SOU 1972:41

Familj och äktenskap

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 15 augusti 1969 bemyn- digade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Herman Kling att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning angående den famil- jerättsliga lagstiftningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag såsom sakkunniga numera hov- rättslagmannen Eskil Hellner, ordförande, samt riksdagsledamöterna Torsten Gustafs- son, Lena Hjelm-Wallén, Lisa Mattson, Gabriel Romanus, Ingrid Sundberg och Ber- til Zachrisson.

De sakkunniga har i utredningsarbetet betecknat sig familjelagssakkunniga.

Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 21 oktober 1969 hovrätts- assessorn Johan Lind samt den 20 april 1970 docenten Jan Trost och professorn Hans Olof Åkesson. De sakkunniga har biträtts av fil. kand. Kerstin Landfeldt med statistiska sammanställningar.

Till sekreterare iutredningen förordnades från den 1 november 1969 hovrättsassessorn Lars Tottie och till biträdande sekreterare från den 1 november 1971 hovrättsassessorn Lena Ekman.

De sakkunniga har efter remiss yttrat sig över följande betänkanden och promemo- rior: domstolskommitte'ns betänkande Full- följd av talan m.m. (SOU 1969:41), PM med förslag till ändringari adoptionslagstift- ningen (Stencil Ju 1970: 5), PM med förslag till viss ändring i giftermålsbalkens bodel- ningsregler (Stencil Ju 1970: 18), familje- rättskommitténs betänkande Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969:60), pensionsförsäkringskommitte'ns betänkande

Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971: 19) samt PM med förslag till författ- ningsändringar i anledning av 1970 års ändringar i adoptionslagstiftningen (Stencil Ju 1971: 12).

Yttranden har vidare avgivits till Riksda- gens första lagutskott över motioner väckta vid 1970 års riksdag dels om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen m.m. och dels om en översyn av bestämmelserna angående barnavårdsman samt till Nordiska rådets presidium över ett i februari 1971 väckt medlemsförslag om utvidgning av familjebegreppet i lagstiftningen.

De sakkunniga har i en första etapp av utredningsarbetet behandlat huvudsakligen vissa principiella frågor kring äktenskapet såsom rättslig form för familjebildningen samt äktenskaps ingående och upplösning och därmed sammanhängande frågor, vård- nad om barn utom äktenskap och rätten till den gemensamma bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad. Arbetet redovisas i ett delbetänkande, ”Familj och äktenskap, Del I”, som innehåller förslag om avskaffande av de rättsliga instituten trolov— ning och återgång av äktenskap samt förslag till ändringar i giftermålsbalkens regler om äktenskaps ingående och upplösning och om medling. I fråga om äktenskapets ekonomis- ka rättsverkningar föreslås endast begränsade ändringar, huvudsakligen betingade av försla- get att avskaffa återgången och av den nya principiella synen på förutsättningarna för äktenskapsskillnad. I det avsnitt som be- handlar principiella frågor kring makars självständighet och jämlikhet i ekonomiskt avseende berörs översiktligt vissa möjligheter

att vidga det ekonomiska oberoendet. Det bör emellertid understrykas att avsnittet huvudsakligen tillkommit för att stimulera till diskussion kring dessa frågor och inte innebär några ställningstaganden från de sakkunnigas sida i vidare mån än som framgår av lagförslagen. Vissa statistiska uppgifter har också medtagits i syfte att ge underlag för debatten. Vidare föreslås ny lagstiftning om rätten till bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad och huvudsakligen med tanke på sådana fall vissa ändringar i reglerna om vårdnad om barn.

Till betänkandet har fogats reservationer av dels Sundberg, dels Gustafsson och Sund- berg gemensamt, och dels Gustafsson, Hell- ner och Sundberg gemensamt, samt särskilda yttranden av dels Hjelm-Wallén, Mattson och Zachrisson gemensamt, dels Gustafsson, Romanus och Sundberg var för sig.

Utredningsarbetet fortsätter med övriga frågor som ingåri de sakkunnigas uppdrag.

Stockholm den 10 maj 1972

Eskil Hellner

Torsten Gustafsson

Lena Hjelm-Wallén

Lisa Mattson

Gabriel Romanus

Ingrid Sundberg

Bertil Zachrisson

/Lars Tottie Lena Ekman

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i giftermåls- balken ............. Förslag till lag om ändring i föräldra- balken ............. Förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad Förslag till lag om ändring ijordabalken Förslag till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad Förslag till lag om ändring i ärvdabal- ken ............ . . . Förslag till lag om ändringi brottsbal- ken ............... Förslag till lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

Motiv Sammanfattning

Kapitel 1 Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven ........... 1.2 Utredningsarbetet 1.3 Nordiskt samarbete

Kapitel 2 Familj och äktenskap 2.1 Allmänna synpunkter 2.2 Familjens funktioner ...... 2.2.1 Den reproduktiva funktio- nen ........... 2.2.2 Den sexuella funktionen 2.2.3 Den fostrande funktionen

32

36

38

40

42

42

44

57 60 60

62 63

64 65 67

Den ekonomiska funktionen Skyddsfunktionen Fritidsfunktionen Den religiösa funktionen Den känslomässiga funktio— nen ........... Familjefunktionerna såsom sam- manhållande faktorer Äktenskapets funktioner 2.4.1 Begreppet äktenskap 2.4.2 Reglering av makarnas inbör- des förhållanden ..... 2.4.3 Reglering av makarnas för- hållanden till omvärlden 2.2.4 2.2.5 2.2.6 2.2.7 2.2.8

2.3

2.4

Kapitel 3 Några utgångspunkter för re- formen av äktenskapslagstiftningen 3.1 Inledning 3.2 Neutralitet till formen för familje- bildningen 3.2.l Allmänna synpunkter 3.2.2 Neutralitet inom äktenskaps- rättens område Neutralitet på lagstiftnings— områden utanför äkten- skapsrätten ....... 3.2.4 Avslutande synpunkter 3.3 Förhållandet till etiska värderingar 3.4 Äktenskapets frivillighet 3.5 Makarnas ekonomiska självständig- het och jämlikhet 3.2.3

Kapitel 4 Tralovning 4.1 Historik ............ 4.2 Gällande rätt .......... 4.3 Familjelagssakkunniga

.....

69 72 73 74

74 75 82 82 84

86

89 89

91 91

92

95 96 97 101

Kapitel 5 Äktenskapshindren 123 5.1 Inledning ........... 123 5.2 Historik ............ 124 5.3 Gällande rätt .......... 126 5.4 Familjelagssakkunniga ..... 127 5.4.1 Allmänna överväganden 127 5.4.2 Äktenskapsåldern 129 5.4.3 Giftomannasamtycke 130 5.4.4 Mentala sjukdoms- och ab- normtillstånd ...... 133 5.4.5 Släktskap ........ 137 5.4.6 Svågerskap ........ 139 5.4.7 Bestående äktenskap 139 Kapitel 6 Hindersprövning och ingåen- de av äktenskap .......... 141 6.1 Historik ............ 141 6.1.1 Hindersprövning ..... 141 6.1.2 Ingående av äktenskap 142 6.2 Gällande rätt .......... 142 6.2.1 Hindersprövning ..... 142 6.2.2 Ingående av äktenskap 143 6.3 Familjelagssakkunniga ..... 145 6.3.1 Allmänna synpunkter 145 6.3.2 Syften som bör tillgodoses genom formen för giftermå- let ............ 146 6.3.3 Registrering såsom form för äktenskapets uppkomst 147 6.3.4 Överenskommelsen såsom konstitutiv för äktenskapets uppkomst ........ 149 6.3.5 Anmälan såsom form för åk- tenskaps ingående 150 6.3.6 Hindersprövningen . 154 6.3.7 Sammanfattning och avslu- tande anmärkningar . 155 Kapitel 7 Återgång ........ 158 7.1 Historik ............ 158 7.2 Gällande rätt .......... 159 7.3 Familjelagssakkunniga ..... 163 Kapitel 8 Medling och familierådgiv- ning ................ 170 8.1 Historik ............ 170 8.2 Gällande rätt .......... 170 8.2.1 Medling ......... 170 8.2.2 Familjerådgivning 172 8.3 Familjelagssakkunniga ..... 173

Kapitel 9 Hemskillnad och akten- skapsskillnad ............ 1 79 9.1 Historik ............ 179 9.2 Gällande rätt .......... 179 9.3 Familjelagssakkunniga ..... 182 Kapitel 10 Vissa ändringar i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äk- tenskap .............. 191 10.1 FöljdändringiGB 5 kap. . . . 191 10.2 FöljdändringariGB 11 kap. 191 10.3 Följdändringari GB 13 kap. 193 Kapitel 11 Processuellafra'gor . . . . 198 11.1 Gällande rätt ......... 198 11.2 Familjelagssakkunniga ..... 199 Kapitel 12 Vårdnaden om barn . 204 12.1 Gällande rätt ......... 204 12.2 Familjelagssakkunniga ..... 206 Kapitel 13 Rätten till bostaden . 211 13.1 Gällande rätt ......... 211 13.2 Familjelagssakkunniga ..... 214 Kapitel 14 Specialmotivering 219 14.1 Lagen om ändring i giftermålsbal- ken ............. 219 14.1.1 lkap. ......... 219 14.1.2 5—8 kap ....... 226 14.1.3 11 kap. ........ 227 14.1.4 12—13 kap. ...... 230 14.1.5 14 kap. ........ 231 14.1.6 15 kap. ........ 233 14.1.7 Övergångsbestämmelser 234 14.2 Lagen om ändring i föräldrabal- ken ............. 239 14.2.1 Inledning ....... 239 14.2.2 6 kap. ......... 239 14.2.3 7—8 kap. ....... 241 14.2.4 11 kap. ........ 241 14.2.5 Övergångsbestämmelser 242 14.3 Lagen om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösningi vissa fall av äktenskapsliknande samlev- nad. Lagen om ändringijordabal— ken. Lagen om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad . 243

14.4 Övriga följdändn'ngar

Summary in English

Reservationer

14.3.1 Lagen om rätten till hy- res- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande sam- levnad Lagen om ändring ijorda— balken ........ Lagen om ändringi lagen med särskilda bestämmel- ser om makars gemensam- ma bostad 14.3.2 14.3.3

.......

14.4.1 14.4.2

Inledning ....... Lagen om ändringi ärvda- balken ........ Lagen om ändring i brottsbalken Lagen om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

14.4.3

14.4.4

...........

Bilagor

1.

. Riksförsäkringsverkets

Giftermålsbalken i dess lydelse den 1 januari 1972

. Vissa internationella bestämmelser

om familj och äktenskap

. Statistik om äktenskapliga förhållan-

den av Kerstin Landfeldt ..... Sammanboende gifta och samman- boende ogifta av Astrid Näsholm föräldraun- dersökning av Astrid Näsholm Yttrande angående psykisk sjukdom och släktskap såsom äktenskapshin- der av Hans Olof Åkesson

Fogelström, Elsa Grave och Bo Set- terlind till civil ceremoni vid gifter- mål

.....

243

245

246 246 246 246

247

248

249

266

275

291

321

329

. 355

. 372

- 377 . Förslag av författarna Per Anders

BrB = brottsbalken

FB = föräldrabalken GB = giftermålsbalken JB = jordabalken

LB 1913 = lagberedningens förslag till

mot. NJA prop. RB rskr SOU

Westring

ÄB

revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken 1. Förslag till lag om äkten- skaps ingående och upplösning m. m. Sthlm 1913

= motion till riksdagen = Nytt juridiskt arkiv = kungl. proposition

= rättegångsbalken = riksdagens skrivelse = statens offentliga utred- ningar = Hjalmar Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithö- rande författningar med för-

klaringar, 2:a uppl. Sthlm 1933 = ärvdabalken

Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken (1920: 405)

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken (1920: 405)1 dels att 2—4 kap., 5 kap. 1 5, 10 kap. och 15 kap. 8—10, 12, 14 och 23 55 skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap., 5 kap. 7 &, 6 kap. 2 och 6a 55, 7 kap. 4 5, 8 kap. 8 &, 11 kap., 12 kap. lå, 13 kap. 1—3 och 10 55, 14 kap. och 15 kap. ], 4,5,11, 24, 28, 29 och 32 55 samt rubrikerna till 1, l 1 och 14 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 13 kap. skall införas en ny paragraf, 13 b 5, av nedan angivna lydelse.

1 KAP.2 Om ingående av äktenskap Inledande bestämmelse 1 & Man och kvinna, som är överens om att bestämmelserna i denna balk och vad i övrigt är föreskrivet beträffande makar skall tillämpas i deras familjegemenskap, må ingå äktenskap under de villkor och i den ordning som anges i detta kapitel.

1 Senaste lydelse av

2kap. 1 & 19682758 3kap. 3 5 19682758 10kap. 1 & 1947zl87 2kap. 2 & 19711871 3kap. 7 & 19681758 10kap. 2 5 1948:272 2kap. 5 5 19681758 4kap. 2 & 1951:68l 10kap. 3 & 19681758 2kap. 9 5 19472187 4kap. 3 & 19511681 15 kap. 8 & 1968: 758 2kap.13 & 1971:556 4kap. 5 5 1964:654 15 kap. 9 & 19682758 3kap. 1 & 19682758 4kap. 6 5 1968:758 15 kap.14 & 19462822 3kap. 2 & lmom. 1968:758 4kap. 8 & 1951z68l 15 kap.23 & 19462822 2mom. 1948:272 4kap. 9 5 19681758 4mom. 19681758 6 mom. 1947: 187 2 Kapitlet är nytt. Senaste lydelse av 1 kap. 6 & 19691798

Äktenskaps ingående

2 & Äktenskap ingås genom att mannen och kvinnan gemensamt anmäler att de är ense om äktenskapet. Anmälan skall vara skriftlig och lämnas av mannen och kvinnan personligen till den som av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, är utsedd att mottaga sådana anmälningar.

3 & Anmälan om ingående av äktenskap skall icke mottagas eller, om den mottagits, omedelbart avvisas om

1. mannen och kvinnan ej är samtidigt tillstädes,

2. mannen och kvinnan ej företer giltigt intyg om att hinder enligt 5—8 åå icke möter mot äktenskapet,

3. giltigt intyg företes men det är känt för mottagaren att sådant hinder ändå föreligger,

4. anmälningshandlingen icke är undertecknad av mannen och kvinnan,

5. anmälningen är oklar till sin innebörd eller

6. det framgår av omständigheterna att mannen eller kvinnan icke gör anmälningen av fri vilja och med insikt om dess innebörd.

Avvisas icke anmälningen, skall bevis om äktenskapet ofördröjligen överlämnas till makarna.

4 & Avvisas anmälan om ingående av äktenskap eller är den som mottager anmälningen icke behörig att mottaga sådana anmälningar, uppkommer icke något äktenskap. Detsamma gäller om anmälningen icke avges så som föreskrives i 2 &. Mottages anmälningen utan att hindersprövning enligt 9 och 10 55 föregått, är ingåendet av äktenskapet icke på den grunden ogiltigt.

Har anmälan icke avvisats, kan Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne godkänna förfarande för äktenskaps ingående, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan. Sådant godkännande kan lämnas endast om synnerliga skäl'föreligger.

Hinder mot äktenskap

5 & Den som är under aderton år får ej ingå äktenskap utan tillstånd av barnavårdsnämn- den i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

6 's” Den som är förklarad omyndig eller enligt rättens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl för vägran icke finnes föreligga. 7 & Äktenskap får icke ingås mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller är helsyskon.

Mellan halvsyskon får äktenskap icke ingås utan tillstånd av Konungen.

8 5 Den som är gift får ej ingå äktenskap.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Hindersprövning

9 % Innan äktenskap ingås skall det vid särskild prövning fastställas att hinder enligt 5—8 55 icke möter mot äktenskapet.

Prövningen göres av myndighet som Konungen bestämmer. Ansökan om hindersprövning göres av mannen och kvinnan gemensamt hos myndigheten.

10 ä 1 mom. Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet han kan anskaffa.

2 mom. Erfordras tillstånd till äktenskapet enligt 5 eller 6 5 eller enligt 7 & andra stycket skall bevis om tillstånd företes vid hindersprövningen.

3 mom. Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen avge skriftlig försäkran på heder och samvete att de ej är i rätt upp— och nedstigande släktskap med varandra eller helsyskon eller, om tillstånd till äktenskapet icke föreligger enligt 7 å andra stycket, att de ej heller är halvsyskon.

Mannen och kvinnan skall även skriftligen på heder och samvete uppge om han eller hon förut ingått äktenskap.

Den som förut ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet blivit upplöst, om detta ej framgår av folkbokföringen eller intygsom avsesi 1 mom.

4 mom. Finner prövningsmyndigheten att hinder enligt 5—8 55 icke föreligger mot äktenskapet, skall den utfärda intyg därom. Intyget gäller fyra månader.

Särskilda bestämmelser

11 & Talan mot beslut i fråga som avses i 3 eller 55 eller 105 4mom. föres hos länsstyrelsen. Har beslutet meddelats av myndighet utom riket, föres talan hos länsstyrelsen i Stockholms län. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten. Talan föres genom besvär.

s KAP. 7 51

Leva makar på grund av söndring åtskilda, Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 25 åligge ändock make att enligt de i 25 stadgade grunder bidraga till andra makens stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvud— underhåll. sakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ei förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i föräldrabalken .

* Senaste lydelse 1949: 383

6 KAP.

2 &

Över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i 3—6 55 sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makar- nas behållna giftorättsgods, såvida ej annor- lunda i denna balk stadgas.

63

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4å sägs väsentligen minskat sina tillgångar;visar sig, efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad, att vederlag ej kan till fullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna gifto- rättsgods, såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

ål

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4å sägs väsentligen minskat sina tillgångar; visar sig, efter äktenskapets upplösning eller boskillnad, att vederlag ej kan tillfullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle lända till intrång i andra makens rätt.

7 KAP.

4å

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 & sägs, och vilken uppkommit före boskill- nadsansökningen, hemskillnaden eller äkten- skapets upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon ägde, då boskill- naden söktes, hemskillnaden vanns eller

Sedan i anledning av boskillnad eller äkten- skapets upplösning bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 & sägs, och vilken uppkommit före boskillnadsansök- ningen eller äktenskapets upplösning, alle- nast intill värdet av den enskilda egendom,

1 Senaste lydelse 1936: 84

äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillades henne. Skall i anledning av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum, svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenska- pets upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när hemskillnaden vanns eller äkten- skapet upplöstes.

hon ägde, då boskillnaden söktes eller äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillades henne. Skall i anledning av äktenskapets upplösning bodel- ning ej äga rum, svare hustrun efter äkten- skapets upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens värde ej medräknad.

8 KAP.

85

Om avtal rörande makes underhållsskyldig- het och om vissa avtal med avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodel- ning eller vad därmed äger samband stadgasi 5, 11 och 13 kap. denna balk.

Om avtal rörande makes underhållsskyldig- het och om vissa avtal med avseende å förestående upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk.

ll KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad Om äktenskapsskillnad

151

Ära makar ense om att ej fortsätta sammanlevnaden, äga de vinna rättens dom på hemskillnad.

Äktenskap upplöses efter ansökan av make genom dom på äktenskapsskillnad.

25

Gör ena maken sig skyldig till grov försum- melse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av msgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra

Är makarna ense om att upplösa äktenskapet och har de ej gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, dömes på deras ansökan omedelbart till äktenskapsskillnad.

1 Senaste lydelse 1968: 758

maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevna- den.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda om- ständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3å

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

Vill endast ena maken upplösa äktenskapet eller har makarna gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, skall äktenskapsskill- naden föregås av en betänketid för makarna. Denna skall utgöra sex månader från det makes ansökan delgavs andra maken eller makarna gjorde gemensam ansökan. Äkten- skapsskillnaden meddelas på särskilt yrkan- de, som efter betänketidens utgång fram- ställes av endera maken. Har sådant yrkande icke framställts senast ett år från betänketi- dens början, är talan om äktenskapsskillnad förfallen.

45

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

Lever makarna åtskilda sedan minst tre år, får äktenskapsskillnaden meddelas utan att betänketid enligt 3 5 behöver iakttagas.

Så

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sam manlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har äktenskapet ingåtts i strid mot 1 kap. 7 5 första stycket, dömes på ansökan av make till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid för makarna. Detsamma gäller om äktenskapet ingåtts i strid mot 1 kap. 8 39 och det tidigare äktenskapet icke blivit upplöst.

Föreligger tvegifte skall rätten på ansökan av make i det tidigare äktenskapet upplösa detta genom dom på äktenskapsskillnad utan föregående betänketid för makarna.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad väckas även av allmän åklagare genom ansökan om stämning.

65

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

Egendom, som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts, skall vara hans enskilda, om det dömes till äktenskapsskillnad eller till boskillnad på talan, som väckts innan talan om äktenskaps- skillnad förfallit.

751

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 5 är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

När det dömts till äktenskapsskillnad, skall bodelning äga rum.

852

Har ena maken samlag eller annat köns- umgänge med annan än sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes med hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala därför, må rätten döma till hemskillnad i stället för äktenskaps- skillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskaps- skillnad.

Till dess bodelning sker råder vardera maken över sitt giftorättsgods, om ej annat följer av 9 5. Make skall vid bodelningen redovisa för sin förvaltning av godset och dess avkastning.

1 Senaste lydelse 1968: 758 Senaste lydelse 1968: 758

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om handlingen och senast inom tre år, sedan den begicks.

95

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller miss- tanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader, från det maken fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt skede.

10

Gör ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens person, äger denne vinna äktenskapsskillnad, om ej hänsyn till brottets beskaffenhet och om- ständigheterna i övrigt tala däremot. Detsam- ma gäller, om make begår motsvarande brott mot barn, som står under andra makens eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

Har talan om äktenskapsskillnad väckts, sättes makes giftorättsgods på yrkande av andra maken under särskild vård och förvalt- ning om det behövs för att trygga sökandens rätt. Egendom får ej avskiljas till större värde än som av giftorättsgodset kan antagas vid bodelningen tillkomma sökanden. Mot ma- kes bestridande får gods ej avskiljas, om han ställer säkerhet som godkännes av rätten.

När rätten meddelar förordnande enligt första stycket kan den också ge närmare bestämmelser om användningen av godset eller dess avkastning till nödvändiga utgifter. Förordnande enligt första stycket gäller tills vidare intill dess bodelning skett eller talan om äktenskapsskillnad förfallit.

51

Giftorättsgods. varöver make råder, får ut- mätas för hans skulder utan hinder av talan om äktenskapsskillnad eller dom dårå. Är sådant gods enligt 9 5 satt under särskild vård och förvaltning, får det dock utmätas för makes skuld endast om också andra maken svarar för skulden eller godset på grund av panträtt eller eljest särskilt svarar därför.

11 å2

Varder ena maken dömd till fängelse i tre år eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Avträdes makes egendom till konkurs innan bodelning ägt rum, eller har bodelning återgått i anledning av makes konkurs, skall

; Senaste lydelse 1968z758 Senaste lydelse 1964: 164

Dömes ena maken till fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex måna- der, eller till internering eller till tvångsarbe- te i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skill- nad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihets- straff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu _är sagt, instämme han andra maken inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år, sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranle- da.

det giftorättsgods, varöver make råder, stå under konkursboets förvaltning till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken. Konkursboet får dock sälja egendomen, om det behövs.

Förordnande enligt 9 5 förfaller när kon— kurs inträffar.

%

När talan om äktenskapsskillnad väckts, skall rätten, om endera maken yrkar det, förordna lämplig person att uppteckna vardera ma- kens tillgångar och skulder, sådana de var när talan väcktes. Make skall under edsförplik- telse redligen uppge dem.

Har ej bouppteckning verkställts när det döms till äktenskapsskillnad, skall rätten på ansökan av frånskild make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen, förordna om bouppteckning enligt vad som sägs i första stycket.

Om make underlåter att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten förelägga ho- nom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Förrättningsmannen skall insända avskrift av bouppteckningen till rätten.

Make skall inför rätten beediga upprättad bouppteckning, om andra maken eller borge- när, vilkens fordran tillkommit före bodel- ningen, ansöker därom,

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5'

Är ena maken sinnessjuk och har sjukdo- men under äktenskapet fortfarit tre år, äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om det ej skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid än som sägs i första stycket, må dömas till äkten- skapsskillnad, om synnerliga skäl föreligga.

14

All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

Bestämmelserna i 7—1255 äger ej tillämp- ning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorätts- gods.

&

Om ena maken finnes efter äktenskapsskill- naden behöva bidrag till sitt tillbörliga underhåll, kan rätten ålägga andra maken att utge sådant bidrag, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till hans förmåga och övriga omständigheter. Bidraget kan, om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållan- den och omständigheterna i övrigt föranleder det, bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige skall en gång för alla utge till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider och ingår den berättigade nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

lSå

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodel- ning äga rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

Utan hinder av vad som genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll äger rätten på endera makens yrkande förordna på annat sätt därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Endast om synnerliga skäl föreligger får dock underhållsbidrag ut- dömas, om sådant bidrag icke tidigare skulle ha utgått, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt.

Första stycket äger ej tillämpning, om någon förpliktats eller åtagit sig att till frånskild makes underhåll utge visst belopp en gång för alla.

' Senaste lydelse 1968: 758

165

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 175 annat föranle- des, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin för- valtning av godset och den avkastning, som därav fallit.

Är avtal, som makar med avseende på förestående äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband eller om bidrag till makes underhåll, uppen- bart obilligt för ena maken, kan det på hans talan jämkas av rätten. Har talan ej väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades, är rätten till talan förlorad.

l7å

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 5 äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodel- ningen tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodel- ning skett; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

185

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 5 äger råda, må utan hinder av dom å hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 1 7 5 satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 &

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt 16 5 äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid kankursboet oförhindrat försälja egendo- men, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 175 sägs, vare, då konkurs in träffar, förfallet.

20 51

Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten, om ena maken det äskar, förordna lämplig person att förrätta uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder; och åligge det make att under edsförpliktelse redligen upp- giva sina tillgångar och skulder.

Har ej bouppteckning verkställts, skall, sedan hemskillnad beviljats, rätten på ansö- kan av make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen, medde- Ia förordnande om boupptecknings förrät- tande, efter vad i första stycket är sagt.

Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas. Förrättningsmannen har att till rätten översända en avskrift av bouppteck- ningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen.

1 Senaste lydelse 1969: 798

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 21 &

Bestämmelserna i 15—20 55 äge ej tillämp- ning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorätts- gods.

225

Vinner make hemskillnad enligt 2 5 första stycket, och är den honom vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsät- tande av hans näring, även om därigenom den andres lo tt skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskningi den rätt, som enligt 13 kap. 4 5 tillkommer vardera maken.

235

Vad i 15—20 55 är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga mot- svarande tillämpning, när till äktenskapsskill- nad är dömt eller mål därom är an- hängiggjort, såframt ej till följd av äkten- skapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränk- ning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel, skall vad i 22 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

245

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad,

(Nuvarande lydelse)

som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållan- den och övriga omständigheter prövas skä- ligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

(Föreslagen lydelse)

255

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge än- dock make att enligt de i 5 kap. 2 5 stadgade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll," dock må, om ena maken huvud- sakligen bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

26 51

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva ibehov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tiller- kännas make, som huvudsakligen bär skul- den till skillnaden. Bidraget kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållan- den och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

* Senaste lydelse 1952: 333

27 51

Om åliggande för rätten att vid hemskill- nad och äktenskapsskillnad förordna, vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i föräldrabal— ken.

28 52

Utan hinder av vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, äger rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må allenast när synnerliga skäl därtill äro underhållsbidrag till frånskild make utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats eller åtagit sig att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

295

Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskaps- skillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid talans förlust väckas senast i skillnadsmålet. om äktenskapsskillnad sker jämlikt 35, men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

1 Senaste lydelse 1949: 383 2 Senaste lydelse 1952: 333

305

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av hemskillnaden utom beträffande frågor, 14—20 55 är stadgat.

om vilka i

12 KAP.

l 5

Då make dött, skall bodelning ske, Såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid döds- fallet hade giftorättsgods.

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade gifto- rättsgods.

13 KAP.

lgl

Bodelning i anledning av boskillnad, äkten- skaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskill- nad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapi- tel; och Skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller bout- redningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Bodelning i anledning av boskillnad, äkten- skapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild Skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, Såvida ej annorlunda stadgas.

252

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökningen om boskillnad blivit gjord eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om bodel- ningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egen- dom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häftar för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper på honom.

Häftar make för gäld, som tillkommit innan ansökningen om boskillnad blivit gjord eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om bodel- ningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egen- dom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden som makarna emellan belöper på honom.

1 Senaste lydelse 1933: 316 Senaste lydelse 1970: 999

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks, enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. l å andra stycket avses, och som ej Skall ingåi bodelningen, på grund av panträtt eller eljest särskilt för gälden, eller har maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

35

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 & sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranleds av vad i 6 kap. 7 5, 10 kap. 5 eller 95, 11 kap. 225 eller 235 andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—1 2 55 sägs.

10

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 5 eller 11 kap. 24 5 tillkommer make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 265 har att en gång för alla utgiva till andra maken.

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 25 sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 5 eller av vad här nedan 1 4—12 55 sägs. Sker bodelningen med anledning av äktenskaps- skillnad och har ekonomisk gemenskap av betydelse icke uppkommit mellan makarna till följd av att äktenskapet varat kort tid, skall dock på yrkande av endera maken i likadelningens ställe träda delning efter an- nan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente.

Till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 14 5 har att en gång för alla utgiva till andra maken, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld.

13bä

Föreligger tvegifte och dör den omgifte, innan ettdera äktenskapet upplösts, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekono- misk förmån, som är tillagd efterlevande make, såvida ej annat framgår av omständig-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heterna, anses tillkomma maken iförsta giftet.

14 KAP.

Om medling mellan makar

Om familjerådgivning och medling

151

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om tvist eljest uppkommit, som stör sammanlevnaden mel- lan makarna.

Behörig att medla är:

]. präst iförsamling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossam- fund än svenska kyrkan, om makarna eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun, där makarna eller endera är bosatt;

4. föreståndare för familjerådgivnings- byrå, som drives av kommun eller landstings- kommun.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i den ort, där makarna eller endera är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare.

I varje kommun skall finnas minst- en borgerlig medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl, kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten för två kalenderår. Finnes medlare ej vara lämplig för Sitt uppdrag, skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, Skall annan förordnas för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna paragraf, skall finnas ersättare. Vad som är föreskrivet om medlare gäller även ersättare.

Make, som önskar hjälp med att lösa konflikter i sin samlevnad, kan få råd vid familjerådgivningsbyrå eller påkalla medling av medlare som i 2 5 sägs.

åZ

I varje kommun skall finnas minst två medlare. Om det är påkallat av särskilda Skäl, kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun.

Medlare utses av länsstyrelsen för två kalenderår. Finnes medlare ej vara lämplig för Sitt uppdrag, Skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan förordnas för den återstående tiden.

1 Senaste lydelse 19681758 2 Senaste lydelse 1968: 758

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

351

Medlare äger kalla makarna att samman- komma inför sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna.

Medlare har att iakttaga tystnad om vad han vid medlingen erfarit och han må ej höras som vittne därom.

Medlare är skyldig att på makes begäran söka medla mellan makarna om någon av dem är bosatt i den kommun, för vilken medlaren förordnats.

452

Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare, som ut- setts jämlikt ] 5 tredje stycket, utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning en- ligt denna paragraf meddelas av Konungen.

Familjerådgivare eller medlare skall på lämp- ligt sätt göra sig underrättad om anledningen till konflikten och söka utjämna motsätt- ningarna samt, om fråga uppkommit om upplösning av makarnas samlevnad, rådgöra med dem om möjligheterna att fortsätta den.

55

Ersättning till medlare betalas av kommu- nen.

Närmare bestämmelser meddelas av Konungen.

om ersättning

65

Familjerådgivare i tjänst hos kommun, lands- tingskommun, församling eller kyrklig sam- fällighet och medlare har att iakttaga tystnad om vad de erfarit vid rådgivningen eller medlingen.

15 KAP.

1 €

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om äktenskapsskillnad.

1 Senaste lydelse 1946: 822 Senaste lydelse 1968: 758

4

Äktenskapsmål instämmes till rätten iden ort, där svaranden har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt hem- vist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms tingsrätt. Har ena maken väckt talan mot andra maken vid behörig domstol, äge denne städse till gemensam handläggning väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 5 eller äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 5 eller 4 5, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskill- nad för brott, därför ansvar yrkas, må ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

Är ansökning om hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder för dess upptagande, äge rätten utan huvudförhand- ling omedelbart företaga målet till avgöran- de. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning om äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes vara behövlig för målets utredning.

(Föreslagen lydelse) ål

Äktenskapsmål upptages av tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sitt hemvist. Har ingendera hemvist inom riket upptages målet av Stockholms tingsrätt.

&?

Är ansökan om äktenskapsskillnad gjord av endast ena maken, skall andra maken bere- das tillfälle att avgiva yttrande över ansök- ningen. Detsamma gäller när endast ena maken framställer sådant särskilt yrkande som avses i 11 kap. 3 5.

Dom på äktenskapsskillnad efter ansökan av make får meddelas utan huvudförhand- ling.

Framgår ej av handlingarna i målet att dom på äktenskapsskillnad kan meddelas utan föregående betänketid för makarna,

* Senaste lydelse 1969: 798 2 Senaste lydelse 1946: 822

11

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkan- de av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlev- nadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, Såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse Skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning Sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vadi 5 kap. 8 & sägs.

skall målet, så länge annat ej visats, handläg- gas så som när betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden.

51

I mål om äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förord- na, efter vad som skäligt finnes, om samman- levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingåi bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse skall, om till äktenskapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig egen- dom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad i 5 kap. 8 & sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöras, om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft ägande

dom men kan när som helst av rätten återkallas.

24 sz

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 5 eller, efter det till hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt, enligt 11 kap. 25 eller 26 5, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag, äge rätten, på yrkande, att för tiden intill

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 5 eller, efter det till äktenskapsskill- nad blivit dömt, enligt 11 kap. 14 5, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens

1 Senaste lydelse 1964:164 2 Senaste lydelse 1946: 822

(Nuvarande lydelse)

dess laga kraft ägande dom föreligger förord- na därom, efter vad som skäligt finnes.

beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom, efter vad som skäligt finnes.

28 gl

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under Särskild vård och förvalt- ning, efter vad som stadgasi 9 kap. 6 5, 11 kap. 1 7 eller 23 5 eller 12 kap. 5 %, Söke han hos rätten förordnande därom. Sådant för- ordnande må, om Sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Vill make eller hans arvinge, att egendom Skall sättas under särskild vård och förvalt- ning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 5, 11 kap. 95 eller 12 kap. 5 5, Söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förord- nande må, om sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot kommer från hovrätten.

29 s2

1 äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål röran- de bodelning och mål om underhåll eller skadestånd som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet Skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma rätte- gång.

32

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 5, 11 kap. 20 eller 235 eller detta kap. 1 1, 24 eller 25 5, skall talan föras särskilt.

l äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål röran- de bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är före- skrivet skall Ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggas i samma rättegång.

53

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 &, 11 kap. 12 5 eller detta kap. 1 1, 24 eller 25 &, Skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

1 Senaste lydelse 1946: 822 2 Senaste lydelse 1969: 256 3 Lydelse enligt 1969: 256

1. Denna lag träder i kraft den ..... Genom nya lagen upphäves lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående och lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndigheti utlandet.

2. Har före ikraftträdandet väckts talan om anspråk enligt 1 kap. 2, 3 eller 6 & idess äldre lydelse, tillämpas äldre lag. Detsamma gäller såvida anspråk, som avses i sistnämnda paragraf, före ikraftträdandet framställts hos den som sitter i boet.

3. Har före ikraftträdandet länsstyrelsens tillstånd till äktenskap sökts enligt 2 kap. l & äldre lag, handlägges ärendet enligt denna.

4. Hindersprövning som skett före ikraftträdandet gäller som hindersprövning enligt nya lagen under fyra månader från prövningen. Intyg om Sådan hindersprövning behöver ej företes enligt 1 kap. 3 5 2. nya lagen, om anmälan om ingående av äktenskap mottages av präst, som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett.

5. Bestämmelserna i 4 kap. 9 5 andra stycket äldre lag skall alltjämt gälla i fråga om vigsel som ägt rum före ikraftträdandet.

6. Äldre lydelsen av 5 kap. 7 & tillämpas alltjämt, när talan väckts före ikraftträdandet.

7. Har före ikraftträdandet talan om återgång väckts, tillämpas alltjämt äldre lag.

Har före ikraftträdandet dömts till återgång eller talan därom väckts eller äktenskap, som kunde ha dömts att återgå, upplösts genom makes död, skall även vad i äldre lag föreskrives om verkan av återgång samt om bodelning, underhåll och skadestånd äga tillämpning.

8. Äldre lags bestämmelser om hemskillnad och om äktenskapsskillnad efter hemskillnad tillämpas alltjämt, när före ikraftträdandet dömts till hemskillnad eller talan därom väckts. Makar kan dock efter gemensam ansökan erhålla äktenskapsskillnad enligt nya lagen. Väckes talan om äktenskapsskillnad sedan fem år förflutit från ikraftträdandet eller den senare dag dom på hemskillnad vann laga kraft, tillämpas nya lagen.

Har talan om äktenskapsskillnad väckts före ikraftträdandet, skall äldre lag tillämpas.

Har före ikraftträdandet dömts till hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller skall med avseende på hemskillnad eller äktenskapsskillnad äldre lag tillämpas, skall i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen tillämpas vad i äldre lag föreskrives om verkan av hemskillnad samt om bodelning, underhåll och skadestånd.

9. Bestämmelserna i 13 kap. i deras äldre lydelse tillämpas alltjämt, när enligt äldre lag dömts till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

10. I mål som Skall prövas enligt äldre lag tillämpas alltjämt bestämmelserna i 15 kap. i deras äldre lydelse.

ll. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken (1949: 381)

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken (1949: 381), dels att 6 kap. 7 och 12 55,7 kap. 9 5, 8 kap. 1 g samt 11 kap. 1 och 2 55 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 12a 5, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

75

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera att förordna, vilken av dem Skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de Skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten Sitt beslut i överensstäm- melse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppenbart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdna-

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera att förordna, vilken av dem Skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de Skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmel- se med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn till barnens bästa finnes skäligt. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppen- bart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan för- äldrarna, meddele rätten tillika förordnande

den, skall denna anförtros åt särskilt förord- nad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas äkten- skap eller till hemskillnad eller äktenskaps- skillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående vårdnaden om bar- nen; och Skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

angående vårdnaden om barnen; och Skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

12 51

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern eller barnavårdsman- nen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Vad i 2—4 och 10 55 stadgas med avseende å vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

123

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. På ansökan av fadern skall dock rätten överföra vårdnaden till honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Äro föräldrarna ense, att vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten på anmälan besluta i enlighet därmed, om det icke är uppenbart stridande mot barnets bästa.

Inträffar [ fråga om den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet sådant fall som avses i 6 5 eller där han, skall rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anför- tros åt särskilt förordnad förmyndare.

Vad i 2—4 och 10 55 stadgas med avseende på vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffan- de barn utom äktenskap.

Vilja sammanboende föräldrar till barn utom äktenskap att barnet skall stå under deras gemensamma vårdnad, äge de göra anmälan härom till myndighet, som Konungen be- stämmer. Efter sådan anmälan skall i fråga om vårdnaden om barnet även vad som stadgas i I och 5—9 55 med avseende på vårdnad om barn i äktenskap gälla i tillämpli— ga delar. ' Senaste lydelse1969: 157

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad i första stycket sägs skall gälla även i fråga om barn i äktenskap, vars föräldrar sammanbo efter dom på äktenskapsskillnad. Bestämmelserna i 1—10 55 skola därvid gälla i tillämpliga delar.

7 KAP.

95

Är avtal, som makar med avseende å förestående'återgång av äktenskap, hemskill- nad eller äktenskapsskillnad slutit om under- håll till barn, uppenbart obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander skall väckas, äge vad i 11 kap. 29 5 andra punkten giftermålsbalken är stadgat motsva- rande tillämpning.

Är avtal, som makar med avseende å förestående äktenskapsskillnad slutit om un- derhåll till barn uppenbart obilligt för ena maken, må avtalet på hans talan av rätten jämkas. Har talan ej väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades, är rät- ten till talan förlorad.

8 KAP.

! &

För barn i äktenskap Skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden om barnet tillerkänts gör fram- ställning om sådant förordnande eller barna- vårdsnämnden av Särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äkten- skap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 & rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller barnavårdsnämnden av Särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 65 rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma alle- nast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkännas honom, Skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan Slutligt avgjorts.

ll KAP.

151

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 5 icke vara förmyndare, eller vardet någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre barnets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan föräld- rarna, vare den barnets förmyndare, som Skall hava vårdnaden om det; och skola bestämmelserna i första stycket gälla, om barnet efter föräldrarnas anmälan enligt 6 kap. 12a 5 andra stycket står under deras gemensamma vårdnad. Varder eljest förord- nat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

25

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyn- dare.

1. Denna lag träderi kraft den

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyn- dare. Står barnet efter föräldrarnas anmälan enligt 6 kap. 12a5 första stycket under deras gemensamma vårdnad, skall vad som stadgas i 1 5 med avseende på barn i äktenskap gälla i tillämpliga delar.

2. Dömes efter ikraftträdandet till återgång eller hemskillnad enligt bestämmelserna i giftermålsbalken i dess lydelse före den ..... , skall vad i 6 kap. 75 andra stycket är föreskrivet om förordnande angående vårdnaden om barn när det dömes till äktenskaps- skillnad äga motsvarande tillämpning.

3. I fråga om avtal som före ikraftträdandet slutits med avseende på förestående återgång av äktenskap eller hemskillnad eller efter ikraftträdandet ingåtts under hemskillnad, skall den äldre lydelsen av 7 kap. 9 % alltjämt äga tillämpning.

4. Den äldre lydelsen av 8 kap. l & tillämpas alltjämt, när det dömts till hemskillnad.

1 Senaste lydelse 1971: 870

Förslag till Lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Denna lag äger tillämpning vid upplösning av varaktig samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna, som har eller har haft barn tillsammans.

2 5 Innehar den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, äger den andra lösa rätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Lösningsrätten skall göras gällande hos den som innehar rätten till lägenheten inom tre månader från samlevnadens hävande.

Enas ej parterna om lösningsrätten, skall rätten på yrkande av part som har lösningsrätt tillägga honom hyres- eller bostadsrätten.

3 5 Om samlevnaden upplöses genom ena partens död skall beträffande rätt för andra parten att övertaga hyres- eller bostadsrätten bestämmelserna i 25 äga motsvarande tillämpning.

4 5 Part som enligt denna lag övertager hyres— eller bostadsrätt är skyldig ersätta andra parten eller hans dödsbo egendomens värde. Ersättningen Skall erläggas vid övertagandet. Om synnerliga skäl föreligger får dock betalningen anstå mot att parten ställer godtagbar säkerhet.

Enas ej parterna om ersättningen bestämmes den av rätten.

5 5 Uthyres Sådan bostad som avses i 2 5 av ena parten eller hans dödsbo helt eller delvis till annan utan andra partens samtycke och kan uthyrningen äventyra dennes rätt enligt denna lag, skall på andra partens yrkande uthyrningen gå åter, om han väcker talan därom

inom tre månader från det han fick kännedom om uthyrningen. Han kan även föra talan om hyresgästens avhysning. Rätten får medgiva hyresgästen skäligt anstånd med avflyttningen.

Vägrar part att samtycka till uthyrning, kan rätten på ansökan tillåta den, om skäl till vägran saknas. I fråga om rättens domförhet och sammanträde vid avgörande av Sådant ärende skall gälla vad för motsvarande fall är föreskrivet om ärende som angår medgivande till åtgärd enligt 6 kap. 6 5 giftermålsbalken .

65 Bestämmelserna i 55 skall äga motsvarande tillämpning på överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som avses i 2 5.

7 5 Med hyres- och bostadsrätt likställes andel däri.

Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är föreskrivet om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träderi kraft den ..... och gäller till utgången av Lagen äger icke tillämpning om samlevnaden hävts före lagens ikraftträdande. Har lösningsrätt påkallats under lagens giltighetstid, skall även efter denna tid bestämmelserna i lagen äga tillämpning i fråga om rätten till hyres- eller bostadsrätt.

Förslag till Lag om ändring i jordabalken (1970: 994)

Härigenom förordnas beträffande jordabalken (1970: 994), att 12 kap. 33 och 47 55 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 KAP.

335

Bestämmelserna i 325 äger motsvarande tillämpning på hyresrättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som gemensam bostad för hyres- gästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgästens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som gemensam bostad för hyres- gästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskillnad, äktenskapsskillnad eller hyresgäs- tens död, får dock maken träda i hyresgäs- tens eller dödsboets ställe. Sådan rätt till- kommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägenheten hyrts av makarna gemensamt.

Vad som idenna paragraf sägs om make skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som övertagit hyresrätt enligt lagen ( ........ ) om rätten till hyres- eller bo- stadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

475

Har lägenhet hyrts av flera gemensamt och har de på grund av uppsägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgästen berättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 5 utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, uppsäger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upphöra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är maken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upphöra på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 5. Bestämmelserna i 48—53 55 om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyresgästs make.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makarna för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej annat avtalas med hyresvärden.

Vad som i denna paragraf sägs om make skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som enligt lagen ( ........ ) om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad är berättigad att vid upplösningen övertaga hyresrätt.

Denna lag träder i kraft den

Sker bodelning med anledning av hemskillnad eller äktenskapets återgång tillämpas den äldre lydelsen av 33 5.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad Skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskillnad eller äkten- skapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stadgat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makar- nas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen an- vändas Såsom makarnas gemensamma bostad och går äktenskapet åter eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller

(Föreslagen lydelse)

1 8

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stadgat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

25

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen an- vändas såsom makarnas gemensamma bostad och dömes till äktenskapsskillnad mellan dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, genom bodelning eller

samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma de'n make som bäst behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den

skifte tilläggas endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Sker bodelning i anledning av äktenskapets återgång eller hemskillnad tillämpas den äldre lydelsen av 1 och 2 55.

Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken (1958: 637)

Härigenom förordnas att 3 kap. 8 & ärvdabalken (1958: 637) skall upphöra att gälla vid utgången av . . . . Bestämmelsen skall dock alltjämt tillämpas, om arvlåtaren avlidit, innan bestämmelsen upphörde att gälla. Den skall vidare alltjämt tillämpas vid arvlåtarens död efter denna tidpunkt, om giftermålsbalkens bestämmelser om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad i sin lydelse före den . . . . var tillämpliga på hans äktenskap.

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken (1962: 700) Härigenom förordnas, att 6 kap. 5 & samt 7 kap. 2 och 6 55 brottsbalken (1962: 700) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 6 KAP. 5 %

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes Den som har samlag med sitt helsyskon, för otukt med syskon till fängelse i dömes för otukt med syskon till högst ett år. fängelse i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

7 KAP.

25

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes för olaga giftermål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar annan till giftermål.

Olaga giftermål må ej åtalas, med mindre för gärningen blivit dömt till återgång av äkten- skapet.

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, dömes för olaga gif- t e r m ål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar annan till giftermål.

65

Olaga giftermål må ej åtalas, med mindre äktenskapet upplösts genom äktenskaps- skillnad.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre lydelsen av 7 kap. 6 5 tillämpas alltjämt när det dömts till återgång.

3. Olaga giftermål får ej åtalas om domen på äktenskapsskillnad meddelats enligt bestämmelserna i giftermålsbalken i dess lydelse före den

Förslag till Lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

Härigenom förordnas som följer. Åsidosätter den som är behörig att mottaga i 1 kap. 2å giftermålsbalken avsedda anmälningar om ingående av äktenskap vad som åligger honom i sådan egenskap, dömes även om det ej sker i utövning av befattning med vilken ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad som sägs i 20 kap. 4 5 brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den ..... , dä lagen (1948: 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall upphöra att gälla.

Sammanfattning

Översikt

l betänkandet lägger de sakkunniga fram förslag till lag om ändring i giftermålsbalken , förslag till lag om ändring i föräldrabalken och förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

Förslaget till ändring i giftermålsbalken innebär i huvudsak att

1. balkens regler om trolovning upp- hävs,

2. vissa äktenskapshinder avskaffas,

3. äktenskap mellan halvsyskon medges efter dispens,

4. reglerna för hindersprövning förenk- las,

5. formen för ingående av äktenskap görs enhetlig i det ett anmälningsförfarande ersätter de nuvarande vigselformema,

6. reglerna för makars förhållande till varandra i personligt hänseende utgår och inga rättsverkningar knyts till skuld till familjeupplösningen,

7. återgången avskaffas som form för upplösning av äktenskap,

8. äktenskapsskillnaden frigörs från krav på förutgången särlevnad eller förefint- ligheten av särskild skillnadsgrund,

9. hemskillnaden avskaffas och ersätts med en betänketid på sex månader när makarna är oense om skilsmässa eller har gemensam vårdnad om barn under 16 år,

10. medlingen görs frivillig och 11. avsteg skall i vissa fall av bodelning efter äktenskapsskillnad göras från regeln om hälftendelning av giftorättsgodset.

1 föräldrabalken föreslås i huvudsak såda- na ändringar med avseende på barn utom äktenskap att de i vårdnadshänseende blir mera jämställda med barn i äktenskap. Frågan vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden, skall, om fadern vill överta denna, avgöras utifrån barnets bästa. Möj- lighet föreslås införd för samboende ogifta föräldrar att få vårdnaden om sina barn gemensamt.

I fråga om den gemensamma bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad föreslås rätt för den part som är i större behov av bostaden än den part som har hyres- eller bostadsrätten att av denne lösa till sig rätten till bostaden.

De nu angivna förslagen, som rör de centrala delarna av de sakkunnigas hittills- varande arbete, föranleder åtskilliga ändring- ar i annan lagstiftning. Förslag till sådana ändringar läggs fram i de hänseenden, där ändringarna synts vara omedelbart påkallade, medan övriga ändringar ansetts kunna anstå i avbidan på att ändringar vidtas av annan anledning eller att de återstående utrednings- uppgifterna enligt direktiven slutförts. Såvitt avser anpassningen av den svenska interna- tionellrättsliga lagstiftningen till reformen har inga förslag utarbetats. Bakgrunden

härtill är att familjerättskommitte'n i betän- kandet ”Internationell äktenskaps- och arvs- rätt" (SOU 1969: 60) lagt fram förslag till lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap.

Familjens funktioner

Efter en inledning (kap. 1) med redovis- ning av direktiven för utredningsarbetet i de delar, som omfattas av betänkandet, och för de kontakter som ägt rum med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge, lämnas i kap. 2 först en översiktlig framställ- ning över familjens funktioner och deras betydelse för familjens sammanhållning. Framställningen syftar till att ge en anvisning om hur mångfacetterad den samlevnads- situation är, för vilken det rättsliga äkten- skapet är avsett. För flertalet funktioner berörs generellt sett betydelsen av föränd- ringar i samhällsstrukturen med särskild tonvikt på hur vissa uppgifter, som tidigare bara kunnat fullgöras av familjen, övertagits eller kan övertas av samhället utanför denna. Det konstateras att förändringarna i sam- hällsstrukturen och ändrade förutsättningar för den sexuella behovstillfredsställelsen — separation mellan sexualliv och fortplantning samt den i vissa hänseenden förändrade synen på sexuallivet — lett till förskjutningar de olika familjefunktionerna emellan med avseende på deras inbördes betydelse för familjesammanhållningen. I samma mån som familjen förlorat i betydelse som en fast ekonomisk enhet för produktion av nyttig- heter för familjemedlemmarnas behov och som den grupp som har att tillgodose den enskildes behov av skydd, har sålunda dess uppgift att ge den enskilde en känslomässig gemenskap ökat i betydelse. Konsekvensen härav är att brister på det känslomässiga området lättare leder till familjens upplös- ning än förr, när den känslomässiga funk- tionen ofta fick underordna sig den ekono- miska nödvändigheten. Det konstateras ock- så att medan familjens reproduktiva funk- tion består, har dess uppfostrande funktion

ändrat karaktär. Att ett inbördes ekono- miskt beroende med sammanhållande effek- ter uppkommer mellan mannen och kvinnan redan på grund av den faktiska situationen, när de väljer eller är hänvisade till att inom familjen svara för vården och tillsynen av sina barn belyses vidare, liksom också att en långvarig fast arbetsfördelning mellan föräld- rarna i fråga om hemarbete och förvärvs- arbete får eftersläpande effekter i fråga om den hemarbetandes förutsättningar att göra sig ekonomiskt självständig. Med ut- gångspunkt i att barnet har behov av båda föräldrarna sägs att ansvaret för barnen leder till att föräldrarna får ett ansvar också för varandra.

Översikten av familjefunktionerna utmyn- nar i ett konstaterande av att de olika funktionerna griper in i varandra i ett komplicerat mönster, och att en försvagning av den sammanhållande effekten inom ett funktionsområde kan neutraliseras av en fast integration inom ett annat. Möjligheterna att upplösa en familj är i åtskilliga hänseenden direkt beroende av det utanförliggande sam- hällets beredskap att överta uppgifter som fullgörs inom familjen.

Det rättsliga äktenskapet

I ett följande avsnitt i kap. 2 söker de sakkunniga belysa det rättsliga äktenskapets funktioner men uppehåller sig först vid innebörden i begreppet äktenskap. I detta hänseende berörs begreppets dubbla inne- börd: det betecknar i det allmänna språk- bruket dels rättsfiguren äktenskap, dels den samlevnad som klätt sig i det rättsliga äktenskapets form. Att det rättsliga äkten- skapet inte alltid motsvaras av en faktisk samlevnad och att å andra sidan samlevnad med familjefunktioner inte sällan förekom- mer utan det rättsliga äktenskapets form berörs också. På grundval av bearbetningar av statistiskt material, redovisade i en bilaga till betänkandet, anges att ca 6,5% av samlevnadsfallen är samlevnad utan äkten- skap.

Äktenskapslagstiftningens uppgift antar de sakkunniga vara i första hand att tillhan- dahålla regler för att lösa de konflikter som kan uppkomma i samlevnaden mellan man och kvinna eller med anledning av samlev- nadens upplösning. 1 det dessa konflikter hänför sig till en speciell social situation, nämligen en samlevnad med familjefunk- tioner, skiljer de sig från de konflikter som uppstår mellan individer i allmänhet och motiverar därför särskilda regler. Det ko'nsta- teras att när det gäller konflikter på det personliga samlevnadsområdet, bortsett från konflikter som rör den sexuella troheten, föga ledning ges i lagen för hur konflikter skall lösas.

På det ekonomiska området avgränsar lagen däremot olika konfliktsituationer och ger så långt möjligt konkreta normer för hur avvägningen mellan de motstridiga intressena skall ske. Det rör sig här om regler såväl för den löpande försörjningen som med avseen- de på mannens och kvinnans egendom och hur det skall förfaras med den vid familjens upplösning.

Vidare behandlas äktenskapslagstift- ningens funktion att i vissa hänseenden reglera förhållandet mellan å ena sidan mannen och kvinnan och å andra sidan det utanförliggande samhället. Det påpekas bl. a. att det är ett allmänt intresse att de lösningar, som mannens och kvinnans in- bördes konflikter får, blir samstämda med det utanförliggande samhällets struktur. Lag- stiftningens funktion såsom instrument att påverka familjebildningen (genom att upp- ställa vissa äktenskapshinder) och familje- stabiliteten (genom att ange villkoren för upplösning av äktenskap) berörs också. Vida- re framhålls att äktenskapet tillhandahåller en praktiskt användbar utgångspunkt, när man i olika regleringar utanför äktenskaps- lagstiftningen vill ge särregler, grundade på samhörigheten mellan mannen och kvinnan i en familj, eller har att tillämpa sådana särregler.

1 kap. 3 behandlar de sakkunniga några övergripande frågor med utgångspunkt fram- för allt i direktivens allmänna riktlinjer för reformen. Det framhålls till en början att en allmän ram för lagstiftningen om familjen ges i de principer som kommit till uttryck i det internationella arbetet på att trygga de mänskliga rättigheterna och till vilka vårt land anslutit sig. I en bilaga till betänkandet återges de delar av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och en av vissa FN-konventioner och europeiska kon- ventioner som direkt tar sikte på familjen och äktenskapet. Mera avgränsade övergri- pande frågor, som behandlas under särskilda avsnitt, är lagstiftningens neutralitet till formen för familjebildningen, förhållandet till etiska värderingar, äktenskapets frivillig- het och makarnas ekonomiska självständig- het och jämlikhet.

Neutralitet till formen

] fråga om neutraliteten till formen för familjebildningen söker de sakkunniga först klarlägga vad som skall förstås med neutrali- tet och finner att den kan ges två tolkningar. Den ena innebär att det allmänna väl kan tillhandahålla — under samlingsbeteckningen äktenskap — ett särskilt regelkomplex som är utformat för att lösa de problem som uppkommer vid mannens och kvinnans sam- levnad med familjefunktioner, men inte skall resa några anspråk på att de skall utnyttja regelkomplexet genom att ingå äktenskap. Samhället ställer sig neutralt genom att ge dem full frihet att välja. Den andra tolk- ningen innebär att neutralitet föreligger bara om den samhälleliga regleringen av mannens och kvinnans inbördes relationer och av deras förhållande till det utanförliggande samhället är densamma, oavsett om de ingått äktenskap eller ej. Neutraliteten förverkligas då på så sätt att äktenskapet varken ger fördelar eller medför nackdelar som inte är för handen redan på grund av den faktiska

samlevnadssituationen eller, med direktivens ord, lagstiftningen om äktenskapet privile- gierar inte en samlevnadsform framför andra. De sakkunniga konstaterar att de två forrner- na av neutralitet inte kan förverkligas sam- tidigt.

Neutralitetsaspekten gör sig enligt de sakkunniga gällande i två hänseenden, nämli- gen dels inom det område som äktenskaps- lagstiftningen reglerar, dels inom de olika regleringar utanför detta område som tar äktenskapet till utgångspunkt för särbestäm- melser, sakligt grundade på mannens och kvinnans samhörighet, exempelvis inom so- cial- och skatterätt. Såvitt avser det av äktenskapslagstiftningen reglerade området finner de sakkunniga att ett förverkligande av neutralitetstanken genom att konsekvent ge samma regler för samlevande ogifta som för gifta skulle beröva äktenskapet som rättsligt institut dess materiella innehåll. Det skulle också strida mot direktivens uttalande att äktenskapet även framdeles bör ha en central plats i familjerätten. Det bör emeller— tid inte utcsluta att det på särskilda punkter kan komma ifråga att av sociala eller andra särskilda skäl ge regler för samlevande ogifta av samma innehåll som reglerna för gifta. De sakkunniga konstaterar att man dock i sådana fall måste beakta dels att man kan nå effekter i direkt strid med de samlevandes vilja, nämligen om de underlåter att gifta sig just i syfte att undgå en rättslig reglering av sin förbindelse, dels att betydande svårighe- ter möter att precisera den faktiska situa- tion, i vilken samma regler som för gifta skall gälla.

Såvitt avser likabehandling oavsett civil- ståndet av samma faktiska situation på områden utanför det som äktenskaps- lagstiftningen täcker pekar de sakkunniga bl. a. på att praktiska svårigheter kan följa av nödvändigheten att i sådana fall alltid utreda de faktiska förhållandena så snart olika regler gäller för samlevande och ensam- stående.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga att det, om äktenskapet skall behållas som ett rättsinstitut med en central roll, är svårt

att konsekvent utforma lagstiftningen på ett sätt som kan anses innebära en långt- gående neutralitet till samlevnadsformen. Detta utesluter inte att i vissa hänseen- den samma regler kan ges för samlev- ande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Särskilt inom områden utanför det som äktenskapslagstiftningen reglerar kan sådan jämställdhet komma ifråga. Äktenskapslag- stiftningens uppgift bör vara att lösa praktis- ka problem som uppkommer till följd av mannens och kvinnans samlevnad med fa- miljefunktioner och att ge sådana lösningar på problemen som både från de enskildas och det allmännas synpunkt är bättre än de lösningar som skulle följa av annars gällande regler.

Etiska värderingar

I ett avsnitt om förhållandet till etiska värderingar kring mannens och kvinnans samlevnad konstaterar de sakkunniga att sådana värderingar förekommer i stort sett i två hänseenden, nämligen i fråga om dels formen för samlevnaden — äktenskap eller fri samlevnad — dels gestaltningen av samlev- naden på det personliga området. I det sistnämnda hänseendet redovisas lagens handlingsnormer och deras bakgrund, vilken sammanställs med antaganden om nu rådan- de förhållanden. De sakkunniga finner att lagstiftningen bör begränsas till den del av samlevnaden, där problemen kan avgränsas och konkreta regler ges för deras lösning, nämligen den ekonomiska delen. Lagens regler på detta område bör grundas på sådana etiska principer som omfattas av den allmänna värdegemenskapen i vårt samhälle och ge uttryck åt bl. a. principen om mannens och kvinnans jämställdhet och åt tanken att den starkare inte får utnyttja den svagare. Med utgångspunkt i det förda resonemanget konstaterar de sakkunniga att det inte finns utrymme för att i en reviderad familjerättslig lagstiftning knyta rättsverk- ningar till skuld till familjens upplösning.

Härefter anlägger de sakkunniga synpunkter på frågan om äktenskapets frivillighet och vilken vikt det motstående intresset av famil- jestabilitet kan tilläggas. ] vad mån rättsliga restriktioner i fråga om möjligheten att upplösa äktenskap kan antas verka samman- hållande på den faktiska familjen diskuteras också. De sakkunniga finner härvid att de rättsliga restriktionerna på sin höjd kan antas ha marginella sammanhållande effekter. De sammanhållande faktorerna antas i stället vara de faktiska svårigheter av ekonomisk, social och psykisk art, som kan möta vid en familjeupplösning. De sakkunniga finner att de nuvarande restriktionerna i fråga om upplösningsmöjligheterna bör slopas och ma- kes vilja att upplösa äktenskapet i stället alltid respekteras. Intresset av att motverka förhastade skilsmässor bör dock föranleda att principen om respekten för makes vilja får lida inskränkning såtillvida att en betän- ketid bör föregå äktenskapsskillnaden, när makarna inte är ense om upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden av barn under 16 år. Betänketiden bör dock förkor- tas väsentligt i förhållande till nu gällande minimum för hemskillnadstid.

Ekonomisk självständighet och jämlikhet

I det avsnitt, som avslutar behandlingen av de övergripande frågorna tar de sakkunni- ga upp vissa principiella resonemang kring makarnas ekonomiska självständighet och jämlikhet. Det påpekas att nuvarande regler genomfört inte bara en formell jämlikhet utan också, till fullföljande av idén om familjen såsom en gemenskap, en materiell jämlikhet i det makarna skall bidra till familjens försörjning var och en efter sin förmåga och, oavsett det egna tillskottets storlek, i lika mån få sina behov tillgodo- se'dda på den standard som de sammanlagda resurserna medger. Dessa ekonomiska grund- linjer accepterar makarnas ekonomiska be- roende av varandra, vilket betecknas som

naturligt mot bakgrunden av den samhälls- struktur och det familjemönster som rådde vid reglernas tillkomst. Härefter berör de sakkunniga de förändringar som sketti dessa hänseenden men konstaterar att alltjämt bara omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har sådana förvärvsinkomster, att de kan antas vara ekonomiskt oberoende av sin make. Frågan om makars underhållsskyl- dighet mot varandra har därför inte förlorat sin aktualitet. Problemet sägs ha väsentligt minskat kvantitativt men kvalitativt har förändringen begränsat sig till att möjlighe- terna för makarna att göra sig ekonomiskt oberoende av varandra ökat. Möjligheterna står dock inte till buds för alla, dels därför att familjerna i mycket stor utsträckning själva måste sörja för vården och tillsynen av barnen — på drygt 800000 barn under skolåldern går det 82 000 kommunala dag- hemsplatser — dels därför att arbetstillfällen inte på alla platser finns för alla.

De sakkunniga anlägger härefter syn- punkter på underhållsskyldigheten under såväl bestående äktenskap som efter skils- mässa och diskuterar olika möjligheter till begränsningar, dock utan att ta ställning i dessa frågor, som skall behandlas under det fortsatta utredningsarbetet.

Också avvägningen mellan ekonomisk självständighet och gemenskap med avseende på makarnas egendom diskuteras översiktligt utan ställningstaganden från de sakkunnigas sida utom på en punkt, nämligen när det gäller delningen av boet vid upplösning av äktenskap innan någon ekonomisk gemen- skap av betydelse hunnit etableras. De sakkunniga finner att nuvarande regel om hälftendelning inte kan sakligt motiveras i sådana fall.

Trolovning

[ det följande behandlar de sakkunniga under särskilda kapitel olika institut inom äktenskapslagstiftningen och börjar i kap. 4 med trolovningen. Härvidlag konstateras att rättsutvecklingen lett till en alltmer reduce-

rad betydelse av trolovningen och att det kan antas att de som kommit överens om att gifta sig oftast är omedvetna om de rätts- verkningar som en brytning kan medföra. Envar av de trolovade bör utan risk för rättsliga konsekvenser kunna bryta trolov- ningen oavsett vilket skälet till brytningen kan vara. Alla regler, som knyter rättsföljder till skuld till brytningen bör därför utgå. De sakkunniga finner att övriga regler som ger trolovningen rättsverkningar, vilka kommer till synes vid upplösningen, kan undvaras och föreslår följaktligen att trolovningen avskaf- fas som särskilt rättsligt institut och får vara bara en faktisk företeelse, låt vara att i lagstiftning utanför giftermålsbalken särskil- da rättsverkningar kan vara knutna till denna.

Hinder mot äktenskap

I fråga om äktenskapshindren, som be- handlas i kap. 5, anlägger de sakkunniga synpunkten att lagens hinder i det nutida samhället väsentligen förlorat sin funktion att påverka familjebildningen. Samlevnad utan äktenskap godtas socialt. En utgångs- punkt för reformen är att också lagstift- ningen så långt möjligt skall ställa sig neutral till samlevnadsformen. Kan man och kvinna etablera en samlevnad med familjefunktioner bör de också ha möjlighet att göra äkten— skapets regelsystem tillämpligt på denna, ty syftet med detta regelsystem är att lösa de problem, som samlevnaden kan medföra på ett mera ändamålsenligt sätt än annars gällande regler. Det finns därför enligt de sakkunnigas mening anledning att vara rest- riktiv med äktenskapshinder.

De sakkunniga föreslår ingen ändringi fråga om äktenskapsåldern, som nu är 18 år för både man och kvinna. Dispens från ålderskravet meddelas nu av länsstyrelsen, som regelmässigt grundar sitt avgörande på yttranden av barnavårdsnämnden. Härvidlag föreslås den ändringen att avgörandet skall träffas av barnavårdsnämnden.

[ fråga om kravet på samtycke av gifto-

man till äktenskap av underårig eller omyn- digförklarad föreslås att omyndigförklarads giftermål alltjämt skall vara beroende av förmyndarens samtycke. [ sådana fall är det ådagalagt att mannen eller kvinnan, som vill gifta sig, inte kan ta vård om sina angelägen- heter. Giftermål av den som på grund av underårighet är omyndig skall däremot enligt förslaget inte kräva förmyndarens samtycke. De sakkunniga erinrar här om att underåriga efter fyllda 18 är redan har en så långtgående rättslig självständighet, att det är möjligt för dem att bilda familj oavsett föräldrarnas inställning. Med utgångspunkten att varje tillåten faktisk samlevnad med familjefunk— tioner i princip också skall kunna utnyttja äktenskapsrättens regelsystem föreslås upp- hävande av kravet på föräldrasamtycke. Såvitt avses underåriga under 18 år förutsätts dock att föräldrarna hörs i dispensärendet och att deras inställning därvid tillmäts stor vikt.

Mentala sjukdoms- och abnorrntillstånd föreslås vidare upphöra att vara äktenskaps- hinder. Vid sidan av den förut angivna principiella utgångspunkten, som talar för att inte upprätthålla hindret, kan här också anföras de vägande skälen att hindret träffar godtyckligt och sätter mentala sjukdomar och defekter i en särställning, som inte kan medicinskt eller arvsbiologiskt motiveras. För de gravt sjuka eller utvecklingsstörda utesluter redan deras faktiska situation fa- miljebildning och därmed aktualiseras inte heller äktenskap. De sakkunniga anser på de anförda skälen att sinnessjukdom och sinnes- slöhet bör upphöra att vara äktenskaps- hinder; det för alla gällande kravet på rättslig handlingsförmåga med avseende på den speciella rättshandling som giftermålet inne- bär skall vara tillfyllest.

Av släktskapshindren tar de sakkunniga särskilt upp frågan om äktenskap mellan halvsyskon bör kunna tillåtas. Av ett till betänkandet fogat expertutlåtande framgår att de genetiska riskerna för avkomman ien sådan förbindelse kan bedömas vara desam- ma som för avkomman i en förbindelse mellan ett syskon och det andras avkomling,

en förbindelse som nu är fullt tillåten och efter dispens kan kläda sig i äktenskapets form. De sakkunniga anser därför att äkten- skap mellan halvsyskon bör kunna tillåtas men — med hänsyn till de sociala aspekterna på frågan — vara beroende på Kungl. Maj:ts dispens. Mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling anser de sakkun- niga inga avgörande medicinska eller sociala skäl kunna anföras och föreslår därför att detta hinder avskaffas. Detsamma gäller nuvarande dispensabla svågerskapshinder, för vilket några medicinska skäl över huvud taget inte kan anföras.

I fråga om övriga äktenskapshinder — rätt upp- och nedstigande släktskap, bestående äktenskap — föreslås inga ändringar.

Liksom hittills skall giftermålet föregås av en prövning om något äktenskapshinder föreligger. De sakkunniga föreslår härvidlagi kap. 6, som rör hindersprövning och ingåen- de av äktenskap, den förenklingen från lagteknisk synpunkt att lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som skall vara prövningsmyndighet. Försla- get sammanhänger med att förändringar kan förutses i fråga om folkbokföringens organi- sation och att också själva folkbokförings- tekniken och metoderna att få fram data ur bokföringen snabbt kan ändras. Skyldighe- ten för mannen att förete äktenskapsbetyg när han är skriven på annat håll än kvinnan föreslås upphävd. Det förutsätts att den hindersprövande myndigheten står parterna till tjänst genom att själv anskaffa de erforderliga folkbokföringsuppgifterna för båda parterna.

Giftermåle ts form

I fråga om formen för ingåendet av äk- tenskapet — nu kyrklig eller borgerlig vig- sel med vissa för båda formerna gemen- samma konstitutiva moment — anger de sakkunniga de olika intressen av enskild och allmän art som bör tillgodoses vid gestalt- ningen av förfarandet för giftermål. Det övervägs om registreringen, som nu är en ren

folkbokföringsåtgärd, innebärande en an- teckning om det redan uppkomna äkten- skapet, kan omvandlas till att bli det konstitutiva momentet. De sakkunniga fin- ner emellertid att vägande skäl kan anföras mot en sådan ordning och förordari stället ett förfarande som enligt de sakkunnigas mening i högre grad knyter äktenskapets uppkomst till mannens och kvinnans eget handlande och samtidigt innebär ett enhet- ligt förfarande, nämligen deras anmälan till en företrädare för det allmänna, som är behörig att mottaga sådana anmälningar. Enligt förslaget regleras i lagen — i motsats till vad nu är fallet — bara de led i äktenskapets ingående som har betydelse för det rättsliga äktenskapets giltighet, _medan vigsel eller annan högtidlig inramning som mannen och kvinnan kan vilja ge sitt giftermål lämnas utanför varje reglering. Bakgrunden till den föreslagna ordningen är att det från den borgerliga rättsordningens synpunkt — och äktenskapet är ett institut inom den borgerliga rättsordningen — saknas anledning att ge regler för giftermålet utöver sådana som syftar dels till att konstatera parternas samstämmiga vilja att reglerna för gifta skall gällai deras familjegemenskap, dels till att bevaka det allmännas intresse av att äktenskapet inte ingås i strid mot äkten- skapshinder och av att det blir offentligt genom registrering. Dessa syften blir tillgo- dosedda genom att den anmälan, genom vilken äktenskapet ingås, skall vara gemen- sam och avse att mannen och kvinnan är ense om äktenskapet, varjämte den skall vara skriftlig och lämnas av mannen och kvinnan personligen till en företrädare för det allmän- na.

Med hänsyn till att mottagaren av anmäl- ningen främst har att tillvarata det allmännas intressen, bland dem intresset av registrering av giftermålet, ligger det närmast till hands att anmälningen skall göras till tjänste- man hos folkbokföringsmyndighet. De sak- kunniga har emellertid funnit att en sådan ordning skulle tvinga dem som vill ge sitt giftermål en religiös eller annan högtidlig inramning till dubbla förfaranden. För att

undvika denna olägenhet föreslås att till mottagare av anmälningar skall kunna utses också personer som kan ge giftermålet en kyrklig eller annan högtidlig inramning för dem som så önskar. Vilka personer som skall vara behöriga att ta emot anmälningar regle- ras enligt förslaget inte ilagen utan överläm- nas till Kungl. Maj :t att bestämma med möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till myndighet som Kungl. Maj:t utser. Det förutsätts att uppdrag att vara mottagare ges generellt till vissa kategorier tjänstemän vid bl.a. lokal folkbokförings- myndighet såsom tjänsteåliggande, att behö- righet i övrigt tilläggs präster och pastorer såväl i svenska kyrkan som i andra trossam- fund, där vigsel "nu får äga rum. Också lämpliga enskilda personer utan anknytning till någon trosriktning skall kunna utses till mottagare.

Eftersom anmälan innefattar ett förfaran- de, där initiativet utgår från den som gör anmälningen, måste förfarandet kombineras med regler om att mottagaren skall avvisa anmälningen, när de i lagen angivna förut— sättningarna för äktenskapets uppkomst inte föreligger. Mottagaren skall sålunda enligt förslaget inte ta emot anmälningen eller, om den mottagits, omedelbart avvisa den om frihet från äktenskapshinder inte visas före— ligga eller om reglerna om förfarandet inte iakttas av parterna. Avvisning skall också ske om anmälningen är oklar till sin innebörd eller det framgår av omständigheterna att mannen eller kvinnan inte gör anmälningen av fri vilja och med insikt om dess innebörd. I sistnämnda regel kommer kravet på rätts- handlingsförmåga till uttryck.

Å tergång

Reglerna för äktenskapets upplösning i ma- karnas livstid föreslås undergå en genom- gripande omvandling. Det nuvarande, sällan tillämpade återgångsinstitutet föreslås i kap. 7 bli avskaffat. Det innebär nu en särskild form för upplösning av äktenskap som ingåtts i strid mot vissa äktenskapshinder —

indispensabla släktskapshinder, bestående äktenskap eller sinnessjukdom eller sinnes- slöhet — eller när makes viljeförklaring vid vigseln varit behäftad med brister såsom att den avgivits under sinnesförvirring eller till följd av vilseledande eller tvång. De sakkun- niga avvisar tanken att vid avskaffandet av återgångsinstitutet utöka grunderna för gif- termålets ogiltighet och föreslår i stället att även i de nuvarande återgångsfallen äkten- skapsskillnaden skall vara den upplösnings- form som skall stå till buds. En sådan ordning möjliggörs av de ändringar som samtidigt föreslås i fråga om institutet äktenskapsskillnad, vilket enligt förslaget kompletteras med regler om att allmän åklagare kan föra talan om äktenskaps— skillnad i fall, då äktenskapet ingåtts i strid mot indispensabelt äktenskapshinder.

Återgången är emellertid inte bara en särskild upplösningsform. Den har också enligt nuvarande ordning rättsverkningar som skiljer sig från äktenskapsskillnadens i fråga om bodelning, underhåll och skade- stånd. I dessa hänseenden belyser de sakkun- niga konsekvenserna av att återgångsinstitu- tet avskaffas och beaktar härvid de ändringar som samtidigt föreslås i fråga om bodelning och skadestånd efter äktenskapsskillnad.

Familjerådgivning och medling

Såsom ett led i upplösningen av äkten- skap genom äktenskapsskillnad efter hem- skillnad ingår f. n. medlingen. Att sådan ägt rum eller att åtminstone försök till medling företagits är sålunda en förutsättning för att mål om hemskillnad skall kunna tas upp av rätten. De sakkunniga delar uppfattningen att det är ett allmänt intresse att motverka förhastade skilsmässor men ansluter sig till den kritik som riktats mot medlingsobliga- toriet och som främst innefattar att tvånget till medling i sig motverkar dess syfte att förbättra makarnas förhållande till varandra så att de avstår från att upplösa äktenskapet. Medlingen i dess nuvarande utformning är enligt de sakkunnigas mening förenad med

negativa effekter. Efter en redovisning av familjerådgivningens allmänna inriktning och organisatoriska uppbyggnad uttalar de sak- kunniga att familjerådgivningen erbjuder det mest ändamålsenliga institutet för att före- bygga förhastade skilsmässor. Familjeråd- givningen bör emellertid inte göras obligato- risk i något fall utan bibehålla sin nuvarande karaktär. De sakkunniga konstaterar att familjerådgivningen, som är en frivillig, för- söksvis bedriven kommunal eller landstings- kommunal uppgift med statsunderstöd, ännu inte blivit så utbyggd att den kan överta medlingsorganisationens uppgifter, även om medlingen blir frivillig. Det föreslås därför att medlingsorganisationen får finnas kvar intill dess frågan om familjerådgivningens ställning som frivillig eller obligatorisk kom- munal eller landstingskommunal uppgift bli- vit avgiord. Den förändringen föreslås dock att medlare skall utses av länsstyrelsen. Bestämmelser om familjerådgivning och medling erfordras i och för sig inte i giftermålsbalken , när obligatoriet upphör. De sakkunnigas förslag tar ändå upp regler härom i 14 kap., eftersom det synts väsent- ligt att i lagen ge upplysning om de möjligheter som samhället erbjuder makar med samlevnadssvårigheter att komma till rätta med dessa.

Skilsmässa

l överensstämmelse med den grundläggan- de tanken att såväl äktenskapets uppkomst som dess bestånd skall bygga på parter- nas fria vilja att leva tillsammans under äktenskapets regelsystem innebär de sakkun- nigas förslag till nya upplösningsregler (kap. 9) att makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras. Make får således en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv make kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet skall i det nya systemet vara utan betydelse. Några motiv skall följaktli- gen inte som nu vid oenighet mellan makar- na och vid äktenskapsskillnad utan förut- gången hemskillnad behöva redovisas och

prövas av domstolen. Med denna utgångs- punkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösnings- förfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdra- matiserad, vilket varit" ett starkt skäl för den nya ordningen. Sålunda föreslår de sakkun- niga att det nuvarande förfarandet, när särskild grund för omedelbar äktenskaps- skillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt den föreslagna ordningen enligt huvudregeln kun- na meddelas omedelbart utan krav på före- gående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs and- ra maken.

Betänketid, som alltså inte är förenad med krav på särlevnad, skall iakttas, när makarna inte är ense om upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden om barn under 16 år. Kravet på betänketid utgör en inskränkning i respekten för makes vilja till upplösning men motiveras av intresset att motverka förhastade skilsmässor i sådana fall, då konsekvenserna av förhastandet kan drabba någon annan än den som handlat oöverlagt, nämligen andra maken eller ma- karnas minderåriga barn. Under betänke- tiden bör makarna ha tillfälle att rådgöra med familjerådgivare eller medlare. l sam- band med att talan om äktenskapsskillnad väcks bör de underrättas om den hjälp de kan få av dessa samhälleliga organ.

I vissa fall upprätthålls inte kravet på betänketid fastän äktenskapsskillnaden söks av bara ena maken eller makarna har minderårigt barn. Sålunda behöver betänke- tiden inte iakttas, om makarna faktiskt lever åtskilda sedan minst tre år. Äktenskaps- skillnad skall också meddelas omedelbart på yrkande av make eller allmän åklagare om äktenskapet ingåtts i strid mot indispensa-

belt släktskapshinder eller om tvegifte före— ligger. 1 de angivna fallen har en betänketid ingen funktion att fylla.

Upplösningsförfarandet är enligt förslaget i övrigt så konstruerat att, om betänketid skall löpa, dom på äktenskapsskillnad med- delas först om endera maken framställer särskilt yrkande därom efter betänketidens utgång. Det måste således konstateras att betänketiden inte haft den effekten att makarna vill fortsätta äktenskapet. Över yrkandet skall andra maken få tillfälle att yttra sig. Denne får då också möjlighet att framställa yrkanden eller väcka talan i frågor som han kan ha intresse av att få regleradei samband med äktenskapets upplösning. Full- följer inte någondera maken det inledda upplösningsförfarandet genom att framställa yrkandet, förfaller den väckta talan ett år från det betänketiden började löpa. I mot- sats till nuvarande ordning vid hemskillnad blir det alltså alltid, oberoende av parternas handlande, ett slutligt avgörande huruvida det inledda skillnadsförfarandet le der till upp- lösning eller ej.

Någ'ra ekonomiska frågor

De sakkunniga har ansett att, när betän- ketid skall föregå äktenskapets upplösning, så få rättsverkningar som möjligt bör knytas till att make eller makarna väcker talan om äktenskapsskillnad. Syftet härmed är att talans väckande inte skall framstå för makar- na som ett avgörande steg mot upplösningen. Det skulle kunna motverka betänketidens uppgift att ge rådrum för att fritt ompröva beslutet att söka äktenskapsskillnad. Deras inbördes rättigheter och skyldigheter består därför enligt förslaget oförändrade utom såtillvida att egendom som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts skall vara hans enskilda, under förutsättning dock att det döms till äktenskapsskillnad eller till boskillnad på talan som väckts innan talan om äktenskapsskillnad förfallit. Förfal- ler denna talan är egendomsordningen i allo densamma som om någon upplösning av

äktenskapet aldrig varit aktuell. Bodelning skall heller inte företas förrän efter det dom på äktenskapsskillnad meddelats. Härvidlag skiljer sig den föreslagna ordningen från vad som nu gäller; en dom på hemskillnad medför att all egendom som förvärvas därefter blir enskild egendom, även om makarna återupptar samlevnaden. I konse- kvens med tanken att inledandet av ett skillnadsförfarande inte skall framstå som en rättslig brytning föreslås att också makes arvsrätt skall bestå ända till dess äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad.

Reglerna om underhåll under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad är nu olika såtillvida att underhållet under hemskillnads- tiden är inriktat på att makarna skall ha samma standard, medan underhåll efter äktenskapsskillnad är beroende på behov av underhåll på ena sidan och förmåga att utge underhåll på den andra. När enligt den föreslagna ordningen äktenskapsskillnaden meddelas omedelbart eller efter en kortare betänketid kommer med de nuvarande reg- lerna om underhåll efter äktenskapsskillnad — i vilka de sakkunniga inte föreslår annan ändring än att skuld till skillnaden inte skall påverka underhållsrätten — de mera restrik- tiva underhållsreglerna att bli tillämpliga utan att föregås av någon omställnings- period, motsvarande hemskillnadstiden. Reg- lerna om underhåll efter äktenskapsskillnad är emellertid så utformade att de medger en sådan anpassning till de förutsebara behoven av ett större bidrag under en tid närmast efter upplösningen. De sakkunniga förutsät- ter att reglerna ges en sådan tillämpning och att alltså make som har försörj- ningssvårigheter får ett större underhåll under en skälig tid närmast efter äktenskaps- skillnaden.

Såsom anförts i det föregående föreslås att återgången avskaffas som särskild upplös- ningsform och att de särskilda rättsverk- ningar bl.a. ifråga om bodelning — s.k. återgångsdelning — som i gällande rätt är knutna till återgången också slopas. Till följd av det principiella ställningstagandet att giftermålsbalken inte i något hänseende skall

knyta rättsföljder till skuld till äktenskapets upplösning upptar förslaget inte några regler om skadestånd vid äktenskapsskillnad. Åter- gångsdelningen, som innebär att den egen- dom vardera maken hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente behandlas som enskild egendom vid bodelningen, även om den är giftorätts- gods, innefattar en avvikelse från den annars gällande regeln att giftorättsgodset i princip skall delas lika. Skadeståndet efter äkten- skapsskillnad har i viss utsträckning tjänat som korrektiv mot obilliga bodelnings- resultat, när hälftendelningen innebär att make, som vållat upplösningen, tillskiftas egendom från den andre. Efter avskaffandet av återgångsdelningen och möjligheten att använda skadestånd vid äktenskapsskillnad som korrektiv mot ett obilligt bodelningsre- sultat skulle regeln om hälftendelning av giftorättsgodset alltid få full verkan. Det skulle med andra ord i flera fall än f. n. bli så att man kunde ”skilja sig till pengar”. De sak- kunniga, som inte kan finna någon saklig grund för en sådan effekt när samlevnadeni äktenskapet inte hunnit utveckla sig till någon ekonomisk gemenskap av betydelse, föreslår att regeln om hälftendelning av giftorätts- godset förses med ett tillägg. Enligt detta skall i likadelningens ställe träda delning efter annan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Tilläggsregelns tillämplighet be- gränsas emellertid i förevarande sammanhang till fall då bodelningen sker med anledning av äktenskapsskillnad och gäller således inte vid bodelning efter makes död eller efter boskillnad. Regeln föreslås vidare vara tillämplig bara under förutsättning att till följd av äktenskapets kortvarighet någon ekonomisk gemenskap av betydelse inte uppkommit mellan makarna. Med de angivna begränsningarna anser sig de sakkunniga inte ha föregripit den förestående revisionen av de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skapet utan bara ha .ort en sådan ändring som påkallas av avskaffandet av återgångs- institutet och möjligheten till skadestånd vid äktenskapsskillnad. 54

Processuella frågor

GB:s processuella regler anpassas enligt för- slaget till de möjligheter till förenklad hand- läggning av skillnadsmål, som följer av att rätten aldrig behöver fastställa att grund för upplösningen föreligger och heller aldrig skall träffa avgörande om vem som bär skulden till äktenskapets upplösning.

Vårdnad om barn

I föräldrabalken föreslås till en början den ändringen att inte heller här skuld till familjeupplösningen skall påverka frågan vem av föräldrarna som vid lika lämplighet skall få vårdnaden om deras barn. Vårdnads- frågan bör enligt de sakkunnigas mening alltid kunna avgöras med utgångspunkt bara i barnets bästa.

I fråga om vårdnaden om barn utom äktenskap föreslås mera omfattande ändring- ar. De innebär att faderns möjligheter att få överta vårdnaden vidgas väsentligt. Regeln att modern automatiskt blir vårdnadshavare vid barnets födelse bibehålls men på ansökan av fadern skall rätten överföra vårdnaden på honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. I första hand syftar regeln till att vid familjens upplösning jämställa barn utom äktenskap, som levt samman med båda sina föräldrar, med barn i äktenskap. Vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden vid upplösningen av den fria samlevnaden bör enligt de sakkunnigas mening avgöras med utgångspunkt bara i barnets bästa utan — som nu är fallet — något företräde för modern. Barnet har ju i samma mån som barn i äktenskap i dessa fall en personlig gemenskap med båda föräldrarna.

Barn i äktenskap står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, om inte vårdnaden till följd av familjens upplösning eller annan särskild orsak tillagts den ena av föräldrarna. Vårdnaden om barn utom äktenskap kan däremot f.n. aldrig tillkomma föräldrarna gemensamt, även om de lever samman i en familj och barnets faktiska situation alltså är

densamma som den, vilken är normal för barn i äktenskap. De sakkunniga anser att även i detta hänseende möjlighet bör införas att jämställa barn utom äktenskap med barn i äktenskap. Föräldrarna bör således kunna få vårdnaden om sitt barn gemensamt. Regler som automatiskt får denna effekt föreslås emellertid inte, utan övergången till gemensam vårdnad skall enligt förslaget vara beroende på att föräldrarna tar initiativ till förändringen genom anmälan till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Efter sådan anmälan blir barnet i vårdnadshänseende helt likställt med barn i äktenskap. Anmälan om gemensam vårdnad om barn utom äktenskap förutsätter att föräldrarna lever samman. När samlevnaden hävs blir situationen jämförbar med den situation som föreligger när gifta föräldrar bryter samlevnaden utan att upp- lösa äktenskapet, dvs. prövning av vårdnads- frågan sker bara om någon av föräldrarna begär sådan prövning.

Till ändringen i fråga om gemensam vårdnad om barn utom äktenskap ansluter en ändring i reglerna om förmynderskap, som låter detta automatiskt följa vårdnaden.

Rätten till bostaden

För makar gäller särskild lagstiftning om deras gemensamma bostad som gör det möjligt att vid äktenskapets upplösning ge bostaden till den av dem som bäst behöver den. Några motsvarande regler för man och kvinna som sammanbott utan att vara gifta finns inte. I kap. 13 tar de sakkunniga upp frågan om behovet av att i detta hänseende jämställa upplösningen av en fri samlevnad med upplösningen av ett äktenskap och finner vägande sociala skäl föreligga för en sådan jämställdhet. Förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösningi vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad läggs därför fram i syfte att i möjligaste mån tillgodose samma intressen som motsvarade lagstiftning för makar. Förslaget är i väsent- liga delar utformat med denna lagstiftning som förebild.

Vid avgränsningen av den situation, på vilken den föreslagna lagen skall vara tillämp- lig, har de sakkunniga stannat för att beskriva den som upplösning av varaktig samlevnad mellan ogift man och ogift kvin- na, som har eller har haft barn tillsammans. Det bestrids inte att vägande sociala skäl kan anföras för ett vidare tillämpningsområde men de sakkunniga har funnit att man i detta sammanhang bör begränsa sig till att ge regler för de fall, där generellt sett behovet är störst. Utanför den föreslagna lagen fal- ler också gemensam bostad i egen fastighet. Härvid ansluter sig förslaget till vad som gäller i fråga om makars bostad i fastighet som utgör enderas enskilda egendom.

När det gäller makar finns bodelnings- institutet att falla tillbaka på som den form, i vilken rätten till bostaden kan överföras från den ena maken till den andra. Motsva— rande möjlighet finns inte när det gäller samlevande ogifta. De sakkunniga har därför i lagförslaget konstruerat instrument för överföringen såsom en rätt för den part, som inte har rätten till den gemensamma bosta- den men bäst behöver den, att lösa till sig rätten till denna av andra parten. I första hand skall parterna själva kunna komma överens om lösningsrätten. Om så ej sker skall enligt förslaget domstol på yrkande av part, som har lösningsrätt, tillägga honom hyres- eller bostadsrätten. Lösningsrätten skall göras gällande inom tre månader från det samlevnaden hävdes. Ersättning skall utgå för egendomens värde.

Den särskilda lagen föreslås reglera bara rättsförhållande mellan parterna i den upp- lösta samlevnaden. Förhållandet mellan den, som övertagit hyresrätt med stöd av lösnings- rätt, och hyresvärden regleras i ett samtidigt framlagt förslag till ändring i jordabalkens hyreskapitel. Med avseende på övertagande av bostadsrätt behövs inga ändringar i bo- stadsrättslagen.

Bland de följdändringar som förslagen le- der till och som inte berörts i det fö- regående må nämnas avkriminalisering av samlag med halvsyskon och förändring av gärningsbeskrivningen och åtalsförutsätt- ningen i fråga om olaga giftermål. Förslag till dessa lagändringar läggs fram liksom förslag till lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap, avsedd att ersätta nuvarande lagi ämnet, vilken avser vigselförrättare.

Reservationer

De reservationer som fogats till betänkandet rör

1. vilken myndighet som skall pröva frå- ga om dispens från äktenskapsåldern samt krav på giftomans samtycke i sådana fall,

2. formen för äktenskaps ingående,

3. betänketid även när makarna är ense om äktenskapsskillnad och ej har gemensam vårdnad om barn under 16 år samt

4. införandet av möjlighet till gemensam vårdnad om barn för samboende ogifta för- åldrar.

1. Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven

Direktiven för vårt utredningsuppdrag finns i anförande till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1969 av dåvarande chefen för justi- tiedepartementet, statsrådet Kling. Direkti- ven inleds med en översiktlig redogörelse för principerna i den gällande lagstiftningen och en utblick över samhällsutvecklingen efter giftermålsbalkens tillkomst 1920.

Vår familjerättsliga lagstiftning har i sina huvud- drag kommit till i en tid då de rättigheter och skyldigheter som följer med äktenskapet och släkt- banden för flertalet människor var den viktigaste garantin för social och ekonomisk trygghet. Lagen utgår från att äktenskapet i princip är livsvarigt. Enligt lagens bokstav är makarna likställda, men det är tydligt att lagstiftaren förutsatt som det normala en fast rollfördelning mellan makarna med mannen som förvärvsarbetande familjeförsörjare och hustrun bunden till sysslor i hemmet. Makarna är gemensamt ansvariga för barnens uppfostran och utbildning. I princip är barnen i sin tur skyldiga att vid behov lämna bidrag till föräldrarnas försörjning på deras ålderdom. Giftermålsbalkens och föräldra- balkens regler om egendomsgemenskap mellan ma- kar och om underhållsskyldighet kompletteras av ärvdabalkens regler om arvsrätt, om laglott och om rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

Äktenskapet är fortfarande den dominerande formen för familjebildning, och även om skilsmäs- sorna är mångfalt fler i dag än vid giftermålsbalkens tillkomst år 1920 är flertalet äktenskap fortfarande livsvariga. Familjerelationerna och familjebandens betydelse som trygghetsfaktor förändras emellertid successivt under inflytande av samhällsutvecklingen i stort. Det blir allt vanligare med äktenskap där båda makarna har förvärvsarbete. Ingen betraktar längre jämlikhet mellan män och kvinnor på

arbetsmarknaden som en utopi, även om man allmänt inser att det krävs målmedvetna politiska och fackliga ansträngningar och kommer att ta åtskillig tid innan jämlikhetstanken fått full täck- ning i verkligheten. Samhället har övertagit en väsentlig del av kostnaderna för barnen under uppväxttiden, och barnens utbildningsmöjligheter är inte längre på samma sätt som tidigare beroende av föräldrarnas ekonomi. Socialförsäkringar och andra trygghetsanordningar ger skydd mot in- komstbortfall vid arbetslöshet, vid sjukdom och invaliditet, efter farniljeförsörjares död och på ålderdomen. Allt färre är beroende av underhåll från anhöriga. Sin väsentliga betydelse har den familjerättsliga underhållsskyldigheten numera i förhållande till minderåriga barn. Arvsrätten är fortfarande ett betydelsefullt rättsinstitut, men efterlevande är sällan beroende av arvet för sin försörjning. Sett från de enskilda människornas synpunkt innebär samhällsomdaningen fortgående frigörelse och växande trygghet.

Utvecklingen mot nya förutsättningar för fa— miljegemenskapen är ännu långtifrån avslutad. Det finns också stora skillnader mellan olika genera- tioner och mellan olika delar av landet. För det uppväxande släktet är det naturligt att flickor skaffar sig lika god yrkesutbildning som pojkar, och de flickor som nu lämnar skolan torde allmänt vara inställda på att ha förvärvsarbete under större delen av sitt vuxna liv. Bland de nu vuxna generationerna finns emellertid många familjer som inrättat sig efter att hustrun skall ägna sin arbets- kraft uteslutande åt hemmet. I vissa delar av landet är arbetstillfällena för få och näringslivet för ensidigt för att man skall kunna bereda sysselsätt- ning åt alla kvinnor som vill gå ut i förvärvsarbete. Familjens valmöjligheter begränsas också ofta av bristen på daghem och barnstugor.

Efter att ha erinrat om sitt uttalande i prop. l968:136 att en genomgripande revi- sion av bl. a. äktenskapsrätten borde genom-

föras inom en inte alltför avlägsen framtid gick departementschefen in på reformbeho- ven och möjligheterna att använda också lagstiftningen på detta område isträvandena att omdana samhället:

Åtskilligt i gällande lagstiftning ter sig redan nu gammalt och förlegat. Det finns på flera punkter stora spänningar mellan de värderingar som lagstift- ningen bygger på och den syn på rollfördelningen mellan makarna i ett äktenskap och på familjeban- den som omfattas av växande grupper av vårt folk, framför allt av ungdomen. Familjegemenskap inom äktenskapets ram är fortfarande den naturliga samlevnadsformen för det helt övervägande fler- talet människor, men nya rättsregler behövs om äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i framtiden. På detta område liksom på andra gäller f.ö. att lagstiftningen är ett av de viktigaste instrument som samhället förfogar över när det gäller att möta människornas önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor. Jag är medveten om att djupgående reformer inom familjerätten kommer att ge upphov till stora övergångsproblem, men enligt min mening är detta inte något skäl för overksamhet. Övergången från gammalt till nytt bör göras med varsamhet och omtanke om de enskilda människorna, men det finns ingen anled- ning att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instru- ment i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.

Departementschefen angav därefter vissa allmänna riktlinjer för reformarbetet:

En ny lagstiftning bör enligt min mening så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten, men man bör försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig.

Beträffande gifta bör generellt gälla att reglerna skall vara utformade så att makarna kan behålla ett stort mått av självständighet under äktenskapet. Formerna för ingående och upplösning av äkten- skap bör förenklas. Det minskade ömsesidiga bero- ende mellan makarna som är en följd av nutida utbildnings-, arbetsmarknads- och socialpolitik måste resultera i att äktenskapets ekonomiska rättsverkningar begränsas i skilda hänseenden. Ma- karnas rättigheter och skyldigheter i samband med ev. skilsmässa bör inte få påverkas av moraliskt grundade bedömningar av deras personliga rela- tioner till varandra och uppträdande i äktenskapet. Äktenskapet bör, som jag framhöll i prop. l968:136, vara en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Lagstiftningens funk- .

4va —_._ ._

tion i sammanhanget är att lösa praktiska problem, inte att privilegiera en samlevnadsform framför andra.

Därefter gick departementschefen in på de särskilda frågor som borde tas upp av de sakkunniga. Såvitt rör den första etappen av utredningsarbetet innehåller direktiven föl- jande.

Departementschefen yttrade att trolov- ningens rättsliga betydelse redan var snävt begränsad. Efter den nya lagstiftningen om utomäktenskapliga barns arvsrätt återstod såsom rättsverkningar av trolovningen hu- vudsakligen vissa bestämmelser om återläm- nande av gåvor och om skadestånd vid bruten trolovning. Skadeståndsbestämmel- serna kunde knappast stå kvar i en ny lag och de sakkunniga borde överväga om insti- tutet trolovning kunde utmönstras ur lag- stiftningen.

Vad beträffar äktenskapshinder framhöll departementschefen att antalet hinder redu- cerats genom lagändringar med anledning av prop. 196811 36 och anförde:

Som jag framhöll i propositionen bör man under det nu förestående utredningsarbetet under- söka om man också kan undvara bestämmelserna i giftermålsbalken om sinnessjukdom och sinnesslö- het som särskilda äktenskapshinder. Även utan dessa bestämmelser gäller på grund av allmänna rättsgrundsatser att den som är så svårt mentalt sjuk eller handikappad att han inte kan förstå innebörden i ett giftermål inte kan ingå äktenskap. Jag vill också i detta sammanhang påpeka att det bör vara möjligt att uppmjuka vissa av de hinder mot äktenskap som har sin grund i att kontrahen- terna är släkt eller besvågrade med varandra.

Departementschefen tog därefter upp frå- gan om formen för ingående av äktenskap, varvid han erinrade om att frågan om infö- rande av obligatoriskt civiläktenskap behand- lats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Enligt hans mening skulle det emellertid inte vara någon lycklig lösning att göra den borgerliga vigseln obligatorisk för alla efter- som man då skulle få dubbla ceremonier för dem som önskade kyrklig vigsel. Departe- mentschefen yttrade om formen för ingåen- de av äktenskap:

För min del är jag benägen att principiellt se det så att själva registreringen hos vederbörande folk- bokföringsmyndighet bör vara det konstitutiva momentet för äktenskapets tillkomst. Registre- ringen måste föregås av prövning av förekomsten av ev. äktenskapshinder, men i övrigt synes inte behöva krävas mer än ett anmälningsförfarande. Om de sakkunniga stannar för ett sådant system, bör det givetvis stå makarna fritt att komplettera registreringen med vigsel. Den kyrkliga vigseln blir — liksom numera lysningen — en frivillig personlig angelägenhet som har sitt stöd i traditionen och inte i lagstiftningen, och kyrkan får själv bestämma i vilken omfattning och under vilka villkor präster- na skall medverka ivigselakter. Det system somjag antytt lämnar också utrymme för att behålla en civil vigsel såsom en frivillig ceremoni. [ så fall bör man undersöka möjligheterna att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighct utan kyrklig medverkan i samband med äktenskapets ingående.

Vad beträffar skilsmässoreglerna vidrörde departementschefen helt kort nuvarande upplösningsbestämmelser:

Makar som är ense om att skiljas kan göra detta men först efter en ganska omständlig procedur med medling, hemskillnadsdom och ett års särlevnad som etapper på vägen mot äktenskapsskillnad. Om bara den ena av makarna vill skiljas är principen att han eller hon inte har obetingad rätt till skilsmässa. Det vanliga är dock att vederbörande kan få hemskillnad. Omedelbar äktenskapsskillnad kan utverkas bara på vissa i lagen angivna grunder. För tillämpningen av skilsmässoreglerna är det i åtskilli- ga fall av betydelse vem av makarna som skall anses ha skulden till söndringen i äktenskapet.

