeiska tillverkare att uppfylla dessa krav efter en viss anpassningstid. Redan förra året marknadsförde svenska tillverkare några motorer som ligger mycket nära dessa krav.

Av hälso- och miljöskyddsskäl måste kraven på avgasutsläpp frän last-

bilar och bussar införas så snart det är praktiskt möjligt. Hänsyn måste därvid tas till de förutsättningar tillverkarna har att anpassa sig till kraven.

Att införa nya motorer för främst tunga lastbilar och bussar i tillverknings-

processen är komplicerat och det ställer krav på en rimlig omställningstid. Jag bedömer att en väl fungerande provnings-, godkännande- och cefter-

kontrollverksamhet är av avgörande betydelse för miljöeffekten av de

avgaskrav jag nu förordar.

Motsvarande krav har ännu inte tillämpats någon annanstans i världen.

Detta ställer särskilt höga krav på en snabb kompetensuppbyggnad för

avgasprovning m.m. Erfarenheterna från det nu snart avslutade arbetet

med att utforma föreskrifter för provning, godkännande och efterkontroll för katalytiskt avgasrenade personbilar talar därför för att det nu förestående arbetet med lastbilar och bussar kommer att bli mycket omfattande. Regeringen har därför medgivit att naturvårdsverket sluter ett avtal med AB Svensk Bilprovning om laboratorieverksamhet vid en provningsanläggning för vägtrafikfordon som snart skall uppföras. Anläggningen kommer att förses med provningsutrustning för bl.a. bäde motor- och chassi-

prov av tunga fordon. Anläggningen kommer därigenom att bli en av de

mest välutrustade i Europa. Det är samtidigt angeläget att såväl ullverkare som föreskrifts- och provningsmyndigheter arbetar så snabbt och effektivt som möjligt.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar bör kunna införas obligatoriskt redan fr. o. m. 1994 ärs modeller. Tidpunkten för ett frivilligt införande bör vara fr.o.m. 1992 ärs modeller. Kraven bör motsvara de som föreslagits av naturvårdsverket. Kravet för partikelutsläpp bör dock motsvara de utsläpp som dagens moderna motorer för tunga fordon ger upphov till. För lätta lastbilar och bussar bör krav. motsvarande kraven för lätta lastbilar och bussar i USA fr. o. m. 1990 års modeller, införas obligatoriskt fr.o.m. 1992 års modeller och frivilligt fr.o.m. 1990 ärs modeller. Jag återkommer till riksdagen med en redovisning av en slutlig utformning av kraven så snart grunderna härför har utarbetats.

De avgaskrav som jag här förordar beräknas medföra att nusläppen från lastbilar och bussar kommer att minska. med ca 1100010on för kväveoxider, ca 5000ton för kolväten och ca 20000ton för koloxid mellan åren 1985 och 2010. Kraven kommer, tillsammans med personbilskraven, att medföra att vägtrafikens utsläpp minskar med ca 45 74 för kväveoxider och 121 70-75 <£ för kolväten och koloxid under perioden 1985-2010.

De ökade kostnader som de skärpta kraven för lastbilar och bussar

orsakar har av naturvårdsverket beräknats uppgå till högst 592 av fordo-

nets totala investeringskostnad och kan enligt tillverkarna leda till 3-8 ökning av bränsleförbrukningen. Sammanlagt kommer kraven att medföra årliga kostnader på 300 till 600 milj. kr. för köpare av lastbilar och bussar. Naturvårdsverket har beräknat kostnaden till mellan 6 och 17 kr. per kg

minskat kväveoxidutsläpp för tunga lastbilar och bussar och mellan 2 och 4 kr. per kg för lätta lastbilar och bussar. De föreslagna åtgärderna är alltså minst lika kostnadseffektiva som andra åtgärder som vidtas för att begränsa kväveoxidutsläppen. | Jag anser att den frivilliga tillämpnaingen av avgaskraven bör kombineras med ett bidrag till köp av fordon som uppfyller de föreslagna kraven för lastbilar och bussar. Bidraget syftar till att dels få en så snabb miljöeffekt

som möjligt, dels ge tillverkarna möjligheter att successivt bygga upp marknaden för de renare fordonen. För personbilar är för närvarande

försäljningsskatten differentierad så att bilar som uppfyller kommande

avgaskrav inte är dyrare vid inköp än andra bilar. För lastbilar och bussar

tas inte någon försäljningsskatt ut, varför jag bedömer det lämpligt att

istället, innan obligatoriska krav införs, stimulera till köp av renare lastbilar och bussar genom ett investeringsbidrag.

I den trafikpolitiska propositionen föreslås att 450 milj. kr. avsätts för ändamålet. Med hänsyn till tidsplanen för införande av skärpta utsläppskrav på frivillig grund kommer behov av medel för dessa bidrag att förelig-

ga under budgetåren 1989/90—-1993/94. Den slutliga utformningen av bidragsprogrammet kommer att fastställas senare. Bidraget bör administreras av trafiksäkerhetsverket och bör betalas ut till köparen av den avgasrenade lastbilen eller bussen. I denna fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen.

Dieselbrännoljans kvalitet är en viktig faktor som påverkar en dieselmotors start- och driftegenskaper samt avgasutsläpp. Flera undersökningar har visat att utsläppen av partiklar från tunga dieselmotorer ökar med ökade svavel- och aromathalter i dieselbränslet. Undersökningar har visat att handelsbränslenas sammansättning varierar med tiden. De avviker ofta

avsevärt från de specificerade referensbränslen som används t.ex. vid

befaras vara högre och av en annan sammansättning än vad som framgick av den avgaskontroll som utfördes vid typgodkännandet av motorn.

Jag anser därför att naturvårdsverket, parallellt med detaljutformningen

av de föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar. I samråd med

kemikalieinspektionen, bör utarbeta förslag till krav på dieselbränslets kvalitet. Dieselbränslekvaliteten bör liksom motorbensinens kvalitet regle-

ras genom kemikalielagstiftningen.

Skärpta personbilskrav

Delstaten Kalifornien har beslutat att under 1990-talets första hälft, skärpa avgaskraven för personbilar. Kraven har i Kalifornien tillämpats frivilligt

sedan 1983 års modeller. De krav som i Sverige kommer gälla obligatoriskt 1

kväveoxider skärps med drygt 6596, jämfört med nu gällande krav. De kaliforniska avgaskraven skulle medföra en skärpning med ytterligare ca 2056 i förhållande till nu gällande krav.

Naturvårdsverket har beräknat att motsvarande krav skulle medföra ca 20000 ton mindre utsläpp av kväveoxider från vägtrafiken år 2010, om alla bilar uppfyller kraven. Sådana skärpta avgaskrav medför emellertid att utsläppen av kolmonoxid ökar jämfört med de nya svenska kraven. Man har för de förhållandena som råder i Kalifornien bedömt att kväveoxidutsläppen bör kunna minskas på bekostnad av ökade utsläpp av kolmonoxid. Det är inte självklart att detsamma gäller för svenska förhållanden. Kunskaperna om miljöeffekter, kostnader, bränsleförbrukning, tekniska handelshinder m. m. är ännu ofullständiga. Naturvårdsverket bör därför utreda olika konsekvenser av sådana krav.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om eftermontering av ävgasrenande utrustning på personbilar i trafik som inte har katalytisk avgasrening. Dessa bilar bedöms år 1990 att ge upphov till utsläpp av ca 90 000 ton kväveoxider.

Allt eftersom dessa bilar blir äldre kommer emellertid det trafikarbete de utför att minska. Naturvårdsverket bedömer att antalet kvarvarande bilar som kan bli aktuella för renande tillsatser är försumbart från utsläppssynpunkt om ca 15 år. Trots att utsläppen från dessa bilar på längre sikt är ett övergående problem bedömer jag det som värdefullt om sådana åtgärder kan vidtas.

I jordbruksutskottets betänkanden 1985/86:13 och 1986/87:7 har uttalats att möjligheterna bör tas till vara att, genom installation av renande tillsatser personbilar som inte uppfyller 1989 års avgaskrav, minska dessa avgaser. De åtgärder som är möjliga att genomföra kan i bästa fall minska kväveoxidutsläppen från varje bil med 40-50 Z. På grund av osäkerheter om samverkan mellan motorns avgasrelaterade egenskaper och den oreglerade katalysatorn är effekten mycket osäker. Samtidigt är antalet bilar, på vilka en tillsatsutrustning kan ge önskad effekt. begränsat till ungefär 600 000. eller knappt 20'Z: av hela personbilsparken, bl. a. på grund av att endast vissa bilar kan köras på blyfri bensin. De miljöförbättringar dessa åtgärder kan ge måste därför bedömas vara begränsade. Ett bidrag som täcker 2052 av inköpskostnaden för en oreglerad katalysator skulle sammanlagt kosta 300-500 milj.kr.

Kostnaden för reduktion av kväveoxider genom eftermontering av avgasrenande tillsatser har uppskattats till ca 75 kr per kg minskat kväveox-

idutsläpp. Övriga åtgärder som samhället är berett att vidta för att reducera

kväveoxidutsläppen är betydligt kostnadseffektivare än eftermontering av avgasreningsutrustning. Åtgärder på lastbilar och bussar beräknas, som Jag nyss nämnt, kosta mellan 2 och 17 kr. per kg minskat kväveoxidutsläpp. Ett bidragssystem ställer dessutom krav på kontroll av såväl utrustningens funktion och hållbarhet. som motorns avgasrelaterade egenskaper. vilket i sin tur innebär omfattande arbetsinsatser från myndigheter och tillverkare. Av dessa skäl anser jag det inte vara motiverat att nu föreslå bidrag till sådana tillsatser. Jag vill dock påpeka att det inte finns några pr

tormella hinder för sådana installationer. Den enskilde kan därför själv köpa och installera en katalysator på sin bil.

För att begränsa utsläppen från de personbilar som nu är i trafik har

naturvårdsverket beslutat om skärpningar av avgaäskontrollen vid den

årliga kontrollbesiktningen i enlighet med regeringens beslut i januari förra året om de s. k. A20-föreskrifterna. Skärpt avgaskontroll har börjat införas tr. o. m. den I januari 1988. Detta kommer att föra med sig att flera bilar än hittills kommer att få genomgå avgasservice, vilket medför minskade avgasutsläpp från dessa bilar. Naturvärdsverket har även på regeringens uppdrag lämnat förslag till den framtida löpande avgaskontrollen av personbilar försedda med katalytisk avgasrening.

Övriga fordonsslag

Utsläppen av luttförorenande ämnen från flygplan, fartyg, arbetsredskap och traktorer m. m. utgör en betydande del av transportsektorns samlade

utsläpp. Dessa utsläpp kommer dessutom att få en ökad betydelse, allt

eftersom utsläppen från personbilar, lastbilar och bussar minskar.

Som jag har redovisat tidigare far regeringen för avsikt att uppdra åt statens järnvägar, luftfartsverket och sjöfartsverket att i samråd med na-

turvårdsverket att utreda möjligheterna att minska miljöstöringarna från dessa tratikslag. I det sammanhanget bör även utsläppen från traktorer och

motorredskap beaktas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör kartlägga utsläppen och utreda möjligheterna att minska utsläppen från traktorer och arbetsredskap m. m.

Forskning och utveckling I dag kan miljökrav på fordon normalt inte ställas strängare än att de kan klaras med tillgänglig teknik. Samtidigt anpassas den tekniska utvecklingen efter de krav som ställs upp. Det är angeläget att forskning och utveckling för framtidens fordon syftar till väsentligt lägre utsläppsnivåer än vad den konventionella fordonstekniker. medger.

På lång sikt är det viktigt att samhället ger besked om framtida kravnivä-

-er för emissioner så tidigt som möjligt och som också beaktar den tekniska utvecklingen. Omställningstid och utvecklingstid är nyckelfaktorer för att högre miljökrav skall kunna realiseras. Målen bör uttryckas i termer som är så konkreta som möjligt för att underlätta för dem som skall följa dessa krav. Med hänsyn till den betydelse som svensk bilindustri har på världsmarknaden. framför allt vad gäller tunga fordon, bör givetvis de handels-

och industripolitiska aspekterna på skärpta avgaskrav beaktas. Strävan

bör också vara att uppnå bred politisk enighet i denna fråga. En nödvändig förutsättning för att skärpta miljöaormer skall kunna realiseras är att Sverige konsekvent i berörda organ driver frågan om internationell sam-

verkan på detta område.

Transportforskningsberedningen arbetar för närvarande tillsammans med styrelsen för' teknisk utveckling, byggforskningsrådet och naturvårdsverket med att formulera ett forskningsprogram inom området trafik och

miljö. I den trafikpolitiska propositionen föreslås att 100 milj. kr. avsätts

för utvecklings- och demonstrationsarbete inom kollektivtrafiken. Anslaget kommer att utgöra ett komplement till de ordinarie forsknings- och

utvecklingsmedlen som handhas av transportforskningsberedningen. Denna förstärkning av forsknings- och utvecklingsmedlen kommer även främja införandet av miljövänlig teknik inom kollektivirafiken.

Jag vill i detta sammanhang även redovisa arbetet med att på sikt

introducera av alternativa drivmedel i transportsektorn. Mina ställningsta-

ganden överensstämmer med den inriktning som redovisas i bilaga 4.10 om

introduktionsplan för alternativa drivmedel. Riksdagen fattade år 1983 be-

slut om en plan för introduktion av alternativa drivmedel (prop.

1982/83: 100 bil. 14, NU 33, rskr. 280). Enligt planen är målet för de statliga insatserna att ge ett närmare underlag för eu beslut i slutet av 1980-talet om introduktion av ett rent alkoholbränsle i större skala. Därefter har motoralkoholkommittén i betänkandet (SOU 1986:51) Alkoholer som motorbränsle redovisat de samhälleliga förutsättningarna för introduktionen av alternativa drivmedel m. m.

Riksdagen fattade vären 1987 beslut om energiforskning under budget-

åren 1987/88—- 1989/90 (prop. 1986/87:80, bil. 12. NU 33, rskr. 292). Beslutet innebär att närmare 140 milj. kr. anslås för forskning och utveckling med anknytning till transportsektorn. I propositionen anförde jag att en mer samlad syn på transportsektorns energi- och miljökonsekvenser bör

utvecklas och att den bör vara långsiktigt inriktad. Målet bör vara att skapa

ett mer energieffektivt och miljövänligt transportsystem.

Enligt min uppfattning har bilindustrin huvudansvaret för de insalser som krävs beträffande motorutveckling m. m. för att klara de miljö- och energipolitiska målen inom vägtransportsektorn. Huvudansvaret för drivmedlens hälso- och miljöpåverkan åvilar drivmedelsindustrin. Ansvariga

myndigheter bör genom insatser av forsknings- och utvecklingskaraktär päverka utvecklingen i riktning mot de uppsatta målen.

Myndigheternas insatser på drivmedelsområdet har preciserats genom att transportforskningsberedningen, styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk har fålt i uppdrag att gemensamt och i samverkan med bl.a. transportrådet och statens naturvårdsverk utarbeta program för energirelaterad forskning och utveckling inom transportsektorn. Arbetet skall ske under innevarande treåriga energiforskningsperiod och en första avrapportering av läget skall göras senast den 8 april 1988.

Uppdragen innebär bl. a. att fortsatt forskning och utveckling bör bedrivas i syfte att på sikt introducera konkurrenskraftiga inhemska alternativa drivmedel. Insatserna bör kompletteras med fordonsförsök. Arbetet bör

vara långsiktigt inriktat och inte påverkas av kortsiktiga fluktuationer på

drivmedelsmarknaden. Samordningsansvarig myndighet är statens energiverk.

Forskning och utveckling på motorområdet bör inriktas på att utveckla

miljövänliga och energieffektiva motorer och drivsystem. Med hänsyn till

miljöproblemen bör tyngdpunkten ligga vid utveckling av tyngre dieselmo-

torer. Ansvariga myndigheter är styrelsen för tekniskt utveckling och transportforskningsberedningen. 'n

Forskning bör även ske för att belysa vilka förändringar av strukturell karaktär inom transportsystemet som bör genomföras I syfte att skapa ct miljövänligt och energieffektivt transportsystem. Ansvaret för detta åvilar transportforskningsberedningen.

I bilagorna 4.9 och 4. [0 finns en detaljerad redovisning av motoralkoholkommitténs förslag och remissinstunsernas synpunkter samt en promemoria med en lägesredovisning angåcade introduktionsplanen för alternativa

drivmedel.

4.7¶Kväveoxider från förbränningsanläggningar

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av na-

turvårdsverket och energiverket bör i huvudsak tillämpas som rikt-

linjer vid prövningen enligt ML av förbränningsanläggningar. Flera anläggningar inom ett fjärrvärraenät eller en industri bör på egen begäran kunna ses som en enhet vid prövningen enligt lagen. De insatser som statens energiverk och naturvårdsverk föreslår beträffande utbildning samt forskning, utveckling och teknikdemonstra-

tion är väl avvägda och bör genomföras.

Naturvårdsverkets och energiverkets förslag: Överensstämmer med mitt

ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att verkens förslag till

åtgärder är väl motiverade och genymförbara. Vissa remissinstanser anser dock att ambitionsnivån borde vara högre. I något fall tar man avstånd trån förslaget därför att energisektorn anses drabbas omotiverat hårt.

Skälen för mitt ställningstagande: De miljöproblem som orsakas av kväveoxidutsläppen från energisektorn är i första hand regionala, inte lokala. De utsläppsbegränsningar som behövs bör i första hand inriktas på de regionala effekterna. Det är därför möjligt att ange generella utsläppsniväer för olika typer av anläggningar utan alltför mycket hänsynstagande till lokala förhållanden. För detta talar även att det i många fall finns flera

sätt att minska utsläppen och att den tekniska utvecklingen på området är snabb. Jag anser därför inte att utsläppsvärdena bör differentieras med hänsyn till förbränningsteknik, bränsle m. m. Åtgärder kan även genomfö-

ras på ett mer kostnadseltektivt sätt, om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsnivåer.

Utsläppsnivåer

Jag räknar med att följande utsläppsniväer skall kunna klaras och förordar

att de tillämpas som riktlinjer för prövningen enligt ML av förbränningsan-

läggningar. Värdena avser utsläpp av kväveoxider (NO), beräknade som

ekvivalent mängd kvävedioxid och överensstämmer med de av statens naturvårdsverk och ehergiverk föreslagna. Värdena för nyanläggningar har 126

redan börjat tillämpas i praktiken och i regeringens beslut om kraftvärmeverket I Värtan i Stockholm.

Kostnaderna för dessa skärpta utsläppskrav har av naturvårdsverket uppskattats till mindre än I öre/kWh för mindre anläggningar resp. 1,5— 2öre/kWh för större anläggningar. Den totala årskostnaden för de

kväveoxidbegränsande ätgärderna har beräknats till ca 150 milj. kr. i

kommunerna. |

Nyanläggningar i hela landet Fr.o.m. den I juli 1987

—- med ett årligt utsläpp av 0,05—-0.10 g& NO,/MJ' ullfört bräns-

kväveoxideröverstigande 300 ton le — Övriga med en tillförd effekt över 0,10—0,20 g NO/MJ tillfört bränsle

1O MW

Befintliga anläggningar med un- Fr.o.m. den I januari 1995 dantag av anläggningar i S, U, W, Y.Z, AC, BD län

- med ett årligt utsläpp av 0,05—0,10 g& NOJ/MJ tillfört bränsle

kväveoxideröverstigande 600ton — övriga med ett årligt utsläpp av —0.10—-0,20 g NO /MJ tillfört bränsle

kväveoxider överstigande 150 ton

men högst 600 ton

Tillämpning

Dessa angivna värden bör, när det finns endast en huvudman för ett fjärrvärmenät och denne begär det samt om den föreliggande prövningssituationen så medger, tillimpas på de sammantagna utsläppen från samtliga anläggningar inom nätet. Motsvarande bör kunna gälla även för flera pannenheter inom en industri. Detta bör medföra en högre flexibilitet och medverka till att sänka kostnaderna. Detta sätt att fastställa villkor har redan i några fall tillämpats av koncessionsnämnden för miljöskydd vid prövning enligt ML.

Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att redan i dag tillämpa miljöskyddslagstiftningen på detta sätt för de anläggningar som samtidigt är föremål för prövning, om omständigheterna i det enskilda fallet gör det lämpligt. Några ändringar i ML eller MF bedömer jag inte erforderliga för detta. Också när det gäller utsläpp av svavelföreningar bör miljökraven kunna relateras tull hela fjärrvärmenätet i stället för till enskilda anläggningar. Jag återkommer till svavelbestämmelserna sena-

re.

För anläggningar med en kontinuerlig mätning och registrering av kväveoxidutsläppen bör dessa få räknas som årsmedelvärde (total ut-

släppt mängd kväveoxider dividerad med total mängd tillfört bränsle

eg NO/MJ = gram kväveoxider räknade som kvävedioxid per megajoule tillfört bränsle. 127

under året). Även i Övrigt anser jag att riktlinjerna bör tillämpas i enlighet med vad verken har föreslagit.

Eftersom värdena är knutna ull miljöskyddslagsprövningen berörs endast förprövningspliktiga anläggningar, dvs. anläggningar med en tillförd effekt överstigande IOMW. För befintliga anläggningar bör de angivna värdena gälla anläggningar som släpper ut mer än I50ton kväveoxider per år, dvs. i huvudsak anläggningar med en tillförd effekt över SOMW. Mer erfarenhet behöver vinnas vad gäller såväl tekniska möjligheter och kostnader för kväveoxidbegränsning som bieffekter i form av utsläpp av andra föroreningar, innan generella värden för befintliga. mindre anläggningar kan anges. Den utsläppsnivå som angivits för befintliga anläggningar med ett ärligt utsläpp mellan 150 och 600 ton bör dock kunna vara vägledande vid prövningen enligt MEL av sådana anläggningar.

De angivna värdena ligger i nivå med de krav som för närvarande tillämpas i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz. De innebär att rökgasrening behövs för nya koleldade anläggningar med en tillförd effekt över ca 100 MW samt för stora befintliga anläggningar. För övriga anläggningar kan andra metoder utnyttjas för att begränsa utsläppen. t.ex. genom lämplig eldstadsutformning och andra förbränningstekniska åtgärder. Den forskning och utveckling som pägår på detta område leder sannolikt till att utsläppsnivåerna kan sänkas framöver. Sådana möjligheter bör tas tillvara i det enskilda fallet i samband med tillståndsprövningen. .

Befintliga eldningsanläggningar har inte konstruerats för låga utsläpp av kväveoxider. Kväveoxidutsläppen har inte heller alltid tidigare uppmärksammats vid optimeringen av driften. Det finns resultat som tyder på att kväveoxidutsläppen kan minskas om anläggningen körs på ett något annorlunda sätt än tidigare. Det är därför motiverat att utbilda driftpersonal i hur kväveoxider uppkommer och kan begränsas vid förbränning. Jag har erfarit att statens energiverk har tagit kontakt med lämpliga institutioner för att genomföra en sådan utbildning.

Forskning och utveckling Det är ungeläget att förstärka såväl den grundläggande som den tillämpade forskningen om hur kväveoxidutsläppen kan begränsas. Den grundläggande forskningen är långsiktig. Även den tillimpade forskningen och utvecklingsinsatserna rmäste bedrivas under förhållandevis lång tid för att vara effektiva. Statens energiverk har bedömt att 45— 50 milj. kr. behövs för en period på fem är och att det mer kortsiktiga behovet för en period på två år uppgår till ca 20 milj. kr. Kostnaderna för de föreslagna insatserna för forskning och utveckling kan till stor del genomföras inom ramen för det befintliga energiforskningsprogrammet. I min föredragning till den energipolitiska propositionen som jag har gjort tidigare denna dag har jag redovisat ett förslag till inrättande av en energiteknikfond. som inrymmer den nuvarande bränslemiljöfonden och programmet för utveckling och introduktion av ny energiteknik.

Stöd ur energiteknikfonden bör bl.a. kunna lämnas till teknik som innebär att miljöpåverkan av förbrännings- och förgasningsanläggningar

kan minskas. |

Det är angeläget att prova och demonstrera olika typer av förbränningstekniska åtgärder för att begränsa kväveoxidutsläppen, framför allt

vid eldning med inhemska bränslen. Forskningsinsatserna bör därför

kombineras med en satsning på pilot- och demonstrationsanläggningar, bl. a. låg-NO,-brännare för olika bränslen. Därvid bör effekter i form av

utsläpp av andra föroreningar särskilt beaktas.

Vad gäller förbränningstekniska åtgärder bör bl.a. möjligheterna att begränsa kväveoxidutsläppen från rosteldade anläggningar kartläggas

bättre. Kunskaperna om hur kväveoxidutsläppen från fluidiserade

bäddar skall kunna minskas ytterligare bör också förbättras. Vad gäller pulvereldning behövs det i första hand forskning som avser förbränning av torv och träbränslen eftersom utländska erfarenheter i det närmaste saknas här.

En utveckling av låg-NO,-brännare för befintliga oljepannor och för naturgaseldade pannor behövs också. Flerstegstörbränning bör prövas bl.a. med inhemska bränslen i kombination med kol och olja. Enkel och

tillförlitlig mätutrustning för kväveoxider som kan skötas av anläggningsägarna behöver också tas fram.

Vad gäller rening av rökgaser från kväveoxider behövs forskning och

utveckling för att anpassa olika processer till svenska förhållanden. Det är enligt min uppfattning angeläget att fullfölja och utvidga den forsk-

ning som redan bedrivs för att utveckla effektivare katalysatorer. Den

icke-katalytiska rökgasreningstekniken bör undersökas bättre liksom

processer som innebär att svavel- och kväveoxider avskiljs samtidigt. Tekniken med selektiv katalytisk denitrifiering (SCR-teknik) är kom-

mersiellt tillgänglig. Ett antal anläggningar har byggts i Japan och För-

bundsrepubliken Tyskland och flera kommer att byggas inom de när-

maste åren. Jag räknar med att SCR-tekniken kommer att behöva introduceras i vissa större förbränningsanläggningar även i Sverige. Det kan därför vara en fördel att relativt snart demonstrera tekniken så att den är

väl utprovad för svenska förhållanden innan den introduceras i ett flertal

anläggningar.

Undersökningar av andra miljöeffekter vid kväveoxidbegränsning, bl.a. utsläpp av polyaromatiska kolväten och ammoniak samt bildning

av dikväveoxid, måste integreras med både den grundläggande och den tilllämpade forskningen.

Forskningen rörande kväveoxidutsläppens effekter i miljön har nära

samband med forskningen rörande effekterna av flera andra luftförore-

ningar. Jag redovisar mina ställningstaganden till forskningsinsatser 1 dessa avseenden senare.

9¶Riksdagen 1987188. 1 saml. Nr 85

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av naturvårdsverket och energiverkez bör införas genom regeländringar som kan beslutas av regeringen. Förslaget innebär att de krav som för närvarande gäller koleldning införs för alla bränslen. De motsvarar användning av olja med en svavelhalt av 0.4 § för mindre omlänggningar och ca 0,2 46 för större. Kraven bör införas successivt med början år 1993 i de mest försureade områdena. I avvaktan på detta sänks den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0,8 Z. En miljöavgift på svavel i olja bör även utredas. Mitt förslag: Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle ändras så att den tydligt omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Naturvårdsverkets och energiverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser instämmer i förslagets huvudinriktning att utsläppskraven beträffande svavel bör sättas lika för alla bränslen. I andra avseenden, bl. a. beträffande utformningen av förslaget till ändring av förordningen om svavelhaltigt bränsle och dess tillämpning, efterlyses ytterligare underlag.

Skälen för mitt förslag: Arbetet med att minska svavelnedfallet i Sverige måste ges hög prioritet. Inriktningen bör vara att samtidigt satsa på fortsatt internationellt arbete och på att ytterligare begränsa de svenska utsläppen. Målet att minska de svenska svaveldioxidutsläppen med 65 96 från år 1980 till år 1995 bör följas upp med åtgärder för att begränsa de totala utsläppen ytterligare. |

Svaveldioxidutsläppen från förbränning kan sänkas såväl genom övergång till mer lågsvavliga bränslen som genom reningsåtgärder i anläggningarna. Även energisparande kan bidra till att minska utsläppen. Den tekniska utvecklingen på området är snabb.

Inom fjärrvärmen kan svaveldioxidutsläppen minskas genom bl. a. ökad kalktillsats i rökgasavsvavlingen vid koleldade enheter och genom kalkinjektion i själva pannan. Dessa åtgärder kan kombineras med en övergång till mer lågsvavligt kol eller lågsvavlig olja. Det är också möjligt att öka utnyttjandet av flis och gas. Vid nyinvesteringar kan rökgasavsvavling installeras vid större enheter. Det är även tänkbart att installera rökgasavsvavling vid några befintliga anläggningar.

Inom bostäder, service m.m. finns i dag ett stort antal centraler som levererar värme, framför allt till flerbostadshus och lokaler. Huvuddelen av dessa är oljeeldade. Förbrukningen av olja i sådana centraler väntas dock minska i framtiden, främst genom att fler fastigheter ansluts till fjärrvärme. I de kvarvarande centralerna kan svavelutsläppen minskas främst genom övergång till tung eller lätt olja med en svavelhalt väsentligt mindre än en procent.

Inom trädgårdsnäringen används kol i små pannor för att värma upp växthus. Utsläppen från dessa pannor kan minskas genom övergång till 130 mer lågsvavliga kol eller annan uppvärmningsform. |

Inom industrin kan skärpta svavelkrav vid förbränning mötas genom

övergång till mer lågsvavlig olja och mer lågsvavliga kol samt genom bl. a.

kalkinjektion i koleldade pannor. Det kan också vara möjligt att gå över till gas eller flis. Inom många branscher är redan svavelutsläppen från förbränning låga, bl. a. till följd av att flis och andra skogsbränslen används.

Med hänsyn till de många möjligheterna till åtgärder liksom till de

skiftande bränslepriserna och den snabba tekniska utvecklingen bör enligt

min uppfattning svavelkraven utformas så att de som berörs kan anpassa sig på ett flexibelt sätt. Åtgärder kan genomföras på ett mer kostnadseffektivt sätt om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara

angivna utsläppsnivåer.

Skadeverkningarna av svavelutsläppen är desamma, oavsett vilket bränsle utsläppen kommer från. Kostnaden per ton minskat svavelutsläpp är även av liknande storlek vid oljeeldning som vid eldning med fasta

bränslen. Om utsläppskraven sätts lika för alla bränslen, kommer föränd-

ringar i relationen mellan t. ex. kol och olja i bränsleanvändningen inte att

leda till några större förändringar av svaveldioxidutsläppen. Utsläppskraven bör därför sättas lika för alla bränslen. |

Jag har mot denna bakgrund för avsikt att i enlighet med naturvårdsver- ' kets och energiverkets förslag föreslå regeringen att i annat sammanhang ändra förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle så att följande utsläppsgränser införs vid förbränning av bränslen:

Anläggningar med ett årligt 0,05 g S/MJ':

utsläpp av svavel överstigande (årsmedelvärde) 400ton

Övriga anläggningar 0,10g S/MJ!

(årsmedelvärde)

Dessa skärpta utsläppsgränser motsvarar användningen av olja i mindre

anläggningar med en svavelhalt av högst 0,4 96. För större anläggningar är motsvarande gräns ca 0,2 26, men för dessa är andra åtgärder än lågsvavlig

olja mer aktuella för att minska utsläppen. |

Kraven bör gälla samtliga bränslen och införas successivt med början i storstadslänen och sydligaste Sverige från år 1993. Naturvårdsverket och energiverket har gjort ett förslag till förordning med länsvis indelning av tidpunkterna för ikraftträdande. Utformningen av förordningen bör övervägas ytterligare mot bakgrund av bl.a. remissinstansernas synpunkter, med hänsyn bl. a. till distributionsmöjligheterna för olika oljekvaliteter och

det tidigare nämnda utredningsuppdraget till naturvårdsverket om ytterligare minskningar av svavelutsläppen. Vidare bör möjligheterna att medge

undantag från bestämmelserna i förordningen ses över med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall. .

Som jag nyss har redovisat är den tekniska utvecklingen på området

snabb. Särskilt för större anläggningar såsom bränslebaserade elproduk-

tionsanläggningar bör finnas möjligheter att i framtiden nå ännu lägre

! gram svavel per megajoule tillfört bränsle. 131

en drivs på så att den vid prövningstillfället bästa tillgängliga tekniken för rening måste utnyttjas. Detta innebär, om den tekniska utvecklingen håller vad vissa utrustningstillverkare nu utlovar. väsentligt härdare krav än de

jag nu har redovisat för större förbränningsanläggningar. Kraven för säådana större anläggningar bör fastställas i varje enskilt fall vid tillståndsprövningen enligt ML. .

Naturvårdsverket och energiverket har uppskattat att förslaget till skärpta svavelkrav innebär att i stort sett samma kostnader får läggas ned,

räknat per ton svaveldioxid som innehålles, vid oljeeldning som de nuva-

rande utsläppskraven för koleldning medför. Förslaget beräknas av verken

medföra ökade kostnader för industrin, fjärrvärmeanläggningarna och bo-

städerna med sammanlagt 300—400 milj. kr. per år.

Det har ibland ifrågasatts om terv omfattas av lagen (1976:1054) om

svavelhaltigt bränsle. För att undanröja allt tvivel om att lagen gäller alla

slags bränslen bör lagens I $ förtydligas.

Jag bedömer att förutsättningar finns att redan nu minska svavelhalten i

tjock eldningsolja till 0,87. Denna möjlighet bör utnyttjas för att så snart

som möjligt påbörja utvecklingen mot lägre svavelutsläpp. Som jag nyss har redovisat i min föredragning om den energipolitiska propositionen kommer jag i annat sammanhang att föreslå regeringen att ändra svavelför-

ordningen så att högsta tillåtna svavelhalt i sådan olja minskas till 0.8. Detta bör genomföras så snart erforderliga notifikationsprocedurer i GATT och EFTA har avslutats. Möjligheterna att påskynda utvecklingen mot lägre svavelhalter i olja med hjälp av en miljöavgift på olja bör även

övervägas. Frågan bör bli föremål för utredning inom den utredning om ckonomiska styrmedel som jag längre fram i min föredragning kommer att föreslå.

4.9¶Åtgärder mot kolväteutsläppen

Mitt ställningstagande: I naturvårdsverkets uppdrag bör ingå att redovisa kolväteutsläppen från olika verksamheter, kolvätenas långväga transport och bildning av fotokemiska oxidanter, halter i omgivningsluften samt bedöma åtgärdsmöjligheter och ckonomiska konsekvenser av olika åtgärder. Uppdraget bör utmynna i ett förslag

till en svensk åtgärdsstrategi för kolväten. |

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker naturvårdsverkets förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Kolväteutsläppen beräknas minska med 150000 ton. eller ungefär 3074, från år 1985 till år 1995. Huvuddelen av minskningen kan åstadkommas genom de skärpta avgaskraven för

personbilar. Utsläppen kommer att minska ytterligare till år 2010, alltefter-

som personbilsparken förnyas med avgasrenade fordon. Vidare kan

kolväteutsläppen minskas genom åtgärder i samband med prövning och tillsyn enligt ML av olika industrianläggningar, bl.a. verkstadsindustri, kemisk och grafisk industri. Kolväteutsläppen beräknas därför halveras

mellan år 1985 och är 2010.

Kolväteutsläppen från verkstads- och trävaruindustri härrör främst från målning och lackering. Inom verkstadsindustrin används även stora mäng-

der klorerade kolväten för avfettning. Utsläppen från dessa verksamheter

kan minskas genom dels förändrad processteknik. t. ex. övergång till vattenbaserade färger och lacker, dels extern reningsteknik, 1. ex. adsorption, katalytisk eller termisk förbränning.

Inom den kemiska industrin förekommer flyktiga kolväten i ett stort antal kemiska processer, t. ex. vid framställning av färgämnen, mjukgörare, plaster, gummi m.m. De största kolväteutsläppen inom den kemiska industrin härrör från raffinaderierna.

Vid distribution av bensin från producent till konsument förloras kolväten i alla hanteringsled genom bl. a. avdunstning. Åtgärder för att minska förlusterna syftar till att dels minska avdunstningen. genom t.ex. s.k. flytande tak på bensincisterner, och minskning av bensinens ångtryck. dels

i de olika överföringsleden samla upp och återvinna avdunstad bensin. Jag

har erfarit att medlemsföretagen i Svenska petroleum institutet planerar att utrusta vissa depåer med återvinningsanläggninar för bensinångor samt förse tankbilar och bensinstationernas bensincisterner med anordningar

för återförande av bensinångor. Detta begränsar avdunstningen vid

distributionskedjans olika omlastningar av bensinen fram till bensinstationernas cisterner. Inom några år beräknas mer än 80 av bensinen kunna distribueras i slutna system. Dessa åtgärder kommer medföra en betydelsefull minskning av utsläppen från bensinhanteringen. Naturvårdsverket utarbetar för närvarande allmänna råd beträffande hantering och distribution av bensin.

Den övervägande andelen kolvätceutsläpp från energiproduktion härrör

från småskalig fastbränsleeldning. Nästan hälften av dessa kolväten påverkar emellertid inte oxidantbildningen. Utsläppen kan däremot orsaka betydande olägenheter i den närmaste omgivningen. Om lågemitterande pannor med hög. verkningsgrad installeras vid utbyte av gamla, vedeldade villapannor kan betydande utsläppsminskningar nås. Inom regeringskansliet bereds för närvarande ett förslag från naturvårdsverket och planverket om tillämpningsföreskrifter enligt PBL om miljökrav för småskalig fastbränsleeldning.

Åtgärder mot kolvätesutsläppen inriktas i första hand mot att minska läckage från olika processer samt vid lastning, lossning och lagring av flyktiga kolväten. Även rening och destruktion är betydelsefulla åtgärder. Ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete pågår inom industrin för att minska användningen och utsläppen av kolväten. Möjligheten att använda medel ur investeringsfonderna för miljöåtgärder kommer att bidra till att

påskynda utvecklingen och införandet av olika reningsåtgärder. Jag bedö-

mer därför att förutsättningarna för kraftiga begränsningar av industrins

kolväteutsläpp i framtiden kommer att förbättras avsevärt.

Med' hänsyn till effekterna av kolvätena på hälsa och miljö samt till 133

bildningen av fotokemiska oxidanter anser jag det angeläget att fortsätta

arbetet med att begränsa kolväteutsläppen.

Det är svårt att kvantifiera vilka utsläppsminskningar som | behövs i

Europa för att man skall undvika s.k. ozonepisoder, dvs. perioder då luftpaket med höga ozonhalter från kontinenten kommer in över Sverige. Ett fortsatt internationellt forskningssamarbete beräknas inom några år ge

underlag för de utsläppsmål som behövs för att undvika ozonepisoder.

Jag anser att naturvårdsverket inom ramen för det uppdrag om uppfölj-

ning av handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning, som jag

strax återkommer till, bör sammanställa fakta om kolväteutsläppen, deras spridning och atmosfärkemiska reaktioner, samla in och sammanställa data om halter och effekter på hälsan och miljön samt bedöma åtgärdsbe-

hov och möjligheter samt ckonomiska konsekvenser m. m. av olika åtgär-

der. De delar av uppdraget som är av produktinriktad karaktär bör utföras

tillsammans med kemikalieinspektionen. Materialet bör utnyttjas för att utarbeta en åtgärdsstrategi mot kolväteutsläpp.

4.10¶Kalkning av sjöar och vattendrag

Mitt ställningstagande: Kalkninzen av sjöar och vattendrag är ett uppehållande försvar som måste pågå under en lång tid. samtidigt som vi genomför utsläppsbegränsningar. Forsknings- och uppföljningsinsatserna bör utökas i syäte att effektivisera kalkningen och förlänga åtgärdernas varaktighet.

Naturvårdsverket förslag: Överensstämmer i huvudsak med min bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker naturvårdsverkets förslag. Länsstyrelsen I Skaraborgs län påpekar att ambitionsnivån i det fortsatta kalkningsarbetet inte fär medföra minskade ansträngningar att minska utsläppen av försurande ämnen.

Skälen för mitt ställningstagande: Kalkning av sjöar och vattendrag har

nu pågått under elva år. Totalt har drygt 400 milj. kr. avsatts för verksamheten. Drygt 4000 sjöar har kalkats.

Kalkningen av sjöar har generellt sett givit positiva resultat. Djurarter som har slagits ut av försurningen har kunnat återetableras. Kalken har

spritts med båt, på is eller med helikopter. I de flesta kalkade sjöar måste kalkningen upprepas vart annat till vart fjärde är för att man varaktigt skall kunna upprätthålla sjöns pH-värde och buffringsförmåga. Naturvårdsverket uppskattar de försurade sjöarnas yta till drygt 3800 kvadratkilometer.

Hittills har ca 2900 kvadratkilometer eller 75 9 av den försurade sjöytan kalkats. Antalet nya kalkningsprojekt har fortsatt att öka och utgör för budgetåret 1987/88 ca hälften av årets kalkningsprojekt. Insatserna har

inriktats på att kalka i första hand redan försurade vatten och att förhindra

alt ytterligare sjöar blir försurade.

Kalkningen av rinnande vatten har i allmänhet givit positiva effekter 134

men anses svårare att utföra, bl. a. på grund av de stora fluktuationerna i

vattenflödena. Bäst resultat har uppnåtts vid kombinerad kalkning av

uppströms liggande sjöar, av vattendragets utströmningsområde och direkt i vattendraget med kalkdoserare. Kalkning av utströmningsområden har visat sig lämpligt, eftersom det i viss mån kan begränsa läckage av metaller till vattendraget.

Kalkfällning provas bl.a. vid tio kommunala reningsverk i Halland och

kommer att införas vid flera reningsverk i Västernorrland. De tekniska problem som är förenade med kalkfällning har till stor del kunnat lösas.

Naturvårdsverket bedömer att kostnaderna för kalkfällning är acceptabla. Effekterna i recipienten av kalkfällning har visat sig vara positiva, och försurningskänsliga djurgrupper har kunnat komma tillbaka. Jag har med

tillfredsställelse erfarit att intresset inom kommunerna ökar för kalkfäll-

ning i reningsverken. | Kalkningsinsatserna har i många fall kombinerats med fiskevårdande åtgärder och annat biologiskt återställningsarbete. Åtgärderna har bl.a. medgivit återinplantering av helt utslagna öring- och kräftbestånd.

Inom kalkningsverksamheten pågår även försök med att minska kvick-

silverhalten i fisk. Projektet har pågått sedan budgetåret 1985/86 och skall

slutredovisas under år 1989.

Trots nationella och internationella åtaganden om minskning av svavel-

dioxidutsläppen kommer behovet av att kalka sjöar och vattendrag att

bestå under en lång tid. Enligt naturvårdsverkets beräkningar kommer

nedfallet av svavelföroreningar att minska med drygt 2092 från år 1985 fram till mitten av 1990-talet. Detta kommer medföra att situationen i ett antal mindre sjöar med små avrinningsomräden kommer att förbättras utan kalkning. I våra större sjöar kommer dock inte pH-värdet och buffringsförmågan att öka nämnvärt, beroende på de stora mängder av svavel- och kväveföreningar som har ackumulerats i mark och vatten genom de senas-

te decenniernas nedfall. .

Kalkningsverksamheten bör på kort sikt bedrivas med samma inriktning som hittills. Åtgärder bör i första hand inriktas på att återställa vatten som skadats av försurningen samt förhindra att fler sjöar försuras. Kalkning i utströmningsområden och på marker i sjöars och vattendrags närhet bör succesivt utökas för att, i kombination med ytvattenkalkning, öka kalkningsinsatsernas effektivitet. Introduktionen av kalkfällning i reningsverk med försurade eller försurningshotade recipienter bör uppmuntras och påskyndas. Det är även väsentligt att behovet av kalkning av även andra

ytvatten än de som företräds av fiske- och rekreationsintressen tillgodoses.

För att kunna optimera kalkningsverksamheten och för att öka kunskaperna om effekterna av bl. a. avbruten sjökalkning m. m., bör medel ompriori-

teras inom kalkningsanslaget till förmån för forskning och uppföljning. Kalkningsåtgärder i ytvatten måste anpassas till såväl vattnets ursprungliga och nuvarande fysikaliska och biologiska förhållanden som väderleks-

förhållandena. Kalkningsprojekten kan därför präglas av osäkerheter be-

träffande följande års insatser. Jag anser därför att det är värdefullt att det för kalkningsprojekten även i fortsättningen finns möjlighet att reservera

medel för upp till fem år i taget. Vissa projekt är av den karaktären att en' 'n

delstilldelning bör således kunna anpassas till varje projekts speciella

förutsättningar. Detta kommer även i fortsättningen att leda till stora

reservationer på :anslaget Åtgärder mot försurningen, bestående av projektbundna, men ej ännu utbetalade, medel. Jag bedömer dock förde-

larna med nuvarande möjligheter att anpassa projektplaneringen efter de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall så stora att jag förordar att kalkningsbidrag även fortsättningsvis skall kunna beviljas för flerårsprojekt.

Flerårsprojekten ställer större krav på uppföljning och redovisning av genomförda kalkningar och dess effekter. Det är väsentligt att genomförda kalkningsinsatser, andra åtgärder och deras resultat redovisas varje år till

naturvårdsverket. Verket får därmed bättre möjligheter att utvärdera ut-

förda kalkningar och ett bättre underlag för att planera den framtida inriktningen av verksamheten. Jag har erfarit att naturvårdsverket inför kommande budgetår kommer att utfärda föreskrifter och ge ut allmänna

råd för länsstyrelsernas bidragshantering och uppföljning av kalknings-

verksamheten. Verket avser även att förenkla ansökningsförfarandet m. m. för omkalkningar av sjöar och vattendrag.

Jag bedömer att de förbättringar av bidragshantering, uppföljning och

redovisning samt den inriktning som jag nu redovisat kommer att leda till en effektivisering av den fortsatta kalkningsverksamheten.

Jag återkommer senare till mina beräkningar av medel för statliga bidrag

till kalkningsverksamheten (avsnitt 15).

4.11¶Forskning, utveckling och information

Mitt ställningstagande: Forskningsinsatserna kring bl.a. skogsska-

dor, mark- och grundvattenförsurning och effekter på fauna och flora bör fördjupas. Pågående försöksverksamhet avseende åtgärder

mot försurning I skog och mark bör följas upp. Kunskaperna om luftföroreningarnas effekter på byggnader, skulpturer och andra kul-

turminnen samt arbetet med att skydda och bevara dessa från korrosion och nedbrytning bör utökas. Det internationella samarbetet

beträffande forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas. Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl. a. bättre miljöteknik för fordon, förbränningsanläggningar m. m. bör effektiviseras. Informationsinsatserna nationellt och internationellt bör ökas.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ-

ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker i stort naturvårdsverkets förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Den storskaliga spridningen och depositionen av luftföroreningar över landet mäts regelbundet och fortlöpande 136

genom Progrummet för övervakning uv miljökvalitet (PMK). Inom ramen

för programmet mot luftföroreningar och försurning har PMK:s övervak-

ning av ozon och kväveföreningar förstärkts. Nätet av ozonstationer kan nu anses vara färdigbyggt, men det är väsentligt att kontinuerliga mätning-

ar fortsätter i nuvarande omfattning. Under den kommande treårsperioden

bör regelbundna mätningar göras även av andra oxidanter.

Mot bakgrund av vad jag framhållit nyss om kolvätenas roll i oxidant-

bildningen torde det stå klart att utveckling och etablering av mätutrust-

ning för sådana ämnen bör vara en angelägen satsning inom miljökvalitetsövervakningen under de kommande åren.

Många större tätortskommuner har påbörjat egen luftkvalitetsövervak-

ning för att följa luftföroreningssituationen i kommunen. Jag ser mycket

positivt på dessa initiativ, eftersom övervakningen är av stor betydelse,

dels som grund för information till allmänheten, vilket skapar en större medvetenhet om miljöfrågor, dels som grund för den kommunala plane-

ringen. Naturvårdsverket och länsstyrelsen bör ta på sig en samordnande roll i detta sammanhang. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 10.3).

Luftföroreningarnas och försurningens effekter på annan växtlighet än skogen, liksom på djurlivet, har hittills tilldragit sig ett relativt litet intres-

se. Under de senaste två åren har dock detta område prioriterats. Flera

arter, främst lavar, håller på att utrotas helt. Skadornas omfattning, liksom orsakssambanden, måste klarläggas bättre, bl. a. för att man skall få under-

lag för att vidta motåtgärder.

Då luftföroreningarna sannolikt under lång tid kommer att utgöra ett allvarligt hot mot bl.a. skogen och skogsmarken, är det väsentligt att

skogens och skogsmarkens tillstånd följs fortlöpande. Övervakningsarbe-

tet har inletts och bör inriktas på återkommande rikstäckande och regiona-

la inventeringar samt etablering av permanenta provytor för kontinuerlig uppföljning av skadornas utveckling. Sverige deltar i utformningen av ett

europeiskt samarbetsprogram "International Cooperative Programme on the Assessment of Air Pollution Effects on Forests”. Den svenska skogsskadeövervakningen bör anpassas till de riktlinjer som har tagits fram inom

programmet.

Klassificeringen av skogsskador i Sverige har hittills varit helt inriktad mot tall och gran. eftersom de första larmrapporterna berörde just dessa

trädslag. Under de senaste åren har emellertid skogsskador på lövträd börjat uppmärksammas, inte minst i Förbundsrepubliken Tyskland. De

svenska inventeringarna bör därför även omfatta skogsskador på lövträd.

Den hittills utförda övervakningen visar på ett ökande behov av att. som komplement till utsläppsbegränsande åtgärder, vidta åtgärder i miljön.

Dessa åtgärder omfattar kalkning, gödsling, trädslagsval samt skötsel- och skogsbruksåtgärder. Syftet med dessa är dels att minska markförsurningen och dess bieffekter genom t. ex. kalkning och gödsling, som kompenserar

den näringsbrist som försurningen orsakar, dels att genom 1. ex. skogsbruksåtgärder förbättra betingelserna för skogen i andra avseenden och därmed stärka skogens allmänna motståndskraft mot stress.

Försöksverksamheten med bl.a. kalkning och vitaliseringsgödsling av 137

skog och mark pågår sedan år 1983. Verksamheten består av studier och fältförsök med olika skogsbruksåtgärder för att minska luftföroreningarnas inverkan på skogen. Syftet är att klarlägga behovet av åtgärder för såväl skogen som andra känsliga växt- och djurarter, liksom de olika åtgärdernas effekter på tillväxt, markkemiska reaktioner, avrinning och andra organismer. De resultat som nu kan redovisas antyder att kalkning av skogsmark långvarigt kan motverka markförsurningen. De svenska kalkningsförsöken har dock hittills inte motverkat uppkomsten av skogsskador. Utländska undersökningar har dock visat att så är fallet. Inblandning av björk bedöms kunna bidra till att fördröja markförsurningen. Försöken har ännu inte slutförts och kunskaperna om de olika åtgärdernas effekter är ännu otillräckliga. Jag anser därför att det är väsentligt att försöken följs upp och i vissa fall vidgas inom naturvårdsverkets regi, för att en god kunskapsbas skall byggas upp. Jag är inte beredd att föreslå några statsbidrag till en utvidgad skogsmarkskalkning.

Luftföroreningarnas försurande inverkan innebär, som jag tidigare har anfört, ett hot mot grundvattnets kvalitet. De omfattande brunnsinventeringar som genomförts visar att det ytliga grundvattnet är särskilt utsatt. Ofta har det sura vattnet haft förhöjda tungmetallhalter på grund av urlakning från marken och utlösning från vattenledningar. Naturvårdsverket bedriver därför sedan år 1982 en försöksverksamhet avseende grundvatten. Försöksverksamheten är inriktad på inventerings- och kartläggningsmetodik för försurat grundvatten, dess inverkan på ledningar och markförlagda konstruktioner samt utprovring av metoder för att åtgärda surt grundvatten i vattentäkter. Erfarenheter har även vunnits i samband med den bidragsverksamhet för åtgärder mot surt vatten i enskilda vattentäkter som verket administrerar under årer: 1985 — 1988.

