Prop. 1987/88:85

om miljöpolitiken inför 1990-talet

Regeringens proposition 1987/88: 85

om miljöpolitiken inför 1990-talet

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 februari 1988 för de åtgärder och de ända- mål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl .

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenteras förslag till inriktning av miljöpolitiken inför l990—talet samt en rad förslag till såväl akuta som mera långsiktiga eller strukturella åtgärder. Till de akuta problemfrågorna hör bl.a. försurning- en. föroreningen av haven och nedbrytningen av ozonskiktet. Till de strukturella frågorna hör bl. a. den omställning som regeringen verkar för inom energi-. jordbruks— och tratikområdena. För vissa regioner föreslås samlade insatser.

Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande. Genom en varaktig och omsorgsfull hushållning med våra naturresurser bevarar vi också de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Naturvård och miljöskydd har starka kopplingar till varandra.

Representativa naturområden bör skyddas och säkerställas. Skyddet av urskogar. våtmarker och vissa" naturtyper i odlingslandskapet bör priorite- iras. En utvidgning av vissa nationalparker föreslås, liksom en allmän översyn av naturvårdslagen. Förslag om en effektivisering av naturvårds- förvaltningen läggs också fram.

I propositionen anges strategin för handlingspragrumme! mot luftförore- ningar och försurning. De svenska svavelutsläppcn bedöms minska med 65 % till år 1995 från 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behöver vidtas för att kväveoxidutsläppen under samma period skall minska med 30%. Kon- sekvenserna av att skärpa målen för utsläppsminskningarna till sekelskiftet skall belysas.

Vissa områden där det är särskilt angeläget att snabbt förbättra miljön

. &

ww &

. Prop.

skall med hjälp av en ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) kunna förkla- ras som minös/tj-Yddsområde.

Skärpta utsläppskrav för kväveoxider från förbränningxaiilägg/lingar föreslås tillämpas som riktlinjer vid prövning enligt miljöskyddslagen. Svaveloxidutsläppen vid förbränning av olika bränslen bör begränsas yt- terligare genom skärpningar av utsläppskaven med början under år 1993 i de mest försurade områdena. Lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle föreslås ändrad sa att den omfattar samtliga svavclhaltiga bränslen.

Kväveoxidutsläppen avses minskas genom skärpta avgaskrav från 1992 års modeller för lätta lastbilar och bussar och från 1994 års modeller för tunga fordon. Under två år före ikraftträdandet av de obligatoriska kraven bör bidrag betalas ut vid köp av fordon som uppfyller kraven.

Ilavsmilir'in är hotad. Föroreningssituationen i Östersjön. Kattegatt och Skagerrak är så allvarlig att utsläppen snarast måste begränsas. Det gälleri första hand stabila organiska ämnen och närsalter. Arbetet måste bedrivas såväl nationellt som internationellt.

Utsläppen av organiskt bundet klor från sulfatfabriker bör minskas till 1,5 kg per ton klorblckt massa. Åtgärder bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före år 1992. Målet är att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material.Utsläppen från den kemiska industrin bör kar- tläggas särskilt.

Utsläppen av närsalter bör minskas till hälften före sekelskiftet i områ- den som är särskilt påverkade. Strängare regler om djurhållning och hante- ring av stallgödsel föreslås. Vid kommunala reningsverk i särskilt påverka- de kustområden bör en 50-procentig kvävereduktion införas före år 1992.

Utsläppen av metaller bör minska till hälften under perioden 1985—1995. En fortsatt snabb nedbrytning av stans/riktat i atmosfären skulle innebä— ra ett allvarligt hot mot de grundläggande levnadsbetingelserna på jorden. Utsläpp av fullständigt halogenerade klorfluorkarboner (CFC) och haloner måste snabbt minska. Sverige bör ratificera Montrealprotokollet. som bl.a. innebär en 20-procentig minskning av förbrukningen till den 1 juli 1994.

En nationell avvecklingsplan med betydligt högre ambitionsnivå presen- teras i propositionen. Den svenska användningen av CFC minskas enligt planen med 50% till utgången av år 1990 och avvecklas i princip helt till utgången av år 1994.

De som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verksam- het skall bekosta en miljösk(tdq/i'ii'nikr'iizg för att ersätta skadelidande som inte kan få skadestånd enligt miljöskadelagen (1986: 225).

Statliga medel ställs till förfogande för vissa återställnings- och sane- ringsålgärder. Bl.a. genomförs ett särskilt program Rena Dalälven. Be- stämmelserna i lniljöskyddslagen (1969: 387) förtydligas i fråga om ansva- ret för återställningsåtgärder.

Miljöpolitiken har en viktig regional a'inwnxion. För vissa områden behövs särskilda samlade åtgärder. Redan nu pågår arbete med en sådan inriktning för Ringsjön. Laholmsbukten. Hisingen och Dalälven. Luftföro- reningshaltermt i stora tätorter eller industriområden kan tidvis bli så höga att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön.

IQ

länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att ställa samman befintliga uppgif- ter om de viktigaste miljöproblemen och att ange deras orsaker. Arbetet bör ske i nära samverkan med naturvårdsverket och kommunerna.

Trafiken i de större orterna för med sig omfattande miljöproblem. Målet är att radikalt förbättra luftkvaliteten och begränsa bullerstörningarna i tättbebyggda områden.

Det internationella miljöarbetet bör drivas med konsekvens och uthål- lighet. Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Det internationella och det nationella arbetet bör samordnas.

Sveriges agerande i internationella organisationer bör vila på de rekom- mendationer som den s. k. Brundtlandkommissionen har föreslagit. Sveri- ge bör också verka för att olika internationella sektorsorgan tar ett direkt ansvar för mijöhänsynen i sina beslut.

Ett internationellt miliöteknixkt institut inrättas i Stockholm med syfte att främja forskning. utveckling och spridning av miljöteknik.

Ändringar i miljt'iskyddslagen föreslås. Lagens princip om individuell prövning bibehålls. Företagens egenkontroll skärps. Företagen skall redan i ansökan om tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En miljörapport skall årligen lämnas till tillsynsmyndigheten.

I propositionen redovisas förslag om att decentralisera uppgifter inom organisationenför mil/'Öskydd. En kraftfull resursförstärkning aviseras.

Naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet bör förstärkas. En översyn av verket kommer att göras under år 1988. länsstyrelserna bör svara för tillsynen av all tillståndspliktig verksamhet. Kommunernas miljö- och hälsoskyddsni'tmnder bör vara tillsynsmyndighet för verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att ta över tillsynen även för tillståndspliktiga verksamheter bibehålls.

Instansordningen ändras. Länsstyrelsernas och naturvårdsverkets bc- slut i tillstånds- och tillsynsärcnden får överklagas hos koncessionsni'tmn- den för miljöskydd i stället för hos regeringen. Reglerna om straff för miljöbrott skärps.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1989. Ull)fll/IIlligs'i/lä'ufSL'l' görs bl.a. för polis och åklagare. Fortbildning av lärare utreds. Utbildning på gymnasier. högskolor och universitet komplet- teras.

En ökad miljö/nedveten/iet kan genom val av bl.a. livsföring och kon- sumtion få en stor betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet. Ett system med s. k. positiv miljömärkning kommer att utredas.

I propositionen föreslås att ekomnniska styrmedel i ökad utsträckning bör användas som komplement till administrativa styrmedel. En parlamen- tarisk utredning tillsätts för att utforma förslag till sådana styrmedel. bl.a. i fråga om utsläppsrelaterade avgifter. Ett etappvis genomförande bör om möjligt kttnna inledas år 1989. Utredningen här med förtur ta sig an frågan om utsläppsavgiftcr på organiskt klor samt avgifter på svavel i tung eld- ningsolja.

Kostnaderna för de miljöskyddsåtgärder som behandlas faller till allra största delen på industrier. anläggningar för energiproduktion. jordbruk och vissa kommunala verksamheter.

Anslagen över miljö- och energi-departementets huvudtitel föreslås öka 'Prop. 1987/88: 85 med ca 230 milj. kr. mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89. vilket innebär en ökning med ca 40%. Till detta kommer ökningen av anslagen som berör miljön på andra departements huvudtitlar.

1. Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)' dels att rubriken närmast före 8 & skall utgå, dels att 5. 8a. 12. 13. 15. 20. 23—26. 28. 29a. 38. 40. 43. 44a. 45. 48. 52 och 58 ss" skall ha följande lydelse.

dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer. 38 a, 38 b. 48 a. 48b och 65—69åå samt nya rubriker före de nya 65 och 69% av följande"

lydelse.

Nuvarande lydelse

5:

Den som utövar eller ämnar ut- öva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder. tåla be- gränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i öv- rigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med .ut- gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda in- tressen.

Föreslagen lydelse

Den som utövar eller ämnar ut- öva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i öv- rigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägen- heter kvarstår även efter det att verksam/teten har upphört. '

Omfattningen av åligganden en- ligt första stycket bedöms med ut- gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda in- tressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar. å andra sidan nyttan av verksamhe- ten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

.. Bas”

Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett vattendrag. en sjö eller ett (inna! vattenområde mot förorening. får regeringen förklara vattenområdet

Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett mark- eller vattenområde som är utsatt för miljöfarlig verksamhet. får regeringen förklara området och dess närmaste omgivningar som miljäskyddsumråde.

och angränsande marker som ett särskilt föroreningskänsligt omrä- de.

För ett sådant område skall regeringen eller. efter regeringens bemyndi- gande. länsstyrelsen ge närmare föreskrifter om skyddsåtgärder. begräns- ningar och försiktighetsmått i övrigt för verksamheter inom området. Så- dana föreskrifter innebär inte ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut.

' Lagen omtryckt 198lz420. : Senaste lydelse 1.984: 912.

'Jl

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

12.5

Bestämmelserna i 4 kap. rätte-- gångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock icke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befatt— ning med ärende om samma miljö-- farliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämn- den.

2. hos annan myndighet än vat- tendomstol tagit befattning med så— dant ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

Bestämmelserna i 4 kap. rätte- gångsbalken om jäv mot domare gäller också ledanu'iterna i konces- sionsnämnden. En ledamot är dock inte jävig på den grunden att han i vatten/nål har tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden.

13.5

Ansökan om tillstånd skall vara. skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter. ritningar och tek- niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verk- samhetens beskaffenhet och om— fattning.

2. en beskrivning av miljöeffek- terna såsom arten. styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra,

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av- hjälpa olägenheter från verksamhe- ten.

4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 12aå och vad som därvid har kommit fram.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter. ritningar och tek- niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verk- samhetens beskaffenhet och om- fattning,

2. en beskrivning av miljöeffek- terna såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra.

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av- hjälpa olägenheter från verksamhe- ten oc'h förslag till hur kontroll av verksamheten bör ske.

4. en redogörelse för "det samråd som.har ägt rum enligt 12aä och vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar. skall koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. 1 föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller. om bris- ten är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet. avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt l2aå inte ägt rum, får koncessionsnämn- den vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.

Nuvarande lydelse" Föreslagen lydelse

ist”3

Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning til- lämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till- lämpligheten av denna lag. förbere- dande åtgärder och underställning enligt löå.

Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning til- lämpas föreskrifterna i l6kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till- lämpligheten av denna lag, förbere- dande åtgärder och underställning enligt löå eller48b så tredje stycket.

20 5 Om regeringen lämnar tillstånd. kan regeringen uppdraga åt konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillstån- det.

Om koncessionsnämnden lämnar tillstånd. får nämnden överlåta åt en myndighet. som utövar tillsyn enligt denna lag. attfastställa vill- kor av mindre betydelse.

23.5

Åsidosätter någon villkor som ltar angivits [' ett tillståndsbeslut och är avvikelsen betydande. får konc'essionsnämnden föreskriva nya eller strängare villkorför verk- samheten eller förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

Koncessionsnt'imnden fär förbju- da fortsatt miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag

1. om den som har sökt tillstån- det ltar vilselett tillståndsmyndig- heten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillstån- det.

2. när villkor som gällerför verk- samheten åsidosatts i betydande män eller

3 . om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av vä- sentlig betydelse som inteförutsågs när verksam/teten tilläts.

Närförbud meddelas enligtförs- ta stycket. får tillståndet återkallas helt eller delvis.

24.5

Har tio år förflutit från det att ett tillständsbeslut har vunnit laga kraft. får koncessionsnämnden fö- reskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är skäligt.

Redan dessförinnan får sådana

"1 Senaste lydelse 1986: 1157.

Kont'essionsnämnden får. efter vad som är skäligt. ändra eller upp- häva gällande villkor för en miljö- farlig verksamhet eller meddela nya villkorför den

1 . när tio år förflutit från det att tillständs/reslutet vann laga kraft.

Nuvarande lydelse

villkorföreskrivas av nämnden ef- ter vad som är skäligt. om förhål- landena i omgivningen har ändrats väsentligt eller om aln-'ändningen av ny process- eller reningsteknik i verksamheten skulle med/öra en väsentlig förbättring från miljö- skyddssynpunkt.

Ont särskilda skäl föreligger. får nämnden efter utgången av den tid som anges i första stycket även om- pröva tillstånd att släppa ut av— loppsvatten i ett visst vattenområ- de.

f):

1...

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som icke förutsågs när tillstånd lämnades. kan koncessionsnämn- den meddela föreskrift som är äg- nad att förebygga eller minska olä- gen/tetenförft'amtiden.

Föreslagen lydelse

2. om den som har sökt tillstån- det har vilse/ett tillståndsmyndig- heten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tillstån- det och ett förbud framstår som en allt/ör ingripant'le åtgärd,

3. när villkor som gällerför verk- samheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse,

4. om det genom verksamheten uppkommit någon (')lägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framsuir sotn en allt/ör ingripande åtgärd.

5. om förhållandena iomgivning- en har ändrats väsentligt,

6. om en från miljösynpunkt vä- sent/ig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik.

7. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskatt- ning avförorening eller annan stör- ning skulle medföra väsentligt bätt- re förutsättningar för att kontrolle- ra verksamheten.

I fall som avses i första stycket 4 får krmcessionsnämnden också be- sluta om andra åtgärder som be- hövs för attförebygga eller minska olägenheten för,/ramtiden.

; 5 Ett tillstånd att släppa ut av- loppsvatten i ett visst wtttenområde får. om det finns särskilda skäl. omprövas av koncessionsnämnden när tio år förflutit från det att till- ståm'lsbeslutet vann laga kraft.

26 &

Fråga som avses i 23—255 prö- vas efter framställning av statens natur 'årdsverk.

Frågor som avses i 23—25s prö- vas efter framställning av statens naturvårdsverk. Skull frågan prö- vas av länsstyrelsen. får den tas upp av länsstyrelsen utan någon särskild framställning.

28 &

Har regeringen fastställt villkor

—u

för ett tillstånd. tar koncessions- nämnden vid tillämpningen av 24.

Har regeringen fastställt villkor för ett tillstånd. får koncessions- nämnden vid tillämpningen av 24 %

Nuvarande lydelse

25. 27 eller 29 s" andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.

Föreslagen lydelse

första stycket I eller4—7. 25 &. 27 5 eller 29 å andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att re- geringen har medgivit det.

29 a 5

Koncessionsnämndens beslut om villkor eller föreskrifter enligt'23— 25. 27 å eller 29 9" andra stycket andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 5 första eller tredje stycket får nämnden efter vad som är skäligt ompröva beslut varigenom villkor har upphävts el- ler mildrats enligt 27 lå. även om tio år inte har förflutit från det att be- slutet vann laga kraft.

Koneessionsnämndens beslut om villkor eller åtgärder enligt 24 #. 25 .5 eller 27 s eller 29 å andra styc- ket andra meningen har samma ver- kan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 5 första styc- ket I eller 25 9" får nämnden i den mån det föranleds av prövningen ompröva beslut varigenom villkor har ändrats. upphävts eller til/kont- mit enligt 24 6 första stycket 2—7 eller 27 &. även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga kraft.

38.5

Statens naturvårdsverk och läns- styrelserna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen- trala tillsynen. samordnar länsst_v-, relsernas tillsynsverksam/tet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Statens naturvårdsverk. länssty- relserna samt mil/'ö- och hälso- skyddsnämnderna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen- trala tillsynen. samordnar tillsyns- verksamheten och lämnar vid be- hov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd ett/igt lf) .Q' eller som utövas av försvarsmakten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig verksam/tet.

'l'illsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseen- den eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverk- samheten. Det åligger tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av denna lag beivras.

38 tt 35

Den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyl- dig att utt'iva kontroll av verksam- heten. Regeringen eller den myn- dig/tet som regeringen bestämmer får meddela närmare ji'ireskritter om kontrollen.

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

38b$i

Den sont utövar miljöfarlig verk- samhet som (")/nfattas av tillstånd enligt denna lag skall varje år avge en särskild lrzilit'ir'appor't till länssty- relsen eller till miljö- och hälso- skya'dsnämnden. om nämnden är tillsynsmyndighet.

I miljörapporten skall de åtgär- der redovisas som vidtagits för att uppfylla villkoren i tillständsbeslu- te! och resultaten av dessa åtgär- der. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestt'immerfär meddela ytterligare föreskrifter om denna redovisning.

Tillsynsmyndig/teten får fifireläg- ga en tillståm't'shavare som under- låtit att avge en miljörapport att fullgöra sin skyldighet. I beslut om förelt'iggande får til/synsmyndiglte- ten sätta ut vite.

40 &

Om tillstånd inte har givits enligt denna lag, får en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande om så- dant försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagens bestäm— ntelser skall cftcrlcvas. I brådskan- de fitll eller när det i övrigt finns särskilda skälflirföreläggandet ges omedellmrl och i attdra fall först sedan det visat sig att rättelse inte kan vinnas genom råd.

Om tillstånd inte har givits enligt denna lag. får en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande om såda- na försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagen ellerföre- skr/fier som ltar meddelats med stöd av den skall efterlevas.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillständshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslu- tet, får en tillsynsmyndighet förelägga honom att vidta rättelse. [ beslut om föreläggande enligt denna paragraf får en tillsynsmyndighet sätta ut vite.

43 55 Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara miljöfarlig. är innehavaren skyldig att på begäran lämna en tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om anläggningen. En tillsynsmyndighet fär förelägga inneha- varen att lämna sådana upplysningar. 'l'illsynsmyndighet fär förelägga den som utövar verksamhet som

Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet som

4 Senaste lydelse l987: 397. 5 Senaste lydelse |987: 397.

lt)

Nuvarande lydelse

kan befaras vara miljöfarlig att utfö- ra för tillsynens fullgörande behöv- liga undersökningar av verksamhe- ten och dess verkningar. Tillsyns- myndighet kan i stället. om det fin- nes lämpligare. föreskriva att sådan undersökning skall utföras av an- nan än den som utövar verksamhe- ten och utse någon att göra under- sökningen.

Föreslagen lydelse

kan befaras vara miljöfarlig eller den som annars är skyldig att av- hjälpa alägenhet från sådan verk- samhet att utföra för tillsynens full- görande behövliga undersökningar av verksamheten och dess verk- ningar. Tillsynsmyndighet kan i stället. om det finnes lämpligare. föreskriva att sådan undersökning skall utföras av annan än den som utövar verksamheten och utse nå- gon att göra undersökningen.

Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta kostnad för under- sökning som avses i andra stycket andra meningen med belopp som till- synsmyndigheten fastställer.

1 beslut om föreläggande enligt första och andra styckena får en tillsyns- myndighet sätta ut vite.

44aä"

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva _lbrtlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sådan överlåtelse, skall vad som sägs i lagen om tillsyns- myndighet gälla även ntiljö- at'h hälsaskyddsnämnden .

Tillsyn av sådan miljöfarlig verk- samhet som utövas av försvars- makten får inte utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta ät miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva så- dan tillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen. Tillsyn av sådan miljöfarlig verksamhet som utövas av försvarsmakten får dock inte överlåtas åt miljö- och hälso- skyddsnämnden.

Har en kommun gjort framställ- ning mn ("iver-låtelse av tillsynen en- ligtförsta stycket och finner läns- styrelsen att ('it'ei'låtelse inte bör ske i enlighet medfrainställningen. skall länsstyrelsen. om kommunen begär det. med eget yttrande över- lämna ("trender till regeringens ar- görande .

45 57

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8. 23 eller 4l & eller åsidosätter sådana be- stämmelser som har meddelats med stöd av 2 # tredje stycket.

2. underlåter att iakttaga före- skrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 s. '

*” senaste lydelse 19871397. 7 Senaste lydelse |987: 397.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

]. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 4] & eller åsidosätter sådana be- stämmelser som har meddelats med stöd av 2 & tredje stycket.

2. underlåter att iakttaga före- skrift som regeringen har meddelat med stöd av IO %$.

Nuvarande lydelse

3. åsidosätter villkor eller före- skrifter som meddelats med stöd av 8 a & andra stycket. l8 & första stycket, l9—2l s. 2l as andra stycket. 23—25 &. 27 %$. 29 å andra stycket eller 41 ä,

4. ttnderläter att iaktta föreläg- gande som har meddelats med stöd av 43.5 första stycket eller andra stycket första meningen.

5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller en- ligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbö- rande myndighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydel- se för prövning av en fråga om till- stånd eller för tillsynen.

] ringa fall döms inte till ansvar.

Föreslagen lydelse

3. åsidosätter beslut. villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av 8 att andra stycket. 18.5 första stycket. l9—21 &. 2] a sand- ra styeket. 24 &. 25 &. 27 s. 29% andra stycket. 38 a 9". 38 b 5 andra stycket eller 41 s.

4. underlåter att iaktta föreläg- gande som har meddelats med stöd av 43 5 första stycket eller andra stycket första meningen.

). i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller en- , ligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbö- rande myndighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydel- se för prövning av en fråga om till- stånd eller för tillsynen. döms. om gärningen inte är ringa. till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett _fi'irpliktelse av väsentlig betydelse från miljöskyddssyn- punkt. döms til/_)?ingelse ihögst två ar. -

Om ett vitesföreläggande har överträtts. döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet. Till ansvar enligt första stycket döms inte. om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

48 %*

Beslut enligt denna lag får över- klagas genom besvär Itos länssty- relsen. om beslutet har meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämn- den. och hos regeringen. om beslu- tet har meddelats av länsstyrelsen. koneessionsnämnden eller statens naturvårdsverk. Dock överklagas beslut om ersättning för kostnader enligt 14 Q'femte stycket andra me- ningen eller 43 ,$ tredje stycket eller beslut om förbud vid vite enligt 5! 55 Itos kammarrätten genom besvär. Om klagan över beslut i frågor om miljöskyddsavgift finns särskilda bestämmelser i 59—62 5.6.

Senaste lydelse [9842 9I2.

Om inte något annat framgår av andra — femte styckena. får beslut enligt denna lag överklagas

I. hos länsstyrelsen. om beslutet har meddelats av miljö- och hälso- skyddsnäm nde n .

2. hos koncessionsnämnden. om beslutet har meddelats av statens natta'vårdsverk eller länsstyrelsen.

3. hos regeringen. om beslutet har meddelats av koncessions- nämnden.

Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överklagas.

Nuvarande lydelse

Naturvårdsverket får överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och ifrågor som (lt-'ses i 8 (1 $ andra eller tredje styckena. 40. 4! 5.5 eller 43 5 andra stycket.

Rätt att överklaga beslut sorti har meddelats ifrågor om tillstånd och i frågor som avses i 8 (I:—$ andra eller tredje styckena har också kommuner och sådana lokala ar- betstagarorganisationer som (nga-. niserar arbetstagare i den verksam- het som avses med beslutet.

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsens beslut i frågor som avses i 8 a 35 andra och tredje styckena får överklagas hos rege- ringen.

Beslut i fråga om ersättning för kostnader enligt I4 # femte stycket _ andra meningen eller 43 å tredje

stycket eller beslut ijråga om för- bud vid vite enligt 5] _6 får överkla- gas Itos kammarrätten.

Särskilda bestt't'mme/ser om över- klagande av beslut i frågor om miljöskyddsavgiftfinns i59—62 $$$

48 (19'

Statens naturvårdsverk får över- klaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i8 a 5 andra eller tredje styc- ket. 40 $$. 4! :$ eller 43 ä' andra styc- ket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i 8 (15 andra eller tredje styckena ltar också kommuner och sådana lokala ar- betstagarorganisationer som orga- niserar arbetstagare i den verksam- het som avses med beslutet.

48b9'

Koncessionsnämnden skall i ett överklagat ärende

]. hålla sammantrt'ide eller be- siktning. om det behövs för utred- ningen i ärendet,

2. ge de statliga och kommunala myndigheter som har ett väsentligt intresse att bevaka ifråga/t tillfälle att yttra sig.

På nämndens handläggning i öv— rigt av överklagade ärenden tillåtn- pas också I] och [2 55, [4 # tred- je—femte styckena och 15 5. Till sammanträde eller besiktning skall nämnden kalla klaganden och and- ra parter samt de statliga och kom- munala myndigheter som har ett väsentligt'intresse att bevaka ifrå- gan. .

Koncessionsnämnden skall med eget yttrande överlämna ett över— klagat ärende till regeringens pröv-

Nuvarande lydelse

En särskild avgift (miljöskydds- avgift) skall utgå. om en föreskrift som avses i 45 .6 första stycket 1—3 har överträtts och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. ] ringa fall skall ing- en avgift utgå.

Föreslagen lydelse

ning. om omständigheterna är så- dana som anges i6 s" andra stycket. om ärendet på annat sätt rör en fråga av särskild vikt eller om sta- tens natm'vårdsverk begär det.

En särskild avgift (miljöskydds- avgift) skall betalas. om en överträ- delse som avses i 45 5 första styc- ket l—3 har skett och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. I ringa fall skall ing- en avgift betalas.

Miljöskyddsavgiftcn tillfaller staten.

Om förfarandet vid koncessions- nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö- reskrifterna i 56 och 57 åå denna lag vad som föreskrivs i 3—6 så 8— 26 55. 29 & 30 &. 31 & första styc- ket. 32 å och 38——53 åå förvalt- ningsprocesslagen (1971: 291). Där- vid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla koncessions- nämnden. I stället för de i 4055 nämnda lag angivna högsta vites- beloppen får kom.-essionsnc'imnden bestämma beloppen till högst/eln- tiotusen respektive etthimdratusen kronor.

5

Om förfarandet vid koncessions- nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö- reskrifterna i 56 och 57 så denna lag vad som föreskrivs i 3—6 så. 8— 26 äs". 29 &. 305.31 & första styc- ket. 32 %$. 38 S*. 399" och 41—53 åå förvaltningsprocesslagen (|97l:29l). Därvid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla koncessionsnämnden.

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgift eller om kvarstad till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols dom eller beslut.

Miljöskadeförsäkring 655

(" Senaste lydelse l987: 397.

För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada enligt miljöska- delagen (1986: 225) skall detfinnas en försäkring (milit'iskadefi'irsäk- ring) med villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar verksamhet som enligt denna lag eller enligt jifireskrifter

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som har meddelats med stöd av lagen kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med be- lopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

66 5

Från milit'isktule/örsäkringen be- talas. enligt vad som närmare an- ges i försäkringsvillkoren. ersätt- ning till skadelidam'le för sådan person- eller sakskada som avses i mil/'öskadelagen ( 1986: 225)

[. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miliöskade- lagen men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut ska- deståndet är förlorad ,

2. om det inte kan utredas vem som är ansvarigför skadan.

67 5

Om bidrag till ttiiliöskculeförsäk- ringen inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäk- ringsgivaren göra tillmälen till till- synsmyndigheten om betalnings- j?"7'rslmunelsen. Tillsynsmyndighe- ten får förelägga den betalnings- skyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggan- de får inte överklagas.

685

Regeringen får meddela före- skrifter om undantag från bestäm- melserna i 65 s* .

Avgifter för myndighets verksamhet 69 s"

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag. Rege- ringen får överlåta åt kommunen att meddela _li'ireskrifter om sådana avgifter.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 8.21 åden ljanuari 1989 och i övrigt den ljuli 1989.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats förc ikraftträdandet.

3. Bidrag enligt 65 %$ skall för det andra halvåret 1989 betalas före den I september 1989.

2. Förslag till Prop. l987/88z85 Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 9 % brottsbalken skall ha följande lydel- se.

Nuvarande lydelse ["t'ireslagen lydelse 9 .5 Begär någon av grov oaktsamhet Begår någon av oaktsamhet en

en gärning som anges i 7 eller 8 &. gärning som anges i 7 cller8 &. skall skall han dömas för vårdsltfishet han dömas för vårdslt'ishet med gift med gift eller smittämne till böter eller smittämne till böter eller fäng-

ellcr fängelse i högst två år. else i högst två är. Den som av grov oaktsamhet bc- Den som av oaktsamhet begär en

går en gärning som avses i 8 a & gärning som avses i 8 a så döms för döms för vållande till miljöstörning vållande till miljt'istörning till straff till straff som anges i första stycket. som anges i första stycket.

Denna lag trädcri kraft den ljuli 1989.

Hänvisningar till S2

3. Förslag till Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälsoskyddslagen (1982: 1080) dels att 23 5 skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas en ny paragraf. 7 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7th

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 5 andra stycket eller 12 % el- ler mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyller villkor som med- delats med stöd av 14 &.

Värmepumpsanläggningar skall inrättas och användas så att sa- nitär olägenhet inte uppkommer.

Värtnepumpsanläggning för ut- vinning av värme ur mark. ytvatten eller grundvatten får inrättas en- dast efter anmälan till mil/'ö- och hf'ilsoskyddsnämnden. Om det be- hövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet. får kommunen föreskriva att det skall fordras till- stånd av nämndenför inrättande av en sådan anläggning inom kommu- nen eller inom vissa delar av den- na.

Anmälan eller tillstånd enligt andra styeket fordras inte om vär- mepumpsanläggningen kräver an- mälan eller tillstånd enligt miljö- skyddslagen (l969:387) eller vat- tenlagen (1983: 291).

Ett tillstånd av miljö- och hälso- skyddsnätnnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anlägg- ningen inte har påbörjats inom två ar.

ZR s'

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 7 & andra stycket. 7 a 9" andra stycket eller 12 & eller mot en före- skrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyl- ler villkor som meddelats med stöd av 14 &.

Ansvar enligt första stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan ädömas enligt brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1j-11i 1989.

2. Anmälningsplikt enligt 7 a & andra stycket gäller även Värmepumps- anläggningar som inrättats eller påbörjats före ikraftträdandet. Anmälan skall göras snarast. dock senast inom tre månader från ikraftträdandet.

3. Föreskrifterna i 2 gäller inte anläggningar som miljö- och hälsoskydds- Prop. [987/88: 85 nämnden har fått kännedom om genom en anmälan eller en ansökan enligt hälsoskyddslagcn (1982: 1080) eller miljöskyddslagen (1969: 387) eller en- ligt bestämmelser som meddelats med stöd av dessa lagar.

Hänvisningar till S3

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 &

För att motverka utsläpp i luften För att motverka utsläpp i luften av svavclföreningar får regeringen :i av svavelföreningar får regeringen i fråga om fossilt bränsle som inne-- fråga om bränsle som innehåller häller svavel meddela föreskrifter svavel meddela föreskrifter som som gäller förbränning. handel. gäller förbränning. handel. överlä- överlåtelse eller import och som är telse eller import och som är påkal- päkallade från miljöskyddssyn—- lade från miljöskyddssynpunkt eller punkt eller annan allmän synpunkt. annan allmän synpunkt.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att med- dela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

Hänvisningar till S4

Miljö- och energidepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

' Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande, och statsråden Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Peterson. Bodström. Göransson. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Johansson. Lindqvist. G. Andersson. 'fhale'n

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om miljöpolitiken inför 1990-talet 1 Inledning

I min föredragning lämnar jag en samlad redovisning av inriktningen av miljöpolitiken inför 1990-talet.Det är första gången som en sådan samlad redovisning lämnas. Miljöarbetet är till sin karaktär långsiktigt och griper på olika sätt in i flertalet sektorer i samhället. Mina ställningstaganden och förslag bygger på den kunskap som finns tillgänglig i dag. Nya problem och möjligheter till åtgärder identifieras allteftersom kunskapen om tillståndet i miljön förbättras och den tekniska utvecklingen fortskrider. Jag avser därför att senare följa upp och föra vidare de frågor somjag nu kommer att behandla. '

Naturvården intar av tradition en central roll i miljöarbetet. Jag lämnar en utförlig redovisning av aktuella frågor om naturresurser och naturvård. Under senare år har skyddet av miljön från olika slag av föroreningar kommit i fokus. I det följande behandlarjag fortsatta åtgärder mot luftför- oreningar och försurning. Ett antal nya åtgärdsområden definieras också. Dessa är åtgärder mot havsföroreningar. skyddet av ozonskiktet samt åtgärder mot miljöskador. Miljöskyddets regelsystem och organisation behandlas. liksom det viktiga internationella samarbetet på miljöområdet.

Naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01) har avlämnat betänkan- det (SOU l983:56) Naturresursers utnyttjande och hävd. Betäkandet har remissbehandlats.

Nuvarande generaldirektör Allan Johansson avlämnade i augusti 1986 betänkandet (Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. Förvaltning. skötsel. ekonomi. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En för— teckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.2.

Statens naturvårdsverk har till regeringen i mars 1987 slutredovisat uppdraget att utreda de svenska tjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård. den s. k. tjällutredningen. Materialet redovisas i naturvårdsverkets utredning Naturvård i ljällen.

Statens naturvårdsverk har till regeringen överlämnat framställningar

med förslag om dels utvidgningar av nationalparkerna Ängsö. Blå Jung- frun, Gotska Sandön och Sånljället. dels medgivande till visst intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.

För att följa upp handlingsprogrammct mot luftföroreningar och försur- ningen har regeringen givit staters naturvårdsverk i uppdrag att utreda frågan om avgasrening för lätta och tunga lastbilar resp. bussar. Natur- vårdsverket redovisade uppdraget i mars 1987. I rapporten Lastbilar. bussar och renare luft föreslår verket att vissa bestämmelser införs beträf- fande avgasreningskrav för sådana fordon. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 4.1 fogas sammanfattningen i verkets rapport. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sam- manställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.2.

För att utarbeta ett konkret handlingsprogram för minskade kväveoxid- utsläpp från förbränningsanläggningar aviserades i handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen att naturvårdsverket och statens energiverk skulle få ett gemensamt utredningsuppdrag. Efter ett sådant uppdrag av regeringen redovisade verken sina förslag ijanuari 1987 i rapporten Mindre kväveoxider från förbränning. Som bilaga 4.3 till proto- kollet i detta ärende bör fogas kapitel 11 Slutsatser och förslag till hand- lingsprogram i verkens rapport. Rapporten har remissbehandlats. En för- teckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttran- dena bör fogas till protokollet som bilaga 4.4.

Statens naturvårdsverk inkom i september 1987 till regeringen med en rapport benämnd Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurningen. Rapporten innehåller en uppföljning av handlingsprogrammct mot luftför- oreningar och försurningen. Syftet är att redovisa de insatser som har gjorts. ge en bild av försurningslägct och behoven av åtgärder samt lämna förslag till ett fortsatt åtgärdsprogram inkl. resurser. Rapporten har utarbe- tats av naturvårdsverket i samarbete med socialstyrelsen. riksantikvarie- ämbetct. lantbruksstyrelsen. statens energiverk. statens industriverk. fis- keristyrelsen. skogsstyrelscn och statens livsmedelsverk. En sammanfatt- ning av rapporten bör fogas till protokollet som bilaga 4.5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en samman- ställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.6.

Statens energiverk och naturvårdsverket inkom i november 1987, med en kompletterande skrivelse med förslag till skärpta utsläppsnormer för an- läggningar där fossila bränslen som olja eller kol förbränns. Avsnittet Sammanfattande slutsatser och förslag i skrivelsen bör fogas till protokol- let i detta ärende som bilaga 4.7. Även denna skrivelse har remissbehand- lats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.8.

Regeringen uppdrog i juni 1986 åt riksantikvarieämbetct att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för åtgärder för att minska skadeverkningar- na av luftföroreningar och försurning på kulturminnen och i kulturmiljöer. Ämbetet överlämnade sitt förslag till ett sådant handlingsprogram till rege- ringen ijuni 1987. Efter samråd med statsrådet Göransson fårjag anmäla att hans förslag till handlingsprogram mot luftföroreningarnas effekter i dessa avseenden kommer att redovisas i den proposition om kultur- miljövård som avses föreläggas vårriksdagen.

lx) PJ

Vidare inkom naturvårdsverket i november [987 med den redovisning av utsläppen av försurandc ämnen m.m. som verket har regeringens uppdrag att göra årligen.

Vid min behandling av skärpta avgaskrav på fordon kommerjag även att ta upp introduktionsplanen för alternativa drivmedel och motoralkohol- kommitténs förslag (SOU l986:5l) Alkoholer som motorbränsle. Försla- get har remissbehandlats. En sammanfattning av kommitténs förslag och inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4.9.

En lägesredovisning beträffande introduktionsplanen för alternativa drivmedel bör fogas till protokollet som bilaga 4.10.

Statens naturvårdsverk har i samarbete med berörda myndigheter m.fl. utarbetat ett förslag till en aktionsplan mot havsföroreningar, som över- lämnades till regeringen i maj l987. Planen innehåller en sammanställning av nuvarande kunskap om förorcningssituationcn i de hav som omger Sverige och belastningen av olika föroreningar från dels Sverige. dels andra länder. Planen innehåller förslag till åtgärder för att minska utsläp- pen av framför allt s'vårnedbrytbara organiska ämnen. metaller och närsal- ter. Åtgärderna berör industrin, kommunerna ochjordbruket. Planen inne- håller också förslag om fortsatt arbete i internationella organ. Dessutom behandlar planen behovet av fortsatt forskning och övervakning av till- ståndet och förändringarna i havsmiljön. En översiktlig beräkning av kost- naderna för föreslagna åtgärder har gjorts av naturvårdsverket. En sam- manfattning av naturvårdsverkets förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.1. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.2.

Regeringen uppdrog i december 1985 åt statens naturvårdsverk att full- göra ett tidigare åt dåvarande produktkontrollnämnden lämnat uppdrag att följa utvecklingen vad gäller användningen av CFC i Sverige. Med CFC avses halogenerade klorflourkarboner (eng. chlorolluorocarbons. CFC: ofta också kallade freoner efter ett av många handelsnamn på dessa ämnen). Verket skulle bl. a. redovisa vilka åtgärder som på kort resp. lång sikt är möjliga att vidta för att minska användningen och utsläppen av CFC i Sverige samt möjligheterna att inom olika användningsområden ersätta CFC med andra ämnen. I maj I987 överlämnade naturvårdsverket sin slutrapport till regeringen. Rapporten har remissbehandlats och notifierats i GATT och EFTA enligt Sveriges internationella åtaganden angående tekniska handelshinder. En sammanfattning av naturvärdsverkcts rapport samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.I resp. 6.2.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund överlämnade i maj l987 ett av dem gemensamt utarbetat program för begränsning av CFC-användningen och CFC-utsläppen. Programmet bygger på frivilliga åtaganden av de kommersiella användarna. Programmet har remissbe- handlats. Programmet och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.3 resp. 6.4. _

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria i december 1987

ytterligare utvecklat sin syn på hur ett avvecklingsprogram för CFC-användningen i Sverige skall kunna genomföras. Företaget Dow Che— mical AB har vidare i en skrivelse i februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna att i sin'verksamhet avveckla användningen av CFC. Prome- morian och skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.5.

Parallellt med de nationella svenska åtgärderna har frågan om åtgärder för att skydda ozonskiktet varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Detta har bl.a. resulterat i det s. k. Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Jag avser att i min föredragning ta upp bl. a. frågan om godkännande av Montrealprotokollet. Den engelska protokollstexten och en översättning till svenska av den bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 6.6.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 27 juni l985. tillkallade dåvarande chefen förjordbruksdepartementet en kommitté för att utreda hur ett fondsystem för kostnader för återställningsätgärder och ersättning vid miljöskador borde vara uppbyggt. Kommittén antog namnet miljöska- defondutredningen (ledamöter nurnera generaldirektören Arne Kardell. ordförande. samt riksdagsledamötcrna Arne Andersson i Gamleby. Britta Hammarbackcn. Ivar Virgin och Berit Löfstedt).

Kommittén avgav i maj l987 betänkandet (SOU 1987115) Miljöskade- fond. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan- det som bilaga 7:I, de lagförslag som lagts fram i betänkandet som bilaga 7.'2. samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 7:3.

] betänkandet (SOU l983z20') Bättre miljöskydd ll har miljöskyddsut- rcdningcn (ledamöter f. d. vattenrättsdomarcn Lennart af Klintberg. ordfö- rande. numera generaldirektören Kjell A. Mattsson. riksdagsledamötcrna Per Olof Håkansson och Maj-Britt Theorin. samt förutvarande riksdagsle- damöterna Tage Adolfsson. Lars-Åke Larsson och Torkel Lindahl) lämnat förslag till ändringar i miljöskyddslagen (1969z387) avseende bl.a. äter- ställningsåtgärdcr. En sammanfattning av utredningens betänkande i hit- hörande delar samt motsvarande lagförslag i betänkandet och yttranden från remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.4. 7.5 resp. 7.'6.

Landshövdingen Sven'Heurgren avlämnade i september l987 betänkan- det (SOU 198732) För en bättre miljö. '

Betänkandet innehåller en genomgång av nuvarande organisation samt arbetsfördelning och samverkan mellan olika parter på miljöskyddsområ- det. Behovet av miljömedvetande, miljöhänsyn och förebyggande miljövårdsarbetc betonas. Betänkandet presenterar förslag som främst syftar till att förbättra miljöskyddslagens tillämpning såväl från organisato- risk synpunkt som med hänsyn till behovet av effektiva sanktioner. För- slag till ökade resurser för miljöskyddsarbete presenteras tillsammans med ett förslag till finansiering. Dessutom behandlar betänkandet frågor om kunskapsförsörjning och miljöforskning. En sammanfattning av betänkan-

det bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga [O:]. De lagförslag som lagts fram i betänkandet bör fogas till protokollet som bilaga 10:2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10.3. ! en inom jordbruksdepartementet upprättad departementspromemoria ' (Ds Jo l985z3) Ändrad instansordning i miljöskyddsärenden har lämnats förslag till sådan ändring. Lagförslagen i promemorian bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga I().'4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss- yttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10:5.

Regeringen beslöt den 28 januari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom miljö- och energidepartementet upprättade förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (l969z387). lag om ändring i brottsbalken och lag om ändring i hälsoskyddslagen (198221080). De remitterade lagförsla- gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ].

Lagrådet har den 17 februari 1988 yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I min föredragning motsvarar avsnitten 4.4. 7. 8.5. 10.2. 10.3. 10.4. 10.5. 10.6. 10.11 samt l3 Specialmotivering protokollet från det sammanträde då regeringen beslöt att inhämta lagrådets yttrande. Lagrådet har i sitt yttran- de i allt väsentligt godtagit lagförslagen. De erinringar som har framställts är till övervägande delen av redaktionell art. I samband med att jag be- handlar de olika sakfrågor och de enskilda paragrafer som berörs av yttrandet tarjag upp lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag lagrådets förslag och förordar alltså vissa ändringar i de remitterade förslagen. Vidare görs tillägg. som inte är av betydelse för lagförslagen. i de delar i min föredragning som motsvarar remissprotokollet. Jag kommer även att föreslå vissa ytterligare redaktionella ändringar.

Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder förts fram i skrivelser från organisationer. företag och enskilda personer.

Min föredragning kommerjag att disponera på följande sätt. I avsnitt 2 behandlarjag inriktningen av miljöpolitiken.

I avsnitt 3 behandlar jag frågor om naturresurser och naturvård samt organisatoriska frågor som hör till naturvärden.

I avsnitt 4 behandlas förslag om åtgärder för att komma till rätta med problemen med luftföroreningar och försurning.

I avsnitt 5 behandlas förslag om åtgärder för att åstadkomma en renare havsmiljö.

I avsnitt 6 behandlas förslag om åtgärder för att skydda ozonskiktet och avveckla användningen av CFC.

] avsnitt 7 behandlas förslag om åtgärder mot miljöskador samt ett förslag till obligatoriskt försäkringssystem för miljöstörande verksamhe- ter. Vidare redovisas arbetet med ett förslag om att rena Dalälven.

I avsnitt 8 behandlas vissa övriga miljöskyddsfrågor, bl.a. kemikalier. miljöfarligt avfall. rötslam. radon. regionala miljöfrågor. vägtrafikbuller och värmepumpar.

[ avsnitt 9 behandlas det internationella miljösamarbetet och ett förslag om inrättande av ett internationellt miljötekniskl institut.

I avsnitt 10 behandlas miljöskyddets regelsystem och hur de miljöskyd- dande myndigheternas arbete bör organiseras.

I avsnitt 11 redovisarjag min syn på ekonomiska styrmedel på miljöom- rådet. .

I avsnitt 12 redovisarjag vilka lagförslag som har upprättats och somjag föreslår skall ingå i propositionen. Specialmotivering till lagförslagen läm- narjagiavsnitt l3. '

Min hemställan på andra punkter än de som avser anslagsfrågor förelig- geriavsnitt 14.

Frågor om anslag för budgetåret 1988/89 behandlas i avsnitt l5.

ls.)

Miljöpolitikens inriktning

Mina ställningstaganden i sammandrag:

. Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hus- hållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna. . En god miljö är en förutsättning för en fortsatt positiv välfärdsut- veckling. De kostnader som kan uppstå för näringsliv och sam- hälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå. Kostnaderna för uppkomna skador bör bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. . Miljöarbetet har på många områden gett goda resultat. men natu- rens avtagande motståndskraft och nya miljöhot gör att arbetet måste vidareutvecklas; Miljöarbetet skall präglas av en helhets- syn och långsiktighet. . En effektivare miljöorganisation och miljölagstiftning samt för- djupade kunskaper om'sambanden mellan miljöföroreningar och ekosystemens tålighet är viktiga förutsättningar för att väsentligt förbättra miljön. Verksamheter med miljöeffekter måste anpas- sas till vad människor och naturen tål.

. Sverige måste ta en fortsatt aktiv del i det internationella miljö- samarbetet. Sverige måste vara berett att på särskilt viktiga områden gå före och vara pådrivande. Det internationella miljö- samarbetet måste ske parallellt med arbetet här hemma. . Det fortsatta miljöarbetet. utbildning och information m.m. ger en ökad miljömedvetenhet. Den ökade medvetenheten kan ge- nom val av bl.a. livsföring och konsumtion få stor betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet.

2.1 Utgångspunkter

Miljöförstöringen har på det globala planet skapat en överlevnadskris för mänskligheten. I Sverige är hoten om skogsdöd och förgiftning av grundvattnet några skäl till att miljön för många människor har blivit en av de viktigaste framtidsfrågorna. ' .

Miljöförstöringen har på många områden gått så långt att många männi- skor rent fysiskt kan förnimma dess effekter. Jag tänker på dem som med oro finner att skogen inte längre verkar ha samma motståndskraft mot alla de föroreningar som år efter år faller ned från luften. på dem som finner att deras favoritsjöar inte längre ger någon fisk men också på de många människor som får sin nattsömn förstörd av trafikbuller eller som drabbas av sjukdomar beroende på dålig arbetsmiljö. -

Ett av skälen till att effekterna av miljöföroreningarna nu tilltar är att motståndskraften mot olika föroreningar i vissa fall är på väg" att bli förbrukad. Vi har enligt min mening nått en punkt där vi på ett helt annat sätt än tidigare är skyldiga att ta reda på vilka långsiktiga effekter på miljön

som kan förväntas och att anpassa våra beslut på ett sådant sätt att vi får goda säkerhetsmarginaler. Hänsynen till miljön framstår därför som en allt viktigare faktor vid olika typer av beslut. Den måste därför genomsyra alla samhällssektorer. Olika verksamheter måste rymmas inom gränsen för vad människan och naturen tål.

Regeringens beslut att inrätta ett särskilt departement med ansvar för miljöfrågorna är ett konkret uttryck för det allvar som måste tillmätas dessa frågor. Det markeras ytterligare av att departementet har givits en pådrivande och samordnande roll inom regeringskansliet.

Den kompetens och handlingskraft som finns i den svenska miljövårds— organisationen har byggts upp under en längre period. Vi har sålunda under de senaste decennierna fört en systematisk och aktiv miljöpolitik med hjälp av bl.a. lagstiftning och organisatoriska åtgärder.

Den nuvarande miljövårdsorganisationen började byggas upp under den senare delen av 1960-talet. Statens naturvårdsverk inrättades år 1967 och koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades år 1969 för tillståndspröv- ning av miljöstörande anläggningar. I samband med 1971 års partiella länsstyrelsereform fick länsstyrelsernas naturvårdsenheter en viktig roll i den regionala utvecklingsplaneringen. År 1986 inrättades en särskild myn- dighet för kemikaliefrågor. kemikalieinspektionen.

Redan under 1900-talets början hade det tagits väsentliga initiativ på bl.a. naturvårdens. vattenvårdens och hälsoskyddets områden. Mycket av det kunnande och det engagemang som under årens lopp har kommit till uttryck i miljöpolitiken kan sägas ha ett ideologiskt ursprung i den klassi- ska naturvården. Dagens naturvård syftar ytterst till att bevara grunden för allt levande. En förutsättning härför är bl. a. att artrikedom och mångfald kan tryggas. Naturvården är således en viktig del i miljöpolitiken. Känslan för naturen och det levande landskapet har alltid varit stark i Sverige. I vården av miljön finns också en viktig kulturell dimension. Vi måste ta till vara de värden i bebyggelse och landskap som skapats av tidigare genera- tioner liksom också möjligheterna för vår egen generation att ge nya bidrag.

I takt med tilltagande industrialisering och omvandling av samhället har begreppet miljövård fått en mer omfattande innebörd. Miljöpolitiken är i dag till stor del inriktad mot åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningen av luft. mark och vatten.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att arbetsmiljön är en viktig del av vår miljö och att sambandet mellan den yttre och inre miljön är starkt. Kampen för att skapa ett arbetsliv där människan inte behöver riskera sin hälsa har pågått i' generationer. När det gäller arbetsmiljön togs viktiga reforminitiativ i ett tidigt skede. Arbetarskyddsstyrelsen inrättades år 1972. För att ytterligare främja forskning. utbildning och dokumentation inom området inrättades den ljuli l987 institutet för arbetsmiljöforskning. Även socialstyrelsen har en viktig roll i miljöarbetet. Styrelsen är central tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården och hälsoskyddet (miljöme- dicinen). Statens miljömedicinska laboratorium (SML) bedriver långsiktig forsknings-. utvecklings- och utbildningsverksamhet inom den fysikaliska och kemiska miljömedicinen samt hälsovården.

Lagstiftningen är ett viktigt styrmedel i miljöpolitiken. De viktigaste lagarna på miljöområdet är naturvårdslagen (1964:822). miljöskyddslagen (l969:387) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det arbete för en förbättrad hushållning med mark och vatten som sker i samband med den fysiska riksplaneringen har kommit till uttryck i lagen (1987: 12) om hus- hållning med naturresurser m.m. Även lagstiftningen på andra områden har varit viktig i detta sammanhang. Jag syftar på bl. a. ädellövskogslagen (1984: 119) samt på de s. k. hänsynsregler som numera ingår i lagen (19791425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvårdslagen (1979z429). I sammanhanget vill jag erinra om ett förslag till kulturminneslag som statsrådet Göransson inom kort kommer att anmäla i en proposition om kulturmiljövård.

Beslut om lagstiftning. organisation och resurser har åtföljts av väsentli- ga insatser för bl.a. forskning och teknikutveckling. Dessa insatser har varit av avgörande betydelse för möjligheterna att komma till rätta med miljöproblemen. Genom ett omfattande reformarbete har vi lagt en stabil grund på miljöpolitikens område. Arbetsmiljön har reformerats. För hus- hållning med mark och vatten påbörjades en landsomfattande fysisk riks- planering som lagt grunden för den nya naturresurslagstiftningen. Genom naturvårdslagen har stora markområden säkerställts för rekreation och naturvård. Bl.a. har många stränder skyddats från exploatering. Till- ståndsplikt har införts för täkt av naturresurser som matjord. torv och grus. Ädellövskogen har fått ett bättre skydd genom ädellövskogslagen. Möjligheterna att av naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har förbättrats genom en särskild hänsynsregel i skogsvårdslagen. Indu- striell verksamhet prövas enligt miljöskyddslagen innan ny- eller ombygg- nad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar för att mins- ka utsläppen till vatten och luft har genomförts. Ett program för begräns- ning av svavelhalten i eldningsolja har också genomförts. liksom bestäm- melser om obligatorisk avgasrening och minskad blyhalt i bensin. DDT och vissa andra klorerade kolväten har förbjudits och ett omfattande program för omhändertagande av kemiskt avfall har genomförts. .

På många områden har den ansvarsfördelning som råder i vårt land mellan samhällsinstitutioner och näringsliv effektivt bidragit till att skapa förutsättningar för en ökad hänsyn till miljön. Jag har med stor tillfredsstäl- lelse noterat att såväl näringslivets organisationer som enskilda företag nu bedriver ett intensivt arbete för att formulera särskilda miljöprogram för sin verksamhet. ] miljöarbetet deltar också de fackliga organisationerna som ofta har ett omfattande engagemang och sakkunskap i frågor som rör den inre och yttre miljön.

Det intensiva miljöarbetet har på många olika områden gett goda resultat bl.a. genom minskade industriella utsläpp av olika miljöstörande ämnen. Det är ett ofta förbisett faktum att de svenska utsläppen av svaveldioxid till luften trots en starkt ökad produktion har minskat med ca 70 % sedan början av 1970-talet. Samma positiva utveckling kan noteras för många andra ämnen. Det gäller t.ex. utsläppen av stoft. kolväten, kvicksilver. kadmium och bly som har minskat kraftigt sedan 1960-talets slut fram till i dag.

Våra insatser hittills ger oss dock ingen anledning att slå oss till ro. Bl.a. är det viktigt att slå fast att våra egna insatser inte är tillräckliga för att minska hoten i Sverige. Det kan illustreras med beräkningar som visar att även om svavclutsläppen i Sverige till mitten av 1990-talet skulle minska med 85 % blir minskningen av det totala svavelnedfallet kanske bara ca 35 %

Vad jag nyss har sagt om att motståndskraften mot olika föroreningar och miljögifter i många fall är på väg att minska gör -tillsammans med uppkommande nya hot mot miljön -att miljöpolitiken måste vidareutveck- las om människors rätt till en god miljö skall kunna tryggas. Vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande utveckling. Kommande generationers tillgång till en god miljö är beroende av att vi lyckas lägga grunden för en uthållig utveckling.

Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande". hoten mot miljön märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp av bl. a. koldioxid samt nedbrytningen av stratosfärens ozonskikt, beroende på främst utsläpp av s. k. freoner (klorfluorkarboner. CFC) och haloner. Dessa globala miljöhot kan undanröjas bara om en internationell enighet nås om en strategi för hur de skall minskas.

Kcmikaliekontrollen är en del av miljöarbetet. Den skall syfta'till att få en sådan användning av kemikalier att hälsa och miljö inte skadas. Hälso- och miljöaspekterna måste beaktas både vid yrkesmässig användning och vid konsumentbruk av olika produkter.

Bland andra allvarliga miljöhot med internationella dimensioner märks försurningen. som i många länder har fört med sig bl.a. allvarliga-rubb- ningar i levnadsbetingelserna.

Försämrade produktionsbetingelser i både mark och vatten kan komma att påverka såväl råvarutillgången för främst skogsindustrin som kvaliteten på våra livsmedel. Stora aktuella miljöfrågor är även föroreningen av hav och grundvatten.

Av de exempel på allvarliga miljöfrågor som jag här har gett framgår tydligt att det internationella miljösamarbetet har en utomordentligt stor betydelse.

Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i det internationella miljö- samarbetet. Världsmiljökonferensen år 1972 i Stockholm var en startpunkt av strategisk betydelse för detta arbete. Sverige föreslog vid 1987 års gene- ralförsamling att en ny världsmiljökonferens bör övervägas och förklarade sig i det sammanhanget vara berett att stå som värd för en sådan konferens. om det är ett allmänt önskemål bland andra FN-stater.

Våra erfarenheter är att det internationella miljöarbetet måste drivas med konsekvens och uthållighet. Exempel på frågor som på svenskt initia- tiv har drivits till resultat är åtgärder mot försurning och insatser för att minska användningen av miljö- och hälsofarliga kemiska ämnen som t. ex. DDT. PCB och CFC. Arbetet med att ta fram vetenskapliga och tekniska bcslutsunderlagi kombination med agerande i ett stort antal internationella organisationer är i hög grad långsiktigt. Resultaten får ofta bedömas i ett' tidsperspektiv av tlera decennier. Numera har 21 stater skrivit under protokollet om en 30-procentig

minskning av svavclutsläppcn mellan åren 1980 och 1993. Flera länder har gjort åtaganden som går längre. Men det räcker inte för att nå ned till en tolerabel nivå. Sverige kommer därför att gå vidare med att i de internatio— nella förhandlingarna föreslå ytterligare utsläppsminskningar. Förhand— lingar om minskade utsläpp av kväveoxid har påbörjats. Målet är att komma ned till en nivå som motsvarar vad människan och naturen tål. Som ett första steg eftersträvas att utsläppen av kväveoxider skall minska med 30 % fram till år 1995. Jag kommer strax att presentera strategin för programmet mot luftföroreningar och försurning.

Arbetet med miljöfrågorna "har lärt oss att det internationella och det nationella arbetet måste gå hand i hand. Om så sker. finns det också enligt min mening goda förutsättningar för att en målmedveten kamp mot miljö— hoten skall ge resultat. Allt fler landeri världen har t. ex. fått en ökad insikt om allvaret i miljöproblemen. Vi har också i dag en vida större samlad kunskap än tidigare om hur ekosystemen påverkas av olika föroreningar. Särskilt i industriländerna finns det en stor potential för utveckling av ny, miljövänlig teknik. Ökade kunskaper och ett starkt ökande miljömedvetan— de är faktorer som kan få stor betydelse för en positiv miljöutveckling.

Vår generation riskerar att förbruka resurser i en omfattning som kan hota mänsklighetens framtida försörjning. Det är därför enligt min mening viktigt att slå fast att en ekonomiskt gynnsam utveckling i ett långsiktigt perspektiv förutsätter en miljö som kan svara för en uthållig produktion av livsnödvändiga näringsämnen och andra nyttigheter och som kan utgöra acceptabla livsmiljöer för både människor. djur och växter. Vi måste också -liksom andra industriländer- anpassa våra krav och verksamheter så att den tredje världens länder får reella utvecklingsmöjligheter.

Miljöproblem kan långsiktigt undvikas endast om de förebyggs. Det äri de allra flesta fall dyrare att vidta åtgärder som framtvingas i efterhand. Jag vill till detta foga att kostnader för miljöskydd m.m. inte får begränsas till att gälla enbart direkta kostnader i samband med konkreta investeringar. Även avsaknaden av eller uppskjutandet av insatser bör många gånger beaktas i kostnadsbedömningarna. De kostnader för nödvändiga miljöåt- gärder som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader som skulle uppkomma om miljöförstö- ringen skulle tillåtas fortgå. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den 'som orsakar eller har orsakat skadorna. Den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidare svara för kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna. Statliga bidrag är inte aktuella annat än i un- dantagsfall. Denna princip — Polluter Pays-Principle. PPP- lades ur- sprungligen fast vid OECD:s rådsmöte år 1972.

En avgörande faktor för fortsatt framgångsrika insatser är en effektiv miljövårdsorganisation. För att få ett bra underlag inför fortsatta beslut på detta område bemyndigade regeringen mig att tillsätta utredningen om miljövärdens organisation. Utredningens betänkande (SOU1987132) För en bättre miljö utgör ett viktigt underlag för mina överväganden rörande organisationsfrågor inom i första hand miljöskydt'lsområdet. Jag har vidare tagit initiativ till en översyn av naturvårdsverkets verksamhet. Även kemi-

kalieinspektionens hittillsvarande verksamhet utvärderas. lnom natur- vårdsområdet redovisar jag en översyn av naturvårdsförvaltningens orga- nisation. Jag avser slutligen att föreslå regeringen att en översyn görs av naturvårdslagen.

För att miljöarbetet skall bli framgångsrikt är det viktigt att alla tar sitt ansvar. Det är således inte bara de beslut som fattas av samhällsorgan och företag som får betydelse för miljön. Även folkrörelserna och andra ideella organisationer har en viktig roll. Deras insatser har verksamt bidragit till att miljövårdens positioner har kunnat flyttas fram. Jag vill också framhålla att ett ökat miljömedvetande genom den enskilde medborgarens livsstil. konsumtionsval och handlande i övrigt har en stor betydelse i arbetet för en bättre miljö.

En ny inriktning av det miljöpolitiska arbetet bör utgöra en väl avvägd kombination av akuta och mera långsiktiga eller strukturella insatser. För vissa regioner behövs särskilda. samlade åtgärder. Vidare är det nödvän- digt att vidga det internationella miljösamarbetet och att stärka miljöorga- nisationen.

2.2 Tillståndet i miljön

Det pågår i dag på många håll i världen en omfattande rovdrift av olika naturtillgångar. Särskilt allvarligt är att de förnybara naturresursernas avkastning minskar eller i vissa fall upphör samtidigt som en växande befolkning kräver mera vatten. föda och bränsle. Många frågor har upp- märksammats internationellt och blivit föremål för konferenser m.m. i FN:s regi. Det gäller t.ex. miljölörstörelsen. livsmedelsförsörjningen.- ökenspridningen och vattenförsörjningcn.

Avverkningen av tropiska och subtropiska skogar sker i dag i en sådan takt att de riskerar att vara utplånade inom ett halvt sekel. Regnskogen det mest produktiva ekosystemet som har existerat Linder miljoner år — är starkt hotad i delar av Afrika. Asien. Sydamerika och i Oceaniens övärld. Om regnskogen skulle försvinna. försvinner också mängder av växt- och djurarter.

Skogens ekosystem har en central betydelse för andra system. Skogen magasinerar och fördelar vatten till växter och djur. Uthuggning. brist på bränsle och överbetning öppnar möjligheter för en markförstöring som kan medföra klimatförändringar och oförmåga att behålla vatten. med både långa torrperioder och översvämningar vid skyfall som följd. Ökensprid- ningen pågår nu i en sådan takt att varje är ca 6mi|j.ha jordbruksmark omvandlas till öken. Det motsvarar ungefär en dubbelt så stor yta som den svenska åkerarealen. 'forkkatastrofen i Sahelprovinsen i Afrika visar hur denna process slår mot redan tidigare hårt drabbade människor.

Ett stort antal djur- och växtarter utrotas nu varje år i världen. Ungefär 1000 högre däggdjur och kanske upp till 50000 kärlväxter. dvs. blom- och ormbunksväxter. anses vara hotade. Då är de s.k. lägre djuren och växter- na inte medräknade. Genetiska resurser i form av vilda växter och djur vilka kan ha stor betydelse för t.ex. framtida växtodling och medicinfram-

ställning. hotar att försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande av naturen.

Ensidiga satsningar på alltför snabbt förädlade spannmålssorter som för en hög avkastning är beroende av konstgödsling. kemiska bekämpnings- medel och andra kemikalieinsatser kan ge till resultat att jorden på längre sikt slår tillbaka med avtagande avkastning och i värsta fall obrukbarhet. Allt för intensiv odling på marginella jordar bidrar till att förstöra det växttäckc som skyddar matjorden mot bl.a. vind- och vattenerosion.

Tillgången på vatten är en av världens stora resursfrågor. Våtmarker. skogarfsjöar och lloder är viktiga komponenteri vattnets kretslopp. De är också viktiga för livsmedelsförsörjningen." Mycket talar för att tillgången på dricksvatten blir en viktig framtidsfråga i stora delar av världen. Ut- släpp av föroreningar. fördämningar. olämpliga dräneringar och” bevatt- ningssystem kan medföra oreparabla rubbningar i vattnets kretslopp och därmed i ekosystemen. '

Världshaven och deras kustzoner har utsatts för både utsläpp av förore- ningar och överfiskning. Storskaliga fångst- och produktionsmetoder har medfört att flera djurarter har förts till randen av utrotning. Kvotering av fångster har blivit nödvändig i allt flera havsområden. Havet hotas också av en tilltagande nedsmutsning. där inte minst oljeutsläpp. giftdumpning och nedskräpning har gett allvarliga effekter.

Även förhållandena i atmosfären ger anledning till oro. Pågående ned- brytning av ozonskiktet leder till ökande risker för hudcanccr och till skador på vegetationen. En högre halt koldioxid i atmosfären medför vidare -— enligt den s. k. växthusteorin — en höjning av jordens medeltem- peratur. Koldioxid är den viktigaste växthusgasen. Även metan. dikväveoxid. CFC samt ozon har motsvarande egenskaper. Dessa gasers sammanlagda effekt är ungefär lika stor som koldioxidens. '

Försurningen orsakas av främst utsläpp av sura svavel- och kväveföre- ningar som härrör från eldning med fossila bränslen och från industripro- cesser. Utsläpp av kolväten har stor betydelse för växtskador. särskilt i kombination med andra ämnen såsom t. ex. kväveoxider.

Under 1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områ- den. Också i Sverige har skog skadats. Både försurningen av skogsmark och de direkta effekterna av luftföroreningar på trädens kronor medverkar sannolikt till Skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel- och kväveföreningarna. bl. a. fotokemiska oxidanter. anses vara av betydelse i denna process. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplicerade reaktioner. där bl.a. kväveoxider och kolväten medverkar. Utsläpp från bilar och förbränningsanläggningar är de huvudsakliga källorna. Oxidan- terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan luft med starkt förhöjda halter av bl.a. ozon föras in över Skandinavien från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i Sverige beror således på utsläpp av svavel. kväveoxider och kolväten i både Sverige och övriga Europa.

De kväveföreningar som släpps ut till luften har inte bara stor betydelse för försurning och skogsskador. De påverkar även haven. Ungefär en tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet härrör direkt

'JJ

från luften. Därtill kommer att en del av det kväve som till slut förs ut i haven via vattendragen eller som läcker ut från marken också ursprungli- gen utgörs av kväveföroreningar från luften. .

Sverige delar hav med många andra länder. vilkas utsläpp påverkar havets miljökvalitet. Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör mellan 10 och 20% av den samlade belastningen på Östersjön. Åtgärder i Sverige mot dessa föroreningar har därför stor betydelse särskilt för områdena nära kusten. Nya data tyder på att Sveriges andel av utsläppen minskar. För att långsiktigt komma tillrätta med problemen i centrala Östersjön är det nödvändigt att även övriga länder runt Östersjön skärper kraven på de verksamheter som svarar för föroreningarna. Sverige deltar därför aktivt i det internationella samarbetet för att skydda havsmiljön.

Utsläppen av närsalter och syreförbrukande organiskt material medför att balansen i många vattensystem rubbas. Utsläppen av kväve har ökat sedan 1970-talet. Jordbruket svarar för en mycket stor del av kvävebelast- ningen på naturmiljön. Utlakningen av kväve orsakar ökad växtproduktion i vattendrag. sjöar och hav. Balansen rubbas. artsammansättningen för- ändras. l extrema fall kan det leda till fiskdöd genom syrebrist som kan uppstå vid nedbrytningen av organiskt material. Inom vissa odlade sand- jordsområden i södra Sverige har utlakningen av kväve lett till så höga nitrathalter i grundvattnet att detta blivit olämpligt som dricksvatten och för små barn ibland hälsovådligt.

Tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med gifteffekter. t. ex. klore- rade kolväten. påverkar miljön på ett mycket allvarligt sätt. Bl.a. kan försurningen leda till utlakning av olika metaller så att giftverkan uppstår på organismerna. Tungmetallutsläpp förekommer från främst järn—. stål- oeh metallverk. giuterier och ytbehandlingsindustrier. Även vid förbrän- ning av fossila bränslen frigörs stora mängder tungmetaller.

Kadmium i gödselmedel. bly i bensin och utsläpp av dioxin till luft är exempel på s.k. diffus spridning som i hög utsträckning påverkar den lokala miljön på många orter.

Problemen med tungmetallerna hänger samman med att metaller som kommer in i en organism inte avsöndras tillräckligt effektivt. Ju högre upp i näringskedjan en organism återfinns. desto större är riskerna att en succes- siv lagring leder till koncentrationer som kan medföra nedsatt eller helt avstannad reproduktionsförmåga. sjukdomar och i vissa fall ge direkt dödliga effekter. På liknande sätt sker anrikningen av klorerade kolväten såsom DDT och PCB. liksom av många andra kemiska ämnen. vars an- vändning ännu inte har reglerats.

Anrikningcn av tungmetaller och andra svårnedbrytbara ämnen har lett till svartlistning av vissa vattenområden. Utsläppen av PCB och liknande svårnedbrytbara klorföroreningar med stark giftverkan från massaindu- strin till Östersjön är särskilt allvarliga. Fortsatta stora utsläpp med åt- följande förgiftning av Östersjön kan få mycket allvarliga konsekvenser för yrkesfisket. Ett annat väl känt exempel på miljöförstöringens effekter är den kraftiga minskningen av antalet havsörnar som skedde under 1960-ta- let.

Den hastigt ökande användningen av kemiska produkter har orsakat

problem i den yttre miljön och för människornas hälsa. Problem har uppstått både i samband med tillverkningsprocesser och när kemikalierna och produkterna har nått avfallsledct. Utvecklingen och användningen av kemiska produkter måste därför ske med kraftigt ökad hänsyn till de miljö- och hälsorisker som kan uppkomma.

Det svenska kulturlandskapet har förändrats kraftigt. Genom struktur- omvandling och specialisering ijordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet så väsent- liga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängsmarkerna har i regel förts över till åkrar eller till skogsproduktion. De lövklädda beteshagarna. som många upplever som ett nationellt särmärke. har blivit alltmer sällsynta beroende på minskad djurhållning och på att mjölkkor och köttdjuri större utsträckning hålls inomhus eller får beta på vallodlingar. Dagens odlings- landskap domineras på många håll av stora åkrar som brukas med rationell odlingsteknik. ofta med omfattande användning av gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder. Ett flertal växt- och djurarter hotas till följd av förändringarna i odlingslandskapet. Möjligheten att förstå hur det äldre agrarsamhället fungerade har också minskat.

Det moderna skogsbruket påverkar naturmiljön genom ofta likformiga. högproduktiva bestånd av framför allt gran och tall. På samma sätt verkar produktionshöjande åtgärder. såsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall m.m. Naturtyper som urskogar. ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb takt och har i vissa områden redan försvunnit.

Jag kommerstrax att redogöra för hurjag anser att vi tillsammans med andra länder bör verka för att söka nå en samsyn över nationsgränserna när det gäller de komplicerade. ofta världsomspännande, system och strukturer som bestämmer utvecklingen så att hänsyn till miljön tas i ökad utsträckning. Jag kommer också att redovisa mina förslag till åtgärder avseende problemområden i vårt eget land.

Jag går nu över till att närmare redogöra för min syn på frågor om mål och arbetssätt. miljövårdsorganisationcn. det internationella miljösamar- betet samt miljömedvetandets betydelse för en framgångsrik miljöpolitik.

2.3 Miljöarbetet

Miljöpolitiken syftar till att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö nu och i framtiden. Viktiga inslag är att förebygga miljöstörningar och där sådana uppkommer begränsa dem samt att återställa skadad miljö. Varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och att åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som har orsakat eller orsakar skadorna.

En aktiv miljöpolitik har en avgörande betydelse för vår samlade väl- färd. ekonomi och sysselsättning. Miljöfrågorna har därför en självklar ställning inom välfärdspolitiken. Även kommande generationer måste kun- na garanteras rätten till en god miljö. vilken är grundläggande för en hög levnadsnivå och god livskvalitet.

14.) U|

Miljöpolitiken har ett starkt komplement i naturresurspolitiken. Enligt naturresurslagens inledande bestämmelser skall sålunda marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Arbetet med att förbättra miljön i; arbetslivet är viktigt. En väl fungeran— de tillsynsvcrksamhet är därvid av utomordentligt stor betydelse.

Miljöpolitiken måste utifrån en helhetssyn bedrivas sektorövergripande. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter samtidigt att miljöhänsynen inte- greras i utvecklingsplaner för olika samhällsområden. Varje samhällssek- tor har således ansvaret för att förhindra att nya miljöskador uppstår och för att lösa de problem som redan föreligger.

Miljömål i olika sektorer

För vissa sektorer har särskilda miljömål för verksamheten ställts upp.

För biståndspolitiken föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop. 1987/88: 100 bil.5) att en framsynt hushållning med naturresurserna och omsorgen om miljön i mottagarländerna skall tillkomma som mål.

För trafikpolitiken har regeringen i propositionen 1987/88:50 Trafikpoli- tiken inför 1990-talet angett att ett av de allra viktigaste målen är att. genom såväl omedelbara som långsiktiga åtgärder. kraftigt begränsa trafi- kens miljöpåverkan. Ett annat viktigt mål är att minska energiförbrukning- cn inom transportsektorn.

För jordbruket anges i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer (prop. 1984/85: 166. JoU 33. rskr. 393) attjordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Jordbruket skall i möjlig utsträckning använda miljövänliga odlingsmetoder och i rimlig utsträck- ning bedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värde- fulla delar av flora och fauna i odlingslandskapet.

För skogsbruket gäller att verksamheten skall bedrivas i överensstäm- melse med de övergripande samhällsmålen bl.a. för miljöpolitiken och i samspel med andra samhällssektorer. Skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till skogens betydelse som livsmiljö för växter och djur. inverkan på vattenbalansen och möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation (prop. l978/79:110. JoU 30, rskr. 387).

För fiskeripolitiken gäller som utgångspunkt bl.a. en god hushållning och en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och vård av liSkcvattnen (prop. 1984/85:143,JOU 32. rskr. 298).

De övergripande målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var de bor i landet tillgång till arbete. service och en god miljö. Regeringen har nyligen beslutat om en utredning (Dir. l987z48 ) rörande regionalpolitikens inriktning m.m.. varvid en viktig uppgift blir att utveck- la det mål om en god miljö som anges i regionalpolitiken.

Även för industripolitiken och näringspolitiken är kopplingen till miljö- politiken påtaglig genom de regler för prövning av olika verksamheter som har ställts upp. Jag syftar på den prövning som bl.a. sker enligt miljö- skyddslagen och i förekommande fall enligt naturresurslagen. Jag vill i _

detta sammanhang erinra om att regeringen i oktober 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonderna i fortsättningen kan användas för insatser för att förbättra miljön. Utanförde särskilda stödområdena skall investe- ringsfonderna bara få användas till miljöförbättrande investeringar och insatser. .

Enligt riktlinjerna för energipolitiken (prop. 1984/85:120. NU 30. rskr. 362) skall samhällets och industrins behov av en billig och säker energiför- sörjning tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga. helst förnybara och inhemska. energikällor. En effektiv energianvändning och en intensitierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.

Jag vill också framhålla att kulturpolitiska mål för tillvaratagande av kulturvärden i den yttre miljön inom kort kommer att föreslås i en proposi- tion om kulturmiljövård.

I min anmälan till årets budgetproposition har jag framhållit att det för samhällssektorer med stor miljöpåverkan kan behöva övervägas ett 'sy- stem med fortlöpande redogörelser för sektorns resursanvändning och

inverkan på miljön och att en sådan ansats är ett sätt att mera konkret t'lnna - former för att väga in ekologiska hänsyn i beslutsprocessen.

En första ansats bör därvid vara att utredningar som rör verksamheter av betydelse för miljön i sina direktiv regelmässigt åläggs att behandla rele- vanta miljöaspekter. .

För att miljöproblemen mera långsiktigt skall kunna angripas på ett framgångsrikt sätt är det viktigt att olika verksamheters resursanvändning och miljöpåverkan analyseras. Härigenom fås förutsättningar för övergri- pande beskrivningar av miljöeffekter och resursanvändning — miljökon- sekvensbedömningar. Sådana bedömningar bör göras innan större'föränd- ringar av verksamhetsinriktning eller policy inom en viss sektor beslutas. På så sätt kan de sannolika följderna av en viss aktivitet liksom tänkbara alternativa lösningar åskådliggöras och beaktas i ett tidigt skede av planc- ringsprocessen. I viss utsträckning tillämpas redan ett sådant synsätt. Enligt en nyligen vidtagen ändring i väglagen ( 1971 :948) skall sålunda även miljökonsekvenserna redovisas i arbetsplanerna för vägbyggen. Regering- en har också i sin nyligen framlagda trafikpolitiska proposition (prop. 1987/88:50) angett att ett motsvarande utvecklingsarbete skall ske i övriga trafikgrenar. Vidare har regeringen i propositionen angett att luftfartsver- ket. statensjärnvägar och sjöfartsverket bör få i tlppdrag att i samråd med naturvårdsverket redovisa respektive trafikslags miljöproblem och ge för- slag till åtgärder. Jag har erfarit att industriministern har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att ge industriverket i uppdrag att utreda konsekvenserna för industriföretag och branscher av miljö- vårdsarbctet. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avses få ett motsva- rande uppdrag när det gäller förutsättningarna i form av tekniskt kunnande och FoU i miljövårdsarbetet. Resultaten av givna och planerade uppdrag kan ge viktiga praktiska erfarenheter för andra sektorer. Jag vill i detta sammanhang också erinra" om verksförordningen (198711100) enligt vilken myndighetschefen i sin strävan att se till att verksamheten bedrivs författ-

ningsenligt och effektivt bl. a. skall beakta de krav som ställs av hänsyn till miljön.

En viktig förutsättning för en långsiktig hushållning med naturresurser och miljö är att kartlägga de totala resurserna samt att planera och följa användningen av dem. Riksskogstaxeringcn och Skogsstyrelsens s. k. prognosverksamhet är exempel på" detta. Det kan också gälla grundvatten, grusresurser. stränder för friluftsliv. närrckreationsområden och våtmar- ker. Det är vidare angeläget att beakta de för naturvård och friluftsliv särskilt värdefulla mark- och vattenområden som nu preciseras i samband med arbetet i anslutning till bl. a. naturresurslagen.

Miljöproblemen har ofta regional karaktär. Som exempel vill jag nämna försurningen av mark och vatten som särskilt hårt har drabbat södra och sydvästra Sverige. Andra exempel är miljön i våra större städer och orter med tung industri. föroreningarna i Ringsjön och Laholmsbukten samt Dalälven. Enligt min mening kommer i framtiden behovet av regionala miljöanalyscr och program att öka. Det innebär att miljöfrågorna kommer att få en ökad vikt i den statliga länsförvaltningen. Det är därför angeläget att länsstyrelserna analyserar och redovisar det regionala miljötillståndet.

Det bör i sammanhanget erinras om att länsstyrelserna redan i dag förfogar över en årlig rapportkanal när det gäller tillståndet i länet. De länsrapporter som i dag översänds till industridepartementet och som i flertalet fall begränsas till en redovisning av skilda regionalpolitiska frågor bör enligt min mening kunna få en något vidgad uppläggning. Vissa läns- styrelser använder redan länsrapporterna för att även redovisa aktuella miljöfrågor. Detta bör i fortsättningen gälla som en regel. Länsrapporten bör således kunna utgöra en informationskanal mellan regcringskansliet. berörda förvaltningar och allmänheten.

Jag återkommer senare till de regionalafrågorna (avsnitt 8.4).

2.4 Organisationsf'ågor m. m.

Miljövård bedrivs av statliga myndigheter. landsting. kommuner och före- tag. ldeella organisationer. och enskilda medborgare gör också viktiga miljövårdande insatser.

Organisationsutredningen-har med utgångspunkt i miljöskyddslagssyste- met föreslagit förändringar i bl.a. regelsystem. ansvarsfördelning mellan myndigheter samt företagens egenkontroll. Utöver de förslag som utred- ningen redovisar harjag tagit initiativ till en översyn av verksamheten vid statens naturvårdsverk. Även kemikalieinspektionens verksamhet är före- mål fören utvärdering.

Jag kommer senare att redovisa mina ställningstaganden till organisa- tionsutredningens förslag (avsnitt 10). Jag vill dock redan nu stryka under att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik miljöpolitik att det finns en kraftfull organisation med en rationell ansvarsfördelning mellan olika myndigheter med uppgifter inom miljövården. Vidare villjag särskilt betona det grundläggande ansvar som vilar på den som bedriver miljöfarlig verksamhet eller hanterar ett.farligt ämne.

Jag vill i detta sammanhang framhålla kommunernas betydelsefulla roll för att skapa en god miljö för medborgarna. Jag har i många sammanhang noterat ett stort intresse för miljöfrågorna i kommunerna och den allt starkare ställning som dessa frågor får i det lokala samhällslivet. Kommu- nerna kommer genom det förslag som jag snart lägger fram att få en ökad betydelse när det gäller miljöskyddslagens tillämpning. Jag ser det som mycket positivt att allt ller kommuner nu utarbetar och antar särskilda miljö- och avfallsprogram.

Även det ökande intresset för miljöfrågorna från företagens och de fackliga organisationernas sida, vilket bl.a. yttrar sig i utarbetande av särskilda miljöprogram. är glädjande. I dessa frågor är det enligt min mening angeläget med ett nära samarbete mellan företag och fackliga organisationer samt kommunala och statliga myndigheter.

I detta sammanhang vill jag kort redovisa min syn på användningen av ekonomiska styrmedel.

[ den svenska miljöpolitiken har huvudsakligen utnyttjats administrativa styrmedel såsom tillåtlighetsprövning av miljöfarlig verksamhet, förbud mot användningen av miljöfarliga produkter samt reglering av markan- vändning m.m. i den fysiska planeringen. De administrativa styrmedlen har i viss utsträckning kompletterats med ekonomiska styrmedel. Jag vill som exempel erinra om differentieringen av bensinskatten mellan blyfri och blyad bensin, differentieringen av skattesatser på olika energislag till förmån för förnybara inhemska energikällor, den lägre bilaccisen för bilar med katalytisk avgasrening samt avgifterna på handelsgödsel och bekämp— ningsmedel.

Miljöavgifter kan således under vissa förutsättningar vara ett effektivt komplement till nuvarande system med reglering av miljöfarlig verksamhet och miljöfarliga produkter genom administrativa styrmedel. Avgifter ingår därför som ett inslag i de åtgärder som enligt min mening successivt bör prövas för att effektivisera miljöskyddsarbetet.

Jag kommer senare (avsnitt ll) att närmare redovisa mina överväganden ifråga om ekonomiska styrmedel.

Sammanfattningsvis bedömer berörda myndigheter läget som allvarligt.

I lägesrapporten lämnas ett antal förslag till åtgärder för att minska radonproblemen. Sålunda föreslås förbättrad ventilation i hus med låg luftomsättning. intensifierad kartläggning av hus med höga radondotterhal- ter. beaktande av risker för förekomst av markradon vid nybyggande och skärpt kontroll av radondotterhalter i nya hus. I rapporten föreslås vidare att det ekonomiska stödet till småhusägare ses över och att kommunala förtroende- och tjänstemän informeras och utbildas.

Cancerkommitten har i betänkandet (SOU l984:67) Cancer — orsaker. förebyggande m.m. uppmärksammat sambandet mellan radon och cancer och funnit att förekomsten av radon i bostäder är ett allvarligt hälsopro— blem. varför arbetet föratt undanröja riskerna bör intensifieras. Den nyss redovisade radonepidemiologiska studien är ett led i detta arbete.

Jag anförde nyss att radonriskerna bedöms vara allvarliga. Det råder dock inte enighet om hur allvarligt läget är. Cancerkommitten har för sin del nämnt ca 300 fall per år såsom sannolikaste värde med ett osäkerhetsin- tervall av ca 100— 1 000 fall per år. SSI uppskattar antalet framtida lungcan- cerfall som en följd av höga radtmdotterhalter i svenska bostäder till sannolikt ca 1 100 fall per år räknat från och med 1990-talet med ett osäkerhetsband av 300—3 000 fall per år. Den s.k. latenstiden är 15—40 år.