Om reformbehoven i dessa hänseenden anfördes:

Det är uppenbart att regler av denna konstruk- tion inte står i överensstämmelse med tanken på äktenskapet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. En konsekvent tillämpning av denna tanke kräver att lagstiftningen inte i någon situation tvingar en person att fortsät- ta att leva i ett äktenskap som han vill frigöra sig från. Det torde emellertid finnas skäl att ha kvar bestämmelser om ett hemskillnadsår som ett medel att förebygga förhastade skilsmässor. En lämplig ordning skulle kunna vara att öppna möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad när makarna är ense om att upplösa äktenskapet men i övrigt ha omgången över hemskillnad som huvudregel. I så fall måste dock huvudregeln kompletteras med en möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad på yr- kande av bara den ena maken när omständighe- terna visar att söndringen mellan makarna är så djupgående att äktenskapet är definitivt spolierat och en betänketid därför meningslös. Make som inte har rätt till omedelbar äktenskapsskillnad bör

alltid kunna få hemskillnad även mot andra makens bestridande. Vad jag nu har sagt innefattar emeller- tid bara en av flera tänkbara lösningar. De sakkun- niga bör vara oförhindrade att pröva också andra alternativ. Så mycket står emellertid redan nu klart som att nya skilsmässoregler måste innebära vidgad frihet för makar att själva bestämma över sina levnadsförhållanden. Skilsmässoreglerna torde vi- dare böra förenklas betydligt. Man behöver inte som nu utöver vissa grundläggande bestämmelser i ämnet, ha ”privilegierade” skilsmässogrunder av typen otrohet, misshandel eller alkoholmissbruk. Frågan om vem som har skuld till att söndring har uppstått i äktenskapet bör i enlighet med vad jag tidigare anfört i annat sammanhang vara ovidkom- mande för bedömningen av skilsmässofrågan. I konsekvens härmed bör också nuvarande bestäm- melser om skadestånd på grund av otrohet m.m. slopas.

I sammanhanget berörde departements- chefen intresset av att söka förebygga för- hastade skilsmässor. Han sade sig vara tvek- sam till det gällande systemet med medling som processförutsättning i hemskillnadsmål och anförde:

Jag tror att en frivillig medling till förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och misshälligheter med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsakligen är knuten till processer i skilsmässo- mål och lätt kan uppfattas som en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlingsverksamhetens organisatoriska uppbygg- nad bör övervägas en anknytning till den statsun-' derstödda familjerådgivningen. I varje fall bör enl ny organisation bygga på personal vars utbildning. är särskilt inriktad på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familjefrågor. Den nuva- rande ordningen med kyrkan som i första hand ansvarig för verksamheten är inte lämplig.

MX,.

Beträffande återgång av äktenskap yttra- des, att de sakkunniga borde överväga om det finns behov av att behålla detta i praktiken sällan tillämpade institut.

Med anknytning till det inledningsvis gior- da uttalandet att en ny lagstiftning så långt möjligt bör vara neutral i förhållande . till olika samlevnadsformer och olika moralupp- fattningar, tog departementschefen upp två konkreta frågor där nya regler påkallades av hänsyn till de 5. k. samvetsäktenskapen:

Enligt föräldrabalken har modern ensam vård- naden om barn utom äktenskap. Fadern har i

praktiken knappast några möjligheter att få vårdna- den om barnet. [ många fall är fadern inte heller intresserad av att ta hand om barnet. Det är emellertid en brist att gällande bestämmelser inte tar hänsyn till att det finns utomäktenskapliga barn som växer upp hos båda föräldrarna fastän dessa inte är gifta. I och för sig kan det finnas vissa skäl som talar för att föräldrarna i sådana fall borde ha vårdnaden om barnet gemensamt. Det praktiska behovet av en sådan ordning torde dock inte vara stort eftersom föräldrarna i allmänhet är ense om att uppfostra barnet tillsammans. Däremot är det enligt min mening av betydelse att man liksom vid skilsmässa kan avgöra vårdnadsfrågan fritt utifrån barnets bästa, när en sådan familj splittras.

Vid fast samlevnad utanför äktenskapet finns det inget skydd för den som bäst behöver bosta- den, om den fasta samlevnaden upphör. Vid upplösning av samlevnaden bör den gemensamma bostaden i princip kunna tilldelas den av kontra- henterna som har störst behov av bostaden enligt i stort sett samma principer som gäller vid skils- mässa.

Efter att ha framhållit att de sakkunniga borde samråda med andra utredningar i den mån det kunde ha betydelse för arbetet betonade departementschefen vikten av att, även om det skulle visa sig svårt att på nuvarande stadium nå fram till ökad rättslik— het mellan de nordiska länderna, bevara kontakterna och tillvarata möjligheterna att fortsätta det nordiska samarbetet på familje- rättens område.

I .2 Utredningsarbetet

För att belysa frågan om äktenskapshinder vid släktskap samt sinnessjukdom och sinnes- slöhet har vi från socialstyrelsen inhämtat upplysningar angående styrelsens befattning med och handläggning av ärenden angående ifrågasatt dispens från dessa hinder.

Vid besök hos Stockholms läns landstings familjerådgivningsbyrå har vi informerat oss om byråns verksamhet och tagit del av synpunkter på familjerådgivningens innehåll och förutsättningar.

För att få fram några data kring frekven- sen av samlevnad utan äktenskap och struk- turen i dessa familjer har fil. kand. Astrid Näsholm, Uppsala, på vårt uppdrag bearbetat i andra sammanhang insamlade uppgifter.

Bearbetningen har sammanfattats i två rap- porter ”Sammanboende gifta och sammanbo- de ogifta” (bil. 4) och ”Riksförsäkringsver- kets föräldraundersökning” (bil. 5). Till grund för rapporterna har legat hushållsbud- getundersökningen 1969, utförd av statis— tiska centralbyrån, och familjeundersök- ningen, även den utförd av centralbyrån på uppdrag av familjepolitiska kommittén samt en av riksförsäkringsverket 1971 utförd un- dersökning för samma kommitté av den ekonomiska situationen för barnaföderskor.

För att beaktas under utredningsarbetet har till oss överlämnats ett flertal framställ- ningar m.m. som såvitt nu är i fråga rör bl.a. allmänna synpunkter på familj och äktenskap, äktenskapshinder och hinders- prövning, prästs vigselplikt, medling, förut- sättningarna för hem- och äktenskapsskill- nad, skadestånd samt vårdnad om barn och rätt till umgänge med barn.

Vidare har inkommit skrivelser från olika myndigheter, sammanslutningar och enskilda med synpunkter på behovet av lagändringar i olika hänseenden.

En i direktiven berörd fråga om barna- vårdsmannainstitutionen har genom tillsät- tandet av en särskild utredning den 5 februa— ri 1971 utgått ur familjelagssakkunnigas upp- drag.

] .3 Nordiskt samarbete

Kommittéer för revision av äktenskapsrätten m.m. har tillsatts i Danmark är 1969, i Finland är 1970 och i Norge är 1971. I ingetdera landet har direktiven för utred- ningsarbetet utformats med anvisningar om vilka mål som revisionen skall vara inriktad på.

Som anvisats i direktiven har vi informe- rat oss om det arbete som bedrivs av dessa kommittéer. Kontakterna har skett på det sättet att ordförandena och sekreterarna i de nordiska kommittéerna hållit överläggningar i Köpenhamn 20.4.1971, i Stockholm 26.10.1971 och i Helsingfors 29.2.1972. Vad som förevarit vid överläggningarna har

därefter sammanfattat redovisats för kom- mittéerna i deras helhet. Därjämte har ar- betshandlingar fortlöpande utväxlats mellan kommittéernas sekretariat.

Med hänsyn till det pågående reformar- betet i de övriga nordiska länderna utom Island har vi ansett oss kunna underlåta att redovisa innehållet i dessa länders äkten- skapslagstiftning. Redogörelse härför finns i betänkandet ”Äktenskapsrätt” (SOU 1964135).

2. Familj och äktenskap

2.1 Allmänna synpunkter

Lagstiftningen om äktenskapet intar en cent- ral ställning i familjerätten och utgör ett rättsområde som har betydelse för praktiskt taget varje enskild individ, vare sig han ingår äktenskap eller ej. Civilståndet är inom ett stort antal rättsområden också utanför famil- jerätten grundläggande för särskilda rättig- heter och skyldigheter. Äktenskapets roll och betydelse har inte på allvar satts i fråga vid de reformer som tid efter annan företa- gits av reglerna om äktenskapet. Direktiven för vårt uppdrag säger att äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerät- ten. Man bör emellertid enligt direktiven försöka se till att den familjerättsliga lagstift- ningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägen- heter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. Familjebildning utan äktenskap är således med direktivens ut- gångspunkt en socialt godtagbar företeelse. Inom andra lagstiftningsområden, framför allt inom socialrätten, finns åtskilliga exem- pel på att samlevnad mellan man och kvinna utan äktenskap jämställs med sådant med avseende på rättsverkningarna. Men det kon- stateras i direktiven att familjegemenskap inom äktenskapets ram fortfarande är den naturliga samlevnadsformen för det helt övervägande flertalet människor. Om äkten- skapet skall kunna fylla sin funktion ocksåi

framtiden behÖVS enligt direktiven nya rätts- regler. För att man skall kunna ta ställning till hur de nya reglerna bör vara beskaffade och till behovet av regler för andra samlev- nadsformer än äktenskapet synes det vara nödvändigt att söka klargöra vilken äkten- skapets funktion kan sägas vara.

Betraktar man äktenskapet från rättslig synpunkt kan det beskrivas som en rättslig form avsedd att gälla för den varaktiga samlevnaden mellan man och kvinna. Hur denna rättsliga form bör gestaltas — dvs. framför allt vilka rättsverkningar som äktenskapet bör utrustas med — bestäms dels av de faktiska förhållandena för samlevande när rättsreglerna meddelas, dels av vilka förändringar i denna verklighet som man kan vilja åstadkomma med äktenskapslagstift- ningen såsom instrument. Det är givet att det härvid ibland kan visa sig att skillnaden mellan de rådande förhållandena och den ordning som man vill uppnå är så stor att man tvingas ge avkall på önskemålen och stanna för regler som inte alls eller bara delvis tillgodoser dem. Det kan också visa sig att en mera ändamålsenlig väg att nå ett uppsatt mål erbjuder sig inom ett annat område av samhällelig reglering än inom äktenskapslagstiftningen. En reform av äk- tenskapsrätten måste följaktligen grundas på kunskap om familjen och dess funktioner, dvs. familjen såsom en del av samhällets sociala struktur. Reformen bör också i gör-

ligaste mån samstämmas med de mål och möjligheter som föreligger för samhällets verksamhet inom andra sektorer som år av primär betydelse för familjen, exempelvis arbetsmarknad, social- och familjepolitik, utbildningsväsende och familjebeskattning.

Familjen brukar betecknas som den mins- ta och samtidigt grundläggande enheten i samhällsbyggnaden. Liksom det mesta av det som händer i samhällets utveckling i stort förr eller senare i högre eller lägre grad återverkar på de enskilda individerna influe- ras också deras samlevnad i familjen och förbindelser i släkten av förändringarna. De- ras relationer på både det personliga och det ekonomiska planet rör sig inom den ram, som samhället som helhet ger. Vad äkten- skapslagstiftningen, liksom familjerätten över huvud taget, har att befatta sig med är de enskildas relationer till varandra inom familjen och släkten. Av primärt intresse synes därför vara att söka nå en uppfattning om hur dessa relationer år beskaffade i det nutida samhället, eller m. a. o. att söka avgränsa och belysa de problem de enskilda individerna emellan i familjen och släkten, som lagstiftningen bör ge lösningar på. Det synes härvid ligga närmast till hands att se problemen och deras bakgrund i det perspek- tiv, som erbjuder sig för dem som problemen uppkommer för.

När vi i fortsättningen talar om familj har vi som utgångspunkt den s. k. kärnfamiljen, dvs. den familj som består av man och kvinna och deras barn. Kärnfamiljen är emellertid inte den vanligaste familjen. En- ligt 1965 års folkräkning fanns det detta är omkring 2 155 000 flerpersonershushåll i landet. Bara i omkring 987 000 av dem fanns det barn under 16 år och bland dessa hushåll med barn fanns cirka 110 000 ensamstående föräldrar med barn. När kärnfamiljen ändå väljs som utgångspunkt beror det på att den är den kulturella familjeform vi har i dagens Sverige och att de befintliga familjebild- ningarna kan anknytas till denna grundtyp. Av sammanhanget torde framgå när med familj åsyftas bara de vuxna, vare sig de har eller har haft barn eller är barnlösa.

När det gäller att klarlägga familjens funktioner kan det i allmänhet antas vara av relativt underordnad betydelse om mannen och kvinnan lever samman i äktenskapets form eller i en faktisk samlevnad utan äktenskap. Äktenskapsformen konstituerar visserligen rättigheter och skyldigheter par- terna emellan, och självfallet kan den rätts- liga regleringen verka bestämmande för ma- karna i fråga om vilka uppgifter eller roller de tilldelar sig själva eller varandra i familjen. Men i stort sett kan det antas att familjens funktioner och de enskilda familjemedlem- marnas roller bestäms av faktiska förhållan- den mera än av den rättsliga regleringen av samlevnaden och följaktligen är desamma vare sig mannen och kvinnan är gifta eller ej. En översikt över familjens funktioner kan därför ta sikte på familjen såsom sådan oavsett den rättsliga formen för samlevna- den. Endast mot bakgrunden av en sådan översikt synes det vara möjligt att söka bestämma äktenskapslagstiftningens funk- tion, mål och möjligheter i den utsträckning som påkallas av de i direktiven anvisade reformerna. Översikten bör också vara ägnad att belysa familjens och samhällets inbördes beroende av och samverkan med varandra.

2.2. Familjens funktioner

Inom familjesociologin talar man om famil- jens funktioner. Man utgår därvid från att människorna har ett antal behov och att det är familjens uppgift att tillfredsställa vissa av dem. Olika uppfattningar förekommer om vilka familjens funktioner är. Förändringarna i samhällets struktur leder också till att funktionerna växlar från tid till annan och att funktioner, som i och för sig består även vid förändringar i familjens yttre miljö, varierar i betydelse under olika förhållanden. En ofta använd indelning av familjens funk- tioner tar upp följande: 1. fortplantningsfunktionen (den reproduk— tiva funktionen) 2. den sexuella funktionen 3. den fostrande funktionen

den ekonomiska funktionen Skyddsfunktionen fritidsfunktionen den religiösa funktionen den känslomässiga funktionen (primär- gruppsfunktionen). Som grundläggande funktioner betecknas i allmänhet de reproduktiva, sexuella, fost- rande och ekonomiska funktionerna. Även primärgruppsfunktionen tilläggs ofta bety- delsen av grundläggande funktion hos famil— jen, medan de övriga funktionerna anses mera perifera och knutna till familjen mest därför att denna redan finns där på grund av de centrala funktionerna. Dessa perifera funktioner är därmed också lättare påverka- de av förändringar i familjens yttre miljö än de centrala funktionerna.

Dexia—(m_b-

Vid sidan av familjens funktioner att tillfredsställa vissa behov hos familjemedlem- marna talar man också om familjens funk- tion i samhället, dvs. familjeinstitutionens inverkan på samhället i stort. Mellan de båda funktionsområdena föreligger tydligen ett starkt samband. Om vissa oavvisliga behov inte blir tillfredsställda i familjen kommer sålunda anspråken på behovstillfredsställelse att riktas åt annat håll och påverka samhälls- strukturen. Erbjuds bättre möjligheter att tillgodose behoven utanför familjen reduce- ras dennas motsvarande funktion i samma mån. Och saknar å andra sidan det utanför- liggande samhället möjligheter att tillfreds- ställa ofrånkomliga behov, eller kan det bara göra det bristfälligt, blir det inom familjens ram som behoven tillgodoses.

2.2.1. Den reproduktiva funktionen

Den reproduktiva funktionen hos familjen, dvs. familjens uppgift att vara den enhet där barnen föds och släktets bestånd säkras, är uppenbarligen av grundläggande betydelse såväl för familjen som för samhället. Den antas vara själva grunden för familjens upp- komst. I det primitiva stadiet av samhällets utveckling medförde redan havandeskapet en sådan försämring av kvinnans möjligheter att

själv sörja för att hennes elementära behov blev tillgodosedda att hon blev beroende av andra. Barnets fysiska beroende av modern under spädbarnstiden och hjälplöshet över huvud taget under lång tid därefter tog henne helt i anspråk och gjorde hennes beroendeställning än mera uttalad. När bar- nafödandet inte kunde planeras följde bar- nen tätt och kvinnans beroendeställning blev istort sett fortlöpande. Det krävdes en social ordning för att säkra moderns och barnens möjligheter att överleva. En sådan ordning utvecklades i familjen, där — regelmässigt * fadern blev den som hade att svara för moderns och barnens försörjning.

I det moderna samhället tilldrar sig be- folkningsutvecklingen stor uppmärksamhet. Det är för samhället som helhet inte likgiltigt om befolkningen ökar eller minskar eller hur dess ålderssammansättning är och kan förut— ses bli i framtiden. Inte minst från samhälls- ekonomiska utgångspunkter är befolknings- utvecklingen och nativiteten som en del av denna betydelsefull. För samhället är det därför av betydelse hur familjen fyller den reproduktiva funktionen.

Teoretiskt kan barnafödandet i det mo- derna samhället med dess medicinska möjlig- heter och dess långtgående arbetsfördelning och specialisering isoleras från familjen och reduceras till en blott och bart biologisk företeelse. Sociologin känner såvitt bekant inget samhälle där så skett.

En annan sak är att det kan vara ett samhälleligt intresse att förhindra barnafö- dande i vissa fall, exempelvis av biologiska eller sociala skäl. Sådana skäl ligger i vårt land bakom släkt- och svågerskapshindren för äktenskap och kravet på viss äktenskaps- ålder, liksom bakom de 5. k. medicinska äktenskapshindren. Hindren riktar sig här mot familjebildningen i den rättsligt reglera- de formen, äktenskapet. Delvis har äkten- skapshindren sin motsvarighet i lagstift— ningen om sedlighetsbrott. Härigenom söker samhället förhindra barnafödande i vissa relationer även när familjebildning sker utan äktenskap eller när familjebildning över hu- vud taget inte är aktuell.

Det kan konstateras att det i vårt land endast är i sällsynta undantagsfall som barn inte föds in i en familj, kort tid efter födelsen tas upp i en sådan eller genom sin tillkomst föranleder att en familj bildas. Vid undersökningar som i och för sig avsett andra ämnen har framgått att det är mycket vanligt att enföräldersfamiljer, som bildas genom att barn föds, efter relativt kort tid förändras till tvåföräldersfamiljer. Det kan fastställas att det svenska samhället till skill- nad från de flesta andra västerländska sam- hällen har en kulturell tradition att ogifta kvinnor som föder barn själva tar hand om dem i stället för att adoptera bort dem. Antalet enföräldersfamiljer är därför i Sveri- ge relativt stort mätt efter internationell måttstock. Siffror saknas för antalet barn som omedelbart efter födelsen lämnar mo- dem för att annat än tillfälligt omhändertas för institutionell vård. Det kan emellertid antas att antalet är mycket litet och att det här främst rör sig om barn som på grund av fysiska handikapp kräver vård som svårligen kan lämnas i en familj.

Vid utformningen av samhällets stöd till familjerna har tid efter annan den speciella inriktningen på barnfamiljerna betonats som särskilt angelägen. Motiven för stödet har växlat från befolkningspolitiska till utjäm- ningspolitiska. Man har härvid utgått från att kärnfamiljen år den form för släktets repro- duktion som bäst motsvarar människornas önskningar och tillgodoser barnens behov av stabilitet och trygghet.

2.2.2. Den sexuella funktionen

Med familjens sexuella funktion förstås dess uppgift att med minsta möjliga sociala och personliga störningar ge mannen och kvinnan möjligheter att tillfredsställa sina sexuella behov. Även denna funktion kan föras till- baka till de primitiva förhållandenas villkor med moderns och avkommans starka beroen— de av mannen för att över huvud taget kunna överleva. En ömsesidig sexuell bundenhet för mannen och kvinnan som levde samman var

då en rationellt betingad ordning för att försörjnings- och skyddsuppgifterna inom familjen skulle kunna lösas och mannen inte få konkurrerande sådana uppgifter på annat håll.

Den sexuella driften är en av de starkaste mänskliga drifterna och så stark att den söker sig utlopp även om det kan lända till skada för bestående och balanserade relatio- ner av känslomässig, ekonomisk eller annan art mellan individerna. Då samhället som helhet är uppbyggt av ett otal sådana relatio- ner, vilkas stabilitet är av omedelbar betydel- se för individernas samverkan och samhällets funktionsduglighet, är det tydligt att samhäl- let inte kan vara likgiltigt för i vilka sociala former den sexuella driften får sitt utlopp. Inom sociologin uttrycks saken så att sam- hället söker bringa sexualiteten under social kontroll. Undersökningar har visat att inget nu existerande samhälle har undgått att kringgärda sexualiteten med särskilda tabun och att i motsvarande mån anvisa de sociala formerna för den tillåtna sexualiteten. De inskränkande reglerna, vare sig de är kodifie- rade eller bara bärs upp av allmänt omfatta- de förestållningar om vad som är otillbörligt, hämmar härvid de socialt störande formerna av sexuell konkurrens. De tillåtande reglerna är avsedda att möjliggöra det tillfredsställan- de av de sexuella behoven som är nödvändigt såväl för individens fysiska och psykiska välbefinnande som för samhällets reproduk- tion. Vilka sexuella relationer och vilka avvikelser från det sexuella normalbeteendet som anses ha socialt störande effekter växlar från samhälle till samhälle alltefter dettas struktur. Bortsett från förbudet mot incest kan därför inte något universellt mönster spåras när det gäller inskränkningarna. Däre- mot är det ett genomgående drag att sexuali- teten mellan man och kvinna i familjen godtas eller favoriseras på olika sätt.

I vårt land har den allmänna synen på sexualiteten under senare är snabbt blivit friare och mer obunden av de moraluppfatt- ningar som tidigare varit förhärskande. Det är uppenbart att den sociala strukturen undergått sådana förändringar att sexuell

bundenhet till familjen inte längre är nöd- vändig av de skäl, som antas vara den rationella grunden för att samhället sökt kanalisera sexualitetens yttringar till famil- jen, nämligen mannens försörjningsansvar gentemot modern och barnen. Kvinnans vidgade möjligheter att försörja sig själv, socialförsäkringarna, barntillsynen, skolorna och andra inrättningar i välfärdssamhället har i väsentliga hänseenden gjort det möjligt för kvinnan att frigöra sig från det fasta ekonomiska beroendet av mannen. Preven- tivtekniken har gett förutsättningar för sexu- alitet utan barn och utanför familjen. Urba- niseringen och den ökade rörligheten har gett den enskilde vidgade möjligheter till kontakter och därmed också till sexuella förbindelser. På det psykologiska området har sekulariseringen förändrat tidigare reli- giöst underbyggda beteendemönster. Det vill synas som om det tidigare återhållsamma sexualmönstret, som i sin mest strikta ut- formning förbjöd såväl för- som utomäkten- skapliga förbindelser, alltmer efterträtts av uppfattningen, att det är den personliga böjelsen, kärleken, som legitimerar de sexu- ella förbindelserna. Samtidigt har sexualli- vets värde som källa till glädje och berikande upplevelser erkänts.

Under år 1967 genomfördes en undersök- ning av svenska folkets värderingar, normer och beteenden på det sexuella området, redovisad i rapporten ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 196912). Av undersökningen framgick att en överväldigande majoritet, nämligen 89 % av alla män och 81 % av alla kvinnor, ansåg att kärlek legitimerar sexuellt umgänge även om parterna är ogifta. Inne- börden av denna uppfattning är i den socio- logiska tolkning som framförs i utredningen att sexualförbindelserna blir undandragna omvärldens föreskrifter. Förälskelsen är inte underkastad viljan och därför kan man inte hållas ansvarig för sin böjelse. Man är vidare själv den ende som kan avgöra om man är förälskad eller inte. Utomståendes möjlighe- ter att bedöma om sexualiteten utspelar sig inom den yttre ram som denna uppfattning anvisar som socialt godtagen är därmed

eliminerade, och den sociala kontrollen över sexualiteten är omöjliggjord.

Ett åsidosättande av den sexuella trohe- ten mellan samlevande anses i enlighet med den nyss redovisade uppfattningen inte hel- ler allmänt utgöra den omedelbara orsaken till en söndring mellan dem utan tolkas snarare som ett uttryck för en redan inträdd mer eller mindre djupgående söndring. I linje härmed ligger uppfattningen att ett tillfälligt åsidosättande av den sexuella troheten inte behöver förstöra utsikterna för samlevnadens fortbestånd.

Ibland framförs uppfattningen att sexuallivet har ett så stort egenvärde att det sexuella umgänget inte ens förutsätter käns- lomässig samhörighet mellan parterna. Med utgångspunkt i denna uppfattning kan frågan ställas om inte den nya synen på sexualiteten minskar också den sexuella trohetens bety- delse för gemenskapen mellan mannen och kvinnan i familjen. Kravet på frihet också på det sexuella området tar sig ibland det uttrycket att samlevande ömsesidigt förkla- rar sig ge varandra full frihet i detta hänseen- de. Det finns dock inget underlag för ett antagande att den sexuella troheten allmänt sett skulle, oavsett hur man i själva verket handlar, värdesättas mindre nu än förr.

I detta hänseende ger några siffror från den nämnda undersökningen upplysningar. Det visade sig att inte mindre än 85 % av de tillfrågade avvisade alla utomäktenskapliga förbindelser, dvs. giftas sexuella förbindelser med annan än maken, fastän de var toleranta i fråga om de föräktenskapliga förbindelser- na, och 7 % avvisade såväl för- som utom- äktenskapliga förbindelser. Endast 8 % god- tog både för- och utomäktenskapliga förbin- delser. Det kan i detta sammanhang anmär- kas att urbaniseringen och rörligheten i det moderna samhället i stort sett omöjliggjort omvärldens sociala kontroll i fråga om för— äktenskapliga förbindelser. Däremot kan den sociala kontrollen förmodas alltjämt vara ganska märkbar ifråga om giftas sexuella förbindelser med annan än maken.

Det kan konstateras att familjens funk- tion att reglera de sexuella relationerna

numera inte är betingad av yttre förhållan- den men att en överväldigande majoritet alltjämt ger uttryck åt den meningen att trohet skall iakttas åtminstone i äktenskaplig samlevnad. Familjens funktion att reglera de sexuella relationerna består således faktiskt, grundad på en förhärskande värdering.

Inom äktenskapslagstiftningen har de nya värderingarna på det sexuella området hittills avspeglat sig i att man infört möjlighet för domstolarna att vid fall av otrohet istället för till äktenskapsskillnad döma till hemskill- nad när särskilda skäl talar därför. Det principiella kravet på trohet i äktenskapet kvarstår dock oförändrat; man och hustru är enligt GB 5:l skyldiga varandra trohet.

2.2.3. Den fostrande funktionen

Med den fostrande funktionen avses fa- miljens uppgift att ge barnet lämpliga egen- skaper för dess senare liv i samhället, bi- bringa det omfattande kunskaper och hjälpa det att tillägna sig ett stort antal färdigheter. Barnet måste också lära sig att behärska medfödda drifter och anpassa sin behovstill— fredsställelse efter det rådande sociala mönstret innan det kan inta sin plats som vuxen samhällsmedlem. Uppfostran kan be- traktas som ett socialt samspel mellan de vuxna och barnet, genom vilket barnet för- värvar gruppens sociala normer och lär sig sina roller. Sociologiska undersökningar har gett vid handen att uppgiften att göra barnet socialt och att ge det de grundläggande färdigheterna och kunskaperna i alla kulturer i första hand faller på kärnfamiljen. I allmän- het är uppgiften också jämnare fördelad mellan fadern och modern än uppgiften att ge barnet fysisk omvårdnad, där huvud- ansvaret regelmässigt ligger på modern. Emellertid saknas inte exempel på samhäl- len, där den fostrande funktionen i väsentlig utsträckning — tillsammans med vissa andra traditionella familjefunktioner — lyfts ut från familjen för att fullgöras i ett större kollektiv än familjen. Exempel härpå utgör vissa kibbutzer i Israel, där föräldrar-

nas kontakter med barnen är begränsade och den största delen av fostran sker i inrätt- ningar för bamen från spädbarnsavdelningar till skolor.

När det gäller frågan hur den aktiva generationen på bästa sätt skall ta hand om barnen och ge dem deras fostran kan man urskilja olika ideologier.

I psykologisk, pedagogisk och sociologisk litteratur möter man ofta åsikten att det för en harmonisk utveckling av barnets person- lighet — den sammanfattande benämningen för dess handlingstendenser grundade på inlärda normer och anlag — är mycket betydelsefullt att det under sina första lev- nadsår får uppleva trygghet och samhörighet. En förutsättning härför antas vara att barnet växer upp i en stabil miljö och har en vårdare och uppfostrare som kan ägna det mycken tid och kärlek. För denna uppgift anses modern mer eller mindre självskriven och i vart fall svår att ersätta, eftersom barnet redan under amningstiden naturligt binds till henne. Till stöd för åsikten åberopas vissa empiriska undersökningar men det framhålls också att tillgängligt forskningsmaterial är ofullständigt. En variant av denna mening går ut på att barnets intresse av trygghet och samhörighet blir lika väl tillgodosett om fadern växlar med modern i rollen som vårdare och uppfostrare. Det viktiga är enligt denna uppfattning att det är inom familjen som vården och fostran sker. Föräldrarna antas därvid vara de mest insiktsfulla i fråga om det egna barnets behov och skall därför själva bestämma vid vilken ålder barnets intresse inte längre kräver att det ständigt har möjlighet till kontakt med modern eller fadern.

Enligt en annan uppfattning är föreställ- ningarna om moderns — eller föräldrarnas - oersättlighet överdrivna och barnavård och uppfostran bör generellt och med positiva effekter för barnet i väsentliga delar frigöras från familjen på ett tidigt stadium. Även den sistnämnda uppfattningen tycks dock godta tanken att barnets vård och fostran under de första levnadsåren skall vara en uppgift för familjen.

En utgångspunkt för dem som förfäktar meningen att familjen i det moderna samhäl- let ofta har svårigheter att lösa uppfostrings- uppgifterna tillfredsställande är familjernas ringa storlek och deras isolering. Nästan hälften av barnfamiljerna har bara ett barn och detta saknar då möjligheter att inom familjen utveckla sin förmåga att leva sam- man med jämnåriga. Barnets relation till föräldrarna innefattar alltid en underlägsen- het för barnet, som kan hämma dess själv- känsla och framväxten av självförtroende. Kontakterna med äldre generationer är för fåtaliga för att ge barnet förståelse för de äldres situation. Över huvud taget anses familjen ge barnet för liten stimulans för dess personlighetsutveckling och denna brist kan avhjälpas bara genom att familjerna blir större eller barnets uppfostran i större ut- sträckning sker i kollektiva former utanför familjen.

I debatten om familjens roll i fråga om uppfostran framhålls numera allt oftare som en allvarlig nackdel av den konventionella rollfördelningen inom de nutida små famil- jerna att fadern i alltför ringa grad tar del i barnens uppfostran. Utgångspunkten för kri- tiken är uppfattningen att en harmonisk och allsidig utveckling av barnets personlighet fordrar en utvidgad kontakt med vuxna av båda könen. Faderns roll som förvärvsarbe- tande utanför hemmet hindrar honom från att delta i utvecklandet av barnets personlig- het medan modern å andra sidan anses få ett alltför dominerande inflytande genom sin ständiga samvaro med barnet under större delen av dess uppväxttid. Den fasta rollför- delningen mellan föräldrarna som barnet upplever under denna tid antas också bidra till att konservera könsrollerna med modern som hemarbetande och fadern som förvärvs— arbetande. Den utgör därmed även på sikt ett hinder för att förverkliga en reell jäm- ställdhet mellan könen. Men också som ett direkt verkande medel att nå kvinnans jäm— ställdhet med mannen framförs tanken att föräldrarna bör växla i rollerna som upp- fostrare och förvärvsarbetande. Jämställdhe- ten skall sålunda kunna uppnås inte bara

levnadsmönster genom att kvinnan anpassar sig till mannens som förvärvsarbetande. Också mannen skall lämna sitt bidrag till jämställdheten genom att tidvis överta kvin- nans traditionella uppgifter som barnavårda- re och uppfostrare. Därmed får kvinnan möjligheter att ha kontakt med förvärvslivet även under den period i hennes liv då familjen har små barn. Dessa kan med detta Växelsystem alltjämt vårdas och fostras i familjen. När barnen vuxit upp kan mannen och kvinnan på lika villkor återgå till för- värvslivet som sin kontinuerliga sysselsätt- ning utan svårare omställningsproblem.

Den angivna tankegången återspeglas i 1969 års läroplan för grundskolan. Där uttalas att eleverna måste bli medvetna om att en förutsättning för jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden och i samhälls- livet i övrigt är att ansvar för barnavård och hemarbete delas lika mellan män och kvin- nor inom familjen.

[ det agrara samhället skedde inte bara uppfostran utan också den egentliga utbild— ningen inom familjen. Barnet fick delta i de förekommande sysslorna alltefter sin förmå- ga och lärde sig i familjen hur sysslorna skulle utföras. Någon specialiserad utbild- ning krävdes inte. Barnen lärde sig föräldrar- nas arbete på gården och övertog deras yrke. Med industrialiseringen och urbaniseringen skedde i detta hänseende en genomgripande omvälvning. Stadsbarnen utestängdes från industrins arbetsplatser, och behov uppkom av utbildning som inte kunde lämnas i familjen. Skolväsendet växte snabbt och övertog familjens utbildningsuppgifter. Där- med följde också möjligheter för det allmän- na att delta i och påverka fostran. Med den alltmer förlängda skoltiden har dessa möjlig- heter utvidgats och tillvaratagits alltmer medvetet. I den nu gällande skollagen uttalas att den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till har- moniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. [

1969 års läroplan för grundskolan definieras närmare skolans uppgift att ge social fostran och att utveckla barnets vilje- och känsloliv. Det uttalas emellertid att även under barnets år i skolan har hemmet det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran, och betydelsen av samverkan mellan familj och skola betonas.

Urbaniseringen, den ökade rörligheten och utvecklingen av massmedia har också lett till att barnen i en helt annan utsträck- ning än förr — även bortsett från skolan — kommer i kontakt med andra grupper än familjen och möter andra normer, beteenden och förväntningar på deras uppträdande än som gäller i familjen. I förening med den ganska påtagliga allmänna tendensen att göra uppfostran mindre auktoritär och i stället lämna barnen större utrymme för eget val av handlingsnormer leder dessa kontakter och inflytelser till att familjens fostrande funktion ändrat karaktär. Ju flera normer barnet möter och ju mindre samstämmiga dessa normer är, desto betydelsefullare har familjens uppgift blivit att hjälpa barnet att smälta samman normerna.

Även om det sålunda kan konstateras att familjen i det nutida samhället inte är ensam om att svara för barnens fostran kan man utgå från att familjens fostrande funk- tion kommer att bestå. Det är emellertid sannolikt att den uttunning av funktionen som hittills skett kommer att fortsätta. Närmast kan förutses en utbyggnad av för— skolorna och en ökad förvärvsintensitet bland mödrarna som leder till att barnen i allt större utsträckning kommer att vistas i barnstugor, förutsatt att fäderna inte samti- digt i ökad utsträckning tar över mödrarnas traditionella uppgifter med barnavård och hemarbete.

2.2.4. Den ekonomiska funktionen

[ ekonomiskt hänseende utgör familjen en enhet för såväl produktion som konsumtion. Denna egenskap brukar betecknas som famil- jens ekonomiska funktion. Den anses av en

del sociologer som en grundläggande familje- funktion av samma betydelse för familjens bestånd som den reproduktiva och den sexuella funktionen. Samboendet, dvs. den gemensamma konsumtionen av bostad och det dagliga livets förnödenheter, samarbetet och arbetsfördelningen vid produktionen av tjänster och andra nyttigheter för familjens behov uppfattas därvid som grundläggande element för familjebildningen. Andra socio- loger betecknar däremot den ekonomiska funktionen närmast som en följd av att familjen redan bildats för att fullgöra de reproduktiva och sexuella funktionerna. Det är emellertid oomstritt att den ekonomiska funktionen spelar en väsentlig roll för famil- jens sammanhållning och stabilitet.

Familjens ekonomiska funktion kan föras tillbaka till de primitiva förhållandena då ett samarbete och en arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan var av primär betydelse för familjens existensmöjligheter. De fysiska olikheterna mellan könen — mannens större styrka och kvinnans nedsatta arbetsförmåga under havandeskap liksom hennes bunden- het till de vårdkrävande barnen — tvingade fram en arbetsfördelning och specialisering, som höjde familjens förmåga att anskaffa och framställa de produkter och tjänster som familjen behövde. På mannen föll det tyngre arbetet, på kvinnan barnavård och lättare uppgifter i eller nära bostaden. Sociologer har påvisat att de flesta kända samhällen har utvecklat samarbete och specialisering mel- lan könen efter denna biologiskt betingade skiljelinje. Exempel finns dock på samhällen där också det tunga arbetet ankommer på kvinnan.

I det förindustriella bondesamhället be- stod i stort sett familjens ekonomiska funk- tion i samma form som i det primitiva samhället. Kvinnan deltog i framställningen av livsförnödenheter och av andra gårdens produkter samtidigt som hon skötte hem- sysslorna och barnen. Hon spelade därige- nom en aktiv roll i såväl familjens som samhällets ekonomiska liv. De strukturella förhållandena innebar att hennes arbetskraft blev tillvaratagen i lika hög grad som man-

nens. Det första steget från detta självhushåll togs i och med industrialismens genombrott. Industrin tog över åtskilliga av de arbetsupp- gifter som dittills utförts i hemmen. Framför allt kvinnornas arbetsuppgifter minskade vä- sentligt. Det var en förhärskande uppfattning att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, och det anses klart att denna uppfattning verkade avhållande på kvinnornas vilja att gå in i den industriella produktionen. Av eko- nomiska skäl tvingades dock många kvinnor att ägna sig åt förvärvsarbete i industrin. Den långa arbetstiden ledde till att de måste eftersätta barn och hem i en omfattning som kom kvinnors förvärvsarbete att framstå som ett samhällsont. Samhälleliga eller andra kollektiva inrättningar med uppgift att ta hand om barnen under föräldrarnas förvärvs- arbete saknades. När lönerna så småningom steg och familjens försörjning kunde klaras nödtorftigt på mannens lön, lämnade också kvinnorna i stor utsträckning förvärvsarbetet utom hemmet och återvände till hemsysslor— na. Uppfattningen att kvinnans plats var i hemmet understöddes också av de instabila förhållandena på arbetsmarknaden med tid efter annan uppträdande svår arbetslöshet. Arbetstillfällena ansågs då böra reserveras för männen och det uppfattades som en orätt- visa att såväl mannen som kvinnan i vissa familjer skulle belägga arbetstillfällena, me- dan i andra familjer inte ens mannen kunde beredas arbete. Så sent som under 1930- talets depressionsperiod diskuterades i Sveri- ge frågan om förbud för gifta kvinnor att förvärvsarbeta.

Det sagda gäller stads- och industrisamhäl- lena. För jordbrukarbefolkningen bestod i stort sett det gamla mönstret. Familjen behöll sin ekonomiska funktion med aktiva insatser i produktionen av såväl mannen som kvinnan, låt vara att även här åtskillig pro- duktion, som tidigare skötts på gården, ersattes med köpta produkter. I de bortfall- na arbetsuppgifternas ställe trädde emellertid andra i samband med en intensifiering och specialisering inom jordbruket. Det kan knappast sägas att den undersysselsättning som inträdde åtminstone i vissa skeden av

livet för kvinnan i stadsfamiljen haft någon motsvarighet för kvinnan i jordbrukarfa- miljen.

Familjens funktion av en produktionsen- het har i dagens samhälle med dess långt- gående industrialisering och specialisering förlorat mer och mer i betydelse. De flesta produkter som erfordras för familjens dagli- ga liv framställs som färdigprodukter eller halvfabrikat utanför hemmet och kan köpas. Även tjänster som familjen behöver kan tillhandahållas familjen utifrån i väsentlig utsträckning. Det är här oftast en fråga om familjens tillgång på kontanter om tjänsterna skall produceras av familjemedlemmarna själ- va eller köpas. Förvärvsarbetar både mannen och kvinnan i familjen ökar möjligheterna att köpa utifrån samtidigt som tiden för egen produktion minskar. En del av behoven i den dagliga livsföringen täcks utanför familjen. Så t. ex. får barnen måltider i barnstugor och skolor och i många fall intar de förvärvsar- betande familjemedlemmarna dagens huvud- mål på arbetsplatsens matservering. Men utvecklingen i fråga om familjens ekonomis- ka funktion är inte helt enhetlig. Den indust- riella framställningen av apparater för hus- hållen har sålunda inte bara underlättat arbetet i hemmet utan sannolikt också kon- serverat en del tjänsteri hemmen som annars med fördel skulle kunna utföras utanför dem och köpas. De höga kostnaderna för arbetskraftskrävande tjänster leder vidare till att familjerna i många fall föredrar att själva utföra tjänsterna, även om de i och för sig skulle ha råd att köpa dem från yrkesmän. Detaljhandelns koncentration har också överfört en del av varudistributionen på konsumenterna. Även den omständigheten att de industriellt framställda produkterna och de utifrån köpta tjänsterna inte alltid är anpassade efter familjens individuella behov bidrar till att en hel del produktion av tjänster och andra nyttigheter alltjämt skeri hemmen. Det väsentliga draget i fråga om familjens funktion av produktionsenhet kan dock sägas vara att det moderna samhället erbjuder familjerna möjlighet att — inom ramen för deras ekonomiska resurser — välja

På en mycket betydelsefull punkt gäller emellertid generellt sett en inskränkning i valfriheten, nämligen ifråga om barntillsyn. Antalet daghemsplatser och familjedaghems- platser per 1 000 barn i åldern 0—7 år var 1964 i de tre största städerna genomsnittligt 57. Sedan dess har en kraftig utbyggnad skett men den efterfrågan som kunnat kon- stateras vid undersökningar med utgångs- punkt i familjens behov av barntillsyn på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller önskan om att utträda i förvärvslivet översti- ger alltjämt väsentligt tillgången. Antalet barn under skolåldern är drygt 823 000 och i åldern 7—11 år drygt 536000. Den 1 juli 1971 fanns i landet 42 000 platser i daghem och drygt 40 000 platser i kommunalt orga- niserade familjedaghem. Antalet platser i fritidshem för barn i skolåldern uppgick till 8 000. I stor utsträckning löser emellertid familjer, där båda förvärvsarbetar, problemet med barntillsynen genom privata familjedag— hem eller genom att barnen får tillsyn i hemmet av anställda eller far- och morföräld- rar.

Eftersom barntillsynen är en arbetsupp- gift som obetingat måste utföras och full valfrihet mellan att själva utföra tjänsten och att köpa den mera sällan föreligger för familjerna kan det sägas att familjens väsent- ligaste ekonomiska funktion ligger i tillsynen av barnen. I samma mån som valfriheten ökat i fråga om egenproduktion eller köp av varor och tjänster för familjens behov har, vill det synas, anspråken på valfrihet också ifråga om barntillsynen skärpts och kombi- nerats med krav på låga kostnader för tillsynen. Dessa anspråk har lett till det vidgade engagemanget från det allmännas sida ifråga om utbyggnaden av barntillsynen och till att de verkliga kostnaderna för tillsynen inte tas ut av föräldrarna. Utveck- lingen på detta område är helt entydig och det kan antas att även barntillsynen i fram- tiden kommer att kunna fullgöras utanför familjen när den så önskar.

Den i det föregående antydda utveck- lingen i förening med det genomsnittligt sett

låga antalet barn i barnfamiljerna har lett till att hemmakvinnan i den genomsnittliga två- barnsfamiljen mister sin fulltidsuppgift i hemmet 10—15 år efter det första barnets födelse. Av kvinnorna i totalbefolkningen är det nu bara 24 % som har barn under 7 år. Barn under 17 år har 42 %. Beaktas även att medellivslängden samtidigt ökat kan det konstateras att den period, under vilken en hemmakvinna måste anses undersysselsatt, mätt med normala anspråk på arbetsinsats, kan uppskattas till 25—30 år.

Familjens egenskap av konsumtionrenhet synes ha undergått väsentligt mindre föränd- ringar än dess egenskap av produktionsenhet. Härvid bortses från de förändringar som sammanhänger med den nyss berörda minsk- ningen i familjens produktion av tjänster som på grund av sakens natur omedelbart konsumeras. Alltjämt är bostad och bohag nyttigheter som familjen konsumerar gemen- samt och det torde ingå i normalmönstret att familjens samlade ekonomiska resurser an- vänds gemensamt för en i stort sett lika konsumtionsstandard.

Den gällande äktenskapslagstiftningen ut- går från familjen som en gemenskap i ekono- miskt hänseende ifråga om såväl produktion som konsumtion. Detta har kommit till uttryck bl. a. i GB 5: 2 som stadgar att makarna är pliktiga att, var efter sin förmå- ga, bidra till familjens underhåll genom tillskott av pengar, arbete i hemmet eller på annat sätt. En utjämning med pengar skall vidare ske från den ene maken till den andre om dennes tillskott inte förslår till utgifterna för hans personliga behov och till de utgifter han har att ombesörja för familjens under- håll. Även andra bestämmelser visar på att familjen uppfattas som en ekonomisk ge- menskap, även om varje make har sin egen ekonomi, förvaltar sina inkomster och sina tillgångar och svarar för sina skulder. Denna utgångspunkt var otvivelaktigt naturlig vid en tid då produktion och konsumtion av nyttigheter för familjens behov alltjämt i väsentlig utsträckning måste ske inom famil— jen och då mannens och kvinnans uppgifter i familjen till följd därav blev hårt fixerade.

En arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan, enligt vilken den ene sköter arbets- uppgifterna i hemmet och den andre genom förvärvsarbete anskaffar de kontanta medel som erfordras för att köpa vad familjen inte själv kan producera, innebär i sig en in- skränkning i deras ekonomiska självständig- het. Den hemarbetande blir för sin försörj- ning beroende av den förvärvsarbetande och även denne blir å sin sida beroende av den hemarbetandes insatser in natura i hemmet. Endast om både mannen och kvinnan för- värvsarbetar — varvid de erforderliga kontan- terna tillförs familjen för att den skall kunna köpa de nödvändiga varorna och tjänsterna utifrån i stället för att själv framställa dem — upphör det inbördes ekonomiska beroendet och den fulla självständigheten i ekonomiskt hänseende parterna emellan kan förverkligas. I vad mån familjen därvid bibehåller sin egenskap av konsumtionsenhet blir med den ökade valfriheten för parterna en fråga om frivillighet.

2.2 .5 Skyddsfunktionen

Med familjens skyddsfunktion förstås dess uppgift att bereda familjemedlemmarna skydd i krissituationer såsom vid hot utifrån och vid sjukdom och andra svårigheter som drabbar någon inom familjen. Till skydds- funktionen kan också hänföras familjens uppgift att ge barnen trygghet.

Det är uppenbart att Skyddsfunktionen i det primitiva samhället var en utomordent- ligt viktig sammanhållande faktor. För sitt skydd mot faror som hotade från andra människor och från naturen -— en natur som måste ha tett sig oerhört mycket mera obeveklig än för nutidens människor — var den enskilde utlämnad åt sig själv och sina närstående. Detsamma gällde när han vid sjukdom, ålderdom och andra nedsättningar i arbetsförmågan inte kunde reda sig själv. Sammanhållningen inom familj och släkt var en förutsättning för att den enskilde skulle kunna uppnå någon grad av trygghet.

Med rättssamhällets framväxt blev det en

samhällets uppgift att svara för den enskildes säkerhet och rättstrygghet; i motsvarande mån minskade familjens skyddsfunktion i betydelse. Med välfärdssamhällets framväxt överflyttades också uppgiften att bereda vård vid sjukdom och ålderdom från familjen och släkten till samhälleliga inrättningar. Även uppgiften att ge den enskilde ekono- misk trygghet avlyftes i en successivt allt större utsträckning familjen och släkten och övertogs av samhället. Utvecklingen har där- vid gått från att trygga tillfredsställandet av de mest elementära behoven genom fattig- vård efter behovsprövning till att genom socialförsäkringar i princip ge kompensation för inkomstbortfall och för merkostnader i samband med försäkringsfallet. Skyddet för familjen är i socialförsäkringarna utformat på varierande sätt. I vissa fall tar försäk- ringen sikte på den faktiska förhandenvaron av familj, i andra fall förutsätts att familje- bildningen har formen av äktenskap. Ibland är skyddet knutet huvudsakligen till den förvärvsarbetande, i andra fall till envar av de samlevande som fullt självständiga individer.

Utöver det genom samhällets sjukvård och andra vårdformer och genom socialför- säkringarna skapade skyddet bistår det all- männa familjen med stödåtgärder av olika slag. Här kan nämnas kontanta bidrag exem- pelvis barnbidrag och bostadsbidrag, liksom kurativa insatser inom mödra- och barna- vård, nykterhetsvård och familjerådgivning. Inom det kurativa området har betydelsen av en helhetssyn på den hjälpbehövande famil- jens situation alltmer skjutits i förgrunden under senare år.

Den utveckling som ägt rum och som sålunda inneburit att samhälleligt skydd er- satt de enskilda familjemedlemmarnas tidiga- re beroende av och förpliktelser mot varand- ra vid ofärd och nöd skulle kanske kunna berättiga till påståendet att familjens skydds- funktion i vårt samhälle har upphört. I vart fall är det tydligt att målet är att avlyfta den enskilde det omedelbara ansvaret för skydds- uppgifterna och överföra det på samhälleliga organ. Härvid skall olikheter i skyddet kunna utjämnas och tryggheten öka genom att hela

samhället ställer sig bakom skyddsuppgif- terna. Det kan dock knappast sägas att målet förverkligats i alla hänseenden. Inom ramen för de uppbyggda skyddssystemen förekom- mer ofullkomligheter, och knappheten på resurser leder stundom till att uppgifter som det allmänna åtagit sig att svara för inte kan fullföljas i det konkreta fallet eller kan fullföljas först efter väntetid. Men även bortsett från sådana ofullkomligheter och brister i de redan etablerade skyddssystemen förekommer det också i rätts- och välfärds- samhället situationer, då familjemedlemmar- nas inbördes stöd och hjälp inte kan ersättas av samhälleliga åtgärder. Tillhörigheten till en familj upplevs därför alltjämt som väsent— lig för den enskildes trygghet. Och de spe- ciella skyddsbehov som barnen representerar i en värld, som främst är inrättad för de vuxna, tillgodoses alltjämt i första hand inom familjen. Det får heller inte förbises att samhällets förmåga att fullgöra de från famil- jen övertagna skyddsuppgifterna är beroende av stabiliteten i samhället och de samhälle- liga organens funktionsduglighet. Familje— medlemmamas beroende av varandra i de hänseenden som familjens skyddsfunktion omfattar har i de delar där samhället över— tagit uppgifterna avlösts av ett beroende av samhället.

2.2.6. Fritidsfunktionen

Familjens uppgift att bereda familjemedlem- marna möjligheter till rekreation brukar be- tecknas som dess fritidsfunktion. I första hand tänker man härvid på vila och sådana fritidssysselsättningar utanför det nödvändi- ga arbetet i familjen, vilkas rekreationsvärde väsentligt ligger i att de utövas gemensamt med familjemedlemmarna eller någon av dem. Men även sådan verksamhet inom

familjens ram som innebär att man utför nödvändiga arbetsuppgifter för familjen i samverkan med dess andra medlemmar ger stimulans och har ett rekreationsvärde. Det är tydligt att familjens möjligheter att fylla rekreationsuppgiften är intimt förknippade

med dess egenskap av primärgrupp med känslomässiga bindningar mellan medlem- marna.

Även i fråga om familjens fritidsfunktion har urbaniseringen, den ökade rörligheten och utvecklingen av det differentierade och specialiserade medfört en minskning av familjens betydelse. Fa- miljemedlemmama är inte längre hänvisa- de till varandra för rekreation. Det stora utbudet av rikt varierade fritidssysselsätt- ningar — tidningar, böcker, radio, TV, film, teater, utställningar, kurser, föreningsliv med olika inriktning, religiösa sammankomster, idrott, friluftsliv, turism — gör det möjligt för de enskilda familjemedlemmarna att helt efter egen smak och fallenhet välja vad de skall ägna sig åt under fritiden. Enligt en undersökning som 1962 års fritidsutredning lät göra för att få en uppfattning om fritidsvanorna ägnade sig bara 13 % av be— folkningen i åldern 18—65 år i städer och köpingar med mer än 10000 invånare åt hem- och familjeliv, vila, hemsysslor och hushållsarbete såsom huvudsaklig fritidssys- selsättning (SOU l964z47). Men lägger man med detta procenttal samman siffrorna för andra fritidsaktiviteter som regelmässigt äger rum i hemmet eller i nära kontakt med familjen såsom hobbyverksamhet, läsning, radiolyssning och arbete med villa, trädgård eller bil blir siffran 62 %. Också vissa andra fritidssysselsättningar såsom promenader, bärplockning, vistelse vid fritidshus, utfärder med bil och teaterbesök torde i inte obetyd- lig utsträckning utövas gemensamt av famil- jemedlemmarna. Fastän undersökningen av- såg enskilda individer utan hänsyn till om de ingick i familj eller ej torde siffrorna ge fog för påståendet att familjen alltjämt spelar en väsentlig roll för familjemedlemmarnas re- kreation. Det förtjänar i detta sammanhang också att anmärkas att innehav av bil, båt eller fritidshus och kanske också TV liksom den förbättrade bostadsstandarden är ägnade att hålla familjen samlad under fritiden och i någon mån utgör en motvikt mot de fritids- sysselsättningar som erbjuds utanför famil— jen.

samhället

Med den religiösa funktionen avses familjens uppgift att ge familjemedlemmarna tillfälle till andakt och religiösa handlingar i gemen- skap med varandra.

Medan den patriarkaliska familjetypen var förhärskande utgjorde familjens religiösa funk- tion en väsentlig sammanbindande faktor. Husandakt och religiösa ritualer kring hän- delserna i familjens liv stärkte familjemed- lemmarnas upplevelse av gemenskap och understödde de normer och handlings- mönster som gällde inom familjen. Den allmänna sekulariseringen i samhället och övergången från en patriarkalisk till en mera demokratisk familjetyp har medfört att den religiösa funktionen nu spelar en mera påtag- lig roll bara i de starkt religiösa hemmen. Det kan emellertid konstateras att de religiösa samfunden i allmänhet verkar för en pånytt- födelse av familjens religiösa liv.

2.2.8. Den känslomässiga funktionen

Sociologiskt sett utgör familjen en primär- grupp, dvs. en sådan grupp som utmärks av att dess medlemmar inära personlig kontakt med varandra (ansikte mot ansikte) och förenade av en stark. samhörighetskänsla bestämmer sitt handlande under ömsesidig påverkan. Familjens funktion som primär- grupp kan beskrivas så att familjen förser individen med en grupp personer, som accep— terar honom för hans egen skull och till vilka han hör oavsett hur han handlar. Familjen ger sålunda individen en fast punkt i tillva- ron och tillåter honom att utveckla särdrag utan att därför bli utstött ur gemenskapen.

Familjens känslomässiga funktion beteck- nas stundom som lika grundläggande för familjens- uppkomst och bestånd som de reproduktiva, sexuella och uppfostrande funktionerna. Den bygger på den enskilda människans behov av personlig kontakt och gemenskap med andra människor. Detta behov ligger uppenbarligen djupt i den mänskliga naturen och förenas hos den

vuxna människan normalt med fortplant- ningsdriften. Båda behoven kan tillgodoses i förhållandet mellan man och kvinna. För barnet utgör familjen den grupp, i vilken det känslomässigt växer in i takt med sin emotio- nella utveckling, och den fyller eller söker fylla barnets behov av trygghet. Att barnen bereds god personlig kontakt med sin omgiv- ning och får växa upp i en god gemenskap, där deras personlighet kan utvecklas så att de som vuxna förmår att på ett socialt nödvän- digt sätt balansera egna behov mot hänsyn till andra, torde allmänt anses vara en av de främsta uppgifterna som familjen har att fylla. Familjens känslomässiga funktion före- nar sig här med dess fostrande. Förut- sättningama för att fostran skall lyckas antas nämligen vara så mycket bättre om det föreligger en känslomässig gemenskap mellan uppfostraren och barnet. Denna uppfattning har kommit till uttryck bl. a. i barnavårds- lagen, där det sägs att för barn som omhän- dertagits för samhällsvård bör vård i enskilt hem komma i fråga i första hand.

Även om den känslomässiga funktionen sociologiskt kan betraktas som en särskild funktion ligger det nära till hands att se den också som en överbyggnad på alla de övriga funktioner som familjen fullföljer. Samban- det härvidlag beröres närmare i följande avsnitt.

Utvecklingen hittills i fråga om synen på familjens känslomässiga funktion kan i stort sett sägas vara karaktäriserad av att denna funktion tillagts allt större betydelse. Medan familjebildningen i äktenskapets form tidiga- re skedde efter ett i väsentlig utsträckning rationellt val har senare den personliga till- givenheten och känslan av samhörighet allt- mer kommit att framstå såsom den utslagsgi- vande förutsättningen för samlevnaden. Här- av har också följt att anspråken på den känslomässiga funktionens kvalitet höjts. Be- tydelsen av den personliga gemenskapen har också ökat allteftersom arbetslivet utanför familjen genom specialisering och mekanise- ring blivit alltmer opersonligt. Det är mot denna bakgrund inte förvånande att det är en vitt spridd uppfattning att samlevnaden i

familjen också skall kunna hävas om samhö- righetskänslan försvinner. Kravet på person- lig frihet när den känslomässiga bindningen inte föreligger kan ses som ett annat tecken på betoningen av familjens känslomässiga funktion. För att samhörigheten skall upp- fattas som en realitet och gemenskapen ge trygghetskänsla fordras å andra sidan ett visst mått av bundenhet mellan de samlevan- de. Gemenskapen måste upplevas som bestå- ende och den måste ta sig uttryck i hänsyn, ansvarskänsla och solidaritet om den känslo- mässiga funktionen skall kunna fyllas. Beho- vet av gemenskap och kravet på personlig frihet och självständighet är här i konflikt med varandra.

2.3. Familjefunktianerna såsom sammanhål— lande faktorer

Familjen utgör en grupp individer. Som vid alla gruppbildningar finns det hos gruppens medlemmar ett eller flera gemensamma intressen; det är dessa intressen som förenar dem till en grupp. Specifikt för familjen är att de intressen, som leder till att gruppen bildas och blir varaktig, spänner över prak- tiskt taget hela den enskildes livssituation och innefattar de elementära mänskliga drif- terna och behoven: fortplantningsdriften, instinkten att taga vård om sin avkomma och behoven av trygghet och personlig gemen- skap.

Den översikt av de särskilda familjefunk- tionerna som lämnats i det föregående visar att familjen tillgodoser också andra behov hos individen än de nyssnämnda elementära behoven. Det kan därför vara av intresse att beröra de olika familjefunktionernas inbör- des sammanhang och söka få en uppfattning om deras varierande betydelse för familjens sammanhållning. Härigenom belyses från en annan synpunkt sett också förutsättningarna för familjemedlemmarnas inbördes självstän- dighet i olika hänseenden. Man kan möjligen också finna förklaringen till varför den själv— ständighet på ett eller flera funktionsområ- den, som i och för sig kan synas eftersträ-

vansvärd och som också skulle kunna upp- nås, inte alltid förverkligas.

Familjefunktionernas sammanhållande verkan kan bedömas från två skilda utgångs- punkter: vad förenar familjens medlemmar av deras egen fria vilja, dvs. när har de möjlighet att välja mellan beroende och självständighet, och vad håller familjen sam- man av yttre nödvändighet? Att se på familjefunktionerna från dessa utgångspunk- ter synes berättigat med hänsyn till att konflikter inträffar mellan funktioner av ena och andra slaget såväl under familjens be- stånd som vid dess upplösning. Så är fallet när de ”frivilliga” funktionerna upphör och detta leder till önskemål om familjens upp- lösning medan funktioner som hänger sam- man med familjens ställning såsom en deli samhällets struktur i stort alltjämt måste fullgöras av familjen. De sistnämnda uppgif— terna håller då familjen samman, i vart fall till dess familjemedlemmarna kan ställa om sitt liv och finna andra former för att fullgöra de tidigare familjeuppgifterna. I detta hänseende kommer familjens och det utanförliggande samhällets ömsesidiga be- roende av varandra till uttryck.

I vår kulturkrets är det i dag en självklar- het att man och kvinna som bildar familj skall göra detta fullt frivilligt. Det är inte det omgivande samhället, föräldrar eller andra släktingar som skall bestämma över familje- bildningen utan kontrahenterna själva. Grundläggande för deras familjebildning skall enligt den förhärskande uppfattningen vara deras kärlek till varandra eller, annor- lunda uttryckt, vardera partens emotionella övertygelse att han eller hon hos den andre finner eller skall kunna finna en djupgående och varaktig känslomässig gemenskap och i lika mån kunna ge gemenskap. Sociologiska undersökningar om valet av make eller maka synes visa att övertygelsen om den framtida gemenskapen i allmänhet bygger på medve- tenhet om fakta och förutsättningar för dess förverkligande men ofta efter en omtolkning av verkligheten så att den skall stämma med önskemål och förväntningar. Att generellt sett den romantiska kärleken ersatt det

förnuftsmässiga valet av partner på ekono- miska, sociala och andra mera objektivt fastställbara grunder innebär alltså inte att motpartens egenskaper, bakgrund och förut- sättningar skulle sakna betydelse. Men det blir fråga om en betydelse för känslan och övertygelsen och inte direkt för avgörandet om familjebildningen. För nutida synsätt är det främmande att bilda familj utan känslo- mässig bindning, exempelvis av ekonomiska skäl eller enbart för fortplantningens skull. Det kan alltså konstateras att familjen bildas för att fullgöra den känslomässiga funktio- nen. Det kan mot den bakgrunden vara befogat att beteckna denna funktion som den väsentligaste familjefunktionen i det moderna samhället, sett ur individens synvin- kel, och dess sammanhållande effekt är mycket stor. Det hgger i sakens natur att en funktion som innefattar gemenskapsupple- velse är oförenlig med anspråk på känslo- mässigt oberoende. Graden av beroende är däremot självfallet varierande med familje- medlemmarnas individuella läggning och de- ras benägenhet att söka och möjligheter att finna gemenskap också utanför familjen. Familjens känslomässiga funktion ligger helt på det subjektiva planet men den förutsätter ömsesidighet. Såvitt avser förhål- landet mellan mannen och kvinnan räcker det med att den ena partens gemenskaps- och samhörighetskänsla försvinner — och att detta inses av den andre — för att funktionen skall upphöra. För vardera partens del blir därmed den andres attityd en objektiv om- ständighet. Påståendet att den känslomässiga funktionen är en starkt sammanbindande faktor måste därför modifieras. Den har denna effekt bara när det föreligger ömsesi- dighet i tillgivenheten. Det är en normal företeelse i förhållandet mellan man och kvinna att känslorna förändras eller varierar i djup utan att man kan visa på någon yttre orsak därtill. Den känslomässiga funktionen är därmed inte stabil såsom sammanhållande faktor. Andra familjefunktioner verkar emel- lertid stabiliserande på familjen under perio- der när den känslomässiga samhörigheten sviktar. Det kan kanske sägas att sålänge

parterna upplever den känslomässiga samhö- righeten som fullgod, dvs. båda vill leva samman i familjen, är de övriga familjefunk- tionernas sammanhållande effekt latent. Samhörighetskänslan griper då över alla and- ra gemenskapsområden. När den sviktar åter- verkar det på de andra familjefunktionerna. Några får sin sammanhållande effekt relativt förstärkt och blir kanske utslagsgivande för familjens fortsatta bestånd, andra som är mera beroende av den personliga relationen tunnas ut och kan upphöra.

Nära sammanhängande med den känslo- mässiga funktionen är familjens sexuella, reproduktiva och uppfostrande funktioner. Den personliga gemenskapen och tillgiven- heten utgör sannolikt för de flesta män— niskor en förutsättning för att sexuallivet skall vara berikande och inte bara ge fysiolo- gisk spänningsutlösning. De gemensamma sexuella upplevelserna med sin överbygg- nad av ömhet och personlig närhet är i sin tur ägnade att fördjupa eller bekräfta samhö- righetskänslan. Men det är givet att det på detta område finns stora olikheter mellan människor och därmed i den betydelse de tillmäter den sexuella relationen som sam— manhållande faktor. De faktiska möjligheter- na att tillfredsställa de sexuella behoven utanför familjen har obestridligen ökat ge- nom bl. a. urbaniseringen, den ökade allmän- na rörligheten, den förbättrade preventivtek- niken och de vidgade abortmöjligheterna. Det sociala tryck som förr förbehöll den sexuella behovstillfredsställelsen för familjen och därmed gjorde den sexuella funktionen till en väsentlig sammanhållande faktor har också minskat. Allt tillsammantaget berätti- gar till antagandet att den sexuella funktio- nens sammanhållande effekt reducerats. I vart fall står det klart att de sexuella behoven numera kan tillgodoses utanför familjen utan socialt katastrofala följder och att därmed mannens och kvinnans sexuella beroende av varandra inom familjens ram mer än tidigare måste vara ett utflöde av deras känslomässiga samhörighet. Graden av känslomässig samhörighet är självfallet också betydelsefull för familjens reproduktiva

funktion. Mannen eller kvinnan som längtar efter barn kan knappast se bort från hur den personliga relationen är med den som skall vara barnets andra förälder och vilken käns- lomässig miljö som kommer att erbjudas barnet. Förverkligandet av önskan om barn beror därför bland andra omständigheter av hur familjens känslomässiga funktion full- följs. Men det är givet att mannens och kvinnans gemensamma intresse av att få barn tillsammans, deras gemensamma förvänt- ningar och deras vilja att gemensamt ta ansvaret för barnet också återverkar på deras inbördes personliga förhållande. Intressege- menskapen på detta område rör de djupaste livsfunktionerna och mänskliga behoven och innebär i sig en sammanhållande faktor. När de fått barnet konkretiseras deras samhörig- het och samverkan i det gemensamma ansva- ret för barnets materiella villkor och dess personlighetsutveckling. Och eftersom bar- net är beroende av båda föräldrarna medför varderas ansvar för barnet också ett för- djupat ansvar för den andre.

Med barnets tillkomst inträder i familjen en yttre faktor av avgörande betydelse för sammanhållningen. Medan det är mannens och kvinnans ensak hur de bedömer bristeri de känslomässiga, sexuella och reproduktiva funktionerna när de är barnlösa och hur de handlar vid sådana brister, begränsar till- komsten av barn deras handlingsfrihet. Hän- syn till barnet måste tas. Dess behov av vård och fostran är oavvisligt. Vill båda för- äldrarna återvinna sin tidigare handlingsfri- het måste de båda avstå från barnet och finna någon annan som tar hand om det. Redan för att bara nå inbördes oberoende måste de bryta upp det gemensamma ansva- ret för barnet till väsentlig del. Den ene får ta på sig hela det omedelbara ansvaret för barnet och den andre måste avstå från det. För den ene att ensam ta detta ansvar kan vara ett svårt steg, och för den andre att avstå från barnet kan vara inte mindre svårt. Det innebär en uppoffring av stora värden, som följer av föräldraskapet, och ett uppgi- vande av förväntningar'som knutits till bar- net. Därtill kommer att upplevelsen av ett

ansvar gentemot barnet ofta skapar betydan- de hämningar för en far eller mor mot att avskära sig från möjligheten att omedelbart följa barnets utveckling och påverka dess situation. Förekomsten av minderåriga barn i familjen är därför redan från föräldrarnas synpunkt starkt sammanhållande. Faktiska möjligheter för föräldrarna att finna någon som tar hand om barnet i deras ställe vid familjens upplösning föreligger mera sällan. [ allmänhet är den möjlighet som står till buds den att den ena föräldern tar vårdn aden. Men därmed begränsas hans eller hennes hand— lingsfrihet ytterligare; vid sidan om sin egen försörjning måste vårdnadshavaren ensam ha den omedelbara vården och uppfostran av barnet. Samhälleliga anordningar kan dock här ge en lättnad. Daghem, förskolor och fritidshem fullgör uppgifter som annars an- kommer på barnets föräldrar. Men tillgången på platser understiger efterfrågan. Föräldrar som vill lösa upp en familj med barn i sådan ålder att det kräver vård och tillsyn kan därför inte säkert räkna med att barnets vård- och tillsynsbehov skall kunna tillgodo- ses av annan än den förälder som får vårdnaden. Därmed föreligger en faktiskt sammanhållande effekt av förekomsten av barn.

Man rör sig här på ett område där familjens och samhällets ömsesidiga beroen- de av varandra kommer till tydligt uttryck. Saknas eller är det brist på samhälleliga anordningar för att avlasta föräldrarna upp- giften att ge minderåriga barn vård och tillsyn blir det familjens sak att helt svara för dessa uppgifter, och en upplösning av famil— jen blir rent faktiskt svår att genomföra. I samma mån som samhället utanför familjen tar på sig eller kan ta på sig uppgifterna ökar möjligheterna att upplösa familjen. Utveck- lingen kännetecknas av en kraftig utbyggnad av de samhälleliga anordningarna för barntill- syn och uppfostran. När det gäller barntill- synen ges i allmänhet prioritet åt barn till ensamstående föräldrar. Detta innebär otvi- velaktigt att för de familjer med minderåriga barn, där en upplösning är aktuell, de faktis- ka möjligheterna att förverkliga upplös-

ningen vidgas. För de vuxna familjemedlem- marna innebär de samhälleliga åtgärderna en ökad frihet att inrätta sitt liv efter egna önskemål.

Att betydande svårigheter dock möter vid upplösning av familjer med barn visas av att enföräldershushållen har en mycket ogynn- sam ekonomisk situation. Av hushållstypen en vuxen med barn hade 1969 cirka 44 % en disponibel inkomst under 20 000 kronor och 84 % en sådan inkomst under 30 000 kro- nor. Även sett per hushållsmedlem i stället för per hushåll är tendensen densamma. Cirka 48 % av hushållsmedlemmarna i enför- äldershushållen hade en disponibel inkomst under 20 000 kronor.1 (Se även bil. 3, tab. IV: 2)

I det föregående har berörts de samman- hållande effekterna av förekomsten av vård— nadskrävande barn i familjen. Det bör emel- lertid nämnas att barn också kan ge upphov till störningar i familjen, främst på det känslomässiga området. Skillnader i åsikter om hur barnet skall skötas och uppfostras kan komma i dagen och leda till slitningar. Den ene av föräldrarna kan i barnet se en konkurrent om den andres ömhet och intres- se. Och det kan inträffa att föräldrarna blir rent fysiskt så uttröttade av alla de anspråk barnet ställer att samlevnaden störs. Till- komsten av barn i en familj kan alltså också leda till en minskad stabilitet.

Redan själva samlevnaden mellan man och kvinna innefattar en ekonomisk gemen- skap: bostaden och bohaget används gemen- samt. Också den dagliga hushållningen inne- bär en viss grad av ekonomisk integration, även om båda har inkomster. I vad mån den gemensamma bostaden innefattar en själv- ständigt sammanhållande ekonomisk faktor eller ej beror av de faktiska möjligheterna för parterna att finna en ytterligare bostad vid familjens upplösning. Erfarenheten visar att just svårigheten att finna bostad kan hålla samman familjen, där upplösning är aktuell. Den ekonomiska familjefunktionens sam- manhållande effekt i övrigt är självfallet i hög grad beroende av hur långt parterna genomfört en ekonomisk integration i famil-

jen och vilka resurser de var och en eller tillsammans förfogar över för att klara de ökade sammanlagda levnadsomkostnaderna vid en uppdelning av det gemensamma hus- hållet i två hushåll. Den starkaste samman- hållande effekten inträder när integrationen omfattar en permanent arbetsfördelning så att den ena parten utför hemuppgifterna med vård av barn och hem och den andra svarar för anskaffningen av de erforderliga kontantema genom förvärvsarbete. Arbets- fördelningen innebär att de etablerar ett ömsesidigt ekonomiskt beroende. Resultatet av den hemmavarandes produktiva insatser tillhandahålls de övriga familjemedlemmarna in natura, medan den förvärvsarbetande gör sin insats i pengar. Den hemmavarandes prestation har — genom att den tillhanda- hålls familjen för omedelbar konsumtion — inte något bytesvärde och blir därför aldrig åsatt något pris i pengar. Men för att kunna köpa tjänster och förnödenheter utanför hemmet krävs kontanter. Bara den förvärvs— arbetande får sitt arbete ersatt med pengar och den hemmavarande blir hänvisad till denna för att få kontanter för sina behov. Härigenom kommer den hemmavarandes be- roendeställning i förhållande till den för- värvsarbetande till tydligt uttryck. Det mot- satta beroendet konkretiseras däremot inte på samma sätt. Värdet av hemarbetet får ett mått i pengar först när det utföres av någon annan, dvs. när familjen köper tjänsterna. Mellan den situation, där en genomgri- pande ekonomisk integration föreligger och det läge där de vuxna familjemedlemmarna är ekonomiskt praktiskt taget självständiga finns olika grader av beroende. Avgörande är den utsträckning i vilken parterna genomför arbetsfördelningen eller väljer att lämna möj- ligheter till ekonomisk självständighet out- nyttjade, exempelvis när kvinnan stannar hemma även när hemuppgifterna inte ger fullt arbete. Självfallet sammanhänger också graden av beroende med vilka möjligheter som står den hemarbetande till buds att få ett förvärvsarbete som ger en ekonomiskt

' Hushållsbudgetundersökningen 1969, Statistiska Meddelanden P 197 l :9, tab. 1—4.

självständig existens. Även i detta hänseende har samhälleliga åtgärder utomordentligt stor betydelse för mönstret i familjerna och indirekt sannolikt också för familjemas sta- bilitet. Genom utbildning, reaktivering, om- skolning, arbetsmarknads- och regionalpoli- tik påverkar samhället förutsättningarna för familjemedlemmarnas ekonomiska oberoen- de och vidgar deras möjligheter att välja grad av ekonomisk integration i familjen. Genom bl. a. äktenskapslagstiftning, socialförsäk- ringssystem, skatteregler och avgiftssystem för barntillsyn i samhällelig regi ger det allmänna familjemedlemmarna motiv för det ena eller andra valet. Indirekt medför sam- hälleliga åtgärder som möjliggör en ökad ekonomisk självständighet en uttunning av den ekonomiska familjefunktionens sam- manhållande effekt.

Av det sagda torde framgå att före- komsten av vårdnadskrävande barn i familjen är en omständighet som utomordentligt starkt påverkar familjens ekonomiska funk- tion. Finns inte någon att tillgå utanför familjen för barntillsynen är arbetsfördel- ningen och därmed det ekonomiska beroen- det ofrånkomliga med allt vad det innebär av faktiskt sammanhållande effekter på famil- jen.

Genomförs arbetsfördelningen så att det alltid är den ene föräldern som har hand om barn och hem och den andre som förvärvs- arbetar ökar beroendet allteftersom tiden går. De latenta möjligheterna att återvinna självständigheten minskar nämligen genom att den hemmavarande mister sin yrkesfär- dighet och blir alltmer främmande för för- värvslivets arbetsformer och anspråk. När arbetsuppgifterna i hemmet sedan minskar genom att barnen alltmer klarar sig på egen hand visar det sig att den tidigare arbetsfördel- ningen har eftersläpande effekter. Den hem- mavarandes återinträde i ett förvärvsliv, som ställer allt högre anspråk på effektivitet, försvåras av brister i yrkeskunnigheten och av osäkerhet och brist på självförtroende. Redan åldern i och för sig kan vara ett handikapp, den geografiska bundenheten likaså. Det blir då inte sällan så att bara lågt

avlönade och osäkra anställningar kan kom- ma ifråga. Men därmed följer ett fortsatt ekonomiskt beroende av den andre i famil- jen. Till dels kvarstår i denna situation de sammanhållande effekterna av familjens eko- nomiska funktion även om de inte längre bygger på en aktuell arbetsfördelning inom familjen.

När föräldrarna alternerar i uppgifterna som hemarbetande och förvärvsarbetande, antingen genom att de båda halvtidsarbetar eller genom att de i perioder växlar mellan hem- och förvärvsarbete, inträder — sett på sikt — en mildring av deras ekonomiska beroende av varandra. Båda bevarar då sin anknytning till förvärvslivet och efterslä- pande effekter av arbetsfördelningen av den art som nyss berörts undviks. Sett över den period då familjen har vårdkrävande barn delas olägenheterna av avbrott i förvärvslivet för barnavård mellan föräldrarna liksom an- svaret för bamens vård och fostran. Bådas bestående kontakt med förvärvslivet innebär att den faktiska situationen blir mindre låst med avseende på de förutsättningar för ekonomiskt oberoende som hänför sig till föräldrarna själva. Däremot kvarstår det hin- der som svårigheten att finna dagvårdare för barnet kan utgöra vid familjens upplösning.

I en regeringsrapport till FN år 1968 över kvinnornas status i Sverige berörs betydelsen från jämställdhetssynpunkt av en arbetsför- delning mellan föräldrarna efter den angivna linjen. Det heter i rapporten:

En avgörande och på lång sikt hållbar förbätt- ring i kvinnornas status kan inte ernås bara genom speciella åtgärder, som inriktas enbart på kvinnor. Lika nödvändigt är det att undanröja de betingel- ser, som medverkar till att tilldela männen vissa privilegier, skyldigheter eller rättigheter. Någon avgörande förändring i roll- och statusfördelningen mellan könen kan följaktligen inte åstadkommas, om männens uppgifter i samhället a priori antages bli oförändrade. Målsättningen för reformarbetet på detta område måste vara att ändra den traditio- nella arbetsfördelning, som tenderar att beröva kvinnorna möjligheten att på lika villkor utnyttja sina rättigheter i lagen. Rollfördelningen mellan könen måste ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska förutsätt- ningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta. Om kvinnorna skall kunna nå den ställning i samhället utanför hemmet, som

motsvarar deras andel av medborgarna, måste därför mannen åta sig ett större ansvar för upp- fostran av barnen och skötseln av hemmet. En politik, som dels försöker göra kvinnan jämställd med mannen i det ekonomiska livet dels samtidigt befäster kvinnans traditionella ansvar för hemmets och barnens vård, har inte utsikter att uppfylla den förstnämnda målsättningen. Målsättningen kan en- dast nås genom att också mannen uppfostras och stimuleras till ett aktivt föräldraskap och i den egenskapen ges samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan.

Det är inte bara när familjen har vård- nadskrävande barn som ett ekonomiskt be- roende med åtföljande sammanhållande ef- fekter kan uppkomma mellan de vuxna familjemedlemmarna. Familjens yttre situa- tion kan även i andra fall vara sådan, att ett ömsesidigt beroende av mycket fast karaktär etableras. Exempel härpå utgör de fall, då den ene är sjuklig eller handikappad eller då familjen är bosatt på en ort där arbetstill- fällen helt enkelt inte finns för mer än den ene. En annan typ av fast ekonomisk integra- tion representerar de fall då mannen och kvinnan gemensamt driver ett jordbruk eller en affärsrörelse. Familjens ekonomiska ge- menskap får i dessa fall en förstärkning genom en bolagsliknande samverkan mellan familjemedlemmarna i produktionen av nyt- tigheter eller tjänster för annat än familjens behov.

Det tvång till ekonomisk integration som förekomsten av barn i familjen kan leda till upphör när det yngsta barnet nått den ålder att det kan reda sig självt. Bara eftersläpande effekter kvarstår. Förändringarna i familje- cykeln har alltså betydelse för graden av sammanhållning och stabilitet i familjen. Annorlunda förhåller det sig med det ekono- miska beroende som är en följd av sjuklighet, handikapp, brist på arbetstillfällen och sam- verkan i förvärvsverksamhet. Här finns det inte någon naturlig avveckling av orsakerna till beroendet.

I det föregående har berörts omständig- heter i familjens yttre situation som återver- kar på den ekonomiska funktionens sam- manhållande effekt. Ett ekonomiskt beroen- de kan emellertid också etableras eller vid- makthållas av de vuxna familjemedlemmarna

utan att det finns några andra skäl därtill än att de önskar ordna sitt samliv på detta sätt eller att den ene vill det och den andre rättar sig därefter. Det torde emellertid numera vara mycket ovanligt att i barnlösa familjer, där barn ej heller funnits, den ene ägnar sig bara åt hemarbete trots arbetsförhet och tillgång på arbetstillfällen och därmed dels går undersysselsatt, dels gör sig ekonomiskt beroende av den andre. I en sådan situation kan den ekonomiska funktionen tydligen knappast heller ha någon sammanhållande effekt. Beroendet är endast skenbart efter- som det är frivilligt och kan bringas att upphöra närhelst den beroende vill det.

Den sammanhållande effekten av de upp- fostrande och ekonomiska funktionerna är, som torde ha framgått av det föregående, i hög grad beroende av det utanförliggande samhällets möjligheter att vid en familjeupp- lösning överta tidigare familjeuppgifter och att tillhandahålla förvärvsmöjligheter för den som varit hemarbetande. När det gäller familjens skyddsfunktion kan det som nämnts i ett tidigare avsnitt kanske sägas att det moderna rätts- och välfärdssamhället redan i princip övertagit familjens uppgifter. Det allmänna har sålunda tagit på sig upp— giften att ge den enskilde säkerhet till liv och lem och egendom, att ge vård vid sjukdom, invaliditet och ålderdom och att ge ivart fall en ekonomisk grundtrygghet när den enskil- de inte själv förmår försörja sig. Det allmän- nas förpliktelser gäller lika gentemot envar, vare sig han ingår i en familj eller inte. Därmed skulle familjens skyddsfunktion kunna antas vara så uttunnad att den i princip inte längre har någon sammanhållan- de effekt. I åtskilliga situationer fullgör dock familjen skyddsuppgifter som inte kan från- kännas betydelse för dess sammanhållning. Främst gäller detta vården av barnen. De sammanhållande effekterna av föräldrarnas vårduppgifter har berörts i det föregående. Men även när det gäller de vuxna familje- medlemmarnas skyddsbehov kan samman- hållande effekter inträda. Så är fallet vid sjuklighet, svaghet och handikapp, som inte är så kvalificerade att de nödvändigtvis krä-

ver vård utanför hemmet men ändå för med sig ett beroende av andra människor. Sådana behov verkar sammanhållande såväl subjek- tivt som objektivt. Subjektivt inträder effek- ten när den som ger hjälpen känner det som en del av sitt ansvar för den hjälpbehövande, som solidariteten bjuder honom att inte svika, och objektivt när andra former för hjälpen inte står till buds. Det skall heller inte förbises att en del människor föredrar att låta familjen framför det allmänna svara för skyddsuppgifter så länge uppgifterna inte blir övermäktiga. Samhörigheten på det känslomässiga området kan vara så stark att man avstår från att utnyttja de vårdmöjlig- heter som det allmänna kan erbjuda i former som innebär familjens upplösning. Från det allmännas sida görs också insatser för att bistå dem som vill välja en sådan lösning av vårdproblem. Tillfällig hemhjälp lämnas av hemvårdare, och regelbundet återkommande hjälp även under långa perioder lämnas av hemsamariter, främst till gamla och handi- kappade.

Också skyddsfunktionens sammanhållan- de effekt växlar under familjecykeln, efter- som den hänger samman med hjälpbehoven och dessa växlar. I barnfamiljer når den sin största styrka när barnen är små för att sedan avta och därefter åter bli väsentlig när de vuxna blir gamla och själva behöver och ger varandra hjälp och tillsyn.

I vad mån familjens uppgift att ge familje- medlemmarna rekreation verkar självständigt sammanhållande är svårt att fastställa. Den rekreativa funktionen hänger uppenbarligen intimt samman med hur familjen lyckas fullgöra sin uppgift att erbjuda känslomässig gemenskap. Utbudet av rekreationsmöjlig- heter utanför familjen är i det moderna samhället mycket stort, åtminstone i tätor- terna. Individuella intressen hos de olika familjemedlemmarna kan därför tillgodoses, liksom dessa också, när de har samma intressen, i allmänhet kan ägna sig däråt utan att tvingas göra det gemensamt. När de ändå väljer att söka rekreation tillsammans måste detta antas ha sin grund i att de finner ett känslomässigt värde i gemenskapen i de

rekreerande sysselsättningarna. Samvaron under dessa kan i sin tur förstärka deras samhörighetskänsla. Sambandet mellan fri- tidsfunktionen och de känslomässiga relatio- nerna visas också av att brister i dessa ofta först visar sig i att familjemedlemmarna söker sig var och en åt sitt håll på sin fritid.

Medan de i det föregående berörda famil- jefunktionerna mer eller mindre väl utveck- lade förekommer i alla kärnfamiljer har den religiösa funktionen aktualitet som samman- hållande faktor bara i de familjer, där ett religiöst liv förekommer. Men även där så är fallet varierar den sammanhållande effekten. Inom vissa trosriktningar läggs större vikt vid familjens religiösa integration än inom andra. Generellt sett förefaller det dock vara så att religiöst inställda människor är mer än andra inriktade på familjen och familjemedlemmar- nas personliga relationer och därför särskilt vårdar sig om dessa. För dem som uppfattar äktenskapet såsom en av Gud instiftad ord- ning har självfallet religionen och de religiösa handlingarna inom familjens ram, som be- kräftar eller fördjupar den religiösa överty- gelsen, mycket starka sammanhållande effek- ter. En förutsättning för att det religiösa livet i familjen skall verka sammanhållande är att familjemedlemmarnas religiösa upp- fattning är i huvudsak enhetlig. Motstridiga uppfattningar på detta område kan liksom åsiktskillnader i övrigt ge upphov till stör- ningar i gemenskapen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de olika familjefunktionerna griper in i varandra i ett komplicerat mönster och att det sätt, på vilket varje funktion fullföljs, har större eller mindre återverkningar på de andra. En försvagning av den sammanhållan- de effekten inom ett funktionsområde kan neutraliseras av en fast integration inom ett annat. Möjligheter att realisera en frigörelse från inbördes beroende eller att undgå ett sådant i ett hänseende kan få lämnas out- nyttjade eller kan sakna aktualitet därför att beroendet i ett annat hänseende inte kan bringas att upphöra. Det kan också faststäl- las att möjligheterna att upplösa en familj i åtskilliga hänseenden är direkt beroende av

det utanförliggande samhällets beredskap att överta uppgifter som dittills fullgjorts i familjen och att i övrigt lösa problem som blir en följd av upplösningen.

2.4. Äktenskapets funktioner

I det föregående har en översikt lämnats över familjens funktioner med begränsning till kärnfamiljen såsom den i detta sammanhang intressanta familjetypen. Ett försök har också gjorts att belysa familjefunktionernas inbördes sammanhang och deras sammanhål— lande effekter i det moderna samhället. Framställningen har bortsett från om man- nen och kvinnan i familjen varit gifta med varandra eller ej. Tanken har härvid varit att det i stort sett är likgiltigt för den familj, där familjefunktionerna fullgörs på ett sätt som familjemedlemmarna är tillfredsställda med, om familjebildningen klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Vid den djup- gående omdaning av äktenskapslagstift- ningen som direktiven talar om är det emellertid rättsreglerna som är föremål för reformen, låt vara att enligt direktiven lag- stiftningen skall vara ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där var- je vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhö- riga och där jämlikhet mellan man och kvinna är en realitet. Det uttalas i direktiven att nya rättsregler behövs om äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i fram- tiden. Det blir därför av intresse att söka bilda sig en uppfattning om vad som är äktenskapets funktion.

2.4.1. Begreppet äktenskap

Man möter ordet äktenskap i åtminstone två betydelser. I den ena betydelsen åsyftas de rättsliga förhållandena. Mest abstrakt avses då det rättsliga institutet, dvs. det komplex av rättsregler som betecknas äktenskap och som utgör en del av den svenska rättsord- ningen. Mera konkret åsyftas det rättsförhål-

lande som råder mellan man och kvinna som anlitar detta institut genom att i föreskriven form komma överens därom. Äktenskap i denna bemärkelse föreligger ända tills rätts- förhållandet upplöses —— genom den enes död eller genom ett särskilt rättsligt förfarande. Det ingångna äktenskapets existens är obero- ende av hur makarna gestaltar den sociala verkligheten. Det föreligger sålunda även om de aldrig bildat någon familj och även om de inte ens avsett att göra detta utan gift sig bara för att nå någon speciell fördel som äktenskapsrätten eller lagstiftning utanför denna tillförsäkrar den som är gift. Innebör- den av detta rättsliga äktenskap bestäms av de vid varje tid gällande rättsreglerna. Äkten- skapet är således en funktion av dessa så att, om rättsreglerna upphävs, också äktenskapet försvinner. När i debatten frågan ibland ställs om vi är den sista gifta generationen är det tydligen det rättsliga äktenskapet som åsyf- tas. Behovet av särskilda rättsregler under samlingsbeteckningen äktenskap sätts därvid ifråga.

När äktenskap används i den andra bety- delsen menar man själva familjebildningen, den sociala institutionen, men i allmänhet kvalificerad med det rättsliga äktenskapet som formell överbyggnad. Vid den borgerliga vigselförrättningen kommer denna mening i ordet äktenskap till uttryck bl. a. när vigsel- förrättaren enligt vigselformuläret uttalar: ”Må endräkt och lycka råda i ert äktenskap ...” När kyrkan betraktar äktenskapet så- som en del av skapelseordningen är det också fråga om den faktiska förbindelsen mellan mannen och kvinnan, om deras förening och gemenskap till släktets bestånd och inbördes hjälp, och inte om det formella rättsförhål- landet mellan dem. Detta rättsförhållande är en följd av det borgerliga samhällets lagstift- ning.

En varaktig samlevnad mellan man och kvinna utan att de iakttagit formen för äktenskaps ingående betecknas regelmäs- sigt inte som äktenskap även om samlevna— den fullföljer samma uppgifter och gestaltas på samma sätt som en samlevnad i äk- tenskapets form. För sådan familjebildning

används uttryck som ”samlevnad i äkten- skapsliknande förhållanden”, "samvetsäkten- skap” och liknande. I internationella rätts- förhållanden förekommer dock att som äk— tenskap betecknas en varaktig faktisk sam- levnad som etablerats formlöst. Det synes då vara ett krav att förbindelsen står i överens- stämmelse med det förhärskande samhälls- mönstret där förbindelsen ingåtts, dvs. att förbindelsen godtas socialt och sedvanerätts- ligt där, och att den fullföljer syften som hos oss är förknippade med mannens och kvin- nans samlevnad i det rättsliga äktenskapets form.

Att man använder ordet äktenskap i dubbla betydelser hänger tydligen samman med att man utgår från det normala förhål- landet att det föreligger identitet mellan äktenskap och samlevnad. Så är emellertid som nyss sagts inte alltid fallet: identiteten kan vara bruten genom att det rättsliga äktenskapet inte svarar mot någon faktisk gemenskap. En definition av vad rättsord- ningen förstår med äktenskap måste därför hänföra sig till den formella sidan av äkten— skapet. Det rättsliga äktenskapet kan då beskrivas som en förbindelse mellan man och kvinna som ingås i viss form och av samhället tillägges vissa rättsverkningar. De rättsregler som bestämmer rättsverkningarna är utfor- made med utgångspunkt i att mannen och kvinnan lever samman med familjefunk- tioner och alltså etablerar en faktisk gemen- skap. Förutom regler för äktenskapets in- gående och upplösning innefattar regelkomp- lexet därför också bestämmelser för hur gemenskapen i vissa hänseenden bör gestaltas och hur uppkommande konflikter skall lö- sas.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att samhället under långa tider intagit den ståndpunkten att bara sådan samlevnad mel— lan man och kvinna som klätt sig i det rättsliga äktenskapets form respekteras av samhället. Rättigheter och skyldigheter som i olika regleringar utanför äktenskapslagstift- ningen ansetts böra få en särskild utformning med hänsyn till mannens och kvinnans socia- la bindning till varandra i samlevnaden har

byggt på förhandenvaron av ett rättsligt äktenskap mellan dem. Har detta inte varit för handen, har deras rättigheter och skyldig- heter bestämts av reglerna för ensamstående, även om de faktiskt levt samman. Utgångs- punkten att det rättsliga äktenskapet mot- svaras av en faktisk samlevnad har komplet- terats med förutsättningen att varje varaktig samlevnad mellan man och kvinna med familjefunktioner också motsvaras av ett rättsligt äktenskap. Ett starkt socialt ogillan- de, ibland konkretiserat i rättsliga sanktio- ner, har mött dem som trotsat denna förut- sättning, alldeles oavsett hur de gestaltat sin samlevnad. Mot den bakgrunden har reglerna om äktenskapet kunnat tjäna som instru- ment för samhället att påverka familjebild- ningen och familjesammanhållningen. Rätts- ligt uppställda hinder mot att ingå det rättsliga äktenskapet har hindrat familjebild- ningen, och rättsliga restriktioner för upplös— ningen av det rättsliga äktenskapet har ver- kat stabiliserande på den faktiska familjen.

I vårt nutida samhälle bryts i en av allt att döma alltmer ökande omfattning identiteten mellan mannens och kvinnans samlevnad och det rättsliga äktenskapet. Detta sker inte bara därigenom att makar upplöser den faktiska samlevnaden utan att samtidigt ge- nom skilsmässa upplösa det rättsliga äkten- skapet utan framför allt genom att man och kvinna lever varaktigt tillsammans i en ge- menskap med alla familjefunktioner utan att ingå det rättsliga äktenskapet. Läget kan åskådliggöras med nedanstående figur, där den heldragna cirkeln (A) visar varaktig samlevnad och den streckade (B) anger det rättsliga äktenskapet.

A—AB = samlevnad utan äktenskap, ca 6,5 % av samlevnadsfallen B—AB = äktenskap utan samlevnad, nå- gon % av de gifta AB = samlevnad med äktenskap, ca

93,5 % av samlevnadsfallen

Det har redan inledningsvis antytts att samhället numera i lagstiftningen inom vissa sektorer utanför det område som äkten— skapslagstiftningen täcker, bl. a. inom social- och skatterätten, beaktat och godtagit denna utveckling genom att reglera rättigheter och skyldigheter utifrån de faktiska sociala för- hållanden, i vilka den enskilde lever, i stället för det rättsliga Civilståndet. Den viktiga inskränkningen gäller dock oftast att samlev- nad mellan en gift person och en ogift av motsatt kön eller mellan två var på sitt håll gifta personer av olika kön inte jämställts med makars samlevnad. Civilståndet tilläggs alltså då betydelse även om det är den faktiska, sociala situationen som regleringen i princip tar sikte på.

Av det föregående torde ha framgått att det äktenskapsbegrepp, som är av primärt intresse vid diskussionen av vilka reformer som — med direktivens uttryckssätt — är nödvändiga för att äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i framtiden, är det rättsliga äktenskapet. Men eftersom detta skall utformas för att tillämpas på mannens och kvinnans samlevnad med familjefunk- tioner måste familjens situation i den sociala verkligheten så som samlevnaden nu är, eller som den kan antas bli eller avses bli, till- handahålla underlaget för rättsreglerna.

2.4.2. Reglering av makarnas inbördes för- hållanden

I avsnitten om familjens funktioner och om dessa såsom sammanhållande faktorer har i skilda sammanhang belysts hur samlevnaden mellan man och kvinna innefattar en samver- kan för att tillgodose ideella och materiella mänskliga behov. Men samlevnaden kan också ge upphov till problem och intresse-

motsättningar i såväl personliga som praktis- ka angelägenheter. Praktiska problem, fram- för allt ekonomiska, uppkommer också vid den upplösning av samlevnaden, som förr eller senare måste inträffa. Sker upplös- ningen under bådas livstid föreligger intresse- motsättningarna mellan parterna själva i en situation, då förutsättningarna i allmänhet är mindre goda för dem att nå en uppgörelse utan någon form av stöd eller hjälp utifrån. Och är orsaken till upplösningen den enes död finns motstridiga intressen mellan den efterlevande och den dödes arvingar.

Liksom inom de flesta andra områden är det också när det gäller förhållandena i familjen ett såväl enskilt som samhälleligt intresse att undgå konflikter mellan indivi- derna. I detta syfte utformar samhället i äktenskapslagstiftningen regler för hur avväg- ningen skall ske mellan de samlevandes motstående intressen. Reglerna samstäms i möjligaste män med samhällsstrukturen i stort.

Samlevnaden innebär som tidigare berörts i första hand ett personligt förhållande. De tänkbara orsakerna till motsättningar och misshälligheter i detta är legio. Mot den bakgrunden är det påfallande att regler i mycket liten utsträckning getts för hur sådana konflikter skall lösas. Helt neutrala till sådana frågor ställer sig reglerna ändå inte. Vid konflikt mellan krav på trohet och krav på sexuell frihet ger lagen företräde åt trohetskravet. Allmänna riktlinjer, efter vilka personliga konflikter i övrigt kan lösas, ges också. Det uttalas sålunda att makarna är skyldiga varandra bistånd och att de har att i samråd verka för familjens bästa. Anspråk på hjälp och stöd, på hänsyn till familjens intressen och på medinflytande ges alltså företräde framför anspråk på frihet från ansvar för den andre, på frihet att tillgodose egna intressen i stället för familjens och på ensidig bestämmanderätt i familjens angelä- genheter. I övrigt utgår lagen från att det utanför det rättsligt reglerade området finns en allmän etik för samlevnad mellan man och kvinna och att denna etik tillhandahåller handlingsnormer för dem med avseende på

deras personliga förhållande till varandra. Lagen bygger i vissa fall, där den knyter rättsverkningar till skuld till samlevnadens upphörande, på en sådan allmän etik. Bort— sett från trohetsplikten är de handlingsnor- mer som ges i lagen på det personliga området så allmänna att de inte ger parterna någon säker anvisning om hur de skall lösa konkreta personliga konflikter. Det kan där- för knappast sägas att det ansetts vara en uppgift för äktenskapslagstiftningen att ge normer för lösningen av personliga konflik- ter i samlevnaden. Om lagstiftaren någonsin haft ambitionen att hjälpa de samlevande till harmoni och lycka i deras samliv har hani vart fall resignerat inför omöjligheten att nå målet med lagparagrafer som instrument.

Om det alltså kan konstateras att famil- jens känslomässiga funktion och de övriga familjefunktioner, som är intimt förknippa- de med den, i stort sett fått falla utanför det rättsliga äktenskapets regelkomplex, har där- emot den ekonomiska funktionen desto me- ra ingående behandlats i detta. Det är natur- ligt att så är fallet. Om det förekommer en ekonomisk integration i familjen — och i ett föregående avsnitt har belysts att själva samlevnaden innebär en form av ekonomisk enhet — skapar detta ett påtagligt praktiskt behov av regler i olika hänseenden, där konflikter och intressemotsättningar lätt kan uppstå. Konflikterna är i viss utsträckning olika dem som uppkommer mellan två personer vilka som helst som lever samman. De färgas av att familjen fullgör så många andra funktioner vid sidan av den ekonomis- ka och att tyngdpunkten i familjens liv ligger på dessa andra funktioner. Möjligheter före- ligger emellertid att definiera olika konflikt- situationer på det ekonomisk-praktiska om- rådet och att ge normer för hur de skall lösas. Intresset av att förhindra konflikter och att lösa dem, om de uppstår, har lett till att dessa möjligheter utnyttjats. Det kan ses som det rättsliga äktenskapets väsentligaste uppgift att tillhandahålla regler för de sam- levandes inbördes ekonomiska förhållanden.

De intressemotsättningar, som de samle- vandes olika materiella behov och preferen-

ser kan ge upphov till, kan i stort sett hänföras till två huvudområden. Det ena gäller förfogandet över de resurser — pengar och egen arbetskraft — som erfordras för de löpande behoven och det andra avser utnytt- jandet och förvaltningen av den egendom, som familjen råder över.

Det traditionella familjemönstret där en- dast en av makarna förvärvsarbetar in- nebär som tidigare framhållits en ekonomisk integration mellan parterna. I denna har den hemarbetande en generellt sett svagare posi- tion än den förvärvsarbetande, eftersom hemarbetet inte såsom förvärvsarbetet blir ersatt med kontanter. För sitt behov av kontanter — för såväl egen som familjens räkning blir den hemmavarande beroende av den förvärvsarbetande. Dennes ställning framstår därigenom som ekonomiskt starka— re. Det har setts som en uppgift för äkten- skapslagstiftningen att ge regler för hur konflikter, som kan uppkomma till följd av denna olikhet i ekonomisk position, skall lösas. Även för det fall att den ene biträder den andre i hans förvärvsverksamhet, exem- pelvis jordbruk eller rörelse, har regler getts för att lösa konflikter till följd av att den ene intar en starkare ställning än den andre.

Om den ekonomiska gemenskapen brytes upp genom att parterna flyttar isär uppstår regelmässigt ökade levnadskostnader; det är dyrare för två att leva var på sitt håll än att leva tillsammans. Men dessutom föder upp- lösningen av den ekonomiska gemenskapen särskilda problem, om gemenskapen inne- burit en arbetsfördelning med en hemarbe- tande och en förvärvsarbetande. Den hem- arbetande måste ställa om sig från hemarbete till förvärvsarbete och denna omställning kan möta hinder eller ta tid. Försörjningspro- blem uppkommer då. Äktenskapslagstift- ningen har här uppgiften att ge normer för hur olägenheterna av familjeupplösningen i ekonomiskt hänseende skall'fördelas mellan parterna om de inte enas om någon annan lösning.