De resultat som hittills har kommit fram visar att markkalkning inte ger önskat resultat mot surt och korrosivt vatten ens efter flera år. En nyligen påbörjad studie antyder att tillförsel av alkaliseringsmedel under de ytliga jordlagren I kombination med vattenbegjutning ger positiva resultat.

Verksamheten har även inriktats på att pröva olika alkaliseringsutrustningar för att minska dricksvattnets surhetsgrad.: Med utgångspunkt i: försöksverksamheten avser naturvårdsverket att ta fram underlag för typgodkännande av sådan utrustning.

Verksamheten bör i fortsättningen inriktas på fortsatta försök samt kartläggning av grundvattensförsurningen och åtgärdsbehoven. När dessa försök och kartläggningsarbeten är avslutade, vilket beräknas ske år 1991, torde ett förbättrat underlag finnas för ställningstagande till fortsatta åtgärder mot surt grundvatten. Jag avser därför inte nu ta ställning till frågan om framtida bidragsverksamhet för åtgärder mot surt grundvatten.

Det material som finns tillgängligt från markkalkningar m. m, visar att försurningen av jordbruksmark är cmfattande. Jordbruksmarkens surhet påverkas inte bara av det sura nedzallet, utan skördeuttaget, gödslingen och naturliga processer spelar stor roll. Jordbruksmarken är inte sällan så försurad att risk för ett ökat kadmiumupptag i grödan föreligger. Ytterligare undersökningar behöver göras för att klarlägga om upptaget medför några hälsorisker. Jag har erfarit att chefen för jordbruksdepartementet har 138

jordbruket.

Under de senaste tre åren har kunskaperna om luftföroreningarnas ef-

fekter fördjupats avsevärt. Det internationella forskningssamarbetet spe-

lar en viktig roll i detta sammanhang. Genom den omfattande forskning som initierats i Europa och Nordamerika under 1980-talet har orsakssambanden mellan luftföroreningar och olika effekter i miljön — främst skogsskador — kunnat klarläggas i sina huvuddrag. Det krävs en fortsatt satsning på forskning för att stärka det vetenskapliga underlaget för beslut om åtgärder. Bättre kunskaper om olika effekter behövs som utgångspunkt för

åtgärdsstrategier både i Sverige och i det internationella förhandlingsarbe-

tet.

Sverige har under de senaste 20 åren spelat en ledande roll i forskningen om luftföroreningar och försurning. Även om de svenska forskningsinsats-

erna har varit små i förhållande till de stora insatser som görs i världen, har

svenska forskare och deras resultat spelat en stor roll. Det är nödvändigt att satsa på fortsatt forskning om luftföroreningar och försurning i Sverige

under de närmaste åren. .

Forskningen i Norden är även en viktig och nödvändig länk i det internationella samarbetet. Föroreningshalterna är lägre här än i många andra curopeiska områden, samtidigt som naturens känslighet är större på grund av en låg motståndskraft och ett extremt klimat. Vi måste pröva om

resultat från andra länder är tillämpbara under de förhållanden som råder i

Norden.

De nordiska länderna bör även i fortsättningen spela en ledande roll i det internationella förhandlingsarbetet. Av stor betydelse därvidlag är samarbetet inom nordiska ministerrådet. För att de nordiska förslagen skall få genomslagskraft, behöver forskningen i Sverige och övriga Norden ha en god standard.

Inom Norden utbyts resultat och erfarenheter via samarbetsnämnden för nordisk skogstorskning (SNS). Detta samarbete är mycket betydelse-

fullt, då förhåHlandena länderna emellan i huvudsak är likartade.

EUREKA-samarbetet tillkom på franskt initiativ vid en ministerkonfe-

rens i Paris i juli 1985. Länderna inom EUREKA har enats om att inklude-

ra miljöprojekt i EUREKA-samarbetet. Eurotrac (European Experiment on Transport and Transformation of Environmentally Relevant Trace Constituents in the ”Troposphere over Europe) har accepterats som ett

EUREKA-projekt. Ett omfattande planeringsarbete har ägt rum för att åstadkomma ett gemensamt ramprogram för forskningsarbetet och för att definiera olika delprojekt. Ett vetenskapligt sekretariat har upprättats i

Förbundsrepubliken Tyskland. Vidare finns en vetenskaplig kommitté med ledande atmosfärsforskare i Europa samt en styrelse som tar ställning

ull olika projektförslag.

Teknisk forskning och utveckling Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till forskning och utveckling av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar från 139

olika industriprocesser. Naturvårdsverket kan ge stöd från bränslemiljöfonden till provning och demonstrat:on av ny teknik.

Statens energiverk lämnar stöd till forskning, utveckling och provning

av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar vid förbränning. Stöd kan också lämnas av Stiftelsen för värmeteknisk forskning. Jag har redan behandlat de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs

beträffande tekniker för att begränsa utsläppen av kväveoxider från trafik och förbränningsanläggningar.

Information En aktiv upplysningsverksamhet och opinionsbildning är ett viktigt instru-

ment i arbetet mot luftföroreningar och försurning. Informationen bör

syfta till att motivera enskilda människor och företag att vidta åtgärder samt lägga grunden för politiska beslut om åtgärder på nationsnivå.

Det nationella informationsarbetet samordnas genom referensgruppen

för försurningsinformation. Gruppen är ett exempel på ett väl fungerande

samarbete mellan ett fyrtiotal ideella organisationer och naturvårdsverket.

Informationen kommer den närmaste tiden att inriktas på kvävets och de

fotokemiska oxidanternas skadeverkningar. Biltrafiken kommer, såsom betydelsefull källa för både kolväten och kväveoxider, att stå i centrum för informationen.

Internationellt bedriver miljöorganisationernas försurningssekretariat i

Göteborg betydelsefull upplysningsverksamhet med medel från naturvårdsverkets informationsanslag.

Det nuvarande luftförorenings- och försurningsläget gör att internatio-

nella insatser bör riktas i första hand ull de länder vars utsläpp har störst betydelse för nedfallet i Sverige. Storbritannien har påbörjat arbetet med

utsläppsreduktioner. Hittills föreslagna åtgärder mäste bedömas som otillräckliga. Opinionstrycket och attityderna där håller på att förändras. Jag bedömer att informationsinsatser i detta skede kan bli värdefulla. I min inledning (avsnitt 2) betonade jag vikten av att olika organisationer och företag deltar i denna process. Öststaternas utsläpp av luftföroreningar har också en stor betydelse för nedfallet. främst i södra Sverige. Dessa länder är därför en viktig målgrupp för inflormationsinsatser. Förbundsrepubliken

"Tyskland bearbetar för närvarande Nera öststatsländer med information.

De svenska insatserna bör främst inriktas mot Polen. Samarbete och

informationsutbyte sker även med Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken och Sovjetunionen. Informationsarbetet omfattar distribution av broschyrer, faktaböcker. tidskrifter och annat informationsmaterial. Att bjuda in journalister, miljö-

och sportfiskeorganisationer, forskare, politiker och beslutsfattare till

Skandinavien är likaså ett effektivt sätt att fokusera uppmärksamheten på

försurningen.

Informationsinsatser är viktiga och spelar en betydande roll för utvecklingen inom Sverige och är ännu viktigare i det internationella perspekti-

vet. Jag anser därför att detta arbete bör intensifieras och tilldelas ytterli- 140 gare resurser.

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att samordna och följa upp arbetet med handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning. En utvärdering bör ske mot de mål som satts för minskningen av utsläppen till år 1995. Verket bör i samråd med berörda intressenter studera vilka tekniska åtgärder som skulle

fordras för att minska svavelutsläppen med 70-80 92 samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Skälen för mitt ställningstagande: Det är av största vikt att arbetet med

handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning genomförs så effektivt som möjligt. Naturvårdsverket har i rapporten Aktionsplan 87 följt upp det program mot luftföroreningar och försurning som regeringen lade fram år 1985. Det är enligt min mening lämpligt att göra en ny uppföljning av handlingsprogrammet om två år. Jag avser därför föreslå regeringen alt naturvårdsverket ges i uppdrag att göra en sådan uppföljning.

De åtgärder som jag nyss har redogjort för berör både industrin, kommunerna, staten. jord- och skogsbruket samt samhället i övrigt. Naturvårdsverket bör vid planering och genomförande av uppdraget samråda med berörda intressenter.

Som jag nyss redovisat bedrivas såväl i Sverige som i det internationella samarbetet ett arbete med att utarbeta s.k. belastningsgränser. Det är angeläget att detta arbete bedrivs på ett sådant sätt att dessa gränser kan

utnyttjas som underlag för framtida ställningstaganden både i Sverige och

internationellt. Förhandlingar om sådana gränser avses inledas inom luftföroreningskonventionen om ett par år. Mot denna bakgrund bör fortsatta nationella åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas

till bl.a. resultatet av det pågående internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av sådana åtgärder studeras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70—80 74 samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Naturvårdsverket bör analysera ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna och samhället i övrigt av sådana åtgärder i nära samråd med berörda offentliga och privata intressenter.

Även naturvårdsverkets och länsstyrelsernas verksamhet med kalkning och andra åtgärder i miljön samt forskning och utveckling m.m. inom

ramen för anslaget Åtgärder mot försurningen behöver följas upp vad

gäller effektivitet och resursanvändning. Effekter och kostnader för näringsliv, kommuner etc bör följas upp i samarbete med statens indust-

riverk. I uppdraget bör vidare ingå av följa och redovisa utvecklingen och

de senaste kunskaperna beträffande utsläpp. spridning och nedfall av även 141 andra luftföroreningar samt hälso- och miljöeffekterna av dessa.

] uppdraget bör även ingå de olika utredningar m. m. jag nyss redovisat — Prop. 1987/88:85 beträffande bl. a.: — ändrad förordning (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle — komplettering av avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta

partikelkrav — kvalitetskrav för dieselbränsle — kompletterande avgaskrav för tätortsfordon — ytterligare utsläppsminskningar för personbilar — utsläppsminskningar för traktorer och arbetsmaskiner m. m.

3¶Havsföroreningar

Mina ställningstaganden i korthet: e Föroreningssituationen i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak är så allvarlig att utsläppen snarast bör begränsas. Detta gäller i första hand stabila organiska ämnen, som kan spridas över stora områden, och närsalter som orsakar allvariga övergödningsproblem.

nationellt som internationellt.

e Tillförseln av stabila organiska ämnen till miljön måste så snart som möjligt upphöra. Utsläppen av organiskt bundet klor bör från sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klorblekt massa. Åtgärder bör ha påbörjats vid samtliga massafabriker före utgången av

år 1992. Utsläppen från den kemiska industrin bör kartläggas och

begränsas inom de närmaste åren. e Utsläppen av kväve bör minskas till hälften före sekelskiftet i

områden som är särskilt påverkade. Utsläppen av fosfor bör också minskas väsentligt i sådana områden. Strängare regler om

djurhållning och hantering av stallgödsel bör införas. Kvävereduktionen bör ökas vid de kommunala reningsverken. I ett första

steg bör en 50-procentig kvävereduktion införas före år 1992 vid reningsverk vid särskilt påverkade kustområden.

e Utsläppen av metaller, i första hand kvicksilver och kadmium, bör

minska till hälften under perioden 1985 till 1995.

e Fortsatt forskning och utveckling samt utredningar krävs för att

fastställa väldefinierade mål för utsläpp till havsmiljön och sådana

åtgärder behöver därför stimuleras. e Den redovisade planen skall revideras inom tre år.

5.1¶Föroreningssituationen

Föroreningar tillförs haven runt Sverige från både Sverige och andra länder, dels som punktutsläpp och diffus avrinning, dels genom långväga transporter via atmosfären och med havsströmmarna.

En betydande lokal påverkan är vanlig i anslutning till större industrier, industrikomplex eller kraftverk. Områdena utanför framför allt storstäder-'

na är påverkade av tidigare och pågående-utsläpp av sanitärt avloppsvatten via de kommunala reningsverken. Vissa kustområden är påverkade av föroreningar från stora jordbruksområden. Bohuskusten tillförs föroreningar från petrokemisk industri samt från

skogsindustri och annan industri i södra Norge. Genom transport med

havsströmmarna tillförs också föroreningar från andra länder, t. ex. Stor-

britannien och Förbundsrepubliken Tyskland.

Kattegatt har under senare år blivit så näringsrikt att vissa bottnar tidvis drabbats av syrebrist. Situationen är särskilt allvarlig i Laholmsbukten och 143

jordbruk, kommuner och industri, både från Sverige och Danmark.

Öresund är relativt kraftigt förorenat av både industriella och kommuna- Ja utsläpp samt av närsalttillförsel från jordbruket. Genom Öresund sker en stor transport av närsalter från Östersjön upp längs den svenska västkus-

ten.

Situationen i Hanöbukten är likartad den i Laholmsbukten.

Smålands och Östergötlands kust torde vara den minst förorenings-

påverkade kuststräckan i landet. Delar av Södermanlands och Upplands kuster, främst utanför Stock-

holm. är belastad av tidigare föroreningsutsläpp. i första hand kommunala.

Gruvdrift och annan verksamhet längs Dalälven har givit upphov till hög

urlakning av metaller. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens mynning är

högre än i någon annan svensk älvmynning.

Bottniska vikens kust är starkt belastad främst av skoögsindustrins utsläpp av bl.a. klorerade organiska ämnen och av några få, men stora,

punktutsläpp av metaller.

De viktigaste föroreningarna bedöms för närvarande vara stabila organiska ämnen och närsalter. men också metaller och olja är av stor betydel-

se.

Efter hand som akuta miljöstörningar av typen fiskdöd celler dålig lukt har kunnat åtgärdas, har betydelsen av den långsamma smygande giftver-

kan av stabila organiska ämnen, tillverkade av människan, blivit allt mer uppenbar. Sådana organiska ämnen, som endast långsamt bryts ned i miljön, kan spridas över stora områden och påverka miljön under lång tid.

Härigenom blir även relativt begränsade utsläpp av stabila organiska

ämnen ett allvarligt hot. sett i ett storskaligt och långsiktigt perspektiv.

Många exempel finns redan på ämnen som man från början har ansett

vara ofarliga, men som efter ett antal år visat sig ge svåra negativa miljö-

verkningar. Som exempel kan nämnas PCB och DDT.

Tillgången på närsalter (kväve oca fosfor) avgör normalt havsområdets

produktion av biologiskt material. Utsläpp av närsalter från jordbruk, tätorter och industrier leder till förhöjda halter av dessa ämnen i kustområden nära utsläppen, och på sikt i vattenområdet som helhet. Den ökade

tillgången leder primärt till en förhöjd produktion av alger. Den ökade produktionen kan leda till att syrebrist uppstår och att djurlivet slås ut i vissa områden.

Dagens övergödningssymptom är resultatet av att tillförseln av näringsämnen har ökat stadigt under flera decennier. Vissa kustområden har

drabbats av miljöproblem på grund av den ökade tillgången på närsalter.

Övergödningen av valtnen utanför Stockholm och i Laholmsbukten är välkända svenska exempel. Waddensec utanför Nederländerna och Katte-

gatt har uppmärksammats internationellt. Situationen är mer svårbedömd

när det gäller de öppna havsområdernra. Klart är dock att halterna av fosfor

och kväve har ökat även här. Att syreförhållandena i Östersjöns djupvat-

ten under flera årtionden successivt har försämrats, är en varningssignal.

Metaller är grundämnen. De bryts inte ned av naturliga processer utan kommer att finnas i havsmiljön unde: lång tid sedan de väl förts dit. 144

Den historiska utvecklingen av metallbelastningen har i första hand dokumenterats via sedimenten. Mätningar i Östersjöns djupområden visar på tio gånger högre halter av kadmium och kvicksilver i sediment som har bildats under de senaste decennierna, Jämfört med början av 1900-talet.

Effekter av akuta (genom haverier och liknande) utsläpp av olja till den

marina miljön är väl undersökta och kunskaperna är relativt goda, åtmins-

tone beträffande marin miljö med höga salthalter. 1 första hand är det strandorganismer och sjöfågel som påverkas.

Totalt sett utgör dock de kroniska utsläppen som ständigt pågår från båttrafik, oljehamnar och utsläppskällor på land troligen över 90 2 av den

totala belastningen av olja eller organiska ämnen som härstammar från olja. Kunskapen om eventuella effekter av kroniska utsläpp är mycket

begränsad. Speciellt gäller detta för Östersjön med sitt förhållandevis kalla klimat.

5.2¶Internationellt arbete

Sverige delar hav med många andra länder, vilkas utsläpp påverkar havets

miljökvalitet. Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör högst 10 resp. [0—15 9 av den samlade belastningen på Östersjön. Åtgärder i Sverige har

däremot stor betydelse för de kustnära områdena. För att lösa problemen i

centrala Östersjön måste emellertid andra länder också vidta åtgärder. Sverige deltar därför aktivt i många olika fora för internationellt miljö-

skyddssamarbete.

Helsingforskonventionen omfattar det s. k. Östersjöområdet, som inklu-

derar Bottniska viken, Öresund, Bälten och Västerhavet upp till en linje

från Skagen till Göteborg. Konventionen, som etablerades år 1974 och

formellt trädde i kraft år 1980. behandlar främst föroreningar från landba-

serade källor, långväga lufttransport samt sjöfarts- och bekämpningsfrå-

gor. Dumpning är förbjuden inom konventionsområdet.

Inom Helsingforskonventionens ram har ett flertal sammanställningar gjorts av förhållandena i Östersjön. En första beskrivning av miljöförhål-

landena publicerades år 1981. och en första sammanställning av uppgifter

om utsläpp för alla Östersjöstaterna publicerades år 1986. Med utgångs-

punkt i gjorda kunskapssammanställningar har en prioritering av problemområden gjorts. Ett arbete med förstärkning av tidigare antagna rekom-: mendationer om minskning av utsläppen och med nya rekommendationer

har påbörjats och planeras för samtliga prioriterade områden.

Inom Helsingforskommissionens ram hölls ett möte på ministernivå i

februari i år. På ministermötet kom man bl. a. överens om begränsningar

av utsläppen från landbaserade källor. samordning av fortsatt mät- och

utvärderingsverksamhet och förbättrat samarbete om bekämpning av

havsförororeningar. Överenskommelsen innebär att utsläppen skall mins-

kas med ca 5044 för vissa viktiga ämnesgrupper före 1995. Dessutom skall länderna inom ett år redovisa nationella planer för att minska utsläppen i .

enlighet med deklarationen.

Pariskonventionen kom till stånd år 1974 och trädde i kraft år 1978. Den

10 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 85

omfattar Nordsjön och Nordostatlanten och avser utsläpp från landbasera-

de källor. Oslokonventionen, som etablerades år 1971 och omfattar samma

geografiska område. behandlar frågor om dumpning och förbränning till havs.

Inom Pariskonventionens ram har man arbetat med listor över priorite-

rade ämnen. Listan över särskilt farliga substanser omfattar bl. a. kad-

mium, kvicksilver, vissa stabila och miljöfarliga organiska ämnen samt

stabila oljor och föreningar av petroleumursprung. För dessa ämnen har utarbetats rekommendationer om utsläppsbegränsningar. Dessutom finns en skyldighet att rapportera utsläpp av dessa ämnen. Information om utsläpp m. m. ställs samman och publiceras årligen.

Oslokonventionen omfattar förbud mot havsförorening genom dump-

ning av vissa särskilt angivna miljöfarliga ämnen, t.ex. klorerade organis-

ka ämnen, cancerframkallande ämnen, kadmium och kvicksilver. För dumpning av andra ämnen samt förbränning av miljöfarligt avfall till havs krävs tillstånd av nationell myndighet i varje särskilt fall. Omfattningen av

dumpning och förbränning i de anslutna länderna redovisas årligen.

De länder som gränsar till Nordsjön deltog i en särskild Nordsjökonferens på ministernivå i London i november förra året. Då träffades en

överenskommelse som bl.a. innebär att utsläppen av vissa giftiga och

svårnedbrytbara ämnen skall begränsas med 507 mellan år 1985 och år 1995. Utsläppen av närsalter skall minskas i samma omfattning i områden där närsalterna har orsakat eller kan orsaka miljöproblem. Utsläppen till

luft skall kartläggas och där så är möjligt begränsas. Från och med år 1989 får avfall inte dumpas I Nordsjön utom i undantagsfall. Förbränning av

avfall till havs skall gradvis minska för att helt upphöra före utgången av år

1994. Förbud kommer också att införas för utsläpp av fast avfall som

uppkommit vid drift av fartyg och oljeplattformar. Från svensk sida förekommer i dag varken dumpning eller förbränning till havs.

En nordisk miljöskyddskonvention undertecknades år 1974 av Danmark, Finland. Norge och Sverige. Konventionen har tillkommit efter

initiativ från Nordiska Rådet och syftar till att i nationell lagstiftning

likställa grannländernas miljöskyddsintressen med det egna landets. På

Nordiska Rådets initiativ pågår ett arbete med en gemensam nordisk

handlingsplan mot havsföroreningar. Skagerrak är ett särskilt utsatt område, där den samlade överblicken är bristfällig. Delvis sammanhänger detta med att flera länder är berörda. Sverige har för avsikt att inom ramen för Nordiska Rådets arbete och i överenstämmelse med övriga överenskom-

melser avseende Nordsjön ta upp frågan om en särskild samordning mellan

Danmark. Sverige och Norge avseende dokumentation av miljöförhållandena och föroreningsbelastningen i Skagerrak.

Bilaterala samarbetsavtal finns dessutom med de flesta av våra grann-

länder. Jag vill här särskilt nämna de samarbetsavtal som finns mellan

Sverige och våra nordiska grannländer. Regeringarna i Sverige och Danmark undertecknade år 1974 en överens-

kommelse om att verka för att särskilda åtgärder vidtas för att skydda Öresund mot föroreningar och annan påverkan. Öresundskommissionen upprättades för att samordna arbetet i denna fråga. Ett förslag till en 146

gemensam plan för begränsning av föroreningarna 1 Kattegatt har utarbetats av det svenska naturvårdsverket och den danska miljöstyrelsen på

uppdrag av mig och den danske miljöministern. Förslaget, som redovisades i juni år 1987, bygger på naturvårdsverkets förslag till aktionsplan och

den danska regeringens handlingsplan för havsmiljön. I förslaget konstateras att de nationella planer som har utarbetats visar en betydande samsyn

när det gäller ambitionsnivå och målsättningar för arbetet med att skydda

Kattegatt. Jag instämmer i utredningens förslag att åtgärderna bör utvärderas senast efter fyra år och att respektive land under mellantiden genom intensifierad övervakning och uppföljning säkerställer att ett väsentligt

förbättrat beslutsunderlag finns tillgängligt vid tidpunkten för denna utvär-

dering.

Sverige och Norge bildade år 1980 en gränskommitté för området Ostfold- Bohuslän. Gränskommittén syftar till ett regionalpolitiskt samarbete och innehåller bl. a. ett samarbete om undersökningar avseende gränsvatt-

nets kvalitet och faktasammanställning för diskussion om initiativ till åt-

gärder. Den norska regeringens åtgärdsplan avseende de områden som gränsar till gemensamma vattenområden har tillkommit efter överläggningar mellan Sverige och Norge.

Myndigheter i Sverige och Finland undertecknade år 1972 ett såmarbetsavtal angående samordning och initiering av forsknings- och utredningsarbete om föroreningsförhållandena i Bottniska viken. Avtalet avser även åtgärder för att minska vattenföroreningarna. En kommitté. Kommittén för Bottniska viken, har inrättats för ändamålet.

Sverige deltar aktivt i samarbetet inom den internationella sjöfartsorganisationen, International Maritime Organization, IMO. IMO-konventionerna reglerar utsläpp av olja från fartyg. |

En annan internationell överenskommelse om åtgärder mot vattenförorening från fartyg är MARPOL 73/78. Överenskommelsen är global till sin

karaktär och innehåller långtgående begränsningar av utsläpp av olja och

andra skadliga ämnen frän fartyg. Inom Östersjöområdet, som i MARPOL

73/78 har ställning som specialområde, är utsläpp från fartyg av till exem-

pel olje- och kemikalierester i princip förbjudna.

Samordnade mät- och övervakningsprogram för havsområdena finns främst inom Paris-, Oslo- och Helsingforskonventionerna.

Helsingforskommissionen har ett koordinerat program sedan år 1979. Sverige har tillsammans med Finland ett särskilt ansvar för mätningar i Bottniska viken. Sverige deltar i programmet genom naturvårdsverkets

mätprogram för miljökvalitet, PMK, som är en viktig länk i det internatio-

nella programmet.

Även inom Pariskommissionen och Oslokommissionen har deltagande

länder gjort åtaganden om undersökningsprogram. Programmen omfattar mätningar av kvicksilver, kadmium och PCB. Förslag finns om att utvidga

mätningarna till större områden och fler ämnesgrupper.

5.3¶Huvudpunkterna i en aktionsplan mot havsföroreningar Prop. [987/88:85

Mitt ställningstagande: Föroreningssituationen i haven är allvarlig

och tillräckligt väl dokumenterad för att motivera snabba och långt-

gående åtgärder för att minska utsläppen. I vissa fall kan åtgärder initieras omgående, men i andra fall krävs en teknisk utveckling för

att de skall kunna genomföras. En aktionsplan bör gälla för en

treårsperiod. Arbetet bör under denna period inriktas på

e begränsning av utsläpp av de mest miljöfarliga ämnena.

e uppföljning av åtgärdernas effekt. e fortsatt forskning om marin miljö.

e fortsatt aktivt arbete i internationella organ för att minska förore-

ningar i våra angränsande hav. .

Arbetet bör utvärderas efter två år. Resultatet bör ligga till grund

för en ny åtgärdsplan mot havsföroreningar.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ-

ningstagande. Se bilaga 5.1.

Remissinstanserna delar i allmänhet aktionsplanens grundläggande upp-

fattning att de havsområden som omger Sverige är utsatta för ett allvarligt

miljöhot och att långtgående föroreningsbegränsande åtgärder måste vidtas både nationellt och internationellt. Åtskilliga remissinstanser under-

stryker att nuvarande kunskaper är begränsade i viktiga avseenden och att

forskningen på olika områden måste förbättras. Även behovet av en ökad mätverksamhet framhålls. Aktionsplanens allmänna ställningstaganden och förslagen till åtgärder

accepteras i sina huvudlinjer av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser anger alt alltför långa tidsramar föreslås, framför allt vad avser begränsning av utsläpp av stabila organiska ämnen och av närsalter.

Svenska kommunförbundet anser att planen innehåller konkreta och

långtgående åtgärder mot utsläpp av närsalter från jordbruk och kommuna-

la reningsverk, men att åtgärderna mot spridning av kemiska ämnen och

utsläpp av stabila organiska föreningar från industrier är alltför långsiktiga .

och opreciserade. Bl.a. anser Kommunförbundet att skogsindustrin får anmärkningsvärt lång tid på sig att vidta åtgärder. Lantbrukarnas Riksförbund anser att aktionsplanens mäl är angeläget, men ifrågasätter den prioritering som gjorts och anser att alltför ringa vikt lagts vid de utsläpp som sker från industrin, bilismen och tätorterna. Riksförbundet avvisar den del av planen som behandlar föreskrifter för jordbruket och presenterar ett alternativt förslag. Sveriges industriförbund bedömer förslaget i huvudsak vara väl utformat när de: gäller inriktningen. Industriförbundet anser att prioriteringarna vad avser insatser mot olika föroreningstyper är väl avvägda. Vad avser skogsindustrin hänvisar Industriförbundet till

Svenska CeHHulosa- och Pappersbruksföreningen, som i sitt yttrande uttalar att skogsindustrins mål är att minska utsläppen till ekologiskt godtagbara

nivåer, att utsläppen av klorerat organiskt material redan har halverats och att ytterligare ätgärder måste vara väl underbyggda vad gäller miljöeffekt, 148

produktkvalitet och kostnader. De flesta länsstyrelser ställer sig bakom förslagen i aktionsplanen. En del länsstyrelser menar att tidsramarna för åtgärder mot skogsindustrin är alltför vida och efterlyser mer konkreta

åtgärdsförslag för den kemiska industrin. Flera länsstyrelser påpekar att

ekonomiska stimulanser kan vara nödvändiga för åtgärder inom jordbru-

ket. Vidare framhålls att genomförandet av planen kommer att kräva

resurser, framför allt i form av tillsyn vid länsstyrelserna.

Skälen för mitt ställningstagande: De slutsatser och bedömningar som presenteras i naturvårdsverkets förslag bygger på befintligt kunskapsunderlag. Trots att detta är mycket omfattande, finns ändå osäkerheter inom

vissa områden. Planen får därför ses som ett första steg mot ett samlat program för att förbättra miljösituationen i havet. Åtgärder bör i första

hand inriktas mot de i planen angivna, prioriterade ämnesgrupperna. Naturvårdsverket anger för varje ämnesgrupp en målsättning om den önskvärda begränsningen av utsläppen. Jag delar naturvårdsverkets bedömning avseende prioritering av åtgärder samt behovet av långtgående åtgärder. I

vissa fall är det emellertid oklart vilken minskning föreslagna åtgärder kan resultera i, och i andra fall är det inte klart vilken minskning som faktiskt behövs för att uppnå önskad effekt i havsmiljön. Utöver de åtgärder jag nu föreslår kan ytterligare minskningar komma att behövas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör fortsätta arbetet med att ytterligare utvärdera befintligt material och att förbättra underlaget genom

fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet. Arbetet bör syfta till

att man efter två år har ett underlag till en reviderad åtgärdsplan. Denna

bör om möjligt innehålla mätbara mål för utsläpp och miljökvalitet. Beho-

vet av ytterligare kunskap får emellertid inte förhindra att möjliga åtgärder redan nu genomförs. Jag anser därför mot bakgrund av kända miljöförhål-

landen i haven, att vissa åtgärder inom prioriterade områden bör genomföras så snart som möjligt. | Sverige bör fortsätta att aktivt arbeta för överenskommelser i internatio-

nella organ och bilaterala samarbetsavtal i syfte att få till stånd begränsningar av utsläppen från andra länder.

5.4¶Stabila organiska ämnen

5.4.1 Bakgrund

Flertalet av de allvarliga miljögiftsproblem som vi hittills har upplevt har

sin grund i utsläpp av stabila organiska ämnen som tillverkats av männi-

skan. Exempelvis innehåller torsklever från bl.a. vattnen utanför ostkusten så höga halter av organiska miljögifter att livsmedelsverket har meddelat saluförbud.

Noggranna analyser visar på förekomst av toxafen och andra stabila bekämpningsmedel i fåglar och marina organismer, trots att medlen aldrig har använts i Sverige. Det beror troligen på långväga lufttransport av

medlen. . De senaste årens mätresultat från programmet för övervakning av

miljökvalitet (PMK) visar att halterna av DDT (DDE) och PCB i vissa av r 149

Östersjöns organismer. efter många års nedgång. åter har börjat stiga. Detta tyder på att det fortfarande ti'lförs PCB och DDT till Östersjön, men källorna är okända.

Östersjöns sälstam är utrotningshotad. på grund av bl.a. svårigheter

med fortplantningen, men vi känner inte med säkerhet hela orsakskedjan. Prover från säl innehåller ett flertal klorerade organiska ämnen, t. ex. PCB och dioxiner.

De blekningsprocesser som i dag används inom massaindustrin medför utsläpp av organiska klorföreningar. Skogsindustrin i framför allt Sverige och Finland, men även Norge, tillför havsmiljön klorerat organiskt matcrial. Dessa utsläpp kan befaras ha storskaliga effekter, dvs. de kan påverka ' betydande delar av våra havsområden. Vilka kemiska ämnen som ingår i de skogsindustriella utsläppen är känt endast i ringa utsträckning. De potentiella miljöriskerna med så stora och komplexa utsläpp är oroande.

Tillförseln av stabila organiska ämnen från Sveriges kemiska industri är liten, men den är inte utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfarliga organiska ämnen till våra kustområden. Utsläppen från den tunga, organiskt kemiska industrin i övriga Europa är betydligt större och är ett hot också mot den svenska havsmiljön.

Användningen av kemiska produkter inom industrin och hushållen är en stor svårkontrollerbar källa till spridning av organiska miljögifter.

Inom lantbruket används stora kvantiteter bekämpningsmedel och andra kemiska produkter, varav vissa medför betydande miljörisker.

Spridning av polyaromatiska kolväten (PAH) och liknande ämnen är andra potentiella miljöfaror, där olika förbränningsprocesser är en betydande källa.

Dioxinerna och med dem besläktade ämnen är exempel på substanser som endast sprids i små kvantiteter, men som ändå inger stor oro på grund av sin starka giftverkan. Trots att halterna i påverkade fiskar och skaldjur är låga, i absoluta tal. är nivåerna ändå sådana att man nu undersöker hälsoriskerna från intag av dioxiner med födan. Så t. ex. har livsmedelsverket utfärdat kostråd för konsumtion av röding, fångad i Vättern. Riskerna. för fiskätande däggdjur är ännu mer påtagliga än för människor.

Förbränning av organiskt matersal i sopförbränningsanläggningar, bilmotorer, vid industriella processer etc. kan ge.upphov till utsläpp av ett stort antal organiska ämnen, däribland dioxiner. Små mängder dioxiner har också påvisats i avloppsvatten från .skogsindustrin. Det totala utsläppet av dioxiner från verksamheter i Sverige uppskattas till några hundra gram eller möjligen något eller några kilo per år. Nya forskningsresultat kommer fram i snabb takt. De visar att det finns flera ämnen och ämnesgrupper som har dioxinliknande miljöeffekter redan vid'ytterst låga koncentrationer.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1986/87:157) våren 1987 redovisat sin syn på miljöproblemen vid avfallsförbränning och åtgärder för minskning av utsläppen av dioxiner från denna verksamhet. Särskilda medel har tilldelats statens naturvårdsverk för analyser av miljögifter. Analysverksamheten bör självklart läggas upp så att myndigheter m. fl. som berörs av frågorna i så stor utsträckning som möjligt kan tillgodogöra sig resultaten från verksamheten.

Många andra organiska ämnen sprids också i vår miljö. Även om dessa

inte har en lika stark giftverkan som dioxiner, kan de genom att de sprids i

större mängder utgöra en lika stor eller större miljörisk än dioxiner. Vid bedömningen av ett ämnes miljöfarlighet är inte bara giftverkan utan även mängden som sprids och ämnets stabilitet av avgörande betydelse.

En stor andel av de stabila, organiska ämnen som förekommer i teknisk användning och Ii industriella utsläpp är klorerade. I ett första skede bör därför åtgärder inriktas mot klorerade organiska ämnen. Till de klorerade

organiska ämnena hör bl.a. PCB, DDT, dioxiner och vissa bekämpningsmedel. Klorerade organiska ämnen ingår också i utsläppen från massa- och pappersfabriker med klorblekning och i viss utsträckning från andra industriella processer. Inom ramen för ett sådant åtgärdsprogram kommer jag i det följande att förorda åtgärder för att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen från skogsindustrin och den kemiska industrin.

5.4.2 Åtgärder för att minska utsläppen av stabila organiska ämnen

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för cellulosaindustrin som föreslås av naturvårdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid pröv-

ningen enligt miljöskyddslagen (1969:387). Villkoren i tillstånden till befintliga anläggningar bör ha omprövats före utgången av år 1990 i de fall utsläpp av klorerat organiskt material inte har reglerats.

Åtgärder för att minska utsläppen av organiska klorföreningar till en nivå av 1,5 kg TOCI per ton massa bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före utgången av år 1992. Målet bör vara att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material. Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör kartlägga utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin. De mest bety-:' delsefulla utsläppen bör inventeras inom en tvåårsperiod. Nödvän-

dig omprövning av villkor, eller andra åtgärder för att minska utsläp-

pen, bör initieras löpande så snart mera betydande källor identifieras.

Naturvårdsverket och kemikalieinspektionen bör fortsätta den branschvisa genomgången av kemikalieanvändningen inom. .industrin i syfte att få till stånd ett utbyte av miljöfarliga kemikalier mot mindre miljöfarliga kemikalier. Målet bör vara att de viktigaste branscherna skall vara genomgångna inom en femårsperiod.

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella konventionerna och på annat sätt arbeta för att strandstaterna runt

Östersjön och Nordsjön och även övriga länder minskar sina utsläpp samt ökar informationsutbytet om miljöeffekter och tillgänglig tek-

nik för minskning av utsläppen av klorerade organiska ämnen.

Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställ-

ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att aktionsplanens krav på åtgärder är motiverade och möjliga att genomföra. Några, bl. a.

Industriförbundet och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen,

anser att åtgärderna är kostsamma och framhåller att tekniken för minskning av utsläppen vid celluliosafabrikerna inte ännu är utprovad. En längre

tid och i vissa fall något mildare krav är därför motiverade. Några remissinstanser, bl.a. fiskeristyrelsen, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges

lantbruksuniversitet samt några länsstyrelser, menar att den angivna tiden för genomförande av åtgärder är alltför lång. Flertalet miljöorganisationer

anser att tiden för åtgärder inom massaindustrin är alltför lång samt förordar övergång till oblekt massa. De uttalar också att kemikalieanvändning-

en i samhället bör sancras. . -

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening kommer ett långsiktigt miljöhot att kvarstå så länge stabila organiska miljögifter släpps ut,

direkt eller indirekt, till våra havsområden. Målet måste därför vara att eliminera tillförseln av sådana ämnen till miljön. Detta mål måste, inte minst på grund av brist på kunskap och teknik, ses på lång sikt och uppnås

steg för steg. Det är inte praktiskt möjligt att i ett slag vidta åtgärder mot

alla tänkbara källor för tillförsel av sådana ämnen.

I första hand måste ansträngningarna inriktas mot de stabila ämnen som här en allvarlig toxisk effekt och som kan ackumuleras i näringskedjorna. Flertalet sådana substanser kan hänföras till gruppen klorerade organiska ämnen. Det är därför naturligt att dessa ämnen ges högsta prioritet såväl

vad gäller nationella som internationella åtgärder. |

Massaindustrin står, trots att omfattande åtgärder har genomförts, för de

största utsläppen i Sverige av stabilt klorerat organiskt material till havs-

miljön. Utsläppen från tillverkning av blekt sulfatmassa kan minskas ge-

nom en kombination av åtgärder, såsom förlängd kokning, förbättrad tvätt, syrgasblekning, förbättrad processtyrning och ökad användning av klordioxid vid blekningen. Tekniken införs f.n. successivt vid svenska fabriker.

Jag anser att denna typ av åtgärder bör genomföras vid samtliga massa-

fabriker som utnyttjar klorblekning. Sådana åtgärder bör föreskrivas i

samband med prövning enligt miljöskyddslagen (ML). Vid prövningen

måste naturligtvis hänsyn tas till såväl effekterna på miljön som de enskil-

da företagens individuella förutsättningar att nedbringa utsläppen. Faktorer som kan ha betydelse är bl.a. råvarans sammansättning, graden av blekning, utformningen av blekningsprocessen och av den slutliga reningsanordningen för avloppsvattnet. Det i aktionsplanen föreslagna värdet

1.5 kg klorerad organisk substans per ton producerad massa, mätt som totalt organiskt klor, TOCI bör vara utgångspunkten för den individuella

prövningen. Jag vill här påtala att. i den mån tekniska och andra förutsättningar finns, utsläppen bör minskas under den här angivna nivån. Det angivna värdet avser Svenska Träforskningsinstitutets analysmetod. Om en annan parameter än TOCI: framtiden skulle komma till användning på

grund av utvecklingen på analyssidan, måste en omräkningsfaktor anges mellan parametrarna och ambitionsnivån självfallet vara minst densamma.

I utredningen har den samlade kostnaden över en tidsperiod på omkring

till I miljard kr. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar anfört att utsläppen med dagens teknik kan nedbringas till 2 kg

TOCI per ton massa och att kostnaden uppgår till 2 miljarder kr. I.denna kostnad har emellertid föreningen även räknat in kostnader för införande

av syrgasblekning. motsvarande 600 milj. kr. Syrgasblekning har redan

nad för genomförande av åtgärdsplanen mot havsföroreningar. Svenska

Cellulosa- och Pappersbruksföreningen anger dessutom att kostnaden för

miljöinvesteringar inom skogsindustrin under 1980-talet har uppgått till i genomsnitt 300 milj. kr. per år, vilket motsvarar 109: av den totala investeringsvolymen inom branschen.

Jag anser alt skogsindustrins betydande utsläpp av bl. a. klorerade orga-

niska ämnen kräver fortsatt stora satsningar på miljövård inom branschen även om detta kommer att medföra ökade investerings- och driftkostnader

i företagen. Jag vill erinra om att företagens tekniska och ekonomiska förutsättningar att bära ökade miljöskyddskostnader ska vägas in vid prövningen enligt miljöskyddslagen. Jag vill också påminna om det av regeringen tidigare fattade beslutet att frigöra investeringsfonderna för miljöinves-

teringar. Beslutet innebär att investeringsfonderna släpps fria i hela landet

för miljöförbättrande investeringar. Fonderna får användas för åtgärder som väsentligt begränsar störningar i den yttre miljön och gäller för byggnads-, mark- samt forsknings- och utvecklingsarbeten resp. inventarier som anskaffas före utgången av mars 1990. Medgivande att ta i anspråk hela investeringsbeloppet får lämnas, om investeringen huvudsakligen

syftar till att begränsa störningar i den yttre miljön.

Skärpta villkor för utsläpp av TOCI har av regeringen redan föreskrivits .

för 1.cx. sulfatfabrikerna i Mönsterås, Östrand, Aspa och Norrsundet.

Liknande villkor bör enligt min mening framgent föreskrivas vid prövning

av samtliga massafabriker med klorblekning. Naturvårdsverket bör dess-

utom initiera ompröving av sådana fabriker som annars inte är aktuella för koncessionsprövning de närmaste åren och där frågan om utsläpp av klorerade organiska ämnen inte har reglerats. Svenska Cellulosa- och

Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar angivit att åtgärderna inte kan

ha vidtagits förrän år 1995. Med hänsyn till problemets allvarliga art anser jag att samtliga fabriker snarast bör påbörja sitt arbete att nedbringa utsläppen. Det kortsiktiga målet bör därför vara att samtliga massafabriker

har prövats före är 1990 och att åtgärder för att nedbringa utsläppen till den nivå jag redovisat har påbörjats före utgången av år 1992. Grundat på de utsläppsuppgifter som naturvärdsverket har redovisat beräknas utsläppen härigenom minska med 60—70 Z, räknat från 1984 års nivå.

Mot bakgrund av riskbilden för de stabila organiska miljögifterna måste jag dock samtidigt konstatera att de nu redovisade åtgärderna inte är

tillräckliga. Med hänsyn till de skogsindustriella utsläppens storlek och

egenskaper finns det ingen annan långsiktig lösning än att de stabila organiska ämnena i avloppsutsläppen avlägsnas så gott som fullständigt.

Lovande försök med system för förbehandling av sulfatmassan som i

stort sett medger blekning utan klorgas har redovisats. Tekniker är under

utveckling, vilka kan medföra att blekeriutsläppen till stor del kan begränsas. Vid utveckling av nya tekniker” är det viktigt att noggrant undersöka om dessa inte medför några nya miljörisker. Enligt min mening är det

mycket angeläget att en sådan teknikutveckling kommer till stånd och att

konsekvenserna för miljön belyses.

Med hänsyn till stabiliteten hos och den långväga spridning av de klore-

rade organiska föreningarna, vill jag framhålla vikten av att i internationel-

la organ driva frågan om motsvarande åtaganden från andra länder. En

harmonisering av kraven har också betydelse från konkurrenssynpunkt,

särskilt med tanke på att en stor del av den svenska produktionen exporteras.

Problemen med utsläpp av klorerade organiska ämnen kan naturligtvis också minskas genom att produktionen och användningen av klorblekt

papper begränsas. Jag anser att det är mycket angeläget att minska förbrukningen av klorblekt papper i alla de användningsområden där kvali-

tetskrav inte sätter hinder i vägen för använding av alternativa papperssor- . ter.

Den svenska kemiindustrin är internationellt sett liten, men den är inte

utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfarliga organiska ämnen till

våra kustområden. Naturvårdsverket föreslår att länsstyrelserna skall in-

ventera utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin och initiera nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen.

Några remissinstanser har kritise:at naturvärdsverkets aktionsplan och

menar att målen för begränsning av utsläppen av stabila organiska ämnen är alltför vagt angivna. Kunskapen om förekomsten och effekterna av kemiska ämnen i industrin bedöms i planen som alltför begränsad för att

man nu skall kunna ange detaljerade begränsningar för utsläpp från den

kemiska industrin. Jag delar den uppfattning som anges i planen i denna

fråga. Jag vill emellertid samtidigt framhålla vikten av att kunskaperna ökar på detta område. En inventering bör därför göras av den kemiska industrin, med inriktning på använde råvaror, utsläpp, effekter och möjliga

åtgärder för att begränsa utsläppen. Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör få i uppdrag att genomföra detta arbete. För industrier som är anslutna till kommunala reningsverk bör särskilt undersökas hur slammet från re-

ningsverket påverkas avseende sarimansättning och användbarhet som jordförbättringsmedel. Länsstyrelserna bör samordna sina resurser i arbetet. De s.k. åtgärds-:

grupperna bör vara utgångspunkten för organisationen av arbetet. Åt-

gärdsgrupperna har bildats i samarbete mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna i kustlänen. Det finns en åtgärdsgrupp för Öresund-Katte-

gatlt— Skagerrak, en för egentliga Östersjön och en för Bottniska viken. Arbetet har inriktats på att ställa samman uppgifter om föroreningsbelastning. miljökvalitetsbeskrivningar och åtgärdsprogram för jordbruk, tätorter och enskilda fastigheter (glesbebyggelse), fiskodling och hamnverksamhet.

I inventeringen bör även inlandslänen ingå. eftersom stabila organiska

ämnen kan nå haven även från dessa län. I samband med inventeringen bör

även åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen. Resultatet av inventering-

en samt genomförda och planerade åtgärder bör redovisas till regeringen

inom två år.

I fråga om slammet från kommunala reningsverk har riksdagen (JoU

1985/86:24, rskr. 344) uttalat att regeringen snarast bör fastställa så låga

gränsvärden för slammets innehåll av tungmetaller, kemiska substanser

m.m. att åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga och produkternas

kvalitet inte äventyras. Naturvårdsverket har under år 1987 givit ut nya

allmänna råd för spridning av slam från reningsverk. Råden innebär fram-

för allt en skärpning avseende slammets innehåll av metaller. I råden anges att frågan om slammets innehåll av giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen behöver utredas ytterligare innan komplettering av råden i dessa delar kan bli aktuell. Jag ser mycket allvarligt på denna fråga och anser att

samtliga berörda myndigheter bör samverka för att snarast få till stånd

sådana allmänna räd att riskerna med slamhanteringen avsevärt kan mins-

ka. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utreda miljöriskerna och före den

I juli 1989 föreslå komplettering av råden framförallt vad avser slammets

innehåll av organiska miljögifter.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att prövningsmyndigheten i samband med tillståndsprövning enligt ML av industriell verksamhet bör göra en bedömning av om avloppsvattnet är av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att behandla vattnet i ett kommunalt reningsverk eller om vattnet bör behandlas på annat sätt. Jag vill också peka på kommunernas möjligheter. i egenskap av huvudman, att ställa krav på anslutna industrier och därigenom begränsa tillförseln av sådant avloppsvatten som påverkar reningsverkets drift och slammets sammansättning I negativ riktning.

Jag vill också belysa problemet med kemikalieanvändningen inom indu-

strin. I Sverige används uppskattningsvis 10 000—20000 ämnen i ca 60 000 olika kemiska produkter. Av dessa produkter används ca tre fjärdedelar inom industrin, medan resten används inom hushållssektorn eller inom jord- och skogsbruket eller exporteras. Kemikalieinspektionen har det samordnande ansvaret när det gäller frågor om. .kemikaliekontroll. Inspektionen ansvarar för t.ex. produktionsbegränsande åtgärder riktade mot leverantörsledet. Den yttre miljöpåverkan som orsakas av användningen av kemiska produkter inom industrin faller dock under naturvårdsverkets ansvarsområde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har vid sin tillsyn enligt lagen om kemiska produkter att kontrollera att företagen inte förorenar avloppsvattnet med kemikalieavfall.

Bland de kemikalier som kan förekomma i havsmiljön måste särskild uppmärksamhet ägnas sådana som är stabila och kan ackumuleras i levande organismer. Även här bör arbetet i första hand inriktas på klorerade

organiska ämnen.

Naturvårdsverket arbetar bl. a. med två projekt, där man har påbörjat en branschvis genomgång av användningen av kemikalier. Ett projekt syftar till en allmän genomgång av användningen av kemiska produkter inom massa- och .pappersindustrin för att identifiera potentiellt miljöfarliga produkter och för att successivt byta ut dessa mot från miljösynpunkt bättre produkter. I ett annat projekt om verkstadsoljor är målet att klorparaffiner

om fem år endast skall finnas kvar inom ett fåtal användningsområden, där in

godtagbara ersättningsprodukter eller processalternativ ej har kunnat fin-

nas.

Enligt min mening är detta arbetssätt ett viktigt led i strävandena att minska användningen av miljöfarliga kemikalier i industrin. Jag anser att naturvårdsverket tillsammans med kemikalieinspektionen bör fortsätta sitt arbete beträffande ytterligare branscher. Arbetet bör bedrivas i samråd

med länsstyrelserna. Bland de branscher som använder ett stort antal olika

kemiska produkter, och som bör gås igenom i ett första steg, är metall- och verkstadsindustrin, gummivaru- och plastindustrin samt den grafiska industrin. En lägesrapport, som även omfattar resultatet av genomförda kemi-

kaliegenomgångar, bör redovisas samtidigt med övriga åtgärder enligt planen, dvs. inom två år. Jag vill också understryka behovet att så snart som möjligt få bort

användningen av PCB. Endast användning i slutna system i elektrisk utrustning är tillåten i Sverige. PCB har förbjudits i nya installationer.

Stora mängder finns emellertid fortferande i omlopp i olika tekniska utrust-

ningar och installationer, och ökand? mängder tillförs avfallsdeponierna, i takt med att gammal utrustning skrotas. Jnom naturvårdsverket pågår ett arbete som syftar till att snabbare byta ut gamla PCB-installationer. Jag

anser att detta arbete är mycket viktigt så att PCB i vår omgivning snarast

kan saneras.

5.5¶Närsalter

5.5.1 Bakgrund

Med närsalter menar jag här fosfor och kväve, som utgör en förutsättning

för de biologiska processerna i våra hav.

Fosfor och kväve ingår I ekosystemet i mer eller mindre komplicerade kretslopp. Dessa ämnen har mycket gemensamt, men det finns nägra viktiga olikheter. I kvävets kretslopp ingår utbyte med lufthavet i samband med biologiska processer som en viktig del. För fosfor finns inte denna typ av utbyte. Fosfor kan läggas fast i bottensedimenten och under vissa

betingelser åter frigöras. Vattenomsättningen i den egentliga Östersjön är långsam. Detta innebär

att förändringar i tillförseln av närsalter endast långsamt påverkar övergödningssituationen. Detta gäller åtminstone för fosfor, där förorenade sediment under lång tid kan vara en betydande källa. Beträffande kväve är situationen osäkrare. Det är möjligt att den stora naturliga omsättningen av

kväve kan innebära att förändringar i tillförseln av kväveföreningar påverkar övergödningssituationen snabbare. Både fosfor och kväve har betydelse för den biologiska tillväxten i havsområdet, i olika grad vid olika årstider och i olika områden. En annan viktig faktor att beakta är kustområdenas betydelse för tillför-

seln av närsalter till det öppna vattenområdet. Kusten verkar i viss ut-

sträckning som en fälla för närsalter. Det är för närvarande okänt hur stor

del av närsaltbelastningen som på detta sätt hindras från att nå det öppna

havsområäådet.

