Beslut vid regeringssammanträde den 27 januari 2005

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare, biträdd av två referensgrupper, skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.

Vidare skall utredaren ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Utredaren skall överväga om behörigheten för trossamfund att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt. Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossamfund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Utredaren skall, oavsett sina ställningstaganden när det gäller trossamfunden, utreda formerna för ingående av äktenskap civilt.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen upphävs. Om utredaren kommer till slutsatsen att äktenskap inte bör kunna ingås av par av samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Det skall då övervägas om förändringar bör göras när det gäller partnerskapet.

Bakgrund

I äldre tid ingicks äktenskap genom avtal mellan mannens och kvinnans släkter (ätter). Avtalet innefattade flera rättshandlingar. Viktigast var dels fästningen (trolovningen), dels giftermålet, dvs. det tal - mål - genom vilket giftomannen överlämnade kvinnan till mannen, dels den s.k. sängledningen. Som en följd av kristet inflytande infördes så småningom den kyrkliga vigseln i Sverige. Under lång tid kunde man välja att ingå äktenskap i kyrkan eller enligt den äldre traditionen. Först år 1734 blev den kyrkliga vigseln ett villkor för ett äktenskap med full rättsverkan. Kravet på kyrklig vigsel motiverades visserligen av religiösa skäl men också av de praktiska och administrativa fördelarna. Före reformen var det vanligt att äktenskap ingicks under så oklara former att många levde i vad de trodde vara riktiga äktenskap men som inte var det. Andra visade sig vara lagligen gifta utan att veta om det. Genom den nya ordningen undveks sådana oklarheter.

Under 1800-talets senare hälft utvecklades successivt möjligheten att ingå äktenskap i borgerlig ordning, och år 1908 infördes slutligen det system som finns i dag, dvs. med en generell möjlighet att välja mellan civil och kyrklig vigsel. I samband med detta diskuterades om äktenskap endast borde få ingås civilt och om de par som önskade sedan skulle kunna bekräfta äktenskapet genom en ceremoni med t.ex. kyrkligt innehåll. En sådan ordning ansågs på ett klarare sätt ge uttryck för äktenskapet som ett icke-religiöst rättsförhållande men infördes trots detta inte, framför allt med hänvisning till de praktiska olägenheterna. Det var bara kyrkan, som ju var en del av staten, som var representerad över hela landet. Kyrkan ansvarade då också för folkbokföringen och andra administrativa offentliga uppgifter.

I början av 1970-talet övervägdes ett förslag av Familjelagssakkunniga som innebar att äktenskap skulle ingås genom en anmälan till en företrädare för det allmänna (SOU 1972:41). Tanken var att en sådan anmälan skulle kunna tas emot av tjänstemän vid vissa myndigheter och av präster. De par som ville skulle dessutom kunna få en vigsel eller annan högtidlig inramning. Förslaget genomfördes dock inte. I stället förenklades det då gällande borgerliga vigselformuläret (se prop. 1973:32 s. 101 f.). Inte heller den reform år 2000 som innebar att Svenska kyrkan skiljdes från staten föranledde någon ändring av vigselrätten.

Bestämmelser om äktenskap finns numera i äktenskapsbalken. Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av vittnen. Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Behörig att vara vigselförrättare är lagfaren domare i tingsrätt, den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare, präst i Svenska kyrkan och sådan präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Behöriga är vidare bl.a. vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen. Frågor om tillstånd enligt 1993 års lag prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av trossamfundet. Efter det att ett samfund har fått tillstånd får Kammarkollegiet förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare. Ett fyrtiotal trossamfund har vigseltillstånd, bl.a. Romersk- katolska kyrkan i Sverige, Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Pingstförsamlingarnas Vigselnämnd, Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd samt flera ortodoxa och muslimska samfund.

Vid vigslar som förrättas av en präst i Svenska kyrkan eller av en präst eller annan befattningshavare i annat trossamfund gäller de interna föreskrifterna inom trossamfundet. Förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare innehåller bestämmelser om vigslar som förrättas av nämnda befattningshavare.

