Beslut vid regeringssammanträde 1992-05-27

Chefen för kulturdepartementet, statsrådet Birgit Friggebo, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utarbeta ett förslag om förenklat stöd till bevarande av kulturvärden vid ombyggnader och underhåll av bostäder m.m. Arbetet bör bedrivas skyndsamt och vara slutfört den 1 september 1992.

Nuvarande stöd

Tilläggslån är ett statligt ränte- och amorteringsfritt lån som, med vissa begränsningar, lämnas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan en godkänd ombyggnadskostnad och den kostnad som kan förräntas av fastigheten på normala villkor. Ränte- och amorteringsfriheten omprövas vart femte år under lånetiden som sammanlagt är högst 30 år. Lån eller delar av lån som efter utgången av lånetiden alltjämt är ränte- och amorteringsfria efterskänks.

Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan lämnas för bostadshus som förklarats eller kan förklaras som byggnadsminne. Tilläggslån lämnas dessutom för grundförstärkning av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus m.fl. samt till arkeologiska undersökningar vid byggande av bostadshus i tätorter. En förutsättning för tilläggslån för ombyggnad av byggnadsminnen eller motsvarande byggnader är att ombyggnaden sker med stöd av räntebidrag. Räntebidrag kan därvid ges med ett högre belopp än normalt (förhöjt bidragsunderlag).

Riksdagen fastställer årligen en ram för riksantikvarieämbetets tillstyrkan av sådana ombyggnader av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.m. - inkl. förhöjt bidragsunderlag - som bör komma i fråga för förhöjt bidragsunderlag eller tilläggslån. Ramen för budgetåret 1992/93 har fastställts till 170 mkr. (1991/92:BoU11, rskr. 152).

Statens stöd för bostadsfinansieringen är nu föremål för en genomgripande och långsiktig förändring. Syftet är att minska bostadssektors belastning samt att bryta den kraftiga byggkostnadsutvecklingen under senare år. På grundval av de förslag som presenterats i betänkandet (SOU 1992:24). Avreglerad bostadsmarknad, har regeringen nyligen lämnat ett förslag till riksdagen om ett reformerat stödsystem för projekt som påbörjas efter år 1992 (prop. 1991/92:150 bil. I:5 s. 42-55).

I propositionen föreslås att räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostadshus successivt avvecklas varvid bidragssystemet förenklas och underlaget för räntebidrag helt bestäms efter schabloner. För byggnadsprojekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskande andel av räntekostnaderna. För varje tillkommande årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre utgiftsnivå än under föregående år.

Räntebidrag för såväl nybyggnad som ombyggnad föreslås bli lämnade med en andel av en beräknad räntekostnad av den del av investeringen som svarar mot ett fastställt bidragsunderlag. Detta bestäms i sin tur av ett schablonbelopp som knyter an till bostadsutrymmenas storlek. För ombyggnader föreslås bidragsunderlaget uppgå till 90 % av den faktiska kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del som överstiger 50 000 kr. Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.

Ombyggnadsåtgärder definieras som nyinvesteringar varigenom husets kvaliteter avsevärt förbättras i fråga om sådana grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera tillfredsställande för bostadsändamål.

Med nyinvesteringar jämställs åtgärder som syftar till att vidmakthålla eller förbättra husets huvudsakliga försörjningssystem för el, uppvärmning, VA, ventilation och kommunikation.

Begränsningen av bidragsunderlaget till 80 % av ett schablonbelopp avses gälla alla ombyggnader, således även ombyggnader av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus. Någon höjning av bidragsunderlaget för antikvariska merkostnader förutsätts inte ske. Skälet är att bostadssubventionerna i form av räntebidrag så långt som möjligt bör ges på villkor som är oberoende av den faktiska kostnaden.

Parallellt med att bostadsfinansieringsstödet reformeras och förenklas kommer bidragsadministrationen att ändras. Utgångspunkten är därvid att den återstående bidragsadministrationen inte motiverar en regional myndighet i varje län.

Från kulturpolitisk synpunkt är det viktigt att bostadsfinansieringssystemet är utformat så att det främjar ett långsiktigt tillvaratagande av bebyggelsens kultur- och miljövärden. Det är angeläget att finansieringssystemet främjar ett fortlöpande byggnadsunderhåll och inte ger ekonomiska fördelar till den som försummar underhåll i avvaktan på samlade ombyggnadsåtgärder. Erfarenheter visar att det ofta är svårt att förena sådana ombyggnader med varsamhet med byggnadernas kulturvärden.

De regler för statens stöd till bostadsfinansieringen som regeringen nu föreslagit bör enligt min bedömning i huvudsak innebära att de kulturpolitiska önskemålen tillgodoses i ökad utsträckning. I de förslag som presenterats ingår också flera åtgärder som syftar till att stimulera ett regelbundet underhåll av husen.

Det måste emellertid framhållas att det föreslagna ombyggnadsstödet också innebär att fastighetsägarna får svårare att motivera kulturhistoriska hänsyn vid en ombyggnad om dessa medför ytterligare kostnader, t.ex. vid valet av arbetsmaterial eller för utförandet.

Av detta skäl kommer betydelsen av det särskilda kulturminnesvårdande stödet att öka.