Utanför många av Östersjöområdets större städer har kraftiga övergödningssymptom registrerats under de senaste årtiondena. Detta gäller exempelvis Stockholm, Helsingfors, Leningrad, Gdansk och även många mindre städer. .

Fångsterna av Östersjöns dominerande fiskarter, sill och torsk, har ökat sedan 1930-talet. Kraftigast har ökningen varit sedan 1960-talets början. En viss nedgång märks nu. Fångsterna är dock fortfarande stora i förhållande till tidigt 1970-tal. .

Stagnationsperioder då syrebrist så småningom uppstår i bottenvattnet

förekommer naturligt i egentliga Östersjöns djupvatten. Syrebristen i djupvattnet har dock under detta sekel blivit allt mera utbredd. Denna försämring kan inte förklaras enbart med naturliga variationer i vattenutbytet. En genom övergödning ökad produktion av växtplankton, som har givit en ökad sedimentering av organiskt material ned i djupvattnet, kan vara en starkt bidragande faktor.

Farhågor finns för att en fortgående övergödning av Östersjön skall öka utbredningen av syrefria djupområden så att torskäggens överlevnad ytter-

ligare försämras. Det förtjänar dock upprepas att kunskaperna om hur

övergödningen och dess följdverkningar påverkar fortplantningen hos fisk

måste fördjupas. .

Även andra förändringar anses vara orsakade av en tilltagande övergöd-

ning. Exempel på sådana förändringar är minskande förekomst av blås-

tång, yppigare grönalgsbårder längs klippstränderna och ökande bottenfaunabiomassa. I djupare områden har bottenfaunan dock slagits ut som en följd av syrebrist.

Sammantaget ger dessa förändringar, trots de osäkerheter som föreligger i tolkningen av enskilda observationer, bilden av ett system i föränd-

ring. |

Den samlade belastningen av närsalter på havsområden runt Sverige har

redovisats i olika internationella sammanhang. Av materialet i dessa redo-

visningar framgår att det svenska bidraget till olika havsområden kan

uppskattas så som tabell 5.1 och 5.2 visar.

Tabell 5.1 Sveriges andel av den totala belastningen via kustutsläpp och vattendrag i några havsområden (90)

Källa: Statens naturvårdsverk, Aktionsplan mot havsföroreningar, 1987

Tabell 5.2 Fördelning av svenska föroreningskällor till svenska kustvatten (ton/år)

Källa: Statens naturvårdsverk, Aktionsplan mot havsföroreningar, 1987

Jag vill peka på osäkerheten i dessa siffror, men ändå redovisa dem här Prop. [987/88:85 för att ge en bild av det svenska bidraget till olika havsområden.

Till de redovisade siffrorna för vattenburna föroreningar skall också läggas nedfallet av luftburna föroreningar. För Östersjön som helhet beräknas det direkta atmosfärnedfallet till ca 30 av den totala kvävebelastningen och till ca 8 2 för fosfor. För Skagerrak och Kattegatt beräknas det atmosfäriska nedfallet av kväve till 35 resp. 17.

En stor transport av närsalter sker från Östersjön genom Öresund och

Bälten, och från Nordostatlanten och Nordsjön till Skagerrak och Kattegatt. Betydelsen av dessa havsströmmar i förhållande till direkta utsläpp från landbaserade källor vid västkusten är oklar.

Belastningen av närsalter har ökat mycket kraftigt. För Östersjön uppskattas ökningen sedan sekelskiftet vara åttafaldig för fosfor och fyrfaldig för kväve. Utsläppen kommer dels från industrier och kommunala reningsverk dels genom avrinning via vattendrag. Genom vattendragen kommer den dominerande delen av tillförseln.

Bakom uppgifterna om transporten med floderna döljer sig både direkta utsläpp till inlandsvattnen och urlakning från skogs- och jordbruksmark. Inom Åtgärdsgrupp Väst har gjorts en uppskattning av åkermarkens betydelse för kväve- och fosfortransporten via vattendrag för hela Västerhavets tillrinningsområde. Uppgifterna redovisas i tabell 5.3.

Tabell 5.3 Åkermarkens andel av det totala utsläppet av kväve och fosfor via vattendrag till Västerhavet (96)

Källa: Rapport II. Åtgärdsgrupp Väst. 1988

Som framgår av tabellen varierar fördelningen mycket beroende på jordbrukets omfattning i olika regioner.

Jag anser att den beskrivning av miljöförhållandena i havet som jag nu har lämnat tydligt visar på behovet av kraftfulla minskningar av utsläppen av närsalter.

Av de tabeller som jag nyss har redovisat framgår att åtgärder vid enbart svenska källor inte är tillräckliga för att uppnå en kraftig minskning av närsalttillförseln till våra hav. Det är av största betydelse att genom internationella förhandlingar arbeta för en fortsatt minskning av belastningen från samtliga länder runt Nordsjön och Östersjön. -

Det bör betonas att åtgärder vid svenska källor har stor betydelse, framför allt för förhållandena i kustnära områden. Grunda vattenområden längs kusterna är biologiskt viktiga för bl.a. reproduktionen av många djurarter. Det framtida fiskbeståndet i haven är beroende av att fiskarnas lekplatser inte förstörs. Många av de övergödningsproblem vi har är mest

fe o

ör åtgärder vid svens-

ka källor mycket angelägna för att snabbt förbättra förhållanden i framför

allt kustområdena. En minskning av läckaget av närsalter från åkermarken

leder inte bara till en minskning av belastningen via vattendragen på havet, utan den påverkar även förhållandena i yt- och grundvatten i positiv riktning.

Jag anser att de åtgärder som är praktiskt genomförbara bör vidtas redan

nu för att man så snart som möjligt skall uppnä nödvändiga begränsningar. Åtgärderna bör i första hand riktas mot jordbruket, kommunala renings-

verk och industrier med stora utsläpp av närsalter. Åtgärder bör även

vidtas för att minska belastningen av luftburna föroreningar. I denna fråga hänvisar jag till vad jag nyss har anfört om luftföroreningar och försurning (avsnitt 4).

Naturvårdsverket anger följande mål i utredningen. När det gäller de öppna havsområdena, måste det långsiktiga målet vara att förhindra att en uttalad cutrofierad situation överhuvudtaget uppstår. Ett delmål bör vara att få till stånd sådana utsläppsminskningar att halterna

av närsalter inte längre ökar. Med hänsyn till det relativa bidraget från

olika länder till belastningen på de öppna havsområdena kan konstateras

att det i första hand krävs ett internationellt agerande och åtgärder också i

andra länder. En begränsning av utsläppen från svenska källor har framför

allt betydelse för förhållandena längs kusterna.

Såvitt gäller de svenska kusterna bör målet vara att före sekelskiftet

minska belastningen av kväve till hälften av nuvarande nivå och att väsentligt minska fosforbelastningen. Åtgärderna måste anpassas till den regionala föroreningssituationen.

5.5.2 Åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från jordbruket

Naturvårdsverket har i sitt förslag till aktionsplan mot. havsföroreningar redovisat åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från jordbruket.

Jag vill för egen del framhälla följande. För att minska föroreningsbelastningen i haven och komma till rätta med övergödningsituationen utmed

vissa kustavsnitt måste utsläppen av närsalter begränsas kraftigt. Närsalt-

läckaget från jordbruket är en betydande källa. I vissa jordbruksintensiva områden är jordbruket den dominerande föroreningskällan för dessa ämnen.

Förändringarna inom jordbruket under de senaste decennierna har lett till att läckaget av växtnäringsämnen från åkermark har ökat. Denna utveckling beror på att strukturomvandlingen inom animalie- och vegetabi-

lieproduktionen har påverkat växtnäringsomsättningen. Den förändrade

djurhållningen innebär att djurhällningen koncentrerats till vissa regioner, alt vallarcalen minskat och att spannmålsarealen ökat, vilket också får till följd att växtnäringsläckaget ökat. Den koncentrerade djurhållningen har lett till att det i vissa områden finns en allför liten areal att sprida stallgödsel på. Samtidigt har användningen av handelsgödsel ökat i andra områden. Denna för miljön negativa utveckling bör brytas. För att snabbt få till stånd vissa förbättringar bör strängare regler införas för i första hand djurhållning samt lagring och spridning av stallgödsel. 159

Förändringar inom jordbruket har föreslagits även i andra sammanhang.

En särskild arbetsgrupp tillsattes av chefen för jordbruksdepartementet i

april 1987 med uppgift att utreda vissa frågor rörande en lägre intensitet i jordbruket. Arbetsgruppens förslag presenterades i november 1987 och

innebär bl. a. alt prisreglerings- och miljöavgifterna på handelsgödselkväve

och bekämpningsmedel ökas yuerligare för att därigenom minska användningen. .

Naturvårdsverket har i sin aktionsplan mot luftföroreningar och försurning redovisat utsläppen av ammoniak till luft. Avgången av ammoniak från hanteringen av stallgödsel utgör en betydande källa för utsläpp av

kväveföroreningar till luft. Den miljöpåverkan som ammoniakutsläppen medför har jag nyss redovisat i avsnittet om luftföroreningar. Naturvårdsverket föreslår att de allmänna råden för miljöskydd vid djurhållning bör

omarbetas och även innefatta åtgärder för att begränsa ammoniakavgång-

en till luft. . Chefen för jordbruksdepartementet avser att senare föreslå regeringen att för riksdagen redovisa förslag till åtgärder inom jordbruket, bl. a. för att minska läckaget av närsalter och minska intensiteten.i jordbruket. Försla-

gen avser bl. a. ändring av lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.

Ändringen innebär att lantbruksstyrelsen får meddela generella föreskrif-

ter avseende bl. a. hanteringen av gödsel samt om växtodling. Åtgärderna beräknas sammantaget att medföra en minskning av läckaget av kväve med omkring 5046 före sekelskiftet.

5.5.3 Åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från kommunala reningsverk och industrier

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för kommunala reningsverk som föreslås av naturvårdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid

prövningen enligt miljöskyddslagen. Vid kustområden som är sär-

skilt påverkade bör en 50-procentig kvävereduktion ske före utgång-

en av är 1992. Villkoren för befintliga anläggningar bör omprövas.

framför allt i områden som bedöms som särskilt påverkade. Na-

turvårdsverket bör klargöra effekten av en ytterligare kvävereduk-

tion samt teknik och kostnader för detta. Ambitionsnivån bör vara

att uppnå en 50-procentig kvävereduktion för övriga kustavsnitt före

år 1995. Teknisk forskning för att uppnå en effektivare kvävereduktion bör stimuleras. Naturvårdsverket bör initiera omprövning av villkor för sådana industrianläggningar som har stora utsläpp av närsalter. I detta arbete bör industrierna i de områden som bedöms vara mest påver-

kade ges högsta prioritet.

Naturvårdsverket bör utfärda allmänna råd om lokalisering av

havsbruksverksamhet i syfte att minska miljöpåverkan från denna verksamhet.

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon-

ventionerna och de bilaterala överenskommelserna arbeta för ett öppet informationsutbyte om miljöeffekter och tillgänglig teknik för

att minska utsläppen av närsalter. Sverige bör också fortsätta att arbeta för att även övriga länder minskar sina utsläpp.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ-

ningstagande. Verket föreslår därutöver att kvävereduktionen införs för

alla kommunala reningsverk vid kusten utom för dem vid Norrlandskus-

ten.

Remissinstanserna: Många remissinstanser, framför allt länsstyrelserna, stöder utredningens förslag. Kommunförbundet och Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen påpekar att de kommunala reningsverkens andel i påverkan på den marina miljön är ringa. Avloppsverksföreningen anger att den totala kostnaden för de föreslagna åtgärderna är stor. Föreningen beräknar investeringskostnaderna för en 50-procentig minskning av kväve-

utsläppen för kustreningsverken från Ystad till Haparanda till 1,5 miljarder

kronor.

Skälen för mitt ställningstagande: Utefter den svenska kusten finns vissa områden som är hårt belastade av närsalttillförsel, både genom utsläpp från landbaserade källor och genom tillförsel med havsströmmarna. Övergödningssituationen lokalt eller regionalt måste där bedömas som mycket

allvarlig. I dessa områden måste åtgärder snarast vidtas för att minska

utsläppen av växtnäringsämnen. Förutom jordbruket berörs i första hand kommunala reningsverk och vissa industrier.

Il Riksdagen 198788. 1 saml. Nr 85

Kommunala reningsverk Sverige har redan satsat kraftigt på att bygga ut de kommunala reningsverken. Praktiskt taget alla tätortsinvånare i Sverige är anslutna till reningsverk med s.k. kemisk fällning. I dessa verk minskar utsläppen av fosfor normalt med 90 till 95 92.

I samband med att prövning sker enligt ML bör det enligt min mening ställas fortsatt hårda villkor i fråga om utsläppen av fostor. Om det bedöms möjligt alt t. ex. genom driftoptimering eller ökad dosering av fällningskemikalier öka avskiljningsgraden. bör villkoren för fosforutsläppen kunna

skärpas ytterligare.

Genom att man inför kvävereduktion i kommunala reningsverk kan utsläppen minskas väsentligt. Kvävereduktionen i reningsverken uppgår i

den biologiska nedbrytningsprocessen i reningsverken, kan kväveutsläppen minskas med upp till 5056, beroende på omständigheterna. Förutsättningarna för att uppnå 50 Zz minskning är större t. ex. för reningsverk som har livsmedelsindustrier anslutna. Genom utbyggnad av verken med ytterligare reningssteg bedöms reduktionen kunna öka ytterligare. till ca 75 4. En reduktion av kväve med 5092 eller 75 6&€ motsvarar 1 normalfallet en resthalt av 15 resp. 8 mg kväve/l. Den reduktion som kan uppnås varierar från verk till verk. Faktorer som påverkar processen är bl. a. temperaturförhållanden, sammansättningen av inkommande avloppsvatten, belastningen på reningsverket och dess tekniska utformning. En stor satsning på långtgående kvävereduktion kräver ytterligare teknikutveckling, där förutsättningarna i de enskilda verken beaktas.

Enligt min mening bör krav på utbyggd kvävereduktion snarast ställas. Åtgärderna bör inriktas på områden där det finns symptom på eller risk för övergödning i mottagande vattenområden. Även om de enskilda reningsverkens möjlighet att minska kväveutsläppen måste bedömas från fall till fall, vill jag här stödja den föreslagna ambitionsnivån, dvs. en minskning av kväveutsläppen i kommunala reningsverk med 5095 i den första etappen

fram till år 1992. |

Regeringen har redan fattat beslut om sådana åtgärder för Laholmsbuk-

ten, i samband med att detta område förklarades som särskilt förorenings-

känsligt område enligt ML. Motsvarande krav behövs enligt min mening även för andra kustområden, där förhållandena i stort sett är desamma som

1¶Laholmsbukten. Eftersom det är fråga om nv teknik. som hittills har prövats endast i

begränsad omfattning, bör erfarenheterna från det nu pågående arbetet med kvävereduktion inhämtas, innan slutlig ställning tas till en fortsatt utbyggnad. Följande riktlinjer bör således enligt min mening vara vägledande vid prövningen enligt ML. — För i första hand följande kustemråden bör samma krav ställas som redan gäller för Laholmsbukten: Öresundsområdet, Skälderviken och de mest förorenade delarna av Hanöbukten. I dessa områden bör reningsver-

ken vara kompletterade ull 507 kvävereduktion, eller en resthalt av högst

15 mg/l, före utgången av år 1992. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en kvävereduktion upp till 75 4 bör undersökas. En redovis-

ning bör ingå i en reviderad aktionsplan som bör utarbetas inom två år. Åtgärderna bör vidtas på ett sådant sätt att minskningen av fosfor i verken inte försämras. — Kvävereduktion i övriga områden utefter hela Västkusten och upp till och med Stockholm skärgård bör närmare utredas av naturvårdsverket. Utredningen bör klargöra effekterna av en ytterligare kvävereduktion samt teknik och kostnader härför. Som utgångspunkt för utredningen bör gälla att uppnå en 50-procentig reduktion av kväve för reningsverk för mer än 10.000 personekvivalenter och som är belägna utefter kusten eller mindre än två mil in i landet. Motsvarande förutsättning bör även gälla för reningsverk längre in i landet. om uttränsporten via vattendrag överstiger 20 ton kväve per år och verk. — För kusten norr om Stockholms skärgård bör åtgärder vidtas i den mån den lokala övergödningssituationen motiverar detta.

Kostnader för reduktion av kväve till en resthalt av ca 15 mg/l blir i genomsnitt ca 50 kr. per kg kväve men kan variera mycket mellan olika reningsverk. En ytterligare minskning till 8 mg/l beräknas kosta ca 100 kr. per kg kväve. Dessa kostnader motsvarar en höjning av taxorna för vatten och avlopp med 35 öre/m? resp. 95 öre/m”. Som cn jämförelse vill jag nämna att de åtgärder som jag har föreslagit för att minska utsläppen från tunga fordon och lastbilar beräknas kosta mellan 20 och 60 kr., räknat per kg avskilt kväve.

Havsbruksverksamhet Jag vill också särskilt nämna havsbruket, som under senare år har expanderat. Det är som regel svårt att finna tekniska möjligheter att minska utsläppen från fiskodlingar och andra former av havsbruk. Det blir därför av väsentlig betydelse att verksamheten inte får en olämplig lokalisering. Den fysiska planeringen enligt PBL och NRL bör utnyttjas effektivt i detta arbete. Det bör ankomma på naturvårdsverket att i samarbete med fiskeristyrelsen utfärda allmänna råd om lämplig lokalisering som stöd för länsstyrelser och kommuner. |

Industrier Utsläpp av närsalter från industrierna bör också minskas. De åtgärder som jag nyss har föreslagit för skogsindustrin kommer inte bara att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen utan också utsläppen av närsalter. Järn- och stålverken bidrar med utsläpp av kväve från ytbehandlingsprocesser. I samband med omprövning av dessa verksamheter bör krav ställas på att minska kväveutsläppen. På samma sätt bör utsläppen av närsalter från andra industrier, t.ex. gödselmedelstillverkare och livsmedelsindustrier, minskas.

5.6.1 Bakgrund De metaller som anses utgöra de största miljöriskerna är arsenik, bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, tenn och zink.

Inom Helsingfors- och Pariskonventionerna har kadmium och kvicksilver givits högsta prioritet vad gäller miljöskyddsåtgärder. Arsenik, bly,

koppar, krom, nickel och zink har också prioriterats för åtgärder inom

dessa konventioner.

På basis av metallhalter i sediment, vatten och biologiskt material i

utsjöområden är det svårt att med säkerhet identifiera någon enskild faktor som är särskilt kritisk för det biologiska livet i Östersjön. Det skulle i så fall

vara arseniken i Bottniska viken, där kraftigt förhöjda halter i sedimenten,

framför allt från tidigare utsläpp, utgör en påtaglig riskfaktor för de botten-

levande djursamhällena.

Tillgängliga analysresultat av sediment från Östersjöns djupområden

tyder på en väsentligt ökad belastning av ett flertal metaller under senare delen av 1900-talet. Detta gäller i särskilt hög grad kadmium och kvicksilver, men också bly, koppar och zink samt troligen arsenik.

Det är osäkert i vilken mån metallhalterna i Östersjövatten f.n. är

förhöjda jämfört med de ursprungliga bakgrundsnivåerna. Halterna är mestadels låga, men de ligger ibland väsentligt högre än I Nordsjön och norra Atlanten.

Särskild vikt bör tillmätas utsläppen av kvicksilver och kadmium. Även koppar och bly bör ingå i åtgärdsprogrammen. Arsenik har en hög prioritet i Bottniska viken. För flertalet här berörda ämnen förefaller situationen

vara allvarligare i egentliga Östersjön och Bottniska viken än i Väster-

havet.

Kvicksilvers miljöfarlighet beror främst på att oorganiskt kvicksilver kan omvandlas till den organiska formen metylkvicksilver. Detta ämne tas

upp effektivt av vattenlevande organismer. Inom vissa kustområden är

kvicksilverhalterna så höga att livsrnedelsverket har meddelat saluförbud för fisk m. m. samt utfärdat kostrekommendationer.

Fisk som utsätts för förhöjda halter av metaller, såsom kadmium. bly och arsenik, får en försämrad kondition. Dessutom förekommer en ökad

frekvens av skelettdeformationer. En ytterligare riskfaktor är att vissa

metaller ackumuleras i organismer. Detta gäller exempelvis kvicksilver

och kadmium. Dessa metaller har orsakat kroniska skador även på männi-

skor efter konsumtion av förorenad föda.

Koppar kan utgöra en risk för lägre organismer. Detta kan vara en

begränsande faktor för biologiskt liv i vissa vatten, såsom i utsjöområden i Östersjön och Västerhavet. Några klara belägg för att koppar inverkar

menligt på de biologiska processerna i dessa utsjöområden finns dock för

närvarande inte.

Tennorganiska föreningar som används i båtbottenfärger har en stark akut giftverkan på växtplankton och bottenlevande organismer och har

orsakat skador på ostronodlingar på flera håll.

Mitt ställningstagande: Målsättningen vid prövning enligt miljö-

skyddslagen bör vara att halvera utsläppen av kvicksilver och kad-

mium från år 1985 till år 1995 och att kraftigt begränsa utsläppen av

Övriga metaller.

Kemikalieinspektionen bör slutföra undersökningar för att förbe-

reda ett förbud mot användningen av tennorganiska föreningar i

bottenfärger för fritidsbåtar och vissa andra användningsområden i

marin miljö.

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon-

ventionerna arbeta för ett öppet informationsutbyte samt arbeta för

att även Övriga länder minskar sina utsläpp.

Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder förslagen i aktionsplanen. Kemikalicinspektionen anför att det för närvarande pågår en utredning om tennorganiska föreningar i skeppsbouenfärger. Sjöfartsverket anser att. om en begränsning av användning av färger som innehåller tennorganiska föreningar skall införas, så bör denna begränsning endast gälla för båtar med en största längd av 12 m och som används till fritidsändamål. Industriförbundet uttalar att enligt preliminära resultat från en nu pågående undersökning är de årliga utsläppen av kadmium från järn- och stålverken betydligt lägre än vad som tidigare har antagits. En kraftig minskning av stålverkens stoftutsläpp för att minska kadmiumutsläppen

Skälen för mitt ställningstagande: Metaller är grundämnen och bryts följaktligen inte ned i miljön. Detta innebär att tillförsel till havet av metaller med giftverkan av principiella skäl mäste ses som ett allvarligt potentiellt miljöhot. Genom det arbete som hittills har bedrivits har flertalet av de akuta problemen lösts eller kommer att lösas. På grund av de långsiktiga miljöeffekterna måste dock ytterligare åtgärder vidtas. Det långsiktiga målet bör vara att belastningen på sedimenten av toxiska metalder från utsläpp reduceras till i samma storleksordning som den naturliga påverkan.

Särskild vikt bör tillmätas utsläpp av kvicksilver och kadmium och också koppar, bly och arsenik. Då havet även belastas av nedfall från luften, är det viktigt att utsläppen till både vatten och luft begränsas.

Överenskommelsen vid Nordsjökonferensen i november år 1987 innebär bl. a. att utsläppen av kadmium och kvicksilver skall begränsas med 50 7 mellan år 1985 och 1995 och att utsläppen av arsenik, koppar, krom, bly, nickel:och zink: skall begränsas så långt som möjligt. Överenskommelsen vid Helsingforskonferensen i februari i år innebär att utsläppen av metaller till Östersjön bör begränsas i samma omfattning.

"För att uppnå målet om en minskning av utsläppen av de viktigaste metallerna krävs att de åtgärder genomförs som redan har beslutats vid 165

koncessionsprövningar och i andra sammanhang. Därutöver bör följande

"åtgärder vidtas.

Den huvudsakliga utsläppskällan för kvicksilver är avfallsförbränningen. Regeringen har tidigare i skrivelse (rskr. 1986/87:157) redovisat för riksdagen åtgärder för att begränsa kvicksilverutsläppen från avfallsför-

bränning. Fortsatta åtgärder bör vidtas för att minska kvicksilverutsläppen även från andra källor. . Klor-alkaliindustrin står i mänga länder fortfarande för stora utsläpp av

kvicksilver både med avloppsvattnet och till luften. I Sverige påbörjades

tidigt arbete med att begränsa utsläppen. Ytterligare åtgärder bör genomföras i samband med att kloralkalifabriker omprövas enligt ML. Utsläppen

av kvicksilver har framför allt betydelse för förhållandena i sötvatten. Arbetet bör på sikt inriktas mot en övergång till kvicksilverfria processer.

Läckage av metaller från gruvavfallsområdena i framför allt Falun och Garpenberg bör minskas med ca 9026. För en närmare beskrivning av

återställningsåtgärder för gruvupplag får jag hänvisa till vad jag i det

följande kommer att anföra om åtgärder mot miljöskador och i samband

därmed om Dalälvsprojektet (avsnitt 7). Järn- och stålindustrins utsläpp av stoft till luften bör enligt naturvårdsverkets förslag begränsas. Jag delar naturvårdsverkets bedömning och

anser att frågan om ytterligare begränsningar av stoftutsläppen bör behandlas i samband med den löpande prövningen av olika verksamheter enligt ML. . :

Vissa produktkontrollerande åtgärder, såsom utbyte av kvicksilverhalti-

ga betmedel och förbud mot tennerganiska föreningar i båtbottenfärger,

bör också genomföras för att minska utsläppen av organiska metallföreningar. Jag har erfarit att kemikalieinspektionen har utformat ett förslag om förbud mot tennorganiska föreningar i båtbottenfärger. Förslaget remissbehandlas för närvarande. Kemikalieinspektionen har också förbjudit användning av kvicksilverhaltiga betmedel från den 1 juli 1988.

5.7¶Olja

Bakgrund Effekterna av ett oljeutsläpp från en fartygsolycka är relativt välkända och kan i begränsade områden kvarstå i decennier. Bortsett från off-shoreindustrin är den akuta påverkan i närheten av övriga utsläpp begränsad. Det finns internationellt ett erkänt behov av forskning om de eventuella kroniska effekterna av den kontinuerligt pågående tillförseln av kolväten som har

sitt ursprung i mineralolja. Det finns farhågor att oljan i sig själv. cller tillsammans med andra ämnen kan påverka livet i havet vid de lagliga utsläppen från fartyg som i och för sig är väl reglerade i olika konventioner

och är relativt små. För dessa och de illegala utsläppen finns det därför i

första hand behov av kontroll och övervakning. Risken för och effekterna

av olyckor kan minskas ytterligare genom internationellt och nationellt

arbete. oa

Off-shoreindustrin har stora och ökande utsläpp. En utökad aktivitet 166

med oljeborrning kan förväntas i framtiden. Arbete med dessa frågor pågår inom Pariskommissionen och Helsingforskommissionen. Detta är en viktig uppgift både med tanke på de kontinuerliga utsläppen och risken för

mycket stora olycksutsläpp.

Den största tillförseln av olja till kust- och havsområden sker via vattendrag. De svenska siffrorna är delvis verifierade genom mätningar. Behovet av mätningar och ätgärder har uppmärksammats inom Helsingforskommis-

sionen. Det är angeläget att arbetet med att få till stånd ökade satsningar

drivs både internationellt och inom Sverige.

Remissinstanserna: Sveriges lantbruksuniversuet finner det -anmärkningsvärt att aktionsgruppen lämnat så liten plats för problemen med

oljeutsläpp. Askölaboratoriet kritiserar den riskbedömning som gjorts i planen.

Min bedömning: Det arbete som pågår både nationellt och internationellt för att minska skadeverkningarna av oljeutsläpp har hittills givit goda resultat. Ytterligare insatser krävs dock framför allt för att minska utsläppen från oljeborrplattformar och landbaserade källor. Jag vill också uppmärksamma problemen med oljeutsläpp från fartyg. De utsläpp som under

ärens lopp har skett har gett upphov till stora miljöskador och åsamkat det

allmänna och enskilda människor mycket besvär och stora kostnader. Organisationen har under senare år setts över i sylte att effektivisera

samhällets beredskap. Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete har genomförts av styrelsen för teknisk utveckling i samarbete med de

ansvariga myndigheterna och Svenska kommunförbundet. Erfarenheterna av det senaste stora oljeutsläppet i Skagerrak visar de bristande möjligheter som föreligger när det gäller att utreda och utkräva ansvar.

Det är ett stort antal myndigheter som berörs av olyckor och händelser som det här är fråga om. Jag föreslår efter samråd med försvarsministern

att kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser (Kn 1981:02) får i uppdrag att utreda verksamheten. Kommittén skall därvid särskilt belysa möjligheterna att förbättra förutsättningarna för att utreda skuldfrågan och att utkräva ansvar. Uppdraget bör redovisas senast vid årskiftet 1988/89. Naturvårdsverket bör i samband med sin redovisning av arbetet efter två år även ge en lägesrapport avseende oljeutsläpp och förslag till ytterligare åtgärder både i det nationella och det internationella arbetet.

utvärdering

Mitt ställningstagande: En fortsat satsning på forskning om marin

miljö bör ske. Förutom de ökade satsningar som redan beslutats för budgetåret 1987/88 bör den marina grund- och sektorsforskningen förstärkas. Uppföljningen av miljötillstånd och föroreningspåverkan i kustoch havsområden bör intensifieras.

Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Framhåller genomgående behovet av kunskapsupp-

byggnad beträffande havsföroreningarnas omfattning, orsaker och effek-

ter. Behovet av ökade resurser till forskning, utveckling, utbildning m. m.

betonas. Styrelsen för teknisk utveckling påpekar att det föreligger en

samstämmighet mellan synen på de områden där aktionsplanen anger att teknikåtgärder är önskvärda och ved styrelsen har engagerat sig i eller föreslagit.

Skälen för mitt ställningstagande: Naturvårdsverket presenterar en god

översikt över kunskapsläget vad avser belastning, påverkan och effekten av de utsläpp som sker till haven runt Sverige. I översikten pekas också på

de kunskapsluckor som finns. För att kunna lägga upp en ändamålsenlig politik för havsmiljön krävs en långsiktig uppbyggnad av kunskaperna med

hjälp av forskningsresultat. : De forskningsinsatser som krävs är av olika slag:

— I fiera fall krävs nya tekniska lösningar, som behöver forskningsstöd innan de är färdiga att införas i praktiska sammanhang. — Effektforskning, främst om risker för långsiktiga effekter av stabila organiska föreningar, samt forskning om spridning och nedbrytbarhet

krävs för att på bästa sätt inrikta framtida åtgärdskrav.

— Bättre övervakningsmetoder behövs. Av särskilt intresse härvidlag är metodik och teknik för att följa effekter i de öppna havsområdena av utsläppsbegränsande åtgärder.

— Forskning om spridning av utsläppen till haven och utveckling av mo-

deller måste inriktas mot att ta fram bättre beslutsunderlag.

och miljöfrågor inom jordbruket samt om frågor som rör effektivare utnytt-

jande av tillförda växtnäringsämnen. markens kväveomsättning, använd-

ning av fånggrödor etc.

Forskningen om de marina frågorna kan öka genom att ytterligare medel tillförs detta område. Så har också redan skett i viss utsträckning genom alt anslaget till naturvårdsverkets forskningsnämnd för budgetåret 1987/88 har förstärkts med 10 milj. kr. för en inriktning av forskningen mot marina

miljöfrågor. Under budgetåret 1987/88 inrättas ett nytt centrum för miljövetenskaplig forskning vid Umeå universitet. Detta centrum har bl. a.

till uppgift att stödja och utveckla samspelet mellan långsiktig kunskaps- 168

uppbyggnad och metodutveckling samt tillämpningsinriktad forskning.

Särskilda medel, närmare 8 milj. kr., ställs samtidigt till naturvårdsverkets

förfogande för analyser av miljögifter. Inom ramen för universitetens anslag för matematisk-naturvetenskaplig forskning avsätts medel för forskning rörande marin miljö. Dessa medel utnyttjas bl.a. för tjänster knutna till de baslaboratorier som inrättades i och med 1987 års forskningspolitiska proposition. Härutöver lämnar det naturvetenskapliga forskningsrådet

stöd i form av forskartjänster och projektmedel. I direkt stöd till områdena marin biologi och marin geovetenskap har rådet under budgetåret 1987/88 fördelat ca. 7 milj. kr. Flertalet projekt har miljöanknytning.

Genom regeringens femårsprogram för forskning om alternativa produk-

tionsformer i jordbruket har forskningen rörande jordbrukets miljöfrågor förstärkts kraftigt. Forskningsprogrammet, som har ett anslag på ca. 17

milj. kr. per år, administeras av skogs- och jordbrukets forskningsråd i samråd med bl. a. naturvårdsverket. Programmet är i allt väsentligt inriktat

mot grundforskning. För mer tillämpad FoU på jordbrukets område finns medel dels hos Sveriges lantbruksuniversitet, dels hos lantbrukets forsk-

ningsfonder som finansieras med jordbruksprisregleringsmedel, dels också hos jordbrukstekniska institutet, vars verksamhet finansieras gemensamt av staten och jordbruksnäringen.

När det gäller marin forskning är det enligt min mening nödvändigt att åstadkomma en ändamålsenlig ansvars- och arbetsfördelning. I detta syfte redovisade regeringen i förra årets forskningsproposition riktlinjer för den marina vetenskapliga forskningen i landet (prop. 1986/87:80, bil.6 s. 100). Enligt dessa riktlinjer bör ansvaret för den marina forskningen knytas till universiteten i Stockholm, Göteborg och Umeå. Det anfördes vidare att det bör ankomma på berört universitet att organisera verksamheten på ett rationellt sätt. Riksdagen godkände regeringens förslag och avslog motio-

ner om baslaboratorier för Östersjön på nya orter (UbU 1986/87:26, rskr.

289). Regeringen har därefter uppdragit åt universitetets- och högskoleäm-

betet att lämna förslag till genomförande av ett system med baslaboratorier för marin naturvetenskaplig forskning. Uppdraget skall redovisas senast den I september 1988. En viss utbyggnad av den permanenta basorganisationen kommer att behövas. Jag kommer därför senare att föreslå att

naturvetenskapliga forskningsrådet anvisas vissa medel för att i samråd

med naturvårdsverket inrätta forskartjänster.

I fråga om havsundersökningar beslutade regeringen år 1986, efter utta-

lande av riksdagen, att fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium I Lysekil

skulle rustas upp i stället för att en nybyggnad gjordes på sydkusten. Ombyggnaden är nyligen slutförd. I sammanhanget kan också nämnas att fiskeristyrelsen och skogs- och jordbrukets forskningsråd utarbetar ett

samlat, övergripande program för FoU på fiskets område.

Riksdagen beslutade i november 1987 att ge regeringen till känna att

frågan om inrättande av ett Östersjölaboratorium bör utredas med inrikt-

ning I första hand på forskning och undersökning av kustvattenmiljön och det kustnära fisket (JoU 1987/88:4. rskr. 13). Efter samråd med cheferna

för utbildnings- och jordbruksdepartementen vill jag betona behovet av en

effektiv marin FoU i vid bemärkelse. Organisatoriskt finns. med de åtgär- 169

der jag har redovisat. möjligheter för detta. Eventuellt ytterligare ekonomiska resurser bör utnyttjas för verksamheten vid redan befintliga anläggningar. Mot bakgrund härav finns det för närvarande inte något behov av

ytterligare laboratorier på området.

Miljötillstånd och föroreningspåverkan i kust- och havsområden övervakas genom insatser från staten, kommunerna och industrin. Kommunerna

och industrin svarar för den lokala egenkontrollen av den direkta miljö-

påverkan som härrör från kommunala reningsverk resp. industrianläggningar. Detta görs i enlighet med ML:s bestämmelser. Naturvårdsverkets

allmänna råd för vattenrecipientkontroll utgör stöd vid utformningen av programmen. Dessa fastställs av länsstyrelserna 1 egenskap av tillsyns- : myndigheter. Statens naturvårdsverk svarar genom programmet för över-

vakning av miljökvalitet (PMK) för övervakningen av de öppna havsöområdena och de kustavsnitt som är opåverkade av direkta utsläpp. Insatserna

genom PMK är en förutsättning för svensk medverkan i de internationella

havskonventionerna, när det gäller överenskommelser om havsövervak-

ning. PMK bygger på en fungerande basverksamhet vid SMHI:s oceano-

grafiska verksamhet i Göteborg. Programmet bygger även på att fiskeristyrelsens verksamhet kan bedrivas.

Jag anser att en uppföljning av tillståndet i kust- och havsområden är en

viktig del i det åtgärdsprogram som nu. initieras. Genom en noggrann uppföljning och med utnyttjande av forskningsinsatserna kan erfarenheter

vinnas av vilka åtgärder som ger de bästa resultaten för havsmiljön. Där-

igenom erhålls ökad kunskap för att utforma det fortsatta åtgärdsprogrammet. Mätinsatserna bör intensifieras i både recipientkontrollen och

PMK-verksamheten. Beträffande havsövervakningen bör särskilt framhål-

lås behovet av ett vidgat miljögiftsprogram, som bl. a. omfattar en förstärkt

biologisk effektövervakning. satsning på sedimentövervakning och fler

kustnära stationer, som kan producera referensdata till recipientkontrol-

len.

Jag vill också framhålla vikten av att utvärdera och: ställa samman mätresultaten. Mätresultaten från recipientkontrollen och PMK-verksamheten bör också ställas i relation till belastningsdata, för att ytterligare belysa eventuella förändringar och ge underlag för prognoser. Jag föreslår förstärkta resurser för att genomföra denna del av planen. Det kan t. ex.

avse ett uppdrag till SMHI:s oceanografiska laboratorium att göra fortlöpande mätningar av tillståndet i bl. a. Bottniska viken. |

Jag vill här nämna det arbete som utförs inom ramen för de ätgärdsgrupper som jag nyss har beskrivit. Genom länsstyrelsernas samordnade arbete för olika kustavsnitt har uppgifter om utsläpp och miljökvalitet ställts samman och regionalt anpassade åtgärdsplaner utarbetats.

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör samordna arbetet med

åtgärder mot havsföroreningar. Arbetet bör planeras för en treårsperiod. En utvärdering av utfört arbete bör ske samt ett förslag till en reviderad åtgärdsplan utarbetas inom två år.

Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att aktionsplanen

revideras efter fyra till fem år. Skälen för mitt ställningstagande: De åtgärder som jag nu har redogjort för berör både industrin, kommunala reningsverk och jordbruket. För

planering, genomförande och uppföljning berörs ett antal myndigheter och forskningsinstitutioner. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att samordna

arbetet vid berörda myndigheter och organ. De åtgärder som nu föreslås skall ses som ett första steg mot målet att: avsevärt minska föroreningarna och förbättra miljökvaliteten i haven. Med

tanke på att ett antal utredningar, som jag nyss redogjort för. skall redovi-

sas inom en tvåårsperiod anser jag att den nu föreslagna planen bör

utvärderas efter två år och att arbetet bör bedrivas i enlighet med planen

under en treårsperiod. Det är viktigt att inom en relativt snar framtid få en avstämning av vad planen har givit för resultat och att dessa resultat ställs i relation till önskvärda, långsiktiga mål.

Verket bör i samråd med andra berörda myndigheter redovisa uppgifter

som belyser belastningen på miljön (absoluta tal och förändringar) och förhållanden i havsmiljön. I redovisningen bör utnyttjas data från bl.a. kontrollrapporter från enskilda företag, recipientdata och PMK-data. Na-

turvårdsverket bör utarbeta sammanställningar av dessa uppgifter.

Verket bör inom ramen för sitt samordningsarbete efter två år komma in till regeringen med en redogörelse. Redogörelsen bör innehålla:

1. En sammanställning av årliga belastningsdata för de ämnen och ämnesgrupper som har angivits i planen och redovisning av genomförda

åtgärder för att minska belastningen.

2. En sammanfattande redogörelse för vilka reningskrav som har före-

skrivits för olika verksamheter under perioden.

3. En sammanställning och utvärdering av de undersökningar som har

gjorts i kustområden och hav under perioden.

4. En redogörelse för resultaten av de forsknings- och utvecklingspro-

jekt som har bedrivits under perioden.

5. Prognoser för utsläpp och miljöförhållanden samt en beskrivning av inriktningen av det fortsatta arbetet.

Naturvårdsverket har i en särskild skrivelse redovisat resursbehovet

under en treårsperiod för att genomföra aktionsplanen. Naturvårdsverket

har ställt samman kostnader för samtliga insatser från myndigheter och Organisationer som beskrivs i planen. Enligt denna skrivelse är resursbe-

hovet 98,3 milj. kr. för budgetåret 1988/89. Remissinstanserna har inte haft tillfälle att yttra sig över naturvårdsver- 171

kets skrivelse. Vissa myndigheter har lämnat uppgifter om sina resursbe-

hov till verket. Dessa uppgifter har legat till grund för verkets skrivelse.

De resursbehov som finns med i r:aturvårdsverkets sammanställning och

som är att hänföra tll förstärkningar av basverksamheten har inte tagits

upp i detta sammanhang. Dessa delar behandlas i stället i samband med resp. myndighets ordinarie anslag. I 1988 års budgetprop. (1987/88:100, bilga 8) har därför föreslagits förstärkningar av bl. a. SMHI:s oceanografi-

ska verksamhet. Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört om forsk-

ning anser jag att de kraftiga ytterligare förstärkningar som naturvårdsver-

ket redovisat inte är motiverade för närvarande. Avsikten med nu föreslagna medel är att vissa särskilda satsningar skall kunna genomföras. Jag föreslår därför en förstärkning av åtgärdsinriktad forskning, teknisk forsk-

genomförda åtgärder. Jag bedömer kostnaderna för dessa åtgärder till 15 milj. kr. för nästa budgetår. Jag återkommer härtill i det följande i anslutning till min behandling av anslagsfrågor för budgetåret 1988/89.

6¶Skydd för ozonskiktet

Mina ställningstaganden och förslag i korthet: e En fortsatt snabb nedbrytning av ozonskiktet i atmosfären innebär ett allvarligt hot mot de grundläggande Ievnadsbetingelserna på jorden för såväl människor som djur och växter. e I första hand krävs kraftfulla åtgärder för att snabbt minska användningen och utsläppen av fullständigt halogenerade klorfluorkarboner (CFC) och haloner. e Arbetet med att åstadkomma sådana åtgärder måste bedrivas såväl nationellt som internationellt. e Sverige bör ratificera Montrealprotokollet, som bl. a. innebär en 2096: minskning av förbrukningen av CFC till den 1 juli 1994.

e En nationell avvecklingsplan med en betydligt högre ambitionsnivå bör slås fast och genomföras.

ee Den nationella avvecklingsplanen innebär att den svenska an-

vändningen av CFC minskas med minst 5076 till utgången av år

1990 och i huvudsak helt avvecklas till utgången av år 1994,

e Avvecklingsplanen bör genomföras med stöd av kemikalie- och miljöskyddslagstiftningen. Vissa kompletteringar av dessa Jlagstiftningar bör ske som en grund för genomförande av arbetet.

e Avvecklingsplanen bör noga följas upp, bl.a. genom en översyn vid en s.k. kontrollstation inom två år. | e De begränsade kostnader som vid en avveckling enligt planen uppstår för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de långt större skador och kostnader som senare skulle uppkomma, om nedbrytningen av ozonskiktet skulle tillåtas fortgå.

6.1¶Miljöproblemet

Atmosfären kring jorden innehåller små mängder ozon. Detta ozon har en

väsentlig betydelse för livet på jorden, bl.a. som ett skydd mot den

ultravioletta strålningen från solen. Huvuddelen av ozonmängden finns i

stratosfären (10 — 50 km över jordytan), men även troposfären (0 — 10 km

över jordytan) innehåller ozon. Olika mänskliga aktiviteter medför ökade utsläpp av en rad kemiska ämnen som påverkar ozonskiktet. En väsentlig

faktor när det gäller nedbrytningen av ozonskiktet är enligt en samstämmig

vetenskaplig uppfattning utsläppen av halogenerade klorfluorkarboner (CFC). Varje sådant utsläpp bidrar med en viss tidsfördröjning till nedbrytningen av ozonskiktet. Det finns inte heller något geografiskt samband

mellan platsen för utsläppen och var skadorna uppstår. Problemet är därigenom globalt.

Utsläppen av CFC teder till nedbrytning av ozonskiktet i stratosfären

och orsakar en ökad instrålning av biologiskt aktiv ultraviolett strålning (UV-B). Denna kan i sin tur leda till effekter på människor (hudcancer, reducerat immunförsvar), på växter och djur (sämre skördar av vissa

grödor, inverkan på organismer i de marina ekosystemen, ögoncancer hos

boskap m.m.) och på material (snabbare nedbrytning av plast m.m.).

Även andra ämnen som dikväveoxid samt andra klorerade och bromerade substanser bidrar till nedbrytning av ozonskiktet.

CFC och haloner påverkar atmosfären både genom att minska halten av det stratosfäriska ozonet och genom att förändra atmosfärens strålningsba-

lans och härigenom klimatet. Andra effekter av en nedbrytning av ozonskiktet i stratosfären är att den inbördes relationen mellan ozonmängden i troposfären och stratosfären kan ändras och att den vertikala temperatur-

fördelningen kan påverkas. Ökade halter av CFC och haloner har därigenom cen väsentlig betydelse för uppkomsten av den s.k. drivhuseffekten, som kan leda till en förhöjning av jordens temperatur och som kan få en betydande inverkan på jordens klimat.

Utsläpp av CFC och andra här nämnda ämnen kan således leda till olika

typer av globala effekter. Genom att öka halterna av dessa ämnen i atmo-

sfären genomför mänskligheten ett gigantiskt experiment i global skala utan alt känna dess totala miljöeffekter. Minskade utsläpp av CFC och

haloner minskar risken både för nedbrytning av ozonskiktet och för klimat-

förändringar genom drivhuseffekten.

De fullständigt halogenerade klorfluorkarbonernas förmåga att inverka

på ozonskiktet hänger samman med att de är mycket stabila föreningar. De bryts därför inte ned förrän de, efter lång tid, når stratosfären och där bryts

ned av solens ultravioletta strålning. Härvid frigörs klor, som i sin tur i en katalytisk process bryter ned ozon (03) till vanligt syre utan att självt

förstöras. En och samma kloratom beräknas kunna bryta ned tusentals

ozonmolckyler. |

Ofullständigt halogenerade klorfluorkarboner — som fortfarande innehäller minst en väteatom — bryts i regel ned redan i troposfären och har därför en avsevärt mindre inverkan på ozonskiktet.

Fullständigt halogenerade klorfluorkarboner som huvudsakligen innehåller fluor har också en mindre inverkan på ozonskiktet. Fluorförenirigarna är nämligen så stabila att de inte bryts ned ens av den ultravioletta strålningen.

Vilken inverkan olika klorerade föreningar har beror på dels deras:

relativa ozonnedbrytande potential. dels den mängd i vilken de används. Ofullständigt klorerade substanser som används i mycket stor omfattning kan därför också påverka ozonskiktet.

Samma typ av effekt på ozonskiktet har också de bromerade fluorkarbonerna, de s.k. halonerna, vars ozonnedbrytande förmåga beräknas vara

3— 10 gånger större än den hos CFC.

För all inte påverka det stratosfäriska ozonet eller jordens klimat mer än vad som redan sker i dag krävs reduktioner av de mest använda CFCföreningarna med minst 80Z av dapens utsläpp. Den nyligen upptäckta, mycket kraftiga minskningen av det stratosfäriska ozonet över Antarktis visar att människans påverkan med stor sannolikhet redan i dag är högst påtaglig. Ännu kraftigare reduktioner av utsläppen kan därför motiveras.

En reglering av användningen och utsläppen av vissa CFC får inte leda

till att andra halogenerade kolväten intar den roll som de som regleras nu 174

innehar.:En helhetssyn på skyddet av atmosfären är nödvändig för att vi skall undvika att ett problem i dag förvandlas till ett annat lika besvärligt framtida problem i en annan del av atmosfären.

Närmast krävs en avveckling av utsläppen av de fullständigt halogenerade klorfluorkarbonerna samt halonerna. Dessutom bör målsättningen vara att minska användningen av metylkloroform och koltetraklorid. I ett längre perspektiv krävs också en minskning av användningen av de övriga halogenerade kolvätena, långlivade fluorerade kolväten. samt övriga ämnen och faktorer som negativt påverkar det atmosfäriska ozonet och vårt klimat.

6.2¶Allmän beskrivning av användningsområden och utsläpp:

6.2.1 Berörda ämnen Klorfluorkarboner (CFC) är den kemiska samlingsbeteckningen på en

grupp kemiska föreningar som består av kolväten där någon, några eller alla väteatomer har ersatts med klor och fluor. Om en förening är ofull-

ständigt halogenerad, dvs. fortfarande innehåller någon eller några väte-

atomer, används ofta beteckningen HCFC. CFC-föreningarna är färglösa, nästan luktlösa och inte brännbara, har

låg kokpunkt och kan förekomma som gas eller i flytande form.

För att identifiera de olika föreningarna kompletteras resp. CFC-typ med en siffteruppgift, som beror på antalet fluor-, väte- och kolatomer. Den första siffran från höger anger antalet fluoratomer, den andra siffran från höger är ett mer än antalet väteatomer och den tredje siffran från höger (som utesluts om den är 0) är ett mindre än antalet kolatomer.

CFC-föreningarna säljs under en rad handelsnamn: Freon. Frigen, Kaltron. Arcton, Genetron, Isotron, Algofren, Edifren, Isceon och Ucon m. fl. I Sverige används främst Freon, Frigen och Arceton.

I industriell skala produceras för närvarande huvudsakligen följande

CFEC-föreningar: |

CFC II (CCKF triklorfluormetan) CFC 12 (CCILF3 diklordifluormetan) CFC 113 (C.ChF3 triklortrifluoretan) CFC 114 (C.ChF, diklortetrafluoretan) CFC HS (C.ChFs; klorpentafluoretan) HCFC 22 (CHCIF> klordifluormetan)

Av dessa är de första fem fullständigt halogencerade. HCFC 22 är en

ofullständigt halogenerad förening.

I bilaga A till Montrealprotokollet har en uppskattning gjorts av den

ozonnedbrytande effekten hos de tem nyss nämnda fullständigt halogenerade klorfluorkarbonerna.

Störst ozonnedbrytande effekt (1,0) har CFC 11, 12 och 114. Motsvaran-

de värden för CFC 113 och CFC 115 är 0,8 resp. 0.6.

Den ofullständigt halogenerade HCFC 22 har däremot en betydligt lägre

ozonnedbrytande effekt. Den uppskattas till ca:0,05.

Om inte annat anges, avser jag : min följande framställning med CFC de

fullständigt halogenerade CFC-föreningarna.

Av de bromerade fluorkarbonerna, de s.k. halonerna. är i detta sammanhang framför allt halon 1211 (CF-BrChDh, halon 1301 (CF;Br ) och halon 2402 (C-F4Br3) av intresse. Den ozonnedbrytande potentialen för halon 1211 och 1301 har uppskattats till 2 resp. 10 enligt bilaga A till Montrealprotokollet.

6.2.2 Produktion och användning m. m.

Världsproduktionen av CFC uppegér till till ca I milj. ton per år. Någon

produktion av CFC förekommer inte i Sverige. Ett litet antal (10 — 15) stora producenter svarar för merparten av världsproduktionen.

Enligt naturvärdsverkets rapport (3353) till regeringen om CFC uppgick

nettoanvändningen av CFC i Sverige. inklusive nettoimport i varor, år 1984 till ca 4500 ton. Enligt verkets bedömning beräknas användningen —

om inga åtgärder vidtas — öka med 3,5—4Z per år eller med ca 40 § på tio år, vilket innebär att användningen år 1994 skulle uppgå till ca 6400 ton. Med utgångspunkt från denna prognos har användningen för år 1986 beräknats till ca 4800 ton. Huvuddelen av denna användning utgörs av CFC 11.

