Dir. 1993:110

Översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamhet

-

Dir. 1993:110

Beslut vid regeringssammanträde 1993-09-23

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådet P. Westerberg anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att överväga om pantlåneverksamheten även framdeles bör vara reglerad genom en särskild lag. Om utredaren finner att det även i fortsättningen finns behov av laglig reglering på området bör förslag om en sådan lag redovisas.

Behovet av en översyn

Regeringens avregleringsarbete är inriktat på en omprövning av offentliga regleringar som hämmar konkurrensen och som inte kan försvaras av andra samhälleliga intressen. Regler kan vara nödvändiga för att skydda liv, hälsa, säkerhet och miljön samt för att trygga ekonomiska intressen. Genom tydliga spelregler för företagen kan också effek-tivitetsvinster i ekonomin uppnås.

I avregleringsarbetet ingår bl.a. att utmönstra regleringar vars sam- hällsekonomiska kostnader överstiger intäkterna samt att finna alternativa lösningar för statsmakternas styrning som inte stör marknadens funk- tionssätt. Vidare syftar arbetet till att hitta möjligheter till förenklingar i regelverket som gynnar såväl företag som konsumenter.

Med pantlånerörelse avses enligt lagen (1949:722, ändrad senast 1991:983) om pantlånerörelse en lånerörelse som mottar lösören som pant. Det krävs tillstånd av länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos regeringen, för att driva pantlåneverksamhet. Lagen kan sägas ha två syften, nämligen dels att skydda utsatta låntagare, dels att förebygga brottslighet.

Tillstånd ges endast om länsstyrelsen anser att det finns ett behov av rörelsen. I första hand skall tillstånd ges till kommun, bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen på villkor som är förmånliga för låntagarna och som inte ger delägarna eller någon annan rätt att få del i vinsten. För att en enskild person skall få tillstånd att driva pantlånerörelse krävs att personen har gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt anses lämplig.

Lagen innehåller ytterligare bestämmelser som direkt tar sikte på skyddet av pantsättaren. Det gäller bl.a. låneavgiftens storlek, utfärdandet av pantsedel, regler för inlösande av pant och pantens försäljning.

Bland bestämmelserna som är till för att underlätta polisens arbete kan nämnas att den som vill pantsätta lösöre måste legitimera sig. Vidare är pantlånaren skyldig att föra s.k.pantbok och att bistå polismyndigheten på olika sätt.

Länsstyrelsen meddelar föreskrifter för hur rörelsen skall bedrivas.

Utgångspunkter för översynen

I förarbetena (prop. 1949:201) till den gällande lagen om pantlånerörelse framhölls att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten fyllde en viktig uppgift på kreditväsendets område eftersom den för många var den enda till buds stående vägen att vinna en åtminstone tillfällig lättnad vid penningbrist. Även om en av utgångspunkterna var att näringsfriheten inte i onödan skulle inskränkas ansågs en reglering till skydd för låntagarna nödvändig. Pantlåneverksamheten är numera en etablerad företeelse på marknaden och det finns tecken på att den under senare tid har ökat i betydelse för konsumenterna på grund av hushållens ekonomiska situation.

De gällande bestämmelserna om pantlåneverksamhet trädde i kraft år 1950 och endast förändringar av formell natur har vidtagits sedan dess. Samtidigt har under årens lopp ett antal andra bestämmelser införts som tillvaratar konsumenternas intressen. Jag kan som exempel nämna marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1976:185) och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1992:830). Härtill kommer att förutsättningarna på marknaden ändrats väsentligt. Också synen på hur näringsrättsliga regleringar bör utformas är en annan idag. Bl.a. mot denna bakgrund kan ifrågasättas om det därutöver behövs bestämmelser som bl.a. berör vilka villkor som skall gälla mellan pantsättaren (konsumenten) och pantlånaren (näringsidkaren).

Ett annat viktigt motiv bakom den nuvarande regleringen av pant- låneverksamhet är att förebygga tillgreppsbrottslighet. Denna typ av brottslighet är alltjämt ett stort problem. Det har i olika sammanhang framhållits att den nuvarande lagen har en funktion att fylla när det gäller att spåra stöldgods och att den därigenom också torde kunna stävja avsättningen av sådant gods samt förebygga brott. Det kan i så fall finnas skäl som talar för att det även i framtiden behövs regler för bedrivande av pantlånerörelse. Samtidigt måste intresset av näringsfrihet och effektiv konkurrens beaktas. I den mån en reglering anses nödvändig när det gäller pantlånerörelse för att underlätta polisens brottsförebyggande och spanande arbete måste noggranna avvägningar göras så att regleringen inte blir mer omfattande och ingripande än skyddsintresset kräver.

Vid en översyn av bestämmelserna om pantlånerörelse är det angeläget att ta del av överväganden som gjorts inför andra regleringar vars syfte är att minska möjligheterna att avsätta stöldgods samt underlätta polisens spaningsarbete. Därvid kan man få uppslag till lösningar samtidigt som det allmänna intresset av att likartad verksamhet i lagstiftningshänseende behandlas på samma sätt kan tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten på att den gällande lagen om pant- lånerörelse innehåller moment som bör utmönstras ur lagen. Jag tänker då på den behovsprövning som görs och som jag anser vara helt oförenlig med regeringens syn på näringsfriheten. Lagen framstår också som alltför reglerande i detalj.

Vid en genomgripande förändring av regelverket är det också naturligt att pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Härvid bör möjlig-heterna till decentralisering av beslutsnivåer tillvaratas.

Mot bakgrund av vad jag har anfört anser jag att en särskild utredare bör tillkallas för att göra en översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamhet.

Uppdraget

Utredaren bör överväga om pantlåneverksamheten även framdeles bör vara reglerad genom en särskild lagstiftning.

Som utgångspunkt för övervägandena bör en beskrivning göras av pantlåneverksamhetens omfattning och branschens struktur.

Utredaren bör värdera behovet av en särskild reglering av pant- låneverksamheten för att dels skydda konsumenterna, dels stävja brotts- lighet och underlätta polisens arbete. I detta sammanhang bör belysas i vad mån det finns andra lagar som på ett ändamålsenligt sätt tar till vara samma skyddsintressen som lagen om pantlånerörelse. Utredaren bör observera att konsumentkreditlagen (1992:830) innehåller ett undantag för pantlåne-verksamhet (1 § tredje stycket; jmfr prop. 1991/92:83 s. 97). Det bör ana-lyseras vilka konsekvenser utredarens förslag i fråga om pantlåneverk-samhet bör få för regleringen av konsumentkrediter.

I den mån utredaren kommer fram till att en fortsatt reglering är påkallad bör förslag till lagregler läggas fram.

I uppdraget bör även ingå att pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Möjligheter till decentralisering av beslutsnivåer bör därvid tas tillvara.

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 mars 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Näringsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamheten

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Näringsdepartementet)