I den hittillsvarande bostadsfinansieringen har stödet lämnats på följande sätt. För det första har fastighetsägaren inom ramen för den normala bostadsfinansieringen haft möjlighet att få räntebidrag även för åtgärder som betingas av kulturhänsyn. Det får antas att en mycket stor del av de kulturellt betingade åtgärderna har finansierats på detta sätt.

Genom den nya schablonmässiga begränsningen av bidragsunderlaget kommer denna finansieringsmöjlighet att minska väsentligt.

För det andra har gällt att om åtgärderna för kulturhänsyn inte rymts inom bidragsunderlaget har räntebidrag kunnat lämnas med ett högre belopp, s.k. förhöjt bidragsunderlag (tidigare låneunderlag). Med det redovisade förslaget kommer ett sådant bidrag inte att kunna lämnas efter år 1992.

Slutligen har gällt att där åtgärderna inte heller ryms inom ett förhöjt låneunderlag har tilläggslån för ombyggnaden kunnat komma ifråga.

Systemet med tilläggslån bygger sålunda på att tre olika stödformer kombineras, varav det egentliga tilläggslånet utgör en av delarna. Genom att de underliggande stödformerna nu förändras eller tas bort har viktiga delar av systemet redan ändrats. Därmed har det blivit nödvändigt att se över formen för kulturstöd inom bostadsbyggandet.

Det bör nämnas att regeringens förslag till nytt stöd för bostadsfinansieringen bl.a. syftar till att dämpa byggkostnadsutvecklingen vilket är av betydelse också för ägande av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus.

Utgångspunkter för ett reformerat kulturstöd Ett fortsatt kulturstöd för bostäder som komplement till det statliga grundläggande ombyggnadsstödet kommer att vara av central kulturpolitisk betydelse.

Trots att tilläggslånestödet i förhållande till det totala ombyggnadsstödet omfattar begränsade belopp, kännetecknas det av en mycket detaljerad prövning och av en omfattande administrativ hantering. I denna hantering är sålunda ansvaret delat mellan Riksantikvarieämbetet, Boverket, länsstyrelsen samt länsbostadsnämnden.

Prövningen är noggrant relaterad till enskildheterna i den ombyggnad som skall genomföras på ett sätt som markant kommer att avvika från den schablonisering som kännetecknar det reformerade bostadsfinansieringsstödet.

Stödet är formellt sett ett lån till fastighetsägarna. Statens kapitalkostnader för lånen samt formen för eftergift av lånen innebär emellertid att dessa på flera sätt reellt påminner om en ren bidragsgivning.

Beslut om bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse fattas idag av Riksantikvarieämbetet med stöd av förordningen (1981:447) om statsbidrag till sådana byggnader. Enligt de särskilda direktiv som gäller för Riksantikvarieämbetets fördjupade anslagsframställning för perioden 1993/94 - 1995/96 skall myndigheten redovisa en plan för decentralisering till länsstyrelserna av dessa beslut varvid Riksantikvarieämbetet framdeles bör svara för en årlig fördelning av de tillgängliga medlen (ramar) till länsstyrelserna.

Utgångspunkten för ett reformerat kulturstöd vid byggnadsunderhåll och ombyggnader bör vara att formerna för och hanteringen av stödet skall förenklas. Stödets effektivitet bör om möjligt ökas med hänsyn till hur kulturvärdena hanteras i bebyggelsen.

Utredaren bör därför pröva möjligheterna att samordna det hittillsvarande kulturstödet i bostadsfinansieringen med riksantikvarieämbetets ordinarie bidragsgivning till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Motiven för att bibehålla alternativt slopa kulturstödets koppling till det grundläggande stödet till ombyggnader av bostäder bör noga belysas. Bl.a. bör utredaren redovisa de fastighetsekonomiska konsekvenserna av att förbehålla kulturstödet för ombyggnader som godkänts för statligt räntebidrag.

Utredaren bör eftersträva en lämplig grad av schablonisering av stödet när det lämnas i samband med bostadsbyggande. En sådan schablonisering är motiverad bl.a. med tanke på hur det grundläggande ombyggnadsstödet är utformat. Även administrativa argument talar för en schablonisering.

De statsfinansiella konsekvenserna av en omläggning från lån till bidrag beaktas med utgångspunkt från att statens kostnader för stödet inte bör öka jämfört med nuvarande system. Utredaren bör i första hand utgå från att bidragsgivningen till sin omfattning bör motsvara den ram som nu finns avsatt för tillstyrkan av förhöjda låneunderlag och tilläggslån, dvs. 170 mkr.

Om utredaren finner en övergång till bidragsgivning ändamålsenlig bör förslagen utformas med särskild hänsyn tagen till de principer som reglerar kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. En förutsättning för att bidrag till arkeologiska undersökningar skall kunna lämnas i stället för de nuvarande tilläggslånen är sålunda att det kan ske i former som inte på något grundläggande sätt avviker från lagens principer. Närmare bestämmelser om bidrag till arkeologiska undersökningskostnader finns i förordningen (1988:1189) om bidrag till kostnader för undersökning m.m. av fast fornlämning.

Utredaren bör vid utformningen av sina förslag beakta vad som redovisas i slutbetänkandet från utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen.

Förutom vad som anförts om kostnaderna för kulturstödet bör utredare beakta vad som sägs i direktiven till samtliga utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43) samt om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50).

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppgift att lämna förslag om kulturstödet i bostadsfinansieringen,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)