12 och 113. Räknat per capita innebär dessa värden att användningen av fullständigt halogenerade CFC-föreningar i Sverige år 1984 uppgick till

0,54 kg/person och beräknas öka till 0,77 kg/person till år 1994 om inga åtgärder vidtas. Den genomsnittliga förbrukningen av CFC 11. 12 och 113 i världen

uppgår till drygt 0,2 kg/person. Användningen ligger betydligt över genomsnittet i i-länderna och betydligt under genomsnittet i flertalet u-länder.

Enligt beräkningarna i naturvårdsverkets rapport kommer den största ökningen av CFC-användningen i Sverige, om inga åtgärder vidtas, att

uppstå för hård skumplast, särskilt för markisolering av extruderad poly-

styren, och för förpackningar. Den ackumulerade mängden installerade kylanläggningar och värmepumpar med CFC som köldmedium leder också

till en ökning av användningen av CFC som köldmedium med ca 3 per är

på grund av den ökade förbrukningen i samband med service av anläggningarna, trots att försäljningen av nya kylanläggningar och värmepumpar

troligen har nått sitt maximum. Användningen av CFC för avfettning och rengöring förväntas fortsätta att öke med åtminstone 556 per år under de närmaste fem åren. : Världsproduktionen av haloner uppskattas till drygt 20000 ton per år.

Någon svensk produktion förekommer inte. Den svenska årsförbrukning-

en kan beräknas uppgå till ca 200 tor.

För närvarande förekommer ingen kontrollerad destruktion av CFC eller haloner. Användningen motsvarar därför 1 huvudsak utsläppen till

atmosfären, även om dessa delvis sker med mycket lång tidsfördröjning

(50— 100 är eller mer).

CFC-föreningarna används som >lås- och jäsmedel i mjuk och hård

skumplast, arbetsmedium i kyl- och värmeanläggningar, lösnings- och

avfettningsmedel i elektronikindustrin och annan verkstadsindustri, tvätt- 176

vätska i kemtvättar, drivmedel i sprayförpackningar m. m. Nya användningsområden har successivt tillkommit. :

Med stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor infördes i

Sverige fr.o.m. den 1 juli 1979 förbud mot tillverkning och import av aerosolförpackningar med CFC som drivmedel. Bestämmelserna om im-

port- och tillverkningsförbud har i sak oförändrade överförts till förord-

ningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m.m. Användningen som drivmedel i sprayförpackningar begränsades på olika sätt

i slutet av 1970-talet också i flera andra länder (USA. Canada, Norge,

EG-länderna). Samtidigt har användningen inom övriga områden ökat kraftigt. Intill början av 1980-talet tog dessa tendenser ut varandra. Från

och med är 1983 visar emellertid även den totala drivmedelsanvändningen i världen en stigande tendens. Vad beträffar hanteringen av CFC inom andra områden än som drivmedel i aerosolförpackningar finns i Sverige inga särskilda bestämmelser, utöver de generella bestämmelserna i lagstiftningen om kemiska produk- : ter. som har ersatt 1973 års lagstiltning. Däremot finns möjligheter att med stöd av miljöskyddslagstiftningen ange villkor och begränsningar för sådan

verksamhet. Viss användning är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt denna lagstiftning. Hit hör bl. a. viss plastindustriverksamhet och installation av värmepumpar med en effekt överstigande I MW.

Haloner används främst för brandsläckningsändamål. Någon särskild

reglering av användningen av haloner finns för närvarande inte i Sverige.

6.2.3 Alternativa substanser Ett utvecklingsarbete pågår hos flera av de stora CFC-tillverkarna för att

få fram alternativ till de nu använda CFC-föreningarna. Ansträngningarna inriktas på att få fram dels nya ofullständigt halogenerade föreningar — utöver HCFC 22 — som har en lika liten ozonnedbrytan- -

de potential som HCFC 22, dels fluorkarboner., dvs. föreningar där klorinnehållet ersätts av fluor och som därmed blir ofarliga för ozonskiktet. Till den förra gruppen hör HCFC 123 (CHCI-CF3z, diklortrifluoretan), HCEC 124 (CHCIFCF>3, klortetrafluoretan), HCFC 141 b (CH3CCI-F, diklorfluoretan) och 142 b (CH3CCIF>, klordifluoretan). Till den senare hör HFC 134 a (CF3CH-F, tetrafluoretan) samt HFC 152 a (difluoretan) och HFC

143 a (trifluoretan). Försök pågår också hos olika tillverkare och använda-

re att blanda olika föreningar och därigenom minska den ozonnedbrytande

effekten. Vissa av de nya föreningarna finns redan tillgängliga i begränsade

mängder för prov i praktiska tillämpningar och för toxicitetstester. Andra framställs ännu endast i laboratorieskala eller i en mycket liten omfattning.

Ett antal stora CFC-producenter har nyligen tillkännagivit att de i ett

gemensamt internationellt projekt ämnar omedelbart intensifiera toxicitetstester av nya föreningar som kan ersätta de fullständigt halogenerade klorfluorkarbonerna. De alternativa ämnen som skall testas är HCFC 123

och HFC 134 a. Testresultat och nya rön kommer fortlöpande att rapporteras till berörda myndigheter. Enligt underhandsuppgifter från de tillver-

kande bolagen kan HFC 134 a och HCFC 123 användas kommersiellt inom 177

12 Riksdagen 198788. I saml. Nr 85

introducera ersättningsämnen inom olika användningsområden samt när detta kan ske behandlas närmare för varje användningsområde i det följan-

de (avsnitt 6.5).

6.3¶Det internationella arbetet och Montrealprotokollet

Frågan om åtgärder för att skydda ozonskiktet har varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Redan vid den internationella konferensen

om den mänskliga miljön i Stockholm år 1972 framfördes farhågor för att

- människans aktiviteter på olika sätt skulle kunna skada det tunna skikt av ozon som i atmosfären omger jorden och som minskar instrålningen till jorden av ultraviolett ljus från solen. FN:s miljöstyrelse beslöt år 1981 på

svenskt initiativ att förhandlingar skulle inledas inom ramen för UNEP för att få till stånd en världsomfattande konvention till skydd för ozonskiktet. En arbetsgrupp sammanträdde första gången i Stockholm år 1982 för att påbörja arbetet med att utarbeta ett förslag till konventionstext. Arbetet resulterade i mars 1985 i Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet, en ramkonvention som ger förutsättningar för internationella åtgärder för att skydda ozonskiktet. Konventionen utgör den folkrättsliga plattformen för det fortsatta samarbetet inom detta område.

Sverige ratificerade konventionen i november 1986. Hittills har 15 stater tillträtt konventionen. För ikraftträdande krävs att 20 länder ratificerar,

godtar eller godkänner konventionen.

Trots stora ansträngningar kunde 2nighet inte uppnås i Wien år 1985 om

ett tilläggsprotokoll till konventionen angående mer preciserade åtaganden

från konventionsstaternas sida för att få till stånd en reglering av i första

hand CFC-användningen. I gengäld antogs en resolution, vari riktlinjer angavs för det fortsatta arbetet under de närmaste två åren. I resolutionen

förklarade sig parterna vara fast beslutna att fortsätta protokollsarbetet och därvid beakta utvecklingen på kort och lång sikt vad gäller tillverkning, användning och utsläpp av CFC. Enligt resolutionen skulle arbetet

bedrivas med målsättningen att ett tilläggsprotokoll skulle finnas år 1987

med bindande klausuler om konkreta åtgärder för att minska riskerna för

det hotade ozonskiktet. Därvid skulle såväl kort- som långsiktiga strategier beaktas för att få till stånd en rättvis kontroll av tillverkning, utsläpp och användning av CFC i hela världen. Särskild hänsyn skulle tas till utveck-

lingsländernas speciella situation, liksom till aktuell vetenskaplig och eko-

nomisk forskning. I avvaktan på ett sådant protokoll uppmanades alla

länder och berörda ekonomiska organisationer att vidta de åtgärder som

står till deras förfogande för att kontrollera utsläppen av CFC. Vid FN:s

miljöstyrelses möte i maj 1985 fattades beslut om fortsatt arbete på ett protokoll i enlighet med vad som angavs i resolutionen.

Det fortsatta protokollsarbetet föregicks av ett seminarium för att uppnå

en säkrare gemensam uppfattning om förväntade utsläpp, möjliga åtgärder och tänkbara strategier för att reglera utsläppen av CFC. Den första delen

av seminariet ägde rum i slutet av maj 1986 och behandlade nuvarande 178

produktion, användning och utsläpp, förväntade förändringar på kort och lång sikt, effekterna av existerande regleringar och dagens kunskap om

tekniska möjligheter att minska utsläppen. Dessutom gjordes bedömningar

beträtfande produktion, användning och utsläpp av andra substanser än CFC, i den mån dessa kan påverka strategin för att kontrollera utsläppen av CFC. Den andra delen av seminariet ägde rum i början av september 1986 och behandlade olika möjligheter att reglera utsläppen, effekterna av olika handlingsalternativ vad gäller utsläpp. kostnader och konkurrensneutralitet samt möjligheterna att genomföra och övervaka föreskrivna åtgärder.

Sverige har deltagit aktivt i detta arbete och har medverkat med bl. a. en

redogörelse för de aktuella och förväntade framtida förhållandena i de

nordiska länderna — främst Sverige och Norge — beträffande användning,

utsläpp och efterfrågan av CFC m. m. Det internationella intresset för ozonfrågan har ökat påtagligt under åren

1986 och 1987 med anledning av i första hand de alarmerande rapporter som kommit om den fortgående uttunningen av ozonskiktet, särskilt över

Antarktis. Det starkaste motståndet mot att snabbt utarbeta ett effektivt fungerande begränsningsprotokoll inom den angivna tidsramen har bjudits

av EG-kollektivet, vars starka producentintressen vad gäller CFC uppenbarligen har haft ett avgörande inflytande på EG:s strategi i denna fråga

fram till våren 1987.

Inom ramen för UNEP har en arbetsgrupp, bestående av tekniska och juridiska experter, utarbetat ett förslag till protokoll som reglerar produktion och användning av de ämnen — i första hand CFC och vissa haloner — som bryter. ned ozonskiktet. Vid en diplomatkonferens, som ägde rum i Montreal den 14—16 september 1987, undertecknades protokollet av 24 länder, däribland USA, Kanada, Japan, Schweiz. flertalet EG-stater, Sverige och övriga nordiska länder, ett antal utomeuropeiska länder samt av de europeiska gemenskaperna (EG). Därefter har ytterligare ett antal länder undertecknat protokollet.

6.3.1 Montrealprotokollets huvudsakliga innehåll m. m. Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet består av en inledning och 20 artiklar. De ämnen som kontrolleras i protokollet finns

upptagna på listan i bilaga A till protokollet och utgörs av dels de fullstän-

digt halogenerade klorfluorkarbonerna CFC 11, 12, 113, 114 och 115. dels

av halonerna 1211, 1301 och 2402. I inledningen slås bl.a. fast att det slutliga målet med protokollets

kontrollbestämmelser är att eliminera de globala utsläppen av de ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Protokollets grundläggande åtaganden beträffande kontrollåtgärder

finns i artikel 2 som sammanfattningsvis innebär att förbrukning av de

kontrollerade CFC-föreningarna inte får överstiga 1986 års nivå sju måna-

der efter det att protokollet trätt i kraft. Enligt artikel 16 skall protokollet

träda i kraft den 1 januari 1989, förutsatt att de närmare villkoren för ikraftträdande som anges i artikeln är uppfyllda. En reduktion — jämfört 179

åtar sig att skära ned sin produktion och förbrukning av de kontrollerade CFC-föreningarna med 2076 fr. o. rm. perioden den 1 juli 1993 1. 0.m. den 30 juni 1994 och därefter med ytterligare 307 i ett andra steg fr. o. m.

perioden den I juli 1998 t. o. m. den 30 juni 1999 (artikel 2 första, andra och

fjärde punkterna). Det senare reduktionssteget skall träda i kraft automa-

tiskt, såvida inte vid parternas möte annat bestäms med 2/3 majoritet och majoriteten dessutom svarar för 2/3 av parternas totala beräknade förbruk-

ningsnivå (artikel 2 fjärde punkten).

Produktion och förbrukning av kaloner får inte överstiga 1986 års nivå tre år efter det att protokollet trätt i kraft (artikel 2 andra punkten). Protokollet reglerar inte på vilke: sätt och genom vilka åtgärder minskningarna skall uppnås, utan det ankommer på varje part att utforma erforderliga styrmedel. Det stär också verje part fritt att genomföra en snabbare reduktion än den som föreskrivs i protokollet (artikel 2 elfte punkten).

Utvecklingsländernas särskilda situation och behov beaktas i protokol-

let genom bestämmelserna i artikel 5, genom vilka utvecklingsländerna

tillåts skjuta upp fullgörandet av de kontrollåtgärder som anges i första till fjärde punkterna i artikel 2 till tio år efter de tidpunkter som där anges. En

förutsättning är dock att deras resp. årliga förbrukningsnivå inte överstiger

0.3 kg per capita.

För att tillgodose grundläggande inhemska behov hos ett utvecklings-

land får ett producentland öka produktionen med högst 1096 (artikel 2

första, andra och tredje punkterna; resp. 15 (artikel 2 fjärde punkten)...

En sådan ökad produktion får också användas för att åstadkomma s.k. industriell rationalisering mellan protokollets parter. Med industriell ratio-

nalisering avses överföring av en parts beräknade produktionsnivå, helt eller delvis, till en annan part i syfte att uppnå större ekonomisk effektivi-

tet eller för att möta förutsedda brister i tillgången på grund av fabriksnedläggningar (artikel I åttonde punkten).

Handeln med icke-parter regleras i artikel 4. Bestämmelserna syftar till att begränsa marknaden för handel! med de kontrollerade ämnena för

icke-parter.

Enligt artikel 6 skall parterna — med början år 1990 och minst vart fjärde år därefter — göra en regelbunden utvärdering och översyn av de kontrollåtgärder som anges i artikel 2. Med utgångspunkt i de utvärderingar som skall utföras enligt artikel 6 kan parterna besluta om bl.a. justeringar

beträffande de i bilaga A till protokollet angivna ozonnedbrytande po-

tentialerna hos de kontrollerade ämnena, om så behövs ändra reduktionstakten och besluta att lägga till eller utesluta ämnen från protokollets tillämpningsområde (artikel 2 punklerna nio och tio). Med stöd av dessa

bestämmelser ges således möjligheter att — om parterna så beslutar — också reglera användning och produktion av t.ex. HCFC 22, metylkloroform, koltetraklorid och andra ämnen som för närvarande inte omfattas av protokollets kontrollbestämmelser.

Parterna skall enligt artikel 9 samarbeta för att bl. a. främja forskning, utveckling och utbyte av informaticn om teknik för att minska utsläppen, finna möjliga alternativ till de kontrollerade ämnena m. m. I två särskilda 180

resolutioner till protokollet utvecklas frågor om utbyte av teknisk information samt uppgiftsrapportering.

Parterna skall hålla möten med jämna mellanrum. Det första mötet med

parterna skall sammankallas inom ett är efter det att protokollet trätt i

kraft. På det första mötet skall bl. a. frågan om protokollets finansiering behandlas (artikel 11).

Wienkonventionens sekretariat skall också fungera som sekretariat för protokollet.

Frågan om konventionens permanenta administration har uppskjutits till det första mötet med parternas konferens sedan konventionen trätt i kraft. Intill dess är UNEP interimssekretariat (artiklarna 6 och 71 konventionen).

Eftersom protokollet inte var slutförhandlat före diplomatkonferensen, kunde åtskilliga delegationer av konstitutionella skäl inte underteckna detta. Antalet signatärer blev därför begränsat. Konventionen står emel-

lertid öppen för undertecknande till den 15 september 1988 (artikel 15).

Därefter är protokollet öppet för anslutning (artikel 13 i konventionen).

Protokollet träder enligt artikel 16 första punkten i kraft den 1 januari 1989 under förutsättning att de/s minst elva instrument avseende ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning har deponerats av parter

som svarar för minst 2/3 av den uppskattade världsförbrukningen år 1986

av de kontrollerade ämnena, dels att konventionen vid denna tidpunkt trätt 1 kraft.

Inga reservationer får göras till protokollet (artikel 18).

Det bör i detta sammanhang tilläggas att de nordiska miljöministrarna gemensamt har deklarerat målet att till år 1991 i ett första steg reducera användningen av CFC 11, 12, 113, 114 och 115 i resp. land med minst 25 i förhållande till 1986 års förbrukning och att en reduktion med 50 6 skall ske så snart som möjligt före år 1998/99. Man har vidare uttalat målsättningen att så snart som möjligt frysa användningen av halonerna 1211, 1302 och 2402.

6.3.2 Godkännande av Montrealprotokollet

Mitt förslag: Riksdagen skall godkänna Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Skälen för mitt förslag: Regeringens miljöpolitik såväl nationellt som internationellt har som mål att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö samtidigt som grundläggande ekologiska processer och balanser skyddas mot oåterkalleliga störningar.

Nedbrytningen av ozonskiktet är ett globalt miljöproblem. Om nedbryt-

ningen tillåts fortsätta i oförminskad eller rent av i ökad takt, uppkommer allvarliga konsekvenser för människor och miljö. I ett längre perspektiv

kan de grundläggande livsbetingelserna på jorden förändras. Montrealprotokollet innebär enligt min mening att ett första mycket viktigt steg har tagits för att begränsa utsläppen av de ämnen som är mest aggressiva mot ozonskiktet. 181

redan i slutet av 1970-talet. Sverige har därefter aktivt engagerat sig i förhandlingsarbetet för att få till stånd Wienkonventionen och Montrealprotokollet. Det är enligt min mening av stor vikt att Montrealprotokallet — i enlighet med vad som förutsätts i artikel 16 — träder i kraft den

möjligt ratificerar protokollet. Jag vill också understryka betydelsen av att vi även I fortsättningen aktivt medverkar i det internationella arbetet med att utveckla protokollets bestämmelser till ett effektivt fungerande instrument för att så snabbt som möjligt få bort användningen av de ämnen som bryter ned ozonskiktet. Enligt min bedömning bör en skärpning av den i protokollet föreskrivna minskningstakten övervägas så snart som möjligt.

Även om hotet mot ozonskiktet är globalt och förutsätter internationella åtgärder, är det naturligtvis nödvändigt att vi också fortsätter arbetet med alt minska vår egen användning och våra egna utsläpp. Jag kommer i det följande att redovisa en plan för avveckling av användningen av CFC och haloner i Sverige.

Konventionens artiklar medför inte några problem när det gäller förhållandet till svensk rätt. Någon situation där Sverige skulle komma att bryta mot konventionen kan inte förutses. En svensk anslutning medför inte för närvarande något behov av lagstiftning. Bestämmelserna i artikel 4 om kontroll av handel med icke-parter kommer — i takt med att de olika punkterna i artikeln blir operativa — att kräva vissa författningsändringar. Jag har samrått med utrikeshandelsministern i dessa frågor.

Enligt protokollet och de i anslutning därtill antagna resolutionerna skall bl.a. ett omfattande informationsutbyte ske. Jag räknar härvid för Sveriges del med att de insatser som behövs skall kunna utföras inom ramen för den verksamhet i övrigt som bedrivs av berörda myndigheter och andra organ och med anlitande av de anslag som står till förfogande.

6.4¶Styrmedel och regleringar

6.4.1 Allmänna utgångspunkter vid val av styrmedel Sverige måste, redan för att kunna uppfylla Montrealprotokollets minimiförpliktelser, minska användningen av CFC på områden som i många andra länder sannolikt inte kommer att beröras förrän senare. Detta är en " följd av Montrealprotokollets konstruktion med krav på procentuella reduktioner av varje parts produktion och förbrukning av CFC, oavsett utgångsläget vid protokollets ikraftträdande. Vidare reglerade vi redan år 1979 det användningsområde som är lättast att undvara, nämligen CFC som drivmedel i aerosolförpackningar.

För alt de svenska styrmedlen skall bli meningsfulla, måste de utformas så att den minskade användningen av CFC i vårt land inte får till följd att användningen ökar hos de utländska tillverkare som i dag konkurrerar med den svenska industrin.

De svenska CFC-användarnas azerande för att reducera användningen 182

det globala perspektivet, även om vår andel av världsförbrukningen av CFC endast uppgår till ca 0,5 ec. Det är därför viktigt att svensk industri så snabbt som möjligt utvecklar sådana alternativa tekniker och visar på sådana alternativa produkter som har tekniska och ekonomiska förutsättningar att slå igenom även i länder

som kan uppfylla minimikraven i den internationella överenskommelsen genom att i ett första steg endast reglera användningen av CFC som drivmedel i acrosolförpackningar. Det ligger i vårt lands intresse att visa att svensk företagsamhet utvecklar och tar i praktiskt bruk nya teknologier och produkter.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att understryka att redan de minimikrav på minskningar som ställs upp Montrealprotokollet ställer krav på teknologiutveckling och nytänkande. De utvecklingsinsatser som nu måste göras inom svensk industri kommer att kunna nyttjas på en

växande global marknad. Denna kommer att efterfråga teknologier och

produkter i takt med att den internationella minskningstakten skärps. De svenska företagens agerande spelar naturligtvis också en mycket väsentlig roll för den svenska regeringens möjligheter att i de internationella sammanhangen driva på utvecklingen.

6.4.2 Förslag från statens naturvårdsverk och näringslivet Statens naturvårdsverk föreslår i sin rapport (nr 3353) om CFC cen kombination av ekonomiska styrmedel, vissa regleringar, information och stöd till alternativ teknik. De föreslagna åtgärderna skulle enligt verkets bedömning (i maj 1987) reducera användningen/utsläppen av CFC till år 1994 med

minst 25 96 jämfört med 1984 års värden med befintlig teknik inom ramen

för en kostnad av ca 50 kr. per kg minskat utsläpp av CFC. Kostnaden för

kapitalförluster för enskilda företag har därvid inte medräknats. Natur-

vårdsverket framhåller dessutom att väsentligt större reduktioner kan upp-

nås på längre sikt. Naturvårdsverket föreslår att en avgift införs på import av CFC 11. 12,

113, 114 och 115. Eventuellt borde enligt verkets mening också HCFC 22, 500 och 502 avgiftsbeläggas, varvid avgiftens storlek borde graderas i relation till resp. ämnes relativa effekt på ozonskiktet. Avgiften skulle i

första hand utgå på import i bulk av de angivna ämnena. Avgiften borde enligt verket också omfatta CFC-innehållet i färdiga produkter som importeras. Ett beslut om ekonomiska styrmedel enligt naturvårdsverkets förslag

skulle kräva riksdagens medverkan, medan verkets övriga åtgärdsförslag faller inom regeringens kompetensområde.

Naturvärdsverkets förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna är i stort sett eniga med verket om behovet av ätgärder mot användning och

utsläpp av de ämnen som bryter ned ozonskiktet. Det råder dock delade

meningar om bl. a. frågan hur styrmedlen bör utformas och vilka tidsramar som bör gälla. De instanser som företräder industrin och den enskilda sektorn är överlag kritiska till den föreslagna avgiften. Avgiftens lämplig-

der offentliga intressen såsom kommerskallegium, arbetarskyddsstyrelsen, riksrevisionsverket och koncessionsnämnden för miljöskydd. BL. a. riksskatteverket och statskontoret framhåller att ytterligare utredningar och analyser krävs innan man kan ta ställning till förslaget.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund föreslår i sitt gemensamma åtgärdsprogram för minskade CFC-utsläpp att en reduktion av CFC-användningen genomförs genom frivilliga åtaganden inom industrin i stället för genom regleringar eller avgifter. Åtgärderna skulle därigenom kunna tidsmässigt differentieras för olika användningsområden, något som enligt förbunden inte skulle vara möjligt att göra inom ramen för naturvårdsverkets handlingsprogram.

Statens naturvårdsverk har i sitt remissyttrande över industrins förslag till åtgärdsprogram framhållit att förslaget inte är tillräckligt konkret för att leda till det uppsatta målet och även i övrigt har ett antal brister.

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria den 22 december 1987 — efter överläggningar med företrädare för miljö- och energidepartementet — ytterligare utvecklat sin syn på hur och i vilken takt ett avvecklingsprogram för CFC-användningen i Sverige skall kunna genomföras för olika användningsområden. Vidare har Dow Chemical AB i en skrivelse den 12 februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna att i sin verksamhet avveckla användningen av CFC.

6.4.3 Genomförandet av ett samlat åtgärdsprogram

Mitt ställningstagande: En avvecklingsplan bör läggas fast för varje användningsområde för CFC. Planen bör genomföras främst med stöd av kemikalie- och miljöskyddslagstiftningen. Jag är inte beredd att förorda att en generell avgift på CFC införs.

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening är effekten av den föreslagna generella importavgiften svårbedömd. CFC-föreningarna används för ett antal ändamål och inom branscher med olika lönsamhets- . struktur och verksamhetsförutsättniagar. Den relativa kostnaden för CFC varierar mycket starkt i förhållande till produkternas försäljningspris. Några mera fullständiga analyser av hur olika marknader kommer att påverkas av den föreslagna avgiften har inte gjorts, något som också påpekats av flera remissinstanser. Enligt min bedömning står det emellertid klart att de reella möjligheterna att påverka CEFC-användningen genom att höja kostnaden för CFC varierar avsevärt inom de olika användningsområdena. Av stor betydelse i detta sammanhang är också den omedelbara tillgången på alternativa produkter och produktionsprocesser.

Inom flera användningsområden föreligger det enligt min mening en uppenbar risk att användarna fortsätter att förbruka CFC som förut och enbart vältrar över kostnaderna på nästa led. Det enda som då uppnås är att avgiften ökar kostnaderna för användarna samtidigt som CFC-använd- 184

ningen blir oförändrad eller ökar. Inom andra användningsområden åter — där CFC-innehållet i de färdiga produkterna är stort både värdemässigt och volymmässigt — kommer cn avgift att snabbt få avsedd effekt vad gäller CFC-användningen. Avgiften kommer emellertid i dessa fall också att få negativa konsekvenser från industripolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter. De handelspolitiska effekterna av den föreslagna avgiftsbeläggningen är också osäkra, i synnerhet mot bakgrund av att vi inte kan utgå från att andra länder väljer liknande styrmedel.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd att förorda att en generell avgift på CFC införs.

Enligt min mening är de åtgärder som föreslås av industrin inte tillräckliga. En kombination av olika styrmedel bör därför väljas. Utgångspunkten bör vara frivilliga åtaganden, kompletterade med tvingande föreskrifter som skall garantera att målen nås. Varje användningsområde bör regleras individuellt med användningsrestriktioner, förbud och krav på återvinning m. m., så att en reduktion av användning och utsläpp kan ske så snabbt och effektivt som möjligt med beaktande av de olika förutsättningar som råder inom olika användningsområden. Målet för arbetet måste vara att snarast avveckla användningen och utsläppen av CFC.

Det finns emellertid anledning att analysera varje användningsområde för sig när man skall välja styrmedel och avvecklingstakt. De åtgärder som kräver författningsstöd kan genomföras med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter samt ML. Med stöd av kemikalielagstiftningen kan erforderliga styrmedel utformas vad gäller hanteringen av CFC. Miljöskyddslagstiftningen bör användas i ökad utsträckning och en skärpning bör ske av beslutsmyndigheternas praxis vid ny- och omprövning samt tillsyn av verksamheter där CFC används. Naturvårdsverket bör också i egenskap av central tillsynsmyndighet meddela allmänna råd till ledning för de lokala tillsynsmyndigheterna.

Vid val av styrmedel och introduktion av alternativa produkter och processer måste en samlad bedömning göras av effekterna pä hälsa och miljö. I vissa fall kan detta leda till att CFC måste behållas under en kort övergångstid i avvaktan på acceptabla ersättningsmedel. Så är t. ex. fallet beträffande de ca 300 kemtvättar i Sverige som använder CFC 113 som tvättvätska. Det enda alternativet är för närvarande den tidigare använda tvättvälskan perklorcetylen. En återgång till användning av perkloretylen skulle emellertid vara olämplig från arbetsmiljö- och hälsoskyddssynpunkt. I avvaktan på att CFC 113 ersätts av en annan tvättvätska bör därför ansträngningarna inriktas på att under en övergångstid minimera utsläppen av CFC 113 vid resp. anläggning.

I det följande kommer jag att område för område redogöra för min syn på möjligheterna att ersätta CFC, och jag kommer också att ange de tidsramar som bör gälla för avvecklingen inom de olika användningsområdena.

Vid de överläggningar som jag har haft med industriförbundet och olika företrädare för stora CFC-användare har framkommit att en rad konstruktiva initiativ redan har tagits för att begränsa CFC-användningen och att man är beredd att gå vidare i denna del. Vid dessa överläggningar har grunden lagts för cen gemensam syn på möjligheterna att inom olika an- 185

vändningsområden åstadkomma realistiska avvecklingsprogram.

Jag vill också framhålla betydelsen av att kommunerna, landstingen och staten liksom enskilda företag i sin upphandling strävar efter att inte välja produkter som innehåller eller framställts med hjälp av CFC. Också i detta avseende har redan fattats flera miljömedvetna och framsynta beslut.

För att säkerställa ett snabbt och konsekvent avvecklingsprogram har jag för avsikt att föreslå regeringen att inom ramen för kemikalielagstiftningen meddela föreskrifter om användningen av CFC och haloner i en särskild förordning som kommer att omfatta de kemikalier som tas upp i Montrealprotokollet. Förordningen avses innehålla allmänna aktsamhetsregler samt förbud inom viss tid mot yrkesmässig användning i olika verksamheter av CFC. Vidare bör r.uvarande reglering av aerosolförpackningar kvarstå. Förordningen avses vidare ge möjligheter att i övrigt styra användningen inom olika områden. Slutligen bör förordningen för att motverka utsläpp av CFC också innehålla bemyndiganden för att myndigheterna skall kunna meddela föreskrifter i olika avseenden, bl. a. vad gäller kyloch värmeanläggningar och behörigheten att installera, reparera och underhålla sådana anläggningar. Överträdelser av förordningens bestämmelser bör medföra straffansvar.

Genom den reglering av CFC-användningen jag avser att föreslå säkerställs att avvecklingen sker på ett snabbt och effektivt sätt utan att någon enskild bransch eller några enskilda företag förfördelas. Jag förutser också att det kan finnas behov av att under en övergångstid medge vissa begränsade undantag. Jag vill emellertid redan här förutskicka att undantag bör få meddelas endast i mycket begränsad omfattning, t. ex. för aerosolförpackningar för medicinskt bruk. I den mån undantag medges bör det vara möjligt att ta ut s.k. dispensavgift.

Utöver den särskilda regleringen av användningen av CFC och haloner som jag ämnar föreslå gäller naturligtvis även i fortsättningen ML:s bestämmelser om förutsättningarna för bedrivandet av miljöfarlig verksamhet. Myndigheternas arbete med tillståndsprövning och tillsyn enligt denna lagstiftning är ett mycket viktigt instrument för att genomföra den avvecklingsplan jag nu föreslår. Jag förutsätter att myndigheterna vid sina beslut i tillsyns- och tillståndsärenden beaktar avvecklingsplanen. Givetvis bör myndigheterna härvid noga överväga eventuella möjligheter att för ett företag, utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, få till stånd en snabbare avveckling än vad som enligt avvecklingsplanen bör gälla för användningsområdet som helhet. Likaså bör myndigheterna ta till vara eventuella möjligheter till stegvisa reduceringar.

För några användningsområden måste CFC-användningen få fortgå ytterligare ett begränsat antal år. I dessa fall är det angeläget att användningen och utsläppen av CFC reduceras så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt även under avvecklingstiden. Sådana reduceringsåtgärder bör övervägas vid resp. anläggning där CFC används. De typer av åtgärder som aktualiseras kan innefatta exempelvis tätning för att hindra läckage, insamlings-. renings-, återvinnings- och destruktionsåtgärder, förbättrad skötsel, förbättrad maskinutrustning m. m.

För att få till stånd ett mera systematiskt arbete med dessa frågor och en 186

bättre samhällskontroll bör bilaga A till miljöskyddsförordningen

(1981:574) kompletteras med att tillstånds- resp. anmälningsplikt införs

eller utvidgas för vissa verksamheter där CFC används, som exempelvis

tillverkning av plastvaror, ytbehandling och kemtvättar. I fortsättningen

bör i princip all verksamhet där mer än 100 kg CFC eller sammanlagt mer än I ton övriga halogenerade klorfluorkarboner används per år vara till-

stånds- eller anmälningspliktig enligt ML. Tillståndsplikt bör härvid bl. a. i

princip gälla för verksamheter där mer än I ton CFC används per år.

Miljöskyddslagsystemet innebär emellertid att tillstånds- eller anmäl-

ningsskyldighet endast kommer att gälla nyanläggningar eller ändringar av

inrättningar eller deras användning. Icke tillstånds- eller anmälningsplikti-

ga verksamheter. där CFC används och som pågår vid ikraftträdandet, kan

man emellertid ingripa mot med stöd av ML:s tillsynsregler.

Pågående verksamheter, där CFC används och som redan har tillståndsprövats enligt miljöskyddslagstiftningen, bör i många fall kunna omprövas. Jag vill i detta sammanhang hänvisa tll de vidgade möjligheter till omprövning enligt ML som jag senare kommer att föreslå i avsnitt 10.

Jag vill också erinra om att Montrealprotokollet inte slutgiltigt fastslår vad som skall gälla under tiden fram till år 2000. Tvärtom ger protokollet

möjlighet till ändringar i reduktionstakten om detta skulle visa sig erforderligt. En snabb teknikutveckling kan ge tillgång till ersättningsämnen och

alternativa teknologier vid en tidigare tidpunkt än vad som nu kan förutses och därmed öppna möjligheter till cn snabbare avveckling. Om den alarmerande utvecklingen med en snabbt ökande nedbrytning av ozonskiktet över Antarktis fortsätter, uppkommer också behov av omedelbara övervä-

ganden om cen skärpning av den överenskomna avvecklingstakten för att slutmålet enligt protoköllet — nämligen en fullständig eliminering av användningen av CFC och haloner — skall uppnås snabbare. Jag avser att

kraftfullt verka för de skärpningar av avvecklingstakten som kan behövas.

De överläggningar som jag har hållit med företrädare för branschorgani-

sationer och stora CFC-användare visar att arbete pågår och initiativ har

tagits eller planeras inom olika användningsområden. Vi står emellertid

bara i början av ett mödosamt arbete, som måste bedrivas energiskt och systematiskt och som kräver en aktiv medverkan av alla berörda. En snabb nedskärning av användningen av CFC i ett högt teknologiskt utveck-

lat samhälle som Sverige går inte att genomföra utan att vissa omställnings-

problem uppkommer. Som jag redan har sagt kan det emellertid också mycket snart visa sig vara en fördel för den svenska industrin att ligga i den främsta linjen när det gäller utveckling och idrifttagande av ny teknik och framställning av alternativa produkter på detta område. Härigenom kan

också på sikt betydande konkurrensfördelar uppnås gentemot utländska konkurrenter. Flera svenska initiativ på detta område har redan rönt en

internationell uppmärksamhet.

6.5.1 Avvecklingsplanen i stort

Målet för säväl det nationella arbetet som det svenska agerandet i internationella sammanhang måste vara att användningen av ozonskiktsnedbry-

tande CFC och haloner skall minska i så snabb takt som möjligt. Det övergripande slutmålet måste vara en total avveckling av användningen av sädana kemikalier så snart som möjligt.

Jag anser det angeläget att en konkret avvecklingsplan för den svenska

användningen av CFC och haloner nu slås fast. En sådan plan behövs bl. a.

för att ge underlag för planering inom industrin och för arbetet vid de myndigheter som har ansvar för tillämpningen av kemikalielagstiftningen samt för tillståndsprövningen och tillsynen enligt miljöskyddslagstiftning-

en.

Genom att lägga fast en plan för avvecklingen av CFC-användningen i

Sverige stimulerar och bidrar vi videre till att motsvarande planer tas fram i andra länder. |

För att inte svenska produkter, framställda med hjälp av CFC, skall ersättas med motsvarande importerade produkter bör i princip importen av sådana produkter regleras parallellt rmed den svenska produktionen i de fall importen kan konkurrera och en reglering är möjlig. Jag avser därför att senare föreslå regeringen att ge kemikalieinspektionen och statens na-

turvårdsverk i uppdrag att — i samråd med kommerskollegium — klarlägga

behovet av och möjligheterna till en sådan reglering av importen inom ramen för Montrealprotokollets bestämmelser.

I det följande kommer jag att redovisa hur den svenska användningen av

CFC och ozonskiktsnedbrytande haloner bör avvecklas inom olika an-

vändningsområäden. Avvecklingsplanen innebär att förbrukningen av CFC

vid utgången av år 1990 kommer att ha reducerats med minst 2400 ton, dvs. ha halverats i förhållande till 1986 års nivå. Programmet innebär

vidare att den svenska förbrukningen av CFC i princip kommer att ha upphört senast vid utgången av år 1994 vid all nyproduktion av varor eller anläggningar som framställts med hjälp av CFC eller som innehåller CFC.

Slutligen innebär avvecklingsplanen att all förbrukning av ozonnedbrytande haloner skall upphöra snarast möjligt. Tidpunkten för denna avveckling bör läggas fast senast i samband med en allmän översyn av avvecklingsplanen som bör göras inom två år. En utgångspunkt för avvecklingsplanen är att ingen användning av CFC får tillkomma utanför de nio användningsområden som anges i det följan-: de. Vidare skall senast fr. o. m. år 1990 förbrukningen av CFC inom vart

och ett av de nio användningsområdena vara begränsad till högst 1986 års nivå, om inte ytterligare begränsningar anges i det följande.

Avvecklingsplanen avser användningen av de fullständigt halogenerade CFC-föreningar och haloner som anges I Annex A till Montreal-protokollet. I vissa fall kan sådana föreningar övergångsvis behöva ersättas av vissa ofullständigt halogenerade kolväten. framför allt HCFC 22, som även

de har en viss begränsad ozonskiktsnedbrytande potential av exempelvis storleksordningen 0.05 för HCEC 22 jämfört med CFC 11 och CEC 12 som 188

har en motsvarande potential på 1,0, dvs. 20 gånger större. Jag vill emellertid i detta sammanhang ånyo understryka att målsättningen bör vara att avveckla även användningen av ofullständigt halogenerade CFC-föreningar. Dessa frågor får bli föremål för ytterligare överväganden vid den översyn av avvecklingsplanen som bör ske senast inom två år och som jag kommer tillbaka till i det följande. Jag vill också understryka betydelsen av att vi med all kraft också verkar för att minimera användningen av andra ozonskiktsnedbrytande ämnen än CFC och haloner som främst metylkloroform och koltetraklorid. Jag vill i detta sammanhang också framhålla vikten av att CFC-användningen inte får ersättas av en användning av andra kemikalier som medför miljö- eller hälsorisker.

Den branschvisa avvecklingsplanen bygger på dagens förutsättningar, kunskaper och bedömningar när det gäller alternativ teknik, alternativa produkter, miljösituation m. m. Dessa förutsättningar kan givetvis komma att förändras — i första hand genom att teknik- och produktutvecklingen säväl i Sverige som I vår omvärld går snabbare än vad som nu kan förutses. Det kan heller inte uteslutas att utvecklingen av ny teknik och alternativa produkter inom något användningsområde går långsammare än vad som nu kan förutses. Tillkomsten av Montrealprotokollet i september 1987 har emellertid redan medfört en växande global marknad för alternativa pro-

dukter och kemikalier. Kunskaperna om miljösituationen kommer också

successivt att öka. Värdefulla erfarenheter kommer att vinnas inom ramen för den avveckling som nu inletts. Det är därför viktigt att den nu föreslagnå avvecklingsplanen följs upp och ses över inom två år. En sådan översyn bör även göras med utgångspunkt i den internationella utvecklingen på området. Jag avser att föreslå regeringen att ge statens naturvårdsverk i uppdrag alt i samråd med kemikalieinspektionen och statens industriverk vid utgången av år 1989 redovisa en sådan uppföljning av avvecklingsplanen samt lämna förslag till eventuella justeringar.

Avvecklingsplanen förutsätter ett betydande utvecklings- och omställningsarbete inom den svenska industrin. Jag har därför vid flera tillfällen överlagt :med bl.a. industriförbundet och olika branschorgan i samband med att förslaget utarbetats. Överläggningarna har präglats av öppenhet

och konstruktivitet. ”

Mot bakgrund av dessa överläggningar anser jag mig kunna förutsätta alt industriförbundet och berörda branschorgan aktivt och positivt kommer att medverka i det nu förestående arbetet. En sådan medverkan är mycket viktig inte minst när det gäller att sprida kunskap om utvecklingsarbete, få till stånd ändamålsenliga utbildningsinsatser, föreskrifter och branschnormer samt en korrekt och heltäckande rapportering av användning och utsläpp av CFC och haloner.

CFC-föreningar används i Sverige till många ändamål. Flera nya användningsområden har tillkommit under de senaste åren. Den svenska förbrukningen uppgick år 1986 till knappt 5000 ton enligt naturvårdsverkets uppskattning. Ingen tillverkning av CFC sker inom Sverige.

Avvecklingsplanen för CFC är indelad i nio användningsområden: steri-

lisering, sprayförpackningar, förpackningsmaterial, verkstadsindustri (rengöring). kemtvättar, mjuk skumplast, hård skumplast (extruderad po- 189

värmepumpar m. m.). Dessutom behandlas i planen frågan om avveckling av användningen av haloner.

De största användningsområdena för CFC, som vardera står för omkring en fjärdedel av den svenska totalanvändningen, avser köldmedier och tillverkning av hård skumplast av polyuretan. Användningen för tillverk-

ning av mjuk skumplast och för hård skumplast av extruderad polystyren svarar tillsammans likaså för mer än en fjärdedel av den svenska totalanvändningen. Vid flertalet tillämpningar avgår de CFC-föreningar som används direkt i

samband med produktionen. Vid andra användningar — framför allt tillverkning av hård skumplast och kyl- och värmeanläggningar — ingår

merparten av använd CFC i de färdiga produkterna. Sett i ett längre

tidsperspektiv kommer även dessa CFC-mängder att tillföras atmosfären om de inte återvinns eller destrueras när produkterna tas ur bruk. Förutom

att minska CFC-användningen i nyproduktion är det därför viktigt att ta till

vara och utveckla metoder och system för att ta om hand CFC vid t. ex.

skrotning av kylskåp.

Jag övergår nu till att för varje användningsområde ange en avvecklingsplan.

De. siffror som anges för användningen år 1986 grundas i huvudsak på

beräkningar av naturvårdsverket i november 1987. En mera detaljerad kartläggning av 1986 års förbrukning kommer att genomföras av verket under våren 1988.

6.5.2¶Sterilisering

Användningen år 1986 uppskattas till ca 50 ton.

CFC används för sterilisering endast i begränsad omfattning. Alternativa

processer för sterilisering är under mycket snabb utveckling.

Min bedömning är att användningen av CFC för sterilisering kan och bör

ha upphört senast vid årsskiftet 1988/89.

6.5.3¶Sprayförpackningar

Användningen år 1986 uppskattas til! ca 90 ton.

Användningen av CFC i sprayförpackningar stod i mitten av 1970-talet för halva CFC-användningen i Sverige. Användningen har sjunkit drastiskt

genom förbudet mot användning av fullständigt halogenerade CFC i aerosoltörpackningar. Utanför detta förbud faller dock bl.a. användningen av produkter som omfattas av speciallagstiftningarna när det gäller livsmedel

och läkemedel. Genom de ändringar som infördes i samband med antagandet av lagen (1985:426) om kemiska produkter kan regeringen numera

föreskriva att förbudet mot användning av CFC i sprayförpackningar ock-

så skall gälla produkter som faller under livsmedelslagen (1971:511) och läkemedelsförordningen (1962:701).

Vidare har vissa spravförpackningar som innehåller enbart CFC — alltså

inte bara CFC som drivmedel för att driva ut någon annan substans — fallit 190

utanför tillämpningsområdet för förbudet.

Det nu gällande användningsförbudet mot CFC i sprayförpackningar bör vidgas till att avse även de användningar jag nyss nämnt. Skulle starka behov föreligga för en fortsatt begränsad användning i vissa läkemedel bör undantag från förbudet kunna medges.

Min bedömning är att användningen av CFC i sprayförpackningar kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1988/89. Begränsade undantag kan behöva medges för användning i vissa läkemedel.

6.5.4 Förpackningsmaterial Användningen år 1986 uppskattas till ca 130 ton.

Fullständigt halogenerade CFC används för förpackningar av extruderad polystyren (CFC 12), av polyeten (CFC 12 och CFC 114) och av polyuretan (CEC 11).

Förpackningar som framställts med hjälp av CFC konkurrerar med och kan ersättas av andra produkter som framställts utan användning av CFC. såsom exempelvis bubbelfolie, oskummad polyeten, papp och wellpapp.

Min bedömning är att användningen av CFC i förpackningsmaterial kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1989/90.

6.5.5 Rengöring m. m. inom verkstadsindustrin Användningen år 1986 uppskattas till ca 350 ton.

Huvuddelen av CFC-användningen inom verkstadsindustrin avser rengöring av elektronisk utrustning, främst för att tvätta bort flussmedel och harts efter lödning av kretskort. Den växande produktionen av ytmonterade kretskort har lett till en ökande användning.

Både i USA och Sverige pågår utprovning av rengöringsteknik utan CFC, utveckling av flussmedel som inte behöver tvättas bort m. fl. projekt som skall göra CFC-användningen överflödig. Utvecklingen på området är mycket snabb.

Min bedömning är att användningen av CFC inom verkstadsindustrin kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1990/91.

6.5.6 Kemtvättar Användningen år 1986 uppskattas till ca 300 ton.

För kemtvätt används CFC 113. Ett snabbt förbud mot sådan användning skulle innebära att kemtvättarna måste behålla resp. gå över till användning av perkloretylen. Perkloretylen innebär stora problem från främst arbetsmiljösynpunkt men också för den yttre miljön. En sådan övergång till perkloretylen är därför inte önskvärd. Kemtvättarna bör därför ges en viss övergångstid. innan användningen av CFC måste upphöra.

Under övergångstiden är det angeläget att förbrukningen av CFC vid de enskilda tvättarna begränsas så långt det är möjligt. Sådan utsläppsreducering bör ske genom bl. a. installation av utrustning för torkkontroll. Stora förluster sker nu i samband med att kläderna tas våta ur maskinen. Vidare 191

bör bl. a. utrustningen för slutdestillation förbättras, läckor tätas, rostfritt

material införas samt utbildning anordnas. Åtgärder av detta slag — inbe-

gripet utfärdande av allmänna råd m.m. — bör så snart som möjligt initieras av tillsynsmyndigheterna i nära samarbete med branschen.

Min bedömning är att all användning av CFC i kemtvättar kan och bör

ha upphört senast vid årsskiftet 1994/95. Jag bedömer vidare att användningen inom kemtvättbranschen kan och bör hä minskats med ca 30 4. till - ca 210 ton per år, vid årsskiftet 199091 genom olika åtgärder av det slag jag nämnt tidigare.

6.5.7¶Mjuk skumplast

Användningen år 1986 uppskattas ti:l ca 650 ton. CFC används i huvudsak för framställning av lätta produkter (med lägre

volymvikt än 25 kg/m"). CFC-blåst mjuk skumplast används för madrasser, möbler, bilsäten. tvättlappar. emballage m. m. Tyngre produkter kan blåsas med koldioxid. Ibland kombineras tyngre och lättare produkter i

s.k. sandwichkonstruktioner. All CEC avgår vid tillverkningen. Avveckling av mjuka skumplastprodukter som är framställda med hjälp

av CFC kan ske dels genom ändrade produkter med en mindre andel lätta

kvaliteter, dels genom övergång till alternativa blåsmedel för de lätta kvaliteterna och dels, 1 vissa fall. genom utbyte mot andra produkter än sådana av mjuk skumplast. Min bedömning är att användningen av CFC för framställning av mjuk

skumplast kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1990/91.

6.5.8¶Hård skumplast, extruderad polystyren (XPS)

Användningen år 1986 uppskattas till ca 750 ton.

För framställning av produkter av extruderad polystyren (XPS) används

CFC 12. Endast ca 107: av använd CFC avgår vid tillverkningen. Resten

kan förväntas successivt avgå ur produkterna under en lång följd av år. Produkterna används främst för isolering av husgrunder, vägar och järnvä-

gar samt kring rörledningar. Användningen för vägar uppgår till ca 30 7 och för järnvägar till ca 207: av totalanvändningen av extruderad polystyren. Ca 70 Z av användningen avser användning ti eller i kontakt med jord. Mer än en tredjedel av den svenska produktionen av extruderad polysty-

ren exporteras.

Två betydande svenska användare av CFC-blåst XPS. vägverket och

SJ, har beslutat att avveckla sin användning av sådant isoleringsmatcrial. I

Norge pågår en liknande utveckling. Även andra stora användare som

kommunerna och landstingen har aviserat att de överväger att fatta liknan-

de beslut.

Isoleringsmaterialet extruderad polystyren har ett antal fördelar från

rent teknisk synpunkt, såsom bl.a. bög hållfasthet, låg fuktkänslighet och

god isoleringsförmåga. Det konkurrerar dock och kan ersättas med ett antal andra isoleringsmaterial som under läng tid funnits på marknaden och vars egenskaper är väl kända. Dessa produkter baseras i första hand på 192

fibermaterial som mineralull, glasull och stenull. Dessutom förekommer expanderad polystyren som blåses med vattenånga.

CFC-blåst XPS tillverkas vid två anläggningar i Sverige av två olika tillverkare. Anläggningarna är belägna i Skövde och Norrköping. Båda tillverkarna har anfört att en övergång till HCFC 22 eller andra blåsmedel är möjlig. De har dock redovisat olika bedömningar av hur snabbt detta kan ske. Hos den tillverkare som anser sig behöva längst tid — till år 1995 — sysselsätts drygt 30 personer vid XPS-tillverkningen vid en anläggning i Norrköping.

Min bedömning är att användningen av CFC i produkter av hård skumplast, framställda av extruderad polystyren, kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1990/91.

6.5.9 Hård skumplast, polyuretan Användningen år 1986 uppskattas till ca 1240 ton.

För framställning av produkter av hård skumplast av polyuretan används CFC 11. Huvuddelen av produkterna används för isolering i bl. a. väggpaneler, garageportar, ytterdörrar, husvagnar, mjölktankar, kyldiskar, fjärrvärmerör och kylskåp m. m. Återstoden används för konstruktionsdetaljer i bilinredningar m. m. Endast ca 1096 av använd CFC avgår vid tillverkningen. Resten kan förväntas successivt avgå ur produkterna under en lång följd av år.

En avveckling av CFC-användningen vid tillverkning av hård skumplast framställd av polyuretan innebär särskilda svårigheter när det gäller sådana produkter där polyuretan — som ett delmoment i tillverkningen av en produkt — skummas direkt på olika andra material. Skumningen medför möjligheter att integrera ledningar, minska plåttjocklekar, få produkterna täta m.m. Detta förfarande utnyttjas vid framställning av många slags produkter som kyl- och frysskåp, varmvattenberedare och fjärrvärmerör. Likaså innebär en avveckling särskilda svårigheter för bilindustrin när det gäller vissa delar eller konstruktionselement i bilarna. Sådana konstruktionselement är ofta — i sig eller som en del i ett annat element — av betydelse från säkerhetssynpunkt.

Utveckling av alternativ till användning av CFC pågår.

Min bedömning är att användningen av CFC i produkter av hård skumplast, framställda av polyuretan, helt kan och bör ha upphört senast vid årsskiftet 1994/95. För användningsområden utom dem där särskilda svårigheter föreligger enligt vad jag tidigare har anfört, nämligen inom bilindustrin och för särskilda isoleringsändamål, kan och bör användningen av CFC ha upphört senast vid årsskiftet 1990/91.