Så länge samlevnaden består föreligger det också en faktisk ekonomisk gemenskap i fråga om användningen av de samlevandes

egendom. Det gemensamma brukandet sud- dar ut gränsen mellan vad som tillhör den ene och den andre, och de samlevande kan själva eftersträva en sådan oklarhet. De kan finna ett ideellt värde i att uppleva allt som gemensamt ägt. Ju längre samlevnaden fort- går, desto längre går också den faktiska sammanblandningen. Egendom som införtsi boet av den ene bibehålles eller förbättras kanske genom bådas insatser eller byts ut med gemensamma tillskott. Att familjens tillgångar ökar kan vara resultatet av bådas samverkan. Också den hemarbetande kan känna sig ha andel i sådan ökning av famil- jens tillgångar, som direkt hänför sig till den andres inkomster av förvärvsarbete. Hemar- betet kan vara förutsättningen för att den förvärvsarbetande skall kunna spara av in- komsterna. Att sammanblandningen kan le- da till konflikter mellan parterna är uppen- bart. Regler för att lösa sådana problem tillhandahålls av äktenskapslagstiftningen i det den ger en genomtänkt egendomsord- ning. Det har förutsatts att denna inte alltid är den ordning som parterna själva anser lämpligast. Lagstiftningen ger därför parter- na långtgående möjligheter att genom särskil- da föreskrifter göra awikelser.

Vid samlevnadens ofrånkomliga upplös- ning uppkommer problem hur det skall förfaras med tillgångarna och hur avväg- ningen skall ske mellan de motstridiga intres- sen, som då träder i dagen. Regler behövs som intressenterna kan hålla sig till om de inte enas om annat, och dessa regler tillhan- dahålls av äktenskapslagstiftningen. Den an- visar också särskilda former för att reglera upplösningen av den ekonomiska enheten på ett sätt som i görligaste mån ger garantier för att de olika intressena kan göra sig gällande. Genom vissa inskränkningar i friheten att under äktenskapets bestånd förfoga över egendom som skall delas söker äktenskaps- lagstiftningen säkra de rättigheter som egen- domsordningen ger vid upplösningen.

Även i andra hänseenden än de nu över- siktligt angivna kan självfallet problem och konflikter uppkomma i den ekonomiska gemenskapen och vid dess upplösning. På

åtskilliga av dessa problem ges lösningar i äktenskapslagstiftningen.

Det förtjänar framhållas i detta samman- hang att när äktenskapslagstiftningen till- handahåller ett regelsystem, speciellt avpas- sat för familjens ekonomiska gemenskap, gör den det också möjligt för samlevande som ingår äktenskap att enklare än annars få en överblick över sina inbördes ekonomiska rättigheter och skyldigheter under samlev- nadens bestånd. De får det också lättare att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en upplösning av samlevnaden och äkten- skapet. Betydelsen härav för deras möjlighe- ter att planera för framtiden och vidta lämpliga åtgärder för att möta förutsebara händelser under familjecykeln är uppenbar.

2.4.3 Reglering av makarnas förhållanden till omvärlden m. m.

Familjen är en del av samhället. Som sådan har den inom alla familjens funktionsområ- den mer eller mindre utvecklade och bety- delsefulla kontakter med omvärlden. Det utanförliggande samhället anknyter på sam- ma sätt till familjen. I detta samspel mellan familj och samhälle gör sig allmänna intres- sen gällande. Redan själva familjebildningen är av intresse för samhället med hänsyn till de viktiga funktioner för släktets fortbestånd och barnens vård och uppfostran som famil- jen fullföljer. Allmänna intressen knyter sig också till hur familjens liv gestaltar sig. Tidigare har berörts att det är också ett allmänt intresse att förhindra uppkomsten av sådana konflikter mellan samlevande, som innebär sociala störningar, och att detta intresse lett till att rättsordningen i äkten- skapslagstiftningen tillhandahåller speciella regler för mannens och kvinnans samlevnad i familjen, låt vara att reglerna bara hänför sig till begränsade delar av samlevnadssituatio- nen. Genom reglerna tillgodoser samhället i viss utsträckning det allmänna intresset av samstämmighet mellan de lösningar som nås på problem i familjen och det utanförliggan- de samhällets struktur. Problem och konflik-

ter som ligger utanför det allmännas intresse av samstämmighet i lösningarna ger däremot från denna synpunkt inte anledning till någon reglering genom det allmännas för- sorg. Personliga konflikter i samlevnaden kan oftast lösas på ena eller andra sättet utan att det berör några allmänna intressen. Men självfallet kan olika meningar hävdas i frågan vad allmänna intressen kan kräva på detta område. Den nu gällande trohetsplikten mel- lan makar kan ses som ett uttryck för att det — mot bakgrunden av samhällsstrukturen vid lagens tillkomst — ansågs vara ett allmänt intresse att hävda monogamin eller motverka barnafödande utanför kärnfamiljen. Och på en punkt är det klart att ett allmänt intresse låg bakom lagens förhållningsnorm på det personliga området, nämligen i fråga om makars plikt att samråda i familjens angelä- genheter. Det samhälleliga intresset var att bryta det patriarkaliska familjemönstret och ersätta det med det demokratiska. Jämställd- het mellan mannen och kvinnan eftersträva- des över hela samlevnadssituationen och inte bara på dess ekonomiska sida, som kunde regleras direkt i lagen.

Det har tidigare antytts att äktenskapslag- stiftningen tjänat som instrument för sam- hället att påverka familjebildningen och fa- miljestabiliteten. Rättsliga hinder mot äkten- skap har ställts upp i sådana fall då det ansetts vara ett allmänt intresse att förhindra familjebildning. Sociala, etiska och medicins- ka skäl har legat bakom det allmänna intres- set. Hinder mot äktenskap har emellertid också vissa tider använts i andra syften än att förhindra familjebildning, nämligen som på- tryckningsmedel för att få människor att förhålla sig på visst sätt. Exempel härpå utgör förbud mot omgifte för den som varit otrogen i sitt tidigare äktenskap. Medan äktenskapslagstiftningen bibehållit sin upp- gift att motverka familjebildning ivissa fall då allmänna intressen talar däremot, är det sedan lång tid tillbaka främmande att tillägga lagstiftningen uppgiften att tjäna som på- tryckningsmedel genom att utestänga någon från äktenskap om han inte förhåller eller förhållit sig på visst sätt.

Väsentliga allmänna intressen var med den tidigare samhällsstrukturen knutna till stabiliteten i familjerna. Barnens vård, upp- fostran och utbildning, den enskildes ekono- miska trygghet och skydd i nödsituationer och på ålderdomen var i första hand uppgif- ter som ankom på familjen. En familjeupp- lösning innebar därför normalt stora sociala och ekonomiska svårigheter. Samhället hade följaktligen ett intresse av att förhindra familjeupplösningar. Det är mot den bak- grunden naturligt att det setts som en uppgift för äktenskapslagstiftningen att un- derstödja stabiliteten i familjerna. Uppgiften har antagits kunna lösas genom restriktioner på möjligheterna att upplösa det rättsliga äktenskapet.

Äktenskapslagstiftningen tillhandahåller en rättslig form för samlevnad mellan man och kvinna. Äktenskapets ingående och upp- lösning i makarnas livstid är formbundna och bringas genom registrering till offentligheten. Det rättsliga äktenskapet kan därför spela en betydelsefull praktisk roll för det allmänna genom att utgöra en utgångspunkt vid såda- na regleringar inom olika samhällsområden, där den nära personliga samhörigheten mel- lan mannen och kvinnan anses ge anledning till andra regler än som gäller för ensam- stående. Äktenskapets förhandenvaro är vid tillämpningen av reglerna lätt att fastställa. Som redan antytts förekommer det emeller- tid numera att sådana regleringar i särskilda fall gjorts med utgångspunkt i de faktiska förhållandena, ibland i stället för Civilståndet och ibland jämsides med detta.

Intressemotsättningar eller problem på det praktiska området kan uppkomma inte bara mellan mannen och kvinnan i samlevna- den utan också mellan dem, å ena, och enskilda utanför familjen, å andra sidan. Hur sådana problem skall lösas regleras i allmän- het i lagstiftningen på det område, dit problemet kan hänföras. Men i vissa fall har det ansetts vara äktenskapslagstiftningens uppgift att göra avvägningen mellan de mot- stående intressena och ge normer för hur problemen skall lösas. Så är fallet med frågan om makes behörighet att med förpliktande

verkan också för den andre ingå rättshand- lingar för familjens räkning och om ansvaret för skulder. Äktenskapslagstiftningen ger också regler för rättshandlingar mellan ma- kar med sikte på att skydda fordringsägares intresse av att make, som har skulder, inte överför sina tillgångar på andra maken.

Också när det gäller enskildas reglering av sina förbindelser med familjen har den om- ständigheten att äktenskapslagstiftningen tillhandahåller en form för samlevnad stor praktisk betydelse. Det rättsliga äktenskapet kan läggas till grund för en särskild utform- ning av rättsförhållandet, exempelvis i för- säkringsavtal och andra avtal. Man undgår därmed svårigheten att beskriva den faktiska situationen och minskar risken för tvister vid tillämpningen. För ordning, reda och säker- het i den allmänna omsättningen spelar äktenskapslagstiftningen sålunda en viktig roll.

3 Några utgångspunkter för reformen av äktenskapslagstiftningen

3.1. Inledning

I direktiven för vårt arbete betecknas den tillämnade reformen av familjerätten som djupgående. Perspektivet på reformen ges av den genomgripande omvandling som samhäl- let undergått sedan nuvarande giftermåls- balks tillkomst på områden som är av ome- delbar betydelse för familjens funktioner, för de vuxna familjemedlemmarnas roller och för möjligheterna att förändra den tradi- tionella rollfördelningen. De riktlinjer som direktiven drar upp för reformen rör i konsekvens härmed vid det rättsliga äkten- skapets funktion i samhället. Härmed aktua- liseras vissa frågor som är övergripande såtill- vida som ställningstagandet i dem får bety- delse vid utformningen av flera institut inom äktenskapsrätten och i vissa fall också måste beaktas inom lagstiftningsområden utanför denna, såväl inom annan familjerätt som inom sektorslagstiftning utanför familjerät- ten. Sådana övergripande frågor gäller lag- stiftningens neutralitet till valet av form för familjebildningen och till etiska värderingar som rör samlevnaden mellan man och kvin- na, vidare äktenskapets frivillighet och ma- karnas ekonomiska självständighet och järn- likhet. I de närmast följande avsnitten skall sådana frågor översiktligt diskuteras. Självfallet aktualiserar reformen också andra frågor av övergripande natur på ett mera allmänt plan. En sådan fråga berörs i

direktiven när de talar om möjligheterna att använda lagstiftningen om äktenskapet som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekono- miskt beroende av anhöriga och där jämlik— het mellan män och kvinnor är en realitet.

Att äktenskapslagstiftningen tillägges en uppgift att påverka och förändra familjerol- lerna är inte någon nyhet. Den nu gällande aftermålsbalken utformades sålunda i hög grad med ett sådant syfte: den skulle bryta det tidigare patriarkaliska familjemönstret med mannen som familjens överhuvud och förvaltare av dess angelägenheter och ersätta det med ett demokratiskt, där man och hustru var jämställda. Konsekvent genomför- des därför en ordning som gav båda makarna samma rättigheter och skyldigheter, och det föreskrevs att makarna skall samråda i famil- jens angelägenheter. Denna ordning, som innebar en formell jämställdhet, motverkade emellertid inte en arbetsfördelning mellan makarna och därmed inte heller ett inbördes ekonomiskt beroende dem emellan; arbete med hem och barn för familjens behov jämställdes med tillskotti pengar.

Den uppgift som den reformerade lagstift- ningen enligt direktiven skall kunna fullgöra är att motverka att det uppstår ett alltför starkt inbördes ekonomiskt beroende mellan makarna. Intresset av att låta äktenskapslag- stiftningen ge motiv till en förändring i

denna riktning av mannens och kvinnans roller i familjen kan ibland brytas mot intresset att genom lagstiftningen ge skäliga lösningar på de praktiska problem som upp- kommer till följd av de roller mannen och kvinnan faktiskt tilldelat sig. Även om det hittills är outrett i vilken utsträckning inne- hållet i äktenskapslagstiftningen beaktas av makar när de bestämmer sina familjeroller synes det knappast realistiskt att utgå från att denna lagstiftning och olika åtgärder inom andra sektorer skulle kunna åstadkom- ma ett enhetligt familjemönster i hela be- folkningen. I vart fall måste omställningen till ekonomiskt oberoende i alla familjer vara en fråga på lång sikt, inte minst med hänsyn till det behov av daghemsplatser och arbets- tillfällen som den för med sig. Det är sannolikt att makar, åtminstone i barnfamil- jer, också framdeles i inte få fall kommer att inrätta sig på ett sätt som innebär en arbetsfördelning mellan makarna och där- med ett inbördes ekonomiskt beroende. In- tresset av att använda bl. a. äktenskapslag- stiftningen som instrument för att förändra familjerollerna måste därför vägas mot beho- vet av regler som löser faktiskt uppkomna problem. Också de enskildas intresse av valfrihet måste beaktas. I vad mån ett intresse bör ges företräde framför andra kan i och för sig betecknas som en allmänt övergripande fråga. Problemet synes emeller- tid böra bedömas i varje fall för sig, där intressekonflikten kan yppa sig.

Vissa allmänna utgångspunkter för lag- stiftningen ges också i de principer som kommit till uttryck i det internationella arbetet på att trygga de mänskliga rättighe- terna och till vilka vårt land anslutit sig. Av betydelse är härvid artikel 16 i FN:s allmän- na förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs av generalförsamlingen den 10 december 1948. Artikeln behandlar familj och äktenskap.

Förklaringen är inte folkrättsligt bindan- de för FN:s medlemsstater utan syftar bara till att utöva ett moraliskt inflytande på dem och på den allmänna opinionen. Hösten 1966 antog emellertid generalförsamlingen

två konventioner på de mänskliga rättighe- ternas område. Konventionerna blir efter tillträde av föreskrivet minimiantal stater bindande för dem som anslutit sig. Den ena konventionen är Internationella konven- tionen om ekonomiska, sociala och kulturel- la rättigheter. Artikel 10 i konventionen äri detta sammanhang av omedelbart intresse i det den innefattar en deklaration från kon- ventionsstaternas sida om hur de skall förhål- la sig till familjen. Den andra konventionen, som är Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, be- handlar i artikel 23 familj och äktenskap. Här finns — jämte ett ställningstagande till familjens roll i samhället — några konkreta grunder för konventionsstaternas handlande i fråga om äktenskap och familjebildning. Konventionerna, som i prop. 1971:125 före- lades riksdagen för godkännande, har god- känts av riksdagen utan några förbehåll i de hänseenden som nu är aktuella.

I detta sammanhang bör också nämnas att vårt land anslutit sig till Europarådets kon- vention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionens ar- tikel 12 behandlar rätten att ingå äktenskap och bilda familj. Likaså har Sverige tillträtt den europeiska sociala stadgan, som inom Europarådets rarn utarbetats som ett komp- lement till konventionen. I stadgans första del förklarar sig de fördragsslutande parterna erkänna att målet för deras politik skall vara att förverkliga vissa rättsgrundsatser och principer som anges i stadgan. Bland dem återfinns en, punkt 16, som tar omedelbart sikte på familjen. I stadgans andra del konkretiseras i artikel 16 programförkla- ringen till en bindande förpliktelse att i ekonomiskt, rättsligt och socialt hänseende skydda familjelivet.

Ytterligare föreligger en av Sverige ratifi- cerad FN-konvention den 10 december 1962 angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap, som i sin inledning hänvisar till den förenämnda artikel 16 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna och som bl. a. ger närmare regler för vad som skall anses vara i laga ordning

I särskild bilaga återges de bestämmelser som berörts i det föregående (bil. 2). -

Utblicken över det internationella fältet ger anledning framhålla att åtskilliga konven- tioner som Sverige tillträtt innefattar regle- ringar som antingen direkt avser äktenskapet eller särskilda institut inom äktenskapsrätten eller bygger på förekomsten av äktenskap eller sådana institut. Vid reformen av den svenska äktenskapslagstiftningen måste beak- tas att förutsättningarna för sådana regle- ringar kan ändras.

3.2 Neutralitet till formen för familjebild- ningen

3.2.1. Allmänna synpunkter

Den nya lagstiftningen bör enligt direktiven så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer. Äktenskapet har och bör ha, sägs det vidare, en central plats l inom familjerätten, men man bör söka se till ! att den familjerättsliga lagstiftningen inte? innehåller några bestämmelser som skapar,! onödiga svårigheter eller olägenheter för demi som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. Lagstiftningens funktion när det gäller äktenskapet som form för samlevnad anges vara att lösa praktiska problem, inte att privilegiera en samlevnadsform framför andra.

Det principiella önskemålet om lagstift- ningens neutralitet till samlevnadsformen kan sägas vara ett uttryck för två vart för sig beaktansvärda intressen. Det ena är att respektera enskildas frihet att själva avgöra vilka normer som skall gälla för deras samlevnad i familjen. Det är här fråga om ett så personligt område att det kan anses vara de enskildas ensak och inte en samhällelig angelägenhet att bestämma förpliktelsernas art och omfattning. Och de enskilda kan antas själva inse de problem som samlevna- den kan medföra och — med tillbörlig respekt för varandras intressen - själva finna de problemlösningar som bäst överensstäm-

mer med deras situation och värderingar. Anspråk från samhällets sida på att vissa av detta givna regler, nämligen reglerna för äktenskapet, skall gälla i alla samlevnadsfall kan uppfattas som ett intrång i de enskildas personliga sfär.

Det andra intresset är att behandla samma faktiska sociala situation lika oavsett den rättsliga formen, eller annorlunda uttryckt att inte ge dem som valt en viss samlevnads- form fördelar eller nackdelar i förhållande till dem som valt en annan form. Det kan nämligen av ena eller andra parten i en samlevnad uppfattas som en ”orättvisa” att ett praktiskt problem, som uppkommit till följd av samlevnaden, får en lösning om de valt en viss rättslig samlevnadsform, men skulle ha fått en annan lösning, om de valt annorlunda.

Det är tydligt att de två intressen, som kan antas ligga bakom önskemålet om lagstiftningens neutralitet till samlevnadsfor- men, i allmänhet inte kan tillgodoses samti- digt. Skall man tillgodose intresset av att ge de samlevande frihet att själva bestämma vilka normer som skall gälla för dem, blir lika fall behandlade olika, ty det är inte sannolikt att alla väljer samma normer. Ger man däremot intresset av likabehandling företräde, måste valmöjligheterna begränsas. En avvägning måste ske mellan de båda intressena, vid vilken man bestämmer på vad sätt neutraliteten skall förverkligas.

Som redan tidigare berörts bygger den nu gällande familjerättsliga lagstiftningen på förutsättningen att alla fasta förbindelser mellan man och kvinna med familjefunk- tioner tar det rättsliga äktenskapets form liksom att bestående äktenskap — bortsett från hemskillnadsfallen — regelmässigt svarar mot en samlevnad. Inom lagstiftningsområ- den utanför familjerätten förekommer där- emot att särregleringar, som gäller för gifta, gjorts tillämpliga också på man och kvinna som lever samman utan äktenskap men under äktenskapsliknande förhållanden. Li- kaså förekommer det att regler för ogifta gjorts tillämpliga också på gifta om de faktiskt lever åtskilda.

Det är främst inom social- och skatterätts- liga regleringar som den faktiska situationen tagits till utgångspunkt vid sidan av eller i kombination med civilståndet. Första gången så skedde synes ha varit i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, där — till fördel för makarna — beräkning av makars årsin- komst kunde ske såsom för ogifta om särskilda skäl förelåg. I 1946 års lag om folkpensionering infördes möjlighet, likale- des begränsad till fall där särskilda skäl förelåg, att behandla ogifta pensionsberätti— gade såsom gifta med varandra om de levde samman under äktenskapsliknande förhållan- den. Detta var till nackdel för de pensions- berättigade. Utvecklingen har sedan gått vidare på den inslagna vägen, men det har inte skett av principiella skäl för att markera en neutralitet till samlevnadsformen utan därför att särskilda sociala skäl eller rättvise- skäl ansetts föreligga för likabehandling av samma faktiska situation oavsett civilstånd. Och helt har civilståndet inte negligerats, i det situationer då den ene är gift eller båda de samlevande är gifta men på var sitt håll i allmänhet inte jämställts med samlevnad i äktenskap.

Om på angivet sätt den faktiska situatio- nen lägges till grund för rättigheter och skyldigheter i stället för civilståndet kan det med rätta sägas att lagen ställer sig neutral till olika samlevnadsformer. För att undvika privilegiering av en samlevnadsform framför andra skall enligt direktivens allmänna rikt- linjer neutralitet så långt möjligt eftersträvas i den nya lagstiftningen. Denna rör delar av det familjerättsliga området, och tydligen åsyftas endast former som kan komma i fråga för samlevnad mellan en man och en kvinna med familjefunktioner, dvs. äkten— skap och vad som i det följande benämnes fri samlevnad. Även med denna begränsning synes det emellertid vara av intresse att vid diskussionen av möjligheterna att förverkliga den familjerättsliga lagstiftningens neutrali- tet se också till vilka möjligheter som före- ligger för samhället att ställa sig neutralt till samlevnadsformen på lagstiftningsområden utanför familjerätten. Civilståndet har ju

betydelse inom ett mycket stort antal områ- den utanför denna.

För att i någon mån belysa vilken räckvidd Civilståndet har inom lagstiftnings- områden utanför äktenskapsrätten kan här erinras om att särskilda regler, som bygger på civilståndet, gäller i fråga om bl. a. vårdnad om barn, förmynderskap, arv, skadestånd på grund av brott, tillgrepp, förta], skyddande av brottsling, återvinning i konkurs, jäv, vittnesplikt, talerätt i rättegång, jordförvärv, fastighetsbildning, inlösen av fastighet, kom- muns förköpsrätt, hyresrätt, bostadsrätt, förlängning av arrendeavtal, fiskearrenden, avbetalningsköp, försäkringsavtal, namn, upphovsrätt, rätt till firma, barns tillhörighet till svenska kyrkan, renskötselrätt, tjänste- plikt, sterilisering, avbrytande av havande- skap, pension, yrkesskadeförsäkring, social- hjälp, krigshjälp, familjebidrag, militärersätt- ning, ersättning till smittbärare, skattskyldig- het, registrering av aktieinnehav, medborgar- skap och röstning vid val.

En långtgående neutralitet centrala lagstiftningen om familjen synes böra följas av motsvarande neutralitet också inom andra regleringar, som ger olika rättig- heter och skyldigheter för samlevande och för ensamstående. Den som på grund av den familjerättsliga lagstiftningens utformning fått uppfattningen att ett giftermål ihans eller hennes situation är betydelselöst och därför underlåtit att gifta sig kommer annars att vid möte med sådana regleringar finna att giftermål i själva verket skulle ha haft en avgörande betydelse för hans eller hennes rättigheter och skyldigheter. Frågan om samhällets neutralitet till olika samlevnads- former rör alltså dels det område som äktenskapslagstiftningen reglerar, dels andra områden inom och utom familjerätten iden mån olika regler ges för gifta och ogifta.

inom den

3.2.2 Neutralitet inom

område

äktenskapsrättens

En konsekvent genomförd neutralitet i form av lika behandling av lika fall inom det

område som äktenskapslagstiftningen regle- rar synes kräva att samma regler — bortsett från reglerna om äktenskaps ingående och upplösning — skulle vara tillämpliga mellan mannen och kvinnan inbördes liksom mellan dem och tredje man, vare sig samlevnaden klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Redan den faktiska familjebildning- en skulle göra regelsystemet tillämpligt, eller med andra ord göra det möjligt för de samlevande att vid tvist återfalla på dessa regler och få samhällets hjälp att med stöd av dem tillvarata sina intressen gentemot var- andra. Likaså skulle de regler som till skydd för tredje man begränsar makars frihet att företa rättshandlingar sinsemellan omedel- bart bli tillämpliga. Att ingå det formella äktenskapet skulle då på det område, som äktenskapslagstiftningen reglerar, varken in- nebära fördelar eller medföra nackdelar som inte följde redan av samlevnaden. Men äktenskapet skulle därmed sakna ett speci- fikt materiellt innehåll och alltså bli en tom formalitet. En fullständig neutralitet till samlevnadsformen är alltså inte möjlig att genomföra på detta område om äktenskapet samtidigt skall bibehållas som ett särskilt rättsligt institut. Och enligt direktiven bör äktenskapet även framdeles ha en central platsi familjerätten.

Emellertid är det självfallet tänkbart att — med bibehållande av ett materiellt innehålli det rättsliga institutet äktenskap — på särskilda punkter ge sådana regler för fak- tiskt samlevandes rättigheter och skyldighe- ter som har samma innehåll som äktenska- pets regler i motsvarande hänseenden. Det skulle närmast kunna komma i fråga på punkter där särskilda sociala eller andra skäl talar för att den särordning, som äktenskapet medför för gifta, skulle vara tillämplig på all samlevnad med familjefunktioner. För vissa situationer finns otvivelaktigt sådana skäl. Erfarenheten visar exempelvis att upplös- ningen av en faktisk samlevnad inte sällan sätter ena parten i ett prekärt läge, nämligen om de samlevande sedan lång tid levt i en ekonomisk gemenskap med en hemarbetan- de och en förvärvsarbetande och familjens

tillgångar anskaffats med den förvärvsarbe— tandes inkomster. Den hemarbetande står då utan andel i tillgångarna och måste dessutom — i brist på rätt till underhåll — omedelbart svara för sin försörjning. Även andra situatio- ner kan tänkas då behov föreligger av att skydda den ekonomiskt svagare parten enligt de regler som gäller för gifta. Ju fler fall man tillskapar av likabehandling av gifta och ogifta samlevande, desto längre kan neutra- liteten sägas gå.

En annan väg att vidga neutraliteten är självfallet att begränsa rättsverkningarna av äktenskapet eller med andra ord att i stället för de särregler som äktenskapsrätten inne- håller låta vanliga regler gälla. Direktiven anvisar vissa sådana begränsningar. Att för- verkliga neutraliteten till samlevnadsformen på detta sätt innebär att man samtidigt kan tillgodose de båda intressen, som inled- ningsvis antogs ligga bakom önskemålet om neutralitet, nämligen intresset av att låta de enskilda gestalta sin samlevnad obundna av samhälleliga regler och intresset av att inte i lagstiftningen ge en samlevnadsform fördelar eller nackdelar, som en annan form inte har. Metoden har emellertid sin begränsning däri att verkligheten kan visa på att det finns behov av regler.

Skillnaden mellan att leva samman utan äktenskap och att göra det i äktenskap kan alltså reduceras genom en kombination av begränsning av äktenskapets rättsverkningar och införande av regler för faktisk samlev- nad av samma innehåll som äktenskaps- reglerna. Så länge en skillnad kvarstår — och bara så länge är det som förut sagts meningsfullt att behålla äktenskap som rätts- ligt institut — är emellertid lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen inte helt förverkligad. Äktenskapets rättsregler är spe- ciellt utformade för att lösa de problem, som uppkommer i en samlevnad med familje- funktioner, på ett mera ändamålsenligt sätt än om vanliga regler skulle gälla. Det kan därför förutses att det alltid kommer att kunna påstås av ena eller andra parten i en samlevnad utan äktenskap att gifta favorise- ras av lagstiftningen framför samlevande i

andra former. Å andra sidan kommer också den make i ett äktenskap, som finner att äktenskapsreglerna ger honom nackdelar som andra samlevande inte har, att med samma rätt kunna påstå att äktenskapsreg- lerna diskriminerar dem som väljer giftermål.

Om man — för att lösa särskilda sociala problem som kan uppkomma i en samlevnad utan äktenskap — genomför regler på olika punkter som har samma innehåll som regler- na inom äktenskapsrätten för motsvarande situationer, får man två regelsystem för familjebildningen, mellan vilka samlevande kan välja: ett mera fullständigt, som blir tillämpligt genom giftermål, dvs. genom parternas viljeförklaring i viss form, och ett mindre omfattande, som blir tillämpligt redan på grund av den faktiska samlevnaden vare sig parterna vill det eller ej.

Några större undersökningar har veterli- gen inte företagits om vad som avhåller vissa samlevande från att ingå äktenskap. En mindre förstudie1 har utförts som kan ge någon uppfattning om de olika orsaker som kan vara för handen. Ibland framförs sålunda som orsak att parterna inte vill ha några juridiska band på sin förbindelse. Solidarite- ten dem emellan skall inte vara en rättslig skyldighet utan ett spontant utflöde av en personlig samhörighet. Ibland sägs också — och det gäller särskilt ungdomar — att de vill leva samman ”på prov” utan rättslig bind- ning för att se om de passar för varandra. Misslyckas samlivet kan de då behändigt flytta isär igen utan allt ”rättsligt krångel” och utan att behöva — när de söker en ny partner eller annars — besväras av att vara frånskilda eller av att ”ha ett misslyckat äktenskap bakom sig”. Orsaken kan också vara att giftermål skulle medföra särskilda nackdelar såsom bortfall av någon förmån som den ena samlevande eller båda har såsom ogifta. Inte ovanlig förefaller den situationen vara att de samlevande inte riktigt gjort klart för sig varför de underlåter att gifta sig. Olika praktiska omständigheter eller oföretagsamhet kan vara orsaken till att de inte förverkligar sin avsikt att ingå äkten- skap, och de är inte utsatta för något socialt

tryck att ge sin samlevnad äktenskapets form.

I vart fall när parterna direkt åsyftar att undvika att få särskilda, av samhället givna regler för samlevande tillämpliga på sin förbindelse, leder systemet med regler, knut- na till den faktiska situationen, till resultat: i direkt strid med deras vilja. De kommer då att erfara att de utan någon särskild viljeför- klaring, bara genom sitt faktiska handlande, blir underkastade ett av samhället givet regelsystem som i större eller mindre ut- sträckning ger samma rättsverkningar som äktenskap. För att undgå dem måste de komma överens om att annat skall gälla och de måste säkra bevisningen om överenskom- melsen. I den mån de inte redan vid samman- flyttningen är medvetna om att särregler blir gällande upptäcker de kanske detta först vid tvist. Är de inte ense om tillämpligheten kan det bli först genom domstolsavgörande som det fastställs att deras samlevnad varit sådan att den gett upphov till ett särskilt rättsför— hållande mellan dem. Det kan inte förbises att det kan vara avsevärda olägenheter före- nade med att samlevande inte är på det klara med vilka regler som gäller för deras för- bindelse. Dessa olägenheter kan vara lika stora, när särregler kommer i fråga, som när vanliga regler för ensamstående är tillämpli- ga.

Det sist sagda ger anledning att något beröra de svårigheter av mera teknisk natur som det erbjuder att ange kriterierna för tillämpligheten av regler som utgår från den faktiska situationen. Den situation, som skall utlösa reglernas tillämplighet, skall i princip vara densamma som den, där äktenskaps- reglerna blir tillämpliga. Dessa reglers tillämplighet är emellertid knuten till en formbunden viljeförklaring om ingående av äktenskap. Formen saknas för de faktiskt samlevande och kan inte heller krävas; meningen var just att få reglerna tillämpliga utan iakttagande av särskild form. Men den

1 Alnebring, Lena: Sammanboende ogifta, Re- search Reports from Dept of Sociology, Uppsala University, Special Series: Family Research, un- der utskrift

faktiska situation, i vilken äktenskap ingås, bör då i stället kunna anges och denna faktiska situation är upptagandet av en samlevnad mellan man och kvinna med familjefunktioner. Samboende, som inte har dessa funktioner, exempelvis mellan syskon, arbetskamrater, en man och hans hushåller- ska eller en hyresvärdinna och hennes inne- boende, måste falla utanför. Men det kan förekomma och är erfarenhetsmässigt inte ovanligt att samboendet börjar som en helt opersonlig relation, exempelvis som ett hyres- eller anställningsförhållande, och så småningom utan några yttre förändringar glider över i en mera personlig och ekono- misk gemenskap. Eller också börjar ena parten uppfatta förbindelsen som alltmer äktenskapsliknande och inrättar sitt liv där- efter, medan den andra alltjämt betraktar förbindelsen som övergående. Problemet är att för sådana fall finna den omständighet, som skall grunda tillämpligheten av särregler för samlevande, och att samtidigt undgå en ordning, där parterna eller den ena av dem till sin överraskning finner att förbindelsen blivit i vissa hänseenden underkastad samma regler som om parterna ingått äktenskap.

I den allmänna debatten kring fri samlev- nad eller äktenskap har det ibland antagits att den familjerättsliga reformen kommer att medföra en vidgad neutralitet till olika samlevnadsformer genom att - också på det område som äktenskapsrätten reglerar — samma bestämmelser i vissa hänseenden skall bli gällande för samlevande, vare sig de gift sig eller ej. Särskilt har man pekat på behovet av regler, motsvarande dem som gäller för gifta, till skydd för den svagare parten vid upplösning av långvarig fri samlev- nad med barn.

Bortsett från det allmänna ställningsta- gandet i fråga om lagstiftningens neutralitet ger emellertid inte direktiven anvisning om huruvida — och i så fall i vilken utsträckning — neutralitet till samlevnadsformen skall eftersträvas genom att samma regler inom detta område skall gälla för samlevande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Vid sådant förhållande saknas här anledning att beröra

frågan från andra än de principiella synpunk- ter, som redovisats i det föregående.

Direktivens uttalande att lagstiftningen inte bör innehålla regler som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn eller bildar familj utan att gifta sig ger emellertid anledning överväga om äktenskapslagstiftningen inom det områ— de som den täcker kan ha sådana effekter. Av den omständigheten att den gäller bara för dem som gifter sig synes följa att den inte kan ha negativa följder för dem som väljer att leva samman utan att gifta sig annat än såtillvida att den indirekt påverkar idealbildningen kring samlevnadsformen och ger en utgångspunkt för särregleringar inom sektorslagstiftning.

Möjligen kan man hävda att i fall av fri samlevnad, där mannen eller kvinnan är gift med annan, äktenskapsreglerna kan skapa svårigheter för dem i deras samlevnad. De kan sålunda inte gifta sig med varandra, underhållsskyldighet till följd av äktenskapet begränsar deras resurser och giftorätt upp- kommer i vad den gifte förvärvar etc.

Det synes dock klart att den liberala attityd till familjebildning utan äktenskap, som samhället enligt direktiven skall inta, knappast kan sträcka sig så långt att lagstift- ningen skall eliminera olägenheter som följer av att i en fri samlevnad den ene eller båda är gifta på annat håll. Det skulle innebära att äktenskap skulle upplösas redan genom att den ene av makarna upptar samlevnad med någon annan. Några vägande skäl för en sådan ordning torde knappast kunna anföras, allra minst om man gör det enklare att få äktenskapsskillnad.

3.2.3. Neutralitet på lagstiftningsområden utanför äktenskapsrätten

Inom områden utanför äktenskapsrätten kan det finnas behov av att vidga neutraliteten till samlevnadsformen genom att ge samma regler för gifta och ogifta. På det familje- rättsliga området tar direktiven upp denna fråga såvitt avser vårdnaden om barn vid

upplösning av en fri samlevnad. Eftersom barn i sådana förbindelser är barn utom äktenskap har modern enligt gällande lag vårdnaden. Den kan, om föräldrarna inte är ense, överföras på fadern bara om modern är olämplig eller dör. Vid upplösning av famil- jen blir vårdnadsfrågan inte automatiskt prövad med utgångspunkt i barnets bästa såsom är fallet vid upplösning av äktenskap. Fadern har därför i praktiken knappast några möjligheter att få vårdnaden. Direktiven berör vidare frågan om rätten till familjens bostad vid upplösning av en fri samlevnad och påpekar att — i motsats till vad fallet är vid skilsmässa — inget skydd finns för den av parterna som bäst behöver bostaden.

De angivna fallen av olika behandling med hänsyn till Civilståndet betecknas som exem- pel på fall där lagstiftningen med fördel kan ändras. I vad mån läget är detsamma inom andra lagstiftningsområden, där äktenskap utlöser regler som skiljer sig från dem som gäller för ensamstående, kan fastställas först efter en genomgång av dessa särregler. Det bör dock åter understrykas att särregler för gifta förekommer inom ett mycket stort antal lagstiftningsområden inom både den offentligrättsliga och den privaträttsliga sek- torn och tjänar skilda syften, från att ge särskilda förmåner åt dem som har en nära samhörighet till att förhindra att denna samhörighet inkräktar på allmänna eller en- skilda intressen.

Social— och skatterätt har tidigare nämnts som områden där på vissa punkter den faktiska sociala situationen tagits som ut- gångspunkt för regleringar i stället för elleri kombination med civilståndet. I fråga om rätt att överta hyresrätt eller bostadsrätt gäller i viss utsträckning motsvarande. Men i övrigt är det i stort sett så att särreglerna anknyter till civilståndet. Från praktiska synpunkter kan man hävda att en sådan ordning ofta är ändamålsenlig. Civilståndet, som är registrerat genom det allmännas försorg, kan lätt fastställas utan att den enskilde själv behöver medverka. Klarläggan- det av den faktiska samlevnadssituationen kan däremot vålla utredningssvårigheter, sär-

skilt om parterna har olika uppfattningar. Även andra skäl talar i samma riktning. Utgår man nämligen konsekvent från civil- ståndet blir den enskildes rättigheter och skyldigheter i skilda hänseenden bedömda från samma utgångspunkt och det blir möj- ligt att samordna skilda regelsystem så att de ger sakligt sett riktiga resultat. Anknyter man däremot vissa regleringar till den faktis- ka situationen och andra till Civilståndet kan det bli svårt att överblicka hur sammanträf- fandet av rättigheter och skyldigheter för vederbörande utfaller. Han kan exempelvis bli berättigad till en förmån på grund av det faktiska samboendet och till en annan för- män på grund av att han är ogift, utan att det finns sakliga skäl för mer än den ena förmånen. På motsvarande sätt kan han gå miste om förmån, som sakligt sett bort tillkomma honom.

3.2.4. Avslutande synpunkter

Det sagda torde ge vid handen att det, om äktenskapet skall behållas som ett rättsinsti- tut med en central roll inom familjerätten, är svårt att konsekvent utforma lagstiftningen på ett sätt som kan anses innebära en långtgående samhällelig neutralitet till for- men för familjebildningen. Det utesluter dock inte att i vissa hänseenden samma regler kan ges för samlevande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Särskilt inom områ- den utanför det som äktenskapslagstift- ningen reglerar kan sådan jämställdhet kom- ma i fråga. Äktenskapslagstiftningens uppgift bör vara att lösa praktiska problem som uppkommer till följd av mannens och kvin- nans samlevnad med familjefunktioner och att möjliggöra sådana lösningar på proble- men som både från de enskildas och det allmännas synpunkt är bättre än de lösningar som skulle följa av annars gällande regler. Utformas äktenskapslagstiftningen så att den svarar mot detta syfte bör den även framde— les kunna fullgöra en viktig funktion i samhället. Det synes mot den bakgrunden vara angeläget att de som bildar familj får de rent praktiska konsekvenserna av den ena

eller andra samlevnadsformen klara för sig så att de kan utnyttja det regelsystem som det allmänna tillhandahåller till deras tjänst.

3.3. Förhållandet till etiska värderingar

Kring mannens och kvinnans varaktiga före- ning och dess mening och mål har det utvecklats olika uppfattningar av religiös och annan karaktär. Vilken utgångspunkten än varit har uppfattningarna gett upphov till normer för hur mannen och kvinnan bör förhålla sig till varandra för att familjefunk- tionerna skall kunna fullgöras och leda till både de enskildas och det allmännas bästa. Handlingsnormerna har haft olika grad av allmängiltighet och fasthet, och de har varierat från tid till annan. Vissa handlings- normer har sanktionerats av den borgerliga rättsordningen, andra har existerat vid sidan därav men varit verksamma genom stöd av religion eller socialt tryck.

Att det för mannens och kvinnans förhål— lande till varandra utvecklats etiska normer som till dels är mera konkreta än reglerna i allmänhet för hur människorna bör handla mot varandra kan antas hänga samman med den centrala roll, som familjen spelat i samhället, och med de stora värden som mannens och kvinnans varaktiga förening ger den enskilde. Framför allt finns dessa värden på det känslomässiga området och ger där upphov till ett djupgående personligt beroen- de. Människans behov av gemenskap med andra har förvisso många sidor. Det måste därför också tillfredsställas på olika sätt och på olika nivåer av känslomässigt engagemang. Den nära personliga gemenskapen i familjen erbjuder möjlighet för den enskilde att vara sig själv utan att behöva frukta att bli ställd ensam på grund av personliga särdrag, och han kan känna sig uppskattad som person och inte bara, som i arbetslivet eller ute bland människor i allmänhet, på grund av sina prestationer. Det känslomässiga beroen— det mellan familjemedlemmarna visar sig också ständigt i det dagliga livet tillsammans i familjen och vidmakthåller den känsla av

omedelbart och personligt ansvar för någon annan som ofta är en förutsättning för att tillvaron skall upplevas såsom meningsfull. Från samhällelig synpunkt är värdet av föräldrarnas gemenskap i ansvaret för barnen obestridligt.

Det regelkomplex, som det rättsliga äk- tenskapet utgör, sysselsätter sig numera — förutom med formerna för äktenskaps in- gående och villkoren för dess upplösning — företrädesvis med den ekonomiska sidan av mannens och kvinnans samlevnad, dvs. med bara en begränsad del av deras gemenskap. Det finns emellertid i nuvarande lag vissa allmänna handlingsregler, som sträcker sig över hela samlevnadssituationen. Hit hör reglerna om att makarna är skyldiga varandra bistånd och att de har att i samråd verka för familjens bästa. Makarna förklaras också vara skyldiga varandra trohet. I övrigt förutsätter lagen att det finns ett givet etiskt innehåll i mannens och kvinnans förbindelse, och det ankommer på dem som ingått det rättsliga äktenskapet att förverkliga detta innehåll. En allmängiltig, utanför lagen existerande samlevnadsetik antas tillhandahålla de erfor- derliga handlingsnormerna för förverkligan- det. Avsteg från dessa normer, liksom från de uttryckliga regler av etisk art som lagen ställer upp, kan leda till påföljder för den felande, främst till en rätt för den andre att mot den felandes vilja få äktenskapet upp- löst. I vissa fall kan också den som med lagens synsätt bär skulden till familjeupp- lösningen drabbas av ekonomiska påföljderi form av skadestånd till den andre eller förlust av rätt till underhåll, som annars skulle ha förelegat.

Nuvarande lag tar alltså ställning för vissa etiska uppfattningar kring äktenskapet. Inte sällan tvingas domstol att vid tvist mellan makarna fastställa vem som bär skulden till upplösningen av samlevnaden. I den mån domstolen härvid måste hänföra sig till den allmängiltiga samlevnadsetik, som lagen an- tar finnas, ställs den inför svårigheten att fastställa dennas innehåll. Fältet öppnar sig då i osedvanligt hög grad för domarens egna värderingar och för konflikter mellan den av

domstolen antagna etiken och de handlings- normer sorn makarna ansett naturliga. Såda- na svårigheter och konflikter undviks om, såsom direktiven anvisar. lagstiftningen i större utsträckning görs neutral till olika etiska uppfattningar.

Etiska värderingar kring mannens och kvinnans samlevnad förekommer i stort sett i två hänseenden. nämligen dels i fråga om formen för samlevnaden äktenskap eller fri samlevnad - dels. som nyss berörts, i fråga om gestaltningen av samlevnaden.

] fråga om samlevnadsformen går en uppfattning ut på att samlevnad utan äkten- skap inbjuder till ansvarslöshet. Det fram- hålls att frånvaron av rättsliga skyldigheter enligt äktenskapslagstiftningen gör det möj- ligt för parterna att åsidosätta varandras tillbörliga intressen under samlevnaden och att ensidigt bryta denna utan att ta ansvar för de konsekvenser av upplösningen som drabbar den andre. Det är enligt denna uppfattning en moralisk plikt att vid familje- bildningen ta det fulla rättsliga ansvaret av förbindelsen såsom detta ansvar utformats i samhällets regler om äktenskapet.

En annan uppfattning i frågan hävdar tvärtom att frånvaron av rättsligt äktenskap förstärker parternas gentemot varandra och leder till att de visar

upplevelse av ansvar

varandra större respekt, hänsyn och omtanke än om de hade rättsliga skyldigheter härvid- lag. Det moraliska ansvaret sägs vara effekti- vare än det rättsliga och anpassat efter parternas egna värderingar, vilka kan väsentligt avvika från dem som kommer till uttryck i samhällets lagstiftning om äkten- skapet. Av förbindelsens natur av en person- lig gemenskap följer vidare att inga hinder i form av rättsliga restriktioner eller förpliktel- ser får finnas för dess upplösning om parterna känslomässigt glider ifrån varandra.

Det är tydligt att ingen av de angivna uppfattningarna - som torde vara de vanli- gaste — kan avfärdas såsom oriktig. Rättsliga förpliktelser på samlevnadsområdet kan för en del människor utgöra en hjälp när de ställs i en konflikt mellan egna intressen och hänsyn till andra. Det finns å andra sidan

otvivelaktigt också människor som i sin samlevnad stimuleras till hänsyn och ansvar för den andra av medvetandet att några av samhället uppställda förpliktelser inte gäller och som, om förpliktelser gällde, skulle känna sig berövade möjligheten att spontant visa uppriktigheten i sin ansvarskänsla. För åter andra saknar sannolikt existensen eller frånvaron av rättsliga förpliktelser betydelse för deras handlande i samlevnaden. Vilken form de väljer för denna har inga etiska aspekter. De väljer efter en vägning av fördelar och nackdelar av det ena eller andra civilståndet.

Den nya lagstiftningens ståndpunkt till samlevnadsformen skall som förut nämnts så långt möjligt vara neutral, dvs. de som vill leva samman utan de rättsliga förpliktelser som äktenskap medför skall ha frihet att göra detta. Så är emellertid fallet redan nu. Från lagstiftningens sida reses inga anspråk på att all samlevnad med familjefunktioner skall klä sig i äktenskapets form. Men de som inte ingår äktenskap går miste om de fördelar som äktenskap medför i olika hänseenden och detta kan — även om de samtidigt undgår de nackdelar som följer av äktenskap — uppfattas av dem som om samhället tagit ställning till förmån för äktenskapet som samlevnadsform. Det må ha ägt sin riktighet tidigare. I dagens samhälle, där lagstiftningen på flera områden jämställt fri samlevnad med äktenskap, kan det däremot knappast tolkas som uttryck för en aktuell ståndpunkt från samhällets sida till samlevnadsformen. ] det närmast föregående avsnittet (3.2) har förutsättningarna diskute- rats för att genomföra neutraliteten till samlevnadsformen genom att utjämna skill- naderna i rättsställning mellan gifta och ogifta samlevande.

När det gäller frågan om lagstiftningens neutralitet till olika etiska uppfattningar om hur samlevnaden skall gestaltas har det inledningsvis berörts att det förekommer olika livsåskådningar i vårt samhälle och att dessa åskådningar tillhandahåller handlings- normer för mannen och kvinnan. Det må erinras om att det vid sidan av olika religiösa

åskådningar finns ett flertal icke-religiösa åskådningar. Uppenbarligen finns det också stora befolkningsgrupper som inte anslutit sig till någon livsåskådning i egentlig mening på detta område. Deras handlingsnormer bestäms av uppfostran, tradition och förhärs— kande värderingari den sociala miljö, som de känner samhörighet med.

Det brukar sägas att vi lever i ett pluralistiskt samhälle, dvs. ett samhälle som rymmer många variationer i uppfattningar och livsformer. Det nutida samhället skiljer sig härvidlag från sina föregångare. Det är påtagligt att det sociala trycket till stöd för ett enhetligt beteende på olika etiska områ- den ersatts av allt större tolerans.

Den utveckling som ägt rum medför för åktenskapslagstiftningens del först och främst att det inte är möjligt att bygga lagregler på föreställningen att det finns en enhetlig uppfattning om det sedliga inne- hållet i mannens och kvinnans förbindelse. Man kan då inte helleri den lag, som ger det rättsliga äktenskapet, utgå från att det finns någon allmängiltig samlevnadsetik, som är specifik för förbindelsen mellan man och kvinna och mot vars handlingsregler make kan bryta och därmed ådra sig skuld till söndringen i samlevnaden. Lagstiftningens utgångspunkt måste i stället vara att olika människor ger samlevnaden olika innebörd. Det får vara de samlevandes ensak, vilka handlingsnormer de tillämpar eller anser gälla i sin förbindelse. Det kan då inte heller bli fråga om att något samhälleligt organ vid tvist dem emellan skall godkänna eller förkasta deras handlande i förhållande till deras handlingsnormer. Dessa kan inte fast— ställas av utomstående.

Nu innehåller lagen som nämnts också några uttryckliga handlingsnormer för makar av etisk art: de är skyldiga att bistå varandra, de har att verka för familjens bästa och de skall göra detta i samråd; de skall också vara varandra trogna. Om man till en början bortser från trohetsplikten kan det konsta- teras att dessa handlingsregler är mycket allmänt hållna. I viss mån kan de kanske uppfattas som ett sammanfattande uttryck

för den allmänna samlevnadsetik som lagen antar existera. I vart fall speglar de en sida därav. Men det finns uppenbarligen en mångfald olika uppfattningar om vad makar bör iaktta i fråga om hjälp och stöd åt varandra under olika känslomässiga och yttre förutsättningar, i fråga om avvägningen mel- lan den enes intresse av självständighet och den andres av samråd och samverkan ochi fråga om vad som kan vara handlande till familjens bästa under olika förhållanden.

Mera konkret och entydigt är kravet på trohet. Det kan bäras upp av flera motiv. Bland dem finns sådana som är eller åtmins- tone varit rent rationella, såsom intresset av att motverka sådant handlande som kan äventyra familjestabiliteten eller av att för- hindra att barn föds utan att få växa upp med båda Sina föräldrar. Men av lagens utformning framgår att det främst föresta- vats av samlevnadsetiska skäl. Andra makens samtycke utesluter nämligen de sanktioner, som lagen annars möjliggör.

De olika sociala skälen bakom trohetskra— vet kan i dag anses ha förlorat åtskilligt av sin tyngd. Genom att så många av de uppgifter som tidigare ankommit på familjen övertagits av samhälleliga organ eller kan tillgodoses utanför familjen ger samhälls— strukturen ett större utrymme för upplös- ning av familjer, som inte fungerar som en känslomässig gemenskap. Preventivteknik och abortmöjligheter minskar riskerna för oönskade barn. Att barn föds utom äkten- skapet medför inte samma sociala svårigheter som tidigare, vare sig för barnet eller för dess mor.

Trohetskravet kan därför nu ses som ett uttryck främst för en etisk uppfattning. l äktenskap som bygger på en djup känslo- mässig gemenskap kan kravet på trohet mellan makarna utgöra en väsentlig del av denna deras gemenskap. Trohetskravet blir då en angelägenhet makarna emellan och grundas på deras etiska uppfattning om äktenskapets innebörd. För andra kan de etiska uppfattningarna på detta område vara annorlunda. Vad tidigare sagts om konse- kvenserna för lagstiftningens del av föränd—

ringar i de etiska uppfattningarna kring äktenskapet och makars förhållande till var- andra äger i princip tillämpning också i fråga om trohetskravet.

Sexualmoralen ärinte någon speciell mo- ral utan ett delområde av den större etik som sysselsätter sig med reglerna för människor- nas förhållande till varandra. Vad som i allmänhet gäller i fråga om krav på respekt och hänsyn i umgänget mellan människori olika relationer äger tillämpning också på det sexuella området, låt vara att de sexuella förbindelserna kringgärdats med särskilda tabun och därför kommit att framstå som föremål för en särskild etik.

Uppfattningen att de som är gifta med varandra inte får ha sexuella förbindelser med andra är en uppfattning som vid under- sökningar uttalats av nästan alla. Andra undersökningar tyder emellertid på att man i själva verket i inte obetydlig utsträckning lever på annat sätt, och det är obestridligt att synen på sexualiteten blivit friare. Otrohet synes sålunda inte vara någon ovanlig före- teelse sett över en längre tids äktenskap. Allvaret i den uppfattning som framkommit vid undersökningarna — eller i vart fall uppfattningens fasthet — kan därför sättas i fråga.

Det synes som om man på detta område, liksom när det gäller etiska värderingar över— huvudtaget i fråga om äktenskapet, står inför en långtifrån enhetlig bild. Vidare måste man beakta att en makes handlande på det sexuella området inte bör ses isolerat från relationen mellan makarna i dess helhet. Det synes numera vara en allmän uppfattning att otrohet, som inte bara är tillfällig, bör ses mera som ett symptom på att brister finnsi makarnas gemenskap än som något som grundlägger söndring. En lagstadgad trohets- plikt slår fast att den otrogne kränkt sin make och stämplar honom därmed moraliskt utan att beakta samlevnadssituationen i öv- rigt. I denna finns kanske förklaringen till hans handlande; omständigheterna kan vara sådana att de betar otroheten dess karaktär av något moraliskt förkastligt. En absolut trohetsplikt är därför alltför stel för att

läggas till grund för lagregler. Den tillfälliga otroheten uppfattas vidare ofta som något som inte behöver tilläggas någon djupare innebörd; den behöver inte spoliera förut- sättningarna för fortsatt samlevnad även om andra makens första reaktion på det inträf- fade kan vara häftig. En lagstadgad trohets- plikt är för sådana fall ägnad att dramatisera händelsen och kan understödja häftigheten i reaktionen till förfång för möjligheterna att fortsätta samlevnaden. Att otroheten sålun— da bör sättas in i sitt större sammanhang har redan kommit till uttryck i den lagändring som genomfördes år 1969 och som innebar att domstol, när hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, kan vägra äktenskapsskillnad som begäres på grund av otrohet.

Den lagstadgade trohetsplikten är alltså ett uttryck för en etisk värdering på ett speciellt samlevnadsområde. Rättsföljderna av brott mot trohetsplikten har redan under- kastats förändringar som sammanhänger med att de etiska värderingarna på detta område inte längre är enhetliga. Tiden synes mogen att ta bort kravet på trohet ur lagstiftningen. Härför kan också anföras det skälet att det kan vara just trohetsplikten som avhåller en del samlevande från att ingå äktenskap och därmed föranleder att de ställer sig utanför äktenskapets övriga regler, som de i och för sig kan finna ändamålsenliga.

På frågan om regler med specifikt etiskt underlag är motiverade i lagstiftningen eller ej kan vidare anläggas följande synpunkter. Nu gällande lag bygger på tanken att äktenskapet skall vara livet ut. I verkligheten går emellertid denna tanke inte att fullfölja i alla fall, ty makar handlar ibland på sådant sätt mot varandra att samlivet dem emellan blir en plåga för den ene eller för båda. När syftet med mannens och kvinnans föreningi äktenskapet förfelas måste en upplösning få komma till stånd. I vilka fall äktenskapet skall anses spolierat anges i lagen bl. a. med beskrivningar av sådana förfaranden av ena maken mot den andra, som typiskt sett omöjliggör samlevnad. Denna lagteknik med avseende på upplösningsreglerna gör det

naturligt att också uttryckligen ange de skyldigheter som makarna har mot varandra i personligt hänseende. Om man däremot inte anser att särskilda grunder måste finnas för upplösningen av äktenskap — en stånd- punkt som framförs i direktiven och som vi ansluter oss till i det följande — bortfalleri detta hänseende behovet av att beskriva allmänna eller särskilda skyldigheter makar- na emellan på det personliga området.

Lagstiftningen om äktenskapet bör såle- des inte innehålla några regler av specifik etisk art om hur makarna bör förhålla sig till varandra på det personliga området. Detta får emellertid inte tolkas som om den bakomliggande tanken är att det är likgiltigt hur makar förhåller sig till varandra i personligt hänseende och hur atmosfären äri de hem, där nästa generation växer upp. Snarare är ståndpunkten ett uttryck för tilltron till makars förmåga att själva under ansvar för varandra och för barnen utveckla sina personliga relationer till en berikande personlig gemenskap efter individuella förut- sättningar och egna värderingar. Samtidigt innebär ståndpunkten ett övergivande av tanken att samhälleliga organ skall kunna avgöra vad som är rätt eller fel i den komplicerade personliga relationen mellan man och kvinna som bildat familj.

Att lagstiftningen inte bör bygga på någon speciell etik för mannens och kvin- nans samlevnad betyder inte att den kan frigöra sig helt och hållet från värderingar. Men dessa kommer att ligga på det allmänna plan, där en värdegemenskap i stort finns, och innebära att lagstiftningen blir uttryck för bl. a. tolerans mot olika livsåskådningar, principen om mannens och kvinnans jäm- ställdhet och tanken att den starkare inte får utnyttja den svagare. Vid utformningen av de konkreta reglerna om äktenskapets rätts- verkningar måste sådana värderingar vara de vägledande, samtidigt som familjens egen- skap av en känslomässig gemenskap måste finnas med i bilden. Dessa grundläggande värderingar kan självfallet stå i konflikt med vissa extrema livsåskådningar och deras etis- ka värderingar. Men den effekten är ofrån- komlig.

Neutraliteten till olika specifika etiska värderingar kring äktenskapet berör flera delar av det rättsliga institutet. Föreskrifter- na om formen för giftermålet har i nuvarande lag anknytning till en speciell uppfattning, i det de särskilt reglerar den kyrkliga vigseln. Olika rättsföljder är knutna till skuld till att samlevnaden hävs. Och upplösningsreglerna, enligt vilka äktenskapet i princip kan upplö- sas bara på särskilda grunder, är uttryck för en religiös eller etisk föreställning om förbin- delsens natur, nämligen att den skall vara livet ut.

Tar man enligt det sagda bort regler i lagstiftningen som rör makarnas hela samlev- nadssituation eller som bygger på tanken att det finns en specifik etik för äktenskapet som social företeelse kommer det rättsliga äktenskapet att vara en materiell reglering av en ännu mindre del av makarnas samlevnad än för närvarande, nämligen av bara den ekonomiska sidan. De som gifter sig torde emellertid i allmänhet även framdeles ge äktenskapet en vidare innebörd än bara en reglering av deras ekonomiska mellanhavan- den. Vilken denna vidare innebörd är blir deras ensak men det förutsättes att äktenska- pet som hittills syftar till en samverkan i en personlig gemenskap. Från samhällets syn- punkt är det bara påkallat att tillhandahålla lagregler för den ekonomiska sidan av deras förbindelse. Det är barai detta hänseende som samhället har förutsättningar att avgränsa de problem som kan uppståi samlevnaden och ge konkreta regler för deras lösning. Denna uppfattning står inte på något sätt i motsätt- ning till tanken att det är en angelägen uppgift för det allmänna att främja den personliga gemenskapen i familjerna. För denna uppgift bör det dock finnas tjänligare medel än lagbud om hur makar bör förhålla sig till varandra i personligt hänseende.

3.4. Äktenskapets frivillighet

Det är i vårt samhälle en allmän uppfattning att de som bildar familj skall göra detta fullt frivilligt. Kravet på frivillighet gäller såväl

valet av partner som tiden för den faktiska familjebildningen, vare sig den sker med eller utan giftermål. Särskilda lagbestämmelser för att trygga frivilligheten vid faktisk familje- bildning utan giftermål finns visserligen inte, men olika stadganden i brottsbalken, som syftar till att skydda den personliga integrite- ten i allmänhet, ger skydd åtminstone mot grövre former av intrång i frivilligheten också vid familjebildning. Däremot slår lagen sär— skilt vakt om frivilligheten vid äktenskapets ingående. Att tvinga någon att ingå äkten— skap utgör ett särskilt brott, olaga giftermål. Samma brott föreligger om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan orsak inte äger rättslig handlingsförmåga och, i vissa fall, om någon ingår äktenskap under vilseledande av den andre.

Även äktenskapslagstiftningen söker tryg- ga frivilligheten i giftermålet. Formalise— ringen av äktenskapets ingående genom krav på vigsel, förrättad av någon som det allmän— na auktoriserat för uppgiften, tjänar sålunda inte bara syftet att skapa klarhet om när mannens och kvinnans förbindelse övergår till att bli ett äktenskap enligt den borgerliga rättsordningen och att bevaka de allmänna intressen som är knutna därtill. Formföre- skrifterna avser också att trygga frivilligheten i parternas rättshandling. Vigseln är utan verkan om de trolovade inte varit samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren och på hans fråga avgivit sitt ja och samtycke till äkten- skapet. 'Brister i viljeförklaringen såsom när den avgivits under sinnesförvirring, till följd av vilseledande eller under tvång gör visserli— gen inte vigseln ogiltig men kan under vissa förutsättningar leda till återgång av äkten- skapet, dvs. det kan upplösas i särskild ordning, varvid det tillägges mindre långtgå- ende rättsverkningar än annars.

Det torde inte råda några delade meningar om att det är ett starkt intresse både från enskild och från allmän synpunkt att säker- het i möjligaste mån finns för att äktenskap inte kommer till stånd, som inte motsvarar parternas uppriktiga och samstämmiga vilja. Detta gäller också om den borgerliga rätts-

ordningens äktenskap efter reformen kom- mer att sakna regler för makarnas personliga förhållande till varandra och därmed blir mer en ekonomisk-rättslig relation mellan dem än ett personligt förhållande. Den förenkling av formen för äktenskapets ingående som enligt direktiven skall eftersträvas kan därför knap- past få innebära att man gör någon mera väsentlig eftergift uppställs för att trygga frivilligheten i rätts- handlingen.

Sedan äktenskapet ingåtts i behörig ord- ning gäller enligt nuvarande lag att makarna inte fritt förfogar över dess bestånd. Samlev- naden kan de visserligen häva närhelst de önskar; vill bara ena maken det och lämnar han den andre ”utan giltig orsak” löper han dock risk att förlora rätt till underhåll och att åläggas skadestånd till den andre vid äktenskapets upplösning. Men upplösningen av det rättsliga äktenskapet i makarnas livs- tid kräver domstols dom på äktenskapsskill- nad, och sådan får meddelas bara under vissa förutsättningar. Gemensamt för dessa är att de innefattar krav på att det är ådagalagt att äktenskapet inte svarar mot en faktisk ge- menskap. Men lagen godtar inte några andra

på de krav som f.n.

omständigheter än däri särskilt angivna så- som belägg för att gemenskapen är bruten. Med denna ordning kvalificeras vissa brister i samlevnaden såsom de enda som får leda till äktenskapets upplösning och make måste inför domstolen visa att sådan av lagen godtagen brist föreligger. Inte ens om makar— nu är ense om upplösningen respekteras deras vilja enbart. De måste också upphöra med samlevnaden och leva åtskilda under minst ett år.

Men lagen går än längre i sin strävan att slå vakt om äktenskapets bestånd. Inte alla de omständigheter som i och för sig godtas som grund för äktenskapets upplösning får leda till omedelbar äktenskapsskillnad utan bara vissa, som ansetts ge vid handen att förutsättningarna för fortsatt samlevnad är definitivt spolierade. Till dessa hör inte makarnas enighet om att bryta samlevnaden. Inte heller får make omedelbar äktenskaps- skillnad om skälet för hans önskan att

upplösa äktenskapet bara är att djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna eller att den andra maken grovt försummar sin plikt att försörja familjen eller på annat sätt i märklig mån åsidosätter sina plikter mot familjemedlemmarna eller missbrukar rusgivande medel eller för ett lastbart liv. 1 de angivna fallen kan bara meddelas dom på hemskillnad, vilken först efter ett års särlev- nad berättigar endera maken att få äkten- skapsskillnad. Vill bara ena maken skiljas kan hemskillnad vägras om det med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras att han fortsätter samlevnaden. Och begär make äktenskapsskillnad på grund av att andra maken varit otrogen kan rätten, om hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, i stället döma till hemskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äkten- skapsskillnad.

I detta sammanhang bör också nämnas att lagen ytterligare söker motverka att äkten- skap upplöses genom att ställa krav på medling —— eller i varje fall försök till medling — när bara dom på hemskillnad kan komma i fråga.

De restriktioner som sålunda gälleri fråga om möjligheterna att upplösa äktenskap kan teoretiskt leda till inte så få fall, där äktenskap blir bestående trots att makes vilja att få det upplöst till och med manifesterat sig i att han väckt talan därom. Det förhåller sig emellertid i praktiken så att make, som önskar äktenskapets upplösning, nästan all— tid kan nå detta resultat, förutsatt att samlevnaden hävs. Är makarna ense om atti häva samlevnaden kan dom på hemskillnadi] inte vägras dem, och efter ett års särlevnad har vardera maken en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Och vill bara den ena maken skiljas i fall, där andra maken inte gjort sig skyldig till någon försummelse av sina plikter och där inte heller något annat skillnadsgrundande förhållande kan hänföras till denne, kan han för hemskillnad åberopa den föga konkretiserade grunden att djup och varaktig söndring uppstått mellan ma—

karna. I praxis anses redan den omständig- heten att make inlett process mot andra maken vara ett starkt indicium på söndring— en och det krävs vanligen inte mycket av ytterligare bevisning därom för att hem- skillnadsdom skall meddelas.

Det kan alltså konstateras att alla rättsliga restriktioner till trots make, som är bestämd i sin vilja att upplösa sitt äktenskap. i praktiken kan förverkliga sin önskan utom i sällsynta undantagsfall. Restriktionerna för- svårar emellertid upplösningen och fördröjer den i de fall, då hemskillnad med ett års särlevnad måste föregå äktenskapsskillnaden. När bara ena maken vill skiljas kan också alla de obehag som är förenade med att tvingas blotta sitt privatliv inför domstolen utgöra så starka återhållande moment att han -— mot sin önskan att låta äktenskapet bestå. Restriktionerna på upp- lösningsmöjligheterna kan därmed ivissa fall verka stabiliserande på äktenskapet och till följd av psykologiska effekter av att äkten- skapet består möjligen också på den faktiska familjesituationen.

Frågan kan ställas vad som motiverar

innersta föredrar

rättsliga restriktioner i fråga om upplösning av äktenskap. Historiskt bygger restriktioner- na på den kristna uppfattningen att äkten- skapet är en del av skupelseordningen, mot vilken människan inte får bryta. Äktenska- pet måste i princip bestå tills det upplöses genom döden.

Men det är tydligt att också mera påtag- liga skäl religiös uppfattning talat och alltjämt talar för att det ligger ett värde i familjestabilite- ten både för de enskilda familjemedlem-

sociala än anpassningen till en

marna och för samhället i stort. I avsnittet om familjens funktioner har belysts hur familjen både fullgör vissa ofrånkomliga upp- gifter — släktets reproduktion, vård och uppfostran av barnen -— och tillgodoser vissa andra för den enskilde mycket viktiga behov på det känslomässiga området. Det har också berörts hur samlevnaden leder till att famil- jen blir en mer eller mindre fast ekonomisk enhet. Upplösningen av familjen medför x_regelmåssigt problem när de olika funktio-

/ | | !

ner, som familjen fullgjort, upphör eller måste fullgörasi andra former. Särskilt gäller detta vården och uppfostran av barnen. Det gäller också den ekonomiska funktionen. Redan den omständigheten att de som levt tillsammans nu skall leva var för sig medför , ökade kostnader totalt sett. Om de inte

själva kan öka sina resurser och redan leveri så knappa omständigheter att de inte kan sänka sin levnadsstandard kommer anspråk att ställas på det allmänna. Men också på det känslomässiga området kan familjeupplös- ningen medföra djupgående störningar som försvårar de tidigare familjemedlemmarnas möjligheter att fungera socialt. För minder- åriga barn innebär upplösningen ofta särskilt allvarliga följder i det de mister den fortlö- pande kontakten med den ena av föräldrar— na.

Mot bakgrunden av de antydda effekterna av familjeupplösningar är det förståeligt att det också från praktiska utgångspunkter kunnat ses som en samhällelig uppgift att verka för familjemas stabilitet och att detta ['—intresse i vissa fall fått företräde framför

respekten för den enskildes vilja att upplösa familjen. Det instrument som samhället an- vänt för att tillgodose stabilitetsintresset har varit lagstiftningen om äktenskapet, varvid man utgått från att vägrad upplösning av äktenskapet också ger förutsättningar för att familjen består. Den ändring i reglerna för upplösning av äktenskap vid otrohet som genomfördes år 1969 kan tolkas som ett uttryck för att stabilitetsintresset då alltjämt ansågs vara ett så väsentligt intresse, att det, när hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar härför, skall kunna ges företräde framför makes på otroheten grun- dade vilja att omedelbart få äktenskapet upplöst. Ändringen kan emellertid också ses som bara ett uttryck för uppfattningen att lagstiftningen dittills tillagt otrohet alltför onyanserade rättsverkningar.

Äktenskapets och samlevnadens frivillig— het har emellertid också en annan aspekt än den som hänför sig till de rättsliga begräns- ningarna av upplösningsmöjlighetema, nämli- gen vilken grad av handlingsfrihet som de

faktiska förhållandena ger. Det är tydligt att samlevnaden i familjen kan betecknas som fullt frivillig bara om den yttre situation, i vilken familjen befinner sig, ger frihet åt dess medlemmar att välja mellan att fortsätta samlevnaden och att upplösa den, låt vara att de själva kanske inte är medvetna om de faktiska bindningarna eller i vart fall inte upplever dem som inskränkningar i hand- lingsfriheten så länge den känslomässiga gemenskapen består. Men om den brister blir de faktiska svårigheter som kan möta för en upplösning en realitet. Är svårigheterna oöverstigliga framstår samlevnaden som på- tvingad redan på grund därav, oavsett vilka rättsliga restriktioner som kan gälla för upplösningen. Av beskrivningen av familje- funktionerna torde ha framgått hur de ' sammanhållande effekterna av de flesta funktionerna tunnats ut under inflytande av samhällsutvecklingen i stort. Att de faktiska hindren för familjeupplösning allmänt sett blivit färre eller lättare att övervinna måste därför innebära en ökad frivillighet i familje- sammanhållningen. En annan och mera på- taglig effekt av att de faktiska hindren minskat eller att handlingsfriheten vidgats, , hur man nu vill uttrycka saken, är det ökade

antalet skilsmässor. Det kan antas att vad som i första hand

Ähåller samman en familj, där mannen och * kvinnan är gifta, trots att de båda eller någon

av dem önskar en upplösning, är de svårighe- ter av ekonomisk och social natur, som upplösningen skulle medföra för dem, och bundenheten till barnen. De rättsliga be- gränsningarna i möjligheterna att upplösa äktenskapet och det besvär och obehag, som skillnadsförfarandet i dess nuvarande ut- formning medför, har sannolikt bara en marginell effekt på deras handlande med avseende på den faktiska familjesituationen. Det torde vara sällsynt att någon känner sig förpliktad att — mot sin vilja — leva tillsammans med sin make enbart på den grund att domstol inte meddelat dom på hem- eller äktenskapsskillnad. Den faktiska situationen torde utveckla sig oberoende av om det rättsliga äktenskapet består eller ej.

Man kan då fråga sig om stabilitetsintres— set, som knyter sig till att familjen består och inte till att det rättsliga äktenskapet i och för sig bibehålls, över huvud taget kan tillgodoses genom att man försvårar upplös- ningen av äktenskapet. [ vart fall synes restriktioner på upplösningsmöjligheterna vara ett föga rationellt instrument för att understödja familjestabiliteten. Det kan an- märkas att det inte är något samhälleligt intresse att äktenskap består som inte mot- svaras av någon faktisk samlevnad. Tvärtom medför sådana formella äktenskap olägen- heter genom att regler som bygger på äkten- skap och förutsätter samlevnad blir tillämp- liga fast reglerna för ensamstående skulle ge sakligt sett riktigare resultat.

Det kan alltså enligt vår mening starkt ifrågasättas om restriktioner på möjligheter- na att upplösa det rättsliga äktenskapet numera över huvud taget har någon nämn- värd effekt på den faktiska familjesamman- hållningen. Och har de det, är det resultat som uppnås högst tvivelaktigt. En samlev- nad som består enbart på den grund att skilsmässa vägrats eller därför att make inte vill utsätta sig för obehaget av en skilsmässo- process kan knappast erbjuda något gynn- samt klimat för en känslomässig gemenskap. Snarare torde den skapa förutsättningar för känslokyla och aversion.

Samtidigt är det ställt utom tvivel att restriktionerna enligt det nuvarande syste- met ofta har negativa verkningar när familjen och äktenskapet — restriktionerna till trots — ändå blir upplösta. Det gäller främst när bara den ena maken önskar skilsmässa och tvingas visa inför domstolen att grund för hem— eller äktenskapsskillnad föreligger. För- ut har berörts det obehag som för de flesta är förenat med att behöva lägga fram för domstolen missförhållanden ur det äkten- skapliga samlivet. Men det är också ett känt faktum att skillnadsrättegången inte sällan utnyttjas av ena eller båda makarna för att trakassera motparten eller för att få domsto- lens uttalande att det är den andre som fel-at i ena eller andra hänseendet även när det saknar betydelse för regleringen av rättsför-

Det händer också att make utnyttjar sin möjlighet att motsätta sig skilsmässa och därmed tvinga den andre till en för honom pinsam rättegång för att förskaffa sig ekono- miska fördelar eller för att få vårdnaden om barnen. Den nuvarande ordningen leder där— för många gånger till att förhållandet mellan makarna ytterligare förbittras till skada inte minst för deras barn. Därjämte ställs domsto- len i många skillnadsprocesser inför en hart när omöjlig uppgift att fastställa vem av makarna som bär skulden till att deras gemenskap brutits.

Men också när makarna är ense om att skiljas kan den Wordnmgen med krav på ett års särlevnad efter dom på hemskillnad innefatta olägenheter för dem. Det är inte ovanligt att samlevnaden bryts redan innan skillnadsförfarandet inleds. Sär- levnadstiden blir då längre än det lagstadgade minimum. Inte heller torde det vara sällsynt att någon av makarna vill gifta sig med någon annan, när makarna flyttat från varandra. När en ny familjebildning sker, fastän det tidigare äktenskapet består, är det otillfreds- ställande både att äktenskapets rättsregler inte kan bli tillämpliga i den nya samlev- naden förrän efter ganska lång tid och att äktenskapsreglerna samtidigt fortfar att gälla i en relation som inte motsvaras av någon faktisk samlevnad. Båda makarna i det for- mella äktenskapet måste i den angivna situa- tionen uppfatta detta som påtvingat och som en meningslös inskränkning i deras hand- lingsfrihet.

Man kan slutligen också mot restriktio- nerna anföra att de kan tolkas som uttryck för en misstro från samhällets sida gentemot den enskilde och hans förmåga att själv rätt bedöma sin situation under ansvar för dem som är beroende av honom och en motsva- rande övertro på förmågan hos samhällets organ att göra denna bedömning.

Det är enligt det sagda antagligt att de rättsliga begränsningarna i möjligheterna att upplösa äktenskap inte har mera än margi- nella positiva effekter på familjestabiliteten,

a

medan det a andra sidan är klart att de

Det återstår att något beröra stabilitets- Iintressets styrka i dagens samhälle. Det har ' redan antytts att det inte har samma tyngd numera som vid tiden för den nuvarande

giftermålsbalkens tillkomst. Familjens upp- " lösning betydde då ofta en social katastrof för den ekonomiskt svagare maken, och barnen kom ien mycket utsatt position. Det är numera inte ovanligt att båda makarna redan under samlevnaden har sin försörjning tryggad genom eget förvärvsarbete; omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har för- värvsarbete på heltid. Den enskildes ekono- miska resurser har allmänt sett förbättrats så

att det är lättare att möta de ekonomiska =, påfrestningarna vid en familjeupplösning. Och make som inte är ekonomiskt självstän- dig i förhållande till den andre har i en helt annan utsträckning än förr möjlighet att efter familjens upplösning komma in i för- värvslivet. Allt fler får allt längre utbildning!. och därmed läggs grunden för försörjning genom eget förvärvsarbete. Samhället är be- rett att bistå med reaktivering och omskol- ning av dem som en tid stått utanför förvärvslivet, och det bedriver över huvud taget en aktiv politik för att ge arbete åt alla som vill förvärvsarbeta. De ensamstående :" föräldrarnas och deras barns situation under- l lättas på olika sätt. i Det måste visserligen konstateras att dessa och andra förändringar i samhället inte generellt eliminerat svårigheterna för de en— skilda vid familjeupplösningar och heller inte medfört att sådana kan ske utan att anspråk ställs på det allmänna. Men det är ändå tydligt att förändringarna är så djupgående att intresset av familjestabilitet inte kan tillmätas samma vikt som förr, när det ställs mot makarnas eller den ena makens önskan i att få sitt äktenskap upplöst. : Stabilitetsintresset har alltså försvagats och rättsliga begränsningar i möjligheterna att upplösa äktenskap måste antas vara ineffektiva som medel att understödja famil- jestabiliteten. Den slutsats som vi anser böra dragas härav och av de olägenheter som är förenade med rättsliga restriktioner av nuva-

,,,-44

rande art är — iöverensstämmelse med vad direktiven anvisar — att lagstiftningen bör överge kravet på att det skall på visst sätt vara ådagalagt att gemenskapen mellan ma- karna är bruten för att äktenskapets upplös- ning skall medges. En makes vilja att upplösa äktenskapet bör i stället oavsett motiven alltid respekteras.

Om lagen övergår till en ordning som medger att make alltid får sitt äktenskap upplöst, när han begär det, innebär detta självfallet inte att de faktiska svårigheter samtidigt elimineras som kan hindra en önskad familjeupplösning. De faktiska bind- ningarna är väl mest ' ekonomiska området men de kan också| hänföra sig till barnens behov eller upplevel- . sen av ansvar för och samhörighet med dem , eller till insikten om att en familjeupplösning; vållar den andra maken så stora svårigheter| att det vore förkastligt att genomföra den. Ändringen av reglerna för äktenskapets upp- lösning förverkligar därför bara formellt; tanken att ingen skall behöva leva i ettl

påtagliga på det a'?

äktenskap som han vill frigöra sig från. Den reella handlingsfriheten ligger utanför upp- lösningsreglernas räckvidd. Avvägningen mel- lan de skäl som talar för fortsatt samlevnad och dem som talar för upplösning blir emellertid alltid den enskilde makens ensak.

När en make överväger om han skall begära upplösning av sitt äktenskap eller ej får han också beakta de följder av en upplösning som rättsreglerna inom äktenskapsrätten och inom andra områden medför för honom. Av omedelbar betydelse är härvid bl.a. den skyldighet att utge underhåll till andra maken som han kan komma att åläggas, respektive den rätt till underhåll som han kan komma att tillerkännas. Direktiven framhåller att skyldighet för ena maken att utge underhållsbidrag till den andre i prak- tiken kan innebära att han hindras från att /

begära skilsmässa därför att han inte kan, klara av underhållsbördan. En utgångspunkt,-'( för utredningsarbetet bör enligt direktiven vara att underhållsbidrag mellan makar inte skall komma i fråga efter upplösning av äktenskapet.

Det är givet att möjligheterna att frigöra sig från familjen ökar för den make, som enligt nuvarande regler måste räkna med underhållsskyldighet, om denna faller bort. Hans handlingsfrihet vidgas och en skilsmäs- sa kan för honom rentav betyda en ekono- misk förbättring. Men underhållsskyldig- heten är idag knuten till ett på visst sätt kvalificerat behov av underhåll hos den berättigade. Begränsas dennes rätt till under- häll efter skilsmässa utan att hans behov av medel för sin försörjning blir tillgodosett på annat sätt, minskar hans möjligheter att förverkliga sin önskan att frigöra sig från familjen. Hans handlingsfrihet inskränks och han kan se sig tvungen att fortsätta samlev- naden i familjen. Det är knappast förenligt med tanken på jämställdhet mellan makarna att öka den enes handlingsfrihet eller, annor- lunda uttryckt, frivillighet i äktenskapet genom en begränsning av den andres. Det leder inte generellt till någon ökad frivillig- het i äktenskapen.

Vad som skall eftersträvas är i stället en totalt sett ökad handlingsfrihet för makarna. Denna kan på det nu berörda området tydligen bara uppnås genom att den enes ekonomiska beroende av den andre elimine- ras. Detta kan i sin tur åstadkommas på två sätt: antingen måste båda makarna bli själv- försörjande redan under äktenskapet eller också måste den make, som varit ekono- miskt beroende under detta, få samma säker— het för sin försörjning vid skilsmässa som underhållsrätten givit men på annat sätt. Bara eget förvärvsarbete eller, om förvärvs- hinder föreligger, bidrag från det allmänna synes kunna ersätta bortfallet av underhålls- rätten. Man kommer här in på den vittsyf— tande frågan om makes försörjningsskyl- dighet över huvud taget under bestående äktenskap och efter dess upplösning. Denna fråga faller utanför ramen för detta avsnitt men skall behandlasi annat sammanhang.

På motsvarande sätt kan de regler som gäller för delningen av makarnas egendom vid äktenskapets upplösning påverka deras handlingsfrihet. Make som finner att reglerna ger honom en oförändrad eller kanske

t.o.m. förbättrad förmögenhetsställning möter här ingen inskränkning i sin handlings- frihet. Den make däremot som skulle få sin situation försämrad eller rentav bli ställd helt utan tillgångar ser i denna faktiska effekt kanske ett avgörande hinder för att förverk- liga sin önskan att frigöra sig från äkten- skapet. Också dessa frågor, som rör äkten- skapets egendomsordning, skall behandlas särskilt och har berörts här bara för att belysa den relativa effekten på äktenskapets frivillighet av den föreslagna omläggningen av upplösningsreglerna.

Att makes vilja att upplösa sitt äktenskap, konkretiserad i en begäran om äktenskaps- skillnad, alltid skall respekteras utan någon prövning av de bakomliggande motiven ute- sluter inte att stabilitetsintresset och hänsyn till den andra maken kan påkalla vissa restriktioner i det begränsade syftet att förebygga att upplösningen sker förhastat. På det personliga område, som samlevnaden mellan man och kvinna utgör, är det lätt att handla under affekt och överilat. Så länge konsekvenserna av ett förhastande bara drabbar den eller de handlande själva finns det knappast tillräcklig anledning för samhäl- let att med lagstiftningens hjälp söka säker- ställa eftertanke. Annorlunda förhåller det sig om följderna av det överilade handlandet drabbar också andra familjemedlemmar: andra maken, som vill fortsätta äktenskapet, eller barnen. Här finns det skäl att i möjligaste mån söka se till att bara sådan vilja att upplösa familjen och äktenskapet som grundar sig på en fast övertygelse om att äktenskapet inte bör fortsätta, blir respekte- rad.

Det rättsliga medel som står till buds för att om möjligt förmå make att noga tänka igenom sin situation och besinna konse— kvenserna av äktenskapets upplösning, inte bara för honom själv utan också för dem som är beroende av honom, är framför allt att fördröja den definitiva upplösningen, äktenskapsskillnaden, genom att låta den föregås av en betänketid. Hemskillnadstiden enligt nuvarande ordning är en sådan betän- ketid, som krävs i vissa fall. Enligt vår

mening förstärks behovet av en betänketid vid en omläggning av upplösningsreglerna enligt vad vi förordat i det föregående. När make inte behöver redovisa motiven för sin vilja att upplösa äktenskapet är det uppen- barligen vissa risker för att tillfälliga eller ganska ytliga misshälligheter i samlevnaden kan leda till en begäran om upplösning, som maken eller makarna ångrar efter någon tid. Har äktenskapet då redan upplösts kan det psykologiskt verka som ett hinder för ho- nom att söka återupprätta familjen. Vi anser därför att lagen även i fortsättningen bör innehålla regler som i vissa fall genom en fördröjning av äktenskapsskillnaden ger till— fälle till eftertanke.

Ett annat medel att motverka förhastande är att uppställa krav på att make som vill skiljas måste rådföra sig med någon utom- stående, som kan belysa situationen allsidigt för honom. Man kommer emellertid då in på en ordning, som redan på grund av sin tvångsmässighet kan antas ha dåliga förut- sättningar att fullfölja sitt syfte och som — liksom medlingen i sin nuvarande utform-

ning — alltför ofta skulle komma att framstå _ som en tom formalitet. Obligatorisk medling " eller familjerådgivning, vare sig före eller ,

efter begäran om äktenskapets upplösning, bör därför inte komma ifråga som medel att motverka förhastade skilsmässor. Vi starkt understryka att samhället bör kunna genom frivillig medling eller familjerådgiv- ning ge dem hjälp som vill rådgöra med utomstående för att komma till klarhet om förutsättningarna för äktenskapets bestånd och konsekvenserna av en upplösning.

Om betänketid — i förening med frivillig familjerådgivning eller medling — väljes som instrument för att förebygga förhastade skilsmässor uppkommer frågan hur de fall skall avgränsas när betänketid skall gälla. Betänketid — med den inskränkning i äkten- skapets frivillighet som den innebär — böri princip inte påtvingas make i andra fall än när det finns skäl att anta att begäran om äktenskapsskillnad är förhastad. Det är emel- lertid uppenbarligen inte möjligt för utom- stående att avgöra när förhastande föreligger

vill .

och när önskan om skilsmässa grundar sig på moget övervägande. Däremot är det möjligt att med utgångspunkt i den faktiska situatio- nen ange de fall då intresset av att motverka förhastande är särskilt starkt. Dessa fall är när makarna är oense om skilsmässan och när de har minderåriga barn. Oenigheten visar på att förutsättningarna för äktenska- pets bestånd bedöms olika av makarna; inget säger att den make som önskar skilsmässa har en riktigare bedömning än den andre. Den make som vill att äktenskapet skall bestå bör få sitt intresse tillgodosett så långt att den andre tvingas underkasta sig en betänketid. Och har makarna minderåriga barn är dessas intresse av att skilsmässan inte kommer till stånd av förhastande så starkt att föräldrarna, även om de är ense om skilsmässan, bör få finna sig i en betänketid. & Vi föreslår därför att betänketid i princip- skall gälla när makarna är oense om äkten- skapets upplösning och när de har minderåri- — ga barn.

Betänketiden medför som nämnts en rättslig inskränkning i äktenskapets frivillig- het. Den hindrar däremot inte att samlevna— den bryts. Ändå kan det finnas skäl att överväga om betänketiden bör vara så lång som den nuvarande hemskillnadstiden, ett år. Den tid, under vilken makarna måste leva i osäkerhet om hur framtiden skall gestaltas för dem, utgör ofta en stor påfrestning för dem, särskilt när den kombineras med de svårigheter som den faktiska familjeupplös- ningen medför. Görs tiden kortare bör det också ge makarna anledning att allvarligt ompröva skälen för skilsmässan innan de ännu var på sitt håll hunnit växa in i nya förhållanden. En väsentlig förkortning av betänketidens minimum synes därför befo- gad.

Den föreslagna ordningen innebär att man överger tanken att intresset av familjestabi- litet kan tillgodoses genom inskränkningar i möjligheterna att upplösa det rättsliga äkten- skapet och att i stället makes vilja att upplösa sitt äktenskap alltid respekteras. Det är knappast troligt att förenklingen av regler- na för äktenskapets upplösning medför nå—

1 |

i l

l l ). |

gon ökning av antalet familjeupplösningar, då dessa som ovan anförts måste antagas i första hand hänga samman med föränd- ringarna i de faktiska förutsättningarna för familjeupplösning. Däremot kan det tänkas att frekvensen av skilsmässor kan komma att stiga genom att äktenskap, som inte mot- svaras av någon faktisk samlevnad, bringas att upphöra.

Det hävdas ofta att familjens stabilitet är fundamental för samhället och att det därför är ett allmänt intresse att skilsmässor motar- betas. Härvid åsyftas den bakom skilsmässan liggande familjeupplösningen. Emellertid vi- sar det sig att de som skilt sig i stor utsträckning bildar familj på nytt. Omgiftes- frekvensen för frånskilda ligger på 55—60 % (se bil. 3, tab. 1:2—lz6). Det är därför knappast befogat att se en ökning av antalet skilsmässor som ett tecken på att familjen håller på att spela ut sin roll som social institution. Den tolkning som synes ha mer fog för sig är att skilsmässorna i kombination med de frånskildas nya familjebildningar speglar den ökade relativa betydelsen av familjens känslomässiga funktion. Det måste mot den bakgrunden ses som en vinning att rättsordningen inte reser artificiella hinder mot upplösning av äktenskap, som inte svarar mot någon känslomässig samhörighet.

3.5 Makarnas och jämlikhet

ekonomiska självständighet

Den nuvarande giftermålsbalkens principiella syn på familjen är entydig: familjen utgör en personlig och ekonomisk gemenskap, där mannen och kvinnan samverkar med lika ansvar för att tillgodose familjemedlemmar— nas behov. Gemenskapen är inte bara en utgångspunkt för lagen utan också något som den på olika sätt söker slå vakt om. Sålunda får, som förut har berörts, äktenska- pet inte upplösas annat än under vissa förutsättningar. Det har också berörts att lagen i en allmän deklaration inskärper att makarna är skyldiga varandra trohet och bistånd och att de i samråd skall verka för

familjens bästa. Regleringen av makarnas ekonomiska förhållande till varandra fullföl- jer gemenskapstanken men väger den mot makes intresse av att ha en egen ekonomisk sfär. Den lämnar ett visst utrymme för detta intresse men kan knappast sägas tillåta att det får äventyra gemenskapen.

[ fråga om familjens försörjning gäller att makarna är pliktiga att var efter sin förmåga bidra till familjens underhåll. Bidragsplikten gäller inom ramen för den levnadsstandard som kan anses tillbörlig med hänsyn till makarnas villkor. Till familjens underhåll räknas vad som behövs för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran. Detta är klart gemensamma behov. Men vardera maken har också egna, personliga behov. De benämns i lagen ”makes särskilda behov”. Enligt tanken att gemenskapen innebär att makarna bör leva under lika förhållanden, även om den enes resurser är mindre än den andres, räknas till familjens underhåll också vardera makens särskilda behov. Makarnas bidragsplikt kommer därmed att omfatta också de medel som krävs för att deras särskilda behov skall kunna tillgodoses. Med ett realekonomiskt synsätt tilläggs prestatio- ner in natura, såsom arbete i hemmet för familjens underhåll, samma betydelse som tillskott i pengar. I överensstämmelse med gemenskapstanken uppställs inga krav på att makarnas tillskott skall vara absolut sett lika stora. De relateras bara till makes förmåga. Något tillskott kan således inte krävas av make som saknar arbetsförmåga exempelvis på grund av sjukdom. Hans särskilda behov ingår ändå i de familjens behov, som skall täckas genom makarnas tillskott, i detta fall av den andra maken.

Med utgångspunkt i båda makarnas skyl- dighet att bidra till familjens underhåll stadgas en underhållsskyldighet mellan ma- karna. Underhållsskyldigheten gentemot bar- nen regleras i föräldrabalken. Om det till- skott som make har att lämna till familjens underhåll inte förslår till att täcka utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter som han med hänsyn till makarnas levnadsförhål- landen enligt sed har att ombesörja, är den

andre maken skyldig att i lämpliga poster ge honom de pengar som behövs. I första hand skall alltså make göra dessa utgifter med de pengar, som han själv har att tillskjuta. Först om hans tillskott inte förslår — det ärju satt i relation till hans förmåga — är den andre skyldig att lämna honom de pengar som behövs. Make som inte har annat tillskott att lämna än prestationer in natura, har alltså rätt till pengar av den andre för eget behov och för vissa av de gemensamma behoven, allt inom ramen för makarnas villkor. Rätten till bidrag av den andre faller dock bort om make visar oförmåga att handha pengar eller av annan särskild orsak inte bör få ombesörja utgifterna. Och om make under ett kalender- år haft utgifter för familjens underhåll som uppenbarligen överstiger vad han varit pliktig att tillskjuta är han under vissa förutsätt- ningar berättigad att av den andra maken få ersättning för den del av utgifterna som kan anses belöpa på denne.

Också när det gäller makarnas egendom kommer gemenskapstanken till uttryck i den egendomsordning som blir gällande, om inte makarna på särskilt sätt bestämt om awikel— ser eller sådana följer av särskilda villkor, knutna till egendomen. Vad make för med sig i boet eller förvärvar under äktenskapet är visserligen hans egendom, dvs. han äger den ensam. Men andra maken har en latent rätt till hälften av egendomens värde. Denna rätt, benämnd giftorätt, träder i dagen vid äktenskapets upplösning. Vardera maken eller hans arvingar får då enligt huvudregeln hälften av makarnas behållna giftorättsgods, dvs. sådan egendom vari andra maken har giftorätt. Makes giftorätt i andra makens egendom är oberoende av om han själv tillfört boet något giftorättsgods, liksom av storleken och arten av de tillskott till familjens underhåll som han gjort under äktenskapets bestånd. Giftorätt iandra ma- kens egendom uppkommer således även om maken själv inte tillfört boet något gifto- rättsgods alls och, exempelvis till följd av arbetsoförmåga, inte heller lämnat något som helst tillskott till familjens försörjning utan helt underhållits av den andre.

Nyss sades att make som förvärvat gifto- rättsgodset fortfar att äga det. Andra makens giftorätt skyddas emellertid genom vissa inskränkningar i ägarens rätt att förfoga över giftorättsgodset. Består det av fast egendom eller tomträtt får ägaren inte avhända sig eller inteckna egendomen utan andra makens samtycke. [ andra fall tillgodoses makes intresse av att hans giftorätt inte urholkas genom att han vid äktenskapets upplösning kompenseras för sådan minskning av andra makens giftorättsgods som denne vållat otillbörligt.

Såväl giftorättsintresset som framför allt sociala intressen tillgodoses vidare genom krav på samtycke av andra maken till avhändande eller pantsättning av sådana lösören som är giftorättsgods och som ingåri bohaget och används av makarna gemensamt eller som utgör andra makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk.

Den nu i sina grunddrag angivna regle- ringen av makarnas ekonomiska förhållanden till varandra visar bilden av en långtgående ekonomisk gemenskap, dvs. motsatsen till oberoende och självständighet. Framför allt gäller detta i fråga om underhållsskyldighe- ten. 1 vad mån underhållsreglerna träder i tillämpning beror emellertid på hur makar- nas faktiska situation gestaltar sig. Regelsys- temet utesluter eller hindrar sålunda inte att makarna faktiskt kan vara ekonomiskt helt självständiga i förhållande till varandra. Om båda makarna förvärvsarbetar med lika in- komster kommer bådas tillskott till familjens underhåll att ha samma karaktär och storlek. Skyldigheten för den ene att bidra till den andres underhåll eller att ge denne pengar till utgifter för den gemensamma hushållningen aktualiseras då inte. Vardera maken använ— der sina inkomster för sina särskilda behov och för den del av utgifterna för gemensam- ma behov som faller på honom enligt vad makarna kan komma överens om. Och har båda makarna tillgångar till samma värde gäl- ler visserligen under äktenskapets bestånd in— skränkningarna i deras rätt att förfoga över egendomen men hälftendelningen vid äkten—

skapets upplösning innebär inte någon för- ändring i någonderas ekonomiska ställning. Inskränkningarna i förfoganderätten kan de f. ö. frigöra sig från genom att i äktenskaps- förordets form bestämma att varderas egen- dom skall vara enskild egendom i stället för giftorättsgods.

De regler som ger makarnas ekonomiska förhållanden till varandra karaktären av en gemenskap har alltså sin betydelse när makarna faktiskt befinner sig i olika ekono- miska lägen. Lagens regler har genomfört en formell jämställdhet mellan makarna med ett mycket begränsat undantag, som ger hustrun en förmån i fråga om ansvaret för skulder för den dagliga hushållningen och barnens upp- fostran. Reglerna talar i övrigt alltid om make utan att göra skillnad mellan mannen och hustrun.

Men lagen syftar till att säkerställa också en materiell jämlikhet mellan makarna: båda skall leva under samma villkor oberoende av den enes eller andres ekonomiska resurser. Detta syfte skall uppnås, när det gäller den löpande försörjningen, genom skyldigheten för makarna att bidra till familjens underhåll var efter sin förmåga. Den ekonomiskt star- kares tillskott blir därmed större än den ekonomiskt svagares. Eftersom i familjens underhåll ingår också den ekonomiskt svaga— re makens särskilda behov, relaterade till makarnas villkor, dvs. deras sammanlagda resurser, skall bidragsskyldigheten leda till en utjämning mellan makarna. Såvitt avser ma- karnas egendom sker utjämningen — likadel- ningen — först vid äktenskapets upplösning. Avkastningen av vardera makens egendom, vare sig den är giftorättsgods eller enskild egendom, behandlas emellertid som övriga inkomster som maken har. Även om ägandet alltså förblir ojämnt fördelat under äktenska- pet, blir nyttan av ägandet utjämnad mellan makarna enligt huvudregeln. Ojämnheten i ägandet blir därmed av underordnat intresse från gemenskapssynpunkt.

Den angivna ordningen accepterar den ena makens ekonomiska beroende av den andra och innehåller inte något motiv för den beroende att göra sig självständig. Att så

är fallet framstår som naturligt mot bak- grunden av uppfattningen om familjen såsom en gemenskap, avsedd att vara livet ut och grundad på mannens och kvinnans känslo- mässiga samhörighet och gemensamma an— svar för barnen. Det familjemönster, som var det nästan allenarådande vid tiden för lagens tillkomst, innebar också ett faktiskt ekono- miskt beroende makarna emellan. Mannen var den förvärvsarbetande, som skaffade familjen de nödvändiga kontanterna, och kvinnan var den hemarbetande, som gjorde sin insats in natura. Kvinnans möjligheter att skaffa sig en självständig ekonomisk ställning genom eget förvärvsarbete var starkt begrän- sade. Hade makarna barn, som krävde tillsyn och vård, var i allmänhet också mannen för att kunna förvärvsarbeta beroen- de av att kvinnan tog hand om deras barn. Institutioner för barntillsyn var sällsynta.

Sedan lagens tillkomst har en genomgri- pande förändring i samhället ägt rum på områden som är av avgörande betydelse för familjerollerna. I annat sammanhang har pekats på hur familjens funktion som enhet för produktion av nyttigheter för familjens behov reducerats och hur framför allt kvin- nans ställning förändrats. Också kvinnorna får numera allmänt en yrkesinriktad utbild- ning; utvecklingen går över huvud taget mot en alltmer ökad jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Genom ök- ningen av antalet daghemsplatser och platser i fritidshem får allt fler kvinnor möjlighet att överlämna barnavårdsuppgifterna till andra för att ägna sig åt förvärvsarbete. Mer än hälften av de gifta kvinnorna är nu förvärvs- verksamma. Emellertid är alltjämt i flertalet äktenskap makarna ekonomiskt beroende av varandra.

Det är här inte bara fråga om de fall, där ena maken av ett eller annat skäl, exempelvis brist på daghemsplatser eller arbetstillfällen, inte har några inkomster alls, utan också om sådana fall där båda makarna arbetar men den enes inkomst inte är tillräcklig för hans försörjning, exempelvis vid deltidsarbete. Av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna har omkring hälften deltidsarbete. Grovt räknat

kan det därför antas att bara omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har så stora inkomster att de är ekonomiskt oberoende av sin make. Från jämlikhetssynpunkt är det också av intresse att inkomsterna vanligen är olika stora även när båda har tillräckliga inkomster för egen försörjning.

Det sagda torde visa att samhällsutveck- lingen inte gjort frågan om makarnas inbör- des underhållsskyldighet inaktuell. Proble- met har väsentligt minskat kvantitativt; det relativa antalet äktenskap med beroende mellan makarna är betydligt mindre än vid giftermålsbalkens tillkomst. Ser man till pro- blemets kvalitativa sida begränsar sig emeller- tid förändringarna till att möjligheten för den ekonomiskt beroende maken att skaffa sig en egen försörjning generellt sett ökat och att man kan förutse en fortsatt utveck- ling i den riktningen. Åtskilligt återstår dock innan möjligheten står till buds för alla. Man behöver bara erinra om att vi har drygt 823 000 barn under skolåldern, medan anta- let kommunala daghemsplatser den ] juli 1971 stannade vid drygt 82000, och att efterfrågan är större än tillgången. Inte heller finns det idag på alla platser arbetstillfällen för alla. Det kan därför knappast bestridas att beroendesituationen i många fall är på- taglig.

Frågan om underhållsskyldigheten bör behållas eller ej kan givetvis bedömas också från andra utgångspunkter, som är mer eller mindre fristående från spörsmålet hur långt ekonomisk självständighet i äktenskapen re- dan uppnåtts eller hur stora möjligheterna att nå den redan är och kan förväntas bli. 1 direktiven framhålls sålunda att det är mycket ovanligt att makar under bestående samlevnad processar om rätt till underhåll. Mot den bakgrunden sätts i fråga om det finns anledning att behålla regler som bara i rena undantagsfall ligger till grund för rättsliga avgöranden och bedömningar. Här aktualiseras det vittgående spörsmålet om reglernas funktion och deras effektivitet. Frekvensen av processer ger visserligen en indikation på behovet av regler, men redan reglernas existens kan tänkas medföra att

underhållstvister löses utom rätta. Det kan också förhålla sig så att frågan om underhål- let under bestående samlevnad över huvud taget inte erbjuder några problem som påkallar reglering i lag. Att samlevnaden består kan tolkas som ett belägg för att den fungerar som en känslomässig gemenskap, och i en sådan uppkommer normalt inte så starka intressemotsättningar i ekonomiska angelägenheter att makarna inte kan bilägga dem utan stöd av lagregler. En annan aspekt på frågan ger det likaledes i direktiven be- rörda intresset av att utforma lagstiftningen om makarnas inbördes ekonomiska förplik- telser på sådant sätt att den ger makarna motiv för att öka den ekonomiska självstän- digheten.