För ingående av äktenskap finns vissa formföreskrifter i FN- konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap (SÖ 1964:29). Konventionen har tillträtts av Sverige.

Under år 2003 förrättades knappt 40 000 vigslar, varav ungefär 60 procent förrättades av präster i Svenska kyrkan. Vid utgången av år 2003 var drygt tre miljoner kvinnor och män folkbokförda i Sverige som gifta.

Par av samma kön som vill få en heltäckande rättslig reglering av sin samlevnad kan sedan år 1995 registrera sitt partnerskap. Bestämmelser om partnerskap finns i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Förfarandet vid registrering av partnerskap motsvarar vad som gäller vid civil vigsel. Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt och den som länsstyrelsen har förordnat. För registrering gäller särskilda s.k. anknytningskrav. Registrering får ske endast om minst en av partnerna har hemvist i Sverige sedan minst två år eller om minst en av partnerna är svensk medborgare med hemvist här. Med svensk medborgare jämställs den som är medborgare i Danmark, Island, Nederländerna eller Norge.

Ett registrerat partnerskap har med ett par undantag samma rättsverkningar som ett äktenskap. En skillnad är att partner inte har tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Vidare gäller inte vissa förmåner för änkor som övergångsvis finns kvar. Inte heller gäller de internordiska reglerna om äktenskap (förordningen [1931:429] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).

Vid utgången av år 2003 hade knappt 2 900 personer folkbokförda i Sverige registrerat partnerskap. Drygt 200 partnerskap registrerades under år 2003.

Frågan om att öppna upp äktenskapet för par av samma kön har övervägts tidigare av regering och riksdag. I samband med att den numera upphävda lagen om homosexuella sambor infördes år 1987 avvisades tankar om en sådan förändring med hänvisning till den tidens värderingar om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan en man och en kvinna (prop. 1986/87:124 s. 41, bet. 1986/87:LU28 s. 5). Motioner i frågan har därefter vid ett flertal tillfällen avslagits med hänvisning till liknande argument (se t.ex. bet. 2000/01:LU13 och bet. 2001/02:LU8).

Riksdagen har nu tillkännagivit för regeringen som sin mening att regeringen bör tillkalla en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning (bet. 2003/04:LU22). Också regeringen anser att tiden är mogen att på nytt överväga om homosexuella bör kunna ingå äktenskap. Uppdraget bör anförtros åt en särskild utredare som biträds av referensgrupper.

Samtidigt bör även frågan om formerna för ingående av äktenskap utredas. Sedan regeringens och riksdagens ställningstaganden i början av 1970-talet har samhället förändrats. Motioner med förslag om att äktenskap endast skall få ingås civilt har också under flera år framställts i riksdagen.

Vissa andra frågor har uppmärksammats som rör förrättande av vigsel och partnerskapsregistrering. Det har bl.a. föreslagits att uppgiften som vigsel- och partnerskapsförrättare efter förordnande av länsstyrelsen bör göras till ett gemensamt uppdrag och att trossamfunden bör få möjlighet att registrera partnerskap (se t.ex. bet. 2003/04:LU22). Även dessa frågor bör tas upp i sammanhanget.

En särskild utredare tillkallas, biträdd av två referensgrupper, en med företrädare för riksdagspartierna och en med företrädare för trossamfund. Utredaren skall hålla en nära kontakt med homosexuellas organisationer samt andra berörda. Utredaren får följande uppdrag.

Utredaren skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap skall kunna ingås av par av samma kön, bör detta innebära att som princip detsamma skall gälla för dessa äktenskap som för äktenskap mellan par av olika kön. Utredaren skall redovisa vilka internationellt privat- och processrättsliga frågor som äktenskap mellan par av samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reglering. Även i övrigt skall behovet av följdändringar eller andra åtgärder utredas.

I uppdraget ligger inte att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn. Dessa frågor är för närvarande föremål för överväganden inom Regeringskansliet.

Utredaren skall vidare ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Övervägandena skall göras oavsett vilken slutsatsen blir i frågan om äktenskap för par av samma kön.

Utredaren skall överväga om behörigheten för trossamfund att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt.

Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossamfund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Det skall utredas om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Bör - om äktenskap kan ingås av par av samma kön - vigseltillstånd kunna ges till trossamfund som endast tillåter äktenskap mellan par av olika kön, eller bör vigseltillståndet göras villkorat av att samfundet även tillåter vigsel av par av samma kön?

Utredaren skall utreda formerna för ingående av äktenskap civilt. Det gäller både om utredaren föreslår ett generellt system med civiläktenskap och om förslaget är att den civila vigseln skall vara ett alternativ till vigsel genom samfund. En fråga för ingående av äktenskap i civil ordning är om det finns anledning att knyta uppkomsten av ett äktenskap till något annat än en vigsel, t.ex. en registrering. En annan fråga är vem som bör vara behörig att företräda det allmänna. En allmän strävan är att domstolarnas verksamhet så långt det är möjligt skall renodlas till rättskipning. Bör i linje med detta behörigheten för lagfaren domare att förrätta vigsel tas bort? En möjlighet som särskilt skall prövas är att uppgiften att företräda det allmänna ges till Skatteverket, som ju redan i dag ansvarar för hindersprövningen före ingående av äktenskap och som finns representerat i hela landet. Om utredaren anser att länsstyrelsen liksom i dag bör förordna personer som företräder det allmänna vid ingående av äktenskap, skall det utredas vad som bör gälla beträffande dessa förordnanden, t.ex. när det gäller förutsättningarna för ett förordnande, överklagande av länsstyrelsens beslut och ersättning till vigselförrättare.

Utredaren skall överväga om avgifter bör tas ut (jfr bet. 1998/99:LU18). Ytterligare en fråga som utredaren skall ta ställning till är om det även i fortsättningen bör vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga vigslar.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen upphävs. Utredaren skall i detta läge särskilt överväga vilka övergångsregler som bör gälla för redan registrerade partnerskap.

Om utredaren kommer till slutsatsen att äktenskap inte bör kunna ingås av par av samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Det skall då övervägas om förändringar bör göras när det gäller partnerskapet. I motioner i riksdagen har ett antal sådana frågor tagits upp (se bet. 2003/04:LU22). Det har bl.a. föreslagits att Svenska kyrkan och andra trossamfund bör kunna registrera partnerskap. Här uppkommer liknande frågor som har nämnts ovan om äktenskap för par av samma kön. Bör ett trossamfund, med bibehållet vigseltillstånd, ha rätt att välja om det vill registrera partnerskap? Och bör behörigheten att registrera partnerskap förutsätta beslut av Kammarkollegiet? En annan fråga är om uppdragen som vigsel- och registreringsförrättare efter förordnande av länsstyrelsen bör göras till ett gemensamt uppdrag (jfr bet. 1999/2000:LU22). Ytterligare frågor som skall utredas är terminologin i lagen, möjligheten att få dispens från 18-årsgränsen för registrering av partnerskap och anknytningskraven för ingående av partnerskap (jfr prop. 1999/2000:77 och bet. 2003/04:LU22).

Utredaren skall överväga om beslut enligt lagen (1972:220) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall liksom i dag bör få meddelas endast beträffande den som är ogift (jfr bet. 2002/03:SoU1 s. 48).

Utredaren skall ha ett nära samarbete med referensgrupperna, som skall ges tillfälle att kontinuerligt ge synpunkter på det som framkommer under utredningen och närvara vid sammanträden som utredaren har med sakkunniga och experter.

Utredaren skall hålla en nära kontakt med homosexuellas organisationer samt andra berörda.

Utredaren skall redovisa gällande rätt och eventuellt pågående lagstiftningsarbete i länder som utredaren bedömer vara av intresse och i övrigt göra de internationella jämförelser som anses befogade. Regleringen i andra nordiska länder bör ges en särskild belysning och beaktas i arbetet.

Utredaren skall föreslå de författningsändringar som bedöms vara behövliga.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 mars 2007. Det står utredaren fritt att lämna särredovisningar i vissa frågor om det bedöms lämpligt.

(Justitiedepartementet)