För att minska utsläppen av CFC till atmosfären bör vidare klarläggas möjligheterna att destruera CFC i samband med bl. a. skrotning av kylskåp med CFC-haltigt isoleringsmaterial. Jag avser därför föreslå regeringen att ge naturvårdsverket i uppdrag att dels genomföra fortsatta förbränningsförsök för att bedöma eventuella korrosionsrisker samt yttre och inre miljörisker, dels i nära samarbete med Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet samt berörda branschorgan och företag utreda kostna-

13 Riksdagen 19871/88. I samt. Nr 85

detta sammanhang bör även klarläggas förutsättningarna för omhändertagande av CFC-haltiga arbetsmedier vid skrotning av kyl- och frysskåp.

6.5.10 Arbetsmedier i kylanläggningar, värmepumpar m. m.

Användningen år 1986 uppskattas till ca 1240 ton.

Kyl-, värme- och klimatanläggningar med CFC-föreningar som arbets-

medium har cn vitt spridd användning från kylskåp och andra kylenheter i

hushåll, butiker, industrier, isbanor, fordon m. m. till värmepumpar och luftkonditioneringsaggregat av varierande storlek. CFC 12 är den vanligast förekommande CFC-föreningen.

En betydande del av användningen sker i samband med service och

reparation av befintliga anläggningar. Valet av arbetsmedium är nära kopp-

lat till anläggningens konstruktion och dimensionering när det gäller kompressorer, ventiler, rörledningar m. m. Det kan därför vara svårt att byta arbetsmedium i befintliga anläggningar.

Utvecklingsarbete pågår när det gäller att finna alternativ till använd-

ningen av CFC 12.

Min bedömning är att användningen av CFC som arbetsmedium i nya installationer av kyl-, värme- och klimatanläggningar kan och bör ha upphört senast vid ärsskiftet 1994/95. Efter denna tidpunkt bör det endast äterslå en mycket begränsad och successivt minskande användning av CFC vid service och reparation av befintliga anläggningar. -

Jag anser vidare att CFC-användringen inom detta område kan och bör

ha minskat med minst 25 24 till ca 900 ton vid årsskiftet 1990/91 och med

ytterligare minst 257 till ca 600 ton till årsskiftet 1992/93. Dessa minsk-

ningar bör kunna åstadkommas genom dels övergång till andra arbetsmedi-

er i vissa befintliga och — framför allt — nya anläggningar. dels övergång

till indirekta kylsystem som kräver 2n mindre mängd arbetsmedium, dels tätningar av läckage, dels bättre konstruktioner, underhåll och skötsel och

dels omhändertagande av arbetsmedium vid service, reparation och even-.

tuellt även skrotning i enlighet med vad jag tidigare anfört.

Inom naturvårdsverket utarbetas för närvarande förslag till föreskrifter

och råd för att åstadkomma angivna användnings- och utsläppsminskningar. Arbetet sker i nära samarbete med berörda branschorgan och innefattar

frågan om krav på särskild behörighet för den som installerar och reparerar kyl- och värmepumpsanläggningar.

6.5.11 Haloner Användningen är 1986 uppskattas till ca 200 ton.

Ozonskiktsnedbrytande haloner används för närvarande i begränsad utsträckning, främst som brandsläckningsmedel i vissa fasta anläggningar

och portabla brandsläckare. Användningen av sådana haloner och förut-

sättningarna för att övergå till andra brandsläckningsmedel utreds för närvarande genom naturvårdsverket i samarbete med Svenska brand-

skyddsföreningen. Inom kort komrmer dessutom en gemensam nordisk 194

utredning att påbörjas med syfte att utarbeta förslag till olika avvecklings-

åtgärder. :

Min bedömning är att användningen av halon 1211, 1301 och 2402 bör

upphöra så snart som möjligt. En snabb avveckling är synnerligen angelä-

gen med hänsyn till dessa ämnens stora ozonnedbrytande effekt. Jag avser ta ställning till frågan när en sådan avveckling kan och bör vara genomförd senast vid den översyn av avvecklingsplanen som skall ske inom två år.

6.6 Kostnader och resursbehov De ckonomiska konsekvenserna för olika företag och användare i samband med den nu föreslagna avvecklingsplanen kan för närvarande inte preciseras. Detta framgår såväl av naturvårdsverkets som industriförbundets

rapporter, förslag och yttranden. Inte heller har det varit möjligt att få fram

sådana mer preciserade och fullständiga uppgifter vid de överläggningar

jag har haft med industriförbundet, olika branschorgan och vissa stora användare. Jag vill dock understryka att de utvecklingskostnader som det

här blir fråga om inte från industrins eller användarnas sida har framhållits

som något hinder mot den planerade avvecklingen. Jag vill vidare framhälla att avvecklingsplanen har gjorts med beaktande av bl.a. möjligheterna till alternativ produktion och alternativa produkter inom resp. användningsområde. För de användningsområden där utveck-

lings- och omställningsproblemen är störst är därför avvecklingstiden också längst, i vissa fall upp till sju år. Härigenom möjliggörs en successiv omställning i planerade steg för resp. företag och användare.

I detta sammanhang är det också av stor betydelse att programmet för

den planerade avvecklingen är så konkret som möjligt och att avvecklingstidpunkter anges. Härigenom skapas förutsättningar för att berörda företag skall kunna göra en rationell och långsiktig ckonomisk planering av utvecklingsarbete, investeringar m. m.

I ett internationellt perspektiv bör på längre sikt den teknik- och pro-

duktutveckling som nu inleds kunna bli till stor fördel för svensk industri.

För att underlätta omställningsarbetet bör frisläppandet av investeringsfonder för miljöåtgärder kunna bli av stor betydelse. Likaså bör de olika former för statligt stöd som administreras av främst styrelsen för teknisk utveckling och naturvårdsverket kunna utnyttjas för teknisk utveckling

och forskning i detta sammanhang.

Mot denna bakgrund bedömer jag att avvecklingsplanen kommer att

kunna genomföras inom ramen för acceptabla kostnader för svenskt näringsliv och svensk industri, liksom för det svenska samhället i stort.

En fortsatt nedbrytning av ozonskiktet skulle innebära radikalt försämrade förutsättningar för biologisk produktion och för mänskligt liv. De begränsade kostnader för förebyggande åtgärder som nu uppstär för industrin och samhället måste ses i relation till de långt större umbäranden och

kostnader som senare skulle uppkomma om nedbrytningen av ozonskiktet skulle tillätas fortgå.

Arbetet vid olika berörda myndigheter för att genomföra den föreslagna avvecklingsplanen bör i princip kunna utföras inom ramen för dessa myn- 195 digheters ordinarie resurser.

kemikalieinspektionen ges i uppdrag att genomföra vissa utredningsarbeten, viss rådgivnings- och informat:onsverksamhet samt viss försöksverksamhet av engångskaraktär under det kommande budgetåret. För att så effektivt och snabbt som möjligt få till stånd och genomföra denna verk-

samhet bör särskilda medel till ett sammanlagt belopp av 2,9 milj.kr. för budgetåret 1988/89 ställas till dessa myndigheters förfogande. Jag återkom-

mer till detta vid min behandling av anslagsfrågorna.

7¶Miljöskador m. m.

Mina förslag i korthet:

e Från cen miljöskadeförsäkring skall skadelidande i vissa fall få

ersättning för miljöskador. e Bidrag till försäkringen skall betalas av dem som utövar miljöfar-

lig verksamhet.

e Den som har utövat miljöfarlig verksamhet är skyldig att vidta

återställningsåtgärder även sedan verksamheten har upphört.

e Naturvårdsverket får besluta om bidrag till återställning i vissa

fall när något ansvar inte kan krävas ut enligt ML.

7.1¶Utgångspunkter

Den tekniska och industriella utvecklingen i Sverige under det senaste århundradet bildar grunden för vårt nuvarande välstånd, men denna ut-

veckling har också haft negativa sidor. Bl. a. finns det risk för skador på liv

eller hälsa eller den omgivande miljön samt den ekologiska balansen i naturen till följd av kemiska ämnen eller substanser som sprids som förore-

ningar från miljöfarlig verksamhet. Sådana miljöproblem kräver åtgärder från samhällets sida. Omfattande åtgärder har, när det gäller att förebygga

skador, vidtagits inom ramen för prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet enligt ML. Ett viktigt led i det förebyggande miljöarbetet utgörs vidare av lagen (1985:426) om kemiska produkter som har till syfte att förebygga att skador på människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper. Sådana förebyggande åtgärder

är nödvändiga för att skydda hälsa och miljö. Om cen miljöskada likväl

uppkommer, bör åtgärder vidtas för att återställa det som har skadats och bereda de -skadelidande -skälig ekonomisk gottgörelse för förluster och lidande.

Enligt 5 § ML gäller bl. a. att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått som skäligen -kan fordras för att avhjälpa olägenheter. Detta innebär .att utövaren av-en miljöfarlig verksamhet i princip är skyldig att vidta skäliga återställningsåtgärder för att minska eller eliminera inträffade ska-

dor på ett mark- eller vattenområde. Krav på sådana åtgärder kan framstäl-

las av det allmänna samt — med vissa begränsningar — även av enskilda

sakägare. När det gäller att verkligen få återställningsåtgärder vidtagna kan det dock uppstå svårigheter att finna någon ansvarig som kan fås att

bekosta eller. genomföra åtgärden. Det kan exempelvis hända att det inte går att klargöra varifrån miljöskadan härrör eller att den som är skyldig att

vidta åtgärden saknar tillgångar att ersätta kostnaderna. När fråga är om direkta saneringsåtgärder för att minska risken för skador på miljön till

följd av t.ex. en deponering eller annat utsläpp av skadliga ämnen. kan

också i många fall ingripanden på grund av den. akuta skaderisken behöva 197

ske så snabbt att ansvarsförhållandena inte hinner klaras ut i förväg. När kostnaderna har förskotterats av allmänna medel, visar erfarenheten att samhällets möjligheter att i efterhand få ersättning för kostnaderna för den nödvändiga saneringen i vissa fall är små. De förhållanden som kom i dagen i samband med den s.k. ET Kemi-affären är cxempel på detta. Saneringen där har kommit att kosta samhället stora summor.

Gällande regler om ersättning för skador till följd av miljöfarlig verksamhet finns i miljöskadelagen (1986:225) som trädde i kraft den 1 juli 1986.

Miljöskadelagen är tillämplig när verksamhet på en fastighet orsakar skador i omgivningen genom olika former av vatten-. mark- och luftföroreningar, buller, skakningar eller andra liknande störningar. Lagen innebär att den som bedriver miljöfarlig verksamhet på en fastighet har fått ett ökat ansvar för skador som verksamheten medför. En utgångspunkt är att den som på en fastighet bedriver verksamhet som orsakar skador i omgivningen skall ersätta dessa även om han inte har orsakat skadan avsiktligt eller genom vårdslöshet (s.k. strikt ansvar). Detta strikta ansvar gäller även vid helt tillfälliga störningar, t.ex. enstaka gasutsläpp i luften. Dock görs i lagen vissa undantag för störningar som är av så vanligt slag att de rimligen måste tålas. Miljöskadelagen innehåller också särskilda regler om ersättning för vissa typer av skador som kan uppstå vid grävnings- och sprängningsarbeten. |

Rätten till ersättning enligt miljöskadelagen omfattar person- och sakskador. Lagen ger också rätt till ersättning för rena förmögenhetsskador som inte är bagatellartade. :

Skadeståndsansvaret enligt miljöskadelagen skall i första hand bäras av fastighetsägaren. Även nyttjanderättshavare eller andra som bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten kan bli ansvariga. Bostadshyresgäster har dock inte något strikt ansvar. Till kretsen av skadeståndsansvariga hör också de som i egen näringsverksamhet utför ett miljöfarligt arbete på en fastighet, s. k. entreprenörer.

Erfarenheterna av miljöskadefrågor visar att det är svårt att med full säkerhet fastställa att en viss miljöskada har orsakats av en viss störning. I miljöskadelagen har därför kravet på bevisning när det gäller sambandet mellan en störning och en skada lagts på en sådan nivå att det enligt lagen räcker att det föreligger ”övervägende sannolikhet” för ett sådant samband. Härigenom ökas möjligheterr.a för en skadelidande att få ersättning för en skada. Tvister om ersättning prövas av tingsrätt. Avser ersättningen skada på fastighet eller dylikt skall tvisten dock prövas av fastighetsdomstol, som i samband därmed också får pröva andra anspråk om det är lämpligt.

Även om skadeståndsreglerna vid :miljöskador har förbättrats genom miljöskadelagen, kan de visa sig otillräckliga som medel att lämna ersättning åt den som drabbas av en sådan skada exempelvis därför att det inte kan klargöras varifrån en skadlig förorening härrör. När en skada uppkommer först så småningom eller visar sig först senare — framför allt vid föroreningar av olika slag — finns det vidare risk för att skadeståndsanspråket kan vara preskriberat. Dessutom får man räkna med att en enskild skadeståndsskyldig i många fall varken har medel att betala skadorna eller 198

säkringar för närvarande ger ett knapphändigt skydd vid miljöskador.

Miljöskadefondutredningens förslag innebär att det när den skadelidan-

de i sådana fall som nu har nämnts inte kan få ersättning av någon som är

ansvarig för skadan ändå skapas möjligheter för den skadelidande att få ersättning för person- eller sakskador. Förslaget innebär också att det

skapas möjligheter att finansiera återställnings- eller saneringsåtgärder

som är angelägna från miljöskyddssynpunkt. Finansieringen av de ersätt-

ningar som enligt utredningens förslag skall betalas föreslås ske genom att en särskild miljöskadefond inrättas. Utredningens förslag är att fonden

byggs upp och försörjs finansiellt genom ett avgiftssystem. Vissa företag som bedriver miljöfarlig verksamhet föreslås bli skyldiga att betala avgifter

på särskilt miljöfarliga utsläpp. En särskild miljöskadenämnd skall enligt

utredningens förslag pröva frågor om utbetalning från fonden av ersättning

till enskilda. Återställnings- och saneringsåtgärder bör enligt utredningen beslutas av regeringen på framställning av statens naturvårdsverk.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att invända mot att det

införs möjligheter att få ersättning för sådana miljöskador för vilka rätt till ersättning föreligger enligt miljöskadelagen men där ersättning inte kan erhållas av någon som är ansvarig för skadan. De flesta remissinstanser instämmer också i att det finns ett behov av att återställnings- och sane-

ringsåtgärder kan vidtas. Flera påpekar dock det'angelägna i att noggranna

utredningar sker innan återställningsarbetet i ett enskilt fall sätts i gång.

Utredningens förslag när det gäller en miljöskadefond och finansieringen av fondens verksamhet har mött åtskillig kritik. De som är kritiska anser i

allmänhet att åtgärder för återställning och sanering bör finansieras genom att de medel som behövs tillförs över statsbudgeten. När det gäller ersättning till skadelidande anser åtskilliga remissinstanser att en försäkringslösning bör övervägas närmare.

För egen del anser jag det angeläget att skyddet mot miljöskador förstärks. I likhet med flera remissinstanser anser jag: därför att det för återställnings- och saneringsåtgärder, för vissa gamla skador där ewt personligt ansvar inte kan krävas ut och där behovet av skyndsamma insatser är stort för att förhindra svåra miljökonsekvenser, bör finnas möjlighet att finansiera sådana insatser över statsbudgeten.

Frågan om ersättning till skadelidande när ersättning inte kan erhållas av

någon som är ansvarig för skadan har kommit i ett något annorlunda läge nu jämfört med när utredningen lämnade sitt betänkande. Numera föreligger ett av Industriförbundet utarbetat förslag till miljöskadeförsäkring,

vilket har tagits emot positivt av försäkringsbranschen och företrädare för dem som bedriver miljöfarliga verksamheter. Många remissinstanser har

förordat en sådan försäkring framför en fondlösning. Enlit min mening kan

de skyddsintressen som bör beaktas tillgodoses lika väl i en försäkringslösning som i en fondlösning. För försäkringslösningen talar att den blir

enklare att administrera och finansiera. Jag anser därför att en försäkrings-

lösning i den föreslagna formen bör väljas. Om denna lösning inte utfaller

väl, får en försäkringslösning av ett mera traditionellt slag eller en fondlösning övervägas. 199

Vad jag nyss har anfört innebär at: en miljöskadefond inte bör inrättas. I

det följande förordar jag i stället att de syften som låg bakom fondförslaget skall tillgodoses på andra sätt. Det är också viktigt att ansvarsfrågorna när det gäller miljöskador blir

klarlagda. I detta avseende är ML något otydlig. Jag avser här ansvaret för

återställningsåtgärder efter det att en miljöfarlig verksamhet har upphört.

Enligt min mening bör lagen förtydligas på denna punkt.

I detta sammanhang vill jag också ta upp en annan fråga. Det gäller oljeskador, som har inträffat ull följd av verksamhet till sjöss vid anlägg-

ningar för utvinning av olja, utanför Sveriges territorialhav. Det finns inte någon internationell reglering av detta slags skador. Frågan om en sådan internationell överenskommelse har behandlats i skilda sammanhang, senast inom ramen för Helsingforskommissionens (HELCOM) verksamhet.

Där har på svenskt initiativ satts i gång ett arbete på att få till stånd en

internationell överenskommelse på området.

En annan fråga gäller skador som i samband med sjötransport av olja har

orsakats av okända skadeväållare. Frågan har senast behandlats av riksda-

gen i betänkandet LU 1986/87:24. Fiksdagen har där utgått från att regeringen noga överväger vilka möjligheter som står till buds att förbättra ersättningsmöjligheterna bl.a. i dessa fall och tar de initiativ som kan erfordras för att få till stånd en internationell reglering. Denna särskilda ersättningsfråga kräver ytterligare överväganden och något förslag läggs därför inte fram i detta sammanhang. Inom justitiedepartementet pågår

dock arbete på en departementsprormemoria i ämnet. Promemorian beräknas kunna läggas fram under innevarande vår.

7.2¶Ersättning till skadelidande

Mitt förslag: En kollektiv försäkring, miljöskadeförsäkringen, skall skapas. Från försäkringen skall lämnas ersättning till skadelidande

för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen

(1986:225), om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt den lagen men den som är ansvarig för skadan inte kan betala skadestån-

det eller rätten att kräva ut skadeståndet är preskriberad eller det

inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Miljöskadefondutredningens förslag: Utredningen föreslår att ersättning

till skadelidande i de fall som anges 1 mitt förslag betalas ur en miljöskadefond som finansieras med utsläppsrelaterade avgifter. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har lämnat förslaget till ersätt-

ning till skadelidande utan erinran när det gäller omfattningen av rätten till

ersättning. Det bör dock nämnas att fiskeristyrelsen uppger att det från styrelsens verksamhetsområde finns flera exempel på föroreningsskador

som drabbar enskilda fiskare, fiskerättsägare och fiskodlare. Oljeskador

vid nätfiske i havet är inte ovanliga och kan innebära betydande förluster

och olägenheter för enskilda fiskar2. Det är mycket positivt att sådana

skadefall kan ersättas med fondens medel. Att helt utesluta all ersättningsrätt för verksamheter som är beroende av nöjaktig vattenkvalité — och då alldeles speciellt fisket — finner fiskeristyrelsen inteacceptabelt. Att vissa begränsningar är nödvändiga säger sig självt. men enligt styrelsens mening leder det angivna undantaget till att lagen riskerar att bli uddlös. Förslaget om att ersättning inte ska utgå till näringsidkare för skada som har drabbat

hans näringsverksamhet, såvida ej särskilda skäl föreligger med hänsyn till

verksamhetens och skadans omfattning och omständigheterna i övrigt, måste enligt fiskeristyrelsens bestämda uppfattning förses med klara mo-

tivuttalanden i lagens förarbeten så att ingen tveksamhet skall råda om att fiskodlare och yrkesfiskare har rätt till ersättning vid skada på vattenområ-

de där de bedriver sin yrkesverksamhet.

Enligt försäkringsinspektionens mening bör i första hand en försäkrings-

lösning prövas innan man bygger upp en statlig organisation för hantering-

en av skadeståndsärenden på miljöområdet. För att miljöskadeskyddet

skall bli effektivt, är det nödvändigt att införa en obligatorisk försäkring, där varje företag som bedriver miljöfarlig verksamhet — oavsett verksam-

hetens omfattning — ansluts till försäkringen. Inspektionen förordar att överläggningar tas upp med försäkringsbranschen för att åstadkomma en ändamålsenlig försäkring. Försäkringsinspektionens uppfattning att en för-

säkringsform bör övervägas för framtida skadefall delas i huvudsak av statens industriverk, statskontoret, koncessionsnämnden för miljöskydd, Vattenfall, länsstyrelsen i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Försäkringsjuridiska föreningen och Miljöcentrum.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen och flertalet remissin-

stanser anser jag att den som har drabbats av en sådan miljöskada som avses I miljöskadelagen bör ha möjlighet att få ersättning för skadan även i

sådana fall då ersättningen inte kan erhållas av någon som är ansvarig för

skadan.

Utredningen föreslår att ersättningen i sådana fall skulle betalas från en fond, miljöskadefonden. I en bilaga till utredningens betänkande finns ett förslag till en försäkringslösning som ett alternativ till en fondlösning (se

betänkandet s. 301 f.). Ett avgörande skäl för utredningen att inte föreslå

en sådan försäkringslösning var alt den närmare utformningen av försäkringen inte var färdig när utredningen avslutades. Bl.a. fanns det inte

något åtagande från någon försäkingsgivare att svara för de förpliktelser som försäkringen föreslogs innehålla. Efter remisstidens utgång har det från Industriförbundet till miljö- och energidepartementet kommit in ytterligare ett förslag till en sådan försäkringslösning. Försäkringsbolagen

Trygg-Hansa och Skandia har gjort ett åtagande att fullgöra försäkrings-

givarens förpliktelser enligt det förslaget. Det framgår dessutom att man från industrins sida är införstädd med att de som bedriver miljöfarlig verksamhet i princip skall vara obligatoriskt anslutna till försäkringen och bidra till finansieringen av denna.

Sedan det numera föreligger ett färdigt förslag till försäkringslösning som ger skadelidande i princip samma skydd som den av utredningen

föreslagna miljöskadefonden skulle ha gett samt försäkringslösningen ger fördelar framför fondlösningen främst när det gäller finansiering, skadereglering och administration. anser jag att försäkringslösningen bör väljas.

Den föreslagna miljöskadeförsäkringen är en kollektiv försäkring. Den innehåller dels eu åtagande att utge ersättning för personskador vid miljöskada, dels ett åtagande att utge ersättning för sakskador vid miljöskada. De åtaganden som har presenterats av försäkringsbolagen Trygg-Hansa

och Skandia har följande innehåll:

1 Personskada

$I1

Ersättning enligt detta åtagande utgår för sådan i Sverige inträffad personskada som avses i miljöskadelagen (SFS 1986:225).

$2 Om nägon på grund av lag eller avtal är ansvarig för skadan åligger det den skadelidande att utkräva ersättningen av denne. Endast om det kan göras sannolikt att ersättningen inte kan utfäs av den ansvarige betalas ersättning enligt detta åtagande.

$3

Skadan ersätts ej om den har orsakats — av motorfordons-, Järnvägs- eller flygtrafik eller sjöfart, eller

— i samband med den skadades förvärvsarbete, eller — genom luft- eller vattenförorening som är allmänt förekommande och som ej har sin orsak i en lokal miljöpåverkan.

Skada ersätts ej heller om den skadade till följd av skadan ej har

— sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre tid än 14

dagar, eller

— i annat fall tillfogats motsvarande nedsättning av kroppsfunktionerna under längre tid än 14 dagar, eller

— tillfogats stadigvarande men som zj är utan betydelse. eller — om den skadade har avlidit.

Utan hinder av första stycket utgår skälig ersättning för kostnader och inkomstförlust i samband med behandling av skada i den mån kostnaderna

och inkomstförlusterna sammanlagt överstiger 500 kronor efter avräkning

enligt 4.6.

34 Ersättning för skada bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) i den mån ej annat föreskrivs i det följande.

4.1¶Ersättning för sveda och värk och för lyte eller annat stadigvarande men

utgår som engångsbelopp och beräknas enligt tabeller som fogas till detta åtagande (bilagorna I och 2 — ej med här).

4,2 Ersättning utgår för olägenheter i övrigt som avses i 5 kap I $ första

stycket 3 skadeståndslagen, om den skadade trots att han har invalidiserats

på grund av skadan kan återgå i arbete och

— den medicinska invaliditetsgraden uppgår till högst 15, eller — den skadade begär att få ersättning för olägenheter i övrigt i stället för

ersättning för framtida inkomstförlust enligt 4.4.

Ersättning för olägenheter i övrigt utgår som förhöjning av ersättningen tör lyte eller annat stadigvarande men enligt vad som anges i följande

uppställning | 202

Medicinsk Förhöjning av ersättningen invaliditetsgrad = för lyte eller annat men — Högst 1056 Högst 1/2 ersättningsbelopp vid

tillämplig invaliditetsgrad — Högst 2074 Högst I ersättningshbelopp vid

tillämplig invaliditetsgrad — Högst 304 Högst 1 1/2 ersättningsbelopp vid

tillämplig invaliditetsgrad — Över 30ZX Högst I 1/2 ersättningsbelopp vid invaliditetsgraden

43 Ersättning för framtida kostnader ingår i ersättningen för lyte eller annat stadigvarande men enligt 4.1 eller i ersättningen för olägenheter i övrigt enligt 4.2. Kan större framtida kostnader väntas uppkomma, lämnas dock särskild ersättning i form av livränta.

4.4 Ersättning utgår för framtida inkomstförlust, om den skadade har invalidiserats på grund av skadan och den medicinska invaliditetsgraden överstiger 1592. Kan den skadade återgå i arbete utgår ersättningen dock i stället i form av ersättning för olägenheter i övrigt enligt 4.2, om den skadade begär det. |

Ersättning för framtida inkomstförlust fastställs i form av — livränta, om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades

försörjning och särskilda skäl inte talar mot livränta, > engångsbelopp. om den årliga inkomstförlusten kan antagas komma att

understiga 1056, > livränta eller engångsbelopp i övriga fall enligt den skadades egen begä-

ran. :

4,5 Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

4.6 Vid bestämmande av ersättning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den män ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.

4.7 Ersättning utgår inte för förlust som kan uppstå om skadeutredning eller utbetalning av ersättning fördröjs på grund av krig, krigsliknande händelser. inbördeskrig. revolution eller uppror eller på grund av myndighetsåtgärd, strejk, lockout, blockad eller annan liknande händelse.

$5 bo . Ersättningen enligt detta åtagande utges av försäkringsgivaren och får i sin helhet återkrävas av den som enligt miljöskadelagen eller på annan grund är ansvarig för skadan.

$6 | Ansvaret för skada enligt detta åtagande är begränsat till 3 milj. kr. för varje skadad person. inräknat värdet för livränta kapitaliserad enligt försäkringsmässiga grunder. För skador som anmäls till försäkringsgivaren

under ett och samma försäkringsår är ansvaret begränsat till 150 milj. kr. vare sig skadan eller skadorna utgör person- eller sakskada. För skador som beror av samma slags skadlig inverkan eller störning (serieskada) är ansvaret dessutom begränsat till 100 milj. kr. oavsett under vilket försäk-

ringsår de anmälts. Sådana skador skall hänföras till det försäkringsår då den första skadan anmäldes.

$7

Förslår belopp som anges i $6 inte "ill gottgörelse åt dem som har rätt till ersättning ur beloppen, nedsätts deras ersättningar med samma kvotdel för

var och en. Kan befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan den nämnd som avses i $ 10 bestämma att ersättningen tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

$8

Ansvaret enligt detta åtagande skell täckas av en kollektiv försäkring. Anmälan om skada skall göras till försäkringsgivaren som utger ersättning-

en.

$9

Den som vill kräva ersättning för skada enligt detta åtagande får ej anmäla skadan celler framställa krav om ersättning sedan mer än tre år förflutit från

det att skadan inträffat. Skada anses ha inträffat då den som led skada först blev medveten om att skada uppkommit eller att omedelbar risk för skada förelåg. Om detta ersättningsåtagande skulle upphöra att gälla får skada som

skall anses ha inträffat under försäkringstiden ej heller anmälas celler krav

framställas sedan mer än tre år förflutit från den tidpunkt då åtagandet

upphörde. Sådan skada som enligt $ 5 ej skall anses utgöra serieskada skall

hänföras till det sista försäkringsäret.

$ 10

Principiella eller tvistiga skadeersättningsfall skall på begäran av den skadelidande, försäkringsgivaren eller försäkringstagaren underställas en sär-

skilt tillsatt nämnd för utlåtande.

Nämnden består av 6 ledamöter. Regeringen utser ordförande samt 2

andra ledamöter, av vilka en företräder medicinsk sakkunskap och en

representerar de skadelidandes intresse. Försäkringsgivaren utser 1 ledamot. Övriga 2 ledamöter skall företräda dem som betalar bidrag till miljö-

skadeförsäkringen. Ordföranden har utslagsröst.

Arbetsordningen för skadenämnden fastställs av regeringen efter förslag

av försäkringstagaren I samräd med försäkringsgivaren.

& I Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt lagen (1982: 145) om skiljemän. Om någon av de av parterna utsedda

skiljemännen så begär, utses den tredje skiljemannen av regeringen. Om en skiljeman så begär skall skiljenämnden till sig kalla en i medicin-

ska frågor sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig.

Skiljemannaförhandlingarna skall om inte särskilda skäl föreligger grundas på skriftlig dokumentation.

Om skadelidande haft skälig anledning att få tvisten prövad svarar försäkringsgivaren för ersättningen till skiljemännen.

Avgörande av skiljemän enligt $ 10 får påkallas endast om skadenämnden dessförinnan har avgett utlåtande i ersättningsärendet enligt $9. Önskar någondera parten åberopa nya omständigheter eller ny utredning som inte prövats av försäkringsgivaren eller skadenämnden skall ärendet remitteras till skadenämnden för förnyat yttrande.

Den skadelidande får inte begära utlåtande av skadenämnden senare än ett år från det att han fick del av försäkringsgivarens besked med anledning av hans ersättningskrav.

Den skadelidande får inte påkalla avgörande av skiljemän senare än sex månader från det att han fick del av försäkringsgivarens slutliga besked i ersättningsärendet med anledning av skadenämndens utlåtande.

$13 Detta åtagande träder i kraft den I juli 1989.

2 Sakskada $1 Ersättning enligt detta åtagande utgår för sådan i Sverige inträffad sakskada som avses i miljöskadelagen (1986:225) för vilken fysisk person skulle ha ägt rätt till skadestånd enligt samma lag när skadevållaren är insolvent och inte kan förmås att utan dröjsmål betala skadan, när skadevållaren ej kan identifieras eller när rätten till ersättning enligt miljöskadelagen skulle ha varit preskriberad.

Ersättning utgår dock inte till näringsidkare för skada som drabbat hans näringsverksamhet, såvida det ej är fråga om mindre enskild företagare för vilken skadan får särskilt svåra ekonomiska följder.

$2 Om någon på grund av lag eller avtal är ansvarig för skadan åligger det den skadlidande att utkräva ersättningen av denne. Endast om det kan göras sannolikt att ersättningen inte kan utfås av den ansvarige betalas ersättning enligt detta åtagande.

$3 Ersättning utgår ej för skada som orsakats — genom ändring av grundvattennivån, som drabbat annan än ägare av en-

eller tvåfamiljshus — av motorfordons- järn vägs- eller flygtrafik eller sjöfart eller — av förorening av grund- eller ytvatten genom jordbruksverksamhet eller — genom luft- eller annan vattenförorening som är allmänt förekommande

och som ej har sin orsak i en lokal miljöpåverkan.

Rätt till inlösen enligt $ 11 i miljöskadelagen föreligger ej.

$4 Ersättning för skada enligt detta åtagande lämnas med avdrag för ett belopp om 1000kr. vid skada på lös egendom och 5 000 kr. vid skada på fast egendom.

$5 Ersättningen enligt detta åtagande utges av försäkringsgivaren och får i sin helhet återkrävas av den som enligt miljöskadelagen eller på annan grund är ansvarig för skadan.

$6 Ansvaret enligt detta åtagande är för varje skada begränsat till 50 milj. kr. Skada skall hänföras till det försäkringsår då anmälan om därom först gjordes. För skador som skall hänföras till ett och samma försäkringsår är ansvaret begränsat till 150 milj. kr. vare sig skada avser person- eller sakskada. (Total begränsning avseende åtagande att utge ersättning för miljöskada för personskada och sakskada.)

För skador som orsakats av samma slags skadlig inverkan eller störning är ansvaret, oavsett var de uppkommer eller under vilket år de anmäls, dessutom begränsat till 50 milj. kr. Sådana skador skall hänföras till den tidpunkt då den första skadan anmäldes till försäkringsgivaren.

7 Förslår belopp som anges i $ 6 inte till gottgörelse åt dem som har rätt till ersättning ur beloppen, nedsätts deras ersättningar med samma kvotdel för var och en. Kan befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan den nämnd som avses i & 9 bestämma att ersättningen tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

$8 Den som vill kräva ersättning för skada enligt detta åtagande får ej anmäla skadan celler framställa krav om ersättning sedan mer än tre år förflutit från det att skadan inträffat. Skada anses ha inträffat då den som led skada först blev medveten om att skada uppkommit eller att omedelbar risk för skada törelåg.

Om detta ersättningsåtagande skulle upphöra att gälla får skada som skall anses ha inträffat under försäkringstiden ej heller anmälas eller krav framställas sedan mer än tre år förflutit från den tidpunkt då åtagandet upphörde. Sådan skada som enligt $6 ej skall anses utgöra serieskada skall hänföras till det sista försäkringsåret.

Ansvaret enligt detta åtagande skall täckas av en kollektiv försäkring. Anmälan om skada skall göras till försäkringsgivaren som utger ersättningen.

$9 Principiella eller tvistiga skadecersättningsfall skall på begäran av den skadelidande, försäkringsgivaren eller försäkringstagaren underställas en särskilt tillsatt nämnd för utlåtande.

Nämnden består av 6 ledamöter. Regeringen utser ordförande samt 2 andra ledamöter, varav en representerar de skadelidandes intresse. Försäkringsgivaren utser I ledamot. Övriga 2 ledamöter skall företräda dem som betalar bidrag till miljöskadeförsäkringen. Ordföranden har utslagsröst.

Arbetsordningen för skadenämnden fastställs av regeringen efter förslag av försäkringstagaren i samråd med försäkringsgivaren.

$ 10 Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt lagen (1982:145) om skiljemän. Om någon av de av parterna utsedda skiljemännen så begär, utses den tredje skiljemannen av regeringen.

Skiljemannaförhandlingarna skall om inte särskilda skäl föreligger grundas på skriftlig dokumentation.

Om skadelidande haft skälig anledning att få tvisten prövad svarar försäkringsgivaren för ersättningen till skiljemännen.

$ 11

Avgörande av skiljemän enligt $ 10 får påkallas endast om skadenämnden

dessförinnan har avgett utlågande i ersättningsärendet enligt 8 9. Önskar någondera parten åberopa nya omständigheter eller ny utredning som inte prövats av försäkringsgivaren eller skadenämnden skall ärendet remitteras till skadenämnden för förnyat yttrande.

Den skadelidande får inte begära utlåtande av skadenämnden senare än

ett år från det att han fick del av försäkringsgivarens besked med anledning

av hans ersättningskrav.

Den skadelidande får inte påkalla avgörande av skiljemän senare än sex

månader från det att han fick del av försäkringsgivarens slutliga besked i ersättningsärendet med anledning av skadenämndens utlåtande.

$12 Detta åtagande träder i kraft den 1 juli 1989. Skada vars orsak står att finna

i miljöpåverkan eller annan störning som huvudsakligen är att hänföra till tid före den 1 juli 1989 ersätts ej.

Med utgångspunkt i det nu redovisade förslaget till försäkringslösning har det förekommit överläggningar mellan företrädare för regeringskanslict och berörda intressenter. .

Sammanfattningsvis kan resultatet av dessa överläggningar sägas ge vid handen att det finns ett brett stöd för den föreslagna försäkringslösningen. Överläggningarna har resulterat i att ett konsortium skall bildas av försäkringsbolagen Skandia, Trygg-Hansa och eventuellt Folksam, Länsförsäkringar och Wasa samt att detta konsortium i egenskap av försäkringsgivare skall svara för de förpliktelser som miljöskadeförsäkringen innehåller.

Enligt min mening bör de villkor som den föreslagna försäkringen inne-

håller tills vidare kunna godtas med undantag för $ 6 i de båda åtagandena. Det vore önskvärt om de maximala ersättningsnivåerna i de båda åtagandena kunde höjas något. Det vore vidare mest lämpligt om en tvistig fråga kunde föras till domstol från den föreslagna skadenämnden. Förhandlingar

i dessa frågor pågår med det blivande försäkringskonsortiet.

För att statsmakterna skall kunna ha kontroll över utvecklingen av försäkringsvillkoren bör dessa godkännas av regeringen.

I lag bör dessutom anges de grundläggande förutsättningarna för en utbetalning av försäkringsersättning, nämligen att ersättning, på sätt som närmare anges i försäkvingsvillkoren, skall utbetalas för persen- eller sak-

skada som avses i miljöskadelagen, om det finns rätt till skadestånd enligt

den lagen men den skadelidande inte kan få ut skadeståndet av den som är ansvarig för skadan eller rätten att kräva ut skadeståndet är preskriberad eller det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Som jag har nämnt i avsnitt 7.1 kommer den av fiskeristyrelsen berörda

frågan om oljeskador till sjöss att bli föremål för en särskild utredning i den

mån det rör sig om transportskador.

Till frågan om skyldighet för den som bedriver miljöfarlig verksamhet att vara ansluten till försäkringssystemet återkommer jag när jag behandlar

frågan om finansieringen av ersättningen till skadelidande vid miljöskada.

Mitt förslag: Den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vara skyldig att betala bidrag till miljöskadeförsäkringen. Bidragen betalas med belopp som skall godkännas av regeringen. Vid utebliven

betalning får tillsynsmyndigheten meddela vitesföreläggande.

Miljöskadefondutredningens förslag: Utredningen föreslår ett system

med utsläppsrelaterade avgifter samt att de medel som tillfaller staten i

miljöskyddsavgift skall tillföras miljöskadefonden och användas för återställning och för ersättning till skadelidande.

Remissinstanserna: De som lämnat utredningens finansieringsförslag utan några allvarliga invändningar är riksgäldskontoret, kammarkollegiet, naturvårdsverket, kammarrätten i Jönköping och Landstingsförbundet. Ett utsläppsrelaterat avgiftssystem för föreslagna parametrar bör enligt naturvårdsverket kunna tillfredsställa rimliga rättssäkerhetskrav med det mät- och kontrollsystem som finns i dag. Det fortgår dessutom ett ständigt arbete med alt ta fram förbättrade mätmetoder och att kvalitetssäkra

miljödata. På lite sikt bör det därför vara möjligt att avgiftsbelägga ytterli-

gare utsläppsparametrar. Skilda rättviseaspekter har diskuterats i anslut-

ning till det föreslagna finansicringssystemet. Det har bl. a. framhållits att det är oacceptabelt att dagens förorenare skall behöva vara med och betala för återställningsåtgärder till följd av miljöfarlig verksamhet i gången tid. Mot detta kan invändas att samhället på olika sätt tar på sig kostnaderna

för den belastning på miljön som företagens utsläpp innebär. De utsläpp som sker kan därför sägas vara gratis för företagen. Mot den bakgrunden anser verket att invändningarna från rättsvisesynpunkt inte väger särskilt tungt när det gäller att komma till rätta med sådana allvarliga problem som fonden är tänkt att lösa.

I allmänhet har dock remissinstanserna ett flertal invändningar mot det föreslagna avgiftssystemet. Riksskatteverket påpekar att ingen del av in-

täkterna från avgiften återförs till dem som utövar den verksamhet som

skall avgiftsbeläggas. Inte heller kan ett specificerat vederlag anses utgå för avgiften. Enligt verkets mening är den att anse som en punktskatt.

Fiskeristyrelsen förordar en fast årlig avgift som utgår med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Oavsett vilken finansieringsform som

man slutligt väljer får miljöavgifter inte ses som något slags ”godkännande” från samhällets sida av fortsatta miljöskadliga utsläpp. Målet måste

alltjämt vara att åstadkomma en kraftig minskning av dagens och framti-

dens utsläpp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att avgiftssystemet bör omarbetas

så att det verkligen återspeglar de miljöproblem som det är angeläget att

lösa för att förhindra framtida miljöskada. I annat fall är miljövinsten så liten att den inte kan motivera det betydande merarbete som ett sådant avgiftssystem innebär för tillsynsmyndigheterna.

Från industripolitiska utgångpunkter ställer statens industriverk sig ytterst tveksamt till att generellt finansiera återställningsåtgärderna med

avgifter som belastar dagens verksamheter. En skattefinansiering på det sätt som tillämpas för kalkning mot försurning tillgodoser bättre kraven på rättvisa och konkurrensneutralitet. Liknande synpunkter framförs av Vattenfall, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Sveriges Kemiska industrikontor.

Försäkringsinspektionen framhåller att införandet av ett avgiftssystem, i enlighet med utredningsförslaget, kommer att medföra en väsentlig belastning för vissa tillståndsprövade företag som dessa företag inte hade anled-

ning att räkna med vid tillståndsprövningen. Strålskyddsinstitutet påpekar

att det är olämpligt om själva instrumentet utsläppsrelaterad avgift används fel. Tyvärr är det precis vad som föreslås i utredningen. Avgifterna

måste nämligen i utredningens fondmodell höjas om miljöskyddsarbetet

lyckas väl och de totala utsläppen minskar. Svea hovrätt anser att fonden i åtskilliga fall kommer att tas i anspråk för skador som inte kan hänföras till någon av de parametrar som skall avgiftsbeläggas. Beträffande sådan verksamhet som redan har tillstånd till vissa utsläpp innebär avgiften en pålaga

som inte kunde medräknas vid tillståndsprövningen och som alltså i efter-

hand ändrar förutsättningarna för tillståndet och värdet av det. Utredning-

en har inte redovisat hur detta låter sig förenas med krav på rättssäkerhet

och skälighet. Härtill kan anmärkas att utredningen om en miljöskadefond har ett begränsat syfte och att frågan om användande av styrmedel i

miljöpolitiken, däribland avgifter på miljöfarliga utsläpp, lämpligen bör

avgöras I ett större sammanhang. Hovrätten vill understryka att det vikti-

gaste sättet att åstadkomma en förbättrad miljö är att de villkor som

uppställs för att få utöva viss verksamhet är ändamålsenligt utformade och att dessa villkor skärps om förhållandena påkallar det. Svenska kommun-

förbundet framhåller att miljöskadefondens medel är avsedda att användas

för att återställa skador där den ansvarige inte kan spåras, där ansvaret inte kan klarläggas eller där denansvarige saknar ekonomiska möjligheter att fullgöra sina skyldigheter. För kommunernas del torde det relativt lätt gå att fastställa om skyldighet till återställningsåtgärder enligt miljöskyddslagen föreligger eller ej. Kommunerna får också antas ha sådana ekonomiska resurser att de kan fullgöra sina skyldigheter i fråga om äåterställningsoch saneringsåtgärder. Inte heller sävitt avser nyare skador finns det därför anledning att kommunerna bidrar till att finansiera en fond. Beträffande finansiering av återställning av äldre miljöskador anser förbundet att

sådana åtgärder bör finansieras av staten i de fall där skadevållaren är okänd eller där den ansvarige kan spåras men är insolvent.

Utredningen har enligt Sveriges industriförbund med förslaget om en utsläppsavgift introducerat ett helt nytt instrument i miljöpolitiken. Frågan om utsläppsavgifter som komplement eller alternativ till de administrativa styrmedlen är av sådan grundläggande betydelse för miljöpolitiken att den bör behandlas i samband med en eventuell översyn av styrsystemet på

miljöområdet i dess helhet och inte i samband med frågan om finansiering av vissa miljöåtgärder.

LRF anser det nödvändigt att en försäkringslösning kompletteras med ett i lag inskrivet krav på obligatorium. Förbundet gör bedömningen att tidigare exempel på obligatoriska ansvarighetsförsäkringar, t. ex. trafikför- 209

14 Riksdagen 198788. 1 saml. Nr 85

säkringen och mäklaransvarsförsäkrtingen, inte kan jämföras med den alternativt föreslagna försäkringslösningen. Den miljöskadeförsäkring som nu presenterats som alternativ till en statlig fond vad gäller ersättning till

skadelidande skulle bli'unik på så sätt att den endast skulle omfatta fall

med okända eller där insolvens föreligger m.m. utan att också vara en vanlig ansvarighetstförsäkring. En obligatorisk försäkring framstår heller inte utan vidare som ett bättre alternativ än en statlig fond, när så många

vitt skilda intressen och verksamketer skall inordnas i en och samma

försäkringslösning. Förbundet biträder utredningens förslag till utsläppsrelaterade avgifter.

Folksam framhåller att det ringa intresset hos de möjliga skadevållarna

att teckna försäkring är ett problem. Ett annat problem är att återförsäkringskapacitet inte kommer att finnas tillgänglig vid en mera omfattande utbredning av försäkringstormen. Enligt Folksam bör det vara möjligt att

försöka lösa problemen genom att man på den svenska marknaden ästadkommer en försäkringspool för miljöriskerna, med alla berörda försäkringsbolag som medlemmar. För företag med miljöfarlig verksamhet enligt

MF bör försäkringen vara obligatorisk. Att ett kontrollsystem är möjligt att

bygga upp visar försäkringsförslaget i betänkandet. Förebild finns inom trafikförsäkringen där den gemensamma ”fonden” för skador av okända

eller oförsäkrade fordon är Trafikförsäkringsföreningen. vars verksamhet bärs upp av alla dem som har sina fordon försäkrade. Med lämpliga

begränsningar borde ett liknande system kunna accepteras för miljöskadorna. Detta förutsätter dock art ett nära samarbete i dessa frågor etableras mellan försäkringsbolagen och att ett försäkringskollektuv för miljöansvarsförsäkringen på obligatorisk grund kan byggas upp inom rimlig tid.

Det förslag till försäkringsalternativ som diskuterats inom utredningen

kan enlig! LÖ vara en smidig lösning, men bör ändå avstyrkas. Om försäkringen görs frivillig riskerar avsatta resurser att bli otillräckliga. Den skisserade uppbyggnaden, med premicklasser bl. a. efter antal anställda, stimulcerar knappast till att minska utsläppen. Risk finns sannolikt också för segdragna försäkringsprocesser. Försäkringsförslaget omfattar dessutom inte åtgärder för gamla miljöskador och utgör därmed inte ett godtagbart alternativ. Det är enligt LO viktigt att lagstiftaren uttalar att ett avgifts-

system med syfte att skydda den yttre miljön inte får medverka till ökad belastning i arbetsmiljön.

Skälen för mitt förslag: Utredningens förslag till ett avgiftssystem har bemötts med en betydande kritik från remissinstanserna. Ett grundläggande krav är att den som förorsakar en förorening skall ha det ekonomiska ansvaret för att föroreningen i miljön blir undanröjd. Det avgiltssystem som utredningen har föreslagit ligger i linje med denna princip. De invändningar som av remissinstanserna hur framförts mot utredningens förslag har dock en sådan tyngd att det enligt min mening inte föreligger förutsättningar för att genomföra utredningens finansieringsförslag. Mitt ställningstagande i denna finansieringsfråga innebär emellertid inte att jag utesluter att utsläppsrelaterade avgifter kan komma i fråga i andra sammanhang som styrmedel.

När det gäller kostnader för återställningsåtgärder efter äldre skador är 210

hands att se dem som kostnader som samhällsmedborgarna tillsammans bör svara för. Ett återställande av skadad miljö medför nytta såväl för den allmänna hälso- och miljövården som för enskilda. Nyttan kan bestå exem-

pelvis i förbättrade sanitära förhållanden eller i ökade möjligheter till rekreation och friluftsliv. Skadorna har huvudsakligen uppstått vid en tid, då man på grund av otillräckliga kunskaper om utsläppens långsiktiga

verkningar samt bristfällig teknik allmänt accepterade att kommunala och industriella utsläpp m.m. ledde till omfattande skador i miljön. Jag har därför funnit att skattemedel bör reserveras för återställnings- och sane-

ringsåtgärder beträffande vissa äldre skador, som skulle leda till mycket svåra miljökonsekvenser om några åtgärder inte vidtogs. Jag redogör för

mina överväganden i fråga om behovet och inriktningen av återställningsoch saneringsåtgärder i avsnitt 7.4.

Kostnader för sådana skador på miljön som drabbar enskilda skadeli-

dande och som inte kan bli ersatta med tillämpning av miljöskadelagen bör däremot i princip betalas av dem som utövar miljöfarlig verksamhet. Jag har nyss redovisat remissinstansernas inställning. De argument som förts fram mot ett utsläppsrelaterat avgiftssystem i detta sammanhang är som jag nyss har nämnt i stor utsträckning värda att beakta. I stället bör de som

bedriver miljöfarlig verksamhet gemensamt bidra till den miljöskadeförsäkring som jag har förordat i avsnitt 7.2. Som påpekats av flera remissinstanser krävs att en miljöskadeförsäkring

görs obligatorisk. Jag anser att det bör vara obligatoriskt för den som bedriver anmälnings- eller tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet att beta-

la bidrag till miljöskadeförsäkringen. Föreskrifterna om anmälnings- och

tillståndsplikt enligt ML har dock delvis ett annat syfte än att vara underlag för miljöskadeförsäkringen. Det bör därför för vissa verksamheter vara möjligt för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att bidra till försäkringen.

Flera remissinstanser med anknytning till kommunal verksamhet har redovisat en negativ attityd till en kommunal medverkan till finansiering av ersättningar till skadelidande. För egen del anser jag att kommuner som bedriver miljöfarlig verksamhet inte bör vara generellt befriade från skyldigheten att finansiera en miljöskadeförsäkring. Detsamma bör gälla annan miljöfarlig verksamhet i offentlig regi.

Det bör enligt min mening ankomma på försäkringsgivaren, dvs. konsor-

tiet för miljöskadeförsäkring, att debitera den som är betalningsskyldig till

miljöskadeförsäkringen. Om en betalningsanmaning inte ger resultat. bör konsortiet rapportera förhållandet till den myndighet som närmast svarar

för tillsynen av den verksamhet som utövas av den som är betalningsskyldig. I enlighet med vad lagrådet har föreslagit bör tillsynsmyndigheten

kunna meddela vitesföreläggande mot den försumlige. sedan han underlåtit '

att inom viss tid, 30 dagar, efterkomma en anmaning om betalning.

7.4.1 Bakgrund I många delar av Sverige finns det miljöer som skadats av sådan mänsklig

verksamhet som medfört en kontinuerlig och ofta djupgående inverkan på

omgivningen. Skadorna på dessa miljöer behöver avhjälpas; miljöerna bör

"återställas". En återställning av ett område behöver dock inte innebära att området försätts i samma skick som det hade under tidigare, opåverkade förhållanden. Begreppet ”skada” används i en delvis annan betydelse när återställ-

ningsåtgärder diskuteras än när uttrycket förekommer i skadeståndsrättsliga sammanhang. I det senare fallet åsyftas en ekonomisk skada som ger

upphov till ersättningskrav, medan uttrycket ofta i mera allmänna beskrivningar av miljöproblem helt enkelt får beteckna en påverkan på miljön som

inte är acceptabel men som inte nödvändigtvis har givit upphov till en

ekonomisk skada för någon enskild. Däremot kan ofta en sådan påverkan

innebära en risk för ekonomisk skada.

Inom ramen för miljöskadefoncutredningens arbete har statens naturvårdsverk genomfört en kartläggning av de skadade miljöer i landet som

bör bli föremål för återställningsåtgärder. I en sammanfattande bedömning av vilka åtgärder som är mest angeläg-

na och av kostnaderna för att genomföra dessa framhåller naturvårdsverket att det är nödvändigt att vidta åtgärder mot läckage av kvicksilver från fibersediment. läckage av PCB från sediment t. ex. utanför vissa cellulosa-

industrier, tungmetalläckage från gruvavtall och läckage från förorenad

mark vid impregneringsanläggningar samt att åtgärda vissa kommunala och andra avfallsupplag med utsläpp av motsvarande typer av ämnen.