Frågan kan också ses som en del av det principiella spörsmålet om den enskilde över huvud taget skall bära ett direkt ekonomiskt ansvar för vuxna anhöriga eller om ansvaret i stället skall fördelas på alla, dvs. ligga på samhället. Vid bedömningen av frågan mot den bakgrunden kan intresset av varje vuxen persons ekonomiska självständig- het tillmätas stor vikt och leda till att försörjningsansvaret för den make, som inte kan försörja sig själv, avlastas andra maken och får övertas av det allmänna. Enligt direktiven eftersträvas ett samhälle, där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga. Problemet i detta sammanhang är var det ekonomiska ansvaret skall ligga, när ena maken inte kan försörja sig själv. Om makarnas inbördes försörjningsskyldighet upphävs och ersätts med ett samhälleligt ansvar uppkommer spörsmålet vad som skall förstås med oförmåga till egen försörjning, exempelvis om vården om barn eller bosätt- ning på ort utan arbetstillfällen konstituerar sådan. Här skall emellertid inte de olika aspekterna på underhållsskyldigheten och dess funktion närmare utvecklas; syftet är här begränsat till att antyda vissa problem- ställningar som kommer att närmare behand- las under det fortsatta utredningsarbetet.

I samma begränsade syfte bör också nämnas att, om man stannar för att behålla

underhållsskyldighet mellan makar, ställning också måste tas till dess omfattning. Frågan uppkommer sålunda om reglerna liksom nu skall syfta till att makarna skall leva på lika standard eller — som ett led i försvagningen av den ekonomiska gemenskapen — bara till att trygga den ekonomiskt svagare makens nödvändiga försörjning. Frågan är med andra ord om lagen, när underhållsskyldigheten måste tas i anspråk, skall ställa sig på den materiella jämlikhetens ståndpunkt eller nöja sig med den formella jämlikheten att rättig- heterna och skyldigheterna gäller lika för makarna. Finner man härvid att lika stan- dard skall gälla, när ena maken måste ta ansvaret för den andra makens försörjning, ger detta i sin tur upphov till frågan om lagen kan undgå att ange lika standard som riktpunkt också när makarna är var för sig självförsörjande men har olika inkomster.

[ tidigare avsnitt har berörts hur efterslä- pande effekter uppkommer av en fast arbets- fördelning mellan makarna, som innebär att den ena maken ägnar sig åt vården av barnen och arbetet i övrigt i hemmet medan den andra ägnar sig åt sitt förvärvsarbete utan avbrott. Den hemarbetande möter särskilda svårigheter, om hon — det är ju vanligen kvinnan — vill inträda i arbetslivet efter en längre tids frånvaro från detta. Mannen, vars hustru tagit hand om deras barn, har å sin sida inte sällan haft ekonomisk vinning av arbetsfördelningen, i det han genom sitt kontinuerliga förvärvsarbete fått en fast förankring i yrkeslivet och kanske också nått högre inkomster.

Den utväg makarna valt — eller varit hänvisade till — för att ta hand om sina barn leder alltså ofta till en ojämlikhet i deras situation också på längre sikt, desto mer markerad ju längre den fasta rollfördelningen rått. Om äktenskapet består skall till följd av nuvarande regler om plikten att bidra till familjens underhåll en utjämning ske. Upp- löses däremot äktenskapet genom skilsmässa upphör i princip underhållsskyldigheten och därmed utjämningen mellan parterna. Rätt till underhåll föreligger bara om make är i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll.

En viss utjämning kan emellertid åstadkom- mas genom att det behov som kvalificerar till rätt till underhåll inte avser bara den nödvän- diga försörjningen, dvs. livets nödtorft, utan hänför sig till ”tillbörligt” underhåll. Under— hållet skall också fastställas till vad som prövas skäligt med hänsyn till den bidrags- pliktiges förmåga och övriga omständigheter. Hänsyn kan alltså tas till den standard, på vilken maken levt under äktenskapet. Praxis är emellertid restriktiv i fråga om rätt till underhåll efter skilsmässa. Kan frånskild make försörja sig genom eget arbete, anses maken i allmänhet inte vara i behov av underhåll, även om självförsörjningen kom- mer att innebära en standardsänkning. De frånskilda makarnas självständighet får före- träde framför utjämningen av de ekonomiska följderna av deras tidigare samlevnad och upplösningen av denna.

Enligt direktiven bör utgångspunkten för utredningsarbetet vara att underhållsbidrag mellan makar inte skall komma i fråga efter skilsmässa, men det uttalas att man knappast kan räkna med att det blir möjligt att helt utesluta rätt till underhållsbidrag. Som exempel på fall, då visst underhållsbidrag under kortare eller längre tid kan vara befogat, nämns att frånskild make saknar yrkesutbildning och av en eller annan anled- ning har särskilda svårigheter att få förvärvs- arbete. Direktiven anvisar en ordning som innebär en begränsning av underhållsrätten i förhållande till nuvarande regler; utveckling- en i praxis mot allt större återhållsamhet i fråga om underhåll efter skilsmässa bör, sägs det, kunna få stöd i en ny lagstiftning.

Eftersom rätten till underhåll nu är bero- ende på behov måste en begränsning av under- hållsrätten innefatta att vissa behov som i dag berättigar till underhåll inte skall göra detta efter reformen. Vid begränsningen av underhållsrätten synes olika möjligheter stå till buds. En möjlighet är att generellt utgå från att behovet av underhåll bortfaller efter en kortare eller längre tid efter skilsmässan med hänsyn till de vidgade möjligheterna till reaktivering och omskolning och till den aktiva arbetsmarknadspolitiken över huvud

taget. En annan möjlighet är att kvalificera det bidragsgrundande behovet på annat sätt än för närvarande. I stället för att bygga bidragsrätten på att det föreligger behov av bidrag till det ”tillbörliga” underhållet, kan man låta bara sådana behov som hänför sig till den nödvändiga försörjningen grunda bidragsrätt. Det skulle innebära att hänsyn inte tas till den standard, på vilken maken levt under äktenskapet. Det skulle heller inte innebära någon utjämning mellan makarna av ekonomiska nackdelar och fördelar av en arbetsfördelning mellan dem under samlev- naden. Men det skulle harmoniera med den utveckling som skett i praxis och ge uttryck för ett ökat ekonomiskt oberoende makarna emellan efter skilsmässa.

Ytterligare en möjlighet är att låta rätt till underhållsbidrag finnas bara i vissa behovs- situationer, kvalificerade med hänsyn till orsaken till behovet. Man kan exempelvis tänka sig att rätt till underhåll skall finnas bara om behovet beror på ålderdom, sjuk— dom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter. Försörjningssvårigheter på grund av arbetsmarknadsskäl och vårduppgifter skulle däremot falla utanför. Avgränsas be- hovssituationerna på detta sätt överensstäm— mer de med dem, där det allmänna nu tagit på sig det yttersta ansvaret för att den enskildes försörjning skall vara tryggad. Här. återkommer den principiella frågan var det ekonomiska ansvaret för den som inte kan försörja sig själv skall ligga: på anhöriga, i detta fall förutvarande make, eller på det allmänna.

När man reglerar rätten till underhåll efter skilsmässa synes man vidare böra beakta vilken lösning man ger frågan om underhållsrätten under bestående äktenskap. Det beroende som kan motivera underhålls- rätt efter skilsmässa är nästan alltid bara en fortsättning av ett beroende som förelegat redan under äktenskapet.

Makes rätt till underhåll vid särlevnad på grund av söndring under bestående äkten- skap, efter hemskillnad och efter äktenskaps- skillnad faller enligt nuvarande regler bort eller begränsas om maken huvudsakligen bär

skulden till särlevnaden eller skillnaden. Reglerna motiverades vid sin tillkomst med att det inte överensstämde med rättvisa och billighet att make, som genom pliktförgäten- het, lastbart liv eller annat klandervärt uppförande vållat familjeupplösningen, skul- le äga rätt till underhåll. Bedöms underhålls- rätten med utgångspunkt i att den skall fylla en ekonomisk funktion är det tydligt att frågan om skuld till familjens upplösning är ovidkommande. Behovet av underhållsbidrag har sin grund i det sätt på vilket makarna inrättat sig under familjens bestånd och är detsamma, vare sig maken vållat upplösning- en eller ej. Risken att förlora underhållsrät- ten tjänar därför närmast som en sanktion för de allmänna förpliktelser, som lagen ålägger make. I detta hänseende verkar reglerna dock inte jämlikt. Det är bara den make som befinner sig i beroendeställning som är utsatt för risken, medan den ekonomiskt starkare går fri. Redan av denna anledning kan reglerna vara diskutabla. Viktigare är emel- lertid att de tvingar till en prövning av makarnas personliga förhållande till varandra efter en moralisk måttstock. I annat sam- manhang har närmare utvecklats varför lag- stiftningen inte bör innehålla regler som leder till en sådan prövning. Bedömningen av underhållsrätten bör frigöras från frågan om skuld redan i samband med att upplösnings- reglerna reformeras.

Också när det gäller makarnas egendom finns en motsättning mellan intresset av deras inbördes självständighet och intresset av en utjämning — en materiell jämlikhet — mellan dem vid äktenskapets upplösning. Självständighetslinjen skulle konsekvent ge- nomförd innebära att vardera maken tog sin egendom vid upplösningen. Den är väl förenlig med den formella jämlikheten, som bara kräver att båda har lika rättigheter och skyldigheter. Men den beaktar inte att det finns skäl för en utjämning av tillgångarna mellan makarna om samlevnaden varit lång- varig och inneburit en ekonomisk gemen- skap. Att de tillgångar, som make fört in i boet vid giftermålet, finns kvar vid äktenska- pets upplösning, är då ofta resultatet av

Även om äganderätten ligger kvar på förvärvaren har han kanske kunnat behålla egendomen bara tack vare det arbete eller annat tillskott som andra maken gjort. Likaså kan besparingar, förbättringar av makes egendom och andra förmögenhetsök— ningar vara — och är väl regelmässigt — resultatet av bådas insatser utan att den enes eller andres andel däri kan fastställas i efterhand. I de fall, då ena makens insatser för familjen haft formen av arbete i hemmet, är det över huvud taget inte möjligt att bestämma insatsens storlek. I sådana fall är f. ö. intresset av en utjämning särskilt starkt, eftersom den förvärvsarbetande regelmässigt står som ägare till all egendom som förvär- vats när makarna haft den fasta arbetsfördel- ningen. Också när båda makarna har inkoms— ter och gör förvärv till boet är det ofta en tillfällighet vem som står för anskaffningen och därmed blir ägare. Det händer också att den ene får stå som förvärvare och ägare, därför att det har särskilda fördelar, medani själva verket den andre tillhandahåller resur- serna. Generellt kan sägas att ju starkare makarna upplever familjen som en gemen- skap, desto större blir sammanblandningen och desto mindre ger den formella ägande- rätten för ena eller andra maken anvisning om hans verkliga insatser för tillgången.

Den nuvarande egendomsordningen byg— ger på att äktenskapet skall vara livsvarigt, och vad som sagts om makarnas faktiska ekonomiska gemenskap i boet förutsätter att familjen bestått under längre tid. Upplöses äktenskapet kort tid efter det familjen bildats, kan uppenbarligen den ekonomiska integrationen inte ha fortskridit särskilt långt. Nu gäller emellertid samma delnings- regler, vare sig upplösningen inträffar efter lång tid eller — som ibland händer — efter mycket kort tid. När upplösningen sker genom skilsmässa efter kort tids äktenskap finns knappast någon saklig grund för en utjämning av tillgångarna mellan makarna. En likadelning ter sig då snarast stötande, när ena maken infört mer i boet än den andra. Delningsreglerna speglar här inte den

faktiska situationen, nämligen att makarnas ekonomiska självständighet ännu är påtaglig med avseende på tillgångarna. Den nuvaran- de ordningen, som innebär att man kan ”skilja sig till pengar”, har också ofta kritiserats. I praxis används ibland skade- stånd för att motverka obilliga bodelnings— resultat. Denna möjlighet föreligger dock bara om äktenskapet upplöses på grund av kvalificerad skuld till upplösningen från den makes sida, som skulle tillföras egendom genom likadelningen.

I detta sammanhang skall inte närmare diskuteras hur avvägningen bör ske mellan självständighetsintresset och intresset av en utjämning mellan makarna av tillgångarna vid äktenskapets upplösning. Men i samband med att reglerna för äktenskapets upplösning reformeras så att frågan om skuld till upplösningen blir utan betydelse aktualiseras också spörsmålet om skadestånd bör kunna komma ifråga. Med den allmänna utgångs- punkten att äktenskapslagstiftningen inte bör innehålla regler, som ger uttryck för ett särskilt etiskt innehåll i äktenskapet, bör — såsom direktiven framhåller — nuvarande bestämmelser om skadestånd på grund av otrohet m.m. slopas. Därmed bortfaller också de begränsade och i och för sig otillräckliga möjligheter som finns i dag att använda skadestånd som korrektiv mot obil— liga bodelningsresultat. Redan i detta sam- manhang bör därför regler införas som gör det möjligt att vid bodelning efter äkten- skapsskillnad avvika från huvudregeln om hälftendelning, när äktenskapet bestått kort tid och inte inneburit någon gemenskap av bety delse i fråga om tillgångarnai boet.

4. Trolovnin g

4.l Historik

I äldre tid ingicks äktenskap inte genom en enda rättshandling utan genom flera, som skulle följa på varandra i en viss bestämd ordning. En viktig inledande rättshandling var den s.k. fästningen, varigenom överens- kommelsen om äktenskap bekräftades. Ef- tersom ingåendet av äktenskap inte var en privat angelägenhet för mannen och kvinnan utan mer en angelägenhet för deras ätter, kan fästningen sägas ha inneburit en av frändema stadfästad överenskommelse mel- lan mannen och kvinnan att äktenskap fram- deles skulle ingås mellan dem. Kvinnan företräddes härvid av sin giftoman, vanligen hennes fader.

Till fästningen knöts vissa rättsverkningar. Den kunde därför inte utan vidare brytas. Vägrade giftomannen att på avtalad tid utlämna kvinnan, gav landskapslagarna fäst- mannen rättsliga medel att i exekutiv ord- ning hämta fästmön. Bröt mannen fästnings- avtalet, förlorade han de gåvor han utgivit och som sedvanligen överlämnades vid fäst- ningen. Han måste också med ed bekräfta att han inte visste något ont om kvinnan. Kvinnan och hennes släkt erhöll på det viset skadestånd och upprättelse.

Vid sidan av fästningen förekom också en kyrklig form, trolovningen, vilken vann visst insteg efter reformationen. Den kyrkliga trolovningen skulle förrättas av präst, inte av

lekman, och verkställas vid kyrkodörren eller i sakristian enligt särskilt formulär. De kyrk- liga myndigheternas försök att få den kyrk— liga formen införd på den nedärvda fäst- ningens bekostnad lyckades dock inte.

Enligt 1734 års lag skulle vid fästningen jämte giftomannen vara närvarande fyra vitt- nen, två på mannens sida och två på kvin- nans. Skedde den på annat sätt skulle den vara ogill; giftomannen hade dock rätt att godkänna fästningen. Ogiltighetspåföljden var avsedd att träffa hemliga trolovningar, vilka ansågs icke önskvärda.

Fästningen eller trolovningen enligt 1734 års lag innebar att den så länge den varade utgjorde hinder mot äktenskap med annan. Avlades barn i trolovning inträdde vidare viktiga rättsverkningar. En sådan förbindelse ansågs utgöra ett s.k. ofullkomnat äkten- skap, vilket medförde att barnet betraktades som barn i äktenskap och att kvinnan erhöll giftorätt i mannens egendom sedan domstol fastställt förbindelsens art.

Var mannen och kvinnan överens om att upplösa trolovningen och hade de ej barn tillsammans, skulle de anmäla sin önskan om skilsmässa hos domkapitlet, som utfärdade skiljebrev. Ville bara den ene skiljas, hade han att åberopa något av de återgångsskäl som fanns upptagnai 1734 års lag.

Den restriktiva inställningen mot hemliga förlovningar kunde i längden inte upprätthål- las. Det blev så småningom alltmer vanligt

att trolovning ingicks utan vittnen samt att trolovade, som var överens om att skiljas, underlät att begära domkapitlets skiljebrev. Det blev till slut endast när kontrahenterna hunnit ta ut lysning och trolovningen alltså kommit till myndigheternas kännedom som lagens bestämmelser om trolovnings upplös- ningi praktiken blev tillämpliga.

Genom 1915 års lag om äktenskaps in- gående och upplösning förenklades formerna för trolovningen väsentligt. Samtidigt avskaf- fades de s.k. ofullkomnade äktenskapen. Bestämmelserna om trolovning upptogs se- dermera i 1920 års GB i sak oförändrade.

Vid införandet 1969 av allmän arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess fäder- nesläkt upphävdes tidigare gällande regler om arvsrätt mellan trolovningsbarn och dess fader.

4.2 Gällande rätt

Trolovning — eller med en sedan länge vanligare benämning förlovning — föreligger enligt gällande rätt när man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap med var- andra. Någon särskild form för ingående av trolovning föreskrivs inte. Enligt exemplifie- ringen i GB l:1 slutes tro'lovning med vittnen eller ringväxling men så kan enligt lagrum- met även ske ”annorledes". Också en helt hemlig överenskommelse att ingå äktenskap är alltså att hänföra till trolovning. Då varje äktenskap rimligen måste föregås av en överenskommelse mellan mannen och kvin- nan om giftermålet har rättsligt sett alla makar under längre eller kortare tid varit trolovade och detta oavsett om de själva betecknat sig som trolovade eller ej. Å andra sidan föreligger ingen trolovning i sådana fall, då mannen och kvinnan bildar familj utan att ha för avsikt att gifta sig och inte heller då de flyttar samman för att se om de kommer så väl överens att de framdeles vill gifta sig. En trolovning kan inte göras vill- korad.

Lagen ställer inte upp något krav på att kontrahenterna vid trolovning skall vara

komna till den ålder att de får ingå äkten- skap. Inte heller fordras tillstånd av föräldrar eller av annan, vars samtycke erfordras för ingående av äktenskap. Den enda vägledning lagen ger är att beteckna trolovningen såsom en överenskommelse mellan man och kvinna. Häri anses ligga ett krav på att kontrahen- terna skall ha nått en viss mognad. Reglerna om trolovning anses vidare inte vara direkt tillämpliga om mannen och kvinnan är så nära släkt, att de inte får ingå äktenskap med varandra, eller om en av dem redan är gift.

Den trolovning som man och kvinna sluter då de kommer överens om att ingå äktenskap med varandra är inte bindande i den meningen att någon av dem skulle kunna tvingas ingå äktenskapet mot sin vilja. Lik- som trolovning kan ingås formlöst kan den också upplösas formlöst. Det krävs härvid inte att de trolovade är överens om upplös- ningen utan det räcker om den ene på något sätt, i ord eller handling, visar sin vilja att träda tillbaka. GB knyter dock vissa rätts- verkningar till trolovningen, vilka kommer till uttryck i de regler som gäller om trolov- ningen upplöses. Lagen tar sålunda upp regler om återbäring av gåvor och om skade- stånd. Blir kvinnan med barn, föreligger fortfarande inte någon plikt för mannen att ingå äktenskap, men i sådana fall ger lagen, om trolovningen upplöses, kvinnan en vid- sträcktare rätt till skadestånd än om barn inte avlats eller i visst fall en rätt till andeli mannens kvarlåtenskap.

Hur det vid upplösning av trolovning skall förfaras med gåvor, som de trolovade givit varandra för äktenskapets skull, ges regleri GB 12. Huvudregeln är att envar äger återfå sina gåvor. Från denna regel görs dock två undantag. Om trolovningen upplöses genom dödsfall äger sålunda den efterlevande inte bara återfå sina gåvor utan också behålla vad han mottagit. Den dödes arvingar kan emel- lertid påkalla avvikelse från regeln om de kan visa att avsikten med gåvan gått i annan riktning. Enligt den andra undantagsregeln har den som huvudsakligen bär skulden till att trolovningen bryts inte rätt att återfå sina gåvor.

Särskilda regler om skadestånd vid bruten trolovning ges i GB 13 och 4. Generellt krävs för att en trolovad skall kunna bli skadeståndsskyldig att denne här den huvud- sakliga skulden till brytningen. För skade- ståndsskyldighetens omfattning är det, som nämnts, en avgörande skillnad om barn har avlats i trolovningen eller ej. För det fall att barn inte avlats kan den till brytningen huvudsakligen vållande förpliktas att till den andre utge ersättning bara för förlust till följd av åtgärd, som denne vidtagit för det tillämnade äktenskapet. Därmed avses enligt motiven inte bara direkta utgifter för det förestående bröllopet, för utstyrsel eller annars i det förestående äktenskapets intres- se, utan också mera indirekta förluster, exempelvis att kvinnan ”för att förbereda sig till en husmoders plikter avstått från en inbringande anställning". Har däremot barn avlats inträder för mannen en vidare skade- ståndsskyldighet, som omfattar skada också av ideell natur. Enligt motiven är avsikten att i skadeståndets form kunna ge kvinnan en upprättelse, som skall träda i stället för äldre regler om ofullkomnade äktenskap. Kvinnan tillerkänns inte en rätt att försättas isamma ekonomiska ställning som äktenskapet skulle ha medfört för henne, dvs. ersättning för den giftorätt och rätt till underhåll som hon gått förlustig. Meningen är att mannen skall vara skyldig ”undanröja följderna av det skedda, såvitt detta genom ekonomiska värden låter sig göra”. Ersättningen skall vara skälig. Av stor betydelse vid denna bedömning blir enligt motiven ”de trolovades mognad, för- bindelsens varaktighet, den omständigheten, huruvida kvinnan blivit mor, samt framför allt vardera partens och främst mannens förmögenhetsförhållanden; särskilt då det gäller att utmäta ersättning för skada av ideell natur torde åt sistnämnda synpunkt böra tilläggas synnerlig vikt”.1

De nu återgivna reglerna om skadestånd har i GB 1:4 försetts med vissa begräns- ningar. Den som är under tjugo år och inte förut varit gift liksom den som är omyndig- förklarad äger ju inte ingå äktenskap utan giftomans samtycke (GB 212 och 3). Där-

emot föreligger inte hinder mot att en underårig eller omyndigförklarad ingår tro- lovning utan sådant samtycke. Har så skett inträderi princip trolovnings rättsverkningar. Det har emellertid ansetts strida alltför mycket mot de grunder som föranlett gifto- mannainstitutets bibehållande att låta trolo- vad som saknat giftomans samtycke till trolovningen bli skadeståndsskyldig enligt den allmänna regeln i 3 5 andra stycket om skadeståndsansvar för den som är huvudsak- ligen vållande till att trolovning bryts. Har samtycke till trolovningen inte lämnats en sådan trolovad bortfaller därför skadestånds- skyldigheten enligt nämnda regel. Denna begränsning är upptagen i GB 1:4 första stycket.

Också den vidsträcktare skadeståndspå- följden i GB 123 första stycket, som gäller för mannen när barn avlats i trolovning och mannen bär huvudsakliga skulden till bryt- ningen, har enligt GB 1:4 andra stycket försetts med en begränsning. Var mannen vid samlaget under aderton år, blir han inte ersättningsskyldig i vidare mån än om barn inte avlats. Den utvidgade skadeståndsskyl- digheten har ansetts böra vara beroende av att mannen nått en viss mognad. Hade han fyllt aderton år vid samlaget, inträder sådan skadeståndsskyldighet oavsett om giftomans samtycke till trolovningen lämnats eller ej. Var han däremot under aderton år blir han ersättningsskyldig bara enligt den snävare regeln i 35 andra stycket och bara om giftomans samtycke till trolovningen läm- nats.

Såväl anspråk på återbäring av gåvor som på skadestånd skall framställas inom ett år från trolovningens upplösning. Har talan inte instämts inom ett år, är rätten till talan förlorad (GB 1:5).

Gemensam för de påföljder som enligt GB 122 och 3 kan drabba trolovad när trolov- ningen bryts är förutsättningen att den huvudsakliga skulden till brytningen finnes ligga den trolovade till last. Han riskerari sådant fall såväl att mista sina gåvor som att få utge skadestånd. lL131913 s. 125

Skuld till att en trolovning blivit bruten kan enligt motiven ligga ena parten till last vare sig det är han själv eller den andre som tagit det avgörande steget eller båda enats om att häva trolovningen. Lagberedningen har, när den närmare berört innebörden av vållandebegreppet, dragit vissa paralleller med situationen vid upplösning av äkten- skap.

Till en början erbjuder enligt lagbered- ningens mening reglerna om laga separations- och skillnadsskäl, dvs. skäl för hem- och äktenskapsskillnad, en viss ledning, även om man här får ställa lägre fordringar än då fråga är om upplösning av äktenskap. Beredningen anför som godtagbar anledning till en bryt- ning, att den trolovade visar sig mindre skickad att sköta sin syssla eller handha ett hem, att mannen av sin tjänst tvingas att för en längre framtid ta sin bostad på en plats dit kvinnan av hälsoskäl är förhindrad att följa honom, att endera av de trolovade drabbas av en sjukdom, som innebär fara för makes eller barns hälsa eller eljest hotar att ödelägga lyckan i ett blivande äktenskap, att stridighet i lynne och tänkesätt uppstått eller att eljest motvilja uppkommit hos den ena eller på ömse sidor. När det gäller att avgöra om giltig orsak till brytningen förelegat bör enligt beredningens mening stor vikt fästas vid hur fast förbindelsen hunnit bli mellan parterna. Innan planerna på det blivande äktenskapet tagit fastare form kan också föga betydelsefulla omständigheter innefatta skälig orsak att slå upp. Annor- lunda ställer det sig — fortsätter beredningen _ om brytningen sker först sedan allt är ordnat till bröllop eller sedan samlag före- kommit mellan de trolovade.

Vidare kan brytningen bero på orsaker som påminner om skälen till återgång av äktenskap. Också här får man enligt motiven ställa lägre fordringar än då fråga är om sådan återgång. Misstag angående den andra partens tidigare liv och redan ett misstag angående den blivande makens förmögen- hetsförhållanden anförs av beredningen som giltig orsak att bryta en trolovning.

Trolovningskapitlet i GB avslutas med en

paragraf, 6 5, som innehåller en bestämmelse om trolovad kvinnas rätt till andel i mannens kvarlåtenskap när barn avlats i förbindelsen och trolovningen upplösts genom mannens död. Som nämnts har de redan återgivna reglerna i GB 13 första stycket om skade- stånd till kvinnan när barn avlats varit avsedda att ersätta de tidigare gällande be- stämmelserna om ofullkomnade äktenskap. Den skadeståndsrätt som kvinnan där ges när trolovning bryts kan emellertid inte tiller- kännas henne också när trolovningen upp- löses genom mannens död, eftersom skade- stånd här förutsätter vållande. För denna situation har i princip den äldre rättens ståndpunkt bibehållits såtillvida att kvinnan tillerkänts viss rätt i mannens bo. Regeln är tillämplig inte bara när barn avlats i trolov- ning utan också när föräldrarna efter avlelsen ingått trolovning med varandra. Är kvinnani behov av underhåll får hon skälig andel, högst hälften, av mannens bo. Anspråk på andel i boet skall framställas inom sex månader från dödsfallet.

4.3. Familjelagssakkunniga

En blick på den historiska utvecklingen visar hur i äldre tider överenskommelsen om framtida äktenskap, den s.k. fästningen, haft karaktär av ett grundläggande äkten- skapsavtal men hur dess sentida motsvarig- het, trolovningen eller förlovningen, kommit att bli mera ett ömsesidigt konstaterande av parternas vilja och avsikt att gifta sig med varandra än ett regelrätt avtal. Från ett stadium av sträng formbundenhet och med starka rättsverkningar knutna till överens- kommelsen har utvecklingen beträffande tro- lovningen lett fram till formfrihet och allt- mer minskad rättslig betydelse. Fortfarande är dock med trolovningen förbundna vissa rättsverkningar enligt GB, vilka kan komma till synes vid trolovningens upplösning, ochi annan lagstiftning förekommer det att tro— lovning utgör det faktum, till vilket särskilda regler anknyter.

Vare sig trolovningen ingås genom att

mannen och kvinnan, som fattat tycke för varandra och börjat känna en personlig gemenskap, iakttar någon yttre form eller faktiskt uppkommer bara genom att de blir ense om att framdeles gifta sig, torde den i allmänhet numera främst tjäna syftet att bereda demstid och möjlighet att med det framtida äktenskapet för ögonen se hur de passar för varandra eller således att pröva förutsättningarna för en varaktig samlevnad i äktenskapets form. Mot bakgrunden av upp- fattningen att upplösning genom skilsmässa av ett en gång ingånget äktenskap innebär ett misslyckande och därför bör undvikas fram- hålls det ofta hur viktigt det är att de som ämnar gifta sig noga överväger det tilltänkta äktenskapet. Trolovningstiden ger dem en möjlighet därtill och kan med detta synsätt uppfattas som en prövotid. Denna trolov- ningstidens karaktär utesluter inte att den samtidigt ger parterna anledning att förbere- da äktenskapet och familjebildningen genom praktiska åtgärder såsom anskaffning av fa- miljebostad och bohag, förändring av anställ- ning och liknande åtgärder som kan föranle— das av att de bildar ett gemensamt hem. Trolovning i lagens mening föreligger som nämnts från den tidpunkt mannen och kvin- nan faktiskt kommit överens om att gifta sig. Numera torde dock denna tidpunkt av dem själva mera sällan uppfattas som den avgö— rande tidpunkten för trolovningen. Man mö- ter inte sällan den motsägelsefulla förkla- ringen att ”vi tänker gifta oss men vi ärinte förlovade”. Avgörande torde vanligtvis den tidpunkt anses vara när de växlar ringar, annonserar förlovningen eller annars utåt börjar beteckna förbindelsen som förlovning. De som avsiktligt underlåter att vidtaga någon sådan åtgärd torde mestadels vara ovetande om att de ändå rättsligt sett är trolovade och det är troligen främmande för dem att de kan träffas av de rättsverkningar lagen gett trolovningen. De torde oftast tro sig stå helt fria från varje särskild rättslig reglering och utgå från att de kan utan risk för rättsliga konsekvenser ensidigt bryta för- bindelsen. Som denna uppfattning vidare torde vara rätt allmänt utbredd synes det

böra krävas starka skäl för att alltjämt i en ny lag låta dem omfattas av en sådan reglering.

I detta sammanhang kan också erinras om de svårigheter som det kan erbjuda att fastställa om en trolovning föreligger eller ej, när det nu blivit allt vanligare att man och kvinna flyttar samman och varaktigt bor tillsammans utan att gifta sig. Deras faktiska handlande ger knappast någon anvisning om huruvida det är deras avsikt att ingå äkten- skap eller ej.

Något annorlunda är förhållandet när mannen och kvinnan utåt visat sin vilja och avsikt att gifta sig med varandra eller, som det brukar kallas, eklaterat förlovningen. Trolovningstiden torde då för dem utgöra en utåt manifesterad förlängning av den tid under vilken de prövar förutsättningarna för äktenskapet. Även om man inte heller i dessa fall kan anta att den rättsliga regleringen av trolovningen regelmässigt är känd av de trolovade är det dock antagligt att de vet om att förbindelsen kan brytas formlöst och utgår från att så skall kunna ske, om deras känslor för varandra förändras. Tillkännagi- vandet utåt av trolovningen medför dock att de måste vara medvetna om att även omgiv- ningen räknar med att deras förbindelse skall leda till äktenåkap. Detta kan innebära ett visst socialt tryck på dem, som kan hindra dem från att fritt pröva lämpligheten av det tillämnade äktenskapet. Men också i dessa fall bör trolovningstiden kunna tjäna som en prövotid, oavsett vilka förberedelser de vid- tar inför äktenskapet och oavsett omgiv- ningens förväntningar. Denna trolovningens funktion torde komma att kvarstå, vare sig trolovningen finns kvar som rättsligt institut eller ej.

Skall trolovningstiden inte vara något mera än en tid då mannen och kvinnan med sikte på äktenskapet bedömer förutsätt- ningarna för detta måste det medföra att trolovningen skall kunna brytas på ett enkelt sätt. Så är också fallet enligt gällande rätt, som godtar det förfarandet att den ene på vad sätt som helst, i ord eller handling, visar sin vilja att bryta förbindelsen. Men trolov-

ningens angivna funktion synes böra ha vidare konsekvenser. Det är tydligt att tro- lovningen inte får ha en rättslig reglering som kan motverka de trolovades självständiga och obundna prövning av förutsättningarna för äktenskapet. Redan den omständigheten att lagen befattar sig med överenskommelsen kan för dem som känner till detta vara ägnad att i viss mån skapa förväntningar i förhållan- det mellan de trolovade och därmed att ge underlag för en moralisk press till uppfyllel- se. Det tillämnade äktenskapet är i första hand ett uttryck för en känslomässig gemen- skap. Visar det sig att förutsättningarna för denna brister redan innan äktenskapet in- gåtts bör de trolovade helt fria från varje känsla av tvång och utan risk för rättsliga påföljder kunna ompröva hållbarheten i sina tidigare avsikter och upplösa trolovningen. Det bör stå en trolovad fritt att bryta förbindelsen under åberopande av vilket skäl som helst eller helt utan att ange något skäl. Tillgivenhet och gemenskapskänsla kan för- flyktigas utan att man ens för sig själv kan klargöra orsaken därtill, än mindre övertyga någon annan om det berättigade i föränd- ringen i känslan. Med denna utgångspunkt är det otänkbart att grunda någon rättslig reglering av parternas förhållanden på en bedömning av frågan om skuld till bryt- ningen ligger någondera till last eller om vem som huvudsakligen skall anses bära skulden därtill. De regler i GB som tillmäter skulden till trolovningens brytande betydelse bör alltså utgå. Detta gäller dels bestämmelsen i 112 andra stycket andra punkten om mist- ning av rätten att återfå gåvor, dels skade- ståndsreglerna. Att dessa regler utgår innebär inte att allt handlande från trolovads sida skulle gå fritt från konsekvenser. I den mån den ene handlar oredligt genom vilseledande av den andre eller bryter avtal av ekonomisk natur, som han ingått med den andre, och därigenom vållar denne ekonomisk skada kan skadeståndsansvar inträda enligt all— männa regler. Några särskilda familjerättsliga skadeståndsregler knutna till trolovningen bör emellertid inte finnas. Uppkommande ersättningsanspråk bör bedömas enligt all—

Sakligt sett i nära samband med skade- ståndsreglerna står den i GB l:6 upptagna bestämmelsen om trolovad kvinnas rätt till andel i mannens kvarlåtenskap när barn avlats och trolovningen upplöses genom mannens död. Denna bestämmelse och ska— deståndsregeln i 13 första stycket för fall när trolovningen bryts och mannen huvud- sakligen bär skulden till brytningen togs ursprungligen upp som viss ersättning för de tidigare gällande bestämmelserna om ofull- komnade äktenskap. Det bör framhållas att reglerna i 6 % avser kvinnans rätt till andel i kvarlåtenskapen och att barnets rätt regleras på annat håll. Om rättsordningen övergår till att i större utsträckning än hittills behandla makar som två ekonomiskt självständiga personer bör så mycket mindrei förevarande sammanhang anledning finnas att bevara en ekonomisk relation med rötter i ett för- gånget rättssystem, som byggde på kvinnans beroende av mannen för sin försörjning. Någon ekonomisk gemenskap har här inte uppkommit mellan parterna. Den ensam- stående modern har numera helt andra möj— ligheter än vid giftermålsbalkens tillkomst att få stöd av samhället när hon äri behov därav. Det är svårt att se att den specifika form av ekonomiskt stöd till ensamstående moder, som GB l:6 ger underlag för, numera fyller något egentligt behov. Vid faderns död har barnet dessutom rätt till arv efter ho- nom, vilket kan bidra till att minska mo— derns egen underhållsbörda. Också Gå bör därför utgå ur balken.

Av de i 1 kap. upptagna reglerna om trolovnings rättsverkningar återstår härefter bara de i 2 & givna bestämmelserna om återbäring av gåvor efter upplösning av tro- lovning. Dessa bestämmelser synes ge ut- tryck för en tanke som även i dag kan antas vara allmänt omfattad. Tvister om återbäring av gåvor torde vara sällsynta och domstols- prövning av sådana tvister har bara före- kommit i ett par fall. Detta kan möjligen till en del förklaras vara en följd av reglernas blotta existens men det förefaller mera sannolikt att det beror på att gåvor av någon

ekonomisk betydelse, givna ”för äkten- skapets skull”, torde vara sällsynta i det moderna samhället. Det kan också bero på att det för den allmänna uppfattningen framstår som rimligt och rättvist att handla enligt den ordning som den givna regleringen återspeglar. Denna skulle alltså kunna tänkas bli tillämpad av parterna även utan stödet av uttryckliga föreskrifter. Vidare torde också när det gäller återbäring av gåvor allmänna förmögenhetsrättsliga regler vara tillämpliga. Som framgått av redogörelsen för gällande rätt kan, när trolovad avlidit, den dödes arvingar påkalla undantag från reglerna, om avsikten vid gåvan gått i annan riktning. Intet torde hindra att hänsyn till avsikten vid gåvan tas även om särskilda regler om åter- bäring saknas. Så har i praxis skett i några fall där fråga varit om annan rättshandling mellan trolovade än gåva.l Gällande regler i 2 & talar om gåvor ”för äktenskapets skull”. Gåvor av personlig natur eller avsedda för omedelbar konsumtion skall däremot inte återbäras. Har en gåva lämnats ”för äkten- skapets skull” torde det ha varit en för givaren bestämmande och av mottagaren lätt insedd förutsättning för rättshandlingen att äktenskapet skulle komma till stånd. De flesta fall där gåva såsom given "för äkten- skapets skull” skall återbäras enligt gällande rätt torde därför vara sådana att givaren, om trolovningen bryts och äktenskapet alltså inte kommer till stånd, redan med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer äger påkal- la gåvans återgång.2 Det synes sålunda inte finnas något större behov av att behålla de särslcilda reglerna om återbäring av gåvor.

Vi finner alltså att samtliga regler som knyter rättsverkningar till trolovningen kan och bör utgå. Enligt vår mening är det en vinning att en man och en kvinna som är ense om att ingå äktenskap inte redan på grund av samstämmigheten i uppfattning riskerar särskilda rättsliga påföljder om de sedan skulle ångra sig under trolovnings- tiden. Det måste anses stå ibättre överens- stämmelse med trolovningens funktion i det nutida samhället att de trolovade helt obundna av särskild rättslig reglering får

pröva styrkan hos sin böjelse. De trolovade blir rättsligt sett att betrakta som två av varandra oberoende och jämställda individer. Om trolovningen inte leder till äktenskap, blir deras eventuella ekonomiska mellanha- vanden helt att bedöma enligt allmänna regler, som måste antas vara tillfyllest.

Att det rättsliga institutet trolovning ut- mönstras ur lagen innebär självfallet inte att trolovningen eller förlovningen upphör så— som faktisk företeelse. Varje äktenskap före- gås av en överenskommelse mellan parterna att de framdeles skall gifta sig med varandra. Några speciella, i GB reglerade rättsliga verkningar av överenskommelsen inträder emellertid inte.

I ett flertal författningar finns bestämmel- ser som anknyter till begreppet trolovning eller trolovad. Inom familjerätten kan hän— visas till ÄB 1128 om testamente till förmån för trolovad. Bland bestämmelser utom fa- miljerätten kan nämnas RB 4:12 och 13 om trolovning såsom grund för domarjäv samt RB 36:3 med motsvarande föreskrift om vittnesjäv. Sådana bestämmelser påverkas i och för sig inte av att trolovningen utmönst- ras ur GB. Det ligger i sakens natur att den tidigare i GB intagna definitionen på trolov— ning fortfarande äger giltighet för tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.

' NJA 1893 s. 353 och 1918 s. 318 Jfr för norsk rätts vidkommande, där trolovnings— institutet saknas, Arnholm, Privatrett IV s. 27 f.

5. Äktenskapshindren

5.1 Inledning

I vissa fall har det från samhällelig synpunkt inte ansetts önskvärt att man och kvinna har sexuell förbindelse med varandra. De värde- ringar som sålunda rätt har kommit till uttryck i rättsordningen genom att lagen förbjudit den sexuella förbindelsen. Men samhället har också använt ett annat instru- ment för att ge uttryck åt sin uppfattning om vilka förbindelser som inte är önskvärda, nämligen genom att uppställa särskilda vill- kor för rätten att ingå äktenskap. Härigenom har restriktioner lagts inte bara på den sexuella förbindelsen utan också på familje- bildningen som helhet. Ju starkare föreställ- ningen och därmed det sociala trycket har varit att samlevnad mellan man och kvinna skall ha äktenskapets form, desto effektivare har samlevnad i inte önskvärda förbindelser kunnat motverkas genom att i äktenskaps- rätten ställa upp villkor för äktenskap. Men sådana villkor har också föreskrivits för att tjäna andra ändamål än sådana som hänfört sig till en värdering av samlevnadens önsk- värdhet. I sådana fall har villkoren närmast utgjort påtryckningsmedel för att få männi— skorna att förhålla sig på visst sätt.

Då villkoren för äktenskap speglar sam- hälleliga värderingar ligger det isakens natur att villkoren växlat i antal och betydelse från tid till annan och att de varierar också skilda kulturkretsar och samhällssystem emellan.

När ett sådant villkor inte är uppfyllt förelig- ger enligt svensk rätts terminologi hinder mot äktenskap. Hindret kan bestå i att mannen eller kvinnan inte uppfyller de krav lagen i skilda hänseenden reser för rätten att ingå äktenskap eller i att de står i ett visst släktskaps- eller svågerlagsförhållande till var- andra.

Bakom föreskrifter om äktenskapshinder ligger som redan antytts olika skäl. Övervä- ganden av etisk, medicinsk och social karak- tär är för närvarande de som dominerar i Norden. En i äldre rätt betydande grupp var de olika äktenskapshinder som dikterades av religiösa eller kyrkopolitiska motiv. Många av de äktenskapshinder som nu gäller i svensk rätt har funnits länge. Skälen bakom dem har emellertid varierat och getts olika tyngd under tidernas lopp.

Beroende på det syfte ett visst äkten- skapshinder skall fullfölja kan det innebära antingen förbud för den det gäller att över huvud ingå äktenskap eller förbud att ingå äktenskap med viss annan person. Man talar i detta sammanhang om absoluta och relativa äktenskapshinder. Styrkan hos de bakom- liggande intressena blir avgörande för en annan indelning, nämligen den i upplösande (dirimerande) och icke upplösande äkten- skapshinder. För den förra gruppen anses så starka skäl tala att ett äktenskap som ingåtts trots att hinder förelåg skall upplösas. Talan om återgång kan då tänkas förd, förutom av

part, av offentligt organ. I sistnämnda fall sägs hindret vara publikt dirimerande. De icke upplösande hindren har, som framgår av beteckningen, inte denna starka effekt. Har äktenskap ingåtts trots att ett sådant hinder förelåg, skall det inte på grund därav upplö- sas. Gränsen mellan de upplösande och icke upplösande äktenskapshindren är inte alltid dragen helt efter objektiva kriterier. Så kan bristande vetskap om att hinder förelåg utgöra förutsättning för att part skall få åberopa hindret som grund för äktenskapets återgång. Sakligt sett i nära samband med indelningen i upplösande och icke upplösan- de hinder står slutligen uppdelningen i dis- pensabla och indispensabla hinder. De dis- pensabla hindren kännetecknas av att myn- dighet getts befogenhet att meddela undan— tag från hindret, medan sådan möjlighet till undantag inte föreligger i fråga om de indispensabla hindren. Om ett äktenskaps- hinder i nyss angiven bemärkelse är absolut kan dispensen innebära att vederbörande får en generell rätt att gifta sig. I regel meddelas dock dispens i dessa fall liksom då hindret är relativt bara för äktenskap med viss person.

5.2. Historik

I den äldre germanska rätten torde äkten- skapshindren ha varit förhållandevis få. Ett ännu gällande hinder från den tiden är det som utgörs av bristande samtycke av gifto- man. Också mycket nära anförvanter torde tidigt ha ansetts inte höra gifta sig med varandra. De äldsta svenska rättsuppteck— ningarna härstammar från den tid då den kristna kyrkan börjat utöva sitt inflytande på rättsutvecklingen. De återger därför rätts- tillståndet under en brytningstid, då kristna värderingar redan vunnit ett visst insteg på den inhemska hedniska rättens bekostnad. Kyrkan strävade efter att i olika hänseenden befästa sin ställning och då särskilt på familjelivets och familjerättens områden. För äktenskapshindrens del fick detta närmast till praktiskt resultat att regelsystemet bygg- des ut i enlighet med den kanoniska rättens

principer. Dels vidareutvecklades några av de redan existerande hindren, dels infördes helt nya sådana. Förbudet mot äktenskap mellan nära anförvanter utvidgades genom att de släktled inom vilka äktenskap inte fick ingås, de s. k. förbjudna leden, utökades väsentligt. Inte bara biologisk släktskap, s.k. blods- skyldskap, utan också släktskap genom svå- gerskap kom vidare att utgöra äktenskaps— hinder och det t. o. m. tredje svågerskapet, dvs. svågerskap räknat över tre äktenskap. Svågerskap ansågs dessutom uppstå redan genom könsumgänge eller trolovning.

Tidigare synes mannen ha kunnat hålla sig med flera hustrur men genom kyrkligt infly- tande blev rättsuppfattningen småningom monogamisk och ett bestående äktenskap blev därför hinder mot att ingå ett nytt. Också trolovningen, som enligt dåtidens be- traktelsesätt var det grundläggande äkten- skapsavtalet, kom i konsekvens härmed att uppställas som hinder mot att ingå äkten- skap med annan än den trolovade. För gift som haft könsumgänge utom äktenskapet — med dåtida uttryckssätt brutit sitt äktenskap med hor — uppställde katolska kyrkan för- bud mot omgifte, till en början endast så länge den förfördelade maken levde men senare utan inskränkningi tiden.

Man hade kunnat vänta att reformationen och de nya tankar som därvid blev ledandei samhället skulle avsätta omedelbara spår i bestämmelserna om äktenskapshinder. Det dröjde emellertid rätt länge innan den gamla uppfattningen här lämnade rum för en friare åskådning. De många förbjudna leden vid släktskapshindret och det vidsträckta svåger- skapshindret skulle sålunda först sent kom— ma att inskränkas. I viss mån föregreps dock lagstiftningen när det gällde dessa hinder av konungens dispensmakt, som vissa tider sy- nes ha utövats tämligen liberalt.

Genom 1734 års lag erhölls en rikslagstift- ning med en i princip till giftermålsbalken samlad reglering av äktenskapshindren. La- gen innebar i huvudsak att den redan tidigare påbörjade och ofta i konungens dispens- praxis följda utvecklingen mot en minskning av äktenskapshindrens omfattning blev ytter-

ligare befäst. En viktig nyhet var att i lagen togs upp bestämmelser om äktenskapsåldern, som bestämdes till 21 år för man och 15 år för kvinna.

Av de viktigare åtgärder som under 17 00- och 1800-talen i övrigt vidtogs på äkten- skapshindrens område kan följande nämnas. Genom Kungl. brev den 25 november 1757 blev fallandesot (epilepsia idiopathica) äk- tenskapshinder, det första hindret av ras- hygienisk natur. Genom Kungl. förordning den 27 april 1810 bestämdes att nytt äkten- skap inte fick ingås av kvinna förrän efter 310 dagar efter ett tidigare äktenskaps upp- lösning, den s. k. väntetiden, som syftade till att undanröja ovisshet om ett under denna tid fött barns börd. För övrigt gick åtgär- derna, som nämnts, i mildrande riktning. 1845 blev kusinäktenskap, som dittills krävt kunglig dispens, helt fritt och 1872 fick reglerna om svågerskapslrindret sin ännu gällande, i förhållande till tidigare rätt be- gränsade omfattning. Det bör dock observe- ras att svågerskap enligt dåtidens uppfattning uppkom inte bara genom äktenskap utan också genom könsumgänge. Vidare kom, sedan ogift kvinna 1863 blivit ipso jure myndig vid 25 års ålder, kravet på samtycke av giftoman för ingående av äktenskap att upphävas för myndiga personer, 1872 för ofrälse och 1882 för frälse kvinna.

I lagberedningens 1913 framlagda betän- kande med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning rn. m. gjordes en samlad översyn av äktenskapshindren. Bered- ningen anförde att den till ledande grundsats haft att ingåendet av äktenskap inte skulle försvåras.

I 2 kap., som gavs rubriken ”Om hinder mot äktenskap”, tog beredningen av tidigare gällande hinder upp föreskrifter om äkten- skapsålder — bestämd till 21 år för man och 18 år för kvinna —, giftomannasamtycke, släktskap, svågerskap, bestående äktenskap samt väntetid för tidigare gift kvinna. I enlighet med de arvshygieniska överväganden beredningen gjorde infördes vidare — för- utom en motsvarighet till det tidigare gällan- de förbudet mot fallandesjukas giftermål —

regler om sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt könssjukdom i smittosamt skede såsom äktenskapshinder. Några hinder avskaffades, bl. a. trolovning och hor. Därutöver innebar förslaget en viss mildring beträffande några kategorier av äldre hinder som alltjämt skulle gälla. Så skulle dispens kunna lämnas för äktenskap med syskons avkomling och svå- gerskapshindret begränsades till svågerskap som uppkommit genom äktenskap. Fortfa- rande var dock svågerskapshindret indispen- sabelt. Från det nyinförda hindret för sinnes- sjuka och sinnesslöa kunde dispens inte heller meddelas.

Den nya lagen — 1915 års lag om äkten- skaps ingående och upplösning — trädde i kraft den 1 januari 1916. [samband med den året därpå antagna lagstiftningen om adoption infördes i lagen också förbud mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn. Bestämmelserna i 1915 års lag överfördes sedermera oförändrade till 1920 års GB.

Möjlighet att ge dispens infördes 1945 från hindret vid sinnessjukdom eller sinnes- slöhet och 1947 från svågerskapshindret.

Frågan om de sjukdoms- och abnormtill- stånd som borde utgöra äktenskapshinder utreddes under 1950-talet i nordiskt sam- arbete av en särskild kommitté. I ett 1960 framlagt betänkande ”Medicinska äkten- skapshinder”l föreslog kommittén att fal- landesot (epilepsi) inte längre skulle utgöra hinder mot äktenskap. Äktenskapsförbudet för sinnessjuk eller sinnesslö — av kommittén benämnd allvarligt psykiskt efterbliven —— skulle bestå men kommittén förordade en något snävare gränsdragning kring detta äk- tenskapshinder än som från början avsågs med bestämmelserna i ämnet. Samtidigt föreslogs främst av sociala skäl att hindret skulle utvidgas till att avse också den som var behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, s. k. psykopati. Äkten- skapsförbudet vid könssjukdom i snrittosamt skede ingick däremot inte i kommitténs utredningsuppdrag.

Förslaget ledde inte till någon omedelbar

1 sou 1960: 21

lagstiftning. Sedan fråga uppkommit om att ta upp ämnet på nytt i nordiskt samarbete fick i stället familjerättskommittén i uppdrag att utreda också frågan om medicinska äk- tenskapshinder. Kommittén, som lade fram ett betänkande ”Äktenskapsrätt” 1964,1 upptog bestämmelserna om äktenskaps- hinder till allmän översyn. De ändringar som föreslogs var i huvudsak följande. Äkten- skapsåldern för man skulle sänkas till 20 år. Hindret vid sinnessjukdom eller sinnesslöhet skulle gälla också vid annan djupgående rubbning av själsverksamheten. Beträffande epilepsi och könssjukdom i smittosamt skede skulle krävas endast att de trolovade av läkare blivit informerade om sjukdomens beskaffenhet. Bestämmelsen om väntetid för kvinna skulle upphävas.

Familjerättskommitténs förslag har lett till vissa lagändringar, som dock i några fall gått längre än vad kommittén föreslagit. Äktenskapsåldern för män har sänkts till 18 år, varigenom åldersgränsen blivit densamma för män och kvinnor. I samband med att myndighetsåldem sänktes från 21 till 20 år sänktes på motsvarande sätt den åldersgräns, intill vilken det krävs samtycke av giftoman. Äktenskapshindren vid epilepsi och köns- sjukdom i smittosamt skede samt bestäm- melsen om väntetid för kvinna har helt upphävts.

Slutligen har adoptivförhållande genom en lagändring 1970 upphört att utgöra äk- tenskapshinder. I stället har i FB upptagits den bestämmelsen att all verkan av adop- tionen såvitt angår adoptivbamets ställning till adoptanten och dennes släktingar upp- hör, om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbamet.

5.3 Gällande rätt

Bestämmelser om hinder mot äktenskap finns i 2 kap. GB. Äktenskapsåldern utgör 18 är, lika för man och kvinna (l 5). För äktenskap dessförinnan kan dispens lämnas av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist. Hindret ärinte upplösande.

Kravet på giftomans samtycke regleras i 2—4 55. Den som är under 20 år och inte förut varit gift får inte gifta sig utan föräld- rarnas samtycke (2å första stycket). I vissa fall räcker det med samtycke av bara den ena, av förmyndare eller av särskilt förord- nad giftoman (2 5 andra stycket). För den som är omyndigförklarad krävs samtycke av förmyndaren (3 å). I fråga om såväl under- årig som omyndigförklarad kan rätten tillåta äktenskapet, om samtycke vägras och skäl härtill prövas inte vara för handen (4 5). Inte heller kravet på giftomans samtycke är av upplösande beskaffenhet.

Den som är sinnessjuk eller sinnesslö får inte ingå äktenskap utan tillstånd av social- styrelsen (5 5). Hindret är upplösande och talan om återgång kan föras både av den sjuke själv och av andra maken (10:2). För den andre makens rätt att vinna återgång krävs att han inte hade kunskap om sinnes- sjukdomen eller sinnesslöheten vid vigseln. Vissa tidsfrister gäller dessutom för väckande av talan.

Vid hindersprövningen gäller enligt GB 32 4 mom. att, om anledning är att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, han skall med läkarintyg styrka, att sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom, eller också visa tillstånd från social- styrelsen att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Enligt tidigare gällande administrativa bestämmel- ser skulle uppgift om sinnessjukdom och sinnesslöhet antecknas i församlingsboken. Numera — sedan den 1 juli 1967 — finns inga motsvarande bestämmelser. Den tidigare skyldigheten för läkare vid vissa sjukhus m.fl. att underrätta pastorsämbete om nya fall av sinnessjukdom eller sinnesslöhet som kunde utgöra äktenskapshinder har också upphört. Kungl. Maj:t har vidare förordnat att redan verkställda anteckningar om sinnes- sjukdom och sinnesslöhet skall utgå ur folkbokföringsregistren. I anvisningar utfär- dade av centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden i mars 1968 har angetts bl. a.

' sou 1964: 34—35

att beslutet torde vid tillämpning av 322 4 mom. innebära, att läkarintyg eller dispens skall fordras endast om annan tillräcng anledning än sådan anteckning finns att antaga att trolovad år sinnessjuk eller sinnes- slö.

Äktenskap är förbjudet mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra samt mellan syskon (7 5). Med syskon förstås såväl hel- som halvsyskon. Detta hinder är indispensabelt och har äkten- skap ingåtts trots hindret skall äktenskapet upplösas på talan av make eller av allmän åklagare (1011). Hindret är alltså publikt dirimerande. Åklagaren är vidare skyldig att yrka äktenskapets återgång.

Mellan ett syskon och det andras avkom- ling får äktenskap inte ingås utan Kungl. Maj:ts tillstånd (8 5). Hindret är inte upp- lösande.

Svågerskapshindret innebär förbud mot äktenskap mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led (9 €). Kungl. Maj:t kan dispensera från hindret, vilket inte är upp- lösande. Finns bam i det tidigare äkten- skapet får tillstånd meddelas bara om hänsyn till barnet inte talar däremot.

Så länge ett äktenskap består, får nytt äktenskap inte ingås (10 å). Hindret är pub- likt dirimerande (10:l). Talan får föras, förutom av vardera maken i det senare äktenskapet och av allmän åklagare, av den omgiftes make i det tidigare giftet. Återgång skall dock inte äga rum, om talan om återgång inte blivit väckt innan det tidigare äktenskapet upplösts.

5.4. Familjelagssakkunniga 5.4.1 Allmänna överväganden

Den historiska översikten har visat hur äk- tenskapshindren varierat genom tiderna. Detta har gällt såväl i fråga om antalet hinder av olika slag som med avseende på omfatt- ningen av vissa slag av hinder. De vid varje tid gällande hindren skall givetvis ses mot

bakgrund av den då rådande allmänna synen på familjen och äktenskapet och den äkten- skapsrättsliga regleringen i övrigt. I grova drag kan utvecklingen sägas först ha gått från ett relativt fåtal hinder i förkristen tid till ett i vår medeltida rätt genom kyrkligt inflytan- de upptaget, rikt förgrenat nät av äkten- skapshinder av i mycket religiös och kyrko- politisk karaktär. Därefter har utvecklingen under de senaste fem seklen sakta gått i inskränkande och mildrande riktning. De tidigare motiven av religiös natur har numera i huvudsak efterträtts av etiskt grundade överväganden och vid sidan härav har under senare tid medicinska och arvshygieniska (genetiska) hänsyn i stor utsträckning tagits vid uppställandet av regler om äktenskaps- hinder.

Reglerna om äktenskapshinder kan antas ha i väsentlig utsträckning byggt på förut- sättningen att ett hinder mot äktenskap också utgör ett hinder mot faktisk samlev- nad mellan den man och den kvinna som hindret gäller för. Effekten av ett äkten- skapshinder är ju tämligen ringa om det inte förhindrar också den faktiska farniljebild- ningen och samlevnaden. Den omedelbara effekten begränsar sig då till att utestänga de samlevande från den rättsliga reglering som givits i äktenskapslagstiftningen och i annan — till äktenskapet såsom rättsfaktum knuten — lagstiftning och som utformats just med sikte på att tillhandahålla de mest ändamåls- enliga lösningarna av sådana problem som normalt uppkommer såväl inom familjen som mellan familjen och samhället utanför denna. En sådan effekt kan knappast antas ha varit åsyftad såsom ett självständigt mål. I det nutida samhället, som varken i teori eller praktik upprätthåller tanken att alla varak- tiga förbindelser mellan man och kvinna skall ha det rättsliga äktenskapets form, brister uppenbarligen den antagna förutsätt— ningen för äktenskapshindren. De som flyt- tar samman utan att gifta sig ådrar sig inte omvärldens ogillande generellt sett och i åtskilliga hänseenden behandlas de i lagar och författningar på samma sätt som gifta. Detta gäller också om de på grund av

äktenskapshinder inte kan gifta sig med varandra. Utgår man från att äktenskaps- hinder inte annat än undantagsvis kan antas leda till att man och kvinna, som känner sådan känslomässig gemenskap att de vill leva tillsammans, avstår därifrån, är det tydligt att äktenskapshinderi en reformerad äktenskapsrätt måste motiveras med annat än med deras begränsade effekt att förhindra inte önskvärd familjebildning. Ett sådant motiv — och det tyngst vägande — utgör samhällets intresse av att markera vilka förbindelser som från samhällets synpunkt inte är önskvärda och att därmed understöd- ja ett visst socialt mönster för familjebild- ningen. Ett annat motiv hänför sig till det förhållandet att den nationella lagstiftningen i en tid med allt större rörlighet över gränserna inte kan frigöra sig från beroendet av de förhärskande värderingar som råder inom den större kulturkrets, där rättsinstitu- ten har en i stort gemensam innebörd.

Den omedelbara effekten av äktenskaps- hinder är som redan antytts att mannen och kvinnan, som trots att de inte får gifta sig ändå bildar familj, inte kan återfalla på äktenskapsrättens regler för att lösa de pro- blem som uppstår i samlevnaden. Lagens uppgift är såsom uttalats i direktiven att lösa praktiska problem. När lagen genom sina regler om äktenskapshinder avskär samle- vande från möjligheterna att använda äkten- skapsrättens regler fullföljer lagen inte det angivna syftet och det måste betecknas som en olägenhet för de samlevande att vara ställda utanför regelsystemet. Vid utform- ningen av äktenskapshindren måste därför mot samhällets intresse av att genom äkten- skapshinder ge uttryck åt sin uppfattning om vilka familjebildningar som inte är önskvärda vägas de olägenheter som uppkommer för de enskilda faktiskt samlevande.

Enligt direktiven för vårt utredningsar- bete skall särskilt frågan huruvida sinnessjuk- dom och sinnesslöhet kan undvaras såsom äktenskapshinder undersökas. Vidare nämns att det bör vara möjligt att uppmjuka vissa av de hinder som har sin grund i släktskap eller svågerskap. Med den principiella syn på

äktenskapshindrens funktion som angivits i det föregående är det emellertid naturligt att vi — inom ramen för den frihet direktiven lämnar oss att ta upp även andra farniljerätts— liga frågor än de i direktiven särskilt nämnda — diskuterar de gällande äktenskapshindrens berättigande över lag.

I sitt år 1913 avgivna betänkande anförde lagberedningen i anslutning till äktenskaps- hindren att den till ledande grundsats haft att ingående av äktenskap inte skulle försvå- ras.1 Denna grundsats är självfallet riktig och naturlig om man, som lagberedningen sam- tidigt gjorde, anser sig kunna fastslå att samhället i äktenskapet ser den enda önsk- värda formen för könsförbindelser. Men också i ett samhälle som respekterar andra samlevnadsformer än äktenskapet har man skäl att vara restriktiv med äktenskaps- hinder. Det regelsystem som äktenskaps- rätten innehåller bör vara tillgängligt för så många samlevande som möjligt som finner det praktiskt att ha regelsystemet att falla tillbaka på.

Vissa av de nu gällande äktenskapshind- ren är av den arten att de mot bakgrunden av att samlevnaden i äktenskap normalt innefat- tar också ett sexuellt samliv kan sägas utgöra ett följdriktigt komplement till den reglering samhället generellt funnit anledning anta när det gäller förhållandet mellan könen. Så kan förbudet i GB 2:7 mot äktenskap mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och mellan syskon sättas i samband med bestäm- melserna i BrB 615, vilka stadgar straff för den som har samlag med eget barn eller dess avkomling eller med syskon. Dessa brott — benämnda otukt med avkomling respektive otukt med syskon — förutsätter emellertid inte att parterna mer eller mindre varaktigt sammanlever utan föreligger så snart samlag förekommit mellan dem. I viss mån förhåller sig kravet på äktenskapsålder i GB 2:1 på motsvarande sätt till brottet otukt med barn i BrB 623, fast åldersgränserna i de båda lagrummen inte sammanfaller. Annorlunda ligger det till med hindret bestående äkten-

l1.13 19135. 129

skap i GB 2:10 och det korresponderande brottet tvegifte i BrB 721. Straffbestämmel- sen riktar sig här inte mot att den som är gift upptar en faktisk samlevnad med annan än maken, vare sig samlevnaden med maken fortgår eller ej. En faktiskt polygam familje- bildning är tillåten oavsett äktenskap. Äkten- skapshindret och bestämmelsen om straff för tvegifte står i detta fall i ett ännu närmare samband med varandra än i förut angivna fall och kan sägas fullfölja samma syfte, nämli- gen att slå vakt om det monogama rättsliga äktenskapet.

Beträffande övriga äktenskapshinder gäl- ler att de saknar en korresponderande straff- bestämmelse i BrB. Visst undantag föreligger dock när det gäller hindret vid sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet. Den som gifter sig med en sinnessjuk eller sinnesslö kan nämli- gen enligt BrB 722 dömas för olaga giftermål, om den sinnessjuke eller sinnesslöe till följd av sitt psykiska tillstånd saknade rättslig handlingsförmåga. För straffbarhet krävs dock att maken begått gärningen uppsåtligt med den innebörd som inom straffrätten ges åt uppsåtsbegreppet. Vidare gäller att den som otillbörligt utnyttjar den sinnessjukes eller sinnesslöes tillstånd till att öva sexuellt umgänge med honom kan dömas för frihets- kränkande otukt enligt BrB 6:2.

Det skulle kunna ifrågasättas om inte hinder mot äktenskap bör uppställas barai den mån samhället finner sig böra inskrida mot motsvarande faktiska förbindelse. Fråga skulle alltså vara om så starka samhälleliga intressen, att ett åsidosättande därav oavsett förbindelsens rättsliga karaktär framkallar en samhällets reaktion i form av straff. Man skulle kunna göra gällande att samhällets etiska värderingar i första hand bör komma till uttryck i lagstiftningen om de olika brotten. Betraktas förbindelsen där som inte önskvärd, bör motsvarande hinder mot äk- tenskap uppställas. Är det däremot fråga om en förbindelse, mot vilken samhället inte finner skäl att ingripa med straff, skulle heller inte hinder resas mot att få förbindelsen hänförlig under äktenskapsrättens regel- system. En sådan begränsning innebär emel—

lertid att samhället frånhänder sig ett medel att nyansera sin inställning till olika förbin- delsers önskvärdhet från samhällelig syn- punkt liksom också möjligheten att genom krav på tillstånd till äktenskapet från fall till fall pröva dess lämplighet såväl för den enskilde som för samhället. Med hänsyn härtill anser vi att utrymme finns för äkten- skapshinder även i sådana fall då den sexuel- la förbindelsen inte är förbjuden.

5.4.2. Äktenskapsåldem

Syftet med lagens bestämmelser om äkten- skapsålder är att förhindra äktenskap, där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett äktenskap. Under förarbetena till gällande bestämmelser uttalades att detta syfte — i enlighet med den principiella utgångspunkten om likställighet mellan könen — bör tillgodoses i samma utsträck- ning och på samma sätt i fråga om män och kvinnor, samt att det saknas vetenskapligt stöd för tanken att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad.1

Detta äktenskapshinder motsvaras inte av något i brottsbalken uppställt hinder mot samlevnad i vidare mån än att könsligt umgänge med barn under 15 år är kriminali- serat. Inget hindrar således från samhällets sida att den som på grund av sin ålder inte får gifta sig ändå bildar familj och — efter fyllda 15 år — har sexuellt umgänge. Kravet på viss äktenskapsålder synes ändå vara väl underbyggt. Särskilt med den långa utbild- ningstid som numera är regel för de unga måste det nämligen antas att den som är under 18 år i allmänhet inte nått den erfarenhet och mognad som skapar förutsätt- ningar för självständiga ställningstaganden i samlevnaden och för att lösa de problem av personlig och ekonomisk art som uppkom-

] Prop. l968:136 s. 73

mer i denna. Samlevnad med båda eller ena parten i ålder under 18 år måste därför såväl från allmän synpunkt som av hänsyn till den underårige själv i allmänhet anses mindre önskvärd. Skilsmässofrekvensen för äkten- skap som ingåtts efter åldersdispens visar på att detta val ofta träffas utan tillräcklig eftertanke. Mot denna bakgrund föreslår vi att kravet på äktenskapsålder bibehålles med den dispensmöjlighet som f. n. gäller. Dispensprövningen ägde tidigare rum hos Kungl. Maj:t men sker efter en 1948 vid- tagen lagändring hos länsstyrelsen. Till grund för lagändringen låg ett förslag av decentrali- seringsutredningen angående överflyttande från Kungl. Maj:t till underordnad myndig- het av vissa ärenden. Förslaget, som till större delen berörde justitiedepartementets verksamhetsområde, förestavades främst av en önskan att avlasta Kungl. Maja handlägg- ningen av vissa ärenden. När länsstyrelsen föreslogs bli prövningsmyndighet i ärenden angående åldersdispens skedde det utan nå- gon närmare undersökning av frågan vilken myndighet som i och för sig var bäst lämpad att pröva denna typ av ärenden.1 Enligt vad vi erfarit tillgår dispensprövningen så, att länsstyrelsen i allmänhet inhämtar yttrande från barnavårdsnämnden och att nämndens yttrande därvid regelmässigt blir avgörande för länsstyrelsens beslut i frågan.2 Att så blivit fallet är naturligt med tanke på att barnavårdsnämnden har till uppgift att sörja för samhällets vård av barn och ungdom och att nämnden beträffande underåriga som inte fyllt 18 år i barnavårdslagen erhållit särskilda befogenheter när det gäller att tillgodose deras behov av vård och fostran. Det förefaller oss med hänsyn härtill mest ändamålsenligt och ägnat att bidra till en omsorgsfull prövning att den instans som synes ha det reella avgörandet i sin hand och som torde vara mest lämpad att bedöma frågan om underårigs äktenskap också får på eget ansvar avgöra frågan om tillstånd skall lämnas eller ej. Vi föreslår därför att barna- vårdsnämnden skall vara dispensmyndighet.

Den åldersgräns intill vilken för underåriga bristande samtycke av giftoman utgjort äk- tenskapshinder har hittills alltid samman- fallit med myndighetsåldern. Som lagbered- ningen antydde vid tillkomsten av de i huvudsak sedan 1915 gällande bestämmel- serna torde samma skäl ligga bakom såväl kravet på att man skall ha uppnått viss ålder för att äga full rättslig handlingsförmåga som kravet på viss uppnådd ålder för att man helt på egen hand skall få besluta om inträde i äktenskap. När underårigheten, såsom var fallet vid tillkomsten av gällande bestämmel- ser, inskränkte den underåriges rätt att fritt handla även i fråga om mindre betydelsefulla ting, var det naturligt att den ledde till motsvarande inskränkning när det gällde bestämmandet i ”livets kanske viktigaste fråga”, som beredningen karaktäriserade in- trädet i äktenskapet i det dåtida samhället.3

Det resonemang beredningen förde är i dagens samhälle inte lika bärkraftigt. Dels har under senare tid underåriga tillerkänts rätt att med bindande verkan sluta avtal i inte oväsentliga hänseenden. Myndighets- åldem är inte nu avgörande på samma sätt som förut. Dels har äktenskapet — låt vara att inträde i äktenskap fortfarande kan betecknas som en mycket viktig fråga — nu i allmänhet kommit att intaga en annan ställ- ning än tidigare. Giftermålet framstår inte i och för sig som en sådan sammanlänkning av makarna för livet som tidigare var den självklara utgångspunkten för äktenskapet. Skilsmässan är socialt godtagen åtminstone i stadskulturen. De sammanhållande familje- funktionerna har där tunnats ut och de faktiska möjligheterna för makarna att bryta gemenskapen har i motsvarande mån vidgats. Äktenskapet utgjorde tidigare för båda par- ter ett djupgående och långsiktigt ekono-

* Prop. l948:178 s. 12 ff. Jfr Kungl. Maj:ts cirkulärskrivelse den 7 juni 1956 (dnr 861 1/2/55) till länsstyrelserna ang. utredningsförfarandet i ärenden rörande ålders- dispens för ingående av äktenskap och därvid 3 fogad promemoria. LB 1913 s. 141

miskt engagemang i form av — för den förvärvsarbetande mannen — ett åtagande att försörja den hemmavarande hustrun och — för henne — ett inträde i en beroendeställ- ning i förhållande till en man utanför släk- ten. Dessa ekonomiska konsekvenser av äk- tenskapet gjorde jämförelsen med myndig- hetsåldern berättigad. Skälen för en sådan jämförelse kvarstår inte längre i samma grad.

Gällande myndighetsålder, 20 år, fastställ- des år 1969. I propositionen till riksdagen diskuterade chefen förjustitiedepartementet huruvida en sänkning till 18 år kunde vidta- gas.1 Departementschefen uttalade sympa- tier för en sådan sänkning. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett själv- ständigt liv. De är bosatta utanför föräldra- hemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete eller bedriver stu- dier som finansieras genom statliga studie- medel. De unga som har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga över sin arbetsinkomst.

Enligt departementschefens mening finns det emellertid också många lS-åringar, som inte alls har så självständig ställning i förhål- lande till sina föräldrar. Vidare måste beak- tas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot förhastade åtgärder på det ekonomiska området. Departementschefen hänvisade också till önskvärdheten av nor- disk enhetlighet och till att man vid nordiska överläggningar lyckats nå enighet om en sänkning av myndighetsåldem till 20 år.

Även om en ytterligare sänkning av myn- dighetsåldern inte kom till stånd kunde de synpunkter som talade för en längre gående sänkning enligt departementschefens åsikt tillgodoses genom att man vidgade behörig- heten för dem som ännu inte uppnått myndig ålder. De tidigare vidtagna utvidg- ningarna av underårigs behörighet och de 1969 genomförda har i korthet skapat föl- jande läge.2 Underårig som fyllt 18 år kan själv ta anställning och disponera över sin arbetsinkomst (FB 614, 913). Han har goda möjligheter att själv fritt välja mellan för- värvsarbete och studier då han själv får

upptaga statliga lån för utbildning och bo- sättning. (FB 913 a). Han har vidare rätt att hyra sig egen bostad utan föräldrarnas med- verkan (FB 9z2). Alla underåriga som har eget hushåll — gifta såväl som ogifta — får företa sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen (FB 212 a). För- myndarens befogenheter är inskränkta till att gälla i huvudsak ingående av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom som inte utgörs av arbets- inkomst eller av statliga medel som tillhanda- hållits för bosättning eller för högre studier. Dessutom har förmyndaren möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

I dagens samhälle har alltså de som fyllt 18 år rättslig handlingsförmåga i avsevärt högre grad än tidigare. Utvidgningen av deras behörighet har samtidigt gett dem goda möjligheter att oberoende av föräldrarnas samtycke bilda familj utan att gifta sig. I den mån så sker kan kravet på föräldrarnas samtycke endast hindra dem från att få samlevnaden hänförlig under äktenskaps- rättens regelsystem. Eftersom dettas syfte är att lösa praktiska problem som uppkommer vid en samlevnad blir effekten av att ute- stänga de samlevande från regelsystemet att andra och kanske mindre ändamålsenliga lösningar än de i äktenskapsrätten anvisade måste tillgripas. Dessutom kan kravet på föräldrarnas samtycke sägas innebära att de i viss mån tvingas ta ansvar i en fråga som på grund av sin personliga natur i största möjli- ga utsträckning bör vara den unges ensak. Konsekvensen synes bjuda att den som fyllt 18 år och som — med den behörighet föräldrabalken givit honom — oberoende av föräldrarnas vilja kan lämna föräldrahemmet också skall få ingå äktenskap oberoende av föräldrarnas inställning. Kravet på föräldrar- nas samtycke synes oss således allmänt sett inte vara motiverat för ungdomar som är 18 och 19 år.

Som redan nämnts finns det emellertid också underåriga som inte har en så själv-

1 Prop. 1969:25 s. 68 f. ? Prop. 1969125 5. 74

ständig ställning som nyss beskrivits i förhål- lande till sina föräldrar utan är så beroende av dem — ekonomiskt eller känslomässigt — att de inte ser sig i stånd att bilda egen familj, ivarje fall inte utan föräldrarnas stöd. Det skulle möjligen kunna göras gällande att kravet på föräldrasamtycke skulle ha bety- delse med tanke på dem. Detta faktiska beroende av föräldrarna, vilket kan ge dessa den reella bestämmanderätten, måste emel- lertid antas göra sig gällande redan i fråga om de ungas möjligheter att bilda familj utan att gifta sig, liksom beroendet i en del fall kan tänkas bestå ännu en tid efter det myn- dighetsåldem uppnåtts. Det förefaller därför inte vara vare sig behövligt eller lämpligt att för dessa underårigas skull bibehålla det formella äktenskapshinder, som består i krav på föräldrarnas samtycke till äktenskapet.

Man bör å andra sidan inte heller bortse från sådana fall då en osjälvständig 18- eller l9-åring råkar under inflytande av någon som påverkar honom eller henne att gifta sig och att kravet på föräldrarnas samtycke i sådana fall kan förhindra olämpliga äkten- skap. Mot bakgrunden av att detta krav dock inte kan förhindra en familjebildning synes dock denna typ av fall knappast motivera ett generellt krav på f öräldrasamtycke.

Den vidgade rättshandlingsförmågan som enligt vad ovan sagts tillkommer underårig gäller endast delvis dem som är under 18 år. Fråga uppkommer därför om kravet på giftomannasamtycke bör bibehållas för dessa underåriga. Emellertid gäller även för dem att ett hinder för äktenskap inte utgör hinder för faktisk familjebildning och även andra av de skäl av allmän karaktär som ovan anförts mot kravet på giftomannasamtycke gäller också denna grupp. Med hänsyn härtill och då särskilt tillstånd enligt vårt förslag alltjämt skall fordras för dem som ännu inte nått äktenskapsåldern, 18 år, anser vi att kravet på samtycke av föräldrarna kan slopas generellt. Vi förutsätter därvid att såsom hittills föräldrarna kommer att höras när den som är under 18 år söker tillstånd att gifta sig och att stor vikt fästs vid deras inställ- ning. Erforderliga bestämmelser vilka som

bör höras i dispensärendet kan meddelas av Kungl. Maj:t.

Kravet på giftomannasamtycke avser en- ligt gällande rätt också omyndigförklarade, vilka inte får ingå äktenskap utan förmynda- rens samtycke. För dem som är omyndig— förklarade på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet gäller dessutom enligt GB 215 att äktenskap inte får ingås utan socialstyrel- sens tillåtelse. Sistnämnda hinder kommer vi att behandla närmare i nästa avsnitt.

Även när det gäller omyndigförklarade kan kravet på förmyndarens samtycke för ingående av äktenskap motiveras med en hänvisning till den bristande rättshandlings- förmåga, vilken kräver förmyndarens med- verkan för ingående av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om- råde. Den omyndigförklarade kan visserligen — liksom den underårige — i princip själv ta anställning och disponera över sin arbets- inkomst (FB 1014—5). Däremot har den omyndigförklarade inte tillerkänts samma utvidgning av behörigheten som den under- årige erhållit genom 1969 års lagändringar, avseende rätt att förhyra bostad m. m. Den omyndigförklarade har därför inte samma rättsliga möjligheter att bilda familj utan att gifta sig, och den begränsade rättshandlings- förmågan utgör fortfarande ett skäl som talar för att bibehålla äktenskapshindret. I fråga om omyndigförklarade har vidare — i motsats till vad som normalt är fallet beträf- fande underåriga — i varje enskilt fall kunnat slås fast att de är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.

Om vi under det fortsatta utredningsar- betet rörande det ekonomiska regelsystemet skulle finna en lösning som innebär att de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skapet väsentligt tunnas ut, kan det finnas skäl överväga om inte kravet på giftomanna- samtycke bör avskaffas också när det gäller omyndigförklarade. Eftersom det förslag vi nu lägger fram förutsätter att det ekono- miska regelsystemet tills vidare består i huvudsak oförändrat, anser vi emellertid att det för närvarande inte finns tillräckligt starka skäl att taga bort kravet på giftoman-

nasamtycke för omyndigförklarade. Detta krav finns därför med bland äktenskaps- hindren i vårt förslag.

En konsekvens av att kravet på giftoman- nasamtycke tas bort för underåriga men behålls för omyndigförklarade blir — så länge myndighetsåldern är högre än äktenskaps- åldern — att 18- och 19-åringar kan ingå äktenskap utan samtycke av förmyndaren trots att deras psykiska tillstånd kan vara sådant att skäl för omyndigförklaring i och för sig föreligger. En omyndigförklaring en- ligt FB 1011 avser nämligen den som fyllt 20 år; dessförinnan är han ju omyndig på grund av föreskrifterna i FB 9 kap. om underårigs omyndighet. Enligt FB 1012 kan emellertid rätten förklara att underårig skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighets- ålder, om det beträffande den underårige föreligger sådant fall som kan föranleda omyndigförklaring enligt 1011. Har sådan förklaring meddelats bör givetvis kravet på förmyndarens samtycke gälla också om den underårige vill gifta sig före 20-årsåldern. Detta bör komma till klart uttryck i lag- texten. Vi föreslår därför att äktenskaps- hindret anges gälla inte bara den som är förklarad omyndig utan även den beträffan- de vilken rätten förklarat att han skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighets- ålder.

Den i FB 1012 angivna möjligheten att förklara den underårige omyndig efter upp- nådd myndighetsålder kan som en följd av ändringen beträffande förevarande äkten— skapshinder tänkas komma till något vidare användning än för närvarande. Om skäl för omyndigförklaring finns och förmyndaren anser det angeläget förhindra att den under- årige ingår äktenskap utan hans samtycke, kan förmyndaren söka rättens förklaring enligt FB 1012. Genom att lagrummet kräver att grund för omyndigförklaring skall före- ligga måste risken för missbruk av denna förmyndarens möjlighet anses utesluten. I sista hand kan omyndigförklarad vända sig till rätten och där söka tillstånd till äkten- skapet vid förmyndarens vägran att ge sitt samtycke.

5.4.4. Mentala sjukdoms- och abnorm- tillstånd

Nu gällande bestämmelser om s.k. medi- cinska äktenskapshinder, dvs. hinder där diskvalifikationsgrunden är medicinsk, till- kom i huvudsak genom 1915 års lagstiftning. Redan tidigare gällde emellertid för överens- kommelse om äktenskap, liksom för avtal inom andra rättsområden än familjerättens, det allmänna, ej lagfästa kravet på rättslig handlingsförmåga hos kontrahenterna. Den- na oskrivna grundsats gäller fortfarande och utgör på sitt sätt ett slags äktenskapshinder: den som inte har den erforderliga rättsliga handlingsförmågan kan inte ingå äktenskap.

I den mån någon på grund av sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte besitter rättslig handlingsförmåga, är han alltså redan däri- genom utesluten från möjligheten att ingå äktenskap. Anledningen till att mani 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplös- ning tog upp en särskild förbudsregel röran— de sinnessjuka och sinnesslöa var att inte alla sådana kunde anses sakna rättslig handlings- förmåga. Av ”rashygieniska” skäl och även av hänsyn till deras olämplighet såsom makar och föräldrar bedömdes det därför vara nödvändigt att införa ett generellt förbud för sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äkten- skap. Man synes emellertid inte ha tillmätt förbudet någon avgörande materiell bety- delse vid sidan av det allmänna kravet på rättslig handlingsförmåga, eftersom man be- tecknade de fall då den sinnessjuke eller sinnesslöe inte måste anses sakna rättslig handlingsförmåga såsom ”undantagsfall”.1 Från formell synpunkt torde emellertid till den valda lösningen ha bidragit också den omständigheten, att det föreslagna förbudet ställde sig enklare att tillämpa vid hinders- prövningen än ett allmänt krav på rättslig handlingsförmåga. Frihet från sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom förutsättning för giftermål borde lättare kunna visas redan när lysning begärdes än förekomsten vid vigseln av rättslig handlingsförmåga.2 ;L131913 s. 163 LB 1913 s. 171

I sina motiv för att uppställa medicinska äktenskapshinder upptog lagberedningen i första hand den arvshygieniska synpunkten. Bakom denna ligger i allmänhet tanken att man genom åtgärder som syftar till att inskränka fortplantningen av individer behäftade med ärftliga sjukdomar eller ab- normiteter skulle kunna efterhand i mer eller mindre hög grad utrota dessa arvsanlag i befolkningen. Denna tanke har emellertid numera i allmänhet övergivits. Såsom kom- mittén angående medicinska äktenskaps- hinder uttalade3 har de humangenetiska forskningsresultaten klart visat, att man inte genom praktiskt genomförbara fortplant- ningshindrande åtgärder, som riktar sig bara mot manifest sjuka eller abnorma, kan i nämnvärd grad nedbringa frekvensen av ned- ärvda sjukdomar och abnormiteter hos be- folkningen i dess helhet. Att rikta sådana åtgärder också mot alla bärare av latenta sjukdoms— och abnormanlag kunde inte går- na komma ifråga. Detta skulle för övrigt enligt kommitténs mening vara praktiskt omöjligt dels emedan sådana anlagsbärare är alltför talrika, dels på grund av att anlagens förekomst i allmänhet inte går att fastställa.

Vi vill även för vår del avvisa syftet att utrota eller minska förekomsten av vissa ärftliga sjukdomar som motiv för ett äkten- skapsförbud. Att sjukdomsfrekvensen hos befolkningen i dess helhet inte kan minskas genom att sjuka hindras från att gifta sig och få barn utesluter emellertid inte att det i vissa fall kan föreligga en konkret risk för att ett sjukligt anlag skall övergå till avkomman och i senare generationer ge upphov till samma sjukdoms- eller abnormtillstånd. Det är denna i det enskilda fallet föreliggande konkreta risk som numera — sedan man övergivit tanken att nedbringa sjukdoms- frekvensen hos befolkningen i dess helhet — utgör det genetiska motivet för äkten- skapshindret. Såvitt gäller sinnessjukdom har förbudet att ingå äktenskap dock riktat sig bara mot manifest sjuka.

De övriga skäl som brukar framhållas för äktenskapshindret vid sinnessjukdom och sinnesslöhet ligger på ett allmänt socialt

plan. Den sjuke eller abnorme antas vara olämplig såsom äktenskapspartner och famil- jebildare. Dels antas sjukdomen eller abnor- miteten medföra sådan nedsättning i förmå- gan att anpassa sig i samlivet med andra maken, att omtanken om denne talar mot ett äktenskap. Dels antas sjukdomen eller abnormiteten menligt inverka på förmågan att vårda barn eller på möjligheten att skapa en tillfredsställande miljö för barnens upp— fostran och sunda utveckling.

Det finns enligt vår mening skäl att överväga om dessa motiv av genetisk och allmänt social karaktär numera utgör en tillfredsställande grund för en föreskrift om äktenskapshinder vid sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Den medicinska forskningen på detta område har, särskilt under den senaste tiden, gjort stora framsteg och bidragit till att skapa en annan syn på den sjukes eller abnormes situation än tidigare. Utvecklingen i fråga om äktenskapet och familjebildningen i samhället har vidare ändrat de förutsätt- ningar under vilka hindret ursprungligen kom till. Framför allt måste härvid beaktas att familjebildning utan äktenskap godtas socialt. Den faktiska effekten av äktenskaps- hinder på familjebildningen och reproduk- tionen blir därmed marginell.

Familjelagssakkunnigas expert på medi- cinska frågor, professor Hans Olof Åkesson, har avgivit ett utlåtande, vilket som bilaga fogats till detta betänkande (bil. 6). l utlå- tandet tar Åkesson upp de genetiska aspekter— na på äktenskapshindret men ger också psykiatriska synpunkter på hindrets betydel- se för den sinnessjuke eller sinnesslöe.

Vad först angår sinnessjukdomarna fram- går det av Åkessons utlåtande att en viss ärftlighetsrisk föreligger beträffande flera sjukdomar. Av de två största grupperna sinnessjukdomar — den mano-depressiva sjukdomen och schizofrenin, varav 100 000 resp. 60 000 av befolkningen beräknas gravt lida —- kan emellertid den mana-depressiva numera i de allra flesta fall botas inom några veckors tid. Ärftlighetsrisken vid schizofreni

3 SOU 1960:21 s. 31 f.

är osäker, då sjukdomen kan vara betingad av flera orsaker. Det finns också andra sjukdomsgrupper, av vilka en del har en relativt hög ärftlighetsrisk. För samtliga gäl- ler emellertid att de verkligt grava fallen redan på grund av de faktiska förhållandena inte kommer ifråga som äktenskapskandi- dater. Deras mentala ohälsa är alltför utta- lad. Vidare visar det sig att familjebildning och giftermål mycket ofta skett redan före insjuknandet. Frågan om äktenskapshinder saknar då i allmänhet aktualitet. Många insjuknar dessutom först sedan de passerat den fruktsamma perioden av sitt liv. I sådana fall reduceras äktenskapetshindrets betydelse ytterligare.

Vad härefter beträffar sinnesslöheten uppgår det totala antalet som kan betecknas såsom efterblivna till omkring 200 000. Av dessa är en fjärdedel eller omkring 50 000 så gravt efterblivna att de praktiskt sett inte kommer ifråga såsom äktenskapskandidater. Av de övriga, mer lindrigt efterblivna, kan man räkna med att flertalet vuxna är syssel- satta i arbetslivet och är socialt inlemmadei samhället på ett i huvudsak normalt sätt. För denna stora grupp gäller att det hinder för äktenskap som deras efterblivenhet kan ut- göra inte alltid är känt. Det är ofta slumpen som avgör om hindret kommer fram vid hindersprövningen och därmed blir verk- samt. Flera av dem gifter sig. Äktenskaps- frekvensen är därvid klart högre för kvinnor än för män och kvinnorna gifter sig i större utsträckning än männen utom den egna gruppen. De som däremot drabbas av äkten- skapshindret upplever detta som diskrimine- rande. Det synes obestridligt att det ofta skulle vara av värde för den efterblivne att få gifta sig. Äktenskapet kan av honom upp- fattas som något positivt, som kan stärka hans självkänsla och därmed förbättra hans förutsättningar att finna sig till rätta i samhället.

Äktenskapsförbudet för sinnessjuka och sinnesslöa drabbar bara en viss grupp sjuka eller avvikande. För svårt kroppsligt sjuka uppställs intet äktenskapshinder. Dessa kan bära på ett i lika hög eller högre grad ärftligt

sjukdomsanlag och deras lämplighet såsom familjebildare kan inte sällan i lika hög grad ifrågasättas. Det gällande äktenskapshindret motverkar därför strävandena att söka vinna större förståelse för de mentalt sjukas eller avvikandes ställning och problem och att i den allmänna inställningen få en större jäm- ställdhet mellan mental och kroppslig sjuk- dom eller avvikelse.

Man brukar såsom betydelsefullt för frå- gan om äktenskapshinder vid viss sjukdom eller abnormitet framhålla de praktiska möj- ligheterna att effektivt upprätthålla hindret. Inte minst i fråga om effektiviteten lämnar de nuvarande reglerna mycket övrigt att önska. Detta har blivit särskilt påtagligt efter de under senare tid verkställda ändringarna i fråga om anteckning om sjukdom eller lytei folkbokföringen, ändringar vilka av andra skäl ansetts angelägna.

Hindret för sinnessjuka är redan såtillvida ineffektivt som familjebildning och giftermål ofta skett före insjuknandet. För de sinnes— slöa gäller att hindret i många fall är okänt, såväl för dem själva som för omgivningen. Det finns anledning antaga att många som egentligen på grund av förbudet inte ägt ingå äktenskap ändock är gifta. Bara i den mån hindret kommer till pastorsämbetets känne- dom vid hindersprövningen kan det bli effek- tivt. Härvidlag gäller emellertid numera att anteckning om sinnessjukdom eller sinnesslö- het inte längre görs i kyrkoböckerna. Pröv- ningsmyndigheten torde vara hänvisad till vad den på annat sätt utifrån erfarit eller genom egna iakttagelser kunnat utröna om trolovades mentala status. Att hindrets upp- rätthållande vid en sådan tillämpning lätt blir slumpartat eller godtyckligt är tydligt.

Tillämpningen av hindersbestämmelserna kan till en del belysas genom en blick på medicinalstyrelsens, numera socialstyrelsens praxis i tillståndsärenden. Om anledning finns att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö skall han enligt GB 32 4 mom. med läkarintyg styrka att sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom eller också visa tillstånd av social- styrelsen att utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. I de fall där det är klart att äktenskapshindret gäller, har vederbörande givetvis att söka socialstyrelsens tillstånd. Har däremot läkar- intyg om frihet från sinnesjukdom eller sinnesslöhet utfärdats, skall intyget under- ställas socialstyrelsens prövning.l Styrelsen fastställer om hinder föreligger eller ej. Om styrelsen förklarar att hinder inte föreligger, kan den som intyget avser obehindrat få gifta sig. Om styrelsen förklarar att hinder finns, återstår möjligheten att söka dispensi vanlig ordning.

Under perioden 1960—69 prövade medi- cinalstyrelsen, resp. socialstyrelsen, 839 lä- karintyg angående frihet från sinnessjukdom och 474 intyg att sinnesslöhet inte kunde påvisas. Av dessa blev endast 2 intyg angåen- de frihet från sinnessjukdom inte godkända. Under samma tid beviljades 47 dispenser för sinnessjuka och 117 dispenser för sinnesslöa. Några avslag på dispensansökningar förekom inte.

En märkbar nedgång i antalet prövnings- ärenden inträdde sedan man den 1 juli 1967 slutade verkställa anteckning i kyrkoböcker- na om sinnessjukdom och sinnesslöhet och efter det redan gjorda anteckningar avförtsi början av 1968. Under det att 1960—67 antalet årligen prövade läkarintyg i medeltal uppgick till 102 beträffande frihet från sinnessjukdom och till 56 angående ej påvis- bar sinnesslöhet, utgjorde de 1968 22 resp. 16 och 1969 2 resp. 8. Antalet dispensansök- ningar uppgick 1960—67 årligen i medeltal till 6 för sinnessjuka och 14 för sinnesslöa. 1968 var antalet ] resp. 6 och 1969 förekom inga dispensärenden.

Det är naturligtvis omöjligt att säga i vilken omfattning vetskap om att äkten- skapshinder föreligger avhåller vederbörande från att söka dispens. Nedgången under senare år av antalet prövningsärenden ger emellertid stöd åt vår uppfattning att hindret inte är effektivt. Redovisningen av dispens- givningen visar dessutom att man — i den mån äktenskapshinder konstateras föreligga — är mycket liberal med att ge tillstånd att utan hinder av sinnessjukdom eller sinnesslö-

Det förhållandet att man i de fall då förekomsten av äktenskapshinder ifrågasatts så ofta antingen finner hinder inte föreligga eller beW'ljar dispens ger anledning att ställa frågan om hindret — även bortsett från effektivitetssynpunkten — har någon reell funktion att fylla. De verkligt gravt sjuka och abnorma kommer ju redan på grund av sin faktiska situation inte ifråga såsom äkten- skapskandidater. Men i de fall då den sinnes- sjuke eller sinnesslöe inte är mer sjuk eller abnorm än att han kan uppta en samlevnad med en annan människa och är beredd att ingå äktenskap synes — utöver det allmänna kravet på rättslig handlingsförmåga — inga särskilda hinder böra resas mot äktenskapet. De allmänt sociala skälen mot ett äktenskap är för denna grupps vidkommande inte större än för många andra grupper i samhäl- let.

Såsom framgår av Åkessons utlåtande är det för många, som omfattas av hinders- bestämmelserna och för vilka familjebildning blivit aktuell, av positivt värde från psykia- trisk synpunkt att de får ingå äktenskap. Värdet förhöjs om de ifråga om rätten att gifta sig inte underkastas någon som helst särbehandling. Vi anser att de sinnessjuka eller sinnesslöa inte bör berövas detta värde, så mycket mindre som äktenskapshindret inte hindrar dem från en faktisk familjebild- ning utan då bara utestänger de samlevande från äktenskapsrättens regelsystem. Några från allmän synpunkt vägande skäl för att då upprätthålla hindret kan vi inte finna.

Vi vill i detta sammanhang framhålla, att äktenskapshindrets betydelse måste bedömas också mot bakgrunden av reglerna för äkten- skapets upplösning. De reformer som före- slås i detta hänseende är av den karaktären att ingående av äktenskap blir ett för den enskilde mindre avgörande steg. Sålunda är vårt förslag till regler om äktenskaps upplös- ning utformat på ett sätt som gör det för vardera maken enklare än enligt gällande rätt

' KK den 9 maj 1969 (nr 120) om läkarintyg för äktenskaps ingående eller upplösning

att få äktenskapet upplöst. Den särskilda grund för upplösning som sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjort föreslås upphävd. Den make som inte vill fortsätta äktenskapet skall i princip ha rätt att få det upplöst. Om den sinnessjukes eller sinnesslöes familjebild- ning slår mindre väl ut, kan äktenskapet alltså upplösas enligt de föreslagna allmänna reglerna.

Vi föreslår därför att sinnessjukdom och sinnesslöhet upphör att vara äktenskaps- hinder. Därigenom kommer den hittillsva- rande särbehandlingen 1 GB av de mentalt sjuka och avvikande att upphöra. För dem kommer, liksom för alla, att gälla endast kravet på rättslig handlingsförmåga.

5.4.5. Släktskap

Vid utformningen av gällande släktskaps- hinder togs vid sidan av etiska motiv stor hänsyn till de genetiska synpunkterna. Under- lag för bedömningen nu av hindret från sistnämnda synpunkt tillhandahålls i Åkes- sons utlåtande, där också släktskapshindret tas upp till behandling.

En individ mottar anlag från båda sina föräldrar. Dessa anlag kan allt efter sin art och intensitet tänkas förstärka, modifiera eller upphäva varandra. Vid nära släktskap mellan föräldrarna kan anlag till sjukdom eller defekt som båda är bärare av alltså tänkas förstärkta hos barnen. Denna risk för nedärvning ökar ju närmare släktskapen är mellan föräldrarna. Man kan alltefter närhe— ten i släktskap från genetisk synpunkt i grova drag bedöma den generella risken för att barn till två nära besläktade individer skall drabbas av sjukdomar eller defekter. Man kan vidare genom att undersöka före- fintligheten av sjukdomar och defekttillstånd hos två individer och deras närmaste släk- tingar till en viss grad uttala sig om deni det konkreta fallet föreliggande risken för att sjukdom eller defekt skall uppträda hos barnen. Någon möjlighet att upptäcka dolda anlag har man emellertid inte på veten-

skapens nuvarande ståndpunkt.

Av Åkessons utlåtande framgår att den generella risken för grav och vid födelsen synlig missbildning hos barn är någon pro- cent. För barn vars föräldrar är kusiner är risken obetydligt högre. Risken betecknas av Åkesson totalt sett som liten. Kusinäkten- skapen kan f. n. uppskattas på landsbygden till en procent och i städerna till en halv procent av alla bestående äktenskap. När det gäller risken för barn vars föräldrar är syskon saknas av naturliga skäl tillförlitligt under- sökningsmaterial. Åkesson anser dock med utgångspunkt i proportionen gemensamma gener att den generella risken när fråga är om helsyskon fyrdubblas i förhållande till när fråga är om kusiner. Genetiskt sett på en punkt mellan å ena sidan kusiner och å andra sidan helsyskon i en förbindelse står för- bindelsen mellan ett syskon och det andras barn. På samma punkt står vidare en för- bindelse mellan två individer som har bara den ena av föräldrarna gemensam, alltså halvsyskon. Enligt Åkessons mening bör man därför från genetisk synpunkt kunna godtaga äktenskap mellan halvsyskon i samma ut- sträckning som man godtar äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. Detta innebär att sådana äktenskap skulle kräva särskilt tillstånd; det formella äktenskaps- hindret skulle alltså behållas men undantag därifrån kunna medges genom dispens.

Vi finner att hindret mot äktenskap mellan dem som är i rätt upp- och nedsti- gande släktskap bör bibehållas. Likaså bör hinder mot äktenskap mellan helsyskon fort- farande uppställas. För dessa hinder talar genetiska skäl av sådan styrka att hindren alltjämt bör vara indispensabla. Hindren står härvidlag i god överensstämmelse med inne- hållet i BrB 615 som straffbelägger samlag med eget barn eller dess avkomling respek- tive samlag med syskon.

När fråga är om ett syskon och det andras avkomling anser vi att möjligheten till äkten- skap bör finnas kvar. Frågan är närmast om — såsom för närvarande — för äktenskap bör resas krav på särslcilt tillstånd eller om det dispensabla förbudet helt bör utmönstras ur

lagstiftningen. I Danmark och Norge är äktenskap tillåtet utan krav på dispens och denna ordning har veterligen inte medfört några olägenheter. 1 Finland däremot upp- ställs äktenskapshinder och detta är indis— pensabelt. Närmast av hänsyn till Finland ansåg sig familjerättskommittén inte böra föreslå någon ändring i gällande bestämmel- ser. Med hänsyn till de livliga förbindelserna mellan Sverige och Finland kunde det annars inte uteslutas, att finska medborgare skulle söka kringgå det absoluta finska hindret mot äktenskap i förevarande släktskapsled genom att efter endera partens bosättning i Sverige söka lysning där med tillämpning av svensk rätt.1

Familjerättskommittén uppgav att under åren 1950—63 i Sverige förekom sammanlagt 30 dispensansökningar, vilka samtliga bifölls. Medicinalstyrelsen hade i samtliga fall be- dömt de arvsbiologiska riskerna som så små att de inte borde lägga hinder i vägen för äktenskap. Under åren 1964—1971 har, en- ligt vad vi inhämtat, förekommit sammanlagt 15 dispensansökningar, vilka samtliga bi- fallits.

Några avgörande genetiska eller etiska skäl anser vi inte tala för att bibehålla gällande dispensabla hinder mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. Vi föreslår därför att hindret helt utgår. I den mån hänsyn bör tagas till rättsläget i Finland, synes så böra ske inom den inter- nationella äktenskapsrättens ram och inte inom vår interna familjerätt. Först genom en intemordisk reglering skulle problemet vinna sin lösning också i förhållande till Danmark och Norge, där finska medborgare som öns- kar kringgå hindret f. 11. kan bosätta sig.

I gällande bestämmelser görs ingen skill- nad mellan hel- och halvsläkt. Äktenskaps- hindret för syskon gäller alltså vare sig de är hel- eller halvsyskon, liksom det gäller obero— ende av om någon av dem skulle vara född utom äktenskap. Av Åkessons utlåtande framgår emellertid att från genetisk syn- punkt en förbindelse mellan halvsyskon bör i lika hög grad kunna tolereras som en för- bindelse mellan ett syskon och det andras

avkomling. Något genetiskt hinder mot äk- tenskap mellan halvsyskon skulle därför inte behöva möta.