Jag vill för egen del framhålla att även mätt med cancerkommittens riskbedömningar är radonfrågan en av de mest allvarliga hälso- och miljö- frågor. som vi måste ta itu med. Enligt vad jag har erfarit kommer SSI att ge ut nya metodbeskrivningar för kommunernas mätningar under våren 1988. Härigenom bör spärningsarbetet kunna bedrivas med allt större säkerhet och ökade förutsättningar skapas för en intensifierad spårning av byggnader med höga radondotterhalter.Redan innan myndigheterna hade överlämnat sin lägesrapport intensifierades dock arbetet med att minska radonft'irekomstcn i bostäder och därmed sammanhängande hälsorisker. ! detta arbete ingår bl. a. planverkets kompletterande information om plan- läggning av mark för bebyggelse samt bygglovsprövning liksom socialsty- relsens råd om spårning av radondotterhalter i befintlig bebyggelse.

Det ekonomiska stödet till åtgärder mot radon har till sitt sakliga innehåll varit i huvudsak oförändrat sedan är 1980. då stöd först infördes. Till egnahemmen lämnas för närvarande. vid sidan av lån från den allmänna kreditmarknaden. ett ränte- och amorteringsfria tilläggslån för åtgärder mot radon, om kostnaden skttlle överstiga vad huset kan bära. 'l'illäggslå— net omprövas eller skrivs av efter fem år.

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 13) föreslagit förenklingar och förbättringar av nu gällande regler om ekono- miskt stöd till radonåtgärder i egnahem. Förslagen innebär bl.a. att de nuvarande ränte- och amorteringsfria tilläggslånen för egnahem ersätts av ett bidrag som motsvarar 50% av kostnaden för de åtgärder som kommu- nen har funnit nödvändiga för att inte gällande gränsvärden skall överskri- das. Bidraget föreslås kunna utgå med lägst 1000kr. och högst 15000 kr. per hus. Statens ekonomiska stöd till åtgärder för att avhjälpa problemen med höga radondotterhalter i bostadshus ges därmed ett tydligare inslag av ' ekonomisk stimulans. Kostnaderna för det föreslagna bidraget uppskattas till ca 15—20 milj. kr.

per år under en tioårsperiod. eller totalt ca 175 milj.kr. Detta stöd bör enligt min mening leda till att radonproblemcn minskar i omfattning.

Stödet till åtgärder mot radon i llerbostadshus ändras inte. Även i fortsättningen lämnas ränte- och amorteringsfria lån, s. k. tilläggslån. för omfattande åtgärder som fastigheten inte kan bära ekonomiskt. I fråga om hus med hyres- och bostadsrättslägenheter kan ägaren få s. k. räntestöd eller. om åtgärder mot radon vidtas i samband med en ombyggnad. om- byggnadslån och räntebidrag.

Sammantaget bör de åtgärder som jag har beskrivit nyss kunna lägga grunden till en lösning av radonproblemet.

Jag vill särskilt framhålla att det är av stor betydelse att kommunerna tar sin del av ansvaret med att bl.a. spåra och åtgärda radonhusen. Kommu- nerna har härutöver ett stort ansvar i samband med bebyggelseplanering och byggnadslovsprövning att se till att rz'tdonfrågan beaktas på ett tidigt stadium.

I detta sammanhang vill jag betona att jag ser det som positivt att tjänstemän och förtroendemän i kommunerna numera bereds möjligheter till en grundlig utbildning i radonskyddsfrågor samtidigt som informationen om spårning. mätmetoder. åtgärder m.m. utökas. Jag förutsätter givetvis att även fastighetsägare och enskilda tar sitt del av ansvaret.

Avslutningsvis vill jag understryka att det är av särskild vikt att spår- ningsarbetet snarast fullföljs. Medborgarna kan med fog kräva att de inte skall behöva utsättas för onödiga hälsorisker i sina bostäder.

8.4 Regionala miljöfrågor

Mitt ställningstagande: . Länsstyrelserna bör ges i uppdrag att ställa samman uppgifter om de viktigaste miljöproblemen och deras orsaker. Naturvårdsver— ket bör ges i uppdrag att redovisa länsstyrelsernas sammanställ— ningar till regeringen.

. Städernas och de större tätorternas trafik- och miljöproblem bör åtgärdas genom samfällda insatser.

Allmänt

1 vissa områden är förutsättningarna för utveckling och överlevnad koppla- de till ianspråktagande av olika naturresurser. Samtidigt kan det från bevarandesynpunkt vara skäligt att samma resurser skyddas från exploate- ring. Beslut i sådana situationcr måste vara välgrundade och långsiktigt inriktade. Det är därvid viktigt att ha en regional bedömning att utgå ifrån.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av regionala miljööversikter. Det är enligt min mening nödvändigt att komplettera de bransch- eller ämnesvi- sa analyserna och föreskrifterna med en regional dimension. Skälen till detta är i huvudsak följande.

En viss ort eller region kan inrymma en stor mängd olika miljöfarliga

verksamheter som var och en för sig uppfyller gällande krav på reningsåt- gärder m. m. men som sammantagna innebär så stor belastning att oaccep- tabla miljöeffekter uppstår. Ett exempel på ett sådan region är delar av Västkusten. .

Vidare kan naturmiljön i en viss region i sig vara särskilt förorenings- känslig. Exempel är områden med kalkfattigajordar och sjöar som därmed är särskilt känsliga för försurande utsläpp samt områden med genomsläpp- liga sandjordar med särskilt stora risker för kväveläckage till grundvattnet. . Det finns i vårt land åtskilliga geografiska områden som på sådana grunder kan anges som särskilt föroreningskänsliga. Särskilt allvarlig blir situatio- nen då båda dessa aspekter sammanfaller. dvs. då en stor mängd miljöfarli- ga verksamheter är belägna i särskilt föroreningskänsliga områden. Så är exempelvis fallet i delar av södra och sydvästra Sverige.

Viktiga steg i riktning mot regionala åtgärdsprogram för att förbättra miljön har redan tagits. Jag syftar på regeringens beslut att tillsätta särskil- da delegationer för att åstadkomma en bättre miljö på Hisingen i Göteborg och genomföra en rening av Dalälven.

Hisingen i Göteborg är ett av landets mest utsatta områden när det gäller luftföroreningsutsläpp. Tung industri och trafikleder med en kraftig genomfartstrafik ligger tätt intill bostäder. Raffinaderier. personbils- och lastvagnsfabriker. oljehamnar. upplag för miljöfarligt och annat avfall samt en omfattande tillverkningsindustri släpper varje år ut stora mängder av bl.a. kolväten. svaveldioxid och kväveoxider. Både den lokala och den regionala miljöbelastningen är hög.

Vägtrafiken är ett stort problem. Den omfattande industrin på Hisingen medför många tunga och ofta även miljöfarliga transporter. Pendlingen till och från arbetsplatserna på Hisingen är omfattande.

Målet är att på tio år göra Hisingen väsentligt renare. Åtgärder på Hisingen får sannolikt också stor betydelse för miljön i hela Göteborgsre— gionen.

Dalälven rinner genom Sveriges äldsta industribygd. Den är en symbol för svensk natur och kultur — men ccksä en stor förorenare av Östersjön. Gruvdrift och järn- och stålverk längs med Dalälven har påverkat och påverkar älven genom stora utsläpp av metaller. Gruvorna med sina av- fallsupplag utgör de största källorna för sådana metallutsläpp. Framför allt har utlakningen av zink och kadmium från grttvupplagen fått miljömässigt betydande konsekvenser. eftersom dessa metaller genom sin lättrörlighct sprids över stora områden. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens myn- ning är högre än i någon annan svensk älvmynning. En delegation har tillsatts med uppgift att genomföra åtgärder som inom en tioårsperiod kan åstadkomma en väsentligt renare älv. Det kan ske genom att bl. a. åtgärda utlakningen av metaller från äldre gruvverksamhet och genom att systema- tiskt ompröva tillstånd för pågående verksamhet längs älven.

Laholmsbukten och Ringsjön har tidigare pekats ut som särskilt förore- ningskänsliga områden enligt ML.

Jag har tidigare (avsnitt 41 anfört att luftföroreningshalterna i stora tätorter eller industriområden tidvis kan bli så höga att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön. Av detta skäl harjag i detta samman-

I») 'N I'd

hang föreslagit att regeringen bör få möjlighet att med stöd av ML förklara ett område som är särskilt utsatt för luftföroreningsutsläpp och buller som miljöskyddsområde. I dag kan det endast ske när ett område är känsligt för vattenförorening.

Jag har i många sammanhang kunnat notera att miljöengagemanget i landets olika delar bara på några år har vuxit kraftigt i styrka. Både lokalt och regionalt sker ett omfattande arbete med att kartlägga miljöproblem och att föreslå lämpliga åtgärder. Jag ser det som mycket angeläget att ta till vara detta engagemang. Som exempel på områden som bör uppmärk- sammas villjag nämna Skånes västra kust. innefattande större tätorter som Malmö..Landskrona och Helsingborg. den mycket starkt industrialiseradc s.k. triangeln Göteborg-Vänersborg/"I'rollhättan-LysekiI/Stenungsund. Stor-Stockholm samt Sundsvalls-. Skellefteå- och Luleåregionerna. Skälen till att nämnajust dessa regioner varierar. men de återfaller på huvudsakli- gen någon eller några av följande faktorer: — Industriella och energiproducerande anläggningar med stora utsläpp av starkt miljöpåverkande ämnen. Ett kemikalieintcnsivt och höggradigt animalieinriktat jordbruk med bl.a. kväveläckage till grund-. yt- och havsvatten. — Kommunala reningsverk vars utsläpp av fosfor och kväve bidrar till främst havsföroreningar. — Starkt trafikerade områden med dels stora utsläpp av avgaser från vägtrafik. dels stor bullerpåvcrkan.

Miljön i de större tätorterna har emellertid inte bara samband med utsläpp av olika föroreningar. En god tätortsmiljö måste också innefatta tillgång till rekreationsområden och orörd natur. Nära tätorterna har konkurrensen om marken ökat. vilket ofta har fört med sig att friluftslivs- och naturvårds- intressen har fått ge vika för olika typer av exploateringar. Tätortsmänni- skans möjligheter till natur- och friluftsupplevelser måste tillgodoses. De större tätorternas gröna lttngor måste behandlas varsamt vid bostadsbyg- gande och förtätning i gamla bostadsområden. Kommunerna har möjlighet genom PBL att avsätta lämplig mark för friluftsliv. Genom ändringar i naturvårdslagen kan också kommunerna inrätta naturvårdsområden och naturreservat.

Mot den här bakgrunden harjag funnit det angeläget att analyser av det regionala miljötillståndet genomförs.

Länsstyrelserna bör kunna göra en väsentlig insats i detta sammanhang. Jag har därför för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag om att ge länsstyrelserna i uppdrag att ställa samman befintliga uppgifter om de viktigaste miljöproblemen i resp. län. samt ange deras orsaker. Jag utgår från att länsstyrelsernas planeringsavdelningar redan har tillgång till data och kunskaper om olika förhållanden som är av betydelse för uppdra- get. Det är således inte fråga om att uppdraget skall behöva skapa behov av ytterligare resurser av olika slag. Dessa uppgifter kan bl. a. vara av värde för den regionalpolitiska kommitté som har tillsatts. Kommittén skall enligt sina direktiv (Dir 1987: 48) bl. a. redovisa förslag på vilka miljöfrågor som bör innefattas 1 det regionalpolitiska arbetet.

t'.) '.'—J '.)J

Länsstyrelsernas arbete bör ske i nära kontakt med kommuner och befintliga. regionala planeringsorgan. Länsstyrelserna bör under arbetets gång ha möjlighet att i ett fortlöpande samrådsförfarande genom viss medverkan. sammanställningar m. ni. få råd och assistans från naturvårds- verket. Resultatet bör redovisas till naturvårdsverket som bör ges uppgif- ten att i samråd med det nya plan- och bostadsverket och i förekommande fall övriga berörda myndigheter ställa samman dessa redovisningar. En redovisning till regeringen bör härefter enligt min bedömning kunna ske under år 1989.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla att det löpande miljöarbete som utförs vid länsstyrelserna i många fall kan vara av intresse utanför länets gränser. Jag vill därför erinra om vad jag tidigare har sagt om att länsstyrelserna i sin årliga länsrapport i fortsättningen regelmässigt bör redovisa aktuella miljöfrågor.

I dessa frågor harjag samrått med industriministern och civilministern.

De större tätorternas miljö

Jag går nu över till att närmare behandla miljt'iförhållandena i de större städerna i vilka bl.a. trafiken. vissa industrier. avfalls- och avloppshante- ringen och energiproduktionen ofta gör att människor och miljö utsätts för en hård belastning.

Behovet av åtgärder i dessa orter har samtidigt stimulerat den tekniska utvecklingen på miljöområdet och genom bl.a. högt ställda krav enligt gällande lagstiftning drivit fram ny teknik och nya metoder för miljöför- bättringar. som senare har kunnat utnyttjas i övriga delar av landet. Exem- pel på detta är 1960-och l970-talens vattenreningsprogram.

I debatten om kvaliteter i olika livsmiljöer hävdas ofta att staden eller den större tätorten. från hälso- och miljösynpunkt alltid är sämre än landsbygden och de mindre tätorterna. Enligt min mening kan man inte göra en sådan generalisering. Därerrot kan man peka på åtskilliga tätorter där efterkrigstidens strukturomvandling har lett till miljöproblem till följd av ökad trafik. i vissa fall på stora trafikleder som kommit att ligga intill bostadsområden. 'Iätorternas centrala områden har också många gånger kontoriserats och avfolkats.

Genom den kraftigt ökande biltrafiken har samtidigt många människor i många fall fått sämre möjligheter att röra sig fritt och dra nytta av det utbud av service. kultur och rekreation sem staden har att erbjuda. Problemen drabbar inte minst barnen och de äldre.

Det har enligt min mening blivit allt mer uppenbart att miljön i våra större tätorter måste förbättras. Trafik- och miljöproblemen måste åtgär- das genom samfällda insatser. En god stadsmiljö ställer krav på bl.a. sammanhängande gång- och cykelstråk. bostadsområden utan genomfarts- trafik. en väl utvecklad lokal kollektivtrafik och riklig tillgång till parker och grönområden. Den fysiska planeringen enligt PBL:s intentioner är därvid ett viktigt medel i strävan att "förbättra miljön i våra städer.

Som jag nyss har konstaterat ger trafiken upphov till "stora miljöprob- lem. Luftföroreningsproblemet kan inte lösas enbart genom beslutet om

IN) '_'-l 5

avgasrening utan kräver också åtgärder som minskar biltrafiken. framför- allt i storstadsområdenas centralare delar. [ regeringens proposition om trafikpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:50) anges också att ett av de viktigaste målen i trafikpolitiken är att begränsa trafikens miljöpåverkan. Det är också i det här perspektivet som man bör se mina förslag till skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar (avsnitt 4").

Den stora inflyttningen till storstadsområdena och områdenas egna ex- pansionshehov har bl.a. medfört att transporterna i dessa regioner har ökat kraftigt. Också industrins och handelns nya matcrialadministrativa rutiner har lett till kraftiga trafikökningar. särskilt när det gäller biltrafiken. För att lösa storstadsområdenas trafikproblem krävs stora investeringar i både kollektivtrafiksystem och vägar. Låg framkomlighet leder automa- tiskt till ökade utsläpp av luftföroreningar. Även om ansvaret för utform- ningen av den lokala trafikförsörjningen i första hand åvilar kommuner och landsting. bör staten medverka genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för detta arbete. Regeringen har i den trafikpolitiska proposi- tionen lämnat förslag som sammantagna innebär väsentligt förbättrade förutsättningar att tillgodose storstadsområdenas investeringsbehov. Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att kommuner och berörda regionala myndigheter bör ha en god framförhållning i sin fysiska över- siktsplanering och trafikplanering.

Regeringen avser i enlighet med vad som anförs i den trafikpolitiska propositionen bl.a. att tillsätta en utredning som skall ta fram ett samlat underlag för att minska trafikens hälso-och miljöeffekter i storstadsregi- onerna. Utredningen skall belysa förutsättningarna för utbyggnad av kol- lektivtrafikens framkomlighet. Även effekterna av områdesavgifter eller andra former av avgifter skall studeras liksom utbyggnad av förbifarter av miljöskäl. I propositionen anges vidare att TRÄD — de allmänna råden för planering av stadens trafiknät bör utvecklas så att miljö- och energi- effekterna ges en större tyngd.

Åtgärder mot trafikbuller

Jag ser den utredning som har aviserats i den trafikpolitiska propositionen som mycket viktig för de miljö- och hälsoaspekter som jag här har berört. Vad särskilt gäller trafikbullerfrågorna finns emellertid aspekter som redan nu bör behandlas. Jag tar därför i det följande upp vissa frågor som rör störningarna till följd av trafikbuller.

Vägtrafiken är en av de mer betydande bullerkällorna i samhället. Den statliga trafikbullerutredningen ('i—BU) uppskattade är 1974 att närmare 40 %. eller ca 2.5 milj.. av de boende i tätorterna år l970 vid bostaden var utsatta för högre ljudnivåer än de riktvärden utredningen angav som från medicinsk och hygienisk synpunkt önskvärda ("55 dBA respektive 30 dBA ' dygnsekvivalent ljudnivå utanför resp. i bostaden). Förhållandena därefter har knappast utvecklats till det bättre.

Många människor utsätts för trafikbuller som överstiger vad som TBU betraktade som önskvärt. Trafikbullret är ett allvarligt miljöproblem som detär angeläget att komma till rätta med. Bulleremissionerna kan minskas

genom i första hand strängare krav på fordonen. Nya typer av vägbelägg- ningar bör också utprovas. Redan på så sätt kan betydande förbättringar uppnås. Byggandet av förbifarter innebär i många fall att centrala tätort- sområden kan avlastas från tung och störande trafik. Regeringen har i den trafikpolitiska propositionen föreslagit en utökning av vägbyggandet bl. a. genom tidigareläggning av förbifarter som bör komma till utförande av miljöskäl.

Den större hänsyn till miljön som skall tas enligt den nya vägpolitiken innebär bl.a. att bullerfrågorna beaktas i ett tidigt skede av vägplanerings- processen. Väglagen har nyligen ändrats i den riktningen.

Riksdagen beslutade år l98l om riktlinjer för åtgärder mot vägtrafikbul- ler. Riktvärden angavs för tre planeringsfall. Riksdagen utgick ifrån att berörda myndigheter skulle komma att ta fram de tillämpningsanvisningar som behövdes. Då dessa inte kunnat enas om ett gemensamt förslag har naturvårdsverket därefter på egen hand arbetat fram ett förslag till allmän- na råd för begränsning av vägtrafikbuller. Verket har enligt den s.k. begränsningskungörelsen (l970:64) begärt regeringens medgivande att få ge ut de allmänna råden. Förslaget avser förutom de tre planeringsfallen även befintlig miljö.

När det gäller de s. k. nyp/unering—.fitllen anser jag att det är angeläget att klarlägga vilka riktlinjer som bör gälla för bullerimmissioner. De aktuella situationerna är .

nyplanering av områden med bostäder och trafikleder ny- och väsentliga ombyggnader av enstaka bostadsfastighcter intill

befintliga trafikleder och . ny- och väsentlig ombyggnad av trafikleder i befintlig bebyggelse.

Enligt min mening är det angeläget att riktlinjer för att begränsa vägtra- fikbuller läggs fast inför det planerings- och projekteringsarbete som nu möjliggörs med utökade resurser för framtida vägbyggandc. Jag anser emellertid att kostnadskonsekvenserna. särskilt för kommunerna ännu inte är tillräckligt belysta. Kompletterande underlag behöver således tas fram. Jag avser att inom kort återkomma till regeringen ifråga om riktlinjer för begränsning av vägtrafikbuller vid nyplanering.

Att vidta åtgärder i bejinrlig miljö enligt naturvårdsverkets förslag till allmänna råd bedöms kosta 5—6 miljarder kronor. Större delen skulle komma att belasta kommunerna och då framför allt de tre storstadskom- munerna. Vid en samlad bedömning linnerjag att det ekonomiska läget för närvarande inte gör det möjligt att ange riktvärden till ledning för det fortsatta arbetet med att minska bullerstörningarna i den befintliga miljön. Frågan om lämpliga åtgärder får liksom hittills, i enlighet med grunderna för tillämpningen av miljöskyddslagen. bedömas från fall till fall med hänsyn till alla omständigheter av betydelse i varje särskild situation.

] dessa frågor harjag samrått med kommunikationsministem.

8.5 Ändrade regler för installation och användning av värmepumpar

Mitt förslag: 1 hälsoskyddslagen (19811080) införs en bestämmelse om att det krävs anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden för att inrätta en värmepumpsanläggning för utvinning av värme ur mark. ytvatten eller grundvatten. Kommtlnen ges rätt att föreskriva till- ståndsplikt. om det behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet. Anmälan eller tillstånd behövs inte om anläggningen är anmälnings- eller tillståndspliktig enligt ML eller vattenlagen (l983:29l ). Ett tillstånd gäller i fem år under förutsättning att arbetet med anläggningen påbörjas inom två år.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt. Remissyttrandena: Yttranden över förslaget har avgetts av riksrevi- sionsverket. socialstyrelsen. konsumentverket. bostadsstyrelscn. statens råd för byggnadsforskning. statens mät- och provråd. länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands. Östergötlands. Gotlands. Malmöhus. Älvs- borgs. Örebro. Kopparbergs. Jämtlands och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag och Sveriges Villägareförbund. — Några länsstyrelser har bifogat yttranden från kom- muner.

Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker naturvårdsverkets förslag. Endast riksrevisionsverket avstyrker förslaget. Enligt riksrevisionsverket behövs det inga nya regler. eftersom kommunerna med stöd av 11 & hälsoskyddsförordningen ('l983:616) kan införa nödvändig anmälnings- skyldighet för inrättande av värmepumpsanläggningar. Byggforskningsrå- det ifrågasätter bl.a. om inte också vissa luftvärmepumpar borde vara anmälningspliktiga. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en generell anmälningsplikt för luftvärmepumpar bör införas. Sveriges Villaägareför- bund tillstyrker att föreslagen anmälningsplikt införs men avstyrker att kommunerna ges rätt att föreskriva tillståndsplikt.

Skälen för mitt förslag: Jag har i denna fråga särskilt samrått med chefen för socialdepartementet.

Allmänna utgångspunkter Den energi som finns lagrad ijord. berg och vatten kan med hjälp av värmepumpar utvinnas och användas för bl. a. uppvärmningsändamål. Värmepumpstekniken är energisnål. Den förekommer i både stor och liten skala. Värmepumpar med hög effekt finns bl.a. i vissa fjärrvärmeverk. medan värmepumpar med låg effekt är vanliga vid uppvärmning av små- hus. Småhusvärmepumpar dominerar marknaden. I dag torde det i Sverige finnas totalt ca 130000 värmepumpar i drift. Övervägande delen av dessa. drygt 129 000. beräknas bestå av små värmepumpar för villor och flerbo- stadshus. med en effekt avlmellan 2 och 50kW. Av dessa utgörs ca 60% av s. k. luftvärmepumpar. Under senare år har försäljningen av värmepumpar gått ned kraftigt. Detta har förklarats med att det har blivit mindre ekono-

r.: DJ 5

miskt lönsamt än tidigare att använda värmepumpstekniken. Hur framti- den för branschen kommer att se ut är svårt att överblicka i dag. Ändrade positiva ekonomiska förutsättningar torde kunna få försäljningen av vär— mepumpar att öka igen.

Användningen av värmepumpar medför risker för miljön. Farliga och skadliga ämnen kan läcka ut i luft. mark och vatten. Exempel på detta utgörs av utsläpp av CFC (klorfluorkarboner) till luft och läckage av giftig frostskyddsvätska till grundvatten och vattentäkter. Vidare kan vissa vär- mepumpar ge upphov till bullerstörningar. Värmepumpsanläggningar kan således ge upphov till både miljömässiga olägenheter enligt miljöskydds- lagstiftningen och sanitär olägenhet enligt hälsoskyddslagstiftningen.

Enligt 2 och 16 st MF och bilagorna A och B till förordningen föreligger" tillståndsplikt eller anmälningsplikt enligt ML för anläggning för utvinning. på annat sätt än genom vattentäkt. av värme ur mark. luft. vattendrag. sjö eller annat vattenområde eller ur grundvatten och avloppsvatten om den uttagna effekten överstiger 1 MW. För en anläggning med en uttagen effekt mellan 1 och 10 MW gäller anmälningsplikt enligt 1.19 i bilaga B. Översti- ger den uttagna effekten 10 MW är anläggningen tillståndspliktig. ()m effekten uppgår till högst 50 MW skall tillståndsprövningen ske hos läns- styrelsen cnligt 2.1.41 i bilaga A och om den överstiger 50 MW hos koncessionsnämnden enligt 1.1.38 i samma bilaga.

Värmepumpsanläggningar omfattas också i viss utsträckning av bestäm- melserna i vattenlagen (I983:29I ). En anläggning kan utgöra ett vattenfö- retag enligt 1 kap. 3 & vattenlagen. Beroende på omständigheterna skall ett sådant värmeutvinningsförctag prövas antingen enligt vattenlagen eller enligt ML. Om företaget innefattar bortledande av yt- eller grundvatten behöver prövning endast ske enligt: vattenlagen. Vattendomstolen skall därvid beakta även miljöskyddsaspekterna. Tillständsplikten enligt vatten- lagen gäller emellertid inte om företaget avser värmeförsörjning för en en- eller tvåfamiljsfastighet eller en jordbruksfastighet eller om det är uppen- bart att företaget inte skadar några motstående intressen. Om värmeutvin- ningsförctaget inte omfattar bortledande av yt- eller grundvatten gäller inte vattenlagens bestämmelser. Prövningen skall i ett sådant fall enbart ske enligt ML.

Enligt 11 & första stycket punkt 5 hälsoskyddsförordningen får en kom- mun. om det .bchövs för att förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet. meddela föreskrifter om skydd för ytvattentäktcr och enskilda grundvat- tentäktcr. Några kommuner har med stöd av denna bestämmelse infört viss anmälnings- eller tillståndsplikt för värmepumpsanläggningar.

Överväganden

Som jag nyss sagt innebär inrättande och användning av värmepumpsan— läggningar att miljön utsätts för risker av olika slag. De anläggningar som nu är aktuella utgörs nästan uteslutande av mindre anläggningar som används vid uppvärmning av villor och andra småhus. Naturvårdsverkets förslag berör endast anläggningar där värmeutvinningen sker ur mark. ytvatten cller grundvatten. Dessa typer av anläggningar innehåller köld-

bärarkretsar. Luftvärmepumpsanläggningar innehåller ej köldbärar- kretsar. Denna typ av anläggningar faller utanför den av naturvårdsverket föreslagna regleringen.

Myndigheternas kännedom om i vilken omfattning och var det förekom- mer mindrc Värmepumpsanläggningar som innehåller köldbärarkretsar är dålig. Någon allmän reglering av dessa anläggningar finns inte. Vissa kommuner har emellertid med stöd av 11 & första stycket 5 hälsoskydds- förordningen infört anmälnings- eller tillståndsplikt för mindre värme- pumpsanläggningar. Denna bestämmelse kan emellertid lagligen användas endast då syftet är att skydda ytvattentäkter eller enskilda grundvattentäk- ter. I många fall är bestämmelsen därför otillräcklig på grund av att syftet kan vara att skydda grundvattentäkter mer generellt eller andra intressen.

Jag delar uppfattningen att det behövs en bättre samhällelig kontroll i fråga om även mindre värmepumpsanläggningar. där värmeutvinningen sker ur mark. ytvatten eller grundvatten. Dessa typer av anläggningar utgör en särskilt stor fara för miljön på grund av risken för läckage av köldbärarvätska. Dricksvattentäkter och andra vattentäkter kan förorenas vid sådant läckage. Också andra olägenheter kan förekomma. Det är därför viktigt att de myndigheter som har ansvaret för miljön och hälsan får kännedom om alla anläggningar av ifrågavarande slag. Sådan kännedom ger möjlighet att förhindra en olämplig lokalisering eller ställa andra miljö- och hälsomässiga krav på anläggningen. Jag delar åsikten att detta bör kunna uppnås genom att en regel om generell anmälningsskyldighet till miljö- och hälsoskyddsnämnden införs och att kommunen ges möjlighet att vid behov föreskriva tillståndsplikt.

Såsom naturvårdsverket har föreslagit är det lämpligt att införa den nya regleringen i hälsoskyddslagstiftningen. I denna lagstiftning är det enklare än att i miljöskyddslagstiftningen införa anmälnings- eller tillståndplikt beträffande befintliga anläggningar och ge kommunerna föreskriftsrätt i fråga om tillståndspliktcn. Tillämpning av miljöskyddslagstiftningen förut- sätter nämligcn också vissa andra ändringar av både praktisk och formell natur. Sådana ändringar behövs inte om hälsoskyddslagstiftningen an— vänds. Jag har i mina tidigare redovisade överväganden rörande miljö- skyddslagstiftningen föreslagit att miljö- och hälsoskyddsnämnden blir tillsynsmyndighet enligt Ml... bl.a. för miljöfarlig verksamhet som inte kräver tillstånd enligt ML. En anmälan enligt hälsoskyddslagstiftningen kan i det enskilda fallet medföra att nämnden väljer att ingripa med stöd av ML. För nämnden torde det sakna betydelse om en anmälan sker enligt hälsoskydds- eller miljöskyddslagstiftningen. Det väsentliga måste vara att nämnden över huvud taget får kännedom om en anläggning. Därefter kan nämnden välja formella regler och åtgärder för att komma till rätta med olägenheter efter störningens art och vad som är lämpligast i varje enskilt fall.

Jag delar inte den av några remissinstanser framförda åsikten att också luftvärmepumpsanläggningar bör vara anmälningspliktiga. Denna typ av anläggningar medför normalt inte sådana miljörisker eller hälsorisker att en generell anmälningsplikt är påkallad. Om olägenheter i form av exempelvis bullerstörningar uppkommer. är nuvarande regler tillräckliga för att kortt- ma till rätta med olägenheten.

9 Internationellt miljösamarbete l_— _| Mina ställningstaganden och förslag i sammandrag:

. Sverige bör verka för att rekc-mmendationcrna från Brundtland- kommissionen om en hållbar och bärkraftig utveckling genomsy- rar arbetet i alla internationella organisationer för miljö- och ut- vecklingsfrågor. . Sverige bör verka för att de FN-organ och andra internationella organisationer som ägnar sig åt internationellt samarbete inom områden. såsom t. ex. transport. industri. energi och jordbruk. tar ett direkt ansvar för miljöhänsynen i sina beslut. . Sverige bör som ett led i en aktiv svensk miljöpolitik verka för att samarbetet mellan EFTA och EG- pä miljöområdet stärks. . Sverige bör verka för att miljösamarbetet i OECD och ECE inten- sifieras.

. De bilaterala förbindelserna på miljöområdet utvecklas snabbt. Intresset för svenskt kunnande ökar. vilket utgör en god grund för ökad svensk export av varor och tjänster på miljöområdet. . Ett internationellt miljöteknikinstitut inrättas med syfte att främja forskning. utveckling och spridning av miljöteknik. ' . Kontakter på det icke-mellanstatliga planet bör uppmuntras för att stödja det internationella förhandlingsarbetet.

9.1 Det internationella miljösamarbetets omfattning och utveckling

I avsnitt 2 om inriktningen av miljöpolitiken har jag redogjort för min syn på de stora aktuella miljöfrågorna. Det är nödvändigt att alla länder gemen- samt söker bemästra de regionala och globala miljöproblemen. såsom ökenspridningen. avverkningen av de tropiska och subtropiska skogarna. kcmikaliehantcringen samt nedbrytningen av ozonskiktet. Det är av ytters- ta vikt att det internationella miljösamarbetet på dessa områden bedrivs effektivt och målinriktat. Sveriges deltagande i samarbetet kring dessa ' frågor är grundat på vårt ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mest gynnade länder solidariskt måste utöva och därmed också ge ett bidrag till en säkrare värld. 1 andra frågor. t.ex. vad gäller luft- och havsföroreningarna. är Sveriges agerande även grundat på nödvändigheten av att kunna uppnå nationella miljömål.

Jag har i det föregående i anslutning till mina förslag och ställningstagan- den om åtgärder mot luftföroreningar. åtgärder mot havsföroreningar samt åtgärder till skydd för ozonskiktet redovisat de internationella aspekterna på dessa åtgärdsprogram och det svenska agerandet för att av berörda länder utverka nödvändiga åtaganden. Vidare harjag i avsnittet om natur- vård kort redovisat det internationella arbete som pågår för att säkerställa hotade växt- och djurarter samt värdefulla naturtyper m. m.

Dessa områden är viktiga och centrala element i det internationella

miljösamarbetet. De utgör dock endast en del av Sveriges engagemang i det totala internationella miljösamarbetet. Sverige deltar i ca 100 styrelser. förhandlings-. arbets- och expertgrupper av mer eller mindre permanent karaktär inom olika internationella mellanstatliga organisationer med glo- bal. regional eller sttbregional anslutning samt i skilda konventioner i vilka Sverige är part. se bilaga lt).l. Därtill kommer arbetsgrupper. seminarier och symposier av engångskaraktär. vanligen för ett vetenskapligt/tekniskt erfarenhetsutbyte. Vidare förekommer ett bilateralt samarbete av vari- erande omfattning och inriktning i form av tillfälliga arrangemang eller. såsom i fråga om vissa östeuropeiska länder. enligt avtalade program.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det löpande internationella miljösamarbetet är av betydande omfattning. Sverige deltar aktivt i flerta- let sammanhang och många gånger som en av de ledande och initiativta- gande nationerna.

Vid sidan av det mellanstatliga miljösamarbetet bedrivs ett omfattande internationellt miljösamarbete av bl. a. ideella organisationer. folkrörelser. näringslivsorganisationer och vetenskapliga institutioner.

Det internationella mellanstatliga miljösamarbetet har en relativt kort historia. Först omkring år 1970 tillskapades permanenta. internationella fora för att på mellanstatlig nivå söka bemästra de stora gränsöverskridan- de utsläppen samt genom vetenskapligt/tekniskt erfarenhetsutbyte tttveck- la kunskaper om miljöproblemens omfattning och karaktär samt metoder att finna lösningar på dessa.

Så inrättades (. ex. är 1970 inom OECD en miljökommitté. Året därpå tillskapades även inom FN:s ekonomiska kommission för-Europa (ECE) en miljökommitté (Senior Advisers on Environmental Problems. SAEP). Den första mellanstatliga institutionen mcd global räckvidd blev FN:s miljöprogram (UNEP). som inrättades genom beslut av FN:s generalför- samling år 1972 på förslag av FN-konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm samma år. Detta år institutionaliserades även det nordiska miljösamarbetet Linder Nordiska ministerrådet. Flertalet viktiga konven— tioner om skydd för den marina miljön. för åtgärder mot luftföroreningar och skydd av flora och fauna är också i huvudsak tillkomna under 1970-ta- let. Arbetet inom nämnda institutioner karaktäriserades till en början av organisatorisk uppbyggnad och utarbetande av normativa rekommendatio- ner och principer för staternas agerande i den gemensamma kampen mot miljöproblemen. Detta var ett nödvändigt grundläggande arbete. Samtidigt har-pågått och pågår ett aktivt kunskaps- och erfarenhetstttbyte. många gånger av betydande vikt för enskilda länders miljöpolitik.

Flera av de på 1970-talet tillkomna internationella fördragen fick karak- tären av ramkonventioner. Först under 1980-talet har principåtaganden i dessa fått en mera konkret form genom bindande åtaganden om kvantita- tivt preciserade åtgärder i syfte att minska belastningen på ekosystemen. Detta måste hälsas med stor tillfredsställelse. även om åtgärderna ännu är långt ifrån tillräckliga. Denna utveckling av det internationella miljösamar- betet innebär samtidigt att deltagandet har blivit alltmer krävande. Det påkallar en långtgående samordning mellan företrädare för miljöministerier och berörda intressenter i viktiga ekonomiska sektorer. som har ansvar för

att genomföra de internationellt bindande åtagandena. Den omorganisation som genomfördes i och med att miljö- och energidepartementet inrättades den ljanuari 1987 och fick en samordnande och pådrivande roll har gett Sverige en god bas för det internationella agerandet.

De internationella organisationer som har skapats för miljösamarbetet har vissa strukturella svagheter som medför tröghet i arbetet. UN EP har visserligen inom FN-systemet till uppgift att ta initiativ till miljöfrämjande åtgärder. I praktiken har det inte visat sig möjligt att annat än i begränsad utsträckning öva inflytande på utformningen av programmen. 1 organisa- tioner som OECD. ECE och även inom Nordiska ministerrådet har miljö- kommittéerna starkt begränsade möjligheter att verka för ett önskvärt miljöhänsynstagande i de sidoordnade sektorkommittéerna. De mellan- statliga organisationernas verksamhet: styrs dock av regeringarna. Liksom i flertalet nationella administrationer arbetar miljökommittéerna i de inter- nationella organisationerna som sektororgan. Detta begränsar möjligheter- na att påverka organisationernas program. Jag ser det därför som en .viktig uppgift för Sverige att aktivt verka för att de kommittéer i skilda internatio- nella organisationer som har ansvar för tunga ekonomiska sektorer (trans- port. industri. energi och jordbruk) i samverkan med miljökommittéerna tar hänsyn till miljön vid utformningen av sina rekommendationer och beslut. I den andan och i linje med de tankegångar som präglar rapporten från Världskommissionen för miljö och utveckling. den s.k. Brundtland- kommissionen. har Sverige t. ex. tagit initiativ till en konferens mellan de europeiska transportministrarna (CEMT) och OECD:s miljökommitté på ministernivå. Sverige har även tagit initiativ till ett möte mellan de nordis- ka miljöministrarna och transportministrarna att hållas före OECD-mötet.

1 IEA. det internationella energiorganet i Paris, har Sverige sedan flera år tillbaka verkat för att miljöaspekterna blir viktiga inslag i medlemslän- dernas energipolitik. Vid det ministermöte som ägde rum i maj 1987 kunde jag konstatera att detta synsätt nu har vunnit ökat gensvar. Jag belyser i det följande några områden somjag. vid sidan av de tidigare i avsnitt 5-—7 redovisade åtgärdsprogrammen.- anser bör uppmärksammas under de närmaste åren.

9.2 Uppföljning av Brundtlandkommissionens rapport

Våren 1987 färdigställdes rapporten "Vår gemensamma framtid" (Our Common Future) av Världskommissionen för miljö och utveckling (World Commission on Environment and Development). eller Brundtlandkommis- sionen. som den har kallats efter sin ordförande. den norska statsministern Gro Harlem-Brundtland.

Kommissionen kom till. på bl.a. svenskt initiativ. efter beslut i FN:s generalförsamling hösten 1983. Hösten 1987 har generalförsamlingen for- mellt mottagit rapporten och därefter antagit en enhällig resolution. 1 resolutionen uppmanas nationella regeringar och internationella organisa- tioner. framför allt inom FN-systemet. att vid utformning av politik och program ta hänsyn till rapportens huvudbudskap: mänsklighetens framtid

är beroende av en hållbar och bärkraftig utveckling. En sådan utveckling förutsätter i sin tur en bevarad ekologisk balans.

Sverige bör nu verka för att Brundtlandkommissionens rapport och FN-resolutionens innehåll. som i allt väsentligt grundas på ett förslag från de nordiska länderna. blir vägledande för det internationella miljösamarbe- tet och genomsyrar arbetet i alla internationella organisationer. Jag har tidigare i avsnitt 2 redogjort för den nationella uppföljningen av rapporten. '

Jag vill i detta sammanhang-nämna att jag har tillsatt en rådgivande referensgrupp för globala miljöfrågor, med företrädare för det svenska vetenskapssamhället. utrikesdepartementet och de fackdepartement som har huvudansvaret för svenskt arbete i FN:s fackorgan och viktigare sektororgan i andra internationella organisationer. Referensgruppens upp- gift är att medverka vid utformningen av svenska ståndpunkter och initia- tiv i det internationella miljösamarbetet.

Sverige bör i detta arbete nära samverka med övriga nordiska länder. På norskt initiativ har en nordisk ledningsgrupp på statssekreterarnivå tillsatts för att leda och samordna nordiska insatser i berörda internationella orga- nisationer. En huvudlinje i det nordiska samarbetet är att man i första hand bör ta fasta på följande huvudpunkter i den nämnda FN-resolutionen och från nordiska representantplatser i styrelser och andra beslutsförsamlingar arbeta för att de förverkligas: — uppmana de beslutsfattande församlingarna inom FN-systemets organi- sationer att revidera inriktning av program. budgetar och aktiviteter i syfte att främja en hållbar och bärkraftigutveckling och därvid ta hänsyn till Brundtlandkommissionens analys och rekommendationer uppmana de multilaterala biståndsorganen och linansorganen att enga- gera sig för en varaktigt hållbar utveckling i enlighet med mottagarlän- dernas egna prioriteringar. ] praktiken innebär den förstnämnda huvudpunkten för Sveriges och andra länders del att det internationella miljösamarbetet inte längre. som hittills i hög grad varit fallet. bör och kan begränsas till de internationella organisationer som primärt har tillskapats för samarbete om miljöfrågor. FN:s fackorgan för industriell utveckling (UNlDO). jord-, skogsbruk och fiske (FAO). utbildning och vetenskap (UNESCO) eller hälsofrågor (WHO). för att nämna några exempel. blir minst lika viktiga som UNEP när det gäller att inom FN-systemet främja miljöhänsynen och en hållbar och bär—kraftig utveckling. Sverige. övriga nordiska länder och andra län- der. som ser det som angeläget att verka för Brundtlandkommissionens rekommendationer att angripa miljöproblemen vid källan och i preventivt syfte. måste här göra stora ansträngningar att samordna sitt uppträdande i å ena sidan FN:s miijöstyrelse och å andra sidan i berörda fackorgan. Detta samordningsbehov förutsågs redan vid tillkomsten av UNEP, vars huvuduppgift skulle vara att fungera som katalysator och samordnare för miljöfrämjande åtgärder inom FN-systemet. UNEst inflytande härvidlag har dock inte fullt ut motsvarat de förväntningar som man kunde ha anledning att ställa vid organisationens tillkomst. Framför allt beror detta på att medlemsregeringarna inte i tillräcklig utsträckning har följt upp besluten i UNEP från sina positioner i fackorganens styrelser och andra beslutande församlingar.

Generalförsamlingens starka stöd för Brundtlandkommissionens tankar bör enligt min mening utnyttjas för att försöka göra verklighet av de principiellt viktiga ideer. som fick sitt uttryck i tillkomsten av UNEP. Tillkomsten av miljö- och energidepartementet och den uppgift som anför- trotts mig att ansvara för att miljöhänsynen får genomslag i sektorpolitiken ger Sverige goda förutsättningar att internationellt uppträda samordnat i UN EP och i fackorganen.

Samma strävan bör styra vårt uppträdande i regionala organisationer såsom OECD och ECE. liksom inom ramen för det Nordiska ministerrå— dets verksamhet. Beslut som vi verkar för eller kan ansluta oss till i dessa organisationers miljökommittéer bör av oss följas upp i de kommittéer som ansvar för viktiga ekonomiska. närings- och handelspolitiska sektorer.

Den andra åberopade huvudpunkten i FN-resolutionen riktar sig till de multilaterala bistånds- och finansorganen och motiveras för övrigt av para- grafer. som främst riktar sig till de biståndsgivande länderna. Dessa upp- manas att ge utökat bistånd på miljöområdet och att öka det tekniska samarbetet med u-länderna för att förbättra dessas kapacitet att hantera sina nationella miljöproblem. Jag vill peka på att Sverige redan i viss mån har beaktat denna uppmaning genom statsmakternas beslut att ange en framsynt hushållning med naturresurserna och omsorgen om miljön som ett femte mål för det svenska utvecklingssamarbetet. Den svenska bi- ståndsverksamheten har visserligen sedan länge omfattat insatser i miljö- främjande syfte. Miljöhänsynen är en integrerad del av hela utvecklings- samarbetet. nämligen bilateralt. multilateralt. regionalt. i forskningssamar- betet med u-Iändcrna och i samarbetet med de enskilda organisationerna. Biståndsministern har i sin anmälan till årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 5) angivit regeringens riktlinjer för det fortsatta biståndet på miljöområdet.

Världsbanken är den i särklass största linansiären av utvecklingsprojekt i u-Iänderna. Det kan i detta sammanhang konstateras att banken nyligen har reviderat sin politik i syfte att säkerställa att av banken finansierade projekt måste uppfylla miljömässigt godtagbara kriterier som ett led i att främja en hållbar och bärkraftig utveckling.

Jag vill slutligen hänvisa till ytterligare en paragrafi FN-rcsolutionen. Resolutionen inbjuder regeringarna att stödja och engagera sig i uppfölj- ningsåtgärder för att förverkliga Brundtlandkmnmissionens olika rekom— mendationer genom att arrangera nationella. regionala och globala konfe- renser.

Vid 1987 års generalförsamling föreslog Sverige att FN överväger frågan om en andra global FN—konferens om den mänskliga miljön år 1992. Sverige förklarade sig i det sammanhanget berett att. om det är ett allmänt önskemål bland andra FN-stater. stå som värd för en sådan konferens. Vid FN:s miljöstyrelses möte ijuni 1987 underströk jag att en global konferens. om en sådan kommer till stånd. måste leda till konkreta åtaganden från regeringarnas sida med fastställda tidsramar för dessas uppfyllelse.

Jag vill här även nämna att den norska regeringen har inbjudit ECE-län- derna till en regional uppföljningskonl'erens år 1990. Den norska regering-

en har hemställt om ett nära nordiskt samarbete i förberedelserna för denna konferens. Jag har besvarat denna hemställan positivt för svenskt vidkommande.

De nordiska länderna har också erbjudit sig att stödja regionala konfe- renser i u-länder. där dessa får tillfälle att diskutera Brundtlandkommissio- nens rapport och dess konsekvenser.

Jag vill slutligen nämna att Vetenskapsakademien planerar ett interna- tionellt seminarium om miljö och säkerhet hösten 1988. Syftet med semina- riet är att med utgångspunkt i empiriska studier om samband mellan miljöförstöring samt nationell och internationell politisk stabilitet belysa säkerhetspolitiska aspekter på de stora miljöproblemen. Detta problem berörs av Brundtlandkommissionen. Jag bedömer det som väsentligt att denna fråga blir närmare analyserad. Först om insikten ökar bland värl- dens regeringar. att den pågående miljöft'h'störingen utgör allvarliga risker för det internationella samfundets stabilitet. ja. kanske överlevnad. torde beredskap vara för handen att vidta konkreta och långtgående åtgärder i internationell samverkan.

9.3 Europeiskt miljösamarbete

Miljösamarbetet i Europa utvecklas snabbt.

Inom EG har samarbetet på miljöområdet successivt förstärkts sedan det inleddes i början av 1970-talet. Den höjda ambitionsnivån har bl.a. kommit till uttryck i den s.k. europeiska enhetsakten. som trädde i kraft år 1987. genom vilken bl.a. målsättningen att förbättra miljön uttryckligen läggs till i Romfördraget.

Något formellt miljösamarbete mellan EFTA-länderna har hittills inte förekommit. Luxemburgdeklarationen från år 1984 om ett närmare samar- bete mellan EG och EFTA nämner dock uttryckligen miljöfrågor som ett lämpligt samarbetsområde.

Ett möte med samtliga EF'l'Azs och EG:s miljöministrar och den kom— missionsledamot som ansvarar för miljöfrågor inom EG ägde rum i oktober 1987 i Noordwijk i Nederländerna. Vid detta möte antogs en deklaration om ett närmare samarbete. Frågor om luftburna föroreningar. klimatför- ändringar. begränsning av miljörisker vid stora industrianläggningar. mari- na föroreningar och åtgärder mot jordförstörning kommer att ges hög prioritet. Man beslutade också att förbättra informationsutbytet mellan medlemsländerna. Beslut fattades om regelbundna möten. På inget annat område har EFTA-länderna och EG enats om ett så långtgående samarbe- te.

EG-kommissionen har t. ex. fått tämligen vittgående möjligheter att för EG-länderna ta initiativ till att vidga samarbetet med EFTA-länderna.

Som påpekas i propositionen l987/88:66 om Sverige och den västeuro- peiska integrationen välkomnar regeringen de överenskommelser om ett starkare samarbete på miljöområdet som man enades om i Noordwijk. Nu finns det praktiska möjligheter att förstärka samarbetet genom de konsul- tationsförlaranden som utvecklats. Sverige har nu fått ökade möjligheter att framföra synpunkter på ett tidigt stadium på planerade åtgärder på miljöområdet och därigenom få ökat gehör för dessa.

Sverige kan också dra nytta av arbetet inom EG på flera områden. t. ex. vad gäller minskande av risker för större industriolyckor.

Iden s. k. vitboken från år 1985. som inom EG syftar till att avskaffa ett stort antal hinder för fri rörlighet för varor. tjänster och människor fram till år 1992. återfinns även flera åtgärder inom miljöområdet.

För att förbereda vårt land för ett utvidgat miljösamarbete i Västeuropa. har en speciell EG-beredningsgrupp för miljöfrågor upprättats. Dess syfte är att dels förbereda uppföljningen av Noordwijkmötet. dels bevaka vit- boksarbetet. Jag räknar med att Europafrågorna kommer att bli allt vikti- gare framöver. Jag anser det särskilt viktigtatt man inom departement och myndigheter aktivt följer arbetet i EG.

Ett omfattande samarbete med de västeuropeiska länderna äger dessut- om rum inom ramen för organisationer med en vidare medlemskrets. såsom OECD och ECE. Detta samarbete är värdefullt och jag anser att det bör intensifieras. lnom OECD bedrivs t.ex. ett omfattande arbete inom kemikalieområdet. som har givit värdefulla bidrag till den svenska kemika- liekontrollen.

Miljösamarbetet inom ECE har särskild betydelse eftersom ECE är ett alleuropeiskt samarbetsorgan där även de östeuropeiska staterna deltar. Inom ramen för uppföljningsmötet med konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har de nordiska länderna lagt fram förslag i syfte att intensifiera det europeiska miljösamarbetet.

9.4 NordiSkt miljösamarbete

De nordiska länderna har sedan början av 1970-talet samarbetat aktivt om' miljöfrågor. dels bilateralt och dels genom ett formaliserat samarbete inom ramen för Nordiska ministerrådet. De nordiska länderna har ingått bindan- de avtal om miljösamarbete i form av det år 1974 ändrade.Helsingforsavta- let.

De nordiska länderna har vidare ingått en bindande miljöskyddskonven- tion som trädde i kraft år 1976. Konventionen föreskriver bland annat att vid prövning av tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet skall en störning som sådan verksamhet medför eller kan medföra i en annan fördragsslu- tande stat likställas med en störning i det egna landet.

Prioriterade områden för samarbete under senare år har varit luft- och havsföroreningar samt kemikalieområdet. En förutsättning för att uppnå goda resultat är att det utförs ett kvalificerat nordiskt utredningsarbete. De nordiska länderna avsätter var för sig betydande resurser för miljövård. Nordiskt samarbete syftar bland annat till att samordna dessa resurser genom arbetsfördelning och utbyte av erfarenheter påen lång rad centrala miljöområden.

Ett nytt nordiskt samarbetsprogram på miljöområdet håller för närva— rande på att utarbetas. Det avses vara mera långsiktigt och principiellt än motsvarande tidigare program och baseras bland annat på de principer som är presenterade i rapporten från Brundtlandkommissionen. Ministerrådet har vidare beslutat att ta fram en nordisk plan mot havsföroreningar.

De nordiska länderna arbetar i ökad utsträckning tillsammans på det internationella miljöområdet. Genom formella och informella samråd och ofta ett samlat agerande kan de nordiska länderna" spela en pådrivande roll och tillvarata gemensamma intressen. Jag fäster stor vikt vid detta arbets- sätt och förutsätter att största möjliga nordiska samarbete även fortsätt- ningsvis eftersträvas.

9.5 Bilateralt miljösamarbete

Det bilaterala samarbetet på miljöområdet är omfattande.

Med Sovjetunionen. Polen. 'l'yska Demokratiska Republiken. Tjecko- slovakien och Ungern har Sverige etablerat bilateralt samarbete på miljövårdsområdet. Detta sker inom ramen för de avtal om industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete som Sverige har ingått med dessa länder. Regeringen har gett naturvårdsverket i uppdrag att ansvara för genomfö- randet av arbetet som till stor del sker inom ramen för bilaterala arbets- grupper. Vid arbetsgruppsmötena utbytes information om utvecklingen i resp. land och program faställs för de närmaste årens samarbete. t.ex i form av tekniskt-vetenskapligt personutbyte och seminarier. Från svensk sida ser vi även detta utbyte som ett led i att främja våra positioner i olika multilaterala förhandlingar. .

Nyligen har frågan om ett separat samarbetsavtal på miljöområdet på regeringsnivå mellan Sverige och Sovjetunionen väckts. Förhandlingar i detta syfte avserjag att sätta i gång snarast.

Det förekommer även möten på ministernivå. främst med Östersjösta- terna. Vid dessa tillfällen visas ofta ett stort intresse av att få ta del av det svenska miljökunnandet både vad gäller teknik och organisation.

Det bilaterala samarbetet med länderna i Västeuropa syftar ofta till att samordna likasinnade länder till gemensamma ståndpunkter och strategier i viktigare multilaterala förhandlingar. Därigenom åstadkoms ofta en större påverkan än om länderna agerar helt på egen hand.

Även med längre bort belägna länder ökar kontakterna. Det gäller såväl flera u-länder som högteknologiska länder som USA och Japan. med vilka tekniskt samarbete äger rum på många områden.

Det svenska uppträdandet på det miljöpolitiska området har väckt upp- märksamhet i många länder. Man vänder sig allt mer till Sverige för att studera hur vi har angripit våra miljöproblem. Utomlands efterfrågas svensk expertis i ökad utsträckning för deltagande i seminarier. symposier m. m. '

Av minst två skäl bör vi se positivt på denna utveckling. För det första ger det oss goda möjligheter att visa omvärlden hur vi bearbetar våra miljöproblem. Eftersom vi på flera områden har hunnit långt i miljöarbetet. ger detta oss möjlighet att inverka på miljöpolitiken i andra länder. Det kan också leda till en förbättrad miljö i Sverige.

För det andra innebär det en möjlighet till ökad svensk export av utrustning och kunnande inom miljöskyddsområdet. Enligt min mening finns det en avseVärd potential. som ännu är outnyttjad.

9.6 Ett internationellt miljöteknikinstitut

Mitt förslag: Ett internationellt institut inrättas för att främja ny teknik för en miljöanpassad och varaktigt hållbar ekonomisk utveck- ling.

I den internationella miljödiskussionen har under senare år frågan om utveckling och spridning av ny och mer miljövänlig och resurssnål teknik fått en ökad uppmärksamhet.

1 Brundtlandkommissionens rapport framhålls att utvecklingen av ny teknik är en huvudfaktor bakom ekonomisk utveckling. Själva begreppet varaktigt hållbar utveckling förutsätter enligt kommissionen miljöbetinga- de begränsningar av tillväxten. om inte de teknologiska förutsättningarna förändras i miljövänlig och resurssnål riktning. 1 ett längre perspektiv krävs att de industrialiseradc samhällenas teknologiska struktur och pro- duktionssystem anpassas till miljöns krav. Detta kommer enligt kommis- sionen att ta lång tid. Fortfarande råder i vida kretsar uppfattningen att justeringar av teknik och utrustning behöver vidtas först när miljöproblem uppstår och miljö- kraven ökar. Miljöhänsynen kommer ofta in för sent i den tekniska plane- ringen. Detta synsätt måste förändras. Jag delar Brundtlandkommissio- nens åsikt. att en sådan teknisk utveckling skall främjas som lägger grun- den för en varaktigt hållbar utveckling. Minimering av de negativa miljö- effekterna måste på ett helt annat sätt än i dag styra och vägleda forskning och utveckling av ny teknik. En sådan utveckling skall inte ses som ett hot utan utgör en utmaning och ett tillfälle till bl. a. ökad industriell verksam- het. . . Det finns anledning till viss optimism. Under senare tid har ny intressant teknik utvecklats oftast som resultat av härdare miljökrav från regering- ar och myndigheter. Industrin. tillsammans med forskare och tekniker. bör stimuleras att främja utveckling av miljövänligare teknik. En angelägen uppgift är att sprida kännedom om ny miljövänlig och resurssnål teknik. Det gäller såväl stora som mindre och medelstora före— tag. Det gäller också företag både inom och utom landets gränser. Det är angeläget att visa att det ofta finns ny och mer miljövänlig teknik som alternativ till den traditionella tekniken. Det är också viktigt att kunna visa att sådan teknik i det längre perspektivet är den mest ekonomiska. Mot denna bakgrund föreslår jag att ett internationellt institut för att främja utveckling och spridning av miljövänlig teknik inrättas. Institutets huvudsakliga arbetsuppgifter bör vara att främja forskning och utveckling av teknik för en miljöanpassad och varaktigt hållbar ekono- misk utveckling och att bidra till att öka utbytet av kunskaper och erfaren- heter mellan olika länder om sådan teknik. institutet bör ha en internatio- nell verksamhetsbas och vara ett centrum för kunskap om miljövänlig och resurssnål teknik. Det bör också utveckla former för en aktiv internationell förmedling av information om sådan teknik till potentiella nyttjare.

Styrelse och ledning för institutet bör ha en internationell profil med god.

förankring i. internationella organisationer, det teknisk-vetenskapliga sam- fundet och internationellt näringsliv.

Institutet bör kunna bidra till att framstående forskare från skilda delar av världen kan engageras i ett utvecklingsarbete av stor strategisk betydel- se. En viktig uppgift för institutets forskare blir att analysera och bedöma ny teknik utifrån kravet på en varaktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Regeringen beslutade den 21 december 1987 (Dir l987:58) om en sär-' skild utredning med uppgift att föreslå inriktning och utformning av institu- tets verksamhet. Utredningen skall vara klar till I maj 1988. Jag avser därefter att återkomma till regeringen med förslag om de närmare riktlin- jerna för institutet.

Jag beräknar nu att 25 milj. kr. per år under fem är bör avdelas för det internationella miljöteknikinstitutet. Jag återkommer till medelstilldelning- en vid min behandling av anslagsfrågorna för budgetåret 1988/89.

IO Miljöskyddets regelsystem och organisation

|.—

Mina bedömningar i korthet: . Miljöhänsynen skall ges en ökad tyngd vid tillämpningen av ML. . Företagens egenkontroll bör skärpas. Nya miljökrav skall i ökad omfattning beaktas vid omprövning av villkor enligt ML. Det är angeläget att förstärka och decentralisera tillsynen. Företagens egen- kontroll bör utvecklas. Myndigheterna bör dessutom ges ökade re- surser för miljöskydd. De statliga myndigheterna behöver tillföras i storleksordningen 100 tjänster för handläggare. . Föreskrifter om kontrollen skall kunna meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. En miljörapport skall årligen lämnas till tillsynsmyndigheten för sådan verksamhet som har tillstånd.

. Naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet förstärks. Länsstyrelserna svarar för den löpande tillsynen för. all till- ståndspliktig verksamhet. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall vara tillsynsmyndighet för verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att överta tillsynen över tillståndspliktig verksamhet bibehålls. . lnstansordningen ändras i överklagade miljöskyddsärenden. Bl. a. får länsstyrelsernas beslut i tillståndsärenden överklagas hos koncessionsnämnden i stället för hos regeringen. . Regler om straff för miljöbrott skärps. Ökad vikt ges åt miljöhän- synen. . Insatser för att integrera miljöfrågorna i utbildningssystemet är väsentliga. Särskilda utbildningsinsatser behövs för myndigheter som har att tillämpa ML, bl.a. miljö- och hälsoskyddsnåmnderna samt polis och åklagare. . Förändringarna bör genomföras den ljuli 1989.

10.1 Utvecklat miljöskydd Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande: Nya miljöproblem och en höjd ambitionsnivå för att komma till rätta med och förebygga problemen kommer att ställa ökade krav på miljöskyddets organisation. Denna böri högre utsträckning än tidigare inriktas på att tillsammans med scktorsin- tressen förebygga miljöproblem.

En effektiv och ändamålsenlig tillsyn är en förutsättning för ett framgångsrikt miljöskyddsarbete. Tillsynen bör förstärkas betydligt genom att företagens egenkontroll utvecklas och ges fastare former. Myndigheternas resursutnyltjande bör effektiviseras genom att bl.a. ansvaret decentraliseras. Myndigheterna bör dessutom ges betydligt ökade resurser på miljöskyddsområdet. Vissa förändringar i sanktionssystemet behövs.

Organisationsutredningens förslag: Det har varit en grundläggande förut- sättning i utredningens arbete att företagens ansvar på miljöområdet måste markeras tydligare än hittills. Även om man ökar kraven på företagen. står det klart att de resurser som samhället ställer till förfogande för miljövårds- arbetet är alldeles för knappa. Vissa effektivitetsvinster kan uppnås inom ramen för nuvarande resurser som en följd av utredningens förslag. men detta är inte tillräckligt. Ytterligare resurser måste tillföras miljövårdsor- ganisationen.

Samtidigt som utredningen framhåller att det är nödvändigt med ökade insatser för miljövärden inom landet. framhålls att det är viktigt med ett stärkt engagemang för miljövård på det internationella planet.

En framgångsrik miljöpolitik kräver framförhållning och långsiktighet. Miljöfrågorna måste regelmässigt bli föremål för hänsyn inom alla sam- hällssektorer och beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. Det kräver ett medvetande och ett ansvar hos alla i samhället — enskilda. företag. organisationer. myndigheter och politiker. Utredningen lägger fram flera förslag som har denna inriktning.

Det nuvarande systemet med prövning och tillsyn enligt ML har under senare år utsatts för kritik. 'I'illsynen anses allmänt vara den del där de största bristerna finns. Resurssituationen är enligt utredningen samtidigt sådan att det råder stora skillnader mellan uttalade ambitionsnivåer och tillgängliga resurser. Utredningen anser att nuvarande förfarande med individuell tillståndsprövning i stort fungerar bra. Oklara eller svårkontrol- lerade villkor utgör dock en svag länk vid genomförandet.

Inom tillsynen är avsaknaden av en samlad överblick en av de stora bristerna. vilket medför att underlag för prioritering saknas. Brister i de program som reglerar företagens kontroll har också kunnat konstateras. Ansvarsfördelningen mellan myndigheternas tillsyn och företagens egen- kontroll är oklar i llera avseenden.

Utredningen anser att företagens primära ansvar för miljöskyddsarbetet bör förstärkas och föreslår ett antal åtgärder för att ge företagens egen- kontroll fastare former. Utredningen anser också att det finns anledning att pröva ett system med s. k. miljörevisorer i företagen.

r.) '-.I|

Myndigheternas tillsyn bör i större utsträckning kunna inriktas mot en övervakning av egenkontrollen. dvs. systemtillsyn. Myndigheternas arbe- te med prövning och tillsyn bör också decentraliseras genom att det ökade kommunala engagemanget i miljöskyddsarbetet utvecklas till att omfatta hela landet. Utredningen betonar samtidigt att en förutsättning för att ett decentraliserat beslutssystem skall fungera effektivt är att ansvarsft'irdel- ningen är klar. För att nå en så entydig och rcsurseffektiv ansvarsfördel- ning som möjligt föreslås att myndighetsansvaret för prövning och tillsyn hålls samman. En samordning och effektivisering av samhällets insatser för att skydda miljön ställer krav på effektiva rättsliga styrmedel. Utredningen framhåller att det straffrättsliga sanktionssystemet på hela miljöområdet brister i konsekvens och överblickbarhet. Utredningen förordar att en genomgri- pande översyn av hela miIjöstrafl'rätten inleds så snart som möjligt. I avvaktan på en sådan översyn föreslår utredningen ett antal åtgärder för att åstadkomma effektivare sanktioner.

Utredningen betonar att kunskapsft'irsöriningen inom miljövårdsområ- det är av strategisk betydelse och att det är angeläget att ytterligare höja effektiviteten inom detta område. Ett sätt att åstadkomma detta är att bättre utnyttja miljövårdsorganisationens samlade kompetens när det gäl- ler att utarbeta policy. handlingsprogram och allmänna råd etc. Utredning- en anser att naturvårdsverkets egna utredningsresurser bör koncentreras till kvalificerad projektledning för att styra. samordna och följa upp verk- samheten.

Utredningen anser vidare att det är väsentligt att ytterligare utveckla samverkan mellan den tillämpningsinriktade miljövårdsforskningcn å ena sidan samt universitet och högskolor å den andra.

Remissinstanserna: De flesta ren'iissinstariser instämmer i utredningens redovisning om nuvarande organisation och dess brister. Kraftfulla åtgär- der måstc enligt många remissinstanser vidtas inom landet och internatio- nellt föratt komma till rätta med de övergripande miljöproblemen. Ett ökat miljömedvetande och ett brett engagemang från alla samhällssektorer är en förutsättning för att sådana åtgärder skall vara framgångsrika. Flera cen- trala myndigheter understrykcr att miljöfrågorna bör ingå som en del i sektorsansvaret.

Flera remissinstanser framhåller beho-vet av en samlad överblick över miljösituationen för att kunna prioritera åtgärder.

Flertalet remissinstanser instämmer i att förutsättningarna för miljö- skyddarbetet måste förbättras genom en effektivisering och framhåller att en avsevärd resursförstt'irkning måste till för att överbrygga gapet mellan mål och resurser.

De hittillsvarande erfarenheternt'i talar för att systemet med individuell prövning enligt ML bör bibehållas. Egenkontrollen bör även fortsättnings— vis utgöra basen i tillsyns- och kontrollsystemet och bör också ges fastare former.

Skälen för mitt ställningstagande: Den orgt'tnisatoriska uppbyggnaden av miljöskyddet i slutet av 1960-talet bör ses mot bakgrund av miljösitu- ationen såsom den utvecklades och uppfattades Linder l950- och l960-ta-

I'd Ul I -J

len. Av särskild vikt var tillkomsten av ML år 1969 och lagen om hälso- och miljöfarliga varor är l973. Båda dessa lagar har varit viktiga för miljöskyddsarbetet.

Samtidigt med uppbyggnaden av lagarna lades grunden till den nuvaran- de myndighetsorganisationen. Av central betydelse var därvid inrättandet av statens naturvårdsverk år 1967. På den regionala nivån inrättades na- turvårdsenheter vid länsstyrelserna. Successivt har såväl naturvårdsver- ket som naturvårdsenheterna tillförts ökade arbetsuppgifter. På den kom- munala nivån lades miljövårdande uppgifter på de dåvarande hälsovårds- nämnderna och byggnadsnämnderna.

Utöver tillkomsten av de olika lagarna och organisationen har andra insatser betytt mycket för utvecklingen inom miljöskyddet. Jag tänker då på bidragssystem för investeringar samt forskning. utveckling och demon— stration för att möjliggöra mindre miljöskadlig teknik. Dessa instrument har betytt mycket för att kraftigt minska miljöproblemen på vissa områ- den. Bl.a. har den kommunala avloppsreningen förbättrats avsevärt. Inom flertalet industribranscher har också betydande utsläppsminskningar kun- nat uppnås.

Miljövårdsarbetet har breddats alltmer. Problemcns vidd och komplexi- tet har successivt lagts i dagen genom bl. a. forskning och undersöknings- verksamhet. Därmed har också nya arbetsuppgifter tillkommit och insik- ten växt om att det inom många områden krävs grundläggande förändring- ar för att lösa miljöproblemen. Miljöproblemens internationella prägel har också blivit tydligare under senare år.

För egen del anserjag att miljöproblemen måste ses i ett helhetspers- pektiv. Varje samhällssektor bör ansvara för att nya miljöproblem undviks och att existerande problem i möjligaste mån löses. Miljövårdsmyndighe- terna på alla nivåerharcn stor uppgift att vara pådrivande och att förse övriga statliga myndigheter. kommuner. organisationer och företag med aktuell och relevant kunskap och information.

Allt eftersom ny kunskap kommer fram ställs krav på ytterligare kraft- fulla miljöskyddsåtgårdcr. Miljöhänsynen måste därför ges en ökad tyngd i alla verksamheter och vid tillämpningen av miljöskyddslagstiftningen och annan angränsande lagstiftning.

Tekniska åtgärder vid den enskilda föroreningskällan kommer även fort- sättningsvis att vara ett viktigt medel för att komma till rätta med hälso- och miljöproblem och minska utsläpp av föroreningar. Jag vill särskilt nämna utsläpp av luftföroreningar från energianläggningar och processin- dustrier samt utsläppen till Östersjön av klorerade organiska substanser. Den individuella prövningen enligt ML ger här goda förutsättningar att driva krav på effektiva åtgärder samtidigt som miljömässiga. tekniska och ekonomiska avvägningar kan göras i det enskilda fallet.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits bedömerjag att det finns skäl att överväga vissa frågor kring prövningsförfarandet. Jag vill särskilt framhålla att utformning av villkoren i ett tillståndsbeslut har en avgörande betydelse för att tillsynen och kontrollen skall bli effektiv. Jag återkommer därför strax med förslag som bl. a. syftar till att förbättra förutsättningarna för omprövning av villkor.

Jag vill samtidigt betona att det är av stor vikt att olika ntyndighetcr tillämpar regelsystemet för t.ex. översyn och omprövning av villkor på ett målmedvetet och konsekvent sätt.

Det är emellertid inom lil/synen som de största bristerna finns. Det är utomordentligt väsentligt för ett framgångsrikt miljöskyddsarbcte att tillsy- nen och kontrollen av ML:s efterlevnad är effektiv och ändamålsenlig. Tillsynen måste planeras och prioriterats med hänsyn härtill. Jag anser det därför nödvändigt att avsevärt förstärka tillsynen och kontrollen.

Jag vill betona företagens primära ansvar för att miljöfarliga verksamhe- ter bedrivs inom ML:s tillåtlighetsregler. Det förutsätter att företaget byg- ger upp en egenkontroll av sådan omfattning att verksamheten med säker- het kan bedrivas enligt de villkor som har fastställts. Som jag nyss har framhållit finns det brister i olika avseenden i nuvarande kontrollsystem. Jag anser emellertid att ett utvecklat system med väl avvägd och tillförlitlig egenkontroll avsevärt bör kunna förbättra myndigheternas möjlighet att bedriva en effektiv tillsyn över företagens miljöfarliga verksamhet och dess effekter på hälsa och miljö. Jag redovisar därför i det följande ett antal förslag som syftar till att förstärka egenkontrollen och öka tillförlitligheten i företagens rapportering.

Ett system nted en utvecklad egenkontroll bör underlätta myndigheter- nas arbete. Myndigheternas primära uppgift blir att utforma villkoren för verksamheten och företagens egenkontroll. Detta innebär att myndigheter- nas arbete i större utsträckning kan inriktas mot en systemtillsyn i stället för en detaljerad kontroll av utsläpp och reningsanordningar. Jag vill emellertid understryka att detta inte innebär att kravet på uppsökande tillsyn och nära kontakter mellan tillsynsmyndighet och företag minskar. Jag vill tvärtom framhålla nödvändigheten av en målinriktad och myndig- hetsutövande tillsyn.

ML har ett brett tillämpningsområde. Huvuddelen av de miljöstörande verksamheter som berörs omfattas inte av tillståndsplikten. Bristerna i tillsynen över dessa verksamheter är än mer uttalad än för de verksamhe- ter som prövats enligt ML och där en utbyggd egenkontroll finns. Jag bedömer dock inte att en utökning av tillståndsplikten är en lämplig åtgärd för att avhjälpa dessa brister. En sådan utökning skulle med tanke på det stora antalet verksamheter det rör sig om innebära att stora resurser för prövningen dras bort från tillsynen. En kraftfull satsning på tillsyn och ett offensivt tillsynsarbete från myndigheternas sida ger bättre förutsättningar för den stadga och effektivitet i miljöskyddsarbetet som behövs för att förbättra miljösituationen.

Jag noterar därför med tillfredställelse att ambitionsnivån för tillsynen över inte minst dessa verksamheter som inte är tillståndspliktiga har kun- nat höjas när kommunerna har tagit över ett tillsynsansvar. Många kom- muner har också i sina remissvar redovisat en glädjande hög ambitionsnivå när det gäller att ta på sig ansvaret för tillsynsfrågor. Jag anser i likhet med utredningen att starka skäl talar för att dcceniraliwra lil/synen och öka det kommunala ansvaret i miljöskyddsarbetet. Detta ligger väl i linje med min ambition att förstärka tillsynen.

Ett decentraliserat tillsynsansvar enligt ML innebär en spridning av uppgifter och kompetens som ökar behovet av samverkan för att systemet

Prop. l987/88:85

skall kunna fungera effektivt. Naturvårdsverkets roll som central til/s_vns- . myndig/tet kommer därför att behöva utvecklas. Eftersom'ML är ett av de viktigaste instrumenten för att lösa många miljöproblem ställs. bl. a. stora krav på naturvårdsverket att överföra och omforma strategier och hand- lingsprogram till föreskrifter. allmänna råd o.d. som underlag för tillämp- - ning av ML. Verket har också som uppgift leda och samordna arbetet med att kunskapsförsörjning inte minst för kommunernas behov. Möjligheterna till nationella eller regionala. branschvisa tillsynskampanjer bör särskilt prövas. .

Jag återkommer längre fram med närmare förslag till förändringar i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna med syfte att åstadkomma en effektiv organisation för prövning och tillsyn.

Utredningen har framhållit att. även om man ökar kraven på företagen, är de resurser som samhället i dag ställer till förfogande för miljöskyddsar- betet alldeles för knappa. Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Vissa effektivitetsvinster kan uppnås genom de förändringar av ansvars- fördelning m.m. somjag kommer att föreslå. men detta ärinte tillräckligt. Jag kommer därför strax att redovisa mina överväganden om resursför- stärkningar tillsammans med förslag till förändring av avgiftssystemet för prövning och tillsyn.

En effektivisering av samhällets insatser till skydd av miljön ställer krav på effektiva rättsliga styrmedel. Viss kritik har riktats bl. a. mot att miljö- brottslighet inte bestraffas strängare. Jag återkommer längre fram med förslag till ändringar i det miljörättsliga sanktionssystemet.

Jag anser sammanfattningsvis. att ML kan vara ett verkningsfullt redskap i miljöskyddsarbetet. Genom de förändringarjag föreslår kommer företagens ansvar bl. a. för egenkontrollen att skärpas. De största föränd- ringarna krävs dock i myndigheternas arbetssätt. Genom att öka decentra- liseringen och göra arbets- och ansvarsfördelningen klarare kan myndighe- ternas resurser utnyttjas effektivare och prioriteras bättre. Dcssa föränd- ringar tillsammans med kraftiga rcsursförstärkningar kommer att ge de förutsättningar som behövs för att driva ett kraftfullt. offensivt och förebyggande miljöskyddsarbete. '

Jag går nu över till att redovisa mina ställningstaganden och förslag avseende ML:s tillämpning. Jag kommer därefter att redovisa vissa ställ- ningstaganden beträffande bl. a. behovet av ett ökat miljömedvetande och kunskapsförsörjning.

10.2 Företagens egenkontroll m.m.

Mitt förslag: Företagens egenkontroll skärps. Den som utövar en verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyldig att utöva kontroll av verksamheten. Redan i ansökan skall de företag som söker tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. Regering- en eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta före- skrifter i fråga om kontrollen. En miljörapport skall årligen ges in till tillsynsmyndigheten för sådan verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten skall innehålla en redogörelse för vidtagna miljöskydds- åtgärder och resultaten av dessa åtgärder.

Organisationsutredningens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt. Därutöver har utredningen föreslagit att bestämmelser om särskilda miljörevisorer införs.

Remissinstanserna: Har genomgående ställt sig positiva till en utökad egenkontroll. Förslaget om. miljörevisorer har mötts med övervägande negativ kritik. Ett antal remissinstanser anser att förslaget är intressant. men att det bör utvärderas genom en försöksverksamhet. Ett flertal re- missinstanser är positiva till att ett auktorisationssystem inom vattenkon- trollen utvecklas i enlighet med vad statens mät- och provråd och natur- vårdsverket har föreslagit.

Skälen för mitt förslag: Under de snart 20 år som ML har varit i kraft har befogenheterna för miljöskyddsmyndigheterna i fråga om åtgärder som syftar till att förbättra tillsynen vidgats avsevärt. Ändå kan det som jag tidigare anfört konstateras att tillsynen inte fungerar tillfredsställande. Såväl den aktuella utredningen som tidigare naturvårdsverket och riksrevi- sionsverket har redovisat allvarliga brister i tillsynen. Det är väsentligt att de uttalade ambitionerna om ett fungerande miljöskydd blir verklighet. Som jag nyss nämnt ligger ansvaret främst på de företag som utövar miljöfarlig verksamhet: det är företagens skyldighet att anpassa verksam- heten till ML:s krav. Det är den som bedriver verksamheten som har den bästa kunskapen om förhållandena. Det är hans skyldighet att se till att han iakttar ML:s tillåtlighetsregler och övriga gällande villkor för verksamhe- ten.

Ett sådant ansvar som jag nu har nämnt innebär att företaget måste bygga tipp en egenkontroll av tillräcklig omfattning. Denna egenkontroll bör enligt min mening utgöra grunden för tillsynen och kontrollen. Jag vill betona att detta inte ståri motsatsställning till en aktiv myndighetstillsyn.

Frågan om kontroll av en viss verksamhet bör beaktas redan vid till- ståndsprövningen. så att man kan säkerställa att villkoren får en för tillsy- nen och kontrollen ändamålsenlig utformning. Jag föreslår därför att det i 13 & ML. som reglerar ansökningsförfarandet. införs en bestämmelse om att den som ansöker om tillstånd till sin ansökan skall bifoga ett förslag till kontroll av verksamheten. Härigenom förbättras möjligheterna att redan när ett tillstånd lämnas fastställa villkor som tar hänsyn till kontrollmöjlig- heterna.

En effektiv egenkontroll förutsätter att det finns ett kontrollprogram. som närmare reglerar hur kontrollen skall utövas. Jag vill därvid under- stryka att i kontrollprogrammen bör föreskrivas att sådana mätningar genomförs som gör det möjligt att dels kontrollera villkor. dels bedöma utsläppen och belastningen på miljön.

Genom de undersökningar som naturvårdsverket och riksrevisionsver- ket har genomfört har konstaterats att många anläggningar saknar kontroll- program. Dessutom visar dessa undersökningar-att. även i sådana fall där ett kontrollprogram fanns. villkoren ibland var oklart utformade eller inte alltid anpassade för att ligga till grund för en noggrann tillsyn eller en villkorskontroll eller att kontrollen inte var anpassad till villkoren. Jag vill också understryka att tillräckligt många parametrar bör kontrolleras. så att alla ämnen som är väsentliga för miljöskyddet omfattas. För att säker-

fx) '_II 5

ställa att framtida kontrollprogram är av god kvalitet bör en möjlighet finnas att meddela föreskrifter om kontrollen. Jag föreslår därför att en be- stämmelse införs i ML om att den som utövar verksamhet, som kan befaras vara miljöfarlig, skall utöva kontroll över verksamheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därvid ges möjlighet att få meddela föreskrifter om hur kontrollen skall ske. Mitt förslag om en komplettering av uppgifterna i en ansökan enligt 13 & bör också bidra till en bättre egenkontroll.

En effektivisering av tillsynen och kontrollen förutsätter också att före- tagens rapportering ges fastare former. Det bör därför. som utredningen har föreslagit. i ML införas en föreskrift om skyldighet om en årlig obliga- torisk rapportering från tillståndsprövade företag. Det innebär att det för samtliga tillståndsprövade anläggningar bör avges en årlig miljörapport till tillsynsmyndigheten. I rapporten bör företagen redovisa vilka miljöskydds- åtgärder som har vidtagits med anledning av de villkor som meddelats i tillståndsbeslutet och resultatet av dessa åtgärder samt i förekommande fall resultatet av den kontroll som företaget är skyldigt att genomföra. Rapporten bör också innehålla ett ställningstagande av företaget till hur man har uppfyllt villkoren i tillståndsbeslutet. Ett ställningstagande från tillsynsmyndigheten till miljörapporten bör också ingå i systemet med obligatorisk rapportering. En ytterligare precisering av miljörapportens utformning och innehåll bör ske genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om redovisningen. Detta bör innebära en kvalitetshöjning av egenkontrollen och samtidigt ge tillsynsmyndigheten en bättre insyn i vad som händer inom en region eller en kommun.

Utredningen har i anslutning till ordningen med miljörapport föreslagit att ett system med miljc'iret'isorer införs. Systemet har som förebild vad som gäller för revisorer enligt bl. a. lagstiftningen om aktiebolag och inne- bär i korthet att miljörevisorn granskar miljörapporten och att hans redo- görelse bifogas miljörapporten. Vidare skall miljörevisorn enligt förslaget bistå företaget i dess miljöskyddsarbete.

Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig kritiska eller avvaktande till förslaget. Företrädare för industrin och det övervägande antalet läns- styrelser har avstyrkt förslaget. Många av de som har varit kritiska har pekat på den oklara rollfördelningen mellan miljörevisorn. tillståndshava- ren och tillsynsmyndigheten. Flera remissinstanser har också framfört farhågor om att företagens egna ambitioner i miljöskyddsarbetet kan kom- ma att minska om ett miljörevisorssystem införs.

För egen del anserjag att det borde vara värdefullt för många företag att kunna förfoga över en oberoende person med kunskaper om miljöskydds- arbete och med insikter i näringsverksamhet. Jag är dock inte övertygad om att det mest lämpliga är att ta över ett system hämtat från vad som under många år har utvecklats för och anpassats till olika krav på företa- gens ekonomiska redovisning. Det är viktigt att företag som följer ML har ett bra samarbete med tillsynsmyndigheten och att myndighetens och företagets ansvarsområden hålls i sär. Jag vill samtidigt nämna att det på naturvårdsverkets initiativ pågår en viss försöksverksamhet med miljö-

revisorer inför ett framtida ställningstagande i denna fråga. Jag har för avsikt att inhämta naturvårdsverkets synpunkter och erfarenheter av den- na försöksverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag för närvarande inte beredd att föreslå någon lagstiftning om miljörevisorer-. Utredningen har bedömt att vissa delar i företagens egenkontroll är av en sådan betydelse att de bör genomföras av kontrollorgan som har en dokumenterad kompetens och tillräckliga resurser. Exempel på sådana kontroller är mätning av utsläpp för vilka villkor har föreskrivits eller tekniska besiktningar av miljöskyddsanläggningar. En sådan kvalitetssäk- ring av kontrollen bör enligt utredningen kunna ske genom att kontrollor- gan auktoriseras med stöd av lagen (1985: 1105) om' obligatorisk kontroll

genom teknisk provning m.m. Jag anser för min del att det är angeläget- att kontrollen är av god kvalitet och. ger tillförlitliga resultat.

Jag har erfarit att statens mät- och provråd och naturvårdsverket har kommit in till chefen för industridepartementet med en framställning om att öppna ett nytt kontrollområde för auktorisation. benämnt vatten. Detta skulle göra det möjligt att införa'ett system för auktorisation av privata och offentliga laboratorier som är verksamma inom vattenkontrollen. Ärendet bereds f. n. inom regcringskansliet.

Genom att företagens egenkontroll ges en mera central ställning samti- digt som krav införs på obligatorisk rapportering bedömerjag att myndig- heternas tillsyn i större utsträckning kan inriktas mot en ('51'('l't'(l/tllf)1g av a_izerikorirrollcn. 'l'illsynen kan därigenom göras mer målinriktad och kön-' centreras till de från miljösynpunkt viktigaste uppgifterna.

10.3 Fördelningen av myndigheternas uppgifter

Mitt förslag: Miljö- och hälsoskydtlsnämnderna skall vara tillsyns- myndigheter enligt ML i fråga om verksamheter som är anmälnings- pliktiga och andra verksamheter som inte kräver tillstånd. Nämn- derna skall också ta emot anmälningar enligt lagen. Möjligheten för en kommun att ta över tillsynen över tillståndspliktig verksamhet behålls. ' ' Mitt ställningstagande: Koncessionsnämnden för miljöskydd bör svara för tillståndsprövningen enligt ML av de verksamheter som" medför de mest allvarliga miljöstörningarna. Länsstyrelsen bör sva- ra för tillstz'indsprövningen av övrig verksamhet samt utöva tillsyn över samtliga verksamheter som är tillståndspliktiga. '

Naturvårdsverket bör svara för samordningen på central nivå av tillsynsverksamheten enligt ML och ha möjlighet att ingripa i alla. enskilda ärenden.