Under år 1987 upptäcktes och debatterades fynd av föroreningar som förorsakats genom tidigare bedrivea trälmpregneringsverksamhet. På regeringens uppdrag har naturvårdsverket gjort en kartläggning av var i landet sådan verksamhet förekommit. De instanser som fått miljöskadefondutredningens betänkande på rerniss har också uppmanats att vidarebefordra vetskap om rester av sådan verksamhet.

Genom uppdraget till naturvårdsverket har avfallssituationen vad gäller

trälmpregneringsanläggningar i Sverige karterats. Sammanställningen som

naturvårdsverket har gjort visar att sådan verksamhet i dag bedrivs på 187

platser I Sverige. Vid tre av dessa används enbart kreosot, vid 23 enbart oljeimpregneringsmedel. vid 151 arsenikimpregneringsmedel (CCA) och vid resterande 10 någon kombination av dessa impregneringsmedel.

Därtill fanns 152 kända platser där impregneringsverksamhet tidigare bedrivits. Naturvårdsverket gör bedömningen att det kan finnas upp till

ytterligare 50 platser där sådan verksamhet bedrivits, men som ännu inte kommit med i inventeringen.

För 65 av de anläggningar som nu är i drift samt vid 66 av de kända nedlagda verksamheterna finns uppgift om förorening av mark och vatten. Vid de flesta av dessa platser har :mpregnering skett i huvudsak enbart

med CCA-medel. De lämnade uppgifterna om förorening av mark och

vatten torde dock inte alltid vara tillräckliga för att bedöma i vad mån en [SS FJ

allvarlig förorening verkligen föreligger. I många fall rör det sig om en misstanke om att så är fallet och/eller ett behov av att undersökningar företas. I tämligen få fall har länsstyrelserna hittills kunnat bedöma om ett behov av sanering föreligger eller inte.

Länsstyrelserna bör enligt naturvårdsverkets uppfattning närmare granska nu tillgängligt material och låta utröna 1 vilka fall som ställning kan

tas till behov av sanering och ti vilka fall ytterligare undersökningar måste

utföras.

Naturvårdsverket har också gjort en genomgång av i vilken utsträckning

ytterligare inventeringar av industriella kvarlämningar av avfall bör genomföras. Verket har därvid funnit att sådana inventeringar är befogade vad gäller fiberbankar vid skogsindustrin, sågverk/doppningsanläggningar, kloralkaliindustri som utnyttjat kvicksilvermetod, gasverk/gasverkstomter

samt vissa platser där kemisk industri bedrivits eller fortfarande bedrivs.

Naturvårdsverket avser att organisera dessa genomgångar i samråd med

länsstyrelserna, kommunerna och resp. bransch. Detta inventeringsarbete pågår delvis redan. Vad gäller det fortsatta arbetet med miljöskyddsåtgärder vid de olika

platser där upplag av avfall och miljöfarliga kvarlämningar nu finns, är detta enligt naturvårdsverket i första hand en fråga för resp. länsstyrelse. Ett första mål bör vara att identifiera de platser där saneringsåtgärder eller

olika miljöskyddsåtgärder bör sättas in. För detta fordras i många fall

ytterligare undersökningar av situationen på resp. plats.

Naturvårdsverket anser vidare att varje kommun inom ramen för sitt arbete med fysisk samhällsplanering och sitt ansvar enligt PBL bör hålla

reda på var befintliga avfallsupplag och kvarlämningar finns inom kommu-

nens område. Därmed kan kommunen undvika svårigheter och miljöproblem i samband med framtida exploatering och byggverksamhet, vattentäkter etc.

De miljöproblem som är förehade med avfallsupplag och industriella

kvarlämningar består enligt naturvårdsverket i att olika ämnen som finns i deponin — eller nedbrytningsprodukter — kan läcka ut i omgivningen med dagvatten eller grundvatten. I de flesta fall är detta en långsam process.

Naturvårdsverket bedömer därför att behovet att vidta miljöskyddsåtgär-

der vid dessa gamla upplag oftast inte har en akut karaktär. Däremot anser verket att det hastar med inventeringsarbetet eftersom de personer som har kunskap om vad som hände på t. ex. 1950- och 60-talen nu lämnar sitt aktiva yrkesliv i ökande utsträckning. Det är angeläget att försöka fånga upp så mycket av sådan information som möjligt medan den är tillgänglig.

Naturvårdsverket framhåller att i åtskilliga fall är det i dag sannolikt inte

längre möjligt att inom rimliga kostnadsramar genomföra effektiva miljöskyddsåtgärder vid äldre avfallsupplag etc. De miljövårdsvinster som i sådana fall står att hämta genom praktiskt möjliga åtgärder är ganska små även om mycket omfattande resurser skulle läggas ned. |

[90] a

Gruvor samt järn- och stålverk inom Dalälvens avrinningsområde har påverkat och påverkar älven genom stora utsläpp av metaller. Gruvorna och deras avfallsupplag utgör de största källorna till sådana metallutsläpp. Framför allt har utlakningen av zink och kadmium från gruvupplagen medfört betydande påverkan på miljön, eftersom dessa metaller genom sin lättrörlighet sprids över stora områden. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens mynning är högre än i någon annan svensk älvmynning.

Inom Dalälvens vattenområde finns också annan industriell verksamhet, t.ex. skogsindustrier, som medför negativ inverkan på älven. Utsläpp från kommunala reningsverk och läckage av gödningsämnen och kemikalier som används i skogs- och jordbruket utgör likaså miljöproblem. Fosforhalterna i Dalälven överskrider den naturliga nivån med mer än 507 redan uppströms Borlänge. Fosforhalten längre ner i älven ökar sedan ytterligare. främst på grund av utsläpp från pappersbruk.

7.4.2 Vissa frågor angående ansvaret för återställningsåtgärder

Mitt förslag: 5 § ML förtydligas så att det framgår att åtgärder för att avhjälpa en olägenhet kan åläggas även om den miljöfarliga verksamheten inte längre pågår.

Miljöskyddsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ML kompletteras med bestämmelser om dels att föreskrifter om återställningsåtgärder skall meddelas i tillståndsbeslutet, dels att koncessionsnämnden. om ett mark- eller vattenmräde har skadats till följd av en miljöfarlig verksamhet, på talan av naturvårdsverket kan föreskriva att den som utövar eller har utövat verksamheten skall vidta eller bekosta. skäliga återställningsåtgärder. I sistnämnda hänseende har utredningen föreslagit att bestämmelsen skall vara tillämplig bara på skador som inträffar efter ikraftträdandet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till eller tillstyrker förslaget att införa uttryckliga bestämmelser i MEL angående skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Flera remissinstanser anser dock att bestämmelserna bör tillämpas också på redan inträffade skador.

Skälen för mitt förslag: Den grundsatsen måste gälla att den som är ansvarig för en förorening i miljön också skall vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa olägenheten.

Av uttalanden av bl.a. koncessionsnämnden, naturvårdsverket, miljöskyddsutredningen och miljöskadefondutredningen framgår att det i rättstillämpningen har rått oklarhet om vad som gäller i fråga om ansvaret för återställningsåtgärder. Enligt 5 & ML åligger det den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebvgga eller avhjälpa olägenhet. Dessa bestämmelser innebär att den som utövar miljöfarlig verksamhet bl. a. är

när en verksamhet upphör och det inte har funnits tillståndsvillkor avseende återställning för verksamheten.

Tolkningen av ML har alltså vållat problem i praxis. En förklaring är att

varken lagen eller dess förarbeten innehåller någon särskild beskrivning av vad som skall gälla efter det att en miljöfarlig verksamhet har upphört. I

propositionen (1969:28) om miljöskyddslag sägs det att de skyddsåtgärder

som kan bli aktuella kan vara av de mest skiftande slag beroende på vilken form av störning det gäller. Föroreningar i vatten och luft kan sålunda förebyggas genom reningsåtgärder som hindrar att skadliga ämnen släpps ut. I den mån farliga ämnen kan isoleras blir möjligheterna att oskadliggöra

dem gynnsammare. Den allmänt hållna bestämmelsen i 5 § första stycket lämnar stort utrymme för en fri skälighetsbedömning. Bestämmelserna i

andra och tredje styckena är avsedda att tjäna till ledning vid tillämpningen. Avsikten med försiktighetsregeln är att förebygga framtida skador. Om

en verksamhet, tillståndspliktig eller inte, har medfört en negativ miljöpåverkan, finns det inget i paragrafen som fritar den som bedriver verk-

samheten från att I samband med att driften upphör vidta de åtgärder som är rimliga för att minska framtida miljöskador. Det vore uppenbart orimligt om denna skyldighet upphörde dagen efter eller en kort tid efter det att verksamheten vid en anläggning upphört. Vid en fastighetsöverlåtelse kan det ju. för att ta ett exempel, inträffa att gamla miljöförsyndelser kommer i dagen. Givetvis bör den nyc ägaren ha möjlighet att fästa tillsynsmyndghe-

ternas uppmärksamhet på sådana förhållanden och kräva rättelse även om

det inte rör sig om fel enligt jordabalken. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att den osäkerhet som för närvarande råder i detta avseende ger anledning att överväga ett förtydligande i lagtexten.

Enligt miljöskyddsutredningen måste 5 & ML anses innebära att den som utövar en miljöfarlig verksamhet — vare sig han fått tillstånd till verksamheten eller inte — är pliktig att vid behov vidta skäliga återställningsåtgärder. Skyldigheten torde enligt utredningen inte vara underkastad preskription och den kvarstår därför även efter verksamhetens upphörande. Vad

utredningen sålunda anfört har inte mött någon kritik från remissinstanserna.

Miljöskyddsutredningen har för sin del i betänkandet (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd Il föreslagit en ny 29b § i ML med innebörd att ett tillståndsbeslut enligt ML skulle förenas med erforderliga föreskrifter om återställande av mark- och vattenområden som kunde komma att skadas

av verksamheten. Vid en tillståndsprövning skall normalt också behovet

av återställningsåtgärder prövas. I fråga om vissa typer av miljöfarlig verksamhet, framför allt gruvdrift och avfallsdeponering, är det för närvarande vanligt att föreskrifter meddelas som innebär skyldighet för till-

ståndshavaren att i framtiden beakta återställningsbehovet. Enligt miljöskyddsutredningen är det svårt att bedöma, om nuvarande praxis — innebärande att återställningsåtgärder föreskrivs endast i fråga om vissa typer

av miljöfarlig verksamhet — är tillräcklig för att garantera att återställningsåtgärder kommer till stånd i alla de fall där det blir behov av sådana åtgärder. Bl. a. med hänsyn till att tilståndsprövningen numera till stor del

anser miljöskyddsutredningen att det kan vara lämpligt att särskilt understryka tillståndsmyndigheternas skyldighet att vid prövningen beakta återställningsbehovet. Utredningen föreslår att ML kompletteras med en bestämmelse med innehåll att i tillståndsbeslutet skall meddelas erforderliga föreskrifter om återställning.

Remissinstanserna är positiva till utredningens förslag. Kammarrätten i Jönköping anser dock beträffande verksamhet som omfattas av tillståndsbeslut att ett stadgande om återställningsåtgärder borde införas i 18 8. För att understryka den betydelse som återställningsfrågorna har och för att förtydliga lagtexten utan att ändra lagens materiella innehåll borde man enligt kammarrätten införa följande kompletterande bestämmelse i 5 §: ”Om ett markområde eller ett vattenområde har skadats till följd av en miljöfarlig verksamhet, skall den som utövar eller har utövat verksamheten vidta eller bekosta åtgärder för områdets återställande efter vad som är skäligt. Med återställande förstås åtgärder för att försätta ett skadat område i eu skick som är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt.” Härutöver borde enligt kammarrätten, för att klargöra befogenheten att besluta om återställning enligt 5 §, tillägg eller förtydliganden därom göras 123, 40 och 41 §§.

För egen del anser jag inte att det finns behov av en sådan särskild regel som kammarrätten har föreslagit. Att behovet av återställningsåtgärder blir prövat i samband med att villkoren för en verksamhet fastställs är visserligen viktigt men jag anser inte att det finns skäl att särskilt framhålla villkor avseende sådana åtgärder framför andra villkor som bör gälla för verksamheten. Det är snarare så att de villkor som uppställs för en verksamhet bör syfta till att minimera behovet av återställningsåtgärder. De olägenheter i miljön som orsakas av avfallsupplag och liknande från miljöfarlig verksamhet under gången tid har också aktualiserat återställningsfrågorna och medfört att behovet av sådana åtgärder fått ökad uppmärksam-

förutsätta att återställningsåtgärder i fortsättningen kommer att föreskrivas som tillständsvillkor i de fall behovet av sådana åtgärder kan förutses även utan att någon särskild bestämmelse härom införs.

Även om således skyldigheten att vidta återställningsåtgärder redan gäller enligt 5 & ML I dess nuvarande lydelse synes det i praktiken i vissa fall råda en viss osäkerhet om möjligacten att utkräva detta ansvar, när det gäller miljöpåverkan som redan har inträffat då fråga uppkommer hos en myndighet om att meddela föreskrifter om åtgärder. Detta gäller oavsett om den miljöfarliga verksamheten al:tjämt pågår eller har upphört.

När det gäller verksamhet som fortfarande pågår synes tveksamhet om vad som gäller framför allt ha uppkommit därför att det i praxis har ansetts att tillståndsprövningen skall begränsas till den fortsatta verksamheten. Yrkanden om skyldighet att vidta återställningsåtgärder har hittills vanligen framställts i samband med tillståndsprövningen. I allmänhet har det då varit fråga om verksamhet som tidigare har bedrivits utan tillständ och som har åstadkommit en miljöpåverkan sam bör återställas. Det kan emellertid också vara fråga om påverkan som skett i en verksamhet som har haft

tillstånd men där ett helt nytt tillstånd begärs. I rättstillämpningen har det då regelmässigt ansetts att det mot sökandens bestridande inte är möjligt.

att i tillståndsbeslutet föreskriva att sökanden skall återställa vad som

redan har påverkats. Koncessionsnämnden har i sådana fall som motivering brukat ange att återställningsfrågan inte har sådant samband med den fortsatta verksamheten att återställning bör föreskrivas som ett till-

ståndsvillkor.

Att på detta sätt avgränsa tillståndsprövningen är enligt min mening

lämpligt och jag finner inte skäl att föreslå nägra ändringar 1 det hänsecen-

det. Även om tillståndsprövningen begränsas till den fortsatta verksamheten innebär det emellertid inte att föreskrifter om återställningsåtgärder för miljöpåverkan som har skett före denna prövning inte kan meddelas mot

en ny tillståndshavare.

Regeringen har vidare för ett par år sedan. som särskilt villkor enligt 19 § ML för tillstånd till ny gruvbrytning i Garpenberg i Dalarna, föreskrivit skyldighet för den nye tillståndshavaren att åtgärda upplag av gruvavfall som härrörde från tidigare gruvbrytning. Grunden för detta särskilda villkor var att recipienten inte skulle kunna tåla den nytillkommande verksamheten om inte motsvarande reningsåtgärder vidtogs i de befintliga upplagen. Det bör anmärkas att särskilda villkor enligt 19 § ML endast kan föreskrivas av regeringen.

När det gäller verksamhet som har bedrivits utan tillstånd kan frågan om återställningsåtgärder prövas av koncessionsnämnden efter talan av naturvårdsverket enligt 41 § ML. Enligt 40 § kan också tillsynsmyndigheterna meddela sådana föreskrifter. Att tillstånd till verksamheten scnare meddelas hindrar inte att myndigheterna ingriper mot verksamheten med stöd av 40 eller 41 §, såvitt avser tid varunder verksamheten har bedrivits utan tillstånd. Inte heller är tillämpningen av 40 och 41 §§ begränsad till den fortsatta verksamheten. Det förhållandet att det är fråga om åtgärder

för redan inträffad miljöpåverkan hindrar således inte att förelägganden

eller föreskrifter meddelas med stöd av dessa paragrafer.

Har miljöpåverkan skett i en verksamhet under tid då denna har bedri-

vits med tillstånd enligt ML blir möjligheten att utkräva återställningsåt-

gärder beroende på vad som har föreskrivits i tillståndsbeslutet och möjligheterna till omprövning av villkoren i det beslutet. Jag redogör i avsnitt 10.5 för gällande regler om villkor i tillståndsbeslut m. m. och lägger där fram förslag till ändringar i dessa regler. Genom de föreslagna ändringarna ökas möjligheterna till omprövning av tillståndsvillkor. Eftersom tillständsprövningen avser den framtida verksamheten, skulle det kunna ifrågasättas om inte detsamma skulle gälla vid omprövning av villkor. Vad som händer i tiden mellan en tillståndsprövning och en omprövning skulle

då inte vara åtkomligt för nya villkor. Något stöd för en sådan tolkning

finns dock inte enligt min mening och inte heller i praxis har koncessionsnämnden intagit den ståndpunkten. Så har nämnden vad gäller det kända fallet med BT-Kemi tillämpat 25 § ML och meddelat föreläggande om åtgärder för att avhjälpa skador som har uppkommit efter tillståndsbeslutet men före omprövningstillfället. Enligt min mening lämnar omprövningsreglerna också tillräckligt utrymme för att myndigheterna skall kunna 07

4 meddela föreskrifter om återställningsåtgärder när så behövs. När föreskrifter om återställningsåtgärder saknas eller är otillräckliga. torde situationen som regel vara den att verksamheten har orsakat någon olägenhet som inte förutsågs vid tillståndsprövningen. I annat fall, dvs. om behovet kunde förutses, bör enligt de regler som gäller vid tillståndsprövningen åtgärder vara föreskrivna redan i tillständsbeslutet.

Sammanfattningvis innebär det sagda att jag anser att bestämmelserna i ML är tillräckliga för att få till stånd nödvändiga återställningsåtgärder såväl om verksamheten bedrivs med som om den bedrivs utan tillstånd. I vart fall gäller detta om kravet på åtgärder riktas mot någon som alltjämt utövar verksamheten.

Om den ifrågavarande miljöfarliga verksamheten inte längre bedrivs eller om återställningsanspråket av annan anledning riktas mot någon som inte längre bedriver verksamheten, anser miljöskyddsutredningen att det får anses oklart i vad mån 24.25 och 41 §§ i den lydelse paragraferna då hade var tillämpliga. Jag har i denna fråga följande uppfattning. Enligt 5 § ML åligger det den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet bl.a. att vidta skäliga återställningsåtgärder. Denna skyldighet kan enligt min mening inte anses upphöra därför att verksamheten inte längre utövas utan kvarstår till dess att den har fullgjorts. Jag anser dock, med hänsyn till den oklarhet som ansetts råda i rättspraxis, att lagen bör förtydligas på denna punkt.

Vad gäller icke tillståndsprövad verksamhet finns det inte i ordalydelsen i 40 eller 41 § något som utsäger att förelägganden enligt dessa paragrafer inte skulle kunna meddela även raot den som inte längre utövar den miljöfarliga verksamheten. Inte heller i praxis finns det något avgörande med den innebörden. Har skyldignaeten att vidta återställningsåtgärder enligt 5 § inte fullgjorts, bör därför behövliga föreskrifter kunna meddelas med stöd av 40 eller 41 § även mot den som har slutat med verksamheten. Av samma skäl anser jag att det inte heller finns något hinder mot att. i fråga om tillståndsprövad verksamhet, tillämpa 24 § efter de ändringar av paragrafen som jag föreslär i avsnitt 10.5. Pågår ingen verksamhet längre, kan den nya motsvarigheten till 25 §, som av redaktionella skäl bör utgöra ett nytt andra stycke i 24 §, tillämpas.

Med den ordning som jag nu har föreslagit görs det klart att all miljöfarlig verksamhet som har pågått och upphört sedan ML trädde i kraft också är förenad med återställningsskyldighet.

7.4.3 Återställning när ansvar inte kan utkrävas enligt ML

Mitt ställningstagande: För återställningsåtgärder som inte kan genomföras med tillämpning av ML bör naturvårdsverket i vissa fall få besluta om ianspråktagande av allmänna medel.

Miljöskadefondutredningens förslag: Den av utredningen föreslagna miljöskadefondens andra huvuduppgift blir att bekosta åtgärder för åter- 218

ställning och sanering av miljön. Beslut om utbetalning från fonden för

återställning meddelas av regeringen efter framställning från naturvårds-

verket.

Remissinstanserna: Av remissyttrandena framgår att det finns behov av resurser för återställningsåtgärder. Flera remissinstanser betonar dock

vikten av att sådana åtgärder föregås av noggranna utredningar, bl.a. för att undvika att vissa miljöskador förvärras. Skälen för mitt ställningstagande: Som tramgår av min tidigare redogörel-

se gäller principen att den som bedriver en miljöfarlig verksamhet är skyldig att bl. a. betala ersättning till skadelidande och att vidta återställningsåtgärder. Den föreslagna miljöskadeförsäkringen är avsedd att möj-

liggöra ersättning till skadelidande för person- och sakskador i vissa fall, då ansvar inte kan utkrävas av någon enligt miljöskadelagen. I fråga om återställning kan det av olika skäl inte gå att utkräva något ansvar enligt ML -— det kan gälla verksamheter som har upphört före ML:s ikraftträdan-

de eller där den ansvarige är okänd eller insolvent. Av redovisningen av

naturvårdsverkets inventeringar framgår i avsnitt 7.4.1 att det kan finnas

ett behov av återställningsinsatser för att förhindra svåra miljökonsekven-

ser.

För nu angivna fall har miljöskadefondutredningen föreslagit att medel

skall kunna utgå från miljöskadefonden. Som jag har anfört i avsnitt 7.1 och 7.2, biträder jag inte förslaget om en sådan fond. Jag föreslår istället att

allmänna medel skall kunna användas i sådana fall.

Miljöskadefondutredningen har föreslagit att beslut om utbetalning av medel till återställning — ur den föreslagna fonden — skall meddelas av

regeringen efter framställning av naturvårdsverket. Enligt min mening bör

det dock kunna anförtros åt naturvårdsverket att inom vissa ramar besluta om vilka åtgärder som skall vidtas.

Utredningen har föreslagit en utförlig lagreglering av beslutsprocessen

m.m. i fråga om återställning. Någon sådan behövs inte med den av mig

föreslagna lösningen.

Jag har i avsnitt 7.4.1 angett vilka miljöskador som enligt naturvårdsver-

ket bör bli föremål för återställning. För egen del anser jag att anvisade medel bör användas i sådana situationer där det krävs en skyndsam insats för att undvika allvarliga effekter i miljön. Det är också viktigt att man

koncentrerar sig till sådana skador, där den bästa tekniken för återställning

finns. Jag återkommer i avsnitt 15 med förslag till anslag för ändamålet. Jag vill dock redan här ange att jag anser att den berörda verksamheten bör

utvärderas efter en treårsperiod.

Miljöskadefondutredningen har i sitt betänkande (s. 95—99) gjort en

genomgång av vissa frågeställningar som kan tänkas komma upp när det

gäller att avgöra om en enskild eller den av utredningen föreslagna miljöskadefonden skall vara ansvarig för en återställning. Dessa synpunkter av utredningen är enligt min mening av vägledande karaktär och kan tillämpas även med den av mig föreslagna lösningen.

I min bakgrundsbeskrivning har jag också lämnat en redogörelse för de

särskilda problemen i Dalälven. Dessa problem är i betydande utsträck-

ning sådana att man inte kan räkna med att kostnaderna för nödvändiga 219

återställningsåtgärder kommer att betalas av enskilda personer. Regeringen har därför tillkallat (Dir 1987:57) en särskild delegation för att utarbeta ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven inom tio år. Delegationen skall föreslå och initiera åtgärder för att minska tillförseln av föroreningar till älven. Det är framför allt återställningsarbeten vid äldre gruvupplag som är nödvändiga för att man skall kunna minska tillförseln av metaller till Dalälven. Även tillförsel av närsalter, stabila organiska ämnen och olja skall begränsas.

Jag kommer att i avsnitt 15 hemställa att regeringen föreslår riksdagen att anvisa medel för de miljöförbättrande åtgärder som delegationen skall besluta om. Delegationens uppdrag vad gäller fördelning av medel till återställningsprojekt gäller med förbehåll för riksdagens beslut.

8¶Vissa Övriga miljöfrågor

8.1¶Kemikalier

Min redovisning i korthet: |

e Ett mål för kemikaliekontrollen är att skadliga ämnen och produk-

ter så långt som möjligt ersätts med mindre skadliga och helst

ofarliga. .

e Förslag till ett system för förhandsgranskning av nya kemiska

ämnen i Sverige lämnas till regeringen under år 1988.

e En halvering av användningen av kemiska bekämpningsmedel i

jordbruket skall ske på fem år fram till år 1990.

e Sverige deltar aktivt i det internationella kemikaliearbetet, främst

inom FN och OECD samt i nordiskt samarbete. Inom OECD

pågår arbete för att bl.a. öka kunskaperna om de existerande

kemikalierna.

Den ökande användningen av kemiska produkter har fört med sig pro-

blem av olika slag. Det gäller den yttre miljön som skadas genom utsläpp

från tillverkningsprocesser och genom det avfall som uppstår i slutskedet,

när produkterna når t. ex. reningsverk eller sopanläggningar eller på något

annat sätt hamnar i naturen. Det gäller också människors hälsa. Vissa

typer av cancersjukdomar ökar. Allergierna ökar påtagligt. Det finns sannolikt ett komplext mönster av orsaker. Vi kan inte bortse från kemikalicr-

nas roll i denna utveckling. Risker föreligger också för utsläpp av kemiska

ämnen vid olyckor, t. ex. vid framställning och transporter av kemikalier.

Jag vill i detta sammanhang även nämna de risker som spridning av biologiskt svårnedbrytbara och höggradigt giftiga organiska ämnen medför för hälsa och miljö. För att förbättra kunskaperna om dessa typer av

miljögifter har regeringen beviljat naturvårdsverket ca 8 milj. kr. till analyser m.m.

Samtidigt har vi i det moderna välfärdssamhället gjort oss i hög grad beroende av kemiska produkter. Läkemedel, plaster, avancerade pappersprodukter, färger, rengöringsmedel, petroleumprodukter som drivmedel och bränsle, hygieniska och kosmetiska produkter osv. tas för givna.

Det är därför viktigt att vi kan minimera riskerna med användningen av kemiska produkter. Ett mål för kemikaliekontrollen måste vara att skadli-

ga ämnen och produkter så långt som möjligt ersätts med mindre skadliga helst ofarliga. Genom utvecklingen av nya produkter måste miljömässigt

bättre alternativ medvetet tas fram. Ett sådant tänkande måste genomsyra allt utvecklingsarbete i företag och offentliga institutioner. Genom att satsa på ny teknik och nya produkter kan vi minimera de kemiska riskerna. Där

användningen av ämnen som kan innebära risker för hälsa och miljö inte

kan undvikas måste sådana åtgärder vidtas som gör hanteringen säker. Det är enligt min mening viktigt att miljöhänsyn så längt möjligt vägs in i samband med upphandling av olika produkter. Jag vill erinra om att rege-

ringen har gett statskontoret i uppdrag att informera postverkets inköpscentral och större upphandlande myndigheter om när miljövänligt papper

från ekonomiska och praktiska utgångspunkter utgör ett likvärdigt eller fördelaktigt alternativ till klorblekt papper. Varje upphandlande myndighet har möjlighet att göra en motsvarande bedömning. Det är enligt min mening angeläget att så sker systematiskt. Det skulle bl. a. medverka till att förstärka marknaden för mindre miljöskadliga produkter. Metoden

används också I arbetet med att få bort miljöfarliga batterier och CFC-

haltiga produkter.

Lagstiftningen om kemiska produkter och organisationen för kemikalie-

kontrollen tillkom för endast ett par år sedan. En utvärdering av de nya arbetsformerna pågår nu efter en tvåårsperiod, i enlighet med riksdagens

beslut. Inom regeringskanshet öve-vägs vidare frågor om kontrollen av kosmetiska och hygieniska produkter. |

För att få kontroll över den framtida utvecklingen av kemikalier krävs att nya kemiska ämnen granskas. System för förhandsgranskning av nya ämnen finns bl. a. inom EG och i USA. Jag har erfarit att kemikalicinspektionen avser att under år 1988 komrna in till regeringen med ett förslag till ett system för förhandsgranskning av nya kemiska ämnen i Sverige. Jag förutsätter att samråd sker med EG för att på olika sätt utnyttja de erfarenheter som finns där.

Det finns ett stort antal kemiska produkter på marknaden. För närvarande finns ca 60000 produkter anmälda till det svenska produktregistret. En viss minskning har skett under de senaste åren, bl.a. beroende på den

årliga uppdatering som nu görs av registret. Antalet kemiska ämnen i Sverige torde röra sig mellan 10—20000. I ett internationellt perspektiv rör

det sig om 60—-70000 ämnen. För att få bättre kunskaper om den stora mängden existerande kemikalier har ett internationellt samarbete påbörjats inom OECD.

Jag har erfarit att kemikalieinspektionen avser att utifrån uppgifter i produktregistret årligen redovisa er. översikt av kemikalicanvändningen i Sverige. Ett sådant underlag är väsentligt för strategiska åtgärder i syfte att

påverka användningen av kemikalier. Jag vill också nämna att naturvårds-

verket och kemikalieinspektionen har inlett ett samarbete om miljöfarliga kemikalier, där bl. a. materialbalanser för problemkemikalier kommer att tas fråm.

Användningen av kemiska produkter är också en betydelsefull orsak till spridningen av organiska miljögifter.

Det nuvarande storskaliga och intensiva jordbruket bygger på en omfat-

tande användning av kemiska bekärnpningsmedel. Regeringen har tidigare satt som mål att hälso- och miljöriskerna vid användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket skall minska. I ett första steg skall en

halvering av användningen ske på fem år fram till år 1990. På regeringens uppdrag arbetar kemikalicinspektionen tillsammans med lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket med minskning av användningen såväl från miljömässiga utgångspunkter som från hälsosynpunkt. En rad åtgärder har

beslutats med anledning av detta program. I min anmälan till årets bud-

getproposition har jag föreslagit att ytterligare 3 milj. kr. anvisas för kemi-

kalicinspektionens arbete med halveringsprogrammet avseende bekämpningsmedel. Dessa frågor behandlas även I jordbruksdepartementets pro-

position rörande vissa miljöförbättrande åtgärder i jordbruket. Där föreslås

en höjning av miljöavgiften på bekämpningsmedel.

Regeringen har beslutat att användningen av stråförkortningsmedel skall vara förbjuden i odling av stråsäd, med undantag för rågodling. Användningen i rägodling bör dock endast tillåtas under en begränsad tid av högst fem är för att stråstyvare sorter skall kunna tas fram. Kemikalicinspektionen bör om två år redovisa förutsättningarna för att införa ett förbud

mot stråförkortningsmedel även i rågodling.

Det finns stora behov av forsknings- och utvecklingsinsatser för att skapa förutsättningar för ett jordbruk som inte är kemikalieberoende. ' Bl.a. bör odlingssystemet och växtförädlingen inriktas också mot växter som är tåligare mot sjukdomar och angrepp och som därför kräver mindre bekämpningsmedel.

Kemikalieinspektionen kommer fram till utgången av år 1990 att gå

igenom samtliga registrerade bekämpningsmedel och ompröva godkännandet. Medel som inte uppfyller dagens krav på dokumentation om 1. ex. långtidseffekter som cancer eller om miljöeffekter kommer inte att få nytt godkännande. Genom inspektionens beslut har hittills ca400 bekämp-

ningsmedel förbjudits för användning av allmänheten. Tillfredsställande kunskaper saknas om många enskilda kemiska äm-

nens effekter på hälsa och miljö. Kunskapsbristerna är ännu större när det gäller de samlade effekterna av alla olika ämnen som människor och miljö utsätts för. Det är därför nödvändigt att öka kunskaperna men också att begränsa användningen där detta är möjligt. Arbetet med att bestämma kriterier för miljöftarlighet framstår som särskilt angeläget.

Kemikalier rör sig över nattonsgränserna inte bara som en följd av

handeln mellan länderna, utan också med vindar och strömmar i luft och vatten. Kemikaliers inneboende egenskaper är desamma, oavsett i vilka länder de förekommer. Det är därför naturligt och självklart att Sverige aktivt medverkar i det internationella kemikaliearbetet.

U-länderna utsätts i många fall för dumpning av kemikalier från den rika världen. Många ämnen och produkter som utsatts för restriktioner eller

förbjudits i de industrialiserade länderna kommer på olika sätt ut i de

länder i tredje världen där kontrollapparaten är dåligt utbyggd. Sveriges internationella arbete mäste därför präglas av en vilja att bistå de svagare länderna så att detta motverkas. Den främsta möjligheten till ett sådant arbete erbjuder I N-organisationerna, där alla länder dehar på lika villkor.

Emellertid är arbetet inom OECD, där länder som svarar för 9596 av väst-

världens totala kemikalieproduktion finns, minst lika viktigt med tanke på

våra möjligheter att på ett tidigt stadium påverka dessa länder, inte minst

när det gäller deras agerande gentemot u-länder.

Bland de uppgitter som särskilt kan nämnas är arbetet inom OECD med att öka kunskapen om de existerande kemikalierna. Genom samarbete kan dubbelarbete undvikas och därmed skapas en internationell arbetstördelning när det gäller att testa och undersöka en stor mängd vanligen förekommande ämnen. De 1000 mest använda kemikalierna svarar för över 902 av den totala användningen. Sverige deltar aktivt i detta arbete, bl. a. genom att söka nya metoder att angripa den stora kemikaliemassan utan alt behöva testa samtliga ämnen.

om god laboratoriesed. Vidare finns ett system för exportnotifikationer som innebär att ett exportland skall meddela ett mottagarland om ämnen är förbjudna eller omgärdade av restriktioner i avsändarlandet och anledningen till detta.

Inom FN deltar Sverige i två program av särskilt intresse i detta sammanhang, nämligen det internationella programmet för kemikaliesäkerhet (IPCS) och det internationella registret för potentiellt giftiga ämnen

(IRPTC). Det nordiska samarbetet har en särskild inriktning mot harmonisering av

regler om kemikalier.

Under de senaste åren har några stora olyckor inträffat — Basel, Bophal, Seveso — som vittnat om vilka risker som är förknippade med framställningen av kemikalier. Utsläpp fråa tankbåtar har visat på riskerna vid

transporter. Någon stor kemikalieolycka har hittills inte inträffat i Sverige. . Ett oleumutsläpp i Karlskoga och utsläpp av kväveoxidgaser i Sandviken är dock cxempel på allvarliga tillbud. Till detta kan bl. a. läggas inträffade oljeutsläpp till sjöss samt tillbud och utsläpp i samband med transporter av

farligt gods på land. Vad jag nu har sagt visar enligt min mening på

betydelsen av att såväl förebygga som att ha en god beredskap mot större kemikalicolyckor.

Ansvarsfördelningen mellan svenska myndigheter vid större olyckor regleras genom riksdagens beslut åren 1985 och 1986 (prop. 1984/85:161, FöU 12. rskr. 389 och prop. 1985/86:170, FöU 2, rskr. 58), varigenom bl. a.

statens räddningsverk bildades och räddningstjänstlagen (1986:1102) an-

togs. Statens räddningsverk har ansvaret för bl.a. samordning av befolkningsskydd och räddningstjänst i förebyggande och skadebegränsande syfte. Andra viktiga instanser är den s.k. Katastrofkommissionen och sjöfartskommissionen, kustbevakningen, polisen, kommunerna och länsstyrelserna har viktiga operativa funktioner. Bland myndigheter som också har viktiga uppgifter i detta sammanhang märks vidare de olika trafikverken, arbetarskyddsstyrelsen, planverket. sprängämnesinspektuonen. naturvårdsverket och kemikalicinspektionen. Även landets kommuner och större enskilda företag har viktiga roller. .

De olyckor som har inträffat på olika håll i världen har lett till ett

intensivt internationellt arbete som Sverige deltar i. FN:s miljöstyrelse, UNEP, har sälunda föreslagit att en konvention skall utarbetas rörande bl.a. kemiska olyckor med gränsöverskridande effekter. Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella arbetsorganisationen (ILO) är exempel på internationella organisationer som utifrån sina ansvarsområden har uppmärksammat denna fråga. Frågan har också fått betydelse i sam-

band med pågående nedrustningsförhandlingar (ESK). Jag vill i detta sam-

manhang särskilt nämna att OECD nyligen på hög nivå har haft överläggningar om hur kemikalieolyckor kan förebyggas och åtgärdas.

Jag fäster stort avseende vid det-erbete som både nationellt och interna-

tionellt pågår rörande bl. a. kemikalieolyckor. Jag har också haft överlägg-

ningar i denna fräga i miljövårdsberedningen. Frågan bereds för närvaran-

de vidare i regeringskansliet. På mitt uppdrag genomförs bl.a. ett arbete 224

agerande i olika internationella organisationer när det gäller förebyggande , av s.k. storolyckor.

8.2¶Avfall

Min redovisning i korthet:

e Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att utvärdera erfaren-

heterna inom avfalls- och återvinningsområdet. e Det är av central betydelse att former utarbetas för en effektiv hantering av miljöfarligt avfall, riskavfall och övrigt industriavfall.

e Naturvårdsverket utreder förutsättningarna för ett pantsystem för

miljöfarliga batterier. ' eBilskrotningspremien har höjts till 500 kr. i syfte att stimulera till att skrotningsfärdiga bilar skrotas i stället för att avställas.

Allmänt I genomsnitt gör varje person i Sverige av med ca 300 kg avfall varje år, vilket resulterar i totalt ca2,5 milj. ton hushållsavfall. Till detta kommer

bl.a. calmiljon ton slam (207Z£ torrsubstans) från reningsverk och

150 000-200 000 ton sjukhusavfall. Dessutom uppkommer stora mängder industri- och byggavfall, gruvavfall m.m. För närvarande återvinner vi

ca 157 av hushållsavfallet, huvudsakligen papper. glas och aluminiumburkar. Återstoden går alltså till olika former av slutligt omhändertagande.

Regeringen har i en skrivelse (1986/87:157) till riksdagen redovisat sina ställningstaganden till vissa avfallsfrågor. Regeringens principiella inställ-

ning är att både mängden avfall och avfallets farlighet bör minskas genom

åtgärder i såväl produktionen som konsumtionsledet. Ämnen och produkter som kan förorsaka särskilda miljöstörningar bör hanteras för sig. Omhändertagande och behandling av avfall bör ske med takttagande av strikta miljöskyddskrav. Samtidigt har kraven vad gäller utsläpp av luftföroreningar från avfallsförbränning skärpts kraftigt. Bl. a. har för dioxinutsläpp införts utsläppskrav vilka torde vara de hårdaste i världen. Samtliga befintliga avfallsförbränningsanläggningar skall byggas om och ha en effektiv

rening före 1991 års utgång. För att vidga underlaget för vidare åtgärder på avfallsområdet har na-

turvårdsverket regeringens uppdrag att utvärdera erfarenheterna inom av-

falls- och återvinningsområdet. Utgångspunkten är att mängden avfall skall minska så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. Upp-

draget skall redovisas senast den I juni 1988. Jag avser att återkomma till regeringen i frågan när det ytterligare underlag som naturvårdsverket skall ta fram har redovisats.

IS Riksdagen 198788. 1 saml. Nr 85

Miljöfarligt avfall

När det gäller det miljöfarliga avfallet har olika åtgärder vidtagits för att

öka samhällets insyn och kontroll över de olika leden i hanteringen. Miljöfarligt avfall får t.ex. yrkesmässigt — utöver av Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) — slutligt tas om hand endast av de ca 30 verksamheter

som har särskilt tillstånd för detta. Ansvaret för att ta hand om miljöfarligt avfall ävilar naturligtvis den

verksamhet som på olika sätt ger upphov till miljöfarligt avfall samt kom-

munerna i kraft av det kommunala 3. k. bortforslingsmonopolet.

Erfarenheterna från de kommuner som systematiskt har arbetat med miljöfarligt avfall. riskavfall och övrigt industriavfall tyder på att avfallsvolymerna ofta har underskattats.

Den regionala samverkan mellan flera kommuner, som i bolagsform eller

på annat sätt har vuxit fram i några av landets regioner ser jag som ett

intressant exempel på hur man gemensamt har skaffat sig resurser och kompetens för att klara denna stora uppgift. Det är av central betydelse att

former utarbetas för en effektiv hantering av de ovan nämnda avfallsfrak-

tionerna i hela landet. I nyss nämnda uppdrag till naturvårdsverket ingår att se Över hittillsvarande insatser och redovisa vad som i övrigt kan göras även på dessa områden. Jag vill dock redan nu stryka under betydelsen av ett mer aktivt arbete vad gäller det miljöfarliga avfallet, riskavfallet och

övrigt industriavfall. Jag vill också betona att industrin har ett stort ansvar. Renhållarna/

kommunerna skall fungera som en kompetent samarbetspartner. Det avgörande ansvaret för att lösa avfallsproblemen — helst redan i valet av

råvaror och produktionsmetoder — åvilar industrin.

Jag vill i detta sammanhang erinra om alt jag i avsnittet om havsförore-

ningar (avsnitt 5) har berört frågar om användningen av avloppsslam för

gödsling av åkerjord. |

Miljöfarliga batterier

Utgångspunkten för regeringens arbete i fråga om åtgärder mot de miljöfar-

liga batterierna är att utsläppen av kvicksilver. kadmium och liknande

miljöfarliga ämnen i batterier på sikt skall upphöra. I det åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier som antagits av riksdagen ingår bl.a. en över-

gång till mindre miljöfarliga batterier, ett system för insamling, omhändertagande och märkning av miljöfarliga batterier samt en informationskam-

panj.

Jag vill erinra om att det i det förutnämnda uppdraget till naturvårdsver-

ket att utreda frågor inom avfalls- och återvinningsområdet även ingår att studera ett pantsystem för miljöfarliga batterier. Uppdraget skall redovisas den I juni 1988. varefter regeringen kommer att ta ställning till frågan om pant på sådana batterier. Enligt förordningen (1986: 1236) om miljöfarliga batterier får sådana inte

blandas med hushållsavfall. Regeringen beslutade i november 1987 att 226

miljöfarliga batterier fr.o.m. den I januari 1989 skall vara märkta med en särskild symbol. Därmed blir det lättare för konsumenterna både att veta

vilka batterier som skall lämnas till insamling och att välja de mindre miljöfarliga batterier som finns på marknaden.

Bilskrotning 1 detta sammanhang vill jag även redovisa vissa åtgärder, som har vidtagits beträffande bilskrotningen.

År 1975 infördes en bilskrotningspremic om 300 kr. Premien finansieras av en fond som tillförs 250 kr. för varje ny bil som säljs. Detta system har tills nu varit oförändrat sedan införandet. Genom inflationen har det emellertid urholkats, vilket bl. a. har bidragit till att bilar i ökande utsträckning avställs i stället för att skrotas. För att komma till rätta med dessa problem

har regeringen vidtagit flera åtgärder. En registerhållningsavgift på 42 kr. per är har införts för avställda bilar. Tratfiksäkerhetsverket har inför ikraft-

trädandet tillskrivit ägarna till alla långtidsavställda bilar och upplyst om de nya villkoren. Detta borde leda till att ett ökat antal bilar skrotas. Verkets åtgärd innebär också att registret över avställda fordon aktualiseras. Regeringen har även beslutat att höja bilskrotningspremien till 500 kr. och avgiften till 300 kr. per ny bil.

8.3¶Radon i bostäder

Mitt ställningstagande: Radon i bostäder är en mycket allvarlig hälso- och miljöfråga. En rad åtgärder har vidtagits för att minska

riskerna. Spårning av byggnader med höga radondotterhalter måste intensifieras. Det är viktigt att kommunerna tar sin del av ansvaret.

Skälen för mitt ställningstagande: Mot bakgrund av det allvarliga pro-

blem som riskerna med radon i bostäder utgör och den oro som de skapar vill jag i detta sammanhang redovisa hur radonfrågan har hanterats under

senare år. Jag har också berört denna fråga i den nyligen avlämnade

propositionen (1987/88:88) om ny strålskyddstag.

Kunskaperna om sambandet mellan radonexposition och lungcancer

härrör från iakttagelser rörande sjukdomsbilden hos underjordsarbetare i uranhaltiga gruvor. Redan år 1924 formulerades hypotesen att radon i

gruvluft kunde orsaka lungcancer. Inte förrän i början av 1970-talet kunde emellertid genom epidemiologiska undersökningar i USA. Tjeckoslovaki-

en, Canada, Storbritannien och Sverige sambandet påvisas vetenskapligt.

Radioaktiva ämnen i byggnadsmaterial uppmärksammades i början av

1900-talet i Storbritannien. I Sverige gjordes systematiska mätningar ären

1953—1955 i hus byggda före år 1946. Det visade sig att hus byggda av alunskifferbaserad gasbetong gav betydligt högre stråldoser från radon än byggnader av trä och tegel. Eftersom årsdosen till de boende — mellan 2

och 3 millisievert (mSv) enligt mätningarna — låg under den högsta tillåtna 227

att förbjuda användning av gasbetong. Produktionen av skifferbaserad

gasbetong lades ned år 1975.

Åren 1976-1978 utförde statens strålskyddsinstitut (SSI) och statens institut för byggnadsforskning mätningar av radon och ventilation i ett

flertal bostäder. Undersökningarna visade högre radonhalter än den tidiga-

re utförda undersökningen och att luftomsättningen var lägre än vad man tidigare hade ansett vara normalt.

Samråd om vilka fortsatta åtgärder som borde vidtas ägde rum år 1976

mellan bl.a. SSI, planverket och socialstyrelsen. I juni 1976 gav SSI ut broschyren Strålningen i våra bostäder som svar på de många frågor som

ställdes till institutet rörande radioaktiva ämnen i byggnadmaäterial och riskerna för de boende. Broschyren sändes ut till alla hälsovårds- och

byggnadsnämnder. Mot bakgrund av nya mätresultat och kunskaper fram-

förde SSI våren 1978 i skrivelse till regeringen förslaget att strålningsfrå-

gorna borde utredas närmare. Till samma resultat kom energikommissionen i betänkandet (SOU 1978:4§) Energi. Hälso-, miljö- och säkerhets-

risker. Strålningsfrågorna aktualiserades ytterligare genom att höga radondotterhalter upptäckts i hus, byggda på bränd alunskiffer. I detta läge tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att

bl.a. klargöra olika byggnadsgrunders och byggnadsmaterials betydelse för strålningsriskerna i byggnader samt att pröva hur en kartläggning av

strålningen i det befintliga byggnadsbeståndet bäst kunde genomföras. Vidare skulle beaktas hur de hus som medför de största strålningsriskerna

skulle kunna identifieras och åtgärdas med förtur.

Den s.k. radonutredningen lämnade i januari 1983 sitt slutbetänkande

(SOU 1983:6) Radon i bostäder. Utredningen hade följt kommunernas

arbete och löpande försett dessa med information om mätmetoder. åtgärder m.m. Radonproblemet i bostäder ansågs till en början i huvudsak härröra från byggnadsmaterial. Mätningar i kommuner och omfattande undersökningar av radonförekomsten i bostäder hade gjort det klart att det

är marken som är den huvudsakliga radonkällan. Radoninströmning i hus

visade sig bero i lika stor utsträckning på markens genomsläpplighet och

vattenhalt som på dess halter av uran och radium. Utredningen konstaterade vidare att de riskuppskattningar som fanns om radon i bostäder var

ofullständiga. En särskild arbetsgrupp arbetade med metoder för att på cpidemiologisk väg fastställa sambandet mellan radon i bostäder och risk

för lungcancer. Antalet bostäder med en radondotterhalt som översteg

400 Bq/m? — det provisoriskt gällande gränsvärdet för sanitär olägenhet — uppskattades till ca 40000. Den dittills använda mätmetodiken befanns

dock bristfällig och en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet sattes därför i gång genom utredningens försorg.

Med radonutredningens förslag och till regeringen inkomna skrivelser som grund beslutade regeringen. vidare den 19 december 1985 om vissa

åtgärder för att komma till rätta med radonproblemen i bostäder. Bl.a. gavs SSI det övergripande ansvaret för att följa utvecklingen i fråga om strålning i bostäder, inklusive riskbedömning och mätteknik. Samma dag uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att efter samråd med

ra en radonepidemiologisk undersökning i syfte att närmare klarlägga cancerriskernas storlek med hänsyn till förekomsten av radon i bostäder. En radonepidemiologisk studie inleddes sommaren 1987 under ledning av en projektgrupp inom statens miljömedicinska laboratorium. Studien be-

räknas pågå under fem år.

Regeringen uppdrog vidare åt statens planverk att genomföra en särskild

informationsinsats till vägledning för kommunerna, som har att bl. a. beakta radonriskerna vid planläggning av mark för bebyggelse och vid prövning

av byggnadslov. Jag har inhämtat att arbetet med denna informationsinsats

beräknas vara slutfört våren 1988. Planverket skulle också — inom ramen för den pågående översynen av

Svensk byggnorm — utarbeta förslag till föreskrifter som ger kommunerna

möjligheter att i samband med bygglovsprövningen kräva åtgärder som

medför att radondotterhalten i en bostad inte överstiger det fastställda gränsvärdet eller motsvarande. Ett delförslag har överlämnats till regering-

en och bereds för närvarande i bostadsdepartementet. I regeringsbeslutet gavs vidare SSI i uppdrag att efter samråd med

socialstyrelsen, planverket samt statens mät- och provråd utreda förutsätt-

ningarna för att införa ett auktorisationssystem för radonmätningar i bostä-

der. Uppdraget redovisades i november 1987. Frågan bereds för närvaran-

de i regeringskansliet. Slutligen erhöll SST i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen, planver-

ket samt statens mät- och provråd utarbeta en lägesrapport om arbetet med

att minska riskerna med radon i bostäder. Rapporten Radon i bostäder.

Lägesrapport 1987 överlämnades till regeringen den 1juni 1987.

Av rapporten framgår bl.a att en otillräcklig eller olämpligt anordnad

ventilation bidrar till att höga strålningsnivåer kan uppmätas i bostäderna.

Ett stort markinflöde av radon är främst ett problem beträffande småhus

och lägenheter i markplanet i flerbostadshus utan källare.

I rapporten sägs att det finns enkla sätt att minska radonhalterna i

befintliga bostäder och hindra att problem uppstår i nybyggnader. Social-

styrelsen och planverket har utarbetat riktlinjer till kommunerna för arbetet med att spåra bostäder med höga radonhalter och tillsynen över att inga radonproblem byggs in i nya bostäder. Råd för de boende har sammanställts. |

Vissa kommuner har varit särskilt uppmärksamma på radonfrågan vid nybyggande och har visat att det går att åstadkomma väsentligt lägre radonhalter i nybebyggelsen. I rapporten sägs vidare att många miljö- och

hälsoskyddsnämnder har utfört ett betydande arbete med att kartlägga förekomsten av och minska riskerna med radondotterexponering inomhus. Det är dock bara hälften av kommunerna, med något mer än hälften av befolkningen, som systematiskt arbetar för att hindra höga radondotterhalter i nybyggda hus. SSI bedömer att det finns ca 40000 bostäder som har radonhalter över åtgärdsgränsen 400 Ba/m?. Endast 5300 av dessa har spårats. Vidare har bara var tredje bostad av dem som konstaterats ligga

över gränsen åtgärdats. Sammanfattningsvis bedömer berörda myndigheter läget som allvarligt. 229

I lägesrapporten lämnas ett antal förslag till åtgärder för att minska radonproblemen. Sålunda föreslås förbättrad ventilation i hus med låg luftomsättning, intensifierad kartläggning av hus med höga radondotterhalter, beaktande av risker för förekomst av markradon vid nybyggande och skärpt kontroll av radondotterhalter i nya hus. I rapporten föreslås vidare att det ekonomiska stödet till småhusägare ses över och att kommunala förtroende- och tjänstemän informeras och utbildas.