De etiska motiv som anförs mot förbin- delser mellan närstående släktingar synes grunda sig på en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbin- delser med den som hon vuxit upp tillsam- mans med. Allmänt sett kan det också sägas att sexuella förbindelser inom en familj — bortsett från förhållandet mellan den vuxna mannen och kvinnan — kan komplicera familjerelationerna genom rivalitet och skuldkänslor. Ett skäl mot att tillåta äkten- skap mellan halvsyskon är att redan en sådan möjlighet i och för sig skulle kunna vara ägnad att leda till ett ökat antal förbindelser mellan halvsyskon i en syskonkrets och att detta skulle vara särskilt betänkligt i den mån så blev fallet i de yngre åldrarna. Med den ökade skilsmässofrekvensen i samhället följer en ökning av antalet halvsyskon, varför frågan inte skulle komma att sakna praktisk betydelse.

Det finns emellertid fall där halvsyskon har vuxit upp på skilda håll och där den ursprungliga familjegemenskapen saknas. Under sådana förhållanden bör de etiska betänkligheterna inte vara lika starka emot att tillåta äktenskap. Det kan vidare före- komma att halvsyskon, som under uppväxt- tiden kanske inte ens haft kännedom om varandras existens och som träffas först vid mogen ålder, känner böjelse för varandra och upptar en samlevnad utan äktenskap. ] såda- na fall synes det finnas ett direkt behov av att öppna möjligheten till äktenskap.

Vi finner därför övervägande skäl tala för att ge halvsyskon möjlighet att ingå äkten- skap. Denna möjlighet bör emellertid förbe- hållas de fall, där särskilda skäl föreligger. Äktenskap mellan halvsyskon bör därför vara beroende på dispens. Härigenom marke- ras att den samhälleliga attityden innebär att samliv mellan halvsyskon normalt inte tillhör det godtagna sociala mönstret. Dispens- prövningen bör ske hos Kungl. Maj:t, efter-

' sou 1964135 5. 71

som prövningen innefattar en avvägning mel- lan de enskilda parternas intresse och bety- delsefulla allmänna intressen.

Godtas vårt förslag att efter dispens tillåta äktenskap mellan halvsyskon måste straff- bestämmelsen i BrB 615 andra stycket arbe- tas om så att samlag med halvsyskon undan- tas från straffbarhet. Någon anledning att göra straffbarheten beroende av om äkten- skap ingåtts eller om tillstånd till äktenskap givits eller ej synes inte föreligga.1

Blir sexuellt umgänge mellan halvsyskon straffritt uppstår den situationen att äkten- skapshinder — låt vara dispensabelt — upp- ställs men motsvarande förbindelse i en samlevnad utan äktenskap inte föranleder något samhällets ingripande. En sådan ord- ning bör, som vi inledningsvis påpekat, i görligaste mån undvikas. Så speciella förhål- landen föreligger emellertid i förevarande fall att denna inkonsekvens får tagas. Starka men olikartade skäl talar för å ena sidan att ställa upp krav på dispens på äktenskap och å andra sidan att upphäva straffbarheten för den sexuella förbindelsen som sådan.

Släktskap uppkommen genom adoption utgör inte längre äktenskapshinder. Tidigare var detta ett indispensabelt hinder, som emellertid kunde kringgås genom att adoptant och adoptivbarn, när det blivit myndigt, träffade en överenskommelse på grund av vilken adoptionen kunde hävas. Hindret mot äktenskap förelåg då inte längre. Nu gäller i stället att rättsverk- ningarna av adoptionen upphör, om adop- tant och adoptivbarn gifter sig med varandra.

Någon anledning att skärpa den hittills gällande ordningen så, att äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn inte skulle få ingås, finns enligt vår mening inte. Den rådande ordningen synes ändamålsenlig. Vi finner därför inte skäl att föreslå någon ändring däri. Vi vill i detta sammanhang framhålla att släktskapshindret tar sikte bara på biologisk släktskap. Något hinder mot äktenskap mellan adoptivbarn och ett adop- tantens biologiska barn föreligger alltså inte, fastän de socialetiska skäl, som motiverar dispensabelt äktenskapshinder för halv-

syskon kan ha samma styrka i detta fall.

5.4.6. Svågerskap

För svågerskapshindret talar inga genetiska skäl. Hindret har motiverats av etiska hän- syn. Sexuella handlingar mellan besvågrade bestraffas emellertid ej i gällande rätt. Under åren 1950— 1971 har prövats 26 ansökningar om dispens, varav 25 bifallits. I avslagsfallet söktes ånyo och erhölls dispens några år senare.

Av praxisi dispensärenden kan slutas att i de förhållandevis fåtaliga fall där dispens har sökts några etiska skäl som motiverat ett avslag inte ansetts föreligga. Vi kan för vår del inte heller finna att de etiska hänsyn som numera kan anföras till stöd för äktenskaps- hindret är av den styrkan att hindret över huvud taget förtjänar att bibehållas. Det är också svårt att se att hänsyn till barn i det tidigare äktenskapet skulle kräva hindrets bestånd. Eftersom en faktisk familjebildning inte möter något som helst hinder bör äktenskapsrättens regelsystem också kunna bli tillämpligt på förbindelsen. Vi föreslår därför att svågerskapshindret helt utmönst- ras ur lagstiftningen.

5.4.7. Bestående äktenskap

I den kulturkrets som vi tillhör är det den monogama familjen som normalt fyller alla familjefunktioner och som hittills utgjort utgångspunkten för det rättsliga regelsystem som betecknas äktenskap. Även om inget hinder föreligger att genom faktisk samlev- nad bilda polygama familjer och även om direktiven talar om samhällelig neutralitet

* Jfr 18 kap. 45 1 1864 års strafflag som straff- belade otukt mellan ett syskon och det andras avkomling. Bestämmelsen upphävdes först 1937 trots att möjligheten till äktenskap efter dispens mellan berörda släktingar öppnades 1915. Under begreppet "otukt" i 1864 års strafflag föll ergillertid inte sexuella handlingar mellan äkta m ar.

till olika samlevnadsformer är det uppenbart att utgångspunkten för de nya reglerna för äktenskapet måste vara den monogama fa- miljen. En förändring härvidlag skulle inne- bära en fullständig förändring också av be- greppet äktenskap. Det äktenskapliga regel- systemet bör därför vara tillämpligt på för- hållandet mellan endast en man och en kvinna.

6. Hindersprövning och ingående av äktenskap

6.1 Hirtorik 6.1.1 Hindersprövning

Hindersprövningen har sedan gammalt sam- band med lysningen. Lysningen har i sin tur utvecklat sig ur det i de äldsta kristna församlingarna uppkomna bruket att kontra- henterna bad prästen välsigna det tilltänkta äktenskapet. Detta förutsatte en undersök- ning beträffande eventuella hinder mot äk- tenskapet, eftersom prästen naturligen inte ville välsigna ett äktenskap som stred mot kyrkans lära. Hindersprövningen gällde främst de på grund av släktskap och svåger- lag förbjudna leden.

Lysning påbjöds i Sverige första gången genom ett påvligt brev av år 1216 ivilket det föreskrevs att lysning skulle vara villkor för kyrklig vigsel. På grund av lysningen kunde vem som helst inom viss tid anmäla jäv mot äktenskapet. Bestämmelser om lysning in— fördes i de flesta landskapslagarna. Så länge vigseln enligt värdslig lag inte ansågs vara någon nödvändig rättshandling utan endast en bekräftelse av det redan ingångna äkten- skapet hade lysningen svårt att vinna fot- fäste. I brist på lysning och vigsel förutsattes att giftomannen själv kontrollerade äkten- skapshindren.

Då vigsel genom 1734 års lag blev obligatorisk för ingående av äktenskap med full rättsverkan hade det till följd att även

lysning blev nödvändig.

Bestämmelser om lysning fanns, förutom i 1734 års lag, i 1572 års kyrkoordning och i 1686 års kyrkolag. Senare tillkom skilda bestämmelser om hur hindersprövningen skulle ske.

Lysnings— och prövningsförfarandet fick under senare tid huvudsakligen följande förlopp. Ansökan om lysning skulle göras hos prästen i den församling där kvinnan var kyrkobokförd. Det ålåg prästen att pröva om hinder mötte mot äktenskapet. Prövningen grundades på kyrkoböckernas innehåll, präs- tens egen kännedom om de trolovade och utredning som de trolovade själva skulle förebringa. Bestämmelser fanns om hur trolovad skulle styrka främst frånvaron av bestående äktenskap i sådana fall då han inte var kyrkobokförd i svensk församling eller för någon tid inte varit skriven i sådan församling och kyrkoböckerna alltså inte gav uttömmande upplysningar. Häribland fanns stadganden om vittnesbörd av trovärdiga personer, till en början muntligen och sedan alltmer i form av skriftliga intyg om hinders- frihet i nämnda hänseende. För de fall hindersfrihet inte kunde styrkas på annat sätt fanns regler om kungörelse om äktenska- pet i allmänna tidningarna och om de tidsfrister inom vilka hinder mot äktenska- pet kunde anmälas. Dessa förfaringssätt var delvis tidsödande och föga tillförlitliga. Om hinder inte visades föreligga utfärdade präs-

ten lysning, som upplästes i kyrkan tre söndagar i följd. Lysningens syfte var att ge allmänheten tillfälle att anmäla och styrka hinder mot äktenskapet. Om lysningen full- bordades utan att något hinder upptäcktes utfärdade prästen lysningsattest, som inne- fattade bevis om att veterligt hinder mot äktenskapet inte förelåg.

Genom nya GB gjordes bestämmelserna om hindersprövningen på en gång mera fullständiga och mindre betungande. De privata intygen och kungörelseförfarandet ersattes med den trolovades på heder och samvete avgivna försäkran huruvida han tidigare ingått äktenskap. En sådan försäkran föreskrevs också för att styrka frånvaron av släktskaps- och svågerskapshinder. Före en lagändring år 1968, då fallandesot och könssjukdom avskaffades som äktenskaps- hinder, skulle trolovad också genom försäk- ran styrka att han ej led av sådan sjukdom.

Lysningen är sedan år 1969 frivillig. Avgörande för frågan om en persons behörig- het att ingå äktenskap är numera enbart själva hindersprövningen.

6.1.2 Ingående av äktenskap

I äldre svensk rätt var ingående av äktenskap inte en privat rättshandling mellan man och kvinna utan ett avtal mellan deras ätter. Avtalet ingicks genom ett flertal rättshand- lingar. Viktigast var dels fästningen (trolov- ningen), dels giftermålet, dvs. det tal — mål — genom vilket giftomannen överlämnade kvin- nan till mannen, dels också den s. k. sängled- ningen, genom vilken äktenskapets fulla rättsverkningar inträdde.

Genom kristet inflytande vann den kyrk- liga vigseln insteg i vårt land. Till en början förekom kyrklig vigsel endast jämsides med de nedärvda formerna, som ett alternativ till dessa eller som en kyrklig akt utan rättslig betydelse. Successivt vann vigseln alltmer fotfäste men först genom 1734 års lag blev den ett villkor för ett äktenskap med full rättsverkan. Fortfarande gav dock trolovning med efterföljande könsumgänge upphov till

vissa rättsverkningar, genom att s.k. ofull- komnade äktenskap ansågs uppkomma där- igenom. De ofullkomnade äktenskapen av- skaffades först genom 1915 års lagstiftning.

Svensk vigsel enligt luthersk ritual gällde också för i Sverige bosatta utlänningar, om de ville gifta sig här i riket. Genom 1781 års toleransedikt erhöll dock främmande kristna trosbekännare religionsfrihet och därigenom möjlighet att ingå äktenskap med sitt sam— funds ceremonier. De fordringar som kyrkan uppställde för rätten till kyrklig vigsel medförde vidare att röster höjdes med krav på möjlighet till civiläktenskap. Under 1800-talets senare hälft medgavs successivt skilda grupper, som inte ägde rätt till kyrklig vigsel, rätt att ingå äktenskap i borgerlig ordning. Genom en lag av år 1908 infördes slutligen fakultativt civiläktenskap, varige- nom det blev möjligt för alla svenska medborgare att erhålla s.k. borgerlig vigsel.

6.2 Gällande rätt 6.2.1 Hindersprövning

Regler om prövning av hinder mot äktenskap finnsi 3 kap. GB.

Hindersprövning verkställs av pastorsäm- betet i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara skriven i sådan församling, där hon vistas (] & första stycket). Ansökan om hindersprövning skall göras hos pastorsäm- betet av de trolovade gemensamt (1 5 andra stycket). Vid svensk vigsel i utlandet görs hindersprövningen av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Om mannen är skriven i annan församling än den där hindersprövningen sker, skall han vid ansökningen om hindersprövning förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans försam— ling innehåller om hans behörighet att ingå äktenskapet, s. k. äktenskapsbetyg (2 5 1 mom. första stycket). Kvinnans samtycke erfordras till utfärdande av äktenskapsbetyg (7 5). Enligt 49 & folkbokföringskungörelsen gäller äktenskapsbetyg två månader. Trolo-

vad, som varken är eller bör vara skriven i svensk församling skall förete det motsvaran- de intyg av utländsk registerförare han kan skaffa (2 5 1 mom. andra stycket).

Om inte kyrkoböckerna eller de nämnda intygen innehåller upplysning om trolovads ålder, åligger det honom att förebringa utredning därom. Om trolovad är under 18 år skall han visa att han fått länsstyrelsens tillstånd att gifta sig (2 & 2 mom.).

Trolovad, som är under 20 år och inte tidigare varit gift, och som följaktligen inte får gifta sig utan föräldrars eller annans samtycke, skall visa att han fått sådant samtycke till äktenskapet eller att rätten givit honom tillåtelse att gifta sig (25 3 mom.). Detsamma gäller den som på grund av att han är omyndigförklarad inte får gifta sig utan förmyndarens samtycke.

Om det finns anledning antaga att trolo- vad är sinnessjuk eller sinnesslö, skall han antingen med läkarintyg styrka frånvaron av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, eller visa att han erhållit socialstyrelsens tillstånd att gifta sig utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten (2 5 4 mom.).

Vid prövningen skall envar av de trolova- de skriftligen på heder och samvete försäkra att de inte honom veterligen är släkt irätt upp- eller nedstigande led eller är syskon och, om inte Konungens tillstånd till äkten- skap föreligger, att de inte heller är släkt på så sätt att den ene är avkomling till den andres syskon eller besvågrade på så sätt att den ene varit gift med den andres släktingi rätt upp- eller nedstigande led (2 $, 6 mom.).

Envar av de trolovade skall vidare uppge om han tidigare ingått äktenskap. Även denna uppgift skall lämnas skriftligen och på heder och samvete. Om trolovad tidigare ingått äktenskap och det inte framgår av kyrkoböckerna eller av äktenskapsbetyg eller av utländsk registerförares intyg att det tidigare äktenskapet blivit upplöst, åligger det den trolovade att visa att så skett (2 5 7 mom.).

Begäran om hindersprövning kräver inte personlig inställelse. Skriftlig försäkran skall vara avfattad enligt fastställt formulär. Blan-

kett tillhandahålls av pastorsämbetet. Om handlingen inte överlämnas av trolovad per- sonligen till pastorsämbetet skall den vara bevittnad.

Om pastorsämbetet, som företer hinders- prövningen, konstaterar hindersfrihet, görs anteckning härom i äktenskapsboken och intyg utfärdas, om detta begärts. [ förekom- mande fall kan komplettering begäras. Befin- nes hinder föreligga skall anteckning ske om vilket hinder som föreligger.

Beslutet kan överklagas enligt lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. Om beslutet meddelats av präst inom svens- ka kyrkan skall besvären anföras hos dom- kapitlet. Domkapitlets beslut liksom beslut som meddelats av svensk myndighet i utlan- det kan överklagas hos kammarrätten. Av 33 & förvaltningsprocesslagen framgår att kammarrättens avgörande kan överklagas till regeringsrätten.

Hindersprövningen är giltig fyra månader. Har de trolovade inte blivit vigda inom angivna tid får vigsel inte ske utan ny hindersprövning (GB 4: 6 andra stycket).

6.2.2 Ingående av äktenskap

Vigselformen är obligatorisk. Enligt GB 4: 1 ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel kan äga rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, om Konungen medgivit att vigsel förrättas inom samfundet. Sådant medgivande har genom särskilda beslut lämnats ett 30-tal trossam- fund. För rätt till kyrklig vigsel uppställer lagen vidare kravet att åtminstone en av de trolovade skall tillhöra svenska kyrkan res- pektive trossamfundet. Konungen äger för- ordna att medlem av utländskt evangeliskt- Iuterskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyr- kan. Bemyndigandet har utnyttjats i fråga om medlemmar av danska folkkyrkan, nors- ka statskyrkan, Finlands evangelisk-luterska kyrka och evangelisk-luterska Augustanasy-

noden i Amerika. De trolovade äger för vigsel inom svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan de själva vill, men skyldig att viga är bara präst i församling, av vilken endera är medlem. Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt Konungens förordnande, dock får behörigheten inte utövas innan länsstyrelsen meddelat intyg därom. Behörigheten är inte förenad med någon skyldighet att förrätta vigseln.

Borgerlig vigsel kan väljas av de trolovade vare sig de har rätt till kyrklig vigsel eller inte. Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren domare i allmän underrätt och den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vig- selförrättare. Lagen stadgar inte någon skyl- dighet för borgerlig vigselförrättare att tjänstgöra som sådan. För lagfaren domare gäller dock sådan skyldighet på grund av administrativa bestämmelser.

Hindersprövning måste ha ägt rum före vigseln. Utan intyg om hindersfrihet får ingen annan viga än präst, som tjänstgöri den församling där hindersprövningen skett. Om vigselförrättaren känner till äktenskaps- hinder, som inte uppmärksammats vid hin- dersprövningen, får vigsel inte ske.

Vigsel förrättas enligt GB 4: 8 i släkting- ars eller andra vittnens närvaro. Lagen preciserar i övrigt kraven på vigseln så att de trolovade därvid skall vara samtidigt tillstä- des inför vigselförrättaren, på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. Har något av dessa krav inte uppfyllts är vigseln enligt GB 4:9 första stycket ogiltig. Så är också fallet om vigselförrätta- ren inte varit behörig att viga. Däremot skall vigseln inte anses ogiltig i andra fall, såsom om vittnen inte närvarit, om vigselförrätta- ren överskridit sin behörighet eller om vederbörlig hindersprövning inte föregått. Enligt en är 1968 vidtagen lagändring kan vigsel, som annars skulle varit utan verkan, godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om synner-

I GB meddelas utöver vad nu sagts inga närmare bestämmelser om förfarandet vid vigseln. Hänvisning ges i stället vid vigsel inom svenska kyrkan till föreskrifterna i kyrkohandboken, vid vigsel inorn annat trossamfund till dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel till de bestämmelser, som meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter om borgerlig vigsel har meddelats i KK den 20 november 1964 (nr 678). Tid för sådan vigsel bestäms av vigselförrättaren efter samråd med de trolo- vade. Önskemål om viss tid som de trolovade anmält bör såvitt möjligt beaktas. Domare är dock inte skyldig att förrätta vigsel på annan tid än under tjänstetid vid domstolens kansli. Bestämmelser om tjänstgöringstid för särskilt förordnad vigselförrättare meddelas av läns- styrelsen. Borgerlig vigsel skall förrättas i tjänsterum eller i lokal, som särskilt iord- ningsställts eller anvisats för detta ändamål i vigselförrättarens tjänstgöringsort, om inte vigselförrättaren efter önskemål av de trolo- vade i särskilt fall bestämmer annat. Kungö- relsen anger de ord vigselförrättaren skall rikta till de trolovade (3 ä). 1 övrigt medde- las bestämmelser om vigselförrättarens an- tecknings- och underrättelseplikt samt sär- skilt förordnad vigselförrättares rätt till ersättning.

Sådan borgerlig eller prästerlig vigselför- rättare, som enligt BrB 20: 12 första stycket är underkastad fullständigt ämbetsansvar — i regel lagfaren domare i tingsrätt resp. inneha- vare av prästerlig befattning — kan, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas enligt BrB 20: 4 för tjänstefel till böter eller suspension eller, om felet är grovt, till suspension eller avsättning. Om skäl finns kan i grova fall också dömas till fängelse i högst ett år. Genom lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall är föreskrivet, att vigselförrättare, som åsido- sätter vad honom i sådan egenskap åligger beträffande annat än rent kyrklig ordning,

döms, även om det inte sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad i BrB 20: 4 sägs. Den särskilda lagen gäller beträf- fande präst i främmande trossamfund och borgerlig vigselförrättare som inte i egenskap av statlig befattningshavare har ämbetsan- svar. Den gäller vidare för den som är prästvigd i svenska kyrkan men inte har någon prästerlig befattning liksom för bor- gerlig eller prästerlig befattningshavare med fullständigt ämbetsansvar, som gör sig skyl- dig till fel i samband med vigsel vilken förrättas utom tjänsten.l

6.3. Familjelagssakkunniga 6.3.1 Allmänna synpunkter

Enligt svensk rättsordning är regleringen av äktenskapet och därmed också av de rättsliga formerna för dess ingående en borgerlig angelägenhet. Religiösa uppfattningar kring mannens och kvinnans förening har emeller- tid spelat en stor roll när man såväl i vårt land som i andra rättsordningar haft att reglera formerna för att ingå äktenskap. Enligt romersk-katolsk syn är äktenskapet ett sakrament och till följd härav anses kyrklig vigsel vara den form, i vilken äkten- skapet skall ingås. Den svenska kyrkan där- emot betraktar visserligen äktenskapet pri- märt såsom en av Gud instiftad ordning men anser regleringen av de rättsliga formerna för äktenskapet vara anförtrodd det borgerliga samhället. Andra evangeliska samfund i vårt land torde vara av samma åsikt. Äktenskap som ingåtts i icke-kristna kulturer är enligt den svenska rättsordningen också äktenskap.

Att regleringen av äktenskapet är en ange— lägenhet för den borgerliga rättsordningen hindrar inte att inträdet i äktenskap av den enskilde kan ges en religiös innebörd och förenas med ceremonier av religiös karaktär. Inget hindrar heller att rättsordningen kan inte bara vara tolerant mot sådana religiösa ceremonier utan också tillägga dem konstitu-

tiv verkan för äktenskapets tillkomst. Det borgerliga samhället kan därvid sägas aukto- risera den religiösa ceremonin genom att införliva den med den borgerliga rättsord- ningen. Av att regleringen av de rättsliga formerna för giftermålet är en borgerlig angelägenhet följer också bl.a. att det bor- gerliga samhället kan helt bortse från reli- giösa aspekter på frågan och begränsa sig till att ställa upp bara sådana formregler som anses nödvändiga och lämpliga med hänsyn till äktenskapet såsom ett borgerligt rättsligt institut. I ett samhälle som på det religiösa området har toleransen som riktpunkt synes den borgerliga rättsordningen böra ställa sig neutral. Detta innebär att den i lagen reglera- de formen för äktenskaps ingående bara bör tillgodose de behov som gör sig gällande från borgerlig synpunkt utan att vare sig gynna eller missgynna religiösa eller andra speciella påbyggnader av dessa former. Som ett miss- gynnande kan härvid betecknas en ordning som skulle försvåra en ceremoniell inramning av viss karaktär. Ett gynnande skulle å andra sidan föreligga om reglerna auktoriserade en viss sådan inramning.

Från rättslig synpunkt kan den rättshand- ling, varigenom man och kvinna kommer överens om inträde i äktenskap, betecknas som ett avtal. Parterna avger ömsesidiga viljeförklaringar om att deras inbördes för- hållanden skall regleras genom äktenskaps- rätten. Avtalet medför vidare att också andra regler som gäller för gifta blir tillämpliga på dem. Civilståndet utgör på en mängd områ- den av samhällelig och enskild reglering en betydelsefull utgångspunkt för rättigheter och skyldigheter. Avtalet får sålunda bety- delse inte bara för parterna inbördes utan också för dem båda i förhållande till tredje man och till samhället i stort. Viktiga sam- hällsintressen finns alltså att bevaka vid den rättsliga regleringen av inträdet i äktenskap.

Med hänsyn till de rättsverkningar som är förenade med äktenskapet föreligger ett be- hov av att uppställa särskilda formföre- skrifter för det avtal varigenom parterna

1 Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 2:a uppl. 1969 s. 373—374.

kommer överens om äktenskap. För närva- rande uppställs vigseln som formkrav. Endast genom vigsel — kyrklig eller borgerlig — kan äktenskap ingås enligt svensk rättsordning. Vigseln förrättas enligt GB 4:8 första stycket i släktingars eller andra vittnens närvaro. Vid vigseln skall de trolovade vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren och på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äkten- skapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. Dessa tre led i förfarandet — de trolovades samtidiga närvaro, deras ja och samtycke samt vigselförrättarens förklaring — är, jämte kravet att vigselförrättaren skall vara behörig att viga, nödvändiga element i vigseln. Har de inte uppfyllts är vigseln enligt huvudregeln 1 GB 419 första stycket ogiltig.

Registreringen av ingångna äktenskap är nu en ren bokföringsåtgärd utan rättslig betydelse för äktenskapets uppkomst och sker för närvarande hos den myndighet, som har hand om kyrkobokföringen, nämligen pastorsämbetet, utom i Stockholm och Göte- borg, där den lokala skattemyndigheten, fögderiet, sköter kyrkobokföringen. För den händelse statsmakterna beslutar att kyrko— bokföringen inte längre skall skötas av pas- torsämbetena har centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden i avgivet betänkande (SOU 1970:70) redovisat ett alternativ till gällande ordning, enligt vilket pastorsämbe- tenas nuvarande uppgifter inom folkbok- föringen generellt kan föras över till de lokala skattemyndighetema.

6.3.2. Syften som bör tillgodoses genom formen för giftermålet

För en bedömning av frågan om vilka form- föreskrifter som bör uppställas för ingående av äktenskap synes det lämpligt att först ange vilka syften som bör tillgodoses vid en reformering av reglerna härom.

Nyss nämndes att lagen bör ställa sig neutral i förhållande till religiösa och andra föreställningar på området samt att lagen därmed varken bör gynna eller missgynna religiösa former för äktenskaps ingående.

Över huvud taget bör i lagen inte ges särskilda bestämmelser om en kyrklig resp. en borgerlig form för ingående av äktenskap. Neutraliteten främjas bäst om den typen av särbestämmelser undviks. Redan benäm- ningen vigsel, som är den ursprungliga be- teckningen på den kyrkliga formen och anknyter till den religiösa uppfattningen om äktenskapet som ett sakrament, hör av sam- ma anledning undvikas.

En viktig uppgift för lagen är att skapa en form för ingåendet av äktenskap, vilken säkrar bevisningen om äktenskapets till- komst. Civilståndet har i olika rättsliga sam- manhang sådan betydelse att någon osäker- het om huruvida äktenskap ingåtts eller när det uppkommit inte bör godtagas. Ett medel att trygga bevisningen är att uppställa krav på skriftlig form och medverkan av vittnen. Så har skett i andra delar av rättsordningen för rättshandlingar, beträffande vilka bevis- ningen ansetts böra säkras, t. ex. testamente, bodelning och arvskifte. Man kan också tänka sig medverkan av myndighet, dvs. av en person som har det allmännas uppdrag eller är auktoriserad att biträda vid ingående av äktenskap. Sådant biträde jämte medver- kan av vittnen är den ordning som f. n. gäller vid ingående av äktenskap.

Det är väsentligt att säkerställa frivillig- heten i parternas överenskommelse. Formen bör vara sådan att obehöriga påtryckningar på en part kan förhindras eller åtminstone försvåras. Detta kan ske genom medverkan av företrädare för det allmänna och en viss grad av offentlighet vid äktenskaps ingående.

Ett krav som direktiven vidare uppställer med avseende på formen är att dubbla förfaranden bör undvikas. De som önskar ingå äktenskapet med kyrklig inramning bör inte vara tvungna att därjämte underkasta sig ett civilt förfarande. Innebörden av detta krav synes vara att äktenskapet bör till- komma och den kyrkliga högtidligheten äga rum vid ett och samma tillfälle.

Bakom önskan att undvika dubbla förfa- randen ligger djupare sett en strävan att skapa ett så enkelt förfarande som möjligt för parterna. Av samma orsak bör, om

medverkan av företrädare för det allmänna skall krävas och giftermålet kunna omges med valfri inramning, äktenskap kunna ingås också på annan tid än ordinarie tjänstetid och på annat ställe än tjänstelokal.

I samband med kravet på bevisning om äktenskapets tillkomst nämndes att civil- ståndet har stor betydelse. Uppgift om detta bör kunna inhämtas i ett officiellt register. Någon form av registrering av det ingångna äktenskapet är nödvändig av flera orsaker. En är att förhindra tvegifte och alltså att hindra den som redan är gift från att göra äktenskapsrättens regler och andra bestäm- melser, som bygger på det monogama äkten- skapet, tillämpliga i förhållande till flera personer. Behovet av registrering står här i direkt samband med kravet på hinderspröv- ning för äktenskaps ingående. En annan orsak utgör det behov som från tredje mans och från olika myndigheters sida kan före- ligga av att lätt erhålla ett auktoritativt besked om civilståndet. Detta krav på publi- citet och tillförlitlighet skulle svårligen kun- na tillgodoses utan något slags officiell regi-

strering. Slutligen bör observeras de krav som Sveriges internationella åtaganden reser. Formföreskrifter för äktenskaps ingående finns sålunda upptagna i FN-konventionen (SÖ 1964129) angående samtycke till, mini- miålder för samt registrering av äktenskap (se bil. 2). Konventionen som trädde i kraft den 9 december 1964 har tillträtts av bl. a. Sverige. Den syftar till att bringa den nationella äktenskapsrätten i alla länder i samklang med Förenta Nationernas stadga och den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I art. 16 i den Allmänna förklaringen uttalas bl. a. att äk- tenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke. Enligt konventionens art. 1 p. 1 skall äkten- skap inte anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Detta skall avgivas av dem person- ligen efter vederbörlig kungörelse samt inför behörig myndighet och i vittnens närvaro i enlighet med vad lag föreskriver. Enligt p. 2

— mot vilken Sverige jämte bl.a. Danmark, Finland och Norge gjort förbehåll — får dock under vissa förutsättningar kravet på samti- dig närvaro efterges genom att en av parterna kan vara frånvarande. Detta kan ske då enligt vigselmyndighetens bedömande särskilda omständigheter föreligger och den frånva- rande parten inför därtill behörig myndighet och i den ordning, som föreskrivs i lag, lämnat sitt samtycke, som inte återtagits. Enligt art. 3 skall alla äktenskap registreras av behörig myndighet i ett lämpligt officiellt register.

De för närvarande i Sverige gällande reglerna om vigsel och förfarandet inför vigselförrättaren står i överensstämmelse med konventionen, medan däremot konven- tionskravet på kungörelse före vigseln inte är uppfyllt. Vår anslutning till konventionen innebär en förpliktelse att iakttaga dess bestämmelser vid ändringar av gällande ord- ning. Om konventionen inte sägs upp för Sveriges del, medför den alltså en viss be- gränsning av våra möjligheter att såvitt avser de konstitutiva momenten för äktenskapets uppkomst omgestalta formen för giftermål.

6.3.3. Registrering såsom form för äktenska- pets uppkomst

Enligt gällande rätt sammanfattas under be- nämningen vigsel de konstitutiva moment, till vilka inträdet av äktenskapets rättsverk- ningar är knutet och som är desamma vare sig vigseln skett kyrkligt eller borgerligt. Registreringen hos ' folkbokföringsmyndig- heten avser bara att notera och därigenom bereda publicitet åt det redan genom vigseln uppkomna äktenskapet. Registreringen fyller härvid samma funktion som registreringar i allmänhet, nämligen att ge upplysning om något faktiskt, i detta fall att mannen och kvinnan har ingått äktenskap. Den tanken har i skilda sammanhang framförts att själva registreringen hos folkbokföringsmyndig- heten i stället för vigseln bör vara det konstitutiva momentet för äktenskapets till- komst. Våra direktiv anför en sådan ordning

som tänkbar. Registreringen måste föregås av prövning av förekomsten av ev. äktenskaps- hinder, men enligt direktiven synes i övrigt inte behöva krävas mer än ett anmälningsför- farande. Det tilläggs att det givetvis bör stå makarna fritt att komplettera registreringen med en högtidlighet, såsom i form av någon kyrklig eller borgerlig ceremoni.

Görs registreringen såsom folkbokförings- åtgärd till konstitutivt moment måste det tydligen innebära att det inte längre blir fråga om att som nu i efterhand anteckna att ett äktenskap kommit till stånd. Äktenska- pet skulle ju inte existera före registreringen. Föremål för denna skulle i stället bli par- ternas samstämmiga viljeförklaringar, dvs. deras överenskommelse att ingå äktenskapet, och denna överenskommelse skulle tilläggas verkan såsom äktenskap först genom regi- streringen. Denna är som folkbokföringsåt- gärd ett administrativt ärende, som hand- läggs internt inom registreringsmyndigheten enligt dess arbetsrutiner. Mellan den tid- punkt, då parterna träffat sin överenskom- melse eller anmält den till myndigheten för registrering, och den tidpunkt, då registre- ringen sker och äktenskapet uppstår, kom- mer en kortare eller längre tid att förflyta. Under denna kan överenskommelsen förfalla genom att part avlider. Vid själva registre— ringen måste därför fastställas att överens— kommelsen alltjämt består. Därjämte måste konstateras att den grundar sig på parternas fria vilja. Prövningen därav kan knappast ske på annat sätt än att parterna inställer sig personligen hos registreringsmyndigheten och där bekräftar överenskommelsen. Detta innebär emellertid en civil förrättning och i själva verket en förnyad överenskommelse vid myndigheten. Det ligger då närmast till hands att lägga den hos myndigheten träf- fade överenskommelsen till grund för äkten- skapet och att bortse från överenskommelse om äktenskap som träffats i annat samman- hang. Parterna betages emellertid då möjlig- heten att ingå äktenskap i annan ordning än vid förrättning hos registreringsmyndig- heten. De som med hänsyn till den ideella betydelse de tillmäter äktenskapet vill ingå

detta i en annan inramning än den som förrättningen inför den civila registrerings- myndigheten kan erbjuda, måste därmed underkasta sig dubbla förfaranden; ett frivil- ligt och mera ceremoniellt av kyrklig eller annan art, som inte av den borgerliga rätts- ordningen tilläggs verkan såsom giftermål, och ett av strikt saklig karaktär inför myn- digheten, vilket omedelbart följs av registre- ring och 1eder till äktenskap. Det har redan konstaterats att man bör undvika en ordning som innebär dubbla förfaranden för dem som önskar en kyrklig inramning kring äk- tenskapets ingående. Detsamma bör tydligen gälla också för dem som önskar en sådan högtidlighet av annat ideellt slag, som inte kan tillhandahållas av registeringsmyndig- heten.

Det kan givetvis sägas att en högtidlighet kan anordnas i anslutning till giftermålet utan att äktenskapet kommer till stånd just vid högtidligheten. Men för dem som önskar en sådan är det säkerligen av avgörande betydelse att högtidlighetens kärna är att äktenskapet kommer till stånd just då. Man kan knappast heller tänka bort en överens- kommelse om äktenskap som ett väsentligt inslag i högtidligheten. Hålls denna före registreringen ter sig överenskommelsen egendomlig om den måste bekräftas vid registreringen. Och hålls högtidligheten efter registreringen blir överenskommelsen än mera främmande. Den blir då bara en me- ningslös upprepning av vad som förekommit hos registreringsmyndigheten och där redan lett till äktenskap.

Utgångspunkten för regleringen av for- merna för äktenskaps ingående synes med hänsyn till det sagda böra vara att den överenskommelse om äktenskap, som skall läggas till grund för dettas uppkomst, skall kunna inramas med en högtidlighet av val- fritt slag. Överenskommelsen måste vidare träffas i sådana former att säkerhet föreligger om dess förhandenvaro och dess frivillighet.

Skall enligt den i direktiven framförda tanken registreringen av överenskommelsen vara konstitutiv för äktenskapets uppkomst och skall samtidigt, likaledes enligt direkti-

ven, de som önskar en kyrklig eller annan högtidlig inramning av äktenskapets ingåen- de inte behöva delta i dubbla förfaranden, måste tydligen den för äktenskapets upp- komst grundläggande överenskommelsen kunna ingås även i annat sammanhang än inför registreringsmyndigheten, och den mås- te godtagas och registreras av denna utan någon parternas inställelse hos myndigheten. Vid registreringen måste emellertid myn- digheten ha säkerhet för att överenskom- melsen består.

Om överenskommelsen träffas utanför registreringsmyndigheten aktualiseras frågan om parterna skall vara bundna därav innan registrering skett eller om part dessförinnan skall kunna träda tillbaka med verkan att registrering skall vägras. Av hänsyn till det personliga momentet i äktenskapet synes det främmande att göra överenskommelsen bin- dande, innan den lett till äktenskap, och alltså medge att ena parten mot den andras bestridande skulle kunna få överenskom- melsen registrerad. Om det för äktenskapets uppkomst fordras registrering kan överens- kommelsen vidare betecknas som villkorlig på samma sätt som en överenskommelse träffad före hindersprövningen; villkoret gäl- ler här att registrering begärs och inte vägras. Även denna i själva det tänkta systemet inbyggda villkorlighet hos överenskommel- sen talar för att inte göra den bindande. Därmed återkommer problemet hur registre— ringsmyndigheten skall förvissa sig om att överenskommelsen består, när registreringen sker, om inte parterna då är personligen närvarande inför myndigheten och därmed tvingas till dubbla förfaranden.

Fall kan också tänkas när registreringen uteblir på grund av förhållanden hos registre- ringsmyndigheten, över vilka parterna inte råder. Det måste i dylika fall te sig egendom— ligt att parternas överenskommelse, som de givetvis själva måste tillmäta större betydelse än myndighets registrering, inte medfört det äktenskap de åsyftat. Skall överenskommel- sen vara skriftlig kan handlingen komma i tredje mans hand och denne skulle därmed kunna ”förfoga” över parternas civilstånd.

Tänkbart är att man skulle kunna minska omfattningen av sådana problem genom att ge överenskommelsen giltighet som underlag för registrering under bara en kort tid. Men någon tid måste alltid förflyta mellan över- enskommelsen och registreringen och under denna tid kan förändringar inträffa. Om överenskommelsen träffas i utlandet och registrering hos folkbokföringsmyndighet i Sverige skulle vara det konstitutiva momen- tet, skulle uppenbarligen många gånger en lång tid komma att förflyta innan parterna blivit gifta.

Slutligen måste beaktas att det tänkta systemet kan medföra olägenheter för par- terna i det de inte vet, när registreringen äger rum och äktenskapet alltså uppkommer. Dagen för registreringen kan parterna erhålla besked om först iefterhand, och klockslaget för äktenskapets uppkomst — vilket kan ha betydelse, exempelvis vid dödsfall — skulle sannolikt oftast inte kunna fastställas, om registreringen sker med datateknik.

Av det anförda torde framgå att vägande skäl talar mot att knyta inträdet av äktenska- pets rättsverkningar till registreringen. Vi kan därför inte förorda att registreringen görs till det konstitutiva för äktenskapets uppkomst. Registreringen bör inte ges större betydelse än den har enligt gällande rätt, nämligen som en ren folkbokföringsåtgärd.

6.3.4. Överenskommelsen såsom konstitutiv för äktenskapets uppkomst

Möjligen skulle den tanken kunna framföras att äktenskapet skulle uppkomma redan genom parternas överenskommelse i viss form, exempelvis skriftligen och med vitt- nen, men utan medverkan av företrädare för det allmänna. En sådan ordning skulle medge att äktenskapet ingicks när som helst och var som helst. Parterna skulle då också kunna omge giftermålet med vilken ceremoni de önskade. Det är emellertid uppenbart att en sådan ordning för äktenskapets ingående inte är möjlig att genomföra. Någon garanti för att äktenskapet föregås av hindersprövning

skulle då inte finnas. Inte heller skulle frivilligheten i giftermålet säkras och det allmännas intresse av att giftermål registreras — bl. a. för att möjliggöra hindersprövning — skulle bli åsidosatt. En sådan ordning skulle dessutom stå i direkt strid mot FN-konven- tionens väsentligaste föreskrifter.

6.3.5. Anmälan såsom form för äktenskaps ingående

Av det förut sagda framgår att om alla de intressen som är knutna till äktenskapets uppkomst skall kunna tillgodoses samtidigt det är nödvändigt att äktenskapet uppkom- mer i en situation, då såväl mannen och kvinnan som någon företrädare för det all- männa är närvarande. Mannens och kvinnans närvaro betingas av intresset av att överens- kommelsen om inträdet i äktenskapet skall kunna konstateras vara för handen i det ögonblick när äktenskapet uppstår. Företrä- daren för det allmänna måste vara tillstädes för att se till att hinder mot äktenskapet inte möter, att överenskommelsen är frivillig och att äktenskapet kommer till det allmännas kännedom för registrering. Om äktenskapets ingående skall kunna omges med valfri reli- giös eller annan högtidlig inramning måste tydligen företrädaren för det allmänna också kunna vara någon annan än tjänsteman hos civil myndighet.

En form för ingående av äktenskap som kan tillgodose alla de nämnda intressena och också medge giftermål helt utan ceremonier för dem som så önskar synes vara mannens och kvinnans gemensamma och personliga anmälan till företrädaren för det allmänna att de är ense om äktenskapet. Det förutsätts då att till mottagare av sådana anmälningar utses också personer som kan ge äktenska- pets ingående önskad religiös eller annan högtidlig inramning eller närvara vid en sådan högtidlighet.

Enligt gällande ordning sker den offent- liga medverkan på så sätt att det allmännas representant, utsedd genom generell före- skrift i GB eller genom särskilt förordnande

eller beslut om behörighet, leder den förrätt- ning — vigseln — som utgör den lagliga formen för ingående av äktenskap. Enligt vår mening saknas anledning att i lag eller annan författning ge föreskrifter om vigsel och hur det skall tillgå vid denna eller att i övrigt reglera äktenskapets ingående såsom en för- rättning under ledning av det allmännas företrädare. Denne bör i stället — såvitt avser det konstitutiva för äktenskapets uppkomst — endast ha att mottaga mannens och kvinnans anmälan och därvid pröva om de i lagen fastställda villkoren är uppfyllda för att äktenskapet skall uppkomma.

Om de moment som skall vara nödvän- diga för äktenskapets ingående begränsas på sätt nu nämnts är kravet på enkelhet i förfarandet tillgodosett. Det måste emeller- tid beaktas att parterna bör ha frihet att själva välja den inramning de vill ge åt sitt giftermål. De som önskar ingå sitt äktenskap utan alla ceremonier får enligt den skisserade ordningen möjlighet därtill. Mer än deras personliga närvaro vid anmälningen krävs inte. De å andra sidan som önskar förse sitt giftermål med en samtidig ceremoniell på- byggnad av kyrklig eller annan art bör också kunna få sina önskemål tillgodosedda.

Mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap bör med stöd av föreskrift 1 GB utses i administrativ ordning av Kungl. Maj.t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer. Härigenom kan allmänhetens tillgång till mottagare smidigt anpassas efter behoven såväl med avseende på mottagamas kvalifika- tioner som i fråga om den geografiska spridningen. En tänkbar ordning är att hos vissa myndigheter, förslagsvis pastorsämbe- ten och andra lokala folkbokföringsmyndig- heter, försäkringskassor, tingsrätter samt svenska beskickningar och konsulat utse särskilda tjänstemän att utan skyldighet att tillhandahålla någon som helst ceremoniell inramning mottaga anmälningar. För dem bör uppgiften kunna ingå i tjänsteåliggan- dena. Därjämte hör till mottagare — med behörighet men inte skyldighet att tjänstgöra som mottagare — utses personer som inte är knutna till någon myndighet och som därför

bör kunna mottaga anmälningar oberoende av tjänstetid och tjänstelokal. Som sådana mottagare bör utses personer som kan för- väntas fullgöra uppgiften med omsorg och insikt och som vid sidan av uppgiften att mottaga och pröva anmälningen kan frivilligt biträda med att ge giftermålet den högtidliga inramning som parterna kan önska. En sådan kategori personer utgör de som nu är vigsel- förrättare inom trossamfund. Också enskilda personer utan anknytning till någon speciell organisation bör kunna komma i fråga, exempelvis kommunala förtroendemän. I den mån präster i svenska kyrkan inte på grund av sin tjänst hos pastorsämbete blir skyldiga att såsom tjänsteåliggande vara mot- tagare bör behörighet för uppgiften tilläggas dern.

Såvitt rör de mottagare som är knutna till myndighet synes Kungl. Maj:t böra genom generella föreskrifter ålägga dem uppgiften att vara mottagare av anmälningar. Behörig- heten för präster inom svenska kyrkan, vilka inte är knutna till pastorsämbeten, synes likaså böra meddelas av Kungl. Maj:t. I övrigt synes utseendet av mottagare böra ankomma på länsstyrelserna efter Kungl. Maj:ts förord- nande. Kungl. Maj.t kan härvid antingen ge länsstyrelserna fria händer vid valet av mot- tagare eller ge riktlinjer för hur valet skall ske. För närvarande gäller den ordningen att Kungl. Maj:t generellt auktoriserat vissa sam- funds präster eller andra befattningshavare som förrättare av kyrklig vigsel (GB 412), men de får inte viga förrän länsstyrelsen meddelat intyg om deras behörighet. I reali- teten är det alltså länsstyrelsen som ger behörigheten inom den ram Kungl. Maj:t föreskrivit. Borgerliga Vigselförrättare får länsstyrelsen däremot fritt förordna. När lagen inte längre har två former — kyrklig och borgerlig — för äktenskaps ingående synes det naturligt att samma ordning gäller för utseendet av det allmännas företrädare vid giftermål, vare sig det är en civil eller en kyrklig person. Som mottagare av anmäl- ningar fullgör han f. ö. bara en civil uppgift.

När uppgiften att mottaga anmälningar utgör ett tjänsteåliggande är det förenat med

ämbetsansvar enligt vanliga regler. För mot- tagare som endast tillägges behörighet men inte skyldighet gäller ämbetsansvar enligt lagen (19481491) om ämbetsansvar för vig- selförrättare i vissa fall. Någon saklig ändring härvidlag är inte påkallad.

För kyrklig vigsel krävs för närvarande anknytning mellan de trolovade och vigsel- förrättaren genom medlemskap av de trolo- vade eller en av dem i det samfund, inom vilket vigseln sker. Vidare gäller att bara präst i sådan svenska kyrkans församling, som en av de trolovade tillhör, är skyldig att viga; alla svenska kyrkans präster är dock behöriga liksom behörighet regelmässigt tilläggs alla präster inom de samfund, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande kyrklig vig— sel får ske. För borgerlig vigselförrättare gäller inga krav på anknytning mellan de trolovade och vigselförrättaren.

Med en enhetlig form för giftermål — en form som bara befattar sig med de konstitu- tiva delarna av ingåendet av äktenskapet — finns det inte några skäl att föreskriva ideell anknytning mellan dem som vill ingå äkten- skapet och mottagaren av deras anmälan härom. Däremot kan det möjligen finnas praktiska skäl för någon form av geografisk anknytning, nämligen intresset av att få en jämn fördelning av anmälningarna på mot- tagarna. Det torde emellertid knappast vara påkallat att ha fördelningsregler när förfaran- det principiellt är konstruerat så enkelt som ett anmälningsförfarande, låt vara att det måste förenas med en skyldighet för motta- garen av anmälningen att pröva denna och att meddela bevis om äktenskapet. Mot fördelningsregler talar också den omständig- heten att de skulle försvåra för parterna att ingå äktenskapet på valfri plats. Sannolikt reglerar sig fördelningen automatiskt så som nu är fallet med de borgerliga vigslarna. Det kan tilläggas att den föreslagna ordningen i sak tillgodoser önskemål som uttalats av 1971 års riksdag (mot. 1971158, LU l971:5, rskr 1971 : 47).

Ett problem som kan antas bli löst genom att ingåendet av äktenskap gestaltas som ett anmälningsförfarande i stället för en vigsel är

frågan om prästs skyldighet att viga frånskil- da. När prästs skyldighet att viga tas i anspråk för vigsel av någon som är frånskild kommer den för somliga präster i konflikt med deras uppfattning om äktenskapet så- som ett livslångt förhållande. Fall av prästs vigselvägran har förekommit, som lett till ansvar för tjänstefel. Om präster i svenska kyrkan i administrativ ordning utses till mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap med skyldighet för församlings— präster att vara mottagare och behörighet för övriga präster, kommer uppgiften inte att innefatta någon skyldighet att ge äkten- skapets ingående den religiösa överbyggnad som vigseln idag innebär. Mottagandet och prövningen av anmälningen blir en rent civil tjänsteåtgärd jämförbar med mottagandet och prövningen av olika andra anmälningar inom folkbokföringen. Det synes knappast sannolikt att den i lagen föreskrivna hand- läggningen av anmälningar om ingående av äktenskap kan komma i konflikt med präs- tens religiösa uppfattning om äktenskapets natur. Hans befattning med giftermålet inne- fattar nämligen inte — såsom vid vigsel — att han skall förbinda parternas äktenskap med den religiösa föreställningsvärlden.

Beträffande innehållet i anmälningen har redan sagts att den skall innefatta en förkla- ring av mannen och kvinnan att de är ense om äktenskapet. Anmälningen ådagalägger därmed att en överenskommelse om äkten- skapet föreligger i det ögonblick de gör anmälningen. För att undgå att anmälnings- förfarandet framstår som en förrättning un- der ledning av en företrädare för det allmän— na bör anmälningen ske genom att parterna överlämnar en av dem båda undertecknad anmälningshandling med angivet innehåll till mottagaren.

Mottagandet av anmälningen måste som förut antytts förenas med en prövning från mottagarens sida av att de villkor är uppfyll- da som gäller för att ett äktenskap skall uppkomma. Om villkoren inte är uppfyllda, måste mottagaren kunna avvisa anmälningen med den verkan att något giftermål inte kommer till stånd.

Som tidigare nämnts måste äktenskapets uppkomst föregås av hindersprövning. Hin- dersfrihet bör visas genom intyg av den myndighet som gjort prövningen. Om man- nen och kvinnan utan föregående hinders- prövning uppsöker myndighet, där behörig mottagare av anmälningar finns, för att ingå äktenskap och denna myndighet samtidigt är behörig att göra hindersprövningen bör den— na kunna ske omedelbart och intyg därom utfärdas. I vart fall bör detta gälla om den uppsökta myndigheten är folkbokförings- myndighet och båda är kyrkobokförda där. Är den ene kyrkobokförd på annat håll bör det ankomma på den hindersprövande myn- digheten att inhämta de nödvändiga uppgif- terna. Med datatekniken kommer detta framdeles sannolikt att kunna gå mycket snabbt. Vänder sig de trolovade — utan intyg — till annan myndighet än den som skall hinderspröva måste de däremot hänvisas till rätt myndighet för att först få hinderspröv- ningen gjord.

Intyg fordras inte nu om vigseln förrättas av präst i den församling, där hinderspröv- ningen skett. Den ordning vi föreslår innebär att intyg alltid skall fordras, alltså även när anmälan sker till tjänsteman hos den myn- dighet som prövat. Detta kommer emellertid inte att innebära någon olägenhet för man- nen och kvinnan utan bara att myndigheten redovisar resultatet av hindersprövningen i ett intyg.

Om mottagaren känner till att hinder föreligger fastän giltigt intyg finns skall hindret givetvis respekteras och anmälningen avvisas. Detta överensstämmer med nuvaran- de ordning.

Framgår det av omständigheterna att part inte gör anmälningen av fri vilja och med insikt om anmälningens innebörd skall an- mälningen inte mottagas eller, om den redan överlämnats, omedelbart avvisas. Med en sådan regel säkras i möjligaste mån frivillig- heten och rättshandlingsförmågan hos par- terna vid äktenskapets ingående. Det är givet att bedömningen av vad omständigheterna ger vid handen i fråga om fri vilja och insikt kan vara vansklig. Mottagaren måste dock

kunna avvisa anmälan om part är oredig eller om han märker att båda eller den ene är utsatt för påtryckningar eller part på något sätt låter förstå att en tvångssituation före- ligger eller om något tyder på att part misstar sig om vad saken rör.

När anmälningshandlingen överlämnats kan det visa sig att den inte är undertecknad av båda, är obegripligt avfattad, innehåller villkor eller förbehåll eller annat som gör dess innebörd osäker. Anmälningen skall då omedelbart avvisas. För att i möjligaste mån undvika sådana komplikationer bör i tillämp- ningsföreskrifter fastställas formulär, som bör användas. Men formuläret bör inte vara obligatoriskt; parterna bör kunna göra an- mälningen även om den inte exakt följer formuläret, exempelvis om de gifter sigi utlandet och formuläret inte är tillgängligt. Innehållet måste dock otvetydigt ange att de är ense om äktenskapet.

Föreligger inte någon i lagen angiven grund för avvisning måste mottagaren godta anmälningen. Mottagaren bör alltså inte fritt få avgöra om han vill godta den eller ej; mannen och kvinnan skall alltså ha en rätt att ingå äktenskapet när lagens villkor är uppfyllda.

Konstruktionen innebär att det konstitu- tiva momentet för äktenskapets uppkomst blir mottagarens godkännande av anmäl- ningen, dvs. sista ledet i anmälningsförfaran- det. Enligt nuvarande ordning är det konsti- tutiva momentet vigselförrättarens förklaring att de trolovade är äkta makar, dvs. sista ledet i vigseln. Någon sådan förklaring från mottagarens sida bör inte krävas — den skulle betaga giftermålet något av dess karak- tär av en parternas angelägenhet — men mottagaren bör utfärda och till makarna överlämna ett bevis om äktenskapet. Någon konstitutiv betydelse för äktenskapets upp- komst bör utfärdandet av beviset inte ha. Utfärdandet innebär emellertid att förfaran- det är avslutat.

Det är självfallet angeläget att mottaga- rens prövning av anmälningen inte drar ut på tiden. Genom en föreskrift att awisning, om den skall ske, skall ske omedelbart torde den

snabba granskningen och prövningen av an- mälningshandlingen kunna säkras. Beviset om äktenskapet bör ofördröjligen överläm- nas till makarna när anmälningen godtagits. Ärendet skall alltså avslutas medan parterna ännu är kvar hos mottagaren.

En anmälningshandling som väl kommiti mottagarens hand men efter dennes gransk— ning avvisats skall inte grunda något äkten- skap. Likaså bör liksom nu fel i förfarandet leda till att något äktenskap inte uppstår. De fel som bör ha denna verkan är att mottaga- ren inte är behörig mottagare, att anmäl- ningen inte sker skriftligt, inte är gemensam, inte görs av mannen och kvinnan personligen eller inte är en förklaring om deras enighet om äktenskapet. Godkänner behörig motta- gare anmälningen fastän den innehåller nå- gon oklarhet eller fastän part är oredig vid överlämnandet uppkommer däremot ett äk- tenskap om förfarandet i övrigt är i sin ordning.

Brist i fråga om hindersprövningen böri överensstämmelse med nuvarande ordning inte leda till ogiltighet.

Nuvarande ordning godtar också vigsel när vigselförrättaren överskridit sin behörig- het, dvs. i och för sig varit behörig att viga men inte i det speciella fallet. Den ordningen sammanhänger med kravet att det genom samfundstillhörighet skall finnas anknytning mellan de trolovade och kyrklig vigselförrät- tare. Om alla krav på anknytning slopas enligt vårt förslag kommer inte några be- gränsningar i mottagares behörighet att gälla och därmed bortfaller också med lagens utgångspunkt möjligheten att mottagaren överskrider sin behörighet. Men om motta- gare som särskilt förordnas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse skulle få begränsad behörig— het, exempelvis att mottaga anmälningar bara inom visst område eller från visst samfunds medlemmar, blir problemet allt- jämt aktuellt. Nuvarande ordning ter sig dock ganska inkonsekvent: först begränsas behörigheten, men respekterar inte vigselför- rättaren begränsningen så godtas ändå vad han gjort, dvs. han anses ha varit behörig. Vi anser oss därför kunna utgå från att inga

begränsningar stadgas i de särskilt förord- nade mottagarnas behörighet.

Enligt nuvarande ordning kan, när synner- liga skäl föreligger, vigsel godkännas i efter- hand trots att fel, som gör den ogiltig, förekommit. Risken för sådana fel framför allt på behörighetssidan kan kanske antas öka något när anmälan lämnas hos myndig- het och om kretsen av mottagare vidgas. Särskilt förordnade mottagare kan tänkas ibland få tidsbestämda uppdrag, knutna exempelvis till tidsbestämt förtroendeupp- drag, och de kan förbise att deras behörighet upphört. Om sådana fel upptäcks, kanske efter lång tid, bör anmälningen under samma förutsättningar som nu kunna godkännas av Kungl. Maja och giltigt äktenskap alltså föreligga från det anmälningen skedde. Det- samma gäller om fel i förfarandet i övrigt förekommit men anmälningen mottagits och parterna utgått från att de varit i vederbörlig ordning gifta. Har anmälningen däremot avvisats kan knappast den situationen före— ligga att parterna trott sig vara gifta. Avvisad anmälan bör därför inte kunna godkännas i efterhand.

Enligt direktiven bör möjligheterna un- dersökas att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighet utan kyrklig medverkan i sam- band med äktenskapets ingående. Den cere- moniella inramningen faller som förut sagts utanför det av lagen reglerade förfarandet för giftermålet. Hur högtidligheten skall ge- staltas blir därför helt beroende på kontra- henternas egna önskemål. På vårt uppdrag har författarna Per Anders Fogelström, Elsa Grave och Bo Setterlind var för sig utarbetat förslag till en civil inramning av giftermålet såvitt avser de ord som mottagaren av anmälningen kan rikta till de blivande ma— karna efter deras eget val. Förslagen bifogas såsom bilaga 7. Hur giftermålet i övrigt skall kunna ges en högtidlig inramning med av- seende på lokalen och dess utsmyckning, musik etc. ägnar sig knappast för särskilda anvisningar, då såväl de lokala förutsätt-

ningarna som parternas önskemål härvidlag måste vara högst skiftande.

6.3.6. Hindersprövningen

Några moment i hindersprövningen har re- dan berörts. Det återstår att något närmare beröra frågan var hindersprövningen skall ske och utveckla vilka förhållanden den skall avse.

Vilken myndighet som skall göra hinders- prövningen bör enligt vår mening i fortsätt- ningen regleras av Kungl. Maj:t i administra- tiv ordning med stöd av föreskrift i lagen. Att i denna ange viss myndighet synes mindre lämpligt av flera skäl. Ett är att det finns ett så stort antal kombinationer av mannens och kvinnans kyrkobokföring hos olika folkbokföringsmyndigheter eller vistel- se inom deras områden eller utomlands utan kyrkobokföring i Sverige att ämnet lämpar sig bättre för reglering i administrativ ord- ning. Vidare bör beaktas att organisatoriska förändringar kan förutses inom folkbokfö- ringen. Och även om viss myndighet skulle utses i lagen måste ändå — liksom nu i lagen (19151437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet — öppnas möjlighet att i administrativ ordning bestämma var hindersprövning skall ske för utlandssvenskar som inte är kyrkobokförda i Sverige men avser att gifta sig enligt svenska regler. Vi utgår emellertid från att hinders- prövningen såvitt avser personer som är kyrkobokförda i Sverige eller vistas här skall ankomma på lokal folkbokföringsmyndig- het.

I administrativ ordning bör också bestäm- mas att den hindersprövande myndigheten skall skaffa in nödvändiga folkbokförings- uppgifter från annan folkbokföringsmyndig- het som har uppgifterna beträffande den andra av parterna i det tillämnade äktenska- pet. För närvarande gäller att trolovad som inte är kyrkobokförd i församling, där pröv- ningen skall ske, själv skall tillhandahålla uppgifterna genom äktenskapsbetyg från sin kyrkobokföringsmyndighet. Om prövnings-

myndigheten sköter detta, vilket vi anser den böra göra för att underlätta giftermål, blir äktenskapsbetyg onödiga. Denna omläggning medför också ändringi l 5 första stycket 2. i förordningen (19151484) huru utländsk un- dersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen.

Ansökan om hindersprövning bör som hittills göras gemensamt av mannen och kvinnan. Den bör som nu kunna göras per post.

Det tillstånd till äktenskapet som kan fordras på grund av att part är under 18 år eller omyndigförklarad eller på grund av att parterna är halvsyskon skall föreligga vid hindersprövningen. Vidare bör liksom nu mannen och kvinnan vid hindersprövningen avge försäkran att de inte är på äktenskaps- hindrande sätt släkt med varandra samt uppge om han eller hon förut ingått äkten- skap. Med hänsyn till de ändringar vårt förslag innehåller beträffande släktskaps- hindren bör försäkran avse att parterna inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon eller, om de ej i egenskap av halvsyskon fått tillstånd att gifta sig, inte heller är halvsyskon. Försäkran om släktskap och tidigare äktenskap bör liksom nu avges skriftligen på heder och samvete. Har part förut ingått äktenskap och framgår det inte av folkbokföringsupp- gifterna att äktenskapet är upplöst bör det åligga parten att styrka att äktenskapet upplösts. Som tidigare nämnts anser vi att intyg om hindersprövningen alltid bör utfär- das. Någon anledning att ändra nu gällande tid för giltigheten av företagen hinderspröv- ning finns inte. Den bör alltså även fortsätt- ningsvis vara fyra månader.

Lysning är sedan 1969 frivillig. Den är inte reglerad genom borgerliga föreskrifter. I ansökan om hindersprövning kan emellertid mannen och kvinnan ange om de önskar lysning och när den skall ske. Detta kan även i fortsättningen vara en lämplig ordning.

6.3.7 Sammanfattning och avslutande an- märkningar

I GB skall enligt vårt förslag regleras bara de led i ingåendet av äktenskapet som är nöd- vändiga från praktisk synpunkt. Dessa led är desamma, vare sig mannen och kvinnan inlägger en religiös innebörd i äktenskapet eller någon annan speciell innebörd eller ser det bara som en ändamålsenhg reglering av deras inbördes förhållanden och relationerna till omvärlden. Med denna utgångspunkt föreslås bara en form gälla för ingående av äktenskap, nämligen mannens och kvinnans gemensamma, skriftliga anmälan att de är ense om äktenskapet. Anmälningshandlingen skall överlämnas av dem personligen till någon som i administrativ ordning antingen ålagts att i tjänsten mottaga sådana anmäl- ningar eller tillagts behörighet men inte skyldighet att vara mottagare. Såsom motta- gare bör utses, förutom tjänstemän vid vissa myndigheter, också personer som efter eget åtagande kan ge giftermålet en ceremoniell inramning av religiös eller annan karaktär som mannen och kvinnan kan önska. Genom att vända sig till sådan mottagare för giftermålet undviker de som vill ha en speciell högtidlig- het vid detta att behöva delta i dubbla förfaranden. Någon rätt att få en ceremoniell överbyggnad på giftermålet har de däremot inte; den del av giftermålet som inte är nödvändig för äktenskapets uppkomst har lagstiftningen inte anledning att befatta sig med. På mottagaren av anmälningen skall ankomma att pröva att lagens villkor för giftermålet är uppfyllda. Äktenskapet upp- kommer genom att mannens och kvinnans anmälan befmnes vara i sin ordning. Regi- streringen av äktenskapet följer därefter som en ren folkbokföringsåtgärd. Sammanfattningsvis kan det förfarande vid hindersprövning och giftermål som vi föreslår beskrivas som följer. Mannen och kvinnan, som kommit överens om äkten- skap, begär gemensamt på särskild blankett hindersprövning och avger i samband därmed försäkran i fråga om släktskap och tidigare äktenskap. Ansökningen kan — om under-

skrifterna är bevittnade — sändas med posten till den lokala kyrkobokföringsmyndighet, resp. för utlandssvenskar den svenska ut- landsmyndighet, som enligt föreskrifter av Kungl. Maj:t har att göra hindersprövningen. Är parterna kyrkobokförda hos olika myn- digheter anskaffar den hindersprövande myndigheten de behövliga uppgifterna från andra partens kyrkobokföringsmyndighet. Blir resultatet av hindersprövningen att hin- der inte möter, tillställas mannen eller kvin— nan intyg härom, som gäller i fyra månader. Visar prövningen att hinder föreligger, får de besked härom. Vill parterna ingå äktenska- pet utan några som helst ceremonier, instäl- ler de sig gemensamt med intyget hos valfri myndighet, där det finns någon tjänsteman med behörighet att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap, exempelvis hos lokal skattemyndighet, pastorsämbete eller svensk beskickning i utlandet. Sedan tjänstemannen förvissat sig om parternas identitet och tagit del av intyget om hindersfrihet, underteck- nar mannen och kvinnan en anmälnings- handling, i vilken de förklarar sig vara ense om äktenskapet. Blanketter för anmälan tillhandahålles lämpligen hos myndigheten. Anmälningshandlingen överlämnas därefter till tjänstemannen, som omedelbart kontrol- lerar att den är undertecknad av båda och inte i något hänseende oklar till sin inne- börd. Prövningen av anmälningen sker i parternas närvaro. Befinns anmälningen där- vid vara i sin ordning, är äktenskapet in— gånget, och bevis om äktenskapet utskrives omedelbart och överlämnas till makarna. Tjänstemännen har därefter att underrätta d_en folkbokföringsmyndighet, där gifter- målet skall registreras. Är däremot anmäl- ningshandlingen inte undertecknad av båda eller oklar till sitt innehåll eller framgår det av omständigheterna att mannen eller kvin- nan inte gör anmälningen av fri vilja eller inte inser vad anmälningen rör, skall tjänste- mannen vägra att ta emot anmälningshand- lingen eller, om den mottagits, omedelbart avvisa anmälningen. Något äktenskap upp- kommer då inte.

Önskar mannen och kvinnan omge sitt

giftermål med en högtidlighet av religiös eller annan ideell karaktär kan de efter hinders- prövningen vända sig till någon som — jämte det han är utsedd att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap — är villig att biträda med den önskade inramningen i anslutning till att han mottager anmälningen. Hans uppgifter med avseende på de åtgärder som är nödvändiga för äktenskapets upp- komst skiljer sig däremot inte från dem som tjänsteman hos myndighet har, och han handlar under samma ansvar, om han åtar sig uppgiften som mottagare av anmälningen. Vidare ankommer det också på honom att utfärda bevis om äktenskapet och att under- rätta vederbörande folkbokföringsmyndig- het.

Enligt lagen (19151437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet kan Kungl. Maj:t uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska medborgare eller mellan svensk med- borgare och medborgare i främmande stat. Vigselförrättaren har att verkställa hinders- prövning, om sådan inte skett i svensk församling och alltjämt är giltig, dvs. inom fyra månder före vigseln. Samma lag bemyn- digar också Kungl. Maj :t att förordna svensk medborgare, som inte är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att på utomeuropeisk ort, avlägsen från svensk beskickning eller konsulat,. förrätta vigsel mellan svenska un- dersåtar. Hindersprövningen skall då företas av den diplomatiske eller konsuläre ämbets- man, som Kungl. Maj:t utser. Om — såsom vi föreslår — redan den i GB fastlagda ord- ningen innebär att Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer förordnar mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap och att även hindersprövningen skall ske av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, synes en särskild lag för in- gående av äktenskap i utlandet kunna und- varas. Att svensk utlandsmyndighet bara kan befatta sig med ingående av äktenskap där parterna eller en av dem är svensk medbor- gare synes ligga i sakens natur. I vilken utsträckning äktenskap kan ingås under med-

verkan av svensk myndighet i utlandet torde vidare vara beroende på de regler som gäller på myndighetens verksamhetsort. Vid för- ordnande av mottagare av anmälningar får som hittills vid förordnande av vigselförrät- tare hos utlandsmyndighet dessa regler beak- tas. Genom att äktenskapets ingående för- ändras från vigsel till ett anmälningsförfa- rande kan det emellertid tänkas att möjlig- heterna vidgas att ingå äktenskap i utlandet enligt svensk ordning.

För besvärsförfarandet vid klagan över beslut om utfärdande av intyg efter hinders- prövning eller om företagande av vigsel gäller för närvarande en särskild lag, lagen (19151434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. I samma lag regleras också besvärsrätten i ärenden om utfärdande av äktenskapscerti- fikat. Sådana certifikat utfärdas enligt kun- görelsen (19691123) av svensk myndighet för svensk medborgare, som avser att ingå äkten- skap inför utländsk myndighet, och innebär intyg om att han enligt svensk lag har rätt att ingå äktenskapet. Vid reformen bör regler om besvärsrätten beträffande beslut i ären- den om hindersprövning och anmälan om ingående av äktenskap införas i GB. Erfor- derliga bestämmelser om fullföljd av talan mot beslut om utfärdande av äktenskapscer- tifikat kan införas i 1969 års kungörelse. Därmed kan 1915 års lag upphävas.

Nu gällande bestämmelser om vigsel är delvis av kyrkolags natur. Så är fallet med GB 412 och 3 första stycket om vigsel i svenska kyrkan och behörighet och skyldig- het för präst i svenska kyrkan att viga. Även GB 4:8 tredje stycket i den del hänvisning sker till föreskrifterna i kyrkohandboken torde vara kyrkolag. För upphävande av dessa bestämmelseri samband med reformen krävs därför medverkan av kyrkomötet.

Den föreslagna ordningen för ingående av äktenskap överensstämmer med FN-konven— tionen såtillvida att äktenskapet skall ingås under medverkan av företrädare för det allmänna. Konventionskravet på båda kon-

trahenternas av fri vilja avgivna samtycke till äktenskapet, avgivet av dem personligen in- för ”vigselmyndigheten”, måste också anses uppfyllt. Deras gemensamma anmälan inne- fattar deras samtycke till äktenskapet och de skall göra anmälningen personligen.

Konventionen kräver emellertid därutöver närvaro av vittnen. Antas den föreslagna ordningen är inte detta krav uppfyllt. Det kan erinras om att redan nu gällande ordning inte helt överensstämmer med konventionen. Artikel 1 punkt 1 föreskriver nämligen att kontrahenternas samtycke skall avges av dem efter vederbörlig kungörelse i enlighet med vad som föreskrivs i lag. Genom att lys- ningen bortfallit såsom lagfäst led i gifter- målet uppfylls numera inte kungörelsekra- vet. Någon fråga om att i samband med den lagfästa lysningens avskaffande säga upp konventionen uppkom veterligen inte. De avvikelser från konventionen, som kommer att föreligga om också vårt förslag genomförs, synes i vart fall inte vara av sådan art att äktenskap ingångna enligt den föreslagna ordningen löper risken att inte godkännasi konventionsstat.

7. Återgån g

7.1 Historik

Återgång av äktenskap är ett rättsligt institut för upplösning av äktenskap som framför allt utvecklades inom den kanoniska rätten. En- ligt denna rätt kunde ett äktenskap vara ogiltigt antingen på grund av formfel vid dess ingående eller emedan endera kontrahentens samtycke till förbindelsen på grund av bris- tande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek eller misstag inte var bindande för honom, eller emedan äktenskapet ingåtts i strid mot ett dirimerande äktenskapshinder. I händelse av formfel behövdes ingen ogiltighetsför- klaring, utan äktenskapet ansågs då som en nullitet, dvs. var utan vidare ogiltigt. Men om behörig form iakttagits, var det ett giltigt äktenskap, tills ogiltighet konstaterats ge- nom dom. Ogiltigheten innebar principiellt att det i rättsligt hänseende skulle anses som om äktenskapet aldrig blivit ingånget. Denna grundsats kunde dock inte helt upprätthål- las. Om endera eller båda kontrahenterna varit i god tro, kunde i viss utsträckning de civilrättsliga följderna av ett giltigt äktenskap inträda så att exempelvis barnen räknades som barn i äktenskap. Då äktenskapet enligt den katolska kyrkans uppfattning är ett sakrament och därför. inte kan upplösas genom äktenskapsskillnad, har möjligheten att få äktenskapet hävt genom ogiltighetsför- klaring spelat en ganska betydande roll i katolska länder och har alltjämt där större

betydelse än annorstädes.

Landskapslagarna saknade bestämmelser om äktenskaps återgång. Möjligen ansågs att regleringen härav tillkom de kyrkliga myndigheterna. I vad mån de kanoniska grundsatserna tillämpades i vårt land under medeltiden kan inte utredas, eftersom käll- materialet är torftigt. Det har ansetts sanno— likt att de i det stora hela varit vägledande även för de världsliga domstolarna, i den mån dessa kom i beröring med hithörande problem.

De bestämmelser 1734 års lag innehöll om återgång var till sin innebörd ganska oklara. Vid sidan av ett stadgande om verkan av vigsel, förrättad av den som inte var präst, föreskrevs i 2 kap. 25 giftermålsbalken att om präst vigde ”dem, som äktenskap ej bygga må”, vigseln skulle vara ogill. Härmed torde endast ha åsyftats sådana fall då äkten- skapet blivit ingånget i strid mot äktenskaps- hinder på grund av släktskap, underårighet, bristande samtycke av giftoman, bestående äktenskapsförbindelse, hor och fallandesot. I vissa fall kunde äktenskap gå åter då sam- tycket till äktenskap tillkommit till följd av tvång, svek eller vissa misstag. Efter till- komsten av 1734 års lag tycks återgångsmå— len som regel ha behandlats vid de allmänna domstolarna och inte såsom ofta tidigare av domkapitlen.

I fråga om rättsverkningarna av äkten- skaps ogiltighet och återgång innehöll 1734

års lag för vissa fall delvis skilda regler, medan för andra fall uttryckliga bestämmel— ser inte fanns.

Genom 1915 års lag om äktenskaps in- gående och upplösning reviderades reglerna om ogiltighet och återgång ingående. Be- stämmelserna upptogs oförändrade i nya GB. Ogiltighet av vigsel föreligger bara då formen för äktenskapets ingående i mera väsentlig grad åsidosatts (419). Något äktenskap upp- kommer då inte. I övriga hithörande fall uppkommer ett äktenskap men det kan upplösas genom återgång. Härmed menas att ett äktenskap, som blivit ingånget i formellt riktig ordning, upplöses på grund av viss vid dess ingående föreliggande omständighet.

De omständigheter som kan medföra åter- gång är av två väsentligt olika slag. För det första kan återgång ske på den grund att makes samtycke till äktenskapet inte är sådant att det kan anses bindande för ho- nom. Frågan har inte ansetts kunna lösas enligt de regler som gäller avtal i allmänhet, utan man har givit särskilda regler härom. I nya GB har därför upptagits uttömmande regler om återgång på grund av bristande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek och misstag. För det andra kan och skall äkten- skap återgå när det ingåtts i strid mot vissa äktenskapshinder, som ansetts särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt. Bland dessa dirimerande äktenskapshinder, som i nya GB inskränkts till antalet jämfört med tidigare gällande rätt, finns förbuden mot äktenskap mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och av den som redan är gift. Före en lagändring år 1947 var även svågerlag i rätt upp- och nedstigande led återgångsgrund. Hindret på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet har betydelse äveni detta hänseende. Sinnes— sjuk eller sinnesslö make har nämligen rätt att få återgång även om han vid vigseln hade rättslig handlingsförmåga. Sedan sinnessjuk eller sinnesslö person år 1948 fått rätt att efter tillstånd av medicinalstyrelsen, numera socialstyrelsen, ingå äktenskap gäller naturli- gen att han inte har rätt att yrka återgång på denna grund om han erhållit vederbörligt

tillstånd. Genom en lagändring år 1968, som trädde ikraft den 1 juli 1969, har de tidigare gällande återgångsskälen fallandesot, köns- sjukdom i smittosamt skede, spetälska och obotlig vanförhet till äktenskap avskaffats.

Den grundsats som lagfästes genom nya GB är att återgångsdomen har rättsverk- ningar endast för framtiden. Återgångs— domen betraktas inte som en förklaring att den rättsliga grunden för äktenskapet är bristfällig och att följaktligen inte något giltigt rättsförhållande uppstått. Utgångs- punkten är i stället att så snart formellt giltig vigsel ägt rum ett verkligt äktenskap förelig- ger, och återgången är en form för upplös- ning av äktenskapet. Enligt lagberedningens mening var detta i överensstämmelse med den redan härskande rättsåskådningen som utvecklats därhän att återgång uppfattades som en med äktenskapsskillnad sidoordnad form för äktenskaps upplösning och att rättsförhållandets hävande för framtiden var den främsta effekten även av återgången.

7.2 Gällande rätt

Bestämmelser om återgång finns i GB 10 kap.

Den som är gift får inte ingå nytt äkten- skap så länge det tidigare äktenskapet består (2: 10). Ingår någon äktenskap i strid mot bestämmelsen skall det dömas till återgångi det nya äktenskapet. Äktenskap är vidare förbjudet mellan dem som är besläktade med varandra i rätt upp- och nedstigande led samt mellan syskon (2: 7). Har äktenskap ingåtts mellan sådana släktingar skall också dömas till återgång (10:1 första stycket). Med syskon menas även halvsyskon. I tvegiftes- fallet får återgång dock inte äga rum om det tidigare äktenskapet upplösts innan talan väckts om återgång i det senare äktenskapet (10: 1 andra stycket). Allmän åklagare är skyldig att yrka återgångi samtliga dessa fall. Talan om återgång kan också föras av båda makarna och vid fall av tvegifte även av den omgiftes make i det tidigare äktenskapet (101 I tredje stycket).

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, och hade han inte erhållit tillstånd av socialstyrelsen att gifta sig, kan han eller hans förmyndare yrka återgång (10: 2 första stycket). Denna rätt finns även om han inte kan anses ha saknat rättslig handlingsför- måga vid vigseln. Om sjukdomen blivit botad gäller en preskriptionstid på sex månader efter tillfrisknandet, efter vilken tidpunkt maken ej kan vinna återgång på denna grund.

Även den andra maken har rätt till återgång om han vid vigseln ej kände till sin makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet (10: 2 andra stycket). Har han gift sig trots att han visste om tillståndet kan han inte få äktenskapet upplöst genom återgång på den- na grund, men däremot kan vid sinnessjuk- dom förutsättningar finnas för äktenskaps- skillnad enligt 111 13. Om han saknade kunskap om tillståndet kan han vinna åter- gång oavsett om sjukdomen är obotlig eller ej. Har sjukdomen blivit botad får han dock inte väcka talan om återgång. Även för denna make gäller en preskriptionstid på sex månader, i detta fall räknat från den tid- punkt han fick vetskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten. Dessutom har det för honom stadgats en absolut tidsfrist på tre år från vigseln, efter vilken tid återgångstalan ej får väckas.

Övriga återgångsanledningar är samlade i 10: 3. Enligt första stycket punkt 1 kan make yrka återgång om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd som utesluter rättslig handlingsförmåga. Med detta stadgande avses somnambula eller hypnotiska tillstånd, hög- re grad av berusning, febertillstånd osv. Varken allmän åklagare eller den andra ma— ken har i dessa fall någon talerätt.

I punkt 2 stadgas att make kan vinna återgång om han av misstag låtit viga sig vid annan än sin trolovade eller utan att vilja ingå äktenskap. Stadgandet är av ringa prak- tisk betydelse. De 'fall som åsyftas med uttrycket att någon låtit viga sig vid annan än sin trolovade avser misstag som faller inom själva vigselakten, såsom att en förväx- ling av kontrahenter ägt rum, när flera par

blivit vigda samtidigt. Uttrycket att någon av misstag låtit viga sig utan att vilja ingå äktenskap syftar både på fall då maken vid vigseln inte visste att det var fråga om ingående av äktenskap och på fall då han visserligen visste vad det var fråga om men samtycket till äktenskap inte motsvarade hans verkliga vilja. Som exempel på dessa fall kan nämnas att någon i ett främmande land vars språk och former för ingående av äktenskap inte varit tillräckligt kända för honom kommit att avge sitt ja inför vigsel- förrättaren utan att inse betydelsen därav. Punkt 3 ger make rätt till återgång om han bedragits till äktenskapet därigenom att han genom falsk uppgift eller svikligt förti- gande blivit vilseledd av andra maken an- gående vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande dennes tidigare liv, som skäligen hade bort avhålla den bedragne från att ingå äktenskapet. Den grundläggan- de förutsättningen är att maken blivit bedra- gen till äktenskapet, dvs. att den villfarelse vari han svävat varit avgörande för hans beslut att ingå äktenskapet. Särskild bevis- ning om huruvida villfarelsen varit avgörande är inte alltid behövlig. Den omständighet som maken svävat i okunnighet om kan vara så betydelsefull att det är uppenbart att han inte skulle ha ingått äktenskapet med vet- skap om denna. Vidare fordras att det är den andra maken som har vilselett den bedragne. Detta kan ha skett antingen genom att maken givit den andre falsk uppgift eller genom att han svikligen förtigit en omstän- dighet som han insett att medkontrahenten svävat i okunnighet om. Om däremot bedrä- geriet övats av tredje man utan vetskap av den bedragnes medkontrahent har inte den bedragne rätt till återgång. Som föremål för den bedragnes villfarelse rörande den andra maken nämns utan närmare bestämning ”vem denne är". Härmed avses enligt förar- betena att villfarelsen i allmänhet skall röra sig om den ”sociala identiteten”, dvs. om vederbörandes familj, samhällsställning och dylikt, medan oriktiga föreställningar om personliga egenskaper eller förmögenhetsför- hållanden inte kommeri beaktande.

Beträffande ena makens villfarelse an- gående en omständighet som hänför sig till den andres tidigare liv har det inte ansetts tillräckligt att villfarelsen kan sägas ha varit bestämmande för beslutet att ingå äkten- skapet utan som ytterligare förutsättning har uppställts att omständigheten skäligen bort avhålla honom från äktenskapet. Vid denna bedömning måste hänsyn tas till rådande sed inom den krets av befolkningen han tillhör. Vidare influeras stadgandets innebörd av olika tiders växlande etiska uppfattningar. En omständighet som kan leda till återgångi detta fall är att make före vigseln begått ett grövre brott. Vidare kan enligt lagbered- ningen denna bestämmelse leda till återgång när kvinnan förtigit för mannen att hon vid vigseln väntade barn med annan än honom.

Enligt punkt 4 kan slutligen ena maken vinna återgång, om han blivit tvungen till äktenskapet. Särskilda bestämmelser om tvångets art har ansetts överflödiga. Det närmare bedömandet av vad som bör krävas i detta hänseende har överlämnats åt rätts- tillämpningen. Regeln gäller vare sig tvånget utövats av andra kontrahenten eller av annan person.

Också i de fall som regleras i 3 5 gäller en preskriptionstid på sex månader. Denna räk- nas från den tidpunkt sådant tillstånd som avses i punkt 1 upphörde, maken fick kännedom om återgångsskäl enligt punkt 2 eller 3, eller han blev fri från i punkt 4 avsett tvång. Även i 3 5 stadgas en absolut tidsfrist på tre år från vigseln.

Om rättsverkningarna av återgång finns bestämmelseri 4—7 55.

I enlighet med den bakom reglerna i nya GB liggande uppfattningen att återgång är en form av upplösning av ett en gång uppkom- met äktenskap gäller som huvudregel enligt 4 5 första stycket att vad som är föreskrivet om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om återgångs rättsverk- ningar. Detta innebär att återgångsdomen inte äger tillbakaverkande kraft. Liksom efter äktenskapsskillnad består det genom giftermålet grundlagda svågerlaget, barnen förblir barn i äktenskapet och tredje man

lider ingen rubbning i den rätt han förvärvat mot makarna. Likställigheten mellan rätts- verkningarna av återgång och äktenskaps- skillnad sträcker sig emellertid ännu längre. Även den reglering av rättsförhållandena för framtiden som är en följd av att äktenskapet upphör, skall såvida inte annat är stadgat, ske med tillämpning av reglerna i 11 kap. Från huvudregeln i 45 stadgas undantagi 5—7 55.

Vid bodelning i anledning av äktenskaps- skillnad erhåller i regel vardera maken hälf- ten av makarnas behållna giftorättsgods. Då äktenskap återgår gäller däremot, i anslut- ning till tidigare gällande rätt, enligt 5 5 att vid bodelningen all egendom som envar av makarna ägde vid vigseln eller efteråt förvär- vat genom arv, gåva eller testamente skall anses som hans enskilda egendom. Härige- nom förhindras, att en make, som vid äktenskapets ingående förtigit ett honom bekant upplösande äktenskapshinder eller på annat sätt bedragit den andra maken till äktenskapet får deli den egendom som den andre har medfört i boet eller under äkten- skapet förvärvat på sätt som utesluter ge- mensamma insatser för förvärvet. Bestäm- melsen kan visserligen vara till nackdel för make som varit i god tro vid äktenskapets ingående men nackdelen kan kompenseras genom skadestånd enligt 65. Vad make förvärvat under äktenskapet på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente, t. ex. genom eget arbete och såsom avkastning av enskild egendom, skall delas enligt de regler som i allmänhet gäller för giftorättsgods. Den som påstår att den särskilda bodelnings— regeln skall tillämpas, har att styrka förut- sättningarna härför. Detta kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt om återgången sker efter lång tids äktenskap.

Vid återgång liksom vid äktenskaps- skillnad kan ena maken bli skadestånds- skyldig gentemot den andra. Härom finns regler i 6 5. Förutsättningen för att make skall vara skadeståndsskyldig är att han vid vigseln haft kännedom om det förhållande som föranleder återgång. I första stycket stadgas att om återgång sker enligt 1 5 och

den ena maken var i god tro men inte den andre, har den godtroende rätt till skade- stånd. I andra stycket stadgas att om make vinner återgång enligt 2 5 första stycket eller 35 och om den omständighet som föran- ledde återgången var känd för andra maken vid vigseln, har den make på vars talan äktenskapet går åter rätt till skadestånd. Skadeståndet skall i båda fallen bestämmas efter vad som är skäligt med avseende på

makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter. Uppräkningen av för- utsättningarna för skadestånd är uttömman- de. I fråga om reglerna för hur skadeståndet skall bestämmas överensstämmer lagrummets avfattning med vad 11:24 innehåller om skadestånd efter äktenskapsskillnad. I båda fallen skall skadeståndet bestämmas efter vad med avseende på makarnas förmögen— hetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. Olikheter med avseende på den skada som skall ersättas kan dock uppstå. Så till exempel kan den särskilda bodelningsregeln i 5 5 vara till nackdel för den godtroende parten, och detta skall tagas i beaktande när skadeståndet bestämmes. Skadeståndet kan enligt tredje stycket sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall framställas i återgångsmålet. Om det försummas är rätten till skadestånd förlorad. Jämkning av avtal om skadestånd, som makarna träffat med hänsyn till återgången, kan emellertid påkal- las senare.

I motsats till vad som gäller vid äkten- skapsskillnad kan enligt 7 5 underhållsskyl- dighet inte komma ifråga efter äktenskapets upplösning genom återgång. Det har ansetts att ett äktenskap som går åter inte bör lämna efter sig några rättsverkningar i detta hän- seende under andra förutsättningar än dem som betingar skadeståndsskyldighet. En oskyldig makes underhållsbehov kan emeller- tid, i den mån den andre makens tillgångar och omständigheterna i övrigt medger, till- godoses genom ett skadestånd, som kan bestämmas att utgå periodiskt. En återgång enligt 2 eller 3 5 följer oftast kort tid efter vigseln och det har ansetts obilligt att en

godtroende make skulle kunna åläggas un- derhållsskyldighet i sådana fall. Ett kortva- rigt äktenskap kan inte heller antas grunda behov av underhåll på samma sätt som ett långvarigt. Vid återgång enligt 1 5 kan det lättare inträffa att upplösningen sker först efter en längre tids äktenskap, men i sådana fall har det ansetts stötande att låta äkten— skapet grunda underhållsskyldighet.

En ytterligare rättsverkan av återgång reglerades tidigare i 8 5, enligt vilken hustrun under vissa förhållanden kunde förbjudas att efter återgången bära mannens släktnamn. Numera återfinns reglerna härom i 1963 års namnlag. Enligt 15 5 tredje stycket nämnda lag förlorar hustrun vid återgång släktnamn som hon förvärvat genom äktenskapet och återförvärvar det släktnamn hon hade före äktenskapet. Om det föreligger synnerliga skäl, kan dock rätten tillåta att hon behåller mannens namn. Yrkande därom måste fram- ställas i återgångsprocessen. Synnerliga skäl kan föreligga om äktenskapet haft längre varaktighet och framförallt om i äktenskapet fötts barn som kommer att behålla faderns släktnamn.

Reglerna i 4—7 55 gäller för det fall att återgångsskäl görs gällande medan äkten- skapet ännu består. Eftersom återgång är en form för upplösning av äktenskap finns det inget utrymme för en återgång om äkten- skapet redan upplösts genom skillnad eller genom att make dött. Om äktenskapet upp- lösts genom döden kan emellertid i viss omfattning samma rättsverkningar inträda som skulle ha följt av en återgångsdom. Reglerna härom finns i 9—11 55. Motsätt- ningsvis framgår att då äktenskapet redan upplösts genom skillnad, man inte under några förhållanden kan påkalla tillämpning av återgångsreglerna. Skillnadsdomen inne— bär således en slutlig reglering av makarnas mellanhavanden.

[ 9 5 första stycket stadgas, att om äktenskap, som bort återgå enligt 1 5, dvs. på grund av ett publikt dirimerande hinder, upplöses genom ena makens död, skall vid bodelningen makarnas giftorättsgods delas ' som om återgång skett. Yrkande härom

måste framställas senast vid bodelningen. Eftersom båda makarna haft rätt att föra talan om återgång har både efterlevande make och annan dödsbodelägare rätt att påkalla återgångsdelning. Återgångsskälet måste ha förelegat ännu vid dödsfallet. Om sålunda någon som redan tidigare var gift ingått nytt äktenskap, men det tidigare äktenskapet upplösts före dödsfallet, kan regeln inte tillämpas.

För det fall att återgångsskäl enligt 2 eller 35 förelåg ges regler i 95 andra stycket. Befogenhet att påkalla återgångsdelning till- kommer då den efterlevande maken, om han vid dödsfallet ägde vinna återgång, och an- nan bodelägare, om den avlidne vid dödsfal- let hade sådan rätt. Som ytterligare förut- sättning för att annan bodelägare skall ha rätt att påkalla återgångsdelning gäller att den avlidne vid sin död förde talan om återgång eller intill sin död var förhindrad därifrån till följd av sinnessjukdom, sinnes- slöhet, sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd som utesluter rättslig handlingsför- måga. Den make som inte hade rätt att vinna återgång, eller om han är död, hans rättsinne- havare, har ingen rätt att påkalla tillämpning av återgångsdelning. Om mellan flera döds- bodelägare olika meningar uppstår huruvida återgångsdelning skall påkallas eller ej, skall dens mening gälla som yrkar sådan delning. Var och en av bodelägarna har rätt att framställa yrkande därom. Yrkande måste göras senast vid bodelningen.

Förutom rätt att yrka återgångsdelning har enligt 10 5 efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång, rätt att få skadestånd enligt reglerna i 6 5. På grund av skadeståndsrättens personliga natur har i detta fall den avlidne makens rättsinne- havare däremot inte fått någon rätt till skadestånd. Beträffande förutsättningarna för skadeståndsrätten gäller i tillämpliga de- lar detsamma som ifråga om rätten till återgångsdelning. Skadeståndsyrkandet mås- te framställas senast vid bodelningen.

] 11 5 ges slutligen en regel för det fall att tvegifte ägt rum och den omgifte dör innan återgång ägt rum. I sådant fall skall den rätt

till ersättning, pension eller annan ekono- misk förmån, som är tillagd efterlevande make, anses tillkomma maken i första äkten- skapet, om annat inte framgår av omständig- heterna.

Bestämmelserna om återgång i 10: 2 och 3 55 har direkt betydelse för stadgandet om olaga giftermål i BrB 7: 2. Enligt detta stadgande straffas för olaga giftermål den som gifter sig med någon som saknar rättslig handslingsförmåga till följd av sinnessjuk- dom, tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak. Olaga giftermål föreligger också om någon ingår äktenskap, som på yrkande av den andra maken kan dömas att återgå på grund av villfarelse eller svek. För samma brott dömes också den som tvingar annan till giftermål. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Enligt 6 5 får åtal inte väckas, om det inte för gärningen dömts till återgång av äktenskapet.

7.3. Familjelagssakkunniga

Under åren 1959—1970 uppgick antalet åter- gångsfall enligt den officiella statistiken till 29, dvs. i genomsnitt 2—3 fall om året. Återgångsreglerna måste således sägas ha mycket liten praktisk betydelse. Enligt våra direktiv bör övervägas om det finns behov av att behålla återgången som en speciell form för upplösning av äktenskap. Återgångsinstitutet har i gällande ordning två funktioner: det ger en form för upplös- ning av äktenskap vid särskilda fall av brister i förutsättningarna för dess ingående och det medför särskilda rättsverkningar, som skiljer sig från dem vid äktenskapsskillnad. Allmänt sett talar intresset av förenkling för att man bör eftersträva så enhetliga regler som möj- ligt för upplösningen och med avseende på dess rättsverkningar. Speciella regleringar bör behållas bara om de kan motiveras med sakliga skäl och svarar mot praktiskt beak- tansvärda behov. Bedömningen av återgångs- institutets berättigande måste därför ske mot bakgrunden av de upplösningsregler som gäller i allmänhet och de rättsverkningar som

är knutna till upplösning enligt dessa regler. Av betydelse blir härvid de reformer som nu föreslås i fråga om förutsättningarna för äktenskapsskillnad och rättsverkningarna därav. Vidare är reglerna för giftermålets ogiltighet av intresse. Ett alternativ till att hänföra återgångssituationerna under de van- liga upplösningsreglerna vid ett avskaffande av återgångsinstitutet erbjuder nämligen möj- ligheten att låta giftermålet bli utan verkan, när återgångsskäl enligt nuvarande ordning föreligger.

På skäl som utvecklats i kapitlet om äktenskapshindren föreslår vi att sinnessjuk- dom och sinnesslöhet upphör att vara äkten- skapshinder. För de mentalt sjuka och de sinnesslöa kommer därigenom den hittillsva- rande särbehandlingeni GB att upphöra. För dem kommer, liksom för alla, att gälla endast kravet på rättslig handlingsförmåga med avseende på den speciella rättshandling som ingående av äktenskap utgör. Till följd härav bortfaller anledningen att låta dessa tillstånd i och för sig grunda särskilda upp- lösningsmöjligheter eller annars föranleda särregler.

Med utgångspunkt i att återgångsinstitu- tet bör avskaffas skall beträffande övriga återgångsgrunder först övervägas om någon av dem är sådan att den lämpligen bör leda till att giftermålet blir utan verkan.

Vad beträffar tvegiftesfallen kan mot tanken att frånkänna det senare giftermålet alla rättsverkningar genom att göra det ogil- tigt anföras att åtminstone den ena parten och inte sällan kanske båda kan ha ingått äktenskapet i god tro. Såsom redan familje- rättskommittén framhöll kommer med det ökade folkutbytet mellan länderna antalet internationella äktenskap säkerligen att stiga, liksom antalet fall då nytt äktenskap ingås efter äktenskapsskillnad utomlands. Med hänsyn härtill och till den internationellrätts- liga regleringen i olika länder ökar riskerna för att nya äktenskap kommer till stånd efter äktenskapsskillnad som inte gäller häri riket.

I de fall, då det nya äktenskapet bestått lång tid och en faktisk gemenskap uppstått

mellan makarna innan tvegiftet upptäcks, finns otvivelaktigt sakligt-sett behov av den reglering av deras inbördes förhållanden som äktenskapslagstiftningen ger. Deras samlev- nad kan ha givit upphov till vittgående rättsförhållanden, som parterna själva och andra antagit vara reglerade med utgångs- punkt i att parterna är gifta med varandra, och de kan ha fått barn som fått den rättsliga ställningen av barn i äktenskapet. De olägenheter som i sådana fall skulle följa av att det senare äktenskapet skulle visa sig vara ogiltigt är enligt vår mening så allvarliga att vi redan på detta skäl inte kan förorda att tvegifte skall leda till ogiltighet av det senare giftermålet.

De anförda synpunkterna på konsekven- serna av ogiltighet gäller också när äktenskap ingåtts i strid mot gällande släktskapshinder. De fall som kan ha någon praktisk betydelse, nämligen äktenskap mellan halvsyskon, bort- faller visserligen, om sådana äktenskap enligt vårt förslag blir tillåtna efter dispens. Möjlig- heten kvarstår dock att äktenskap iundan- tagsfall kan komma till stånd trots att släktskapshinder föreligger. Även i dessa fall kan ena parten eller båda vara i god tro, liksom lång tid kan hinna förflyta innan rätta förhållandet upptäcks.

Vi anser därför att inget av de återgångs- fall som regleras av 1021 — tvegifte och släktskapshinder — bör hänföras till ogiltig- hetsfallen.

De återgångsfall som regleras i 10: 3 — bristande rättslig handlingsförmåga, misstag, vilseledande och tvång — kännetecknas av dolda brister i viljeförklaringen vid ingåendet av äktenskapet. Utmärkande är också att bevisningen om bristens förhandenvaro är vansklig och att den som avgivit viljeförkla- ringen i efterhand kan acceptera dess rätts- verkningar. Bl. a. dessa omständigheter moti- verar de förhållandevis korta frister som nu gäller för att anställa återgångstalan i dessa fall. Bristen i viljeförklaringen kan i och för sig synas tala för att giftermålet blir ogiltigt. En sådan lösning skulle innebära att man på äktenskapsrättens område införde en mot- svarighet till de regler som inom förmögen—

hetsrätten kan göra en rättshandling ogiltig. Enligt vår mening utgör emellertid de starka personliga inslagen i den samlevnad, som äktenskapet hänför sig till, ett vägande skäl mot att jämställa giftermål med rättshand- lingar i allmänhet. Vidare bör från praktisk synpunkt beaktas att frågan om giftermålets ogiltighet på grund av dolda brister i vilje- förklaringen inte skulle kunna överlämnas till parternas eget avgörande, utan frågan skulle nödvändigtvis få prövas i rättegång. Make som ville bli fri från äktenskapet på något av de nu aktuella skälen skulle alltså ha att välja mellan rättegång, där han yrkade fastställande av att äktenskapet aldrig upp- kommit, och det vanliga skilsmässoförfaran- det. Om han skulle bortse från eventuella skillnader i rättsverkningar av det ena eller andra valet och bara ville få äktenskapet ur världen synes det givet att han skulle välja den utväg som enklast och snabbast ledde till det åsyftade resultatet. Utformningen av skilsmässoreglerna skulle därmed bli av bety- delse. Om dessa reformeras så att de särskil- da skillnadsgrunderna faller bort och det blir tillräckligt med makes yrkande om äkten- skapsskillnad och denna därjämte kan med- delas efter väsentligt kortare tid än nu, blir äktenskapsskillnaden otvivelaktigt en enklare utväg än en rättegång, i vilken maken måste styrka att hans till det yttre riktiga viljeför- klaring vid giftermålet var behäftad med så allvarliga dolda brister att den måste från- kännas verkan.

Det sagda — som tar sikte enbart på makes intresse av att bli fri från äktenskapet — ger vid handen att det bör vara tillräckligt att skillnadsförfarandet, om det reformeras enligt vad som antytts, står till buds för den som på grund av brister i sin viljeförklaring inte vill vara bunden av giftermålet. Mot att låta bristerna göra giftermålet ogiltigt talar dessutom att denna linje skulle aktualisera också frågan om inte även andra maken, trots att han avgett en bindande viljeförkla— ring, borde kunna hävda giftermålets ogiltig- het. Regler om ogiltighet i dessa fall skulle vidare, liksom nuvarande regler om återgång, behöva förenas med bestämmelser om för-

hållandevis korta preskriptionstider för väckande av talan om ogiltighet, inte bara med hänsyn till bevissvårigheterna och ma- kes möjlighet att i efterhand godta giftermå- let utan också för att trygga den andra makens ställning. Ogiltighet skulle därmed bara kunna åberopas under en begränsad tid, varefter maken skulle vara hänvisad till det vanliga skillnadsförfarandet. Inte helleri de nu behandlade fallen anser vi följaktligen att något står att vinna genom en utökning av ogiltighetsfallen. Ogiltighet bör i överens- stämmelse med den sedan länge rådande uppfattningen förbehållas fall då fel före- kommit i förfarandet vid äktenskapets in- gående.

Om således enligt vår mening inte något av de nuvarande återgångsskälen bör leda till giftermålets ogiltighet återstår möjligheten att låta återgången som upplösningsform konsumeras av äktenskapsskillnaden. Refor— meras reglerna för äktenskapsskillnad på sätt som vi föreslår i kap. 9 — make kan alltid få äktenskapsskillnad utan att behöva visa nå- gon upplösningsgrund, skilsmässa kan erhål- las väsentligt snabbare än nu och vid tvegifte och när äktenskapet ingåtts trots släktskaps- hinder alltid omedelbart och med talerätt också för allmän åklagare — kan det knap- past finnas något behov av en särskild upplösningsordning för de nuvarande åter- gångssituationerna.

Återgången är emellertid nu förenad med särskilda rättsverkningar som skiljer sig från dem som gäller vid skilsmässa, främst i fråga om bodelning, skadestånd och underhålls- skyldighet. Ett avskaffande av återgångs- institutet och återgångsfallens inordnande under reglerna för äktenskapsskillnad och dess rättsverkningar aktualiserar därför frå- gan hur regleringen i dessa hänseenden bör ske. Redan lagberedningen diskuterade möj- ligheten att undvara återgångsinstitutet och låta makarna vara hänvisade till att vinna äktenskapsskillnad. Beredningen fann att detta kunde vara berättigat i den mån rättsverkningarna för framtiden borde be- stämmas i anslutning till reglerna om äkten- skapsskillnads rättsverkningar. Finner man

att det inte finns anledning att i återgångs- fallen ha andra rättsverkningar än när äkten- skap upplöses genom äktenskapsskillnad bortfaller också enligt vår mening behovet av ett särskilt återgångsinstitut.

