Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att bereda frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildning och att lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet skall härvid beaktas och sakägarnas behov av och tillgång till lokal service m.m. uppmärksammas.

Bakgrund

Den nuvarande lantmäteriorganisationen grundar sig i första hand på beslut av riksdagen år 1970 (prop. 1970:188, bet. 1970:SU208, rskr. 1970:423). Den då aktuella organisationsöversynen föranleddes bl.a. av tillkomsten av en ny fastighetsbildningslag (prop. 1969:128, bet. 1969:3LU35, rskr. 1969:189). Genom den nya fastighetsbildningslagen (1970:988), som trädde i kraft den 1 januari 1972 och som ersatte lagen (1926:326) om delning av jord å landet och lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, infördes en enhetlig reglering av fastighetsbildningen för stad och land. Fastighetsbildningslagen utformades på ett sådant sätt att det lämnades öppet i vad mån fastighetsbildning och fastighetsregistrering skall handhas av statliga eller kommunala organ.

Enligt riksdagsbeslutet skall det för fastighetsbildningen finnas dels en basorganisation som bygger på en distriktsindelning av hela landet med en förrättningsenhet för varje distrikt, dels specialenheter för vissa särskilda förrättningstyper, bl.a. jord- och skogsbruksförrättningar. För att tillgodose intresset av en god samverkan med bl.a. myndigheter verksamma inom plan- och byggnadsväsendet skall specialenheter också kunna inrättas för tätortsutveckling.

För genomförandet av den nya fastighetsbildningsorganisationen förutsattes fortsatt utredning med utgångspunkt i de lokala förhållandena. På grundval av sådan utredning beslutade Kungl. Maj:t den 26 februari 1971 att landet skulle delas in i 87 statliga lantmäteridistrikt med ett distriktskontor i varje. Vidare skulle 29 statliga specialenheter inrättas för sådan fastighetsbildningsverksamhet som sammanhänger med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. För fastighetsbildningsverksamhet som rör utvecklingen av tätbebyggelse skulle dessutom specialenheter inrättas inom 42 kommuner. Verksamhetsområdena för dessa enheter skulle i 14 fall utgöras av hela kommunens område. I övriga fall begränsades verksamhetsområdena till del av kommunen. Förandet av fastighetsregistret skulle ske enligt Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall.

Med bl.a. dessa utgångspunkter fattade riksdagen därefter (prop. 1971:58, bet. 1971:CU15, rskr. 1971:102) beslut om en särskild lag (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet.

Den år 1971 beslutade organisationen har i huvudsak bibehållits oförändrad fram till nu.

Riksdagen har i juni 1994 beslutat (prop. 1993/94:214, bet. 1993/94:BoU19, rskr. 1993/94:375) om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. Beslutet innebär bl.a. att överlantmätar-, fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter förs samman till en ny regional lantmäterimyndighet med länet som verksamhetsområde.

I propositionen anges att frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen bör bli föremål för ytterligare beredning. Härvid framhålls bl.a. att rättssäkerheten bör utgöra grunden för en reformerad organisation och att den myndighet som handhar fastighetsbildning så långt möjligt bör vara obunden av andra statliga eller kommunala intressen. Alla möjligheter till förenklingar bör tas till vara. Vidare uttalas att fastighetsbildningsorganisationen bör vara decentraliserad.

Även riksdagsbeslutet innebär att frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen skall beredas vidare. Bostadsutskottet anslöt sig i denna del i allt väsentligt till regeringens uppfattning om riktlinjer för den fortsatta beredningen. Även om rättssäkerhetsaspekterna bör utgöra grunden för de fortsatta övervägandena måste emellertid, enligt utskottet, även andra förhållanden vägas in vid den fortsatta beredningen. Det innebär bl.a. att sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet bör beaktas. Dessutom måste sakägarnas behov av och tillgång till lokal service m.m. uppmärksammas. Utskottet anger vidare att en viktig del i det fortsatta beredningsarbetet blir att skapa en väl fungerande och över tiden stabil framtida organisation för fastighetsbildningen. För att detta skall vara möjligt krävs att nuvarande intressemotsättningar i möjligaste mån överbryggas, vilket i sin tur förutsätter att den nya organisationen upplevs som ändamålsenlig. Utskottet uttalade också att den fortsatta beredningen bör ges en så bred förankring som möjligt genom att den sker i former som ger utrymme för insyn och inflytande från politiska och andra berörda intressen.

Med utgångspunkt i de riktlinjer och uttalanden som angivits ovan har ett beredningsarbete inletts under hösten 1994 inom regeringskansliet och innefattat bl.a. överläggningar med Statens lantmäteriverk och Svenska kommunförbundet. Detta arbete skall nu fullföljas i en form som svarar mot vad Bostadsutskottet uttalat. En särskild utredare skall därför i samråd med bl.a. riks- och kommunalpolitiska företrädare slutföra beredningen av frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen. Utredaren skall utgå från vad Bostadsutskottet uttalat vid sin behandling av frågan.

Utredaren skall lämna förslag till en på rättssäkerhet grundad, ändamålsenlig och väl fungerande organisation för fastighetsbildning och fastighetsregistrering. För att enskilda inte skall riskera rättsförluster är det av särskild vikt att en förrättningsman är obunden av andra intressen. I detta sammanhang måste bl.a. de fall där en kommun är sakägare uppmärksammas. Utredaren skall pröva olika lösningar för att tillgodose kravet att opartiskheten i myndighetsutövningen inte skall kunna ifrågasättas.

Utredaren skall med sina förslag sträva efter att åstadkomma ett så gynnsamt samarbetsklimat som möjligt mellan staten och kommunerna inom hela lantmäterisektorn. Det är också nödvändigt att sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande statlig och kommunal verksamhet beaktas och att sakägarnas behov av och tillgång till lokal service m.m. uppmärksammas.

Utredaren skall vidare redovisa en tidsplan för genomförandet av förslagna åtgärder.

Berörda personalorganisationer skall hållas informerade om beredningsarbetet samt ges tillfälle att framföra synpunkter.

Utredaren skall samråda med den särskilde utredare som har tillkallats för att förbereda genomförandet av en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m.m. (M 1994:04) samt med plan- och byggutredningen (M 1992:03).

För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) samt att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

Utredaren skall redovisa sina förslag senast den 1 maj 1995.