Cancerkommittén har i betänkandet (SOU 1984:67) Cancer — orsaker, förebyggande m. m. uppmärksammat sambandet mellan radon och cancer och funnit att förekomsten av radon i bostäder är ett allvarligt hälsoproblem, varför arbetet för att undanröja riskerna bör intensifieras. Den nyss redovisade radonepidemiologiska s:udien är ett led i detta arbete.

Jag anförde nyss att radonriskerna bedöms vara allvarliga. Det råder dock inte enighet om hur allvarligt läget är. Cancerkommittén har för sin del nämnt ca 300 fall per år såsom sannolikaste värde med ett osäkerhetsintervall av ca 100— 1 000 fall per år. SSI uppskattar antalet framtida lungeancerfall som en följd av höga radondotterhalter i svenska bostäder till sannolikt ca 1100 fall per år räknat från och med 1990-talet med ett osäkerhetsband av 300—3 000 fall per är. Den s.k. latenstiden är 15—40 år.

Jag vill för egen del framhälla att även mätt med cancerkommitténs riskbedömningar är radonfrågan en av de mest allvarliga hälso- och miljöfrågor. som vi måste ta itu med. Enligt vad jag har erfarit kommer SSI att ge ut nya metodbeskrivningar för kommunernas mätningar under våren 1988. Härigenom bör spårningsarbetet kunna bedrivas med allt större säkerhet och ökade förutsättningar skapas för en intensifierad spårning, av byggnader med höga radouondotterhalter.Redan innan myndigheterna hade överlämnat sin lägesrapport intensifierades dock arbetet med att minska radonförekomsten I bostäder och därmed sammanhängande hälsorisker. I detta arbete ingär bl.a. planverkets kompletterande information om planläggning av mark för bebyggelse samt bygglovsprövning liksom socialstyrelsens råd om spårning av radondotterhalter i befintlig bebyggelse.

Det ekonomiska stödet till åtgärder mot radon har till sitt sakliga innehåll varit i huvudsak oförändrat sedan år 1980, då stöd först infördes. Till cgnahemmen lämnas för närvarande, vid sidan av lån från den allmänna kreditmarknaden, ett ränte- och amorteringsfritt tilläggslån för åtgärder mot radon, om kostnaden skulle överstiga vad huset kan bära. Tilläggslånet omprövas eller skrivs av efter fem år.

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 13) föreslagit förenklingar och förbättringar av nu gällande regler om ckonomiskt stöd till raudonåtgärder i egnahem. Förslagen innebär bl.a. att de nuvarande ränte- och amorteringsfria tilläggslånen för egnahem ersätts av ett bidrag som motsvarar 5046 av kostnaden för de åtgärder som kommunen har funnit nödvändiga för att inte gällande gränsvärden skall överskridas. Bidraget föreslås kunna utgå rmed lägst 1000 kr. och högst 15 000 kr. per hus. Statens ekonomiska stöd till åtgärder för att avhjälpa problemen med höga radondotterhalter i bostadshus ges därmed ett tydligare inslag av ekonomisk stimulans.

Kostnaderna för det föreslagna bidraget uppskattas till ca 15—20 milj. kr. 230

enligt min mening leda till att radonproblemen minskar i omfattning.

Stödet till åtgärder mot radon i flerbostadshus ändras inte. Även i fortsättningen lämnas ränte- och amorteringsfria lån, s. k. tilläggslån. för

omfattande åtgärder som fastigheten inte kan bära ekonomiskt. I fråga om

hus med hyres- och bostadsrättslägenheter kan ägaren få s.k. räntestöd eller, om åtgärder mot radon vidtas i samband med en ombyggnad. om-

byggnadsläån och räntebidrag.

Sammantaget bör de åtgärder som jag har beskrivit nyss kunna lägga grunden till en lösning av radonproblemet.

Jag vill särskilt framhålla att det är av stor betydelse att kommunerna tar

sin del av ansvaret med att bl. a. spåra och åtgärda radonhusen. Kommunerna har härutöver ett stort ansvar i samband med bebyggelseplanering

och byggnadslovsprövning att se till att radonfrågan beaktas på ett tidigt stadium.

I detta sammanhang vill jag betona att jag ser det som positivt att tjänstemän och förtroendemän i kommunerna numera bereds möjligheter till en grundlig utbildning i radonskyddsfrågor samtidigt som informationen om spårning, mätmetoder, åtgärder m. m. utökas, Jag förutsätter givetvis att även fastighetsägare och enskilda tar sin del av ansvaret.

Avslutningsvis vill jag understryka att det är av särskild vikt att spårningsarbetet snarast fullföljs. Medborgarna kan med fog kräva att de inte skall behöva utsättas för onödiga hälsorisker i sina bostäder.

8.4¶Regionala miljöfrågor

Mitt ställningstagande: e Länsstyrelserna bör ges i uppdrag att ställa samman uppgifter om de viktigaste miljöproblemen och deras orsaker. Naturvårdsverket bör ges I uppdrag att redovisa länsstyrelsernas sammanställningar till regeringen. e Städernas och de större tätorternas trafik- och miljöproblem bör åtgärdas genom samfällda insatser.

Allmänt I vissa områden är förutsättningarna för utveckling och överlevnad kopplade till ianspråktagande av olika naturresurser. Samtidigt kan det från bevarandesynpunkt vara skäligt att samma resurser skyddas från exploate-

ring. Beslut i sådana situationer mäste vara välgrundade och långsiktigt inriktade. Det är därvid viktigt att ha en regional bedömning att utgå ifrån.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av regionala miljööversikter. Det är enligt min mening nödvändigt att komplettera de bransch- eller ämnesvisa analyserna och föreskrifterna med en regional dimension. Skälen till detta är i huvudsak följande.

En viss ort eller region kan inrymma en stor mängd olika miljöfarliga

verksamheter som var och en för sig uppfyller gällande krav på reningsåtgärder m. m. men som sammantagna innebär så stor belastning att oaccep-

tabla miljöeffekter uppstår. Ett exempel på ett sådan region är delar av

Västkusten. .

Vidare kan naturmiljön i en viss region i sig vara särskilt föroreningskänslig. Exempel är områden med kalkfattiga jordar och sjöar som därmed är särskilt känsliga för försurande utsläpp samt områden med genomsläpp-

liga sandjordar med särskilt stora risker för kväveläckage till grundvattnet. . Det finns i vårt land åtskilliga geografiska områden som på sådana grunder kan anges som särskilt föroreningskänsliga. Särskilt allvarlig blir situationen då båda dessa aspekter sammanfaller, dvs. då en stor mängd miljöfarli-

ga verksamheter är belägna i särskilt föroreningskänsliga områden. Så är exempelvis fallet i delar av södra och sydvästra Sverige.

Viktiga steg i riktning mot regionala åtgärdsprogram för att förbättra

miljön har redan tagits. Jag syftar på regeringens beslut att tillsätta särskil-

da delegationer för att åstadkomma en bättre miljö på Hisingen i Göteborg och genomföra en rening av Dalälven.

Hisingen i Göteborg är ett av landets mest utsatta områden när det gäller

luftföroreningsutsläpp. Tung industri och trafikleder med en kraftig genomfartstrafik ligger tätt intill bostäder. Raffinaderier. personbils- och

lastvagnsfabriker, oljehamnar, upplag för miljöfarligt och annat avfall samt en omfattande tillverkningsindustri släpper varje är ut stora mängder av bl.a. kolväten, svaveldioxid och kväveoxider. Både den lokala och den regionala miljöbelastningen är hög.

Vägtrafiken är ett stort problem. Den omfattande industrin på Hisingen

medför många tunga och ofta även miljöfarliga transporter. Pendlingen till

och från arbetsplatserna på Hisinger är omfattande.

Målet är att på tio år göra Hisingen väsentligt renare. Åtgärder på Hisingen får sannolikt också stor betydelse för miljön i hela Göteborgsre-

glonen.

Dalälven rinner genom Sveriges äldsta industribygd. Den är en symbol

för svensk natur och kultur — men eckså en stor förorenare av Östersjön.

Gruvdrift och järn- och stålverk längs med Dalälven har påverkat och påverkar älven genom stora utsläpp av metaller. Gruvorna med sina avfallsupplag utgör de största källorna för sådana metallutsläpp. Framför allt

har utlakningen av zink och kadmium från gruvupplagen fått miljömässigt

betydande konsekvenser, eftersom dessa metaller genom sin lättrörlighet

sprids över stora områden. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens myn-

ning är högre än I någon annan sv2nsk älvmynning. En delegation har

tillsatts med uppgift att genomföra åzgärder som inom en tioårsperiod kan åstadkomma en väsentligt renare älv. Det kan ske genom att bl. a. åtgärda

utlakningen av metaller från äldre gruvverksaumhet och genom att systema-

tiskt ompröva tillstånd för pågående verksamhet längs älven. Laholmsbukten och Ringsjön har tidigare pekats ut som särskilt förore-

ningskänsliga områden enligt ML.

Jag har tidigare (avsnitt 4) anfört att luftföroreningshalterna i stora tätorter eller industriområden tidvis kan bli så höga att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön. Av detta skäl har jag i detta samman- tt th

hang föreslagit att regeringen bör få möjlighet att med stöd av ML förklara

ett område som är särskilt utsatt för luftföroreningsutsläpp och buller som miljöskyddsområde. I dag kan det endast ske när ett område är känsligt för

vattenförorening.

Jag har i många sammanhang kunnat notera att miljöengagemanget i

landets olika delar bara på några år har vuxit kraftigt i styrka. Både lokalt

och regionalt sker ett omfattande arbete med att kartlägga miljöproblem

och att föreslå lämpliga åtgärder. Jag ser det som mycket angeläget att ta till vara detta engagemang. Som exempel på områden som bör uppmärk-

sammas vill jag nämna Skånes västra kust, innefattande större tätorter som

Malmö, Landskrona och Helsingborg, den mycket starkt industrialiserade s.k. triangeln Göteborg-Vänersborg/Frollhättan-Lysekil/Stenungsund, Stor-Stockholm samt Sundsvalls-, Skellefteå- och Lulcäregionerna. Skälen

till att nämna just dessa regioner varierar. men de återfaller på huvudsakli-

gen någon eller några av följande faktorer:

— Industriella och energiproducerande anläggningar med stora utsläpp av starkt miljöpåverkande ämnen.

— Ett kemikalieintensivt och höggradigt animalieinriktat jordbruk med

bl. a. kväveläckage till grund-, yt- och havsvatten. — Kommunala reningsverk vars utsläpp av fosfor och kväve bidrar till

främst havsföroreningar.

— Starkt trafikerade områden med dels stora utsläpp av avgaser från

vägtrafik, dels stor bullerpåverkan.

Miljön i de större tätorterna har emellertid inte bara samband med utsläpp

av olika föroreningar. En god tätortsmiljö måste också innefatta tillgång till

rekreationsområden och orörd natur. Nära tätorterna har konkurrensen om marken ökat, vilket ofta har fört med sig att friluftslivs- och naturvårdsintressen har fätt ge vika för olika typer av exploateringar. Tätortsmänniskans möjligheter till natur- och friluftsupplevelser måste tillgodoses. De större tätorternas gröna lungor måste behandlas varsamt vid bostadsbyg-

gande och förtätning i gamla bostadsområden. Kommunerna har möjlighet

genom PBL att avsätta lämplig mark för friluftsliv. Genom ändringar i

naturvårdslagen kan också kommunerna inrätta naturvårdsområden och naturreservat.

Molt den här bakgrunden har jag funnit det angeläget att analyser av det regionala miljötillståndet genomförs.

Länsstyrelserna bör kunna göra en väsentlig insats i detta sammanhang.

Jag har därför för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag om att ge länsstyrelserna i uppdrag att ställa samman befintliga uppgifter

om de viktigaste miljöproblemen i resp. län, samt ange deras orsaker. Jag

utgår från att länsstyrelsernas planeringsavdelningar redan har tillgång till

data och kunskaper om olika förhållanden som är av betydelse för uppdraget. Det är således inte fråga om att uppdraget skall behöva skapa behov av ytterligare resurser av olika slag. Dessa uppgifter kan bl. a. vara av värde

för den regionalpolitiska kommitté som har tillsatts. Kommittén skall

enligt sina direktiv (Dir 1987:48) bl. a. redovisa förslag på vilka miljöfrågor som bör innefattas i det regionalpolitiska arbetet. LE '”

Länsstyrelsernas arbete bör ske i nära kontakt med kommuner och Prop. 1987/88:8 5 befintliga, regionala planeringsorgan. Länsstyrelserna bör under arbetets gång ha möjlighet att i ett fortlöpande samrådsförfarande genom viss medverkan, sammanställningar m. m. få råd och assistans från naturvårdsverket. Resultatet bör redovisas till naturvårdsverket som bör ges uppgiften att i samråd med det nya plan- och bostadsverket och i förekommande fall övriga berörda myndigheter ställa samman dessa redovisningar. En redovisning till regeringen bör härefter enligt min bedömning kunna ske under år 1989.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla att det löpande miljöarbete som utförs vid länsstyrelserna i många fall kan vara av intresse utanför länets gränser. Jag vill därför erinra om vad jag tidigare har sagt om att länsstyrelserna i sin årliga länsrapport i fortsättningen regelmässigt bör redovisa aktuella miljöfrågor.

I dessa frågor har jag samrått med industriministern och civilministern.

De större tätorternas miljö Jag går nu över till att närmare behandla miljöförhållandena i de större städerna i vilka bl.a. trafiken. vissa industrier, avfalls- och avloppshanteringen och energiproduktionen ofta gör att människor och miljö utsätts för en hård belastning.

Behovet av åtgärder 1 dessa orter har samtidigt stimulerat den tekniska utvecklingen på miljöområdet och genom bl.a. högt ställda krav enligt gällande lagstiftning drivit fram ny teknik och nya metoder för miljöförbättringar. som senare har kunnat utnyttjas i övriga delar av landet. Exempel på detta är 1960-och 1970-talens vattenreningsprogram.

I debatten om kvaliteter i olika livsmiljöer hävdas ofta att staden eller den större tätorten, från hälso- och miljösynpunkt alltid är sämre än landsbygden och de mindre tätorterna. Enligt min mening kan man inte göra en sådan generalisering. Däremot kan man peka på åtskilliga tätorter där efterkrigstidens strukturomvandling har lett till miljöproblem till följd av ökad trafik, i vissa fall på stora :rafikleder som kommit att ligga intill bostadsområden. Tätorternas centrala områden har också många gånger kontoriserats och avfolkats.

Genom den kraftigt ökande biltrafiken har samtidigt många människor i många fall fått sämre möjligheter att röra sig fritt och dra nytta av det utbud av service, kultur och rekreation sem staden har att erbjuda. Problemen drabbar inte minst barnen och de äldre.

Det har enligt min mening blivit allt mer uppenbart att miljön i våra större tätorter måste förbättras. Trafik- och miljöproblemen måste åtgärdas genom samfällda insatser. En god stadsmiljö ställer krav på bl.a. sammanhängande gång- och cykelstråk, bostadsområden utan genomfartstrafik, en väl utvecklad lokal kollektivtrafik och riklig tillgång till parker och grönområden. Den fysiska planeringen enligt PBL:s intentioner är därvid ett viktigt medel i strävan att förbättra miljön i våra städer.

Som jag nyss har konstaterat ger trafiken upphov till stora miljöproblem. Luftföroreningsproblemet kan inte lösas enbart genom beslutet om [NA

avgasrening utan kräver också ätgärder som minskar biltrafiken, framförallt i storstadsområdenas centralare delar. I regeringens proposition om

trafikpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:50) anges också att ett av de viktigaste målen i trafikpolitiken är att begränsa trafikens miljöpåverkan.

Det är också i det här perspektivet som man bör se mina förslag till skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar (avsnitt 4).

Den stora inflyttningen till storstadsområdena och områdenas egna expansionsbehov har bl.a. medfört att transporterna i dessa regioner har

ökat kraftigt. Också industrins och handelns nya materialadministrativa rutiner har lett till kraftiga trafikökningar, särskilt när det gäller biltrafiken. För att lösa storstadsområdenas trafikproblem krävs stora investeringar i både kollektivtrafiksystem och vägar. Låg framkomlighet leder automatiskt till ökade utsläpp av luftföroreningar. Även om ansvaret för utformningen av den lokala trafikförsörjningen i första hand åvilar kommuner och landsting, bör staten medverka genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för detta arbete. Regeringen har i den trafikpolitiska proposi-

tionen lämnat förslag som sammantagna innebär väsentligt förbättrade förutsättningar att tillgodose storstadsområdenas investeringsbehov. Det

är I detta sammanhang viktigt att framhålla att kommuner och berörda

regionala myndigheter bör ha en god framförhållning i sin fysiska översiktsplanering och trafikplanering.

Regeringen avser i enlighet med vad som anförs i den trafikpolitiska propositionen bl. a. att tillsätta en utredning som skall ta fram ett samlat

underlag för att minska trafikens hälso-och miljöeffekter i storstadsregi-

onerna. Utredningen skall belysa förutsättningarna för utbyggnad av kollektivtrafikens framkomlighet. Även effekterna av områdesavgifter eller andra former av avgifter skall studeras liksom utbyggnad av förbifarter av

miljöskäl. I propositionen anges vidare att TRÅD — de allmänna råden för

planering av stadens trafiknät — bör utvecklas så att miljö- och energi-

effekterna ges en större tyngd.

Åtgärder mot trafikbuller Jag ser den utredning som har aviserats i den trafikpolitiska propositionen som mycket viktig för de miljö- och hälsoaspekter som jag här har berört. Vad särskilt gäller trafikbullerfrågorna finns emellertid aspekter som redan nu bör behandlas. Jag tar därför i det följande upp vissa frågor som rör

störningarna till följd av trafikbuller. Vägtrafiken är en av de mer betydande bullerkällorna i samhället. Den

statliga trafikbullerutredningen (TBU) uppskattade år 1974 att närmare

40 §e, eller ca 2,5 milj., av de boende i tätorterna år 1970 vid bostaden var

utsatta för högre ljudnivåer än de riktvärden utredningen angav som från medicinsk och hygienisk synpunkt önskvärda (55 dBA respektive 30 dBA :'

dygnsekvivalent ljudnivå utanför resp. i bostaden). Förhållandena därefter har knappast utvecklats till det bättre.

Många människor utsätts för trafikbuller som överstiger vad som TBU betraktade som önskvärt. Trafikbullret är ett allvarligt miljöproblem som det är angeläget att komma till rätta med. Bulleremissionerna kan minskas

ningar bör också utprovas. Redan på så sätt kan betydande förbättringar

uppnås. Byggandet av förbifarter innebär i många fall att centrala tätort-

sområden kan avlastas från tung och störande trafik. Regeringen har i den

trafikpolitiska propositionen föreslagit en utökning av vägbyggandet bl. a.

genom tidigareläggning av förbifarter som bör komma till utförande av

miljöskäl. Den större hänsyn till miljön som skall tas enligt den nya vägpolitiken innebär bl. a. att bullerfrågorna beaktas i ett tidigt skede av vägplanerings-

processen. Väglagen har nyligen ändrats i den riktningen.

Riksdagen beslutade år 1981 om riktlinjer för åtgärder mot vägtrafikbul-

ler. Riktvärden angavs för tre planeringsfall. Riksdagen utgick itrån att berörda myndigheter skulle komma att ta fram de tillämpningsanvisningar

som behövdes. Då dessa inte kunnat enas om ett gemensamt förslag har

naturvårdsverket därefter på egen hand arbetat fram ctt förslag till allmänna råd för begränsning av vägtrafikbuller. Verket har enligt den s.k. begränsningskungörelsen (1970:64) begärt regeringens medgivande att få

ge ut de allmänna råden. Förslaget avser förutom de tre planeringsfallen även befintlig miljö.

När det gäller de s.k. nyplaneringsfallen anser jag att det är angeläget att

klarlägga vilka riktlinjer som bör gälla för bullerimmissioner. De aktuella situationerna är

— nyplanering av områden med bostäder och trafikleder — ny- och väsentliga ombyggnader av enstaka bostadsfastigheter intill

befintliga trafikleder och

— ny- och väsentlig ombyggnad av trafikleder i befintlig bebyggelse.

Enligt min mening är det angeläget att riktlinjer för att begränsa vägtra-

fikbuller läggs fast inför det planerings- och projekteringsarbete som nu möjliggörs med utökade resurser för framtida vägbyggande. Jag anser emellertid att kostnadskonsekvenserna, särskilt för kommunerna ännu inte

är tillräckligt belysta. Kompletterande underlag behöver således tas fram.

Jag avser att inom kort återkomma till regeringen ifråga om riktlinjer för begränsning av vägtrafikbuller vid nvplanering.

AU vidta åtgärder i befintlig miljö enligt naturvårdsverkets förslag till

allmänna råd bedöms kosta 5-6 miljarder kronor. Större delen skulle komma att belasta kommunerna och då framför allt de tre storstadskommunerna. Vid en samlad bedömning finner jag att det ekonomiska läget för närvarande inte gör det möjligt att ange riktvärden till ledning för det fortsatta arbetet med att minska bullerstörningarna i den befintliga miljön. Frågan om lämpliga åtgärder får liksom hittills, i enlighet med grunderna

för tillämpningen av miljöskyddslagen, bedömas från fall till fall med hänsyn till alla omständigheter av betydelse i varje särskild situation.

I dessa frågor har jag samrått med kommunikationsministern.

8.5¶Ändrade regler för installation och användning av Prop. 1987/88:8 5 värmepumpar

Mitt förslag: I hälsoskyddslagen (1982: 1080) införs en bestämmelse

om att det krävs anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden för att inrätta en värmepumpsanläggning för utvinning av värme ur mark, ytvatten eller grundvatten. Kommunen ges rätt att föreskriva tillståndsplikt, om det behövs för att hindra uppkomsten av sanitär

olägenhet. Anmälan eller tillstånd behövs inte om anläggningen är

anmälnings- eller tillståndspliktig enligt ML eller vattenlagen (1983:291). Ett tillstånd gäller i fem år under förutsättning att arbetet

med anläggningen påbörjas inom två år.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissyttrandena: Yttranden över förslaget har avgetts av riksrevi-

sionsverket, socialstyrelsen, konsumentverket, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens mät- och provråd. länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs. Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag och Sveriges

Villägareförbund. — Några länsstyrelser har bifogat yttranden från kommuner.

Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker naturvårdsverkets förslag. Endast riksrevisionsverket avstyrker förslaget. Enligt riksrevisionsverket

behövs det inga nya regler. eftersom kommunerna med stöd av 118 hälsoskyddsförordningen (1983:616) kan införa nödvändig anmälnings-

skyldighet för inrättande av värmepumpsanläggningar. Byggforskningsrå-

det ifrågasätter bl.a. om inte också vissa luftvärmepumpar borde vara

anmälningspliktiga. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en generell anmälningsplikt för luftvärmepumpar bör införas. Sveriges Villaägareförbund tillstyrker att föreslagen anmälningsplikt införs men avstyrker att kommunerna ges rätt att föreskriva tillståndsplikt.

Skälen för mitt förslag: Jag har i denna fråga särskilt samrått med chefen för socialdepartementet.

Allmänna utgångspunkter Den energi som finns lagrad i jord, berg och vatten kan med hjälp av värmepumpar utvinnas och användas för bl.a. uppvärmningsändamål.

Värmepumpstekniken är energisnål. Den förekommer i både stor och liten

skala. Värmepumpar med hög effekt finns bl.a. i vissa fjärrvärmeverk, medan värmepumpar med låg effekt är vanliga vid uppvärmning av små-

hus. Småhusvärmepumpar dominerar marknaden. I dag torde det i Sverige

finnas totalt ca 130000 värmepumpar i drift. Övervägande delen av dessa,

drygt 129000, beräknas bestå av små värmepumpar för villor och flerbostadshus, med en effekt av mellan 2 och SOKkW. Av dessa utgörs ca 607 av s.k. luftvärmepumpar. Under senare år har försäljningen av värmepumpar [0] gått ned kraftigt. Detta har förklarats med att det har blivit mindre ekono-

miskt lönsamt än tidigare att använda värmepumpstekniken. Hur framti-

den för branschen kommer att se ut är svårt att överblicka i dag. Ändrade positiva ekonomiska förutsättningar torde kunna få försäljningen av vär-

mepumpar att öka igen.

Användningen av värmepumpar medför risker för miljön. Farliga och

skadliga ämnen kan läcka ut i luft. mark och vatten. Exempel på detta

utgörs av utsläpp av CFC (klorfluorkarboner) till luft och läckage av giftig

frostskyddsvätska till grundvatten och vattentäkter. Vidare kan vissa vär-

mepumpar ge upphov till bullerstörningar. Värmepumpsanläggningar kan

således ge upphov till både miljömässiga olägenheter enligt miljöskyddslagstiftningen och sanitär olägenhet enligt hälsoskyddslagstiftningen. Enligt 2 och 16 §§ MF och bilagorna A och B till förordningen föreligger:

tillståndsplikt eller anmälningsplikt enligt ML för anläggning för utvinning,

på annat sätt än genom vattentäkt. av värme ur mark, luft, vattendrag, sjö

eller annat vattenområde eller ur grundvatten och avloppsvatten om den uttagna effekten överstiger I MW. För en anläggning med en uttagen effekt

mellan I och IO MW gäller anmälningsplikt enligt 1.19 i bilaga B. Översti-

ger den uttagna effekten 10 MW är anläggningen tillståndspliktig. Om

effekten uppgår till högst 50 MW skall tillståndsprövningen ske hos läns-

styrelsen enligt 2.1.41 i bilaga A och om den överstiger 50 MW hos koncessionsnämnden enligt 1.1.38 i samma bilaga.

Värmepumpsanläggningar omfattas också i viss utsträckning av bestämmelserna I vattenlagen (1983:291). En anläggning kan utgöra ett vattenföretag enligt I kap. 3 § vattenlagen. Beroende på omständigheterna skall ett sådant värmeutvinningsföretag prövas antingen enligt vattenlagen eller

enligt ML. Om företaget innefattar bortledande av yt- eller grundvatten

behöver prövning endast ske enlig: vattenlagen. Vattendomstolen skall därvid beakta även miljöskyddsaspexsterna. Tillständsplikten enligt vattenlagen gäller emellertid inte om företaget avser värmeförsörjning för en eneller tvåfamiljsfastighet eller en jordbruksfastighet eller om det är uppenbart att företaget inte skadar nägra motstående intressen. Om värmeutvinningsföretaget inte omfattar bortledande av yt- eller grundvatten gäller inte vattenlagens bestämmelser. Prövningen skall i ett sådant fall enbart ske enligt ML.

Enligt 11 § första stycket punkt 5 hälsoskyddsförordningen får en kom-

mun, om det .behövs för att förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet, meddela föreskrifter om skydd för vivattentäkter och enskilda grundvattentäkter. Några kommuner har med stöd av denna bestämmelse infört viss anrnälnings- eller tillståndsplikt för värmepumpsanläggningar.

Överväganden Som jag nyss sagt innebär inrättande och användning av värmepumpsanläggningar att miljön utsätts för risker av olika slag. De anläggningar som

nu är aktuella utgörs nästan uteslutande av mindre anläggningar som

används vid uppvärmning av villor och andra småhus. Naturvårdsverkets förslag berör endast anläggningar där värmeutvinningen sker ur mark, ytvatten eller grundvatten. Dessa typer av anläggningar innehåller köld-

bärarkretsar. Luftvärmepumpsanläggningar innehåller ej köldbärarkretsar. Denna typ av anläggningar faller utanför den av naturvårdsverket föreslagna regleringen.

Myndigheternas kännedom om i vilken omfattning och var det förekom-

mer mindre värmepumpsanläggningar som innehåller köldbärarkretsar är

dålig. Någon allmän reglering av dessa anläggningar finns inte. Vissa kommuner har emellertid med stöd av 11 § första stycket 5 hälsoskydds-

förordningen infört anmälnings- celler tillståndsplikt för mindre värme-

pumpsanläggningar. Denna bestämmelse kan emellertid lagligen användas

endast då syftet är att skydda ytvattentäkter eller enskilda grundvattentäk-

ter. I många fall är bestämmelsen därför otillräcklig på grund av att syftet kan vara att skydda grundvattentäkter mer generellt eller andra intressen.

Jag delar uppfattningen au det behövs en bättre samhällelig kontroll i fråga om även mindre värmepumpsanläggningar, där värmeutvinningen sker ur mark, ytvatten eller grundvatten. Dessa typer av anläggningar

utgör en särskilt stor fara för miljön på grund av risken för läckage av

köldbärarvätska. Dricksvattentäkter och andra vattentäkter kan förorenas

vid sådant läckage. Också andra olägenheter kan förekomma. Det är

därför viktigt att de myndigheter som har ansvaret för miljön och hälsan får kännedom om alla anläggningar av ifrågavarande slag. Sådan kännedom ger möjlighet att förhindra en olämplig lokalisering eller ställa andra miljö-

och hälsomässiga krav på anläggningen. Jag delar åsikten att detta bör

kunna uppnås genom att en regel om generell anmälningsskyldighet till miljö- och hälsoskyddsnämnden införs och att kommunen ges möjlighet att

vid behov föreskriva tillståndsplikt.

Såsom naturvårdsverket har föreslagit är det lämpligt att införa den nya

regleringen i hälsoskyddslagstiftningen. I denna lagstiftning är det enklare

än att i miljöskyddslagstiftningen intöra anmälnings- eller ullståndplikt beträffande befintliga anläggningar och ge kommunerna föreskriftsrätt i

fråga om tillståndsplikten. Tillämpning av miljöskyddslagstiftningen förut-

sätter nämligen också vissa andra ändringar av både praktisk och formell natur. Sådana ändringar behövs inte om hälsoskyddslagstiftningen används. Jag har i mina tidigare redovisade överväganden rörande miljöskyddslagstiftningen föreslagit att miljö- och hälsoskyddsnämnden blir tillsynsmyndighet enligt ML, bl.a. för milöfarlig verksamhet som inte kräver tillstånd enligt ML. En anmälan enligt hälsoskyddslagstiftningen kan i det enskilda fallet medföra att nämnden väljer att ingripa med stöd av

ML. För nämnden torde det sakna betydelse om en anmälan sker enligt

hälsoskydds- eller miljöskyddslagstiftningen. Det väsentliga måste vara att nämnden över huvud taget får kännedom om en anläggning. Därefter kan nämnden välja formella regler och åtgärder för att komma till rätta med olägenheter efter störningens art och vad som är lämpligast i varje enskilt

fall. |

Jag delar inte den av några remissinstanser framförda åsikten att också luftvärmepumpsanläggningar bör vara anmälningspliktiga. Denna typ av anläggningar medför normalt inte sådana miljörisker eller hälsorisker att en

generell anmälningsplikt är påkallad. Om olägenheter i form av exempelvis bullerstörningar uppkommer, är nuvarande regler tillräckliga för att kom-

ma till rätta med olägenheten.

9¶Internationellt miljösamarbete

Mina ställningstaganden och förslag i sammandrag: e Sverige bör verka för att rekecmmendationerna från Brundtland-

kommissionen om en hållbar och bärkraftig utveckling genomsyrar arbetet i alla internationella organisationer för miljö- och utvecklingsfrågor.

e Sverige bör verka för att de FN-organ och andra internationella organisationer som ägnar sig åt internationellt samarbete inom områden, säsom t.ex, transport. industri, energi och jordbruk, tar ett direkt ansvar för miljöhänsynen i sina beslut. e Sverige bör som ett led i en aktiv svensk miljöpolitik verka för att

samarbetet mellan EFTA och EG på miljöområdet stärks.

e Sverige bör verka för att miljösamarbetet i OECD och ECE inten-

sifieras. e De bilaterala förbindelserna på miljöområdet utvecklas snabbt. Intresset för svenskt kunnande ökar. vilket utgör en god grund för

ökad svensk export av varor och tjänster på miljöområdet. e Ett internationellt miljöteknikinstitut inrättas med syfte att främja forskning, utveckling och spridning av miljöteknik. | e Kontakter på det icke-mellanstatliga planet bör uppmuntras för att

stödja det internationella förhand'ingsarbetet.

9.1¶Det internationella miljösamarbetets omfattning och

utveckling

I avsnitt 2 om inriktningen av miljöpolitiken har jag redogjort för min syn

på de stora aktuella miljöfrågorna. Det är nödvändigt att alla länder gemensamt söker bemästra de regionala och globala miljöproblemen, såsom ökenspridningen, avverkningen av d2 tropiska och subtropiska skogarna, kemikaliehanteringen samt nedbrytningen av ozonskiktet. Det är av ytters-

ta vikt att det internationella miljösamarbetet på dessa områden bedrivs

effektivt och målinriktat. Sveriges deltagande i samarbetet kring dessa :' frågor är grundat på vårt ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mest gynnade länder solidariskt måste utöva och därmed också

ge ett bidrag till en säkrare värld. I andra frågor, t. ex. vad gäller luft- och havsföroreningarna, är Sveriges agerande även grundat på nödvändigheten av att kunna uppnå nationella miljömäl.

Jag har i det föregående i anslutning till mina förslag och ställningstagan-

den om åtgärder mot luftföroreningar, åtgärder mot havsföroreningar samt åtgärder till skydd för ozonskiktet redovisat de internationella aspekterna på dessa åtgärdsprogram och det svenska agerandet för att av berörda

länder utverka nödvändiga åtaganden. Vidare har jag i avsnittet om natur-

vård kort redovisat det internationella arbete som pågår för att säkerställa

hotade växt- och djurarter samt värdefulla naturtyper m. m.

Dessa områden är viktiga och centrala element i det internationella 240

miljösamarbetet. De utgör dock endast en del av Sveriges engagemang i det totala internationella miljösamarbetet. Sverige deltar i ca 100 styrelser, förhandlings-, arbets- och expertgrupper av mer eller mindre permanent karaktär inom olika internationella mellanstatliga organisationer med global, regional eller subregional anslutning samt i skilda konventioner i vilka

Sverige är part. se bilaga 10.1. Därtill kommer arbetsgrupper, seminarier

och symposier av engångskaraktär, vanligen för ett vetenskapligt/tekniskt erfarenhetsutbyte. Vidare förekommer ett bilateralt samarbete av varierande omfattning och inriktning i form av tillfälliga arrangemang eller,

säsom I fråga om vissa östeuropeiska länder. enligt avtalade program. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det löpande internationella

miljösamarbetet är av betydande omfattning. Sverige deltar aktivt i flertalet sammanhang och många gånger som en av de ledande och initiativtagande nationerna.

Vid sidan av det mellanstatliga miljösamarbetet bedrivs ett omfattande internationellt miljösamarbete av bl. a. ideella organisationer, folkrörelser, näringslivsorganisationer och vetenskapliga institutioner.

Det internationella mellanstatliga miljösamarbetet har en relativt kort

historia. Först omkring är 1970 tillskapades permanenta, internationella

fora för att på mellanstatlig nivå söka bemästra de stora gränsöverskridan-

de utsläppen samt genom vetenskapligt/tekniskt erfarenhetsutbyte utveck-

la kunskaper om miljöproblemens omfattning och karaktär samt metoder att finna lösningar på dessa.

Så inrättades t. ex. år 1970 inom OECD en miljökommitté. Året därpå

tillskapades även inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE)

en miljökommitté (Senior Advisers on Environmental Problems, SAEP).

Den första mellanstatliga institutionen med global räckvidd blev FN:s

miljöprogram (UNEP). som inrättades genom beslut av FN:s generalförsamling år 1972 på förslag av FN-konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm samma år. Detta år institutionaliserades även det nordiska

miljösamarbetet under Nordiska ministerrådet. Flertalet viktiga konventioner om skydd för den marina miljön, för åtgärder mot luftföroreningar

och skydd av flora och fauna är också i huvudsak tillkomna under 1970-ta-

let. Arbetet inom nämnda institutioner karaktäriserades till en början av organisatorisk uppbyggnad och utarbetande av normativa rekommendationer och principer för staternas agerande i den gemensamma kampen mot miljöproblemen. Detta var ett nödvändigt grundläggande arbete. Samtidigt

har: pågått och pågår ett aktivt kunskaps- och erfarenhetsutbyte. många gånger av betydande vikt för enskilda länders miljöpolitik.

Flera av de på 1970-talet tillkomna internationella fördragen fick karaktären av ramkonventioner. Först under 1980-talet har principåtaganden i dessa fått en mera konkret form genom bindande åtaganden om kvantita-

tivt preciserade åtgärder i syfte att minska belastningen på ekosystemen. Detta måste hälsas med stor tillfredsställelse, även om åtgärderna ännu är

långt ifrån tillräckliga. Denna utveckling av det internationella miljösamarbetet innebär samtidigt att deltagandet har blivit alltmer krävande. Det påkallar en långtgående samordning mellan företrädare för miljöministerier och berörda intressenter i viktiga ekonomiska sektorer, som har ansvar för 241

16 Riksdagen 198788. 1 saml. Nr 85

att genomföra de internationellt bindande åtagandena. Den omorganisation Prop. 1927/88:85 som genomfördes i och med att miljö- och energidepartementet inrättades den ljanuari 1987 och fick en samordnande och pådrivande roll har gett Sverige en god bas för det internatiorella agerandet.

De internationella organisationer som har skapats för miljösamarbetet

har vissa strukturella svagheter som medför tröghet i arbetet. UNEP har visserligen inom FN-systemet till uppgift att ta initiativ till miljöfrämjande åtgärder. I praktiken har det inte visat sig möjligt att annat än i begränsad utsträckning öva inflytande på utformningen av programmen. I organisa-

tioner som OECD, ECE och även inom Nordiska ministerrådet har miljö-

kommittéerna starkt begränsade möjligheter att verka för ett önskvärt

miljöhänsynstagande i de sidoordnade sektorkommittéerna. De mellanstatliga organisationernas verksamhe: styrs dock av regeringarna. Liksom i

flertalet nationella administrationer arbetar miljökommittéerna i de internationella organisationerna som sektororgan. Detta begränsar möjligheter-

na att påverka organisationernas program. Jag ser det därför som en viktig

uppgift för Sverige att aktivt verka för att de kommittéer i skilda internationella organisationer som har ansvar för tunga ekonomiska sektorer (trans-

port, industri. energi och jordbruk) i samverkan med miljökommittéerna

tar hänsyn till miljön vid utformningen av sina rekommendationer och

beslut. I den andan och i linje med de tankegångar som präglar rapporten från Världskommissionen för miljö och utveckling, den s.k. Brundtland-

kommissionen, har Sverige t. ex. tagit initiativ till en konferens mellan de curopceiska transportministrarna (CEMT) och OECD:s miljökommitté på

ministernivå. Sverige har även tagit initiativ till ett möte mellan de nordiska miljöministrarna och transportministrarna att hållas före OECD-mötet.

HIEA. det internationella energiorganet i Paris, har Sverige sedan flera år tillbaka .verkat för att miljöaspekterna blir viktiga inslag i medlemsländernas energipolitik. Vid det ministermöte som ägde rum i maj 1987 kunde jag konstatera att detta synsätt nu har vunnit ökat gensvar. :

Jag belyser i det följande några områden som jag. vid sidan av de tidigare i avsnitt 5—7 redovisade åtgärdsprogrammen.. anser bör uppmärksammas under de närmaste åren.

9.2¶Uppföljning av Brundtlandkommissionens rapport

Våren 1987 färdigställdes rapporten ”Vår gemensamma framtid” (Our Common Future) av Världskommissionen för miljö och utveckling (World

Commission on Environment and Development), eller Brundtlandkommissionen, som den har kallats efter sin ordförande. den norska statsministern Gro Harlem-Brundtland.

Kommissionen kom till, på bl.a. svenskt initiativ, efter beslut i FN:s

generalförsamling hösten 1983. Hösten 1987 har generalförsamlingen for-

mellt mottagit rapporten och däref:er antagit en enhällig resolution. I resolutionen uppmanas nationella regeringar och internationella organisa-

tioner, framför allt inom FN-systemet, att vid utformning av politik och

program ta hänsyn till rapportens huvudbudskap: mänsklighetens framtid

är beroende av en hållbar och bärkraftig utveckling. En sådan utveckling

förutsätter i sin tur en bevarad ckologisk balans. Sverige bör nu verka för att Brundtlandkommissionens rapport och FN-resolutionens innehåll, som i allt väsentligt grundas på ett förslag från

de nordiska länderna, blir vägledande för det internationella miljösamarbetet och genomsyrar arbetet i alla internationella organisationer. Jag har

tidigare i avsnitt 2 redogjort för den nationella uppföljningen av rapporten.

Jag vill i detta sammanhang -nämna att jag har tillsatt cn rådgivande referensgrupp för globala miljöfrågor, med företrädare för det svenska vetenskapssamhället, utrikesdepartementet och de fackdepartement som har huvudansvaret för svenskt arbete i FN:s fackorgan och viktigare

sektororgan i andra internationella organisationer. Referensgruppens uppgift är att medverka vid utformningen av svenska ståndpunkter och initiativ i det internationella miljösamarbetet. Sverige bör i detta arbete nära samverka med övriga nordiska länder. På

norskt initiativ har en nordisk ledningsgrupp på statssekreterarnivå tillsatts

för att leda och samordna nordiska insatser i berörda internationella orga-

nisationer. En huvudlinje i det nordiska samarbetet är att man i första hand bör ta fasta på följande huvudpunkter i den nämnda FN-resolutionen och från nordiska representantplatser i styrelser och andra beslutsförsamlingar arbeta för att de förverkligas:

— uppmana de beslutsfattande församlingarna inom FN-systemets organi-

sationer att revidera inriktning av program, budgetar och aktiviteter i

syfte att främja en hållbar och bärkraftig utveckling och därvid ta

hänsyn till Brundtlandkommissionens analys och rekommendationer

- uppmana de multilaterala biståndsorganen och finansorganen att engagera sig för en varaktigt hållbar utveckling i enlighet med mottagarlän-

dernas egna prioriteringar.

I praktiken innebär den förstnämnda huvudpunkten för Sveriges och

andra länders del att det internationella miljösamarbetet inte längre. som hittills i hög grad varit fallet, bör och kan begränsas till de internationella organisationer som primärt har tillskapats för samarbete om miljöfrågor. FN:s fackorgan för industriell utveckling (UNIDO), jord-, skogsbruk och fiske (FAO). utbildning och vetenskap (UNESCO) eller hälsofrågor

(WHO), för att nämna några exempel, blir minst lika viktiga som UNEP

när det gäller att inom FN-systemet främja miljöhänsynen och en hållbar och bärkraftg utveckling. Sverige, övriga nordiska länder och andra länder, som ser det som angeläget att verka för Brundtlandkommissionens rekommendationer att angripa miljöproblemen vid källan och i preventivt syfte, måste här göra stora ansträngningar att samordna sitt uppträdande i

å ena sidan FN:s miljöstyrelse och å andra sidan i berörda fackorgan.

Detta samordningsbehov förutsågs redan vid tillkomsten av UNEP, vars huvuduppgift skulle vara att fungera som katalysator och samordnare för miljöfrämjande åtgärder inom FN-systemet. UNEP:s inflytande härvidlag

har dock inte fullt ut motsvarat de förväntningar som man kunde ha

anledning att ställa vid organisationens tillkomst. Framför allt beror detta

på att medlemsregeringarna inte i tillräcklig utsträckning har följt upp

besluten i UNEP från sina positioner i fackorganens styrelser och andra 243 beslutande församlingar.

Generalförsamlingens starka stöd för Brundtlandkommissionens tankar bör enligt min mening utnyttjas för att försöka göra verklighet av de principiellt viktiga ideer, som fick sitt uttryck i tillkomsten av UNEP. Tillkomsten av miljö- och energidepartementet och den uppgift som anför-

trotts mig att ansvara för att miljöhänsynen får genomslag i sektorpolitiken ger Sverige goda förutsättningar att internationellt uppträda samordnat i UNEP och i fackorganen.

Samma strävan bör styra vårt uppträdande i regionala organisationer såsom OECD och ECE, liksom inom ramen för det Nordiska ministerrådets verksamhet. Beslut som vi verkar för eller kan ansluta oss till i dessa organisationers miljökommittéer bör av oss följas upp i de kommittéer som ansvar för viktiga ekonomiska, närirgs- och handelspolitiska sektorer.

Den andra åberopade huvudpunkien i FN-resolutionen riktar sig till de multilaterala bistånds- och finansorganen och motiveras för övrigt av paragrafer, som främst riktar sig till de biståndsgivande länderna. Dessa upp-

manas att ge utökat bistånd på miljöområdet och att öka det tekniska

samarbetet med u-länderna för att förbättra dessas kapacitet att hantera sina nationella miljöproblem. Jag vill peka på att Sverige redan i viss mån har beaktat denna uppmaning genom statsmakternas beslut att ange en

framsynt hushållning med naturresurserna och omsorgen om miljön som

ett femte mål för det svenska utvecklingssamarbetet. Den svenska biståndsverksamheten har visserligen sedan länge omfattat insatser i miljöfrämjande syfte. Miljöhänsynen är en integrerad del av hela utvecklingssamarbetet, nämligen bilateralt, multilateralt. regionalt, i forskningssamarbetet med u-länderna och i samarbetet med de enskilda organisationerna.

Biståndsministern har i sin anmälan till årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 5) angivit regeringens riktlinjer för det fortsatta biståndet

på miljöområdet.

Världsbanken är den i särklass största finansiären av utvecklingsprojekt i u-länderna. Det kan i detta sammanhang konstateras att banken nyligen har reviderat sin politik i syfte att säkerställa att av banken finansierade projekt måste uppfylla miljömässigt godtagbara kriterier som ett led i att främja en hållbar och bärkraftig utveckling.

Jag vill slutligen hänvisa till ytterligare en paragraf i FN-resolutionen. Resolutionen inbjuder regeringarna att stödja och engagera sig i uppföljningsåtgärder för att förverkliga Brundtlandkommissionens olika rekommendationer genom att arrangera nationella, regionala och globala konfe-

renser. Vid 1987 ärs generalförsamling föreslog Sverige att FN överväger frågan om en andra global FN-konferens om den mänskliga miljön år 1992.

Sverige förklarade sig i det sammanhanget berett att. om det är ett

allmänt önskemål bland andra FN-stater, stå som värd för en sådan

konferens. Vid FN:s miljöstyrelses möte i juni 1987 underströk jag att en

global konferens, om en sådan kommer till stånd, måste leda till konkreta

åtaganden frän regeringarnas sida med fastställda tidsramar för dessas uppfyllelse.

Jag vill här även nämna att den norska regeringen har inbjudit ECE-länderna till en regional uppföljningskonferens år 1990. Den norska regering- 244

en har hemställl om ett nära nordiskt samarbete i förberedelserna för denna konferens. Jag har besvarat denna hemställan positivt för svenskt vidkommande.

De nordiska länderna har också erbjudit sig att stödja regionala konferenser i u-länder, där dessa får tillfälle att diskutera Brundtlandkommissionens rapport och dess konsekvenser.

Jag vill slutligen nämna att Vetenskapsakademien planerar ett internationellt seminarium om miljö och säkerhet hösten 1988. Syftet med seminariet är att med utgångspunkt i empiriska studier om samband mellan miljöförstöring samt nationell! och internationell politisk stabilitet belysa säkerhetspolitiska aspekter på de stora miljöproblemen. Detta problem berörs av Brundtlandkommissionen. Jag bedömer det som väsentligt att denna fråga blir närmare analyserad. Först om insikten ökar bland världens regeringar. att den pågående miljöförstöringen utgör allvarliga risker

för det internationella samfundets stabilitet, ja. kanske överlevnad, torde

beredskap vara för handen att vidta konkreta och långtgående åtgärder i internationell samverkan.

9.3¶Europeiskt miljösamarbete

Miljösamarbetet i Europa utvecklas snabbt.

Inom EG har samarbetet på miljöområdet successivt förstärkts sedan det inleddes i början av 1970-talet. Den höjda ambitionsnivån har bl.a. kommit till uttryck i den s. k. europeiska enhetsakten, som trädde i kraft år 1987, genom vilken bl. a. målsättningen att förbättra miljön uttryckligen läggs till i Romfördraget.

Något formellt miljösamarbete mellan EFTA-länderna har hittills inte förekommit. Luxemburgdeklarationen från år 1984 om ett närmare samarbete mellan EG och EFTA nämner dock uttryckligen miljöfrågor som ett lämpligt samarbetsområde.

Ett möte med samtliga EFTA:s och EG:s miljöministrar och den kommissionsledamot som ansvarar för miljöfrågor inom EG ägde rum i oktober 1987 i Noordwijk i Nederländerna. Vid detta möte antogs en deklaration om ett närmare samarbete. Frågor om luftburna föroreningar, klimatförändringar, begränsning av miljörisker vid stora industrianläggningar, marina föroreningar och åtgärder mot jordförstörning kommer att ges hög

prioritet. Man beslutade också att förbättra informationsutbytet mellan medlemsländerna. Beslut fattades om regelbundna möten. På inget annat område har EFTA-länderna och EG enats om ett så längtgående samarbe-

te.

EG-kommissionen har t. ex. fått tämligen vittgående möjligheter att för EG-länderna ta initiativ till att vidga samarbetet med EFTA-länderna.

Som påpekas i propositionen 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska integrationen välkomnar regeringen de överenskommelser om ett

starkare samarbete på miljöområdet som man enades om i Noordwijk. Nu

finns det praktiska möjligheter att förstärka samarbetet genom de konsultationsförfaranden som utvecklats. Sverige har nu fått ökade möjligheter

att framföra synpunkter på ett tidigt stadium på planerade åtgärder på

miljöområdet och därigenom få ökat gehör för dessa.

vad gäller minskande av risker för större industriolyckor.

I den s.k. vitboken från är 1985, som inom EG syftar till att avskaffa ett stort antal hinder för fri rörlighet för varor, tjänster och människor fram till år 1992, återfinns även flera åtgärder inom miljöområdet.

För att förbereda vårt land för ett utvidgat miljösamarbete i Västeuropa, har en speciell EG-beredningsgrupp för miljöfrågor upprättats. Dess syfte är att dels förbereda uppföljningen av Noordwijkmötet, dels bevaka vitboksarbetet. Jag räknar med att Europafrågorna kommer att bli allt viktigare framöver. Jag anser det särskilt viktigt.att man inom departement och myndigheter aktivt följer arbetet i EG.

Ett omfattande samarbete med de västeuropeiska länderna äger dessutom rum inom ramen för organisationer med en vidare medlemskrets, såsom OECD och ECE. Detta samarbete är värdefullt och jag anser att det bör intensifieras. Inom OECD bedrivs t. ex. ett omfattande arbete inom kemikalieområdet. som har givit värdefulla bidrag till den svenska kemikaliekontrollen.

Miljösamarbetet inom ECE har särskild betydelse eftersom ECE är ett alleuropeiskt samarbetsorgan där även de östeuropeiska staterna deltar. Inom ramen för uppföljningsmötet med konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har de nordiska länderna lagt fram förslag i syfte alt intensifiera det europeiska miljösamarbetet.

9.4¶Nordiskt miljösamarbete

De nordiska länderna har sedan början av 1970-talet samarbetat aktivt om miljöfrågor, dels bilateralt och dels genom ctt formaliserat samarbete inom ramen för Nordiska ministerrådet. De nordiska länderna har ingått bindande avtal om miljösamarbete i form av det år 1974 ändrade Helsingforsavtalet.

De nordiska länderna har vidare ingått en bindande miljöskyddskonvention som trädde i kraft år 1976. Konventionen föreskriver bland annat att vid prövning av tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet skall en störning som sådan verksamhet medför eller kan medföra i en annan fördragsslutande stat likställas med en störning i det egna landet.

Prioriterade områden för samarbete under senare år har varit luft- och havsföroreningar samt kemikalicområdet. En förutsättning för att uppnå goda resultat är att det utförs ett kvalificerat nordiskt utredningsarbete. De nordiska länderna avsätter var för sig betydande resurser för miljövård. Nordiskt samarbete syftar bland annat till att samordna dessa resurser genom arbetsfördelning och utbyte av erfarenheter på en lång rad centrala miljöområden.