Rättsverkningarna av återgång skiljer sig från rättsverkningarna av hem- och äkten- skapsskillnad enligt nu gällande rätt i följan- de hänseenden. Bodelningen sker efter andra regler vid återgång än efter hem- och äkten- skapsskillnad. Medan vid skillnad makarnas giftorättsgods som regel skall delas lika mellan dem skall vid återgångsdelning sådan egendom som make ägde vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testa- mente över huvud taget inte ingå i bodel- ningen. Skadeståndsreglerna är med avseende på förutsättningarna för skadestånd olika avfattade i de båda fallen. Skadestånd vid återgång hänför sig till omständigheter vid giftermålet medan skadestånd vid äkten- skapsskillnad grundas på händelser under äktenskapet. Efter äktenskapsskillnad kan underhållsbidrag utgå till make som är i behov därav, medan underhållsskyldighet aldrig föreligger efter återgång. Det bör också anmärkas från områden utanför gifter- målsbalken att hustrun vid återgång förlorar det släktnamn hon fått genom giftermålet, såvida hon inte på grund av synnerliga skäl får rättens tillåtelse att behålla mannens namn. Sådan namnförlust inträder inte vid äktenskapsskillnad. Dom på återgång är vida- re en förutsättning för åtal för olaga gifter- mål enligt BrB 7 : 2.

När man skall bestämma vilka rättsverk- ningar på det ekonomiska området som skall tilläggas upplösningen av äktenskap synes den ganska självklara utgångspunkten böra vara att reglerna skall kunna beakta vilken grad av ekonomisk gemenskap som uppkom- mit mellan makarna. Har samlevnaden varat kort tid kan den inte ha hunnit utveckla sig till något djupare beroende i försörjningshän- seende eller till någon mera omfattande sammanblandning av den enes och den and- res egendom. Saklig grund för underhålls- skyldighet och likadelning av boet finns då inte. Vid långvarig samlevnad däremot kan

det inbördes ekonomiska beroendet och egendomsgemenskapen vara påtagliga. Rätt till underhåll vid behov och likadelning av boet kan då vara motiverade. Graden av ekonomiskt beroende och gemenskap hänger alltså samman med den faktiska situation, i vilken makarna levt. På vilken grund äkten- skapet upplöses är däremot från ekonomisk synpunkt ovidkommande. Sakligt sett finns det därför inte någon anledning att med avseende på de ekonomiska rättsverkningar- na ha skilda regler för det fall att äktenska- pet upplöses genom återgång av skäl, som nu kan föranleda sådan, och för det fall att det upplöses genom äktenskapsskillnad med annat bakomliggande motiv. De ekonomiska rättsverkningarna av upplösningen böri båda fallen bygga på graden av ekonomisk gemen- skap. Denna beaktas i fråga om frånskild makes rätt till underhåll men däremot inte när det gäller delningen av boet efter hem- eller äktenskapsskillnad, då likadelning av giftorättsgodset skall ske oavsett äktenska- pets varaktighet. Efter återgång kan å andra sidan underhållsskyldighet aldrig komma i fråga och för bodelningen gäller den speciella återgångsdelningen, vid vilken vad vardera maken hade vid giftermålet och därefter förvärvat genom arv, gåva och testamente behandlas som enskild egendom. Mot de nuvarande rättsverkningarna av återgång kan alltså riktas den kritiken att en ekonomisk utjämning mellan makarna genom underhåll och likadelning inte åstadkoms om åter- gången inträffar efter ett långvarigt äkten- skap med ekonomisk gemenskap. Och rätts- verkningarna av skilsmässa kan kritiseras i det hänseende att man inte gör avsteg från likadelningen av giftorättsgods, när äkten- skapet till följd av sin korta varaktighet inte lett till någon ekonomisk gemenskap av betydelse.

I våra direktiv aktualiseras emellertid en begränsning av giftorätten och det erinras om den ordning som gäller vid återgångsdel- ning. Frågan hur långt man skall gå vid en begränsning av giftorätten lämnas dock öp- pen, men det sägs att en mycket stark begränsning av giftorätten kan vara rimlig

De ekonomiska rättsverkningarna av äk- tenskap och dess upplösning kommer visser- ligen inte att behandlas i sin helhet förrän i ett följande utredningsskede. Vi förslår emel- lertid som närmare utvecklas i kap. 10 att redan nu en särskild bodelningsregel införs som gör det möjligt att avvika från huvud- regeln om likadelning av giftorättsgodset när äktenskapet till följd av kort varaktighet varit utan ekonomisk gemenskap av betydel- se. Vid bodelningen skall i sådana fall annan delningsgrund tillämpas som finnes skälig med hänsyn till vad makarna ägde vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Yrkande om avvikelse från likadelningsregeln skall kunna framställas av make vid bodelning i anled- ning av äktenskapsskillnad. Däremot anser vi det inte påkallat att, i analogi med vad som nu gäller vid återgång, låta regeln gälla även vid bodelning i anledning av makes död. Äktenskap, som återgår enligt gällande lag, upplöses sannolikt i de flesta fall efter relativt kort tid. Återgångsdelningen enligt nuvarande regler ger då ett sakligt sett riktigt resultat. Men samma resultat uppnås också om äktenskapet upplöses genom skilsmässa och bodelningen sker med tillämpning av den nu berörda delningsregeln. Och skulle ett äktenskap, där återgångsskäl enligt nuva- rande ordning föreligger, upplösas efter lång tid kan det otvivelaktigt finnas skäl för en likadelning av giftorättsgodset enligt vanliga regler efter äktenskapsskillnad. Med avseen— de på delningen av makarnas egendom anser vi följaktligen att de i allmänhet gällande bodelningsreglerna, om de reformeras enligt det sagda, bör ge ett riktigt resultat också vid upplösning av äktenskap genom äktenskaps— skillnad i sådana fall där återgång nu sker. Vi är medvetna om att den nu beskrivna ord— ningen inte rymmer någon motsvarighet till den nuvarande möjligheten enligt lO:9 att i vissa fall avvika från likadelningen av gifto- rättsgodset, när äktenskapet upplöses genom makes död innan återgång skett. Det torde emellertid här röra sig om en så sällan föreliggande situation att särregler härom

En särskild fråga är hur bodelning skall ske vid tvegifte om egendomsgemenskap funnits i båda äktenskapen. Frågan, som hittills överlämnats åt rättstillämpningen, synes inte påkalla någon omedelbar regle- ring. Den bör emellertid beaktas i samband med det fortsatta reformarbetet i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skap.

Skyldighet för make att utge skadestånd vid återgång bygger på att den omständighet, som innebär återgångsgrund, vid vigseln var känd för maken. Vid återgång på grund av tvegifte eller släktskapshinder kan skade- stånd inte tillerkännas make som kände till hindret. Den principiella grunden för skade- ståndet är enligt lagberedningen densamma som den som gäller för skadestånd vid skilsmässa. Avskaffas möjligheten till skade- stånd vid skilsmässa — vilket vi föreslår — finns det därför knappast skäl att behålla skadeståndsmöjlighet för de fall då äkten- skapet upplöses av orsak som nu utgör återgångsgrund. I den mån make tillskyndas förmögenhetsförlust genom bedrägeri eller tvång, som nu utgör återgångsgrund enligt 1013, torde för övrigt skadestånd kunna komma i fråga enligt allmänna regler. Och i den mån skadestånd vid återgång använts för att tillgodose den oskyldiga makens behov av 'bidrag till sitt underhåll synes den funktio-

nen av skadeståndet på ett bättre sätt kunna fullgöras av underhållsskyldighet enligt de regler som gäller vid skilsmässa.

Beträffande frågan om underhållsbidrag efter upplösning av äktenskap kan först konstateras att enligt våra direktiv utgångs- punkten för reformen bör vara att bidrag inte skall komma ifråga men att det knap- past kan bli möjligt att helt utesluta rätt till bidrag för frånskild make. Frågan vilken utformning underhållsreglerna bör ha i fram- tiden tillhör det fortsatta utredningsarbetet. I detta sammanhang är det därför bara av intresse att bedöma effekterna av att ersätta återgångens rättsverkningar i fråga om under— håll med de rättsverkningar som i samma hänseende inträder vid skilsmässa enligt gäl—

lande ordning, modifierad bara med hänsyn till att skuld till äktenskapets upplösning inte skall påverka underhållsrätten. Som förut sagts finns ingen underhållsskyldighet efter återgång. Efter skilsmässa däremot kan underhållsbidrag tillerkännas make under förutsättning att maken är i behov därav. Redan nu är dock praxis jämförelsevis rest- riktiv vid bedömningen av om behov förelig- ger.

Om den särskilda upplösningsformen åter- gång avskaffas och upplösning av äktenska- pet i de nuvarande återgångssituationerna i stället måste ske enligt reglerna för äkten- skapsskillnad inträder alltså en viss möjlighet att utdöma underhållsbidrag i fall, då det nu är uteslutet. En sådan effekt är i och för sig inte väl förenlig med den utgångspunkt som enligt.direktiven skall gälla för reformen i fråga om underhållsskyldighet efter skils- mässa. Effekten synes ändå kunna godtagas. Härför talar framför allt att rätten till underhåll är beroende på behov hos den berättigade. Om äktenskapet varat bara en kort tid —— något som torde vara det vanligas- te om bakom upplösningen ligger sådant skäl som idag kan föranleda återgång — bör ingen make ännu ha blivit ekonomiskt beroende av den andre i så hög grad att det kan anses föreligga behov av underhållsbidrag efter upplösningen. Å andra sidan är det obestrid- ligt att behov av bidrag kan finnas också i återgångsfallen. Detta observerades redan av lagberedningen, som anvisade möjligheten att i vissa fall använda skadeståndet för att täcka detta behov. Också familjerättskom- mittén framhöll att verkan av återgång kun- de bli alltför hård mot make, som inte haft vetskap om återgångsskälet, och pekade här- vid särskilt på att rätt till underhåll saknades. Kommittén ansåg, 'att i vissa fall, t. ex. om det döms till återgång efter längre tid på grund av tvegifte på mannens sida, hustrun borde kunna berättigas till underhåll.

Enligt vår mening finns det goda skäl att, så länge underhåll efter äktenskapsskillnad över huvud taget ifrågakommer, ha samma möjligheter till underhåll mellan förutva- rande makar oavsett orsaken till äktenska-

pets upplösning. Vi anser det därför innebära att man avhjälper en brist i nuvarande ordning, om underhållsbidrag kan komma i fråga i återgångsfallen enligt samma regler som vid skilsmässa, nämligen vid behov. Inte heller i detta hänseende skulle det alltså finnas några avgörande skäl mot att inordna återgångsfallen under de vanliga upplösnings- reglerna.

Stadgandet i BrB 7:2 är som nämnts tillämpligt endast om det dömts till återgång på viss grund. Straffrättskommittén överväg- de att inte i brottsbalken taga med någon bestämmelse som motsvarade äldre lags reg- ler om här avsedda förfaranden men stanna- de slutligen för att föreslå en bestämmelse om olaga giftermål, Departementschefen an- såg vid lagrådsremissen 1958 att det inte förelåg något praktiskt behov av en särskild kriminalisering av olaga giftermål eftersom den som tvingade annan till äktenskap kunde straffas för olaga tvång och även eljest de gärningar som omfattades av denna brotts- typ i de praktiskt tänkbara fallen torde ingå som led i annat kriminellt förfarande, t. ex. bedrägeri. Lagrådet framhöll emellertid att den omständigheten att gärningarna i viss utsträckning kunde beivras enligt andra lag- rum inte utgjorde tillräcklig anledning att upphäva en i och för sig ändamålsenlig reglering. På hemställan av lagrådet upptogs därför i brottsbalken en bestämmelse om olaga giftermål. Av det anförda framgår att olika meningar kan anföras i fråga om behovet av kriminalisering av de förfaranden som nu är straffbara som olaga giftermål. Den omständigheten att brottet nu bygger på förekomsten av återgångsinstitutet torde emellertid inte höra hindra en reform inom äktenskapsrätten, varigenom återgångsinsti- tutet avskaffas. Om så sker måste _följdänd- ringar vidtas i BrB 7: 2 och 6.

Som framgår av det sagda finner vi att det för svensk rätts del väl låter sig göra och är förenat med vissa fördelar att inordna de fall där återgång nu kan ske under de reformera- de reglerna för äktenskaps upplösning genom äktenskapsskillnad. Särregler är behövliga endast för vissa av de fall, där det nu kan

dömas till återgång, nämligen vid tvegifte och släktskapshinder. Det har emellertid ibland gjorts gällande att möjligheten att upplösa äktenskap genom återgång har bety- delse ur internationellrättslig synpunkt, t. ex. då ena maken enligt sitt hemlands lag inte kan få äktenskapsskillnad. Här kan erinras om den utvidgning av svensk dom— stols kompetens i internationella äktenskaps- mål som kommit till stånd genom lagen (196417 26) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall. I dessa fall, som såvitt nu är av intresse främst rör flyktingar och äktenskap, där upplysning saknas om andra maken lever eller var han vistas, skall enbart svensk lag tillämpas. I den mån make enligt nämnda lag erhåller exempelvis äkten— skapsskillnad här i riket i strid mot sitt hemlands lag kommer skilsmässan inte att bli gällande i hemlandet. Denna effekt är själv- fallet inte önskvärd men torde inte kunna helt undvikas. Vi anser inte att det ringa antal fall där en olikhet mellan svensk och utländsk rätt kan tänkas leda till att här meddelad äktenskapsskillnad — imotsats till återgång — inte blir gällande utomlands skall få hindra en ändamålsenlig reform av den svenska lagstiftningen på detta område. Det kan f. ö. anmärkas att svensk domstol kan döma till återgång, när utländsk rätt som har detta institut är tillämplig, även om det inte skulle finnas i svensk rätt. Vi föreslår alltså att återgångsinstitutet avskaffas.

I samband härmed bör stadgandet i 10:11 införasi 13 kap. som 13 b 5.

8. Medling och familjerådgivning

8.1 Historik

] äldre tider förekommande försök från samhällets sida att påverka makarna i deras inbördes förhållande präglades väsentligt av tidens restriktiva inställning till äktenskaps- skillnad som sådan. Redan innan det blivit fråga om att upplösa äktenskapet kunde samhället inskrida. Enligt 1686 års kyrkolag ägde sålunda prästerskapet ingripa när ”hat, vrede och bitterhet” uppkommit mellan makarna. Hjälpte varken "förmaningar, åt- varningar eller förlikningar vid högt vite” skulle prästen söka finna orsaken till oenig- heten mellan makarna ”och om endera eller bägge finnas brottsliga ställa dem för ögonen huru illa de av djävulen äro besnärda, att de träta och slitas med sitt eget kött och således fördärva sig själva inbördes”. Nästa steg var att instämma makarna till domkapitlet för rannsakning och förhör. Hjälpte inte heller det, hänsköts ärendet till världslig domstol, där makarna i första hand riskerade straff — stockstraff och spöslitning, böter och fängel- se — och i andra hand kunde på en tid bli skilda ifrån varandra ”till umgänge, säng, bord och hemvist”. Detta var alltså ett slags separation såsom bestraffning. I sista hand stadgade kyrkolagen bannlysning.

Sökte någon av makarna äktenskapsskill- nad ålåg det enligt kyrkolagen biskop och domkapitel att söka förlika makarna. Miss- lyckades detta hänsköts frågan till världslig

domstol innan skillnadsfrågan avgjordes. Ef- tersom äktenskapsskillnad kunde vinnas bara på grund av ena makens brottsliga förfaran- de, skulle domstol först rannsaka och döma om själva gärningen.

I 1734 års lag stadgades varning och bötesstraff för oeniga makar samt en tids separation. l praxis förekom att Konungen därefter dispensvis meddelade skillnad i äktenskapet. Genom en förordning av år 1860 blev gången i stället den att makarna varnades först av kyrkoherden och därefter inför kyrkorådet. Sedan dömdes till ett års separation.

Det angivna förfarandet med varningar inför kyrkoherde och kyrkoråd kritiserades av lagberedningen, som uppgav att förfaran- det ofta kändes förödmjukande för makarna och givit anledning också till andra allvarliga anmärkningarl. Det ersattes därför genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning av medlingen. Detta institut överfördes sedermera till 1920 års GB.

8.2 Gällande rätt 8.2.1 Medling

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om tvist annars

1 LB 19135. 391

uppkommit, som stör sammanlevnaden mel- lan makarna (14: 1 första stycket). Enligt de före den 1 juli 1969 gällande bestämmelser- na kunde medling påkallas, förutom vid fall av Söndring, endast när tvist enligt vissa angivna lagrum i GB uppkommit, däribland främst ll:2 första stycket (hemskillnad på grund av grov försummelse eller kränkning från andra makens sida). Avsikten med föreskriften att medling kan påkallas när tvist uppkommit ”som stör sammanlevnaden mellan makarna” har varit att förbättra möjligheterna till medling på ett tidigt sta- dium, innan ett skilsmässoförfarande inför domstol ännu blivit aktuellt' .

Behörig att medla är, i den ordning lagen anger, präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd (14: 1 andra stycket). Sådan behörighet till- kommer också vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om makarna eller endera tillhör samfundet. Utöver dessa 5. k. kyrkliga medlare nämner lagen borgerlig medlare och denne är behörig att medla om han utsetts till medlare i den kommun, där makarna eller endera är bosatt. Behörighet att medla utan motsvarande begränsning till bosättningsorten tillkommer vidare sedan den 1 juli 1969 föreståndare för familjeråd- givningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskommun. Slutligen äger rätten i den ort, där makarna eller endera är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare, när skäl föreligger därtill (14: l tredje stycket).

Närmare bestämmelser om borgerlig med- lare finns i 1412. I varje kommun skall finnas minst en borgerlig medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl kan samma person förordnas till medlare för mer än en kom- mun. Borgerlig medlare utses av rätten för två kalenderår. Om medlare finnes inte vara lämplig för sitt uppdrag skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan förord- nas för den återstående tiden. För borgerlig medlare skall finnas ersättare.

I vissa fall får äktenskapsmål inte upptas till prövning om inte medling ägt rum. Medlingen utgör då processförutsättning.

Det viktigaste fallet utgör mål om hemskill- nad enligt 1121 och 2 (15:8). Om ena maken underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller inte kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock utan hinder därav upptas, om andra maken inställt sig för medling. Man brukar för sådana fall säga att det räcker att ett försök till medling har gjorts. De andra fall då medling på sätt nu har sagts utgör processförutsättning är mål om underhållsskyldighet, såvida makarna inte på grund av söndring lever åtskilda, mål om ersättning för biträde som ena maken lämnat den andre i hans förvärvsverksamhet samt mål om avkastningen av egendom som ena maken överlämnat till den andres för- valtning(15:23).

I de fall då medling sålunda utgör processförutsättning men då bara försök till medling föregått kan rätten — utom i mål om hemskillnad efter gemensam ansökan — bereda parterna nytt tillfälle till medling. Rätten utser i så fall lämplig person till medlare. Om make trots kallelse inte infin— ner sig inför medlaren eller om medling av annan orsak inte skett före utsatt tid, kan nytt anstånd för medling inte ges, såvida inte båda makarna begär det (15:9 och 23).

Medlaren äger kalla makarna att samman- komma inför medlaren (14: 3 första styck- et). Lagen föreskriver vidare att medlaren på lämpligt sätt skall göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna. Medlaren har ålagts tystnadsplikt rörande vad han erfarit vid medlingen och han får inte höras som vittne därom (14: 3 andra stycket).

Församlingspräst i svenska kyrkan åtnju- ter inte någon särskild ersättning för utförda medlingsuppdrag. Uppgiften anses ingå i hans tjänsteåligganden. Inte heller vigselför- rättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan har rätt till någon särskild ersättning för medling. Till borgerlig medlare däremot betalas ersättning av kommunen (1414 förs— ta stycket). Enligt kungörelsen (1969:122) om statsbidrag till medlingsverksamheten

1 Prop. l968:136 5.60 och 88

m. m. utgår statsbidrag till kommuns kostna- der för borgerlig medlare med ett årligt belopp, motsvarande hälften av kommunens utgifter för arvode till sådan medlare, dock högst med fyrtio kronor för varje medlings- ärende (1 5). När det gäller särskilt förord- nad medlare utgår ersättning av statsmedel (14: 4 andra stycket). Sådan medlare har rätt till ersättning med åttio kronor för uppdra- get (3 5 nyssnämnda kungörelse).

8.2.2 Familjerådgivning

Familjerådgivningsbyråer drivna av offent- ligrättsligt subjekt tillkom i början av l950-talet. De första byråerna drevs i kom- munal regi — t. ex. den av Stockholms stads barnavårdsnämnd inrättade familjerådgiv- ningsbyrån i Stockholm — men senare övertogs några av dessa och inrättades också nya av landstingskommun. För närvarande finns det i landet 7 byråer med kommunal och 25 byråer med landstingskommunal huvudman, sammanlagt alltså 32 rådgivnings- byråer. Ytterligare ett par byråer är planera- de och väntas bli inrättade inom den närmaste tiden.

Kommun eller landstingskommun är inte skyldig att anordna familjerådgivning men om de anordnat sådan har sedan den 1 januari 1961 statsbidrag kunnat erhållas till verksamheten. Enligt 1 5 kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning kan bidrag utgå till landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun. När särskilda skäl är därtill kan statsbidrag utgå också till familjerådgivning som försöksvis bedrivs av kommun tillhörande landstingskommun eller av enskild. Som allmänt villkor för statsbi- drag gäller att verksamheten skall vara anordnad enligt av socialstyrelsen godkänd plan och utövas vid öppen mottagning (2 5).

Enligt nyssnämnda kungörelse definieras familjerådgivning som rådgivning och be- handlingi samband med konfliktsituationeri äktenskap och familj samt upplysningsverk- samhet om samlevnadsproblem. Familjeråd-

givning kan också innefatta stöd och rådgiv- ning åt abortsökande kvinnor. Av de 32 byråer som finns för närvarande arbetar 27 enbart med familjerådgivning och 5 med båda familjerådgivning och abortrådgivning.

Vid familjerådgivningsbyråerna finns för- utom anställda familjerådgivare vissa specia- lister anknutna såsom konsulter. I allmänhet har byråerna tillgång till psykiatriker och gynekolog och vid ett flertal byråer även jurist och barnpsykiatriker eller barnpsyko- log. Konsulterna kan medverka i byråns arbete dels genom att stå till tjänst för rådfrågning och överläggning med familjeråd- givarna om de ärenden dessa handlägger, dels genom att efter remiss från familjerådgivarna själva ta emot de sökande.

Verksamheten vid familjerådgivnings- byråerna har i första hand ett förebyggande syfte: att i tid hjälpa de sökande tillrätta i deras olika relationer till omgivningen. Många söker för störningar i den äktenskapli- ga relationen men också andra samlevnads— problem blir föremål för behandling. Från familjerådgivningens sida söker man bearbeta den eller de sökandes sociala situation i dess helhet. Härvid kan det förekomma olika behandlingsformer såsom enskilda samtal, överläggningar med båda parter eller med flera familjemedlemmar och gruppterapi. Inte minst anses tillgången till konsulter ge förutsättningar för en bred bearbetning av problemen.

Vid sidan av de familjerådgivningsbyråer som drivs av kommun och landstingskom- mun finns ett antal byråer tillkomna på enskilt initiativ, vilka har församling, kyrklig samfällighet eller enskild sammanslutning såsom huvudman. I viss omfattning förekom- mer här ett samarbete mellan byråerna. Så kan nämnas att ett tiotal byråer med skilda huvudmän och med olika mått av kyrkligt och frikyrkligt inslag har ett gemensamt organ — Samarbetsorganet Sveriges kyrkliga och ekumeniska familjerådgivningsbyråer. Några av dessa byråer uppbär bidrag från kommun eller landstingskommun. Verksam- het bedrivs i huvudsak på samma sätt med familjerådgivare och konsulter och är i stort

sett inriktad på samma typ av familjerådgiv- ningsärenden — bortsett från abortärenden — som vid de offentligt drivna byråerna.

För familjerådgivare gäller numera — liksom för medlare — viss begränsning av vittnesplikten. Enligt en lagändring, som träd- de i kraft den 1 januari 1970, får kuratorer vid familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun, landstingskommun, församling el- ler kyrklig samfällighet, eller deras biträden inte höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller dei samband därmed erfarit, om det inte är medgivet i lag eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill (RB 36: 5 andra stycket).

Socialstyrelsen, som på uppdrag av Kungl. Maj :t gjort en sammanställning och analys av erfarenheterna från verksamheten med för- söksvis anordnad familjerådgivning, har i skrivelse den 2 april 1969 anfört att starka skäl talar för att familjerådgivningen hålls skild från abortrådgivningen. l awaktan på att 1965 års abortkommitté slutförde sitt uppdrag ansåg styrelsen emellertid att för- söksverksamheten borde fortsätta enligt dit- tillsvarande principer.

1965 års abortkommitté, som i augusti 1971 slutfört sitt utredningsuppdrag, fram— håller i betänkandet ”Rätten till abort” (SOU 1971 :5 8) att den delar socialstyrelsens uppfattning angående familjerådgivnings- verksamheten.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1971 uppdragit åt socialutredningen, som redan enligt tidigare meddelade direktiv har att uppmärksamma familjerådgivningen i sam- band med vissa av sina uppgifter, att i anslutning till utredningsuppdraget lägga fram förslag rörande familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Vid uppdragets fullgörande skall utredningen utvärdera och beakta de erfarenheter som gjorts vid den försöksvis anordnade familje- rådgivningsverksamheten.

I våra direktiv uttalas att samhället bör medverka till att förebygga förhastade skils- mässor men att detta i princip bör ske med andra medel än restriktiva skilsmässoregler. Ett institut som kan tjäna som medel att motverka onödiga skilsmässor och som det enligt direktiven åligger oss att överväga utgör medlingen. Vid en omprövning av medlingsinstitutet är det naturligt att dess samband med familjerådgivningen observe- ras. Också det arbete som bedrivs inom familjerådgivningen kan allmänt sett tjäna syftet att motverka förhastade skilsmässor och gör det i synnerhet när anledningen till att makar sökt kontakt med familjerådgiv- ningen är just att de vill få en ordentlig genomlysning av konflikter som hotar att leda till en upplösning av familjen. Medlingens syfte anges vara att söka förlika makarna (143). Det övervägande antalet medlingar torde alltjämt vara sådana som företas därför att medling krävs för att erhålla hemskillnad. Kriteriet på att en medling nått lagens syfte kan därför sägas vara att makarna till följd av medlarens insatser underlåter att söka hemskillnad och i stället finner sig kunna fortsätta samman- levnaden. Otvivelaktigt förekommer sådana resultat av medlingsverksamheten. I vilken omfattning medlingen når sitt syfte är emellertid svårt att avgöra. Tillförlitliga undersökningar härav torde vara svåra att företaga. Man nödgas i stort sett lita till medlarnas egna bedömningar av resultatet av sin medlingsverksamhet. Det bör då å ena sidan beaktas att även om det vid medlings- tillfället förefaller som om makarna förso- nats, de senare kan ändra sig och söka äktenskapets upplösning, antingen med stöd av den tidigare medlingen eller efter ny medling företagen av annan medlare. Å andra sidan kan det inträffa att makar som efter verkställd medling tar ut hemskillnad senare ånyo upptar samlevnaden samt att detta helt eller till väsentlig del kan vara att tillskriva medlarens insatser. Även om ma- karna efter medlingen tagit ut hemskillnad

(___—___...—

kan medlingen alltså ha varit till hjälp för dem. En bedömning av medlingens effektivi- tet är därför synnerligen vansklig att före- taga.

Den kritik som riktats mot medlingen tar framför allt sikte på obligatoriet. Skyldig- heten att genomgå medling för att erhålla hemskillnad uppfattas enligt kritikerna som en inblandning från det allmännas sida i personliga angelägenheter. Tvånget till med- ling skapar därjämte hos makarna en negativ attityd som högst väsentligt motverkar syftet med medlingen. Äv__en om lagen numera nöjer sig med att kräva bara att försök till medling vidtagits, innebär detta dock att ena maken måste inställa sig personligen hos medlaren. Detta gäller också när andra ma- ken inte ens kunnat anträffas för kallelse till medlingen. Att medlingen utgör processför-l utsättning och alltså knutits till ett rättsligt ' förfarande mellan makarna anses vidare med- föra att medlingen oftast äger rum vid en alltför sen tidpunkt. När söndringen redan blivit så djupgående att makarna står i begrepp att söka hemskillnad är utsikterna att kunna förlika dem inte längre så stora. Mot medlingen anmärks också ibland att inte alla medlare är särskilt utbildade eller till- räckligt erfarna för sin uppgift med dess sociala och socialpsykologiska aspekter. Till- sammantagna leder de här återgivna kritiska synpunkterna till den ofta framförda upp- fattningen att medlingen utgör en tom for- malitet, en i sig betydelselös men för erhål- lande av hemskillnad tvungen åtgärd.

Denna uppfattning måste betecknas som alltför onyanserad mot bakgrunden av upp- giften att många medlare kunnat vara makar till hjälp, vare sig de fortsatt sin samlevnad eller upplöst äktenskapet. Medlingen är dock i sin nuvarande utformning förenad med negativa effekter. Framför allt rimmar det generella obligatoriet illa med den nutida synen på den enskilda individens förmåga att själv bedöma sin situation och handla ade- kvat med en avvägning mellan egna intressen och ansvar för närstående.

Familjerådgivningen regleras inte i gifter- målsbalken och är inte formellt knuten till

___—_ ...,—___

förfarandet i äktenskapsmål i vidare mån än att i balken såsom behörig att medla anges även föreståndare för familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskom- mun. Med familjerådgivning menas rådgiv- ning och behandling i samband med kon- fliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om samlevnadspro- bleml. Familjerådgivning kan också omfatta stöd och rådgivning åt abortsökande kvin- nor. Till familjerådgivningen får makarna vända sig helt frivilligt. De med medlingsobli- gatoriet förbundna nackdelarna föreligger alltså inte här. Familjerådgivningen söker vidare göra sina insatser på ett så tidigt stadium som möjligt. I viss utsträckning förekommer helt föräktenskaplig rådgivning. Familjerådgivningen begränsar sig inte till förhållandet mellan två makar eller blivande makar. Den tar, som redan antytts, sikte på samlevnadssituationen som sådan — vare sig fråga är om äktenskap eller annan samlev- nadsform och beaktar den eller de sökandes hela familjesituation. De störningar som kan förekomma i familjen behöver inte vara att enbart härleda ur förhållandet mellan två makar, resp. samlevande man och kvinna, utan kan även gälla relationen till övriga familjemedlemmar, släktingar, arbets- kamrater osv. Denna helhetsbedömning un- derlättas av att till familjerådgivnings- byråerna är knutna särskilda experter, såsom psykologer, psykiatriker, gynekologer och jurister. Dessa kan verka som konsulter åt familjerådgivaren vid byrån eller, efter remiss från denne, själva sammanträffa med den eller de sökande.

Familjerådgivningens syfte, såvitt avser rådgivning åt makar som överväger att skiljas, är inte i första hand att söka förmå dem att fortsätta samlevnaden. Familjeråd- givaren torde snarast se det som sin uppgift att hjälpa makarna att få perspektiv på sin situation, underlätta förståelsen av denna och därpå själva komma fram till vad som är bäst för dem. Slutresultatet av rådgivningen

! Kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till för- söksvis anordnad familjerådgivning, 1 5.

kan därför mycket väl bli att makarna kommer överens om att skiljas.

En svårighet för familjerådgivningens del består i att i tid få dem som behöver och kan få hjälp att söka sig till rådgivningen. Familjerådgivningen har tillsammantaget allt- för små resurser för att dels kunna ta emot fler sökande, dels bedriva en effektiv upplys- ningsverksamhet. Det brister enligt vad som omvittnats alltjämt i allmänhetens kunskap om familjerådgivningens existens och dess mål och medel, trots att det bedrivs viss upplysningsverksamhet med bl.a. föredrag om verksamheten iskolor och föreningar.

Enligt vår mening erbjuder familjerådgiv- ningen genom sin organisatoriska uppbygg- nad och inriktningen av sin verksamhet det mest ändamålsenliga instrumentet när det gäller att förebygga förhastade skilsmässor. Den bredare diskussion och belysning av makarnas relationer på alla familjens funk— tionsområden som kan komma till stånd inom familjerådgivningens ram måste rimligt- vis kunna ge makarna större möjligheter än medlingen i dess nuvarande utformning att rätt bedöma sin situation. Vare sig makarna slutligen bestämmer sig för att fortsätta äktenskapet eller för att skiljas fyller familjerådgivningen en väsentlig funk- tion. I förra fallet gör den så genom att ge makarna den hjälp de behöver för att lösa den akuta konflikten och i bästa fall också för att i fortsättningen komma till rätta med senare motsättningar, i senare fallet genom att ge dem visshet om att den valda utvägen är den lämpligaste och förbereda dern inför upplösningen av samlevnaden eller äkten- skapet och de problem upplösningen för med sig.

Om familjerådgivningen skall träda i stål— let för medlingen uppkommer frågan om familjerådgivningen generellt eller i vissa fall möjligen bör vara obligatorisk. Att göra den obligatorisk i annat syfte än att förhindra förhastade skilsmässor kan därvid inte kom- ma ifråga. Detta syfte skulle leda till att obligatoriet skulle begränsas till de fall, där makarna förhastat sig i sitt beslut att upplösa äktenskapet. Om nämligen bakom beslutet

,,,]

ligger moget övervägande av båda eller av bara den ene, skulle familjerådgivningen inte ha någon funktion att fylla för att förhindra upplösningen. Det är emellertid praktiskt omöjligt att utforma ett så begränsat obliga- torium eftersom några yttre kriterier knap- past finns på vad som är förhastat och vad som är väl övervägt. En annan möjlighet vore att göra familjerådgivningen obligatorisk ba- ra i sådana fall där man alldeles särskilt bör söka motverka förhastade beslut, nämligen där det finns minderåriga barn. Något under- lag för antagandet att förhastande skulle vara vanligare vid upplösning av barnfamiljer än annars finns dock inte och inte heller här finns det några kriterier på förhastande.' Obligatoriet skulle därför — trots sitt begrän— sade syfte — få göras generellt. Fördelen med ett sådant obligatorium skulle då vara att? man med säkerhet fångade in alla fall av =, ifrågasatt skilsmässa som kan betecknas som i förhastade, nackdelen att man tvingade också de fall där familjerådgivningen redan från början framstod som meningslös att underkasta sig förfarandet. Sådana fall skulle förekomma i stort antal. Sannolikt skulle de färga hela institutet och få familjerådgiv— ningen att för makarna framstå som en formalitet även i en del fall där de med en annan inställning skulle ha kunnat få hjälp att reda ut sin situation. Känslan av inbland- ning från det allmännas sida i de enskildas personliga förhållanden skulle vara kvar. Nackdelarna med ett obligatorium skulle alltså vara de från den nuvarande medlingen välkända. Även om ett generellt obligato- rium i vissa fall skulle kunna ha positiva effekter finner vi nackdelarna som är förena- de därmed vara så mycket större än fördelar- na att vi måste avvisa tanken att göra familjerådgivningen generellt obligatorisk. Och vi anser det som nyss sagts inte möjligt att — med utgångspunkt i graden av makar- nas eftertanke — ange bara särskilda fall, då familjerådgivningen skulle vara obligatorisk. Vår ståndpunkt är därför att sådan rådgiv- ning alltid bör vara frivillig. Det förtroende som familjerådgivningen hittills byggt upp och den positiva attityd som den för närva-

rande möter hos allmänheten — inte minst tack vare frivilligheten — skulle enligt vår mening allvarligt äventyras av varje slag av tvång till förfång också för den hjälp som familjerådgivningen lämnar utan samband med familjeupplösningar.

Att vi inte föreslår obligatorisk familje- rådgivning i något fall hindrar inte att vi anser det synnerligen angeläget att den kommunala och landstingskommunala famil— jerådgivningen byggs ut så att det blir tillgång därtill över hela landet. Den måste vidare få sådana resurser att den kan ägna sig också åt uppsökande verksamhet och erbju— da sin hjälp där den bedöms kunna vara till nytta. [ främsta rummet bör rådgivningen kunna vara till nytta i de fall där makarna har minderåriga barn och där det med hänsyn härtill kan antas vara särskilt angelä- get att makarna erhåller stöd och hjälp från familjerådgivningen. Men också i andra fall än där makarna har barn bör de beredas tillfälle till familjerådgivning. Den uppsökan de verksamheten kan i detta syfte underlätI tas genom exempelvis en sådan åtgärd som' att domstolarna underrättar familjerådgiv- ; ningsbyråerna om samtliga inkomna ansök- ningar om äktenskapsskillnad. Domstolarna bör åläggas sådan underrättelseskyldighet när familjerådgivningen byggts ut. Att underrät- telse utgår bör dock inte påverka handlägg- ningen vid domstol. Som vi närmare utveck- lar i kap. 9 föreslår vi att hemskillnadsinstitu— tet avskaffas och att i stället äktenskaps- skillnaden i vissa fall skall föregås av en betänketid, nämligen när makarna är oense om upplösningen eller de gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år. Under den rättsligt bestämda betänketiden, som föreslås bli sex månader, har familjerådgiv- ningsbyråerna möjlighet att söka kontakt med makarna och bereda dern tillfälle till rådgivning. Sådan uppsökande verksamhet från byråernas sida bör förekomma också när makarna föreslås få rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänketid. Famil- jerådgivningen har en mycket viktig funktion att fylla vare sig äktenskapet upplöses eller ej.

Utbyggnaden av familjerådgivningen så att den kan motsvara behoven torde av ekonomiska och andra skäl få bli en angelä- genhet på något längre sikt. Härvid måste frågan om verksamhetens förändring från frivillig till obligatorisk kommunal eller landstingskommunal uppgift tas upp i hela sin vidd. Frågan har nu aktualiserats genom tilläggsdirektiv till socialutredningen den 10 december 1971. Vi vill emellertid understry- ka det angelägna från vår synpunkt i att dessa frågor snarast blir lösta och att en utbyggnad av familjerådgivningen därefter, kommer till stånd inom en nära framtid. I 1 awaktan härpå finns det skäl att vid sidan av]. familjerådgivningen behålla medlingen såsom ; ett särskilt institut att anlitas frivilligt av makar som önskar det. På så sätt skulle en, mjukare övergång erhållas från nuvarande ordning och medlarnas verksamhet successivt kunna övergå på familjerådgivningen i takt med dess utbyggnad.

I samband med att medlingen förändras till ett frivilligt förfarande bör den innehålls-I, mässigt närmas till familjerådgivningen så-"ä som denna arbetar idag. Syftet med med-,] lingen liksom med familjerådgivningen böri vara att utjämna motsättningarna mellani makarna genom att hjälpa dem att nå framl till en djupare insikt om situationen och konsekvenserna av olika tänkbara lösningar på deras konflikt. Om upplösning av äkten- skapet är aktuell bör självfallet särskild uppmärksamhet ägnas åt att belysa möjlig- heterna att fortsätta det, men fortsatt äkten- skap bör inte nödvändigtvis vara den lösning som har företräde framför andra.

I och med att familjerådgivning och medling blir helt frivilliga för makarna kan det ifrågasättas om inte bestämmelser därom helt kan undvaras i GB. Bortsett från stadgandet om skyldighet för kommun att utge ersättning till borgerlig medlare, vilket måste upptas i författning antagen av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, skulle erfor- derliga bestämmelser kunna ges i administra- tiv ordning. Det är emellertid angeläget att kännedomen om möjligheterna till familje- rådgivning och medling blir allmänt spridd

och att makar som hamnar i en konfliktsi- tuation får anledning uppmärksamma dessa möjligheter. Från denna synpunkt får det därför anses vara av stor vikt att bestäm- melser om familjerådgivning och medling möter redan i GB. Av detta skäl föreslår vi att 14 kap. dels kompletteras med regler om familjerådgivning, dels att flera av de gällan- de föreskrifterna om medling bibehålls.

Eftersom familjerådgivning inte för närva- rande är någon obligatorisk verksamhet för någon huvudman kan lagen inte förklara att makar skall äga rätt till familjerådgivning utan får nöja sig med att erinra om familjerådgivningen. Vårt förslag förutsätter emellertid att familjerådgivningen i framti- den regleras såsom en uppgift för kommun eller landstingskommun och därvid får såda- na resurser att den så småningom kan helt ersätta medlingen. När så skett bör makars rätt att erhålla familjerådgivning uttryckligen slås fast i lagen.

Medlingsverksamheten under övergångs- skedet

När det gäller medlingen har behörighet att medla i lagen tillerkänts — förutom förestån- dare för familjerådgivningsbyrå som drivs av kommun eller landstingskommun — kyrkliga och borgerliga medlare samt av rätten sär- skilt förordnade medlare. Eftersom medling- en blir en frivillig angelägenhet saknas anledning att i lag ge regler om behörigheten att medla. Makarna kan ju i princip vända sig till den som de har största förtroendet för, oavsett om vederbörande är särskilt utseddr att medla eller ej. I stället bör övervägas atti lagen ta upp bestämmelser om skyldighet att stå till tjänst som medlare. Sådana bestäm- melser skulle då tjäna syftet att säkerställa makarnas rätt att påkalla medling.

De kyrkliga medlarna utgörs av präst i församling av svenska kyrkan, vars behörig- het dock förutsätter att makarna eller endera är kyrkobokförd i församlingen, samt vigsel- förrättare inom annat trossamfund än svens- ka kyrkan, om makarna eller endera tillhör

samfundet. Församlingspräst i svenska kyr- kan har på grund av sin tjänst skyldighet att medla, under det att behörigheten för präst eller pastor inom annat trossamfund än svenska kyrkan inte är förenad med sådan. skyldighet. Att nu ålägga de fria samfundens präster och pastorer skyldighet att medla kan inte gärna komma ifråga. Såvitt avser svenska kyrkans präster kan det ifrågasättas / om de redan på grund av tjänst som försam- lingspräst bör vara skyldiga att medla. En , regel om sådan skyldighet kan lätt ge intryck av att medlingen fortfarande är en i första hand kyrklig angelägenhet. Vägledande vid , utseendet av medlare bör i stället vara den enskildes personliga lämplighet för uppdra- get. Lämpligheten är självfallet beroende av vederbörandes villighet att medla och tilltro till sin förmåga att lämna hjälp i de personliga angelägenheter som det här är fråga om. Prästerna har i allmänhet förvärvat sådan erfarenhet att de är lämpliga såsom medlare och de torde i allmänhet också vara villiga att äta sig uppgiften men att, med bortseen- de från den enskilde prästens personliga kvalifikationer och inställning, generellt åläg- ga samtliga församlingspräster skyldighet att medla synes knappast lämpligt.

Vad nu sagts innebär ingen ändring i det förhållandet att rådgivning och hjälp i per- sonliga angelägenheter ingår i prästernas och pastorernas själavårdande uppgifter.

De borgerliga medlarna utses av rätten. ( De har alltså inte i något fall sin behörighet given direkt på grund av föreskrift i lag. Till grund för rättens förordnande av medlare brukar ligga ett förslag härom från kommun- fullmäktige. Borgerlig medlare utses för viss tid — två år — och kan entledigas om han finnes inte vara lämplig för sitt uppdrag.

Det sätt på vilket de borgerliga medlarna utses bör enligt vår mening vara vägledande när medlingsinstitutet nu föreslås få en ändrad funktion. Samtliga medlare bör utses genom särskilt förordnande. En sådan ord- ', ning gör det möjligt att slopa den för den nutida uppfattningen främmande upp- delningen i kyrkliga och borgerliga medlare och i stället erhålla en enda i lag angiven

kategori av medlare. Det blir vidare möjligt att utse medlare på grund av deras personliga kvalifikationer för uppdraget och med beak- tande av deras villighet att äta sig den därmed följande skyldigheten att stå till tjänst som medlare. Vi förutsätter emellertid som givet att man vid förordnandet av medlare kommer att ta tillvara den stora erfarenhet av sådana uppdrag som finns representerad hos svenska kyrkans präster och hos befattningshavare i de särskilda trossamfunden. För varje kommun bör utses minst två medlare och en av dem bör vara förtrogen med religiösa föreställningar kring äktenskapet. Det är angeläget att även under den övergångstid som medlingen skall finnas tillgänglig vid sidan av familjerådgivningen ' säkra allmänhetens tillgång till ett rikt förgrenat och differentierat nät av medlare. Vi vill också, med hänsyn till de ofta framförda kraven på en förbättrad utbild-v ning av de borgerliga medlarna, understryka vikten av att medlarna erhåller en för deras uppdrag lämpad utbildning.

Den myndighet som utser borgerligai, medlare är enligt gällande ordning rätten. Medlarna utses för varje kommun med möjlighet att, om det är påkallat av särskilda skäl, förordna samma person till medlare för mer än en kommun.

Uppgiften att utse medlare kan med den av oss föreslagna ändringen av medlingsinsti- tutet sägas komma att ligga vid sidan av rättens övriga verksamhetsområden. Vi före- = slår att uppgiften att utse medlare i stället läggs på länsstyrelserna, vilka torde ha bättre förutsättningar än rätten att beakta intresset av samordning mellan organisationerna för familjerådgivningen och medlingen.

9. Hemskillnad och äktenskapsskillnad

9.1 Historik

Enligt den fornnordiska rätten torde mannen ha kunnat skilja sig från hustrun när han ville. I och med kristendomens införande begränsades emellertid de lagliga grunderna för äktenskapsskillnad. Enligt katolsk upp- fattning var äktenskapet ett sakrament och som sådant oupplösligt. Den kanoniska rät- ten medgav separation — ett slags upphävan- de av samlevnaden — men inte upplösning av de rättsliga banden. Helt vann den kanoniska rätten inte insteg på detta område och utvecklingen mot den kanoniska uppfatt- ningen avbröts genom reformationen. Från denna tid kunde äktenskapsskillnad erhållas på grund av hor och egenvilligt övergivande. Som enda i lag upptagna skillnadsgrunder kom dessa två att bestå i tre sekler.

Vid sidan av den lagliga vägen till äkten- skapsskillnad erbjöds så småningom också en annan, nämligen genom kunglig dispens. Denna väg, som saknade direkt stöd i lag, öppnades under 1600-talet samtidigt med att det karolinska enväldet framväxte. Dispens— givningen fortsatte även efter envåldstiden. Dispens meddelades till en början sparsamt, senare mer liberalt.

Genom en förordning av år 1810 utöka- des de lagligen reglerade skillnadsgrunderna. Förutom hor och egenvilligt övergivande nämndes landsförvisning, livstidsstraff, stämpling eller försåt mot andra makens liv

samt ”verklig galenskap, som efter säkra bevis oavbrutet fortfarit i fulla tre år, därest enligt behörig läkares intygande någon för- hoppning ej var om den vansinniges återstäl- lande till hälsan”. 1 förordningen erkändes vidare uttryckligen den kungliga dispensrät- ten. Denna var avsedd att utövas diskretio- närt. Som exempel på fall då dispens kunde meddelas angavs bl. a. grova brott men också när det hos båda makarna rådde sådan stridighet ilynne och tänkesätt som slutligen övergått till avsky och hat.

Förordningen gällde till dess den avlöstes av 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Denna lag inarbetades senare i GB, som ännu upptar dess skillnadsgrunderi huvudsak oförändrade.

9.2 Gällande rätt

GB 11 kap. inleds med tre paragrafer om hemskillnad och om äktenskapsskillnad efter hemskillnad (11:1—3). Därefter följer i tio paragrafer en uppräkning av de olika fall då äktenskapsskillnad kan meddelas utan före- gående hemskillnad (11:4—13). Denna upp- räkning — den s.k. skilsmässokatalogen — utgör en motsvarighet till de i äldre rätt angivna skilsmässogrunderna. Bestämmelser- na om hemskillnad däremot var, när de antogs, en nyhet i svensk rätt.

Hemskillnad förutsätter rättens dom på

sådan skillnad. Hemskillnaden innebär att sammanlevnaden mellan makarna hävs men däremot inte att äktenskapet som sådant upplöses. Äktenskapet består alltjämt med de konsekvenser detta har i fråga om bl. a. underhållsskyldighet och trohetsplikt. Reg- lerna om hemskillnad har till huvudsakligt syfte att ge makarna tillfälle att överväga, om en ifrågasatt skilsmässa verkligen bör komma till stånd.1 Lagen kräver att makarna gör dessa överväganden var på sitt håll; återupptar de sammanlevnaden förfaller ver- kan av hemskillnadsdomen i personligt hän- seende (11:30). Har makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och har de inte heller därefter upptagit sammanlevna- den kan dom på äktenskapsskillnad erhållas (1113).

Är makarna ense om att inte fortsätta sammanlevnaden kan de utan att åberopa någon ytterligare grund härför erhålla rättens dom på hemskillnad (1111). Fram till den 1 juli 1969 måste makarna i sin ansökan ange att sammanlevnaden inte kunde fortsättas ”på grund av djup och varaktig söndring" men detta krav bortföll genom en lagändring som trädde i kraft nämnda dag. För att rätten skall äga upptaga målet till prövning fordras emellertid att medling eller i vart fall försök därtill ägt rum (1518).

Är det bara den ene av makarna som vill vinna hemskillnad fordras — utöver verk- ställd medling eller medlingsförsök — att maken kan åberopa vissa grunder till stöd för sin talan. För det första kan han åberopa vissa försummelser eller kränkande förfaran- den från andra makens sida. Lagen anger här grov försummelse av plikten att försörja maken eller barnen eller eljest åsidosättande i märklig mån av plikterna mot dem samt vidare missbruk av rusgivande medel eller förande av ett lastbart liv (1112 första stycket). För det andra kan han åberopa att det på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna (11 1 2 andra stycket). Vare sig hemskillnad yrkas på grund av förfarande från den andra makens sida som innefattar skuld till sönd-

ringen eller på grund av djup och varaktig söndring har rätten möjlighet att vägra hem- skillnad, om det med hänsyn till den skill- nadssökande makens eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäli- gen kan fordras att han fortsätter samman- levnaden.

Äktenskapsskillnad efter föregående hem- skillnad kan yrkas av vardera maken. Det spelar härvidlag ingen roll på vilken grund eller på vems talan hemskillnaden meddela- des. Make har ovillkorligt rätt att få äkten- skapet upplöst om sammanlevnaden inte återupptagits. Vad som skall förstås med återupptagande av sammanlevnaden har i praxis varit föremål för ett flertal avgöran- den.2

] samband med dom på hemskillnad äger rätten på makes yrkande meddela makarna förbud vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra (15112). Sådant förordnande kan också ges genom proviso- riskt beslut (151 1 första stycket).

Äktenskapsskillnad utan föregående hem- skillnad kan erhållas på någon av de grunder som anges i den s.k. skilsmässokatalogen (1114—13). Den första grund som katalogen tar upp är den att makar utan dom på hemskillnad men på grund av söndring levat åtskilda sedan minst tre år (1114). Rätten kan dock vägra äktenskapsskillnad om en- dast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen inte böra upplösas på hans talan.

Egenvilligt övergivande under två år — dvs. att ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den — ger andra maken rätt att vinna skillnad iäktenskapet (1 1 15).

Är ena maken borta och vet maninte att han inom de tre sista åren varit vid liv, äger andra maken vinna äktenskapsskillnad (1116). Den omständigheten att ena maken är borta kan visserligen utgöra anledning för

1 LB 1913 s. 393 Se Beckman, Svensk familjerättspraxis, 41e uppl. s. 60 f.

andra maken att begära dödförklaring enligt reglerna i ÄB 25 kap. Efter dödförklaringen är andra maken oförhindrad gifta om sig men om den bortavarande sedermera finnes vara vid liv består det förra äktenskapet och utgör grund för återgång av det senare äktenskapet. Har maken erhållit äktenskaps- skillnad enligt 1116 är däremot det förra äktenskapet definitivt upplöst, även om det skulle visa sig att den bortavarande är i livet.

Tvegifte utgör inte bara grund för åter- gång av det senare av två äktenskap utan kan också av maken i det förra äktenskapet åberopas som grund för äktenskapsskillnad. Bestämmelser härom finns i 1117. Tidigare hade maken att väcka talan inom sex månader från det han fick kunskap om den nya vigseln. Denna preskriptionsregel upp- hörde att gälla den 1 juli 1969.

Har ena maken samlag eller annat köns- umgänge med annan än sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej samtyckt till gärningen (1118). Bestämmel- sen utgör motsvarigheten till äldre rätts stadganden om skillnad på grund av hor. Den blev genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1969, ändrad såtillvida att rätten inte ovillkorligen måste döma till äkten— skapsskillnad när de angivna förutsätt- ningarna föreligger. Finnes hänsyn till bar nens bästa eller andra särskilda skäl tala därför, kan rätten nämligen döma till hem- skillnad i stället för äktenskapsskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad. Lagrum- met upptar också en särskild preskriptions- regel. Talan skall sålunda väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om hand— lingen och senast inom tre år sedan den begicks.

Om make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstan- ke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bli smittad, äger denne erhålla äktenskapsskillnad (1119). Andra ma- ken får dock inte ha haft vetskap om faran. Talan skall väckas inom sex månader från det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara. Har maken inte blivit smittad

och är inte sjukdomen längre i smittosamt skede när talan väcks, får dock inte dömas till skillnad.

Gör ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens person, äger denne vinna äktenskapsskillnad (1 1:10). Detsamma gäller om make begår motsvaran- de brott mot barn, som står under andra makens eller båda makarnas vårdnad. lintet av dessa fall får det dock dömas till skillnad om hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt talar däremot. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks.

Om ena maken döms till straff av viss svårhetsgrad, kan andra maken bli berättigad erhålla äktenskapsskillnad (11111). Så är fallet om ena maken döms till fängelse i tre år eller svårare straff. Är straffet fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller lyder domen på internering, äger rätten pröva om med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad skall medde- las. Detsamma gäller om utländsk domstol dömt maken till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. För straffdom får i intet fall skillnad äga mm, om andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill. Talan skall instämmas inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år sedan den föll.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, kan andra maken erhålla äktenskapsskillnad (11:12). Det krävs dock att rätten finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Slutligen upptas i den s.k. skilsmässo- katalogen det fallet att ena maken är sinnessjuk (11:13). Har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om det inte skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Har sjukdomen varat kortare tid, får det dömas till skillnad endast om det föreligger synnerliga skäl.

Den gällande lagstiftningen bygger på tanken att äktenskapet i princip skall vara ett livs- varigt förhållande. Teoretiskt stöd för denna tanke kan man finna i bl. a. den religiösa föreställningen om äktenskapet såsom en av Gud instiftad ordning, ett sakrament. Denna ordning får — enligt en strängare uttolkning — människan själv inte upplösa; först genom ena makens död anses de äktenskapliga banden bli lösta och därefter står det den efterlevande fritt att ingå nytt äktenskap. Ett praktiskt skäl för tanken att äktenskapet skall vara livslångt har varit den sociala nödvändigheten av familjestabilitet såsom förutsättning för bl. a. barnens vård och fostran. Familjen har i detta hänseende utgjort en social och ekonomisk enhet av stor betydelse. Från samhällelig synpunkt har det därför ansetts önskvärt att förhindra familjeupplösningar.

Denna utgångspunkt för lagstiftningen har emellertid inte kunnat bli den helt avgörande. När den teoretiska principen skall tillämpas kommer den i konflikt med verk- ligheten. Man har då nödgats göra kompro- misser och erkänna att det finns fall där det framstår som fullt berättigat att samhället medger en upplösning av äktenskapet. Om sammanlevnaden i äktenskapet blivit defini- tivt spolierad framstår det som onödigt hårt att inte medge en upplösning av de rättsliga banden. Den valda utgångspunkten har då lett till att man fått närmare ange de fall då samhället godtar en upplösning. Den specifi- kation av upplösningsgrunder som lagen innehåller tar upp vissa kvalificerade misshäl- ligheter mellan makarna. Länge kunde äkten- skapet upplösas endast på någon av dessa grunder. Numera ger lagen makarna också andra möjligheter att nå en upplösning av äktenskapet.

] lagens reglering av upplösningsgrunderna kommer avvägningen mellan de motstridiga intressena till uttryck. Samhällets intresse av äktenskapets stabilitet står här emot de enskilda makarnas önskemål att kunna upp- lösa sådana äktenskap som är definitivt

spolierade. Den med stabilitetsintresset sam— manhängande strävan att undvika förhastade skilsmässor bryter sig mot önskan att inte försvåra utan underlätta själva upplösningen, när den ter sig oundviklig. Vidare kommer hänsynen till barnen i betraktande. Å ena sidan står deras behov av att familjen hålls samman, å andra sidan deras intresse av att komma bort från den konfliktladdade miljö som en tvångsvis sammanhållen familj kan erbjuda.

Upplösningen medför problem och intres- sekonflikter mellan makarna. Uppbrytningen av familjegemenskapen medför praktiskt ta- get alltid ökade levnadsomkostnader för parterna medan inga garantier finns för att deras resurser samtidigt kan ökas. Frågor av ekonomisk natur — om underhåll och om delning av gemensamma tillgångar — och om vårdnad om barn uppstår och måste lösas. Samhället tillhandahåller regler för att lösa sådana konflikter och ett processuellt förfa- rande härför. Vid utformningen av detta regelsystem har det skett en avvägning mel- lan intresset av att ha en ordning som medger en så smidig och för parterna smärt- fri upplösning som möjligt och samhällets intresse av stabilitet i äktenskapen. Sist- nämnda intresse kommer bl. a. till uttryck därigenom att i vissa fall medling och ett års hemskillnad måste föregå den slutliga upp- lösningen av äktenskapet. Det allmänna sö- ker vidare upprätthålla kontrollen över att en laglig grund för äktenskapets upplösning verkligen föreligger. Domstolen har sålunda att i princip obunden av makes medgivande pröva den åberopade grunden för äktenska- pets upplösning. Skillnadsgrunderna är enligt den rättsliga terminologin inte dispositiva.

Upplösningsreglerna 1 GB 11 kap. medger omedelbar skillnad i äktenskapet i vissa särskilt angivna fall, vilka huvudsakligen kännetecknas av tanken på ena makens skuld till den uppkomna situationen. Dessa grun— der i den s.k. skilsmässokatalogen upptari korthet egenvilligt övergivande (5 5), tvegifte (7 5), könsumgänge med annan än maken (8 5), utsättande av andra maken för fara att bli smittad av makens könssjukdom (95),

misshandel eller annat brott mot maken eller i vissa fall 'mot barn (10 5), dom till frihetsstraff (11 5) samt missbruk av rusgi- vande medel (12 5). I några fall kan lagen dock inte sägas lägga skulden på den ena av makarna, nämligen när frågan är om skillnad till följd av minst tre års särlevnad på grund av söndring (45), ena makens bortovaro utan att man vet att han inom de tre sista åren varit vid liv (6 5), samt sinnessjukdom hos ena maken (13 5).

Föreligger inte någon av de nu angivna särskilda grunderna för omedelbar skillnad i äktenskapet kan sådan vinnas först efter hemskillnad. Har makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och är sammanlevnaden inte heller därefter upp- tagen, skall på talan av endera dömas till äktenskapsskillnad (3 5). För dom på hem- skillnad har i princip krävts att djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna. Efter den lagändring, som trätt ikraft den 1 juli 1969, behöver emellertid makar, som är ense om att inte fortsätta sammanlevnaden, inte längre ange någon grund för upplösning av denna (] 5). Hemskillnad även på gemen- sam ansökan förutsätter emellertid enighet om att samlevnaden skall upphöra. Vill parterna fortsätta samlevnaden men inte i äktenskapets form står ingen legal möjlighet till buds för dem. Vill bara den ene erhålla dom på hemskillnad skall han visa att djup och varaktig söndring uppstått (25 andra stycket). Hemskillnad kan också erhållas av ena maken om den andra gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, om han annarsi märklig mån åsidosätter sina plikter mot dem, om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller om han för ett lastbart liv (2 5 första stycket).

Samhällets intresse av äktenskapets stabi- litet kommer på olika sätt till uttryck i den givna regleringen. Sålunda har hemskillnaden till syfte att ge makarna tid att pröva om förutsättningarna för sammanlevnaden i åk- tenskapet verkligen är spolierade. Äktenska- pet består forrnellt och flyttar makarna åter samman, förfaller verkan av hemskillnaden

såtillvida att domen på hemskillnad inte kan åberopas vid talan om äktenskapsskillnad. Såsom förutsättning för att rätten skall äga upptaga mål om hemskillnad gäller vidare att medling eller åtminstone försök därtill ägt rum. 1 andra fall än de där makarna gemensamt ansökt om hemskillnad äger rätten utse lämplig person till medlare, om inte medling redan ägt rum. Såväl när det gäller reglerna om hemskillnad — bortsett från fall av gemensam ansökan — som reglerna om äktenskapsskillnad har den make som yrkar hem- eller äktenskaps- skillnad ofta ingen ovillkorlig rätt att få skillnad även om grund härför i och för sig visas föreligga. Rätten har i flera fall möjlig- het att ogilla makes yrkande om det ”med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter” kan fordras att han fortsätter sammanlevnaden eller att äktenskapet inte skall upplösas. Om ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl" talar därför, kan rätten vid talan om äkten- skapsskillnad enligt 1 118 döma till hemskill- nad i stället för äktenskapsskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Hela systemet av upplösningsregler bygger på förutsättningen att det rättsliga äktenska- pet motsvaras av en faktisk familjebildning och att vägrad upplösning därför betyder fortsatt samlevnad mellan makarna. Inga medel står dock till förfogande för att hindra make från att lämna familjen; inte heller kan han hindras från att flytta samman med annan än andra maken, låt vara att det kan leda till ekonomiska påföljder för honom vid äktenskapets upplösning. ] den mån ett sådant handlande betraktas med ogillande från omgivningens sida kan det sociala trycket rent faktiskt avhålla från familjeupp- lösning och ny familjebildning så länge äktenskapet består. Men i det urbaniserade samhället, där Civilståndet mer och mer synes bli betraktat som en formalitet, blir lagreglema ofta verkningslösa med avseende på den faktiska familjesituationen. Den verkan som restriktiva upplösningsregler där kan få är framförallt att maken hindras från

att gifta om sig med den som han kanske redan bildat en ny familj med samt att rättsverkningarna av äktenskapet alltjämt består, innebärande bl. a. underhållsskyldig- het mot andra maken. Vidare är inom olika lagstiftningsområden utanför äktenskaps- rätten rättsverkningar knutna till äktenska- pet som rättslig form oberoende av om det motsvaras av någon faktisk familjebildning.

Kritik har i åtskilliga hänseenden riktats mot den gällande lagstiftningen. Såvitt avser principen att för upplösning kräva skuld hos ena maken kan det sägas generellt vara mycket svårt att fastställa om någon ochi så fall vem av makarna som bär skulden till att sammanlevnaden misslyckats. I den mån skulden, såsom i flertalet fall i gällande rätt, legalt fixeras vid någon mer påvisbar faktisk händelse eller omständighet — såsom otrohet och alkoholmissbruk — blir frågan lättare att handlägga rent processuellt sett. Man har emellertid framhållit att det kan ifrågasättas om den som sålunda utpekas som den skyldige verkligen alltid är den som djupare sett bär skulden till att situationen blivit som den är. Redan utpekandet av viss händelse som upplösningsgrund är ägnat att dramati- sera förhållandet mellan makarna, när ifråga- varande händelse inträffat, och kan medföra upplösning av en familj som annars kanske hade kunnat bestå. Att händelsen skall läggas fram för utomstående i samband med skils— mässoproceduren kan vara uppslitande för makarna och förvärra förhållandet mellan dem på sådant sätt att misshälligheter onö- digtvis kvarstår även efter upplösningen.

Angivandet av vissa skuldförhållanden så- som omedelbar grund för upplösning kan vidare medföra att makar, som är ense om att upplösa sitt äktenskap men inte vill avvakta hemskillnadsåret, ”arrangerar” en sådan grund. I vissa fall (1 1: 2 första stycket och l 1 : 5 ) saknar lagen fasta hållpunkter för bedömningen av skuldfrågan; denna bedöm- ning blir då beroende av de värderingar domstolen anlägger i fråga om vad som kan fordras eller får tolereras makar emellan. Skuldfrågans bedömning kan dessutom för närvarande få stor betydelse för följdfrågor

föranledda av upplösningen. Den som anses bära skulden kan bli skadeståndsskyldig gentemot andra maken och kan själv gå miste om underhållsbidrag som annars skulle ha utgått. Också frågan om vem av makarna som skall få vårdnaden om barnen kan i visst fall bli beroende av skuldbördans placering. Olika påföljder kan alltså drabba den make som utpekas som den till upplösningen skyldige.

Vid sidan om skuld hos ena maken godtar lagen söndring som grund för upplösning av äktenskapet. Söndringen skall vara "djup och varaktig”. Föreligger sådan söndring kan förutsättningarna för ett äktenskapligt sam- liv betraktas som definitivt spolierade. Ma- karna kan dock, som nämnts, inte erhålla skillnad i äktenskapet omedelbart utan först efter dom på hemskillnad och ett års särlevnad. Söndring som grund för upplös- ning beaktar inte den ena eller andra makens skuld till söndringen. Däremot kan det ofta förhålla sig så, att den händelse som ger ena maken rätt att kräva omedelbar skillnad på grund av andra makens skuld inträffat efter det söndring inträtt och till följd av denna. Söndringen kan i sådana fall sägas utgöra den djupare orsaken till upplösningen. Mot sönd- ringsprincipen kan inte riktas samma invänd- ning som mot skuldprincipen, nämligen att den ”dramatiserar” någon särskild händelse som inträffat mellan makarna och ger ett direkt motiv till upplösningen. Däremot kan det också vid upplösning på grund av söndring vara plågsamt för makarna att i skillnadsmålet behöva lägga fram sina mel- lanhavanden för utomstående. Det är kanske så i än högre grad när inte — såsom vid skuldsituationerna — bara viss händelse eller omständighet skall styrkas utan hela förhål- landet dem emellan är föremål för utredning. Med minst lika stor rätt kan också mot söndringsprincipen göras gällande att det är utomordentligt svårt för utomstående att bedöma om söndringen är djup och varaktig och förutsättningarna för fortsatt samlevnad alltså spolierade. När makarna är ense om att sådan söndring inträtt får deras uppgift härom godtagas. Den ståndpunkten har lagen

länge intagit och efter senaste lagändringen har man även slopat kravet på att makamai den gemensamma ansökan skall uppge att hemskillnad yrkas på grund av djup och varaktig söndring. Det räcker numera med att båda är ense om att upphäva samlevna- den. Man kan då fråga sig om inte också det fallet att bara den ene av makarna vill skiljas borde kunna godtagas såsom bevis om djup och varaktig söndring. Otvivelaktigt utgör redan makens åtgärd att söka hemskillnad ett mycket starkt indicium på djup och varaktig söndring. Erfordrades ingen ytterli- gare utredning skulle detta emellertid i realiteten innebära att man — i strid mot de grundläggande tankegångarna bakom nuva- rande ordning — uppgav tanken på en samhällets kontroll över upplösningen och överlämnade åt envar av makarna att själv avgöra om grund för upplösning förelåg eller inte.

Redan de här antydda svårigheterna vid tillämpningen av de bakom gällande upplös- ningsregler liggande principerna ger anled- ning ifrågasätta dessa principers berättigande i lagstiftningen. Men frågan bör också ställas om samhället i fortsättningen alls bör upp- rätthålla ståndpunkten att äktenskap får upplösas bara i vissa fall. Våra direktiv anför att regler av denna konstruktion inte står i överensstämmelse med tanken på äktenska- pet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer och att en konsekvent tillämpning av denna tanke krä- ver att lagstiftningen inte i någon situation tvingar en person att fortsätta att leva i ett äktenskap som han vill frigöra sig från. Nya skilsmässoregler måste enligt direktiven inne- bära vidgad frihet för makar att själva bestämma över sina levnadsförhållanden.

Som vi redan anfört i de inledande avsnitten delar vi uppfattningen att äkten- skapet bör vara en form för frivillig samlev- nad. Den ökade betydelse av frivilligheten i samlevnaden som utgör en av utgångspunk- terna för en reform av äktenskapslagstift- ningen medför givetvis konsekvenser för upplösningsreglemas del. När makes vilja att inte fortsätta äktenskapet alltid skall respek-

teras och vara det avgörande, blir det från lagstiftningens synpunkt utan betydelse vilka skäl han kan ha för sin vilja. Därav följer att specificerade skilsmässogrunder inte fyller någon funktion vid regleringen av förutsätt- ningarna för upplösning av äktenskap. Skils— mässogrunderna kan alltså utmönstras och ersättas med regler som bygger enbart på makes viljeförklaring att han önskar äkten- skapets upplösning.

Att makes vilja alltid skall respekteras innebär att man utgår från att det är omöjligt för utomstående att bedöma allva- ret och hållbarheten i de motiv make kan ha för upplösningen av familjegemenskapen. Hans viljeyttring måste därför godtas. Att så sker medför emellertid att också sådana skäl för äktenskapets upplösning, som inte alls hänför sig till brister i familjegemenskapen, blir godtagna. Viljeyttringen respekteras såle- des också i fall då en upplösning av samlevnaden inte är aktuell men makarna eller den ena av dem önskar att de övergår till att leva samman som ogifta, exempelvis för att undgå de rättsliga förpliktelser inbör- des som äktenskapet medför. Denna effekt överensstämmer med tanken att lagstiftning- en skall så långt möjligt vara neutral till samlevnadsformen.

Upplösningen av en familj och den rättsli- ga konsekvensen därav, upplösningen av äktenskapet, innebär en genomgripande och för familjemedlemmarna allvarlig händelse. Särskilt gäller detta när det finns minderåriga barn i familjen men också när den består av bara vuxna betyder familjeupplösningen en djupgående och ofta svår förändring i den enskildes liv. Det synes därför uppenbart, att endast den vilja till upplösning, som förelig- ger efter moget övervägande, bör respekteras och leda till skilsmässa. Med hänsyn såväl till familjemedlemmarnas egna intressen som till samhällets intresse av att motverka upp- komsten av sociala svårigheter — som inte sällan blir en följd av familjeupplösningar — bör förhastade skilsmässor i möjligaste mån förhindras. Med förhastande förstås härvid att den make som vill skiljas tagit ställning på ett sätt som han ångrar vid närmare

eftertanke. Hans beslut har alltså inte före- gåtts av en allsidig prövning av hans och de andra familjemedlemmarnas situation, vare sig det beror på oförmåga att se den i alla dess aspekter eller på överbetoning av de omständigheter som talar för upplösningen.

Som vi redan framhållit (3.4 och 8.3) är vi av den åsikten att samhället bör medverka till att förebygga förhastade skilsmässor och direktiven ålägger oss att närmare överväga dessa frågor. Eftersom det angivna syftet skall nås med andra medel än restriktiva skilsmässoregler kommer i detta samman- hang närmast medlingen och hemskillnads- institutet i betraktande.

Medling är f.n. processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. det får inte dömas till hemskillnad innan medling har ägt rum eller åtminstone ett medlingsförsök har gjorts. Det finns inga tillförlitliga uppgifter som utvisar i vilken omfattning medlingen bidra- git till att förhindra skilsmässor. Man kan räkna med att den i vissa fall varit av betydelse och positivt förändrat förhållandet mellan makarna. ] andra fall torde den bara ha haft den effekten att makarnas slutgiltiga beslut om att upplösa äktenskapet fattats vid en något senare tidpunkt än vad som annars hade blivit fallet. Genom medlarens insatser har makarna s. a. s. fått sig en extra betänke— tid. För många åter torde medlingen ha varit betydelselös. Medlingen har företagits först vid en tidpunkt då förhållandet mellan makarna redan så försämrats att den inte kunnat fylla sitt syfte. Medlingen har på detta sätt kommit att framstå som en tom formalitet.

Som vi närmare utvecklat i kap. 8 föreslår vi att medlingen i dess nuvarande form på sikt skall avskaffas och ersättas av en utbyggd familjerådgivning. Det är viktigt att denna familjerådgivning äger rum på ett stadium då makarna ännu är öppna för olika lösningar av sina problem, dvs. väsentligt tidigare än då det blivit aktuellt att ansöka om äktenskapets upplösning. Det är också viktigt att familjerådgivningen inte såsom medlingen i dess nuvarande form kommer att framstå som det första steget mot

skilsmässa. Givetvis kommer det att stå makarna fritt att söka familjerådgivning också på detta senare stadium. Något obliga- toriskt förfarande knutet till skilsmässo- proceduren skall det däremot inte vara. När medlingsobligatoriet avskaffas kommer det enligt vårt förslag alltså inte att ersättas av familjerådgivning såsom processförutsätt- ning. Familjerådgivningen blir helt frivillig.

Hemskillnadsinstitutet i nuvarande lag såsom medel att motverka förhastade skils- mässor avser att bereda makarna en betänke- tid, under vilken de får pröva på att leva åtskilda. Hemskillnad förutsätter särlevnad. Flyttar makarna åter samman förfaller hem- skillnaden. Många återupptar sammanlevna- den men i de flesta fall fullföljer de upplösningen av äktenskapet genom äkten- skapsskillnad efter hemskillnadsårets utgång.

Vi anser att en betänketid otvivelaktigt har en viktig funktion att fylla när det gäller att motverka förhastade skilsmässor. Den rättsliga reglering som getts betänketiden genom hemskillnadsinstitutet är emellertid förenad med vissa nackdelar. Mot gällande ordning kan kritik riktas i flera hänseenden. Generellt kan det hävdas att den innebär en fördröjning av upplösningen ialltför många fall, där utgången ändå är på förhand given, och att den speglar en misstro mot de enskilda människornas förmåga att oedöma sin situation och träffa det riktigaste avgö- randet.

Till en början måste hemskillnadstiden — minst ett år — anses vara en alltför lång tid, särskilt som makarna väl i allmänhet redan när hemskillnaden söks en tid diskuterat möjligheterna att fortsätta äktenskapet och de praktiska följderna av en upplösning av samlevnaden. ] sådana fall finns det inte anledning att föreskriva någon lång betänke- tid. Har makarna undantagsvis inte alls diskuterat frågorna lär å andra sidan betän- ketidens längd i och för sig vara av under- ordnad betydelse. Deras svårigheter att få kontakt med varandra måste då antas vara så djupgående att det finns små utsikter till en förbättrad relation. Betydelsefullare är då hur betänketiden utnyttjas. Några väsentliga

fördelar torde inte stå att vinna med en så lång betänketid som ett år. Den minsta tid som bör uppställas i syfte att avvärja ett förhastat beslut bör kunna göras väsentligt kortare utan att dess funktion såsom en betänketid för makarna går förlorad. En kortare men bättre utnyttjad tid — bl.a. genom möjlighet till familjerådgivning — bör kunna av makarna upplevas som mer me- ningsfull än den nuvarande hemskillnads- tiden.

En annan nackdel med nuvarande ordning är att hemskillnaden förfaller om makarna återupptar sammanlevnaden. Många gånger får detta till följd att makarna inte vill flytta samman igen fastän de är medvetna om att detta kanske innebär en möjlighet för dem att återupprätta familjegemenskapen. Försök till försoning under betänketiden motverkas. En bättre ordning synes vara att makarna under längre eller kortare tid kan återuppta sammanlevnaden utan att riskera att få börja hela förfarandet på nytt, om de slutligen skulle finna det bäst att upplösa äktenskapet. Intet bör heller hindra makarna från att under hela betänketiden fortfara att leva samman. För många kan just den omständigheten att betänketiden löper un- der samlevnaden vara ett skäl till eftertanke och hänsyn i relationerna till andra maken som förbättrar samlevnadsmöjlighetema. Samhället bör inte som villkor för skilsmäs— san kräva att makarna gestaltat sitt liv på visst sätt under betänketiden.

Med hemskillnadsinstitutet följer vidare en olägenhet som ligger mer på det psykolo- giska planet. För att hemskillnadstiden skall börja löpa krävs nämligen domstols dom på hemskillnad och till denna dom knyts — förutom kravet på särlevnad, om domen skall kunna läggas till grund för äktenskaps- skillnad — ett flertal rättsverkningar av ekonomisk natur. Dessa rättsverkningar måste för makarna framstå som ett mer eller mindre definitivt steg mot upplösning av deras personliga och ekonomiska samhörig- het. Detta kan synas naturligt med tanke på att i flertalet fall domen på hemskillnad också följs av dom på äktenskapsskillnad.

Men syftet med hemskillnadstiden att utgöra en betänketid motverkas därigenom att makarna efter domen på hemskillnad kan få svårt att återuppta samlevnaden. Det steg som tagits uppfattas lätt av dem som ett alltför definitivt steg mot en slutlig upplös- ning. För att betänketiden rätt skall kunna fylla sin funktion att motverka förhastande är det önskvärt att dess början inte markeras så hårt som f.n. är fallet genom domstols dom på hemskillnad. Vidare bör så få rättsverkningar som möjligt i normalfallet vara knutna till betänketidens inträde.

Vad nu sagts berör de grundläggande elementen i det nuvarande hemskillnadsin- stitutet och ger enligt vår mening anledning att ompröva detta i dess helhet och söka en ordning där de angivna olägenheterna i möjligaste män kan undgås. Vi har härvid stannat för en ordning som innebär att man utmönstrar hemskillnadsinstitutet och har endast ett institut för upplösning — äkten- skapsskillnad — men i detta bygger in en betänketid, väsentligt kortare än det nuva- rande hemskillnadsåret och inte förenad med krav på särlevnad, för de fall då det är särskilt angeläget att motverka förhastande.

Det är givetvis svårt att med generella regler fånga in de fall där ett förhastande är sannolikt. Är makarna ense om familjeupp- lösningen kan det emellertid i allmänhet antagas att risken för att deras beslut är förhastat är förhållandevis ringa. Enigheten torde förutsätta att de gemensamt diskuterat situationen och därigenom fått denna belyst på ett allsidigt sätt. Eller också har de var för sig kommit till övertygelsen att äktenskapet bör upplösas. En betänketid kan då knappast tänkas innebära att de kommer att upptäcka nya komplikationer av upplösningen utan bara att de får tillfälle att pröva hållbarheten i de bedömningar de redan gjort. Detta kan knappast anses motivera en betänketid mot makarnas vilja. Är makarna däremot oense om upplösningen kan det tydas som ett tecken på att förutsättningar för fortsatt samlevnad kan finnas. [ vart fall ena maken bedömer ju situationen så och detta får anses vara tillräckligt skäl för att en betänketid bör

föregå upplösningen.

Det konstaterades nyss att upplösningen av en familj och av ett äktenskap innebär en genomgripande och för familjemedlemmarna allvarlig händelse, särskilt när det finns minderåriga barn i familjen. I sådana fall bör med hänsyn till barnen även en generellt sett liten risk för förhastande beaktas. När makarna gemensamt har vårdnaden om min- deråriga barn bör därför deras enighet om äktenskapets upplösning inte tilläggas den verkan att de omedelbart får äktenskaps- skillnad. Deras intresse av omedelbar upplös- ning bör få vika för intresset av att barnens ställning inte förändras genom att föräldrar— na handlar förhastat. En betänketid bör således alltid gälla i sådana fall. Med minder- åriga barn bör i detta sammanhang förstås barn under sexton års ålder.

En betänketid bör alltså föregå äkten- skapsskillnaden dels när bara ena maken vill skiljas, dels när makarna gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år, oavsett om de är eniga om att upplösa äktenskapet eller ej. Den betänketid som måste iakttas, bör vara väsentligt kortare än ett år. Också med hänsyn till att betänketidens inträde bör medföra så få verkningar som möjligt med avseende på rättsförhållandet i övrigt mellan makarna finns det skäl att göra den förhållandevis kort. Den omständigheten att äktenskapsskillnad efter hemskillnad innebär minst ett års särlevnad talar emellertid för att viss försiktighet nu bör iakttas vid över- gången till en ordning med en kortare tid såsom betänketid. Tiden bör vidare vara avpassad så att makarna hinner bli underrät- tade om möjligheten till familjerådgivning och hinner söka sådan rådgivning. Betänke- tiden skulle lämpligen kunna bestämmas till sex månader.

När det sägs att betänketid skall gälla om makarna gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år menas därmed den rättsliga vårdnaden och inte den faktiska. Att de gemensamt skall ha vårdnaden innebär vidare att fråga skall vara om barn i äktenskapet, varmed är jämställda adoptivbarn vare sig makarna adopterat barnet gemensamt eller

ena maken adopterat andra makens barn eller adoptivbarn. ] och för sig kunde det diskuteras att låta redan förekomsten av minderårigt barn i familjen medföra betänke- tid, även om barnet inte är makarnas gemensamma. Skulle man emellertid utvidga regeln utanför den grupp som makarnas gemensamma barn utgör, uppstår problemet att finna praktiskt tillämpbara kriterier på den faktiska samhörighet mellan båda ma- karna å ena och barnet å andra sidan som skulle utlösa betänketid. ] många fall torde svåra gränsdragningsfrågor uppkomma. Det är ändock i de fall då makarna gemensamt har den rättsliga vårdnaden om barn som de största praktiska problemen uppstår, vilka motiverar en betänketid. Motsvarande frågor uppkommer t. ex. inte om den ena av makarna redan har vårdnaden ensam elleri de undantagsfall då vårdnaden tillagts en särskilt förordnad förmyndare.

Den ordning vi föreslår innebär samman- fattningsvis följande. Den principiella ut— gångspunkten blir frivilligheten, dvs. ingen av makarna kan i något fall tvingas att vara bunden av ett äktenskap, som han vill frigöra sig från. För att motverka förhastade skils- mässor skall emellertid en rättsligt bestämd betänketid föregå upplösningen i vissa fall, då följderna av ett oöverlagt handlande kan drabba annan familjemedlem än den som förhastat sig. Är båda makarna ense om att genast upplösa äktenskapet och har de inte gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, får de en ovillkorlig rätt till omedelbar äktenskapsskillnad, vare sig de upplöser samlevnaden eller vill övergå till att leva samman såsom ogifta. Är det däremot bara den ena av makarna som vill skiljas eller har de gemensamt vårdnaden om barn under sexton år skall en betänketid föregå äkten- skapsskillnaden.

Vi föreslår vidare att betänketiden skall bestämmas till sex månader samt börja löpa den dag makarna gjorde gemensam ansökan eller av enamaken gjord ansökan delgavs den andra. Rätten skall alltså inte behöva medde- la dom eller beslut för att betänketiden skall börja löpa, och automatiska verkningar därav

på makarnas inbördes rättsförhållanden i övrigt skall undvikas. Något krav på särlev- nad under betänketiden skall inte uppställas. När betänketiden löpt ut skall make, som då vill upplösa äktenskapet, ge detta till känna genom att hos rätten framställa särskilt yrkande om äktenskapsskillnad. Andra ma- ken skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Maken får därmed också möjlighet att framställa anspråk i frågor som samman- hänger med äktenskapets upplösning. Sedan yttrande kommit in till rätten eller tiden för yttrande utgått kan rätten meddela dom på äktenskapsskillnad. Frågan om det inledda skillnadsförfarandet skall leda till äktenska- pets upplösning eller ej bör inte få hållas svävande hur lång tid som helst efter betänketidens utgång. Det skulle kunna innebära en mycket svår press på den make, som inte vill ha äktenskapet upplöst. Vi föreslår därför att talan om äkten- skapsskillnad skall förfalla, om den inte fullföljs av endera maken inom ett år från betänketidens början.

I vissa fall kan det redan när betänketiden börjar löpa finnas behov av rättens besluti frågor som uppkommer om makarna hävt samlevnaden eller avser att göra detta. Om makarna inte själva kan lösa exempelvis vårdnads— och underhållsfrågor som uppstår och måste lösas redan under betänketiden, bör make liksom f.n. i samband med att talan om hem- eller äktenskapsskillnad väcks kunna begära interimistiskt beslut därom. Också bör liksom hittills förbud för ena maken att besöka den andra under betänke- tiden kunna meddelas på särskilt yrkande.

Den möjlighet som make nu har enligt 11 : 17 att i viss utsträckning till betryggande av sin rätt få den andres giftorättsgods satt under särskild vård och förvaltning intill dess bodelning skett bör också få sin motsvarig- het i den nya ordningen. Enligt praxisl kan sådant avskiljande nu ske först sedan det dömts till hemskillnad eller äktenskapsskill- nad. Syftet med bestämmelsen bör i den nya ordningen tillgodoses genom att redan väckandet av talan om äktenskapsskillnad får öppna möjligheten att förordna om särskild

Några undantag synes böra göras från den föreslagna regeln om betänketid. Om makar— na redan under avsevärd tid faktiskt levat åtskilda kan en betänketid knappast ha någon funktion att fylla. I gällande rätt medges omedelbar äktenskapsskillnad när makar på grund av söndring lever åtskilda sedan minst tre år (1114). Något krav på att särlevnaden beror av söndring bör inte uppställas; den faktiska särlevnaden torde tillräckligt tydligt visa att äktenskapet bara är en formalitet för makarna. Däremot synes den gällande tidsgränsen vid tre är lämplig. Lever makar åtskilda sedan minst tre är, bör alltså på talan av endera maken kunna dömas till äktenskapsskillnad utan föregående be- tänketid. Med denna avfattning kommer regeln att täcka också en annan grund för omedelbar äktenskapsskillnad enligt gällande rätt, nämligen ena makens bortovaro utan att man vet att han inom de tre sista åren varit vid liv (1116). Någon särregel för detta fall erfordras därför inte.

Ett annat undantag från kravet på betän- ketid bör göras för tvegifte. En tvegiftes- situation bör så snabbt som möjligt bringas att upphöra, eftersom äktenskapets regel- system slår helt fel vid tvegifte. Enligt gällande rätt har vid tvegifte maken i det första äktenskapet rätt att få omedelbar äktenskapsskillnad (1117). Denna rätt bör inte begränsas genom krav på betänketid. Som vi utvecklat i kap. 7 föreslår vi att återgångsinstitutet avskaffas och att make i motsvarande fall i stället får begära äkten— skapsskillnad. Också maken i det andra äktenskapet, som nu kan föra talan om återgång (1011), bör kunna erhålla äkten- skapsskillnad utan föregående betänketid. Någon anledning att uppställa krav på betänketid om det är den make som gjort sig skyldig till tvegifte som vill upplösa ettdera äktenskapet finns inte heller.

Ett annat fall där återgång nu kan erhållas men enligt vårt förslag i stället äktenskaps- skillnad bör kunna meddelas utan föregåen- de betänketid är när äktenskap ingåtts trots ' NJA 1921 s. 146

att indispensabelt släktskapshinder förelegat. ] detta fall, liksom när vid tvegifte fråga är om upplösning av det senare av två äkten- skap, bör även allmän åklagare kunna föra talan om äktenskapets upplösning.

Mot den föreslagna ordningen med betän- ketid utan krav på särlevnad kan invändas att den gör det möjligt för ena maken att inleda skillnadsförfarande för att utöva påtryckning i ett eller annat syfte på den andra maken men utan avsikt att häva samlevnaden eller bringa äktenskapet till upplösning. Den som inleder förfarandet öppnar emellertid där- med möjlighet för den andra maken att, om barn inte finns, redan under betänketiden och annars efter dennas utgång få omedelbar äktenskapsskillnad genom att gå med på skilsmässa. Denna effekt av att talan väcks bör avhålla från missbruk av upplösningsreg- lerna.

Det kan vidare hävdas att den föreslagna ordningen i en del fall kan komma att verka hård mot den make som enligt någon nu gällande skilsmässogrund äger få omedelbar äktenskapsskillnad på grund av andra ma- kens skuld. Ofta kan den förstnämnde maken känna sig djupt kränkt genom den andres beteende och hysa en stark önskan att med omedelbar verkan få bryta alla band med denne. I våra direktiv framförs tanken att' komplettera en huvudregel om äkten- skapsskillnad först efter hemskillnad med en möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad på yrkande av bara den ena maken, när omständigheterna visar att söndringen mel- lan makarna är så djupgående att äkten- skapet är definitivt spolierat och en betänke- tid därför ter sig meningslös.

En väsentlig fördel med vårt förslag är emellertid enligt vår mening att man tar bort varje anledning för makarna att i skillnads- förfarandet gå in på hur förhållandet mellan dem gestaltat sig. Såväl de omständigheter som utlöser betänketiden — oenighet om upplösningen, gemensam vårdnad om barn under sexton år — som de förhållanden, vilka medger undantag från regeln om betänketid, är lätt konstaterbara objektiva fakta. Någon bedömning från rättens sida av samlevnadens

karaktär eller ena makens beteende mot den andra aktualiseras därför inte. Om make däremot skulle kunna undgå betänketid genom att styrka djupet av söndringen skulle make även framdeles ibland ha ett intresse av att i skillnadsförfarandet dra fram hur förhållandet mellan makarna varit med allt vad detta medför av risk för ökad bitterhet mellan dem. Rätten skulle också tvingas bedöma deras personliga förhållanden. Med en betänketid som är så kort som sex månader kan den föreslagna ordningen inte anses bli alltför hård ens i det fall då ena maken grovt förgått sig mot den andra och sedan i trakasseringssyfte motsätter sig äk- tenskapsskillnad. De undantagsfall som det här rör sig om synes därför inte motivera något avsteg från regeln om betänketid. Anmärkas bör f. ö. att äktenskapets bestånd under betänketiden ju inte innebär något tvång att leva samman med maken och heller inte utgör hinder för att uppta samlevnad med annan person.

Med den här föreslagna ordningen följer att ett flertal ändringar måste vidtagas i det avsnitt av nuvarande GB 11 kap. som innehåller bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen mellan makar vid upplösningen (11114—29). Dessa ändringar behandlas i nästa kapitel.

10. Vissa ändringar i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap

10.1 Följdändringi GB 5 kap.

Enligt GB 51 7 åligger det make, när makarna lever åtskilda på grund av söndring, att ändock bidraga till andra makens underhåll enligt de i 512 angivna grunderna. Det innebär att om ena maken inte kan själv svara för det underhåll som är tillbörligt med hänsyn till båda makarnas villkor, den andra maken är skyldig att efter sin förmåga bidra till underhållet. Om ena maken huvudsakli- gen bär skulden till sammanlevnadens hävan- de, får dock andra maken inte förpliktas utge bidrag till hans underhåll, om inte synnerliga skäl är därtill.

Som framgått tidigare (3.3) har vi tagit den ståndpunkten att ena makens skuld till sammanlevnadens hävande eller till äktenska- pets upplösning inte längre bör tillmätas någon rättslig betydelse. Underhållsbidraget har en ekonomisk funktion och för denna är det ovidkommande om ena eller andra maken kan lastas för familjeupplösningen. Undantaget i 5: 7 för det fall att ena maken bär skulden bör därför utgå.

10.2 Följdändringar i GB 11 kap.

Med hänsyn till att enligt vårt förslag institutet hemskillnad försvinner skall i 11 kap. till en början de regler som enbart reglerar verkan av hemskillnad utgå. Så är

fallet med regeln i 225 som gäller bodel— ningen efter hemskillnad och 25 5 som avser rätten till underhåll. I kapitlet finns vidare ett flertal regler som vid äktenskapsskillnad ger påföljder i ekonomiskt hänseende av ena makens skuld och som enligt vårt tidigare ståndpunktstagande bör utgå. Detta gäller 23 5 andra stycket jämfört med 22 5 om rätt för den kränkte maken att vid bodelningen av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring även om därigenom den andres lott skulle lida inskränkning. Samma är förhållandet med skadeståndsregeln i 24 5, som ger den kränkte maken rätt till skadestånd ”efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsför- hållanden och övriga omständigheter prövas skäligt”.

I 26 5, som reglerar rätten till underhåll efter äktenskapsskillnad, finns i likhet med underhållsregeln i 517 en undantagsbestäm- melse, enligt vilken underhållsbidrag inte må tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Också den speciella påföljden av skuld bör utgå.

] anslutning till underhållsregeln i 26 5 — 14 5 i vårt förslag — vill vi framhålla följande. ] avbidan på den större reformen i fråga om äktenskapets ekonomiska rättsverk- ningar skall fortfarande vid underhållsfrågans avgörande vara vägledande ena makens be- hov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, å

ena, och andra makens förmåga att utge sådant bidrag, å andra sidan. Genom att hemskillnadsinstitutet utmönstras kommer den särskilda, mot den underhållsberättigade mer generösa regeln om underhåll under hemskillnadstiden att falla bort (25 5). En- ligt denna gäller samma grunder för under- håll som under bestående samlevnad i äkten— skapet. Enligt vårt förslag skall ivissa fall en betänketid föregå upplösningen av äkten- skapet. Under betänketiden och intill dess det dömts till äktenskapsskillnad består fortfarande äktenskapet, varför under denna tid kommer att gälla samma regler om underhåll som under bestående äktenskap. 1 den mån makarna under betänketiden lever åtskilda kan därför den ene jämlikt GB 5: 7 och 15:24 åläggas att utge bidrag till den andres underhåll. Betänketidens minimum föreslås emellertid bli väsentligt kortare än minimum för den nuvarande hemskillnads- tiden och när enligt vårt förslag betänketid inte skall föregå äktenskapsskillnaden, sker övergången från den ena underhållsregeln till den andra i många fall väsentligt kortare tid efter familjeupplösningen än enligt nuvaran- de ordning. Ofta använder den bidragsberät- tigade maken hemskillnadstiden till att för- bereda sig för att bli självförsörjande och söka skaffa sig egna utkomstmöjligheter. Det högre underhållet under hemskillnadstiden har således i många fall möjliggjort en mjuk övergång till en annan ekonomisk standard än under familjens bestånd. Möjligheten att för tiden närmast efter äktenskapsskillnaden tillägga make ett högre bidrag, som sedan avtrappas eller helt försvinner alltefter ma— kens möjligheter att själv försörja sig, ryms emellertid också inom den i 145 i vårt förslag upptagna regeln om underhåll efter äktenskapsskillnad. Den möjligheten bör i det praktiska rättslivet utnyttjas så att tillämpningen av de nya upplösningsreglerna inte leder till att den ekonomiskt svagare parten får sämre försörjning än med nuvaran- de ordning under omställningen i anslutning till familjeupplösningen.

För närvarande gäller att all egendom som make förvärvar efter det hemskillnad vunnits

är hans enskilda (14 5). Domen på hemskill- nad hindrar alltså uppkomsten av giftorätt i den egendom som därefter förvärvas. Detta gäller också i det fall att hemskillnaden förfaller genom att makarna åter flyttar samman (305). Makar som efter dom på hemskillnad önskar fortsätta äktenskapet och som vill ha full giftorättsgemenskap också för framtiden måste därför för närva- rande återinföra giftorätt genom äktenskaps- förord.

Med den nu föreslagna ordningen, där äktenskapsskillnad kan meddelas antingen omedelbart efter ansökan eller efter en betänketid, kan man tänka sig olika lösning- ar på frågan om upphörande av giftorättsge- menskapen i nyförvärvad egendom. Enligt en lösning skulle giftorättsgemenskapen kunna bestå till dess dom på äktenskapsskillnad meddelats. Enligt en annan kunde gemen- skapen brytas när talan om äktenskapsskill- nad väcks, vilket skulle kunna anses närmast motsvara vad som nu gäller vid hemskill- nad. Eftersom de flesta ansökningar om upplösning av äktenskap i praktiken också leder till äktenskapsskillnad synes det princi- piellt riktigast att giftorättsgemenskapen bryts redan i och med att talan om äktenskapsskillnad väcks. Det förefaller emellertid samtidigt angeläget att undgå motsvarigheten till de olägenheter som den för makarna i många fall okända verkan av hemskillnadsdomen får för framtiden när äktenskapet består och sammanlevnaden återupptas. Denna fråga ökar i betydelse genom att enligt vårt förslag. makarna kan leva samman under betänketiden. Också den omständigheten påkallar uppmärksamhet att ' talan om äktenskapsskillnad enligt värt för-

slag förfaller om den inte fullföljs genom särskilt yrkande inom viss tid efter den föreskrivna betänketidens utgång.

Efter övervägande av för- och nackdelar med olika lösningar har vi funnit övervägan- de skäl tala för den ordningen att giftorätts- gemenskapen upphör i nyförvärvad egendom med verkan från den dag talan väcktes under förutsättning att det sedermera döms till äktenskapsskillnad med anledning av den

väckta talan. Förfallet talan återinträder giftorätten i full utsträckning. Giftorätten kan sägas vara villkorlig i den egendom makarna förvärvar under betänketiden och som sådan förenad med de rådighetsin- skränkningar som gäller för giftorättsgods. Syftet med denna ordning är att i möjligaste mån undvika att redan ansökningen om äktenskapsskillnad, när sådan skall föregås av betänketid, får sådana rättsverkningar att den för makarna framstår som ett definitivt steg mot upplösningen av gemenskapen. Med hänsyn till att makarna kan leva samman under betänketiden anser vi att giftorätten bör gälla fullt ut också om ena maken avlider under betänketiden. Skulle reglerna differen- tieras på denna punkt tvingades man in på en bedömning av frågan om makarna samman- levt under betänketiden eller ej. Som vi i annat sammanhang funnit bör man undvika sådana avgöranden.

Den här förordade lösningen ansluter till den regel familjerättskommitte'n föreslog för det fall att talan om hemskillnad väckts (l 1: 14 i kommitténs förslag). Kommitténs regel om den latenta giftorätten skulle dock gälla bara för tiden till dess det dömts till hemskillnad. Vår regel får större räckvidd genom att betänketiden kan vara upp till ett år från det talan väcktes.

Den föreslagna regeln har vi tagit upp som 6 5. Den bör omfatta också det fall att det döms till boskillnad under betänketiden. Med beaktande härav har den fått avfattning- en att all egendom, som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts, skall vara hans enskilda, om det döms till äkten— skapsskillnad eller till boskillnad på talan som väckts innan talan om äktenskapsskill- nad förfallit.

När det gäller möjligheten att ställa makes giftorättsgods under särskild vård och för- valtning till betryggande av andra makens rätt vid blivande bodelning anser vi, som redan anmärkts i avsnitt 9.3, att möjligheten till avskiljande bör inträda redan vid väckan-' det av talan om äktenskapsskillnad. Motsva- righeten till 17 å i 11 kap. i nuvarande lydelse har med denna sakliga ändring uppta-

gits som 9 5.

10.3 Följdändringar i GB 13 kap.

Till följd av att återgångs- och hemskillnads- instituten enligt vårt förslag skall avskaffas skall också bodelningsreglerna jämkas eller utgå i den mån de syftar på bodelning i anledning av äktenskaps återgång och hem- skillnad (1—3 och 10 åå). Som vi funnit vid behandlingen av återgångsinstitutet bör be— stämmelserna i nuvarande GB 10:11 flyttas över till 13. kap. De återfinns som en ny paragraf i kapitlet, 13 b &.

Borttagandet av de speciella bestämmelser i 1 1 kap. som knyter vissa rättsverkningar till ena makens skuld till upplösningen får också konsekvenser för bodelningsreglernas vid- kommande. Hänvisningarna till bestämmel- serna om rätt vid äktenskapsskillnad för den kränkte maken att efter rättens förordnande vid bodelningen av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören (3 5) och att erhålla skadestånd (10 5) skall till följd därav utgå. Genom den ändrade paragrafföljden i 11 kap. skall vidare hänvisningen i 13:10 till underhållsbidrag av engångskaraktär enligt nuvarande 11: 26 avse 11: 14 i vårt förslag.

Att de speciella reglerna om återgång tas bort skulle med i övrigt oförändrade regleri 13 kap. innebära att makar, vars äktenskap enligt nuvarande regler skall upplösas genom återgång men enligt vårt förslag kan upplösas bara genom äktenskapsskillnad, inte längre skulle få boet delat enligt reglerna för s.k. återgångsdelning. Sådan delning innebär att vid bodelningen så skall anses, som om den egendom en var av makarna hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente varit hans enskilda. Denna egen- dom behandlas alltså enligt gällande ordning vid bodelningen inte såsom annan egendom som omfattas av andra makens giftorätt. Egendom som även iåtergångsfallen omfat— tas av giftorätten och alltså skall ingå i bodelningen och i princip delas lika mellan makarna är däremot egendom som under

äktenskapets bestånd förvärvats på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente, exempelvis sparade förvärvsinkomster eller med sådana inkomster förvärvad egendom. Skulle nu de vanliga bodelningsreglerna bli helt tillämpliga skulle all egendom i princip ingå i bodelningen och delas lika. Undantag skulle enligt vanliga regler gälla bara när annat följer av äktenskapsförord eller sär- skild föreskrift vid gåva eller testamente. Vad som sagts nu skulle komma att gälla också vid bodelning i anledning av ena makens död i de fall där den efterlevande maken eller annan bodelägare enligt hittills gällande regler ägt yrka återgångsdelning. Återgångsdelningen kan innebära att ena maken går från bodelningen med väsentligt större tillgångar än om likadelning av makar- nas giftorättsgods ägt rum. Detta ansåg lagberedningen kunna lända till nackdel för make, som varit i god tro vid äktenskapets ingående, och det syntes beredningen särskilt hårt för sådana fall, då andra maken handlat svikligt. En ekonomisk utjämning kunde emellertid enligt beredningens mening ske genom 'att den oskyldiga parten tillerkändes skadestånd enligt de regler härom som beredningen samtidigt föreslog'. Skade- ståndsreglerna i GB 1016 och 10 är alltså bl. a. tänkta såsom ett möjligt korrektiv mot obilliga verkningar av en återgångsdelning. Motsvarande korrektiv mot obilliga verk- ningar av bodelning anses skadeståndsregeln i nuvarande GB 11:24 utgöra vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Här är emellertid regeln tänkt att motverka obilliga verkningar av en likadelning. Regeln kräver för sin tillämpning att skillnaden skett på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre. Av betydelse vid utmätande av skadestånd är enligt förarbe- tena _ förutom skillnadsanledningens art och graden av skuld hos den vållande parten — ”skilsmässans inverkan på den ersättnings- berättigades framtidsutsikter, makarnas lev- nadsvillkor och sociala ställning samt, sär- skilt då äktenskapet bestått allenast kortare tid, de förhållanden, vari den oskyldiga maken levat före sitt giftermål, och den

utsträckning, vari vardera infört egendom i boet”2. En förutsättning för att skadestånds- regeln skall kunna tjäna som korrektiv mot ett obilligt bodelningsresultat är att den såsom oskyldig betraktade maken infört större delen av makarnas giftorättsgods i boet. Skadeståndet kan då utmätas så, ”att det innefattar jämväl gottgörelse för förlust, som till följd av den genom skillnaden förorsakade bodelningen drabbar den kränk- ta makens införda förmögenhet”?