Länsstyrelserna bör samordna recipientkontrollen för vatten- miljön. Diskussioner bör komma till stånd mellan staten och kom- munerna om formerna för en samordnad recipientkontroll för luft-

miljön.

ADB-system hör i ökad utsträckning kunna införas och utvecklas som hjälpmedel i miljöskyddarbetet.

Organisationsutredningens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt. Därutöver har utredningen föreslagit ett mera sammanhållet till- stånds- och tillsynsförfarande och att naturvårdsverket skall utöva tillsyn över sådana verksamheter som har prövats av koneessionsnänmden. Vida- re har utredningen föreslagit att kommunerna genom miljö- och hälso- skyddsnämnderna skall förpröva viss miljöfarlig verksamhet genom s. k. miljölov. '

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avstyrker att vissa verk- samheter skall förprövas på särskilt sätt genom miljölov. Huvudddelen av remissinstanserna anser att kommunerna bör ges ett generellt tillsynsan- svar i stort enligt utredningens förslag. Flertalet kommuner och många andra remissinstanser förordar att nuvarande möjlighet till delegering av tillsynsansvaret bibehålls. Så gott som samtliga remissinstanser avstyrker att naturvårdsverket får ett direkt tillsynsansvar för sådana verksamheter som tillståndsprövas av koncessionsnämnden. .

Skälen för mitt förslag och mitt ställningstagande: Avsikten med ett tillstånd är att ge möjlighet för tillståndsmyndigheten att ställa upp villkor för att begränsa den negativa miljöpåverkan som verksamheten kan föran- leda och samtidigt ge företagaren säkerhet och trygghet. 'l'illståndsbeslu- tets rättskraft är därvid bestämt mot bakgrund av en intresseavvägning mellan miljö- och företagarintresset. Jag delar. i likhet med flertalet remiss- instanser. däribland koncessionsnämnden och industriförbundet. utred- ningens uppfattning att "til/stånd.vpn'ivningcn bör "ske hos koncessions- nämnden eller hos länsstyrelsen efter vad regeringen bestämmer.

Ansvaret för tillståndsprövningen av de mest miljöstörande verksamhe- terna — som också regelmässigt är tekniskt komplicerade och ganska få av varje typ även i ett riksperspcktiv bör åvila koncessionsnämnden. Den kompetens som numera finns hos länsstyrelserna medger samtidigt att vissa verksamhetstyper som tidigare har prövats av koncessionsnämnden i fortsättningen bör kunna prövas av länsstyrelserna.

Många remissinstanser har varit kritiska till utredningens förslag att även miljö- och hälsoskyddsnämnderna i framtiden skall förpröva miljöfar- lig verksamhet av lokal karaktär. Jag vill för egen del framhålla följande. Det är viktigt att förprt'ivningen sker i sådan ordning och under sådana former att alla frågor med anknytning till verksamheten blir väl belysta. Detta innebär att kvalificerad personal. med såväl teknisk som juridisk kompetens. måste medverka. "En förprövning kan också ställa stora krav på myndighetens resurser. Utredningen har föreslagit att kommunens för- prövning vid bifall skall utmynna i ett miljölov. men att rättsverkningarna

av detta miljölov skall vara mera begränsade än vad som gäller för till- stånd. Utredningen har också hänvisat till att kommunerna enligt PBL meddelar bygglov och marklov; ' Jag vill framhålla att frågor om miljöfarlig verksamhet är av annan karaktär än t. ex. frågor om bygglov. ML:s regler tar i första hand sikte på en pågående verksamhet, där bedömningen av utsläppen och dylikt är det centrala. medan byggandet är begränsat i tiden och konsekvenserna därav nästan alltid kan överblickas. Det är dessutom en mindre lyckad lösning att i ML utöver tillståndsprövningen inrätta en särskild förprövningsordning

som utmynnar i en sorts tillstånd av annan och lägre dignitet än vad som gäller i dag. Detta skulle kunna innebära otydligheter om vilka regler som gäller för förprövningen. Det pågår för närvarande en försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning enligt ML inom ramen för det s.k. frikommunförsöket. Jag anser att man bör avvakta resultatet av detta försök innan frågan om kommunal tillståndsgivning i större skala avgörs. Jag är alltså inte för närvarande beredd att tillstyrka utredningens förslag om miljölov.

Som en konsekvens av att systemet med miljölov inte bör införas är det lämpligt att behålla anm("ilningsförfarandet. Anmälan bör i fortsättningen göras till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Denna ordning har hittills till- lämpats inom ramen för frikommunförsöket. Jag anser. efter samråd med chefen för Civildepartementet. att denna ordning nu kan gälla för alla kommuner.

Utredningen har föreslagit att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall överta rillsynsansvarat för alla verksamheter som inte är tillståndspliktiga. Jag delar. liksom flertalet kommuner och övriga remissinstanser. utred- ningens uppfattning i denna fråga. Ett: kommunalt tillsynsansvar ligger väl i linje med en strävan att. i den utsträckning det är möjligt, decentralisera beslutsfattandet inom den offentliga förvaltningen. Genom en sådan de- centralisering får kommunerna en förstärkt roll och ett eget ansvarsområde i miljöskyddsarbetet. Det ger också ökade förutsättningar för en kommu- nal miljövårdsplanering, för en ökad samordning av plan- och miljöfrågor- na och för ett bredare och aktivt kommunalt miljövårdsarbete nära med- borgarna.

Formellt bör den ordning jag har föreslagit genomföras så att i 38 & ML anges att miljö- och hälsoskyddsnänlnden är tillsynsmyndighet över icke tillståndspliktig verksamhet och att regeringen sedan. med stöd av det nuvarande bemyndigandet i 105 ML, anpassar bestämmelserna i miljö- skyddsförordningen (19811574). MF. så att anmälan om miljöfarlig verk- samhet skall ske hos miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Tillståndsprövningen skall alltså ligga kvar hos koncessionsnämnden och länsstyrelserna. Tillsynen skall skötas av länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Utgångspunkten för vilket ansvarsområde resp. myndighet skall ha bör vara de miljöeffekter som är förbundna med verksamheten. Av betydelse är hur länge en störningseffekt varar. hur stort geografiskt område som påverkas och hur allvarliga effekterna är för hälsa och miljö.

[ bilagor till MF anges i olika förteckningar, listor. vilka verksamheter som kräver tillstånd av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen resp. an- mälan. [ konsekvens med mitt förslag och de principer jag angivit bör listorna ändras. Därvid bör ett relatit/t stort antal verksamheter kunna tas bort från tillståndslistorna och i stället föras in i anmälningslistan. Ett ytterligare skäl att revidera listorna är det förslag till ändrad instansordning i miljöskyddsärenden som jag strax kommer att redovisa. Jag återkommer senare till regeringen med förslag till nya listor som bilagor till MF.

Genom mitt förslag om kommunernas ansvar och länsstyrelsernas bibe- hållna roll som prövnings- och tillsynsmyndighet skapas en klar och enty-

dig ansvarsfördelning. Härigenom kan dubbelarbete och dubblering av specialistkompetens undvikas. liksom risker för att viktiga miljöfrågor inte kontrolleras och åtgärdas på grund av att ingen myndighet känner sig primärt ansvarig.

] detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om delegering av tillsynsansvai-et. När det gäller kommunernas övertagande av tillsyn enligt 44 a 5 har satts i fråga lämpligheten av kommunernas frihet att efter eget bedömande avgöra vilka verksamheter som miljö- och hälsoskyddsnämn- den skall ta över tillsynen av. Prövning av frågan om överlåtelse av tillsynsuppgifter ankommer på länsstyrelsen efter framställning av kom- munerna. Därvid prövas lämpligheten av att en kommun övertar tillsynen. Jag anser att frågan om ett eventuellt ökat kommunalt ansvar för tillsynen på ett tidigt stadium bör diskuteras mellan berörd kommun och länsstyrel- sen som ett led i en strävan att samordna tillsynsverksamheten inom länet. För att ansvarsfördelningen skall bli klar och för att befmtlig kompetens på olika nivåer skall kunna utnyttjas och byggas upp på ett effektivt sätt bör en delegering av tillsynsansvaret .ske i vissa på förhand bestämda branschgrupper. När det t. ex. gäller en verksamhet av särskilt miljöfarlig art måste beaktas de allvarliga och geografiskt omfattande miljöstörningar som kan vara förbundna med sådan verksamhet. En delegering av sådant slag somjag nu nämnt måste övervägas särskilt noga.

Om länsstyrelsen inte anser sig kunna bifalla en framställning från en kommun om övertagande av tillsynen. bör frågan avgöras av regeringen. om kommunen begär det.

När det gäller frågan om naturvårdsverket bör ha hand om tillsynen över sådan miljöfarlig verksamhet som tillståndsprövas av koncessionsnämn- den. konstaterar jag att nästan alla länsstyrelser har motsatt sig detta. Naturvårdsverket har anfört bl.a. praktiska skäl mot denna ordning och framhållit att förslaget ställer krav på att en regional organisation under- ställd naturvårdsverket skulle behövas för att kunna fullgöra tillsynsupp- gifterna. Mot bakgrund av naturvårdsverkets och länsstyrelsernas inställ- ning bör förslaget inte genomföras.

Genom den organisation och ansvarsfördelning som jag nu har förordat kommer narurvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet att behöva utvecklas. Kommunernas ökade ansvar och medverkan i tillsynsarbetet kommer att ställa högre krav på central ledning. samordning. utbildning och planering. En utveckling av naturvårdsverkets roll bör också ta sin utgångspunkt i den förstärkning av företagens egenkontroll som jag tidiga- re har föreslagit. Jag tar i det följande upp några viktiga arbetsuppgifter för . naturvårdsverket i dess utvecklade roll som central tillsynsmyndighet. Dessa uppgifter bör genomföras i nära samarbete med övriga tillsynsmyn- digheter.

Naturvårdsverket bör utarbeta allmänna råd m.m. för länsstyrelsernas och miljö- och häsoskyddsnämndernas planering. genomförande och upp- följning av tillsynen. Därvid bör även ingå underlag för bedömning av miljöeffekter. Verket bör vidare utarbeta föreskrifter och allmänna råd m.m. om kontroll och miljörapport som underlag för genomförande av företagens egenkontroll. Jag vill också framhålla verkets viktiga roll när

det gäller fort- och vidareutbildning av personal inom miljöorganisa- tionen. Verket bör också svara för att uppgifter i bl.a. miljörapporterna ställs samman för viktiga branscher samt initiera. samordna och medverka i genomförandet av särskilt målinriktade tillsynsinsatser för olika bran- scher och problemområden. Det är också väsentligt att verket följer det fortlöpande tillsynsarbetet och vid behov medverkar i de övriga myndighe- ternas tillsynsarbete med kvalificerade tillsynsresurser. Verket bör också. om det finns särskilda [skäl, ingripa i enskilda ärenden.

Beträffande naturvårdsverkets roll i tillståndsprövningen vill jag under- stryka vikten av att verket företräder miljöskyddsintresset i tillståndsären- den. särskilt i de från miljöskyddssynpunkt mest betydelsefulla ärendena,

dvs. de som koncessionsnämnden prövar. Naturvårdsverket bör i övrigt _ genom allmänna råd m. m. stödja länsstyrelserna i deras prövningsverk- samhet.

Jag vill avslutningsvis understryka att det är nödvändigt av att de olika - tillsynsmyndigheterna samarbetar nära och konstruktivt. Naturvårdsver- ket bör somjag nyss har anfört följa tillsynsarbetet vid övriga myndigheter samt hämta in och ställa samman de uppgifter om tillsynsverksamheten som behövs för uppföljning eller utvärdering. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till bemyndigande i MF för naturvårdsverket att ålägga länsstyrelser och kommuner att avrapportera den tillsyn som bc- drivs och resultatet av den. .

Enligt miljöskyddslagstiftningen skall företag och kommuner inte bara kontrollera sin egen verksamhet och utsläppen från denna utan även ut- släppens verkningar i omgivningen. s.k. recipientkontroll." Utredningen föreslår att ansvaret för samordningen av denna verksamhet beträffande vattenmiljön även fortsättningsvis skall åvila länsstyrelsen. Jag delar ut- redningens uppfattning i denna fråga och vill i det sammanhanget bl.a. framhålla det arbete som åtgärdsgrupperna mot havsföroreningar utför och där recipientkontrollen utgör en viktigdel. Givetvis bör länsstyrelserna samråda med naturvårdsverket och berörda kommuner för att få bästa möjliga samordning med övrig omgivningskontroll.

Recipientkontrollen för luftföroreningar har. som utredningen anför. en stark anknytning till luftmiljön i tätorterna. Här har framför allt biltrafiken en avgörande betydelse. Kommunernas ansvar i planfrågor och deras arbete med bl. a. trafikplanering gör det därför naturligt att kommunerna är huvudintressenter i recipientkontrollen beträffande luftmiljön. Utredning- en föreslår att berörda statliga och kommunala intressenter bör diskutera lämpliga lösningar. bl. a. vad gäller principerna för ansvarsfördelning, in- riktning och tinansiering. Jag delar utredningens uppfattning även i denna fråga och förutsätter att frågan i första hand diskuteras mellan naturvårds- verket och kommunförbundet. '

Vad gäller samordningen mellan enskilda recipientkontrollprogram för olika geografiska områden bör naturvårdsverket _ha ett viktigt ansvar både vad avser metoder och utvärdering av resultaten.'Verkct har tidigare utarbetat allmänna råd för vattenrecipientkontrollen. Verket bör nu på lämpligt sätt medverka till att-en samordning sker för mark- och luftunder- sökningar.

De förändringar och den utveckling av tillsynsarbetet enligt ML jag nu föreslår innebär att stora och delvis förändrade krav kommer att ställas på hanteringen av data från kontrollen av utsläpp och recipienter. liksom från uppföljningen av försurningens utveckling m.m. Behovet av ADB-stöd i denna verksamhet växer. Naturvårdsverket bedriver för närvarande ett projekt. kalkning. recipient. utsläppskontroll (KRUT) i syfte att ta fram ett nytt. ADB-system för miljöskyddsarbetet i bred bemärkelse. Hos länssty- relserna och i kommunerna sker en betydande ADB-utveckling. varvid ofta data från miljöskyddsområdet behandlas integrerat med data från kunskapsförsörjningen i övrigt på regional och kommunal nivå.

Utredningen föreslår mot den bakgrund jag kort angivit att målsättning- en och inriktningen för ADB på miljöskyddsområdet ses över. Vidare anser utredningen att naturvårdsverket bör slutföra KRU'l'—projektet.

Jag delar utredningens uppfattning att naturvårdsverket bör slutföra KRUT-projektet och komma med ett förslag till informationssystem för miljödata till länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. En slutlig bedömning av möjligheter och problem med ett centralt sammanhål- let system för hantering av miljödata bör göras när projektet har utvärde- rats. Enligt vadjag har'erfarit'avser naturvårdsverket att redovisa en sådan utvärdering senare i år.

I detta sammanhang vill jag också stryka under betydelsen av att kunna få fram sammanställningar'av miljödata på riksnivå och för större regioner. Likaså är det angeläget att utveckla den periodiska — oftast årliga — miljöstatistiken föratt kunna följa upp effekterna av miljöskyddsarbetet och förändringar i miljösituationen. Sådana sammanställningar är ett nöd- vändigt underlag inte minst för bedömningar av åtgärdsbehovet. Ansvaret för de arbetsuppgifter som jag här nämnt åvilar i första hand naturvårds- verket och statistiska centralbyrån. Jag utgår från att dessa myndigheter i nära samarbete vidareför det utvecklingsarbetc som för närvarande be- drivs.

10.4 lnstansordningen i miljöskyddsärenden m.m.

Mitt förslag: lnstansordningen ändras i miljöskyddsärenden. Läns- styrelsernas beslut i tillståndsärenden liksom naturvårdsverkets och länsstyrelsernas beslut i tillsynsärcnden får överklagas hos konces- sionsnämnden i stället för hos regeringen. Nämndens beslut i sådana ärenden får inte överklagas. Regler införs om nämndens handlägg- ning av överklagade ärenden.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. . Organisationsutredningens förslag: Vissa ideella organisationer skall få rätt att överklaga miljöskyddsärenden.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till promemorieförsla— get. Naturvårdsverket har'dock menat att det bäst överensstämmer med lagstiftningen om koncessionsnämnden prövar enbart tillståndsfrågorna.

IQ

Verket har föreslagit att frågor om tillsyn får överklagas hos naturvårds— verket i stället. Några remissinstanser har pekat på att den föreslagna ordningen leder till att ett tillsynsäi'ende kan prövas i tre instanser. om en miljö- och hälsoskyddsnämnd är första instans. och i två instanser. om naturvårdsverket eller en länsstyrelse är första instans.

Flertalet remissinstanser är negativa till organisationsutredningens för- slag om överklaganderätt för ideella organisationer.

Skälen för mitt förslag:

Instunsordningen

Är l984 fastställde riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen (prop. 1983/84: 120. KU 23, rskr. 250). Riktlinjerna innebär bl.a. att regeringen skall befrias från sådana ärenden som kan prövas i flera instanser under regeringen och som inte kräver ett ställningstagande av regeringen som politiskt organ.

Riksdagen har anvisat flera olika metoder som skall användas för att nå detta mål. En metod som skall användas är att man när det är ändamålsen- ligt låter någon central myndighet under regeringen ta över uppgiften att som högsta instans överpröva länsstyrelsebeslut.

Under år 1987 inkom till regeringen l73 överklagade ärenden enligt ML varav 128 från länsstyrelserna och 43 från koncessionsnämnden. Ärendena bereds inom miljö- och energidepartementet. En stor del av miljöskyddsar- betet inom departementet upptas av att hantera från länsstyrelserna över— klagade ärenden.

Jag har tidigare anmält för regeringen (prop. 1986/87: 135) att ändrade regler för instansordningen har föreslagits i departementspromemorian (Ds Jo 19853) Ändrad instansordning i miljöskydt'lsärenden. I promemorian föreslås att beslut av en länsstyrelse i ett tillståndsärende enligt ML får överklagas hos koncessionsnämnden för miljöskydd i stället för hos rege- ringen. Beslut av naturvårdsverket eller en länsstyrelse i ett tillsynsärcnde enligt ML får enligt promemorian också överklagas hos koncessionsnämn- den i stället för hos regeringen. Den föreslagna instansordningen för—över- klagade tillsynsärenden omfattar även sådana avgöranden där länsstyrel- sen har fattat beslut i ett dit överklagat tillsynsärcnde.

När uppgiften att pröva överklaganden i tillståndsärenden enligt ML lades på regeringen angavs som skäl att lämplighetsfrågor dominerade i ärendena och att prövningen därför borde ankomma på regeringen och inte på någon domstol. Vad gäller tillsynsbeslut diskuterades inte vid tillkoms- ten av ML frågan om sådana beslut skulle kunna överklagas till regeringen. Under senare lagstiftningsarbete har emellertid framhållits, att det bäst överensstämde med lagstiftningens uppbyggnad om talan mot beslut av naturvårdsverket och länsstyrelse i fråga om tillsyn fördes direkt hos regeringen.

För egen del vill jag framhålla att det inte framstår som nödvändigt av rättssäkerhetsskäl att behålla den nuvarande ordningen enligt vilken läns- styrelsebeslut i tillstånds- och tillsynsfrågor kan överklagas till regeringen. Om koncessionsnämnden tar över prövningen av tillStåndsärenden, där länsstyrelsen har avgjort frågan i första instans. eller sådana tillsynsären-

den i vilka beslut har fattats av en länsstyrelse eller naturvårdsverket. borde detta vara en tillräcklig garanti för att kraven på rättssäkerhet blir tillgodosedda.

Att somliga ärenden domineras av lämplighetsfrågor behöver inte heller hindra att överprövningen görs av någon annan myndighet än regeringen. De riktlinjer. somjag inledningsvis nämnde. innebär att regeringens befatt- ning med förvaltningsärenden bör inriktas på sådana frågor där det behövs en politisk styrning av praxis. Koncessionsnämnden har under lång tid prövat tillståndsärenden. där lämplighetsfrågor har utgjort ett viktigtin- slag.

Naturvårdsverket hari sitt remissyttrande föreslagit att tillsynsärcnden skall få överklagas hos verket. Till detta vill jag anföra följande. Natur- vårdsverket är tillsynsmyndighet enligt 38 & ML och har därigenom vittgå- ende befogenheter att på olika sätt ingripa mot miljöfarlig verksamhet. Bl. a. får verket överklaga beslut i tillsynsfrågor enligt 40 och 41 åå samt 43 s andra stycket ML. Eftersom naturvårdsverket i miljöskyddslagstift- ningen har givits ställning som part. är det inte förenligt med kraven på en allsidig prövning av ett överklagat tillsynsärcnde att låta naturvårdsverket pröva ett sådant ärende. När det gäller ärenden om tillsyn kan jag även konstatera att frågor om tillstånd och tillsyn många gånger har ett nära samband. Jag anser därför i konsekvens med vad jag har föreslagit beträf- fande överklagade tillståndsärenden att ett beslut. som fattats av en till- synsmyndighet. bör få överklagas hos koncessionsnämnden för slutligt avgörande i stället för hos regeringen. Därigenom behålls också en enhetlig uppbyggnad av lagstiftningen i fråga om instansordningen för överklagan- de av miljöskyddsärenden. Den omständigheten att koncessionsnämnden enligt mitt förslag blir tredje instans i tillsynsärcnden där en miljö- och hälsoskyddsnämnd är första instans bör inte utgöra något hinder. Det är enligt min mening viktigt med en enhetlig praxis inom landet när det gäller miljöskyddsfrågor. och koncessionsnämnden är den myndighet som fram- står som bäst lämpad att forma en sådan praxis.

[ fråga om tillståndsärenden behövs ibland en avvägning mellan olika allmänna intressen av stor betydelse för samhällsutvecklingen. Prövningen bör i så fall göras av regeringen. Detta gäller bl.a. ärenden där 6 å andra stycket ML är tillämplig. dvs. ärenden där den befarade olägenheten antingen innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade. att betydande förlust från naturvårdssynpunkt upp- kommer eller att något liknande allmänt intresse skadas avsevärt. men verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Sådana ärenden är enligt l6 & ML undantagna från koncessionsnämndens eller länsstyrelsens prövning och skall under- ställas regeringen för avgörande.

Ett ärende enligt ML kan emellertid även i andra fall än de som avses i 6.5 andra stycket innebära att sådana övergripande avvägningar måste göras att det slutliga avgörandet bör ankomma på regeringen. Detta kan t.ex. vara fallet om avgörandet har stor ekonomisk eller principiell betydel- se eller har stor betydelse för sysselsättningen. Ytterligare skäl kan vara att praxis bör ändras eller saknas.

Eftersom ett beslut i ett överklagat tillståndsärende inte bör få överkla- gas vidare. i enlighet med vad som sägs i de nämnda riktlinjerna om rätt att överklaga myndighetsbeslut till regeringen. bör det finnas en möjlighet för koncessionsnämnden att överlämna ett överklagat ärende som är av sådan särskild beskaffenhet till regeringens prövning. Koncessions- nämnden bör själv kunna avgöra när detta lämpligen bör ske. Dessutom bör en fråga hänskjutas till regeringens prövning när naturvårdsverket begär det. Möjligheten till övet'lämt-1ande bör dock utnyttjas restriktivt. Det får förutsättas att naturvårdsverket företrädesvis kommer att begära att ett ärende överlämnas till regeringen när verket anser att frågan kräver ett politiskt ställningstagande av regeringen.

Även när det gäller tillsynsärcnden kan emellertid i enstaka fall förekom- ma. att prövningen bör ankomma på regeringen. Koncessionsnämnden och naturvårdsverket bör därför ha samma möjlighet som i tillståndsären- den att underställa ärendet regeringens prövning. '

l promemorian har föreslagits att ett överklagande av föreskrifter eller beslut. som har meddelats av länsstyrelsen med stöd av Så s' andra och tredje styckena ML, även i fortsättningen skall prövas av regeringen. Jag delar denna uppfattning. Befogenheten att meddela särskilda föreskrifter för ett sådant område får av regeringen överlåtas till länsstyrelsen., De föreskrifter sotn kan meddelas i fråga om ett visst område kan innebära en precisering av de vanliga tillåtlighetsreglerna i 4—7 äs" ML. Enligt min bedömning kan det i fråga om en överprövning av föreskrifter eller beslut enligt 8115 andra och tredje styckena ML vara aktuellt med en sådan styrning av praxis som bör förbehållas regeringen. Regeringen bör därför även i framtiden vara sista instans i dessa ärenden. Detta gäller givetvis även vid de ändringar av 8 a s som jag har föreslagit i avsnitt 4.4.

Rättv/zj'ör miliömgganitar/alter m.fl. att överklaga beslut enligt ML Utöver den som berörs av ett beslut har naturvårdsverket. kommunerna och de lokala arbetstagarorganisationerna klagorätt enligt ML. Natur- vårdsverket får överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i 8 a & andra eller tredje styckena. 40. 4l så eller 43 å andra stycket. Kommunen och sådana lokala arbetstagarorganisatio- ner som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet har rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i 8a få andra eller tredje styckena. Organisationsutred- ningen har föreslagit att den rätt att överklaga beslut .enligt ML som kommunerna och de lokala arbetstagarorganisationerna har tillerkänts skall vidgas till att omfatta också organisationer som företräder ideella eller vetenskapliga natur- eller miljöskyddsintresscn. Det bör enligt utred- ningen ankomma på regeringen att bestämma vilka organisationer som skulle. ges en klagorätt enligt ML.

De ideella och vetenskapliga organisationerna uträttar enligt min mening ett viktigt arbete för att rikta vår uppmärksamhet på miljöproblemen. Prövningsmyndigheterna har i sitt arbete ofta beaktat den kunskap som finns inom många sammanslutningar. Vid koncessionsnämndens handlägg-

ning är det sålunda vanligt att företrädare för olika organisationer, som berörs av den aktuella frågan.-bereds tillfälle att framföra sina synpunkter.

När ML infördes tick naturvårdsverket rätt att föra talan mot beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen för att ta till vara allmänna intres- sen. Genom en ändring är l98l i ML vidgades naturvårdsverkets klagorätt sa att den inte längre var begränsad till ärenden av allmänt intresse. I stället skulle miljöskyddsintresset som sådant vara avgörande för om na- turvårdsverket skulle utnyttja sina utökade möjligheter till att överklaga. Vid samma tillfälle vidgades klagorätten till att omfatta kommunerna och de lokala arbetstagarorganisationerna. Kommunernas klagorätt motivera- des med att den borde ses som ett led i strävandena att stärka kommuner- nas ställning pä ML:s område. En utgångspunkt för att ge de fackliga organisationerna klagorätt var det ansvar dessa organisationer har för arbetsmiljöfrågorna och de ökade möjligheter till en allsidig prövning i frågor om sambandet mellan den yttre och inre miljön som en reform av det angivna slaget skulle innebära. Utredningen har tagit bl.a. denna utvidgade klagorätt som skäl för sitt förslag.

De flesta remissinstanserna har varit kritiska mot utredningens förslag. Naturvårdsverket har hänvisat till de uttalanden som gjordes i anförda proposition om ändring i ML och ansett att vad som då sades alltjämt har bärighet. Jag kan för egen del konstatera att regeringen i sin praxis har intagit en generös hållning till vilka som skall anses ha klagorätt enligt ML och jag förutsätter att koncessionsnämnden fortsätter på den. vägen. Med de regler som gäller i dag har alla enskilda som berörs av ett beslut möjlighet att överklaga. Det kan här även erinras om att förvaltningslagen (l986:223) inte hindrar att enjuridisk person. t. ex. en förening. uppträder som ombud för enskilda sakägare. Jag är därför inte beredd att tillstyrka utredningens förslag.

Koncessionsnämndens handläggning av ("iver/(lagade ärenden

Eftersom koncessionsnämnden med mitt förslag kommer att bli även en överprövningsinstans. börjävsreglerna i 12 & ML mera knytas till reglerna om domarjäv i rättegångsbalken. '

Koncessionsnämnden bör ha ett eget utredningsansvar. Det innebär att koncessionsnämndens prövning av ett överklagande inte bör begränsas av det material som parterna åberopar eller som i övrigt finns tillgängligt i ärendet. Som regel får det visserligen antas att den beslutande myndighe- ten redan har skaffat in den utredning som behövs. Nämnden bör emeller- tid kunna bestämma att en myndighet eller någon annan sakkunnig gör en utredning. Nämnden måste också själv kunna göra utredningar. Att kon- ' cessionsnämnden på detta sätt åläggs ett ansvar för utredningen. utesluter inte att nämnden kan äterförvisa ett ärende till en lägre instans. om nämn- den skulle finna att avgörandet grundas på ett otillräckligt material. Detta kan t. ex. bli fallet om nya omständigheter av vikt åberopas först i konces- sionsnämnden.

Som huvudregel bör den allmänna förvaltningsrättsliga principen om skriftligt förfarande gälla vid handläggningen av överklagade ärenden.

Sammanträde eller besiktning bör kunna hållas om det behövs för att komplettera den skriftliga utredningen. Därvid bör ingen skillnad göras mellan tillståndsärenden och övriga ärenden. Nämnden bör ha stor frihet att själv avgöra i vilka fall sammanträde eller besiktning behövs.

En annan fråga är vilken kommunikationsplikt som bör åligga konces- sionsnämnden i ett överklagat ärende. Koncessionsnämnden är en förvalt- ningsmyndighet och reglerna i förvaltningslagen är således tillämpliga för förfarandet i nämnden. om inte avvikande bestämmelser har meddelats i annan lag eller förordning. Det finns skäl att beakta följande. Sakägarkret- sen kan vara så omfattande att det av praktiska skäl kan vara svårt att bereda alla berörda tillfälle att yttra sig i ett ärende som överklagats av sökanden. Det kan vara lämpligt att koncessionsnämnden i sådana fall kungör att överklagande skett av sökanden. Därigenom bereds sakägarna tillfälle att yttra sig. Om koncessionsnämnden avgör ett överklagat till— ståndsärende utan att hålla sammanträde. framstår det som mest ända- målsenligt att nämnden i fråga om nya uppgifter av vikt för sakens pröv- ning kommunicerar dessa uppgifter genom vanligt brev med de sakägare som tidigare har yttrat sig i ärendet och med klagandcn. om inte uppgifter- na kommer från denne. De personer som sålttnda berörs av förfarandet är att bedöma som parter enligt 17 åförvaltningslagen. Koncessionsnämnden skall också bereda de statliga och kommunala myndigheter som har ett väsentligt intresse att bevaka i frågan tillfälle att yttra sig.

Om nämnden håller sammanträde i ett överklagat tillståndsärende, bör kallelse utgå till parterna genom brev eller genom kungörelse. Är samman- träde begränsat till att avse vissa frågor fär nämnden göra en egen bedöm- ning vilka parter som berörs av de frågor som skall behandlas och kalla enbart dessa parter. Även berörda myndigheter skall naturligtvis kallas till sammanträdet.

Vad som har sagts nu om koncessionsnämndens kommunikationsskyl- dighet m. m. i ett överklagat tillståndsärende bör också kunna tillämpas när det är ett tillsynsärcnde som har överklagats hos nämnden.

10.5 Villkoren i tillståndsbeslut m.m.

Mitt förslag: Villkoren i ett tillståndsbeslut avseende en miljöfarlig verksamhet skall kunna ändras om införandet av en ny kontroll- och mätteknik kan ge bättre tillsynsmöjligheter. Om ett villkor ändras efter tio år. får samtidigt ändringar göras i andra villkor. som tidigare prövats enligt 24 eller 25. & ML. oavsett hur länge dessa villkor varit gällande. Förbud får meddelas mot verksamhet som tidigare har tillåtits. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte kunde förutses när verksamheten tilläts. I sådana fall kan tillståndet också återkallas. Länsstyrelse får självmant ta upp frågan om omprövning.

Möjligheterna utökas att med stöd av 405 första stycket ML meddela förelägganden som rör verksamhet som inte är tillstånds- pliktig.

Organisationsutredningens förslag: Overensstämmer i huvudsak med mitt. Därutöver har utredningen föreslagit att en särskild grund för att ompröva villkor i tillståndsbeslut skall vara att en annan utformning av villkoret avsevärt underlättar kontrollen samt att en bestämmelse införs om rätt för koncessionsnämnden att överlämna till naturvårdsverket att fastställa villkor i tillståndsbeslut. Vidare har utredningen föreslagit en särskild lag om skyldighet att söka tillstånd för den som bedriver miljöfar- lig verksamhet enligt äldre ordning.

Remissinstanserna: Många remissinstanser har varit positiva till utred- ningens förslag. Några, däribland koncessionsnämnden. anser att utred- ningens förslag urholkar rättskraften hos ett tillstånd.

Skälen för mitt förslag: Organisationsutredningen har pekat på att villko- rens utformning är helt avgörande för att tillsynen skall bli effektiv och ändamålsenligt utformad och också för att miljöskyddsmyndigheterna skall ha möjlighet att framgångsrikt ingripa mot uppkomna olägenheter.

Syftet med tillståndsprövningen är att samhället skall ges tillfälle att på förhand bedöma om effekterna av en planerad miljöfarlig verksamhet blir sådana att verksamheten kan tillåtas. Formuleringen av villkoren för ett tillstånd innebär sålunda en bedömning av vilka krav som i det enskilda fallet måste ställas påen miljöfarlig verksamhet för att den inte skall strida mot de allmänt hållna tillåtlighetsreglerna i ML.

Utredningen har framhållit att det i dag finns många verksamheter där villkoren är så utformade att de inte låter sig kontrolleras och tolkas på ett effektivt sätt. Det är enligt min mening angeläget att tillståndsmyndigheten vid utformningen av villkoren hela tiden håller i minnet att ett uppställt villkor skall vara otvetydigt formulerat och kunna kontrolleras. Villkoren måste alltså vara entydiga.

Hu_vu__g__dre eln iMltäljjttt_v.illkor_kan_ändräls efter tio år. Såväl en rapport är 1986 från riksrevisionsverket om ML:s tillämpning som organisationsut- redningens redovisning visar dock en låg omprövningstakt. En översyn av gällande tillstånd och villkor är av största betydelse för att ML:s tillämp- ning skall kunna effektiviseras. Förändringar i omgivningen. bättre kun- Skap om miljöförhållanden och den tekniska utvecklingen leder också till att samhällets miljökrav ändras. Det är enligt min mening angeläget att länsstyrelserna i vart fall senast efter det att tio år har förflutit gör en systematisk bedömning av om det finns skäl att ändra villkor i gällande tillstånd.

Som en förutsättning för att omprövning av villkor skall ske innan tio år har förflutit gäller bl. a. att användningen av ny process- eller reningstek- nik skulle medföra en väsentlig förbättring från miljöskyddssynpunkt. Det är emellertid inte bara process- och reningsteknikcn som utvecklas utan även tekniken för kontroll och övervakning av utsläpp. En annan mätut- rustning kan t. ex. ge möjligheter att upptäcka nya störningskällor som bör åtgärdas. En kontinuerlig övervakning kan också medföra lägre kostnader för kontrollen än täta stickprov. Ofta är dock villkoren utformade så att de styr valet av kontrollteknik. vilket försvårar den tekniska utvecklingen på kontrollområdet. Villkor bör därför kunna ändras så att ny mätteknik kan införas. Jag biträder utredningens förslag om ett tillägg till 24 & ML så att

inte bara ny process- och reningsteknik utan även ny teknik för mätning m.m. kan utgöra en grund för omprövning av villkor. ' Omprövning bör också kunna ske om verksamheten har visat sig medfö- ra någon olägenhet som inte förutsågs när tillstånd gavs. Det nuvarande Wdan oläg_e_n_h_et skal_1v_ar_a_t£t_y_dggde börs—lopgs. men givet- vis måste tillståndsmyndigheterna fortfarande-göra en skälighetsbedöm- ning. För att underlätta att villkoren blir konsekventa. föreslårjag också att reglerna i 2921 # ML ändras så att det blir möjligt att när villkor som har gällt ttnder tio år ändras också ändra sådana villkor i tillståndsbeslutet som har prövats på begäran enligt 26 & ML av naturvårdsverket. även om dessa villkor inte har varit i kraft så länge. Därmed kan man åstadkomma att samtliga villkori ett tillstånd stämmer med varandra.

När det gäller omprövning av villkor för sådana tillståndsgivna verksam— heter. där länsstyrelsen som tillståndsmyndighct har bestämt villkoren. är nuvarande ordning den att en sådan ändring måste föregås av att natur- vårdsverket gör en framställning hos länsstyrelsen om ändring. En sådan framställning sker oftast sedan länsstyrelsen har påtalat för naturvårdsver- ket att en ändring av villkoren för viss verksamhet bör ske. Denna ordning är opraktisk och är en oavsiktlig följd av att även länsstyrelsen'sedan år 198] är tillståndsmyndighet. Utredningen har för sådana fall som jag här beskrivit föreslagit att 26% ML ändras så att länsstyrelsen själv kan ta initiativ till omprövning enligt bestämmelserna i 23—25 55. En sådan ord- ning bör underlätta omprövningsverksamheten. Jag tillstyrker utredning- ens förslag. '

Utredningen har föreslagit att ett villkor också bör få ändras före tioårs- periodens utgång. om det har fått en sådan utformning att det inte säkert går att fastställa vad det rättsligt sett innebär. eller om villkoret inte låter sig objektivt kontrolleras. Koncessionsnämnden har i sitt remissvar ställt sig kritisk till detta förslag. Även om jag är beredd att instämma i Utred-' ningens uppfattning. att det finns ärenden där en sådan regel skulle kunna vara verksam. delar jag nämndens uppfattning. att det inte stämmer med rättsäkerhetskraven och lagstiftningens utformning när det gäller reglerna om tillstånd och tillsyn att införa en sådan regel. Enligt min mening finns det möjligheter för myndigheterna att genom utnyttjande av reglerna om tillsyn. t. ex. genom att hävda sin tolkning av ett oklart villkor genom ett föreläggande om rättelse enligt 40 & tredje stycket ML. komma till rätta med problem av angivet slag. Självklart bör dock villkoren formuleras så att någon tvekan om deras innebörd eller andra problem av angivet slag inte uppstår.

En skärpning av reglerna om förbud mot verksamhet som har prövats och erhållit tillstånd bör också vidtas. Tillståndsmyndigheten bör få utöka- de möjligheter att förbjuda miljöfarlig verksamhet som har tillstånd. Hit- tills har möjligheten att förbjuda sådan verksamhet begränsats till att avse de fall när villkor grovt har åsidosatts. Den allmänna förvaltningsrättsliga princip. som innebär att ett tillstånd kan dras in för den som med avsikt vilselett prövningsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller förtiga förhållanden av betydelse. bör komma till tydligt uttryck i ML. Dessutom bör en ytterligare möjlighet att förbjuda tillståndsgiven verk-

samhet införas. nämligen om det i verksamheten uppkommit någon olägen- het av väsentlig betydelse. som inte kunde förutses när verksamheten tilläts och som det inte går att förebygga eller i tillräcklig grad minska. 1 första hand bör dock en oförutsedd olägenhet avhjälpas genom ändrade villkor. Om koncessionsnämnden förbjuder en verksamhet. får nämnden återkalla tillståndet helt eller delvis.

Mina förslag i fråga om ändring av villkor enligt 23—25 åå ML medför att reglerna skulle vinna i klarhet 'om en viss omredig'ering av lagtexten sker samtidigt. Av lagtexten bör framgå att det är fråga om omprövning. vilket ger utrymme både till ändring av villkor och införande av nya villkor. Som naturvårdsverket har föreslagit i sitt remissyttrande bör uttrycket upphäva villkor också användas i sammanhanget för att lagtexten skall bli tydlig.

Jag vill i detta sammanhang också beröra utredningens förslag att för vissa äldre verksamheter införa en lag om skyldighet att söka tillstånd. Utredningens förslag går ut på att den som utövar numera tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. som har påbörjats före den ljuli 1969 och inte har sökt tillstånd eller som bedriver verksamheten med stöd av dispensbcslut enligt äldre ordning. skall vara skyldig att söka tillstånd. För egen del anser jag att myndigheterna redan har tillräckliga befogenheter att ingripa med

stöd av ML:s regler om tillsyn om någon olägenhet skulle framkomma. Det ' behövs alltså inte en särskild lagstiftning.

En annan fråga gäller delegering av rätten att besluta om villkor från en tillståndsmyndighet till en tillsynsmyndighet. Naturvårdsverket har i en framställning den 4december 1985 till regeringen med förslag till ändringar i ML m. m. framfört att det bör klargöras vilken rättsverkan beslut har som har fattats efter delegering. Utredningen har instämt i naturvårdsverkets förslag och har föreslagit en särskild lagreglering av delegering av villkor som rör en fråga som inte är avgörande för tillståndet. Koncessionsnämn— den har i sina remissvar på såväl naturvårdsverkets som utredningens förslag avstyrkt en särskild lagstiftning om delegering.

Jag vill för egen del anföra följande. Det ärinte ovanligt att koncessions- nämnden överlåter åt tillsynsmyndigheten att avgöra vissa frågor i till- ståndsprövningen. Förfarandet saknar dock direkt stöd i lag. Det är viktigt att villkor i tillståndsbeslut fastställs i en sådan ordning och på ett sådant sätt att sanktionsbestämmclserna i 45 äförsta stycket 3 ML blir möjliga att tillämpa för de allmänna domstolarna. Att ML:s sanktionsbestämmelser sätts åt sidan på grund av en överenskommelse i ett samrådsförfarande framstår som en olycklig konsekvens av delegeringsförfarandet. Om det inte tillräckligt säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende. får tillståndsmyndigheten enligt 21 & ML skjuta upp avgörandet i denna del till dess erfarenhet av verksamheten vunnits och i stället meddela provisoriska föreskrifter. Ett sådant förfarande bör tillämpas när det är fråga om villkor av större betydelse. Delegering framstår emellertid som en rimlig lösning när det gäller detaljfrågor som är av mindre betydel- se. 1 de fall delegeringcn innebär att tillståndsmyndigheten överlåter" åt tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det materiella innehållet i ett villkor. är det nödvändigt att vad som bestämts i sådan ordning kommer att omfattas av samma rättskraft som andra villkor. vilka har fastställts i

samband med tillståndsprövningen. Således måste även villkor som har bestämts efter en delegering vara straffsanktionerade.

Jag föreslår alltså att villkor som å: av mindre betydelse i samband med tillåtlighetsprövningen av tillståndsmyndigheten får överlåtas att bestäm- mas av tillsynsmyndigheten.

Tillsynen kan också göras effektivare från myndigheternas sida genom en ändring i 405 ML. När ML infördes betonades företagens frivilliga medverkan och samarbetet mellan tillsynsmyndigheter och företag. Detta kom till uttryck bl.a. i 40 & första stycket där som huvudregel för sådan verksamhet som inte tillståndsprövats angavs att tillsynsmyndigheten i första hand skall försöka vinna rättelse genom rådgivning om lagen åsido- sätts. Denna utformning har i vissa fall visat sig utgöra ett onödigt hinder för tillsynsmyndigheterna att effektivt förebygga olägenheter. Som 40 % första stycket är uppbyggt innebär detta att tillsynsmyndigheten normalt måste vänta och se om den som åsidosätter bestämmelserna i ML vidtar rättelse efter myndighetens rådgivning innan ett föreläggande om försiktig- hetsmått ges. En sådan begränsning påverkar effektiviteten i tillsynsarbe- tet. vilket märks särskilt tydligt när den som utövar den miljöfarliga verk- samheten försöker förhala rättelsefötfarandet. För att öka effektiviteten i tillsynsarbetet föreslår jag därför att 40.5 ges en sådan utformning att tillsynsmyndigheten vid behov får ingripa med ett föreläggande om försik- tighetsmått eller förbud utan att dessförinnan meddela råd. Genom 39 å. som inte bör ändras. kvarstår dock alltjämt möjligheten för tillsynsmyndig- heten att meddela råd för att motverka eventuella olägenheter.

Som naturvårdsverket har påpekat finns det också en brist i 40 % första stycket genom att stadgandet saknar en bestämmelse som ger en tillsyns- myndighet rätt att meddela ett föreläggande som grundas på MF. För att komma till rätta med detta föreslår jag att stadgandet kompletteras så att det blir möjligt för en tillsynsmyndighet att ge ett sådant föreläggande som behövs för att ML eller föreskrift som har tillkommit med stöd av lagen skall iakttas.

10.6 Påföljden för miljöbrottslighet m.m.

Mitt förslag: Om ett brott mot ML innebär att- en förpliktelse av väsentlig betydelse från miljöskyddssynpunkt har åsidosätts. får inte dömas till böter. Den oaktsamhet som fordras för straffbar gärning i fråga om brottsbalksbrotten vårdslöshet med gift eller smittämne och vållande till miljöstörning behöver inte längre vara

grov.

()rganisationsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit en över- syn av den svenska miljöstraffrätten och i avvaktan på en sådan utredning rekommenderat att straftbestämmelserna i ML ges en annan redaktionell utformning samt att föreskriften om tillsynsmyndigheternas skyldighet att

verka för att överträdelser av ML beivras skall ges en snävare utformning. Vidare har utredningen föreslagit att regeln i ML om straffrihet vid ringa fall skall upphävas.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del är positiva till förslaget om utredning. Flera remissinstanser är kritiska till att upphäva regeln om straffrihet vid ringa fall av överträdelser av ML.

Skälen för mitt förslag: Jag har beträffande de frågor som behandlas i detta avsnitt samrått med chefen för jttstitiedepartcmentet.

Påföljdenför miljr'ihrmrslighe!

Straffen för miljöbrott har skärpts avsevärt under de senaste 20 åren och ytterligare sanktionsmöjligheter har införts i ML och brottsbalken.

Redan i motiven till ML diskuterades immissionsrättens bristfälliga på- f'öljdssystcm (prop. 1969:28 s. 294). Straffet för brott mot ML bestämdes till böter eller fängelse i högst ett år. Från den ljuli 1981 skärptes straffet i ML till fängelse i högst två år. Från samma tid gäller också särskilda bestämmelser i brottsbalken om miljöbrottslighet. Straffskalan där är den- samma som i Ml... men vid särskilt allvarliga brott kan fängelse i högst sex år följa enligt brottsbalkens regler.

l ML finns även bestämmelser om andra sanktionsmedel än straff. nämligen vite och miljöskyddsavgift. Miljöskyddsavgiften syftar till att eliminera ekonomisk fördel av brott mot ML. Reglerna om miljöskyddsav- gift skärptes från den 1 juli 1987 på det sättet att det numera inte krävs att överträdelsen har medfört eller inneburit risk för störning av omgivningen.

Den 1 juli 1986 infördes i brottsbalken den nya sanktionen företagsbot. Sådan bot skall åläggas näringsidkare för brott som har begåtts i utövning av näringsverksamhet om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosät- tande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. l motiven har särskilt miljöbrott och brott mot ML nämnts som exempel på brott av det slag som avses. Företagsboten skall fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.

Sammantaget är alltså reglerna vid överträdelser av miljöskyddslagstift- ningen redan sådana att det för ett stort antal överträdelser går att ingripa med stränga sanktioner.

Utredningen har pekat på villkorens betydelse för effektiva ingripanden mot överträdelser. De förslag sotnjag nyss har redovisat (avsnitt 10.3) om villkoren i tillståndsbeslut m.m. syftar till att underlätta kontrollen av efterlevnaden av meddelade villkor. Jag anser att det därigenom skapas förutsättningar för en sådan effektivare tillämpning av ML:s sanktionssy- stem som har efterlysts från olika håll.

Som utredningen har påpekat är straffreglerna i ML. liksom de flesta andra straffrcglcr på specialstraffrättens område. utformade som blan- kettstraff'bud. Denna lagstiftningsteknik gör det möjligt att med stor nog- grannhet precisera de straffbara gärningarna. Jag kan inte se att denna teknik är mindre lämplig i ML än i annan jämförbar lagstiftning. 'l'ekniken

medger också en enkel anpassning av stralTbestämmelserna. när nya regler införs eller befintliga regler ändras. Jag anser därför att det inte finns skäl att genomföra utredningens förslag om ändrad redaktionell/teknisk utform- ning av straffreglerna i ML. Av praktiska och kriminalpolitiska skäl anser jag inte heller att det finns anledning att ändra regeln om straffrihet vid ringa fall.

Påföljden för brott mot ML är böter eller fängelse i högst två år. Straff- skalan är densamma oavsett om en gärning har begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet. Denna konstruktion av straffreglcrna äri sig ägnad att leda till låga påföljder. För att en fällande dom skall meddelas är det således tillräckligt att bevisning föreligger om att en gärning har begåtts av oakt- samhet. Det finns enligt min mening inte skäl att för oaktsamhetsbrott döma till strängare straff vid tillämpningen av ML än vid tillämpningen av annan lagstiftning. Saken kommer dock i ett annat läge när det gäller uppsåtliga brott. Sådana brott bör. särskilt om de avser väsentliga villkor i tillståndsbeslut eller andra förpliktelser som är av särskild betydelse från miljöskyddssynpunkt. betraktas med största allvar. Det är av fundamental betydelse för det miljöskydd som eftersträvas med ML att företagen mye- ket lojalt följer de uppställda villkoren. Mot denna bakgrund bör det inte vara möjligt att döma till böter för uppsåtliga brott mot ML. om brottet avser en förpliktelse som är av väsentlig betydelse från miljöskyddssyn- punkt. Genom en sådan särskild regel om allvarliga uppsåtliga brott. som enligt min mening bör införas i ML. blir det ett särskilt åliggande för de rättsvårdande myndigheterna att i varje enskilt fall pröva om en gärning bör medföra strängare straff än böter.

Det finns en skillnad mellan brottsbalken och ML i fråga om den grad av oaktsamhet som innebär att en gärning skall kvalificeras som brottslig. Om någon t. ex. bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av ML och gärningen är av sådan art att den kan medföra betydande olägenhet i miljön. skall gärningsmannen dömas enligt brottsbalken och inte enligt ML. Förutsättningen är att gärningen har begåtts med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Om det däremot är så att gärningen har skett av oaktsamhet som inte är grov. blir endast ML tillämplig. Denna skillnad har främst en historisk bakgrund. När reglerna om miljöbrottslighet infördes i brottsbal- ken år 1981 fördes oaktsamhetsbrottet till den befintliga lagstiftningen om vårdslöshet med gift m.m. Enligt min mening finns det ingen anledning att i subjektivt hänseende skilja mellan brottsbalken och ML. Jag föreslår därför att det inte skall krävas oaktsamhet av mera kvalificerat slag i brottsbalken än i ML. Därför böri 13 kap. 9 & andra stycket brottsbalken den ändringen vidtas att det subjektiva rekvisitet ändras till oaktsamhet som inte behöver vara grov. Det är också lämpligt att göra samma ändring i paragrafens första stycke med hänsyn till hur 7 och 8 5.5 lagtekniskt förhål- ler sig till 8 a & i 13 kap.

Utredningen har framhållit vikten av att tillsynsmyndigheterna vid miss- tanke om brott utan dröjsmål anmäler saken till åtal. När föreskriften i 38 ?? om skyldighet att verka för att brott beivras infördes. framhölls att tillsyns- myndigheterna är skyldiga att göra anmälan vid befogad misstanke om brott. Jag anser att den nuvarande bestämmelsen i sak medför mer omfat-

' 274

tande förpliktelser för tillsynsmyndigheterna än enbart en bestämmelse om åtalsanmälan. Ett brott kan beivras inte bara genom ett åtal utan också genom vite eller genom att en ansvarig åläggs att betala miljöskyddsavgift. Därför bör inte reglerna om tillsynsmyndigheternas skyldighet att verka för att överträdelser av ML beivras ändras på det sätt som utredningen har föreslagit.

Utredningen har föreslagit en genomgripande översyn av de olika straff- bestämmelser som tar sikte på överträdelser av bestämmelser med syfte att skydda miljön. Jag vill i detta sammanhang nämna att fängelsestraff- kommittén i betänkandena (SOU 1986: 13—15) Påföljd för brott framhållit att brotten mot miljön har ett högt straffvärde och också har föreslagit att dessa brott skall ges ett högre straffvärde än de har för närvarande. Förslaget bereds ijustitiedepartementet. Jag vill också nämna att riksåkla— garen för närvarande går igenom rättstillämpningen vid miljöbrott. Det finns enligt min mening skäl att avvakta tillämpningen av de nuvarande reglerna med den skärpta lagstiftning som jag har föreslagit i detta ärende. innan en särskild utredning görs. För egen del kommerjag dessut- om att följa utvecklingen på området med största uppmärksamhet och föreslå de ändringar som behövs om brister i systemet skulle uppenbaras.

Jag vill i sammanhanget framhålla att tillsynsmyndigheternas skyldighet att verka för att brott mot ML beivras förutsätter att polisens och åklaga- rens förundersökning skcr med erforderlig kompetens. Det är därvid ange- läget att rättsväsendets personal har den utbildning som behövs med hänsyn till deras befattning med miljöbrottmål. Jag återkommer till detta i avsnitt 10.12.

Preskription av miljöbrott

Frågan om preskriptionstidens längd vid miljöbrott har tagits upp av riks- dagen. I motionen 1981/82: 1921 framhölls att miljöbrotten är av speciell karaktär med hänsyn till att verkningarna av sådana brott ofta blir kända långt efter det att verksamheten ägt rum. Enligt motionen är det därför motiverat att genom särskilda preskriptionsrcgler för brott mot ML be- stämma preskriptionstiden för sådana brott till tio'år. Ijordbruksutskottets betänkande med anledning av motionen (JoU 1982/83: 17) uttalade utskot- tet att en förlängning av preskriptionstiden enligt motionsförslaget skulle kunna ge myndigheterna större handlingsfrihet vid beivrande av överträ- delser av ML resp. miljöbrott enligt brottsbalken. Utskottet fann det angeläget att motionärernas förslag blev föremål för ytterligare prövning och hemställde att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört om en sådan översyn av ML. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1982/83194).

Bestämmelserna om åtalspreskription finns i brottsbalken. Påföljd får inte ådömas om inte den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid (preskriptionstid). Brottets straffmaximum är avgö- rande för hur lång preskriptionstiden år. Vid ett straffmaximum av t. ex. fängelse i två år är preskriptionstiden fem år. och vid ett straffmaximum som är högre men inte över fängelse i åtta år är preskriptionstiden tio år.

Preskriptionstiden skall räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts

för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen har inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Brottsbeskrivningarna i fråga om miljöbrott i brottsbalken innebär att ett brott är fullbordat redan genom en förorening som kan medföra en viss effekt. Så länge effekten inte har inträtt räknas preskriptionstiden från det att handlingen företogs. Fortsätter föroreningen på ett sådant sätt att risk för effekten uppkommer fortlöpande, får preskriptionstiden räknas från det att föroreningen upphörde. Inträffar effekten senare får en ny preskrip- tionstid beräknas från den tidpunkten, oberoende av om den tidigare preskriptionstiden gått ut eller ej.

Brottsbeskrivningarna i ML förutsätter inte i något fall för ådömande av påföljd att en viss verkan av handlingen har inträtt. Dessa regler ger således inget utrymme för en rättstillämpning liknande brottsbalkens. som innebär att preskriptionstiden kan börja löpa också när den miljöskadliga effekten uppstår. Straftbudens olika lagtekniska utformning ger således utrymme för olika preskriptionstider.

ML:s ansvarsbestämmelscr är alltså inte direkt knutna till angrepp på miljön. utan skall närmast garantera upprätthållandet av lagens prövnings- och tillsynssystem. Straffansvaret anknyter till ohörsamheten mot myndig- heternas förbud eller föreskrifter. Bestämmelserna i brottsbalken har där- emot miljön som ett uttryckligt skyddsobjekt. En gärning som faller inom såväl brottsbalkens som ML:s brottsbeskrivningar skall i första hand prö- vas mot brottsbalkens regler. ML blir tillämplig om gärningen inte har sådana konsekvenser som medför ansvar enligt brottsbalken. Denna ut— formning av förhållandet mellan brottsbalken och ML:s ansvarsregler innebär att ett miljöbrott enligt brottsbalken normalt är att bedöma som allvarligare än ett brott mot ML. Detta synsätt kommer också till uttryck i att brottsbalken till skillnad från ML har särskilda straffregler för de grövsta miljöbrotten. För ett sådant: brott kan följa fängelse i högst sex år. När det behövs en särskilt lång preskriptionstidrör det sig om allvarliga miljöbrott. Av min tidigare redogörelse har framgått att preskriptionstiden för ett brott som grovt miljöbrott är tio år. En så lång preskriptionstid borde vara tillräcklig för att beivra allvarliga miljöbrott. särskilt med tanke på hur preskriptionstiden räknas enligt brottsbalken. Jag anser därför inte att någon särskild lagstiftning i frågan är påkallad.

10.7 Miljömedvetande och miljöhänsyn

Mitt ställningstagande: Miljöfrågorna har viktiga anknytningspunk— ter till utbildningsväsendet. Speciella insatser bör göras för att stöd- ja undervisningen om miljöfrågor i ungdomsskolan. Universitets- oeh högskoleämbetet bör vidga insatserna för att stärka miljöfrågor- nas ställningi utbildningen inom olika yrkesutbildningsscktorer.

Ett system med miljödeklarationer på produkter kan vara ett viktigt medel för att öka miljötnedvetandet. Förutsättningarna för ett sådant system behöver dock klargöras närmare.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör prövas för vissa verksamhe- ter.

Organisationsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har behandlat försla- get om en översyn av miljöutbildningen inom skola, universitet och hög- skola har varit positiva. Många av de övriga remissinstanserna har också allmänt strukit under behovet av utbildning i miljövård inom olika sam- hällssektorer. Universitets- och högskoleämbetet anför att miljökraven i utbildningsplanen för civilingenjörsutbildningarna och de matematisk-na- turvetenskapliga linjerna under år 1985 och år 1986 har skärpts så långt det är möjligt. Ämbetet har i en skrivelse till regeringen redovisat vidtagna åtgärder.

Frågan om miljödeklarationer och miljöinriktat konsumentskydd har behandlats mera ingående av främst konsumentverket och naturvårdsver— ket. Båda verken tillstyrker tanken att utöka produktmärkningen till att omfatta även miljöaspekter. Samtidigt poängteras att formerna för syste— met måste övervägas. Bl. a med avseende på den befintliga märkningen av miljö- och hälsofarliga kemiska produkter måste man se till att en samman- blandning av de båda systemen inte sker. Möjligheterna att inkludera miljöaspekter i övrig produktinformation bör också beaktas.

Skälen för mitt förslag: Jag anser liksom utredningen att en ökad satsning på miljöinriktad utbildning är nödvändig för att öka miljömedvetandet.

En arbetsgrupp med representanter från miljö- och energidepartementet och Utbildningsdepartementet har bl.a. studerat hur miljöundervisningen bedrivs och lämnat förslag till åtgärder. Gruppen har i sitt arbete haft fortlöpande kontakter med berörda myndigheter och organisationer inom utbildningsväsendet och miljöområdet.

Det är enligt min mening mycket viktigt att miljöfrågorna får en framträ- dande plats i olika skeden i barnomsorgen och i utbildningssystemet. 1 årets budgetproposition föreslår dätför regeringen att vissa medel sätts av för miljöfostran inom barnomsorgen." Regeringen har där vidare föreslagit särskilda medel för den verksamhet som i dag bedrivs av de s.k. miljöre- surspersonerna vid landets länsskolnämnder. Vidare har regeringen gett sin syn på hur undervisningen om miljöfrågor bör stödjas inom grund- och gymnasieskolan. Regeringen har vidare föreslagit ett utökat bidrag till naturvårdsverket när det gäller anslag till miljöinformation i bl. a. skolan.

Universitets— och högskoleämbetet (UHÄ) har haft regeringens uppdrag att i samband med att utbildningsplanerna för civilingenjörs- och naturve- tarlinjerna förändras beakta behovet av att på ett naturligt sätt integrera miljöfrågorna i utbildningarna. UHÄ har också nyligen beslutat om en ny utbildningsplan för grundskollärarlinjen, varvid miljöfrågorna har fått en mera framträdande plats. Utbildningsministern har i årets budgetproposi- tion (bil. 10. sid. 7()) framhållit att insatserna av detta slag bör vidgas till att omfatta flera utbildningslinjer. Också inom andra yrkesutbildningssektorcr än de nu nämnda, och att han avser att lämna ett nytt uppdrag till UHÄ av denna innebörd.

De insatser för att integrera miljöfrågorna i utbildningssystemet som jag nu har redovisat är väsentliga både i ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv. Den arbetsgrupp som jag nyss har nämnt bör fortsätta sitt

arbete med att finna formerna för hur miljöfrågornas ställning i utbildnings- systemet kan stärkas. Gruppen bör redovisa sitt arbete senast i anslutning till budgetarbetet hösten 1988.

När det gäller frågan om miliödckIurationer på vissa produkter — delar jag utredningens uppfattning att det är en viktig åtgärd. Med miljödeklara- tioner kan den enskilde bättre ställa krav på bl. a. utveckling av miljövänli- ga varor.

Jag anser det därför angeläget att tänkbara former utvecklas för det miljöinriktade konsumentskyddet utreds. Erfarenheter kan bl.a. hämtas från Förbundsrepubliken Tyskland där ett frivilligt miljömärkningssystcm har tillämpats i ca åtta år. Statsrådet Johansson kommer senare att åter- komma till regeringen med förslag om att ge en särskild utredare i uppdrag att i samråd med naturvårdsverket och kemikalieinspektionen inventera problemställningar och utreda formerna för ett eventuellt införande av ett svenskt frivilligt miljömärkningssystcm. .

För att miljöproblemen mera långsiktigt skall kunna angripas på ett framgångsrikt sätt är det viktigt att olika verksamheters resursanvändning och miljöpåverkan analyseras. I princip bör som jag har berört tidigare (avsnitt 2) kartläggningar genomföras för olika samhällssektorer. Härige- nom fås förutsättningar för övergripande beskrivningar av konsekvenserna för resursanvändning och miljö — miljökonsekt-'ensbedöm/lingar. Sådana bedömningar bör göras innan större förändringar av verksamhet eller policy inom en viss sektor beslutas. Följderna av en viss aktivitet liksom tänkbara alternativa lösningar kan därmed lättare åskådliggöras och beak- tas i ett tidigt skede av planeringsprocessen.

10.8 Kunskapsförsörjning

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör ha en central roll för kunskapsförsörjningen inom miljöområdet. Till verkets viktigaste uppgifter bör att utforma strategi-er. handlingsprogram. råd och rikt- linjer m.m. inom miljövårdsområdet. Den nuvarande ordningen för styrning och administration av den kollektiva forskningen bör behållas tills vidare.

Erfarenheterna från verksamheten med ett miljöforskningscent- rum i Umeå bör utvärderas som underlag för framtida ställningsta- ganden.

Organisationsutredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställingstagande. Utredningen föreslår dessutom att forskningsnämnden vid naturvårdsverket utökas med representanter för näringslivet och den kommunala verksamheten. Utredningen har också behandlat vissa frågor avseende organisationen av naturvårdsverkets laboratorier. Utredningen tar upp frågan om organisationen av den kollektiva forskningen och anser att denna bör kunna förenklas.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket instämmer i huvudsak i vad som

anförs om naturvårdsverkets roll i en ytterligare decentraliserad miljö- vårdsorganisation. Statskontoret framhåller att naturvårdsverket enligt ut- redningens förslag delvis får en ny roll och att både omprioriteringar och omorganisation kan komma att krävas för att anpassa verket till de nya uppgifterna.

Några av remissinstanserna har uttalat sig i fråga om forskningsnämnden och är i huvudsak positiva till en utökning enligt utredningens förslag. Naturvårdsverket är dock negativt.

De remissinstanser som har behandlat frågan om centra för miljöveten-l

skaplig forskning instämmer i huvudsak i utredningens överväganden.

Beträffande naturvårdsverkets laboratorier anför naturvårdsverket att en fortsatt utveckling av laboratoriernas arbete i riktning mot ökad avnä- maranpsassning. produktinriktning och specialisering är nödvändig.

Skälen för mitt ställningstagande: Förändringarna i fråga om ansvars- fördelningen inom miljöskyddsorganisationen. som jag nyss har förordat, medför att arbetet inom miljöområdet decentraliseras ytterligare. Därtill kommer att ett 80-tal myndigheter — såväl egentliga miljömyndigheter som myndigheter inom andra sektorer fullgör miljövårdsuppgiftcr av skiftan- de karaktär. Kraven på en effektiv kunskapsförsörjning är således stora. Kunskapsförsörjningen omfattar många olika delar. allt ifrån miljöinriktad forskning och utveckling till insamling av mätdata, framtagande av miljö- statistik samt utformning av handlingsprogram. råd och riktlinjer. En vik- tig del i arbetet är också att utnyttja erfarenheterna från det löpande arbetet vid berörda myndigheter. Jag anser i likhet med utredningen att na- turvårdsverket bör ha en central roll som kunskapsbas och som policy— och strategiskapare i detta system.

Naturvårdsverket har till stora delar på ett bra sätt spelat den nyckelroll som jag här skisserat. Med de förändringar jag nu föreslår. tillsammans med miljöfrågornas strategiska betydelse för samhällsutvecklingen. kom- mer emellertid naturvårdsverkets förmåga att ytterligare utveckla denna roll att bli av avgörande betydelse för det samlade systemets effektivitet. Jag finner det därför motiverat att här något utveckla min syn på natur- vårdsverkets roll i detta sammanhang. De organisatoriska frågorna i sam- band härmed bör studeras i den översyn av naturvårdsverkets verksamhet somjag nyss har aviserat.

Mil/"('itårig-forskningen skall användas för att ta fram kunskaper om miljöproblem och miljöeffekter. Naturvårdsverket har ett ansvar för att forskningen leds och samordnas och att forskningens resultat förs ut till berörda myndigheter och organ.

Med tanke på att inriktningen av forskningsarbetet kan förändras med de miljöproblem som är aktuella. måste kraven på flexibilitet i forskningsor- ganisationen vara höga. Naturvårdsverket bör därför i så stor utsträckning som möjligt utnyttja forskare och institutioner utanför verket för genomfö- randet av sina forskningsprojekt. Verket bör också ha egna laboratorier till sitt förfogande för att ha tillgång till vetenskaplig expertis bl.a. i arbetet med aktionsplaner och för att på ett kvalificerat sätt fullgöra sin centralla- hnrataricy'imktion. Denna senare verksamhet får bl.a. ökad betydelse i samband med att kraven på företagens egenkontroll stärks och behovet av detaljerade anvisningar för mätning och analys ökar.

Miljööwrt'ukningm syftar till att följa utvecklingen av miljöförhållanden i vatten. luft och mark. Denna verksamhet utgör basen för uppföljningen av vidtagna miljöskyddsåtgärder och bedömningen av behovet av ytterli- gare åtgärder. Miljöövervakningen är därför viktig för de åtgärdsprogram som jag tidigare redovisat. Naturvårdsverket har ett ansvar för att den långsiktiga miljöövervakningen i landet sker på ett ändamålsenligt sätt. Verket ansvarar också för samordningen av den regionala uppföljningen samt för metodutvecklingen inom området.

Resultaten av forskningen och miljöt'ivervakningen måste utnyttjas och omformas till polit-_vdu/uunc>nt och hcdömningsmtdt'rlag. Jag anser att naturvårdsverkets arbete på detta viktiga område bör ges högre prioritet. Jag vill här främst understryka betydelsen av att naturvårdsverket kon- centrerar sina insatser till projektledning och samordning. Vidare bör det ankomma på verket att se till att miljövårdsorganisationens samlade resur- ser, kompetens och erfarenheter tas till vara i detta strategiska arbete.

Naturvårdsverkets roll som förmedlare av kunskaper får en mera fram- trädande plats genom de förslag jag här lägger fram. De bedömningsunder- lag och policydokument som tas fram bör utnyttjas som underlag för de allmänna råd m. m. somjag tidigare har beskrivit i samband med tillsynen. ] naturvårdsverkets uppgifter bör också ingå ett ansvar för uppföljning och utvärdering av olika åtgärder för att förhindra eller begränsa miljöstörning- ar.

Naturvårdsverket har i sitt remissvar i princip instämt i utredningens förslag och angivit att en fortsatt utveckling av laboratoriernas arbete i riktning mot ökad avnämaranpassning. produktinriktning och specialise- ring är nödvändig. Med hänsyn till den ändrade inriktning som natur-' vårdsverkets verksamhet kommer att få. anser jag att verkets behov av laboratorieresurser bör beaktas i-sarnband med den översyn av naturvårds- verket som jag nyss har aviserat. Härvid bör övervägas möjligheterna att utnyttja externa resurser med syfte att åstadkomma ett flexibelt resursut- nyttjande.

Jag vill i detta sammanhang för riksdagens kännedom också ta upp vissa övriga frågor som har berörts av utredningen.

F(n-.s'kttirt_t:sniintndens ledamöter företräder i dag såväl myndigheter och andra avnämare som universitet och högskolor. För de centrala myndighe- ter som i särskilt hög grad är intressenter i sektorforskningen inom miljö-. området finns fasta mandat. [ övrigt utses ledamöterna av regeringen på grundval av personliga meriter. Redan i dag kan således representanter från industrin och kommunerna utses som ledamöter. När det gäller nä- ringslivets medverkan i miIjövårds'f"orskningen vill jag erinra om att det dessutom finns ett forskningssamar'octe i form av s. k. kollektiv forskning som Stiftelsen lnstittttet för vatten och lttftvårt'lsforskning (lVL) svarar för.

Jag anser att forskningsnämndens sammansättning bör representera så- väl de mest betydelsefulla zwnämarintressena som en bred kompetens från forskarvärlden. Samtidigt motiverar miljöproblemcns karaktär och förän- derlighet att nämndens sammansättning ej låses för längre perioder. Även om jag inser att det finns skäl till att företrädare för kommunerna och industrin bereds en permanent plats i forskningsnämnden. är jag därför

inte beredd att nu förorda att ytterligare fasta mandat tillskapas. Det är tvärtom min uppfattning att det inte behövs fasta mandat i nämnden för någon myndighet eller organisation. förutom naturvårdsverket. Det förhål- landet att regeringen utser ledamöter i forskningsnämnden bör vara en tillräcklig garanti för ett lämpligt avvägd representation i forskningsnämn- den. Jag vill emellertid här betona attjag i likhet med utredningen anser att det är angeläget att det i forskningsnämnden även finns företrädare från industrin och den kommunala verksamheten. Denna fråga får övervägas i samband med att nya ledamöter tillsätts i nämnden.

Utredningens förslag att förhandlingar med Föreningen för Industriell Miljövårdsforskning (FIM) om medel till kollektiv,Ibrskning skall skötas av naturvårdsverkets forskningsnämnd är jag inte beredd att biträda. Den nuvarande ordningen som innebär att finansieringsfrågorna diskuteras mellan företrädare för FIM och miljö- och energidepartementet anser jag vara ändamålsenlig och den bör därför bibehållas.

Vad gäller förslaget att avskaffa Stiftelsen IVL och föra över dess funktioner till naturvårdsverkets forskningsnämnd anserjag att arbetsupp- gifterna för stiftelsen med dess forskiiingskommittéer är viktiga med hän- syn till den särskilda kompetens och representation som finns samlad i denna organisation. Jag förordar därför att nuvarande organisation för kollektiv forskning inom miljövårdsområdet behålls.

Jag vill i det här sammanhanget framhålla vikten av fortsatt satsning på teknisk forskning. En satsning på utveckling av miljöteknikområdet är av väsentlig betydelse för genomförande av de åtgärdsprogram jag tidigare redovisat. Bl.a. kan nämnas att styrelsen för teknisk utveckling utarbetar ett program för att utveckla tekniska lösningar på miljöproblem inom industribranscher och verksamheter med stora miljöstörningar. De branschinriktade programmen samlinansieras och genomförs i samverkan med berörda branschorganisationer och företag. Programmen avser bl. a. massa- och pappersindustrin. Ökade insatser för utveckling av teknik för kommunal avfallshantering och vattenrening ingår också i programmet.

Jag tar nu tipp frågan om samverkan med universitet och högskolor och c'witraför miljövetenskapligjämkning. Fr.o.m. budgetåret l987/88 finns det ett nytt miljövetenskapligt organ vid universitetet i Umeå — ett cent- rum för miljövetenskaplig forskning — med uppgift att stödja och utveckla miljövetenskaplig forskning i Umeå genom att åstadkomma en samverkan mellan universitetet i Umeå. försvarets forskningsanstalt och Sveriges lantbruksuniversitet, '

Jag anser i likhet med utredningen att den typ av organisation som nu införs vid universitetet i Umeå kan vara en intressant utvecklingslinje inom miljövårdsforskningen och utgöra en kompletterande samverkansmodell.

Jag anser att erfarenheterna från verksamheten i Umeå bör utvärderas som underlag för framtida ställningstaganden. Jag vill här erinra om de medel riksdagen har beviljat naturvårdsverket på tilläggsbudget för l987/88 för köp av analyser av miljögifter från bl.a. försvarets forskningsanstalt och universitetet i Umeå (prop. 1987/88:25. bil. 10. JoU 1987/88: 14 rskr. 1987/88:91).

10.9 Särskilda frågor

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket får ett uttalat miljöbevak- ningsansvar i sin instruktion. Samarbetet mellan länsstyrelserna och yrkesinspektionen bör utvecklas.

Organisationsutredningens förslag: Överensstämmcr i stort med mitt ställningstagande. Utredningen föreslår att naturvårdsverkets miljöbevak- ningsansvar tas in i NRL. Den föreslår också att föreskriftsansvaret för bulleremissioner för fordon förs över till naturvårdsverket från trafiksit— kcrhetsverket.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker förslaget att föreskrifts- ansvaret för bulleremission från fordon förs över från trafiksäkerhetsver- kct. Det är enligt verket logiskt och konsekvent att samla ansvaret för föreskrifter för både bulleremissioner och avgaser för fordon hos en och samma myndighet. Några personella förstärkningar behövs inte för de nya arbetsuppgifterna. Planverket. LO och länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län tillstyrker att föreskriftsansvaret förs över till naturvårdsverket.

Trafiksäkerhetsverket kan däremot inte tillstyrka utredningens förslag om att föreskriftsansvaret för bulleremission från fordon förs över från trafiksäkerhetsverket till naturvårdsverket. Vägverket förordar att ansva- ret för fordonsbuller skall ligga kvar hos vägsektorn. medan naturvårds- verket bör svara för emissionsriktvätden.

Naturvårdsverket anför att den främsta fördelen med att ålägga verket ett specifikt miljöbevakningsansvar beträffande NRLzs tillämpning är att miljövärden på detta sätt kan komma in i planeringen på ett så tidigt stadium som möjligt.

Planverket stöder utredningens förslag till ändring av NRL och anser att utredningens ställningstagande beträffande ansvarsfördelningen är klargö- rande för det fortsatta samarbetet mellan planverket och naturvårdsverket.

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens förslag om en när- mare samverkan mellan länsstyrelserna och yrkesinspektionen när det gäller tillsynen över kemikaliehanteringen. Arbetarskyddsstyrelsen är po- sitiv till förslaget om en vidgad samverkan under förutsättning att de resurser som statsmakterna har anvisat till arbetsmiljötillsynen inte utnytt- jas för tillsyn av den yttre miljön. Styrelsen understyrker starkt behovet av överläggningar mellan de centrala myndigheterna för att finna lämpliga former för en samverkan.

LO tillstyrker en samverkan med yrkesinspektionen när det gäller tillsyn av kemiska produkter.

Skälen för mitt ställningstagande: Utredningen har i betänkandet föresla- git att kustbevakningen och .sjöfartsi'nspektionen skall läggas ihop till en myndighet. Då bl.a. denna fråga för närvarande övervägs av organisa- tionskommitten för den nya kustbevakningsmyndigheten, har jag för av- sikt att föreslå att utredningens förslag i denna del överlämnas till kommit- te'n.

Angående frågan om bullerfrån viigtrqfikfbrdon villjag anföra följande. Som jag tidigare redovisat är antalet människor som störs av trafikbuller stort. Det är därför av största vikt att arbetet med bullerbegränsning från vägtrafikfordon bedrivs effektivt.

Jag anser inte att det finns anledning att föra över föreskriftsansvaret för fordonsbuller från traliksäkerhetsverket till naturvårdsverket. Naturvårds- verket bör som central miljövårdsmyndighet följa utvecklingen inom områ- det med utgångspunkt från sitt ansvar för immissionsfrågorna. Trafiksä- kerhetsverket bör bedriva arbetet i nära samråd med naturvårdsverket och ta till vara verkets kompetens och erfarenheter av såväl bullerfrågor som miljövårdsanknutet föreskriftsarbete för vägtrafikfordon. Detta gäller både det nationella och det internationella arbetet.

Arbetet bör i ett första steg inriktas på att skärpa de svenska bullernor- merna för motorfordon till motsvarande de som senast föreslagits inom ECB:s expertgrupp för fordonsbuller. Detta skulle innebära en anpassning till EG. Ett förslag med denna inriktning har lämnats till regeringen. Framställningen remissbehandlas för närvarande.

Parallellt med det nationella arbetet bör möjligheten till internationell samordning av bullernormer prövas samt ett samnordiskt agerande efter- strävas.

I denna fråga har jag samrått med chefen för kommunikationsdeparte- mentet.

Utredningen har föreslagit att 5 kap. 3 $$ NRL kompletteras med en bestämmelse som säger att statens naturvårdsverk särskilt har att i sam- verkan med övriga centrala förvaltningsmyndigheter utöva ett miljöbevak- ningsansvar. Genom att formalisera detta ansvar ges naturvårdsverket enligt utredningen en bättre plattform för samverkan med de olika myndig- heter som tillämpar NRL.

Jag vill för egen del framhålla att miljöfrågorna med tiden har fått en ökad betydelse. Detta innebär att naturvårdsverket inte bara har uppsikten över hushållningen med naturresurserna inom sitt verksamhetsområdc enligt NRL, utan också i praktiken har ett vidare miljöbevakningsansvar. som innebär en skyldighet att bevaka miljöeffekterna av olika slags utnytt- jande av naturresurserna. Detta ansvar finns formellt inte angivet någon- stans.

Avsikten mcd den föreslagna kompletteringen är att ge naturvårdsverket ett bättre utrymme för samverkan med olika myndigheter som tillämpar NRL. Kompletteringen avses vidare ge naturvårdsverket en kanal till främst de centrala sektorsmyndigheterna och samtidigt ge verket möjlighe- ter att genom sin särskilda sakkunskap belysa de långsiktiga miljöeffekter- na av förslag inom de verksamhetsområden som regleras genom NRL. Förslaget syftar också till att ge miljöfrågorna bättre förutsättningar att komma in i ett tidigt skede av planeringsprocessen.

Jag delar utredningens uppfattning att naturvårdsverkets ansvar för miljöbevakningen bör få ett klarare uttryck än vad som gälleri dag. Jag har emellertid kommit fram till att detta inte behöver föranleda någon ändring i lagen. Jag kommer i stället att föreslå att en motsvarande ändring görs i naturvårdsverkets instruktion. I denna fråga har jag samrått med bostads- ministern.

Frågor som rör kommunernas reglering av mar/tanwind/tingen kring bl. (1. meÖSIÖraIldL' industrier kommer enligt vad jag har erfarit att upp- märksammas av det nya plan- och bostadsverket i enlighet med de princi- per som anges i PBL.

Redan i dag sker ett visst samarbete mellan lättsstyrelsernas m'ttttrvårds- enheter och _vrkes'inspektmnen. Ett utvecklat samarbete är enligt min' mening angeläget. Berörda myndigheter bör närmare diskutera lämpliga former för ett sådant samarbete. Jag: vill också särskilt framhålla de fackli- ga organisationernas betydelse när det gäller bevakningen av att samord- nade åtgärder för en bättre miljö vidtas.

Jag har i de sistnämnda frågorna samrått med arbetsmarknads- ministern.

10.10 Resurser

Mitt ställningstagande: De statliga myndigheterna på miljöskydds- området bör tillföras ökade resurser för sitt arbete med prövning och tillsyn enligt ML.

Organisationsutredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställningstagande. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser understryker att huvudor- . saken till nuvarande brister i tillämpningen av ML är de helt otillräckliga resurserna. Utredningens förslag till rcsursförstärkningar bedöms nödvän- diga men anses av många remissinstanser som otillräckliga för att uppnå en acceptabel ambitionsnivå i miljöskyddsarbetet. Ett flertal remissinstanser framhåller också att utredningen har begränsat sig till att behandla resur- serna för arbetet med prövning och tillsyn enligt ML vilket endast är en del av det miljöskyddsarbete som bedrivs.-

Skälen för mitt ställningstagande: Utredningen beräknar att det nuvaran- . de antalet handläggare för prövning och tillsyn enligt ML uppgår till ca 225 varav ca 60 hes kommunerna och att kostnaderna för systemet är ca 80 milj. kr. Utredningens förslag innebär att organisationen totalt skall omfat- ta ca 325 handläggare samt 35 s. k. miljörevisorer. Som jag nyss har sagt innehåller mitt förslag vissa förändringar i förhållande till utredningens. Vidare påverkas resursbehoven inom den statliga delen av miljöskyddsor- ganisationen av i vilken omfattning kommunerna kommer att ta över tillsynen av tillståndspliktig verksamhet. Dessutom kommer det samman- lagda resursbehovet inom naturvårdsverket, dvs. även resurserna för ver- kets uppgifter utöver arbetet'mcd miljöskydd. att påverkas av den översyn av verket som nu skall göras. '

Jag kommer i det följande att redovisa mina bedömningar av erforderliga resurSförstärkningar fr.o.m. den 1 juli 1989. när förändringarna avses ha trätt i kraft.

Konc't'ssionsnänznde/ts arbete med tillståndsprövning i första instans av miljöstörande verksamhet beräknas minska. Jag bedömer att koncessions- nämndens tillståndsprövning bör kunna koncentreras till de verksamheter

som innebär de allvarligaste miljöstörningarna. Ansvaret för prövning av övrig verksamhet bör kunna föras över till länsstyrelserna. Samtidigt förut- ser jag. vilket jag tidigare framhållit, en ökad omprövning av villkor i gällande tillstånd. Detta kan förväntas medföra en ökad arbetsbelastning på nämnden. Som jag tidigare har föreslagit bör också instansordningen ändras så att beslut i miljöskyddsärenden som har fattats av länsstyrelser- na och naturvårdsverket överklagas hos koncessionsnämnden i stället för hos regeringen.

Sammantaget bedömerjag att dessa förändringar medför ett något ökat resursbehov hos nämnden.

Naturvårdsverkets arbete med att utarbeta allmänna råd och sprida kunskap om miljölagstiftningen m.m. till stöd för andra myndigheters handläggning av miljöskyddsärenden kräver rcsursförstärkningar.

För att möjliggöra ökade satsningar på information m.m. föreslår orga- nisationsutredningen att resurser i storleksordningen 4 milj. kr. avsätts för information om miljöfrågor. Samtliga remissinstanser som har behandlat förslaget har varit positiva till ett ökat anslag. Jag avser att behandla dessa frågor i min anmälan till budgetpropositionen 1989.

De förändringar somjag har förordat innebär att arbetsbelastningen vid It'insstyrelsern(t ökar. Detta. liksom det faktum att nuvarande resurser för länsstyrelsernas tillsyn är otillräckliga för att nå den ambitionsnivå som är nödvändig. medför att resurserna vid länsstyrelserna kraftigt bör förstär- kas.

Resursbehovet är beroende av dels den närmare utformningen av de nya listorna till MF. dels i vilken omfattning kommunerna väljer att ta över tillsynen från länsstyrelserna. _

För utredningar och undersökningar inom miljöskyddsområdet föreslår utredningen att 5 milj. kr. tillförs länsstyrelserna. Länsstyrelsernas organi- sationsnämnd och länsstyrelserna har i sina remissvar överlag varit posi- tiva till förslaget. men framhåller att de föreslagna resurserna inte är tillräckliga.

Vad gäller bedömningen av resursbehovet vid länsstyrelserna har jag samrått med chefen för. civildepartementet. Jag har erfarit att han avser att behandla dessa frågori sin anmälan till budgetpropositionen 1989.