Ett nytt nordiskt samarbetsprogram på miljöområdet håller för närvarande på att utarbetas. Det avses vara mera långsiktigt och principiellt än motsvarande tidigare program och baseras bland annat på de principer som är presenterade i rapporten från Brundtlandkommissionen. Ministerrådet har vidare beslutat att ta fram en nordisk plan mot havsföroreningar. 246

internationella miljöområdet. Genom formella och informella samråd och ofta ett samlat agerande kan de nordiska länderna spela en pådrivande roll och tillvarata gemensamma intressen. Jag fäster stor vikt vid detta arbetssätt och förutsätter att största möjliga nordiska samarbete även fortsättningsvis eftersträvas.

9.5¶Bilateralt miljösamarbete

Det bilaterala samarbetet på miljöområdet är omfattande.

Med Sovjetunionen, Polen, Tyska Demokratiska Republiken, Tjeckoslovakien och Ungern har Sverige etablerat bilateralt samarbete på miljövårdsområdet. Detta sker inom ramen för de avtal om industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete som Sverige har ingått med dessa länder. Regeringen har gett naturvårdsverket i uppdrag att ansvara för genomförandet av arbetet som till stor del sker inom ramen för bilaterala arbetsgrupper. Vid arbetsgruppsmötena utbytes inforrnation om utvecklingen i resp. land och program faställs för de närmaste årens samarbete, t.ex i form av tekniskt-vetenskapligt personutbyte och seminarier. Från svensk sida ser vi även detta utbyte som ett led i att främja våra positioner i olika multilaterala förhandlingar. |

Nyligen har frågan om ett separat samarbetsavtal på miljöområdet på regeringsnivå mellan Sverige och Sovjetunionen väckts. Förhandlingar i detta syfte avser jag att sätta i gång snarast.

Det förekommer även möten på ministernivå, främst med Östersjöstaterna. Vid dessa tillfällen visas ofta ett stort intresse av att få ta del av det svenska miljökunnandet både vad gäller teknik och organisation.

Det bilaterala samarbetet med länderna i Västeuropa syftar ofta till att samordna likasinnade länder till gemensamma ståndpunkter och strategier I viktigare multilaterala förhandlingar. Därigenom åstadkoms ofta en större påverkan än om länderna agcrar helt på egen hand.

Aven med längre bort belägna länder ökar kontakterna. Det gäller såväl flera u-länder som högteknologiska länder som USA och Japan, med vilka tekniskt samarbete äger rum på många områden.

Det svenska uppträdandet på det miljöpolitiska området har väckt uppmärksamhet i många länder. Man vänder sig allt mer till Sverige för att studera hur vi har angripit våra miljöproblem. Utomlands efterfrågas svensk expertis i ökad utsträckning för deltagande i seminarier, symposier

m.m. |

Av minst två skäl bör vi se positivt på denna utveckling. För det första ger det oss goda möjligheter att visa omvärlden hur vi bearbetar våra miljöproblem. Eftersom vi på flera områden har hunnit långt i miljöarbetet, ger detta oss möjlighet att inverka på miljöpolitiken i andra länder. Det kan också leda till en förbättrad miljö i Sverige.

För det andra innebär det en möjlighet till ökad svensk export av utrustning och kunnande inom miljöskyddsområdet. Enligt min mening finns det en avsevärd potential, som ännu är outnyttjad. 247

Mitt förslag: Ett internationellt institut inrättas för att främja ny teknik för en miljöanpassad och varaktigt hållbar ekonomisk utveckling.

I den internationella miljödiskussionen har under senare år frågan om utveckling och spridning av ny och mer miljövänlig och resurssnål teknik fått en ökad uppmärksamhet.

I Brundtlandkommissionens rapport framhålls att utvecklingen av ny teknik är en huvudfaktor bakom ekonomisk utveckling. Själva begreppet varaktigt hållbar utveckling förutsätter enligt kommissionen miljöbetingade begränsningar av tillväxten, om inte de teknologiska förutsättningarna förändras i miljövänlig och resurssnål riktning. I ett längre perspektiv krävs att de industrialiserade samhällenas teknologiska struktur och produktionssystem anpassas till miljöns krav. Detta kommer enligt kommissionen alt ta lång tid.

Fortfarande råder i vida kretsar uppfattningen att justeringar av teknik och utrustning behöver vidtas först när miljöproblem uppstår och miljökraven ökar. Miljöhänsynen kommer ofta in för sent i den tekniska planeringen. Detta synsätt måste förändras. Jag delar Brundtlandkommissionens åsikt, att en sådan teknisk utveckling skall främjas som lägger grunden för en varaktigt hållbar utveckling. Minimering av de negativa miljöeffekterna måste på ett helt annat sätt än i dag styra och vägleda forskning och utveckling av ny teknik. En sådan utveckling skall inte ses som ett hot utan utgör en utmaning och ett tillfälle till bl. a. ökad industriell verksamhet. | |

Det finns anledning till viss optimism. Under senare tid har ny intressant teknik utvecklats — oftast som resultat av hårdare miljökrav från regeringar och myndigheter. Industrin, tillsaramans med forskare och tekniker, bör stimuleras att främja utveckling av miljövänligare teknik.

En angelägen uppgift är att sprida kännedom om ny miljövänlig och resurssnål teknik. Det gäller såväl stora som mindre och medelstora företag. Det gäller också företag både inom och utom landets gränser. Det är angeläget att visa att det ofta finns ny och mer miljövänlig teknik som alternativ till den traditionella tekniken. Det är också viktigt att kunna visa att sådan teknik i det längre perspektivet är den mest ekonomiska.

Mot denna bakgrund föreslår jag att ett internationellt institut för att främja utveckling och spridning av miljövänlig teknik inrättas.

Institutets huvudsakliga arbetsuppgifter bör vara att främja forskning och utveckling av teknik för en miljöanpassad och varaktigt hållbar ekonomisk utveckling och att bidra till att öka utbytet av kunskaper och erfarenheter mellan olika länder om sådan teknik. Institutet bör ha en internationell verksamhetsbas och vara ett centrum för kunskap om miljövänlig och resurssnål teknik. Det bör också utveckla former för en aktiv internationell förmedling av information om sådan teknik till potentiella nyttjare.

Styrelse och ledning för institutet bör ha en internationell profil med god.

förankring i, internationella organisationer, det teknisk-vetenskapliga sam-

fundet och internationellt näringsliv.

Institutet bör kunna bidra till att framstående forskare från skilda delar av världen kan engageras i ett utvecklingsarbete av stor strategisk betydelse. En viktig uppgift för institutets forskare blir att analysera och bedöma ny teknik utifrån kravet på en varaktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Regeringen beslutade den 21 december 1987 (Dir 1987:58) om en särskild utredning med uppgift att föreslå inriktning och utformning av institu-

tets verksamhet. Utredningen skall vara klar till I maj 1988. Jag avser därefter att återkomma till regeringen med förslag om de närmare riktlin-

Jerna för institutet. Jag beräknar nu att 25 milj. kr. per år under fem år bör avdelas för det internationella miljöteknikinstitutet. Jag återkommer till medelstilldelning-

en vid min behandling av anslagsfrågorna för budgetåret 1988/89.

10¶Miljöskyddets regelsystem och organisation

Mina bedömningar i korthet:

e Miljöhänsynen skall ges en ökad tyngd vid tillämpningen av ML.

e Företagens egenkontroll bör skärpas. Nya miljökrav skall i ökad

omfattning beaktas vid omprövning av villkor enligt ML. Det är

angeläget att förstärka och decentralisera tillsynen. Företagens egenkontroll bör utvecklas. Myndigheterna bör dessutom ges ökade resurser för miljöskydd. De statliga myndigheterna behöver tillföras i storleksordningen 100 tjänster för handläggare.

e Föreskrifter om kontrollen skall kunna meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. En miljörapport skall årligen lämnas till tillsynsmyndigheten för sådan verksamhet som har tillstånd.

e Naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet förstärks. Länsstyrelserna svarar för den löpande tillsynen för all tillståndspliktig verksamhet. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall vara tillsynsmyndighet för verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att överta tillsynen över

tililståndspliktig verksamhet bibehålls.

e Instansordningen ändras i överklagade miljöskyddsärenden. Bl.a. får länsstyrelsernas beslut i tillståndsärenden överklagas hos koncessionsnämnden i stället för hos regeringen.

e Regler om straff för miljöbrott skärps. Ökad vikt ges åt miljöhänsynen. e Insatser för att integrera miljöfrågorna i utbildningssystemet är

väsentliga. Särskilda utbildningsinsatser behövs för myndigheter som har att tillämpa ML, bl.a. miljö- och hälsoskyddsnämnderna samt polis och åklagare. e Förändringarna bör genomföras den I juli 1989.

Mitt ställningstagande: Nya miljöproblem och en höjd ambitionsnivå -

för att komma till rätta med och förebygga problemen kommer att ställa ökade krav på miljöskyddets organisation. Denna bör i högre

utsträckning än tidigare inriktas på att tillsammans med scktorsin-

tressen förebygga miljöproblem.

En effektiv och ändamålsenlig tillsyn är en förutsättning för ett

framgångsrikt miljöskyddsarbete. Tillsynen bör förstärkas betydligt genom att företagens egenkontroll utvecklas och ges fastare former.

Myndigheternas resursutnyttjande bör effektiviseras genom att bl.a. ansvaret decentraliseras. Myndigheterna bör dessutom ges

betydligt ökade resurser på miljöskyddsområdet.

Vissa förändringar i sanktionssystemet behövs.

Organisationsutredningens förslag: Det har varit en grundläggande förut-

sättning i utredningens arbete att företagens ansvar på miljöområdet måste

markeras tydligare än hittills. Även om man ökar kraven på företagen, står det klart att de resurser som samhället ställer till förfogande för miljövårds-

arbetet är alldeles för knappa. Vissa effektivitetsvinster kan uppnås inom ramen för nuvarande resurser som en följd av utredningens förslag, men

detta är inte tillräckligt. Ytterligare resurser måste tillföras miljövårdsor-

ganisationen.

Samtidigt som utredningen framhäller att det är nödvändigt med ökade insatser för miljövården inom landet, framhålls att det är viktigt med ett stärkt engagemang för miljövärd på det internationella planet. En framgångsrik miljöpolitik kräver framförhållning och långsiktighet. Miljöfrågorna måste regelmässigt bli föremål för hänsyn inom alla samhällssektorer och beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. Det kräver

ett medvetande och ett ansvar hos alla i samhället — enskilda, företag, organisalioner. myndigheter och politiker. Utredningen lägger fram flera förslag som har denna inriktning.

Det nuvarande systemet med prövning och tillsyn enligt ML har under

senare år utsatts för kritik. Tillsynen anses allmänt vara den del där de

största bristerna finns. Resurssituationen är enligt utredningen samtidigt

sådan att det råder stora skillnader mellan uttalade ambitionsnivåer och

tillgängliga resurser. Utredningen anser att nuvarande förfarande med

individuell tillståndsprövning i stort fungerar bra. Oklara eller svårkontrol-

lerade villkor utgör dock en svag länk vid genomförandet.

Inom tillsynen är avsaknaden av en samlad överblick en av de stora bristerna, vilket medför att underlag för prioritering saknas. Brister i de program som reglerar företagens kontroll har också kunnat konstateras. Ansvarsfördelningen mellan myndigheternas tillsyn och företagens egenkontroll är oklar i flera avseenden.

Utredningen anser att företagens primära ansvar för miljöskyddsarbetet bör förstärkas och föreslår ett antal åtgärder för att ge företagens egenkontroll fastare former. Utredningen anser också att det finns anledning att LE "An pröva ett system med s. k. miljörevisorer i företagen.

Myndigheternas tillsyn bör i större utsträckning kunna inriktas mot en övervakning av egenkontrollen, dvs. systemtillsyn. Myndigheternas arbete med prövning och tillsyn bör också decentraliseras genom att det ökade kommunala engagemanget i miljöskyddsarbetet utvecklas till att omfatta hela landet. Utredningen betonar samtidigt att en förutsättning för att ett decentraliserat beslutssystem skall fungera effektivt är att ansvarsfördelningen är klar. För att nå en så entydig och resurseffektiv ansvarsfördelning som möjligt föreslås att myndighetsansvaret för prövning och tillsyn hålls samman. "> En samordning och effektivisering av samhällets insatser för att skydda miljön ställer krav på effektiva rättsliga styrmedel. Utredningen framhåller att det straffrättsliga sanktionssystemet på hela miljöområdet brister i konsekvens och överblickbarhet. Utredningen förordar att en genomgripande översyn av hela miljöstraffrätten inleds så snart som möjligt. I avvaktan på en sådan översyn föreslår utredningen ett antal åtgärder för att åstadkomma effektivare sanktioner.

Utredningen betonar att kunskapsförsörjningen inom miljövårdsområdet är av strategisk betydelse och att det är angeläget att ytterligare höja effektiviteten inom detta område. Ett sätt att åstadkomma detta är att bättre utnyttja miljövårdsorganisationens samlade kompetens när det gäller att utarbeta policy, handlingsprogram och allmänna räd etc. Utredningen anser att naturvårdsverkets egna utredningsresurser bör koncentreras ull kvalificerad projektledning för att styra, samordna och följa upp verksamheten.

Utredningen anser vidare att det är väsentligt att ytterligare utveckla samverkan mellan den tillämpningsinriktade miljövårdsforskningen å ena sidan samt universitet och högskolor å den andra.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i utredningens redovisning om nuvarande organisation och dess brister. Kraftfulla åtgärder måste enligt många remissinstanser vidtas inom landet och internationellt för att komma till rätta med de övergripande miljöproblemen. Ett ökat miljömedvetande och ett brett engagemang från alla samhällssektorer är en förutsättning för att sådana åtgärder skall vara framgångsrika. Flera centrala myndigheter understryker att miljöfrågorna bör ingå som en del i sektorsansvaret.

Flera remissinstanser framhåller behovet av en samlad överblick över miljösituationen för att kunna prioritera åtgärder.

Flertalet remissinstanser instämmer i att förutsättningarna för miljöskyddarbetet måste förbättras genom en effektivisering och framhåller att en avsevärd resursförstärkning måste till för att överbrygga gapet mellan mål och resurser.

De hittillsvarande erfarenheterna talar för att systemet med individuell prövning enligt ML bör bibehållas. Egenkontrollen bör även fortsättningsvis utgöra basen i tillsyns- och kontrollsystemet och bör också ges fastare former.

Skälen för mitt ställningstagande: Den organisatoriska uppbyggnaden av miljöskyddet i slutet av 1960-talet bör ses mot bakgrund av miljösituationen såsom den utvecklades och uppfattades under 1950- och 1960-ta- ro in [EN

len. Av särskild vikt var tillkomsten av ML år 1969 och lagen om hälso-

och miljöfarliga varor år 1973. Båda dessa lagar har varit viktiga för

miljöskyddsarbetet.

Samtidigt med uppbyggnaden av lagarna lades grunden till den nuvarande myndighetsorganisationen. Av central betydelse var därvid inrättandet

av statens naturvårdsverk år 1967. På den regionala nivån inrättades na-

turvårdsenheter vid länsstyrelserna. Successivt har såväl naturvårdsverket som naturvårdsenheterna tillförts ökade arbetsuppgifter. På den kom-

munala nivån lades miljövårdande uppgifter på de dåvarande hälsovårds-

nämnderna och byggnadsnämnderna.

Utöver tillkomsten av de olika lagarna och organisationen har andra insatser betytt mycket för utvecklingen inom miljöskyddet. Jag tänker då på bidragssystem för investeringar samt forskning, utveckling och demonstration för att möjliggöra mindre miljöskadlig teknik. Dessa instrument har betytt mycket för att kraftigt minska miljöproblemen på vissa områden. Bl. a. har den kommunala avloppsreningen förbättrats avsevärt. Inom

flertalet industribranscher har också betydande utsläppsminskningar kunnat uppnås.

Miljövärdsarbetet har breddats alltmer. Problemens vidd och komplexitet har successivt lagts i dagen genom bl. a. forskning och undersökningsverksamhet. Därmed har också nya arbetsuppgifter tillkommit och insikten växt om att det inom många områden krävs grundläggande förändringar för att lösa miljöproblemen. Miljöproblemens internationella prägel har också blivit tydligare under senare år.

För egen del anser jag att miljöproblemen måste ses i ett helhetsperspektiv. Varje samhällssektor bör ansvara för att nya miljöproblem undviks

och att existerande problem i möjligaste mån löses. Miljövårdsmyndighe-

terna på alla nivåer har en stor uppgift att vara pådrivande och att förse övriga statliga myndigheter. kommuner, organisationer och företag med aktuell och relevant kunskap och information.

Allt eftersom ny kunskap kommer fram ställs krav på ytterligare kraftfulla miljöskyddsåtgärder. Miljöhänsynen måste därför ges en ökad tyngd i alla verksamheter och vid tillämpningen av miljöskyddslagstiftningen och annan angränsande lagstiftning.

Tekniska åtgärder vid den enskilda föroreningskällan kommer även fortsällningsvis att vara ett viktigt medel för att komma till rätta med hälsooch miljöproblem och minska utsläpp av föroreningar. Jag vill särskilt

nämna utsläpp av luftföroreningar från energianläggningar och processin-

dustrier samt utsläppen till Östersjön av klorerade organiska substanser. Den individuella prövningen enligt ML ger här goda förutsättningar att driva krav på effektiva åtgärder samtidigt som miljömässiga, tekniska och ekonomiska avvägningar kan göras i det enskilda fallet.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits bedömer jag att det finns skäl att överväga vissa frågor kring prövningsförfarandet. Jag vill särskilt

framhålla att utformning av villkoren i ett tillståndsbeslut har en avgörande

betydelse för att tillsynen och kontrollen skall bli effektiv. Jag återkommer därför strax med förslag som bl. a. syftar till att förbättra förutsättningarna för omprövning av villkor.

tillämpar regelsystemet för t. ex. översyn och omprövning av villkor på ett

målmedvetet och konsekvent sätt.

Det är emellertid inom tillsynen som de största bristerna finns. Det är

utomordentligt väsentligt för ett framgångsrikt miljöskyddsarbete att tillsynen och kontrollen av ML:s eftertevnad är effektiv och ändamålsenlig.

Tillsynen måste planeras och prioriteras med hänsyn härtill. Jag anser det därför nödvändigt att avsevärt förstärka tillsynen och kontrollen.

Jag vill betona företagens primära ansvar för att miljöfarliga verksamheter bedrivs inom ML:s tillåtlighetsregler. Det förutsätter att företaget byg-

ger upp en egenkontroll av sådan omfattning att verksamheten med säker-

het kan bedrivas enligt de villkor som har fastställts. Som jag nyss har framhållit finns det brister i olika avseenden i nuvarande kontrollsystem. Jag anser emellertid att ett utvecklat system med väl avvägd och tillförlitlig egenkontroll avsevärt bör kunna förbättra myndigheternas möjlighet att

bedriva en effektiv ullsyn över företagens miljöfarliga verksamhet och

dess effekter på hälsa och miljö. Jag redovisar därför i det följande ett antal

förslag som syftar till att förstärka egenkontrollen och öka tillförlitligheten

i företagens rapportering. Ett system med en utvecklad egenkontroll bör underlätta myndigheternas arbete. Myndigheternas primära uppgift blir att utforma villkoren för

verksamheten och företagens egenkontroll. Detta innebär att myndigheternas arbete i större utsträckning kan inriktas mot en systemtillsyn i stället för en detaljerad kontroll av utsläpp och reningsanordningar. Jag vill emellertid understryka att detta inte innebär att kravet på uppsökande tillsyn och nära kontakter mellan tillsynsmyndighet och företag minskar. Jag vill tvärtom framhålla nödvändigheten av en målinriktad och myndighetsutövande tillsyn.

ML har ett brett tillämpningsområde. Huvuddelen av de miljöstörande

verksamheter som berörs omfattas inte av tillståndsplikten. Bristerna i tillsynen över dessa verksamheter är än mer uttalad än för de verksamheter som prövats enligt ML och där en utbyggd egenkontroll finns. Jag

bedömer dock inte att en utökning av tillståndsplikten är en lämplig åtgärd

för att avhjälpa dessa brister. En sådan utökning skulle med tanke på det stora antalet verksamheter det rör sig om innebära att stora resurser för prövningen dras bort frän tillsynen. En kraftfull satsning på tillsyn och ett

offensivt tillsynsarbete från myndigheternas sida ger bättre förutsättningar för den stadga och effektivitet i miljöskyddsarbetet som behövs för att förbättra miljösituationen. Jag noterar därför med tillfredställelse att ambitionsnivån för tillsynen

över inte minst dessa verksamheter som inte är tillståndspliktiga har kunnat höjas när kommunerna har tagit över ett tillsynsansvar. Många kommuner har också i sina remissvar redovisat en glädjande hög ambitionsnivå

när det gäller att ta på sig ansvaret för tillsynsfrågor. Jag anser i likhet med

utredningen att starka skäl talar för att decentralisera tillsynen och öka det kommunala ansvaret I miljöskyddsarbetet. Detta ligger väl i linje med min ambition att förstärka tillsynen. :

Ett decentraliserat tillsynsansvar enligt ML innebär en spridning av 254

uppgifter och kompetens som ökar behovet av samverkan för att systemet

skall kunna fungera effektivt. Naturvårdsverkets roll som central tillsyns-.

myndighet kommer därför att behöva utvecklas. Eftersom ML är ett av de viktigaste instrumenten för att lösa många miljöproblem ställs, bl. a. stora krav på naturvårdsverket att överföra och omforma strategier och hand-

lingsprogram till föreskrifter. allmänna råd o.d. som underlag för tillämp- ning av ML. Verket har också som uppgift leda och samordna arbetet med att kunskapsförsörjning inte minst för kommunernas behov. Möjligheterna till nationella eller regionala, branschvisa tillsynskampanjer bör särskilt prövas.

Jag återkommer längre fram med närmare förslag till förändringar i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna med syfte att åstadkomma en effektiv organisation för prövning och tillsyn.

Utredningen har framhållit att, även om man ökar kraven på företagen, är de resurser som samhället i dag ställer till förfogande för miljöskyddsar-

betet alldeles för knappa. Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga.

prövning och tillsyn.

En effektivisering av samhällets insatser till skydd av miljön ställer krav

på effektiva rättsliga styrmedel. Viss kritik har riktats bl. a. mot att miljöbrottslighet inte bestraffas strängare. Jag återkommer längre fram med

förslag till ändringar i det miljörättsliga sanktionssystemet.

Jag anser sammanfattningsvis. att ML kan vara ett verkningsfullt

företagens ansvar bl. a. för egenkontrollen att skärpas. De största förändringarna krävs dock i myndigheternas arbetssätt. Genom att öka decentraliseringen och göra arbets- och ansvarsfördelningen klarare kan myndighe-

ternas resurser utnyttjas effektivare och prioriteras bättre. Dessa förändringar tillsammans med kraftiga resursförstärkningar kommer att ge de förutsättningar som behövs för att driva ett kraftfullt, offensivt och förebyggande miljöskyddsarbete. |

Jag går nu över till att redovisa mina ställningstaganden och förslag

avseende ML:s tillämpning. Jag kommer därefter att redovisa vissa ställ-

ningstaganden beträffande bl. a. behovet av ett ökat miljömedvetande och

kunskapsförsörjning.

10.2¶Företagens egenkontroll m. m.

Mitt förslag: Företagens egenkontroll skärps. Den som utövar en verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyldig att utöva kontroll av verksamheten. Redan i ansökan skall de företag som söker tillstånd ange hur kontroHen är avsedd att utformas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta före-

skrifter i fråga om kontrollen. En miljörapport skall årligen ges in till tillsynsmyndigheten för sådan verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten skall innehålla en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och resultaten av dessa åtgärder. I

Organisationsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med Prop. 1987/88:8 5

mitt. Därutöver har utredningen föreslagit att bestämmelser om särskilda

miljörevisorer införs.

Remissinstanserna: Har genomgående ställt sig positiva till en utökad egenkontroll. Förslaget om. miljörevisorer har mötts med övervägande negativ kritik. Ett antal remissinstanser anser att förslaget är intressant. men att det bör utvärderas genom en försöksverksamhet. Ett flertal remissinstanser är positiva till att ett auktorisationssystem inom vattenkontrollen utvecklas i enlighet med vad statens mät- och provråd och natur-

vårdsverket har föreslagit. Skälen för mitt förslag: Under de snart 20 år som ML har varit i kraft har

befogenheterna för miljöskyddsmyndigheterna i fråga om åtgärder som syftar till att förbättra tillsynen vidgats avsevärt. Ändå kan det som jag

tidigare anfört konstateras att tillsynen inte fungerar tillfredsställande.

Såväl den aktuella utredningen som tidigare naturvårdsverket och riksrevi-

sionsverket har redovisat allvarliga brister i tillsynen. Det är väsentligt att de uttalade ambitionerna om ett fungerande miljöskydd blir verklighet.

Som jag nyss nämnt ligger ansvaret främst på de företag som utövar miljöfarlig verksamhet: det är företagens skyldighet att anpassa verksamheten till ML:s krav. Det är den som bedriver verksamheten som har den

bästa kunskapen om förhållandena. Det är hans skyldighet att se till att han

iakttar ME:s tillåtlighetsregler och övriga gällande villkor för verksamhe-

ten. Ett sådant ansvar som jag nu har nämnt innebär att företaget måste

bygga upp en egenkontroll av tillräcklig omfattning. Denna egenkontroll bör enligt min mening utgöra grunden för tillsynen och kontrollen. Jag vill

betona att detta inte står i motsatsställning till en aktiv myndighetstillsyn.

Frågan om kontroll av en viss verksamhet bör beaktas redan vid tillståndsprövningen. så att man kan sikerställa att villkoren får en för tillsynen och kontrollen ändamålsenlig utformning. Jag föreslår därför att det i 13 §& ML, som reglerar ansökningsförfarandet, införs en bestämmelse om

att den som ansöker om tillstånd till sin ansökan skall bifoga ett förslag till

kontroll av verksamheten. Härigenom förbättras möjligheterna att redan

när ett tillstånd lämnas fastställa villkor som tar hänsyn till kontrollmöjlig-

heterna.

En effektiv egenkontroll förutsätter att det finns ett kontrollprogram, som närmare reglerar hur kontrollen skall utövas. Jag vill därvid under-

stryka att i kontrollprogrammen bör föreskrivas att sådana mätningar genomförs som gör det möjligt att dels kontrollera villkor, dels bedöma utsläppen och belastningen på miljön. Genom de undersökningar som naturvårdsverket och riksrevisionsverket har genomfört har konstaterats att många anläggningar saknar kontroll-

program. Dessutom visar dessa undersökningar att, även i sådana fall där ett kontrollprogram fanns. villkoren ibland var oklart utformade eller inte alltid anpassade för att ligga till grund för en noggrann tillsyn eller en villkorskontroll elter att kontrollen inte var anpassad till villkoren. Jag vill också understryka att tillräckligt många parametrar bör kontrolleras, så att

alla ämnen som är väsentliga för rniljöskyddet omfattas. För att säker- [AS]

ställa alt framtida kontrollprogram är av god kvalitet bör en möjlighet

finnas att meddela föreskrifter om kontrollen. Jag föreslår därför att en be-

stämmelse införs i ML om att den som utövar verksamhet, som kan befaras vara miljöfarlig, skall utöva kontroll över verksamheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därvid ges möjlighet att få meddela föreskrifter om hur kontrollen skall ske. Mitt förslag om en

komplettering av uppgifterna i en ansökan enligt 13 § bör också bidra till en

bättre egenkontroll.

En effektivisering av tillsynen och kontrollen förutsätter också att företagens rapportering ges fastare former. Det bör därför, som utredningen har föreslagit, i ML införas en föreskrift om skyldighet om en årlig obliga-

torisk rapportering från tillståndsprövade företag. Det innebär att det för samtliga tillståndsprövade anläggningar bör avges en årlig miljörapport till

tillsynsmyndigheten. I rapporten bör företagen redovisa vilka miljöskyddsåtgärder som har vidtagits med anledning av de villkor som meddelats i tillståndsbeslutet och resultatet av dessa åtgärder samt i förekommande

fall resultatet av den kontroll som företaget är skyldigt att genomföra. Rapporten bör också innehålla ett ställningstagande av företaget till hur

man har uppfyllt villkoren i tillståndsbeslutet. Ett ställningstagande från tillsynsmyndigheten till miljörapporten bör också ingå i systemet med

obligatorisk rapportering. En ytterligare precisering av miljörapportens utformning och innehåll bör ske genom att regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om

redovisningen. Detta bör innebära en kvalitetshöjning av egenkontrollen

och samtidigt ge tillsynsmyndigheten en bättre insyn i vad som händer inom en region eller en kommun.

Utredningen har i anslutning till ordningen med miljörapport föreslagit att ett system med miljörevisorer införs. Systemet har som förebild vad som gäller för revisorer enligt bl. a. lagstiftningen om aktiebolag och innebär i korthet att miljörevisorn granskar miljörapporten och att hans redogörelse bifogas miljörapporten. Vidare skall miljörevisorn enligt förslaget bistå företaget i dess miljöskyddsarbete.

Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig kritiska eller avvaktande

till förslaget. Företrädare för industrin och det övervägande antalet länsstyrelser har avstyrkt förslaget. Många av de som har varit kritiska har

pekat på den oklara rollfördelningen mellan miljörevisorn. tillståndshava-

ren och tillsynsmyndigheten. Flera remissinstanser har också framfört farhågor om att företagens egna ambitioner i miljöskyddsarbetet kan kom-

ma att minska om ett miljörevisorssystem införs.

För egen del anser jag att det borde vara värdefullt för många företag att

kunna förfoga över en oberoende person med kunskaper om miljöskyddsarbete och med insikter i näringsverksamhet. Jag är dock inte övertygad om att det mest lämpliga är att ta över ett system hämtat från vad som under mänga år har utvecklats för och anpassats till olika krav på företa-

gens ekonomiska redovisning. Det är viktigt att företag som följer ML har ett bra samarbete med tillsynsmyndigheten och att myndighetens och

företagets ansvarsområden hålls i sär. Jag vill samtidigt nämna att det på

naturvårdsverkets initiativ pågår en viss försöksverksamhet med miljö- 257

17 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 85

revisorer inför ett framtida ställningstagande i denna fråga. Jag har för avsikt att inhämta naturvårdsverkets synpunkter och erfarenheter av denna försöksverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag för närvarande inte beredd att föreslå någon lagstiftning om miljörevisorer.

Utredningen har bedömt att vissa delar i företagens egenkontroll är av en sådan betydelse att de bör genomföras av kontrollorgan som har en dokumenterad kompetens och tillräckliga resurser. Exempel på sådana kontroller är mätning av utsläpp för vilka villkor har föreskrivits eller tekniska besiktningar av miljöskyddsanläggningar. En sådan kvalitetssäkring av kontrollen bör enligt utredningen kunna ske genom att kontrollorgan auktoriseras med stöd av lagen (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. Jag anser för min del att det är angeläget att kontrollen är av god kvalitet och ger tillförlitliga resultat.

Jag har erfarit att statens mät- och provråd och naturvårdsverket har

kommit in till chefen för industridepartementet med en framställning om att Öppna ett nytt kontrollområde för auktorisation, benämnt vatten. Detta skulle göra det möjligt att införa ett system för auktorisation av privata och offentliga laboratorier som är verksamma inom vattenkontrollen. Ärendet bereds f. n. inom regeringskansliet.

Genom att företagens egenkontroll ges en mera central ställning samtidigt som krav införs på obligatorisk rapportering bedömer jag all myndigheternas tillsyn i större utsträckning kan inriktas mot en övervakning av egenkontrollen. Tillsynen kan därigenom göras mer målinriktad och koncentreras till de från miljösynpunkt viktigaste uppgifterna.

10.3¶Fördelningen av myndigheternas uppgifter

Mitt förslag: Miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall vara tillsynsmyndigheter enligt ML i fråga om verksamheter som är anmälningspliktiga och andra verksamheter som inte kräver tillstånd. Nämnderna skall också ta emot anmälningar enligt lagen. Möjligheten för en kommun att ta över tillsynen över tillståndspliktig verksamhet

behålls. | |

Mitt ställningstagande: Koncessionsnämnden för miljöskydd bör svara för tillståndsprövningen enligt ML av de verksamheter som medför de mest allvarliga miljöstörningarna. Länsstyrelsen bör svara för tillståndsprövningen av övrig verksamhet samt utöva tillsyn över samtliga verksamheter som är tillståndspliktiga. |

Naturvärdsverket bör svara för samordningen på central nivå av tillsynsverksamheten enligt ML. och ha möjlighet att ingripa i alla enskilda ärenden.

Länsstyrelserna bör samordna recipientkontrollen för vattenmiljön. Diskussioner bör komma till stånd mellan staten och kommunerna om formerna för en samordnad recipientkontroll för luftmiljön.

ADB-system bör i ökad utsträckning kunna införas och utvecklas som hjälpmedel i miljöskyddarbetet.

mitt. Därutöver har utredningen föreslagit ett mera sammanhållet tillstånds- och tillsynsförfarande och att naturvårdsverket skall utöva tillsyn över sådana verksamheter som har prövats av koncessionsnämnden. Vidare har utredningen föreslagit att kommunerna genom miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall förpröva viss miljöfarlig verksamhet genom s.k.

miljölov. |

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avstyrker att vissa verksamheter skall förprövas på särskilt sätt genom miljölov. Huvudddelen av remissinstanserna anser att kommunerna bör ges ett generellt tillsynsansvar I stort enligt utredningens förslag. Flertalet kommuner och många

andra remissinstanser förordar att nuvarande möjlighet till delegering av

tillsynsansvaret bibehålls. Så gott som samtliga remissinstanser avstyrker

att naturvårdsverket får ett direkt tillsynsansvar för sådana verksamheter

som tillståndsprövas av koncessionsnämnden. |

Skälen för mitt förslag och mitt ställningstagande: Avsikten med ett

tillstånd är att ge möjlighet för tillståndsmyndigheten att ställa upp villkor för att begränsa den negativa miljöpåverkan som verksamheten kan föran-

leda och samtidigt ge företagaren säkerhet och trygghet. Tillståndsbeslu-

tets rättskraft är därvid bestämt mot bakgrund av en intresseavvägning mellan miljö- och företagarintresset. Jag delar, i likhet med flertalet remissinstanser. däribland koncessionsnämnden och industriförbundet, utredningens uppfattning att tillståndsprövningen bör 'ske hos koncessionsnämnden eller hos länsstyrelsen efter vad regeringen bestämmer.

Ansvaret för tillståndsprövningen av de mest miljöstörande verksamheterna — som också regelmässigt är tekniskt komplicerade och ganska få av

varje typ även i ett riksperspektiv — bör åvila koncessionsnämnden. Den kompetens som numera finns hos länsstyrelserna medger samtidigt att

vissa verksamhetstyper som tidigare har prövats av koncessionsnämnden : fortsättningen bör kunna prövas av länsstyrelserna.

Mänga remissinstanser har varit kritiska till utredningens förslag att

även miljö- och hälsoskyddsnämnderna i framtiden skall förpröva miljöfarlig verksamhet av lokal karaktär. Jag vill för egen del framhålla följande. Det är viktigt att förprövningen sker i sådan ordning och under sädana former att alla frågor med anknytning till verksamheten blir väl belysta.

Detta innebär att kvalificerad personal, med såväl teknisk som juridisk kompetens. måste medverka. En förprövning kan också ställa stora krav på myndighetens resurser. Utredningen har föreslagit att kommunens förprövning vid bifall skall utmynna i ett miljölov, men att rättsverkningarna

av detta miljölov skall vara mera begränsade än vad som gäller för till-

stånd. Utredningen har också hänvisat till att kommunerna enligt PBL

meddelar bygglov och marklov: |

Jag vill framhålla att frågor om miljöfarlig verksamhet är av annan

karaktär än t. ex. frågor om bygglov. ML:s regler tar i första hand sikte på

en pågående verksamhet, där bedömningen av utsläppen och dylikt är det centrala, medan byggandet är begränsat i tiden och konsekvenserna därav

nästan alltid kan överblickas. Det är dessutom en mindre lyckad lösning att

i ML utöver tillståndsprövningen inrätta en särskild förprövningsordning

som utmynnar I en sorts tillstånd av annan och lägre dignitet än vad som gäller i dag. Detta skulle kunna innebära otydligheter om vilka regler som gäller för förprövningen. Det pågår för närvarande en försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning enligt ML inom ramen för det s.k. frikommunförsöket. Jag anser att man bör avvakta resultatet av detta

försök innan frågan om kommunal t:llståndsgivning i större skala avgörs. Jag är alltså inte för närvarande beredd att tillstyrka utredningens förslag

om miljölov.

Som en konsekvens av att systemet med miljölov inte bör införas är det

lämpligt att behålla anmälningsförfarandet. Anmälan bör i fortsättningen

göras till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Denna ordning har hittills till-

lämpats inom ramen för frikommunförsöket. Jag anser, efter samråd med chefen för civildepartementet. att denna ordning nu kan gälla för alla kommuner. Utredningen har föreslagit att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall överta tillsvnsansvaret för alla verksamheter som inte är tillståndspliktiga. Jag delar. liksom flertalet kommuner och övriga remissinstanser, utredningens uppfattning i denna fråga. Ett kommunalt tillsynsansvar ligger väl i linje med en strävan att, i den utsträckning det är möjligt, decentralisera

beslutsfattandet inom den offentliga förvaltningen. Genom en sådan de-

centralisering får kommunerna en förstärkt roll och ett eget ansvarsområde

i miljöskyddsarbetet. Det ger också ökade förutsättningar för en kommu-

nal miljövårdsplanering, för en ökad samordning av plan- och miljöfrågor-

na och för ett bredare och aktivt kommunalt miljövårdsarbete nära med-

borgarna.

Formellt bör den ordning jag har föreslagit genomföras så att i 38 & ML anges att miljö- och hälsoskyddsnämnden är tillsynsmyndighet över icke tillståndspliktig verksamhet och att regeringen sedan, med stöd av det nuvarande bemyndigandet i 10 § ML, anpassar bestämmelserna i miljö-

skyddsförordningen (1981:574), MF, så att anmälan om miljöfarlig verk-

samhet skall ske hos miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Tillståndsprövningen skall alltså ligga kvar hos koncessionsnämnden och länsstyrelserna. Tillsynen skall skötas av länsstyrelserna och miljöoch hälsoskyddsnämnderna. Utgångspunkten för vilket ansvarsområde

resp. myndighet skall ha bör vara de miljöeffekter som är förbundna med

verksamheten. Av betydelse är hur länge en störningseffekt varar, hur stort geografiskt område som påverkas och hur allvarliga effekterna är för

hälsa och miljö. I bilagor till MF anges i olika förteckningar, listor, vilka verksamheter som kräver tillstånd av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen resp. anmälan. I konsekvens med mitt förslag och de principer jag angivit bör

listorna ändras. Därvid bör ett relativt stort antal verksamheter kunna tas

bort från tillståndslistorna och i stället föras in i anmälningslistan. Ett ytterligare skäl att revidera listorna är det förslag till ändrad instansordning

i miljöskyddsärenden som jag strax kommer att redovisa. Jag återkommer

senare till regeringen med förslag till nya listor som bilagor till MF. Genom mitt förslag om kommunernas ansvar och länsstyrelsernas bibe-

hållna roll som prövnings- och tillsynsmyndighet skapas en klar och enty-

dig ansvarsfördelning. Härigenom kan dubbelarbete och dubblering av

specialistkompetens undvikas, liksom risker för att viktiga miljöfrågor inte kontrolleras och åtgärdas på grund av att ingen myndighet känner sig

primärt ansvarig.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om delegering av tillsynsansvaret. När det gäller kommunernas övertagande av tillsyn enligt 44 a 8 har satts i fråga lämpligheten av kommunernas frihet att efter eget bedömande avgöra vilka verksamheter som miljö- och hälsoskyddsnämnden skall ta över tillsynen av. Prövning av frågan om överlåtelse av tillsynsuppgifter ankommer på länsstyrelsen efter framställning av kommunerna. Därvid prövas lämpligheten av att en kommun övertar tillsynen. Jag anser att frågan om ett eventuellt ökat kommunalt ansvar för tillsynen

på ett tidigt stadium bör diskuteras mellan berörd kommun och länsstyrel-

sen som ett led i en strävan att samordna tillsynsverksamheten inom länet.

För att ansvarsfördelningen skall bli klar och för att befintlig kompetens på olika nivåer skall kunna utnyttjas och byggas upp på ctt effektivt sätt bör en delegering av tillsynsansvaret .ske i vissa på förhand bestämda

branschgrupper. När det t. ex. gäller en verksamhet av särskilt miljöfarlig

art måste beaktas de allvarliga och geografiskt omfattande miljöstörningar som kan vara förbundna med sådan verksamhet. En delegering av sådant

slag som jag nu nämnt måste övervägas särskilt noga.

Om länsstyrelsen inte anser sig kunna bifalla en framställning från en

kommun om övertagande av tillsynen, I bör frågan avgöras av regeringen, om kommunen begär det.

När det gäller frågan om naturvårdsverket bör ha hand om tillsynen över sådan miljöfarlig verksamhet som tillståndsprövas av koncessionsnämn-

den, konstaterar jag att nästan alla länsstyrelser har motsatt sig detta.

Naturvårdsverket har anfört bl.a. praktiska skäl mot denna ordning och

framhållit att förslaget ställer krav på att en regional organisation under-

ställd naturvårdsverket skulle behövas för att kunna fullgöra tillsynsupp-

gifterna. Mot bakgrund av naturvårdsverkets och länsstyrelsernas inställ-

ning bör förslaget inte genomföras.

Genom den organisation och ansvarsfördelning som jag nu har förordat kommer naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet att behöva utvecklas. Kommunernas ökade ansvar och medverkan i tillsynsarbetet

kommer att ställa högre krav på central ledning, samordning, utbildning

och planering. En utveckling av naturvårdsverkets roll bör också ta sin

utgångspunkt i den förstärkning av företagens egenkontroll som jag tidigare har föreslagit. Jag tar i det följande upp några viktiga arbetsuppgifter för naturvårdsverket i dess utvecklade roll som central tillsynsmyndighet.

Dessa uppgifter bör genomföras i nära samarbete med övriga tillsynsmyndigheter.

Naturvårdsverket bör utarbeta allmänna råd m.m. för länsstyrelsernas

och miljö- och häsoskyddsnämndernas planering, genomförande och uppföljning av tillsynen. Därvid bör även ingå underlag för bedömning av

miljöeffekter. Verket bör vidare utarbeta föreskrifter och allmänna råd m.m. om kontroll och miljörapport som underlag för genomförande av företagens egenkontroll. Jag vill också framhålla verkets viktiga roll när 261

det gäller fort- och vidareutbildning av personal inom miljöorganisa-

tionen. Verket bör också svara för att uppgifter i bl. a. miljörapporterna

ställs samman för viktiga branscher samt initiera, samordna och medverka

i genomförandet av särskilt målinriktade tillsynsinsatser för olika branscher och problemområden. Det är också väsentligt att verket följer det fortlöpande tillsynsarbetet och vid behov medverkar i de övriga myndighe-

ternäs tillsynsarbete med kvalificerade tillsynsresurser. Verket bör också. om det finns särskilda skäl, ingripa i enskilda ärenden.

Beträffande naturvårdsverkets roll i tillståndsprövningen vill jag understryka vikten av att verket företräde? miljöskyddsintresset i tillståndsärenden, särskilt i de från miljöskyddssynpunkt mest betydelsefulla ärendena,

dvs. de som koncessionsnämnden prövar. Naturvårdsverket bör i övrigt . genom allmänna råd m.m. stödja länsstyrelserna i deras prövningsverksamhet.

Jag vill avslutningsvis understryka att det är nödvändigt av att de olika tillsynsmyndigheterna samarbetar nära och konstruktivt. Naturvårdsver-

ket bör som jag nyss har anfört följa tillsynsarbetet vid övriga myndigheter

samt hämta in och ställa samman ce uppgifter om tillsynsverksamheten

som behövs för uppföljning eller utvärdering. Jag avser att återkomma till

regeringen med förslag till bemyndigande i MF för naturvårdsverket att ålägga länsstyrelser och kommuner att avrapportera den tillsyn som bedrivs och resultatet av den. |

Enligt miljöskyddslagstiftningen skall företag och kommuner inte bara

kontrollera sin egen verksamhet och utsläppen från denna utan även ut-

släppens verkningar i omgivningen. s.k. recipientkontroll.” Utredningen

föreslår att ansvaret för samordningen av denna verksamhet beträffande

vattenmiljön även fortsättningsvis skall åvila länsstyrelsen. Jag delar ut-

redningens uppfattning i denna fråga och vill i det sammanhanget bl.a. framhålla det arbete som åtgärdsgrupperna mot havsföroreningar utför och

där recipientkontrollen utgör en viktig. del. Givetvis bör länsstyrelserna samråda med naturvårdsverket och berörda kommuner för att få bästa

möjliga samordning med övrig omgivningskontroll.

Recipientkontrollen för luftföroreningar har, som utredningen anför, en stark anknytning till luftmiljön i tätorterna. Här har framför allt biltrafiken

en avgörande betydelse. Kommunernas ansvar i planfrågor och deras

arbete med bl. a. trafikplanering gör det därför naturligt att kommunerna är huvudintressenter i recipientkontrollen beträffande luftmiljön. Utredningen föreslår att berörda statliga och kommunala intressenter bör diskutera

lämpliga lösningar, bl.a. vad gäller principerna för ansvarsfördelning, inriktning och finansiering. Jag delar utredningens uppfattning även i denna fråga och förutsätter att frågan i första hand diskuteras mellan naturvårds-

verket och kommunförbundet. |

Vad gäller samordningen mellan enskilda recipientkontrollprogram för

olika geografiska områden bör naturvårdsverket ha ett viktigt ansvar både vad avser metoder och utvärdering av resultaten. Verket har tidigare utarbetat allmänna råd för vattenrecipientkontrollen. Verket bör nu på lämpligt sätt medverka till att en samordning sker för mark- och luftunder-

sökningar.

De förändringar och den utveckling av tillsynsarbetet enligt ML jag nu föreslår innebär att stora och delvis förändrade krav kommer att ställas på

hanteringen av data från kontrollen av utsläpp och recipienter, liksom från

uppföljningen av försurningens utveckling m.m. Behovet av ADB-stöd i denna verksamhet växer. Naturvärdsverket bedriver för närvarande ett projekt, kalkning, recipient, utsläppskontroll (KRUT) i syfte att ta fram ett nytt ADB-system för miljöskyddsarbetet i bred bemärkelse. Hos länsstyrelserna och i kommunerna sker en betydande ADB-utveckling, varvid ofta data från miljöskyddsområdet behandlas integrerat med data från

kunskapsförsörjningen i övrigt på regional och kommunal nivå.

Utredningen föreslår mot den bakgrund jag kort angivit att målsättningen och inriktningen för ADB på miljöskyddsområdet ses över. Vidare

anser utredningen att naturvårdsverket bör slutföra KRUT-projektet.

Jag delar utredningens uppfattning att naturvårdsverket bör slutföra

KRUT-projektet och komma med ett förslag till informationssystem för

miljödata till länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. En

slutlig bedömning av möjligheter och problem med ett centralt sammanhål-

let system för hantering av miljödata bör göras när projektet har utvärderats. Enligt vad jag har erfarit avser naturvårdsverket att redovisa en sådan

utvärdering senare i år.

I detta sammanhang vill jag också stryka under betydelsen av att kunna

få fram sammanställningar av miljödata på riksnivå och för större regioner. Likaså är det angeläget att utveckla den periodiska — oftast årliga — miljöstatistiken för att kunna följa upp effekterna av miljöskyddsarbetet och förändringar i miljösituationen. Sådana sammanställningar är ett nöd-

vändigt underlag inte minst för bedömningar av åtgärdsbehovet. Ansvaret

för de arbetsuppgilter som jag här nämnt åvilar i första hand naturvårdsverket och statistiska centralbyrån. Jag utgår från att dessa myndigheter i

nära samarbete vidareför det utvecklingsarbete som för närvarande bedrivs.

10.4¶Instansordningen i miljöskyddsärenden m. m.

Mitt förslag: Instansordningen ändras i miljöskyddsärenden. Länsstyrelsernas beslut i tillståndsärenden liksom naturvårdsverkets och länsstyrelsernas beslut i tillsynsärenden får överklagas hos konces-

sionsnärnnden i stället för hos regeringen. Nämndens beslut i sådana ärenden får inte överklagas. Regler införs om nämndens handlägg-

ning av överklagade ärenden.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

. Organisationsutredningens förslag: Vissa ideella organisationer skall få

rätt att överklaga miljöskyddsärenden.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till promemorieförsla-

get. Naturvårdsverket har dock menat att det bäst överensstämmer med lagstiftningen om koncessionsnämnden prövar enbart tillståndsfrågorna. ta a

verket i stället. Några remissinstanser har pekat på att den föreslagna

ordningen leder till att ett tillsynsärende kan prövas i tre instanser, om en

miljö- och hälsoskyddsnämnd är första instans, och i två instanser, om

naturvårdsverket eller en länsstyrelse är första instans.

Flertalet remissinstanser är negativa till organisationsutredningens för-

slag om överklaganderätt för ideella organisationer.

Skälen för mitt förslag:

Instansordningen

År 1984 fastställde riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av

reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen (prop. 1983/84:120,

KU 23, rskr. 250). Riktlinjerna innebär bl.a. att regeringen skall befrias från sådana ärenden som kan prövas i flera instanser under regeringen och

som inte kräver ett ställningstagande av regeringen som politiskt organ.

Riksdagen har anvisat flera olika metoder som skall användas för att nå detta mål. En metod som skall användas är att man när det är ändamålsenligt låter någon central myndighet under regeringen ta över uppgiften att

som högsta instans överpröva länsstyrelsebeslut. Under år 1987 inkom till regeringen 173 överklagade ärenden enligt ML

varav 128 från länsstyrelserna och 43 från koncessionsnämnden. Ärendena bereds inom miljö- och energidepartementet. En stor del av miljöskyddsarbetet inom departementet upptas av att hantera från länsstyrelserna överklagade ärenden.

Jag har tidigare anmält för regeringen (prop. 1986/87:135) att ändrade

regler för instansordningen har föreslagits i departementspromemorian (Ds Jo 1985:3) Ändrad instansordning i miljöskyddsärenden. I promemorian

föreslås att beslut av en länsstyrelse i ett tillståndsärende enligt ML får

överklagas hos koncessionsnämnden för miljöskydd i stället för hos regeringen. Beslut av naturvårdsverket eller en länsstyrelse i ett tillsynsärende enligt ML får enligt promemorian också överklagas hos koncessionsnämnden i stället för hos regeringen. Den föreslagna instansordningen för överklagade tillsynsärenden omfattar även sådana avgöranden där länsstyrelsen har fattat beslut i ett dit överklagat tillsynsärende.

När uppgiften att pröva överklaganden i tillståndsärenden enligt ML

lades på regeringen angavs som skäl att lämplighetsfrågor dominerade i

ärendena och att prövningen därför borde ankomma på regeringen och inte på någon domstol. Vad gäller tillsynsbeslut diskuterades inte vid tillkomsten av ML frågan om sådana beslut skulle kunna överklagas till regeringen. Under senare lagstiftningsarbete har emellertid framhållits, att det bäst

överensstämde med lagstiftningens uppbyggnad om talan mot beslut av

naturvårdsverket och länsstyrelse i fråga om tillsyn fördes direkt hos

regeringen.

För egen del vill jag framhålla att det inte framstår som nödvändigt av

rättssäkerhetsskäl att behålla den nuvarande ordningen enligt vilken länsstyrelsebeslut i tillstånds- och tillsynsfrågor kan överklagas till regeringen. Om koncessionsnämnden tar över prövningen av tillståndsärenden, där länsstyrelsen har avgjort frågan i första instans, eller sådana tillsynsären-