Regler som direkt syftar till att undgå obilliga verkningar av likadelningen finns i de finska, danska och norska äktenskapslagarna. Den finska lagen föreskriver sålunda, att vid äktenskapsskillnad på grund av hor eller annan därmed jämförlig otuktig handling eller eljest i följd av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt andra maken, rätten må på dennes yrkande upphäva eller inskränka den skyldiges rätt att vid bodel- ning — i Finland benämnd avvittring — på grund av giftorätt erhålla egendom, som tillhör andra maken. Motsvarande gäller vid awittring med anledning av hemskillnads- dom, som vunnits på talan av andra maken4.

I den danska lagen anknyter en allmän regel om avvikelse från likadelning — s.k. ”skaevdeling" — till återgångsdelningen.s Regeln är tillämplig vid bodelning (skifte) i anledning av hemskillnad (separation), äk- tenskapsskillnad (skilsmisse) eller boskillnad (bosondring). Den kräver till en början att en av makarna fört in den väsentligaste delen av "faellesboet" på det sätt som konstituerar rätten till återgångsdelning —— vid äktenska- pets ingående införd eller sedermera genom arv eller gåva förvärvad egendom samt egen- dom som tillförts ”faellesboet” från makens enskilda egendom (saereje). Vidare krävs att en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet varit kortvarigt och utan ekonomisk gemenskap lL131913 5.347 2 LB 1913 s. 441 3 Westring s. 225 4 Finska äktenskapslagen den 13 juni 1929 785 sista stycket 5 Danska lagen den 30 november 1874 om skifte av dedsbo og faellesbo m.v. & 69 a, efter 1963 års ändringar

av betydelse. Föreligger de nu angivna förut- sättningarna kan på makes yrkande bestäm- mas att delningen skall ske som vid åter— gångsdelning ”i det omfång, dette findes begrundet”. Med de citerade orden är avsik- ten att utmärka att man kan avvika från likadelningen maximalt så att resultatet blir detsamma som om återgångsdelning ägt rum. Ingenting hindrar således att makes rätt att från likadelningen undantaga egendom så- som enskild görs mer begränsad eller ut- tryckligen anges gälla endast viss egendom.l

Också den norska lagens regel om avvikel- se från likadelning anknyter till återgångsdel- ning. Återgångsdelning skall bl. a. äga rum på yrkande av make, som vinner äktenskaps- skillnad på grund av andra makens äkten- skapsbrott, om till följd av äktenskaps- brottet föds barn som enligt lag är arvsbe- rättigat efter den skyldiga maken och lever när skillnadstalan väcks.2 Även eljest ”når hertil finnes grunn” kan vid hemskillnad (separasjon) eller äktenskapsskillnad (skils- misse) på ena makens begäran bestämmas, att återgångsdelning skall äga rum.3 Regeln är tänkt att vara tillämplig bl. a. om äkten- skapet varit kortvarigt och den ena maken har fört in i boet väsentligt större förmögen- het än den andra.4

Familjerättskommitte'n, som i sitt förslag behöll återgångsinstitutet, upptog en regel som i likhet med den danska och den norska öppnade möjlighet att också efter annan upplösning än återgång göra en återgångsdel- ning.S Sådan delning skulle sålunda kunna göras vid bodelning i anledning av boskill- nad, hem- eller äktenskapsskillnad, däremot ej i anledning av ena makens död. Återgångs- delning skulle företrädesvis tillämpas, om äktenskapet varat kortare tid än fem år när talan väcktes och i övrigt bara på grund av synnerliga skäl. Enligt förslaget skulle åter- gångsdelning kunna tillämpas också i jämkad form. Vid remissbehandlingen ställde sig de flesta remissinstanser positiva till de föreslag- na nya möjligheterna till återgångsdelning.

Den närmare utformningen av de ekono- miska rättsverkningarna av äktenskapet skall vi ta upp i den kommande delen av vårt

utredningsarbete. Detta arbete kan vi inte nu föregripa genom någon ingående översyn av bodelningsreglerna. Den försiktighet som sålunda är påkallad när det gäller eventuella ingrepp i det ekonomiska regelsystemet får emellertid inte hindra att vi söker motverka olägenheter som annars skulle kunna uppstå till följd av att redan i förevarande del av utredningsarbetet vissa rättsinstitut ut- mönstras. Borttagandet av skadeståndspåfölj- den vid äktenskapsskillnad och av möjlighe- ten till återgångsdelning motiverar enligt vår mening att en regel införs som under vissa förutsättningar medger en avvikelse från likadelningsprincipen. Följden skulle annars bli att under en mellanperiod, till dess också översynen av de ekonomiska rättsverkningar- na är avslutad, likadelningsprincipen skulle bli allenarådande, något som skulle stå i strid med den uppfattning som kommer till synes i våra direktiv. Direktiven, som förutser en begränsning av giftorätten i framtiden, pekar dels på återgångsdelningen som en tänkbar bodelningsordning för alla äktenskap, dels på att skäl i allt fall finns för en mycket stark begränsning av giftorätten, när äktenskapet upplöses efter kort tid. En jämkningsregel som ligger inom ramen för de angivna riktlinjerna bör kunna såsom ett provisorium införas nu utan att den förestående översy- nen av de ekonomiska rättsverkningarna därigenom kan anses föregripen.

En jämkningsregel anser vi nu böra begränsas till det fall där en avvikelse från likadelning synes mest angelägen, nämligen när ett äktenskap upplöses genom äkten- skapsskillnad och någon ekonomisk gemen- skap av betydelse inte hunnit uppkomma, därför att äktenskapet varat kort tid.

Frågan om avvikelse från likadelnings- regeln innefattar två delfrågor, den ena när avvikelse skall kunna ske och den andra hur avvikelsen skall ske eller m.a.o. vilken del-

1 Ernst Andersen, Familjeret, 3: e udg. Köpen- _ hamn 1971 5.183 f. * Norska lagen den 31 maj 1918 om indgaaelse og oplosing av egteskap & 54 tredje stycket Nyssnämnda lag 5 54 fjärde stycket 5 Arnholm, Privatrett IV, Oslo 1969 s. 162. GB 13: 3 2 mom. i kommitténs förslag, SOU 1964: 35 s. 248 ff.

ningsgrund som skall tillämpas när giftorätts- godset inte skall delas lika. Vad beträffar den första delfrågan har redan sagts att avvikelse bör få ske bara när vid upplösning genom äktenskapsskillnad någon faktisk ekonomisk integration av betydelse på grund av äkten- skapets kortvarighet ännu inte inträtt. Det kan emellertid övervägas att uppställa ytterli- gare villkor för avvikelse från likadelnings— regeln och alltså — trots avsaknaden av ekonomisk integration av betydelse i äkten- skapet — slå vakt om gemenskapstanken. Detta skulle kunna ske genom krav på att en likadelning skulle framstå som uppenbart obillig. Frågan uppkommer då vad som skall beaktas vid bedömningen av likadelningens obillighet vid sidan av graden av ekonomisk gemenskap. Med den principiella utgångs- punkten att inga rättsverkningar skall knytas till skuld måste makarnas personliga förhål- landen till varandra och orsakerna till äkten- skapsskillnaden lämnas utanför bedömning- en; denna måste uteslutande hänföra sig till deras ekonomiska förhållanden. Närmast till hands ligger då att relatera obilligheten till makarnas förmögenhetsförhållanden och un- derhållsskyldighet eller med andra ord till deras ekonomiska och sociala situation i dess helhet. Härvid skulle också makes tillgångar i enskild egendom beaktas.

Om avvikelse medges bara om likadel- ningen framstår som uppenbart obillig med hänsyn till frånvaron av ekonomisk gemen- skap av betydelse och till makarnas förmö- genhetsförhållanden och underhållsskyldig- het måste den delningsgrund, som skall träda i stället för likadelningen rimligen vara en sådan grund, som korrigerar obilligheten. Om denna framför allt beror på förekomsten av enskild egendom på ena makens sida kommerjämkningen, även om den sker inom ramen för giftorättsgodset, att i själva verket dra in den enskilda egendomens värde i bodelningen. Härvidlag skulle avvikelsen skil- ja sig avsevärt från vad som nu gäller i fråga om återgångsdelning, där delningsgrunden tillhandahålls av tidpunkten och sättet för makarnas förvärv av tillgångarna, dvs. krite— rier på att egendomen inte är ett resultat av

makarnas gemensamma insatser. Restriktivi- tet vid medgivandet till jämkning skulle alltså förenas med stor frihet vid själva jämkningen.

Med den nu skisserade lösningen med små möjligheter till jämkning skulle man bara i ett mycket begränsat hänseende föregripa den kommande översynen av de ekonomiska rättsverkningarna. Vidare skulle likadelnings- principens företräde även vid upplösningen av äktenskap utan ekonomisk gemenskap av betydelse alltjämt bli klart markerad. Genom den friare bedömningen vid jämkning kunde å andra sidan nås en i det enskilda fallet socialt sett skäligare utgång av bodelningen än vid en återgångsdelning. Hänsyn skulle kunna tas till sådana omständigheter som att ena maken har enskild egendom till stort värde, underhållsskyldighet mot icke gemen- samma bam o.dyl.

En annan tänkbar lösning är att man ställer sig välvilligare i fråga om förutsätt- ningarna för att företaga jämkning men i fråga om jämkningsgrunden ansluter sig närmare till de principer som uppbär den nuvarande återgångsdelningen. Själva jämk- ningen skulle alltså få ske inom snävare gränser än enligt den nyss diskuterade lösningen.

Denna lösning skulle innebära att man vid upplösning av äktenskap, där någon ekono- misk gemenskap av betydelse inte uppkom- mit mellan makarna till följd av att äkten- skapet varat kort tid, beaktade det sätt varpå egendomen förvärvats. Vid jämkning skulle hänsyn tas till i vilken omfattning vardera maken infört tillgångari boet vid giftermålet eller senare förvärvat egendom genom arv, gåva eller testamente. I enlighet med de tankegångar som uppbär återgångsdelningen skulle ekonomisk gemenskap däremot regel- mässigt förutsättas föreligga beträffande egendom som make under äktenskapets bestånd förvärvat på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente.

När det gäller den förra lösningen kan möjligheten att beakta makarnas totala eko- nomiska situation i många fall vara en fördel. Låter man vardera makens totala ekonomis-

ka situation komma i beaktande innebär det emellertid i realiteten att jämkning — dvs. awikelse från den såsom huvudregel upp- ställda principen om likadelning av gifto- rättsgodset — kan komma att uppfattas som ett instrument för att utjämna en ekonomisk ojämlikhet mellan makarna, grundat mer på tanken om en ekonomisk samhörighet än på självständighet. 1 den mån man beaktar makes innehav av enskild egendom och underhållsbörda ger lösningen — även om jämkning skulle vara en undantagsföreteelse — på sitt sätt rentav uttryck för en större ekonomisk gemenskap mellan makarna än nuvarande regler.

Genom den senare lösningen, som inte med jämkningen syftar längre än till att vardera maken i stort sett skall lämna äktenskapet med den egendom han fört in i boet, fullföljs mer konsekvent tanken på makarnas ekonomiska självständighet. Möj- ligheten att ”skilja sig till pengar” skulle dessutom med denna lösning undgås lättare än om jämkning skulle få ske bara i undantagsfall. Genom att anknyta jämkning- en till det sätt på vilket egendomen förvär- vats ges en objektivt konstaterbar grund som lättare än den totala bedömningen enligt den förra lösningen kan tillämpas av makarna själva vid bodelningen. Viss risk torde också finnas för att den förra lösningens krav på ”obillighet” för att jämkning skall få ske kan bidra till att bevara tanken att ena makens skuld till upplösningen fortfarande skulle kunna beaktas.

Vid valet mellan de båda lösningarna finner vi att de största fördelarna är förenade med den senare lösningen, dvs. den som ger större möjlighet till jämkning men låter jämkningen ske inom ramen för vad vardera maken infört i boet. Även om den förra lösningen genom sin undantagskaraktär i högre grad undviker att föregripa översynen av de ekonomiska rättsverkningarna, står den senare genom sin utformning i bättre över- ensstämmelse med direktiven. Vi föreslår därför en jämkningsregel grundad på denna lösning.

Den föreslagna jämkningsregeln bör lämp-

ligen tas upp i GB 1313, avfattad såsom ett undantag från den i lagrummet stadgade likadelningsprincipen. Regeln bör utsäga att, om bodelningen sker med anledning av äktenskapsskillnad och ekonomisk gemen- skap av betydelse inte uppkommit mellan makarna till följd av att äktenskapet varat kort tid, skall, på yrkande av endera maken, i likadelningens ställe träda delning efter annan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente.

Jämkningsregeln synes inte behöva föran- leda ytterligare ändringar i 13 kap. Det bör emellertid anmärkas att 14 få genom införan- det av en jämkningsregel får en i viss mån ändrad innebörd. Enligt l4å svarar make, som vid bodelningen eftergivit vad enligt bestämmelserna i kapitlet tillkommer ho- nom, för vissa andra makens skulder intill värdet av vad han fått för mycket. Han kan undgå betalningsansvar om han kan visa att andra maken efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Lagrummet bygger på tanken att avvikelse från hälftendelningen utgör ett avtal av gåvokaraktär, vilket kan kränka borgenärernas rätt. När nu till följd av den föreslagna jämkningsregeln hälften— delningen kommer att kunna frångås innebär det emellertid inte att make som genom jämkningen får mindre än hälften efterger sin rätt. Också jämkningen kommer att ske — såsom det sägsi 14 5 — "enligt bestämmel- serna i detta kap”. Vi vill understryka att jämkning enligt vårt förslag kan ske bara vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Risken finns alltså inte att makar under bestående äktenskap kan efter boskillnad till skada för borgenärerna begagna sig av jämk- ningsregeln vid bodelningen.

] l Processuella frågor

1 1.1 Gällande rätt

GB 15 kap. innehåller vissa bestämmelser om rättegången. Kapitlet är indelat i skilda avsnitt med rubrikerna ”Äktenskapsmål” (1—14åå), ”Boskillnadsmål" (15—21 åå), ”Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål" (23—28 55) samt ”Gemensamma bestämmelser" (29—32 55).

Till äktenskapsmål räknas dels mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, dels mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad (1 5). I äktenskapsmål väcks i princip talan genom ansökan om stämning. Undantag från kravet på stämning föreligger när båda makarna vill erhålla hemskillnad enligt 11: 1 eller äktenskaps- skillnad enligt 11:3 eller 4, dvs.. efter hem- skillnad eller tre års särlevnad på grund av söndring.

Regler om behörig domstol finns i 4 &. Stämningsmål upptas av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Har han inte hemvist inorn riket, hör målet till rätten i den ort där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de inte här haft sådant, där käranden har sitt hemvist. Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, är den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt hem- vist. Finns inte behörig domstol enligt de nu

återgivna reglerna, upptas målet av Stock- holms tingsrätt. Har ena maken väckt talan mot andra maken vid behörig domstol, kan denne alltid väcka talan mot den förre till gemensam handläggning vid samma domstol (4 & första stycket).

För ansökningsmål ges en särskild forum- regel. Ansökan om hemskillnad eller äkten- skapsskillnad skall göras hos den rätt som enligt vad tidigare sagts är laga domstol i mål mot båda makarna (4 & andra stycket).

Fråga om återgång eller äktenskaps- skillnad för brott kan alltid väckas vid den rätt, där mål om ansvar för brottet är anhängigt (4 & tredje stycket).

När makarna gjort gemensam ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, kan rätten utan huvudförhandling omedelbart företa målet till avgörande (5 5). Avser ansökningen äktenskapsskillnad krävs dock att parternas inställelse inte finnes vara behövlig för målets utredning.

Mål om hemskillnad får enligt 85 inte upptas, om inte det visas att medling ägt rum. Har make underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock upptas, om andra maken inställt sig för medling. 1 9 & ges ytterligare regler för den händelse medling ej föregått.

Förs talan om återgång av äktenskap eller äktenskapsskillnad på grund av makes sinnes- sjukdom eller sinnesslöhet, får det inte

dömas till återgång eller skillnad på angiven grund, om inte läkarintyg angående sjuk— domen företetts (10 å). Närmare bestämmel- ser om sådant intyg utfärdas av Kungl. Maj:t.1

1 mål om återgång av äktenskap, hem- skillnad eller äktenskapsskillnad kan rätten meddela interimistiskt förordnande om sam- manlevnadens hävande och om underhåll samt även förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra. Förordnandet förutsätter yrkande därom och gäller längst till dess laga kraft ägande dom föreligger (11 5 första stycket). Vid förordnande om sammanlevnadens hä- vande kan rätten också bestämma, vem av makarna som skall sitta kvar i hemmet till dess bodelning sker (115 andra stycket). Interimistiskt förordnande kan meddelas utan huvudförhandling men andra maken skall dessförinnan beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. När målet avgörs prövar rätten om åtgärden skall bestå (11 & tredje stycket). Beslut som innefattar interimistiskt förordnande går omedelbart i verkställighet men kan återkallas när som helst (1 l & fjärde stycket).

Besöksförbud vid vite som nyss nämnts kan meddelas redan när rätten dömer till hemskillnad (12 å).

Underrättelse om beviljad hemskillnad skall insändas till äktenskapsregistret (14 5).

1 det första avsnittet, om äktenskapsmål, finns ytterligare några bestämmelser som inte berörts närmare ovan, nämligen 25 (angående tvist huruvida man och kvinna äri äktenskap förenade med varandra), 3 5 (om talerätt i äktenskapsmål för förmyndare för sinnessjuk eller sinnesslö) samt öå (om förordnande att äktenskapsmål skall hand- läggas inom stängda dörrar).

Såvitt angår de övriga avsnitten, som i huvudsak anknyter till GB:s bestämmelser om de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap, kan nämnas att i 235 ges en föreskrift om medling i vissa mål av ekono- misk natur. Detta gäller dels mål om underhåll under samlevnad i bestående äk- tenskap, dels mål angående fråga som avsesi

8: 6 (ersättning till ena maken för biträdei andra makens förvärvsverksamhet) och 7 (avkastningen av egendom som ena maken överlämnat till den andres förvaltning).

1 1.2 Familjelagssakkunniga

De ändrade regler för upplösning av äkten- skap som vi föreslår föranleder följdändringar i GB 15 kap. De bestämmelser som handlar om återgång och om hemskillnad skall sålunda utgå. Till följd härav kommer några paragrafer att helt bortfalla (12 och 14 55), under det att några endast behöver jämkas, då de skall kvarstå i den mån de innehåller bestämmelser också om annat än återgång och hemskillnad (l, 4, 11 och 24 55). Bestämmelsen i 105 om utredningen i mål om äktenskapsskillnad på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet skall dock utgå. Att medlingsobligatoriet avskaffas in- nebär vidare att de paragrafer som reglerar medlingen såsom processförutsättning skall upphävas. Detta gäller medlingen som pro- cessförutsättning såväl i hemskillnadsmål (8 och 9 55) som i mål angående underhåll under samlevnad i bestående äktenskap och de andra mål av ekonomisk natur där kravet på medling för närvarande gäller (23 5). De sakliga ändringarna i kapitlet begränsar sig i övrigt huvudsakligen till det första avsnittet, om äktenskapsmål. I övriga delar blir änd- ringarna i övervägande grad av redaktionell natur.

Enligt vårt förslag skall i stället för de nuvarande instituten återgång, hemskillnad och äktenskapsskillnad träda ett enda insti- tut för upplösning av äktenskap, äktenskaps- skillnad. Den grundläggande principen vid utformandet av de nya skillnadsreglerna har varit att makes vilja att upplösa äktenskapet skall respekteras. Såtillvida begränsas dock hänsynstagandet till denna vilja att en betänketid i vissa fall skall föregå äkten- skapsskillnaden (11: 3). Så är enligt vårt förslag fallet när makarna inte är eniga om

1 Kungörelsen (1969:120) om läkarintyg för äkten- skaps ingående eller upplösning

upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år. Äkten- skapsskillnad meddelas efter betänketidens utgång, men först på särskilt yrkande som av endera maken framställs efter betänketidens utgång. Har sådant yrkande inte framställts senast ett år från betänketidens början, är talan om äktenskapsskillnad förfallen.

Av principen om hänsynstagandet till makes vilja till upplösningen följer att några specificerade skilsmässogrunder inte längre uppställs. Vissa omständigheter som f. n. utgör grund för upplösning av äktenskap återfinns emellertid i reglerna i 11:4 och 5 i vårt förslag, dock inte såsom skillnads- grunder utan enbart som omständigheter som medför att det kan dömas till äkten- skapsskillnad utan att betänketid, som an- nars skulle gälla, skall iakttas. Dessa omstän- digheter är att makarna lever åtskilda sedan minst tre år resp. att äktenskapet ingåtts i strid mot indispensabelt släktskapshinder eller mot hindret bestående äktenskap. Men inte i något fall är upplösningsreglerna så konstruerade att rätten behöver utreda hur förhållandena i äktenskapet gestaltat sig.

Det här anförda ger anledning ompröva hela förfarandet i mål om äktenskapsskill- nad. Det kan inte längre anses nödvändigt att såsom huvudregel kräva att talan väcks genom ansökan om stämning. De innehålls- mässiga krav och de formföreskrifter som gäller för en ansökan om stämning har varit befogade när rätten enligt nuvarande ordning haft att pröva om någon av de i gällande rätt uppställda skilsmässogrunderna förelegat. Vad rätten nu har att pröva blir endast om betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden eller ej. De omständigheter som det härvidlag blir fråga om att utreda bör utan olägenhet kunna prövas i ett enklare förfarande.

Vårt system bygger på — vilket redan framgått av vår redogörelse för reglerna om äktenskapsskillnad i vårt förslag — att makes talan om äktenskapsskillnad alltid kan väckas genom ansökan. I förhållande till gällande rätt innebär detta att ansökan blir tillräcklig inte bara när makarna är ense om upplösningen utan också när bara ena maken

vill ha äktenskapsskillnad. Denna ordning ligger i linje med vår strävan att avdramati- sera skillnadsmålen och att genom att knyta så få rättsverkningar som möjligt till betän- ketiden undvika att inledandet av ett skill- nadsförfarande framstår som ett mera av- görande steg mot äktenskapets upplösning än det är avsett att vara när betänketid skall löpa. Äktenskapsmål som skall anhängig- göras genom ansökan om stämning blir alltså enligt vårt förslag bara mål vari allmän åklagare för talan om äktenskapsskillnad (l l :5) och mål där tvisten är huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra.

Över ansökan om äktenskapsskillnad som gjorts endast av ena maken bör andra maken beredas tillfälle att avge yttrande. Det kan exempelvis bli aktuellt för denne att begära interimistiskt förordnande om levnadens hävande, om vårdnad, underhåll, rätt att kvarsitta i hemmet och besöksför- bud. Skall betänketid föregå äktenskaps- skillnaden, bör underrättelse utgå till makar— na om när betänketiden börjat löpa. Under- rättelsen — varom erforderliga bestämmelser torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t — bör också ange vilken dag i 11: 3 angivet särskilt yrkande tidigast kan framställas samt vilken dag talan om äktenskapsskillnad förfaller, om sådant yrkande inte dessförinnan fram- ställts. Även över det särskilda yrkandet bör andra maken beredas tillfälle att avge yttran- de. Dels bör det inte komma som en överraskning för denne att dom på äkten- skapsskillnad meddelats, dels kan han ha intresse av att i samband med äktenskaps- skillnadsdomen få exempelvis vårdnads— och underhållsfrågor reglerade. Makarna kan också under betänketiden ha träffat avtal i sådan fråga och make kan vilja få avtalet fastställt i samband med den slutliga upplös- ningen. Inte heller kan det uteslutas att make kan vilja göra invändning om att yrkandet inte framställts i behörig ordning eller anföra annat av formell natur.

Rätten har för närvarande möjlighet att företaga mål om äktenskapsskillnad till avgö- rande utan huvudförhandling, när makarna

samman-

.ort gemensam ansökan. Den lättnad i handläggningen som detta innebär är stor. Rättegången blir, när möjligheten utnyttjas, helt skriftlig. Finner rätten anledning därtill kan den dock kalla makarna till muntlig förhandling. När domstolens handläggning av skillnadsmål enligt vårt förslag generellt kommer att förenklas såtillvida att utredning om skälen till skillnaden aldrig skall ske, bör det i sådana fall också alltid bli möjligt att meddela dom på äktenskapsskillnad utan föregående huvudförhandling.

När ansökan om äktenskapsskillnad ingi- vits till rätten och denna funnit sig vara behörig upptaga målet, skall rätten utreda huruvida betänketid skall föregå äktenskaps- skillnaden eller ej. Avser ansökningen äkten- skapsskillnad utan föregående betänketid kan det uppstå tvekan om rätt härtill föreligger. Rätten kan exempelvis finna det osäkert om makarna är ense om upplös- ningen, om tre års särlevnad blivit tillfreds- ställande utredd eller om ena maken redan tidigare är gift. I sådana fall skall normalt sökanden föreläggas att avhjälpa bristerna, och när så skett kan handläggningen fort- sätta. Om den tid som åtgår för komplette- ring av de ingivna handlingarna blir lång, kan det tänkas att dom på äktenskapsskillnad kommer att kunna meddelas först efter en tid som uppgår till eller överstiger betänke- tiden, trots att i verkligheten de faktiska föfutsättningama för omedelbar äkten- skapsskillnad hela tiden förelegat. Drar pröv- ningen av ansökningen på detta sätt ut på tiden, kunde det ha varit fördelaktigare för sökanden om målet från början handlagts så som när betänketid skall föregå äkten- skapsskillnaden. I många fall kanske sökan- den föredrar att söka äktenskapsskillnad som skall föregås av en betänketid hellre än att prestera viss utredning till stöd för att betänketid lagligen inte erfordras.

För att undvika de olägenheter som på detta sätt kan uppstå föreslår vi en regel som säger, att målet i fall där nyss angiven tveksamhet råder skall handläggas så som när betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden, så länge annat ej visats. Detta innebär att

ansökan som gjorts av ena maken oavsett behovet av komplettering i angivet hänseen- de alltid skall delges andra maken samt att betänketid börjar löpa från delgivningsdagen eller, när båda makarna söker skillnaden, från dagen då den gemensamma ansökningen .ordes. Sökanden får alltså tillgodoräkna sig den tid som löper såsom betänketid. Vill sökanden förebringa den utredning som krävs för omedelbar äktenskapsskillnad kan han när som helst under betänketiden göra detta och genast få äktenskapet upplöst. Vill han i stället övergå till den andra ordningen med föregående betänketid, kan han utan att behöva vidta ytterligare åtgärder avvakta betänketidens utgång och därefter framställa särskilt yrkande enligt 11:3 i vårt förslag. Den regel som vi här redogjort för återfinnsi 5 & tredje stycket ivårt förslag.

Vårt förslag till ändrade handlägg- ningsregler gäller bara mål om äkten— skapsskillnad. Såvitt avser förfarandet i mål om underhåll och andra ekonomiska frågor enligt GB har vi i förevarande del av utredningsarbetet saknat anledning göra någon översyn och åsyftar där ingen ändring i den ordning som gäller enligt lag eller utbildats i praxis. Mål enligt FB om vårdnad och underhåll till barn är också mål som vanligtvis aktualiseras i samband med upplös- ning av äktenskap. Sådana mål brukar handläggas gemensamt med skillnadsmålet. Detta skall kunna ske också med vår ordning. När talan om äktenskapsskillnad förs samtidigt med talan i annat mål av angivet slag och målen förekommer till gemensam handläggning, torde det därför ibland kunna visa sig mest praktiskt att också skillnadsfrågan handläggs och avgörs efter muntlig förhandling. När det nya förfarandet i skillnadsmål skall anpassas till vad som gäller för övriga mål, som vanligtvis förekommer till gemensam handläggning med skillnadsmålet, är nämligen att beakta att vårt förslag bara innebär en möjlighet för rätten att handlägga skillnadsmålen i förenk— lad form. Även om skillnadsfrågan handläggs gemensamt med frågor som skall avgöras i ordinär väg torde det emellertid i skillnads-

delen i allmänhet knappast bli fråga om att förebringa utredning i egentlig mening. Den praktiska anledningen till gemensam hand- läggning av målen torde vanligtvis vara den, att vissa frågor — i vart fall genom interimis- tiskt förordnande — bör avgöras samtidigt med skillnadsfrågan. Såvitt avser vårdnads- mål är rätten dessutom skyldig att meddela förordnande angående vårdnaden om barnen när den dömer till äktenskapsskillnad (FB 6: 7 andra stycket).

Om make samtidigt med ansökan om äktenskapsskillnad vill väcka talan om rätt till underhåll av andra maken torde det också enligt den nya ordningen oftast vara praktiskt att ansökningen om äktenskaps- skillnad tas upp i stämningsansökningen avseende underhållet. Ingenting hindrar se- dan att rätten — om förutsättningar härföri övrigt föreligger, exempelvis när skillnaden medges av andra maken och de inte har minderåriga barn, och så finnes lämpligt — meddelar dom på äktenskapsskillnad utan huvudförhandling och fortsätter handlägg- ningen av underhållsdelen. Vill maken dröja med att yrka underhåll kan talan därom väckas vid en senare tidpunkt och de båda målen då eventuellt företas till gemensam handläggning.

Har ena maken ingivit ansökan om äkten- skapsskillnad kan andra maken i sin tur väcka talan om underhåll för egen del. 1 den mån sådan talan för närvarande kan väckas utan stämning bör det också med vår ordning vara möjligt att godta samma förfa- rande. Som tidigare framhållits åsyftas här- vidlag inte med vårt förslag någon ändring av gällande rätt sådan den utbildats i praxis.1

Det bör i detta sammanhang fram- hållas att den make som ingett ansökan om äktenskapsskillnad kan återkalla sin talan och det såväl under betänketiden som efter dess utgång. Allmänna processuella regler i indispositiva tvistemål blir alltjämt tillämp- liga på målet när annat inte följer av reglerna iGB.

När talan förfallit skall skillnadsmålet avskrivas. Vårt förslag innebär att äktenska- pets fulla rättsverkningar åter inträder när

talan förfaller. Av ll:6 i förslaget följer sålunda att giftorätt — bortsett från det fall att ansökan om boskillnad getts in under betänketiden — åter gäller i full utsträckning, såvida annat inte var fallet redan innan talan väcktes. Det synes med den ordning som förslaget sålunda innehåller mest förenligt att rätten redan när den meddelar det interimistiska beslutet begränsar dettas giltig- het i tiden så att det upphör att gälla — inte bara som nu är brukligt när laga kraft ägande dom föreligger eller annat förordnas — utan också när talan förfaller.

Också mål om vårdnad och underhåll torde i regel komma att avskrivas efter återkallelse när talan om äktenskapsskillnad förfallit. Undantagsvis kan emellertid situa- tionen tänkas vara den att makarna lever åtskilda utan att någon av dem anser sig ha intresse av att upplösa äktenskapet. I sådant fall kan make tänkas vilja fullfölja vårdnads- och underhållsfrågorna med stöd av de be- stämmelser härom som gäller när makar under bestående äktenskap lever åtskilda på grund av söndring (FB 6:7 och 7:2 samt GB 517). Den make som väckt talan om vårdnad och underhåll saknar då anledning att åter- kalla sin talan. I stället får handläggningen av dessa frågor fortsättas.

Förfaller talan om äktenskapsskillnad, vil- ket alltså sker om ingen av makarna fram- ställt särskilt yrkande inom den föreskrivna tiden, bör vardera maken bära sina rätte- gångskostnader avseende skillnadsfrågan. Äk- tenskapet består då med sin ekonomiska gemenskap och det är mot den bakgrunden inte antagligt att makarna har rättegångs- kostnadsanspråk mot varandra. Att ingende- ra fullföljt upplösningsförfarandet kan jäm- ställas med att de förlikts. ] den mån rättegångskostnader överhuvudtaget uppstår med den föreslagna ordningen för erhållande av äktenskapsskillnad torde de f. ö. komma att bli obetydliga. Anmärkas bör att bestäm- melserna i RB 18: 5 andra stycket om parts rätt till ersättning för rättegångskostnader, när mål avskrivs, inte kan anses tillämpliga

' Jfr NJA 1970 s. 504

när mål avskrivs på grund av att talan förfallit. I fråga om vårdnad och underhåll är dock de allmänna bestämmelserna fortfaran- de tillämpliga.

12. Vårdnaden om barn

12.1 Gällande rätt

Vårdnaden om barn innefattar en plikt för vårdnadshavaren att sörja för barnets person och att ge det sorgfällig uppfostran. Barnet skall erhålla uppehälle och utbildning efter vad som är tillbörligt med hänsyn till föräldrarnas villkor, barnets egna tillgångar och barnets anlag (FB 612). I vårdnaden ingår vidare plikten att utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter (FB 6: 3 första stycket). Vårdnaden om barn upphör när barnet fyllt 20 år eller ingått äktenskap (FB 6: 1 och 12). I viss utsträck- ning har barnet redan före 20-årsåldern getts behörighet att bestämma i några för vård- nadsfrågan viktiga hänseenden, såsom beträf- fande bostad och arbete (FB 613 andra stycket och 4).

I vårdnaden ingår befogenhet och plikt att, i den omfattning lagen anger, besluta i barnets personliga angelägenheter. Vårdnads- havaren kan därvid besluta att lämna den rent faktiska vården till annan, exempelvis fosterföräldrar. Därigenom sker ingen änd- ring i vårdnadshavarens bestämmanderätt för barnet. Det i lagen använda begreppet vårdnad är alltså inte identiskt med den faktiska vården. Vårdnadshavaren kan återta den faktiska vården om barnet, om han finner det lämpligt.

För barn i äktenskap är föräldrarna

gemensamt vårdnadshavare (FB 611). Be- stämmanderätten tillkommer alltså dem bå- da i förening. Om en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är hindrad att deltaga i beslut rörande vårdna- den, vilket inte utan olägenhet kan upp- skjutas, får bestämmanderätten utövas av den andre; denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det (FB 615). Vid längre tids för- hinder för den ene av föräldrarna eller om den ene gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid vårdnadens utövande, är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv, kan rätten på ansökan av den andre förordna att vårdnaden skall tillkomma endast denne. Sådant förordnande kan ges också på ansö- kan av barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Är båda föräldrarna för längre tid förhindrade att deltaga i vårdnaden eller har båda gjort sig skyldiga till någon nyss angiven försum- melse, kan rätten överflytta vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare (FB 616). Reglerna om föräldrarnas gemensamma vårdnad om barn i äktenskap bygger på förutsättningen att de lever tillsammans. Upplöses familjegemenskapen skall enligt FB 6:7 rätten förordna vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnen eller, om inte alla barnen bör stå under den enes vårdnad,

hur de skall fördelas mellan föräldrarna. Dömer rätten till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äkten- skapsskillnad skall den självmant förordna om vårdnaden om barnen. Redan den om— ständigheten att föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring kan utlösa sådant förord- nande, men härför krävs ansökan av endera.

[ FB 6:7 ges också vissa riktlinjer för rättens avgörande av vårdnadsfrågan. Är föräldrarna ense om hur vårdnaden om barnen skall fördelas mellan dem, skall rätten meddela beslut i överensstämmelse därmed, såvida det inte är uppenbart stri- dande mot barnets bästa. Är föräldrarna inte ense, skall rätten bestämma ”efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt”. Är föräldrarna lika skickade att ha vårdnaden om barnen skall rätten ta hänsyn till om endera huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande. Den andre skall då vara närmast till att få vårdnaden. Finner rätten det vara med hänsyn till barnens bästa uppenbart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskild förordnad förmyndare.

När vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer föräldrarna gemensamt och den ene dör, blir den efterlevande ensam vård- nadshavare direkt på grund av lag (FB 618). Har vårdnaden vid upplösning av äktenska— pet eller i följd av särlevnad tillagts den ene och dör denne, krävs rättens förordnande för den andre att utöva vårdnaden. Sådant förordnande skall ges, såvida inte vårdnaden med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros ät särskilt förordnad förmyndare. Motsvarande gäller om den av föräldrarna som ensam har vårdnaden blir för längre tid förhindrad att utöva vårdnaden eller gör sig skyldig till sådan grov försummelse som kan föranleda att vårdnaden under bestående sammanlevnad tillerkänns den andre. (FB 619).

För barn utom äktenskap gäller enligt FB 6112 att det står under moderns vårdnad. Är föräldrarna ense om att fadern i stället skall ha vårdnaden, skall han på anmälan förord- nas av rätten att överta Vårdnaden om

barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern inte vara lämplig att utöva vårdna— den eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern eller barnavårdsmannen eller på an- mälan av allmän åklagare eller barnavårds- nämnd överflytta vårdnaden på fadern eller särskilt förordnad förmyndare.

Vare sig fråga är om barn i eller utom äktenskap gäller att fader eller moder, som är skild från vårdnaden, inte får betagas tillfälle till umgänge med barnet, om inte särskilda omständigheter föranleder därtill. Kan överenskommelse inte träffas med vård- nadshavaren, är det rättens sak att bestämma om umgängesrätten (FB 6:10).

Av rätten meddelade beslut ivårdnadsfrå- gor kan omprövas när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det (FB 611 3).

Vårdnaden är att skilja från förmynder- skapet, vilket avser förvaltningen av barnets egendom, till den del denna inte tillkommer barnet självt eller annan, samt befogenheten att företräda barnet i andra angelägenheter än som rör dess person. 1 lagen har de båda funktionerna emellertid i princip kopplats samman. För underårigt barn i äktenskap är sålunda enligt huvudregeln föräldrarna ge- mensamt förmyndare (FB 111 1 första stycket) och för barn utom äktenskap är modern förmyndare (FB 1112 första punk- ten). Förordnas att vårdnaden om barn i äktenskap skall tillkomma endast den ene av föräldrarna eller överflyttas vårdnaden om barn utom äktenskap på fadern, blir den sålunda utsedde vårdnadshavaren också en- sam förmyndare (FB 11: 1 andra stycket och 2 andra punkten). Man brukar i samman- hanget tala om föräldrars legala förmynder- skap. Också en legal förmyndare kan entledi- gas, om han prövas vara olämplig såsom förmyndare (FB 1119). Om rätten i sådant fall inte förordnar att även vårdnaden skall överflyttas på den särskilt förordnade för- myndaren, kommer vårdnaden och förmyn- derskapet att fortsättningsvis utövas av olika personer1 . Motsvarande gäller om en av flera särskilt förordnade förmyndare endast skall 1 Jfr Walin, Kommentar till föräldrabalken, 2:a uppl. 1971 s. 224.

ha vårdnaden om barnet och befriats från skyldigheten att delta i handhavandet av barnets övriga angelägenheter (FB 131 8 and- ra stycket andra punkten). Lagen ger större möjlighet att låta förmynderskapet utövas gemensamt än vårdnaden. Endast föräldrar till barn i äktenskap kan utöva vårdnaden gemensamt och, som nyss framhållits, bygger lagens reglering härvid på förutsättningen att föräldrarna sammanlever.

Det s.k. giftomannaskapet i GB 212 är också knutet till vårdnadshavaren. Samtycke till underårigs giftermål skall lämnas av föräldrarna. Är den ene utan del i vårdnaden, är emellertid den andres samtycke tillfyllest. Har ingen av föräldrarna vårdnaden skall samtycke lämnas av förmyndaren.

12.2. Familjelagssakkunniga

De nu rådande skillnaderna när det gäller faderns möjligheter att få vårdnaden om å ena sidan barn utom äktenskap och å andra sidan barn i äktenskap får betydelse vid upplösningen av en familj. Är föräldrarna gifta skall rätten — oavsett om äktenskapet varit kortvarigt — tilldela den av föräldrarna vårdnaden som med hänsyn till barnets bästa finnes mest lämplig härtill. Är föräldrarna däremot inte gifta bibehåller modern vårdna- den och fadern kan — oavsett hur lång tid föräldrarna sammanlevt — tillerkännas vård- naden bara om det kan slås fast att modern är olämplig såsom vårdnadshavare.

Det är givet att fadern till ett barn utom äktenskap med gällande bestämmelser i praktiken har mycket små möjligheter att få vårdnaden om barnet. Våra direktiv framhål- ler det såsom en brist att gällande bestäm- melser inte tar hänsyn till att det finns utomäktenskapliga barn som växer upp hos båda föräldrarna fastän dessa inte är gifta. Enligt vår mening utgör den på samlevnaden grundade samhörigheten mellan barnet och vardera av föräldrarna ett starkt skäl för att man i sådana fall fritt utifrån barnets bästa skall kunna tillerkänna den av föräldrarna vårdnaden som är mest lämplig därtill. Vid

upplösning av en familj bör i detta hänseen- de samma regler gälla oberoende av föräld- rarnas civilstånd.

Det finns emellertid skäl att undersöka om man inte kan gå ett steg längre och generellt, dvs. oavsett om föräldrarna och barnet levt samman eller ej, införa möjlighet att ge vårdnaden till den av föräldrarna som är mest lämplig. Det skulle då innebära att fadern till ett barn utom äktenskap alltid skulle kunna tilläggas vårdnaden om barnet, om han utifrån barnets bästa är lämpligare vårdnadshavare än modern.

Mot denna lösning talar den osäkerhet som uppstår för modern till ett barn utom äktenskap inför utsikten att hon får avstå från vårdnaden om barnet till fadern. Viss risk finns naturligtvis att en moder inför denna möjlighet vägrar att uppge vem som är barnets fader och att svårigheter därför kan uppstå med att få faderskapet fastställt. Är fadern intresserad av sitt barn kan han i sådant fall be den för barnet utsedde barnavårdsmannen att föra barnets talan om fastställelse av faderskapet men någon rätt att själv föra talan härom anses fadern inte hal. Fråga uppstår vidare om den som konstaterats vara fader till barnet skall kunna få vårdnadsfrågan prövad även en mycket lång tid efter barnets födelse. 1 så fall kan osäkerheten för modern komma att vara under lång tid. Det kan heller inte uteslutas att vårdnadsprocesser eller möjlig- heten att föra en sådan process kan komma att utnyttjas i syfte att trakassera modern eller i annat otillbörligt syfte, men risken härför torde vara obetydlig.

För lösningen talar å andra sidan till en början den principiella jämställdhet mellan föräldrarna med avseende på möjlighe- terna att tillvarata barnets bästa som lös- ningen innebär. Samma regler skulle gälla vid valet mellan föräldrarna oavsett om barnet är barn i eller utom äktenskap. Utvecklingen går mot att helt utjämna skillnaderna i lagstiftningen mellan dessa båda rättsligt bestämda kategorier. Det senaste steget är

' NJA 19705. 347

införandet av full arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess fädernesläktl. Det måste sägas vara följdriktigt att den starkare sam- manknytning mellan fadern och barnet som här skett på det ekonomiska området kan få slå igenom också på det mer personliga planet. Ökar man faderns förpliktelser gent- emot barnet, bör motsvarande vidgning av hans rättigheter vara motiverad, i detta fall rättigheten att i praktiken verkligen kunna få vårdnaden om barnet.

Det måste emellertid understrykas att det alltid skall vara barnets bästa som ställs i förgrunden. Många fäder till barn utom äktenskap torde sakna intresse att ta vårdna- den om sitt barn, i vart fall om de inte sammanlevt med modern och barnet — och därigenom fått en känslomässig relation till barnet — utan förbindelsen varit av tillfällig karaktär. Men man ser då och då exempel på att fäder till barn utom äktenskap upplever ett starkt ansvar för barnet, även när de inte levt samman i en familj. Om fadern önskar få vårdnaden överflyttad på sig skall detta kunna konstateras vara mer förenligt med barnets bästa än om det kvarblir hos modern. Det är dock givet att barnets bästa oftast kräver att det stannar hos modern om det aldrig levt tillsammans med fadern.

Man kan vänta att antalet processer om vårdnaden om barn kommer att öka med den här diskuterade lösningen. Häri ligger emellertid i och för sig ingenting oroande, då bristen i det nuvarande systemet just beståri svårigheten att till barnets bästa överflytta vårdnaden om barn utom äktenskap. När de nya reglerna har varit i bruk en tid torde vägledning kunna hämtas i praxis. Förutsätt- ningarna för uppgörelser i godo torde då komma att öka. Den tidigare nämnda risken för missbruk torde å sin sida då också komma att minska.

Skälen för att välja den generella lös- ningen synes oss övertygande. Betänklig- heterna däremot — vilka i och för sig till en del skulle kunna anföras redan mot gällande bestämmelser rörande vårdnaden om barn inom äktenskap — är inte av den styrkan att de bör hindra en reform. Vi föreslår därför

att den i fråga om barn iäktenskap gällande möjligheten att ge vårdnaden till den av föräldrarna som är mest lämplig skall ut- sträckas till att gälla också för barn utom äktenskap.

Viss skillnad mellan reglerna för de båda kategorierna barn följer dock av andra orsaker. När det gäller barn i äktenskap är beslutet i vårdnadsfrågan knutet till familje— upplösningen, dvs. i sista hand till domen på hem- eller äktenskapsskillnad. Rätten har att vid handläggningen av skillnadsmålet själv- mant ta upp vårdnadsfrågan till avgörande. Motsvarande ordning kan inte införas för barn utom äktenskap. Har föräldrarna sam- manlevt utgör visserligen upplösningen av familjen den händelse som bör utlösa beslut om vårdnaden men härom får rätten inte kännedom på samma sätt som när föräldrar- na är gifta och måste inleda ett rättsligt förfarande för att upplösa äktenskapet. Har föräldrarna inte alls sammanlevt har man ingen familjeupplösning att anknyta till. För barn utom äktenskap måste därför initiativet till förordnandet i vårdnadsfrågan alltid komma från föräldrarna själva eller, när de inte är ense, från fadern.

För barn i äktenskap är det genom anknytningen till skillnadsprocessen sörjt för att beslut i vårdnadsfrågan normalt kommer att följa i anslutning till familjeupplösningen. Frågan uppkommer om det för fadern till barn utom äktenskap bör uppställas någon tidsfrist, inom vilken han har att framställa yrkande om vårdnaden. Även bortsett från svårigheten att finna en lämplig utgångs- punkt härför skulle emellertid en sådan tidsfrist vara olämplig. Vad som är bäst för barnet måste bedömas med utgångspunkt i förhållanden som normalt är föränderliga. Någon bestämd tidsgräns bör därför inte uppställas. Sedan vårdnadsfrågan en gång prövats av rätten blir emellertid situationen jämförbar med den som föreligger sedan en av föräldrarna till barn i äktenskap efter sammanlevnadens hävande tillagts vårdna- den. Överflyttning av vårdnaden sedan vård—

1 Lag den 5 december 1969 (nr 621) om ändringi ärvdabalken

nadsfrågan en gång prövats bör få ske bara under de villkor som motsvarar dem som gäller i fråga om överflyttning av vårdnaden om barn i äktenskap.

Vi vill starkt understryka att bedömning- en av vårdnadsfrågan alltid skall ske med beaktande av barnets bästa. Därvid spelar bland andra omständigheter in den grad av samhörighet som föreligger mellan fadern och barnet. Har fadern sammanlevt med modern och barnet i en familjegemenskap blir bedömningen av vårdnadsfrågan den- samma som den som vanligtvis sker vid upplösning av äktenskap. Har fadern inte sammanlevt med modern och barnet skärps naturligtvis kraven på vad han kan anföra till stöd för att det skulle vara med barnets bästa mest förenligt att vårdnaden överflyttas på honom.

Ett annat hänseende, i vilket FB gör skillnad mellan barn i och utom äktenskap, är möjligheten för föräldrarna att gemensamt ha vårdnaden om barnet. Medan föräldrarna till barn i äktenskap omedelbart enligt lag får vårdnaden gemensamt, tillkommer vårdna- den om barn utom äktenskap likaledes enligt lag omedelbart endast modern. Möjlighet finns inte för föräldrarna till barn utom äktenskap att få gemensam vårdnad om barnet. Att generellt, oavsett om föräldrarna sammanlever eller ej, ge föräldrar till barn utom äktenskap vårdnaden gemensamt synes dock svårt och är knappast heller lämpligt. Oftast är faderskapet ännu inte fastställt vid födelsen, och huvudregeln om modern såsom vårdnadshavare torde redan av den anled- ningen vara oundgänglig. För att föräldrarna gemensamt skall kunna bestämma över bar- nets personliga förhållanden på ett ändamåls- enligt sätt fordras också i allmänhet att de båda lever tillsammans med det och kan följa dess utveckling och behov på nära håll. De flesta barn utom äktenskap lever inte tillsam- mans med båda föräldrarna. Som tidigare framhållits vilar bestämmelserna om föräld— rars gemensamma vårdnad när det gäller barn i äktenskap på förutsättningen att föräldrar- na sammanlever. En generell regel om föräld- rars gemensamma vårdnad förutsätter därför

djupgående och ingripande ändringar i de grundläggande principerna bakom FB. Det bör vidare beaktas vilka konsekvenser en ändring beträffande vårdnaden skulle få för förmynderskapet, som nu är i princip kopp- lat till vårdnaden. Det måste anses ligga utom ramen för vårt uppdrag att göra en så genomgripande ändring av bestämmelserna i FB.

När fråga är om barn till föräldrar som sammanbor utan att vara gifta är emellertid som förut sagts barnets faktiska situation densamma som om det vore barn i äkten- skap. Oftast torde det vara så att föräldrarna faktiskt utövar vårdnaden gemensamt. Det finns då skäl för att låta dem också få den rättsliga vårdnaden gemensamt, om de så önskar. En lösning av frågan skulle kunna utformas så att också när föräldrarna sam- manbor huvudregeln om modern såsom ensam vårdnadshavare skulle gälla men att vårdnaden skulle tillkomma föräldrarna ge- mensamt, om de anmäler till vederbörlig myndighet att de båda vill vara vårdnads- havare. När anmälan skett skulle i tillämpliga delar samma regler gälla som när föräldrarna är gifta. Principiellt måste det anses innebära en vinning om förhållandet mellan barnet och dess föräldrar i samma faktiska familje- situation också rättsligt blir detsamma vare sig föräldrarna är gifta eller ej. Det skulle överensstämma med direktivens grundtanke om lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen. Den konsekvensen av nuvarande ordning att det i regel är modern som i egenskap av rättslig vårdnadshavare formellt skall bestämma i angelägenheter rörande barn utom äktenskap skulle försvin- na. Rent praktiskt skulle lösningen dessutom vara förenad med vissa fördelar, innebärande bl. a. möjlighet för den ene av föräldrarna att vid förfall för den andre ensam besluta i brådskande frågor rörande vårdnaden.

Om den angivna lösningen begränsas till att gälla barn utom äktenskap inträder den effekten att föräldrar till barn i äktenskap, vilka efter att ha upplöst sitt äktenskap genom äktenskapsskillnad åter bor samman, inte kan få vårdnaden om barnet gemensamt,

såvida de inte gifter sig på nytt med varand- ra. Också frånskilda föräldrar som samman- bor bör genom ett anmälningsförfarande kunna få gemensam vårdnad om sitt barn, även om barnet är fött under äktenskapet eller på sådan tid efter dess upplösning att det enligt bestämmelserna i FB l: 1 har fått äktenskaplig börd. För denna ordning talar också att barn som de frånskilda föräldrarna får efter återupptagandet av samlevnaden, blir barn utom äktenskap, som kan komma under föräldrarnas gemensamma vårdnad ge- nom deras anmälan. Samma regler bör gälla för vårdnaden, oavsett när syskonen fötts.

Vi föreslår därför att sammanboende för- äldrar till barn utom äktenskap och samman- boende frånskilda föräldrar till barn i äkten- skap genom anmälan till myndighet skall kunna uppnå att den rättsliga vårdnaden om barnet tillkommer dem båda gemensamt. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utse den myndighet som har att mottaga anmäl- ningen. Enligt vår mening bör uppgiften lämpligen anförtros lokal folkbokförings- myndighet.

När anmälan att vårdnaden skall utövas gemensamt har giorts, blir samma regler som för gifta gällande i tillämpliga delar. Flyttar föräldrarna isär efter det de fått vårdnaden gemensamt, kommer därför bestämmelseni FB 6: 7 första stycket att äga motsvarande tillämpning, alltså den bestämmelse som säger att när föräldrar på grund av söndring lever åtskilda, rätten på ansökan av endera har att förordna, vilken av dem som skall ha vårdnaden om barnet. Däremot kommer inte bestämmelsen i andra stycket i samma lag- rum om förordnande i vårdnadsfrågan i samband med dom på äktenskaps upplösning att på motsvarande sätt bli tillämplig, efter- som den faktiska samlevnaden upplöses formlöst. När föräldrarna flyttat isär kom— mer det emellertid i de allra flesta fall att av praktiska skäl bli nödvändigt för dem att söka rättens förordnande i vårdnadsfrågan också när det gäller ogifta föräldrar som gemensamt haft vårdnaden om barn. Några större olägenheter av den föreslagna ord- ningen torde därför knappast vara att befara.

Som en konsekvens av den valda lösningeni vårdnadsfrågan bör också reglerna i FB 11 : 1 och 2 om förmynderskapet få motsvarande innehåll. Har anmälan gjorts om att vårdna- den skall utövas gemensamt, bör föräldrarna automatiskt också få förmynderskapet för barnet gemensamt.

Enligt FB 617 skall rätten, när den bestämmer vem av föräldrarna till barn i äktenskap som skall ha vårdnaden om barnet, kunna beakta vem som bär huvud- sakliga skulden till sammanlevnadens hävan- de. Bestämmelsen torde mycket sällan ha kommit till användning och bör redan på grund därav kunna upphävas. Från synpunk- ten att barnets bästa skall vara utslagsgivande är emellertid skulden till familjeupplös- ningen ovidkommande. Med den reform av reglerna för äktenskaps upplösning som vi föreslår bortfaller i skillnadsförfarandet all prövning av skuldfrågan. Sådan prövning bör inte kunna komma i fråga enbart för att ge underlag för förordnande i vårdnadsfrågan. Vi föreslår därför att möjligheten att grunda förordnandet på en bedömning av skulden tas bort. Intresset av barnets bästa bör alltid kunna ge företräde för den ene eller andre av föräldrarna.

Till vårdnadsfrågan hör också rätten för den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden att umgås med barnet (FB 6:10). Rätten till umgänge kan närmare fastställas av rätten. Regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. finnsi PB 21 kap.

Organisationer och enskilda har i olika framställningar begärt ändringar i FB syftan- de till att säkra umgängesrättens utövande. Främst har framhållits de olika möjligheter som vårdnadshavaren kan utnyttja för att sabotera den av domstol fastställda rätten till umgänge. I framställningarna har efterlysts bl. a. en effektivare verkställighet av beslut om umgängesrätt.

En ledande tanke vid utformandet av FB 21 kap. har varit. att barnet såvitt möjligt skall skonas från åtgärder som är skadliga för dess psykiska eller fysiska hälsa. Att av hänsyn till barnet helt avstå från tvångs-

medel har inte låtit sig göra. När parterna inte frivilligt medverkar till en skonsam överflyttning av barnet måste tvångsmedel användas men barnets intresse skall be'aktas både vid valet av tvångsmedel och vid tillämpningen i övrigt. Vitesföreläggande kan sålunda i första hand komma ifråga och om hämtning skall ske skall särskilda försiktig- hetsmått iakttas till skydd för barnet.

Enligt vår mening ligger det i barnets intresse att det får hålla en god kontakt också med den av föräldrarna som inte har vårdnaden men väl umgängesrätt. Det finns därför all anledning att se allvarligt på sådana åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att omintetgöra eller försvåra för den umgängesberättigade att träffa barnet. Vi vill i sammanhanget peka på möjligheten att enligt FB 6:13 söka nytt förordnandei vårdnadsfrågan vid väsentligt ändrade för- hållanden. Sådant nytt förordnande kan avse överflyttning av vårdnaden till den um— gängesberättigade eller till särskilt förordnad förmyndare. Visar det sig att den av föräld- rarna som tillerkänts vårdnaden vidtar åtgär- der i nyss angivet syfte med åsidosättande av barnets intresse kan detta enligt vår mening utgöra en omständighet som pekar på att vederbörandes lämplighet såsom vårdnadsha- vare bör omprövas. De nuvarande bestäm— melserna om verkställigheten, som utgör den första samlade regleringen på området och som innefattar en noggrann avvägning av motstående intressen, har emellertid varit i kraft endast sedan den 1 januari 1968. Enligt vår mening är det för tidigt att redan nu vidtaga ändringar häri, innan tillräckliga erfa- .renheter vunnits. Vi föreslår därför inga ändringar i FB 21 kap.

13. Rätten till bostaden

13.1 Gällande rätt

För äkta makar har genom provisorisk lag- stiftning getts bestämmelser som gjort det möjligt att vid upplösning av äktenskapet ge bostaden till den av makarna som bäst behöver den. Den första lagen i ämnet var lagen den 28 maj 1948 med vissa bestäm- melser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. Lagen föreskrev att om makar eller en av dem förhyrt lägenhet till bostad för gemensamt bruk och äkten- skapet gick åter eller det dömdes till hem- skillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, hyresrätten till lägenheten skulle på makes begäran genom bodelning eller skifte tilläg- gas endera av makarna, ändå att den inte utgjorde giftorättsgods eller samfälld egen- dom, samt att härvid företräde skulle till- komma den make som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. 1948 års lag ersattes sedermera av lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äkten- skaps upplösning m. m., vilken utöver inne- hållet i 1948 års lag upptog den nyheten att behovsprövning skulle kunna ske även vid makes död till förmån för efterlevande ma- ken.

Såväl 1948 som 1956 års lag avsåg alltså enbart bostad som innehades med hyresrätt. Initiativ till en ny lag togs emellertid av familjerättskommittén, som i en är 1957

avlämnad promemoria föreslog att 1956 års provisoriska lagstiftning skulle kompletteras utan avbidan på kommitténs blivande förslag i fråga om GB:s ordinära bestämmelser. 1 den nya, ännu gällande lagen (19591157) med särskilda bestämmelser om makars gemen- samma bostad skedde en väsentlig utvidgning av möjligheterna att vid bodelning i anled- ning av äktenskaps upplösning tilldela den make bostaden som bäst behöver den. Lagen är, liksom 1948 och 1956 års lagar, tillämp- lig också vid skifte i anledning av upplösning av s. k. gamla äktenskap, dvs. äktenskap ingångna före den 1 januari 1921, men härifrån bortses i det följande.

Lagen om makars gemensamma bostad är — i motsats till de äldre lagarna som endast avsåg hyresrätt — tillämplig i fråga om fastighet, som tillhör make eller makarna gemensamt och som uteslutande eller huvud- sakligen skolat tjäna som deras gemensamma bostad (1 å), samt vidarei fråga om lägenhet som make eller makarna för ändamålet innehar med bostadsrätt (2 å andra stycket). Också när det gäller hyreslägenhet — där äldre lag endast krävde att den förhyrts till bostad för gemensamt bruk — föreskrivs nu, att den skall ha förhyrts för att uteslutande eller huvudsakligen användas såsom makar- nas gemensamma bostad (2 5 första stycket). Såvitt avser lägenhet som innehas med hyres- eller bostadsrätt är lagen tillämplig vare sig rättigheten utgör giftorättsgods eller enskild

egendom. När fråga är om fastighet gäller lagen däremot endast giftorättsgods. Med fastighet likställs i lagen andel i fastighet samt byggnad på ofri grund och andel däri. Tomträtt likställs med äganderätt till fastig- het. Med hyresrätt och bostadsrätt likställs andel däri. Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är stadgat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning (7 5).

Företräde skall enligt lagen tillkomma den make som bäst behöver bostaden, dock med det ytterligare kravet att det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Make skall tilläggas bostaden vid bodelning. Bodelning skall alltså äga rum för ändamålet även om all egendom är enskild. Om hyres- eller bostadsrätt, som utgör ena makens enskilda egendom, tilläggs andra maken, gäller beträffande fånget vad som är stadgat om fång på grund av giftorätt (2 & tredje stycket). Överstiger värdet på den egendom som make med stöd av lagen skall tilläggas värdet av hans lott, har han att betala skillnaden till andra maken eller den- nes arvingar (4 5). Anstånd med betalningen kan ges bara om det föreligger synnerliga skäl därtill och då mot överlämnande av inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. I lagen ges slutligen vissa bestäm- melser som skall förhindra att ena maken genom avtal med tredje man förfogar över den gemensamma bostaden till förfång för andra maken (5 och 6 55).

Också 1959 års lag om makars gemensam- ma bostad är provisorisk. Den gäller för närvarande till utgången av år 1974. Familje- rättskommittén föreslogi 1964 års betän- kande att lagens bestämmelser skulle inför- livas med den ordinarie lagstiftningen. Kom- mittén ansåg att den behovsprincip som 1959 års lag knäsatt borde gälla även under normala förhållanden. Kommittén tog upp bestämmelserna i bodelningskapitlet — 13: 14 i kommitténs förslag.l

De nu återgivna bestämmelserna reglerar bara förhållandet makarna emellan. 1 vad mån de avgöranden som träffas mellan ma— karna blir bindande för tredje man framgår

av föreskrifter på andra håll. Av intresse äri vilken utsträckning övergång av hyresrätt eller bostadsrätt skall bli gällande mot hyres- värden respektive bostadsrättsföreningen.

Bestämmelserna om överlåtelse av hyres- rätt i JB 12 kap. vilar på principen att hyresrätten är en personlig rätt som inte .får överlåtas utan hyresvärdens samtycke (32 5). Enligt uttryckligt stadgande gäller principen också vid hyresrättens övergång genom bo- delning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv (33 & första stycket). Från principen görs emellertid ett flertal undan- tag. Av intresse är närmast bestämmelsen i 33 å andra stycket, som när hyresrätt tillagts hyresgästens make genom bodelning ger ma- ken rätt att träda i hyresgästens ställe.

Har bodelningen ägt rum med anledning av hyresgästens död, får maken träda i dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer ock- så efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen. I likhet med vad som krävs enligt lagen om makars gemensamma bostad i förhållandet makarna emellan fordras för giltigheten av hyresrättens övergång i förhål- lande till hyresvärden att lägenheten varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som gemensam bostad för hyres- gästen och hans make.

I 33 5 ges vidare regler om hur ansvaret för förpliktelserna enligt hyresavtalet skall fördelas vid en övergång (tredje stycket). För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts hyresgästens make svarar hyresgästen eller hans dödsbo inte längre för sina förpliktelser enligt hyresavta- let. För sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen svarar hyresgästens make jämte hyresgästen eller hans dödsbo.

Bestämmelserna om makes rätt att överta hyresrätt efter bodelning gäller inte bara när andra maken ensam tecknat sig som hyres- gäst enligt kontraktet. De äger motsvarande tillämpning när lägenheten hyrts av makar gemensamt (33 & fjärde stycket).

Vid sidan av dessa bestämmelser i 33 å,

' Se vidare kommitténs motiv s. 272 ff.

vilka avser makar, finns i 34% föreskrifter om överlåtelse av hyresrätt också till andra närstående. Hyresgäst, som ej är i tillfälle att använda bostadslägenhet för återstående hy- restid, får sålunda överlåta hyresrätten till närstående som varaktigt sammanbor med honom.1 Med närstående avses även sam- boende under äktenskapsliknande förhål- landen.2 Som ytterligare villkor för överlå- telsen gäller enligt paragrafen att hyresnämn- den lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden skäli- gen kan nöjas med förändringen. Bestämmel- serna om överlåtelse av hyresrätt till när- stående äger motsvarande tillämpning om hyresgästen avlidit under hyrestiden och dödsboet vill överlåta hyresrätten.

JB1s bestämmelser om övergång av hyres- rätt vid bodelning och om överlåtelse av sådan rätt till närstående avser alltså endast frågan om ett mellan parterna slutet avtal skall bli giltigt gentemot tredje man, hyres- värden. Såvitt avser makar kan de i första hand frivilligt komma överens vid bodel- ningen om vem som skall överta bostaden. Kan de inte enas, avgörs frågan enligt lagen om makars gemensamma bostad till förmån för den som bäst behöver bostaden.3 När det gäller samboende närstående finns igällande rätt ingen möjlighet att mot hyresgästens vilja överföra hyresrätt från honom till den honom närstående, inte ens när fråga är om äktenskapsliknande samlevnad. I sådana fall kommer endast frivilliga överlåtelser i fråga.

Andra bestämmelser i JB 12 kap. av intresse i förevarande sammanhang är de i 47% om rätt för medhyresgäst och hyres- gästs make till förlängning av hyresavtal. Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av uppsägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständig- het, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavta- let, är enligt huvudregeln medhyresgäst be- rättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyres- gäst. Rätt till förlängning föreligger dock inte om hyresrätten är förverkad eller om hyresavtalet kan sägas upp på vissa grunder.4

Är medhyresgästen make till den som upp- sagt avtalet eller på annat sätt föranlett att hyresgästerna inte gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har maken dock rätt till förlängning, även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra.

Parter som sammanbor utan att vara gifta och som båda tecknat sig som hyresgäster på kontraktet har alltså rätt till förlängning av hyresavtalet enligt huvudregeln. För makar är i motsvarande situation rätten till förläng- ning som framgått mer vidsträckt. Hyresgästs make har emellertid getts en särskild rätt till förlängning också när han inte har del i hyresrätten. Enligt 47 5 andra stycket inträ- der sådan makes rätt till förlängning när hyresgästen uppsäger avtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upphöra eller om han i annat fall inte har rätt till förlängning. Vidare krävs att maken har sin bostad i lägenheten och att hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyres- gäst. Rätten till förlängning gäller även om hyresvärden uppsagt avtalet att upphöra på grund av förverkande, och "detta oavsett anledningen, alltså också när denna är dröjs- mål med betalning av hyra.

Vid tillkomsten av nu gällande bestäm- melser om makes rätt till förlängning av hyresavtal uttalade departementschefen bl. a., att det ofta är en tillfällighet om båda makarna eller bara en av dem skriver under hyreskontraktet. Vilketdera som sker är emellertid inte utan betydelse. I det förra fallet skall en uppsägning av hyresavtalet normalt verkställas hos båda makarna. Har uppsägning skett med åberopande av att hyresrätten är förverkad, är sålunda båda makarna i tillfälle att vidta rättelse, när

1 I en inom justitiedepartementet upprättad PM med förslag till ändringar i hyreslagstiftningen m.m. (Ds Ju 197215) föreslås bl. a. att iinled- ningen av 34 å — hyresgäst som ej "är i tillfälle" att använda bostadslägenhet — de citerade orden 2 skall utbytas mot "avser". 3 Prop. 1968: 91 bil. A 5. 220 Till skillnad från lagen om makars gemensamma bostad avser JB 12: 33 dock även bodelning efter 4 boskillnad. Enligt JB 12: 28 i vissa fall när för hyresavtalets fullgörande ställd pant eller borgen försämras.

hyresrätten därigenom kan återvinnas. I det senare fallet kan det däremot inträffa att hyresgästens make får reda på uppsägningen så sent att möjligheten att återvinna hyres- rätten går förlorad. Ett fullt betryggande skydd mot risken att maken tvingas lämna lägenheten kunde enligt departementsche- fens mening åstadkommas endast om maken — i likhet med vad som redan hade skett i hyresregleringslagen och besittningsskydds- lagen — bereds tillfälle att överta lägenheten trots att hyresrätten är förverkad.l I fråga om den mer vidsträckta rätten till förläng- ning när medhyresgästen är make uttalade departementschefen bl. a. att det från social synpunkt är motiverat att ta större hänsyn till make som medhyresgäst än till annan sådan hyresgäst. 2

Den förlängning av hyresförhållandet som här behandlats är egentligen att karaktärisera som ett tvångsvis genomfört överförande av hyresrätten på annan person.3 För make som inte formellt varit medhyresgäst men getts rätt till förlängning hänvisas i 475 andra stycket till vad i ett antal bestämmel- ser sägs om hyresgäst, vilka bestämmelser blir tillämpliga i fråga om hyresgästs make. Enligt tredje stycket svarar båda makarna för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej annat avtalas med hyresvärden. Tvisten om förlängning prövas i första hand av hyresnämnd.

I fråga om övergång av bostadsrätt finns bestämmelseri bostadsrättslagen ( 1971 : 479). Har bostadsrätt övergått till ny innehava- re, får denne utöva bostadsrätten bara om han är eller antas till medlem i bostadsrättsföreningen (10 5 första stycket). Den till vilken bostadsrätt övergått får ej vägras inträde i föreningen, om han uppfyller de villkor för medlemskap som föreskrivs i stadgarna och föreningen skäligen kan nöjas med honom som bostadsrättshavare (11 5 första stycket). Är det bostadsrättshavarens make som skall övertaga bostadsrätten, får dock inträde i föreningen vägras maken bara om hinder möter på grund av bestämmelsei stadgarna att medlem skall tillhöra viss sam— manslutning eller uppfylla liknande villkor

och det skäligen kan fordras att maken uppfyller villkoret. Dessa bestämmelser om make äger motsvarande tillämpning, om bo- stadsrätt till bostadslägenhet övergått till bostadsrättshavaren närstående som varak- tigt sammanbodde med honom (11 5 andra stycket). Har den till vilken bostadsrätt överlåtits inte antagits till medlem, är överlå- telsen ogiltig (13 5 första stycket).

13.2. Familjelagssakkunniga

När bestämmelser om makars gemensamma bostad genom 1948 års lag först kom till framhölls att spörsmålet vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem var av största betydelse under den rådande bostadsbristen. I regel tecknade sig mannen ensam som hyresgäst och kunde med då gällande bestämmelser tilltvinga sig rätten att efter hem- eller äktenskapsskillnad bo kvar i lägenheten, trots att hustrun inte sällan varit den av makarna som skäligen bort få disponera lägenheten. Särskilt stötan- de ansågs detta ha varit i vissa fall, då hustrun fått vårdnaden om makarnas barn.4

Motsvarande problem föreligger i dagens bostadsläge vid upplösning av samlevnad mellan dem som inte är gifta med varandra. Den av parterna som tecknat sig som hyres- gäst har rätt att bo kvar i lägenheten, oavsett om den andra parten har ett större behov av bostaden. I regel torde det också här vara mannen som på så sätt får bo kvar i den gemensamma bostaden och kvinnan som får söka sig en ny bostad. Har de barn tillsam- mans är det praktiskt taget alltid kvinnan som är vårdnadshavare. Trots detta saknar hon varje möjlighet att mot mannens vilja få överta hyresrätten till en av honom förhyrd lägenhet. Har de gemensamt tecknat sig som hyresgäster är de visserligen mer jämspelta i konkurrensen om bostaden men lagen ger

* Prop. 1968: 91 bil. A s. 151

Prop. 1968: 91 bil. A 5. 152 3 Prop. 1968: 91 bil. A 5. 150 4 Prop. 19481212 5.31 f.

ingen anvisning om hur deras inbördes tvist skall lösas. Inte ens när båda står som hyresgäster på kontraktet finns det alltså någon regel om företräde för den som bäst behöver bostaden.

Enligt vår mening finns det därför starka skäl för att öppna möjligheten att vid upp- lösning av samlevnad mellan ogifta ge den gemensamma bostaden åt den av parterna som bäst behöver den. En reglering med det syftet bör kunna utformas efter förebild i huvudsak av de regler som nu gäller vid upplösning av äktenskap enligt lagen med särskilda bestämmelser om makars gemen- samma bostad. Vissa speciella problem upp- kommer dock vilka fordrar särregler för de ogifta samlevande.

Till en början uppkommer frågan för vilka fall av samlevnad under äktenskapslik- nande förhållanden den nya regleringen bör gälla. Upplöser parterna samlevnaden efter en mycket kort tid har i regel sådan familje- gemenskap ännu inte hunnit uppstå att det finns tillräckligt starka skäl för det ingrepp i ena partens rådighetssfär som en överföring av rätten till bostaden från den ena parten till den andra skulle innebära. Det bör vidare vara fråga om verklig boendegemenskap. Att ena parten blott tidvis sammanlevt med den andre bör inte grunda rätt till dennes bostad. För att kunna grunda sådan rätt vid en upplösning synes böra krävas att samlevna- den är att beteckna som varaktig. Därigenom erhålls överensstämmelse med motsvarande rekvisit i JB 12:34 och 11 5 andra stycket bostadsrättslagen, där för överlåtelse av hy- resrätt resp. övergång av bostadsrätt till närstående bl. a. krävs att samboendet varit varaktigt.

Det mest påtagliga sociala behovet av regler om bostaden vid upplösning av samlev- nad mellan dem som inte är gifta med varandra föreligger i de fall där parterna har barn tillsammans. Överhuvud utgör före- komsten av gemensamma barn en omständig- het som i förening med varaktig samlevnad får anses grunda en sådan familjegemenskap som motiverar en likställighet med äkten- skap såvitt avser den gemensamma bostaden.

I likhet med vad som redan gäller inom andra delar av lagstiftningen, där den faktis- ka situationen beaktas, bör för de nya reglernas tillämplighet gälla att parterna har eller har haft barn tillsammans.

Också när parterna aldrig haft barn till- sammans men samlevnaden varat en avsevärd tid kan skäl tala för att vid upplösning av samlevnaden möjlighet skulle finnas att ge den gemensamma bostaden till den av parter- na som bäst behöver den. Avsevärda svårig- heter möter emellertid att då ange kriterier- na på den gemenskap som rätt mellan parterna och som skulle motivera överfö- ringen av bostaden. Man kunde härvid tänka sig att en bestämd längre tids oavbruten samlevnad fick utgöra grund för anspråket på att erhålla bostaden. En fast tidsgräns — om en lämplig sådan överhuvud går att fastställa — medför emellertid lätt orättvisor de enskilda fallen emellan. Någon dags tids- skillnad skulle kunna bli avgörande för vil- ken reglering som skulle bli tillämplig. Den enkelhet i handläggningen som vanligtvis uppnås genom fasta tidsgränser skulle vidare inte kunna påräknas, eftersom man först måste fastställa såväl när samlevnaden börjat som när den slutat.

Huruvida bestämmelser om den gemen- samma bostaden bör införas generellt för parter som varaktigt sammanlevt under äk- tenskapsliknande förhållanden, alltså även när de varken .har eller har haft barn till- sammans, hör emellertid enligt vår mening nära samman med de ekonomiska frågor som vi skall ta upp i det fortsatta utredningsar- betet. Det synsätt som blir bestämmande för regleringen av makars inbördes ekonomiska förhållanden bör vara utgångspunkten vid bedömningen av motsvarande frågor för dem som lever samman utan att vara gifta med varandra. Att vi redan nu anser oss böra föreslå regler om den gemensamma bostaden för ogifta samlevande som har eller har haft gemensamma barn är — bortsett från de starka sociala skäl som här gör sig gällande — motiverat av det nära sambandet med försla- get om ändringar i reglerna om vårdnaden am.bam i sådana fall.

Hänsyn till äktenskapsrättens regelsystem påkallar också i ett annat hänseende en begränsning av de aktuella reglernas räck- vidd. Den rätt att erhålla den gemensamma bostaden som tillerkänns den ena parten bör inte tillåtas konkurrera med den giftorätt eller rätt till bostaden som kan tillkomma den andre partens make i ett icke upplöst äktenskap. Som villkor för reglernas tillämp- ning bör därför gälla att båda parter är ogifta. Denna inskränkning innebär givetvis en risk för den som upptar en varaktig samlevnad med någon som är gift, sålänge äktenskapet inte blivit upplöst. Med de förenklade upplösningsregler vi föreslår tor- de det dock komma att bli mindre vanligt att ett tidigare äktenskap inte blir upplöst trots att ena maken upptagit varaktig samlevnad och fått barn med annan än andra maken.

Bestämmelserna i ämnet bör alltså taga sikte på ogift man och ogift kvinna som varaktigt sammanlevt och som har eller har haft barn tillsammans. Liksom när det gäller makars gemensamma bostad bör företräde tillkomma den av parterna som bäst behöver bostaden, om det med hänsyn till omständig- heterna i övrigt kan anses skäligt. Lagen bör gälla vare sig lägenheten innehas av ena parten ensam eller av båda gemensamt.

Reglerna skall i första hand ta sikte på den situationen att samlevnaden bryts och parterna flyttar isär, alltså motsvarigheten till skilsmässa när det gäller gifta. Reglerna bör emellertid — såsom är fallet beträffande gifta enligt lagen om makars gemensamma bostad — gälla också när samlevnaden upp- lösts genom ena partens död. I sådant fall bör den efterlevande äga rätt övertaga den gemensamma bostaden enligt samma regler som gäller om samlevnaden brutits på annat sätt än genom dödsfall. Bedömningen av om samlevnaden varit varaktig bör emellertid ske under beaktande av sättet för upplösningen. Bryts samlevnaden i båda parters livstid bör det krävas att samlevnaden varat någon tid' för att den skall bedömas såsom varaktig. Redan brytningen utgör ju annars ett indi- cium på motsatsen. Upplöses samlevnaden genom ena partens död har man däremot

inte samma direkta ledning av samlevnadens längd. Tvärtom har man i sådant fall snarast anledning utgå ifrån att samlevnaden om dödsfallet inte inträffat skulle ha bestått, såvida annat inte framgår av omständigheter- na. Vid dödsfall bör således samlevnaden kunna bedömas som varaktig också när den varat en förhållandevis kort tid.

Bestämmelserna bör utformas i nära an- slutning till de redan för gifta gällande reglerna i lagen om makars gemensamma bostad. När det gäller äkta makar är reglerna emellertid så konstruerade att de faller till- baka på de i GB upptagna bestämmelserna om giftorätt och bodelning. Genom lagen är det sålunda klarlagt att rätten till bostaden vid äktenskaps upplösning eller hemskillnad i princip skall behandlas som giftorättsgods. Vid den bodelning som efter äktenskapets upplösning eller hemskillnad alltid skall ske när det finns giftorättsgods kan på makes begäran bostaden tilläggas honom. Omfattas rätten till bostaden inte av giftorätten — exempelvis därför att all egendom till följd av äktenskapsförord är enskild — skall likväl vid bodelning bestämmas om bostaden såvitt avser förhyrd lägenhet eller lägenhet som innehas med bostadsrätt (2 5). Av make ägd fastighet som är enskild egendom faller däremot inte under lagen om makars gemen- samma bostad (l 5). För ogifta sarrrlevande kan situationen i ekonomiskt hänseende sägas motsvara den som föreligger i ett äktenskap med fullständig egendomsskillnad. Regler som går längre än för sådana äkten- skap bör inte införas. Till följd härav bör de regler vi föreslår för ogifta samlevande be- gränsas till att avse lägenhet som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. Utanför fal- ler med denna begränsning av ena parten ägd fastighet, exempelvis en villa. Vidare bör det också i den nya lagen utsägas att reglerna avser lägenhet vilken uteslutande eller hu- vudsakligen skolat tjäna som parternas ge- mensamma bostad.

Såvitt avser det förfarande vid vilket anspråket på den gemensamma bostaden skall prövas finns här inte någon bodelning att återfalla på. Det ter sig också främmande

att konstruera förfarandet som en bodelning, när det i själva verket inte är fråga om att bryta ut andelar ur en gemensam tillgång utan om en överföring av en rätt från ena parten till den andra. Liksom vid bodelning bör det dock i första hand ankomma på parterna själva att komma överens om vem av dem som skall överta bostaden och vilken ersättning härför som i förekommande fall skall utgå. Kan de inte lösa dessa frågori samförstånd måste emellertid tvisten avgöras av utomstående. Det synes lämpligast att tvisten då får upptas till prövning av rätten på talan av den part som inte har hyres— eller bostadsrätten och som yrkar att få överta bostaden. I enlighet med det anförda bör den partens rätt betecknas som en rätt att av den andre lösa hyres- eller bostadsrätten. Rätten skall pröva om kärandeparten skall tilläggas hyres- eller bostadsrätten samt fast- ställa den ersättning härför som skall erläggas till svarandeparten. Ersättningen bör erläggas vid övertagandet av bostaden. Om synnerliga skäl föreligger bör dock betalningen få anstå mot att parten ställer godtagbar säkerhet (jfr 4 5 i lagen om makars gemensamma bostad).

Anspråk på att få överta den gemensam- ma bostaden bör inte kunna resas under obegränsad tid från det samlevnaden upphör- de. Vi föreslår att lösningsrätten skall göras gällande inom tre månader från samlevna- dens hävande.

I övrigt bör på motsvarande sätt som skett i lagen om makars gemensamma—bostad parts lösningsrätt skyddas mot sådana förfo- ganden från andra partens sida som kan äventyra lösningsrätten. Den i nämnda lag upptagna likställighetsförklaringen såvitt av- ser andel i hyres- och bostadsrätt samt till andelsrätt i förening eller bolag knuten hyresrätt bör få sin motsvarighet också i de nya bestämmelserna för ogifta samlevande.

Lagen om makars gemensamma bostad gäller för närvarande intill utgången av år 1974. Den nya lagen om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning av äkten- skapsliknande samlevnad bör ges samma giltighetstid. En förlängning av giltighetsti- den för den förstnämnda lagen bör därför

medföra motsvarande giltighetstid för den nya. Den nya lagen bör inte ges retroaktiv giltighet utan bör äga tillämpning endast i det fall att samlevnaden hävts efter det lagen trätt i kraft.

När make tillagts hyresrätt till gemensam bostad vid bodelning eller skifte är hyresrät- tens övergång enligt JB 12: 33 andra stycket utan vidare gällande mot hyresvärden. Rätt att träda i hyresgästens ställe tillkommer också efterlevande make som är ensam ar- vinge efter hyresgästen. Närmare bestämmel- ser meddelas också om hur ansvaret för förpliktelserna enligt hyresavtalet skall för- delas vid en övergång (tredje stycket). Reg- lerna om hyresrättens övergång till make äger slutligen motsvarande tillämpning när lägenheten hyrts av makar gemensamt (fjärde stycket).

När en part enligt den nya lagen övertagit hyresrätten vid upplösning av äktenskapslik- nande samlevnad bör på motsvarande sätt som vid makes förvärv övertagandet bli gällande mot hyresvärden. Reglerna i JB 12: 33 bör fullt ut bli tillämpliga också vid sådant övertagande. Med hänsyn härtill före- slår vi att i 12: 33 tas in en bestämmelse som slår fast att vad som där sägs om make skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som övertagit hyresrätt enligt den nya lagen.

Har parts rätt till hyres- eller bostadsrätt blivit prövad av domstol torde det i allmän- het inte bereda hyresvärden någon svårighet att finna hyresrättens övergång grundad på den särskilda lagen. Men när övergången skett frivilligt genom parternas överenskom- melse är det osäkert om övergången skett enligt den särskilda lagen eller är en vanlig överlåtelse. Att parterna varit ogifta och att de har eller har haft barn tillsammans lär inte möta större svårigheter att utröna. Däremot kan det tänkas att hyresvärden inte vill godta uppgiften att det förelegat en varaktig sam- levnad. Större delen av eller hela samlevna- den kan ha ägt rum i parternas tidigare bostad. Skulle hyresvärden vägra att som hyresgäst erkänna den part, på vilken hyres- rätten överförts, under påstående att lös- ningsrätt inte förelegat får i rättegång mellan

den part som övertagit hyresrätten, a ena, och hyresvärden, å andra sidan, prövas om övergången skett i överensstämmelse med lagens föreskrifter. Vi vill i sammanhanget också erinra om den möjlighet som parten har enligt den vidare regeln i JB 12: 34 att efter tillstånd av hyresnämnden överta hyres- rätten-i egenskap av närstående som varak- tigt sammanbott med hyresgästen.

Hyreskapitlet i jordabalken innehåller också andra regler som är av betydelse i förevarande sammanhang, nämligen reglerna i 47 5 om medhyresgästs och makes rätt till förlängning av hyresavtal. Reglerna, som när fråga är om medhyresgäst gäller också för faktiskt samlevande parter som båda står för kontraktet, syftar till att skydda medhyres- gäst resp. make för följderna av sådana förfaranden från hyresgästs sida som annars kunde leda till att hyresförhållandet bringa- des att upphöra. För make är skyddet emellertid vidsträcktare än för annan medhy- resgäst och det är endast make som är skyddad också utan att stå som medhyres- gäst på kontraktet. I det senare fallet har maken inte formellt varit hyresgäst tidigare och har alltså fått en rätt att inträda som part i hyresförhållandet. Lagen kräver därför — förutom att maken har sin bostad i lägenheten — att hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst.

För att en part som innehar hyresrätt inte skall kunna omintetgöra den lösningsrätt som en med honom samlevande part kan göra gällande enligt den nu föreslagna lagen vid samlevnadens upplösning, bör samma rätt till förlängning som getts make också tillerkännas med hyresgäst varaktigt samle- vande part som vid en upplösning av samlev- naden vore berättigad att lösa hyresrätten. En bestämmelse som gör JB 12: 47 tillämplig på fallet bör därför tas in i denna paragraf. Genom hänvisning i nämnda lagrum blir då också 48—53 55 tillämpliga, vilket bl. a. in- nebär att vid tvist mellan parten och hyres- värden om rätten till förlängning tvisten skall prövas av hyresnämnd (49 5).

De svårigheter som eventuellt kan uppstå när det gäller övertagande av hyresrätt torde

inte få sina motsvarigheter i fråga om bo- stadsrätt. Enligt lagen om bostadsrätt gäller nämligen redan samma regler när bostadsrätt övergått till make som när den övergått till närstående som varaktigt sammanbodde med bostadsrättshavaren (11 5 andra stycket). Inträde i bostadsrättsföreningen får i båda fallen vägras bara om hinder möter på grund av bestämmelse i stadgarna att medlem skall tillhöra viss sammanslutning eller uppfylla liknande villkor och det skäligen kan fordras att maken resp. den närstående uppfyller villkoret. Några särbestämmelser rörande övergång av bostadsrätt ihär diskuterade fall torde därför inte erfordras.

14. Specialmotiverin g

14.1 Lagen om ändring i giftermålsbalken 14.1.1 lkap.

GB i dess nuvarande lydelse inleds med ett kapitel om trolovning. Därefter följer kapitel om hinder mot äktenskap, om prövning av hinder mot äktenskap och om vigsel. Kapi- telföljden ansluter sålunda på ett naturligt sätt till den ordning, i vilken de olika stegen fram till mannens och kvinnans äktenskap aktualiseras. Enligt det nu föreliggande för- slaget kommer GB att sakna bestämmelser om trolovningen. Med bibehållen inbördes ordning för regleringen av de berörda ämnes- områdena skulle GB komma att börja med regler om hinder mot äktenskap. En sådan inledning synes emellertid böra undvikas; den ger ett alltför negativt anslag. Bättre synes vara att GB inleds med en anvisning om vad den borgerliga rättsordningens äkten- skap innebär med en anknytning till den sociala situation, för vilken det är utformat. Därefter bör följa bestämmelserna om hur äktenskapet ingås. Vilka hinder som gäller för äktenskap och hur hindersprövningen sker kan såsom mindre centrala frågor behandlas efter reglerna om äktenskapets ingående. Med de förenklingar av reglerna som föreslås kan bestämmelserna i alla de nu avsedda ämnena lämpligen sammanföras i ett kapitel, 1 kap., med rubriken ”Om ingående av äktenskap” och med underrubriker för de

särskilda ämnena. Kapitlen 2—4 skall då upphävas.

1 å

Denna paragraf har till uppgift att såsom inledning till GB ge en anvisning om innebör- den av det rättsliga äktenskapet. Denna innebörd är, som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, först och främst att mannens och kvinnans förbindelse med var- andra är reglerad genom GB så långt denna befattar sig med deras inbördes förhållanden. Enligt förslaget begränsar sig denna reglering till den ekonomiska sidan av förbindelsen, medan den personliga delen lämnas utanför lagstiftningen. Eftersom man i allmänhet med äktenskap förstår den rättsliga över- byggnaden på mannens och kvinnans före- ning i såväl personligt som ekonomiskt hänseende — och kanske framför allt tänker på den personliga samhörigheten — kan det sägas att lagens äktenskapsbegrepp efter reformen skulle komma att täcka bara en del av vad som i allmänhet förstås med äkten- skap. De som gifter sig torde i allmänhet inte se äktenskapet som bara en form för ekonomisk reglering av sin förbindelse utan däri inlägga främst den känslomässiga gemen- skapen. Det är emellertid givet att de regler som GB ger för mannens och kvinnans ekonomiska relationer till varandra måste

utformas med utgångspunkt i att det är den personliga samhörigheten som fört dem samman och håller dem samman. Den personliga sidan av förbindelsen mellan man och kvinna utgör alltså bakgrunden till GB:s ekonomiska reglering. Detta synes böra komma till uttryck vid presentationen av rättsordningens äktenskap på så sätt att detta anges vara avsett för mannens och kvinnans familjegemenskap. Reglerna är så- ledes inte avpassade att vara tillämpliga vid en samlevnad mellan man och kvinna utan familjefunktioner.

Äktenskapet har emellertid också viktiga följder inom ett stort antal rättsområden utanför GB. Genom giftermålet blir sålunda alla de särregleringar som anknyter till äktenskap såsom rättsfaktum tillämpliga på mannen och kvinnan. Dessa effekter vid sidan av att GB blir tillämplig är så betydel- sefulla — inte sällan torde sådana bieffekter vara avgörande för parternas beslut om de skall leva samman såsom gifta eller ogifta — att de inte gärna kan utelämnas, om man skall söka ge en anvisning om det rättsliga äktenskapets innebörd. Av paragrafen bör följaktligen framgå att giftermålet innebär att bestämmelserna 1 GB och vad i övrigt är föreskrivet beträffande makar blir tillämpligt i mannens och kvinnans familjegemenskap.

Av paragrafen bör också kunna utläsas att den samhälleliga attityden till samlevnads- formen — äktenskap eller fri samlevnad -— är neutral. En familjegemenskap skall kunna etableras av man och kvinna utan att det från samhällets sida reses anspråk på att familjebildningen skall kläda sig i äkten- skapets form. Detta synes kunna komma till uttryck genom att man utgår från familje- gemenskapen såsom det primära. Paragrafen utsäger därför att om mannen och kvinnan är överens om att i denna gemenskap skall gälla GB:s regler och vad i övrigt är föreskrivet beträffande makar, den möjlighet som står dem till buds för att förverkliga sin överenskommelse är att ingå äktenskap. Att vissa villkor gäller härvid och att viss ordning skall iakttas bör också anges i paragrafen genom en hänvisning till de följande bestäm-

25

Liksom hittills måste på skäl som redovisatsi den allmänna motiveringen ingåendet av äktenskap vara formbundet. I denna paragraf ges de erforderliga formföreskrifterna.

Den grundläggande förutsättningen för äktenskapet är i likhet med nu gällande ordning mannens och kvinnans samtycke till detta. Deras överenskommelse i och för sig konstituerar emellertid inte äktenskapet. Med hänsyn framför allt till alla de betydel- sefulla allmänna intressen, som är knutna till deras civilstånd, men också till deras eget intresse av att ingen oklarhet råder om vilka regler som gäller för deras förbindelse måste överenskommelsen bringas till offentligheten för att kunna tilläggas verkan av giftermål. Medverkan av en företrädare för det all- männa föreskrivs därför som en del av formen. Äktenskapets uppkomst knyts till mannens och kvinnans anmälan till denne att de är ense om äktenskapet. Själva överens- kommelsen om äktenskapet har av naturliga skäl träffats längre eller kortare tid före giftermålet. Vad parterna kan ha att anmäla är därför att deras överenskommelse består eller med andra ord att de, när anmälningen sker, är ense om äktenskapet. Kravet att anmälningen skall vara gemensam medför att anmälningen innefattar en förklaring från båda parternas sida om enigheten. Båda parters samtycke till äktenskapet säkras härigenom.

Enigheten skall gälla det omedelbara och villkorslösa inträdet i äktenskapet. En anmä- lan som avser ett framtida äktenskap eller som är förenad med villkor eller förbehåll är inte en sådan anmälan som avses i paragrafen och kan därför inte leda till äktenskap.

Anmälningen skall vara skriftlig och an- mälningshandlingen skall lämnas av mannen och kvinnan personligen. Kravet på deras personliga närvaro motiveras med att det är nödvändigt att kunna konstatera att enig- heten om äktenskapet beståri det ögonblick

detta uppkommer. Anmälningshandlingen kan underskrivas av parterna innan de sammanträffar med mottagaren av anmäl- ningen men deras personliga närvaro vid överbringandet av anmälningshandlingen är nödvändig såsom en bekräftelse på att deras enighet består.

Anmälningens ordalydelse synes inte be- höva fastställas i lagen, endast dess innehåll. Med fastlagd lydelse skulle komplikationer kunna uppstå med avseende på förfarandets giltighet som giftermål redan vid formella awikelser. För närvarande föreskrivs i GB 41 8 att vid vigsel, vare sig den är kyrklig eller borgerlig, de trolovade skall på vigselförrät- tarens fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet och därpå av honom förklaras för äkta makar. I övrigt hänvisar lagen till den ordning som gäller, vid kyrklig vigsel enligt vederbörande samfunds föreskrifter eller kyrkobruk och vid borgerlig vigsel enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t med- delar. Kyrkohandboken och Kungl. Maj:ts administrativa föreskrifter om borgerlig vig- sel tillhandahåller — —med innehållsmässig överensstämmelse — olika Iydelser av det som skall uttalas vid vigseln även i fråga om de enligt lagen konstitutiva momenten för äktenskapets uppkomst. Formulären för vig- sel inom andra trossamfund än svenska kyrkan torde uppvisa ytterligare varianter. När äktenskap enligt den nu föreslagna ordningen skall ingås genom anmälan såsom en enhetlig form, oberoende av om giftermå- let ges en kyrklig eller annan högtidlig inramning eller äger rum utan någon speciell inramning över huvud taget, synes det av praktiska skäl ändamålsenligt att i tillämp- ningsföreskrifter fastställs ett formulär för skriftlig anmälan, som bör komma till an- vändning.

Vid den högtidiga inramning av kyrkligt eller annat slag som kan anordnas frivilligt samtidigt med eller i anslutning till att äktenskapet ingås i den föreskrivna formen är det inget som hindrar att parterna också — såsom nu sker vid vigseln — muntligen på fråga av förrättaren av akten avger sitt samtycke eller av denne förklaras för äkta

makar. De muntliga viljeförklaringarna och förrättarens stadfästande av äktenskap eller annat konstaterande av att äktenskapet kommit till stånd kommer emellertid att sakna rättslig betydelse.

Frågan vilka som skall utses till mottagare överlä'mnas helt till Kungl. Maj:t att avgörai administrativ ordning med möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Härmed kan — och detta förutsätts skola ske — behörighet generellt tilläggas präster i svenska kyrkan och, på motsvarande sätt som nu sker, efter prövning och eget åtagande meddelas präster i andra tros- samfund. Om förordnanden meddelasi enlig- het med det sagda kommer möjligheten alltfort att stå öppen att få kyrklig vigseli omedelbar anslutning till att äktenskapet uppkommer. Mottagaren av den rättsligt avgörande anmälningen och förrättaren av den kyrkliga vigseln kan alltså vara samma person. Det förutsätts att också när det gäller förordnande för civila tjänstemän att mottaga anmälningar vissa kategorier tjänste- män tilläggs behörigheten genom generellt förordnande, medan mottagare som inte är statliga tjänstemän ges behörighet efter pröv- ning och eget åtagande.

I vad mån behörigheten skall förenas med skyldighet att tjänstgöra såsom mottagare, vare sig fråga är om präster i svenska kyrkan eller civila statliga tjänstemän, är en fråga som inte regleras i lagen. Den rör anställ- ningen med staten såsom arbetsgivare och tjänstemannen såsom arbetstagare och synes böra regleras i samma ordning som gäller för arbetstagarens tjänsteuppgifter i övrigt.

Något krav på medverkan av vittnen vid giftermålet uppställs inte. Vittnens närvaro synes nämligen kunna undvaras när dels anmälningen skall ske i skriftlig form, dels mottagaren av anmälningen liksom nu vigsel- förrättaren handlar under ämbetsansvar. An- mälningshandlingen bör vidare till framtida säkerhet bevaras hos myndighet antingeni anslutning till protokoll som mottagaren liksom nu borgerlig vigselförrättare kan i administrativ ordning åläggas att upprätta

eller -— vilket synes lämpligare - hos folk- bokföringsmyndighet som har att registrera giftermålet.

3ä

I anmälningsförfarandets natur ligger att anmälningen skett i och med att den överbringats till mottagaren. Äktenskapets uppkomst måste emellertid föregås av en prövning från mottagarens sida att de i lag föreskrivna förutsättningarna för äkten- skapet föreligger såväl i materiellt som i formellt hänseende. Hindersprövning måste ha skett och utfallit positivt, anmälnings- handlingen måste innehålla parternas gemen- samma förklaring att de är ense om äkten- skapet och båda parterna måste vara närva- rande när anmälningen görs. Brist i något av dessa hänseenden måste kunna leda till att äktenskapet inte uppkommer. Likaså måste äktenskapets uppkomst kunna förhindras om äktenskapshinder, som inte observerats vid hindersprövningen, är känt för mottaga- ren av anmälningen eller om det framgår av omständigheterna att anmälningen inte görs frivilligt av båda parterna eller att någon av dem inte inser att det är frågan om att ingå äktenskap. Vissa av de angivna hindren mot giftermålet kan konstateras redan innan det blir aktuellt att överlämna anmälningshand- lingen. Så är fallet bl. a. om båda parterna inte infunnit sig personligen — mottagaren måste förvissa sig om deras identitet — eller inte visar intyg om att hinder mot äktenskapet inte 'möter enligt förutgången hinderspröv- ning eller om part är utsatt för påtryckningar eller är förvirrad eller det på annat sätt framgår att anmälningen inte skulle komma att göras av fri vilja och med insikt om dess innebörd. Mottagaren skall då vägra att ta emot anmälningshandlingen och någon an- mälan har således inte skett. Andra hinder mot giftermålet kan emellertid inte upp— täckas av mottagaren förrän han tagit emot anmälningshandlingen. För att han skall kunna konstatera att den är undertecknad av båda och innehåller en förklaring att parter-

na är ense om äktenskapet måste han sålunda få handlingen i sin hand.

Vidare kan fall tänkas, när den skriftliga anmälningshandlingen tillställts behörig mot- tagare med posten eller när denne på annat sätt som inte överensstämmer med förfaran- det enligt 2 &. Redan själva mottagandet av anmälningshandlingen kan därför inte med- föra äktenskapets uppkomst. Anmälningen måste, fastän mottagen, kunna avvisas om förfarandet vid överbringandet av anmäl- ningshandlingen eller granskningen av denna visar någon nu berörd brist.

Av paragrafens lydelse framgår att pröv- ningen av anmälningen skall ske omedelbart. Parterna skall alltså när de lämnar mottaga- ren veta om de är gifta eller ej. Bevis om äktenskapet skall överlämnas till dem men underlåtenhet från mottagarens sida att utfärda eller överlämna bevis medför inte att äktenskapet inte uppkommit. Med bevisets överlämnande är förfarandet avslutat. Någon motsvarighet till nuvarande förklaring av vigselförrättaren att mannen och kvinnan är äkta makar föreskrivs alltså inte.

De grunder, på vilka anmälningen skall avvisas, är uttömmande angivna i 3 &. Före— ligger inte någon där upptagen avvisnings- grund måste anmälningen godtagas.

4å

Det kan förekomma förfaranden som nära men inte i allt ansluter sig till lagens form och övriga villkor för giftermål. Osäkerhet kan då uppkomma om äktenskapet ingåtts eller ej. I denna paragraf, som utgör en motsvarighet till nuvarande GB 4: 9, regleras några typiska sådana situationer.

Såsom nämnts under föregående paragraf kan anmälningshandlingen ha mottagits av behörig mottagare, fastän förfarandet vid överlämnandet av handlingen eller själva anmälningen är behäftad med någon felaktig- het, som medför att anmälningen inte skall leda till något äktenskap utan avvisas. An- mälningen kan också ha gjorts i föreskriven ordning och dess innehåll överensstämma

med vad som anges i 2 5, men omedelbart efter mottagandet yppar sig någon sådan omständighet som enligt 3 5 punkt 6 leder till avvisning. Anmälningen har i sådana fall enligt vanligt språkbruk gjorts i och med att anmälningshandlingen kommit i mottagarens hand. Fråga kan därmed uppkomma om inte äktenskapet enligt Zå blivit ingånget. För att förebygga varje oklarhet på denna punkt stadgas i 4 5 att något äktenskap inte upp- kommer om anmälningen avvisas. Med den generella avfattning regeln givits kommer varje awisning, alltså också sådan som skett oriktigt i det den saknat stöd i 3 5, att ha den effekten att något äktenskap inte upp- kommer. Denna effekt är åsyftad. Att något äktenskap inte kommer till stånd om motta- garen vägrar att ta emot anmälningshand- lingen torde inte behöva utsägas. Någon anmälan har ju då inte skett.