Den ökade decentraliseringen i ansvarsfördelningen som jag föreslår medför att kmmnunerna åläggs ett obligatoriskt tillsynsansvar för icke tillståndspliktig verksamhet. Detta i kombination med att jag föreslår att kommunerna även fortsättningsvis skall kunna ta över tillsynen av till- ståndspliktig verksamhet efter beslut av länsstyrelserna medför att även resursbehovet vid kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder kommer att öka. På samma sätt som för länsstyrelserna är resursbehovet beroende . av de nya listorna och i vilken utsträckning tillsynen övertas av kommu- nerna.

Behm-'t"! ar resMrs/ömtär/(ningur är därför inte möjligt att i dag ange exakt. För närvarande bedömerjag att i storleksordningen 100 handläggar- tjänstcr behöver tillföras de statliga myndigheterna för deras arbete med miljöskydd. Resursförstärkningcn budgetåret 1989/90 inom den statliga delen av miljöskyddsorganisationen blir som jag tidigare nämnt bl.a. av-

hängig kommunernas övertagande av tillsynen över tillståndspliktig verksamhet. För att få underlag för beräkningar av resursbehovet vid de olika myndigheterna avserjag att återkomma till regeringen med förslag om särskilda budgetdirektiv för budgetåret 1989/90 för de myndigheter som berörs. Förslag till anslagsförändringar kommerjag att redovisa i min anmälan till budgetpropositionen 1989.

10.11 Avgifter för tillståndsprövning och tillsyn enligt ML

Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet med prövning och tillsyn enligt ML. Regeringen får också överlåta åt kommunen att föreskriva om sådana avgifter.

Mitt ställningstagande: En övergång till saktaxa med fasta avgifter för de tillstånds- och tillsynsärcnden som prövas av koncessions- nämnden för miljöskydd och länsstyrelserna bör ske. Detta bör också gälla när en kommun tar över tillsynsansvaret för tillstånds- pliktig verksamhet. _

För kommunernas handläggning av anmälningar och tillsynsären- den skall timbaserade avgifter kunna tas ut.

Avgifterna bör bestämmas så att de täcker myndigheternas kost- nader för prövning och tillsyn.

Organisationsutredningens förslag: Utredningen har diskuterat frågan om den lämpligaste utformningen av avgifter för tillsyn och prövning av tillstånd och har därvid förordat en övergång från nuvarande timtaxa till en fast taxa, s. k. saktaxa. Den fasta taxan skall avse kostnader som hänför sig till såväl tillståndsprövningen som tillsynen. Naturvårdsverket föreslås få i uppdrag att närmare utforma taxan för tillståndspliktiga verksamheter.

Remissinstanserna: Övervägande antalet remissinstanser ställer sig posi- tiva till en övergång till saktaxa. Flera kommuner anser dock att det bör finnas en möjlighet till timdebitering av tillsynen över sådana verksamhe- ter som inte är förprövningspliktiga och för vilka kommunerna föreslås få ansvaret.

Skälen för mitt förslag och mitt ställningstagande: Enligt l & förordningen (1984:38()) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen (1969z387) skall kostnader som koncessionsnämnden för miljöskydd. sta- tens naturvårdsverk och länsstyrelserna har för prövning och tillsyn enligt ML täckas genom avgifter till staten. Har tillsynen överlåtits åt miljö- och hälsoskyddsnämnden i en kommun. skall kostnaden för tillsynen täckas genom avgifter till kommunen. Avgifterna skall betalas av den vars verk- samhet är föremål för prövning eller tillsyn.

Avgiftsförordningcn tillkom sedan riksdagen bemyndigat regeringen att besluta om avgifter för prövning och tillsyn enligt ML. Riksdagen medgav samtidigt regeringen att överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter om sådana avgifter (prop. 1983/84z40 bil. 7. JoU 15. rskr. 93).

Utredningen har föreslagit att naturvårdsverket får i uppdrag att tillsam- mans med berörda myndigheter närmare utforma en s.k. saktaxa med fasta årliga avgifter för branscher som omfattas av koncessionsnämnds- och länsstyrelsclistan. Utredningen har därvid framhållit bristerna med taxans nuvarande utformning och pekat på bl. a. att avgifterna för närva- rande inte täcker kostnaderna för myndigheternas prövning och tillsyn. vilket förutsattes när taxan infördes.

För egen del villjag anföra följande. Utgångspunkten för en taxa av det slag som det här är fråga om skall vara att avgifterna täcker kostnaderna för prövning och tillsyn samt att avgiften utformas så att den som betalar avgiften erhåller en motsvarande prestation från myndighetens sida. Vidare måste taxan vara överskådlig så att den som skall betala avgiften också kan förutse sin ungefärliga kostnad. Taxan bör också utformas så att den kan administreras på enklast möjliga Sätt.

Jag förordar att taxan utformas som en s.k. saktaxa med fasta avgifter för de tillstånds- och tillsynsärcnden som prövas av koncessionsnämnden och länsstyrelserna. Naturvårdsverket bör i samarbete med berörda myn- digheter närmare utforma taxan.

[ de fall kommunerna tar över tillsyn över tillståndspliktig verksamhet från länsstyrelserna förordar jag att samtliga kommuner följer det system som kommer att gälla för länsstyrelsen.

Av praktiska skäl bör det i ML införas en regel som motsvarar det bemyndigande som riksdagen tidigare har givit regeringen.

Jag vill avslutningsvis redogöra för min uppfattning om de kostnader som kommunerna har för arbetet med anmälningsärcnden och tillsynen av icke tillståndspliktig verksamhet.

Utredningens förslag att kommunerna själva bör få fastställa sina taxor enligt självkostnadsprincipen ställer sig några remissinstanser positiva till. Flera remissinstanser är dock tveksamma till en sådan lösning och förordar att de kommunala avgifterna fastställs centralt.

Jag förordar att kommunerna ges en möjlighet att ta ut avgifter även för arbetet med anmälningsärenden och tillsynen av övrig icke tillståndspliktig verksamhet. De typer av åtgärder som kommunerna kan behöva vidta varierar. Jag förordar därför att kommunerna ges möjlighet att ta ut en timbaserad avgift för detta. Naturvårdsverket bör bistå Svenska kommun- förbundet i arbetet med att lämna rekommendationer för kommunernas avgifter för dessa uppgifter. Jag anser att det är lämpligt att kommunerna håller en likartad nivå på avgifterna. På grund härav bör det nyss föreslag- na avgiftsbemyndigandet i ML utvidgas. så att det blir möjligt för regering- en att överlåta åt kommunen att föreskriva om avgifter (jfr. 22 så hälso- skyddsstyrelsen).

10.12 Genomförande

Mitt—förslag: De lagändringar sa mt. de förändringar i organisation och ansvarsfördelning somjag föreslår. bör trädai kraft den ljuli 1989. Mitt ställningstagande: Resursförstärkningar kommer att behövas under budgetåret 1988/89 för att förbereda genomförandet av mina förslag.

Skälen för mitt förslag och-mitt ställningstagande: En resursförstärkning vid länsstyrelserna och naturvårdsverket bör ske under budgetåret 1988/89 för att bl.a. snabbt förbättra tillsynen m.m. enligt ML samt förbereda genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen. Lagändring- ar och förändringar i organisation och ansvarsfördelning bör träda i kraft den ljuli 1989.

Eftersom förslagen i vissa avseenden innebär betydande förändringar krävs att genomförandet planeras noggrant. .

Framför allt innebär förändringen '". ansvarsfördelningen helt nya uppgif- ter för llertalet miljö- och hälsoskyddsnämnder. Nämnderna får en myn- dighetsroll för tillsyn enligt ML. vilket innebär att ledamöterna måste vara väl insatta i lagen och dess tillämpning. Jag förutser ett behov av omfattan- de utbildning av ledamöterna i landets samtliga miljö- och hälsoskydds- nämnder samt av berörda tjänstemän inom förvaltningen.

De goda erfarenheterna från utbildningen i samband med införande av PBL bör kunna tjäna som utgångspunkt. Naturvårdsverket böri samarbete med Kommunförbundet och övriga berörda organisationer utveckla lämp- liga utbildningsprogram. '

Utredningen har även föreslagit särskilda utbildningsinsatser för åklagar— och polispersonal som arbetar med miljöhrottsutredningar. Jag anser att sådana insatser är angelägna. De bör genomföras i syfte att effektivisera tillämpningen av sanktionssystemct på miljöområdet. Jag hari denna fråga samrått med chefen förjustitiedepartementet.

De f("irändringar somjag föreslår innebär bl. a. att naturvårdsverkets roll som central tillsynsmyndighet förstärks. Därvid får naturvårdsverket ett ökat ansvar för att meddela föreskrifter och allmänna råd och på andra sätt föra ut kunskap och följa upp verksamheten vid övriga myndigheter inom miljöskyddsområdet. För att naturvårdsverket skall få en möjlighet att bl.a. förbereda.genomförandet har jag i årets budgetproposition (prop. l987/881l00 bil. l6) föreslagit att 5 milj. kr. anvisas redan kommande budgetår. ..

Chefen för Civildepartementet föreslåri sin anmälan till årets budgetpro- position (prop. 1987/88: l00 bil. 15) att 10 milj. kr. tillförs länsstyrelserna under det kommande budgetåret. Dessa medel bör ge länsstyrelsernas naturvårdsenheter möjlighet att under budgetåret 1988/89 börja arbeta i enlighet med de intentioner för miljöskyddsarbetet som jag här presente- rar.

ll Ekonomiska styrmedel

Mitt ställningstagande:

Tillståndsprövning och tillsyn enligt ML. förordningar m.m. en- ligt naturvårdslagen samt regleringar av kemiska produkter enligt kemikalielagstiftningen bör även i fortsättningen vara de grundläg- gande styrmedlen i miljöpolitiken.

Ekonomiska styrmedel bör i ökad omfattning komplettera de ad- ministrativa styrmedlen. Avgifter på förorenande utsläpp bör suc- cessivt kunna införas där så är praktiskt möjligt och sådana avgifter kan få en avsedd effekt på miljön.

En parlamentarisk utredning bör tillsättas. Utredningen bör — mot bakgrund av de mål som gäller för miljöpolitiken analysera förutsättningarna för och föreslå en lämplig utformning av framtida system för ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.

Utredningen bör med förtur överväga och lämna förslag till ett system med miljöavgifter. bl.a. på utsläpp av klorerad organisk substans. Vidare bör en miljöavgift på svavel övervägas. Arbetet bör bedrivas med inriktning på att avgiftssystemet om möjligt skall kunna träda i kraft under år 1989.

Bakgrunden till mitt ställningstagande: I den svenska miljöpolitiken har främst använts administrativa styrmedel såsom tillståndsprövning. förbud mot och andra regleringar av miljöfarlig verksamhet och hanteringen av kemiska produkter. De administrativa styrmedlen hari viss utsträckning kompletterats med ekonomiska styrmedel.

Valet av styrmedel för att lösa miljöproblem präglas av den kunskap om och den syn på miljöproblemen som har rätt när politiken utformades. Det nuvarande miljöskyddsarbetet har sin grund i den lagstiftning som utarbe- tades på l960—talet. Av särskild vikt var tillkomsten av ML år 1969. Vidare infördes år l973 en särskild lokaliseringsprövning enligt 136a & byggnads- lagen av industriell verksamhet av väsentlig betydelse för hushållning med landets samlade mark- och vattentillgångar. Denna prövning har numera ersatts av 4 kap. naturresurslagen.

En viktig anledning till att man i miljöskyddsarbetet hittills nästan ute- slutande har använt sig av administrativa styrmedel är att sådana styrme- del från flera utgångspunkter är lämpliga och effektiva för att lösa många miljöproblem. Miljövårdsarbetet var inledningsvis i hög grad inriktat mot lokala miljöproblem som ofta berodde på en dominerande föroreningskäl- la. ML:s system med tillståndsprövning och tillsyn framstod som ett effektivt medel att snabbt åstadkomma påtagliga miljöförbättringar.

ML:s system med individuell prövning av miljöfarliga verksamheter har spelat en central roll i miljöskyddsarbetet. Efter hand har ML komplette- rats med annan lagstiftning som tar sikte på mer generella regleringar av hantering och utsläpp av miljöfarliga ämnen. Jag kan peka på tillkomsten av lagen (l973z329) om hälso- och miljöfarliga varor. Med stöd av den lagen har användningen av bl. a. kadmium. fenoxisyror och DDT kunnat

regleras genom generella föreskrifter. Lagen innehöll vidare föreskrifter om en individuell prövning av bekämpningsmedel. Lagen ersattes år 1985 av lagen (l985z426) om kemiska produkter. Redan år l968 infördes den första generella föreskriften om begränsning av svavelhalten i eldningsolja genom em särskild lag (l968z551). Denna lag ersattes år l976 av lagen (l976: IOS-f) om svavelhaltigt bränsle.

Genom generella regleringar av angivet slag har vi kunnat angripa natio- nella föroreningsproblem som uppkommer till följd av utsläpp från många källor och där de totala utsläppen bör begränsas. En förutsättning för att generella regleringar skall vara lämpliga är att de miljöproblem som skall åtgärdas är av huvudsakligen regional eller global natur. Man kan i sådana fall till stor del bortse från var och hur utsläppen sker. Den typen av problem har fått ökad betydelse i miljöpolitiken. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om åtgärder mot luftföroreningar och försurning. havs- föroreningar samt för att skydda ozonskiktet. I vissa fall kan miljöproblem inom begränsade regioner t. ex. storstadsområden angripas med generella styrmedel. '

Som jag nyss nämnde har ekonomiska styrmedel utnyttjats i viss ut- sträckning som komplement till de administrativa styrmedlen. Jag vill peka på några sådana styrmedel som är av intresse i detta sammanhang.

I samband med tillkomsten av ML skapades möjligheter för industrin att till vissa delar finansiera sina miljöskyddsåtgärder med statliga bidrag. Bidragen utgick normalt med 25 % av kostnaden. Under perioden 1969/70— l974/75 tick industrin sammanlagt 770 milj. kr. i sådana bidrag.

Bidrag lämnades också till kommunala reningsverk och avfallsanlägg- ningar under perioden 1967—1983. Under den perioden betalades ut sam- manlagt 2 300 milj. kr. i bidrag som motsvarade 30—50% av kommunernas investeringskostnad. Bidragsandelen varierade med reningsgraden.

För närvarande lämnas inga investeringsbidrag för miljöskyddsåtgärder. Statens naturvårdsverk har dock möjlighet att ur den s.k. bränslemiljöfon- den lämna bidrag till utveckling av ny miljöskyddsteknik.

Regeringen beslutade i oktober 1987 genom förordningen (l987z94l) om frisläpp av invasleringsjfbnu'er att företag för bl. a. miljöförbättrande åtgär- der får ta i anspråk sina allmänna investeringsfonder. investeringsfonderna är frisläppta för miljöförbättrande investeringar i hela landet. Detta frisläpp gäller t. o. m. mars 1990.

Medel som har avsatts till investeringsfond får efter medgivande av statens industriverk — eller i vissa fall av regeringen — tas i anspråk för, åtgärder som väsentligt begränsar störningar i den yttre miljön i form av vatten- eller luftföroreningar eller i form av buller. skakningar. ljus e.d. Frisläppet gäller för byggnads- eller markarbeten, anskaffning av inventa- rier samt tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbe- te. Medgivande skall lämnas för hela-investeringen. om investeringen avser ett mindre belopp eller om investeringen helt eller så gott som helt syftar till att begränsa störningar i den yttre miljön. I övriga fall skall medgivandet normalt begränsas till en tredjedel av investeringsbeloppet. Vid utgången av år 1987 fanns ca 14 miljarder kr. på spärrkonto i riksbanken. En del av dessa medel — och en del av de medel som betalas in med anledning

av 1987 års fondavsättningar — kommer att användas för att finansiera miljöinvesteringar.

För närvarande ges statsbidrag till kalkning av försurade sjöar och vattendrag enligt en särskild förordning (l982z840). Fr.o.m. den ljuli 1982 har länsstyrelserna ansvaret för att planera kalkningen och fördela de statliga bidragen till verksamheten. Statsbidraget uppgår normalt till 85 % av kostnaderna för ett kalkningsprojekt. Bidraget kan utökas till hela kostnaden för kalkning av vatten av riksintresse om finansieringen visar sig svår att klara på annat sätt.

De förekommande ekonomiska styrmedlen utgörs i övrigt av skatter och avgifter. Dessa har delvis olika syften och effekter på de miljöstörande verksamheterna.

Några avgifter kan betecknas som sanktionmvgiftt'r. År 1981 infördes bestämmelseri ML om att en miljöskyddsavgift skall utgå vid överträdelse av villkor enligt ML och om "överträdelsen har medfört dels-ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. dels betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar". Mot bak- grund av erfarenheterna av tillämpningen av denna föreskrift togs skade- rekvisitet bort genom en ändring i miljöskyddslagen år 1987. Avgiften skall utgå med det belopp som motsvarar de ekonomiska fördelarna av överträ- delsen. Den tas dock inte ut om överträdelsen är ringa.

För att motverka otillåtna utsläpp av olja från fartyg infördes från den 1 januari 1984 en vattenföroreningsavgift. Avgiften utgår enligt lagen (l980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och bestäms med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek. Den betalas av fartygets redare.

Encrgiskatterna kan till en del hänföras till de miljöpolitiska styrmedlen. De senaste allmänna riktlinjerna för energibeskattningcn antogs av riksda- gen hösten 1983 (prop. 1983/84z28, SkU 9. rskr. 96). i enlighet med regeringens förslag fastslog riksdagen att som en grundläggande princip bör gälla att skattesystemet skall främja uppfyllandet av de energipolitiska målen och att hänsyn därvid också skall tas till energislagcns effekter på bl.a. miljön. I enlighet med dessa principer tas de högsta skattesatserna per energienhet ut för bensin och eldningsoljor och. i en fallande skala. lägre skattesatser för kol. naturgas och gasol. lnhcmska bränslen. såsom torv och träflis. beskattas inte alls. För att åstadkomma rimliga konkur- rensförutsättningar medges nedsättning av energiskatterna för bl.a. den energiintensiva industrin.

Kommittén (Fi l987z06) för indirekta skatter ser för närvarande över bl. a. energibeskattningen. En viktig uppgift för kommittén är att pröva om det numera finns bättre förutsättningar att inordna energiområdet under mervärdeskatten än när frågan senast prövades av cnergiskattekommittén. Beskattningen av energi fungerar nu som ett energipolitiskt styrmedel och bör enligt direktiven även i fortsättningen ha denna funktion. Någon form av styrande punktskatter på energi kan därför bli nödvändigt. även om energiområdet skulle komma att omfattas av mervärdeskatt.

Beskattningen av drivmedel skall enligt riktlinjerna för energibeskatt- ningen främst fylla trafikpolitiska och energipolitiska syften. vari också

29]

ingår miljöpolitiska bedömningar. Jag har nyss (avsnitt 4) redovisat intro- duktionen av skärpta avgaskrav för personbilar. För att påskynda intro- duktionen och övergången till blyfri bensin har bensinskatten differentie- rats.

När det gäller introduktionen av de skärpta avgaskraven har regeringen också differentierat försäljningsskatten. den s.k. bilaccisen. för person- bilar. För l987 och l988 års modeller är bilaccisen lägre för bilar med katalytisk avgasrening. Denna differentiering av försäljningsskatten bör ses som ett tillfälligt styrntedelför att stimulera en frivillig anpassning till kommande lniljökrai-'. .

Vissa avgifter har införts i syfte attfinansiera olika verksamheter inom miljöområdet. Avgifter för prövning och tillsyn enligt ML infördes den ljuli 1984 genom en särskild förordning (l984z380). Dessa avgifter är renodlade finansieringsavgiftcr som skall täcka myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet och därtill hörande utrednings- och undersökningsverksamhet. Inkomsterna från dessa avgif- ter uppgick budgetåret l986/87 till cirka 20 milj. kr. Jag har nyss (avsnitt 10.] ]) förordat vissa förändringar i det gällande avgiftssystemet.

Även myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn enligt lSå naturvårdslagen av sten-, grus- och jordtäkter m.m. skall finansieras med avgifter. Avgifterna tas ut med stöd av förordningen (19841381) om täktav- gift. Inkomsterna från täktavgifterna uppgick till ca ll milj. kr. budgetåret 1986/87.

Fr.o.m. år l974 tas en registreringsavgift för bekämpningsmedel ut. Vidare utgår från den 1 juli 1984 särskilda avgifter på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Avgifterna påförs av tillverkare och importörer. Intäk- terna av dessa avgifter skall enligt riksdagens beslut (prop. 1985/86:74, JoU l3, rskr. l65) användas för bl. a. forskning och rådgivning på området.

Fr.o.m. år 1973 läggs en bilskrotningsavgift om 250 kr. på nya bilar. Med hjälp av denna avgift har en fond byggts upp. Ur fonden utgår fr.o.m. år l976 en skrotningspremie på 300 kr. mot att bilägaren visar upp ett skrotningsintyg från en auktoriserad bilskrotare. Ett sådant intyg krävs för att man skall få avregistrera bilen och slippa betala skatt och försäkring.

Fr.o.m. den ljuli [984 tas en differentierad skatt ut på vissa dryckesför- packningar. .

Bilskrotningsavgiften och skatten på dryckesförpackningar torde för närvarande vara för låga för att ha någon större styrande effekt. Regering- en har nyligen fattat beslut om att höja bilskrotningsavgiften och premien till 300 resp. 500 kr.

Det utgår också en avgift på miljöfarliga batterier. Avgifterna skall finansiera kostnaderna för den särbehandling som krävs för det slutliga omhändertagandet av dessa batterier och kostnaderna för informations- kampanjer som riktas till allmänheten.

Jag vill i sammanhanget också erinra om de förslag till ekonomiska styrmedel som har föreslagits i regeringens proposition (1987/88:50) om trafikpolitiken inför l990-talet och som bl. a. motiveras av miljöskäl.

I den trafikpolitiska propositionen föreslås vissa skatter och avgifter som avses motsvara de sumIt("il/sckmtomiska mamma/kostnaderna för

trafikslttgens miljöpåverkan. Det gäller dels en miljöavgift på inrikesflyget. dels höjda bensin- och kilometerskatter samt en höjning och differentiering av kilometerskatten för lastbilar. släpvagnar och bussar.

När det gäller miljöavgifter på inrikesflyget har chefen för kommunika- tionsdepartementet i den trafikpolitiska propositionen bl.a. anfört att de rörliga avgifter som i dag utgår inom luftfartsområdet i princip är utforma- de för att ge luftfartsverket kostnadstäckning för olika tjänster. Det inne- bär att vissa av de samhällsekonomiska marginalkostnader som flygtrafi- ken ger upphov till inte beaktas inom det nuvarande avgiftssystemet. Det gäller främst kostnaderna för avgasutsläpp och olyckor. Flygtrafikens olyckskostnadcr är så låga att man kan bortse från dem i detta samman- hang. I propositionen föreslås att en miljöavgift införs som motsvarar den del av llygtralikens samhällsekonomiska marginalkostnader som inte kan komma till uttryck i luftfartsavgiftcrna. Detta gäller i första hand kostna- derna för skador från avgasutsläpp. Avgiften bör enligt propositionen omfatta inrikes flygtrafik i förvärvssyfte. Chefen för finansdepartemcntet avser, enligt vadjag har erfarit. att senare under våren 1988 återkomma till regeringen med förslag till proposition till riksdagen om den nya avgift. som skulle kunna införas den 1 januari 1989.

Som framgår av min redovisning har de administrativa styrmedlen i miljöpolitiken under l970- och 1980—talen kompletterats med ekonomiska styrmedel. huvudsakligen avgifter och skatter. Flertalet av dessa har dock tillkommit i finansieringssyfte. De styrande avgifterna och skatterna åter- finns inom energibeskattningen och i form av sanktionsavgifter.

Frågan om en ökad användning av ekonomiska styrmedel har diskute- rats ide västliga industriländerna under de senaste årtiondena. Den ekono- miska samarbetsorganisationen OECD har år 1972 utfärdat rekommenda- tioner om förorenarnas kostnadsansvar — Polluter Pays Principle (PPP). Enligt PPP skall den som bedriver miljöfarlig verksamhet svara för kostna- derna för sådana miljöskyddsåtgärdcr som föreskrivs av miljöskyddsmyn- digheterna. Statliga bidrag för dessa åtgärder är således inte förenliga med PPP annat än i undantagsfall.

Jag kan konstatera att de ekonomiska styrmedel inom miljöområdet som förekommer i industriländerna huvudsakligen har tillkommit i finansie- ringssyfte. Även med den för närvarande begränsade användningen av avgifter och skatter med styrningssyfte har Sverige vid en internationell jämförelse ett omfattande system när det gäller styrande skatter och avgif- ter inom miljöområdet. Vissa länder. bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland. har erfarenheter av avgifter som kopplats till företagens utsläpp av förore- ningar. I Förbundsrepublikcn tas avgifter ut för utsläpp i vatten av bl. a. klorerade organiska ämnen och metaller. Avgifterna beräknas i första hand på grundval av de villkor som har angivits av de tyska miljöskyddsmyndig- heterna. Dessa avgifter förefaller i vissa fall ha fått en styrande effekt.

Skälen för mitt ställningstagande:

Allmänna utgängspunktcr

Ett effektivt miljöskydd förutsätter inte endast att arbetet inriktas mot de viktigaste miljöproblemen utan också. att målen nås till lägsta samhälleliga kostnad. Detta måste vara utgångspunkten för valet av styrmedel.

De uppgifter som miljöpolitiken står inför ställer stora krav på styrmed- lens effektivitet. Jag har nyss (avsnitt 10) redovisat mina ställningstagan- den och förslag när det gäller förändringar i användningen av administrati- va styrmedel. I dct sammanhanget behandlade jag även frågor om påfölj- der vid miljöbrottslighet. åtgärder för att höja miljömedvetande och öka miljöhänsynen samt f'rågor om kunskapsförsörjningen inom miljövården. Jag skall nu redovisa skälen för mina ställningstaganden när det gäller ekonomiska styrmedel.

Som jag har redogjort för utnyttjas ekonomiska styrmedel redan i viss utsträckning inom miljövårdsområdet. Avgifter tas i vissa fall ut på miljö- ji'trligu produkter. såsom exempelvis batterier och handelsgödsel och be- kämpningsmedel. Den differentierade bensinskatten är också ett styrmedel som riktas mot en produkt. Frisläppct av investeringsfonderna är ett styrmedel som avser processer och vcrksumhrter. Även de avgifter som tas ut för att finansiera prövning och tillsyn enligt MI. är kopplade till verksamheter. I fråga om jär-oreningsutsläpp kan i vissa fall miljöskydds- avgifter och vattenföroreningsavgifter tas ut. Statsbidragen till kalkning av försurade sjöar och vattendrag syftar till återställning är miljön.

Skillnaden mellan administrativa och ekonomiska styrmedel är inte knivskarp. Inte sällan innebär administrativa styrmedel förändrade ekono- miska förhållanden för den som utsätts för styrningen. De administrativa styrmedlen förutsätts reglera direkt och absolut beteendet hos dem som styrs. De ekonomiska styrmedlen syftar däremot till att indirekt med ekonomiska incitament påverka beteendet hos de berörda i en önskad riktning. .

Inom miljöpolitiken har Sverige liksom andra industriländer huvudsakli- gen utnyttjat administrativa styrmedel i form av tillståndsprövning. tillsyn och andra regleringar av miljöfarliga verksamheter och kemiska produkter. Administrativa styrmedel har bl.a. den fördelen att effekten oftast kan förutses med en viss precision. Utsläppen 'av föroreningar har också kun- nat bcgränsas i stor utsträckning. Jag har nyss redovisat den drastiska minskning av många utsläpp som skett under den senaste 20-årsperioden. Även i fortsättningen kommer tillståndsprövningen och tillsynen enligt MI. och regleringar inom t. ex. kemikaliekontrollen att utgöra kraftfulla styr- medel i miljöskyddsarbetet. De administrativa styrmedlen har dock vissa begränsningar.

Vid tillståndsprövningen åläggs den som utövar en miljöfarlig verksam- het vissa miljöskyddskrav som måste uppfyllas för att verksamheten skall tillåtas. Villkoren fastställs efter vad som bedöms vara tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt för företaget att genomföra. Dessa miljöskyddskrav kan betraktas som minimikrav från samhällets sida. Tillståndsprövningen ger dock inte företagen några direkta incitament att därutöver reducera

sina utsläpp. Samma begränsningar vidläder de regleringar som finns. Jag kan som ett exempel peka på lagen om svavelhaltigt bränsle. Lagen före- skriver att tung eldningsolja får innehålla högst 170 svavel. Den ger dock inga incitament för oljeindustrin eller användarna att ytterligare sänka svavelhalten. Den i vissa fall . dyrare lågsvavliga Nordsjöoljan blandas därför ibland ut med högsvavlig olja som oftast är billigare.

Ekonomiska styrmedel är enligt min mening av intresse som komple— ment till dessa regleringar. förutsatt att de kan göra det möjligt att än mer minska de förorenande utsläppen och annan miljöförstöring på ett kost- nadseffektivt sätt och därigenom driva fram ny miljöskyddsteknik och nya produktions- eller reningsmetoder. '

En utsläppsavgift skulle medföra att den som bedriver miljöfarlig verk- samhet i princip får svara för de samhällsekonomiska kostnaderna för den miljöskada som verksamheten och utsläppen förorsakar. Härigenom på- verkas företagets produktionskostnader av kostnaden för den miljöbelast- ning som uppstår på grund av tillverkningen. Produkter som i tillverkning- en eller användningen ger upphov till miljöstörningar kan därför antas få relativt högre priser. Konsumenter och producenter skulle i viss utsträck- ning styras mot mer miljövänliga produkter och produktionsmetoder.

En anift ger tydliga incitament till teknisk utveckling.

Ekonomiska styrmedels användbar/tet

Utredningen om miljövårdens organisation tar i betänkandet (SOU l987: 32) För en bättre miljö upp frågan om ekonomiska styrmedel. Enligt utredningen talar mycket för att ett effektivt. ekonomiskt verkande styr- medel bör utvecklas. När mätmetoder för utsläpp har utvecklats tillräck- ligt. bör enligt utredningen övervägas ett system med utsläppsavgifter för olika föroreningar. Utredningen utvecklar dock inte närmare frågan om ekonomiska styrmedel.

Den utredning som mest ingående har behandlat frågan om ekonomiska styrmedel är miljökostnadsutredningen. som avslutade sitt arbete är [978 med betänkandet (SOU l978z43) Miljökostnader. Miljön i samhällsekono- min — kostnadsslag, kostnadsfördelning. styrmedel. Miljökostnadsutred- ningen skulle enligt sina direktiv bl.a. analysera effekterna av olika av- giftssystem och de problem som är förenade med sådana system mot bakgrund av de mål som gällde för miljövärdspolitiken. Utredningen skulle härvid utgå från att tillståndsprövningar och regleringar liksom tidigare skulle vara det grundläggande styrmedlet.

Miljökostnadsutredningen diskuterade ingående i vilka situationer avgif- ter på utsläpp och produkter kan vara effektiva miljöpolitiska medel. Utredningen gjorde därvid en distinktion mellan individuella och generella. styrmedel. Utredningens slutsats var att reglering i det enskilda fallet alltjämt måste vara det grundläggande styrmedlet. Generella styrmedel (regleringar och avgifter") kunde i vissa fall vara användbara för att angripa nationella och regionala föroreningsproblem. De måste dock oftast kom- pletteras med åtgärder i det enskilda fallet för lösning av lokala problem. förorsakade av samma slags förorening. Utredningen exemplifierade med

lagstiftningen om svavelhalt i bränslen. vilken måste kompletteras med tillståndsprövning för stora bränsleförbrukare och planering av uppvärm- ningen i tätorter.

Generella styrmedel är enligt miljökostnadsutredningen användbara och lämpliga endast då t.ex. totala utsläppsmängder skall reduceras och en särskild minskning inte eftersträvas inom något speciellt område. dvs. när det råder utbytbarhet mellan utsläppsminskningarna i olika delar av landet. Det kan också gälla reglering av ämnen och produkter. som innebär samma risker var de än används. Generella. bindande normer och avgifter är däremot inte lämpliga då det gäller lokala problem. eftersom de inte möjlig- gör hänsynstagande till speciella. lokala förhållanden.

Jag anser att miljökostnadsutredningcns slutsatser när det gäller använd- barheten av ekonomiska styrmedel i stort sett fortfarande är giltiga. Jag vill också understryka att de miljöproblem som enligt min mening bör ges prioritet i miljövårdsarbetet med fördel även kan angripas med generella styrmedel.Jag har nyss redovisat mina ställningstaganden när. det gäller åtgärder mot luftföroreningar och försurning. mot havsföroreningarna samt åtgärder till skydd för ozonskiktet. De åtgärder som för närvarande är aktuella är främst regleringar av olika slag. Enligt min mening bör dock ekonomiska styrmedel efter hand kttnna utnyttjas i ökad utsträckning.

Jag vill framhålla att styrande avgifter på utsläpp och miljöfarliga pro- dukter inte bör ses som en ftnansieringskälla i statsbudgeten. Syftet med denna typ av avgifter är att minska utsläppen och minska användningen av miljöfarliga produkter. Inkomsterna från avgifterna skall således minska i takt med att föroreningarna minskar.

En invändning mot miljöavgifter som brukar framföras är att dessa innebär att förorenaren kan köpa sig fri från skyldigheten att vidta nödvän- diga miljöskyddsåtgärder. Med det system av ekonomiska styrmedel som jag förordar kommer förorenarcn fortfarande att vara skyldig att vidta de miljöskyddsåtgärder och tåla de begränsningar som kan åläggas honom med stöd av det nuvarande regelsystemet. Avgifterna är avsedda att vara ett incitament att driva fram ytterligare begränsningar av störningarna i miljön.

I vissa fall måste det även i fortsättningen stadgas direkta förbud. Såda- na måste användas för de föroreningar och produkter som ger upphov till mycket allvarliga och omedelbara skadeverkningar i miljön och där inga utsläppsnivåer är acceptabla. De rådande förbuden mot användning av PCB och vissa bekämpningsmedel'är exempel där ekonomiska styrmedel inte är tillräckliga. Utsläpp av vissa tungmetaller som bly och kadmium som kan ge upphov till bl. a. svåra genetiska skador bör inte heller i första hand regleras med avgifter.

Här kan dock avgifter och andra ekonomiska styrmedel under vissa förhållanden utnyttjas under en övergångstid innan ett förbud kan genom- föras. Jag vill i sammanhanget erinra om mina ställningstaganden nyss när det gäller aktionsplanen mot havsföroreningar därjag har framhållit att ett långsiktigt miljöhot kommer att kvarstå sålänge som stabila organiska mil- jögifter släpps ut till våra havsområden. För t. ex. skogsindustrins utsläpp av klorerade organiska ämnen finns det ingen annan långsiktig lösning än att dessa skadliga ämnen så gott som helt avlägsnas.

Jag har mot denna bakgrund redovisat mål för minskningen av utsläppen av klorerade organiska ämnen från massaindustrin. Åtgärder för att kraftigt minska utsläppen bör ha påbörjats vid samtliga fabriker med klorblekning före utgången av år 1992. På sikt bör utsläppen av klorerade organiska ämnen elimineras. För att uppnå detta behövs en utveckling av ny teknik.

Enligt min mening är utsläpp av klorerade organiska ämnen ett exempel på föroreningar där ett avgiftssystem skulle kunna stimulera de företag som har tekniska möjligheter att tidigarelägga sina åtgärder för utsläpps- minskningar. Ett sådant avgiftssystem kan kopplas till villkor om en suc- cessiv nedtrappning av de tillåtna utsläppen. Detta skulle i så fall syfta till att stimulera till en anpassning till framtida lägre gränsvärden. redan innan dessa formellt träder i kraft.

Jag har nyss (avsnitt 4) redovisat ett förslag till skärpta krav på utsläpp av svavel från förbränningsanläggningar. Kraven föreslås införas succes- sivt med början i storstadslänen och sydligaste Sverige år 1993. Från och med år 1999 bör kraven omfatta hela landet. En avgift på svavel i tung eldningsolja skulle kunna skapa ett incitament för en tidigareläggning av åtgärder för att minska svavelutsläppen vid oljeförbränning. I avvaktan på en sådan avgift kommer jag senare att föreslå regeringen att besluta om att sänka den högsta tillåtna svavelhalten i tjockolja till 0.8 viktprocent.

System med ekonomiska styrmedel som syftar till att stimulera en an— passning till kommande skärpta krav har prövats tidigare med gott resultat. Jag vill peka på den nuvarande tillfälliga nedsättningen av bilaccisen för bilar med katalytisk avgasrening och den lägre skattesatsen på blyfri ben- sin.

Jag har nyss anfört att skärpta avgaskrav bör införas fr.o.m. l992 års modeller för lätta lastbilar och fr. o. m. 1994 års modeller för tunga lastbilar och bussar. Under en övergångstid fram till dess att kraven införs bör, enligt vad jag har förordat. köpare av nya bussar och lastbilar genom ekonomiskt stöd med en sammanlagd bidragsram på 450 milj. kr. stimule- ras att anskaffa fordon som uppfyller de skärpta kraven.

Jag har nyss redovisat en plan för en snabb avveckling av fullständigt halogenerade klorfluorkarboner (CFC) och haloner. Avvecklingsplanens tidsperspektiv är mycket kort. Det är vidare stora skillnader mellan olika användningsområden. bl.a. när det gäller möjligheterna och kostnaderna att ersätta CFC med andra ämnen. Jag har därför bedömt att det inte är ändamålsenligt att införa generella avgifter i detta sammanhang.

Miljöavgifter/tas storlek

Miljöavgifterna bör teoretiskt sett motsvara den samhällsekonomiska kost- naden för dcn miljöstörning som uppstår t.ex. av ett utsläpp. En sådan prissättning skulle innebära att den som släpper ut föroreningar bygger in miljöhänsynen i sina ekonomiska bedömningar och beslut om t. ex. inves- teringar och produktion.

Det är dock inte lätt att i praktiken genomföra en bred och entydig

samhällsekonomisk kalkyl som i kronor uttrycker alla effekter. Än svårare blir kalkylen när man har att göra med långsiktigt vcrkandc- miljögifter. som får effekter på platser långt från föroreningskällan. Detta gäller många av de föroreningar som är aktuella inom de områden som jag anser bör ges särskilt hög prioritet inom miljöpolitiken. De samhällsekonomiska kalkyler som har gjorts redovisar resultat som ligger inom besvärande vida in- tervall. Kalkylerna kan emellertid inte bli säkrare än de naturvetenskapliga data som de bygger på.

Svårigheterna med att mäta miljöförstöringens kostnader var ett av skälen till att miljökostnadsutredningen avstod från att komma med förslag om utsläppsavgifter. Utredningen ansåg att sådana avgifter inte borde beräknas alltför schablonmässigt. För att en utsläppsavgift skulle kunna uppplevas som någorlunda rättvisande. måste den enligt miljökostnadsut- redningen stå i rimlig proportion till den faktiska miljöbelastningen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det även vid tillståndsprövningen görs avvägningar mellan å ena sidan miljöbelastningen och å den andra tekniska möjligheter och kostnader att begränsa t. ex. utsläpp av föroreningar. I de politiska besluten, vid tillståndsprövningen och i det dagliga miljöarbetet i övrigt värderas således miljöbelastningen. även om värderingen inte direkt uttrycks i krontalsbelopp.

Jag har nyss nämnt de differentierade skatterna på bensin och vid försäljning av nya bilar. Dessa styrmedel avses stimulera till en anpassning till krav som ännu inte har trätt i kraft. [ beslutet .om skärpta avgaskrav ligger en avvägning där en värdering av miljöbelastningen och kostnaderna . för åtgärderna har haft en avgörande betydelse. Skattedifferenticringarna har därför kunnat beräknas med utgångspunkt i främst styrcffekten.

Det är inte möjligt att få en exakt kunskap om de samhälleliga kostnader- na för utsläpp av olika föroreningar. När det gäller att fastställa avgifts- nivåer bör det enligt min mening vara tillräckligt att utgå ifrån en uppskatt- ning av föroreningarnas miljöeffekter och hur bl.a. kostnadsförändringar påverkar beteendet hos den som utsätts för avgiften. Detjag här benämner miljöavgifter är i grundlagens mening i de flesta fall att betrakta som skatter eftersom de inte motsvaras av en specifik motprestation från sta- ten. Riksdagen bör därför få ta ställning till den lämpliga avgiftsnivån för varje avgift.

Mätmetader. tillsyn och kontroll

En avgörande fråga för ställningstagandet till utsläppsavgifter är möjlighe- terna att mäta utsläppen av föroreningar med tillräcklig noggrannhet och "säkerhet. Miljöskadefondutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU l987: l5) Miljöskadefond ett system med utsläppsrelaterade avgifter för att finansiera uppbyggandet av en miljöskadefond. Jag har nyss redovisat mina ställningstaganden till miljösl-zadefondutredningens förslag. "Enligt min mening bör förslaget avseende utsläppsrelaterade avgifter inte ligga till grund för att införa en miljöskadefond. Av intresse i detta sammanhang är dock utredningens redovisning av de förutsättningar som måste finnas för att ett system med utsläppsavgifter skall kunna fungera.

Utredningen framhåller att de utsläpp som avgiftsbeläggs måste vara mätbara eller gå att uppskatta med godtagbar noggrannhet utifrån andra mätbara flöden. Kontrollprogram för de avgiftsskyldiga verksamheterna måste finnas. Helst bör villkor för de avgiftsbelagda utsläppen vara angiv- na. För egen del vill jag understryka att en väl fungerande tillsyn från mlljömyndigheternas sida är av den största betydelse för tilltron till ett avgiftssystem. på samma sätt som gäller för ett administrativt system.

Utredningen har föreslagit ett avgiftssystem som omfattar utsläpp i vatten av fosfor, organiskt syreförbrukande material och metaller samt utsläpp till luft av svavel och svaveldioxid. Utredningen har genom en särskild arbetsgrupp bedömt bl.a. de mätmetoder som finns. I gruppen ingick företrädare för naturvårdsverket. Kommunförbundet och lndustri- förbundet. Enligt gruppen l'inns det inte några mättekniska hinder att införa utsläppsavgifter på dessa föroreningar.

När det gäller andra föroreningar torde det enligt vad jag har erfarit behövas ett visst utvecklingsarbete avseende bl.a. mätmetoderna. Det gäller t. ex. mätning av klorerade organiska ämnen.

Från mättekniska utgångspunkter finns det således möjligheter att införa vissa utsläppsavgifter inom de närmaste åren. Ett avgiftsuttag kan baseras antingen på de villkor som föreskrivs vid tillståndsprövningen enligt ML eller på de årsrapporter som företagen enligt mitt tidigare redovisade förslag skall lämna.

Mätningar av föroreningsutsläpp är alltså en central del av tillsynen och kontrollen av den miljöfarliga verksamheten. Genom den utökade egen— kontrollen och den förstärkta myndighetsorganisationen torde det finnas goda organisatoriska förutsättningar för att ett avgiftssystem skall fungera. Enligt min mening bör kontrollprogrammen i regel inte behöva tillföras några ytterligare mätningar inför en avgiftsbeläggning av utsläpp.

Introduktionen ut' utsläpptai'gij'tcr m. m.

Utsläppsavgifter bör kunna införas successivt. På så sätt kan tillsynen och företagens egenkontroll samt uppbördssystcmet successivt anpassas till de nya uppgifterna. avseende bl. a. mätning. kontroll och uppbörd. Det finns också allvarliga föroreningar där det är angeläget att inom en snar framtid förstärka samhällets styrmedel. Vissa frågor behöver dock klarläggas ytter- ligare. innan utsläppsavgifterna kan införas. .

Vid remissbehandlingen av miljöskadefondutredningens betänkande hävdade några remissinstanser att ett system med utsläppsavgifter inte bör införas utan att förhållandet till nuvarande tillståndsprövning utretts.

Enligt koncessionsnämnden skulle man med de av miljöskadefondut- redningen föreslagna utsläppsrelaterade avgifterna ta ett första steg mot ett system av "styr- och sanktionsmedel" utan att närmare ha utrett konse- kvenserna härav för nuvarande prövningsordning. Koncessionsnämnden framhåller att ett avgiftssystem kommer att medföra en väsentlig belast- ning förvissa tillståndsprövade företag. något som dessa företag inte hade

anledning att räkna med vid tillståndsprövningen. Industriförbundet kon- staterar att koncession och myndighetsutövning baseras på vad som är miljömässigt motiverat. tekniskt möjligt och ekonomiskt genomförbart. Detta innebär, enligt Industriförbundet, att ett system med förprövning svårligen kan kombineras med avgifter på tillåtna utsläpp. eftersom hänsyn redan vid förprövningcn har tagits till vad som är ekonomiskt rimligt att kräva av resp. företag. En avgift ovanpå detta skulle enligt lndustriförbun- det innebära att man krävde det ekonomiskt orimliga av varje företag.

Ekonomiska styrmedel bör enligt min mening utnyttjas i ökad utsträck- ning i det framtida miljöskyddsarbetet. Det som är aktuellt inom de när- maste åren är att införa utsläppsavgifter på ett begränsat antal förorening- ar. Vidare kan det bli aktuellt att genom avgifter eller andra ekonomiska incitament påverka användningen av miljöfarliga produkter och ämnen. I ett något längre tidsperspektiv bör dock de ekonomiska styrmedlen ges en större roll i miljöpolitiken. ] det perspektivet kan det av koncessionsnämn- den diskuterade förhållandct mellan den nuvarande miljöskyddsprövning- en och de ekonomiska styrmedlen ha stor betydelse.

Miljökostnadsutredningen avslutade sitt arbete för tio år sedan. Även om utredningens analyser och slutsatser i stort sett ännu är giltiga, har kunskaperna om miljöproblemen ökat. Även den ekonomiska teorin kring miljöfrågorna har utvecklats. Jag kan som ett exempel peka på teorin om s.k. bubblor. som av många anses vara ett effektivt styrmedel för att hantera lokala miljöproblem. Teorin bakom s.k. bubblor är i korthet att en högsta nivå för samtliga utsläpp inom en region fastställs. Därefter överlåts åt förorenarna att förhandla om hur utsläppen skall fördelas. Tanken är att minskningarna av utsläppen skall ske på det mest kostnadseffektiva sättet. Dock finns många olösta praktiska problem förknippade med s.k. bubblor.

Mot denna bakgrund finns det anledning att göra en analys av de ekono- miska styrmedel som bör utnyttjas i miljöpolitiken i ett längre tidsperspek- tiv.

Jag avser därför att inom kort hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild utredning för att närmare analysera förutsättningarna för en ökad användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Utred- ningen bör med hänsyn till de svåra avvägningar" som kan bli aktuella få en parlamentarisk sammansättning.

Utredningen bör med förtur överväga och lämna förslag till ett avgifts- och uppbördssystem för utsläpp av föroreningar som ger upphov till stora miljöstörningar. Förslaget bör omfatta bl. a. utsläpp av klorerad organisk substans från skogsindustrin samt utsläpp av svavel vid oljeför- bränning. I det senare fallet bör möjligheten att avgiftsbelägga bränslet utredas. Utredningen bör dock ha möjlighet att föreslå avgifter för även andra föroreningar. Utredningen bör bl. a. pröva möjligheterna att basera avgiftsuttaget på de villkor avseende högsta utsläpp som föreskrivs av tillståndsmyndigheten enligt ML. Vidare bör utredningen precisera mätme- toder. ansvarsfördelningen mellan tillsynsmyndigheterna och företagen samt ge förslag om avgifternas storlek. Arbetet bör bedrivas med inriktning på att ett system för nämnda avgifter om möjligt skall kunna träda i kraft år 1989.

Bilaga 1 De remitterade lagförslagen

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)1 dels att rubriken närmast före 8 5 skall utgå.

dels att nuvarande 39 a 5 skall betecknas 38 c å, .- dels att 5. 8 a. IP.. 13. 15, 20, 23—26. 28, 29 a, 38, 40. 43, 44 a. 45. 48. 52 och 58 åå skall ha följande lydelse.

dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer. 38 a. 38 b. 48 a. 48 b och 65—69 55 samt nya rubriker före de nya 65 och 69 åå av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med ut- gångspunkt i vad som är vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Omfattningen av åligganden en- ligt första stycket bedöms med ut- gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda in- tressen. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår till dess de åt- gärder som behövs har vidtagits el- ler befrielse från dem har medgi— VITS.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar. å andra sidan nyttan av verksamhe- ten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

8aå2

Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett vattendrag, en sjö eller ett annat vattenområde mot förorening. får regeringen förklara vattenområdet och angränsande marker som ett särskilt föroreningskäns/igt områ- de.

'_Lagen omtryckt 1981 : 420. * Senaste lydelse 1984: 912.

Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett område som är utsatt för förore- ning eller annan miUöstÖrning av betydelse. får regeringen förklara området och dess närmaste omgiv- ningar som miliöskyddsområde.

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse För ett sådant område skall regeringen eller. efter regeringens bemyndi- gande, länsstyrelsen ge närmare föreskrifter om skyddsåtgärder, begräns- ningar och försiktighetsmått i övrigt för verksamheter inom området. Så- .dana' föreskrifter innebär inte ändring i tidigare meddelade tillståndsbcslut. Länsstyrelsen får i särskilda fall mcdgc undantag från föreskrifter som

har meddelats med stöd av andra stycket.

[

Bestämmelserna i 4 kap. rätte- gångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock ieke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befatt- ning med ärende om samma miljö- farliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämn- den.

2. hos annan myndighet än vat- tendomstol tagit befattning med så- dant ärende utan att fatta beslut varigetumi ärendet avgjorts.

ti

Bestämmelserna i 4 kap. rätte- gångsbalken om jäv mot domare gäller också ledamöterna i konces- sionsnämnden. En ledamot är dock inte jävig på den grunden att han i vattendomstol eller vattenöver- domstolen har tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden.

135

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter. ritningar och tek— niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verk- samhetens beskaffenhet och om- fattning,

.'2..en-beskrivning av miljöeffek- terna såsom arten. styrkan och "räckvidden'av de störningar som verksamheten kan medföra,

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av- hjälpa olägenheter från verksamhe- ten.

4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum- enligt '12'a & och vad som därvid har kommit fram.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

]. de uppgifter. ritningar och tek— niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verk- samhetens beskaffenhet och om- fattning.

2. en beskrivning av miljöeffek- terna såsom arten. styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra.

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av- hjälpa olägenheter från verksamhe- ten och förslag till hur kontrollen bör ske,

4. en redogörelse för det samråd som har ägt'rumzenligt 12 a s och vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar. skall koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristenfinom viss tid. ] föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande. får nämnden

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller. om bris- ten är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12 a & inte ägt rum. fär koncessionsnämn- den vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.

iss3

Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning till- lämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till- lämpligheten av denna lag, förbere- dande åtgärdcr och underställning enligt 16 5.

Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning till- lämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till- lämpligheten av denna lag. förbere- dande åtgärder och underställning enligt 16 & eller 48 b 35 tredje styc- ket.

20.5

Om regeringen lämnar tillstånd. kan regeringen uppdraga åt konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillstån- det.

Om koneessionsnämnden lämnar tillstånd, får nämnden överlåta åt en myndighet, som utövar tillsyn enligt denna lag. att fastställa vill— kor beträffande en fråga som inte är avgörande för tillståndet.

23?

Åsidosätter någon villkor som har angivits i ett tillståndsbeslut och är avvikelsen betydande. får kont'essicmsnämnden föreskriva nya eller strängare villkorför verk- samheten eller förklara tillståndet _förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

3 Senaste lydelse 1986: 115'l.

Koneessionsnämnden får förbitt- da fortsatt miliö/arlig verksamhet för vilken tidigare meddelats till- stånd enligt denna lag

]. när villkor som gällerför verk- samheten åsidosatts i betydande män.

2. om den som sökt tillståndet. för allt vilseleda tillständsmyndig- heten. har lämnat denna oriktiga uppgifter ellerförtigit nägotförhål- lande av betydelse för tillståndet el- ler

3 . om det genom verksam/teten uppkommit någon olägenhet av vä- sentlig betydelse sontinteförutsågs när verksamheten tilläts.

När förbud meddelas enligt _l'örs- ta styckenfår tillståndet återkallas.

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

24.5

Har tio årjorflutit från det att ett til/ståndsbeslul har vunnit laga kraft, får koncessionsnämnden fö- reskriva nya eller strängare villkor för verksam/teten efter vad som är skäligt.

Redan dessförinnan får sådana villkorföreskrivas av nämnden ef- ter vad som är skäligt. om förhål- landena i omgivningen har ändrats väsentligt eller om användningen av ny process- eller reningsteknik i verksamheten skulle medföra en väsentlig förbättring från mil/'ö- skya'dssynpunkt.

Om särskilda skäl föreligger. får nämnden efter utgången av den tid som anges i första stycket även ont- pröva tillstånd att släppa ut av- loppsvatten i ett visst vattenrmträ— (le.

Uppkommer genom miljt'ifar/ig verksamhet betydande olägenhet som icke förutsågs när tillstånd lämnades. katt koncessionsnätnn- den meddela föreskrift som är äg- nad att förebygga eller minska olä- gen/1 eten för fi't'tmtiden.

Kom'essionsnämnden får. efter vad som är skäligt. ändra eller upp- häva gällande villkor för en miljö- farlig verksamhet eller meddela nytt villkor för den

I. när tio år förflutit från det att tillständsbeslutet vann laga kraft.

2. när villkor som gällerför verk- samheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse.

3. om det finns sådana omstän- digheter som anges i 23 .f första stycket 2 och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd.

4. om _fifirhållandena iomgivning- en har ändrats väsentligt.

5. om en från miljöswzpunkt vä- sentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik.

6. om verksamheten visat sig medföra någon olägenhet som inte]

förutsågs när tillstånd lämnades och ettförbud framstår som en allt- för ingripande åtgärd.

7. om ant'ändt'utdet av någon ny teknik för mätning eller uppskatt- ning avfi'irorening eller annan stör- ning skul/e med/öra väsentligt bätt- re förutsättningarför att kontrolle- ra verksamheten.

I fall som avses i första stycket 6 får ktmcessionsnämtiden 'oekså be- sluta om andra åtgärder som be- hövs för att förebygga eller minska olägenheten för_ fram tiden.

7ی

Ett tillstånd att släppa ut av- loppsvatten iett visst vattenområde för. om det finns särskilda skäl. omprövas av koncessionsnämnden när tio år förflutit från det att till- ståndsln'slutet vann laga kraft.

26.5

Träga som avses i 23—25 & prö- vas efter framställning av statens naturvårdsverk.

Frågor som avses i 23—25 .5 prö- vas efter framställning av statens naturvårdsverk. Skall frågan pro'- vas av länsstyrelsen. får den tas upp av länsstyrelsen utan någon särskildframställning.

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 5

Har regeringen fastställt villkor i för ett tillstånd. får koncessions- nämnden vid tillämpningen av 24. 25. 27 eller 29 .S andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.

Har regeringen fastställt villkor för ett tillstånd. får koncessions- nämnden vid tillämpningen av 24 55 första stycket ! eller4—7. 25 5, 27 så eller 29 å andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att re- geringen har medgivit det.

29115

Koncessionsnämndens beslut om villkor eller föreskrifter enligt 23— 25, 27 få eller 29 å andra stycket andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 å första eller tredje stycket får nämnden efter vad som är skäligt ompröva beslut varigenom villkor har upphävts el- ler mildrats enligt 27 &. även om tio år inte har förflutit från det att be- slutet vann laga kraft.

38

Statens naturvårdsverk och läns- styrelserna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen- trala tillsynen. samordnar länssty- relsernas tillsynsverksam/tet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen utövar .,-.._[artl(_'ipar1de tillsyn inom länet.

Koncessionsnämndens beslut om villkor eller åtgärder enligt 24. 25. 27 så eller 29 å andra stycket andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 & första styc- ket ] eller 25 5 får nämnden i den mån det föranleds av prövningen ompröva beslut varigenom villkor har upphävts eller ändrats enligt 24 såförsta stycket 2—7 eller 27 &. även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga kraft.

%

Statens naturvårdsverk. länssty- relserna samt mil/'ö- och hälso- skyddsnämnderna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen-

'-trala tillsynen. samordnar tillsyns-

verksamheten och Iämnar vid be- hov bistånd i denna verksamhet.

Om inte annat följer av 44 a s utövar länsstyrelsen tillsyn över så— dan verksamhet som kräver till- stånd enligt I() 5 eller som utövas av försvarsmakten. Miljö- och Itäl- soskyddsnämndcn utövar den loka- la tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet.

'l'illsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseen— den eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverk- samheten. Det åligger tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av denna lag beivras.

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 (1.5

Den som utövar miljöfarlig verk- samhet nted tillstånd enligt denna lag skall varje år avge en särskild miljörapport till länsstyrelsen eller till miljö- och hälsoskyddsnämn- den. om nämnden är tillsynsmyn- dighet.

l miljörapporten skall de åtgär- der redovisas som vidtagits för att uppfylla villkoren i tillståndsbeslu- tet och resultaten av dessa åtgär- der. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i en miljörapport.

Til/syn.s'myndigheten får föreläg- ga en tillståndslmvare som under- låtit att avge en miljörapport att fullgöra sin skyldighet. I beslut om ett föreläggande får tillsynsmyn- digheten sätta ut vite.

38b5

Den som bedriver verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyldig att utöva kontroll av verk- samheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer får meddela närmare föreskrif- ter om kontroll och kontrollpro- gram.

40 s*

Om tillstånd inte har givits enligt denna lag, får en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande om så- dant försiktighetsmätt eller förbud som behövs för att lagens bestäm-- melser skall efterlevas. I brådskan- de fall eller när det i övrigt jinns särskilda skäl för föreläggande! ges omedelbart och i andra fall först sedan det visat sig att rättelse inte kan vinnas genom råd.

()m tillstånd inte har givits enligt denna lag. får en tillsynsmyndighet meddela ctt föreläggande om såda- na försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagen ellerjöre- skrifter som har meddelats med stöd av den skall efterlevas.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillständsbeslu- tet. får en tillsynsmyndighet förelägga honom att vidta rättelse.

4 Senaste lydelse l987: 397.

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

[ beslut om föreläggande enligt denna paragraf får en tillsynsmyndighet sätta ut vite.

Föreslagen lydelse

43 &?

Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara miljöfarlig. är innehavaren skyldig att på begäran lämna en tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om anläggningen. En tillsynsmyndighet får förelägga inneha- varen att lämna sådana upplysningar.

Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig att utfö- ra för tillsynens fullgörande behöv- liga undersökningar av verksamhe- ten och dess verkningar. Tillsyns- myndighet kan i stället. om det fin- nes lämpligare. föreskriva att sådan undersökning skall utföras av an- nan än den som utövar verksamhe- ten och utse någon att göra under- sökningen.

Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig eller den som annars iir skyldig att av- hjälpa olägenhet från sådan verk- samhet att utföra för tillsynens full- görande behövliga undersökningar av verksamheten och dess verk- ningar. Tillsynsmyndighet kan i stället. om det finnes lämpligare. föreskriva att sådan undersökning skall utföras av annan än den som utövar verksamheten och utse nå- gon att göra undersökningen.

Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta kostnad för under- sökning som avses i andra stycket andra meningen med belopp som till-

synsmyndigheten fastställer.

l beslut om föreläggande enligt första och andra styckena får en tillsyns- myndighet sätta ut vite.

44 a s”

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva jbrtlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sådan ("it-'erlåtelse. skall vad som sägs i lagen om tillsyns- myndighet gälla även miljö- och hälsaskyddsnämnden.

Tillsyn av sådan miljöfarlig verk— samhet som utövas av försvars- makten får inte utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

5 Senaste lydelse l987: 397. Senaste lydelse 1987: 397.

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta ät miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva så- dan tillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen. Tillsyn av sådan miljöfarlig verksamhet som utövas av försvarsmakten dock inte över- låtas åt miljö- och hälsoskydds- nämnden.

Finner länsstyrelsen att tillsyn inte hör överlåtas till kommunen. skall länsstyrelsen. om kommunen begär det. med eget yttrande Över- lämna frågan till regeringens avgö- rande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 s? .

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

l. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 4l & eller åsidosätter sådana be— stämmelser som har meddelats med stöd av 2 & tredje stycket.

2. underlåter att iakttaga före— skrift som regeringen har meddelat med stöd av IO %.

3. åsidosätter villkor eller före— skrifter som meddelats med stöd av 8 a 5 andra stycket. l8 å första stycket, l9—21 %. 21 aå andra stycket. 23—25 &, 27 %$. 29 .5 andra stycket eller 4l &,

4. underlåter att iaktta föreläg- gande som har meddelats med stöd av 43 & första stycket eller andra stycket första meningen.

5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller en— ligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbö— rande myndighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydel— se för prövning av en fråga om till- stånd eller för tillsynen.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

[. bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8. 23 eller 41 & eller åsidosätter sådana be- stämmelser som har meddelats med stöd av 2 & tredje stycket,

2. underlåter att iakttaga före- skrift som regeringen har meddelat med stöd av H) ä,

3. bryter mot 67 ä' eller åsidosät- ter beslut. Villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av 8 as" andra stycket. l8 & första stycket. l9—21 s". 21 a & andra stycket. 24 s. 25 &. 27 s. 29 å andra stycket. 38 a .é' andra stycket. 38 bå eller 4l ä.

4. underlåter "att iaktta föreläg- gande som har meddelats med stöd av 43.5 första stycket eller andra stycket första meningen.

5. i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller en- ligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbö- rande myndighet' oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydel- se för prövning av en fråga om till- stånd eller för tillsynen, döms, om gärningen inte är att be- döma som ringa. till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett för- pliktelse av väsentlig betydelsefrån miljöskyddssynpunkt. döms till fängelse i högst två år.

Om ett vitesföreläggande har överträtts. döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.

'fill ansvar enligt första stycket döms inte. om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

48.58

Beslut enligt denna lag får över- klagas genom best-'är hos länssty— relsen, om beslutet har meddelats av miljö- och ltä'l.sosk_t-'ddsnämn—

7 Senaste lydelse 19872397. * Senaste lydelse 1984: 912.

Om inte något annatframgär av andra eller tredje stycket. får beslut enligt denna lag (överklagas

]. hos länsstyrelsen. om beslutet

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

den. och hos regeringen. om beslu- tet har meddelats av länsstyrelsen. koncessionsnt'imnden eller statens tzatllrt'ård.n-'e'rk. Dock överklagas beslut om ersättning för kostnader enligt 14 å femte stycket andra me- ningen eller 43 5 tredje stycket eller beslut omförbud vid vite enligt 5] 9' hos kammarrätten genom besvär. Om klagan över beslut i frågor om nziljöskjfddsavgm finns särskilda bestämmelser 59—62 65.

Naturvårdsverket får överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och [frågor som avses i 8 a # andra eller tredje styckena. 40, 41 55 eller 43 å andra stycket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i 8 a .é' andra eller tredje styckena har också kommuner och sådana lokala ar- betstagarorganisationer som orga- niserar arbetstagare [ den verksam- het som avses med beslutet.

Föreslagen lydelse

har meddelats av miljö- och hälso- skyddsnäm nde n .

2. hos koncessionsnämnden, om beslutet har meddelats av statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

3. hos regeringen. om beslutet har meddelats av koncessions- nämnden.

Koncessionstu'imndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut i frågor som avses i 8 a 5 andra och tredje styckena får överklagas Itos rege- ringen.

Beslut ifråga om ersättning för kostnader enligt 14 :Sfemte stycket andra meningen eller 43 9' tredje stycket eller beslut ifråga om för- bud vid vite enligt 5/ åfår överkla- gas hos kammarrätten genom be- svär.

Särskilda bestämmelser om över- klagande av beslut i frågor om miljöskyddsavgift finns i59—62 555.

48 (1.6

Statens naturvårdsverk får över- klaga beslut som lzar meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i8 a 5 andra eller tredje styc- ket. 40 ä'. 4! så" eller 43 å andra styc- ket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tillstånd och i frågor som avses i 8 a 55 andra eller tredje styckena har också kommuner och sådana lokala ar- betstagarorganisationer som orga- niserar arbetstagare i den verksam- het som avses med beslutet.

48bs'

Koncessionsnämnden skall se till att ett överklagat ärende blir så ut- rett som dess beskaffenhet kräver och därvid

]. hålla sammanträde eller be- siktning om det behövs för utred- ningen i ärendet.

2. ge de statliga och kommunala myndig/leter som har ett väsentligt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

intresse att bevaka i frågan tillfälle att yttra sig.

På ttämndens handläggning i öv- rigt av överklagade ärenden tilläm- pas också ll och [2 så. [4 9' tred- je—femte styckena och 15 5. Till sammanträde eller besiktning skall nämnden kalla klaganden och and- ra parter samt de statliga och kortt- munala myndigheter sotn har ett väsentligt intresse att bevaka i frå- gan.

Kom*essionsnämndett skall nted eget yttrande överlämna ett över- klagat ärende till regeringens pröv- ning. om omständigheterna är så- dana som anges i 16 55. eller om nämnden anser att ärendet på att- ttat sätt rör en fråga av särskild vikt. eller om statens naturvårds- verk begär det.

52 ?

En särskild avgift (miljöskydds- avgift) skall utgå, om en föreskrift som avses i 45 & första stycket 1—3 har överträtts och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. ] ringa fall skall ing- en avgift utgå.

Miljöskyddsavgiftcn tillfaller staten.

"En särskild avgift (miljöskydds- avgift) skall betalas. om en överträ— delse som avses i 45 5 första styc- ket 1—3 har skett och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. I ringa fall skall ing- en avgift betalas.

58å

Om förfarandet vid koncessions- nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö- reskrifterna i 56 och 57 åå denna lag vad som föreskrivs i 3—6 åå. 8— 26 55. 29 5, 30 &. 31 i? första styc- ket. 32 å. och 38—53 åå förvalt- ningsprocesslagen (1971 : 291). Där- vid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla koncessions- nämnden. I stället för de i 40.6 nämnda lag angivna högsta vites- beloppen får koncessionsnt'imnden bestämma beloppen till högst fem- tiotusen respektive etthundratttsen kronor.

" Senaste lydelse 1987: 397.

Om förfarandet vid koncessions- nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö- reskrifterna i 56 och 57 % denna lag vad som föreskrivs i 3—6 55. 8— 26 55. 29 ?, 30 5, 31 53 första styc- ket. 32 s. 38 é', 39.6 och 41—53 åå förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Därvid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla konces- sionsnämnden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgift eller om kvarstad till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols dom eller beslut.

Miljöskadeförsäkring 655

Den som bedriver en sådan verk- samhet, som kräver tillstånd eller anmälan enligt denna lag eller en- ligt föreskrifter sotn har meddelats med stöd av lagen. skall bidra till en försäkring ' (miljt'iskadefi'irsäk- rittg) med villkor som ltar godkänts av regeringen. Bidragen skall läm- nas med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av rege- ringen. Beloppen skall betalas för- skottsvis för kalenderår.

66.5

Från miljöskadeförsäkringen ett- ligt 65 5 betalas. enligt vad som närmare anges ijörsäkringsvillko- ren. ersättning till skadelidande för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen (1986.'225)

[. om den. skadelidande ltar rätt till skadestånd ettligt miljöskade— lagen men inte katt få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut ska- deståndet är förlorad.

2. om det inte katt utredas vent som är ansvarig för skadan.

6755

Den som är skyldig att betala bi- drag enligt 65 9' får inte bedriva så- dan miliöfarlig verksamhet sotn omfattas av hia'ragsskyldigheten. om bidrag till miljöskadeji'irsäk- rittgen inte har betalats inom 30 da- gar efter anmaning.

68 >?

Regeringen får tneddelu före- skrifter ont undantag från bestäm- melserna i 65 och 67 55.

Avgifter för myndighets verksamhet

69 $$"

Regeringen eller den myndighet sotn regeringen bestätttnter fårfö-

|.» '..)

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

reskri va om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag. Rege- v ha ” U 0 . ringen far ())-'erlata ut kommun att meddela föreskrifter om sådana av-

gifter.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft. i fråga om 8 a äden ] januari 1989 och i övrigt den 1 juli 1989. .

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

3. Bidrag enligt 67 5 skall för det andra halvåret 1989 betalas före den 1 september 1989.

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 9.5 brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Begår någon av grov oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 5, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet be- går en gärning som avses i 8 aå döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första stycket.

Föreslagen lydelse

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 &, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fäng- else i högst två år.

Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 8 a & döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första stycket.

Denna lag. träder i kraft den ljuli 1989.

Bilaga 1.

3 Förslag till .

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälsoskyddslagen ( l982: 1080) dels att 23 & skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas en ny paragraf. 7 a s. av följande lydelse.

tN'uvarande lydelse Hireslagen lydelse

7as'

En värmepumpsanläggning skall anläggas oeh användas så att sa- nitär olägenhet inte uppkommer.

För att inrätta en värmepumps- anläggningf'är utvinning av värme ur mark. ytvatten eller grundvatten krävs anmälan till mil/'ö- och hälsa- skyddsnämnden. Om det l?elu'ivs för att hindra uppkomsten av sa- nitär olägenhet. fär kommunen fö- reskriva att det skall fordras till- stånd av nämnden för inrättande av en sådan anläggning inom kommu- nen eller inom vissa delar av dett- na.

Anmälan eller tillstånd enligt andra stycket fordras inte om vär- meputnpsanläggningen kräver an- mälan eller tillstånd enligt mil/'ö- skya'dslagen (l969:387] eller vat- tenlagen (l983:291).

Ett tillstånd av miljö- och hälso- skya'dsnämnden gäller i fem är men förfaller om arbetet med anlägg— ningen inte har pålu'iriats inom två är.

23.5

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 å andra stycket eller [2 s el- ler mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyller villkor som med- delats med stöd av 14 s.

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 7 å andra stycket. 7 a ä' andra stycket eller 12 5 eller mot en före- skrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyl- ler villkor som meddelats med stöd av l4 å.

Ansvar enligt- första stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

[. Denna lag traderi kraft den ljuli |989.

2. Anmälningsplikt enligt 7.1; andra stycket gäller även en värme- pumpsanläggning som inrättats eller pabörjats före ikraftträdandet. Anmä- lan i ett sådant fall skall göras snarast. dock senast inom tre månader från ik raftträd andet .

3. Föreskrifterna i 2 gäller inte en anläggning som miljö- och hälso- Prop. l987/88:85 skyddsnämnden har fått kännedom om genom en anmälan eller en ansökan Bilaga 1 enligt hälsoskyddslagen (1982: 1080) eller miljöskyddslagen (1969: 387) el- ler med stöd av dessa lagar meddelade bestämmelser.

Bilaga 2

Bilaga 2

75. Det internationella miljösamarbetet

Jag har nyss starkt markerat det internationella miljösamarbetets vikt. För att nå framgång måste arbetet för en god miljö drivas parallellt på en internationell och en nationell nivå.

Det finns två huvudmotiv'till att Sverige bör engagera sig starkt i det internationella miljösamarbetet.

För det första förorsakas en rad av Sveriges miljöproblem i betydande utsträckning av utsläpp utanför våra gränser. För att nå våra nationella miljöpolitiska mål räcker det således inte att vidta åtgärder endast i Sveri- ge. Vi måste påverka de länder som bidrar till belastningen av vår miljö att vidta åtgärder som minskar denna belastning.

För det andra måste Sverige ta sitt ansvar för att tillsammans med andra länder söka bemästra de stora regionala och globala miljöproblemen. Om

dessa problem inte kan lösas. uppstår allvarliga hinder för en positiv ekonomisk och social utveckling i världen. Jag tänker här på problem som skyddet av ozonlagret. riskerna för omfattande klimatförändringar, bl. a. som en följd av förbränning av fossila bränslen samt den snabba ökenut- bredningen och markförstöringen i de tropiska och subtropiska regionerna. Sveriges deltagande i detta samarbete är en internationell solidaritetshand- ling. Vårt deltagande är en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma sätt som vårt deltagande i ansträngningar att få till stånd nedrust- ning. att verka för fredliga lösningar av internationella konflikter samt att stödja u-ländernas utvecklingsarbete.

FN-konferensen om den mänskliga miljön. som hölls i Stockholm år l972. blev en stor framgång och bidrog till att ge Sverige ett betydande inflytande i l970- och det tidiga 1980-talets internationella miljösamarbete. Detta samarbete inriktades i första hand på att utveckla institutionella instrument och normativa principer. Agerandet från svensk sida gav ett betydande inflytande på dessa institutioner och principer.

Under 1980-talet har det internationella förhandlingsarbetet alltmer kommit att inriktas mot att få till stånd bindande avtal om konkreta åtgärder. De avtal som har uppnåtts om minskade utsläpp inom Konven- tionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar samt inom Wien— konventionen och Montrealprotokollet om frysning och successiv avveck- ling av produktion och användning av CFC ärexempel på detta. Även om vi. många gånger anser att det vore önskvärt med mer långtgående överens- kommelser och kortare genomförandetider har avtalen som sådana en stor betydelse som genombrott för en arbetsmetod. Sverige har varit bland de initiativtagande och ledande i förhandlingsarbetet.

Internationella överenskommelser om skadeståndsansvar för förore- ningar kan också verka förebyggande. Sverige deltar aktivt även på dessa områden.

Med dessa allmänna överväganden som utgångspunkt avser jag att här kortfattat ange de prioriteringar och inriktningar som jag anser bör gälla under de närmaste åren i det internationella miljösamarbetet.

Sverige har förbundit sig att skydda hotade växter och djur och deras livsmiljöer. bl. a. genom att ansluta sig till ett antal internationella konven- tioner. Jag anser att det är angeläget att Sverige även fortsättningsvis medverkar aktivt i det internationella samarbete som rör numrvårdwz (avsnitt3).

Den internationella föroreningsandelen är mycket stor för luften. Jag avser därför att ytterligare öka de svenska ansträngningarna så att de- nationer som står för de största utsläppen tar sin del av ansvaret och minskar sina luftutsläpp av såväl svavel som kväve (avsnitt4).

Allvarliga föroreningar av våra l'.'m:sonu'åden orsakas av utsläpp av klorerade organiska ämnen. metaller samt näringsämnen. Jag föreslår i det följande (avsnitt 5) en rad nationella åtgärder föratt minska utsläppen. Jag anger även hurjag avser att fördjupa arbetet för att förmå övriga stater som förorenar våra havsområden att minska sina utsläpp. Sverige bör därvid bl.a. även öka informationsutbytet med dessa stater om miljöeffekter och tillgänglig renings— och processteknik.

Ett intensifierat internationellt arbete är också nödvändigt när det gäller utsläpp av ozonförstörande ämnen (avsnitt6).

Bland övriga angelägna internationella miljöuppgifter vill jag nämna uppföljningen av den s.k. Brundtlandkommissionens rapport om miljö och utveckling. Jag redogör senare (avsnitt 9) för hur denna uppföljning enligt min mening bör genomföras i det internationella arbetet. Jag redovisar i det sammanhanget också hur jag anser att det svenska miljösamarbetet med EFTA- och EG-staterna skall intensifieras. liksom samarbetet med våra grannstater. Jag kommer därvid även att utveckla tankegångarna bakom förslaget att inrätta ett internationellt institut för forskning och utveckling av ny, mer miljövänlig och resurssnål teknik.

Vad gäller uppföljningen av kommissionens rekommendationer i vår nationella miljöpolitik vill jag redan nu framhålla följande. Den svenska regeringens beslut att inrätta ett särskilt miljö- och energidepartement med ett aktivt samordningsansvar för miljöfrågorna är i sig ett sätt att leva upp till kommissionens intentioner. Jag vill därutöver framhålla att den inrikt- ning av miljöpolitiken som jag nyss har redogjort för och de förslag till beslut som jag kommer att redovisa i det följande också utgör en konkret redovisning för hur Sverige lever upp till kommissionens rekommendatio- ner.

Miljövårdsberedningen har haft en första genomgång av Världskommis- sionens rapport. Inom ramen för beredningens verksamhet bör rapportens rekommendationer och deras förhållande till svensk nationell politik gås igenom systematiskt. Beredningen kan på detta sätt bl.a. bidra till den genomgång av rapporten som planeras äga rum i Oslo år 1990.

De nordiska ländernas uppföljningsarbete med anledning av kommissio- nens rekommendationer kommer att samordnas inom ramen för nordiska ministerrådets verksamhet.

Hänvisningar till S75

2.6. Ett ökat miljömedvetande

Ingen kan i längden förbli oberörd av de skeenden som påverkar vår miljö. I det ökande miljömedvetandet ligger en enorm kraft. Aviserade ambitio- ner på miljöområdet från samhällets sida har ofta lett till att enskilda företag på eget initiativ har tagit fram produkter och utvecklat produk- tionsprocesser som svarar mot högre miljökrav än vad de formellt kan åläggas. Det vittnar enligt min mening dels om att svenska företag. när det gäller bl. a. teknikutveckling, har en stor potential. dels om att marknaden, bl. a. genom många människors ökande miljömedvetande. värderar miljövänlig produktion och miljövänliga produkter allt högre.

Jag ser också med glädje på de initiativ som tagits av bl. a. kommuner. landsting och statliga myndigheter när det gäller att använda sin ställning som stora kunder till att stödja miljövänliga alternativ. Ett exempel på den betydelse som en sådan inriktning kan ha för att påverka produktionen är den övergång i riktning mot oblekt skriv- och kopieringspapper som nu äger rum i massa- _och pappersindustrin.

Jag vill också framhålla betydelsen av ungdomens miljöengagemang.

Stora grupper av ungdomar genomför betydande insatser i de olika miljö- och naturvårdsorganisationerna. Även inom de övriga ungdomsorganisa- tionerna, t. ex. de religiösa och de politiska ungdomsförbunden. har miljö- frågorna en mycket stark ställning. lvliljöfrågorna har blivit en av de viktiga frågor där ungdomsorganisationcrna över organisationsgränserna har ut- vecklat ett gott samarbete.

En ökad miljömedvetenhet ställer krav på resurser för information och utbildning. I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ökade an- slag för miljöinformation samt att medel avsätts för miljöfostran i barnom- sorgen och i skolans utbildningsverksamhct. Även inom högskole- och universitetsutbildningen kommer miljöfrågorna att ges större utrymme. Jag syftar då på bl. a. civilingenjörs- och lärarutbildningarna. Jag återkom- mer strax till dessa frågor ("avsnitt IO).

Utredningen om miljövårdens organisation har föreslagit ett miljöinrik- tat konsumentskydd i form av en s.k. positiv miljödeklaration på vissa varor. Jag vill för egen del framhålla det angelägna i att förutsättningarna för ett sådant system här i Sverige klargörs närmare. I denna fråga harjag samrått med statsrådet Johansson. .Jag återkommer i det följande även till denna fråga (avsnitt l0).

2.7. Kostnader m.m.

De förslag som jag lägger fram i följande avsnitt är förenade med stora kostnader. Jag vill erinra om vad jag slagit fast inledningsvis om att de kostnader som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhål- lande till de kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå. Med ett sådant betraktelsesätt kan hävdas att vissa kostna- der motiveras av intäkter i form av t. ex. färre sjukdomsfall och minskad förstörelse av skilda naturresurser. Det långa tidsperspektivet och ofull- ständiga kunskaper om det direkta sambandet mellan åtgärder och effekter medger inte att dessa intäkter kvantifieras.

Huvuddelen av kostnaderna faller på industrier, energiproduktion.jord- bruk och vissa kommunala verksamheter. Detta ligger i linje med synsättet att den som förorenar skall betala. Ett uttryck för detta synsätt är den princip —— Polluter Pays Principle. PPP — som OECD:s medlemsländer kommit överens om. Enligt denna princip skall således den som bedriver miljöfarlig verksamhet svara för kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgär— der som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna.

Regeringen har hösten 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonder- na skall kunna användas för miljöförbättrande investeringar i hela landet.

Mina förslag beträffande luf'tjörc-reningsmsläppz'n (avsnitt4) syftar till att ytterligare begränsa utsläppen även efter år l995. För att uppnå detta redovisar jag förslag och ställningstaganden som bl.a. innebär skärpta krav för utsläppen av svavel- och kväveoxider från bränslen.

Kostnaderna för industrin. fjärrvärmen och bostäderna av skärpta krav för wave/utsläpp (avsnitt 4) från förbränningsanläggningar har uppskattats till 300-400milj. kr. per år. Det motsvarar en ökad uppvärmningskostnad

av l-2 öre per kWh värme. Om oljekondensverken kommer att utnyttjas i ökad utsträckning tillkommer kostnader för rökgasrening vid dessa. Svaveldioxidutsläppen beräknas minska med mellan 10000 och 30000 ton per år fram till år 2010.

Vidare planeras utredningar om ytterligare åtgärder mot avgasutsläppen från olika fordon. traktorer. arbetsredskap. m.m. Förslagen i propositio- nen om skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar beräknas medföra kost- nader om 200-400 milj. kr. per år. vilket främst belastar åkerier och bussbo- lag. Utsläppen av kväveoxider beräknas minska med mellan 5000 och 30 000 ton per år fram till år 2010.

Kostnaden för de skärpta kra"vearidkrarm för förbränningsanläggningar kommer i första hand att drabba större anläggningar i kommunerna. men även industrin. Den totala årliga kostnaden kan beräknas till ca 170 milj. kr. Detta innebär en ökad uppvärmningskostnad av l-2 öre per kWh. Kväveoxidutsläppen beräknas minska med mellan 10000 och 20 000 ton per år fram till är 2010.

Mina förslag till åtgärder mot ltai'sft'irareningar (avsnitt 5) syftar bl. a. till att begränsa utsläppen av stabila organiska ämnen, närsalter. metaller och olja i Östersjön. Kattegatt och Skagerrak. lett första steg bör utsläppen av organiskt bundet klor från sulfatfabriker minskas till 1.5 kgper ton klor- blckt massa. Investeringskostnaden för skogsindustrin för dessa åtgärder har uppskattats till drygt en miljard kronor.

Utsläppen av metaller. i första hand kvicksilver och kadmium. bör halveras till år 1995. Därefter bör metallutsläppen minskas ytterligare. En viktig åtgärd i detta syfte är de skärpta reningskrav för avfallsförbrännings- anläggningar som regeringen redovisade för riksdagen förra våren. Inves- teringskostnaderna till följd av dessa krav uppskattas till drygt 500 milj. kr. Andra åtgärder mot metallutsläpp innefattar bl. a. återställning av miljö- skador och Dalälvsprojektet.

Utsläppen av närsalter bör halveras före sekelskiftet i områden som är särskilt påverkade. Bl.a. bör kvävereduktionen i de kommunala renings- verken ökas. Den ökade kostnaden för detta beräknas till ca 100 milj. kr. per år. Miljöåtgärder ijordbruket kommer inom kort att redovisas av jordbruksministern i en jordbrukspolitisk proposition. En viktig del i åt- gärdsprogrammet är regler avseende gödselhanteringen. Den totala inves- teringskostnaden för gödselvårdsanläggningar beräknas till ca | miljard kronor.

De samhälls- och företagsckonomiska konsekvenserna i samband med ("FC-awet-klingen tavsnitt6) kan för närvarande inte preciseras. Utveck- lings- och omställningskostnaderna har dock av företrädare för industrin inte framhållits som hinder mot den planerade avvecklingen. Kostnaderna blir beroende av hur snabbt alternativa produktionsmetoder och produkter kan tas fram och bli tillgängliga.

Då föreslagna förändringar i miljövårdsorganisationen genomförs. be- räknas i storlcksordningen 100 handläggartjänster behöva tillföras. Medel bör anslås för de olika ätgärdsprogrammen. Dessutom bör medel anslås för ett internationellt miljötekniskt institut. De samlade anslagen för miljövård m. m. över miljö- och enargidapartamantets ltm'ttdtital föreslås öka från ca

565milj.kr. budgetåret l987/88 till ca 800milj.kr. budgetåret 1988/89. d.v.s. med ca 40%.

Härtill kommer medel inom andra departements ltuvmltitlar till skilda miljöåtgärder.

Regeringen har föreslagit ett program för bidragsgivning till de som i förtid inköper lastbilar och bussar som uppfyller kommande obligatoriska krav. De totala kostnaderna för bidragen beräknas till 450 milj. kr. Medel anslås också för bl.a. forsknings— och utvecklingsverksamhet rörande miljövänligare kollektivtrafikfordon. För effektivare hastighetsövervak- ning avdelas 5 milj. kr. Vidare satsas på omfattande investeringar'i järn- vägsverksamheten.

Civildepartementet föreslår en ökning av anslaget till länsstyrelsernas naturvårdsenheter med lOmiljoner kronor. Medlen skall främst användas till förstärkt miljötillsyn.

För att förbättra utbildningen i miljöfrågor i grundskolan föreslår utbild- ningsdepartementet att 3 milj. kr. anslås.

Socialdcpartementet föreslår särskilda resurser för miljöfostran i barn— omsorgen.

3

,—

Naturresurser och naturvård

Mina ställningstaganden och förslag i korthet

En från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt långsik- tigt god hushållning med natun'esurserna skall främjas. I ett långsik- tigt perspektiv måste naturvård och ekonomisk utveckling gå hand i hand. Det förutsätter att man skyddar arter. bevarar naturområden och säkrar naturens produktionsförmåga.

De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön

Ett hänsynstagande till naturmiljön bör ingå som ett viktigt led i jord- och skogsbruk. Det är angeläget att tjänstemän inom skogs- och lantbruksorganisationerna samt markägare får utbildning om naturvårdshänsyn. Arbetet med miljöfrågorna bör vidareutvecklas.

Naturvård

Representativa områden av alla förekommande naturtyper bör sä- kerställas. Skyddet av urskogar. våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör prioriteras. Mångfalden i flora och fauna bör bibehållas och ett samordnat handlingsprogram för hotade arter snarast utarbetas. Mark bör säkerställas och göras bättre tillgänglig för rekreation och friluftsliv särskilt runt våra tätorter.

Utvidgning av vissa nationalparker. m. m.

Nationalparkerna Ängsö. Blå Jungfrun och Gotska Sandön bör ut- vidgas till att omfatta omgivande vattenområden. Sånfjällets natio- nalpark bör utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden. ] anslutning till statens vattenfallsverks bebyg- gelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets nationalpark bör medges en turistanläggning.

Översyn av naturvårdsförraltningen

Till förvaltare av naturvårdsobjekt bör utses den som bedöms som mest lämplig för ändamålet. Nuvarande föreskrift i 35 naturvårds- förordningen tl976:484) att visa uppräknade myndigheter och or- gan i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Regeringen bör ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket se över hanteringen av anslaget Vård av naturre- servat m. m. Länsstyrelsen bör vara prövande myndighet för stats- bidrag ur vårdanslaget till kommuner m. fl. samt för landskapsvård.

Skötselplanen för naturreservat och naturvårdsområden bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet.

En översyn av naturvårdsobjekten bör göras. De objekt som inte längre anses vara motiverade skall avföras.

Lagstiftning och organisation

Jag kommer att föreslå en samlad översyn av naturvårdslagen sena- . . re | ar.

Hänvisningar till S2-7

3.1. Inledning

Naturresurserna. eller vardagligare uttryckt naturen. utgör grunden för mänsklighetens fortlevnad och försörjning. Människan är som art en del av det nätverk som naturen utgör och hon är beroende av naturen för att överleva.

1 sin strävan att förbättra sina livsförutsättningar har människan alltid påverkat och förändrat naturen. ] modern tid har förändringar. åstadkom- na av människan. skett i ökad takt och fått en omfattning som saknar motstycke. Enorma skogsarealer avverkas. omfattande våtmarksområden dikas ut. urbanisering och trafiksystem exploaterar naturresurserna och slår sönder levande kulturmiljöer. främmande och giftiga ämnen sprids i luft. mark och vatten. vilket bl.a. har lett till försurning och förgiftning. Förändringarna har dessutom på vissa områden inneburit att variation och mångformighet i miljö och artsammansättning har ersatts med likformighet och utarmning.

Också i vårt land har stora förändringar ägt rum. Genom struktur- omvandling och specialisering ijordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet så väsent- liga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängarna har i regel förts över till betesmarker eller åkrar eller används för skogsproduktion. De lövklädda. ogödslade beteshagarna. som många upplever som ett nationellt särmärke. har blivit sällsynta beroende på att mjölkkor och köttdjur i allt större utsträckning hålls inomhus eller får heta på vallodlingar. Dagens odlings- landskap domineras av stora åkrar som brukas med rationell odlingstek- nik. gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder. Överlevnaden av ett flertal växt- och djurarter hotas på grUnd av de stora förändringarna i odlingsland- skapet. Landskapet utarmas också i sin betydelse som bärare av en viktig del av vårt kulturarv.

Det moderna skogsbruket innebär Också ett hot mot arter genom sin strävan att skapa likåldriga. ensartade och högproduktiva bestånd av fram- för allt gran och tall. genom produkt ionshöjande åtgärder såsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall m.m.

Naturtyper som urskogar. ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb takt och äri vissa områden redan försvunna.

Den traditionella "gröna" naturvården. dvs. skyddet av växt- och djur- arter samt särskilt värdefulla naturområden. har tidigare inte sällan ansetts stå i motsats till modern utveckling. Begreppet miljöskydd framstår där- emot i många människors medvetande oftast som ett positivt samlat be- grepp för myndigheters och regcringars strävan att lösa miljöproblemen. 1 dag vet vi att naturvård och miljöskydd har starka kopplingar till varandra och att de förutsätter och samverkar med varandra. Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande.

Det ligger i alla länders och folks intresse att bevara artrikedomen och mångfalden påjorden. De vilda djuren och växterna är en genetisk resurs. en ovärderlig källa från både ekonomisk. vetenskaplig och social syn- punkt. Mänskligheten har oändliga tillgångar att utnyttja i det genetiska materialet för framtida växtodling. medicinframställning. olika industriella verksamheter och bioteknik. De genetiska resurser som finns i form av vilda växter och djur och som vi framdeles kommer att behöva använda får vi inte låta försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande av naturen. Ett uthålligt. långsiktigt nyttjande av arter och ekosystem måste säkerställas. Det betyder att endast ekosystemens avkastning och inte basen för systemens överlevnad utnyttjas.

Det finns även andra viktiga skäl för en aktiv och målmedveten natur- vård. Naturvård är nödvändig t.ex. för att förhindra erosion ellerjordför- störing, bibehålla biologisk stabilitet, skydda ekologiska referensområden. spara områden för allmänhetens friluftsliv och bevara värdefulla land- skapstyper — från såväl biologisk som kulturell synpunkt. Naturvård och ekonomisk utveckling måste gå hand i hand. Bara om man vårdar naturre- surserna på rätt sätt. skapar man grund för utvecklingen. Det förutsätter att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens produk- tionsförmåga. Att säkerställa en mångfaldig naturmiljö är nödvändigt om vi skall säkra en hög levnadsstandard i vidare bemärkelse.

Det hittillsvarande naturvårdsarbetet har i allt väsentligt bestått i att skydda och vårda särskilt värdefulla naturområden. Med stöd av natur- vårdslagen (1964z822) har stora arealer skyddats mot exploatering. ] Sveri- ge finns i dag 20 nationalparker. 1 265 naturreservat. 7l naturvårds- områden och drygt 600 djurskyddsområden med en sammanlagd areal om ca 2,3 milj. ha. Inom denna ram har också betydande kulturvärden säker- ställts. Vidare kan nämnas att naturvårdsverket för närvarande på rege— ringens uppdrag utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med en total areal av ca 600000 ha. Härutöver har do- mänverket avsatt betydande arealer. särskilt i tjällregionen.

För att kunna bevara mångfalden av arter och naturmiljöer i landskapet räcker det inte att skydda vissa särskilt värdefulla naturområden. Det är än mer väsentligt att i "vardagslandskapet” bevara viktiga miljöer för växter och djur samt för människors friluftsliv. Ädellövskogslagen (1984zll9). hänsynsreglerna i skogsvårdslagen (1979:429) och i lagen (l979:425) om skötsel av jordbruksmark samt tillståndsplikten för grus- och torvtäkt och markavvattning enligt naturvårdslagen serjag som uttryck för detta syn-

sätt. Möjligheten att ge bidrag till jordbrukare för att bevara värdefulla ängs— och hagmarker är ett annat exempel härpå. För att bättre kunna skydda hotade arter och deras miljöer har dessutom ett särskilt anslag för vården av hotade arter m.m. tillskapats fr. 0. m. innevarande budgetår.

Ett betydelsefullt instrument i det fortsatta arbetet med att bevaka naturvårdens intressen vid beslut som rör olika samhällssektorer är lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). I denna läggs fast grundläggande bestämmelser för hushållningen med naturresurser som skall beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (l987:10). miljö- skydds- och naturvårdslagarna samt vissa andra lagar. som rör markan- vändning och exploatering av naturresurser. I NRL finns redovisat särskil- da hushållningsbestämmelser för bl.a. områden som är värdefulla för turism och friluftsliv. kustområden och skärgårdar. fjällområden samt vissa sjöar och vattendrag.

Jag vill här erinra om den stora betydelse de ideella föreningarna har haft för svenskt naturvårdsarbete. Dessa har sedan början av 1900-talet varit pådrivande i naturvårdsfrägor och har genom sinaaktivitetcr varit med om att lägga grunden till den nuvarande naturvårdslagstiftningen och den offentliga naturvårdsorganisationen. De ideella organisationerna utför även ett omfattande praktiskt naturvårdsarbete för att skydda vissa arter och vårda värdefulla biotoper. Välkända exempel är projekten rörande havsörn. berguv och pilgrimsfalk.

Jag har tidigare framhållit att miljövärden kräver samarbete över grän- scrna för att bli framgångsrik. Detta gäller också naturvårdsarbetet. Sveri- ge har anslutit sig till flera internationella konventioner på naturvårdsom- rådet, såsom konventionen om handel med utrotningshotade växt- och djurarter (CITES), våtmarkskonventionen (Ramsarkonventionen). inter- nationella valfångstkommissionen (IWC). konventionen om skydd för flyt- tande vilda djur (Bonnkonventionen). konventionen om skydd av europe- iska vilda djur och växter och deras naturliga miljöer (Bernkonventionen) samt UNESCO-konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv. Vidare kan nämnas att det inom ramen för Europarådets arbetsfält bedrivs ett omfattande naturvårdsarbete. främst rörande skyddet av fauna. flora och hotade naturmiljöer. Sedan år 1984 har Sverige stärkt sitt engagemang i Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) genom att ingå som regerings- medlem i unionen.

Våra naturresurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Hur vi hushållar med dessa resurser är därför en angelägenhet för hela folket. Vi måste främja en från ekologisk. social och samhällseko- nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta är möjligt med den lagstiftning som står till vårt förfogande. framför allt NRL. plan- och bygglagen (PBL), ML och naturvårdslagen. _

Utnyttjandet av våra naturresurser måste föregås av en omsorgsfull och långsiktig planering från samhällets sida. bl.a. för att kunna säkerställa

naturvårdsintressena. 'l'ill grund för planeringen krävs kunskap om na- turvärdena. Forskningen som rör naturvård. framför allt faunans och flo- rans beroende av vissa miljöer. är enligt min mening av stor betydelse. Naturvårdsverket genomför riksomfattande inventeringar om vissa natur- typer som urskogar. ädellövskogar. fjäll. våtmarker. ängs- och hagmarker m. m. Inventeringarna är nödvändiga för arbetet med att säkerställa värde- fulla naturområden såsom nationalparker. naturreservat m.m. Jag anser ' det angeläget att inventeringsverksamheten kan fortsätta och att de mest betydelsefulla naturtyperna därmed blir kartlagda.

Jag vill också betona betydelsen av att naturvårdsplaner så fort det är möjligt upprättas i samtliga län. Dessa planer utgör ett viktigt underlag för de prioriteringar som måste göras i samband med säkerställandearbetet.

Enligt PBL skall kommunerna upprätta s. k. översiktsplaner. Av dessa skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden. tillkomst. förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Över- siktsplanerna kommer att utgöra ett värdefullt komplement till bl.a. na- turvårdsplanerna.

Genom NRL har arbetet med den fysiska riksplaneringen kommit till uttryck i en särskild författning. Naturvårdsverket har som central myn- dighet inom natur- och miljövårdsområdet en viktig uppgift att svara för att kunskap om natur och miljö görs tillgänglig som underlag för beslut och ställningstaganden vid tillämpningen av olika lagar som rör markanvänd- ning. Jag vill betona att det är viktigt att naturvårdsverket inte bara har uppsikt över hushållningen med naturresurser inom sitt eget verksamhets- område enligt NRL. utan också har ett vidare ansvar för att bevaka miljöeffekterna av olika slags utnyttjande av naturresurserna.

1 beskrivningarna av målen för både jord- och skogsbrukspolitiken finns angivet att hänsyn skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. Som jag har redovisat tidigare återspeglas detta i berörd lagstiftning och i föreskrifter och allmänna råd om hur lagstiftningen skall användas i prak- tisk handling. Det ankommer på ansvariga myndigheter att se till att meddelade föreskrifter efterlevs.

Utnyttjandet av skogen skall präglas av så kallat mångbruk. Skogen skall både kunna leverera råvara. fungera som livsmiljö för växter och djur och ge möjlighet till friluftsliv. Det är angeläget att skogsbruket ger utrym- me för en stor biologisk mångfald. Detta kan bl.a. ske genom en ökad hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet — ett mer s. k. ståndortsan- passat skogsbruk- och ett större inslag av lövskog. En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan utnytt- jas vid varje enskild åtgärd.

Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för jordbruksdepartementet inom kort att i en proposition föreslå vissa miljöförbättrande åtgärder i jordbruket. I propositionen berörs också vissa frågor om odlingslandska- pet. Det öppna. varierade odlingslandskapet utgör en väsentlig del av det svenska kulturarvet. Det bör därför eftersträvas att variationen i odlings- landskapet med en därtill hörande rik fauna och flora kan bibehållas. Viktiga livsmiljöer för växter och djur. såsom till exempel våtmarker.

häckar. dikesrenar. åkerholmar m.m.. bör så långt möjligt bevaras. En omställning av jordbruket kommer sannolikt inte att innebära att.alla värdefulla miljöer till fullo kan säkerställas inom ramen för normal jord- bruksdrift. Den verksamhet som idag är möjlig genom att ett riktat stöd kan ges till enskilda jordbruksföretag för naturvårdsåtgärder i odlingsland- skapet bör därför fortsätta. ' ' '

Jag vill här erinra om regeringens strävan och det arbete som pågår att kraftigt minska användningen av gödselmedel och bekämpningsmedel i jordbruket. Dessa medel kan inverka negativt på människors hälsa. på djur- och växtarter samt på livsmiljöeri vattendrag och våra kusthav. En minskning av användningen är av. avgörande betydelse för att kunna behål- la en långsiktig produktionsförmåga och en mångfaldig miljö i vattendrag och hav.

Forskningen har strategisk betydelse för en omställning av jordbruks- produktioncn till bl. a. en biologiskt anpassad odling. Jag vill stryka under betydelsen av den forskning som bedrivs med medel frånSkogs- och jordbrukets forskningsråd rörande alternativa produktionsformer i jord- bruket och trädgårdsnäringen. Vidare har jag i min anmälan till årets budgetproposition påpekat att det behövs ökade kunskaper om miljöeffek- ter vid omdaning av åkermark.

Som jag redovisat tidigare har naturvårdsobjekten ökat kraftigt i antal och areal sedan 1960-talet. Naturvårdsverket har dock för regeringen.

redovisat att det återstår stora områden som behöver säkerställas för naturvården. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområ- den måste därför cnligt min mening fortsätta. .

För att uppnå syftet med skyddet av särskilt värdefulla naturområden krävs en effektiv och ändamålsenlig organisation för såväl säkerställande som områdenas förvaltning och skötsel. Länsstyrelserna har en avgörande roll i naturvårdsorganisationen. 1 det följande (avsnitt 3.5. Översyn av naturvårdsförvaltningen) kommer jag att redovisa.den översyn av na- turvårdsförvaltningens organisation och funktion som genomfördes under år 1986 av en särskild utredare. En rad förslag till åtgärder. bl.a. för att höja effektiviteten och göra förvaltningen mer ändamålsenlig. behandlas där. _

Som jag tidigare påpekat. representerar odlingslandskapet en viktig del av vårt lands kulturarv. Det är därför angeläget att vården och utnyttjandet"-

av odlingslandskapet kan ske på ett sådant sätt att det finns möjlighet att förstå och uppfatta hur det moderna samhällets markutnyttjande vuxit fram och hur tidigare generationer utnyttjat landskapet. Kunskapen om detta finns i odlingslandskapets sammansättning med bebyggelse. olika ägoslag och andra element. såsom vägar. hägnader och gränslinjer. Beva- randet av det traditionella odlingslandskapets flora. fauna och skön- hetsvärden förutsätter ofta en hävd som anknyter till äldre former av markskötsel. t.ex. när det gäller slåtter och bete av ängs- respektive hagmarker liksom bevarandet av den viktiga övergångszoncn mellan åker och skogsmark. När växt- och djurliv är betingade av det traditionella odlingslandskapets brukningsformer. är det därför också från en mera renodlad naturvårdssynpunkt — inte minst som ett pedagogiskt moment —

angeläget att dess bevarande kan ske inom ramen för ett sammanhang som- också avspeglar hur människans verksamhet skapade förutsättningarna för biotopen. Enligt min uppfattning bör man i arbetet med bl.a. vården av naturvårdsobjekten beakta kulturminnesvårdens intressen. Detta är sär- skilt angeläget i samband med vårdinsatser i odlingslandskapet. Enligt vad jag har erfarit kommer statsrådet Göransson i en proposition om kultur- miljövård. som regeringen inom kort ämnar förelägga riksdagen. att föreslå att riksantikvarieämbetet ges ökade resurser för insatser inom kulturland- skapsvården bl.a. i samverkan med naturvården. En sådan samverkan innebär att landskapsvårdens ställning stärks.

För vissa arters överlevnad krävs åtgärder utöver det biotopskydd som sker med stöd av naturvårdslagen eller genom de medel som anvisas för vård av värdefulla ängs- och hagmarker i odlingslandskapet. Jag anser att det är viktigt att ett samordnat handlingsprogram för vården av hotade växt- och djurarter snarast utarbetas av naturvårdsverket. Det särskilda anslag som har inrättats för ändamålet möjliggör detta arbete.

Allemansrätten är en'urgammal svensk sedvancrätt. som ger alla'männi- skor rätt att få fritt vistas i naturen och att få använda dess tillgångar t. ex. bär och svamp. Allemansrätten utgör den främsta tillgången för säkerstäl- landet av människors behov av friluftsliv. Det har därför inte varit nödvän- digt att i någon större omfattning skydda områden enligt naturvårdslagen enbart utifrån friluftslivets behov. För länder. som inte har någon alle- mansrätt liknande vår. har detta däremot varit ett viktigt skyddsmotiv.

Anläggandet av vandringsleder och andra friluftsanläggningar är natur- ligtvis också av största betydelse för friluftslivet. Nära tätorterna har konkurrensen om marken ökat och friluftsmark har ofta fått lämna plats för andra intressen. Det är därför angeläget att trygga tillgången till mark för friluftsliv i både tätorterna öch deras omedelbara närhet. Jag vill här erinra om vad som anges i naturvårdslagens 2 $. nämligen att naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Kommunerna kan genom änd- ringari naturvårdslagen den ljuli 1987 och efter delegation från länsstyrel- sen själva bcsluta om inrättande av naturreservat och naturvårdsområden. Jag finner det angeläget att— kommuner och landsting utnyttjar denna möj- - lighet för att tillgodose'i första hand det rörliga friluf'tslivets behov. Den kommunala planeringen enligt NRL och PBL bör härvid tjäna som under- lag.

Krav har från olika håll framförts om en reformering av" naturvårdslag- stiftningen. som nu har gällt i över 20 år. Trots att det har genomförts en rad viktiga förändringar på naturvårdslagstiftningens område under 1970- oeh 1980-talen. anserjag att det nu finns behov av en mera systematisk genomgång av naturvårdslagen. Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvårdslagen. Jag återkommer strax (avsnitt 3.6. Lagstiftning och organisation) med en kort beskrivning av vissa utgångspunkter för en översyn av lagstiftningen på naturvårdens område. '

Hänvisningar till S3-1-2

3.2. De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön

Mitt ställningstagande: Hänsyn till naturmiljön måste alltid ingå som ett viktigt led i all markanvändning i samhället. Bl. a. skogsbruket och jordbruket bör bedrivas på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen. Jag fäster stor vikt vid den utbildning om naturvårdshänsyn som genomförs ijord- och skogsbruket.

Arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor bör fullföljas och vidareutvecklas.

Skälen för mitt ställningstagande:

Inledning

I det följande tar jag upp de areella näringarnas effekter på naturmiljön._ 'Under 1920-talet påbörjades en nedläggning av jordbruksmark inom vissa bygder i vårt land. Odlingslandskapets struktur bibehölls sedan i stort fram till l940-talet. då en omfattande strukturrationalisering inleddes. Denna förändring". som ännu pågår. karakteriseras främst av stark mekani- sering. sammanläggning av mindre jordbruk. nedläggning av jordbruk. minskning av betesmarker (främst naturliga). stark minskning av antalet nötkreatur. brytning av sambandet mellan åkerbruk och boskapsskötsel. satsning på konstgödning och kemiska bekämpningsmedel. plantering av skog på f.d. såväl betes- som åkermark. borttagande av s.k. odlingshin- der. invallning och utdikning. Ungefär 2 milj. hajordbruksmark beräknas ha lagts ned. Drygt 25 %- av den nedlagda jordbruksmarken var ren åker- mark. Den övriga vari första hand s.aåtter- och betesmarker. Nedläggnings- takten har minskat under senare år. men den kan förväntas öka på nytt.

Marken är en av våra viktigaste naturresurser; främst den mark där förutsättningar finns för livsmedels-. energi- och skogsproduktion. Jord- och skogsbruk kan oftast inte bedrivas utan att ursprungsmiljön på något sätt förändras. Dessa ingrepp i naturen har varit och är nödvändiga för människornas livsmedelsförsörjning och över huvud taget för utvecklandet av ekonomi. kultur och sociala funktioner.

Innanjag går in på de areella näringarnas miljöpåverkan. villjag framhål- la det ansvar som varje sektor i vårt samhälle har för en god natur- och miljövård. Bl. a. skogsbruket ochjordbrukct måste således bedrivas på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen.

.S'kngshruk

Det mera storskaliga och heltäckande skogsbruket är inte mer än ca 100 år gammalt. Under mitten och slutet av 1800-talet började ett mer planlagt skogsbruk bedrivas. bl.a. som ett resultat av de omfattande skogssköv- lingar som skett i många trakter. Trakthyggesbruk. kalhuggning och även andra skogsvårdsåtgärder tillämpades. Hushållningssällskap bildades och

l-J

insatser. såsom sådd och plantering. vidtogs för att anlägga ny skog. En betydande import av skogsfrö kom så småningom i gång och plantskolor anlades.

Under de första decennierna på 1900-talet fördes en skogsvårdsdebatt som fick till följd att blädning. dvs. plockhuggning. blev den dominerande avverkningsformen under [920- och l930-talen. Det visade sig ganska snart att denna metod inte gav en godtagbar föryngring. En återgång till kalhyggesbruk skedde därför från 1940-talet.

Numera sker i princip all slutavverkning-som kalhuggning. I allt större omfattning sker föryngring genom plantering av förädlat plantskolematc- rial. Dagens skogsskötsel verkar för att göra skogsbestånden mera likarta- de vad gäller trädslag. ålder. höjd. diameter och avstånd mellan träden. Mark gödslas och dikas för att höja produktionen. Ett skogsbilvägnät anläggs för att komma åt råvaran. Stora delar av avverknings- och trans- portarbetet i skogsbruket är numera högmekaniseradc.

År 1975 infördes i den dåvarande skogsvårdslagen en bestämmelse med krav på hänsynstagande till naturvårdens intressen. 1 1979 års skogsvårds- lag preciserades och utvidgades kraven ytterligare med hänsyn till andra allmänna intressen. l lagen framhålls det bl. a. att skogsbruket skall bedri- vas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur. till skogens inverkan på vattenbalansen och till möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation.

Genom olika former av reservatsbildning har vi i Sverige undantagit viss skogsmarksareal från skogsbruk. Regeringen har under senare år satsat ökade resurser bl. a. för skydd av urskogar. En överenskommelse mellan domänvcrket och naturvårdsverket om vissa fjällnära urskogsområden och regeringens beslut den 5 september 1985 i anslutning till överenskommel- sen innebär att ca 600000 ha har undantagits från skogsavverkningar.

På grund av den osäkerhet som råder om bl. a. återväxtmöjligheterna vad gäller de fjällnära skogarna. vill jag erinra om att chefen förjordbruks- departementet senast i prop. 1987/88:64 har uttalat sig om den mycket stora återhållsamhet som gäller för detta skogsbruk. All slutavverkning i dessa områden kräver tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. som därvid även har möjlighet att föreskriva de särskilda åtgärder som behövs för att föryngringen av skogen skall säkras. Om föryngring inte bedöms möjlig. tillåts inte avverkningen. Kunskaperna om skogsföryngring i fjällområdena' är inte fullständiga. Därför görs insatser av såväl lantbruksuniversitetet som skogsvårdsorganisationen för att förbättra dessa kunskaper. I detta sammanhang vill jag också erinra om att i de fjällnära skogsområdena pågår en markanvändningsplanering i syfte att förebygga konflikter mellan främst rennäring. naturvård. turism och skogsbruk. Planeringen beräknas vara genomförd i det fjällnära skogsområdet i Kopparbergs och Jämtlands län under år l989 och i Västerbottens och Norrbottens län under år 1991. Arbetet leds som regel 'av länsstyrelserna i samarbete med främst skogsvårdsstyrelserna."lantbruksnämnderna och kommunerna.

I fråga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Statsbidrag får inte beviljas till åtgärder som påtagligt skadar särskilda värden för natur- och :kultur-

minnesvården. Stöd får inte heller beviljas tillåterväxtåtgärder på områ- den som före avverkning har haft karaktären av lövträdsdominerad hag- mark.

Programmet för avveckling av lågproducerande skogsbestånd. s.k. 5:3-skogar. är numera kraftigt nedbantatjämfört med början av 1980-talet.- Dessutom är programmet omgärdat av en rad föreskrifter.såsom t.ex. att statligt stöd inte får ges till beskogning av hagmarker och andra skyddsvär- da miljöer. Dessa föreskrifter bör utgöra en garanti mot den negativa utveckling för naturvården som har befarats. I sammanhanget kan nämnas att statsbidrag för avveckling av 5:3-skogar inte får beviljas. om åtgärden i fråga står i strid med bestämmelserna om naturvårdshänsyn i skogsvårds- lagen. Länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna skall samarbeta påolika - sätt. Bl.a. har länsstyrelsen att förse skogsvårdsstyrelserna med under- lagsmaterial i arbetet med 5:3-skogarna.

Jag vill här erinra om vad chefen förjordbruksdepartementet nyligen har förordat i sin anmälan till årets budgetproposition i fråga om bidrag till - planering. rådgivning m.m. för natur- och kulturvård i samband med viss . skogsodling. Vad som kan bli aktuellt för bidrag är sålunda rådgivning och olika slags skogs-. natur- och kulturvårdande åtgärder. t. ex. naturvårdsun- dersökningar.

En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunska- per som kan utnyttjas vid varje enskild åtgärd. Mot den bakgrunden har skogsstyrelsen inlett en omfattande utbildning av all personal inom skogsvårdsorganisationcn som handlägger skogsvårdsfrågor. Syftet är att bl.a. öka kunskaperna om och intresset för grundläggande ekologiska förutsättningar och orsakssamband. som är av betydelse för skogsbruket på både kort och lång sikt. Utbildning pågår även av skogsarbetare och- skogstjänstemän i övrigt. Efter hand som resurserna medger är det angelä- get att utbildning sker även av de skogsägare som själva sköter sina skogsfastigheter. Jag fäster stor vikt vid denna utbildning av och informa- tion till skogsarbetare. skogsägare och alla kategorier skogstjänstemän som således har påbörjats.

Jordbruk

För att få en bakgrund tilljordbrukets förutsättningar och inriktning villjag nämna något om de nuvarande riktlinjerna vad gäller miljöfrågorna i vår jordbruks- och livsmedelspolitik.

För jordbruket finns i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer angivet ett s. k. miljö- och resursmål. Enligt detta mål ingår i det övergripande målet för livsmedelspolitiken att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste.- ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. I prop. 1984/85: 166 om livs- medelspolitiken anges bl.a. att jordbruket i möjlig utsträckning skall an- vända miljövänliga odlingsmetoder som också bidrar till en god hushåll- ning med mark. vatten och växtnäring. I rimlig utsträckning skalljordbru- ket hedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värde- fulla delar av fauna och flora i odlingslandskapet.

De statliga riktlinjerna förjordbruket utgår från att en sådan hänsyn till naturmiljön tas som normalt kan förenas med ett rationellt jordbruk. -Vill man gå ännu längre. kan åtgärderna till skydd för naturmiljön bli 'så ingripande för det enskilda företaget att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Det kan då bli aktuellt att skydda området som naturre- servat. Markägaren kan då få ersättning för den förlust han gör.

Under de senaste åren har en rad statliga åtgärder genomförts för att förhindra en negativ påverkan på landskapsbilden och naturmiljön eller förändra kulturlandskapets karaktär. När det gäller det mera långsiktiga arbetet. är de pågående. forskningsprogrammen om alternativa produk- tionsformer ijordbruket och om skog och miljö av stor betydelse.

Sedan den 1 juli 1984 gäller enligt lagen om skötsel avjordbruksmark att hänsyn till naturvårdens intressen skall ingå som ett normalt led ijordbru- ket. I denna hänsyn ingår skyddet av odlings- och kulturlandskapet. Hän- synstagande till naturvården kan uppkomma bl.a. i samband med struktur- förändring vid nedläggning av jordbruksmark eller vid nyodling. vid infö- rande av annan brukningsteknik eller vid genomförande av markavvatt- ningsåtgärder. Bestämmelserna skall kunna användas för att skona t. ex. åkerholmar. mindre våtmarker. odlingsrösen och mindre' trädbestånd. Hänsynsregeln är också tillämplig för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Tillämpningsområdet för hänsynsbestämmelsen omfattar också sådan mark som inte ärjordbruksmark i skötsellagens mening, t. ex. hag- marker. skogsbryn. åkerholmar och dikesrenar. Något hinder finns således inte för att i det här sammanhanget meddela föreskrifter för ätt skydda fauna och flora i t. ex. hagmarker och skogsbryn i anslutning till jordbruks- mark. Tillsynen över efterlevnaden av skötsellagen utövas av lantbruks- nämnderna som nu har fått ett ökat ansvar för frågorna om naturvårdshän- synen ijordbruket. . ' . .

Jag noterar med tillfredsställelse att en utbildning om naturvårdshänsyn i jordbruket nu har inletts. ' '

Vätmarken är en av de naturtyper där behOVet-av ett ökat skydd särskilt aktualiserats. Betydande arealer av våtmarker har under årens lopp av- vattnats för att-tas i anspråk för uppodling och för att förbättra odlingsbe- tingelserna på befmtlig jordbruksmark. Dikning av'våtmarker ger negativa effekter på flora och fauna. För att stärka- skyddet av våra våtmarker finns sedan den 1 juli 1986 en bestämmelse i naturvårdslagen om krav på till- stånd av länsstyrelsen för markavvattningsföretag.

Jag vill här betona vikten av att vi på ett så effektivt sätt som möjligt använder de olika instrument som lagstiftning. administrativa och finan- siella resurser medger. Här har samarbete mellan myndigheterna en stor betydelse. Likaså är det viktigt att såväl myndigheterna som de areella näringarnas och naturvårdens organisationer gör vad som är möjligt för att sprida information och öka intresset för odlingslandskapet.

Naturvårdsverket har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av särskilda vårdåtgärdcr i odlingslandskapet för att värdefulla naturliga be- tesmarker. slåttcrmarker m.m. skall kunna bevaras. Verket har påbörjat ett särskilt projekt för ändamålet — naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet (NOLA). Jag redovisar projektet närmare i det följande (avsnitt 3.3.1 -

IJ!

Skydd och vård av naturtyper). Jag vill här också erinra om att betydande insatser för att vårda värdefulla miljöer i odlingslandskapet har genomförts som beredskapsarbeten sedan slutet av 1960-talet. Utan dessa insatser skulle åtskilliga av de naturliga betes- och slåttermarker som trots allt finns kvar. även om arealen är liten. redan ha försvunnit.

I sammanhanget vill jag också erinra om att riksdagen har beslutat att resurser tillförs lantbruksnämnderna för rådgivning bl.a. om alternativ odling i syfte att främja utvecklingen av miljövänliga odlingsmetoder. Regeringen har i 1988 års budgetprop. (1987/88:100 bil. 1 ]) föreslagit att ytterligare medel tillförs lantbruksnämnderna för miljöinriktad växtod- lingsrådgivning.

Idet följande tarjag upp frågor som rör miljöskyddsproblem ijordbruket (avsnitten 5 och 8). Genom den omställning som nu har startats inom jordbruket och som innebär att det krävs avsevärt mindre arealer för sedvanlig jordbruksproduktion aktualiseras alternativt utnyttjande av jt'n'dbruksmarken. bl.a. 'skogsplantering. De särskilda naturvårdshänsyn som därvid gör sig gällande motiverar en omarbetning av lantbruksstyrel- sens föreskrifter och allmänna råd till skötsellagen. En sådan översyn pågår och skall enligt vad jag har inhämtat vara klar inom kort.

Det är angeläget att arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor fullföljs och vidareutvecklas. Naturvårdsverket har i ett nyligen färdigställt handlingsprogram tagit upp frågorna omjordbruket och miljön. Också när det gäller skogsbrukets miljöfrågor finns genom det samarbete som nu pågår mellan berörda myndigheter en grund att arbeta vidare utifrån.

Annan verksamhet

Även andra företag än sådana som utgörs av jord— och skogsbruk kan innebära påverkan på naturmiljön och omfattas av naturvårdslagen. En typ av sådana företag är täktverksamhet. främst grus- och bergtäkter liksom även täkter av torv för jordförbättring. [ [Sä naturvårdslagen behandlas dessa arbetsföretag som på grund av sina allmänt sett allvarliga inverkning- ar på naturmiljön är underkastade tillståndstvång. Bestämmelserna i na- turvårdslagen syftar primärt till att hindra eller begränsa skador på natur- miljön och innebär bl.a. också att behovet av den ansökta täkten skall bedömas. liksom möjligheterna att tillgodose behovet genom uttag på platser där skadan på naturmiljön blir den minsta möjliga. Somjag närmare redogjort för i min anmälan till årets budgetproposition genomför natur- vårdsverket i enlighet med riksdagens beslut sedan 1983 ett regionalt. femårigt inventeringsprogram avseende förekomsterna av bl. a. naturgrus.

Täkt av torv för energiändamål regleras i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter som trädde i kraft den ljuli 1985. Ett företag som planerar torvbrytning för encrgiändamål måste ansöka om tillstånd för att först undersöka en myr. undersökningskoncession. och sedan för att bryta torv på myren. bearbetningskoncession. Vid prövning enligt torvlagen skall tas stor hänsyn till bl. a. naturvårdens intressen. Under senare år har ett allt större intresse hänfört sig till våra myrar. Förutom anspråken på att utnyttja dem för skoglig virkesproöuktion och jordförbättring finns det

också anspråk på energiproduktion. För att få fram ett underlag för pröv- ning av sådana ärenden görs regionala våtmarksinventeringar. Invente- ringarna beräknas vara avslutade omkring år l990_för hela landet.

Frågan om tillstånd till vattenföretag. exempelvis vattenkraftsutbygg- nad. prövas enligt vattenlagen. Vid denna prövning. som skeri vattendom- stol. skall hänsyn tas till bl.a. naturvårdens intressen. Utbyggnad av vattenkraft skall i vissa fall tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen kan också särskilt förbehålla sig tillåtlighetsprövningen av andra vatten- kraftsprojekt. Det ankommer på kammarkollegiet att uppmärksamma re- geringen på denna typ av projekt. Även andra myndigheter som har intres- sen att bevaka. t.ex. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet. kan givetvis begära att regeringen förbehåller sig prövningen. Vid utformning- en av den av riksdagen beslutade planen för vattenkraftsutbyggnad till mitten av 1990-talet (prop. 1983/84:160. BoU 30. rskr. 388) var en grundläg- gande utgångspunkt att planen skulle innebära minsta möjliga miljöpåver- kan. Skyddet för naturmiljön har ytterligare förstärkts genom NRL. som bl. a. innehåller ett principiellt förbud mot vattenkraftsutbyggnad i särskilt angivna älvar och älvsträckor. Skyddet omfattar i flertalet fall även käll- och biflöden.

Hänvisningar till S3-2

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 3.3.1

3.3. Naturvård

Mitt ställningstagande: Alla förekommande naturtyper bör säkerstäl-_—| las i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de kan bibehål- las i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll.

Särskild uppmärksamhet i säkerställandearbetet bör ägnas olika slag av våtmarker. urskogar och vissa miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och kulturvärden. såsom t.ex. ogödslade slåtter- marker och betesmarker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark.

Naturvårdsverkets ljällutredning är ett viktigt underlag för det fortsatta planerings- och säkerställandearbetet i fjällen.

Fortsatt ekonomiskt stöd bör kunna ges till enskilda jordbruksfö- retag, som utför vård av miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och kulturvärden.

Skälen för mitt ställningstagande: Som jag har anfört tidigare har männi- skans påverkan på naturmiljön Linder senare decennier blivit allt mer omfattande också i vårt land. Naturtyper som urskogar. ädellövskogar. rikkärr. sumpskogar. hagmarker m.m. har blivit allt ovanligare. Många växt- och djurarter har minskat kraftigt i antal. vissa hotas av utrotning och en del har t.o.m. redan blivit utrotade. Vidare påverkar luft- och vatten- föroreningar. i några fall drastiskt. en del naturtyper och livsförutsättning- arna för vissa arter.

Målet för det fortsatta arbetet med att bevara naturtyper bör enligt min mening vara att säkerställa alla förekommande naturtyper. såväl naturliga som kulturpräglade. i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de långsiktigt kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat artinne- håll. För att uppnå detta mål kan man dels skydda särskilt värdefulla områden. dels främja en allmän varsamhet om naturtyperna inom alla samhälleliga verksamheter. Jag vill inleda min redovisning-med utgångs- punkt i den sistnämnda målsättningen.

I NRL anges i de inledande bestämmelserna att marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk. social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Vidare anges att mark- och vattenområden som har betydelse från allmän syn- punkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan'påtag- ligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar deras värden. För vissa utpekade områden av riksintresse för naturvården. kulturminnesvården och friluftslivet gäller särskilda hushållningsbestämmelser. Bestämmelserna i NRL skall tilläm- pas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. PBL. vattenlagen. ML och na- turvårdslagen.

Tillkomsten av bestämmelsen i NRL om att områden av riksintresse för naturvården. friluftslivet eller kulturminnesvården skall skyddas mot åt- gärder som kan påtagligt skada natt.".r- och kulturmiljön har föranlett en ny inventering av riksintressanta områden av naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna. Jämfört med i:idigare inventeringar av riksintressen avses den nya inventeringen innebära en precisering och bättre motivering av riksobjekten. Naturvårdsverket har i december 1987 redovisat förteck- ningar över områden av riksintresse för naturvården resp. friluftslivet i Gotlands samt Göteborgs- och Bohus län och ijanuari 1988 för Stockholms län. Verket avser att redovisa förteckningar för övriga län senare i år.

Av mer allmän betydelse för skyddet av naturtyper blir även de kommu- nala s.k. översiktsplanerna. vilka skall upprättas i enlighet med PBL:s ' bestämmelser. Av översiktsplanen skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden. i fråga om till- ' komst. förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL.

Varje näringsgren har enligt gällande lagstiftning'ett ansvar för naturen och miljön inom sitt verksamhetsområde. För säkerställandet av naturty- per spelar åtgärder inom skogs- och jordbruket en särskilt stor roll. Hän- synstagandet till naturvårdens intressen 'på jordbruks- och skogsmark reg- leras som jag tidigare nämnt i skötsellagen och skogsvårdslagen. Det innebär i princip att dessa näringar har ett visst ansvar för att värdefulla naturtyper skyddas och vårdas. 1 de fall pågående markanvändning avse- ' värt skulle försvåras till följd av skyddsintressenas styrka. bör naturvårds- lagen tillämpas. Jag har närmare utvecklat mina synpunkter på jord- och skogsbruket i förhållande till naturvården i avsnitt 3.2. En annan viktig

lagstiftning i detta sammanhang är ädellövskogslagen. vilken syftar till att bevara landets ädellövskogar för framtiden. Med ädla lövträd avses alm, ask. avenbok. bok. ek. fågelbär, lind och lönn. Ädellövskog finns bara på ca en halv procent av skogsmarksarealen och är koncentrerad till södra Sverige. Eftersom ädellövskogarna innehåller de mest mångformiga och artrika skogstyperna i landet och utgör nödvändiga livsmiljöer för en rad mer eller mindre utrotningshotade eller sällsynta växt- och djurarter. har en betydelsefull landvinning gjorts för naturvården i och medtillkomsten av ädellÖVskogslagen. Jag vill dock påpeka att ädellövskogslagen inte alltid är tillräcklig för att bevara ädcllövskogarnas känsligaste miljöer. I vissa fall behövs därför ett skydd enligt naturvårdslagen.

Av helt avgörande betydelse för arbetet med att säkerställa naturtyper är det kunskapsunderlag som tas fram genom forskning och inventering. Inom ramen för anslaget för miljövårdsforskning har bedrivits och bedrivs forskning om bl. a. skydd och vård av hotade arter och naturtyper samt restbiotopers betydelse för flora och fauna. lnom universiteten och hög- skolorna i övrigt samt inom naturhistoriska riksmuseet bedrivs omfattande forskning som har beröringspunkter med skyddet och värden av naturty- per. Jag anser att fortsatta forskningsinsatscr är av grundläggande betydel- se för ett långsiktigt framgångsrikt naturvårdsarbete.

Riksomfattande inventeringar av olika naturtyper är mycket viktiga underlag för att kunna skydda värdefull natur. Naturvårdsverkets hittills- varande utredningsverksamhet har bl.a. omfattat våtmarksinventering,

grusinventering. ängs- och hagmarksinventering, inventering av värdefulla - marina miljöer och urskogsinventering. En inventering av ädellövskogens och ädellövhagmarkens areella omfattning har genomförts i anslutning till naturvårdsverkets utredning om skydd för värdefull ädellövskog. Jag anser -det angeläget att denna inventeringsverksamhet fortsätter för att de mest betydelsefulla naturtyperna så snart som möjligt skall kunna kartläggas. Som jag tidigare berört pågår vid naturvårdsverket i samarbete med läns-_ styrelserna en översyn och precisering av riksobjekten för naturvård och friluftsliv.

Jag vill i detta sammanhang redovisa naturvårdsverkcts fjällutredning. Är l969 (ABU l969152. rskr. 395) begärde riksdagen en utredning om de svenska fjällområde-nas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård. den s. k. fjällutredningen. Regeringen uppdrog därefter åt na- turvårdsverket att genomföra en sådan utredning.

Naturvårdsverket har i mars l987 slutredovisat uppdraget för regering- en. I utredningen redovisar verket en sammanställning av inventeringar av fjällens naturvärden. Vidare redovisar verket hur inventeringarna genom- förts och vilka områden som bedöms vara mest värdefulla. Verket tar också upp fyra tänkbara ambitionsnivåer för skydd av ljällen och synpunk- ter på hur de skall skyddas. Verket avser att aktualisera olika skyddsfrågor beträffande fjällen allteftersom frågorna beretts. Förslag till avsättande'av nationalparker och naturreservat kommer därför att läggas fram i särskild ordning. Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en utredning som syftar till förslag om vilka ytterligare nationalparker som bör inrättas. inte bara i fjällen utan även i andra områden i landet. Utredningen beräknas vara klar under år l988.

Jag anser att naturvårdsverkets fjällutredning är ett viktigt underlag för naturskyddet i fjällen. Vidare kommer utredningsmaterialet att vara av stort värde för länsstyrelserna och kommunerna i berörda områden vad gäller den planering som bl. a. föranleds av PBL och NRL.

I anslutning härtill vill jag också erinra om den pågående markanvänd- ningsplancringen i de fjällnära skogsområdena som jag har redovisat i avsnitt 3.2.

Under 'den fysiska riksplaneringens planeringsskede och därefter har genomförts åtskilliga länsvisa naturinventeringar. Dessa inventeringar ut- gör underlag för s. k. naturvårdsplaner.som är länsstyrelsens långsiktiga handlingsprogram för skydd och vård av värdefulla områden. Naturvårds- planer har upprättats i drygt hälften av länen. huvudsakligen i södra Sverige. Naturvårdsplanen är ett viktigt beslutsunderlag för arbetet med skydd av värdefull natur och bör därför snarast utarbetas i de län där sådana planer ännu saknas.

_ Genom naturvårdslagen kan särskilt värdefulla naturområden säkerstäl- las som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller djurskydds- område. Sedan år 1909 har i landet avsatts 20 nationalparker. 1 265 naturre- servat. 71 naturvårdsområden. drygt 600 djurskyddsområden och 1300 naturminnen, dvs. mer än 3 000 naturvårdsobjekt omfattande en totalareal av ca 2.3 milj. ha. Drygt 400 naturreservat och fågelskyddsområden samt drygt 1 200 av landets ca 1 300 naturminnen hade avsatts före naturvårdsla- gens tillkomst år 1964. .

Den länsvisa fördelningen av skyddade områden framgår av tabell 3.1.

Tabell 3.1. Antal och areal av nationalparker. naturreservat. naturvårdsområden och djurskyddsområden i länen den 30juni 1987

National— Natur— Naturvårds- Djurskydds- parker reservat områden områden

Län Antal Landareal Antal Landareal Antal Landareal Antal Landareal

hektar hektar hektar hektar Stockholms 1 73 122 18130 6 1310 44 941 Uppsala —' — 43 18 928 — 22 886 Södermanlands — 53 9 389 3 2 040 48 717 ()stergötlands — 53 8 103 2 311 62 944 Jönköpings 1 7 500 38 3 728 2 1596 21 232 Kronobergs — — 33 4 055 2 97 22 169 Kalmar 2 93 75 7 414 — — 37 1 293 Gotlands 1 3 700 40 5 653 5 244 14 646 Blekinge - — 47 4 226 2 827 70 583 Kristianstads 1 242 40 5 614 1 280 19 975 Malmöhus 1 37 79 8173 3 5027 ' 2 14 Hallands —— 77 6 361 4 1314 18 440 Göteborgs och Bohus — — 95 15127 10 15419 58 944 Alvsborgs — — 39 4 626 4 5 788 41 236 Skaraborgs — 64 13 857 6 9 876 25 241 Värmlands — - 44 36 091 1 10 000 22 911 Orebro 2 1 327 48 3 473 1 13 500 2 100 Västmanlands —- 41 10 511 l 8 300 6 3 Kopparbergs 1 1 588 50 116456 4 23 137 4 217 Gävleborgs 1 28 27 3 751 4 180 13 61 Västernorrlands ] 2 470 46 7 486 3 ' 5 500 17 184 Jämtlands 1 2623 24 43 806 1 290 10 271- Västerbottens — — 47 488 985 4 687 2 545 Norrbottens 7 550239 40 319604 2 845 28 47 431

Summa 20 569 920 1 265 1 163 547 71 106 568 607 58 984

Trots att arealen och antalet naturvårdsobjckt har ökat kraftigt sedan 1960-talet, återstår ytterligare områden som behöver säkerställas för na- turvärden. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområ- den måste därför enligt min mening fortsätta.

Jag anser att följande principer bör vara vägledande för säkerställande- arbetet. Statcn bör i första hand svara för skydd och vård av vetenskapligt värdefulla naturområden av riksintresse. Områden av intresse för i huvud- sak friluftslivet bör i ökad utsträckning bli en angelägenhet för landsting och kommuner. I vissa fall bör dock kostnaderna kunna delas mellan kommun/landsting och staten. Jag vill här erinra om de stiftelser som har bildats av kommuner och landsting på flera håll i landet. De har bedrivit ett mycket betydelsefullt arbete genom förvärv och vård av naturområden för i första hand det rörliga friluftslivets behov. Jag'anser att det vore värde- fullt om denna typ av verksamhet kunde utvecklas och utvidgas. Jag vill här också erinra om den möjlighet kommunerna har sedan den ljuli 1987 att efter delegering från länsstyrelserna själva besluta om naturreservat och naturvårdsomräden. Det är önskvärt att kommunerna använder sig av denna möjlighet för att säkerställa områden för i första hand friluftslivet.

De naturtyper som bör ägnas mest uppmärksamhet i säkerställandearbe- tet är enligt min mening olika slag av våtmarker. urskogar och vissa 61

naturtyper i odlingslandskapet, såsom t. ex. ogödslade slåtter- och betes- marker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark. ' :

Med våtmarker menas grunda vattenområden samt markområden som permanent eller en stor del av året har en våt yta. Exempel på våtmarker är strandområden. grunda sjöar; kärr.. mossar och sumpskogar. Våtmarker utgör ofta mycket mångskiftande ekosystem av stor betydelse för vatten- hushållningen. för åtskilliga växtarter och för större delen av faunan. Våtmarkerna är värdefulla för produktionen av bär. svamp. vilt och fisk. Intresset har ökat för att utnyttja våtmarkerna bl. a. för skogsproduktion, jordbruk och framställning av energiråvaror. Åtskilliga värdefulla våtmar- ker hotas av bl. a. sådana exploateringsintressen. För det fortsatta säker- ställandearbetet utgör naturvårdsverkcts våtmarksinventering ett viktigt underlag. Jag anser att det är viktigt att bevara så många våtmarker som möjligt, eftersom 'de har en stor betydelse för vattenhushållningen och för bibehållandet av ett levande landskap. Det är särskilt angeläget att översil- ningsvåtmarker. sumpskogar samt "våtmarker i sydligaste Sverige, främst nära kusterna och på Öland och Gotland bevaras. Därutöver är det angelä- get att i samband med dikningsföretag begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Urskog definieras som en helt eller nästan helt orörd skog som kommit upp på orörd skogsmark utan människans påverkan. Så gott som all skog i vårt land är påverkad av människan. Nästan överallt har huggning och bete förekommit. De urskogar och de relativt orörda skogar som finns kvar är skyddsvärda bland annat för att: . många djur och växter är helt beroende av urskogsmiljön . urskogen är en ursprunglig naturtyp i vårt land och därför har ett egenvärde . bevara den genetiska variationen hos skogsträd vilken bl. a. är viktig för skoglig forskning ' ' . effekterna av människans skilda verksamheter på naturen skall kunna värderas och ge kunskap om hur den opåverkade naturen fungerar . människor skall kunna uppleva den storslagenhct och de naturupplevel- ser som en urskog kan ge. Naturvårdsverket har år 1986 publicerat den sista rapporten i verkets rapportserie om Sveriges urskogar. Syftet "med denna inventering. som naturvårdsverket har utfört tillsammans med Skogsstyrelsen. har varit att ta fram ett underlag för att kunna skydda särskilt värdefulla urskogsområ- den.

De flesta av landets urskogar finns i Norrland. Enligt urskogsinvente- ringen finns det längs fjällkedjan stora sammanhängande områden som i . - liten utsträckning har berörts av avverkningar. Totalt har 64 områden om sammanlagt ca 370000 ha urskog och urskogsartad skog avgränsats. Även i Norrlands skogsbygder nedanför ljällområdct finns ett stort antal urskogs- områden. Dessa är som regel betydligt mindre än fjällurskogarna. Totalt finns ca 200 sådana områden om tillsammans ca 50000ha. Söder om Dalälven är större urskogar eller urskogsartade skogar mycket ovanliga. 1 inventeringen redovisas ca 170 områden om sammanlagt ca 15000 ha.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att naturvårdsverket. på regering- ens uppdrag. utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med en total areal av 600000 ha.

Hotet mot urskogarna har i takt med skogsbrukets mekanisering under 1900-talet blivit allt större.- Det är angeläget att värdefulla urskogsområden skyddas. Målet för arbetet att bevara urskogar bör enligt min åsikt vara att skydda urskogar i olika regioner och landskapstyper. För att bevara ur- skog och urskogsartad skog som ostörda ekosystem behövs skydd mot i princip all kulturpåverkan.

()dlingslandskapet har snabbt utvecklats mot enformigare och artfattiga- re växt- och djursamhällen. .

Under senare hälften av 1940-talet inleddes en omfattande strukturratio- nalisering inom svensktjordbruk. som bl.a. har fått till följd att kulturpräg- lade naturmiljöer som t. ex. ogödslade slåttermarker och betesmarker i det närmaste försvunnit. .

Det mångformiga odlingslandskapet utgör grundförutsättningen för en rik flora och fauna. Det representerar också genom sina brukningsformer ett viktigt kulturarv med stora landskapsestetiska och rekreativa värden. Flera av de växtarter. som har utrotats under senare år eller-som i dag är hotade till sin existens. är bundna till ogödslade betes- och slåttermarker. Strukturomvandlingen och rationaliseringsåtgärderna-inom jordbruksnä- ringen fortsätter. vilket innebär att de resterande delarna av slåttcr- och betesmarkerna hotas.

Under våren 1987 har en handbok för inventering av ängs- och hagmar- ker utarbetats inom naturvårdsverket. Med denna handbok som underlag har under år 1987 inventeringar påbörjats i ett antal län. Naturvårdsverket anser att det är angeläget att en riksomfattande inventering genomförs. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning och vill betona att en sådan invente- . ring är nödvändig för arbetet att bevara värdefulla naturtyper. fauna och flora i odlingslandskapet. liksom dess kulturvärden. '

För att behålla ett mångformigt odlingslandskap krävs insatser av'olika slag. Helt avgörande är hur den vardagliga skötseln avjordbruksmarken är utformad. Synpunkter på jordbruket och naturvården har jag redovisat i avsnitt 3.2 och i avsnitt 3.3.2.

Jag vill här. också erinra om de möjligheter som finns sedan den ljuli 1986 att till enskilda jordbruksföretag lämna ekonomiskt stöd till vård av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet. s. k. NOLA—stöd. Naturvårds- verket har givit ut allmänna råd för verksamheten. Enligt vad jag har erfarit har denna stödform mottagits mycket positivt av myndigheter. organisatio- ner och brukare. 1 de fall kontakter har tagits med kommuner om ekono- misk och organisatorisk medverkan har reaktionerna genomgående varit positiva. Jag anser att denna form av stöd är enkel och effektiv för skyddet och värden av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet. Anslaget kan också få en goodwill-effekt för myndigheternas naturvårdsarbete i bygder- na samt, i kombination-med andra arbetsuppgifter. medverka till ökad ' sysselsättning i glesbygder. Jag anser därför att det är mycket angeläget att verksamheten fortsätter.

Ett stort antal skyddsvärda markområden i odlingslandskapet kommer

inte att kunna skyddas på ett tillfredsställande sätt enbart genom nu be- skrivna åtgärder. Sådana områden bör i stället säkerställas som naturre- servat. Eftersom förändringen i odlingslandskapet går mycket snabbt efter upphörd hävd, bl.a. försvinner vissa växtarter efter kort tid. är det enligt min mening angeläget att resurser avdelas för att säkerställa de mest värdefulla områdena. i första hand naturliga betes- och slåttermarker.

För vård och förvaltning av naturvårdsobjckten. dvs. nationalparker. naturreservat m. m.. finns ett särskilt anslag. Anslaget används även för att bekosta fjällenheten i Jokkmokk. bemanningen av vissa utsjöplatscr. verk- samheten med vapenfria tjänstepliktiga och det statliga lcdsystemet i ljäl- len. Betydande vårdinsatser inom naturvårdsobjckten har också kunnat göras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. främst beredskapsarbeten. Fr.o.m. budgetåret 1984/85 har skett en omläggning av de arbetsmark- nadspolitiska insatserna. vilket har inneburit en kraftig minskning av be- redskapsarbetena. Detta har drabbat naturvården mycket hårt. framför allt vården av naturvårdsobjekt. Med hänsyn härtill gav regeringen ijanuari 1986 ett uppdrag till en särskild utredare att genomföra en översyn av naturvårt'lsförvaltningen. Utredarens betänkande överlämnades till rege- ringen i augusti 1986. 1 det följande (avsnittet 3.5. Översyn av naturvårds- förvaltningen) redovisarjag mina ställningstaganden till betänkandet. Av- slutningsvis villjag erinra om min tidigare redovisade uppfattning. att man i arbetet med vården av naturvårdsobjekten bör beakta att särskilt odlings- landskapet ofta inrymmer både natar- och kulturvärden.

3.3.2 Skydd och vård av hotade arter

Mitt ställningstagande: En rik och varierad fauna och flora bör bibehållas. Inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsat- ser bör de naturligt förekommande växt- och djurarterna bevaras i livskraftiga och reproducerande populationer.

Ett samordnat handlingsprogram för vård av hotade växt- och djurarter bör snarast utarbetas av naturvårdsverket.

Skälen för mitt ställningstagande:Förlusten av arter utgör ett hot mot jordens samlade genrcsurser. dvs. den ärftliga variationen. Detta är på lång sikt troligen ett av de största och allvarligaste miljöproblemen och samti- digt det mest underskattade. .

Under de senaste 300 åren har i genomsnitt en djurart per år utrotats. Just nu hotas över 1 000 olika däggdjur. fåglar. kräldjur. groddjur och fiskar av utrotning. Hur många växtarter och hur många lägredjurarter som är på väg att försvinna vet vi inte mycket om. men för kärlväxter. dvs. blomväx- ter och ormbunksväxter, har siffran 50000 nämnts. dvs. en femtedel av det kända totala antalet. Mycket tyder på att arterna försvinner i en accelere- rande takt.

Alla arter levcri samklang med sin naturliga omgivning. När en livsmiljö förändras på något sätt. gynnas vissa arter och blir vanligare. andra går tillbaka eller försvinner helt. De f.-.csta naturliga miljöförändringarna går

långsamt. Arterna kan då anpassa sig till de nya livsbetingelserna. På detta sätt har arter utvecklats och miljöer förändrats i ett ständigt växelspel, alltsedan liv uppstod påjorden.

Det är ofta svårt att peka ut en enda orsak till att en art går tillbaka eller försvinner. De ekologiska orsakssammanhangen är komplicerade och kun— skapen om dem är begränsad. Ofta samverkar flera faktorer.

I Sverige är ca 400 högre växter hotade. varav ca 300 hör hemma i jordbrukslandskapet. Av dessa finns den största delen i eller i anslutning till kvarvarande Oplöjda, ogödslade betes- och slåttermarker av olika slag. Dessa naturtyper. de s.k. naturliga gräsmarkerna. har under de senaste hundra" åren minskat från ca 2 milj. ha till dagens i runda tal 50 OOO—. 100 000 ha. De kvarvarande ytornas kvalitet med hänsyn till de hotade arternas ståndortskrav försämras. Floravårdsinsatser är grundläggande även för faunan. då många djurarter är beroende av specifika, hotade värdväxter.

Kontroll av de hotade arternas status har inte bara betydelse genom att de möjliggör bevarandeåtgärder för just dessa arter. De hotade arterna fungerar nämligen också som indikatorer på tillståndet och förändringarna i miljön. Inte minst gäller detta olika grupper av ryggradslösa djur. Genom insatser på detta område kan dels större. smygande ekologiska störningar eller stressympton noteras i ett tidigare skede. dels kan hela ekosystem eller delar därav räddas eller bevaras.

Det är angeläget att trygga mångfalden. Den genetiska resurs som en art representerar är oersättlig. Ett centralt mål för vår miljöpolitik i vid mening är därför att säkerställa en naturmiljö som ger våra växt- och djurarter goda möjligheter att överleva. '

Många av de biotoper och miljöer som ingick i det äldre kulturlandska- pet. t. ex. ljunghedar. betesskogar. betade strandängar. hagar och slåtter- marker, har under de senaste hundra åren minskat i areal eller försvunnit helt. Härigenom har en lång rad arter fått sina levnadsbetingelscr starkt förändrade. .

I en utpräglad jordbruksbygd. där i stort all mark är uppodlad. är faunan och floran Utarmad. Av de akut hotade och sårbara arterna är några klart missgynnade av biotopförändringar till följd av att vissa miljöer i det äldre odlingslandskapet försvunnit. Sparade märgelgravar. öppna diken. 'stengärdesgårdar. häckar. åkerholmar m.m. har en avgörande betydelse för överlevnaden av åtskilliga arter i åkerlandskapet. Jordbrukets val av grödor. odlingsteknik. bckämpningsåtgärder etc. är också av stor betydel- se för fauna och flora. Några djurarter som försvunnit på grund av biotop- förändringar i odlingslandskapet är exempelvis vit stork. mellanspett och vaktel. Av hotade djurarter kan nämnas hasselmus. lövgroda och kärr- snäppa. Växtarter som hotar att försvinnaär bl. a. sådana som är beroende av vissa numera sällsynta naturtyper. såsom torrängar och hedar.

Dagens rationella skogsbruk leder till flera för djur- och växtliv negativa förändringar. Tidigare öppen mark beskogas. Variationsrika skogar ersätts med likåldriga och ensartade bestånd. vilket bl.a. medför att antalet be— stånd som får åldras och bli biologiskt mogna blir mindre. Många av de gamla naturbetesmarkerna används inte längre för bete utan plantera-s igen med gran. Genom utdikning av våtmarker har tidigare öppen mark besko- gats.

De nu nämnda förhållandena har. liksom den sparsamma förekomsten av åldrande och döende träd i rationellt skötta skogar. medfört försämrade levnadsbetingelser för många arter.

] stora delar av norra Sverige omförs stora arealer gammal granskog till tallkulturer. Detta påverkar artsammansättningen. Vissa arter gynnas och andra missgynnas. [ de södra delarna av landet minskade bok- och ädellöv- skogsarealen kraftigt fram till början av l970-talet. då särskilt! lagstiftning beslutades om skydd för bokskogen.

Av de i sen tid försvunna arterna har sannolikt svart stork. blåkråka och härfågel påverkats av skogsbruket. En del sällsynta djurarter såsom havs- och kungsörn. berguv. vitryggig hackspett. gråspett m.fl. hotas av vissa biotopförändrande åtgärder inom skogsbruket. Det finns även vissa växt- arter som är hotade av skogsbruket. Bland dessa kan nämnas skuggbrä— ken. långskägg. niprör och brandnäva.

Utsläpp av föroreningar från olika industrier samt användningen av kemiska bekämpningsmedel ijordbruket har medfört att en stor del av faunan har utsatts för gifter som för åtskilliga arter kraftigt försämrat reproduktionen. I en del fall har gifterna orsakat sjukdom eller varit direkt dödliga. Det ökade kvävenedfallet från atmosfären innebär ett hot mot växtarter framförallt arter i Vissa näringsfattiga miljöer.

Utterns snabba tillbakagång kan åtminstone delvis hänga samman med förgiftning och förorening av vattendrag. Östersjön är allvarligt förgiftad av kvicksilver. PCB och DDT. vilket. bl. a. har drabbat gråsäl och vikare. Havsörnens reproduktion är starkt nedsatt och sillgrisslan har drabbats av äggskalsförtunning. Pilgrimsfalken är akut hotad och riskerar att utrotas om inte insatta stödåtgärder fortsätter.

Användningen av s. k. herbicider för kemisk ogräsbekämpning ijordbru- ket har lett till att åkermarkernas ogräsflora med tillhörande insektsfauna successivt har utarmats. Den fågelart som drabbats hårdast är rapphönan. som numera är försvunnen från en stor del av sitt svenska utbredningsom- råde:

Målen för det fortsatta arbetet inom fauna- och floravården bör vara att bibehålla en rik och varierad fauna och flora, att inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsatser bevara de naturligt förekommande växt- och djurarterna i livskraftiga och reproducerande populationer i naturen.

Jag har tidigare i avsnitt 3.2 och 3.3.1 även berört det fortsatta arbetet med att bevara hotade arter. Arter och naturtyper kan inte bevaras enbart genom att natur skyddas som naturreservat eller motsvarande. Det är nödvändigt att en allmän varsamhet och hänsyn visas vid användningen av våra naturresurser. Ett av de viktigaste instrumenten för en effektiv fauna- och floravård är hänsynstagande vid den fysiska planeringen och vid olika former av markanvändning. såsomjordbruk. skogsbruk. vägdragning etc.

Problemen inom fauna- och floravårdsarbetet har mötts på flera olika sätt. Fridlysning har tillämpats i många år. Denna form har betydelse endast i de fall en art hotas på grund av störningar från människan. Djurskyddsområden har bildats till skydd för främst fågelfauna och sälar. De båda skyddsformerna naturreservat och nationalparker har också inne- burit skydd för många hotade arter. Dessa instrument är värdefulla och bör utnyttjas även i fortsättningen.

Särskilda åtgärder — räddningsaktioner — har vidtagits för några av de mest akuta fallen. De mest uppmärksammade exemplen är insatserna för att återupprätta stammarna av berguv. havsörn. kungsörn och pilgrims- falk. Andra projekt gäller de stora rovdjuren. fjällräv. utter. fjällgås. glada. vitryggig hackspett m.fl. Det mest uppmärksammade projektet för beva-. rande av hotade växtarter är Projekt Linne” som startade för drygt tio år sedan. Projektet syftar till att samla in data om växtarters status och informera naturvårdsmyndigheterna om vilka arter som är hotade och hur dessa bör skyddas. Enligt min mening fordrar en framgångsrik fauna- och floravård insatser från såväl forskare. myndigheter. markägare och den ideella naturvården. Många värdefulla insatser har gjorts från den ideella naturvårdsrörelsens sida. insatser som 'verksamt har kompletterat samhäl- lets åtgärder på området. På flera håll i landet pågår nu ett antal artbeva- randeprojekt på ideell basis. För att dessa skall bli effektiva. krävs en viss samordning för vilken naturvårdsverket bör svara.

Eftersom kunskaperna om arternas miljökrav och levnadsvanor alltid måste vara utgångspunkten för varje handlingsprogram i artprojekt och kunskaperna i en del fall är bristfälliga. behövs en stark. målinriktad forskning avseende bevarandet av arterna och deras naturliga miljöer. Sådan forskning har bedrivits och bedrivs bl. a. inom ramen för anslaget Miljövårdsforskning. som administreras av naturvårdsverket.

Under senare år har insikten vuxit om behovet av målinriktade studier och åtgärder rörande de hotade och sällsynta arterna. samtidigt som nya tekniska förutsättningar har skapats för detta. Genom inrättandet av ett särskilt anslag till vård av hotade arter har regeringen underlättat systema- tiska och samordnade insatser.

Grundläggande för ett framgångsrikt artbevarandearbete är enligt min mening att ett särskilt handlingsprogram upprättas för vård av akut hotade. sällsynta och sårbara arter. Naturvårdsverket bör svara för att ett sådant tas fram. Ett viktigt led i detta arbete är de artdatabanker för flora och fauna som håller på att byggas upp av Sveriges lantbruksuniversitet. med anslag från statens naturvårdsverk. och som beräknas vara i full drift år 1989.

Jag har tidigare i min redogörelse omnämnt Sveriges deltagande i det internationella naturvårdssamarbetet. Detta arbete är till stor del inriktat på skyddet av hotade växt- och djurarter. Jag vill här betona vikten av att Sverige aktivt bidrar till att de internationella insatserna för flora och fauna blir framgångsrika.

För att möta behoven av resurser för vården av hotade arter har jag föreslagit regeringen att särskilda medel anvisas för detta ändamål även nästa budgetår. Jag återkommer till detta i det följande i samband med behandlingen av anslaget B 9. Vård av hotade arter m.m.

Hänvisningar till S3-3-1

Mitt ställningstagande: Allemansrätten innebär att naturen är till- ' gänglig för alla. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att utnyttja naturen. Kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerställande av områden för friluftslivet samt driften av an- läggningar för friluftslivets behov.

Skälen för mitt ställningstagande: Miljöpolitiken omfattar också omsorg om och åtgärder för det rörliga friluftslivet. Allemansrätten utgör den främsta tillgången för människors friluftsliv. Jag-har i flera sammanhang. bl.a. i riksdagen. pekat på allemanszrättens stora betydelse och hur viktigt det är att vi värnar om den. Jag vill "här också erinra om att strandskyddet vid våra hav, insjöar och vattendrag gör det möjligt att låta stränderna vara tillgängliga för friluftslivet. De åtgärder som behövs för att medborgarna skall ha tillgång till naturen som en källa till rekreation är således en viktig del av naturvårdsarbetet. .

Jag vill här kort beskriva det arbete som bedrivits och bedrivs för att förbättra villkoren för människornas friluftsliv. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fick länsstyrelserna möjlighet att utnyttja beredskaps- medel för arbete med natUrvård och friluftsliv. De resurser som ställdes till förfogande användes bl. a. till att bygga vandringsleder. både fjälleder och vandringsleder i låglandsterräng.

I fjällen har markerade leder funnits länge. Under 1960-talet ökade fjällvandringen kraftigt. vilket resulterade i problem med skötsel och un- derhåll av lederna. År [977 fick naturvårdsverket överta ansvaret för långfärdsleder av turistiskt intresse, det s.k. statliga lcdsystemet i fjällen som omfattar sommar-. vinter- och skoterleder. Det regionala ansvaret har länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands och Västerbottens län. I Norr- botten har ett särskilt organ — fjällenheten -— bildats gemensamt av na- turvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län. Fjällenheten är lokali- serad till Jokkmokk. Totalt finns i de svenska fjällen 546 mil statliga leder. varav 196 mil utgör skoterleder. I anslutning till lederna finns ca80 rast- skydd. drygt 400 broar och 3 båtleder. I det statliga lcdsystemet i fjällen ingår inte Svenska Turistföreningens (STF) fjällstationer. övernattnings- stugor och passagerarbåtar. Statens satsningar på lcdsystemet fortsätter. Jag har erfarit att chefen för industridepartementet i en proposition om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län inom kort kommer att föreslå att särskilda medel anslås "för bl.a. upprustning av det statliga lcdsystemet i fjällen. '

Som jag tidigare har nämnt. finns också ett system av vandringsleder nedanför fjällen. Dessa leder har i regel planerats och anlagts av länsstyrel- serna. I första hand kommunerna men även ideella föreningar och företag är huvudmän för driften och underhållet av lederna. Den första vandrings- leden i låglandsterräng var Sörmlandsleden, som stod klar år l975. Sedan dess har ytterligare leder tillkommit. såsom t. ex. Skåneleden, Hallandsle-

den och Bergslagsleden. ] dag finns det mer än 50 vandringsleder nedanför tjällområdet med en sammanlagd längd om drygt 600 mil. Sedan l970-talet har även ett antal kanotleder anlagts. De mest kända är kanotlederna i Dalslands sjösystem.

Under 1960-talet ökade antalet fritidsbåtar kraftigt. framför allt i våra skärgårdar. Naturvårdsverket har under l970- och l980-talen lämnat bety- dande stöd till gästhamnari syfte att minska nedskräpning och markförslit— ning. Till en del har satsningen lyckats men den har inte räckt till. Därför har naturvårdsverket även lämnat stöd till kommunalt skötta sophus' med torrtoaletter ute i naturhamnarna. Kommuner och landsting har även själva'låtit placera ut toaletter och sophus. Sådana s.k. sopmajor finns numera lite varstans i skärgårdarna samt vid de större sjöarna och kanaler- na, och nedskräpningen har minskat väsentligt. Jag vill här betona att jag finner det angeläget att fortsatta resurser ställs till förfogande" så att nuva- rande ordning kan bibehållas i våra skärgårdar.

Överhuvudtaget har naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanlägg- ningar varit omfattande sedan slutet av 1960-talet. Under tiden l969—I983 uppgick de totala bidragen ur verkets anläggningsstöd till mer än 350 milj. kr. Större delen av bidragen har gått till stugbyar, campingplatser och. fjällstugor, men även friluftsgårdar. motionscentraler och friluftsbad har fått bidrag.

Jag vill här erinra om fritidsfiskets betydelse för människornas frilufts- liv. Ca 2 milj. svenskar fritidsfiskar'åtminstone någon gång varje år och ungefär 700000 av dem fiskar minst 10 gånger om året. Sedan handred- skapsfisket blev fritt år 1985 längs hela ostkusten och i de större sjöarna. har betydande områden blivit tillgängliga för fritidsfiske.

I detta sammanhang vill jag också erinra om de'myeket' betydelsefulla insatser som de ideella organisationerna har gjort för att främja frilufts- livet. Ibland har gjorts banbrytande gärningar. såsom t.ex. STF:s "öpp- nande" av fjällvärlden i början av seklet.

Intresset för friluftsliv har vuxit till följd av mera fritid och ett ökat tätortsboende. Allt fler människor i vårt land utnyttjar i dag sin fritid till friluftsliv och rekreation i olika former. Behovet av rekreationsområden. inte minst av allemansrättsligt tillgängliga områden. har därmed också ökat. Det är därför angeläget att på olika sätt bredda och utveckla denna del av fritidsutbudet genom att mark- och vattenområden för friluftsliv säkerställs. skyddas och vårdas samt görs bättre tillgängliga för allmänhe- ten. Förutsättningarna för detta är i vårt land unika. Omväxlandc natur, god miljö samt stora natur- och kulturvärden ger oss möjligheter att erbju- da människorna ett rikt och varierat fritidsutbud. Genom särskilda åtgär- der inom naturvårdslagstiftningens ram har också ovärderliga natur- områden tagits undan och skyddats mot exploatering och bebyggelse.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna har haft och har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att nyttja naturen. Detta arbete bör naturvårdsmyndigheterna självfallet fortsätta med.

Eftersom det stora flertalet av Sveriges medborgare bor i stora städer eller andra tätorter. har tillgången på lämpliga naturområden för rekreation blivit alltmer betydelsefull. Jag vill erinra om vad som anges i 25 natur-

vårdslagen. nämligen att naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Jag vill vidare erinra om att naturvårdslagen i samband med tillkomsten av den nya'planlagstiftningen har ändrats så att kommunerna har rätt att själva bilda naturreservat och naturvårdsområden för i första hand det tätortsnära friluftslivets intressen. Detta kan ses som en marke- ring av att kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerstäl- landet av områden för friluftslivet samt driften av anläggningar för frilufts- livets behov.

Naturvårdsverket har under årens lopp skaffat sig stora kunskaper om hur vi på bästa sätt kan skydda närmiljön mot ogynnsamma förändringar. Genom lagstiftning om hänsynsregler ijord- och skogsbruket kan frilufts- livets behov beaktas i dessa näringar. Skogsstyrelsen utarbetar tillsam- mans med naturvårdsverket råd om utformningen av skogsbruk i_tätortsnä- ra områden och i skärgårdsområden som skall tillgodose bl. a. friluftslivets intressen.

Genom PBL blir kommunala översiktsplaner över mark- och vattenan- vändningen obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl. a. bättre förutsättning- ar för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och na- . tur-vården. Inför den planering i kommunerna som PBL medför skall naturvårdsverket och länsstyrelserna medverka till information och utbild- ning om friluftslivets behov.

De reformer som jag nu har talat om ger stora möjligheter för naturvår-. den och friluftslivet att flytta fram sitta positioner i samhällsplaneringen.

Det är en viktig uppgift för naturvårdsverket och länsstyrelserna att informera om och därmed stimulera till besök i de skyddade områdena. Stora insatser görs i detta avseende. Ett aktuelltexempel är den kampanj, Nära till naturen. som naturvårdsverket genomför under år 1988 i samarbe— te med ett antal myndigheter. bildningsförbund. folkrörelser och organisa- tioner samt näringslivet. Kampanjen syftar till att sprida kunskap om den svenska naturen och våra naturreservat och att entusiasmera människor att ge sig ut i naturen. Ett annat syfte är att skapa förståelse för hur viktigt det är att vi på olika sätt vårtiarvtii' natur och bevarar den till kommande generationer. [ detta sammanhang vill jag också nämna de.Värdefulla insatser som stiftelsen Håll Sverige Rent genomför. i första hand genom kampanjer mot nedskräpningen men även genom att bl.a. främja återvin- ning av olika konsumentförpackningar. .

Sammanfattningsvis villjag säga att friluftslivet bör främjas t. ex. genom kommunal planering. säkerställande av mark. hänsynstagande av dem som bedriver de areella näringarna. genom de ideella organisationernas arbete och genom en ökad information om alla de möjligheter till friluftsliv som den rika svenska naturen erbjuder.

3.4. Utvidgning av vissa nationalparker, m. m.

Jag tar i det följande upp en framställning från statens naturvårdsverk om att dels utvidga nationalparkerna Ängsö. Blå Jungfrun och Gotska Sandön till att omfatta omgivande vattenområden. dels utvidga Såntjälletsnatio-

nalpark. Jag behandlar också en framställning från naturvårdsverket om medgivande till intrång i Stora Sjöfallets nationalpark med anledning av en planerad turistanläggning vid Vietas.

Mitt förslag: Nationalparkerna Ängsö. Blå Jungfrun och Gotska Sandön utvidgas till att omfatta omgivande vattenområden.

Naturvårdsverkets förslag: Ängsö nationalpark avsattes år l909 i syfte att bevara ett äldre odlingslandskap i väsentligen oförändrat skick. I beslu- tet anges att nationalparken omfattar ön Ängsö. Ängsö utgjorde en del av statens fastigheter Väringsö I:] och E:! i Norrtälje kommun. Den ljuli 1976 överfördes Ängsö nationalpark från domänfonden till natur- vårdsfonden. Fastigheternas vattenområden ingick inte i nationalparken och var alltjämt bokförda på domänfonden. Efter framställning från statens naturvårdsverk förordnade regeringen att de till fastigheterna Väringsö ] :l och 2:I i Norrtälje kommun hörande vattenområdena utanför Ängsö skul- le. inklusive holmar och skär. överföras från domänfonden till naturvårds- fonden. Är l980 aVstyckades Ängsö från Väringsö l:| och Zzl och national- parksfastigheten Väringsö l:3 bildades inkl. ett vattenområde om l20 ha. vilket område formellt inte ingår i nationalparken. Enligt naturvårdsverket finns behov av att reglera allmänhetens tillträde till viss del av omgivande vattenområde.

Blå Jungfrun avsattes som nationalpark år l926 i syfte att bevara ön i dess naturliga tillstånd. Nationalparken omfattar endast ön. som ingår i fastigheten Jungfrun l:] i Oskarshamns kommun. Det till fastigheten hö- rande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken.

En del av Gotska Sandön avsattes som nationalpark år lOlO. År l963 utvidgades nationalparken till att omfatta praktiskt taget hela Gotska Sand- ön. som utgörs av fastigheten Gotska Sandön [:l i Gotlands kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken. I nationalparken ingår inte kyrkogårdsfastigheten Gotska Sandön 12. om- fattande 5 16 ml.

Aven vad gäller Blä Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker anser. naturvårdsverket att det finns behov av att reglera bl.a. allmänhetens tillträde till vissa delar av omgivande vattenområden. Verket anser att det till statens fastigheter hörande enskilda vattenområdet enligt lagen (1950z595l om gräns mot allmänt vattenområde bör ingå i dessa båda nationalparker. För Blå Jungfrun berör förslaget ett vattenområde med 300 meters bredd runt ön. För Gotska Sandön föreslås gränsen på vissa sträc- kor följa tre meters djupkurva på mer än 300 meters avstånd från strand- linjen. Statens naturvårdsverk föreslår således att de tre nationalparkerna får utvidgas med de till nationalparksfastigheterna tillhörande vattenområ- dena.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga

Ängsö nationalpark avgetts av fiskeristyrelsen. domänvcrket, statens lant- mäteriverk. länsstyrelsen i Stockholms län. Norrtälje kommun, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Sportfiske- och flskcvärdsförbund. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot den föreslagna utvidgningen. Fiskeristyrelsen förutsätter att naturvårdsverket samråder med fiskenämnden i Stockholms lätt. innan villkoren för fisket i vatten- området fastställs. Domänverket anser att fiske. som nu är tillåtet inom det aktuella vattenområdet med undantag för ett fågelskyddsområde med till- trädesförbud. även i fortsättningen bör vara tillåtet. Sveriges Sportfiske- och fiskevårdsförbund har anfört liknande synpunkter.

Efter remiss av förslagen att utvidga Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker har yttranden avgetts av ftskcristyrelsen. statens lantmäte- riverk, länsstyrelserna i Kalmar resp. Gotlands län. Svenska naturskydds- föreningen och Oskarshamns kommun resp. Gotlands kommun.

Förslaget till att utvidga Blå Jungfruns nationalpark tillstyrks av samtliga remissinstanser.

Vad gäller Gotska Sandöns nationalpark tillstyrker flertalet remissin- stanser eller lämnar förslaget utan erinran. Statens lantmäteriverk har dock anfört bl. a. följande. Utanför Gotska Sandön är bottenförhållandena sådana att gränsen för det enskilda vattenområdet på något ställe kommer att gå utanför 300-metersavståndet. Enligt vad som upplysts är bottendju- pen i öns närhet inte heller stabila. På grund av vattenrörelserna kan således kurvan för tremetersdjupet flyttas inom en i sammanhanget över- skådlig tid. Om nationalparken anpassas till fastighetsgränsen som i detta fall utgörs av en svårdefinierad linie mot det allmänna vattenområdet -vilket dessutom kan tänkas flytta sig från tid till annan- synes onödiga problem uppstå för sjöfarten. Vid Gotska Sandön syns det därför vara att föredra en gräns för nationalparken som går på ett större avstånd än 300 meter från land. Hur långt utanför den bör gå får bli beroende av bl.a. bottenförhållandena. men den bör i det fallet dras med ett konstant avstånd från land. Gotlands kommun avstyrker den föreslagna utvidgningen. Kom- munen anser att de skyddsåtgärder som. föreslås redan kan upprätthållas med gällande lagstiftning. Om eventuella inskränkningar i allemansrätten behöver införas. bör detta föregås av en allsidig prövning. vilken lämpligen sker genom planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Skälen för mitt förslag: För egen del anserjag i likhet med remissinstan- serna att det finns praktiska fördelar att låta nationalparkerna Ängsö och Blå Jungfrun överensstämma med den rådande fastighetsindelningen. så att även de till fastigheterna hörande vattenområdena omfattas av national- parksbestämmelserna. Det kan också finnas behov av 'att-reglera viss verksamhet. bl.a. allmänhetens tillträde till vattenområdet närmast öarna.

När det gäller den föreslagna utvidgningen av Gotska Sandön har flerta- let remissinstanser tillstyrkt en sådan. Gotlands kommun har avstyrkt utvidgning av gränsen och lantmäteriverket har haft synpunkter på hur gränsen skall dras i vattenområdet utanför nationalparken.

För egen del anser jag att förhållandena i vattenområdet runt Gotska Sandön kan behöva regleras. Gotska Sandöns vattenområden hyser natur- vetenskapliga värden. [ likhet med naturvårdsverket och det stora flertalet

remissinstanser anser jag därför att det finns behov av att låta även det omgivande vattenområdet runt Gotska Sandön ingå i nationalparken. Vad gäller avgränsningen i vattnet anser jag att det inte finns skäl att låta nationalparken omfatta något annat vattenområde än vad som hänförs till

berörd fastighet enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområ- de. ' '

Hänvisningar till S3-4-1

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

Mitt förslag: Sånfjällets nationalpark utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden.

Naturvårdsverkets förslag: Sånfjällets nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett skogs- och fjällområde i de södra fjälltrakterna i dess naturliga tillstånd. Nationalparken omfattar ca 2700 ha och är belägen på Sånfjällets östra sida. Sedan år 1980 har naturvårdsverket i samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län verkat för inköp av mark i området i avsikt att hela Sånfjället skall kunna avsättas som nationalpark. Hittills har ca 7800 ha förvärvats. Det återstår nu två enskilt ägda områden som på sikt bör införlivas med nationalparken. Dels gäller det ett triangelformat områ- de om ca 450 ha ovanför Nysätern på västra sidan. dels ett område om ca 500 ha'sydväst om Nyvallens fäbod norr om den befintliga nationalparken. Dessa två områden avses bli avsatta som Nysäterns resp. Nyvallens natur- reservat i avvaktan på att staten genom avtal köpt in dem så att de i en framtid kan ingå i nationalparken.

Sånfjället är ett isolerat fjällmassiv med fem toppar som når över 1000 m. Den högsta når upp till 1277 m. På sluttningarna finns välutbildade rännor, bildade av inlandsisens avsmältning. Området är viltrikt. De vand- ringsleder som redan finns skall kompletteras. Det är enligt naturvårdsver- kets mening starkt befogat att utvidga nationalparken med hittills inköpta områden och på sikt även med de två naturreservat som länsstyrelsen avser besluta om.

Statens naturvårdsverk hemställer att Sånfjället utvidgas med den mark staten har förvärvat och på sikt även med de föreslagna naturreservaten Nysätern och Nyvallen. '

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga Sånfjällets nationalpark avgetts av kammarkollegiet. lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen. do'mänverket. länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges lant- bruksuniversitet. Härjedalens kommun, Friluftsfrämjandet. Svenska na- turskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund och Svenska turist- föreningen. Därutöver har en skrivelse inkommit från Mittådalens sameby.

Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget. Läns— styrelsen anför dock bl. a. att det kan synas olämpligt att "blanda" natio- nalparken med de två föreslagna naturreservaten. Orsaken härtill är att reservaten utgörs av ett flertal enskilda fastigheter. där starka önskemål finns att behålla äganderätten och framför allt möjligheten att bedrivajakt.

På lång sikt bör dock huvuddelen av reservaten kunna överföras till natio- Prop. l987/88:85 nalparken.

Skälen för mitt förslag: Naturvårdsverkets förslag att utvidga Sånfjällets nationalpark med de områden som staten numera förvärvat samt vissa områden som överförts från domänfonden till naturvårdsfonden har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Eftersom det är ovisst när de två områdena blir förvärvade som staten ännu inte har inköpt och som på sikt avses ingå i nationalparken. bör de enligt min mening inte nu omfattas av en utvidgning av nationalparken. I övrigt anser jag att den föreslagna utvidgningen bör få ske. Mitt förslag till utvidgning av Sånljällets national- park framgår av kartan i figur 3.1.

Figur 3.1 Karta Över .S'årifiilllct

- — - — — — Gräns för Sånfjällets nationalpark i—t

Förslag till utvidgning

Allmänt kartmateriel från Lantmäteriverket. Medgivande 87.0209. Godkänd ur sekretessynpunkt. Lantmäteriverket 1987-1 1-16.

Hänvisningar till S3-4-2

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

Mitt förslag: En turistanläggning medges i anslutning till statens vattenfallsverks bebyggelscområde vid Vietas i Stora Sjöfallets na-

tionalpark.

Naturvårdsverkets förslag: Stora Sjöfallets nationalplark avsattes genom riksdagsbeslut år 1909 i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess . naturliga tillstånd. Nationalparkenär belägen kring Stora Lule älvs övre lopp. lntrång i nationalparken har av riksdagen medgivits vid flera tillfäl- len. senast år 1980 (prop. l980/8lzl9. JoU ll. rskr. 48). Riksdagen bemyn- digade då regeringen att medge det intrång i nationalparken som föranled- des av en tredje tilloppstunnel till Vietas kraftstation.

Den nuvarande bebyggelsen i nationalparken vid Vietas tillkom på grund av statens vattenfallsverks utbyggnad av Vietas kraftstation på 1960-talet och tillhörande tunnelbygge på l980-talet. Vattenfall har delvis avvecklat sin verksamhet i Vietas. En områdesplan upprättades och antogs av Gäl- livare kommunfullmäktige år l98l. I denna plan föreslås att en befmtlig anläggning för turism behålls och att ytterligare utbyggnad görs med ho- tell/vandrarhem. stugby. husvagnsparkering. tältplats samt eventuell upp- rustning av ett befintligt servicehus. Kort- och långtidsparkering avses anordnas. Gällivare kommun upprättade härefter efter överenskommelse med statens naturvårdsverk ett förslag till dispositionsplan över Vietasom- rådet. Avsikten är att efter det att Vattenfalls byggnadsverksamhet i stort sett har lämnat Vietasområdet skall området disponeras som bl.a. turistan- läggning. Förslaget till dispositionsplan avgränsades från Lappviken i öster med bl.a. STF:s nuvarande båtplats till Sjöfallsuddens naturrastplats i väster. Planen syftar till att få till stånd en permanent turistanläggning i Vietas. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrböttens län anförde i yttrande över planen att man frånsett några detaljfrågor inte hade något att erinra mot planförslagets utformning.

Naturvårdsverket har hemställl om regeringens bemyndigande att med- ge att en permanent turistanläggning får uppföras vid Vietas. Verket anser. med hänsyn till den exploatering av området som skett i samband med vattenkraftsutbyggnaden och att det faktiskt under lång tid bedrivits turis- tisk verksamhet i Vietas. att en permanent turistanläggning väl låter sig förenas med naturvårdens intressen.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över naturvårdsverkets framställning avgetts av lantbruksstyrelsen. statens vattenfallsverk, läns- styrelsen i Nörrbottens län. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska sa- mernas riksförbund och Sveriges Turistråd. Alla instanser har förklarat sig inte ha något att erinra mot en permanent turistanläggning i Vietas. Vissa detaljsynpunkter har framförts av lantbruksstyrelsen. Svenska natur- skyddsföreningen och Svenska samernas riksförbund beträffande förslaget till dispositionsplan för området. Svenska naturskyddsföreningen har framfört synpunkter på utbyggnaden av vägar. urskogsobjektet Vietas. Vattenfalls informationsanläggning. biltrafiken och anläggningar för den-

samma samt på skotertrafiken inom området. Lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund har framfört vissa synpunkter beträffande placering av naturrum och husvagnar.

Skälen för mitt förslag: Förslaget om intrång i Stora Sjöfallets national- park har i princip tillstyrkts av remissinstanserna. Med hänsyn till den exploatering av området som redan har skett på grund av vattenkraftsut- byggnaden och då den planerade verksamheten låter sig förenas med naturvårdens intressen. anserjag för min del att det begärda intrånget bör få ske. Några remissinstanser har framfört synpunkteri detaljfrågor beträf- fande den föreslagna dispositonsplanen. Detta är frågor som bör behandlas i samband med plangenomförandeiz. och jag förutsätter att berörda intres- senter får framföra sina synpunkter i detta sammanhang.

Hänvisningar till S3-4-3

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

3.5. Översyn av naturvårdsförvaltningen

Hänvisningar till S3-5

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14, 3.1.2

Jag tar nu upp den särskilda översyn av naturvårdsförvaltningens organisa- ' tion och funktion som gjordes under år 1986 av en särskild utredare och som redovisas i betänkandet (DsLlo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. För- valtning. skötsel. ekonomi.

I det följande redovisarjag för riksdagens kännedom översiktligt betän- - kandet liksom vissa i detta upptagna förslag samt mina ställningstaganden till dessa .

I betänkandet föreslås en effektivisering av naturvårdsförvaltningen vad gäller administration och ansvarsfördelning samt ekonomisk planering och redovisning. Vidare lämnas förslag till ett utvidgat kommunalt och lands- tingskommunalt engagemang i naturvårdsförvaltningen. vissaiompriorite- ringar. alternativa finansieringskäÄ-Älor. beredskapsarbeten för naturvård. ideella organisationers medverkan i naturvårdsförvaltningen. m.m. Under utredningsarbetet har utredaren också uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlingslandskapet. Vissa principförslag läggs fram i dessa frågor. ' '

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.2. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats inom miljö- och energidepartementet och finns tillgänglig där (ME/Jo 1863/86).

Av direktiven till den särskilda översynen framgår bl. a. att betydande arealer avsatts som nationalparker. naturreservat. naturvårdsområden el- ler djurskyddsområden. Mer" än 12 milj.ha har sålunda hittills skyddats genom förordnanden enligt naturvårdslagen. De skyddade områdena ford- rar en kontinuerlig vård och förvaltning. Medel för detta ställs till förfogan- de dels genom anslaget Vård av naturreservat m.m.. dels genom arbets- marknadspolitiska insatser. främst beredskapsarbeten. Anslagen till be'- redskapsarbeten har minskat kraftigt under senare år. Statens naturvårds- verk samt länsstyrelserna i Malmöhus. Hallands och Västerbottens län har i skrivelser år 1985 till regeringen behandlat konsekvenserna på naturvår-

dens område av den förändrade tilldelningen av medel för beredskapsarbe- ten. .

Revisionskontoren vid skogsstyrelsen och riksförsäkringsverket har un- der år 1985 genomfört en revision av vården och förvaltningen av natur- vårdsobjekt. Vissa åtgärder och utredningar föreslås för att effektivisera naturvårdsförvaltningen. .

Det är bl. 21. mot denna bakgrund som den särskilde utredaren tillkalla- des med uppdrag att se över naturvårdsförvaltningens organisation m.m. Utredarens förslag syftar till en effektivare vård med oförändrade resurser. Utanför uppdraget har utredaren också lämnat vissa förslag till landskaps- vårdande åtgärder i odlingslandskapet.

De förslag som lämnas i betänkandet får i sina huvuddrag ett positivt bemötande av remissinstanserna. Åtskilliga remissinstanser påpekar dock att förslagen inte tillgodoser det resursbehov som krävs, för att klara vården av naturvårdsobjekten. ] stort sett alla remissinstanser ställer sig bakom förslaget att åtgärder måste vidtas för att bibehålla det öppna odlingslandskapet. Flera instanser är emellertid starkt kritiska till utred- ningens förslag att finansiera åtgärderna genom höjning av miljöavgifterna på gödselmedeloch bekämpningsmedel.

Jag vill redan här anmäla attjag delar flertalet remissinstansers uppfatt- ning alt utredningsförslaget kan läggas till grund för åtgärder i syfte att effektivisera naturvårdsförvaltningen. Dessa åtgärder bör genomföras inom befintlig resursram.

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör som central förvalt- ningsmyndighct även i fortsättningen ha ansvaret för samordningen av naturvårdsförvaltningen i hela landet. Länsstyrelsen är regional naturvårdsförvaltnings'myndighct och bör även i fortsättningen ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet.

Länsstyrelsen bör till förvaltare av naturvärdsobjekt utse den som med hänsyn till kompetens samt från naturvårdssynpunkt och av ekonomiska eller andra skäl bedöms som mest lämplig för ändamå- let. Jag kommer att föreslå regeringen att nuvarande föreskrift i 35 naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och or- gan i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Utredarens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt ställningsta- gande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredarens för- slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag biträder utredarens uppfattning att statens naturvårdsverk som central förvaltningsmyndighet även i fortsätt- ningen bör ha ansvaret för samordningen av naturvårdsförvaltningen i landet. Likaså bör länsstyrelsen såsom regional naturvårdsmyndighet lik-

som f.n. ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet. Länsstyrelsen. som är regionalt ansvarig för säkerställande av värdefull natur. bör ha goda möjligheter att ansvara för den regionala förvaltningen av de förvärvade objekten. Dessutom ansvarar länsstyrelsen för den regionala planeringen i stort rörande bl.a. naturvård och friluftsliv. vilket bör ge förutsättningar för en samordning och effektivisering av olika insatser. Detta gäller inte minst frågor som rör kulturmiljövården i odlingslandskapet. Ytterligare vill jag framhålla den stora fördel som ligger i den samordning mellan den ordinarie naturvårdsverksamheten och planeringen av beredskapsarbeten som kan ske på länsstyrelsenivå.

Det är länsstyrelsen som har att prioritera de områden som bör avsättas som naturreservat och också ta ställning till målen med de olika reserva- ten. Länsstyrelsen beslutar också om skötselplaner för reservatcn och ser till att det finns balans mellan säkerställande och resurser för skötseln. På detta sätt får länsstyrelsen en betydande kunskap om reservaten. som gör den lämplig att vara regional förvaltningsmyndighet.

Naturvårdsförvaltningcn av de enskilda objekten bör i de flesta fall kunna överlåtas på andra organ. För närvarande gäller i regel att förvalt- ningen av naturvårdsobjektcn sker genom skogsvärdsstyrelsen eller do- mänvcrket. Utredningen har. föreslagit. att denna särställning tas bort så att även andra organisationer kan utses till förvaltare av naturvårdsobjekt.

Jag vill betona att den grundläggande principen för val av en förvaltare bör vara att den bör utses som har de bästa kunskaperna och övriga förutsättningar för en långsiktigt ändamålsenlig förvaltning samtidigt som kostnaderna för förvaltningen hålls så låga som möjligt. Detta innebär sålunda att andra statliga myndigheter. kommuner. stiftelser eller företag bör kunna utses till förvaltare av naturvårdsobjekt. En förutsättning är att de har kompetens och resurser för detta. I vissa fall bör även ideella organisationer och enskilda markägare som uppfyller dessa krav kunna få ansvaret för förvaltningen av naturvårdsobjekt eller äta sig enskilda arbe- ten på uppdrag av nattirvårdsförvaltaren. Enligt min uppfattning bör detta kunna effektivisera förvaltningsarbetet samt ge värdefulla effekter för sys- selsättningen i glesbygder. Länsstyrelsen och naturvårdsförvaltaren bör i varje enskilt fall pröva möjligheten att lägga ut sådana arbeten på andra.

Länsstyrelsen bör sålunda utse den till förvaltare av naturvårdsobjekt som med hänsyn till kompetens samt från naturvårdssynpunkt och av ekonomiska eller andra skäl bedöms som mest lämplig för ändamålet. l konsekvens härmed avser jag att föreslå regeringen att föreskriften i 3.5 naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Mitt ställningstagande:Naturvårdsverket bör få i uppdrag att i sam- råd med riksrevisionsverket se över formerna för den ekonomiska planeringen och redovisningen av medlen för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt.

Länsstyrelsen och inte som nu naturvårdsverket bör vara prövande myndighet beträffande statsbidrag ur Vårdanslaget till kommuner. stiftelser m.fl. samt för landskapsvård.

Utredarens förslag: Överensstämmcr med mitt ställningstagande. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens för- slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Från anslaget Vård av naturreservat m.m. kan beviljas medel för naturvårdsförvaltningcn. Naturvårdsverket fördelar medlen. Naturvårdsverket har inför budgetåret 1986/87 infört en enkel anslagmodell. som medger att länsstyrelserna inom givna ramar kan" göra en egen prioritering av vårdinsatscrna. Den genomförda ändringen har utredaren funnit vara ett viktigt steg för att minska den centrala detaljstyrningen av vårdanslaget. En sådan enkel modell för anslagsfram- ställningen förutsätter dock att redovisningen av medelsanvändningen ut- formas så att prioriterings- och budgetarbetet blir effektivt. Naturvårds- verket och riksrevisionsverket bör gemensamt se över formerna för det ekonomiadministrativa informationssystemet m.m. Jag återkommer sena- re till regeringen med förslag till det uppdrag som behövs för ändamålet. Det är därvid angeläget att en samordning sker med den översyn av naturvårdsverkets organisation som jag tidigare har aviserat.

Naturvårdsverket beviljar statsbidrag ur anslaget Vård av naturreservat m.m. till kommuner. stiftelser m.fl. för förvaltning av naturvårdsobjekt samt till landskapsvård. Jag ser inga avgörande skäl till att ansökningar om bidrag i fortsättningen skall behöva behandlas av en central myndighet. Frågan om sådana statsbidrag bör i stället prövas av länsstyrelsen i enlig- het med generella föreskrifter från naturvårdsverket. Genom dessa åtgär- der får länsstyrelsen även ett utvidgat och mera preciserat ansvar för naturvårdsförvaltningcn.

3.5.4 Kommunernas ansvar

Mitt ställningstagande: Länsstyrelserna bör kunna ta upp förhand- lingar med kommuner eller landsting om ansvaret för naturvårds- förvaltningen och kostnadsansvaret för förvaltningen av enskilda naturvårdsobjekt.

Utredarens förslag: Overensstämmer i sak väsentligen med mitt ställ- ningstagande. På vissa punkter vill utredaren gå längre. Utredaren har

bl.a. föreslagit att vissa angivna principer för fördelningen av förvaltnings- och kostnadsansvaret för naturvårdsobjekten bör författningsregleras._

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i allmänhet tillstyrkt eller har ingen erinran mot utredarens förslag. Några remissinstanser. däribland landstingsförbundet och kommunförbundet avvisar förslaget i fråga om en författningsreglerad ansvarsfördelning mellan stat och kom- mun. . .

Skälen för mitt ställningstagande: Naturvårdsförvaltningen har av tradi- tion ansetts vara en huvudsakligen statlig angelägenhet. En av orsakerna till detta har varit att staten har haft. det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för tillkomsten av naturvårdsobjekten och en annan att länsstyrelsen har varit beslutande myndighet. Som en följd av detta har även frågor som normalt ligger inom den primärkommunala/landstingskommunala sektorn. såsom friluftsliv m.m.. blivit en statlig angelägenhet inom många av na- turvårdsobjekten. Enligt lå naturvårdslagen är naturvården emellertid en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Av detta följer att även kommu- nerna har ett kostnadsansvar för naturvårdsarbetet. Kommunerna har genom PBL och följdändringar på grund av denna i naturvårdslagen givits möjligheten att inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsområden. Kommunerna tar då samtidigt också på sig ansvaret för kostnaderna för sådana kommunala objekt. Ansvarsfördelningen är här reglerad i natur- vårdslagstiftningen. Även för andra objekt kan det vara aktuellt att kom- munerna eller landstingen tar på sig vissa kostnader för förvaltningen. Detta bör komma i fråga endast genom frivilliga avtal.

Utredaren har pekat på möjligheten att på frivillig väg bilda kommunala och landstingskommunala stiftelser för naturvård och friluftsliv och att stiftelserna i sin verksamhet också kan inrymma vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Jag vill för egen del notera att sådana stiftelser redan finns på flera håll och att erfarenheterna av denna .verksamhetsform är positiva. ' '

Mitt ställningstagande: Skötselplanen för ett naturreservat och ett naturvårdsområde bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet.

Arbetet med skötselplaner för befintliga reservat bör intensifieras.

Utredarens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt ställningsta- gande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens för- slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Skötselplanen är det viktigaste doku- mentet för bedömningen av behovet av skötseln av naturvårdsobjekt. För närvarande finns skötselplaner för drygt hälften av naturreservaten. Sköt- selplaner bör enligt min mening på sikt finnas för samtliga objekt. Planerna

bör vara sådana att de kan ligga till grund för beräkningar av skötselkostna— derna och så att det går att göra realistiska ekonomiska bedömningar utifrån planerna. Skötselplanearbetet måste bedrivas parallellt med ar- betet påatt säkerställa skyddsvärd natur. Skötselplanen bör vara ett obli- gatoriskt dokument som alltid skall ingå i beslutet om naturreservat och naturvårdsområde. En föreskrift om detta bör tas in i % naturvårdsförord- ningen.

Jag avscr att i ett annat sammanhang föreslå regeringen att 9s natur- vårdsförordningen ändras i enlighet med vad jag har anfört.

Om skötselplanen görs till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandet om naturreservat och naturvårdsområde bör samtliga kost- nader för att upprätta skötselplan kunna ses som ett led i arbetet med att säkerställa objektet. De kostnader för skötselplanearbetet som nu belastar anslaget Vård av naturreservat m.m. böri stället belasta anslaget Mark för naturvård. Jag återkommer till detta vid min behandling av anslagsfrågorna i det följande.

3.5.6 Översyn av naturvårdsobjekt m. m.

Mitt ställningstagande: De statliga insatserna för vård och förvalt- ning av naturvårdsobjekt bör i första hand koncentreras till områden av riksintresse för vetenskaplig naturvård och friluftsliv. insatser för att bevara omistliga naturvärden bör prioriteras.

En översyn bör ske av alla naturvårdsobjekt med syfte att na- turvårdsförordnanden som inte längre är motiverade kan upphävas. Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag som erfordras för att genomföra en omprövning av natttrvårdsobjekten.

Utredarens förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt ställningsta- gande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens för- slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Omfattningen av antalet skyddsvärda objekt har successivt utvidgats utan att de samlade konsekvenserna av detta har bedömts. Därför bör grunder för en striktare prioritering mellan olika tänkbara naturvårdsobjekt utarbetas.

Enligt lZå naturvårdsförordningen får ett naturreservatsbeslut upphä- vas endast om synnerliga skäl föreligger. Om det ursprungliga motivet för att avsätta ett objekt inte längre finns. torde detta vara ett sådant synnerligt skäl. En kritisk granskning av samtliga befintliga natttrvårdsobjckt med avseende på skyddsmotiv och naturvärdc bör också komma till stånd. Även objektens kulturvärden bör beaktas innan avyttring aktualiseras.

Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag m.m. som behövs för att genomföra en omprövning av natttrvårdsobjekten och fastighetsin- nehavet samt grunder för en prioritering mellan olika objekt som kan tänkas komma i fråga för säkerställandeåtgärder.

Sl

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket. länsstyrelserna och na- turvårdsförvaltarna bör i sitt arbete med förvaltningen av natur- vårdsobjekt pröva andra finansieringskällor för täckande av vissa kostnader för naturvårdsförvaltning utöver statsanslag. Sponsring av såväl förvärv som skötsel av naturvårdsobjckt kan vara ett sätt. uttag av avgifter för service inom eller i anslutning till olika objekt ett annat.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta- gande.

Remissinslanscrna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utreda- rens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Utredaren har tagit tipp möjligheten att finna nya källor till finansiering av naturvårdsförvaltningen. Det kan vara s. k. sponsring, frivilliga bidrag och avgifter.

Sponsring innebär i detta fall att ett företag genom ekonomiskt stöd till en ideell eller allmän verksamhet söker främja sin marknadsföring eller stärka sin good-will. Sponsring förekommer huvudsakligen inom idrotten, men även inom kulturområdet tycks det finnas ett visst. intresse från företagens sida.

lnom naturvårdens område har sponsring en ringa omfattning. Enstaka insatser har gjorts. Ett exempel är den informationskampanj Nära till naturen som naturvårdsverket genomför under år 1988 tillsammans med en rad friluftsinriktade myndigheter och organisationer. Kampanjen finansi- eras i betydande omfattning av medel från deltagande sponsorer.

Enligt min mening bör sponsring kunna övervägas för finansiering av t.ex. investeringar och drift av informationsanläggningar typ naturum eller för produktion av informationsmaterial om naturvårdsobjekten. Likaså kan vissa typer av kampanjer vara lämpliga att genomföra med finansiellt stöd av sponsorer.

Sponsring bör inte ske om den förbinds med villkor som begränsar den ansvariga myndighetens ansvar eller handlingsfrihet. Självfallet får inte heller något beroendeförhållande av annat slag uppstå mellan myndigheten och bidragsgivaren. Reklam i form av skyltning eller dylikt i naturen böri princip inte heller förekomma.

Även om det i många fall kan vara värdefullt att näringslivet eller andra sponsorer går in i och medverkar i olika naturvårdsprojekt. är det viktigt att staten och kommunerna behåller ansvaret för samhällets naturvård. Det kan finnas risk för att näringslivsbidrag medverkar till att snedvrida inriktningen på naturvårdsarbetet. t.ex. genom att tillfälliga evenemang gynnas på bekostnad av det långsiktiga naturvårdsarbetet. Därigenom finns också viss risk för att statliga resurser används och binds upp på ett felaktigt sätt. Härtil kommer att staten kan drabbas av kostnadsansvar om sponsorn drar tillbaka sitt bidrag.

Jag vill sammanfattningsvis konstatera att det grundläggande ansvaret

för finansiering av naturvårdsförvaltningen alltjämt bör ligga på staten och kommunerna.

Ett annat sätt att finansiera olika verksamheter är att ta ut avgifter för service av olika slag i eller i anslutning till naturvårdsobjekten. Denna typ av avgiftsfinansiering förekommer i vissa länder. Enligt min mening bör det också i vårt land vara möjligt att direkt av enskilda nyttjare ta ut kostnadstäckande avgifter för serviceinrättningar i eller i anslutning till naturvårdsobjekt. 1 första hand bör avgifter för t.ex. vägutnyttjande. guid- ning. parkeringsplatser. utsiktsanläggningar. gästhamnar m.m. kunna komma i fråga. Staten har på sina fastigheter givetvis här samma möjlighet som privata fastighetsägare har till avgiftsbeläggning av viss service. Jag kommer noga att följa frågan om finansiering av naturvårdsförvaltningen med sponsring. bidrag och avgifter.

Mitt ställningstagande: Planering av naturvårdande beredskapsarbe- ten bör bedrivas så att det alltid finns en viss objektreserv.

Ideella organisationers möjligheter att engagera sig i vården av naturvårdsobjekt bör tas till vara. '

Utredarens förslag: Överensstämmcr i sak väsentligen med mitt ställ- ningstagande. ,

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag. '

Skälen för mitt ställningstagande: Beredskapsarbeten för naturvård har sedan mitten av 1960-talet utförts bl.a. inom nationalparker och naturre- servat. Verksamheten har varit omfattande och pågått under lång tid.

Naturvårdsförvaltningen har därför i viss mening under många år varit beroende av tillgången på beredskapsmedel. Sådana medel tillförs numera naturvården i betydligt mindre omfattning på grund av annan inriktning av arbetsmarknadspolitiken. För att effektivt kunna utnyttja de resurser för natttrvårdande beredskapsarbeten som kan erhållas behöver flera åtgärder övervägas. Beredskapsarbeten för naturvård bör såsom utredningen före- slagit koncentreras till naturvårdsobjekt som är avsatta med stöd av na- turvårdslagen eller objekt av motsvarande kvalitet. Vidare anserjag att det är angeläget att få till stånd ett system för planering som bl. a. möjliggör att det alltid finns en viss objektreserv att tillgripa vid behov av sysselsätt- ningsskapande åtgärder.

Det finns flera ideella organisationer som har naturvård och friluftsliv på sitt program. Många föreningar bedriver också praktiskt naturvårdsarbete. t.ex. underhåll av vandringsleder och slåtterängar. Det är angeläget att ta till vara det engagemang som finns inom de ideella orgz'tnisationerna och även försöka få en ökning av detta genom att. såsom jag tidigare anfört, exempelvis utse sådana organisationer till förvaltare av naturvårdsobjekt. om de har vilja. kompetens och kapacitet för detta.

Tillsynen av naturvårdsobjekt är mycket resurskrävande. Det är därför nödvändigt att finna former för samverkan med annan tillsyn och övervak- ning sorn sker i samhället. Såväl tullvcrket som polisen bedriver övervak- ning och tillsyn av bl. a. efterlevanden av naturvårdslagstiftningen. Det är angeläget att dessa myndigheter samt andra myndigheter som kan ha tillsynsuppgifter på lämpligt sätt kan medverka i tillsynsarbetet inom na- turvårdsobjektcn. lnom miljö- och energidepartementet bereds en fram- ställning från naturvårdsverket on'. åtgärder i syfte att förbättra tillsynen och övervakningen av naturvårdsobjekt. m.m.

Jag vill även understryka vikten av att möjligheterna till samverkan mellan naturvårdsförvaltarna sinsemellan och med bl.a kommunala för- valtningar tas till vara för ett effektivt resursutnyttjande i vården och förvaltningen av naturvårdsobjektcn.

Utredaren har uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlings- landskapet och ansett det angeläget att belysa dessa problem och även lämna vissa förslag till åtgärder för att hålla landskapet öppet. Utredaren finner det angeläget att åtgärder vidtas för att behålla och i vissa fall återskapa odlingslandskapets mångfald i flora och fauna.

Jag har tidigare i min framställning betonat att odlingslandskapet bör ges hög prioritet i naturvårdsarbetet. Någon riksomfattande inventering har inte utförts. Det är därför viktigt att" den inventering som trrrder år l987 har påbörjats i ett antal län kan genomföras. Enligt min mening måste behovet av skyddsåtgärder ses i ett samlat perspektiv. Bl. a. bör därvid hänsyn tas till de åtgärder t. ex. inom jordbrukspolitikcns område som kan få konse- kvenser för odlingslandskapet. Jag har behandlat dessa frågor under ansla- get as. Särskilda projekt på rniljövårdens område i min anmälan till årets budgetproposition. Där föreslog jag att lUmilj. kr får användas nästa bud- getår inom ramen för projektet Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet.

3.6. Lagstiftning och organisation

Mitt ställningstagande: En samlad översyn av naturvårdslagen bör genomföras.

[______

Skälen för mitt ställningstagande: Jag kommer i det följande att beskriva den lagstiftning som gäller och den myndighetsorganisation som ansvarar för naturvärden i vårt land. Jag hänvisar också till den redogörelse och de förslag rörande miljövärdens organisation som har lämnats av utredningen om miljövårdens organisation (SOU 1987132).

Under senare år har ställts krav på en reformering av den nuvarande naturvårdslagstiftningen. Naturvårtlsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen föreslagit att en samlad översyn av hela nattrrvårdslagstif'tning— en och dess förhållz'tnde till angränsande lagar bör ske. Vidare har Svenska naturskyddsföreningen kommit in till regeringen med en skiss till en ny naturskyddslag.

Naturvårdslagen trädde i kraft den I januari l965. Lagen syftar till att

skydda naturen från vetenskaplig och kulturell synpunkt, på grund av dess skönhetsvärden och dess värde som rekreationsmiljö. ] förhållande till miljöskyddslagen som trädde i kraft år 1969 är dock möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp skydda miljön mera begränsade. Naturvårdslagen har emellertid skärpts. Under l970- och 1980-talen har det genomförts en rad viktiga ändringar. Dessa ändringar'har dock inte ändrat på den princi- piella inriktningen. Stora förändringar i samhället ochi synen på naturvår- den har skett under den tid lagen funnits. Lagen framstår nu som delvis otidsenlig och föråldrad.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag för avsikt att senare föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvårdslagen.

Jag vill i detta sammanhang också beröra terrängkörningslagstiftningen. Terrängkörningslagen (1975: I3l3) trädde i kraft den I januari 1976. Syftet med lagen är främst att skydda naturmiljön. Lagen förbjuder i princip körning med terrängfort'lon och motorfordon i hela landet på barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller ttngskog. Med stöd av lagen har regeringen i terrängkörningsförordningen (19781594) dessutom förbjudit tcrrängkörning inom vissa delar av ljällområdet. Förbudet är dock inte utan undantag. Det finns undantag från förbudet när det gäller körning i bl.a. räddningstjänst eller näringsutövning. Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att lokalt för visst område meddela förbud mot terrängkörning eller meddela villkor för sådan körning, om det behövs från naturvårdssyn- punkt eller annan allmän synpunkt.

Lagen sågs över senast år l985. då regeringen i en skrivelse (skr. l984/85:2()3) för riksdagen redovisade en översyn av hela terrängkörnings— lagstiftningen. l redovisningen nämns vissa problem som berör naturvär- den. friluftslivet samt jordbruket. skogsbruket och rennäringen. Av över- synen framgick vidare att problemen med snöskotcrtrafik är särskilt stora kring tätorter. Såväl naturvårdsverket 'som regering och riksdag ansåg att det redan inom ramen för gällande lagstiftning finns förutsättningar att påtagligt minska olägenheterna. Allt fler kommuner har under senare tid utnyttjat de möjligheter som finns att reglera terrängtraliken med stöd av terrängtralikkungörelsen. länsstyrelserna har också utnyttjat möjligheten att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängkörningslagen.

Naturvårdsverket har är I986 i en framställning till regeringen begärt vissa ändringar i terrängkörningslagstiftningen. Förslaget avser bl.a. ut- vidgning av lagens tillämpningsområde så att den omfattar samtliga motor- drivna fordon. dvs. även traktorer o'eh motorredskap. Frågan bereds nu i regeringskansliet. '

Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för naturvård och friluftsliv. Verket skall bl.a. bevaka miljövårdsintresset vid tillämp- ningen av PBL och NRL och tillhandahålla underlag för tillämpningen av dessa lagar. genom inventering och planering verka för att täktverksamhet får lämplig lokalisering och utformning. verka för att andra arbetsföretag planläggs och utförs med beaktande av deras inverkan på miljön. följa kulturlandskapets utveckling och verka för att stränderna skyddas. leda arbetet med att planmässigt inventera och välja ut områden som bör avsättas särskilt som nationalpark. naturreservat m.m. samt leda arbetet

Prop. l987/88: 85

med planering av åtgärder för det rörliga friluftslivet. Verket utarbetar även allmänna råd inom sitt förvaltningsområde samt biträder länsstyrel— serna i ärenden inom detta. 1 frågor som rör tillämpningen av naturvårds- lagen och naturvårdsförordningen har verket huvudsakligen rådgivande. och planerande funktioner.

Inom naturvårdsverket svarar i första hand naturresursavdelningen för frågor om hushållning med naturresurser, skydd och vård av natur- och rekreationsområden samt verkar för utveckling av rekreationsmöjligherna. Även llora- och faunavård samt jaktfrågor ingår i arbetsuppgifterna. Na- turvårdsverket skall fortlöpande följa användningen av mark. vatten. luft samt miljösituationen. dvs. bevaka att användningen av naturresurserna sker med hänsynstagande till naturen och miljön.

Huvudansvaret för naturvården på det regionala planet ligger hos läns- styrelserna vilka utför det huvudsakliga planerings- och verkställighetsar- betet på området. Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för natur- vårdsplanering, naturinventeringar, naturvårdsförvaltning och prövar ller- talet frågor enligt naturvårdslagen. När det gäller den praktiska förvalt- ningen av naturreservat. naturvårdsområden m.m. har länsstyrelserna i regel utsett en särskild naturvårdsförvaltare. vilken kan vara skogsvårds- styrelsen. domänverket. kommunen, en stiftelse eller någon ideell organi- sation m.m. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter arbetar i nära kontakt med naturvårdsverket. .

För naturvården på det lokala planet svarar kommunerna. 1 naturvårds- lagen stadgas om samråd mellan länsstyrelsen och berörda kommuner i vissa viktiga naturvårdsärendcn. Kommunal planering och kommunala beslut har stor betydelse för naturvården. Kommunerna svarar t. ex. för det konkreta fysiska planeringsarbetet. Enligt PBL blir kommunala över- siktsplaner över mark- och vattenanvändningen obligatoriska. Översikts- planerna ger bl. a. bättre förutsättningar för en förebyggande miljövård och för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och na- turvården.

Länsstyrelsen kan i vissa fall delegera sin beslutanderätt till kommunen. Även vissa tillsynsfrågor kan övertas av kommunen. Sedan den ljuli 1983 kan kommunen genom frivilligt åtagande låta en kommunal nämnd ta över ansvaret för täkttillsynen.

l samband med tillkomsten av PBL har också naturvårdslagen ändrats så att kommunerna får rätt att själva besluta om bildande av naturreservat och naturvårdsområden. Denna nya möjlighet för kommunerna är främst avsedd för säkerställandet av områden runt tätorterna som är av betydelse för friluftslivet. _

Jag har tidigare aviserat att en översyn av naturvårdsverkets organisa- tion skall ske. Denna översyn bör också omfatta verkets naturresursavdel- ning. Jag berör i det följande något bakgrunden härtill.

Med hänsyn till den nya genomgripande lagstiftningen rörande hushåll- ningen med mark och vatten. är det viktigt att naturvårdsverket som central myndighet inom natur- och miljövårdsområdet svarar för att kun- skaperna om natur och miljö görs tillgängliga som underlag för beslut och ställningstaganden. Detta innebär att naturvårdsverket inte bara skall ha

uppsikt över hushållningen med naturresurser inom sitt eget Verksamhets- område enligt NRL utan också i praktiken ha ett vidare bevakningsansvar med avseende på naturresursernas utnyttjande.

För att verket på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utöva sin tillsyn och uppsikt av miljöfrågor vid tillämpningen av PBL och NRL samt övrig markanvändningslagstiftning. är det viktigt att verkets verksamhet får en framåtsyftande inriktning och bedrivs i ett långsiktigt perspektiv. Na- turvårdsverket bör också aktivt bevaka olika sektorers resursanvändning och miljöpåverkan samt samhällsplaneringen på olika nivåer. Inom ramen för en långsiktigt inriktad verksamhetsplan bör verket ha en tillräcklig flexibilitet för att kunna hantera uppkommande frågor.

Som jag nämnt i det föregående har länsstyrelsernas naturvårdsenheter en rad viktiga arbetsuppgifter." Mot bakgrund av bl.a. plan- och naturre- surslagstiftningen och de förslag till effektivitetshöjande åtgärder som läm- nats av naturvårdsförvaltningskommittén (DS Jo 1984z4) bör den avisera- de översynen behandla naturvårdsverkets framtida roll och fördelningen av arbetsuppgifter mellan naturvårdsverket som central naturvårdsmyn- dighet och länsstyrelserna som regionala myndigheter.

Luftföroreningar och försurning

Mina ställningstaganden och förslag i korthet:

. Luftföroreningarna utgör i dag ett allvarligt hot mot människors hälsa och livsmiljö. Inom Mellaneuropas sammanhängande indti- strialiserade regioner ger luftföroreningar upphov till hälsoeffek- ter och omfattande skador på träd och skogsmark. [ Sverige har Iuftföroreningarna lett till försurning av vatten och mark samt skogsskador. . Strategin för handlingsprogrammct mot luftföroreningar och för- surning bör vara att genomföra-( utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be- gränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduce- ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella arbetet. . De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65. % till år 1995 jämfört med 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behövs för att uppnå en minskning av kväveoxidutsläppcn med 30% under sam- ma tidsperiod. . lnnan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude- ras. Vilka tekniska åtgärder sc-m skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70—809'2- samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Ekono- miska och andra konsekvenser för industrin. staten. kommunerna och samhället-i övrigt bör analyseras. . Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör minskas till 03%. En miljöavgift för att stimulera till ytterligare sänkning av svavelhalten bör även övervägas. Svavelutsläppen bör därefter begränsas ytterligare genom skärpta utsläppskrav med början är 1993 i de mest försurade områdena. De skärpta kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0,4'3'2- svavel för mindre anläggningar och ca 0.2 % svavel för större. Lagen om svavelhaltigt bränsle ändras så att den omfattar samtliga bränslen. . Kväveoxidutsläppen bör minskas genom skärpta riktlinjer för prövningen av förbränningsanläggningar enligt miljöskyddslagen. Kvi'tveoxidutsläppen bör dessutom minskas genom skärpta avgas- krav fr.o.m. 1992 års modeller för lätta lastbilar och bussar och fr.o.m. 1994 års modeller för tunga fordon. Under två år före ikraftträdandet bör ett stimulansbidrag betalas ut vid köp av for- don som uppfyller kraven. Bidragen beräknas kosta totalt 450 milj. kr. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven övervägas bl.a. för tätortsfordon samt traktorer och arbetsma- skiner.

_!

. I vissa områden. där miljön är särskilt känslig eller i större tätor- ter. där ett stort antal människor utsätts för luftföroreningar. kan ( det vara särskilt viktigt att snabbt förbättra luftkvaliteten. ML bör , därför ändras så att regeringen får förklara ett visst område som miljöskydt'lsområde. För ett sådant område skall regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. länsstyrelsen få meddela särskil- da föreskrifter beträffande bl.a. luftföroreningar. . Forskningsinsatserna kring hälsorisker. skogsskador. mark- och grundvattenförsurning. kalkning av sjöar och vattendrag och ef- fekter på fauna och flora bör fördjupas. Det internationella samar- betet inom forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas. Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl.a. bätt- re miljöteknik för fordon. förbränningsanläggningar m.m. bör för- stärkas. ______._________l

Hänvisningar till S3-6

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 3.1.2

4.1. Mina utgångspunkter

Utgångspunkten för mina ställningstaganden är det beslut som riksdagen- fattade våren 1985 om ett program mot luftföroreningar och försurning (prop. 1984/85: 127. JoU 28. rskr. 275). För att genomföra programmet har riksdagen på regeringens förslag beslutat om skärpta avgasreningskrav för personbilar. m.m. (prop. 1985/86:61. JoU 11. rskr. 101) och om en bilav- gaslag (prop. 1986/87:56. JoU 7. rskr. 106. SFS 1986: 1386). Regeringen har : också beslutat om förordningar om bilavgaser och motorbensin. SFS l987z586 resp. 1985:838. Vidare har riksdagen beslutat om differentiering av bensinskatten ("senast ändrad prop. 1986/87:139.SkU 48. rskr. 311. SFS 19871509) och av försäljningsskatten för personbilar (prop. 1985/86: 145. SkU 41. rskr. 237. SFS 1986:260) för att underlätta införandet av blyfri bensin samt försäljning av personbilar med katalytisk avgasrening. Blyfri bensin finns nu i hela landet och försäljningen av bilar med katalytisk avgasrening har nått en betydande omfattning.

Regeringen har även. genom ett antal uppdrag. låtit utreda och ta fram förslag till fortsatta åtgärder mot luftföroreningar och försurning. Även dessa utredningar ligger till grund för mina ställningstaganden och förslag till fortsatta åtgärder som jag nu kommer att redovisa.

Jag redovisar först det aktuella läget beträffande bl.a. utsläpp och ned- fall av luftföroreningar och deras hälso- och miljöeffekter. Jag tttgåri min framställning från naturvårdsverkets rapport Aktionsplan "87 mot luftför- oreningar och försurning. .

4.2. Utsläpp och nedfall av luftföroreningar

Flertalet luftföroreningar sprids med luftströmmarna över stora områden och påverkar miljön. inte bara i utsläppens närhet. utan också i omkringlig- gande länder. Många av de miljöeffekter som har observerats i Sverige

orsakas därför till stor del av utsläpp i övriga Europa. Likaså medverkar svenska utsläpp till miljöstörningar i våra grannländer.

Vissa qutförm'eningar är långlivade i atmosfären och kan orsaka miljö- störningar rned effekter över hela jorden. Bland dessa kan nämnas vissa stabila kolväten. såsom metan och klorfluorkarboner. samt koldioxid. Jag återkommer senare i denna redovisning till kolväteutsläppen och i ett särskilt avsnitt till utsläppen av klorfluorkarboner.

Förbränning av fossila bränslen leder till att halten av koldioxid i atmos- fären successivt kommer att öka. Koldioxidens värmeabsorberande egen- skaper gör att de ökande utsläppen kan befarasleda till attjordcns klimat blir allt varmare. Trots att de genomsnittliga temperaturhöjningarna kan verka obetydliga. kan de medföra. ödesdigra konsekvenser. Bl.a. kan havsvattnets volymökning medföra höjningar av havsytan med betydande konsekvenser för låglänta kustområden. Förutsättningarna för livsme- delsproduktion i olika områden kan komma att förändras med åtföljande politiska spänningar. Det är viktigt att genom internationellt forsningssam- arbete minska osäkerheterna om koldioxidens klimateffekter. Det är också av största vikt att genom effektivare energianvändning och ökad använd- ning av förnyelsebara energirestrrser hålla tillbaka koldioxidutsläppen.

På senare år har kunskapen ökat både i Sverige och utomlands om hur ltrftföroreningar transporteras över långa avstånd och därigenom får effek- ter i även andra länder än dem där utsläppen äger rum. Att åtgärder mot luftföroreningar måste genomföras i ett internationellt samarbete. är i Europa accepterat av i stort sett alla länder. '

Försurningen orsakas främst av utsläpp av sura svavel- och kväveför- cningar som främst härrör från eldning med fossila bränslen. från trafiken och från industriprocesser. Naturliga biologiska processer och olika åtgär- der inom jordbruket och skogsbruket spelar också en roll. Jag återkommer strax till detta.

Vid flera tillfällen har höga halter av luftföroreningar visat sig medverka till akuta överkänslighctsreaktioner. ökad sjukdomsfrekven's och överdöd- lighet. l Östeuropas svårt förorenade. högindustrialiserade områden har ökad frekvens av störd fosterutveckling med sänkt födselvikt konstaterats. Indirekt kan luftföroreningarna medföra en ökad exponering för giftiga organiska ämnen och metaller genom födan och dricksvattnet.

Under 1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områ- den. Också i Sverige har skogen skadats. Både försurningen av skogsmar- ken och de direkta effekterna av luftföroreningar på trädens kronor med- verkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel- och kvz'iveföreningarna. bl. a. fotokemiska oxidanter. främst ozon. anses vara av betydelse. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplice- rade reaktioner. där bl.a. kväveoxider och kolväten medverkar. Oxidan- terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan 1qu med starkt förhöjda halter av bl.a. ozon föras in över Skandinavien från kontinenten. Skogsskadorna ocn försurningen i Sverige beror således på utsläppen av svavel. kväveoxider och kolväten i både Sverige och övriga Europa. Jag redovisar därför i det följande utsläppen av olika luftft'rroreningari Sverige och Europa.

De kväveföreningar som släpps ut i luften har inte bara stor betydelse för problemen med försurning och skogsskador. utan de påverkar även haven'. Ungefär en tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet har transporterats med luftmassorna. Därtill kommer att en del av det kväve som till slut förs ut i haven via vattendragen eller läcker ut från marken också ursprungligen utgörs av kväveföreningar från luften.

Svaveloxider

Svaveldioxidutsläppen ökade starkt i Sverige under 1950- och 1960-talen. Från början av 1970-talet har utsläppen minskat genom både energisparan- de och utsläppsbegränsande åtgärder. så att de nu är lägre än på 1950-talet. Bl.a. indtrstrins utsläpp har minskat kraftigt under 1970-talet. Utsläpps- minskningen beror främst på miljöskyddsåtgärder till följd av beslut enligt ML. Också nedläggningar av äldre fabriker har bidragit till minskningen. Energisnålare och effektivare processer har dessutom ofta inneburit en mindre miljöbelastning. Ett exempel på insatsernas effekt'är nedgången av svaveldioxidutsläppen från industriprocesser från över'200000 ton per år under 1960-talet till ca 90000 ton år 1985. Målet är att dessa utsläpp inte skall överstiga 50 000 ton år 1995. Somjag strax återkommer till i avsnitt 11 beslutade regeringen hösten 1987 om frisläpp 'av investeringsfonder för bl. a. miljt'lförbå'rttrande åtgärder som exempelvis minskade luftförore- ningsutsläpp. '

Utsläppen av svaveldioxid har utvecklats på liknade sätt i övriga Euro- pa. Det dröjde dock längre innan utsläppen började minska där. Utsläpps- minskningen trnder 1980-talet räknad i procent— har dessutom varit betydligt mindre i Europa som helhet än i Sverige.

Naturvårdsverket har i sin rapport Aktionsplan ”87 mot luftföroreningar och försurning redovisat att svaveldioxidtrtsläppen väntas minska ytterli- gare i Sverige till början av 2000-talet med de miljökrav som gäller i dag. se tabell4.l. Verket har härvid förutsatt att energianvändningen utvecklas i enlighet med den prognos som statens energiverk har presenterat i oktober 1987 i delrapporten Energi- och elanvändningen 1985—1997—2010. Ener- giverket har härvid antagit att kärnkraften till _viss del ersätts med kolelda- de kondenskraftverk med i dag bästa kända reningsteknik. Även oljeba- serad kraft antas bli använd. Vattenkraft och vindkraft tillsammans antas ge 70'1'Wh elkraft per år på 2000-talet. Prognosen förutsätter vidare att en naturgasledning dras fram utefter västkusten till Göteborg. Jag har tidigare idag föredragit utgångspunkterna för energipolitiken och vill starkt betona möjligheterna att minska utsläppen ytterligare genom en mera miljövänlig utveckling av energisystemet än vad som antagits i nyss nämnda prognos.

Tabell 4.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige. Hittillsvarande utsläpp samt förväntade utsläpp vid oförändrade miljökrav med de antaganden som görs i LU 87 tlångtidsutred- ningen) samt av statens energiverk (] 000 t.on per år).

l9'70 1980 1985 [995

Förbränning av olja och gas 680 324 144 84 Förbränning av kol 5 30 Zl l—"örlu'änning av övriga fasta ' bränslen lll 4 8 9 industriprocesser 235 ISO 90 50 Summa 925 483 272 [64 Redaktion relativt 980 i '.I-i — 44 66

Källa: Aktionsplan "87. statens nattuvärcisverk

Som framgår av tabell 4.l väntas utsläppen av svaveldioxid minska med ca 65 Ci:- mellan år 1980 och år 1995. Bedömningen av svaveldioxidutsläp- pens utveckling därefter beror på vilka utsläppsbegränsande åtgärder som vidtas. vilka energislag kärnkraften ersätts med ochflera andra faktorer. Inriktningen är att miljöeffekterna ska minimeras genom medvetna val mellan olika energislag och skärpta utsläppskrav.

I Europa har Zl länder för närvarande förbundit sig att minska svavel- dioxidutsläppen med 30 % eller mer till l993. räknat från l980ärs nivä. Det är framför allt länder i Nordvästeuropa som har formuleratkrav på långt- gående minskningar av utsläppen från större förbränningsanläggningar. Fram till år l995 väntas utsläppen av svaveldioxid i hela Europa minska med ungefär en fjärdedeljämfört med år 1980. se tabell 4.2. l Nordvästeu- ropa väntas utsläppen nästan halveras under samma period.

'l'ahell 4.2 Hittillsvarande utsläpp samt förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppcn i Europa enligt nuvarande planer (I 000 ton per år)

l980 |985 [995 20 I 0 Nord västeu ropa I4 600 [0 200 9 500 7 700 Sydeuropa 8 800 8 000 8 500 8 200 ()steuropa 29 900 28 [00 20 200 23 200 Summa 53 300 46 300 44 200 39 100

Källa: Aktionsplan '87. statens lutturvårdsverk '

Svavelnedfallet i Sverige är störst i den södra delen och avtar mot norr. Det totala nedfallet beräknas ha minskat med ca 20% mellan år 1980 och är 1985. Mellan är l980 och är l995 väntas det totala nedfallet minska med ca 35 C'r.

De svenska utsläppen ger fortfarande det största enskilda bidraget till svavelnedfallet i Sverige. men i takt med att våra utsläpp minskar får andra länders utsläpp relativt sett större betydelse. Vid mitten av l990—talct väntas t. ex. Polen och Tyska Demokratiska Republiken vardera bidra med ungefär lika mycket som vi själva till nedfallet inom vårt land. i de mest utsatta delarna av södra Sverige är bidraget från utlandet ca 90 %.

Som framgår av tabell 4.3 faller bara någon procent av utsläppen från Polen och Tyska Demokratiska Republiken ned i Sverige. Anledningen till

att dessa länders utsläpp beräknas komma att få lika stor betydelse för Prop. 1987/88:85 försurningen i Sverige som våra egna utsläpp är att endast begränsade åtgärder vidtas för att minska utsläppen i dessa länder. samtidigt som utsläppen ligger på en mycket hög nivå. Detta medför stora inhemska hälso- och miljöproblem. vilket borde vara tillräckligt motiv att vidta kraftfulla begränsningsätgärder. Dessutom måste vi ställa krav på att de minskar sina utsläpp med hänsyn till den svenska miljön.

Av de svenska utsläppen hamnar omkring en tredjedel inom landets gränser. Det innebär att för att minska svavelnedfallet i Sverige är åtgärder mot våra egna utsläpp fortfarande av stor betydelse. inte minst i närheten av större utsläppskällor. Arbetet med att minska våra utsläpp bör enligt min mening drivas parallellt med de internationella förhandlingarna och utformas på ett sådant sätt att våra egna åtgärder i största möjliga utsträck- ning kan utnyttjas även i det internationella förhandlingsarbetet.

Tabell-1.3 Svavelutsläpp och nedfall i Sverige från de länder som påverkar landet mest (] 000 ton svavel per år)

Finland Norge Sverige Dan- Sovjet-_Polen 'ljccko- (')st- Vä'l- Slorbri- Frank- Totalt mark tlnionen'l slovakien tyskland lys land tanmen rike

Totalt utsläpp 1980 290 70 248 208 8 100 2 050 I 550 2 000 1 600 2 335 1 632 — 19831 180 50 165 151 6000 2050 1 625 2000 1 375 1 845 1 015 — Nedfall i

Sverige

1980 10 7 79 15 19 18 10 20 15 19 4 332 1983 6 4 51 11 10 18 10 2—1 18 16 4 291 19843 7 4 53 10 21 30 16 34 15 16 3 323

' 1983 års data är i llcra fall bedömda värden. ' Utgår från 1983 års utsläpp. "1 inom Europa. Källa: EMEP. Det norske meteorologiske institutt. Oslo.

Kväveoxider

Sedan mitten av 1950-talet har utsläppen av kväveoxider nästan trefaldi- gats i Sverige. Det beror framför allt på att biltrafiken har ökat. Under 1980-talet har utsläppen förändrats relativt litet. Utvecklingen i Europa torde ha följt i huvudsak samma mönster som i Sverige.

1 Sverige har avgasreningskravcn för personbilar skärpts. vilket kommer att medföra att de hittills ökande kväveoxidutsläppen kommer att vändas till en minskande trend. Om inga'ytterligare åtgärder vidtas. väntas de totala kväveoxidutsläppen i Sverige minska med ungefär 2013. räknat från år1980 till år 1995. Transptu'trådets och energiverkets senaste prognoser visar att utsläppen av kväveoxider kommer att börja öka igen en bit in på 2000-talet. om inga ytterligare åtgärder vidtas.

Tabell 4.4 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i. Sverige om inga ytterligare utsläppsbegränmnde åtgärder vidtas och med de antaganden som görs i LU 87 (långtidsutredningen) samt av statens energiverk ([ 000 ton per år mätt som kvävedioxid)

1970 1980 1985 1995. V ägtrafik . 150 167 126 Flyg (endast start och 163] landning) 3 2.5 3.5 Traktorer. arbetsredskap. ' - ' fartyg. järnväg 38 . 37 42 Energiproduktion 90 95 77 71 industriprocesser 50 34 19 19 Summa 302 319 303 262

' lnnel'attar inte flygets utsläpp. Källa: Aktionsplan "87. statens naturvårdsverk

Beräkningarna för l'lygtrafikens utsläppsutveckling är osäkra och bygger bl.a. på att trafikökningen sker med samma typ av plan som i dag är i trafik. Enbart llygtrafikens utsläpp "vid start och landning har räknats in i de i tabell 4.4 angivna värdena. Större delen av flygets utsläpp av kväve- oxider antas dock ske på hög höjd, och det är oklart hur dessa utsläpp påverkar miljöförhållandcna på marknivå. Underlaget för att bedöma kvä- veoxidutsläppen från traktorer. arbetsredskap och fartyg är också osäkert.

Med mina förslag till utsläppsbegränsande åtgärder väntas kväve- oxidutsläppen från encrgiproduktionen minska fram till år 1995. Kväve- oxidutsläppens utveckling därefter är starkt beroende av utsläppskraven. trafikutvecklingen och utvecklingen av energisystemet.

1 Europa vidtas på llera håll åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen från vägtrafiken och från större förbränningsanläggningar. Förutom Sveri- ge är det framför allt Förbundsrepubliken Tyskland. Schweiz. Österrike. Nederländerna och Danmark som har infört eller kommer att införa långt- gående krav. lnom EG har beslutats om mindre långtgående krav för att minska utsläppen av luftföroreningar från personbilar. Kraven införs mel- lan åren 1988 och 1993. . Under senare år har även utsläppskrav på tunga fordon diskuterats inom EG. De krav som väntas bli införda på kort sikt bedöms få en relativt liten betydelse för kväveoxidutsläppen i de länder som inför dem. EG-kommissionen föreslog år 1983 att s 'avel- och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar med en termisk effekt över 50'MW skulle begränsas i medlemsländerna. De gränsvärden som kommissionen. har föreslagit för nya anläggningar ligger nära de som gäller i Förbundsrepubli- ken Tyskland. Parallellt med dessa förslag. som gäller nya anläggningar. har kommissionen föreslagit att svaveldioxidutsläppen från befintliga för- bränningsanläggningar skall minskas med 60% och kväveoxidutsläppen med 40 C? till år1995. EG-kommissionens förslag till minskade utsläpp från förbränningsan- läggningar har behandlats inom EG:s ministerråd vid flera tillfällen. Något beslut har emellertid ännu inte fattats. Med de förutsättningar som nyss angivits kan man förvänta sig att de totala kväveoxidutsläppen i Europa minskar obetydligt till år1995. se

tabell4.5. [ Nordvästeuropa väntas utsläppen minska med ca 20%. Mer- parten av denna minskning hänför sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Tabell 4.5 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer ( 1 000 ton per år. mätt som kvävedioxid)

1980 1985 1995 2010 Nordvästeuropa 8 900 8 400 8 100 7 000 Sydeuropa 3 300 3 600 3 800 4 000 Ostcuropa 6 800 7 100 7 100 7 200 Summa 19000 19100 19000 18200

Källa: Aktionsplan "87. statens naturvårdsverk

Kväveoxider omvandlas i luften till salpetersyra. som kan torrdeponeras eller tvättas ur med nederbörden. Depositionen av kväve från kväveoxider är störst i södra Sverige och avtar mot norr. Någon total kvävebalans för Sverige finns ännu inte. Det svenska bidraget till nedfallet av oxiderade kväveföreningar i Sverige torde som ett genomsnitt för landet — ligga inom intervallet 15—30 %;

Ammoniak

Ammoniak består huvudsakligen av kväve och släpps ut till luften fram- för allt från stallgödsel. 1 Sverige är i dag utsläppen ungefär hälften så stora som kväveoxidutsli-ippen om man räknar i ton kväve. Man räknar med att mellan 40 och 50 % av det totala kväveinnehållet i gödseln avgår till luften. Ammoniak kan också bildas när handelsgödsel sprids. i detta fall är dock ammoniakförlusterna betydligt mindre. ca 10% av det kväve som tillförs. Vissa industrier släpper också ut ammoniak. främst i samband med att ammoniak och handelsgödsel tillverkas. De totala utsläppen av ammoniak iSverige anges i tabell 4.6.

Tabell 4.6 Ammoniakutsläppen i Sverige år 1985 (1 000 ton per år)

Utsläppskälla

Djurstallar . ' 12 Lagring av stallgödsel 12 Spridning av stallgödsel 18 Spridning av handelsgödsel 6 industriprocesser m. m. 2 Summa 50

Källa: Aktionsplan '87. statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket anger att de totala utsläppen av ammoniak i Europa uppgår till ca 6,5 milj. ton per år. Flera länder planerar att minska utsläp- pen. bl.a. Nederländerna. Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark.

För att kunna jämföra utsläppen av kväveoxider och ammoniak med hänsyn till deras betydelse för kvävedepositionen måste man räkna dem i ton kväve.

Räknade i ton kväve är ammoniakutsläppen i Europa ungefär lika stora

'J-

som kväveoxidutsläppen. Vardera typen av utsläpp innehåller i dag ca 6milj. ton kväve. .

Gasformig ammoniak fastnar lätt som torrt nedfall på t.ex. växtytor. Genom enkla spridningsberäkningar har man visat att ungefär hälften av utsläppen torrdeponeras inom ett avstånd av 10()km. Erfarenheter från jordbruksområden med en intensiv kreatursuppfödning visar också att t. ex. skogsfronter intill ammoniakkällor påverkas kraftigt. En del av am- moniaken transporteras emellertid längre sträckor.

Våtdepositionen av ammoniak avtar från söder mot norr på samma sätt som depositionen av svavel och kväveföreningar. Man kan grovt räkna med att 25—40C'Z- av det ammoniakkväve som deponeras i södra Sverige härrör från svenska källor. Man kan också anta att en relativt stor andel av nedfallet i södra Sverige härrör från danska källor. Jag har erfarit att chefen för jordbruksdepartementet senare kommer att föreslå regeringen att i proposition till riksdagen föreslå åtgärder för att minska ammoniakav- gängen frånjordbruket.

Klorväte

Utöver de tidigare behandlade utsläppen till luft kan främst utsläppen av klorväte verka försurande. Klorväte bildas framför allt när man bränner hushållsavfall. Klorväteutsläppen svarar bara för någon procent av de totala försurande utsläppen i luften. Utsläppen av klorväte spelar därför ingen större roll för försurningen. totalt sett. lnvid större punktkällor kan dock bidraget till försurningen vara betydande. Genom de riktlinjer för skärpta utsläppskrav för avfallsförbränningsanläggningar som redovisades för riksdagen förra våren (skr. 1986/87: l57. JoU 1987/882. rskr. lZ) skall alla sådana förbränningsanläggningari Sverige ha försetts med en effektiv reningsutrustning före l99l års utgång. Sverige inför härigenom världens hårdaste miljökrav pä avfallsförbränningsanläggningar. Genom dessa krav kommer klorväteutsläppen att minska med ca 70%. på några är. Nedfallet av klorväte kommer minska i motsvarande utsträckning.

Kolväten

Kolväten tttgör en mångformig ämnesgrupp med en mängd olika substan- ser. vars egenskaper i miljön kan variera i hög grad och vars effekter på hälsa och miljö i vissa delar är ofullständigt kända.

Vissa långlivade kolväten kan påverka jordens klimat. Klorerade och fluoreradc kolväten (bl. a. CFC) och metan m. ll. bidrar tillsammans med koldioxid till den s. k. drivhuseffekten. Dessa kolväten kan även påverka ozonskiktet i högre luftlager. Metan kan öka ozonhalterna i de högre luftlagren. medan de klorerade kolvätena minskar ozonhalterna där. Om ozonskiktet tunnas ut. ökar den ultravioletta strålningen på jordytan. var- vid bl. a. frekvensen av hudcanccr ökar. Jag återkommer senare till mina förslag till åtgärder till skydd för ozonskiktet.

Kolvätcnas reaktionsbenägenhet kan variera högst avsevärt. De mest reaktiva ämnenas upphållstid i atmosfären kan variera från någon timme

till ett dygn. Andra kolväten kan uppehålla sig i atmosfären från något dygn till ett är. Vissa ämnen påverkas obetydligt i atmosfärens nedersta skikt. troposfären. och kan därför nå atmosfärens nästa skikt. stratosfären. Exempel på sådana ämnen är de s. k. klorlluorkarbonerna.

Flera olika processer bidrar till att föra bort organiska ämnen från atmosfären. Den mest betydelsefulla processen innebär att de oxideras till koldioxid och vattenånga. men de ger även upphov till s. k. fotokemiska oxidanter som t. ex. ozon.

Fotokemiska oxidanter bildas genom att kolväten tillsammans med kväveoxider reagerar i atmosfären under inverkan av solljus. Oxidanterna kan skada grödor och skog och innebär även hälsorisker. om halterna blir för höga.

Kolväten kan ha många ursprung. Det finns naturliga källor till bl.a. metan och terpencr. men de kan även härröra från utsläpp som orsakas av mänsklig verksamhet. antropogena utsläpp. De totala antropogena utsläp- pen av kolväten. exklusive metan, i västra Europa har uppskattats till ca" 10 milj. ton årl983. Trafiken och användningen av lösningsmedel är de dominerande mänskliga källorna i Sverige, se tabell4.7. Trafiken svarar för ungefär 50% av utsläppen. Den återstående delen härrör från indu- strins processer. distributionen av naturgas och förbränningen i kraftverk. värmeverk och mindre pannor.

Kolväteutsläppen från energiproduktionen härrör framför allt från de små pannorna. Ca 40% av de organiska ämnen som bildas vid förbränning i små pannor utgörs emellertid av tyngre kolväten, som förhållandevis . snabbt faller till marken och inte medverkar till oxidantbildningen. [ tabell 4.7 har dessa tyngre kolväten räknats bort. Utsläppen av metan är också uteslutna. eftersom metan inte bedöms bidra till de tidvis höga halter av ozon som registrerats närajordytan.

Kolväteut'släppen väntas minska successivt till år mm. Den prognos som naturvårdsverket har gjort baserar sig på de beslut om reningsåtgärder som fattats hittills. Det är främst till följd av skärpta krav på kolväteutsläp- pen från personbilar som utsläppen väntas minska. Oljebolagen har även påbörjat ett införande av kolväteåtervinningssystem vid depåerna. Na- turvårdsverket avser att inom kort skicka ut ett förslag till allmänna råd beträffande hantering och distribution av bensin på remiss. Råden avses leda till att större delen av den bensin som för närvarande avdunstar vid olika omlastningar av bensin vid transporten från raffinaderierna till tank- ning i personbilar återvinns. Även vid en stor del av bensinstationerna kommer kolväteätervinning att ske när bilarna tankas.

Tabell 4.7 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av utsläppen av flyktiga kolväten. exkl. metan. frän mänsklig verksamhet i Sverige vid oförändrade miljökrav (] 000 ton per ar)

1985 1995 2010 Väg! rafiken 220 I [2 55 Ovrig samfärdsel 43 49 49 Energiproduktion öl 53 oo industriprocesser m. m. 74 7] 7l Bensinhantering 23 2. 20 Ovriga källor 45 40 40 Stlmma 466 350 307

Källa: Aktionsplan "87. statens naturvårdsverk

Det finns för närvarande inte något närmare underlag för att bedöma hur kol 'äteutsläppen kommer att utvecklas i Europa. Nägra länder har gjort upp planer för att minska utsläppen. Frankrike. Förbundsrepubliken 'l'ysk— land och Nederländerna räknar med att deras utsläpp skall minska med 40—5()%. till är 1995.

Frågan om kolväteutsläpp har tagits upp i förhandlingarna inom luftföro- reningskonventioncn i Geneve.

Risken för att höga halter av ozon skall uppstå till följd av kväveoxid— och kolvätctttsläpp är störst sommartid ttnder långvariga högtryck. Höga halter av ozon i luften över Sverige förekommer ttnder våren och somma— ren när förorenad luft transporteras hit från kontinenten. Ozonbildning sker även i södra Sverige sommartid.

Eftersom ftnokcmiska oxidanter är sckuntlärt bildade föreningar. Upp- träder de högsta halterna på ett visst avstånd från utsläppsområdcna. Halterna på landsbygden kan därför vara lika höga eller t.o.m. högre än i tätorterna. Halterna i Sverige är ungefär lika höga som i Centraleuropa. Kunskaperna om hur ozon sprids och deponeras är emellertid inte lika stora sotn beträffande t.ex. svavell'öreningar. De beräkningar och mät- ningar som hittills har gjorts antyder emellertid att spridningen är likartad.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Hälso- och miljöeffekter

Lttftföroreningarnas hälso- och miljt'ieffekter har dels en storskalig. dels en lokal dimension. Vissa föroreningar ger effekter över stora områden. Hit hör t.ex. försurande ämnen. såsom svaveldioxid och kväveoxider men också löt-oreningar med global spridning och effekt. såsom koldioxid. Den lokala dimensionen omfattar de effekter sotn orsakas av höga koncentra- tioner eller belastningar av l't'iroreningar som ger skador eller störningar nära utsläppskällan. Hit hör mänga kolväten och partiklar från trafik. Även svaveldioxid och k 'äveoxidcr medverkar till de lokalt uppkomna stör- ningarna. De lokala störningarna är vanligast i våra tätorter. 'l'i'ttortsmiljt'in påverkas emellertid även av långväga transporterade föroreningar. så som t.ex. fotokemiska oxidanter. varav ozon är viktigast.

Förutom påverkan på hälsa och miljö orsakar utsläppen av främst svaveldioxid och kväveoxider söndcrvittring av byggnader. monument och andra kulturminnen satnt korrosion av metallktmstruktioner. såväl i luften sotn i marken och vattnet.

Hälsoeffekter

Luftföroreningar kan påverka människors hälsa direkt genom inandning av föroreningar och dess omvandIingsprodukter. De kan dessutom påverka människors hälsa indirekt genom att t. ex. försurningen kan orsaka höjda metallhalteri dricksvatten och andra livsmedel.

Flera föroreningar orsakar direkta hälsoeffekter. Hälsoeffekterna beror till stor del på hur hög och långvarig exponeringen är. Hälsoeffekter på grund av luftföroreningar är därför vanligast i tätorter. Utsläppen sker här ofta i eller nära de miljöer där människor vistas. Utspädningen kan 'ara mindr ' än på andra ställen på grund av att husen bildar vindskydd. Vägtra- tikens utsläpp är särskilt betydelsefulla. De ämnen som är viktiga i detta sammanhang är kväveoxider. kolväten samt deras omvandlingsprodukter och partiklar. I en normal tätortskärna bidrar bilavgaserna med ca 60 92 till utsläppen av kolväten och kväveoxider och till ca 50 02 av stoftutslåppen. [ gatumiljö har bilarnas tttsläpp ännu större betydelse.

K 'äveoxidcr påverkar i huvudsak andningsorganen. Höga halter av kvävedioxid i luften verkar retande på slemhinnor och anses öka mottag- ligheten för infektioner samt medföra ökad risk för effekter av andra Iuftfört'ireningar. Rökare. astmatiker. barn och äldre är särskilt utsatta. ()zon påverkar ant'lningsorganen på ett delvis likartat sätt som kvävedioxid och svaveldioxid.

Kolväten förekommer i ett vitt spektrum av former i luften. Dessa har sinsemellan olika och i viss mätt ofullständigt kända hälsoeffekter. Flera former har i vissa koncentrationer visat sig ha eancerfram-kallande egen- skaper. Andra kan under vissa förutsättningar påverka det centrala nerv- systemet. irritera slemhinnorna i framför allt ögon och övre luftvägar samt ge upphov till dålig lukt i omgivningen. Kolväten kan även omvandlas i luften. ofta under inverkan av solljus. Denna om fantlling kan medföra att kolvätcnas reaktionsbenägenhet ökar och kan därför göra dem ännu allvar- ligare från hälsosynpunkt.,

Partiklar i tätortsluft härrör till stor del från vägtrafikens dieseldrivna fordon. De består till största delen av sot. organiska föreningar samt olika metaller. Partiklarnas förmåga att bära ämnen som kan ge allvarliga hälso- effekter gör dem speciellt viktiga för tätorternas miljöproblem. Partiklar kan. delvis beroende på de ämnen som är fästa vid deras yta.- bidra till andningssvårigheter och ökande infektionsrisker samt cancer.

Vägtrafiken. främst bensindrivna bilar som inte har katalytisk avgasre- ning. ger upphov till stora utsläpp av kolmonoxid. Kolmonoxid har en stark tendens att fästa vid blodets hemoglobin och blockera dess förmåga att ta upp och transportera syre. Kolmonoxid kan härigenom orsaka ned— satt prestationsförmåga. huvudvärk och risk för komplikationer i hjärtats funktion. Speciellt känsliga är personer med hjärt— och kärlsjukdomar.

Svaveldioxidutsläpp härrör främst från förbränning av fossila bränslen fört. ex. energiproduktion. Svaveldioxid påverkar i huvudsak andningsor- ganen. Om man är utsatt för höga halter av denna förorening under lång tid. ökar risken för kronisk bronkit och luftvägsinfektioner. Exempel från Europas storstäder visar att mycket höga halter kan leda till akut överdöd- lighct i lung- och luftvägssjukdomar.

Cancerkommittén har i sitt betänkande (SOU l984:67) Cancer uppskat- tat att mellan 100 och I 000 cancerfall uppstår varje år på grund av luftför- oreningar. varav av betydande del på grund av bilavgaser i kombination med rökning. Tätorternas höga halter av föroreningar tros vara en bidra- gande orsak till att livslängden är något kortare i tätorterna än på landsbyg- den. Speciellt känsliga grupper är astmatiker. barn och rökare. Det riktvär- det som en arbetsgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) rekom- menderat för kvävedioxid i luften överskrids i dag tidvis i vissa tätorter vid gator med omfattande trafik.

Naturvårdsverket kartlägger sedan år 1979 inom projektområdct Luft— föroreningar i tätortsmiljö förekomst och hälsoeffekter av olika förorening- ar i tätorterna. På grund av att halterna av fotokemiska oxidanter. främst ozon. tidvis kan vara mycket höga. kan den lokala omvandlingen av kolväten i tätortsluften få en stor betydelse för människornas hälsa. Flera kolväten och deras omvandlingsprodukter har uppmätts i halter som ökar riskerna för cancer. Mätningar av partikelhalter vid gator med mycket trafik har visat att stofthalter som kan medföra andningssvärigheter och slemhinneretningar är vanligt förekommande. Halterna av svaveldioxid ligger dock i allmänhet under de riktvärden som naturvårdsverket har rekommenderat med hänsyn till hälsoeffekterna.

Luftföroreningarnas indirekta hälsoeffekter orsakas främst av utsläpp av försurandc ämnen. Genom att yt- och grundvatten försuras. kommer vatt- nets ökade vittrings- och korrosionsförmåga att leda till ökade metallhalter i sjöar. vattendrag och grundvatten. Detta har lett till ökade halter av kvicksilver i insjöftsk. även från sjöar som inte har utsatts 'för_direkta förorenande utsläpp. Metaller mobiliseras och tas lätt upp i t. ex. fisk och _jordbruksgrödor och medför att människans metallintag ökar. Försurning- en har även bidragit till så låga pH-värden ijordbruksmark i en del områden. att risken för ökat upptag av kadmium är överhängande. Förhöj- da halter av metaller i föda och dricksvatten kan medföra vitt skilda hälsoeffekter. alltifrån magbesvär och diarréer till kroniska njursjukdomar och skador på det centrala nervsystemet.

Miljöeffekter

Luftföroreningarnas effekter på miljön hänger främst samman med deras storskaliga spridning. De beror då på generellt förhöjda halter eller ökat nedfall av föroreningar. Lokalt betingade miljöeffekter uppstår dock i närheten av stora utsläpp.

Höga halter av luftföroreningar. såsom svaveldioxid.kväveoxider och fotokemiska oxidanter. främst ozort. kan orsaka skador på skog. jord- bruksgröda och annan vegetation. Effekter som barravfall på träd. främst gran. och fläckskador på spenat har observerats. Höga ozonhalter har visats inverka påjordbruksskördarnas storlek. kvalitet och näringsvärde. I Sverige har luftföroreningsbetingadejordbruksskador av naturvårdsverket uppskattats till 5.0—150milj. kr. per år. Halter som orsakar skador före- kommer tillfälligt. under s.k. luftföroreningsepisoder. då starkt förorenade luftmassor kommer in över Sverige. Även i närheten av stora utsläppskäl-

lor och i större tätorter kan luftföroreningar förekomma i sådana halter att skador på vegetation uppstår. Känsligast för luftföroreningar och försur- ning är lavar. Flera studier har visat att endast ett fåtal lavartcr och ibland inga alls kan leva i tätorter med höga halter luftft'iroreningar. Flera lavar- tcr. som inte var ovanliga för 20 till 30 år sedan. har i dag antingen helt försvunnit eller blivit mycket ovanliga och upphört att växa och föröka sig. Några arter finns endast kvar i inte Norrland i områden med mycket låga föroreningshalter.

Nedfallet av försurande ämnen har medfört en smygande och långtgåen- de försurning av marken. Effekterna av denna förändring kan förbli osynli- ga under många år för att plötsligt ge upphov till tydliga och allvarliga störningar. såsom skador på träd. Risken för sådana plötsliga förändringar är störst när miljön utsätts för andra påfrestningar. som t.ex. extrema klimatförhållanden. De senaste årens forskning har visat att surhetsgraden har ökat två till tio gånger och att förändringarna har kunnat konstateras ned till en meters djup. Markförsurningen har lett till avsevärda minskning- ar av markens kalcium- och magnesiuminnehåll och därmed en försämring av markens motståndskraft mot fortsatt försurning. Vissa ämnen. som tidigare har varit hårt bundna till markpartiklar. har börjat frigöras. Det gäller främst aluminium och vissa tungmetaller. som visats vara giftiga för växter och kan följa med markvattnet till grund- eller ytvattnet och ge effekter även där. Det tar mycket lång tid för marken att reparera försur- ningsskador. En del av de markförändringar som har skett kommer aldrig kunna återställasäven om nedfallet av försurande ämnen upphör. Omfat- tande undersökningar har visat att dessa skadetyper är vanligast i södra och sydvästra Sverige och avtar successivt mot norr.

Det allt större nedfallet av kväveföreningar. som bl.a. släpps ut från trafiken. förbränningsanläggningar och vid stallgödselhantering ijordbru- ket. medför att allt fler skogsmarker i Sydsverige blir kvävemättade. Det innebär att kvävetillförseln överstiger skogens behov. Vid kvävemättnad ökar markförsurningen och läckaget av näringsämnen kraftigt. Kvävemätt- naden anses innebära att skogen blir känsligare för frost och inscktsan- grepp och att näringsbalansen störs. Växter som gynnas av kväve ökar i antal och tillväxt. vilket leder till en utarmning av floran med utslagning av många känsliga och skyddsvärda arter som följd.

Försurningens effekter på sjöar och vattendrag är välkända. Det stora nedfallet av försurande ämnen leder till en fortsatt ökad försurning av sjöar och vattendrag. Det sura vattnet orsakar fysiologiska störningar hos fisk och andra vattenorganismer. Det sura markvattnet för med sig en ökad mängd lösta metaller till sjöarna. Aluminium kan bilda fällningar på fiskars gälar och orsaka fiskdöd. ] första hand störs organismernas reproduktion. När hela artgrupper slås ut förändras konkurrensförhållandena och ger indirekta effekter genom hela ekosystemet. Förutom effekter av alumini- um har höjda halter kvicksilver konstaterats i bl.a. gädda i många sjöar. Detta trots att sjöarna aldrig har utsatts för några utsläpp av kvicksilver.

Är l986 uppskattades antalet försurade sjöar till ca 21500. Ca l5000 av dessa bedöms ha försurats direkt på grund av luftföroreningar. Antalet gravt försurade sjöar har tack vare kalkningsinsatser minskat från ca 4500

lOl

år l98l till ca | 800 år l986. Generellt sett är sjöarna mer försurade i södra än i norra Sverige. Linder senare tid har man dock upptäckt omfattande skador på rinnande vatten i fjälltrakterna. Skadorna tros orsakas av stötvis belastning med surt vatten som förekommer vid snösmältningen och krafti- ga regn.

Den minskning av svavelnedfallet som är att vänta under det kommande decenniet bedöms leda till att ca 45500 försurade sjöar kan bli återställda även utan kalkning. Flertalet av dessa sjöar är små. Många av de större sjöarna förblir försurade även efter en relativt kraftig minskning av nedfal- let. Om försurningen skall motverkas. kommer det att vara nödvändigt med fortsatt kalkning av dessa under åtskilliga år. Kalkningen är dock ingen slutlig lösning på problemet.

Sambanden mellan luftföroreningar och skogsskador av den typ som nu har brett ut sig över Europa är inte fullständigt klarlagda. Det flnns emel- lertid många indicier på att luftföroreningarna spelar en stor roll som stressfaktor för skogen. Vissa kombinationer av klimat och luftförorening- ar tycks utlösa skogsskador. Förhöjda halter av aluminium i markvattnet. för stor kvi'tvetilllörsel. ozon- och syrapåverkan på barren anses vara de viktigaste faktorerna som ger upphov till skador. Någon uppskattning av skogsskadornas ekonomiska konsekvenser kan för närvarande inte göras. .lag vill dock understryka att skogsnäringen är en av de viktigaste näringar- na i Sverige och att även små störningar får stora konsekvenser. Med tanke på att skogsskador utgör symptom på en långtgående irreversibel skada i marken motiverar detta stora försiktighetsmått.

Korrosion och nedbrytning av kulturföremål

Förutom de hälso- och miljöeffekter jag nu har redovisat orsakar luftför- oreningar och försurning omfattande materiella skador genom påskyndad korrosion av metaller samt nedbrytnmg av bl.a. stenmaterial. glas. papper och läder.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer har följt upp luftföroreningz'trnas inverkan på kulturminnen och kulturföremål. Nedbryt- ningen av dessa har tilltagit kraftigt under de tre senaste decennierna och måste beskrivas som ett allvarligt hot mot vårt kulturarv.. Hotet mot kulturminnen och kulturföremål är särskilt stort i tätorter med stora lokala utsläpp. Skadorna är allvarliga också. i landsbygdsmiljöer. De allvarligaste skadorna omfattar skulpturer och utsmyckningar i kalk- och sandsten. medeltida glasmålningar i de gotländska kyrkorna. runstenar. hällristning- ar och arkeologiskt material som ligger bevarat ijorden. Luftföroreningar- na har medverkat till att det även inomhus. i muséer. är svårare att bevara gamla kulturföremål. En väsentlig del av vårt kulturarv finns i hemmen där möjligheten att skydda föremål från den förorenade luftens inverkan är än mindre än på museerna. Orsaksammanhangen är ännu ofullständigt kända. men svaveldioxid framstår som den väsentligaste enskilda faktorn i ned— brytningsförloppet. Det har också påvisats att kväveoxider i kombination med svaveldioxid kraftigt påskyndar nedbrytningen. Detta är av betydelse när det gäller effekterna av bilismens utsläpp i tätorterna.

Riksz'tntikvarieämbetet och statens historiska museer har ijuni 1987 överlämnat ett handlingsprogram till regeringen med förslag till åtgärder för att motverka luftföroreningarnas skadeverkningar på kulturminnen och kulturföremål. Handlingsprogrammet omfattar bl.a. kartläggning av ska- dor. insatser för att konservera och skydda kulturminnen av främst sand- sten och kalksten samt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Jag bedö- mer att det är nÖdVändigt att snarast påbörja arbetet för att bevara vårt kulturarv. Jag har erfarit att statsrådet Göransson avser att inom ramen för ett handlingsprogram för kulturmiljövård föreslå att IO milj. kr. anslås för att motverka luftföroreningarnas nedbrytande effekter på kulturminnen. Eftersom dessa skador orsakas av luftföroreningar och försurande nedfall anserjag att 5 milj. av dessa l0 milj. kr bör anvisas från anslaget Åtgärder mot försurningen.

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

4.4. Strategi för renare luft

Mitt ställningstagande:

. Strategin för handlingsprogrammct mot luftföroreningar och för- surning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be- gränsningar. Den innbär att luftföroreningsutsläppen bör reduce- ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella arbetet.

. En överordnad målsättning för handlingsprogrammet mot luftför- oreningar och försurning är att minska halter och nedfall av luft- föroreningar till sådana nivåer som människors hälsa och miljön tål även på lång sikt. Jag bedömer att målsättningen bäst kan uppnås genom att i en samlad strategi både genomföra utsläpps- begränsningar i Sverige och arbeta för internationella åtaganden om utsläppsminskningar. [ det internationella arbetet bedömer jag I att Sveriges initiativ till Aktionsplan Europa kommer att spela en betydelsefull roll. . De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65 (T?. , till år 1995 från l980 års nivå i enlighet med det av riksdagen besluta- de programmet mot luftföroreningar och försurning. Ytterligare åtgärder behöver vidtas för att nå målsättningen om 30% minsk— ning av kväveoXidutsläppen medan åren 1980 och 1995. . Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude- ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppcn med 7()—80% samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med l980 års nivå bör studeras. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Ekono- miska och andra konsekvenser för industrin. staten. kommunerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Naturvårdsverket: De svenska utsläppen av svaveldioxid bör kunna minskas med 65 91 mellan åren 1980 och l995. Detta kan uppnås med redan fattade beslut. Ytterligare åtgärder i form av skärpta generella svavelkrav vid förbränning behövs dock för att bibehålla låga utsläpp även när kärn- kraften avvecklas.

Utsläppen av kväveoxider bör kunna minskas med 30 % i förhållande till l980 års nivå. Minskningen kommer med fattade beslut dock sannolikt att uppnås först några år efter år 1995. Den uppgång av utsläppen som eljest kan förutsägas när kärnkraften avvecklas bör-kunna motverkas.

Remissinstanserna: Frågorna om Itzftföroreningar och försurning betrak- tas genomgående som ytterst allvarliga. Inställningen till naturvårdsver— kets bedömningar är i allmänhet positiv. Den vanligaste kritiken från bl. a. Svenska Natttrskyddsföreningen är att mera långtgående åtgärder borde genomföras. särskilt inom tralikområdet. Remissinstanserna understryker ofta även behovet av insatser på det internationella planet.

Skälen för mitt ställningstagande: .Jag anser att strategin för handlings- programmet mot luftföroreningar och försurning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige ocl. samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningar. Den innebär att luftföroreningsut- släppen bör reduceras i den utsträckning som fordras för att skydda männi- skors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bak- grund bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl. a. resultatet av det pågående internationella arbetet. Samlade åtgärdsprogram bör även utarbetas och genomföras i områden som är särskilt belastade av luftföroreningsutsläpp. De svenska åtgärderna bör utnyttjas i det internationella samarbetet för att söka förmå även andra länder att vidta liknande åtgärder.

Som underlag för handlingsprogrammct och det internationella samarbe- tet fordras fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet beträffande både hälso- och miljöeffekter. Kalkningen av försurade sjöar och vatten- drag måste ses som ett uppehållande försvar som kan behöva pågå under lång tid framöver. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Hälsorisker

Större delen av Sveriges befolkning bor i tätorter. Det är också i tätorterna och industriområdena som luftföroreningsbelastningen är som störst. Att vidta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i dessa områden samt i arbets- miljön är därför enligt min mening viktigt. De olika utsläppsbegränsande åtgärder i form av bl. a. skärpta krav på avgasrening och på förbrännings- anläggningar som ingår i regeringens handlingsprogram bidrar till att för- bättra luftkvaliteten i tätorterna. Även olika energipolitiska åtgärder såsom energihushållning. utbyggnad av fjärrvärme och naturgasdistribution. ver- kar i samma riktning liksom de traftkpolitiska förslag regeringen nyligen förelagt riksdagen.

Naturvårdsverket har översiktligt behandlat frågan om de hälsorisker som är hänförliga till luftföroreningar och försurning i rapporten Ak- tionsplan "87. Enligt min uppfattning bör dessa frågor beaktas i det fortsat-

ta arbetet inom luftföroreningsprogrammet. Hälsoriskerna på grund av luftföroreningar i främst tätorterna bör kartläggas bättre bl. a. inom ramen för socialstyrelsens och naturvårdsverkets forskningsprogram. Miljöpro- jekt Göteborg. som på regeringens uppdrag arbetar med att initiera och samordna miljöförbättrande åtgärder. bör också kunna bidra. Även risker- na i samband med höga intag av tungmetaller via födan och brister på vissa nödvändiga spårämnen till följd av försurningen bör kartläggas.

Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en översyn av riktlinjerna för luftkvalitet. Förutom reviderade värden för svaveldioxid och partiklar arbetar verket med förslag till riktlinjer för kvävedioxid och ozon samt riktlinjer för den högsta belastningen på miljön av föroreningsnedfall. Enligt vad jag har erfarit kommer verket att lämna sitt förslag till regering- en sommaren 1988.

Ansvaret för att vidta åtgärder för att uppnå en acceptabel luftkvalitet i tätorterna ligger i första hand på kommunerna. I vissa fall. främst beträf- fande storstadsområdena. kan emellertid statsmakterna behöva biträda kommunerna. då dessa inte förfogar över alla erforderliga styrmedel som t. ex. miljöskyddslagstiftningen. Det är av denna anledning jag föreslår att åxå ML ändras så att det blir möjligt att meddela särskilda föreskrifter beträffande bl.a. luftföroreningsutsläpp inom s.k. miljöskyddsområden. Det första område för vilket denna möjlighet bör prövas är Hisingen i Göteborgs kommun.

Även utomlands innebär Iuftföroreningsutsläppen hälsorisker. I många länder. t. ex. Polen. Tyska Demokratiska Republiken och Tjeckoslovaki- en. är dessa risker större än i Sverige och innebär ett stort och akut hälsoproblem. Detta borde vara ett allvarligt memento för de styrande i dessa länder och tillräckligt skäl för snabba och effektiva åtgärder mot luftföroreningsutsläppen. Jag anser att hälsoriskerna med luftföroreningar- na måste ges högre prioritet i arbetet inom qutföroreningskonventionen. även om denna främst behandlar gri'tnsöverskridande föroreningar.

Belastningsgränser

Konsekvenserna av den fortgående försurningen av miljön är enligt min uppfattning mycket allvarliga. För att skydda miljön mot luftföroreningar och försurning måste utsläppen och miljöbelastningen minskas till sådana nivåer som inte leder till negativa effekter. Det är glädjande att vi. somjag nyss redovisat. börjar få en internationell uppslutning kring detta synsätt. Det finns även ett bättre underlag för att göra en sådan bedömning nu än när det första programmet mot luftft'iroreningar och försurning utformades ser för olika föroreningar. Gruppen har härvid analyserat och bedömt ett stort antal cffcktstudier.

Enjämförclse av nuvarande miljösituation med de angivna belastnings— gränserna visar enligt naturvårdsverket att .s'varv/nedfallet bör minskas i södra Sverige med ca 75 % jämfört med år l980. ] Norrlands inland klarar marken i de flesta fall att neutralisera det nuvarande svawelnedfallet ttndcr större delen av året. S. ki surstötari samband med snösmältningen innebär emellertid problem.

for tre år sedan. Bl.a. har en nordisk expertgrupp angett belastningsgrän- '

Enligt naturvårdsverket bör med hänsyn till riskerna för kvävemättnat'l i Prop. 1987/88:85 skogsmark den totala depositionen av lträi'cf/i'ii'wringur på lång sikt inte överstiga 10—20 kg per ha och är. I sydvästra Sverige är den totala depositionen i genomsnitt 15—25 kg per ha och år. ] utsatta lägen kan depositionen ttppgä till 40 kg eller mer. I Svealand tangeras den belastning som kan befaras medföra skador. medan den i Norrlands inland ännu inte anges ha nått så höga värden. Halterna och depositionen av kväveför- eningar behöver enligt naturvårdsverket minskas med 30—50'Äfi. Behovet är störst i södra Sverige och i de större tätorterna.

Det finns emellertid en stor variation i olika markers känslighet för föroreningsnedfall. Exempelvis tyder senare forskningsresultat på att om- råden i inrc Norrland är känsligare än man tidigare antagit.

Korttidshaltcrna av o:.mr överskrider enligt naturvårdsverket ofta de kritiska nivåerna för växtskador. och bland förekommer drygt dubbelt så höga halter. Detta gäller främst södra Sverige. Även Norrland drabbas cpisodvis av för höga halter. Medelhalterna för ozon ligger i södra Sverige vid den nivå som anges som kritisk för växtskador. De cpisodvis höga halterna av fotokemiska oxidanter. främst ozon. behöver enligt natur- vårdsverket sänkas med 30—50 %.

Nationella åtgärder

] det av riksdagen beslutade programmet mot luftföroreningar och försur— ning (prop. l984/85: l27. JoU 28. rskr. 275) ingår att svavelutslåppcn skall minskas med 65 % mellan åren I980 och l995. Jag bedömer att de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga—för att nå detta mål. Ytterligare åtgärder fordras emellertid för att nå rnälet om en minskning av kvå'iveoxidutsläppen med 30% mellan samma år.

Strategin för handlingsprograrnrnet mot luftföroreningar och försurning bör enligt min mening vara att genomföra utsläppsbegränsningari Svcrige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsning- ar. Den innebär att luftt'öroreningstrtsläppcn bör reduceras i den utsträck- ning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftför— oreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl.a. resultatet av det pågående internationella arbetet. '

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder studeras. Vilka tek- niska åtgärdcr som fordras för att minska svavelutsläppen med 70—80 9? samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin. staten. kom- munerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Syftet med åtgärderna är att minska belastningen på människa och natur. Ft'iroreningsbclastningen är utpräglat storregional. Luftft'iroreningar sprids över sto 'a områden. En strategi för att komma till rätta med belast— ningen och de negativa effekter denna för med sig måste därför åstadkom- mas både genom nationella ätgärder och krav på internationellaåtaganden. l06

I det sammanhanget skall inte glömmas att svenska utsläpp också sprids till våra grannländer.

I dag släpps ca 272 0001on svaveldiox'izl ut mot 483 000ton år l980. I början av 1970-talet var utsläppen som mest ca 900000 ton. Enligt gjorda bedömningar av redan beslutade åtgärder kommer utsläppen år l995 att vara ca 164 000ton.

] arbetet med att minska tttsläppcn är kol— och oljeanvändningen av central betydelse. Regeringen föreslog därför riksdagen att skärpa kraven för koleldade förbri'tnningsanläggningar (prop. .l983/84zl58. NU 44. rskr. 390). Som ett resultat av detta infördes ny teknik för såväl förbränning som rening av rökgaser. Detta beslut och besluten i samband med de s.k. oljccrsättningsprogrammet ledde till en omfattande teknikutveckling och en höjd kompetensnivå. Omfattande forskningsprogram pågår även inom ramen för cncrgiforskningen.

Svavelhalten i olja har successivt sänkts. Den senaste sänkningen ge- nomfördes år l987 då den föreskrivna svavelhalten i lätt eldningsolja sänktes från 0.3 ?? till i genomsnitt 0.2 57%.

l samband med Aktionsplan "87 har naturvårdsverket och energiverket redovisat förslag till nya utsläppskrav för förbränningsanläggningar. Som jag senare kommer att redovisa bör nya svavelkrav införas för förbrän- ningsanläggningar. Kraven bör omfatta alla anläggningar och alla typer av bränsle. De skärpta kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0.4 % svavel för mindre anläggningar och ca 0.2 €"?- för större. Detta kan jämföras med LOG; som i dag är högsta tillåtna halt.

I syfte att sa snart som möjligt påbörja denna utveckling har jag i den energipolitiska propositionen som jag tidigare i dag redovisat föreslagit regeringen att minska den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 08%. Minskningen bör genomföras så snart som möjligt efter det att erforderliga notifikationsprocedttrer i GATT och EFTA genomförts. Svavelhalten i olja bör härtttöver sänkas ytterligare så snart som möjligt. En miljöavgift för att stimulera en fortsatt sänkning av svavelhalten bör därför utredas.

Utvecklingen vad gäller miljöteknik har gått fort under 1980-talet. Redan innan en anläggning som är ttnder uppförande är klar kan ofta nya beställas med väsentligt bättre prestanda. Detta bör dock inte leda till att beslut om uppförande av en anläggning. som tttnyttjar den vid beslutstillfällct bästa tillgängliga tekniken. skjuts ttpp i avvaktan på ytterligare teknikutveckling. Den snabba utvecklingen bör tas till vara i det fortsatta arbetet. särskilt vid omställningen av energisystemet.

Som jag har redovisat i den energipolitiska propositionen bör en rad olika åtgärder vidtas för att både hushålla med elenergin och för att till den del det blir nödvändigt ersätta kärnkraften med ny elproduktionskapacitet. Denna nya kapacitet kommer. att till stor del behöva baseras på olika bränslen. varvid miljöfrågorna måste få en stor betydelse. I första hand bör sådana anläggningar byggas. t.ex. kraftvärmeverk. som tttnyttjar energin effektivt. Därtill kan jag nämna att även naturgas kan utgöra ett intressant alternativ. I den utsträckning bränslebaserade kraftverk byggs. bör så hårda miljökrav ställas. baserade på den allra bästa tillgängliga tekniken.

att utsläppen även fortsättningsvis kan reduceras ytterligare. Demonstra- tionsanläggningar med mycket små utsläpp bör byggas för att visa på möjligheterna till en miljövänligare elproduktion både i Sverige och utlan- det.

I olika sammanhang har svavelhalten i olja utretts. Energiverket konsta- terar i sin utredning från år 1986 om svavelhalt i olja att en ökad efterfrågan på oljeprodukter med låga svave'ihalter generellt kan komma att skapa behov av utökad avsvavlingskapacitet. Hittills har dock inte funnits något behov av inhemsk avsvavlingskapacitet. Detta beror på att marknaden för oljor med låga svavelhalter för närvarande är god. Jag vill emellertid erinra om de perioder med kraftiga störningar som har förekommit på oljemark- naden. Det vore olyckligt om miljöpolitiska ambitioner skulle behöva skjutas åt sidan på grund av tillfälliga flttktttationer på oljemarknaden. Utvecklingen bör därför följas mycket noggrant. Det kan inte uteslutas att utökad avsvavlingskapacitet behöver installeras vid oljerafftnadcrierna före sekelskiftet. I samband med (:e kontrollstationer åren 1990 och 1992. som aviseras i den energipolitiska propositionen. bör prövas om ytterligare åtgärder behövs för att säkerställa att de miljöpolitiska målen klaras.

] programmet som riksdagen beslutade om år 1985 sattes upp som ett mål att industrin fram till år 1995 skulle halvera sina svavelutsläpp. [ dagsläget finns det ingen anledning att göra en annorlunda bedömning. Om det emellertid skall vara möjligt att nå de mål som är förenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. omsorgen om människors hälsa och med hänsyn till naturen. bör möjligheterna till fortsatta reduktioner inom indtt- strin studeras. Vissa ytterligare reduktioner kan redan i dag förutses. Dessa är ett resultat av en fortsatt struktttromvandling inom industrin.

Åtgärder mot kväveoxidcl' är av senare datum än åtgärder mot svavel. Den förbri'tnningstckniska forskningen har även på detta område givit goda resultat under 1980-talet. Jag vill särskilt framhålla att betydelsefulla resul— tat har kommit fram genom energiforskningsprogrammet. Avgörande för den framtida belastningssituationen när det gäller kväveoxider är utveck- lingen av transport- och energisystemet.

Trafikmiljöfrågorna har särskilt uppmärksammats i regeringens förslag till trafikpolitik inför 1990-talet (prop. 1987/88:50). Regeringen har därvid redovisat sina samlade ställningstaganden för att på kort och lång sikt komma till rätta med de miljöproblem som trafiken orsakar. Regeringen har bl. a. föreslagit att varje trafikslag skall bära sina kostnader. inklusive miljökostnaderna. Detta innebär väsentligt ökade skatter för tttnga fordon." Regeringen har vidare föreslagit att betydande insatser görs för att utveck- la nya transportlösni'ngar för långväga gods med ett kombinerat utnyttjan- de avjärnväg och väg. Från miljösynpunkt är det av stor vikt att så mycket gods som möjligt kan transporteras på järnväg. Vidare har en miljöavgift på flyg samt väsentligt förbättrade förtttsättningar för regionala och inter- regionala persontransporter på järnväg föreslagits. Omfattande åtgärder för att förbättra och effektivisera kollektivtrafiken ingår i regeringens förslag. Möjligheterna att minska miljöproblemen med järnvägarna och sjöfarten skall också utredas. I detta sammanhang har särskild vikt lagts vid att miljövänliga fordon tas i bru-.k. l regeringens förslag till trafikpolitik

inför 1990-talet föreslås åtgärder för att komma till rätta med hastighets- överträdelserna på våra vägar. På kort sikt kommer detta att ha betydelse från miljösynpunkt. Effekten av en större respekt bland trafikanterna för gällande hastighetsgränser äri hög grad beroende av den enskilde trafikan- tens vilja att ta ett ansvar för en säker och miljövänlig trafik. Någon exakt beräkning av vad dessa åtgärder ger för miljöeffekt kan därför inte göras.

Även med dessa åtgärder kommer det inte att vara möjligt att nå de uppsatta målen vad avser minskningen av kväveoxidutsläppen. Jag före- slår därför ytterligare åtgärder.

I samband med att programmet beslutades av riksdagen år 1985 uppdrog regeringen åt naturvårdsverket att utreda förutsättningarna för skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar. Verkets förslag har remissbehandlats ochjag kommer senare att mer utförligt redovisa hur nya skärpta krav ska kunna införas. Dessa förslag kommer redan år 1995 att ge viss positiv effekt. .

Personbilar med katalytisk avgasrening klarar krav motsvarande de som gäller federalt på den amerikanska marknaden och som numera börjar bli vanliga på den europeiska. [ delstaten Kalifornien har man sedan år 1983 tillämpat ännu strängare krav. Dessa krav innebär en ytterligare skärpning med ca 20% utöver de krav som nu införs i Sverige. Jag återkommer senare till hur denna möjlighet kan utnyttjas.

Avgasutsläppen från traktorer och arbetsmaskiner m. m. är ofullständigt kända men bedöms få en ökande betydelse för de totala utsläppen. För närvarande gäller inga särskilda krav för utsläppen från deras motorer. Naturvårdsverket bedömer att frågan om utsläppsmängder och möjligheter att införa avgaskrav i detta sammanhang behöver utredas. Detta arbete bör utföras inom ramen för det samlade uppföljningsuppdrag beträffande luft- föroreningar och försurning som naturvårdsverket bör få.

Längre fram i min föredragning kommer jag även 'att föreslå nya rikt- linjer för kväveoxidutsläppcn i samband med miljöskyddsprövningen av energianläggningar. Jag vill redan nu framhålla att för dessa gäller detsam- ma som jag framhöll tidigare i samband med åtgärderna för att begränsa svavel. Den tekniska utvecklingen är snabb. Redan nu vet vi att nya anläggningar kan uppföras med väsentligt bättre miljöprestanda än de som nu är under uppförande.

Jag övergår nu till frågan om fotokemiska oxidanter. Jag har tidigare i min föredragning redovisat ursprunget till dessa föroreningar. Kolväte- problematiken och dess bidrag tillsammans med kväveutsläppen har äg- nats ökad uppmärksamhet under l980-talet. Utsläppen av kolväte är än så länge inte tillräckligt kartlagda. Redan beslutade åtgärder, som t. ex. kata- lytisk avgasrening på personbilar. kommer att innebära förbättringar under den närmaste tiden. Jag vill emellertid understryka att det finns anledning att gå vidare i detta arbete. Senare i min föredragning kommer jag att föreslå att naturvårdsverket som en del i sitt uppföljningsuppdrag utreder kolvätefrågorna och återkommer till regeringen med ett samlat kolvätepro- gram.

Internationellt arbete

I min inledning (avsnitt 2) redovisade jag resultaten av 20 års miljöskydds-_ arbete. Jag exemplifierade denna framställning med de positiva resultat som nåtts bl.a. när det gäller begränsning av svtwelutsläppen. Jag framhöll då också att det har tagit tid att internationellt få gehör för liknande åtgärder. Jag vill då erinra om att svenska forskare redan år 1968 till vissa delar har kartlagt framför allt sambanden mellan försurning och utsläpp till luft. År 1972 blev frågan om luftföroreningar Och försurning en huvudfråga för den svenska delegationen vid [lN—konferensen om den mänskliga mil- jön.

Idet fortsatta arbetet är det viktigt att visa på möjligheterna att begränsa utsläppen. Våra egna åtgärder har varit och kommer att vara av betydelse för miljöbelastningen och för våra möjligheter att ytterligare begränsa denna genom att för andra länder visa på möjligheterna att vidta åtgärder.

Som en viktig del i arbetet med att begränsa belastningen i Sverige ingår vår internationella strategi. Innan jag går vidare med min redogörelse för det arbete som har utförts och som bör lutföras under den närmaste tiden. vill jag beröra andra organisationers möjligheter. Jag konstaterade inled- ningsvis den stora miljömedvetenheten som tar allt fastare former i organi- sationsliv och bland företag. Detta är en mycket positiv utveckling. Jag förutsätter att med det internationella handelsutbyte som Sverige har att värderingar. teknik m. 111. kan spridas även dessa vägar. Det bör vara möjligt att även i andra organ än i de mellanstatliga ta tipp de internationel- la luftmiljöproblcmen.

Det internationella samarbetet beträffande åtgärder mot luftföroreningar bedrivs i olika former och på olika plan. Av stor betydelse är bl. a. de täta kontakter som förekommer på expertnivå mellan olika länder. både inom och utom ramen för internationellt-t organisationer. I detta sammanhang är det glädjande att kunna konstatera att det har varit möjligt att via de vetenskapliga akademierna etablera ett närmare samarbete med Östeuro- pa. Detta samarbete bör enligt min mening stödjas. Även våra bilaterala avtal med olika länder i Östeuropa ger värdefulla möjligheter till informa- tion och påverkan. ()ekså andra tillgängliga informationskanaler bör ut- nyttjas i miljöarbetet.

Det nordiska samarbetet är av stort värde för det övriga internationella miljösamarbetet genom att de nordiska synpunkterna har en särskild tyngd i miljösammanhang. Vi bör även söka samordna våra miljöskyddsåtgärder med dem i våra grannländer. På l|.1ftvårdsområdct har vi länge haft ett intensivt och konstruktivt samarbete med våra nordiska grannar.

Sverige har också undertecknat Europarådets konvention om bevarande av Europas arkitektoniska kulturarv med åtagande att bl. a. vidta åtgärder mot luftföroreningarnas effekter på kulturmonument. Detta har beaktats bl. a. ide svenska förslagen inom ramen för den s. k. ESK-processen.

Av betydelse för det internationella samarbetet på senare år inom bilav- gasområdet har varit det internationella ministermöte som den svenska regeringen kallade till ijuli 1985. Vid detta möte undertecknades en gemen- sam deklaration om samarbete och införande av skärpta avgasreningskrav för bilar av åtta länder. nämligen Canada. Danmark. Finland. Liechten-

stein. Norge. Schweiz. Sverige och Österrike. Tyvärr avstod Förbundsre— publiken Tyskland. Nederländerna och ECE-kommissionen. som även del- togi mötet. från att underteckna deklarationen med hänvisning till pågåen- dc förhandlingar inom EG. Samarbetet mellan de stater som undertecknat deklarationen har därefter förts vidare inom den s. k. Stockholmsgruppen genom att ett gemensamt dokument har utarbetats. innehållande regler beträffande avgasutsläpp från personbilar. Dokumentet ligger till grund för de skärpta avgaskrav som har beslutats i Sverige. Norge. Schweiz och Österrike. Samarbetet fortsätter nti rörande frågor om regler för avgasut- släpp från lastbilar och bussar.

Huvuddelen av det internationella samarbetet om luftföroreningar sker inom ramen för FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftför- oreningar. Konventionen undertecknades i november 1979 i Geneve och har nti ratificerats av 32 stater. senast av Jugoslavien. Konventionen är av ramkaraktär och särskilda åtaganden överenskoms genom protokoll till konventionen. 'l'vå sådana protokoll har hittills förhandla-its fram.

Det första gällde finansiering av det internationella mätprogrammet. EMliP. som överenskoms år 1984 och som har trätt i kraft den 28 januari 1988.

ljuli 1985 träffades en överenskommelse i Helsingfors om ett andra protokoll till konventionen. Genom detta protokoll har för närvarande 21 parter åtagit sig att minska sina svavelutsläpp med minst 30% till år 1993. jämfört med 1980 års nivå. Detta protokoll trädde i kraft den 2 september 1987.

Vid mötet med styrelsen för konventionen i november'l986 beslutade man att uppdra åt en särskild expertgrupp att förhandla fram ett protokoll om begränsning av kväveoxidutsläppen. Denna expertgrupp har ännu inte avslutat sitt arbete. Sverige spelar i detta arbete en aktiv och pådrivande roll och har lagt fram flera förslag. bl.a. om en 30-procentig begränsning av kväveoxidutsli'ippen som ett första steg i riktning mot en reduktion till en nivå som motsvarar vad naturen tål.

Det svenska förslaget till ett internationellt samarbete mot luftförore- ningar tAktionsplan Europa) har mottagits positivt. Förslaget innebär att arbetet inom konventionen skall inriktas på att utarbeta belastningsgränser för vad miljön tål av bl.a. svavel- och kvävenedfall. Arbete med ytterligare underlag för detta pågår både i Sverige och utomlands. När dessa gränser har överenskommits skall förhandlingar inledas om åtaganden för att mins- ka utsläppen till motsvarande nivå. Målet för konventionsarbetet är att sådana förhandlingar skall inledas i början av 1990-talet. Det svenska forskningsarbctct och samarbetet inom konventionen bör nu inriktas på att så snabbt som möjligt ta fram underlag för dessa förhandlingar. En ut- gångspunkt för detta arbete bör enligt min mening vara att utsläppen skall reduceras i internationellt samarbete till sådana nivåer som är ofarliga för hälsan och miljön även i ett långsiktigt perspektiv.

Riksdagen har som sin mening givit regeringen till känna. att möjlighe- terna att genom avgiftsuttag bygga tipp en internationell luftvårdsfond förtjänar att övervägas (JoU 1984/85128. rskr. 275). Frågan har diskuterats inom ramen för konventionsft'irhandlingarna i Geneve och har även sonde-

rats under band från svensk sida. Resultatet är att det hittills inte har varit möjligt att få stöd för förslaget. Som skäl emot har bl. a. anförts att den som släpper ut föroreningar även skall svara för kostnaderna för rening Polluter Pays Principle och att miljöproblemen i det egna landet bör vara tillräckliga skäl för åtgärder. även om hänsynen till grannländerna bör vara motiv för åtgärder. Svårigheterna att nå en överenskommelse om finansi- ering av de blygsamma kostnaderna för sekreteriatet till konventionen talar också mot att det för närvarande skulle vara möjligt att komma överens om finansieringen av en fond av helt annan storleksordning.

I syfte att nå konkreta resultat har den svenska regeringen därför tagit ett annat initiativ. Ett internationellt miljötekniskt institut föreslås inrättas. Syftet med detta är bl.a. att underlätta överföring av effektiv miljöskydds- teknik till länder som äri behov av sådan men som för närvarande inte har tillgång till sådan teknik. Jag bedömer att institutets verksamhet till stor del kommer att röra luftvårdsteknik. Planerna på-institutet har presenterats under förhandlingarna inom Iuftföroreningskonventionen och har fått ett positivt mottagande. Jag redovisar strax mitt förslag närmare. '

Hänvisningar till S4-4

4.5. Särskilda föreskrifter för miljöskyddsområde

Mitt förslag: Regeringen får förklara ett visst område som miljö- skyddsområde. För ett sådant område skall regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. länsstyrelsen kunna meddela särskilda föreskrifter om skyddsåtgärder rn. m.

Skälen för mitt förslag: 1.uftföroreningshalterna i tätorterna är tidvis sa höga att risker finns för effekter på människors hälsa. Dessa brister beror till stor del på bilavgasutsläppen och på en stor koncentration av industriell och annan verksamhet. Luftföroreningarna påverkar även växtligheten, byggnader och kulturföremål samt ökar korrosionen.

Programmet mot luftföroreningar och försurning (prop. 1984/85:127) syftar till att sådana utsläppsbegränsandc åtgärder skall vidtas. att luften i våra tätorter och industriområden blir i stort sett riskfri att andas. Dessut- om bör skadlig påverkan på växtlighet. sjöar och vattendrag, byggnader och material minimeras. Införandet av katalytisk avgasrening på person- bilar kommer. när detta är helt genomfört i hela bilparken. att väsentligt förbättra luftkvaliteten i tätorterna. Ytterligare åtgärder fordras emellertid på både kortare och längre sikt. Jag kommer därför att senare föreslå att skärpta avgaskrav införs även för lastbilar och bussar. Chefen för kommu- nikationsdepartementet har i den trafikpolitiska propositionen (1987/88:50) redovisat vissa förslag beträffande tral'tksystemen och sam— hällsplaneringen för att minska trafikmiljöproblemen. Jag återkommer till dessa frågor senare liksom till ytterligare åtgärder för att minska utsläppen från förbränningsanläggningar.

Med stöd av 8 a & ML finns i dag möjlighet att utfärda generella före- skrifter till skydd för särskilt l'öroreningskänsliga vattenområden. Dessa

möjligheter har utnyttjats beträffande Ringsjön i Skåne och Laholmsbuk- ten. där vattenft'irhållandena är sådana att särskilda miljöåtgärder är påkal- lade.

Nuvarande föreskriftsmöjligheter är emellertid begränsade till reglering av utsläpp till vatten och användning av mark med syfte att skydda känsli— ga vattenområden.

För utsläpp av föroreningar till luft finns inte motsvarande möjligheter. Även när det gäller sådana utsläpp finns det emellertid områden som är tungt belastade. särskiltstoraindustriområden eller storstadsområden med mycket trafik. Förhållandena i sådana områden är ofta komplexa. Där förekt'immer större utsläpp från t.ex. industrier eller värmeverk. liksom många mindre utsläpp från bl.a. uppvärmning. l framför allt storstadsom- rådena är emellertid utsläppen från trafiken den dominerande orsaken till vissa luftföroreningar.

Hisingen i Göteborgs kommun är ett område som är belastat av stora luftföroreningsutsläpp från bl.a. industri och trafik. För att initiera och samordna olika åtgärder för att minska dessa utsläpp väsentligt inom en tioårsperiod har jag enligt regeringens bemyndigande nyligen tillkallat en särskild delegation.

Utsläppen medför sålunda en belastning på omgivande mark- och vat— tenområden. Svavel- och kväveutsläppen medför t.ex. nedfall av olika föroreningar som bl. a. försurar mark och vatten. Bildningen av fotokemi- ska oxidanter anses också vara av betydelse för påverkan på vegetationen.

Tillämpningen av nuvarande system för prövning och tillsyn enligt ML hari många avseenden varit framgångsrik för att begränsa emissioner. Det är emellertid enligt min mening inte tillräckligt för att lösa miljöproblem inom områden som belastas av luftföroreningar eller andra verkningar av miljöfarlig verksamhet från många olika källor. ML bör därför enligt min mening kompletteras så att möjligheter ges att meddela generella föreskrif- ter inom områden som är särskilt belastade av luftft'irorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Detta kan ske genom en utvidgning av 8 a &. En sådan utvidgning bör utformas så att regeringen får förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Även angränsande områden bör kttnna inrymmas i miljöskyddsområdet på samma grunder som angavs när 8 a s' infördes (prop. 1984/85: lt) s. 28). nämligen för att vidta åtgärder inom ett område för att motverka att störningen förs till angränsande områden.

Jag föreslår således att 8 as' Ml. ändras så att det blir möjligt för regeringen att förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Den nya bestämmelsen avses alltså inrymma vad som förut gällt och därutöver ge möjligheter att skydda miljön mot qutförorenande och annan miljöfarlig verksamhet.

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

4.6. Skärpta avgaskrav för fordon Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande:

. Skärpta avgaskrav bör införas obligatoriskt för lätta lastbilar och bussar fr.o.m. 1992 års modeller och fr.o.m. 1994 års modeller för tunga lastbilar och bussar. Kraven bör för båda kategorierna i stort motsvara de krav som avses gälla federalt i USA för 1990 års modeller. ' . De obligatoriska kraven bör föregås av två år av frivillig tillämp- ning. Därför bör köpare av nya bussar och lastbilar stimuleras att anskaffa fordon som uppfyller de skärpta avgaskraven genom ett ekonomiskt stöd inom en sammanlagd bidragsram av 450 milj. kr. Detta överensstämmer med vad chefen för kommunikationsde- partementet tidigare hemställt om i prop. 1987/88:50 om trafikpo- litiken inför 1990-talet. . Det fortsatta arbetet för att begränsa vägtrafikfordonens avgaser bör inriktas på att: snarast möjligt komplettera de här föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta krav för utsläpp av partiklar. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven för kväveoxider övervägas. — ta fram förslag till kvalitetskrav för dieselbränsle till personbilar. lastbilar och bussar.

utreda möjligheterna att införa kompletterande avgasnormer för lastbilar och bussar i tätortstrafik.

—— klarlägga möjligheterna till ytterligare utsläppsminskningar från personbilar. — klarlägga möjligheterna till utsläppsminskningar från traktorer och arbetsmaskiner m. m. '

Fortsatt forskning och utveckling krävs för att driva på en ut- veckling mot miljövänligare transportmedel. drivsystem och driv- medel. Huvudansvaret för denna utveckling bör åvila transport- och drivmedelsindustrin. Forsknings- och utvecklingsarbetet för att introducera alternativa drivmedel bör ledas av statens ener- giverk. styrelsen för teknisk utveckling och transportforsknings-

beredningen. |__—___—

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mina ställ- ningstaganden. I fråga om avgaskrav för lastbilar och bussar föreslår naturvårdsverket följ ande: — För lätta lastbilar och bussar föreslås krav motsvarande de som införs federalt i USA fr.o.m. 1990 års modeller. Kraven införs obligatoriskt fr.o.m. 1992 års modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel fr. o. m. 1990 års modeller. — För tunga lastbilar och bussar föreslås avgaskrav motsvarande de som införs federalt i USA fr.o.m. 1991 års modeller för stadsbussar och 1994 ”4

års modeller för övriga. Kraven införs obligatoriskt fr.o.m. 1995 års modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel fr.o.m. 1991 års modeller. Kraven baseras i första hand på en mätmetod som tillämpas inom ett reglemente som gäller i flera europeiska länder och EG. Skulle denna mätmetod inte väntas bli utvecklad till utgången av år 1988 för så låga partikelutsläpp som dessa krav medför. föreslås att samma mätmetod och krav som införs i USA också införsi Sverige.

Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak naturvårdsverkets förslag. Vägverket. transportrådet och transportforskningsberedningen delar upp- fattningen att vägtrafikens utsläpp måste minska och anser att naturvårds- verkets förslag är väl avvägda och kan ge de utsläppsminskningar som eftersträvas. Bilindustriföreningen delar uppfattningen att behovet av ut- släppsbegränsningar är stort och anser att uppställda miljömål kan nås med åtgärder på fordonen. Några instanser. bl.a. arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att föreslagna krav för lastbilar och bussar om möjligt bör skärpas ytterligare och införas tidigare.

Skälen för mitt ställningstagande: Utsläppen till luft från transportsek- torn härrör främst från förbränningen av drivmedel till olika slags fordon. Utsläppen kan innehålla ett stort antal ämnen av betydelse från miljösyn- punkt. Huvudkomponenter bland dessa miljöfarliga ämnen är kväveox- ider. ett stort antal olika kolväten. kolmonoxid. svaveloxider och partiku- lära föroreningar. Utsläppen varierar kraftigt. beroende på bl.a. motortyp och de olika körförhållanden som fordonen utsätts för.

Miljöarbetet i 1990-talets trafikpolitik

] prop. 1987/88:50 har regeringen redovisat inriktningen av trafikpolitiken inför 1990-talet. En av de stora uppgifterna för trafikpolitiken är att genom omedelbara och långsiktiga åtgärder begränsa trafikens miljöpåverkan. I propositionen redovisas sålunda trafikmiljöfrågorna i sin helhet.

En grundläggande och inom trafikpolitiken allmänt accepterad princip är att varje trafikslag med hjälp av rörliga avgifter. alltså t. ex. bensinskatten för personbilar och kilometerskatten för tunga fordon skall betala de sam- hällsekonomiska merkostnader (marginalkostnader) som man orsakar samhället. Det gäller alltså inte bara kostnader för slitage av infrastruktu- ren och olyckskostnader utan också de kostnader som trafiken orsakar vad gäller hälsa och miljö.

Det är däiför statens uppgift att med hjälp av skatter och avgifter ge konsumenterna prissignaler som så nära som möjligt speglar de verkliga kostnaderna inkl. miljökostnaderna. En avgiftssättning som inte svarar mot trafikens samhällsekonomiska kostnader gör att vi riskerar att få en trafikväxt som leder till ökade miljöproblem.

Det mycket omfattande underlag som togs fram inför regeringens förslag till ny trafikpolitik visar klart att de rörliga avgifter som i dag tas ut från de olika trafikslagen inte ens täcker samhällets merkostnader för landsbygds- trafiken som är den naturliga utgångspunkten för avgiftssättningen.

I den trafikpolitiska propositionen redovisar regeringen vissa förslag när

det gäller tralikens rörliga avgifter. Regeringen föreslår olika åtgärder för att förbättra förutsättningarna för en effektivare person- och godsbeford- ran på järnväg samt en utökad kollektivtrafik. i syfte att utveckla dessa transportslag. Bl.a. föreslår regeringen att ytterligare 1 miljard kronor anslås för ökade investeringar ijärn'vägsanläggningar. De samlade åtgär- derna beräknas bl.a. leda till att SJ:s kombitrafik ökar mer än tre gånger nuvarande volym fram till sekelskiftet. Principen om kostnadsansvaret kommer även att skapa incitament för att investera och utveckla fordon med lägre emissioner. Regeringen bedömer att åtgärder i anslutning till fordonen. såsom motormoditikationer. avgasrening och val av drivmedel på lång sikt ger de största möjligheterna att begränsa trafikens miljöstör- ningar. '

I propositionen redovisas ett antal åtgärder med syfte att stimulera fordonstekniska lösningar som kan minska trafikens miljé'tstörningar. Bl.a. föreslås ett bidragssystem för att på kort sikt stimulera ombyggnad av dieselbussar i kollektivtrafik. Bidraget skall även användas för att möjlig- göra tidigareläggning av skrotningen av orcnade lätta bussar i kollektiv tätortstratik. På längre sikt bör emellertid bidraget bl.a. användas för att stimulera kollektivtralikinvesteringar i teknik med väsentligt lägre miljö- störande effekter samt med högre energieffektivitet än vad dagens konven- tionella teknik medger. Regeringen har angivit en ram om sammanlagt 85 milj. kr. för investeringar som förutom miljön även främjar samordning- en av kollektivtrafiken.

Regeringen bedömer att kollektivtrafiksatsningarna kommer att få störst betydelse för miljön i större tätorter. För att få ett samlat beslutsunderlag för att begränsa trafikens hälso- och miljöeffekter i storstäderna kommer en utredning kring trafik- och miljöfrågorna i dessa städer att tillsättas. Utredningen avses bl.a. studera förutsättningt'trna för att begränsa trafiken i stadskärnorna och förbättra kollektivtrafikens framkomlighet. Här bör även nämnas det utredningsarbete som. på regeringens ttppdrag. inletts inom Miljöprojekt Göteborg. Delegationen (MF. l987:()3) som skall leda projektet skall initiera och samordna åtgärder för att inom tio år åstadkom- ma en god miljö på Hisingen i Göteborg. Delegationen kommer i fråga om trafik och miljö att samråda med nämnda utredning om tätorternas trafik- och miljöfrågor.

I detta sammanhang villjag även nämna möjligheten att införa restriktio- ner mot tomgångskörning i tätorterna. Genom väl utförda informationsin- satser har många kommuner bidragit till en förbättrad tätortsmiljö samt till ett ökat miljömedvetande bland många bilister. Det är önskvärt att sådana möjligheter tas till vara i så stor utsträckning som möjligt.

I den trafikpolitiska propositionen lämnas förslag till åtgärder för att öka efterlevnaden av gällande hastighetsbcgränsningar. Bl. a. föreslår regering- en att Smilj. kr. anslås till inköp av utrustning som effektiviserar hastig- hetsövervakningen. Detta kommer att medverka till att minska vägtrafi- kens utsläpp av kväveoxider.

Slutligen föreslås att arbetet med att minska miljöstörningar från flyg. tågtrafik och sjöfart skall ledas av resp. trafikvcrk. Chefen för kommunika- tionsdcpartementet har aviserat att han avser återkomma till regeringen

med förslag om att ge trafikverken i uppdrag att i samråd med naturvårds- verket utreda resp. trafikslags miljöeffekter och ge förslag till åtgärder för att begränsa störningarna. Det bör åvila natttrvårdsverket att följa och till regeringen redovisa den samlade effekten av olika åtgärder i förhållande till uppställda miljömål.

1 det följande kommer jag att komplettera de ställningstaganden för att begränsa trafikens miljöeffekter som redovisats i den trafikpolitiska propo- sitionen. genom att redogöra för introduktionen av katalytiskt avgasrenadc personbilar samt lämna förslag till ytterligare åtgärder mot vägtrafikens avgasutsläpp.

Introduktionen av skärpta avgaskrav för personbilar

] enlighet med vad som redovisats för riksdagen i proposition (prop. 1985/86:61 . JoU [ 1. rskr. 101) om skärpta avgaskrav för personbilar. m.m. har avgaskrav motsvarande de som infördes i USA för 1987 års personbils- modeller börjat införas på frivillig grttnd i Sverige fr.o.m. samma årsmo- dell. För 1989 och senare årsmodeller är kraven obligatoriska. För att påskynda den frivilliga introduktionen av de avgasrenadc bilarna har för- säljningsskatten för dessa bilar sänkts (prop. 1985/86:145. SkU 41. rskr. 237). Denna åtgärd kombinerades med en differentiering av bensinskatten. Skatten på blyfri bensin är för närvarande 20 öre lägre än för blyad.

Introduktionen av katalysatorförsedda bilar har hittills gått bra. Försälj- ningen av personbilar som uppfyller de nya kraven utgjorde under år 1987 ca 45 % av den sammanlagda försäljningen av nya personbilar. Under december månad 1987 utgjordes 74 % av nybilsförsäljningen av personbilar som ttppfyllde kraven. Andelen bilar som uppfyller'kraven beräknas för 1988 års modeller utgöra mer än 80 'I? av försäljningen.

Även försäljningen av blyfri bensin har ökat kraftigt och utgjorde under år 1987 ca 30 % av den levererade bensinmängden. Härvid avses även den blyfria bensin som ingår i den blandade 96-oktaniga s. k. mediumkvalite- ten. Blyfri katalysatorbensin har införts successivt under perioden den 1 januari 1986 till den 30 juni 1987 och saluförs nu vid samtliga bensinsta- tioner med merän en bcnsinptlmp.

Skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar

Utsläppen från lastbilar och bussar utgjorde år 1985. ca 35% av kväve- oxidutsläppen och ca 58 % av partikelutsläppen från vägtrafiken. Vägtrafi- kens totala partikelutsläpp var år 1985 ca 9000ton. Lastbilar och bussar svarar vidare för ca 18% av samhällets totala kväveoxidutsläpp. Samtidigt . som kraftfulla åtgärder vidtas "på landets fasta förbränningsanläggningar och på personbilarna. kommer den ökande trafiken med lastbilar och bussar att medföra allt större kväveoxidutsläpp till luften. Dessa fordon kommer därmed att svara för en kraftigt ökande andel av kväveoxidutsläp- pen.

Mot bakgrund av de allvarliga miljöeffekterna och den oroväckande utsläppsutvecklingen för vägtrafiken i allmänhet samt lastbilar och bussar i

synnerhet anserjag att det är angeläget att minska utsläppen till luften från lastbilar och bussar så långt som möjligt.

1 Sverige tillämpas för närvarande endast lindriga och ofullständiga avgaskrav för lastbilar och bussar. För dieseldrivna fordon finns t.ex. endast krav beträffande avgasernas röktäthet. För att belysa den tekniska utvecklingen som pågår redovisar jag i det följande de utsläppskrav som har beslutats eller väntas för tunga lastbilar och bussar. dvs. med en totalvikt över 3500 kg. i några andra länder. I USA har beslut tagits om en stegvis skärpning av avgaskraven. alltefter- som teknik för att möta kraven bedöms kunna utvecklas och föras ut i produktion. För 1988 års modeller införs de första kraven beträffande partikelutsläpp. Fr.o.m. 19.91 års modeller av stadsbussar och 1994 års modeller av övriga tunga fordon kommer partikelkraven att skärpas. Nu gällande avgaskrav för kväveoxider kommer att ersättas av strängare krav är 1990 för att skärpas ytterligare i samband med att partikclkraven skärps.

Canada har nyligen fattat bclut som innebär att man kommer att följa USA:s införande av avgasregler för lastbilar och bussar.

I Europa har Schweiz och Österrike beslutat införa avgaskrav fr.o.m. 1988 års modeller av tunga fordon. Kraven är inte lika långtgående som de amerikanska. Inom ISG-länderna har man beslutat om avgaskrav. som medger ännu högre utsläpp. I Förbu ndsrepubliken Tyskland har regering- en och tillverkarna kommit överens om att frivilligt tillämpa samma krav som kommer att tillämpas i Österrike och Schweiz.

I USA har man beslutat att fr.o.m. 1990 års modeller federalt skärpa avgaskraven för lätta lastbilar och bussar med en totalvikt om högst 3 5.00 kg. Kraven motsvarar krav på katalytisk avgasrening för bensindrivna fordon. I Canada har beslutats att satntidigt införa USA-kraven. 1 Schweiz gäller fr.o.m. 1990 års modeller sådana avgaskrav för lätta lastbilar och bussar som i stort motsvarar USA-kraven. Stegvis skärpta avgaskrav för lätta lastbilar kommer att införas i Österrike. I övriga Europa tillämpar man mindre stränga avgaskrav. Även kommande krav inom EG komtner att vara mindre stränga än i de länderjag här nämnt.

De avgaskrav som motsvarar den mest utvecklade tekniken för både tunga och lätta lastbilar och bussar och som alltså är strängast kommer således att finnas i USA. Jag bedömer det rimligt att som riktmärke välja de avgaskrav som gällerjederalr i USA.

De amerikanska avgaskraven förutsätter för lätta lastbilar och bussar avgasrenande teknik motsvarande den som används i personbilar. För tunga lastbilar och bussar erfordras för att klara kraven laddluftkylning och turboutrustning samt krav på styrning av insprutningsförloppet och opti- mering av de faktorer som påverkar förbränningen i motorn över motorns hela belastningsområde. För att klara de krav som beslutats att införas i USA är 1994. måste avgasreningsåtgärderna kompletteras med t.ex. en partikelfälla som avskiljer de'partiklar som bildas vid förbränningen i motorn. Sådana partikelfällor är ännu inte färdigutvecklade.

Vid provning för godkännande av lastbilar och bussar simuleras olika körförhållanden för motorn vid vilka avgasprov tas för analys. Eftersom avgasernas mängd och sammansättning beror på bl. a. motorbelastningen.

har utformningen av simuleringen stor betydelse för provresultatet. De provmetoder som tillämpas i USA omfattar mer komplicerade körsimule- ringar än de som tillämpas av flertalet europeiska länder och inom EG. Provtagning enligt den amerikanska metoden sker vid såväl accelerationer och relardationer som vid konstant belastning. Vid den europeiskt tilläm- pade provmetoden tas endast prov ut vid konstanta belastningsfall. USA:s provmetod kräver därför en delvis annorlunda samt mer avancerad och dyrbar provutrustning än den i Europa tillämpade metoden. Mätresultat från prov med metoderna kan dock, i vissa avseenden med osäkerhet. översättas ochjämföras med varandra. Detta har dock hittills inte gått. vad gäller partikelutsläppen.

De strängaste USA—kraven för lastbilar och bussar skulle i kombination med redan beslutade avgaskrav på personbilar för Sveriges del medföra att den sammanlagda effekten för utsläppen från vägtrafiken skulle bli ca 40 % lägre kolmonoxidutsläpp. ca 50 % lägre kolväteutsläpp. knappt 50 % lägre kväveoxidutsläpp och ca 9 % lägre utsläpp av partiklar i jämförelse med dagens fordonstyper.

De krav som naturvårdsverket föreslår för lätta lastbilar och bussar grundas på en känd och beprövad teknik. Tekniken har använts sedan början av 1980-talet på personbilar och sedan flera år tillbaka på lätta lastbilar och kan relativt enkelt föras över till lätta lastbilar och bussar. Detta gäller ärende diskuterade nivåerna för kväveoxider från tunga diesel- motorer. Kraven bcträffande de tunga dieselfordonens utsläpp av partiklar kräver däremot en viss utveckling. Ett intensivt forsknings- och utveck- lingsarbete pågår hos tillverkare av reningsutrustning och fordon.

Frågan om de av naturvårdsverket föreslagna kraven för lätta lastbilar och bussar kan befaras utgöra tekniska handelshinder har övervägts efter en notifiering enligt GA'fT- och EFTA-reglerna. Vissa problem med att anpassa produktionen kan uppkomma för tillverkare som varken produce- rar för export till USA eller har någon god kännedom om de tekniska lösningarna. Jag bedömer efter samråd med statsrådet Gradin att dessa tillverkares export till Sverige är av en så begränsad omfattning att de skärpta avgaskraven inte kan anses utgöra något större problem. Inled- ningsvis kan emellertid dispenser behöva lämnas för sådan import. om den kan anses ha liten betydelse från hälso- och miljösynpunkt.

USA:s stegvisa skärpning av kraven för tunga lastbilar och bussar syftar bl.a. till att driva på den tekniska utvecklingen mot renare fordon. USA har emellertid i andra sammanhang skjutit upp beslutade avgaskrav med anledning av att tekniken inte har ansetts färdig för marknaden. Om Sverige skulle besluta att fr.o.m. år I995 införa krav för partikelutsläpp motsvarande de som avses införas år [994 i USA. såsom föreslås av nattn'vårdsverket. finns en risk att vi skulle bli ensamma om sådana krav. Den svenska marknaden är inte tillräckligt stor för att tillverkarna skall kunna förväntas anpassa sin produktion efter krav som endast tillämpas här. Jag är därför inte beredd att för närvarande föreslå en tidpunkt för införande av de längst gående avgaskraven för tunga fordon. Det är där- emot möjligt att införa avgaskrav för gasformiga utsläpp. såsom kväveox- ider. Jag anser därför att tidpunkten för nya krav på dessa utsläpp inte bör

försenas på grund av att utvecklingen av en partikelrenande teknik inte har framskridit lika långt som beträffande gasformiga avgaser.

När det gäller avgasrenande åtgärder på dieselmotorer står åtgärder mot parti/(t'!!!f.t'/ä[.)].7(')l i viss mån i motsatsförht'illande till åtgärder mot övriga föroreningar. särskilt kväveoxider. .lag anser att det är nödvändigt att de tunga fordonens avgaskrav utformas så att en ökning av partikelutsläppcn inte blir följden. Detta säkerställs enligt min mening bäst genom att man. för motorer för tunga lastbilar och bussar. i ett första steg inför sådana krav på begränsning av partikelutsläpp som motsvarar vad nyproducerade for- don släpper ut idag. Jag anser att en skärpning av partikelkraven för tunga lastbilar och bussar. motsvarande de längst gående USA-kraven. bör infö- ras i ett andra steg snarast möjligt efter det att en teknik för att möta dessa krav har utvecklats tillräckligt för att föras ut på marknaden.

Utvecklingen och marknadsföringen av partikelrenande teknik kan på- skyndas genom det miljöintresse som växer fram bland företrädare för bl.a. kollektivtrafiken. Även intresset för att prova alternativa drivmedel som naturgas och motoralkoholer är stort. Detta miljöintresse bör kunna spela en betydelsefull roll genom att skapa en ökad efterfrågan på mindre mil_i(')störande fordon. Det bidrag för utveckling av bl.a. miljövänligare kollektivtrafikfordon som regeringen har föreslagit i den trafikpolitiska propositionen kommer enligt min bedömning att vara betydelsefullt för upphandling inom regional och lokal kollektivtrafik och bör användas i detta pådrivande syfte.

Partikelreningstekniken kan öppna möjligheter att ytterligare begränsa utsläppen av kväveoxider. Jag anser att dessa möjligheter bör övervägas samtidigt som partikelkraven skärps.

)artikelutsläppen har. som jag tidigare redovisat. störst betydelse från miljösynpunkt i de större tätorterna. Det är därför angeläget att partikel- utsläppen minskas i så stor utsträckning som möjligt i tätorterna. redan innan de slutliga kraven för partiklar kan införas. Naturvz'trdsverket bör därför skyndsamt. i samråd med AB Svensk Bilprovning. Svenska Lokal- trafikföreningen. lastbilsnäringen och tillverkarna utreda möjligheterna till kompletterande avgasnormer för kollektivtrafik- och distribtltionsfordon i tätorterna. Verket bör ge förslag till f_n-dansgrupper för vilka normerna bör gälla. Konsekvenser i form av ökade kostnader. ökad energiförbrukning och ökat servicebehov m.m. hör redovisas.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar i första hand bör grundas på en provmetod som tillämpas i flera europeiska länder och som kan väntas bli tillämpad inom EG. Valet av provmetod är väsentligt. eftersom metoden kan utgöra en gemensam europeisk plattform för skärp- ta krav. Detta är av betydelse för det internationella arbetet och därmed för våra möjligheter att minska nedfallet av föroreningari Sverige. Därför bör i första hand en sådan provmetod utnyttjas. Ett intensivt arbete pågår med att utforma detaljl'öreskrifter för de avgaskrav som jag nu förordar. Grunderna för dessa detaljföreskrifter utformas gemensamt med flera eu- ropeiska länder inom den s. k. Stockholmsgruppen.

För att man senare skall kunna skärpa kraven på partikelutsläpp. bör en mätmetod utvecklas som är bättre anpassad för mätning av mycket låga

partikelutsläpp än den som väntas tillämpas i Europa. Mätmetoden bör kunna anslutas till de provmetoder som tillämpas inom EG och flera andra europeiska länder. Om detta mål inte kan uppnås. trots att teknik för de hårdare partikelkraven införts på marknaden. bör på nytt prövas att för svensk del föra in avgaskrav som bygger på de strängare amerikanska provmetoderna.

De avgaskrav för tunga fordon somjag förordar kommer att innebära att de svenska kraven blir hårdare än de som kan väntas föreskrivas inom EG. Det är dock möjligt för alla europeiska tillverkare att uppfylla dessa krav efter en viss anpassningstid. Redan förra året marknadsförde svenska tillverkare några motorer som ligger mycket nära dessa krav.

Av hälso- och miljöskyddsskäl måste kraven på avgasutsläpp från last- bilar och bussar i/r/öras så snart det (ir praktiskt möjligt. Hänsyn måste därvid tas till de förutsättningar tillverkarna har att anpass' sig till kraven. Att införa nya motorer för främst tunga lastbilar och bussar i tillverknings- processen är komplicerat och det ställer krav på en rimlig omställningstid. Jag bedömer att en väl fungerande provnings-. godkännande— och efter- kontrollverksamhet är av avgörande betydelse för miljöeffekten av de avgaskrav jag nu förordar.

Motsvarande krav har ännu inte tillämpats någon annanstans i världen. Detta ställer särskilt höga krav på en snabb kompetensuppbyggnad för avgasprovning rn. m. Erfarenheterna från det nu snart avslutade arbetet med att utforma föreskrifter för provning. godkännande och efterkontroll för katalytiskt avgasrenadc personbilar talar därför för att det nu föreståen- de arbetet tned lastbilar och bussar kommer att bli mycket omfattande. Regeringen har därför medgivit att naturvårdsverket sluter ett avtal med AB Svensk Bilprovning om laboratorieverksamhet vid en provningsan- läggning för vägtrafikfordon som snart skall uppföras. Anläggningen kom- mer att förses med provningsutrustning för bl. a. både motor- och chassi- prov av tunga fordon. Anläggningen kommer därigenom att bli en av de mest välutrustade i Europa. Det är samtidigt angeläget att såväl tillverkare som föreskrifts- och provningsmyndigheter arbetar så snabbt och effektivt som möjligt.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar bör kunna införas obligatoriskt redan fr.o.m. 1994 års modeller. Tidpunkten för ett frivilligt införande bör vara fr.o.m. 1992 års modeller. Kraven bör motsvara de som föreslagits av naturvårdsverket. Kravet för partikelutsläpp bör dock motsvara de utsläpp som dagens moderna motorer för tunga fordon ger upphov till. För lätta lastbilar och bussar bör krav. motsvarande kraven för lätta lastbilar och bussar i USA fr.o.m. I99(l års modeller. införas obliga- toriskt fr.o.m. 1992 års modeller och frivilligt fr. o. m. l990 års modeller. .Jag återkommer till riksdagen med en redovisning av en slutlig utformning av kraven så snart grunderna härför har utarbetats.

De avgaskrav som jag här förordar beräknas medföra att utsläppen från lastbilar och bussar kommer alt mins/tu. med ca ll ()()(lton för kväveox- ider. ca SOOOton för kolväten och ca ZOOOOton för koloxid mellan åren 1985 och ZOIO. Kraven kommer. tillsammans med personbilskraven. att medföra att vägtrafikens utsläpp minskar med ca 45 '.:7'2- för kväveoxider och 70—75 % för kolväten och koloxid under perioden 1985—2010.

De ökade kostnader som de skärpta kraven för lastbilar och bussar orsakar har av naturvårdsverket beräknats uppgå till högst 5% av fordo- nets totala investeringskostnad och kan enligt tillverkarna leda till 3—89? ökning av bränsleförbrukningen. Sammanlagt kommer kraven att medföra årliga kostnader på 300 till 600 milj. kr. för köpare av lastbilar och bussar. Naturvårdsverket har beräknat kostnaden till mellan 6 och l7 kr. per kg minskat kväveoxidutsläpp för tunga. lastbilar och bussar och mellan 2 och 4 kr. per kg för lätta lastbilar och bussar. De föreslagna åtgärderna är alltså minst lika kostnadseffektiva som andra åtgärder som vidtas för att begrän- sa kväveoxidutsläppen. .

Jag anser att den_f'rivilligtt tillämpningen av uvgttskrm—mt hör kombineras med ett bidrag till köp av fordon som uppfyller de föreslagna kraven för lastbilar och bussar. Bidraget syftar till att dels få en så snabb miljöeffekt som möjligt. dels ge tillverkarna möjligheter att successivt bygga upp marknaden för de renare fordonen. För personbilar är för närvarande försäljningsskatten differentierad så att bilar som uppfyller kommande avgaskrav inte är dyrare vid inköp än andra bilar. För lastbilar och bussar tas inte någon försäljningsskatt ut, varför jag bedömer det lämpligt att istället. innan obligatoriska krav införs. stimulera till köp av renare last- bilar och bussar genom ett investeringsbidrag. _

I den trafikpolitiska propositionen föreslås att 450 milj. kr. avsätts för ändamålet. Med hänsyn till tidsplanen för införande av skärpta utsläpps- krav på frivillig grund kommer behov av medel för dessa bidrag att förelig- ga under budgetåren l989/90—l993/94. Den slutliga utformningen av bi- dragsprogrammet kommer att fastställas senare. Bidraget bör administre- ras av tratiksäkerhetsverket och böt' betalas ut till köparen av den avgasre- nade lastbilen eller bussen. I denna fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations— och tinansdepartementen.

l)iesclbrännoljans kvalitet är en viktig faktor som påverkar en dieselmo- tors start- och driftegenskaper samt avgasutsläpp. Flera undersökningar har visat att utsläppen av partiklar från tunga dieselmotorer ökar med ökade svavel- och aromathalter i dieselbränslet. Undersökningar har visat att handelsbränslenas sammansättning varierar med tiden. De avviker ofta avsevärt från de specificerade referensbränslen som används t.ex. vid avgaskontroller. Utsläppen från en motor vid verklig körning kan därför befaras vara högre och av en annan sammansättning än vad som framgick av den avgaskontroll som utfördes vid typgodkännandet av motorn.

Jag anser därför att naturvårdsverket. parallellt med detaljutformningen av de föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar. i samråd med kemikalieinspektionen. bör utarbeta förslag till krav på dieselbränslets kvalitet. Dieselbränslekvaliteten bör liksom motorbensinens kvalitet regle- ras genom kemikalielagstiftningen.

Skärpta personhilskrav

"Delstaten Kalifornien har beslutat att under 1990-talets första hälft. skärpa avgaskraven för personbilar. Kraven har i Kalifornien tillämpats frivilligt sedan |983 års modeller. De krav som i Sverige kommer gälla obligatoriskt

fr.o.m. 1989 års modeller kommer att medföra att utsläppskraven för kväveoxider skärps med drygt 65 %. jämfört med nu gällande krav. De kaliforniska avgaskraven skulle medföra en skärpning med ytterligare ca 20 97 i förhållande till nu gällande krav.

Naturvårdsverket har beräknat att motsvarande krav skulle medföra ca 20000 ton mindre utsläpp av kväveoxider från vägtrafiken år 2010. om alla bilar uppfyller kraven. Sådana skärpta avgaskrav medför emellertid att utsläppen av kolmonoxid ökarjämfört med de nya svenska kraven. Man har för de förhållandena som råder i Kalifornien bedömt att kväveoxidut- släppen bör kunna minskas på bekostnad av ökade utsläpp av kolmonoxid. Det är inte självklart att detsamma gäller för svenska förhållanden. Kun- skaperna om miljöeffekter. kostnader. bränsleförbrukning. tekniska han- delshinder m.m. är ännu ofullständiga. Naturvårdsverket bör därför utre- da olika konsekvenser av sådana krav.

[ detta sammanhang vill jag även ta tipp frågan om dtermontaritig av [It-'gasrettanda utrustning på personbilar i trafik som inte har katalytisk anasrening. Dessa bilar bedöms år 1990 att ge upphov till utsläpp av ca 90000 ton kväveoxider.

Allt eftersom dessa bilar blir äldre kommer emellertid det trafikarbete de utför att minska. Naturvårdsverket bedömer att antalet kvarvarande bilar som kan bli aktuella för renande tillsatser är försumbart från utsläppssyn- punkt om ca 15 år. Trots att utsläppen från dessa bilar på längre sikt är ett övergående problem bedömer jag det som värdefullt om sådana åtgärder kan vidtas.

Ijordbruksutskottets betänkanden 1985/86: 13 och 1986/87z7 har uttalats att möjligheterna bör tas till vara att. genom installation av renande tillsats- er personbilar som inte uppfyller 1989 års avgaskrav. minska dessa avga- ser. De åtgärder som är möjliga att genomföra kan i bästa fall minska kVäveoxidutsläppen från varje bil med 40—50%. På grund av osäkerheter om samverkan mellan motorns avgasrelaterade egenskaper och den oreg- lerade katalysatorn är effekten mycket osäker. Samtidigt är antalet bilar. på vilka en tillsatsutrustning kan ge önskad effekt. begränsat till ungefär 600000. eller knappt 20 % av hela personbilsparken. bl.a. på grund av att endast vissa bilar kan köras på blyfri bensin. De miljöförbättringar dessa åtgärder kan ge måste därför bedömas vara begränsade. Ett bidrag som täcker 20% av inköpskostnaden för en oreglerad katalysator skulle sam- manlagt kosta 300—500 milj.kr.

Kostnaden för reduktion av kväveoxider genom eftermontering av av- gasrenande tillsatser har uppskattats till ca 75 kr per kg minskat kväveox— idutsläpp. Övriga åtgärder som samhället är berett att vidta för att reducera kväveoxidutsläppen är betydligt kostnadseffektivare än eftermontering av avgasreningsutrustning. Åtgärder på lastbilar och bussar beräknas. som jag nyss nämnt. kosta mellan 2 och 17 kr. per kg minskat kväveoxiduts- läpp. Ett bidragssystem ställer dessutom krav på kontroll av såväl utrust- ningens funktion och hållbarhet. som motorns avgasrelaterade egenska- per. vilket i sin tur innebär omfattande arbetsinsatser från myndigheter och tillverkare. Av dessa skäl anserjag det inte vara motiverat att nu föreslå bidrag till sådana tillsatser. Jag vill dock påpeka att det inte finns några

[AJ

formella hinder för sådana installationer. Den enskilde kan därför själv köpa och installera en katalysator på sin bil.

För att begränsa utsläppen från de personbilar som nu är i trafik har naturvårdsverket beslutat om skc'irpningar av urgasknntml/en vid den årliga kontrollbesiktningen i enlighet med regeringens beslut ijanuari förra året om de 5. k. A20-förcskrifterna. Skärpt avgaskontroll har börjat införas fr.o.m. den ljanttari 1988. Detta kommer att föra med sig att flera bilar än hittills kommer att få genomgå avgasservice. vilket medför minskade av- gastttsläpp från dessa bilar. Naturvårdsverket har även på regeringens uppdrag lämnat förslag till den framtida löpande avgaskontrollen av per- sonbilar försedda med katalytisk avgasrening.

Övriga fordonsslag

Utsläppen av lttftförorenande ämnen från liygplan. fartyg. arbetsredskap och traktorer m.m. utgör en betydande del av trt'tnsportsektorns samlade utsläpp. Dessa utsläpp kommer dessutom att få en ökad betydelse. allt eftersom utsläppen från personbilar. lastbilar och bussar minskar.

Som jag har redovisat tidigare har regeringen för avsikt att uppdra åt statens järnvägar. luftfartsverkct och sjöfartsverket att i samråd med na- turvårdsverket att utreda möjligheterna att minska miljöstöringarna från dessa trafikslag. Idet sammanhanget bör även utsläppen från traktorer och motorredskap beaktas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör kartlägga utsläppen och utreda möjligheterna att minska utsläppen från traktorer och arbetsredskap m.m.

Forskning och utveckling

1 dag kan miljökrav på fordon normalt inte ställas strängare än att de kan klaras med tillgänglig teknik. Samtidigt anpassas den tekniska utveckling- en efter de krav som ställs upp. Det är angeläget att forskning och utveck- ling för framtidens fordon syftar till väsentligt lägre utsläppsnivåer än vad den konventionella fordonstekniken. medger.

På lång sikt är det viktigt att samhället ger besked om framtida kravnivå- -er för emissioner så tidigt som möjligt och som också beaktar den tekniska utvecklingen. Omställningstid och utvecklingstid är nyckelfaktorer för att högre miljökrav skall kunna realiseras. Målen bör uttryckas i termer som är så konkreta som möjligt för att underlätta för dem som skall följa dessa krav. Med hänsyn till den betydelse som svensk bilindustri har på världs- marknaden. framför allt vad gäller tunga fordon, bör givetvis de handels- och industripolitiska aspekterna på skärpta avgaskrav beaktas. Strävan bör också vara att uppnå bred politisk enighet i denna fråga. En nödvändig förutsättning för att skärpta miljönormcr skall kunna realiseras är att Sverige konsekvent i berörda organ driver frågan om internationell sam- verkan på detta område.

Transportforskningsberedningen arbetar för närvarande tillsammans med styrelsen förlteknisk utveckling. byggforskningsrådet och naturvårds- verket med att formulera ett forskningsprogram inom området trafik och

miljö. I den tralikpolitiska propositionen föreslås att lOO milj. kr. avsätts för utvecklings- och demonstrationsarbete inom kollektivtrafiken. Ansla- get kommcr att utgöra ett komplement till de ordinarie forsknings- och utvecklingsmedlen som handhas av transportforskningsberedningen. Den— na förstärkning av forsknings- och utvecklingsmedlen kommer även främja införandet av miljövänlig teknik inom kollektivtrafiken.

Jag vill i detta sammanhang även redovisa arbetet med att på sikt introducera av alternativa drivmedel i transportsektorn. Mina ställningsta- ganden överensstämmer med den inriktning som redovisas i bilaga 4.10 om introduktionsplan för alternativa drivmedel. Riksdagen fattade år l983 be- slut om en plan för introduktion av alternativa drivmedel (prop. l982/83: lt)0 bil. 14. NU 33. rskr. 280). Enligt planen är målet för de statliga insatserna att ge ett närmare underlag för ett beslut i slutet av l980—talet om introduktion av ett rent alkoholbränsle i större skala. Därefter har motoral- koholkommittén i betänkandet (SOU l986:5|) Alkoholer som motorbräns- le redovisat de samhälleliga förutsättningarna för introduktionen av alter- nativa drivmedel m.m.

Riksdagen fattade vären l987 beslut om energiforskning under budget— åren l987/88— l989/90 (prop. 1986/87:80. bil. 12. NU 33. rskr. 292). Beslu- tet innebär att närmare l40milj.kr. anslås för forskning och utveckling med anknytning till transportsektorn. [ propositionen anförde jag att en mer samlad syn på transportsektorns energi- och miljökonsekvenser bör utvecklas och att den bör vara långsiktigt inriktad. Målet bör vara att skapa ett mer energieffektivt och miljövänligt transportsystem.

Enligt min uppfattning har bilindustrin huvudansvaret för de insatser som krävs beträffande motorutveckling m.m. för att klara de miljö- och energipolitiska målen inom vägtransportsektorn. Huvudansvaret för driv- medlens hälso- och miljöpåverkan åvilar drivmedelsindustrin. Ansvariga myndigheter bör genom insatser av forsknings— och utvecklingskaraktär påverka utvecklingen i riktning mot de uppsatta målen.

Myndigheternas insatser på drivmedelsområdet har preciserats genom att transportforskningsberedningcn. styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk har fått i uppdrag att gemensamt och i samverkan med bl.a. transportrådet och statens naturvårdsverk utarbeta program för ener- girelaterad forskning och utveckling inom transportsektorn. Arbetet skall ske under innevarande treåriga energiforskningsperiod och en första av- rapportering av läget skall göras senast den 8april l988.

Uppdragen innebär bl.a. att fortsatt forskning och utveckling bör bedri- vas i syfte att på sikt introducera konkurrensktaftiga inhemska alternativa drivmedel. Insatserna bör kompletteras med fordonsförsök. Arbetet bör vara långsiktigt inriktat och inte påverkas av kortsiktiga fluktuationer på drivmedelsmarknaden. Samordningsansvarig myndighet är statens ener- giverk.

Forskning och utveckling på motorområdet bör inriktas på att utveckla miljövänliga och energieffektiva motorer och drivsystem. Med hänsyn till miljöproblemen bör tyngdpunkten ligga vid utveckling av tyngre dieselmo— torer. Ansvariga myndigheter är styrelsen för tekniskt utveckling och transportforskningsbcredningen.

'Jl

Forskning bör även ske för att belysa vilka förändringar av strukturell karaktär inom transportsystemet som bör genomföras i syfte att skapa ett miljövänligt och energieffektivt transportsystem. Ansvaret för detta åvilar

transportforskningsbercdningen.

[ bilagorna 4.9 och 4. [0 finns en detaljerad redovisning av motoralkohol- kommitte'ns förslag och remissinstansernas synpunkter samt en promemo- ria med en lägesredovisning angående introduktionsplanen för alternativa drivmedel.

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 14

4.7. Kväveoxider från förbränningsanläggningar

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av na- turvårdsverket och energiverket bör i huvudsak tillämpas som rikt- linjer vid prövningen enligt ML av förbränningsanläggningar. Flera anläggningar inom ett fjärrvärmenät eller en industri bör på egen begäran kunna ses som en enhet vid prövningen enligt lagen. De insatser som statens energiverk och naturvårdsverk föreslår beträf- fande utbildning samt forskning, utveckling och teknikdemonstra- tion är väl avvägda och bör genomföras.

Naturvårdsverkets och energiverkets förslag: Överensstämmcr med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att verkens förslag till åtgärder är väl motiverade och genomförbara. Vissarcmissinstanser anser dock att ambitionsnivån borde vara högre. l något fall tar man avstånd från förslaget därför att energisektorn anses drabbas omotiverat hårt. .

Skälen för mitt ställningstagande: De miljöproblem som orsakas av kväveoxidutsli-ippen från energisektorn är i första hand regionala. inte lokala. De utsläppsbegränsningar som behövs böri första hand inriktas på de regionala effekterna. Det är därför möjligt att ange generella utsläpps- nivåer för olika typer av anläggningar utan alltför mycket hänsynstagande till lokala förhållanden. För detta talar även att det i många fall finns flera sätt att minska tltsläppen och att den tekniska utvecklingen på området är snabb. Jag anser därför inte att utsläppsvärdena bör differentieras med hänsyn till förbränningstcknik. bränsle m.m. Åtgärder kan även genomfö- ras på ett mer kostnadseffektivt sätt. om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsnivåer.

Utsläppsnivåer

Jag räknar med att följande utsläppsniväer skall kunna klaras och förordar att de tillämpas som riktlinjer för prövningen enligt ML av förbränningsan- läggningar. Värdena avser utsläpp av kväveoxider (NC)-..). beräknade som ekvivalent mängd kvävedioxid och överensstämmer med de av statens naturvårdsverk och energiverk föreslagna. Värdena för nyanläggningar har

redan börjat tillämpas i praktiken och i regeringens beslut om kraftvär- meverket i Värtan i Stockholm.

Kostnaderna för dessa skärpta utsläppskrav har av naturvårdsverket uppskattats till mindre än löre/kWh för mindre anläggningar resp. 1.5— 2öre/kWh för större anläggningar. Den totala årskostnaden för de kväveoxidbegränsande åtgärderna har beräknats till ca ISO milj. kr. i kommunerna.

Nyunläggningar [ hela lanc/M

—med ett årligt utsläpp av kväveoxideröverstigande30010n

övriga med en tillförd effekt över IO MW

Befintliga anläggningar" med un-

Fr. o. m. den ljuli l987 (LOS—OJO g NOX/MJ' tillfört bräns- le

Hänvisningar till S4-7

  • Prop. 1987/88:85: Avsnitt 12

0. It)—0.20 g No./MJ tillfört bränsle

Fr. o. m. den [januari [995

(lantag uv (In/('iggningur [ 3. U. W. Y. Z. AC. BD län

med ett årligt . utsläpp av kväveoxideröverstigande 600ton

0.05—0. lf) g NOx/MJ tillfört bränsle

övriga med ett årligt utsläpp av OJO—0.20g NO./MJ tillfört bränsle kväveoxider överstigande lSOton men högst 600 ton

Tillämpning

Dessa angivna värden bör. när det finns endast en huvudman för ett ljärrvärmenät och denne begär det samt om den föreliggande prövnings- situationen så medger. tillämpas på de sammantagna utsläppen från samtliga anläggningar inom nätet. Motsvarande bör kunna gälla även för flera pannenheter inom en industri. Detta bör medföra en högre llexibili- tet och medverka till att sänka kostnaderna. Detta sätt att fastställa villkor har redan i några fall tillämpats av koncessionsnämnden för miljöskydd vid prövning enligt ML.

Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att redan i dag tillämpa miljöskyddslagstiftningen på detta sätt för de anläggningar som samti- digt är föremål för prövning. om omständigheterna i det enskilda fallet gör det lämpligt. Några ändringar i ML eller MF bedömer jag inte erforderliga för detta. Också när det gäller utsläpp av svavelföreningar bör miljökraven kunna relateras till hela ljärrvärmenätet i stället för till enskilda anläggningar. Jag återkommer till svavelbestämmelserna sena- re.

l-"ör anläggningar med en kontinuerlig mätning och registrering av kväveoxidutsläppen bör dessa få räknas som årsmedelvärde (total ut— släppt mängd kväveoxider dividerad med total mängd tillfört bränsle

' g Nf),..-"MJ = gram kväveoxider räknade som kvävedioxid per mcgajoule tillfört bränsle.

under året). Även i övrigt anser jag att riktlinjerna bör tillämpas i enlighet med vad verken har föreslagit.

Eftersom värdena är knutna till miljöskyddslagsprövningen berörs endast förprövningspliktiga anläggningar. dvs. anläggningar med en till- förd effekt överstigande I()MW. För befintliga anläggningar bör de angivna värdena gälla anläggningar som släpper ut mer än l50ton kväveoxider per år. dvs. i huvudsak anläggningar med en tillförd effekt över 50 MW. Mer erfarenhet behöver vinnas vad gäller såväl tekniska möjligheter och kostnader för kväveoxidbegränsning som bieffekter i form av utsläpp av andra föroreningar. innan generella värden för be- fintliga. mindre anläggningar kan anges. Den utsläppsnivå som angivits för befintliga anläggningar med ett årligt utsläpp mellan 150 och 600 ton bör dock kunna vara vägledande vid prövningen enligt ML av sådana anläggningar.

De angivna värdena ligger i nivå med de krav som för närvarande tillämpas i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz. De innebär att rökgasrening behövs för nya koleldade anläggningar med en tillförd effekt över ca 100 MW samt för stora befintliga anläggningar. För övriga anläggningar kan andra metoder utnyttjas för att begränsa utsläppen. t.ex. genom lämplig eldstadsutformning och andra förbränningsteknis- ka åtgärder. Den forskning och utveckling som pågår på detta område leder sannolikt till att utsläppsniväerna kan sänkas framöver. Sådana möjligheter bör tas tillvara i det enskilda fallet i samband med till- ståndsprövningen. .

Befintliga eldningsanläggningar har inte konstruerats för låga utsläpp av kväveoxider. Kvi'weoxidutsläppen har inte heller alltid tidigare tipp- märksammats vid optimeringen av driften. Det finns resultat som tyder på att kväveoxidutsläppen kan minskas om anläggningen körs på ett något annorlunda sätt än tidigare. Det är därför motiverat att utbilda driftpersonal i hur kväveoxider uppkommer och kan begränsas vid förbränning. Jag har erfarit att statens energiverk har tagit kontakt med lämpliga institutioner för att genomföra en sådan utbildning.

Forskning och utveckling

Det är angeläget att förstärka såväl den grundläggande som den tilläm— pade forskningen om hur kväveoxidutsläppen kan begränsas. Den grundläggande forskningen är långsiktig. Även den tillämpade forsk- ningen och utvecklingsinsatserna måste bedrivas under förhållandevis lång tid för att vara effektiva. Statens energiverk har bedömt att 45— 5(lmilj.kr. behövs för en period på fem år och att det mer kortsiktiga behovet för en period på två år uppgår till ca 20 milj. kr. Kostnaderna för de föreslagna insatserna för forskning och utveckling kan till stor del genomföras inom ramen för det befintliga energiforskningsprogrammet. ] min föredragning till den energipolitiska propositionen som jag har gjort tidigare denna dag harjag redovisar ett förslag till inrättande av en energiteknikfond. som inrymmer den nuvarande bränslemiljöfonden och programmet för utveckling och introduktion av ny energiteknik.

Stöd ur energiteknikfonden bör bl.a. kunna lämnas till teknik som innebär att miljöpåverkan av förbrännings- och förgasningsanläggningar kan minskas. '

Det är angeläget att prova och demonstrera olika typer av förbrän- ningstekniska åtgärder för att begränsa kväveoxidutsläppen. framför allt vid eldning med inhemska bränslen. Forskningsinsatserna bör därför kombineras med en satsning på pilot- och demonstrationsanläggningar. bl.a. låg-NOx-brännare för olika bränslen. Därvid bör effekter i form av utsläpp av andra föroreningar särskilt beaktas.

Vad gäller förbränningstekniska åtgärder bör bl.a. möjligheterna att begränsa kväveoxidutsläppen från rosteldade anläggningar kartläggas bättre. Kunskaperna om hur kväveoxidutsläppen från fluidiserade bäddar skall kunna minskas ytterligare bör också förbättras. Vad gäller pulvereldning behövs det i första hand forskning som avser förbränning av torv och träbränslen eftersom utländska erfarenheter i det närmaste saknas här.

En utveckling av låg-NOx-brännare för befintliga oljepannor och för naturgaseldade pannor behövs också. Flerstcgsförbränning bör prövas bl.a. med inhemska bränslen i kombination med kol och olja. Enkel och tillförlitlig mätutrustning för kväveoxider som kan skötas av anlägg- ningsägarna behöver också tas fram.

Vad gäller rening av rökgaser från kväveoxider behövs forskning och utveckling för att anpassa olika processer till svenska förhållanden. Det är enligt min uppfattning angeläget att fullfölja och utvidga den forsk- ning som redan bedrivs för att utveckla effektivare katalysatorer. Den icke-katalytiska rökgasreningstekniken bör undersökas bättre liksom processer som innebär att svavel- och kväveoxider avskiljs samtidigt.

Tekniken med selektiv katalytisk denitrifiering (SCR-teknik.) är kom- mersiellt tillgänglig. Ett antal anläggningar har byggts i Japan och För- bundsrepubliken Tyskland och llera kommer att byggas inom de när- maste åren. Jag räknar med att SCR-tekniken kommer att behöva intro- duceras i vissa större förbränningsanläggningar även i Sverige. Det kan därför vara en fördel att relativt snart demonstrera tekniken så att den är väl utprovad för svenska förhållanden innan den introduceras i ett flertal anläggningar.

Undersökningar av andra miljöeffekter vid kväveoxidbegränsning. bl.a. utsläpp av polyaromatiska kolväten och ammoniak samt bildning av dikvävcoxid. måste integreras med både den grundläggande och den tilllämpade forskningen.

Forskningen rörande kväveoxidutsläppens effekter i miljön har nära samband med forskningen rörande effekterna av flera andra luftförore- ningar. Jag redovisar mina ställningstaganden till forskningsinsatscr i dessa avseenden senare.

4.8. Ytterligare åtgärder mot svavelutsläppen

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av na- turvårdsverket och energiverket bör införas genom regeländringar som kan beslutas av regeringen. Förslaget innebär att de krav som för närvarande gäller koleldning införs för alla bränslen. De motsva- rar användning av olja med en svavelhalt av 0.4 % för mindre omlän- ggningar och ca 02% för större. Kraven bör införas successivt med början är 1993 i de mest försurade områdena. I avvaktan på detta sänks den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0.8 %. En miljöavgift på svavel i olja bör även utredas. Mitt förslag: Lagen (197611054) om svavelhaltigt bränsle ändras så att den tydligt omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Naturvårdsverkets och energiverkets förslag: Överensstämmer i huvud- sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser instämmer i förslagets huvud- inriktning att utsläppskraven beträffande svavel bör sättas lika för alla bränslen. I andra avseenden, bl.a. beträffande utformningen av förslaget till ändring av förordningen om svavelhaltigt bränsle och dess tillämpning. efterlyses ytterligare underlag.

Skälen för mitt förslag: Arbetet med att minska svavelnedfallet i Sverige måste ges hög prioritet. Inriktningen bör vara att samtidigt satsa på fortsatt internationellt arbete och på att ytterligare begränsa de svenska utsläppen. Målet att minska de svenska svaveldioxidutsläppen med 65%- från år1980 till år 1995 bör följas upp med åtgärder för att begränsa de totala utsläppen ytterligare. '

Svaveldioxidutsläppen från förbränning kan sänkas såväl genom över- gång till mer Iägsvavliga bränslen som genom reningsåtgärder i anläggning- arna. Även energisparande kan bidra till att minska utsläppen. Den teknis- ka utvecklingen på området är snabb.

Inomjjärrvii'rmen kan svaveldioxidutsläppen minskas genom bl. a. ökad kalktillsats i rökgasavsvavlingen vid koleldade enheter och" genom kalkin— jektion i själva pannan. Dessa åtgärder kan kombineras med en övergång till mer lågsvavligt kol eller lågsvavlig olja. Det är också möjligt att öka utnyttjandet av flis och gas. Vid nyinvesteringar kan rökgasavsvavling installeras vid större enheter. Det är även tänkbart att installera rökgas- avsvavling vid några befintliga anläggningar.

Inom bostäder. service m.m. finns i dag ett stort antal centraler som levererar värme. framför allt till flerbostadshus och lokaler. Huvuddelen av dessa är oljeeldade. Förbrukningen av olja i sådana centraler väntas dock minska i framtiden. främst genom att fler fastigheter ansluts till fjärrvärme. I de kvarvarande centralerna kan svavelutsläppen minskas främst genom övergång till tung eller lätt olja med en svavelhalt väsentligt mindre än en procent.

Inom trädgårdsnäringen används kol i små pannor för att värma upp växthus. Utsläppen från dessa pannor kan minskas genom övergång till mer lågsvavliga kol eller annan uppi/ärmningsform. '

Inom industrin kan skärpta svavelkrav vid förbränning mötas genom övergång till mer lågsvavlig olja och mer lågsvavliga kol samt genom bl. a. kalkinjektion i koleldade pannor. Det kan också vara möjligt att gå över till gas eller flis. Inom många branscher är redan svavelutsläppen från förbrän- ning låga, bl.a. till följd av att flis och andra skogsbränslen används.

Med hänsyn till de många möjligheterna till åtgärder liksom till de skiftande bränslepriserna och den snabba tekniska utvecklingen bör enligt min uppfattning svavelkraven utformas så att de som berörs kan anpassa sig på ett flexibelt sätt. Åtgärder kan genomföras på ett mer kostnadseffek- tivt sätt om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsnivåer.

Skadeverkningarna av svavelutsläppen är desamma. oavsett vilket bränsle utsläppen kommer från. Kostnaden per ton minskat svavelutsläpp är även av liknande storlek vid oljeeldning som vid eldning med fasta bränslen. Om utsläppskraven sätts lika för alla bränslen, kommer föränd- ringari relationen mellan t. ex. kol och olja i bränsleanvändningen inte att leda till några större förändringar av svaveldioxidutsläppen. Utsläpps- kraven bör därför sättas lika för alla bränslen. .

Jag har mot denna bakgrund för avsikt att i enlighet med naturvärdsver- '

kets och energiverkets förslag föreslå regeringen att i annat sammanhang ändra förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle så att följande utsläppsgränser införs vid förbränning av bränslen:

Anläggningar med ett årligt 0.05g S/MJ" utsläpp av svavel överstigande (årsmedelvärde)

400 ton

Övriga anläggningar 0,10g S/MJl (årsmedelvärde)

Dessa skärpta utsläppsgränser motsvarar användningen av olja i mindre anläggningar med en svavelhalt av högst 0.4 %. För större anläggningar är motsvarande gräns ca 0,2 %. men för dessa är andra åtgärder än lågsvavlig olja mer aktuella för att minska utsläppen. '

Kraven bör gälla samtliga bränslen och införas successivt med början i storstadslänen och sydligaste Sverige från år 1993. Naturvårdsverket och energiverket har gjort ett förslag till förordning mcd länsvis indelning av tidpunkterna för ikraftträdande. Utformningen av förordningen bör över- vägas ytterligare mot bakgrund av bl.a. remissinstansernas synpunkter. med hänsyn bl. a. till distributionsmöjligheterna för olika oljekvaliteter och det tidigare nämnda utredningsuppdraget till naturvårdsverket om ytterli- gare minskningar av svavelutsläppen. Vidare bör möjligheterna att medge undantag från bestämmelserna i förordningen ses över med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall. _

Som jag nyss har redovisat är den tekniska utvecklingen på området snabb. Särskilt för större anläggningar såsom bränslebaserade elproduk- tionsanläggningar bör finnas möjligheter att i'framtiden nå ännu lägre

' gram svavel per mcgajoule tillfört bränsle.

utsläpp. Därför bör så hårda miljökrav ställas att den tekniska utveckling- en drivs på så att den vid prövningstillfället bästa tillgängliga tekniken för rening måste utnyttjas. Detta innebär. om den tekniska utvecklingen håller vad vissa utrustningstillverkare nu utlovar. väsentligt hårdare krav än de jag nu har redovisat för större förbränningsanläggningar. Kraven för såda- na större anläggningar bör fastställas i varje enskilt fall vid tillståndspröv- ningen enligt ML.

Naturvårdsverket och energiverket har uppskattat att förslaget till skärpta svavelkrav innebär att i stort sett samma kostnader får läggas ned. räknat per ton svaveldioxid som in nehålles. vid oljeeldning som de nuva- rande utsläppskraven för koleldning medför. Förslaget beräknas av verken medföra ökade kostnader för industrin. f]ärrvärmeanläggningarna och bo- städerna med sammanlagt 300—400 milj. kr. per år.

Det har ibland ifrågasatts om torv omfattas av lagen tl976:1054) om svavelhaltigt bränsle. För att undanröja allt tviVel om att lagen gäller alla slags bränslen bör lagens l äförtydligas.

Jag bedömer att förutsättningar finns att redan nu minska svavelhalten i tjock eldningsolja till 0. %. Denna möjlighet bör utnyttjas för att så snart som möjligt påbörja utvecklingen mot lägre svavelutsläpp. Som jag nyss har redovisat i min föredragning om den energipolitiska propositionen kommerjag i annat sammanhang att föreslå regeringen att ändra svavelför- ordningen så att högsta tillåtna svavelhalt i sådan olja minskas till 0.8 % Detta bör genomföras så snart erforderliga notitikationsprocedurer i GATT och EF'l'A har avslutats. Möjligheterna att påskynda utvecklingen mot lägre svavelhalter i olja med hjälp av en miljöavgift på olja bör även övervägas. Frågan bör bli föremål för utredning inom den utredning om ekonomiska styrmedel som jag längre fram i min föredragning kommer att föreslå.

4.9. Åtgärder mot kolväteutsläppen

Mitt ställningstagande: I naturvårdsverkets uppdrag bör ingå att redovisa kolväteutsläppen från olika verksamheter, kolvätcnas lång— väga transport och bildning av fotokemiska oxidanter. halter i om- givningsluften samt bedöma åtgärdsmöjligheter och ekonomiska konsekvenser av olika åtgärder. Uppdraget bör utmynna i ett förslag till en svensk åtgärdsstrategi för kolväten. '

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker naturvårdsver- kets förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Kolvz'iteutsläppen beräknas minska med 150000 ton. eller ungefär 30%. från år1985 till år 1995. Huvuddelen av minskningen kan åstadkommas genom de skärpta avgaskraven för personbilar. Utsläppen kommer att minska ytterligare till år 2010. alltefter- som personbilsparken förnyas med avgasrenadc fordon. Vidare kan

:.

kolväteutsläppen minskas genom åtgärder i samband med prövning och tillsyn enligt ML av olika industrianläggningar. bl.a. verkstadsindustri. kemisk och grafisk industri. Kolväteutsläppen beräknas därför halveras mellan år I985 och år 2010.

Kolväteutsläppen från verkstads- och trävaruindustri härrör främst från målning och lackering. Inom verkstadsindustrin används även stora mäng- der klorerade kolväten för avfettning. Utsläppen från dessa verksamheter kan minskas genom dels förändrad processteknik. t.ex. övergång till vat- tenbaserade färger och lacker. dels extern reningsteknik. t.ex. adsorption. katalytisk eller termisk förbränning.

Inom den kemiska industrin förekommer flyktiga kolväten i ett stort antal kemiska processer. t. ex. vid framställning av färgämnen. mjukgöra- re, plaster. gummi m.m. De största kolväteutsläppen inom den kemiska industrin härrör från rafiinaderierna.

Vid distribution av bensin från producent till konsument förloras kolvä- ten i alla hanteringsled genom bl. a. avdunstning. Åtgärder föratt minska förlusterna syftar till att dels minska avdunstningen genom t. ex. s. k. flytande tak på bensincisterner. och minskning av bensinens ångtr vek. dels ide olika överlöringsleden samla upp och återvinna avdunstad bensin. Jag har erfarit att medlemsföretagen i Svenska petroleum institutet planerar att utrusta vissa depåer med återvinningsanläggninar för bensinångor samt förse tankbilar och bensinstationernas bensincisterner med anordningar för återförande av bensinångor. Detta begränsar avdunstningen vid distributionskedjans olika omlastningar av bensinen fram till bensinstatio- nernas cisterner. Inom några år beräknas mer än 80% av bensinen kunna distribueras i slutna system. Dessa åtgärder kommer medföra en betydel- sefull minskning av utsläppen från bensinhanteringen. Naturvårdsverket utarbetar för närvarande allmänna råd beträffande hantering och distribu- tion av bensin.

Den övervägande andelen kolväteutsläpp från energiproduktion härrör från småskalig fastbränsleeldning. Nästan hälften av dessa kolväten påver- kar emellertid inte oxidantbiklningen. Utsläppen kan däremot orsaka bety- dande olägenheter i den närmaste omgivningen. Om lägemitterande pa- nnor med högverkningsgrad installeras vid utbyte av gamla. vedeldade villapannor kan betydande utsläppsminskningar nås. lnom regcringskans- liet bereds fö|t.-närvar.'|nde ett förslag från naturvårdsverket och planverket om tiIlämpningsföreskrifter enligt PBl. om miljökrav för småskalig fast- bränsleeldning.

Åtgärder mot kolvätesutsläppen inriktas i första hand mot att minska läckage lran olika processer samt vid lastning. lossning och lagring av flyktiga kolväten. Även rening och destruktion är betydelsefulla atgärder. Ett intensivt lo|sknings- och utvecklingsarbetep .p'|g.'|| inom industrin för att minska användningen och utsläppen av kolväten. Möjligheten att använda medel ur investeringsfonderna för miljöåtgärder kommer att bidra till att påskynda utvecklingen och införandet av olika reningsåtgärder. Jag bedö- mer dårför att förutsättningarna för kraftiga begränsningar av industrins kolväteutsläpp i framtiden kommer att förbättras avsevärt.

Med" hänsyn till effekterna av kolvätena på hälsa och miljö samt till

bildningen av fotokemiska oxidanter anser jag det angeläget att fortsätta arbetet med att begränsa kolväteutsläppen. ,

Det är svårt att kvantifiera vill-:a utsläppsminskningar som behövs i Europa för att man skall undvika s.k. ozonepisoder. dvs. perioder då luftpaket med höga ozonhalter från kontinenten kommer in över Sverige. Ett fortsatt internationellt forskningssamarbete beräknas inom några år ge underlag för de utsläppsmål som behövs för att undvika ozonepisoder.

Jag anser att naturvårdsverket inom ramen för det uppdrag om uppfölj- ning av handlingsprogrammct mot luftföroreningar och försurning, somjag strax återkommer till. bör sammanställa fakta om kolväteutsläppen. deras spridning och atmosfärkcmiska reaktioner. samla in och sammanställa data om halter och effekter på hälsan och miljön samt bedöma åtgärdsbe- hov och möjligheter samt ekonomiska konsekvenser m.m. av olika åtgär- der. De delar av uppdraget som är av produktinriktad karaktär bör utföras tillsammans med kemikalieinspektionen. Materialet bör utnyttjas för att utarbeta en åtgärdsstrategi mot kolt/äteutsläpp.

4.10. Kalkning av sjöar och vattendrag

Mitt ställningstagande: Kalkningen av sjöar. och vattendrag är ett uppehållande försvar som måste pågå under en lång tid. samtidigt som vi genomför utsläppsbegränsningar. Forsknings— och uppfölj- ningsinsatserna bör utökas i syfte att effektivisera kalkningen och förlänga ätgärdernas varaktighet.

Naturvårdsverket förslag: Överensstämmcr i huvudsak med min bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet reiraissinstanser tillstyrker naturvårdsver- kets förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar att ambitionsnivån i det fortsatta kalkningsarbetet inte får medföra minskade ansträngningar att minska utsläppen av försurande ämnen.

Skälen för mitt ställningstagande: Kalkning av sjöar och vattendrag har nu pågått under elva år. Totalt har drygt 400 milj. kr. avsatts för verksam- heten. Drygt 4000 sjöar har kalkats.

Kalkningen av sjöar har generellt sett givit positiva resultat. Djurarter som har slagits ut av försurningen har kunnat återctableras. Kalken har spritts med båt, på is eller med helikopter. "[ de flesta kalkade sjöar måste kalkningen upprepas vart annat till vart fjärde år för att man varaktigt skall kunna upprätthålla sjöns pI-I-värde och buffringsförmåga. Naturvårdsver- ket uppskattar de försurade sjöarnas yta till drygt 3 800 kvadratkilometer. Hittills har ca 2900 kvadratkilometer eller 75 %- av den försurade sjöytan kalkats. Antalet nya kalkningsprojekt har fortsatt att öka och utgör för budgetåret l987/88 ca hälften av årets kalkningsprojekt. Insatserna har inriktats på att kalka ] första hand redan försurade vatten och att förhindra att ytterligare sjöar blir försurade.

Kalkningen av rinnande vatten har i allmänhet givit positiva effekter

men anses svårare att utföra. bl. a. på grund av de stora fluktuationerna i vattenflödena. Bäst resultat har uppnåtts vid kombinerad kalkning av uppströms liggande sjöar. av vattendragets utströmningsområde och direkt i vattendraget med kalkdoscr'are. Kalkning av utströmningsområden har visat sig lämpligt. eftersom det i viss män kan begränsa läckage av metaller till vattendraget.

Kalkfällning provas bl. a. vid tio kommunala reningsverk i Halland och kommer att införas vid flera reningsverk i Västernorrland. De tekniska problem som är förenade med kalkfällning har till stor del kunnat lösas. Naturvårdsverket bedömer att kostnaderna för kalkfällning är acceptabla. Effekterna i recipienten av kalkfällning har visat sig vara positiva. och försurningskänsliga djurgrupper har kunnat komma tillbaka. Jag har med tillfredsställelse erfarit att intresset inom kommunerna ökar för kalkfäll- ning i reningsverken.

I—(alkningsinsatserna har i många fall kombinerats med fiskevårdande åtgärder och annat biologiskt återställningsarbete. Åtgärderna har bl.a. medgivit äterinplantering av helt utslagna öring- och kräftbestånd.

Inom kalkningsverksamheten pågår även försök med att minska kvick- silverhalten i fisk. Projektet har pågått sedan budgetåret 1985/86 och skall slutredovisas under år 1989.

Trots nationella och internationella åtaganden om minskning av svavel- dioxidutsläppen kommer behovet av att kalka sjöar och vattendrag att bestå under en lång tid. Enligt naturvårdsverkets beräkningar kommer nedfallet av svavelföroreningar att minska med drygt 20% från år1985 fram till mitten av 1990-talet. Detta kommer medföra att situationen i ett antal mindre sjöar med små avrinningsområden kommer att förbättras utan kalkning. I våra större sjöar kommer dock inte pI—I-värdet och buffringsför- mågan att öka nämnvärt. beroende på de stora mängder av svavel- och kväveföreningar som har aekumulerats i mark och vatten genom de senas— te decenniernas nedfall. .

Kalkningsverksamheten bör på kort sikt bedrivas med samma inriktning som hittills. Åtgärder bör i första hand inriktas på att återställa vatten som skadats av försurningen samt förhindra att ller sjöar försuras. Kalkning i utströmningsområden och på marker i sjöars och vattendrags närhet bör succesivt utökas för att. i kombination med ytvattenkalkning, öka kalk- ningsinsatsernas effektivitet. Introduktionen av kalkfällning i reningsverk med försurade eller försurningshotade recipienter bör uppmuntras och påskyndas. Det är även väsentligt att behovet av kalkning av även andra ytvatten än de som företräds av fiske- och rekreationsintressen tillgodoses. För att kunna optimera kalkningsverksamheten och för att öka kunskaper- na om effekterna av bl. a. avbruten sjökalkning m.m.. bör medel ompriori- teras inom kalkningsanslaget till förmån för forskning och uppföljning.

Kalkningsåtgärderi ytvatten måste anpassas till såväl vattnets ursprung- liga och nuvarande fysikaliska och biologiska förhållandcn som väderleks- förhållandena. Kalkningsprojekten kan därför präglas av osäkerheter be- träffande följande års insatser. Jag anser därför att det är värdefullt att det för kalkningsprojekten även i fortsättningen finns möjlighet att reservera medel för upp till fem år i taget. Vissa projekt är av den karaktären att en"

kortare genomförandetid kan vara motiverad. Projektplanering och me- delstilldelning bör således kunna anpassas till varje projekts Speciella förutsättningar. Detta kommer även i fortsättningen att leda till stora reservationer på : anslaget "Åtgärder mot försurningen. bestående av projektbundna. men ej ännu utbetalade. medel. Jag bedömer dock förde- larna med nuvarande möjligheter att anpassa projektplaneringen efter de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall så stora att jag förordar att kalkningsbidrag även fortsättningsvis skall kunna beviljas för flerårs- projekt.

Flerårsprojekten ställer större krav- på uppföljning och redovisning av genomförda kalkningar och dess effekter. Det är väsentligt att genomförda kalkningsinsatser. andra åtgärder och deras resultat redovisas varje år till naturvårdsverket. Verket får därmed bättre möjligheter att utvärdera ut- förda kalkningar och ett bättre underlag för att planera den framtida inriktningen av verksamheten. Jag har erfarit att naturvårdsverket inför kommande budgetår kommer att utfärda föreskrifter och ge ut allmänna råd för länsstyrelsernas bidragshantering och uppföljning av kalknings- verksamheten. Verket avser även att förenkla ansökningsförfarandet m.m. för omkalkningar av sjöar och vattendrag.

Jag bedömer att de förbättringar av bidragshantering. uppföljning och redovisning samt den inriktning som jag nu redovisat kommer att leda till en effektivisering av den fortsatta kalkningsverksamheten.

Jag återkommer senare till mina beräkningar av medel för statliga bidrag till kalkningsverksamheten (avsnitt 15).

Hänvisningar till S4-10

4.11. Forskning. utveckling och information

Mitt ställningstagande: Forskningsinsatserna kring bl. a. skogsska- dor. mark- och grundvattenförsurning och effekter på fauna och flora bör fördjupas. Pågående.försöksverksamhet avseende åtgärder mot försurning i skog och mark bör följas upp. Kunskaperna om luftföroreningarnas effekter på byggnader. skulpturer och andra kul- turminnen samt arbetet med att skydda och bevara dessa från korro- sion och nedbrytning bör utökas. Det internationella samarbetet beträffande forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas. Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl.a. bättre miljöteknik för fordon. förbränningsanläggningar m. m. bör effekti- viseras. Informationsinsatserna' nationellt och internationellt bör ökas.

Naturvärdsverkets förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt ställ- ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker i stort naturvårdsver- kets förslag. Skälen för mitt ställningstagande: Den storskaliga spridningen och deposi- tionen av luftföroreningar över landet mäts regelbundet och fortlöpande

genom Progruninwiför övervakning av miljt'iki'alitet (PMK). Inom ramen för programmet mot luftföroreningar och försurning har PM Kzs övervak- ning av ozon och kväveföreningar förstärkts. Nätet av ozonstationer kan nu anses vara färdigbyggt. men det är väsentligt att kontinuerliga mätning- ar fortsätteri nuvarande omfattning. Under den kommande treårsperiodcn bör regelbundna mätningar göras även av andra oxidanter.

Mot bakgrund av vad jag framhållit nyss om kolvätenas roll i oxidant- bildningen torde det stå klart att utveckling och etablering av mätutrust- ning för sådana ämnen bör vara en angelägen satsning inom miljökvalitets- övervakningen under de kommande åren.

Många större tätortskommuner har påbörjat egen Iiiftki'a/ilerst'iveri'ak-

. ning för att följa luftföroreningssituationen i kommunen. Jag ser mycket positivt på dessa initiativ. eftersom övervakningen är av stor betydelse. dels som grund för information till allmänheten. vilket skapar en större medvetenhet om miljöfrågor. dels som grund för den kommunala plane- ringen. Naturvårdsverket och länsstyrelsen bör ta på sig en samordnande roll i detta sammanhang. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 10.3).

Luftföroreningarnas och försurningens qif'f'ektcr på annan växtlighet än skogen. liksom på djurlivet. har hittills tilldragit sig ett relativt litet intres- se. Under de senaste två åren har dock detta område prioriterats. Flera arter. främst lavar. håller på att utrotas helt. Skadornas omfattning. liksom orsakssambanden. måste klarläggas bättre. bl. a. för att man skall få under- lag för att vidta motåtgärder.

Då qutföroreningarna sannolikt under lång tid kommer att utgöra ett allvarligt hot mot bl.a. skogen och skogsmarken. är det väsentligt att skogens och skogsmarkens tillstånd följs fortlöpande. Övervakningsarbe- tct har inletts och bör inriktas på återkommande rikstäckande och regiona- la inventeringar samt etablering av permanenta provytor för kontinuerlig uppföljning av Skadornas utveckling. Sverige deltar i utformningen av ett europeiskt samarbetsprogram "International Cooperative Programme on the Assessment of Air Pollution Effects on Forests". Den svenska skogs- skadeövervakningen bör anpassas till de riktlinjer som har tagits fram inom programmet.

Klassificeringen av skogsskador i Sverige har hittills varit helt inriktad mot tall och gran. eftersom de första larmrapporterna berörde just dessa trädslag. Under de senaste åren har emellertid skogsskador på lövträd börjat uppmärksammas. inte minst i Förbundsrepubliken Tyskland. De svenska inventeringarna bör därför även omfatta skogsskador på lövträd.

Den hittills utförda övervakningen visar på ett ökande behov av att. som komplement till utsläppsbegränsande åtgärder. vidta åtgärder i miljön. Dessa åtgärder omfattar kalkning. gödsling. trädslagsval samt skötsel- och skogsbruksåtgärder. Syftet med dessa är dels att minska markförsurningen och dess bieffekter genom t. ex. kalkning och gödsling. som kompenserar den näringsbrist som försurningen orsakar, dels att genom t.ex. skogs- bruksåtgärder förbättra betingelserna för skogen i andra avseenden och därmed stärka skogens allmänna motståndskraft mot stress.

Försöktverksamheten med bl.a. kalkning och vitaIiseringsgödsling av

skog och mark pågår sedan år 1983. Verksamheten består av studier och fältförsök med olika skogsbruksåtgärder för att minska luftföroreningarnas inverkan på skogen. Syftet är att klarlägga behovet av åtgärder för såväl skogen som andra känsliga växt- och djurarter. liksom de olika åtgärdernas effekter på tillväxt. markkemiska reaktioner. avrinning och andra organis- mer. De resultat som nu kan redovisas antyder att kalkning av skogsmark långvarigt kan motverka markförsurningen. De svenska kalkningsförsöken har dock hittills inte motverkat uppkomsten av skogsskador. Utländska undersökningar har dock visat att så är fallet. lnblandning av björk bedöms kunna bidra till att fördröja markförsurningen. Försöken har ännu inte slutförts och kunskaperna om de olika åtgärdernas effekter är ännu otill- räckliga. Jag anser därför att det är väsentligt att försöken följs upp och i vissa fall vidgas inom naturvårdsverkets regi, för att en god kunskapsbas skall byggas upp. Jag är inte beredd att föreslå några statsbidrag till en utvidgad skogsmarkskalkning.

Luftföroreningarnas försurande inverkan innebär, som jag tidigare har anfört. ett hot mot grundvattnets kvalitet. De omfattande brunnsinvente- ringar som genomförts visar att det ytliga grundvattnet är särskilt utsatt. Ofta har det sura vattnet haft förhöjda tungmetallhaltcr på grund av urlak- ning från marken och utlösning från vattenledningar. Naturvårdsverket bedriver därför sedan år 1982 en försöksverksamhet avseende grundvat- ten. Försöksverksamheten är inriktad på inventerings- och kartläggnings- metodik för försurat grundvatten. dess inverkan på ledningar och markför- lagda konstruktioner samt utprovning av metoder för att åtgärda surt grundvatten i vattentäkter. Erfarenheter har även vunnits i samband med den bidragsverksamhet för åtgärder mot surt vatten i enskilda vattentäkter som verket administrerar under åren 1985 — 1988.

De resultat som hittills har kommit fram visar att-markkalkning inte ger önskat resultat mot surt och korrosivt vatten ens efter flera år. En nyligen påbörjad studie antyder att tillförsel av alkaliseringsmedel under de ytliga jordlagren i kombination med vattenbegjutning ger positiva resultat.

Verksamheten har även inriktats på att pröva olika alkaliseringsutrust- ningar för att minska dricksvattnets surhetsgrad; Med utgångspunkt i- försöksverksamheten avser naturvårdsverket att ta fram underlag för typ- godkännande av sådan utrustning.

Verksamheten bör i fortsättning-en inriktas på fortsatta försök samt kartläggning av grundvattensförsurningen och åtgärdsbehoven. När dessa försök och kartläggningsarbeten är avslutade. vilket beräknas ske år 199]. torde ett förbättrat underlag finnas för ställningstagande till fortsatta åtgär- der mot surt grundvatten. Jag avser därför inte nu ta ställning till frågan om framtida bidragsverksamhet för åtgärder mot surt grundvatten.

Det material som finns tillgängligt från markkalkningar m.m. visar att försurningen av jordbruksmark är omfattande. Jordbruksmarkens surhet påverkas inte bara av det sura nedfallet. utan skördeuttaget, gödslingen och naturliga processer spelar stor roll. Jordbruksmarken är inte sällan så försurad att riskför ett ökat kadmiumupplag i grödan föreligger. Ytterliga- re undersökningar behöver göras för att klarlägga om upptaget medför några hälsorisker. Jag har erfarit att chefen förjordbruksdepartementet har

för avsikt att ta upp denna fråga i sina kommande förslag om miljöfrågor i jordbruket.

Under de senaste tre åren har kunskaperna om luftföroreningarnas ef- fekter fördjupats avsevärt. Det internationella jbrskningssamarbetet spe- lar en viktig roll i detta sammanhang. Genom den omfattande forskning som initierats i Europa och Nordamerika under 1980-talet har orsakssam- banden mellan luftföroreningar och olika effekter i miljön — främst skogs- skador — kunnat klarläggas i sina huvuddrag. Det krävs en fortsatt satsning på forskning för att stärka det vetenskapliga underlaget för beslut om åtgärder. Bättre kunskaper om olika effekter behövs som utgångspunkt för åtgärdsstrategier både i Sverige och i det internationella förhandlingsarbe- tet.

Sverige har under de senaste 20 åren spelat en ledande roll i forskningen om luftföroreningar och försurning. Även om de svenska forskningsinsats- erna har varit små i förhållande till de stora insatser som görs i världen. har svenska forskare och deras resultat spelat en stor roll. Det är nödvändigt att satsa på fortsatt forskning om luftföroreningar och försurning i Sverige under de närmaste åren. .

Forskningen i Norden är även en viktig och nödvändig länk i det interna- tionella samarbetet. Föroreningshalterna är lägre här än i många andra europeiska områden. samtidigt som naturens känslighet är större på grund av en låg motståndskraft och ett extremt klimat. Vi måste pröva om resultat från. andra länder är tillämpbara under de förhållanden som råder i Norden.

De nordiska länderna bör även i fortsättningen spela en ledande roll i det internationella förhandlingsarbetet. Av stor betydelse därvidlag är samar- betet inom nordiska ministerrådet. För att de nordiska förslagen skall få genomslagskraft. behöver forskningen i Sverige och övriga Norden ha en god standard.

lnom Norden utbyts resultat och erfarenheter via samarbetsnämndcn för nordisk skogsforskning (SNS). Detta samarbete är mycket betydelse- fullt. då förhållandena länderna emellan i huvudsak är likartade.

EUREKA-samarbetet tillkom på franskt initiativ vid en ministerkonfe- rens i Paris ijuli 1985. Länderna inom EU REKA har enats om att inklude- ra miljöprojekt i EUREKA-samarbetet. Eurotrac (European Experiment on Transport and Transformation of Environmentally Relevant Trace Constituents in the 'l'roposphere over Europe) har accepterats som ett EUREKA-projekt. Ett omfattande planeringsarbete har ägt rum för att åstadkomma ett gemensamt ramprogram för forskningsarbetet och för att definiera olika delprojekt. Ett vetenskapligt sekretariat har upprättats i Förbundsrepubliken Tyskland. Vidare finns en vetenskaplig kommitté med ledande atmosfärsforskare i Europa samt en styrelse som tar ställning till olika projektförslag.

Teknisk forskning och utveckling

Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till forskning och utveckling av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar från

olika industriprocesser. Naturvårdsverket kan ge stöd från bränslemiljö- fonden till provning och demonstration av ny teknik.

Statens energiverk lämnar stöd till forskning. utveckling och provning av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar vid förbränning. Stöd kan också lämna.—. av Stiftelsen för värmeteknisk forsk- ning.

Jag har redan behandlat de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs beträffande tekniker för att begränsa utsläppen av kväveoxider från trafik och förbränningsanläggningar.

Information

En aktiv upplysningsverksamhet och opinionsbildning är ett viktigt instru- ment i arbetet mot luftföroreningar och försurning. Informationen bör syfta till att motivera enskilda människor och företag att vidta åtgärder samt lägga grunden för politiska beslut om åtgärder på nationsnivå.

Det nationella informationsarbetet samordnas genom referensgruppen för försurningsinformation. Gruppen är ett exempel på ett väl fungerande samarbete mellan ett fyrtiotal ideella organisationer och naturvårdsverket. Informationen kommer den närmaste tiden att inriktas på kvävets och de fotokemiska oxidanternas skadeverkningar. Biltrafiken kommer. såsom betydelsefull källa för både kolväten och kväveoxider. att stå i centrum för informationen.

Internationellt bedriver miljöorganisationernas försurningssekretariat i Göteborg betydelsefull upplysningsverksamhet med medel från naturvår- dsverkets informationsanslag.

Det nuvarande luftförorenings- och försurningsläget gör att internatio- nella insatser bör riktas i första hand till de länder vars utsläpp har störst betydelse för nedfallet i Sverige. Storbritannien har påbörjat arbetet med utsläppsreduktioner. Hittills föreslagna åtgärder mäste bedömas som otill- räckliga. Opinionstrycket och attityderna där håller på att förändras. Jag bedömer att informationsinsatser i detta skede kan bli värdefulla. ] min inledning (avsnitt 2) betonade jag vikten av att olika organisationer och företag deltar i denna process. Öststaternas utsläpp av luftföroreningar har också en stor betydelse för nedfallet. främst i södra Sverige. Dessa länder är därför en viktig målgrupp för informationsinsatser. Förbundsrepubliken Tyskland bearbetar för närvarande flera öststatsländer med information. De svenska insatserna bör främst inriktas mot Polen. Samarbete och informationsutbyte sker även med 'ljeekoslovakien. Tyska Demokratiska Republiken och Sovjetunionen.

lnformationsarbetet omfattar distribution av broschyrer. faktaböcker. tidskrifter och annat informationsmaterial. Att bjuda injournalister. miljö- oeh sportfiskeorganisationer. forskare. politiker och beslutsfattare till Skandinavien är likaså ett effektivt sätt att fokusera uppmärksamheten på försurningen.

lnformationsinsatser är viktiga och spelar en betydande roll för utveck- lingen inom Sverige och är ännu viktigare i det internationella perspekti- vet. Jag anser därför att detta arbete bör intensifieras och tilldelas ytterli- gare resurser.

Hänvisningar till S4-11

4.12. Uppföljning

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att sam- ordna och följa upp arbetet med handlingsprogrammet mot luftför- oreningar och försurning. En utvärdering bör ske mot de mål som satts för minskningen av utsläppen till år 1995. Verket böri samråd med berörda intressenter studera vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70—80 % samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftetjämfört med 1980 års nivå. Eko- nomiska och andra konsekvenser för industrin. staten. kommunerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Skälen för mitt ställningstagande: Det är av största vikt att arbetet med handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning genomförs så effektivt som möjligt. Naturvårdsverket har i rapporten Aktionsplan ”87 följt upp det program mot luftföroreningar och försurning som regeringen lade fram år 1985. Det är enligt min mening lämpligt att göra en ny uppföljning av handlingsprogrammet om två år. Jag avser därför föreslå regeringen att naturvårdsverket ges i uppdrag att göra en sådan uppfölj- ning.

De åtgärder somjag nyss har redogjort för berör både industrin. kommu- nerna, staten. jord- och skogsbruket samt samhället i övrigt. Naturvårds- verket bör vid planering och genomförande av uppdraget samråda med berörda intressenter.

Som jag nyss redovisat bedrivas såväl i Sverige som i det internationella samarbetet ett arbete med att utarbeta s.k. belastningsgränser. Det är angeläget att detta arbete bedrivs på ett sådant sätt att dessa gränser kan utnyttjas som underlag för framtida ställningstaganden både i Sverige och internationellt. l-"örhandlingar om sådana gränser avses inledas inom luft- föroreningskonventionen om ett par år. Mot denna bakgrund bör fortsatta nationella åtgärder mot luftföroreningarövervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl. a. resultatet av det pågående internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar hör kostnader och andra effekter av sådana åtgärder studeras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70—80 % samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör utredas. En svensk åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Naturvårdsverket bör analysera ekonomiska och andra konse- kvenser för industrin. staten. kommunerna och samhället i övrigt av såda- na åtgärderi nära samråd med berörda offentliga och privata intressenter.

Även naturvårdsverkets och länsstyrelsernas verksamhet med kalkning och andra åtgärder i miljön samt forskning och utveckling m.m. inom ramen för anslaget Åtgärder mot försurningen behöver följas upp vad gäller effektivitet och resursanvändning. Effekter och kostnader för nä— ringsliv. kommuner etc bör följas upp i samarbete med statens indust- riverk. l uppdraget bör vidare ingå att följa och redovisa utvecklingen och de senaste kunskaperna beträffande utsläpp. spridning och nedfall av även andra luftföroreningar samt hälso- och miljöeffekterna av dessa.

l uppdraget bör även ingå de olika utredningar m. m. jag nyss redovisat Prop. 1987/88:85 beträffande bl. a.: — ändrad förordning (' 1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle — komplettering av avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta partikelkrav kvalitetskrav för dieselbränsle kompletterande avgaskrav för tätortsfordon — ytterligare utsläppsminskningar för personbilar — utsläppsminskningar för traktorer och arbetsmaskiner m. m.

5. Havsföroreningar

Mina ställningstaganden i korthet:

. Föroreningssituationen i Östersjön. Kattegatt och Skagerrak är så allvarlig att utsläppen snarast bör begränsas. Detta gäller i första hand stabila organiska ämnen, som kan spridas över stora områ- den. och närsalter som orsakar allvariga övergödningsproblem. Arbetet med att åstadkomma förändringar måste bedrivas såväl nationellt som internationellt.

. Tillförseln av stabila organiska ämnen till miljön måste så snart som möjligt upphöra. Utsläppen av organiskt bundet klor bör från sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klorblekt massa. Åtgär- der bör ha påbörjats vid samtliga massafabriker före utgången av år 1992. Utsläppen från den kemiska industrin bör kartläggas och begränsas inom de närmaste åren. I . Utsläppen av kväve bör minskas till hälften före sekelskiftet i områden som är särskilt påverkade. Utsläppen av fosfor bör ock- så minskas väsentligt i sådana områden. Strängare regler om djurhållning och hantering av stallgödsel bör införas. Kvävere- duktionen bör ökas vid de kommunala reningsverken. I ett första steg bör en 50-procentig kvävereduktion införas före år 1992 vid reningsverk vid särskilt påverkade kustområden. . Utsläppen av metaller. i första hand kvicksilver och kadmium. bör minska till hälften under perioden 1985 till 1995. . Fortsatt forskning och utveckling samt utredningar krävs för att fastställa väldefinierade mål för utsläpp till havsmiljön och sådana åtgärder behöver därför stimuleras. . Den redovisade planen skall revideras inom tre år.

Hänvisningar till S5

5.1. Föroreningssituationen

Föroreningar tillförs haven runt Sverige från både Sverige Och andra länder. dels som punktutsläpp och diffus avrinning, dels genom långväga transporter via atmosfären och med havsströmmarna.

En betydande lokal påverkan är vanlig i anslutning till större industrier. industrikomplex eller kraftverk. Områdena utanför framför allt storstäder-' na är påverkade av tidigare och pågående-utsläpp av sanitärt avloppsvatten via de kommunala reningsverken. Vissa kustområden är påverkade av föroreningar från storajordbruksområden.

Bohuskusten tillförs föroreningar från petrokemisk industri samt från skogsindustri och annan industri i södra Norge. Genom transport med havsströmmarna tillförs också föroreningar från andra länder. t. ex. Stor- britannien och Förbundsrepubliken Tyskland.

Kattegatt har under senare år blivit så näringsrikt att vissa bottnar tidvis drabbats av syrebrist. Situationen är särskilt allvarlig i Laholmsbukten och

Skälderviken. Havsområdet tar emot avsevärda föroreningsmängder från jordbruk. kommuner och industri. både från Sverige och Danmark.

Öresund är relativt kraftigt förorenat av både industriella och kommuna- la utsläpp samt av närsalttillförsel frånjordbruket. Genom Öresund sker en stor transport av närsalter från Östersjön upp längs den svenska västkus- ten.

Situationen i Hanöbukten är likartad den i Laholmsbukten. Smålands och Östergötlands kust torde vara den minst förorenings- påverkade kuststräckan i landet.

Delar av Södermanlands och Upplands kuster. främst utanför Stock- holm. är belastad av tidigare föroreningsutsläpp. i första hand kommunala.

Gruvdrift och annan verksamhet längs Dalälven har givit upphov till hög urlakning av metaller. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens mynning är högre än i någon annan svensk älvmynning.

Bottniska vikens kust är starkt belastad främst av sko'gsindustrins ut- släpp av bl.a. klorerade organiska ämnen och av några få. men stora. punktutsläpp av metaller.

De viktigaste föroreningarna bedöms för närvarande vara stabila orga- niska ämncn och närsalter. men också metaller och olja är av stor betydel- se.

Efter hand som akuta miljöstörningar av typen fiskdöd eller dålig lukt har kunnat åtgärdas. har betydelsen av den långsamma smygande giftver- kan av stabila organiska ämnen, tillverkade av människan. blivit allt mer uppenbar. Sådana organiska ämnen. som endast långsamt bryts ned i miljön. kan spridas över stora områden och påverka miljön under lång tid. Härigenom blir även relativt begränsade utsläpp av stabila organiska ämnen ett allvarligt hot. sett i ett storskaligt och långsiktigt perspektiv.

Många exempel finns redan på ämnen som man från början har ansett vara ofarliga. men som efter ett antal år visat sig ge svåra negativa miljö- verkningar. Som exempel kan nämnas PCB och DDT.

Tillgången på närsalter (kväve ocn fosfor) avgör normalt havsområdets produktion av biologiskt material. Utsläpp av närsalter från jordbruk. tätorter och industrier leder till förhöjda halter av dessa ämnen i kustområ- den nära utsläppen. och på sikt i vattenområdet som helhet. Den ökade tillgången leder primärt till en förhöjd produktion av alger. Den ökade produktionen kan leda till att syrebrist uppstår och att djurlivet slås ut i vissa områden.

Dagens övergödningssymptom är resultatet av att tillförseln av närings- ämnen har ökat stadigt under flera decennier. Vissa kustområden har drabbats av miljöproblem på grund av den ökade tillgången på närsalter. Övergödningen av vattnen utanför Stockholm och i Laholmsbukten är välkända svenska exempel. Waddensee utanför Nederländerna och Katte- gatt har uppmärksammats internationellt. Situationen är mer svårbedömd når det gäller de öppna havsområdena. Klart är dock att halterna av fosfor och kväve har ökat även här. Att syreförhållandena i Östersjöns djupvat- ten under flera årtionden successivt har försämrats. är en varningssignal.

Metaller är grundämnen. De bryts. inte ned av naturliga processer utan kommer att finnas i havsmiljön under lång tid sedan de väl förts dit.

Den historiska utvecklingen av metallbelastningen har i första hand dokumenterats via sedimenten. Mätningari Östersjöns djupområden visar på tio gånger högre halter av kadmium och kvicksilver i sediment som har bildats under de senaste decennierna. jämfört med början av 1900—talet.

Effekter av akuta (genom haverier och liknande) utsläpp av olja till den marina miljön är väl undersökta och kunskaperna är relativt goda. åtmins- tone beträffande marin miljö med höga salthalter. 1 första hand är det strandorganismer och sjöfågel som påverkas.

Totalt sett utgör dock de kroniska utsläppen som ständigt pågår från båttrafik. oljehamnar och utsläppskällor på land troligen över 90% av den totala belastningen av olja eller organiska ämnen som härstammar från olja. Kunskapen om eventuella effekter av kroniska utsläpp är mycket begränsad. Speciellt gäller detta för Östersjön med sitt förhållandevis kalla klimat.

5.2. Internationellt arbete

Sverige delar hav med många andra länder. vilkas utsläpp påverkar havets miljökvalitet. Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör högst 10 resp. 10— 15%.- av den samlade belastningen på Östersjön. Åtgärderi Sverige har däremot stor betydelse för de kustnära områdena. För att lösa problemen i centrala Östersjön måste emellertid andra länder också vidta åtgärder. Sverige deltar därför aktivt i många olika fora för internationellt miljö- skyddssamarbete.

Helsingforskonventionen omfattar det s.k. Östersjöområdet. som inklu- derar Bottniska viken. Öresund. Bälten och Västerhavet upp till en linje från Skagen till Göteborg. Konventionen. som etablerades år 1974 och formellt trädde i kraft år 1980. behandlar främst föroreningar från landba- serade källor. långväga lufttransport samt sjöfarts- och bekämpningsfrå- gor. Dumpning är förbjuden inom konventionsområdet.

Inom Helsingforskonventionens ram har ett flertal sammanställningar gjorts av förhållandena i Östersjön. En första beskrivning av miljöförhål- landena publicerades år 1981. och en första sammanställning av uppgifter om utsläpp för alla Östersjöstaterna publicerades år 1986. Med utgångs- punkt i gjorda kunskapssammanställningar har en prioritering av problem- områden gjorts. Ett arbete med förstärkning av tidigare antagna rekom-- mendationer om minskning av utsläppen och med nya rekommendationer har påbörjats och planeras för samtliga prioriterade områden.

Inom Helsingforskommissionens ram hölls ett möte på ministernivå i februari i år. På ministermötet kom man bl. a. överens om begränsningar av utsläppen från landbaserade källor. samordning av fortsatt mät- och utvärderingsverksamhet och förbättrat samarbete om bekämpning av havsförororeningar. Överenskommelsen innebär att utsläppen skall mins- kas med ca 50 % för vissa Viktiga ämnesgrupper före 1995. Dessutom skall länderna inom ett år redovisa nationella planer för att minska utsläppen i . enlighet med deklarationen. Pariskonventionen kom till stånd år 1974 och trädde i kraft år 1978. Den

omfattar Nordsjön och Nordostatlanten och avser utsläpp från landbasera- de källor. Oslokonventioncn. som etablerades år 1971 och omfattar samma geografiska område. behandlar frågor om dumpning och förbränning till havs.

Inom Pariskonventionens ram har man arbetat med listor över priorite- rade ämnen. Listan över särskilt farliga substanser omfattar bl.a. kad- mium. kvicksilver. vissa stabila och miljöfarliga organiska ämnen samt stabila oljor och föreningar av petroleumursprung. För dessa ämnen har utarbetats rekommendationer om utsläppsbegränsningar. Dessutom finns en skyldighet att rapportera utsläpp av dessa ämnen. Information om utsläpp m.m. ställs samman och publiceras årligen.

Oslokonventionen omfattar förbud mot havsförorening genom dump- ning av vissa särskilt angivna miljöfarliga ämnen. t. ex. klorerade organis- ka ämnen. cancerframkallande ämnen. kadmium och kvicksilver. För dumpning av andra ämnen samt förbränning av miljöfarligt avfall till havs krävs tillstånd av nationell myndighet i varje särskilt fall. Omfattningen av dumpning och förbränning i de anslutna länderna redovisas årligen.

De länder som gränsar till Nordsjön deltog i en särskild Nordsjökonfe- rens på ministernivå i London i november förra året. Då träffades en överenskommelse som bl.a. innebär att utsläppen av vissa giftiga och svårnedbrytbara ämnen skall begränsas med 50% mellan år 1985 och år 1995. Utsläppen av närsalter skall minskas i samma omfattning i områden där närsalterna har orsakat eller kan orsaka miljöproblem. Utsläppen till luft skall kartläggas och där så är möjligt begränsas. Från och med år 1989 får avfall inte dumpas i Nordsjön utom i undantagsfall. Förbränning av avfall till havs skall gradvis minska för att helt upphöra före utgången av år 1994. Förbud kommer också att införas för utsläpp av fast avfall som uppkommit vid drift av fartyg och oljeplattformar. Från svensk sida före- kommer i dag varken dumpning eller förbränning till havs.

En nordisk miljöskyddskonvention undertecknades år 1974 av Dan- mark. Finland. Norge och Sverige. Konventionen har tillkommit efter initiativ från Nordiska Rådet och syftar till att i nationell lagstiftning likställa grannländernas miljöskyddsintresscn med det egna landets. På Nordiska Rådets initiativ pågår ett arbete med en gemensam nordisk handlingsplan mot havsföroreningar. Skagerrak är ett särskilt utsatt områ- de. där den samlade överblicken är bristfällig. Delvis sammanhänger detta med att llera länder är berörda. Sverige har för avsikt att inom ramen för Nordiska Rådets arbete och i överenstämmelse med övriga överenskom- melser avseende Nordsjön ta upp frågan om en särskild samordning mellan Danmark. Sverige och Norge avseende dokumentation av miljöförhållan- dena oeh föroreningsbelastningen i Skagerrak.

Bilaterala samarbetsavtal finns dessutom med de flesta av våra grann- länder. Jag vill här särskilt nämna de samarbetsavtal som linns mellan Sverige och våra nordiska grannländer.

Regeringarna i Sverige och Danmark undertecknade år 1974 en överens- kommelse om att verka för att särskilda åtgärder vidtas för att skydda Öiesund mot föroreningar och annan påverkan. Öresundskommissionen upprättades för att samordna arbetet i denna fråga. Ett förslag till en

gemensam plan för begränsning av föroreningarna i Kattegatt har utarbe- tats av det svenska naturvårdsverket och den danska miljöstyrelsen på uppdrag av mig och den danske miljöministern. Förslaget. som redovisa- des ijuni år 1987. bygger på naturvårdsverkets förslag till aktionsplan och den danska regeringens handlingsplan för havsmiljön. I förslaget konstate- ras att de nationella planer som har utarbetats visar en betydande samsyn när det gäller ambitionsnivå och målsättningar för arbetet med att skydda Kattegatt. Jag instämmer i utredningens förslag att åtgärderna bör utvärde- ras senast efter fyra år och att respektive land under mellantiden genom intensifierad övervakning och uppföljning säkerställer att ett väsentligt förbättrat beslutsunderlag finns tillgängligt vid tidpunkten för denna utvär- dering.

Sverige och Norge bildade år 1980 en gränskommitte för området 051- foId—Bohuslän. Gränskommittén syftar till ett regionalpolitiskt samarbete och innehåller bl.a. ett samarbete om undersökningar avseende gränsvatt- nets kvalitet och faktasammanställning för diskussion om initiativ till åt- gärder. Den norska regeringens åtgärdsplan avseende de områden som gränsar till gemensamma vattenområden har tillkommit efter överläggning- ar mcllan Sverige och Norge.

Myndigheter i Sverige och Finland undertecknade år 1972 ett samarbets- avtal angående samordning och initiering av forsknings- och utredningsar- bete om föroreningsförhållandena i Bottniska viken. Avtalet avser även åtgärder för att minska vattenföroreningarna. En kommitté. Kommittén för Bottniska viken. har inrättats för ändamålet.

Sverige deltar aktivt i samarbetet inom den internationella sjöfartsorga- nisationen. International Maritime Organization. IMO. IMO-konventio- nerna reglerar utsläpp av olja från fartyg.

En annan internationell överenskommelse om åtgärder mot vattenföro- rening från fartyg är MARPOI- 73/78. Överenskommelsen är global till sin karaktär och innehåller långtgående begränsningar av utsläpp av olja och andra skadliga ämnen från fartyg. Inom Östersjöområdet. som i MARPOL 73/78 har ställning som specialområde. är utsläpp från fartyg av till exem- pel olje- och kemikalierester i princip förbjudna.

Samordnade mät- och övervakningsprogram för havsområdena finns främst inom Paris-. Oslo- och Helsingforskonventionerna.

Helsingforskommissionen har ett koordinerat program sedan år 1979. Sverige har tillsammans med Finland ett särskilt ansvar för mätningar i Bottniska viken. Sverige deltar i programmet genom naturvårdsverkets mätprogram för miljökvalitet. PMK. som är en viktig länk i det internatio- nella programmet.

Även inom Pariskommissionen och Oslokommissionen har deltagande länder gjort åtaganden om undersökningsprogram. Programmen omfattar mätningar av kvicksilver. kadmium och PCB. Förslag finns om att utvidga mätningarna till större områden och fler ämnesgrupper.

5.3. Huvudpunkterna i en aktionsplan mot havsföroreningar

Mitt ställningstagande: Föroreningssituationen i haven är allvarlig och tillräckligt väl dokumenterad för att motivera snabba och långt— gående åtgärder för att minska utsläppen. I vissa fall kan åtgärder initieras omgående. men i andra fall krävs en teknisk utveckling för att de skall kunna genomföras. En aktionsplan bör gälla för en treårsperiod. Arbetet bör under denna period inriktas på . begränsning av utsläpp av de mest miljöfarliga ämnena. . uppföljning av åtgärdernas effekt. . fortsatt forskning om marin miljö. .fortsatt aktivt arbete i internationella organ för att minska förore- ningari våra angränsande hav. ,

Arbetet bör utvärderas efter två år. Resultatet bör ligga till grund för en ny åtgärdsplan mot havsft'iroreningar.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ- ningstagande. Se bilaga 5. | .

Remissinstanserna delar i allmänhet aktionsplanens grundläggande upp- fattning att de havsområden som omger Sverige är utsatta för ett allvarligt miljöhot och att långtgående föroreningsbegränsande åtgärder måste vid- tas både nationellt och internationellt. Ätskilliga remissinstanser under- stryker att nuvarande kunskaper är begränsade i viktiga avseenden och att forskningen på olika områden måste förbättras. Även behovet av en ökad mätverksamhet framhålls.

Aktionsplanens allmänna ställningstaganden och förslagen till åtgärder accepteras i sina huvudlinjer av flertalet remissinstanser. Några remissin- stanser anger att alltför långa tidsramar föreslås. framför allt vad avser begränsning av utsläpp av stabila organiska ämnen och av närsalter.

Svenska kommunförbundet anser att planen innehåller konkreta och långtgående åtgärder mot utsläpp av närsalter frånjordbruk och kommuna- Ia reningsverk. men att åtgärderna mot spridning av kemiska ämnen och utsläpp av stabila organiska föreningar från industrier är alltför långsiktiga . och opreciserade. Bl.a. anser Kommunförbundet att skogsindustrin får anmärkningsvärt lång tid på sig att vidta åtgärder. Lantbrukarnas Riksför- bund anser att aktionsplanens mål är angeläget. men ifrågasätter den prioritering som gjorts och anser att alltför ringa vikt lagts vid de utsläpp som sker från industrin. bilismen och tätorterna. Riksförbundet avvisar den del av planen som behandlar föreskrifter förjordbruket och presente- rar ett alternativt förslag. Sveriges industriförbund bedömer förslaget i huvudsak vara väl utformat när det gäller inriktningen. Industriförbundet anser att prioriteringarna vad avser insatser mot olika föroreningstyper är väl avvägda. Vad avser skogsindustrin hänvisar Industriförbundet till Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen. som i sitt yttrande uttalar att skogsindustrins mål är att minska utsläppen till ekologiskt godtagbara nivåer. att utsläppen av klorerat organiskt material redan har halverats och att ytterligare åtgärder måste vara Väl underbyggda vad gäller miljöeffekt.

produktkvalitet och kostnader. De flesta länsstyrelser ställer sig bakom förslagen i aktionsplanen. En del länsstyrelser menar att tidsramarna för åtgärder mot skogsindustrin är alltför vida och efterlyser mer konkreta åtgärdsförslag för den kemiska industrin. Flera länsstyrelser påpekar att ekonomiska stimulanser kan vara nödvändiga för åtgärder inom jordbru- ket. Vidare framhålls att genomförandet av planen kommer att kräva resurser, framför allt i form av tillsyn vid länsstyrelserna.

Skälen för mitt ställningstagande: De slutsatser och bedömningar som presenteras i naturvårdsverkets förslag bygger på befintligt kunskapsun- derlag. Trots att detta är mycket omfattande. finns ändå osäkerheter inom vissa områden. Planen får därför ses som ett första steg mot ett samlat program för att förbättra miljösituationen i havet. Åtgärder bör i första hand inriktas mot de i planen angivna. prioriterade ämnesgrupperna. Na- turvårdsverket anger för varje ämnesgrupp en målsättning om den önsk- värda begränsningen av utsläppen. Jag delar naturvårdsverkets bedömning avseende prioritering av åtgärder samt behovet av långtgående åtgärder. I vissa fall är det emellertid oklart vilken minskning föreslagna åtgärder kan resultera i. och i andra fall är det inte klart vilken minskning som faktiskt behövs för att uppnå önskad effekt i havsmiljön. Utöver de åtgärderjag nu föreslår kan ytterligare minskningar komma att behövas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör fortsätta arbetet med att ytter- ligare utvärdera befintligt material och att förbättra underlaget genom fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet. Arbetet bör syfta till att man efter två år har ett underlag till en reviderad åtgärdsplan. Denna bör om möjligt innehålla mätbara mål för utsläpp och miljökvalitet. Beho- vet av ytterligare kunskap får emellertid inte förhindra att möjliga åtgärder redan nu genomförs. Jag anser därför mot bakgrund av kända miljöförhål- landen i haven. att vissa åtgärder inom prioriterade områden bör genomfö- ras så snart som möjligt. _

Sverige bör fortsätta att aktivt arbeta för överenskommelser i internatio- nella organ och bilaterala samarbetsavtal i syfte att få till stånd begräns- ningar av utsläppen från andra länder.

5.4. Stabila organiska ämnen

Flertalet av de allvarliga miljögiftsproblem som vi hittills har upplevt har sin grund i utsläpp av stabila organiska ämnen som tillverkats av männi- skan. Exempelvis innehåller torsklever från bl. a. vattnen utanför ostkus- ten så höga halter av organiska miljögifter att livsmedelsverket har medde- lat saluförbud.

Noggranna analyser visar på förekomst av toxafen och andra stabila bekämpningsmedel i fåglar och marina organismer. trots att medlen aldrig har använts i Sverige. Det beror troligen på långväga lufttransport av medlen.

De senaste årens mätresultat från programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK) visar att halterna av DDT (DDE) och PCB i vissa av

, 149

Östersjöns organismer. efter många års nedgång. åter har börjat stiga. Detta tyder på att det fortfarande tiilförs PCB och DDT till Östersjön. men källorna är okända.

Östersjöns sälstam är utrotningshotad. på grund av bl.a. svårigheter med fortplantningen. men vi känner inte med säkerhet hela orsakskedjan. Prover från säl innehåller ett flertal klorerade organiska ämnen. t. ex. PCB och dioxiner.

De blekningsproeesser som i dag används inom massaindustrin medför utsläpp av organiska klorföreninga'r. Skogsindustrin i framför allt Sverige och Finland. men även Norge. tillför havsmiljön klorerat organiskt materi- al. Dessa utsläpp kan befaras ha storskaliga effekter. dvs. de kan påverka ' betydande delar av våra havsområden. Vilka kemiska ämnen som ingår i de skogsindustriella utsläppen är känt endast i ringa utsträckning. De potentiella miljöriskerna med så stora och komplexa utsläpp är oroande.

Tillförseln av stabila organiska ämnen från Sveriges kemiska industri är liten. men den ärinte utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfarliga organiska ämnen till våra kustområden. Utsläppen från den tunga. orga- niskt kemiska industrin i övriga Europa är betydligt större och är ett hot också mot den svenska havsmiljön.

Användningen av kemiska produkter inom industrin och hushållen är en stor svårkontrollerbar källa till spridning av organiska miljögifter.

Inom lantbruket används stora kvantiteter bekämpningsmedel och andra kemiska produkter. varav vissa medför betydande miljörisker.

Spridning av polyaromatiska kolväten (PAH) och liknande ämnen är andra potentiella miljöfaror. där olika förbränningsprocesser är en bety- dande källa.

Dioxinerna och med dem besläktade ämnen är exempel på substanser som endast sprids i små kvantiteter, men som ändå inger stor oro på grund av sin starka giftverkan. Trots att halterna i påverkade fiskar och skaldjur är låga. i absoluta tal. är nivåerna ändå sådana att man nu undersöker hälsoriskerna från intag av dioxiner med födan. Så t. ex. har livsmedelsver- ket utfärdat kostråd för konsumtion av röding, fångad i Vättern. Riskerna.- för fiskätande däggdjur är ännu mer påtagliga än för människor.

Förbränning av organiskt material i sopförbränningsanläggningar. bil-* motorer. vid industriella processer etc. kan ge_upphov till utsläpp av ett stort antal organiska ämnen. däribland dioxiner. Små mängder dioxiner har också påvisats i avloppsvatten från skogsindustrin. Det totala utsläp- pet av dioxiner från verksamheter i Sverige uppskattas till några hundra gram eller möjligen något eller några kilo per år. Nya forskningsresultat kommer fram i snabb takt. De visar att det finns flera ämnen och ämnes- grupper som har dioxinliknande miljöeffekter'redan vid'ytterst låga kon- centrationer.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1986/87: 157) våren l987 redovisat sin syn på miljöproblemen vid avfallsförbränning och åtgärder för minskning av utsläppen av dioxiner från denna verksamhet. Särskilda medel har tilldelats statens naturvårdsverk för analyser av miljögifter. Analysverksamheten bör självklart läggas upp så att myndigheter m.fl. som berörs av frågorna i så stor utsträckning som möjligt kan tillgodogöra sig resultaten från verksamheten.

Många andra organiska ämnen sprids också i vår miljö. Även om dessa inte har en lika stark giftverkan som dioxiner. kan de genom att de sprids i större mängder utgöra en lika stor eller större miljörisk än dioxiner. Vid bedömningen av ett ämnes miljöfarlighet är inte bara giftverkan utan även mängden som sprids och ämnets stabilitet av avgörande betydelse.

En stor andel av de stabila, organiska ämnen som förekommer i teknisk användning och i industriella utsläpp är klorerade. I ett första skede bör därför åtgärder inriktas mot klorerade organiska ämnen. Till de klorerade organiska ämnena hör bl.a. PCB. DDT. dioxiner och vissa bekämpnings- medel. Klorerade organiska ämnen ingår också i utsläppen från massa- och pappersfabriker med klorblekning och i viss utsträckning från andra indu- striella processer. inom ramen för ett sådant åtgärdsprogram kommer jag i det följande att förorda åtgärder för att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen från skogsindustrin och den kemiska industrin.

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för cellulosaindustrin som föreslås av naturvårdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid pröv- ningen enligt miljöskyddslagen (1969z387). Villkoren i tillstånden till befintliga anläggningar bör ha omprövats före utgången av år l990 i de fall utsläpp av klorerat organiskt material inte har reglerats. Åtgärder för att minska utsläppen av organiska klorföreningar till en nivå av 1.5 kg TOCl per ton massa bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före utgången av år 1992. Målet bör vara att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör kartlägga utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin. De mest betytt delsefulla utsläppen bör inventeras inom en tvåårsperiod. Nödvän- dig omprövning av villkor. eller andra åtgärder för att minska utsläp- pen. bör initieras löpande så snart mera betydande källor identifi- eras.

Naturvårdsverket och kemikalieinspektionen 'bör fortsätta den branschvisa genomgången av kemikalieanvändningen inom-;indu— strin i syfte att få till stånd ett utbyte av miljöfarliga kemikalier mot mindre miljöfarliga kemikalier. Målet bör vara att de viktigaste branscherna skall vara genomgångna inom en femårsperiod.

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon- ventionerna och på annat sätt arbeta för att strandstat'erna runt Östersjön och Nordsjön och även övriga länder minskar sina utsläpp samt ökar informationsutbytet om miljöeffekter och tillgänglig tek- nik för minskning av utsläppen av klorerade organiska ämnen.

Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställ- ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att aktionsplanens krav på åtgärder är motiverade och möjliga att genomföra. Några. bl.a. Industriförbundet och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen. anser att åtgärderna är kostsamma och framhåller att tekniken för minsk- ning av utsläppen vid cellulosafabrikerna inte ännu är utprovad. En längre tid och i vissa fall något mildare krav är därför motiverade. Några remiss- instanser. bl.a. liskeristyrelsen. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges lantbruksuniversitct samt några länsstyrelser, menar att den angivna tiden för genomförande av åtgärder är alltför lång. Flertalet miljöorganisationer anser att tiden för åtgärder inom massaindustrin är alltför lång samt föror- (lar övergång till oblekt massa. De uttalar också att kemikalieanvändning- en i samhället bör saneras. .

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening kommer ett långsik- tigt miljöhot att kvarstå så länge stabila organiska miljögifter släpps ut, direkt eller indirekt. till våra havsområden. Målet måste därför vara att eliminera tillförseln av sådana ämnen till miljön. Detta mål måste. inte minst på grund av brist på kunskap och teknik. ses på lång sikt och uppnås steg för steg. Det är inte praktiskt möjligt att i ett slag vidta åtgärder mot alla tänkbara källor för tillförsel av sådana ämnen.

I första hand måste ansträngningarna inriktas mot de stabila ämnen som har en allvarlig toxisk effekt och som kan ackumtileras i näringskedjorna. Flertalet sådana substanser kan hänföras till gruppen klorerade organiska ämnen. Det är därför naturligt att dessa ämnen ges högsta prioritet såväl vad gäller nationella som internationella åtgärder. '

Massaindustrin står. trots att omfattande åtgärder har genomförts. för de största utsläppen i Sverige av stabilt klorerat organiskt material till havs- miljön. Utsläppen från tillverkning av blekt sulfatmassa kan minskas ge- nom en kombination av åtgärder. såsom förlängd kokning. förbättrad tvätt. syrgasblekning. förbättrad processtyrning och ökad användning av klor- dioxid vid blekningen. Tekniken införs f.n. successivt vid svenska fabri- ker.

Jag anser att denna typ av åtgärder bör genomföras vid samtliga mass-'a- fabriker som utnyttjar klorblekning. Sådana åtgärder bör föreskrivas i samband med prövning enligt miljöskyddslagen (ML). Vid "prövningen måste naturligtvis hänsyn tas till såväl effekterna på miljön som de enskil- da företagens individuella förutsättningar att nedbringa utsläppen. Fakto- rer som kan ha betydelse är bl.a. råvarans sammansättning. graden av blekning. utformningen av blekningsprocessen och av den slutliga renings- anordningen för avloppsvattnet. Det i aktionsplanen föreslagna värdet 1.5 kg klorerad organisk substans per ton producerad massa. mätt som totalt organiskt klor. TOCl. bör vara utgångspunkten för den individuella prövningen. Jag vill här påtala att. i den mån tekniska och andra förutsätt- ningar l'tnns. utsläppen bör minskas under den här angivna nivån. Det angivna värdet avscr Svenska 'l'räforskningsinstitutets analysmetod. Om en annan parameter än TOCI i framtiden skulle komma till användning på grund av utvecklingen på analyssidan. måste en omräkningsfaktor anges mellan parametrarna och ambitionsnivån självfallet vara minst densamma.

I utredningen har den samlade kostnaden över en tidsperiod på omkring

fem år för att genomföra dessa åtgärder inom skogsindustrin uppskattats till 1 miljard kr. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar anfört att utsläppen med dagens teknik kan nedbringas till 2 kg TOCl per ton massa och att kostnaden uppgår till 2 miljarder kr. l.denna kostnad har emellertid föreningen även räknat in köstnader för införande av syrgasblckning. motsvarande 600 milj. kr. Syrgasblekning har redan införts vid ett flertal fabriker. och skall därför inte tas upp som en merkost- nad för genomförande av åtgärdsplanen mot havsföroreningar. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen anger dessutom att kostnaden för miljöinvesteringar inom skogsindustrin under 1980-talet har uppgått till i genomsnitt 300 milj. kr. per år. vilket motsvarar 10 % av den totala investe- ringsvolymen inom branschen.

Jag anser att skogsindustrins betydande utsläpp av bl.a. klorerade orga- niska ämnen kräver fortsatt stora satsningar på miljövård inom branschen även om detta kommer att medföra ökade investerings- och driftkostnader i företagen. Jag vill erinra om att företagens tekniska och ekonomiska förutsättningar att bära ökade miljöskyddskostnader ska vägas in vid pröv- ningen enligt miljöskyddslagen. Jag vill också påminna om det av regering- en tidigare fattade beslutet att frigöra investeringsfonderna för rniljöinves- teringar. Beslutet innebär att investeringsfonderna släpps fria i hela landet för miljöförbättrande investeringar. Fonderna får användas för åtgärder som väsentligt begränsar störningar i den yttre miljön och gäller för bygg- nads-. mark- samt forsknings- och utvecklingsarbeten resp. inventarier som anskaffas före utgången av mars 1990. Medgivande att ta i anspråk hela investeringsbeloppet får lämnas. om investeringen huvudsakligen syftar till att begränsa störningar i den yttre miljön.

Skärpta villkor för utsläpp av 'l'OCl har av regeringen redan föreskrivits _

för t.ex. sulfatfabrikerna i Mönsterås. Östrand. Aspa och Norrsundet. Liknande villkor bör enligt min mening framgent föreskrivas vid prövning av samtliga massafabriker med klorblekning. Naturvårdsverket bör dess- utom initiera ompröving av sådana fabriker som annars inte är aktuella för koncessionsprövning de närmaste åren och där frågan om utsläpp av klorerade organiska ämnen inte har reglerats. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar angivit att åtgärderna inte kan ha vidtagits förrän år 1995. Med hänsyn till problemets allvarliga art anser jag att samtliga fabriker snarast bör påbörja sitt arbete att nedbringa utsläppen. Det kortsiktiga målet bör därför vara att samtliga massafabriker har prövats före år 1990 och att åtgärder för att nedbringa utsläppen till den nivåjag redovisat har påbörjats före utgången av år 1992. Grundat på de ut- släppsuppgifter som naturvz'irdsvcrket har redovisat beräknas utsläppen härigenom minska med 60—70 %. räknat från 1984 års nivå.

Mot bakgrund av riskbilden för de stabila organiska miljögifterna måste jag dock samtidigt konstatera att de nu redovisade åtgärderna inte är tillräckliga. Med hänsyn till de skogsindustriella utsläppens storlek och egenskaper finns det ingen annan långsiktig lösning än att de stabila orga- niska ämnena i avloppsutsläppen avlägsnas så gott som fullständigt.

Lovande försök med system för förbehandling av sulfatmassan som i stort sett medger blekning utan klorgas har redovisats. Tekniker är under

utveckling. vilka kan medföra att blekeriutsläppen till stor del kan begrän— sas. Vid utveckling av nya tekniker är det viktigt att noggrant undersöka om dessa inte medför några nya miljörisker. Enligt min mening är det mycket angeläget att en sådan teknikutveckling kommer till stånd och att konsekvenserna för miljön belyses.

Med hänsyn till stabiliteten hos och den långväga spridning av de klore- rade organiskaföreningarna. villjag framhålla vikten av att i internationel- la organ driva frågan om motsvarande åtaganden från andra länder. En harmonisering av kraven har också betydelse från konkurrenssynpunkt. särskilt med tanke på att en stor del av den svenska produktionen exporte- ras.

Problemen med utsläpp av klorerade organiska ämnen kan naturligtvis också minskas genom att produktionen och användningen av klorblekt papper begränsas. Jag anser att det är mycket angeläget att minska för- brukningen av klorblekt papper i alla de användningsområden där kvali- tetskrav inte sätter hinderi vägen för använding av alternativa papperssor- .

ter.

Den svenska kemiindustrin är internationellt sett liten. men den är inte utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfarliga organiska ämnen till våra kustområden. Naturvårdsverket föreslår att länsstyrelserna skall in- ventera utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin OCh initiera nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen.

Några remissinstanser har kritiserat naturvårdsverkets aktionsplan och menar att målen för begränsning av utsläppen av stabila organiska ämnen är alltför vagt angivna. Kunskapen om förekomsten och effekterna av kemiska ämnen i industrin bedöms i planen som alltför begränsad för att man nu skall kunna ange detaljerade begränsningar för utsläpp från den kemiska industrin. Jag delar den uppfattning som anges i planen i denna fråga. Jag vill emellertid samtidigt framhålla vikten av att kunskaperna ökar på detta område. En inventering bör därför göras av den kemiska industrin. med inriktning på använd-e... råvaror. utsläpp. effekter och möjliga åtgärder för att begränsa utsläppen. Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör få i trppdrag att genomföra detta arbete. För industrier som är anslutna till kommunala reningsverk bör särskilt undersökas htir slammet från re- ningsverket påverkas avseende sammansättning och användbarhet som jordförbättringsmedel.

Länsstyrelserna bör samordna sina resurser i arbetet. De s. k. åtgärds-- grupperna bör vara utgångspunkten för organisationen av arbetet. Ät- gärdsgrupperna har bildats i samarbete mellan naturvårdsverket och läns- styrelserna i kustlänen. Det finns en åtgärdsgrupp för Öresund—Katte- gatt—Skagerrak. en för egentliga Östersjön och en för Bottniska viken. Arbetet har inriktats på att ställa samman uppgifter om föroreningsbelast- ning. miljökvalitetsbeskrivningar och åtgärdsprogram för jordbruk, tätor- ter och enskilda fastigheter (glesbebyggelse). fiskodling och hamnverk— samhet.

l inventeringen bör även inlandslänen ingå. eftersom stabila organiska ämnen kan nå haven även från dessa län. I samband med inventeringen bör även åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen. Resultatet av inventering-

en samt genomförda och planerade åtgärder bör redovisas till regeringen inom två år.

I fråga om slammet från kommunala reningsverk har riksdagen (JoU [985/86z24. rskr. 344) uttalat att regeringen snarast bör fastställa så låga gränsvärden för slammets innehåll av tungmetaller. kemiska substanser m.m. att åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga och produkternas kvalitet inte äventyras. Naturvårdsverket har under år 1987 givit ut nya allmänna råd för spridning av slam från reningsverk. Råden innebär fram- för allt en skärpning avseende slammets innehåll av metaller. l råden anges att frågan om slammets innehåll av giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen behöver utredas ytterligare innan komplettering av råden i dessa delar kan bli aktuell. Jag ser mycket allvarligt på denna fråga och anser att samtliga berörda myndigheter bör samverka för att snarast få till stånd sådana allmänna råd att riskerna med slamhantcringen avsevärt kan mins- ka. Naturvårdsverket bör få-i uppdrag att utreda miljöriskerna och före den 1 juli 1989 föreslå komplettering av råden framförallt vad avser slammets innehåll av organiska miljögifter.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att prövningsmyndigheten i samband med tillståndsprövning enligt ML av industriell verksamhet bör göra en bedömning av om avloppsvattnet är av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att behandla vattnet i ett kommunalt reningsverk eller om vattnet bör behandlas på annat sätt. Jag vill också peka på kommunernas möjligheter. i egenskap av huvudman. att ställa krav på anslutna industrier och därigenom begränsa tillförseln av sådant avloppsvatten som påverkar reningsverkets drift och slammets sammansättning i negativ riktning.

Jag vill också belysa problemet med kemikalieanvändningen inom indu- strin. I Sverige används uppskattningsvis 10 ()00—20000 ämnen i ca 60000 olika kemiska produkter. Av dessa produkter används ca tre fjärdedelar inom industrin. medan resten används inom hushållssektorn eller inom jord- och skogsbruket eller exporteras. Kemikalieinspektionen har det samordnande ansvaret när det gäller frågor omkemikaliekontroll. Inspek- tionen ansvarar för t.ex. produktionsbegränsande åtgärder riktade mot leverantörsledet. Den yttre miljöpåverkan som orsakas av användningen av kemiska produkter inom industrin faller dock under nattrrvårdsverkets ansvarsområde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har vid sin tillsyn enligt lagen om kemiska produkter att kontrollera att företagen inte förorenar avloppsvattnet med kemikalieavfall.

Bland de kemikalier som kan förekomma i havsmiljön måste särskild uppmärksamhet ägnas sådana som är stabila och kan ackumuleras i levan- de organismer. Även här bör arbetet i första hand inriktas på klorerade organiska ämnen.

Naturvårdsverket arbetar bl. a. med två projekt. där man har påbörjat en branschvis genomgång av användningen av kemikalier. Ett projekt syftar till en allmän genomgång av användningen av kemiska produkter inom massa- och.pappersindustrin för att identifiera potentiellt miljöfarliga pro- dukter och för att successivt byta ut dessa mot från miljösynpunkt bättre produkter. lett annat projekt om verkstadsoljor är målet att klorparaffrner om fem år endast skall finnas kvar inom ett fåtal användningsområden. där

Ur

godtagbara ersättningsproduktcr eller processalternativ ej har kunnat fin- nas.

Enligt min mening är detta arbetssätt ett viktigt led i strävandena att minska användningen av miljöfarliga kemikalier i industrin. Jag anser att naturvårdsverket tillsammans med kcmikalieinspektionen bör fortsätta sitt arbete beträffande ytterligare branscher. Arbetet bör bedrivas i samråd med länsstyrelserna. Bland de branscher som använder ett stort antal olika kemiska produkter. och som bör gås igenom i ett första steg. är metall- och verkstadsindustrin. gummivaru- och plastindustrin samt den grafiska indu- strin. En lägesrapport. som även omfattar resultatet av genomförda kemi- kaliegenomgångar. bör redovisas samtidigt med övriga åtgärder enligt pla- nen. dvs. inom två år. ' Jag vill också understryka behovet att så snart som möjligt få bort användningen av PCB. Endast användning i slutna system i elektrisk utrustning är tillåten i Sverige. PCB har förbjudits i nya installationer. Stora mängder finns emellertid fortfarande i omlopp i olika tekniska utrust- ningar och installationer. och ökande mängder tillförs avfallsdcponierna. i takt med att gammal utrustning skrotas. lnom naturvårdsverket pågår ett arbete som syftar till att snabbare byta ut gamla PCB-installationer. Jag anser att detta arbete är mycket viktigt sa att PCB i vår omgivning snarast kan saneras.

5.5. Närsalter

Med närsalter menar jag här fosfor och kväve. som utgör en förutsättning för de biologiska processerna i våra hav.

Fosfor och kväve ingår i ekosystemet i mer eller mindre komplicerade kretslopp. Dessa ämnen har mycket gemensamt. men det finns några viktiga olikheter. l kvävets kretslopp ingår utbyte med lufthavet i samband med biologiska processer som en viktig del. För fosfor finns inte denna typ av utbyte. Fosfor kan läggas fast i bottensedimenten och under vissa betingelser åter frigöras.

Vattenomsättningen i den egentliga Östersjön är långsam. Detta innebär att förändringar i tillförseln av närsalter endast långsamt påverkar över- gödningssituationen. Detta gäller åtminstone för fosfor. där förorenade sediment under lång tid kan vara en betydande källa. Beträffande kväve är situationen osäkrare. Det är möjligt att den stora naturliga omsättningen av kväve kan innebära att förändringar i tillförseln av kväveföreningar påver- kar övergödningssituationen snabbare. Både fosfor och kväve har betydel- se för den biologiska tillväxten i havsområdet. i olika grad vid olika årstider och i olika områden.

En annan viktig faktor att beakta är kustområdenas betydelse för tillför- seln av närsalter till det öppna vattenområdet. Kusten verkar i viss ut- sträckning som en fälla för närsalter. Det är för närvarande okänt hur stor del av närsaltbelastningen som på detta sätt hindras från att nå det öppna havsområdet.

Utanför många av Östersjöområdets större städer har kraftiga övergöd— ningssymptom registrerats under de senaste årtiondena. Detta gäller exem- pelvis Stockholm. Helsingfors. Leningrad. Gdansk och även många mind- re städer.

Fångsterna av Östersjöns dominerande fiskarter. sill och torsk. har ökat sedan l930-talet. Kraftigast har ökningen varit sedan l960-talets början. En viss nedgång märks nu. Fångsterna är dock fortfarande stora i förhål- lande till tidigt l970-tal. .

Stagnationsperioder då syrebrist så småningom uppstår i bottenvattnet förekommer naturligt i egentliga Östersjöns djupvatten. Syrebristen i djupvattnet har dock under detta sekel blivit allt mera utbredd. Denna försämring kan inte förklaras .enbart med naturliga variationer i vattenut- bytet. En genom övergödning ökad produktion av Växtplankton. som har givit en ökad sedimentering av organiskt material ned i djupvattnet. kan vara en starkt bidragande faktor.

Farhågor finns för att en fortgående övergödning av Östersjön skall öka utbredningen av syrefria djupområden så att torskäggens överlevnad ytter- ligare försämras. Det förtjänar dock upprepas att kunskaperna om hur övergödningen och dess följdverkningar påverkar fortplantningen hos fisk måste fördjupas. .

Även andra förändringar anses vara orsakade av en tilltagande övergöd- ning. Exempel på sådana förändringar är minskande förekomst av blås- tång. yppigare grönalgsbårder längs klippstränderna och ökande botten- faunabiomassa. l djupare områden har bottenfaunan dock slagits ut som en följd av syrebrist.

Sammantaget ger dessa förändringar. trots de osäkerheter som förelig- ger i tolkningen av enskilda observationer, bilden av ett system i föränd- ring. '

Den samlade belastningen av närsalter på havsområden runt Sverige har redovisats i olika internationella sammanhang. Av materialet i dessa redo- visningar framgår att det svenska bidraget 'till olika havsområden kan uppskattas så som tabell 5.l och 5.2 visar.

Tabell 5.1 Sveriges andel av den totala belastningen via kustutsläpp och vattendrag i några havsområden (%)

Havsområden Sveriges bidrag till belastningen av Kväve Fosfor Östersjön ca IO 7— 15 Skagerrak . 10 10 Kattegatt 50 40

Källa: Statens naturvårdsverk. Aktionsplan mot havsföroreningar. l987

Tabell 5.2 Fördelning av svenska föroreningskällor till svenska kustvatten (ton/år)

Föroreningskällor Totalkvävc " Totalfosfor Kommunala reningsverk ' l3 l00 800 lndustriutsläpp 3 400 . 900 Transport med floder ] l2000 4 l00 Totalt ca 130 000 ' ca 6 000

Källa: Statens naturvårdsverk. Aktionsplan mot havsföroreningar. l987

Jag vill peka på osäkerheten i dessa siffror. men ändå redovisa dem här för att ge en bild av det svenska bidraget till olika havsområden.

Till de redovisade siffrorna för vattenburna föroreningar skall också läggas nedfallet av luftburna föroreningar. För Östersjön som helhet beräk- nas det direkta atmosfärnedfallet till ca 30 % av den totala kvävebelast- ningen och till ca 8 % för fosfor. För Skagerrak och Kattegatt beräknas det atmosfäriska nedfallet av kväve till 35 resp. 17%.

En stor transport av närsalter sker från Östersjön genom Öresund och Bälten, och från Nordostatlanten och Nordsjön till Skagerrak och Katte- gatt. Betydelsen av dessa havsströmmar i förhållande till direkta utsläpp från landbaserade källor vid västkusten är oklar.

Belastningen av närsalter har ökat mycket kraftigt. För Östersjön tipp- skattas ökningen sedan sekelskiftet vara åttafaldig för fosfor och fyrfaldig för kväve. Utsläppen kommer dels från industrier och kommunala renings- verk dels genom avrinning via vattendrag. Genom vattendragen kommer den dominerande delen av tillförseln.

Bakom uppgifterna om transporten med floderna döljer sig både direkta utsläpp till inlandsvattnen och urlakning från skogs- och jordbruksmark. lnom Ätgärdsgrupp Väst har gjorts en uppskattning av åkermarkens bety- delse för kväve- och fosfortransporten via vattendrag för hela Väster- havets tillrinningsområde. Uppgifterna redovisas i tabell 5.3.

Tabell 5.3 Åkermarkens andel av det totala utsläppet av kväve och fosfor via vatten- drag till Västerhavet (%)

Län Andel Andel

Kväve Fosfor Malmöhus län 80 55 Kristianstads län 70 - 45 Hallands län 65 30 Göteborgs— och Bohus län 30 20 Genomsnittligt för Västerhavet 48 28

Källa: Rapport ll. Ätgärdsgrupp Väst. 1988

Som framgår av tabellen varierar fördelningen mycket beroende på jordbrukets omfattning i olika regioner.

Jag anser att den beskrivning av miljöförhållandena i havet som jag nu har lämnat tydligt visar på behovet av kraftfulla minskningar av utsläppen av närsalter.

Av de tabeller som jag nyss har redovisat framgår att åtgärder vid enbart svenska källor inte är tillräckliga för att uppnå en kraftig minskning av närsalttillförseln till våra hav. Det är av största betydelse att genom inter- nationella förhandlingar arbeta för en fortsatt minskning av belastningen från samtliga länder runt Nordsjön och Östersjön. .

Det bör betonas att åtgärder vid svenska källor har stor betydelse, framför allt för förhållandena i kustnära områden. Grunda vattenområden längs kusterna är biologiskt viktiga för bl.a. reproduktionen av många djurarter. Det framtida fiskbeståndet i haven är beroende av att fiskarnas lekplatser inte förstörs. Många av de övergödningsproblem vi har är mest akuta i våra kustområden. Enligt min mening är därför åtgärder vid svens-

ka källor mycket angelägna för att snabbt förbättra förhållanden i framför allt kustområdena. En minskning av läckaget av närsalter från åkermarken leder inte bara till en minskning av belastningen via vattendragen på havet. utan den påverkar även förhållandena i yt- och grundvatten i positiv riktning.

Jag anser att de åtgärder som är praktiskt genomförbara bör vidtas redan nu för att man så snart som möjligt skall uppnå nödvändiga begränsningar. Åtgärderna bör i första hand riktas mot jordbruket. kommunala renings- verk och industrier med stora utsläpp av närsalter. Åtgärder bör även vidtas för att minska belastningen av luftburna föroreningar. ] denna fråga hänvisarjag till vadjag nyss har anfört om luftföroreningar och försurning (avsnitt 4).

Naturvårdsverket anger följande mål i utredningen. När det gäller de öppna havsområdena. måste det långsiktiga målet vara att förhindra att en uttalad eutrofrerad situation överhuvudtaget uppstår. Ett delmål bör vara att få till stånd sådana utsläppsminskningar att halterna av närsalter inte längre ökar. Med hänsyn till det relativa bidraget från olika länder till belastningen på de öppna havsområdena kan konstateras att det i första hand krävs ett internationellt agerande och åtgärder också i andra länder. En begränsning av utsläppen från svenska källor har framför allt betydelse för förhållandena längs kusterna.

Såvitt gäller de svenska kusterna bör målet vara att före sekelskiftet minska belastningen av kväve till hälften av nuvarande nivå och att väsent- ligt minska fosforbelastningen. Åtgärderna måste anpassas till den regiona- la föroreningssituationen.

Hänvisningar till S5-5-1

Naturvårdsverket har i sitt förslag till aktionsplan mothavsföroreningar redovisat åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från jordbruket. Jag vill för egen del framhålla följande. För att minska föroreningsbelast- ningen i haven och komma till rätta med övergödningsituationen utmed vissa kustavsnitt måste utsläppen av närsalter begränsas kraftigt. Närsalt- läckaget från jordbruket är en betydande källa. I vissajordbruksintensiva områden är jordbruket den dominerande föroreningskällan för dessa ämnen.

Förändringarna inom jordbruket under de senaste decennierna har lett till att läckaget av växtnäringsämnen från åkermark har ökat. Denna ut- veckling beror på att Strukturomvandlingen inom animalie- och vegetabi- lieprodtrktionen har påverkat växtnäringsomsättningen. Den förändrade djurhållningen innebär att djurhållningen koncentrerats till vissa regioner. att vallarealen minskat och att spannmålsarealen ökat. vilket också får till följd att växtnäringsläckaget ökat. Den koncentrerade djurhållningen har lett till att det i vissa områden finns en allför liten areal att sprida stallgöd- sel på. Samtidigt har användningen av handelsgödsel ökat i andra områ- den. Denna för miljön negativa utveckling bör brytas. För att snabbt få till stånd vissa förbättringar bör strängare regler införas för i första hand djurhållning samt lagring och spridning av stallgödsel.

Förändringar inom jordbruket har föreslagits även i andra sammanhang. En särskild arbetsgrupp tillsattes av chefen för jordbruksdepartementet i april l987 med luppgift att utreda vissa frågor rörande en lägre intensitet i jordbruket. Arbetsgruppens förslag presenterades i november l987 och innebär bl. a. att prisreglerings- och miljöavgif terna på handelsgödselkväve och bekämpningsmedel ökas ytterligare för att därigenom minska använd- ningen. .

Naturvårdsverket har i sin aktionsplan mot luftföroreningar och försur- ning redovisat utsläppen av ammoniak till luft. Avgången av ammoniak från hanteringen av stallgödsel utgör en betydande källa för utsläpp av kväveföroreningar till luft. Den miljöpåverkan som ammoniakutsläppen medför harjag" nyss redovisat i avsnittet om luftföroreningar. Naturvårds- verket föreslår att de allmänna råden för miljöskydd vid djurhållning bör omarbetas och även innefatta åtgärder. för att begränsa ammoniakavgång- en till luft. .

Chefen för jordbruksdepartementet avser att senare föreslå regeringen att för riksdagen redovisa förslag till åtgärder inom jordbruket. bl. a. för att minska läckaget av närsalter och minska intensitetenijordbruket. Försla- gen avser bl.a. ändring av lagen (1979z425) om skötsel avjordbruksmark. Ändringen innebär att lantbruksstyrelsen får meddela generella föreskrif— ter avseende bl.a. hanteringen av gödsel samt om växtodling. Åtgärderna beräknas sammantaget att medföra en minskning av läckaget av kväve med omkring 50 % före sekelskiftet.

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för kommunala reningsverk som föreslås av naturvårdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid prövningen enligt miljöskyddslagen. Vid kustområden som är sär- skilt påverkade bör en 50—procentig kvävereduktion ske före utgång- en av år 1992. Villkoren för befintliga anläggningar bör omprövas. framför allt i områden som bedöms som särskilt påverkade. Na- turvårdsverket bör klargöra effekten av en ytterligare kvävereduk- tion samt teknik och kostnader för detta. Ambitionsnivån bör vara att uppnå en 50-procentig kvävereduktion för övriga kustavsnitt före år 1995. Teknisk forskning för att uppnå en effektivare kvävereduk- tion bör stimuleras.

Naturvårdsverket bör initiera omprövning av villkor för sådana industrianlz'iggningar som har stora utsläpp av närsalter. ] detta arbete bör industrierna i de områden som bedöms vara mest påver- kade ges högsta prioritet.

Naturvårdsverket bör utfärda allmänna råd om lokalisering av havsbruksverksamhet i syfte att minska miljöpåverkan från denna verksamhet.

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon- ventionerna och de bilaterala överenskommelserna arbeta för ett öppet informationsutbyte om miljöeffekter och tillgänglig teknik för att minska utsläppen av närsalter. Sverige bör också fortsätta att arbeta för att även övriga länder minskar sina utsläpp.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmcr i huvudsak med mitt ställ- ningstagande. Verket föreslår därutöver att kvävereduktionen införs för alla kommunala reningsverk vid kusten utom för dem vid Norrlandskus- ten.

Remissinstanserna: Många remissinstanser. framför allt länsstyrelserna. stöder utredningens förslag. Kommunförbundet och Svenska Vatten- och Avloppsverksförcningen påpekar att de kommunala reningsverkens andel i påverkan på den marina miljön är ringa. Avloppsverksförcningen anger att den totala kostnaden för de föreslagna åtgärderna är stor. Föreningen beräknar investeringskostnaderna för en Stl-procentig minskning av kväve- utsläppen för kustreningsverken från Ystad till Haparanda till 1.5 miljarder kronor.

Skälen för mitt ställningstagande: Utefter den svenska kusten linns vissa områden som är hårt belastade av närsalttillförsel. både genom utsläpp från landbaserade källor och genom tillförsel med havsströmmarna. Över- gödningssituatio