Att äktenskapets uppkomst knutits till mannens och kvinnans anmälan till en företrädare för det allmänna motiveras som förut sagts med framför allt de väsentliga allmänna intressen som är förenade med civilståndsförändringen. Det är med hänsyn härtill givet att en anmälan som sker till någon som inte har det allmännas uppdrag att ta emot anmälningar inte kan tilläggas verkan som giftermål. I paragrafen förklaras därför att något äktenskap inte uppkommer om den som mottager anmälningen inte är behörig att mottaga sådana anmälningar.

[ 2 % regleras hur anmälningen skall avges. Härvid uppställs krav på att den skall vara gemensam och skriftlig. Anmälningshand- lingen skall vidare lämnas av mannen och kvinnan personligen. Brist i något av dessa hänseenden skall enligt 35 leda till avvis- ning. Men skulle behörig mottagare förbise någon sådan brist och ta emot anmälningen utan att därefter avvisa den kan det te sig som om äktenskapet blivit ingånget. De i 2 % angivna formrekvisiten är emellertid alla så betydelsefulla att brist i något hänseende måste leda till att något äktenskap inte uppstår. Detta utsägs i andra punkten av 4 5 första stycket.

Paragrafen ger ingen regel om verkan av

att anmälan godtagits, fastän den innehålls- mässigt varit oklar eller någon omständighet förekommit som tytt på brister i parternas vilja att ingå äktenskap. Sådana förhållanden skall enligt 35 leda till att anmälningen avvisas. Avvisas den emellertid inte är inne- börden härav att mottagaren funnit såväl anmälningen som omständigheterna vid dess avgivande i sin ordningi de angivna hänseen- dena. Förfarandet är därmed giltigt såsom ingående av äktenskap. Däremot är det klart att om anmälningen avsett något helt annat än mannens och kvinnans enighet om äkten- skapet förfarandet inte kan få verkan såsom giftermål. Det är då frågan om en nullitet på samma sätt som om anmälningen gjorts av två personer av samma kön.

[ likhet med vad som f. n. gäller bör den omständigheten att hindersprövning inte fö- regått giftermålet inte leda till att detta blir ogiltigt. Detta utsägs i 45 första stycket tredje punkten.

Paragrafen saknar motsvarighet till nuva- rande regel om verkan av att vigselförrätta- ren överskridit sin behörighet. Detta sam- manhänger med att några begränsningari behörigheten att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap i princip inte bör bli aktuella, när äktenskap ingås i en enhetlig form. Sådana begränsningar föranleds i nu- varande ordning av kravet på anknytning mellan de trolovade och förrättare av kyrklig vigsel. Skulle emellertid begränsningar i behörigheten föreskrivas i de förordnanden av mottagare, som skall meddelas i admi- nistrativ ordning, exempelvis med avseende på diplomatisk tjänstemans behörighet att medverka vid giftermål i tjänstgöringslandet, kan enligt den föreslagna ordningen behörig- hetsöverskridanden också framdeles före- komma. De bör inte leda till att förfarandet, om det i övrigt är i sin ordning, inte får verkan av giftermål. Första punkten i 4ä första stycket leder enligt sin ordalydelse till ogiltighet bara om mottagaren av anmäl- ningen är obehörig att mottaga anmälningar; detta är inte fallet vid behörighetsöverskri- danden.

I 4 5 andra stycket upptas motsvarigheten

till GB 4: 9 andra stycket i nuvarande lydelse. Ett förfarande för ingående av äktenskap, som enligt 4å första stycket skulle vara utan verkan såsom giftermål skall enligt bestämmelsen kunna godkännas i efterhand av Kungl. Maj:t efter ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den döde. Genom godkännandet blir förfarandet ett giftermål och äktenskap anses alltså ha förelegat från det förfarandet ägde rum. Bestämmelsen tar sikte på sådana fall, då parterna antagit att de varit i vederbörlig ordning gifta och inrättat sig därefter men det sedermera upptäcks att äktenskapet i själva verket inte kommit till stånd. Godkännande kan inte meddelas om vid det förfarande, som parter- na avsett vara ett giftermål, deras anmälan avvisats. De har då fått besked om att de inte blivit gifta. Godkännande bör bara komma ifråga när synnerliga skäl föreligger.

Så

Paragrafen motsvarar GB 2:1 i nuvarande lydelse och innehåller bara den sakliga nyheten att prövningen av frågan om tillstånd till giftermål av den som är under 18 år skall göras av barnavårdsnämnden i stället för länsstyrelsen. Skälen härför har redovisatsi den allmänna motiveringen.

65

I denna paragraf upptas motsvarighet till de bestämmelser som nu finns i GB 2: 3 och 4 såvitt de rör rätten för omyndigförklarad att ingå äktenskap. Någon motsvarighet till nuvarande krav på föräldrasamtycke till giftermål av den som är omyndig på grund av underårighet och inte tidigare varit gift återfinns däremot inte i förslaget. Det förutsätts emellertid att i de fall, då den underåriges giftermål kräver barnavårds— nämndens tillstånd enligt 55 i förslaget, föräldrarna eller annan som är förmyndare för den underårige kommer att höras och att

vederbörandes mening om det tillämnade giftermålet måste tillmätas stor vikt.

Villkoren för giftermål av underårig, som fyllt 18 år, blir efter det kravet på giftomans samtycke slopats i allt desamma som vill- koren för giftermål av den som nått myndig- hetsåldern. Den som är omyndig på grund av sin ålder kan emellertid inte vara omyndig- förklarad, även om han befinner sig i sådana omständigheter som, om han nått myndig- hetsåldern, skulle föranleda hans omyndig- förklaring. För denna kategori underåriga medför slopandet av kravet på föräldra— samtycke en vidgning av rätten att gifta sig som inte är sakligt motiverad. Rätten kan enligt FB 10: 2 i sådana fall förklara att den underårige skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighetsålder. Har sådan förkla- ring meddelats blir den underårige med avseende på rätten att gifta sig enligt den föreslagna lydelsen av 6 åjämställd med den som är förklarad omyndig. Genom att utverka en sådan förklaring, när förutsätt- ningarna härför föreligger, och därefter vägra samtycke till giftermålet, kan föräldrarna eller, om någon annan är förmyndare, denne förhindra giftermålet.

7och8 55

De sakliga ändringar som 75 innehåller i förhållande till gällande rätts släktskaps- hinder har behandlats i den allmänna moti- veringen. 8 & motsvarar nuvarande GB 2: 10.

9 och 10 55

I 9 och 10 55 upptas regler om hur den prövning skall ske, som avser att fastställa att hinder mot äktenskapet inte möter på grund av 5—8åå. Det är här fråga om sådana hinder som kan fastställas på förhand. De hinder som kan möta på grund av att parterna inte iakttar det föreskrivna förfa- randet vid äktenskapets ingående prövas däremot enligt 3 5.

I förhållande till nuvarande ordning inne-

bär de föreslagna bestämmelserna i 9 % om hindersprövning en väsentlig förenkling främst genom att det inte regleras i lagen vilken myndighet som skall ombesörja pröv- ningen. Denna fråga skall i stället enligt 9 5 andra stycket regleras av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Skälen härför har redovisats i den allmänna motiveringen. Annan myndighet än folkbokföringsmyndig- het torde f. n. knappast kunna komma i fråga såvitt avser hindersprövning som äger rum här i landet. För hindersprövning, som gäller utlandssvensks giftermål enligt svensk ord— ning, kan däremot svensk beskickning eller svenskt konsulat komma i fråga som pröv- ningsmyndighet. De personuppgifter som prövningen då måste grunda sig på kan lättare anskaffas eller kontrolleras av myn- digheten i vistelselandet än av folkbokfö- ringsmyndighet i Sverige, där aktuella upp- gifter om parterna saknas.

[ överensstämmelse med nu gällande ord- ning krävs enligt 95 tredje stycket att mannen och kvinnan gemensamt begär hin— dersprövningen. Ansökan därom kräver lika litet som nu deras personliga inställelse hos prövningsmyndigheten.

I 10 & 1—3 mom. ges föreskrifter om vad mannen och kvinnan har att iaktta för att utredningen i ärendet skall bli fullständig. Om parterna är kyrkobokförda i olika församlingar skall enligt nu gällande ordning — som föreskriver att hindersprövningen alltid skall ske i kvinnans församling — mannen företeäktenskapsbetyg, dvs. intyg om vad kyrkoböckerna i hans församling innehåller om hans behörighet att ingå äktenskapet. Sådant intyg får inte utfärdas utan samtycke av den, med vilken äkten- skapet skall ingås. Enligt den nu föreslagna ordningen förutsätts att den hindersprövan- de myndigheten går parterna tillhanda ge- nom att självmant skaffa in de folkbokfö— ringsuppgifter som behövs. Om någon av parterna inte är och heller inte skall vara kyrkobokförd i riket, måste det emellertid ankomma på den parten att själv tillhanda— hålla utredning om sin behörighet att ingå äktenskap. Liksom nu skall detta enligt 10 &

1 mom. ske genom att han företer intyg av utländsk myndighet.

Förslaget tar inte upp något motsvarighet till nuvarande bestämmelse att trolovad skall förebringa utredning om sin ålder, när kyrkoböckerna eller utländskt intyg saknar uppgift därom. Fallet synes inte numera vara så praktiskt att det påkallar särskild regle- ring.

I de fall giftermålet till följd av reglerna om äktenskapshinder är beroende av särskilt tillstånd måste det ankomma på parten att förete bevis om tillståndet. I 105 2 mom. ges föreskrift härom.

Hindersprövningen såvitt avser släktskap och civilstånd bygger enligt nuvarande ord- ning i viss utsträckning på mannens och kvinnans egna uppgifter, lämnade i försäkran på heder och samvete. Denna ordning har såvitt känt fungerat på ett ändamålsenligt sätt och bör bibehållas, liksom regeln att den som förut ingått äktenskap skall styrka att det blivit upplöst, om det ej framgår av folkbokföringen eller utländskt intyg. Regler om försäkran och om skyldighet att styrka att tidigare äktenskap blivit upplöst har i förslaget upptagits i 10 5 3 mom. Liksom nu bör i tillämpningsbestämmelser närmare reg- ler ges om hur försäkran skall vara avfattad. Möjlighet bör finnas att avge försäkran utan personlig inställelse inför prövnings— myndigheten.

Om prövningsmyndigheten finner att hin- der enligt 5—8 55 inte möter mot äkten- skapet skall den enligt 10% 4 mom. i förslaget utfärda intyg därom. För när- varande gäller att intyg skall utfärdas bara på de trolovades begäran, vilket sammanhänger med att äktenskap ofta ingås genom vigsel i den församling, där hindersprövningen skett. Enligt GB 4:6 första stycket i nuvarande lydelse får bara präst, som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett, viga utan intyg om hindersfrihet. Från flera synpunkter åstadkoms en enklare ordning med en föreskrift att intyg alltid skall utfärdas när hindersprövningen utfallit posi- tivt. Parterna måste ändå underrättas om resultatet. Vidare bygger 3 5 i förslaget på

att intyg alltid skall företes.

Har de trolovade inte blivit vigda inom fyra månader efter hindersprövningen får enligt gällande lydelse av GB 4:6 andra stycket vigsel inte ske utan ny hinders- prövning. Samma ordning med avseende på prövningens giltighetstid åstadkoms enligt förslaget genom en föreskrift i 10 5 4 mom. om att intyget gäller fyra månader jämförd med regeln i 3 % första stycket punkt 2 att anmälan om ingåendet av äktenskapet skall awisas om mannen och kvinnan inte företer giltigt intyg om att hinder enligt 5—8 55 inte möter mot äktenskapet.

115

I denna paragraf regleras överklagande av beslut som meddelats av mottagare av anmälan om ingående av äktenskap i sådant ärende (3 5), av barnavårdsnämnd i fråga om tillstånd till underårigs giftermål (5 5) och av myndighet som gör hindersprövning i ärende om utfärdande av intyg (105 4 mom.). Talan mot beslut i ärende om länsstyrelsens tillstånd till underårigs giftermål regleras nu i GB 2:10 och talan mot beslut om utfärdande av intyg eller om företagande av vigsel regleras i lagen (1915: 434) om full- följd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. Talan bör i motsvarande fall enligt den nya ordningen kunna föras genom besvär. Beslut i ärende om hindersprövning eller om ingående av äktenskap kan vara meddelat av svensk myndighet i utlandet om, såsom förutsätts skola ske i överensstämmelse med nuvarande ordning, Kungl. Maj :t förordnar att hinders- prövning för utlandssvenskar skall kunna göras av svensk utlandsmyndighet och vidare tillägger bl. a. diplomatiska och konsulära tjänstemän behörighet att mottaga anmäl- ningar om ingående av äktenskap. [ enlighet med vad som nu gäller i fråga om besvär över borgerlig vigsel bör besvären anföras hos länsstyrelsen. Denna bör vara besvärsmyndig- het även vad gäller barnavårdsnämnds beslut och beslut i ärenden om hindersprövning. För närvarande är domkapitlet besvärs-

myndighet, när beslut meddelats av präst i svenska kyrkan. Hindersprövning och mot- tagande av anmälan om ingående av äkten- skap har enligt förslagets ordning ingen direkt anknytning till den kyrkliga verksam- heten. Anledning att låta domkapitlet kvar- stå som besvärsinstans finns därför inte utan besvärsordningen kan göras enhetlig. Om det överklagade beslutet meddelats av utlands- myndighet bör länsstyrelsen i Stockholms län vara besvärsinstans. Besvär över läns- styrelses beslut skall liksom nu kunna an- föras hos kammarrätten. Paragrafen har utformats i enlighet med det nu sagda.

14.1.2 5—8 kap.

5 kap. 7 &

Som anförts tidigare (10.1) har senare ledet i förevarande paragraf _ som medger beaktan- de av ena makens skuld till söndringen — utgått.

Bestämmelserna i 5: 7 får formellt ökad räckvidd genom den ordning som enligt föreslaget skall gälla vid skillnad i äktenska- pet. För närvarande skall underhåll under hemskillnadstiden utgå enligt särskilda före- skrifter i 11:25, vilka dock i sak överens- stämmer med dem i 5:7. Sistnämnda paragraf graf avser alltså enbart det fall att makar på grund av söndring lever åtskilda utan dom på hemskillnad. När hemskillnadsinstitutet av- skaffas utgår också bestämmelserna i 11:25 och någon särskild föreskrift om underhåll under betänketiden eller eljest sedan talan om äktenskapsskillnad väckts tas inte upp i förslaget. Bestämmelserna i 5: 7 kommer därför att gälla intill dess det dömts till äktenskapsskillnad. Regler om underhåll där- efter finnsi ll: l4i förslaget.

6 kap. 2 och 6a åå, 7 kap. 4 & samt 8 kap. 8 %

I dessa paragrafer har endast de ändringar vidtagits som betingas av att hemskillnads- institutet avskaffas.

Beträffande vad 7:4 innehåller om hust- rus gäldsansvar efter bodelningi anledning av äktenskapsskillnad kan anmärkas att till följd av bestämmelsen i ll:6 i förslaget såsom enskild egendom kommer att räknas vad hon förvärvat efter det talan om äkten- skapsskillnad väckts. Detsamma skall enligt bestämmelsen gälla om det döms till boskill- nad på talan som väckts innan talan om äktenskapsskillnad förfallit. Fortfarande sva- rar hon emellertid för i lagrummet avsedd gäld med den enskilda egendom hon ägde då äktenskapet upplöstes resp. boskillnaden söktes. Någon saklig ändring i fråga om gäldsansvarets omfattning inträder därför inte.

14.1.3 11 kap.

15

Paragrafen ger uttryck åt principen att ma— kes vilja att upplösa äktenskapet skall res- pekteras. Någon grund för upplösningen behöver inte anges. Följaktligen finns det för skillnadsfrågans bedömande ingen anledning att gå in på hur förhållandet varit makarna emellan. Vad lagen reglerar är endast i vilka fall en betänketid skall föregå äktenskaps- skillnaden. Härom ges regleri 2—5 åå.

Såsom framgår av paragrafens ordalydelse skall talan om äktenskapsskillnad som förs av make väckas genom ansökan. Närmare regler om förfarandet i äktenskapsmål enligt den föreslagna ordningen finnsi 15 kap. För de sällsynta fall då äktenskap kan upplösas på talan av allmän åklagare finns bestämmel— seri 5 &.

2—3äå

l paragraferna möter huvudreglerna om be- tänketiden och när sådan skall föregå äkten- skapsskillnaden. Avsikten med en rättslig bestämd betänketid är som tidigare framhål- lits (9.3) att motverka förhastade skilsmäs- sor. Reglerna har utformats med tanke på att

motverka förhastande i sådana fall, då följ- derna av ett oöverlagt handlande kan drabba annan familjemedlem än den som förhastat sig.

Av 2 & framgår att när båda makarna är ense'om att upplösa äktenskapet och de dessutom inte gemensamt har vårdnaden om barn under sexton är, dom på äktenskaps- skillnad meddelas omedelbart. Brister det i någotdera hänseendet, dvs. är makarna inte ense eller har de gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, skall enligt 3 5 betän- ketid föregå äktenskapsskillnaden.

Enigheten om upplösningen kan visa sig däri att makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad. Den kan också klarläggas under målets handläggning såtillvida att av ena maken gjord ansökan efter delgivning med andra maken medges av denne. I båda fallen uppfylls kravet på enighet i 2 5.

Som anförts i den allmänna motiveringen menas med vårdnaden om barn den rättsliga vårdnaden, inte den faktiska vården. I regel torde såväl den rättsliga som den faktiska vårdnaden utövas av föräldrarna, men det är tänkbart att de överlämnat den faktiska vården till någon annan, exempelvis i ett fosterhem. Också i sistnämnda fall skall betänketid föregå äktenskapsskillnaden.

Vårdnaden skall vidare vara gemensam för makarna. Har de inte gemensamt vårdnaden, t.ex. därför att ett hemmavarande barn är ena makens barn i ett tidigare äktenskap, krävs inte betänketid på den här diskuterade grunden. Att de skall ha vårdnaden gemen- samt innebär alltså att fråga skall vara om barn i äktenskapet. Med sådana barn likställs emellertid adoptivbarn, vare sig makarna adopterat barnet gemensamt eller ena maken adopterat andra makens barn eller adoptiv- barn.

Betänketiden om sex månader löper an- tingen från den dag ena makens ansökan delgavs den andra eller från den dag makarna gjorde gemensam ansökan. Huruvida betän- ketid skall föregå äktenskapsskillnaden får avgöras med ledning av förhållandena sådana de framgår av ingivna handlingar när rätten första gången upptar målet till prövning.

Tänkbart är att förhållandena därefter änd- ras under det betänketid löper, så att förut- sättningar då finns föreligga att omedelbart döma till äktenskapsskillnad. Makarna kan exempelvis bli eniga om upplösningen eller ett barn som står under deras gemensamma vårdnad kan fylla sexton år. För att dom på äktenskapsskillnad skall meddelas sedan be— tänketid börjat löpa fordras alltid initiativ från part. Rätten kan inte ex officio beakta att förhållandena ändrats. Den make som vill medge den andres ansökan har alltså att till rätten inge sitt medgivande till upplösningen. Löper betänketid därför att makarna gemen- samt har vårdnaden om barn och har barnet under betänketiden fyllt sexton år, kan de hos rätten hemställa om dom på äktenskaps- skillnad. Rätten kan i de nu nämnda fallen meddela dom på äktenskapsskillnad omedel- bart. Sedan betänketiden löpt ut saknar det betydelse om de förhållanden som ursprung- ligen betingade en betänketid ändrats. Dom på äktenskapsskillnad kan då alltid meddelas på särskilt yrkande av endera maken.

Det särskilda yrkandet kan framställas endast under en viss begränsad tid, nämligen från sexmånaderstidens utgång intill dess ettårstiden löpt ut. Framställs yrkandet in- nan den rättsligt bestämda betänketiden om sex månader gått ut, skall det lämnas utan avseende. Betänketiden skulle annars inte fylla sin funktion. Sedan ettårstiden löpt ut har talan om äktenskapsskillnad förfallit. Vill make då erhålla dom på äktenskapsskill- nad får ett nytt förfarande inledas. Sedan makar levt åtskilda i minst tre år blir dock 1 l : 4 tillämplig.

45

Bestämmelsen om äktenskapsskillnad utan föregående betänketid efter tre års särlevnad utgör ett undantag från de allmänna reglerna i 3 5. Motiveringen för att ta upp bestämmel- sen i fråga återfinns i de allmänna motiven för skillnadsreglerna i förslaget (9.3). Såsom där framhållits uppställs inte något krav på att särlevnaden beror på söndring, såsom är

fallet med bestämmelsen i 11:4 i dess nuvarande lydelse. Den nya bestämmelsen kommer att täcka skilsmässogrunden inte bara i 11:4 utan också i ll:6 i den nuvarande s. k. skilsmässokatalogen, där som grund för äktenskapsskillnad anges ena ma- kens bortovaro utan att man vet att han inom de tre sista åren varit vid liv.

55

Paragrafen utgör liksom den föregående ett undantag från 3 &. I första stycket tas de bestämmelser upp som föranleds av att återgångsinstitutet upphävs. Någon betänke- tid skall sålunda inte föregå äktenskapsskill— naden när äktenskapet ingåtts i strid mot indispensabelt släktskapshinder eller hindret bestående äktenskap. [ andra stycket regleras också tvegiftessituationen men där såvitt avser det tidigare äktenskapet. Andra styckets bestämmelse motsvarar alltså 1 1 : 7 i gällande lydelse. I tredje stycket slutligen ges en föreskrift om allmän åklagares talerätt.

Vad först angår det fallet att äktenskapet ingåtts i strid mot det indispensabla släkt- skapshindret — dvs. makarna är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller helsyskon — kan endera maken erhålla äk- tenskapsskillnad utan föregående betänketid. Som framgår av tredje stycket kan talan föras även av allmän åklagare efter ansökan om stämning å makarna.

Vid tvegifte gäller för närvarande i princip att det senare äktenskapet skall återgå och det tidigare bestå. Den omgiftes make i det tidigare äktenskapet kan dock få omedelbar äktenskapsskillnad på grund av tvegiftet. Maken har rätt därtill även sedan det senare äktenskapet återgått. Med den föreslagna nya ordningen, enligt vilken tvegiftessitua- tionen skall lösas inom ramen för institutet äktenskapsskillnad, blir det fråga om dels i vilken omfattning undantag skall göras från kravet på betänketid, dels hur det allmänna skall kunna bevaka sitt intresse av att tvegif- tessituationen upphör.

Undantag från kravet på betänketid skall

göras, så att tvegiftessituationen så snart som möjligt kan upphöra. Att härvid slå vakt om det tidigare äktenskapet såtillvida att undan- tag från kravet på betänketid skulle göras bara vid upplösning av det senare äktenska- pet har inte ansetts lämpligt. Situationen kan vara sådan att det senare äktenskapet är det som bör bestå. Det har ansetts stå i bättre överensstämmelse med principen om hän- synstagandet till makes vilja att skapa en ordning som i första hand låter de berörda parterna själva reglera den uppkomna situa- tionen.

Bestämmelserna i paragrafen innebär där- för att den omgiftes make i vartdera äkten- skapet kan få sitt äktenskap upplöst utan föregående betänketid, så länge det förelig- ger en tvegiftessituation. Möjligheten till upplösning utan föregående betänketid står öppen också för den omgifte själv och det utan begränsning till ettdera äktenskapet.

] förhållande till gällande rätt innebär den valda lösningen följande. Den omgiftes make i det tidigare äktenskapet har fortfarande rätt att erhålla äktenskapsskillnad omedel- bart men i fortsättningen endast så länge det föreligger en tvegiftessituation. Har det sena- re äktenskapet blivit upplöst, gäller de all— männa reglerna om betänketid. Maken i det tidigare äktenskapet kommer inte längre att kunna föra talan om upplösning av det senare äktenskapet. Den omgifte kan där- emot enligt den föreslagna ordningen — men i motsats till gällande rätt — få omedelbar upplösning också av det tidigare äktenska- pet. Även beträffande upplösning av det senare äktenskapet gäller att bestämmelserna i 5 & inte längre är tillämpliga om tvegiftes- situationen upphört, dvs. om det tidigare äktenskapet blivit upplöst.

Blir tvegiftessituationen inte upphävd ge- nom de berörda parternas försorg måste det allmänna kunna ingripa. Allmän åklagare har i sådant fall getts rätt — men i motsats till nuvarande ordning inte ålagts skyldighet — att föra talan om äktenskapsskillnad. Någon valrätt för åklagaren i fråga om vilket äkten- skap som skall upplösas föreligger dock inte. Dennes talan måste alltid rikta sig mot det

senare äktenskapet, alltså det som ingåtts i strid mot gällande äktenskapshinder. Åkla- garens talan skall alltid anhängiggöras genom ansökan om stämning.

65

Enligt förevarande paragraf upphör giftorät- ten i nyförvärvad egendom med verkan från den dag talan väcktes under förutsättning att det sedermera döms till äktenskapsskillnad med anledning av den väckta talan. Motive- ringen för bestämmelserna i fråga har redovi- sats i det föregående (10.2). Såsom där anförts kan giftorätten sägas vara villkorlig i den egendom makarna förvärvar under be- tänketiden. Denna blir som sådan förenad med de rådighetsinskränkningar som gäller för giftorättsgods.

Avlider ena maken under betänketiden blir äktenskapet upplöst genom döden. Para- grafen blir då inte tillämplig utan giftorätten gäller fullt ut.

Förfaller talan om äktenskapsskillnad återinträder giftorätten i full utsträckning. Undantag gäller emellertid enligt paragrafen om det döms till boskillnad på talan som väckts dessförinnan. När bodelning skeri anledning av boskillnad räknas nämligen all egendom som make förvärvat efter det bo— skillnad blivit sökt såsom enskild egendom (GB 913). Har boskillnaden sökts under betänketiden kunde det — om den här angivna undantagsbestämmelsen inte fanns — vid bodelningen vara ovisst hur den egendom skulle behandlas som make förvärvat sedan talan om äktenskapsskillnad sökts men innan ansökan om boskillnad gjordes. Egendomen blir ju enskild först om det döms till äktenskapsskillnad men bibehåller annars sin karaktär av giftorättsgods. Enligt bestämmel- serna i 65 skall vid bodelningen all efter ansökan om äktenskapsskillnad förvärvad egendom behandlas som enskild, oavsett om det senare döms till äktenskapsskillnad eller ej.

Dessa paragrafer, som motsvarar 15—20 %% och 23 5 första stycket inuvarande 11 kap., har redaktionellt omarbetats med hänsyn till den föreslagna ordningen beträffande äkten- skapsskillnad.

] sak har endast den ändringen vidtagits att bestämmelserna i 1119 om förordnande att sätta makes giftorättsgods under särskild vård och förvaltning skall kunna tillämpas redan när talan om äktenskapsskillnad blivit väckt. Motsvarande bestämmelse i gällande lydelse (17 5) har nämligen i praxis tolkats så, att avskiljande inte får äga rum förrän slutligt dömts till hemskillnad eller äkten- skapsskillnad.l Ändringen avser att möjlig- göra för make att under betänketiden säkra sitt giftorättsanspråk.

145

I bestämmelserna om underhåll efter äkten- skapsskillnad har den särskilda föreskriften om beaktande av ena makens skuld till upplösningen utgått.

Som tidigare anförts (10.2) ryms inom paragrafens bestämmelser möjligheten att för tiden närmast efter äktenskapsskillnaden tillägga make ett högre bidrag, som sedan avtrappas eller helt försvinner alltefter ma- kens möjligheter att själv försörja sig. Av skäl som också tidigare angetts bör denna möjlig- het utnyttjas så att tillämpningen av de nya upplösningsreglerna inte leder till att den ekonomiskt svagare parten får sämre försörjning än med nuvarande ordning under omställningen i anslutning till familjeupplös- ningen.

155

Vid avgörandet av underhållsfrågor enligt gällande ordning kan ena makens skuld till upplösningen ha beaktats. Denna möjlighet kommer med den nu föreslagna ordningen att upphöra. Det bör framhållas att den

omständigheten att underhållsreglerna på den punkten ändras inte kan anses utgöra sådana väsentligt ändrade förhållanden, som kan föranleda omprövning av underhållsfrå- gan enligt förevarande paragraf.

165

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 29 5, ger möjlighet att jämka vissa avtal som makar träffat med avseende på förestående äktenskapsskillnad. Enligt gällande rätt kan avtalet emellertid inte jämkas om det slutits under hemskillnad. Risken för obehörig på- verkan har ansetts mindre när sammanlevna- den hävts och makarna efter dom på hem- skillnad lever åtskilda. Som bestämmelserna nu utformats kommer jämkning att kunna ske också beträffande avtal som slutits under betänketid och det oavsett om makarna då levat åtskilda eller ej.

14.1.4 12—13 kap. 12 kap. 1 åsamt 13 kap. 1 och 2 åå

I förevarande paragrafer har endast de änd- ringar vidtagits som följer av att instituten hemskillnad och återgång utmönstrats.

13 kap. 3 5

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skall vid bodelning makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem om inte annat följer av vissa särskilt angivna lagrum. Bland dessa lagrum finns bl. a. bestämmelserna om åter- gångsdelning samt en av de bestämmelser i 1 1 kap. som knyter påföljder till ena makens skuld till upplösningen. Hänvisningen till ifrågavarande bestämmelser skall utgå efter- som de enligt förslaget skall upphävas.

Som ett tillägg till paragrafen har uppta- gits den jämkningsregel, som av tidigare

' NJA 1921 s. 146

anförda skäl (10.3) ansetts böra införas redan nu som ett provisorium i avbidan på den slutliga översynen av äktenskapets eko- nomiska rättsverkningar.

Jämkningsregeln är tillämplig bara vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. För att jämkning skall få göras krävs vidare att någon ekonomisk gemenskap av betydel- se inte uppkommit mellan makarna till följd av att äktenskapet varat kort tid. Har ekono- misk gemenskap av betydelse uppkommit kan jämkning inte äga rum även om äkten- skapet varat kort tid. Som exempel kan nämnas att makarna innan de ingick äkten- skapet en tid sammanlevt så att ekonomisk gemenskap hunnit uppkomma. Den bristan- de ekonomiska gemenskapen skall vara en följd av att äktenskapet varat kort tid. Har äktenskapet inte varit kortvarigt men har trots detta ekonomisk gemenskap inte upp- kommit mellan makarna, skall jämkning inte äga rum.

Jämkningen innebär att likadelningen frångås. [ stället skall delningen ske efter annan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller där- efter förvärvat genom arv, gåva eller testa- mente. Jämkningen kan alltså göras på så- dant sätt att samma resultat uppnås som vid den nuvarande återgångsdelningen. Den kan även göras mindre omfattande om så finnes skäligt, exempelvis om ena maken gjort särskilda insatser för att förbättra viss egen- dom som den andre medfört utan att därför en ekonomisk gemenskap av betydelse upp- stått. Ingenting hindrar att endast viss egen- dom som make hade vid giftermålet eller senare förvärvat genom arv, gåva eller testa- mente undantas vid delningen och att åter- stoden delas lika.

I första hand kan makarna själva komma överens om hurjämkningen skall ske. Blir de inte ense får frågan prövas av skiftesman vid bodelningen. Make som är missnöjd med skiftesmannens beslut kan klandra bodel- ningen genom att väcka talan mot andra maken vid rätten.

l paragrafen sägs för närvarande bl. a. att skadestånd som tillkommer make enligt be- stämmelser härom i återgångs— och skillnads- kapitlen (10 och 11 kap.) och som är till' betalning förfallet skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken ut- över egendom till täckning av denne åvilande gäld. Avräkningen av skadeståndet görs alltså efter likadelningen. När skadeståndsbestäm— melserna utmönstras skall också förevarande regel tas bort. I den mån skadeståndsreglerna fått tjäna till att mildra verkningarna av likadelningen, kan den föreslagna jämknings- regeln i 1313 i stället bli tillämplig. Föreva- rande paragraf kommer i fortsättningen bara att ta sikte på underhållsbidrag av engångs- karaktär vilket är förfallet till betalning.

13 kap. l3bå

Paragrafen motsvarar 11 å i nuvarande åter- gångskapitlet (10 kap.). Den har redaktio- nellt arbetats om med hänsyn till att tvegif- tesfallen enligt förslaget skall regleras inom ramen för institutet äktenskapsskillnad.

14.1.5 14 kap.

Medlingsobligatoriet skall enligt förslaget upphöra. Tanken är vidare att familjerådgiv- ning på sikt skall helt träda i stället för medling. l avvaktan på en utbyggnad av familjerådgivningen så att det blir tillgång därtill över hela landet bibehålls emellertid medlingen såsom ett frivilligt institut vid sidan av familjerådgivningen. Såsom tidigare anförts (8.3) har det ansetts lämpligt att bestämmelser om familjerådgivning och med- ling finnsi GB, även om det kommer att röra sig om för makarna helt frivilliga institut. Förevarande kapitel har därför dels komplet— terats med regler om familjerådgivning, dels fått behålla flera av de gällande föreskrifter- na om medling. Sistnämnda föreskrifter har emellertid fått omarbetas med hänsyn till att obligatoriet upphör.

I förevarande paragraf möter den allmänna bestämmelsen att make, som önskar hjälp med att lösa konflikter i sin samlevnad, kan få råd vid familjerådgivningsbyrå eller påkal- la medling av medlare. Bestämmelsen är, i likhet med gällande regel i 14:l första stycket om makes rätt att påkalla medling, inte knuten till processen i skillnadsmål. Strävan bör vara att få makarna att söka hjälp innan det blivit aktuellt att upplösa äktenskapet. Men också på det stadiet och även så sent som när det dömts till äkten— skapsskillnad kan det vara till stor hjälp för makarna att vända sig till familjerådgivnings- byrå eller medlare.

Förslaget förutsätter att familjerådgiv- ningen under kommunal eller landstingskom- munal huvudman kommer att byggas ut och ges erforderliga resurser. När så skett bör sådan familjerådgivningsbyrå alltid underrät- tas om varje inkommen ansökan om äkten- skapsskillnad, vare sig det skall löpa betänke- tid eller dom kan ges utan föregående betänketid. Från byråns sida bör man där- efter underrätta makarna om möjligheten till rådgivning. Vid en fullt utbyggd familjeråd- givning som samtidigt är en obligatorisk kommunal eller landstingskommunal uppgift kan makes rätt till sådan rådgivning uttryck- ligen slås fast i lagen.

Zå

Den nuvarande uppdelningen i kyrkliga och borgerliga medlare skall enligt förslaget upp- höra. Lagen talar bara om medlare såsom en enda kategori. Enligt förevarande paragraf skall minst två medlare utses ivarje kom- mun. Om det är påkallat av särskilda skäl — såsom svårighet att finna lämpliga personer — kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun. Medlare skall enligt förslaget utses av länsstyrelsen och inte, såsom nu är fallet med de borgerliga medlar- na, av rätten. Det förutsätts att länsstyrelsen vid förordnande av medlare kommer att ta

tillvara den erfarenhet av sådana uppdrag som finns representerad hos svenska kyrkans präster och hos befattningshavare i de sär- skilda trossamfunden.

Några särbestämmelser om ersättare för medlare har inte funnits nödvändiga med den nya ordningen. Motsvarighet saknas där- för till tredje stycket i paragrafens nuvarande lydelse.

35

De nuvarande bestämmelserna i l å andra stycket om behörighet såsom medlare har till följd av den nya ordningen fått utgå. För att säkra makes rätt till medling har i stället såsom 3 & tagits upp föreskrifter om skyldig- het för medlare att stå till förfogande för medling. Sådan skyldighet skall föreligga om makarna eller endera är bosatt i den kom- mun, för vilken medlaren förordnats.

45

Paragrafen, som motsvarar 3 5 första stycket i kapitlets nuvarande lydelse, anger den huvudsakliga inriktningen av familjerådgiva- res och medlares arbete. Den för medlare i gällande lag angivna uppgiften att ”söka förlika makama” har inte tagits upp. En allmännare formulering har valts som avser att närmare ansluta till syftet med familje- rådgivningen såsom den för närvarande be- drivs. Familjerådgivare eller medlare skall således på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till konflikten och söka utjämna motsättningarna samt, om fråga uppkommit om upplösning av makarnas sammanlevnad, rådgöra med dem om möjlig- heterna att fortsätta den. Större tonvikt än för närvarande läggs alltså på uppgiften att hjälpa makarna att komma tillrätta med sina problem, vare sig det kommer till en upplös- ning av äktenskapet eller ej.

Paragrafen, som motsvarar 45 i kapitlets nuvarande lydelse, upptar bestämmelser om ersättning till medlare.

öå

Tystnadsplikt för medlare föreskrivs för när- varande i 3 å andra stycket. Där sägs också att medlare inte får höras som vittne om vad han erfarit vid medlingen.

] den föreslagna 6 & anges att familjeråd- givare i tjänst hos kommun, landstingskom- mun, församling eller kyrklig samfällighet och medlare har att iakttaga tystnad om vad de vid rådgivningen eller medlingen erfarit. Enligt RB 36: 5 andra stycket gäller vidare att kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun, landstingskommun, för- samling eller kyrklig samfällighet, eller hans biträde inte får höras som vittne angående något, som på grund av denna hans ställning förtrotts honom eller han i samband därmed erfarit, om det inte är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Medlare är enligt bestäm- melserna i RB 36: 5 första stycket undanta- gen från vittnesplikten. Någon särskild be- stämmelse härom i GB erfordras därför inte.

14.1.6 15 kap. 15

Den i paragrafen gjorda uppräkningen av äktenskapsmål har ändrats såtillvida att mål om återgång av äktenskap och om hemskill- nad uteslutits.

4å

Enligt förslaget kommer den praktiskt sett helt dominerande typen av äktenskapsmål — mål om äktenskapsskillnad på talan av make — att handläggas i enklare ordning. Forum-

reglerna i 4é har då synts också kunna förenklas. Enligt paragrafen skall talan kun- na väckas vid rätten i den ort där endera maken har sitt hemvist eller, om ingendera har hemvist inom riket, vid Stockholms tingsrätt. Detta innebär att det försteg, som gällande forumregler ger rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist, försvinner samt att rätten i den ort där makarna senast haft gemensamt hemvist aldrig på denna grund blir behörig.

55

Paragrafen upptar de särbestämmelser som enligt den nya ordningen blir erforderliga i mål om äktenskapsskillnad på talan av make.

Av första stycket framgår att ansökan om äktenskapsskillnad som gjorts av endast ena maken alltid skall delges andra maken så att denne bereds tillfälle avge yttrande över ansökningen. Detsamma skall gälla när ena maken framställt sådant särskilt yrkande om äktenskapsskillnad som enligt 11:3 skall framställas efter betänketidens utgång. Som tidigare framhållits (11.2) kan andra maken ha intresse av att i målet framställa egna yrkanden och invändningar. Genom delgiv— ningen får han möjlighet härtill.

Enligt andra stycket kommer möjligheten för rätten att meddela dom på äktenskaps- skillnad utan föregående huvudförhandling — som nu föreligger bara i mål som upptas efter gemensam ansökan — att utsträckas till samtliga fall då make för talan. Rätten kan dock, om så finnes lämpligare, meddela dom efter huvudförhandling om sådan ändock skall hållas i underhålls» eller vårdnadsfråga.

Skälen för den i tredje stycket upptagna bestämmelsen har utförligt redovisats i det föregående (11.2). Som där anförts skall av ena maken gjord ansökan delges andra maken för yttrande, även om behov förelig- ger av kompletterande utredning till stöd för sökandens påstående att betänketid inte skall iakttagas. Betänketid kommer däri- genom att börja löpa från delgivningsdagen. Har makarna gjort gemensam ansökan och

därvid räknat med att äktenskapsskillnad skulle kunna meddelas utan föregående be- tänketid, får de genom den särskilda under- rättelsen som skall utgå reda på att betänke- tid börjat löpa. När som helst under betänke- tidens förlopp kan makarna förebringa ut- redning som visar att betänketid inte skall föregå äktenskapsskillnaden. De kan då ge- nast erhålla dom på äktenskapsskillnad.

11,24, 28, 29 och 32 åå

De ändringar som vidtagits i dessa paragrafer är endast följderna av att instituten återgång och hemskillnad samt reglerna om skade- stånd vid upplösningen utmönstrats. Hänvis- ningar till lagrum som i förslaget erhållit andra paragrafnummer har också föranlett smärre jämkningar.

14.1.7 Övergångsbestämmelser Punkt 1

De ändringar som föreslås 1 GB berör huvudsakligen reglerna om ingående och upplösning av äktenskap under det att de förslag till ändringar som avser äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har begränsad omfattning. Såvitt avser ingående av äkten- skap ges i den nya lagens 1 kap. fullständiga regler också om förfarandet vid fullföljd av talan mot beslut, varigenom anmälan om ingående av äktenskap avvisats, och mot beslut i fråga om utfärdande av intyg över skedd hindersprövning (11 5). Lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående —— som innehåller regler i motsvarande hänseenden —— skall därför upphävas när nya lagen träder i kraft. Samma är förhållandet med lagen (1915:437) om äktenskaps in- gående i vissa fall inför svensk myndigheti utlandet. I denna ges nu Kungl. Maj:t möjlighet att utse vigselförrättare i sådana fall samt upptas närmare bestämmelser om hur hindersprövningen och vigseln skall gå

till. Enligt 1:2 och 9 nya lagen äger Kungl. Maj :t utse behörig mottagare av anmälan om ingående av äktenskap och myndighet, som har att verkställa hindersprövning. Också de bestämmelser som eventuellt kan erfordras för tillämpningen av den nya lagen vid ingående av äktenskap i utlandet kan utfär- das av Kungl. Maj:t. På förmögenhetsrättens område gäller som regel att ny lag inte äger tillämpning på rättsförhållande som uppkommit före lagens ikraftträdande. Inom familjerätten gäller där- emot inte denna grundsats. Som lagbered- ningen anförde i 1913 års betänkande kräver de skiftningar i den etiska åskådningen som ofta ligger bakom lagändringarna, att de nya bestämmelserna omedelbart blir tillämpliga; å andra sidan måste skälig hänsyn tas till rättsläget sådant det gestaltar sig vid den nya lagens ikraftträdande.l Övergångsregeln kan därför inte sägas vara motsatt den som gäller inom förmögenhetsrätten. Övergångsfrågan måste lösas med hänsyn till rättsreglernas växlande natur och de skäl som för varje särskild ny bestämmelse talar i den ena eller andra riktningen.

Vid övergången till den i förslaget upptag- na ordningen har det synts naturligt att de regler som avser ingående och upplösning av äktenskap i princip blir omedelbart tillämpli- ga. Undantag härifrän synes endast behöva uppställas för det fall att ett upplösningsför- farande vid ikraftträdandet redan inletts enligt äldre lag. Såvitt avser ändringarna i äktenskapets ekonomiska rättsverkningar grundar sig dessa huvudsakligen på föränd- ringar i den etiska åskådningen och i den mån så är fallet bör de enligt vad som nyss anfördes därför bli omedelbart tillämpliga. Typiska sådana ändringar är exempelvis att ena makens skuld inte längre skall kunna beaktas i underhållsfrågan samt att skade- ståndsreglerna skall utgå. Har ett processuellt förfarande vid ikraftträdandet redan inletts enligt äldre lag bör emellertid även här de äldre reglerna alltjämt tillämpas.

1 5.481

När rättsverkningarna av trolovning helt upphör i och med ikraftträdandet är att beakta de anspråk på återbäring av gåvor, skadestånd och andel i kvarlåtenskap som före ikraftträdandet enligt 1:2, 3 eller 6 i nuvarande lydelse kan ha uppstått genom att trolovningen brutits. Enligt denna punkt skall sådana anspråk få prövas enligt äldre lag, om talan väckts före ikraftträdandet. Anspråk på andel i kvarlåtenskap kan emel- lertid enligt 1: 6 äldre lag också framställas hos den som sitter i boet. Sådant anspråk behöver alltså i motsats till anspråk enligt 1: 2 och 3 inte väckas genom ansökan om stämning (1:5). Har anspråk på andel i kvarlåtenskap före ikraftträdandet fram- ställts hos den som sitteri boet, bör därför anspråket bedömas enligt äldre lag. Nås inte frivillig uppgörelse i detta fall, kan alltså talan om anspråket väckas även efter ikraft- trädandet.

Punkt 3

De nu bestående äktenskapshindren upphöri viss utsträckning att gälla vid ikraftträdan- det. Hindren i förslaget — låg ålder (5 5), omyndigförklaring (6 5), släktskap (7 &) och bestående äktenskap (8 €) — har alla sina motsvarigheter i äldre lag. Vad som över- gångsvis måste beaktas är emellertid att dispens för giftermål före uppnådd äkten- skapsålder enligt förslaget skall lämnas av barnavårdsnämnden. För närvarande sker prövningen hos länsstyrelsen, som enligt förslaget i stället blir besvärsinstans. Har ärende angående dispens vid ikraftträdandet redan anhängiggjorts, bör emellertid hand- läggningen hos länsstyrelsen fortsättas. Punkt 3 tar upp en övergångsregel av denna innebörd.

Punkt 4

Förfarandet vid hindersprövning ändras en- ligt förslaget delvis till följd av att antalet

äktenskapshinder minskas, delvis som en anpassning till de föreslagna nya reglerna för ingående av äktenskap. En hindersprövning som avslutats före ikraftträdandet bör godtas som hindersprövning enligt den nya lagen. Därvid skall dess giltighet begränsas till fyra månader från prövningen, så som i gällande rätt framgår av GB 4: 6 andra stycket. Har hindersprövningen inletts men ännu ej avslu— tats vid ikraftträdandet, bör den däremot i fortsättningen handläggas enligt den nya ordningen. Detta innebär bl. a. att intyg om hindersprövningen alltid skall utfärdas av prövningsmyndigheten (1: 10 4 mom.). En- ligt nu rådande ordning behöver intyg om hindersprövning inte företes om vigseln förrättas av präst, som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett. Skall före ikraftträdandet gjord hinderspröv- ning gälla som hindersprövning enligt nya lagen, bör därför intyg om hinderspröv- ningen inte krävas, om anmälan om ingående av äktenskap mottas av präst som nyss sagts.

Punkt 5

Vid ingående av äktenskap är det klart att den äldre ordningen gäller fram till ikraft- trädandet och den nya därefter. Vad som i nuvarande 4 kap. behöver iakttas i över- gångssammanhangen är endast möjligheten för Kungl. Maj:t enligt 9 & andra stycket att godkänna vigsel som annars skulle vara ogiltig. En regel som fortfarande håller denna möjlighet öppen efter ikraftträdandet återfinns i förevarande punkt.

Punkt 6

Bortsett från upphävandet av den allmänna bestämmelsen i S:] om makarnas trohets- plikt och skyldighet att i samråd verka för familjens bästa vidtas i 5 kap. endast den ändringen att i bestämmelserna om underhåll mellan makar, som lever åtskilda på grund av söndring, det led som medger att skulden till söndringen beaktas utgår (7 5). Har talan om

underhåll väckts före ikraftträdandet, bör emellertid den äldre lydelsen alltjämt tilläm- pas. Att bestämmelsen i 5: 1 upphävs innebär inte att den förlorar sin betydelse för bedömningen av skuldfrågan med avseen- de på makes handlande under tid när bestämmelsen vari kraft.

Punkt 7

Institutet återgång upphör vid ikraftträdan- det och därmed 10 kap. samt de övriga bestämmelser i balken som avser återgång. Har före ikraftträdandet väckts talan om återgång skall emellertid målet fortfarande prövas enligt äldre lag. Denna övergångsregel tas upp som ett första stycke i förevarande punkt.

Till återgången knyts i gällande rätt ett flertal rättsverkningar. 1 första hand framgår de av bestämmelserna i 10: 4—7 med hänvis- ningar men också av andra bestämmelser som allmänt tar sikte på upplösning av äktenskap, t.ex. 6:2 och 6a samt 7:4. Dessa rättsverkningar bör alltjämt inträda när ett mål om återgång efter ikraftträdandet prövas enligt äldre lag. Delvis tar reglerna om återgångs rättsverkningar vidare sikte på situationen sedan det dömts till återgång. Också om det dömts till återgång före ikraftträdandet bör därför samma rättsverk- ningar fortfarande inträda.

I 10: 9—11 ges särskilda bestämmelser för det fall att äktenskap, som kunde ha dömts att återgå, upplösts genom makes död. Har dödsfallet inträffat före ikraftträdandet bör dessa bestämmelser alltjämt gälla. Det kan här anmärkas att tolkningsregeln i 10:11 fått sin motsvarigheti 13: 13 b nya lagen.

Punkt 8

När det gäller skillnadsreglerna upphör insti— tutet hemskillnad och det nuvarande på specificerade grunder uppbyggda äktenskaps- skillnadsinstitutet. I deras ställe träder ett enda institut, äktenskapsskillnad, som skall

kunna erhållas på ansökan av make utan angivande av grund. I vissa fall skall emeller- tid en betänketid om tre månader föregå upplösningen. Vidare är att märka att beak- tandet av ena makens skuld till upplösningen såsom grund för skadestånd eller för bortfall av rätt till underhåll inte längre skall förekomma.

Vid regleringen av övergången till det nya systemet kan man tänka sig olika lösningar. l förevarande punkt har valts en lösning som torde vara den mest praktiska, nämligen att låta ett vid ikraftträdandet redan inlett förfarande fortsättningsvis enligt huvudre- geln följa den äldre ordningen. Detta skall gälla inte bara det mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad som är anhängigt vid ikraftträdandet utan hela det nuvarande tvåstegsförfarandet med hemskillnad följt av äktenskapsskillnad. En hemskillnadsdom skall alltså efter ikraftträdandet kunna läggas till grund för dom på äktenskapsskillnad enligt 1 l: 3 i nuvarande lydelse och det vare sig domen på hemskillnad meddelats före eller efter ikraftträdandet. Att man i dessa fall låter den äldre ordningen gälla fullt ut medför den fördelen att också frågor om underhåll och skadestånd kan prövas enligt äldre lag. Det kunde för dessa frågors vidkommande vara olämpligt att bryta det nuvarande sambandet mellan hemskillnads- dom och äktenskapsskillnadsdom. Belysande härvidlag är att enligt 11:24 i gällande lag såsom grund för skadestånd i äktenskaps- skillnadsmålet kan åberopas den omständig- heten att äktenskapsskillnaden sker efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre. Alternativet vore att övergångsvis infoga påföljderna av ena makens skuld i det nya systemet, något som dock skulle te sig främmande för detta och göra övergångs- reglerna svåröverskådliga.

Vad först angår själva upplösningen och grunderna för denna skall således enligt första stycket i förevarande punkt äldre lags bestämmelser om hemskillnad och om äkten- skapsskillnad efter hemskillnad alltjämt tillämpas, när före ikraftträdandet dömts till

hemskillnad eller talan därom väckts. Att äldre lags bestämmelser om äktenskapsskill- nad efter hemskillnad — 11: 3 i äldre lydelsen — fortfarande enligt huvudregeln skall tillämpas innebär bl.a. att makarna efter vunnen hemskillnad skall ha levat åtskilda minst ett år och ej heller därefter återupptagit sammanlevnaden. Har de åter- upptagit sammanlevnaden, har hemskillnads— domens verkan i personligt hänseende fallit och domen kan inte läggas till grund för äktenskapsskillnad enligt äldre lag. Makarna får då söka äktenskapsskillnad enligt nya lagen. Det kan framhållas att begränsningen av äldre lags tillämplighet i fråga om äkten— skapsskillnad till sådan som meddelas efter hemskillnad medför att makes otrohet under hemskillnadstiden lika litet som otrohet under samlevnaden kan efter ikraftträdandet läggas till grund för äktenskapsskillnad, om inte talan därom — enligt vad som sägsi det följande -— väckts före ikraftträdandet.

Om den här angivna regeln om äldre lags tillämpning görs undantagslös, skulle det innebära att makar, vars hemskillnadsdom inte förlorat sin verkan och som vill erhålla äktenskapsskillnad, alltid hade att fullfölja förfarandet med äktenskapsskillnad enligt äldre lag. Hemskillnadsåret skulle alltid av- vaktas. En sådan ordning har sitt berättigan- de såtillvida att därigenom säkras möjlighe- ten för make att i skillnadsmålet göra gällande de särskilda påföljder i underhålls- och skadeståndshänseende som för närvaran- de kan träffa den enligt lagens betraktelse— sätt till upplösningen skyldige maken. Det kan emellertid tänkas att sådana särskilda påföljder inte kommer att aktualiseras av någondera maken. I sådana fall bör makarna, om de är ense därom, i stället för att invänta hemskillnadsårets utgång kunna söka äkten- skapsskillnad enligt nya lagen. Övergår de på så sätt till den nya ordningen, innebär det att den härtill berättigade avstår från möjlighe- ten att göra sådana särskilda påföljder gällande vartill motsvarighet saknasi den nya lagen. Detta utgör i och för sig ingen nyhet, då denna verkan av en gemensam ansökan inträder redan idag.

Det sagda visar, att när makar efter ikraftträdandet gemensamt ansöker om äk- tenskapsskillnad, kan målet alltid prövas enligt nya lagen. Har hemskillnadsdomen förlorat sin verkan, är ju äldre lag inte tillämplig, och består den, har det för makarna ingen betydelse om äktenskapsskill- nad meddelas enligt den gamla eller nya ordningen. Har de gemensamt ansökt om äktenskapsskillnad spelar det överhuvudtaget för frågan om tillämplig lag ingen roll om det finns en tidigare dom på hemskillnad eller ej. Genom den gemensamma ansökningen får det anses klarlagt att ingendera maken vill mot den andre rikta några särskilda anspråk enligt den äldre lagen. Det torde överens- stämma med den allmänna uppfattningen att en gemensam ansökan bygger på enighet i samtliga de frågor som skall prövas i målet.

På grund av det anförda sägs i fortsätt- ningen av första stycket i förevarande punkt, att makar efter gemensam ansökan kan erhålla äktenskapsskillnad enligt nya lagen. Bestämmelsen utgör alltså ett undantag från huvudregeln om tillämpning av äldre lag. Dess praktiska betydelse blir dock mycket stor genom att den betydande gruppen av mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan utan vidare kommer att kunna handläggas enligt nya lagen.

När makarna inger gemensam ansökan om äktenskapsskillnad enligt nya lagen kan det emellertid få betydelse att de alltsedan hemskillnadsdomen levat åtskilda. Har de levat åtskilda, har hemskillnadsdomen inte förlorat sin verkan. Någon betänketid skalli sådant fall inte föregå äktenskapsskillnaden eftersom makarna — förutom det redan i förevarande punkt uppställda kravet på enighet — uppfyller villkoret att inte gemen- samt ha vårdnaden om barn under sexton. Finns det minderårigt barn i äktenskapet har ju i hemskillnadsdomen meddelats beslut om vårdnaden, varvid endera maken i regel tillerkänts vårdnaden om barnet. Anmärkas bör dock att vårdnadsfrågan, i likhet med vad som nu gäller, skall prövas på nytt i målet om äktenskapsskillnad.

Om makarna däremot återupptagit sam-

manlevnaden, har som redan framhållits hemskillnadsdomens verkan i personligt hän- seende fallit. Genom sitt handlande har makarna enligt nuvarande synsätt visat att de försonats. Det kan då synas följdriktigt att de får 5. a. 5. börja på nytt med betänketid, om sådan skall föregå äktenskapsskillnaden. Det förhåller sig vidare så, att när domen på hemskillnad förlorade sin verkan i personligt hänseende, så förföll därmed även ett samti- digt meddelat beslut om vårdnaden. Trots enigheten om upplösningen kan därför be- tänketid komma i fråga därför att makarna nu åter gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år.

Den föreslagna ordningen beträffande övergången till nya lagen innebär alltså följande för de fall där dom på hemskillnad tidigare meddelats.

Inkommer makarna med gemensam ansö- kan om äktenskapsskillnad prövas målet enligt nya lagen. För frågan om det skall föregå en betänketid eller ej kan det ha betydelse om makarna företer särlevnadsin- tyg eller förebringar motsvarande utredning om att sammanlevnaden inte återupptagits. Har de inga barn under sexton år, är dock all utredning om särlevnaden obehövlig, efter- som betänketid då inte skall föregå äkten- skapsskillnaden. Har de sådana barn och förebringar de inte utredning som visar att vårdnaden inte utövas gemensamt, skall betänketid föregå äktenskapsskillnaden. Re- geln i 15: 5 tredje stycket inya lagen blir då tillämplig, vilket innebär att betänketiden i allt fall börjar löpa från den dag ansökningen inkom till rätten.

Är det däremot bara ena maken som väcker talan om äktenskapsskillnad skall — fortfarande under förutsättningen att dom på hemskillnad tidigare meddelats — äldre lag tillämpas. Talan skall därför väckas genom ansökan om stämning. I målet skall utredas om hemskillnadsdomen förlorat sin verkan eller ej. Har den inte förlorat sin verkan och har hemskillnadsåret gått till ända, kan dom på äktenskapsskillnad medde- las enligt 11:3 i äldre lydelsen. Tvist kan uppstå mellan makarna rörande frågan om

hemskillnadsdomen förlorat sin verkan, be- roende på om någon av dem har intresse av att underhåll och skadestånd bedöms enligt äldre lag. Visar det sig — exempelvis genom makarnas samstämmiga uppgifter — att hem— skillnadsdomen förlorat sin verkan, skall frågan om äktenskapsskillnad prövas enligt nya lagen.

För att inte domar på hemskillnad på angivet sätt skall behöva beaktas när lång tid förflutit från domen, bör möjligheten att åberopa äldre lag begränsas. Har sålunda make, som vunnit hemskillnad på grund av grov pliktförsummelse från andra makens sida, inte väckt talan om äktenskapsskillnad och därvid även fått underhålls- och skade- ståndsfrågorna prövade, trots att det gått en längre tid från hemskillnadsdomen, bör möjligheten att föra talan enligt äldre lag upphöra. Äldre lags bestämmelser om äkten- skapsskillnad efter hemskillnad bör inte längre äga tillämpning när fem år förflutit från ikraftträdandet, såvitt avser då laga- kraftvunna domar. Vinner hemskillnads- domen laga kraft efter ikraftträdandet, skall tiden räknas från den dag domen vinner laga kraft. När fem år gått tillämpas nya lagen, vilket om makarna är oeniga kan innebära att betänketid skall föregå äktenskapsskillna- den.

De nu behandlade reglerna i punkt 8 har avsett dels hemskillnadsmål, avgjorda före eller efter ikraftträdandet, dels mål om äktenskapsskillnad efter föregående hem- skillnad, närmast med tanke på mål vari talan väcks efter ikraftträdandet. I andra stycket av punkt 8 ges en bestämmelse avseende mål om äktenskapsskillnad i all- mänhet. Har talan väckts före ikraftträdan- det, skall äldre lag tillämpas. Bestämmelsen innebär att förekomsten av den i målet åberopade specificerade skilsmässogrunden i äldre lag alltjämt skall utredas i målet. Vill käranden övergå till den nya ordningen, kan han återkalla sin talan enligt äldre lag.

Till hemskillnad och äktenskapsskillnad knyts i GB ett flertal rättsverkningar. I 11 kap. finns förutom redan nämnda regler om underhåll och skadestånd bestämmelser om

verkan av hemskillnad och om bodelning. Också på andra ställen i GB finns regler som avser verkningarna av äktenskapets upplös- ning. När mål om hemskillnad eller äkten- skapsskillnad skall prövas enligt äldre lag eller när det enligt äldre lag dömts till hemskillnad eller äktenskapsskillnad, bör den äldre lagens rättsverkningar fullt ut gälla. En övergångsbestämmelse med den innebör— den tas upp i tredje stycket punkt 8.

Det bör understrykas att en meddelad hemskillnadsdom således också efter ikraft- trädandet är underkastad äldre lag samt att verkningarna av domen i ekonomiskt hän- seende består enligt äldre lag. Bestämmelsen i 11: 14 äldre lydelsen blir alltjämt tillämp- lig, vilket innebär att all egendom som make förvärvar efter dom på hemskillnad skall vara hans enskilda. Bestämmelsen gäller även om makarna återupptar sammanlevnaden. Har det en gång dömts till hemskillnad mellan makarna kan den nya bestämmelseni ll:6 bli tillämplig i mål om äktenskapsskillnad mellan dem bara om de efter att ha återupp— tagit sammanlevnaden återinfört giftorätt genom äktenskapsförord.

Punkt 9

Bestämmelserna om bodelning i 13 kap. bygger på den reglering som i GB getts de skilda instituten såvitt avser den ekonomiska uppgörelsen mellan makarna. Har enligt äldre lag dömts till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, bör därför också de äldre bodelningsreglerna tillämpas.

Den nya jämkningsregeln i 13: 3 blir inte tillämplig när det enligt äldre lag dömts till äktenskapsskillnad. Däremot är den tillämp- lig om bodelning skall ske i anledning av äktenskapsskillnad som meddelats enligt nya lagen. Sker bodelning i anledning av hem- skillnad är alltid äldre bodelningsregler tillämpliga.

Bestämmelserna i 15 kap. om rättegången återspeglar på motsvarande sätt som bodel- ningsreglerna de skilda institutens reglering. Också 15 kap. i äldre lydelsen bör därför tillämpas i mål som skall prövas enligt äldre lag.

Punkt 1 1

Den i förevarande punkt intagna bestämmel— sen innebär bl. a. att de olika hänvisningar som i lag eller annan författning görs till bestämmelser om ingående av äktenskap och om äktenskapsskillnad i stället kommer att avse de nya bestämmelserna. Punkten blir vidare tillämplig på hänvisningarna i 55 1 mom. lagen (1920: 406) om införande av nya GB.

14.2 Lagen om ändring iföräldrabalken 14.2.1 Inledning

De ändringar i sak som vidtas i FB innebär dels vidgade möjligheter för fadern till ett barn utom äktenskap att få vårdnaden om barnet, dels införande av en rätt för sam- manboende ogifta föräldrar att efter ett anmälningsförfarande gemensamt få vårdnad och förmynderskap för barnen. Vidare ut- mönstras hänsynstagandet till den enes skuld till sammanlevnadens hävande, något som nu kan beaktas när valet står mellan föräldrarna ivårdnadsfrågan. Slutligen skall en del redak- tionella jämkningar vidtagas till följd av att återgångs- och hemskillnadsinstituten har ut- mönstrats ur GB.

14.2.2 6 kap. 7 &

Som anförts i den allmänna motiveringen (12.2) torde den möjlighet som paragrafen i

dess nuvarande lydelse erbjuder att beakta vem som huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande sällan ha kommit till användning. Skulden till familjeupplös- ningen är vidare ovidkommande från syn- punkten att barnets bästa skall vara utslags- givande. Särbestämmelsen om beaktande av skulden har därför utgått. Intresset av har- nets bästa bör alltid kunna ge företräde för den ene eller andre av föräldrarna.

Andra styckets lydelse har redaktionellt jämkats med hänsyn till att instituten åter- gång och hemskillnad utmönstrats ur GB.

125

I paragrafens första stycke ges de allmänna bestämmelserna om vårdnaden om barn utom äktenskap. Enligt huvudregeln står barnet under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugo år eller ingått äktenskap. Så långt överensstämmer den föreslagna och den nu- varande lydelsen med varandra. I fråga om faderns möjligheter att få vårdnaden —— som för närvarande vid oenighet mellan föräldrar- na förutsätter att modern konstateras ej vara lämplig såsom vårdnadshavare — sker dock en viktig utvidgning.

Fadern skall enligt förslaget kunna tiller- kännas vårdnaden om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Är föräldrarna ense att fadern skall ha vårdnaden, skall rätten på anmälan överföra vårdnaden på honom, om det inte är uppenbart stridande mot barnets bästa.

De föreslagna bestämmelserna, som i sak överensstämmer med dem som gäller för barn i äktenskap vid familjeupplösning, äri första hand avsedda att komma till använd- ning vid upplösning av samlevnad mellan ogifta föräldrar. Från barnets synpunkt är situationen vid familjeupplösningen densam— ma vare sig föräldrarna varit gifta eller ej. Det är då en fördel att enahanda regler blir gällande.

Bestämmelserna blir emellertid tillämpliga också när föräldrarna aldrig sammanbott. Är det i sådant fall mer förenligt med barnets

bästa att fadern får vårdnaden än att denna blir kvar hos modern skall vårdnaden över- flyttas på fadern. Som anförts tidigare (12.2) är det dock givet att barnets bästa oftast kräver att det stannar hos modern om det aldrig bott tillsammans med fadern.

I andra stycket tas upp bestämmelser som gör det möjligt att överflytta vårdnaden när vårdnadshavaren avlider eller gör sig skyldig till grov pliktförsummelse eller andra i 6 5 angivna grova förseelser eller när vårdnads- havaren för längre tid är förhindrad att delta i vårdnaden. Initiativ till överflyttning av vårdnaden kan tas av den andre av föräldrar- na eller av barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller allmän åklagare. Den andre av föräldrar- na skall förordnas att utöva vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets bästa kräver att vårdnaden anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. Har exempelvis modern vårdna- den om ett barn utom äktenskap och avlider hon, står fadern alltså närmast till att överta vårdnaden. Är han inte villig att överta denna, torde det inte vara förenligt med barnets bästa att anförtro honom vårdnaden. I sådant fall får vårdnaden överflyttas till en särskilt förordnad förmyndare.

12a5

Paragrafen, som är helt ny, innehåller de föreslagna reglerna om rätt för sammanboen- de föräldrar att efter anmälan få vårdnaden om barnet gemensamt.

Första styckets bestämmelser avser vård- naden om barn utom äktenskap. Vill föräld- rarna att barnet skall stå under deras gemen- samma vårdnad, skall de göra anmälan här- om till myndighet som Konungen bestäm- mer. Lämplig myndighet torde vara lokal folkbokföringsmyndighet. När anmälan in- kommit blir barnet såvitt avser vårdnaden helt jämställt med barn i äktenskap. Bestäm- melserna i 1—1055 gäller då i tillämpliga delar.

Andra stycket avser barn iäktenskap och då den speciella och sannolikt ganska säll— synta situationen att föräldrarna en gång

erhållit äktenskapsskillnad men åter flyttat samman. Tänkbart är även att föräldrarna hela tiden bott samman och genom skillnads- domen endast velat ställa sig utanför äkten- skapsrättens regelsystem. I samband med domen på äktenskapsskillnad har alltid med— delats beslut om vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnet (FB 6: 7 andra stycket). Gör föräldrarna anmälan enligt bestämmelserna i paragrafen kommer barnet att åter stå under deras gemensamma vård— nad. De behöver alltså inte gifta sig på nytt med varandra för att nå detta syfte.

Det bör anmärkas att andra styckets bestämmelser bara avser barn i äktenskap. Såsom sådana är enligt FB 111 att räkna barn som föds under äktenskap eller på sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan. Barn som avlats av frånskilda föräldrar blir alltså att hänföra till barn utom äktenskap och som sådana faller de under bestämmelserna i första stycket. Genom att samma regler om vårdnaden i det diskuterade fallet kommer att gälla vare sig fråga är om barn i eller utom äktenskap saknar emellertid barnets tillhörighet till den ena eller andra kategorin praktisk betydelse.

Föräldrarna till barnet skall enligt såväl första som andra styckets bestämmelser sam- manbo för att reglerna skall vara tillämpliga. Det är emellertid inte meningen att den myndighet som har att mottaga anmälningen skall göra någon prövning av denna fråga. Föräldrarnas uppgift härom bör utan vidare kunna godtagas. De praktiska olägenheterna vid gemensam vårdnad i fall där föräldrarna inte sammanbor torde avhålla från anmälani sådana fall och, om anmälan gjorts under tid de sammanbott och de sedan flyttat isär, framtvinga ett initiativ från dem i vårdnads- frågan. I det senare fallet blir bestämmelser- nai FB 6: 7 första stycket tillämpliga.

Med hänsyn till att rätten till gemensam vårdnad bygger på den faktiska förutsätt- ningen att föräldrarna sammanbor, kan en gjord anmälan inte avse barn som eventuellt kommer att födasi framtiden. För varje barn som föds fordras därför att föräldrarna gör ny anmälan, om de vill gemensamt ha

vårdnaden också om de senare födda barnen. I bestämmelsen att anmälan skall göras av föräldrarna ligger förutsättningen att fader- skapet till barnet måste vara fastställt.

14.2.3 7—8 kap. 7 kap. 95

Paragrafens lydelse har arbetats om till följd av att instituten återgång och hemskillnad tagits bort från GB.

Möjligheten att enligt paragrafens nuva- rande lydelse jämka uppenbart obilliga avtal är utesluten om avtalet ingått under hemskill— nad. Faran för obehöriga påtryckningar har ansetts ringa när makarna efter dom på hemskillnad lever åtskilda. [ likhet med vad som föreslagits beträffande jämkning enligt GB 11: 16 (14.1.3) skall paragrafen bli tillämplig på avtal som makar med avseende på förestående äktenskapsskillnad slutit un- der betänketid och det även om de under denna levat åtskilda.

8 kap. 1 5

Paragrafens avfattning har jämkats med hän- syn till att hemskillnadsinstitutet utmönst- rats.

14.2.4 11 kap

15

Paragrafen ger regler om föräldrars legala förmynderskap för barn i äktenskap. I första stycket avhandlas det fall att föräldrarna gemensamt är förmyndare, i andra stycket det fall att endast den ene av dem skall vara förmyndare.

Förmynderskapet följer vårdnaden. När rätten exempelvis i samband med dom på äktenskapsskillnad förordnar den ene av föräldrarna till vårdnadshavare blir denne enligt bestämmelserna i andra stycket auto- matiskt också ensam förmyndare för barnet.

När frånskilda föräldrar till barn i äkten- skap gör anmälan enligt 6: 12a andra stycket kommer barnet under föräldrarnas gemen- samma vårdnad. Det beslut varigenom en av dem efter äktenskapsskillnaden tillagts vård- naden blir därigenom helt överspelat och har förlorat sin rättskraft. När föräldrarna ge- mensamt har vårdnaden bör de utöva också förmynderskapet gemensamt. En sådan ord- ning står i och för sig i överensstämmelse med den nuvarande avfattningen av andra stycket som förklarar att efter äktenskaps- skillnad den skall vara barnets förmyndare ”som skall hava vårdnaden om det”. Bortsett från att andra styckets bestämmelser är avsedda att reglera förmynderskapet bara när den ene av föräldrarna är vårdnadshavare fordras emellertid en uttrycklig föreskrift som gör första styckets bestämmelser om föräldrars gemensamma förmynderskap tillämpliga i fall som här avses. En sådan föreskrift har tagits upp i andra stycket, vilket i övrigt fått jämkad avfattning till följd av att återgångs— och hemskillnadsinstituten utmönstrats ur GB.

25

Paragrafen behandlar föräldrars legala för- mynderskap för barn utom äktenskap. Lik- som för barn i äktenskap följer förmynder- skapet vårdnaden. Tillerkänns fadern vårdna- den blir han också automatiskt förmyndare för barnet.

När föräldrar till barn utom äktenskap gör anmälan enligt 6: 12a första stycket blir de gemensamt vårdnadshavare. De bör då också få utöva förmynderskapet gemen- samt. Samma regler bör härvidlag gälla som för barn i äktenskap. I paragrafen har därför tagits upp en bestämmelse som förklarar att vad som i 1 5 stadgas med avseende på barn i äktenskap skall i tillämpliga delar gälla när barn utom äktenskap står under föräldrarnas gemensamma vårdnad.

14.2.5 Övergångsbestämmelser

De bestämmelser i förslaget som innebär att endast barnets bästa skall beaktas vid avgö- randet av vårdnadsfrågor bör utan undantag gälla redan från ikraftträdandet. Detta avser såväl borttagandet av skuldmomentet i 6: 7 som vidgningen av faderns rätt att få vårdna- den om barn utom äktenskap (6: 12). Efter- som särskilt stadgande av motsatt innebörd inte ges följer av ikraftträdandebestämmel- sen att ifrågavarande ändringar blir gällande omedelbart. Så blir fallet också såvitt avser vid ikraftträdandet ännu inte slutligt avgjor- da vårdnadsmål.

Bestämmelserna i 6: 12a om ogifta sam- manboende föräldrars rätt att få gemensam vårdnad kräver ingen särskild övergångsregel. Anmälan kan göras genast efter ikraftträdan- det.

Även efter ikraftträdandet kommer att kunna dömas till återgång eller hemskillnad enligt äldre lag. Så kan ske enligt förslaget till övergångsbestämmelser rörande ändring- arna i GB när talan om återgång eller hemskillnad väckts före ikraftträdandet. Döms efter ikraftträdandet till återgång eller hemskillnad skall fortfarande förordnande angående vårdnaden om barnen meddelas. En övergångsbestämmelse härom har funnits påkallad.

Jämkning av uppenbart obilliga avtal en- ligt 7: 9 i äldre lydelsen kan gälla avtal slutna med avseende på förestående återgång eller hemskillnad. Har avtalet slutits före ikraft- trädandet skall äldre lydelsen därför alltjämt tillämpas. Paragrafen gör emellertid i sin äldre lydelse också ett undantag, nämligen för avtal som ingåtts under hemskillnad. Dessa kan allså inte jämkas enligt bestämmel- serna. Eftersom de ekonomiska rättsverk- ningarna av hemskillnad i övrigt bibehållits bör också detta undantag alltjämt gälla efter ikraftträdandet. En särskild övergångsbe— stämmelse rörande 7: 9 har på grund av det anförda tagits upp i förslaget.

Möjligheten att efter hemskillnad erhålla förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap enligt bestämmelserna i 8:1 har

[ fråga om det legala förmynderskapet gäller, liksom för de nya vårdnadsreglema, att någon särskild övergångsbestämmelse inte erfordras. Så torde inte ens vara fallet för den händelse det efter ikraftträdandet i samband med dom på återgång eller hem- skillnad meddelas förordnande angående vårdnaden om barnen. Sådana fall blir nämli- gen i den nya lydelsen av 11: 1 andra stycket hänförliga under den sista punkten, att det ”eljest” förordnas angående vårdnaden.

14.3 Lagen om rätten till hyres- eller bo- stadsrätt vid upplösning i vissa fall av äkten- skapsliknande samlevnad. Lagen om ändring i jordabalken. Lagen om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om makars gemen- samma bostad.

l4.3.1 Lagen om rätten till hyres— eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

Den föreslagna lagen är avsedd att för ogifta samlevande vara en motsvarighet till lagen om makars gemensamma bostad. Med stöd av lagens bestämmelser skall vid upplösning av samlevnaden hyres- eller bostadsrätt till den gemensamma bostaden kunna överföras till den av parterna som bäst behöver bosta- den. Om detta är den av dem som formellt står som hyresgäst eller bostadsrättshavare fordras inga särskilda lagbestämmelser. Vad som är aktuellt är att ge den ene rätt att av den andre erhålla dennes hyres- eller bostads- rätt efter behovsprövning.

Lagens tillämpningsområde skall begrän- sas i förhållande till den för makar gällande regleringen så att inte båda regelsystemen samtidigt kan vara att tillämpa på bostaden eller så att inte makes giftorättsanspråk kan lida intrång. Vid utformningen av den nya lagen har emellertid strävan varit att nå så stor saklig överensstämmelse som möjligt med vad som gäller för makar. Flera av de rekvisit som uppställs i lagen om makars gemensamma bostad återfinns därför i den

nya lagen avseende samlevande. Dessa rekvi— sit torde därför inte behöva närmare kom- menteras i det följande. Vid redogörelsen för innehållet i de särskilda paragraferna skalli stället uppmärksamheten riktas på de awi- kelser som föreligger från den för gifta gällande ordningen eller på de särbestämmel- ser som visat sig erforderliga vid en lagstift- ning på förevarande område.

lå

Paragrafen anger den nya lagens tillämp- ningsområde. Lagen skall sålunda tillämpas vid upplösning av varaktig samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna, som har eller har haft barn tillsammans.

Att båda parter skall vara ogifta har föreskrivits för att inte den föreslagna rätten till bostaden skall kunna komma i konflikt med makes giftorättsanspråk eller rätt till bostad. Om en av parterna är gift och upptagit varaktig samlevnad med annan, blir lagen därför tillämplig på den senare familje- bildningen först när äktenskapet blivit upp- löst.

Samlevnaden skall vara varaktig. Däri ligger att samlevnaden inte skall ha varat bara någon kort tid samt att fråga varit om verklig boendegemenskap. Ett varaktighets- rekvisit finns tidigare i JB 12: 34 och 11 5 andra stycket lagen om bostadsrätt. [ dessa lagrum krävs för överlåtelse av hyres- resp. bostadsrätt till närstående, som sammanbott med hyresgästen resp. bostadsrättshavaren, att samboendet varit varaktigt. Tillämp- ningen av dessa bestämmelser bör kunna vara vägledande också vid tillämpningen av den nya lagen.

Parterna skall ha eller ha haft barn till- sammans. I sådana fall har det mest angeläg- na sociala behovet av en lagstiftning om bostaden ansetts föreligga. Bestämmelserna anknyter här till den reglering som redan gäller inom andra delar av lagstiftningen, där den faktiska situationen beaktas. En förut- sättning för lagens tillämpning är givetvis att faderskapet är fastställt.

2%

I paragrafen anges de närmare förutsätt- ningarna för att ena parten skall få övertaga den gemensamma bostaden av den andre.

Liksom när det gäller makes rätt enligt lagen om makars gemensamma bostad skall det vara fråga om lägenhet, vilken uteslutan- de eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad.1 Likaså gäl- ler även här kravet att den part som vill överta bostaden bäst skall behöva den samt att det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt att han får överta den.

Som redan anförts i den allmänna motive- ringen (l3.2) har det inte ansetts lämpligt att införa regler för ogifta samlevande vilka går längre än för makar med fullständig egen- domsskillnad. Lagen tar därför inte sikte på fastighet som ena parten äger. När det gäller makar kan fastighet nämligen överföras från ena maken till den andra bara om den är giftorättsgods. Under den nya lagen faller alltså endast lägenhet som innehas med hyres- eller bostadsrätt (jfr 25 lagen om makars gemensamma bostad).

När samlevande som inte är gifta upplöser sin familjebildning finns inte någon motsva- righet till bodelningsinstitutet vid vilket bo- stadsfrågan kan lösas. I stället har den part som i lagen tillerkänts rätten till bostaden fått en rätt att lösa hyres- eller bostadsrätten av andra parten. Denna lösningsrätt skall göras gällande inom tre månader från samlev- nadens hävande. Anspråket skall framställas hos den som innehar rätten till lägenheten.

I första hand får det ankomma på parter- na själva att träffa uppgörelse i bostadsfrå— gan. Kan de inte enas har den som vill utöva lösningsrätten att instämma den andre till domstol. Bestämmelse härom finns i tredje stycket. Någon tidsfrist, inom vilken talan skall instämmas, har inte ansetts erforderlig. Den faktiska situationen är i dessa fall sådan att frågan måste komma till en snar lösning, antingen genom att talan blir instämd inom kort tid eller genom att parten skaffar sig annan bostad.

Dör den av parterna som innehar hyres- eller bostadsrätten har den efterlevande enligt förevarande paragraf samma rätt att lösa rättigheten som vid en upplösning under bådas livstid.

Som anförts tidigare (13.2) får kravet på samlevnadens varaktighet bedömas på sär- skilt sätt när samlevnaden upplösts genom ena partens död. Samma direkta ledning kan då inte hämtas av samlevnadens längd. Tvärt- om har man snarast anledning utgå ifrån att samlevnaden om dödsfallet inte inträffat skulle ha bestått, såvida annat inte framgår av omständigheterna. Också när samlevnaden varat en förhållandevis kort tid bör den därför i dessa fall kunna bedömas som varaktig.

45

Part som övertar hyres- eller bostadsrätt skall ersätta andra parten eller hans dödsbo rättig- hetens värde. Kan parterna inte enas om ersättningens storlek skall den bestämmas av rätten (andra stycket).

Ersättningen skall enligt huvudregeln er- läggas av den lösningsberättigade parten vid övertagandet. Andra parten är alltså inte skyldig medverka till överförandet av rättig- heten — genom påskrift på hyreskontraktet eller på annat sätt — om inte betalningen samtidigt erläggs. Avgörs frågan av rätten kan i domen parternas prestationer göras avhängiga av varandra.

Om synnerliga skäl föreligger kan anstånd ges med betalningen, om den lösningsberätti- gade parten ställer godtagbar säkerhet. An- stånd bör kunna ges om i det särskilda fallet föreligger mycket starka skäl för att överföra rättigheten från ena parten till den andra. Det kan exempelvis vara en kvinna med barn som har oundgängligt behov av bostaden. Har lösningsrätt utövats efter ena partens

1 Ang. de olika uttryckssätten i 1 och 255 lagen om makars gemensamma bostad, se Walin, Allmänna hyreslagen m. m. 5:e uppl. 1969 s. 264 f.

död kan också synnerliga skäl för anstånd föreligga. Den efterlevande får i allmänhet anses ha större behov av att överta bostaden än arvingarna och redan denna omständighet utgör ett starkt skäl för att öppna möjlighe- ten härtill genom att bevilja anstånd.l

5—6 %%

Förevarande paragrafer, som avser att skyd- da Iösningsberättigad part från sådana förfo- ganden från andra partens sida som kan äventyra dennes rätt, motsvarar i sak 5—6 åå ilagen om makars gemensamma bostad.

75

Första styckets förklaring att med hyres— och bostadsrätt likställs andel däri blir tillämplig om båda parter står som hyresgäster på kontraktet eller är bostadsrättshavare. Den ene får då lösa till sig den andres an del.

Andra stycket likställer med bostadsrätt sådan hyresrätt som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag.

Slutbestämmelserna

I enlighet med vad som gäller beträffande lagen om makars gemensamma bostad före- slås också förevarande lag bli provisorisk. Den bör erhålla samma giltighetstid som den förra lagen. Har lösningsrätt påkallats under lagens giltighetstid skall dock lagen fortfa- rande tillämpas.

Lagen skall inte äga tillämpning om samlevnaden hävts före ikraftträdandet.

14.3.2 Lagen om ändring i jordabalken

12 kap. 33 5

I paragrafens andra stycke har avfattningen ändrats till följd av att instituten återgång och hemskillnad utgått ur GB.

Som ett nytt femte stycke återfinns de bestämmelser som med makes förvärv av hyresrätt vid bodelning jämställer parts för- värv enligt den föreslagna lagen om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad. Parts förvärv av hyresrätt blir alltså gällande mot hyresvärden. Som tidigare anförts (13.2) torde det inte bereda hyresvärden några svårigheter att finna hyresrättens övergång befogad när parts rätt härtill prövats av domstol. Däremot kan det vid frivillig över- gång genom parternas överenskommelse tån- kas uppstå tvist mellan hyresvärden och parten om övergången haft stöd i lagen eller ej. Denna tvist får då avgöras av rätten.

12 kap. 47 5

För att inte parts rätt till den gemensamma bostaden skall kunna äventyras genom andra partens agerande har parten genom det tillagda fjärde stycket erhållit samma rätt till förlängning av hyresavtalet som tillkommer make. Tvist med hyresvärden om rätten till förlängning kommer till följd av hänvis- ningen i andra stycket att prövas av hyres- nämnd.

Övergångsbestämmelser

Vid ikraftträdandet kan det ha dömts till hemskillnad eller återgång utan att bodelning ännu ägt rum och make därvid tillagts hyresrätten. Också efter ikraftträdandet kan det enligt övergångsbestämmelserna till änd- ringarna i GB dömas till hemskillnad eller återgång om talan därom väckts före änd- ringarnas ikraftträdande. Sker bodelning med anledning av hemskillnad eller återgång skall därför den äldre lydelsen av 33 & tillämpas.

Rätten för part i äktenskapsliknande sam- levnad att lösa hyres- eller bostadsrätt enligt den föreslagna lagen härom gäller — såsom

' Jfr Walin &. a. s. 274

framgår av Slutbestämmelserna till denna lag — inte om samlevnaden hävts före ikraftträ— dandet. Rätt för part att överta hyresavtal eller få detta förlängt enligt de nya bestäm- melserna i JB kommer därför inte heller att föreligga i sådant fall. Särskild övergångsbe- stämmelse i detta hänseende behövs inte.

14.3.3 Lagen om ändring i lagen med sär- skilda bestämmelser om makars gemensam- ma bostad.

1—2 åå

I paragraferna har avfattningen jämkats med hänsyn till att instituten återgång och hem— skillnad utmönstrats ur GB. Sker bodelningi anledning av återgång eller hemskillnad skall den äldre lydelsen dock alltjämt tillämpas.

14.4 Övriga följdändringar 14.4.1 Inledning

De ändringar som föreslås 1 GB kommer att medföra följdändringar flerstädes i annan lagstiftning. I det följande behandlas sådana ändringar som måste anses omedelbart påkal- lade. De ändringar i övrigt som aktualiseras synes kunna vidtas i annat sammanhang eller böra anstå till dess utredningsarbetet avslu- tats beträffande GB i dess helhet. Ett regelsystem som direkt berörs av det nu framlagda förslaget är den internationella privaträtten på hithörande område. Förslag till ny lagstiftning i ämnet har emellertid framlagts av familjerättskommitte'n i dess betänkande Internationell äktenskaps— och arvsrätt (SOU 1969: 60), vilket efter remiss- behandling är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vi har därför inte ansett oss böra utarbeta förslag till anpassning av den svens- ka internationellrättsliga lagstiftningen till förslaget till ändring i GB.

Ärvdabalkens 3 kap. innehåller bestämmelser om makes arvsrätt. Var arvlåtaren gift och efterlämnar han ej bröstarvinge skall enligt ÄB 321 kvarlåtenskapen tillfalla maken. I 3: 2 stadgas s.k. sekundosuccession för arvlåtarens arvingar. Därefter följer vissa bodelningsregler, som huvudsakligen tar sik- te på det fall att, sedan även den andra maken avlidit, bodelning sker mellan makar- nas arvingar å ömse sidor. I 3: 8 görs emellertid den inskränkningen i reglerna om makes arvsrätt att de inte skall äga tillämp- ning om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig. Detsamma gäller om vid bodelning i anled- ning av dödsfallet makarnas giftorättsgods skall delas som om återgång hade skett.

Om återgångs— och hemskillnadsinstituten avskaffas kan bestämmelserna i 318 inte längre hänvisa till dessa institut. Vad som ytterligare regleras av paragrafen är den situationen att make avlider under tid då talan om äktenskapsskillnad är anhängig. Vid en övergång till det nya systemet med endast en form för upplösning av äktenskap, äkten- skapsskillnad, synes för en sådan situation två lösningar möjliga. Den ena är den som överensstämmer med nu gällande rätt, nämli- gen att makes arvsrätt upphör om vid dödsfallet talan om äktensskapsskillnad var anhängig. Den andra lösningen innebär att arvsrätten får stå kvar till dess det döms till äktenskapsskillnad. Eftersom de flesta an- sökningar om upplösning av äktenskap leder till äktenskapsskillnad kan skäl anföras för att arvsrätten avskårs i och med att talan om äktenskapsskillnad väcks. Problemet blir med den nya ordningen av praktisk bety- delse bara när äktenskapsskillnaden skall föregås av en betänketid. I övriga fall kommer ju normalt mycket kort tid att förflyta från talans väckande till dess laga- kraftägande dom föreligger. Som vi närmare utvecklat i annat sammanhang anser vi att, av psykologiska skäl, så få rättsverkningar

som möjligt bör vara knutna till betänketi- dens inträde. Vidare bör man beakta att makarna kanske under hela betänketiden fortsätter att leva samman. Om makarna, sedan betänketiden börjat löpa, kommit överens om att fortsätta äktenskapet, men ena maken avlider innan deras avsikt mani- festerats genom återkallelse eller genom att de låtit talan om äktenskapsskillnad förfalla, skulle en regel i överensstämmelse med den första lösningen leda till mindre tillfredsstäl- lande resultat.

Vid övervägande av dessa alternativ har vi funnit den lämpligaste lösningen vara att inte låta arvsrätten brytas av att talan om äktenskapsskillnad väckts utan låta den fortfara till dess upplösningen av äktenska- pet blir definitiv. Önskar make, när talan om äktenskapsskillnad väcks, förhindra att arvs- rätten står kvar under tiden fram till äktenskapets upplösning, blir han hänvisad till att upprätta testamente. Som vi redan framhållit kan detta framför allt bli aktuellt då betänketid skall löpa.

Av den nu intagna ståndpunkten följer att paragrafen skall i sin helhet upphävas.

Om arvlåtaren avlider efter det att undan- tagsbestämmelsen i ÄB 3:8 upphört att gälla, kommer i stället huvudregeln att äga tillämpning, dvs. make har arvsrätt sålänge äktenskapet inte är upplöst. Detta bör emellertid inte alltid gälla. Om vid arvlå- tarens död talan om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad redan väckts enligt de äldre bestämmelserna i giftermålsbalken och arvsrätten således redan upphört, bör ÄB 318 alltjämt tillämpas. Detsamma bör gälla om det dömts till hemskillnad och hemskillnaden inte förfallit genom att ma- karna återupptagit sammanlevnaden.

14.4.3 Lagen om ändringi brottsbalken

BrB 6: 5 I förhållande till nu gällande rätt innebär vårt förslag beträffande äktenskapshindren en liberalisering bl. a. i det hänseendet att äktenskap mellan halvsyskon skall kunna

ingås efter dispens av Kungl. Maj:t. Det absoluta hindret mot äktenskap mellan hel- syskon kvarstår däremot. I svensk rätt finns sedan gammalt bestämmelser om straff för sexuellt umgänge mellan nära anförvanter. Nu gäller enligt BrB 6: 5 andra stycket, att den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till fängelse i högst ett år. Som en konsekvens av vårt förslag måste bestämmelsen ändras så att samlag med halvsyskon ej längre blir straffbart. I vårt förslag till ändring har paragrafen jämkats till att avse endast samlag med helsyskon. Däremot torde brottsbenämningen otukt med syskon kunna bibehållas.

BrB 7 : 2 och 6 En annan ändring ibrottsbalken aktualiseras av vårt förslag att avskaffa återgångsinstitu- tet. I BrB 7: 2 stadgas för närvarande straff för olaga giftermål om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak inte äger rättslig handlingsförmåga, eller on någon ingår äktenskap som på yrkande av den andra maken kan för villfarelse eller svek dömas att återgå. Det- samma gäller om någon tvingar annan till giftermål. En förutsättning för att åtal skall få ske är enligt 7:6 att det dömts till återgång av äktenskapet.

Om återgångsinstitutet avskaffas blir ma- ke i ett äktenskap, där vid ingåendet någon sådan omständighet förelegat som avses med BrB 7:2, om han vill upplösa äktenska- pet, hänvisad till att begära äktenskapsskill- nad enligt de allmänna reglerna. Om här åsyftade förfaranden även i fortsättningen skall kriminaliseras som ett särskilt brott, olaga giftermål, torde som förutsättning för åtal, i stället för dom på återgång, krävas att det skall ha dömts till äktenskapsskillnad mellan makarna. Visserligen skall någon grund för yrkandet om äktenskapsskillnad inte åberopas, men det nuvarande kravet på att det dömts till återgång torde inte ha uppställts för att återgångsdomen skulle kunna tilläggas bevisvärde utan endast för att straff inte skall drabba make i äktenskap,

som makarna vill fortsätta. Samma syfte fullföljs om äktenskapsskillnad uppställs som åtalsförutsättning. I brottmålet måste givetvis fullständig utredning om det på- stådda brottet föreligga. Beträffande de förfaranden som avses med att någon gifter sig med den som av någon orsak saknar rättslig handlingsförmåga eller tvingar annan till giftermål anser vi oss inte böra föreslå någon ändring. Bestämmelsen om straff för den som ingår äktenskap som på yrkande av andra maken kan dömas att återgå på grund av villfarelse eller svek måste däremot ändras när återgångsinstitutet försvinner. I den mån villfarelsen eller sveket gäller makes sociala identitet kan dock knappast finnas behov av en straffsanktion. Men bestämmelsen syftar även på andra förfaranden. Den åsikten har emellertid i annat sammanhang framförts att de gärningar som omfattas av denna brotts- typ i de praktiskt tänkbara fallen torde ingå som led i annat kriminellt förfarande, t. ex. bedrägeri. Övervägande skäl talar enligt vår mening för att, i den mån nu åsyftade förfaranden inte kan åtalas enligt regler utanför 7 kap. BrB, de bör lämnas utanför det straffbara området. I enlighet med vad nu anförts föreslår vi att hänvisningen i 7: 2 till äktenskap, som kan dömas att återgå, helt uteslutes och att i 7: 6 dom på återgång som förutsättning för åtal ersätts av en bestämmelse att äktenskapet skall ha upp- lösts genom äktenskapsskillnad. Om det dömts till återgång bör emellertid 7: 6 i den äldre lydelsen vara att tillämpa vid åtalspröv- ningen. En föreskrift härom har intagits som en övergångsbestämmelse.

Dom på äktenskapsskillnad som med- delats medan återgångsinstitutet alltjämt fanns att tillgå bör inte uppfylla förutsätt- ningen för åtal enligt nya lydelsen av BrB 7:6, eftersom det skulle innebära att går- ningar, som inte kunnat åtalas före lagänd- ringen, skulle kunna åtalas efter denna. Frå- gan regleras i den andra övergångsbestämmel- sen.

14.4.4 Lagen om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

Vårt förslag beträffande formen för ingående av äktenskap föranleder en omarbetning av de regler som föreskriver ämbetsansvar för det allmännas företrädare vid ingående av äktenskap. Enligt nu gällande lag om ämbets— ansvar för vigselförrättare i vissa fall döms vigselförrättare, som åsidosätter vad som åligger honom i sådan egenskap beträffande annat än rent kyrklig ordning, för tjänstefel efter vad i BrB 20: 4 sägs. Detta gäller även om åsidosättandet inte sker i utövning av befattning som är förenad med ämbetsan- svar. När det gäller utövning av sådan befatt- ning är nämligen BrB 20: 4 direkt tillämplig. Straffbestämmelsen bör i stället för vigselför- rättare gälla den som är behörig att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap. Med det sätt varpå detta förfarande gestaltatsi vårt förslag blir begränsningen till annat än rent kyrklig ordning överflödig. Det nya förfarandet har ingen hänvisning till kyrklig ordning. Den sakliga innebörden av den nya lagen är densamma som enligt gällande lag.

Summary

In its Report the Committee recommends legislation amending the Marriage Code and the Code on Parenthood and Guardianship. It further recommends legislation regarding tenant rights or tenant owner rights when in certain cases cohabitation, involving a man and a woman who are not married, is dissolved.

The amendments to the Marriage Code contain principally the

following:

10. 11.

. the rules regarding betrothal are repealed, . certain impediments to marriage are abolished, . marriage between half-brother and half-sister is permitted on

exemption being granted,

. the rules regarding the investigation of legal impediments (hinders-

prövning) are simplified, . the rules prescribed for entering into marriage are made uniform so

that a notification procedure substitutes the existing forms of wedding ceremony, . the rules regarding the relation of the spouses to each other in

personal respects are abolished and no legal consequences are connected with the question which of the spouses is chiefly responsible for the dissolution of the family, .annulment (återgång) is abolished as a means of dissolving a

marriage , . divorce shall be granted regardless of whether the spouses have lived

apart or whether special reasons for the divorce are at hand, . judicial separation (hemskillnad) is abolished and is substituted by a

reconsideration period of six monthsin case the spouses disagree on the divorce or have the mutual custody of children under the age of 16 years, mediation is made voluntary, and in certain cases of division of property (bodelning) following a divorce, exceptions may be granted from the rules stipulating the division of marital property (giftorättsgods) into two equal shares.

In the Code on Parenthood and Guardianship, amendments are principally recommended in regard to children born out of wedlock, in order to accord them the same status as children born in wedlock as far as their care or custody is concerned. The question as to whom shall have the custody of the child, in case the father wishes to take over the custody, shall be decided from the point of view of the child*s best interests. It is proposed that a provision be included making it possible for unmarried parents who live together to obtain mutual custody of their children.

As regards the joint residence in case the cohabitation of an unmarried couple is dissolved, it is proposed that the person who is in greater need of the residence than the other person shall have the right against the other's wish to take over his tenant rights or tenant owner rights.

The abovementioned recommendations, which cover the central parts of the work so far carried out by the Committee, call for a number of amendments in other fields of legislation. Such amendments are drafted insofar as they appear to be of immediate importance, while other changes, in the opinion of the Committee, might be postponed until amendments to a particular law or article is passed on other grounds, or until the work of the Committee is completed in accordance with the terms of reference. No recommendations have been made on the subject of adjusting Swedish legislation in the field of international law to the proposed reform. The reason is that the Committee on Family Law in its Report on ”International Law of Marriage and Succession” (SOU 1969:60) has drafted statutes covering Swedish international law with respect to marriage.

The function ofthe family

Following an introduction (Chapter 1) detailing the parts of the terms of reference relevant to this Report, and reporting on the contacts taken with corresponding committees in Denmark, Finland and Norway, the Committee reviews the functions of the family and their importance in keeping the family intact (Chapter 2). The purpose of the review is to indicate that the conditions of life, for which legal marriage is intended, are highly diversified. With regard to most of these functions the Committee points out the importance of the changes that have taken place in the structure of society, with particular emphasis on the fact that certain functions which earlier could be carried out only by the family have been or can be taken over by society. It is observed that the changes in the structure of society and the altered prerequisites for satisfying sexual demands — the separation between sexual life and reproduction, as well as the changed attitude in certain respects as to sexual life — have resulted in a change of balance between the various functions of the family with respect to their interdependence in uniting family. The importance of the family as a stable economic unit for the production of commodities for its members and as a group which has to

meet the demands for protection of its members has diminished and its purpose to give the individual a feeling of emotional relationship has increased in importance. The effect is that shortcomings in the emotional field more easily lead to the dissolution of the family than previously, when the emotional function often had to be subordinated to economic necessity. It is also a fact that, although the family's reproductive function is unaltered, its educational function has undergone a change of character. Furthermore an economic interdependence with binding effects arises between man and woman because of their actual situation When they choose or have to take responsibility for the care of their children. Similarly a fixed division of labour between the parents for a long period of time as far as domestic work and gainful employment is concerned, has a lasting effect on the possibilities of the homeworking partner to become financially independent. Observing that a child needs both parents, the Committee suggests that the responsibility of the parents for their children leads to their responsibility for each other.

The review of the family functions results in the conclusion that the various functions overlap in a complicated pattern and that a weakening of the binding effect within the field of one function might be neutralized by a stronger integration in another. The possibilities of dissolving a family are in many respects directly dependent on what facilities society can offer to take over the tasks performed within the family.

The legal marriage

In the following section of Chapter 2, the Committee tries to illustrate the functions of marriage as a legal institution but before doing so the interpretation of the term ”marriage” is discussed. In this connection the two-fold meaning of the word is mentioned: it implies in everyday language firstly the legal form of marriage, and, secondly, the cohabita- tion related to the legal marriage. The fact that the legal marriage does not always imply actual cohabitation while, on the other hand, cohabitation with family functions quite often exists without the legal form of marriage, is also mentioned. On the basis of empirical data referred to in an appendix to the Report, it is found that approximately 6,5 % of the cases of cohabitation refer to cohabitation without marriage.

The Committee presumes that the purpose of marriage legislation in the first place would be to supply rules for the solution of conflicts arising in connection with cohabitation between a man and a woman or as a result of the dissolution of such cohabitation. These conflicts relate to a special social situation, namely, cohabitation with family functions. In this respect they differ from conflicts arising between individuals in general, and for this reason they call for special rules. The Committee points out that as regards conflicts about personal problems re cohabitation — apart from conflicts relating to sexual fidelity — very

little guidance is given in our legislation as to how such conflicts shall be solved.

In the economic field, on the other hand, our legislation differen- tiates between various conflict situations and offers, as far as possible, concrete rules how to balance two conflicting interests. This legislation includes not only rules on the question of support but also rules on the property of the spouses and how the property shall be divided on the dissolution of the family.

Another point that is discussed is the purpose of marriage legislation to regulate, under certain circumstances, the relation between husband and wife, on the one hand, and the surrounding society, on the other. The Committee points out, i.a., that it is of general interest that the solutions reached in the case of conflicts between husband and wife be coordinated with the structure of the surrounding society. The Commit— tee also considers the purpose of legislation as an instrument to influence the formation of families (by stipulating certain impediments to marriage) and family stability (by drawing up conditions for the dissolution of marriage). The Committee further points out that marriage offers a practicable basis for various regulations outside marriage legislation when special rules based on the affinity between the man and woman in a family are to be drawn up, or when such special rules are to be applied.

The framework of the reform.

From the point of view of the general guiding principles of the terms of reference the Committee discusses certain principles that have a bearing on the whole of the reform (Chapter 3). To begin with the Committee calls attention to the principles axpressed in the international measures to protect human rights, to wich our country has agreed. An appendix to the Report includes excerpts from the UN Universal Declaration of Human Rights and from certain UN Conventions and European Conventions which directly refer to family and marriage. More defined questions dealt with in separate sections is the question if the legislator should favour the legal marriage form of family or not, the relation of the legislation to ethical questions, marriage as a voluntary relation, and the economic independence and equality of husband and wife.

The neutrality ofsociety as to the legal form of the family

As regards the question of the neutrality of society as to the legal form of the family (marriage or cohabitation without marriage) the Committee first seeks to clarify what is meant by neutrality in this connection and finds that it may be given two different interpretations. One implies that society may be in a position to present — under the common term of marriage — a special set of rules which are drafted with a view to solving the problems which arise in connection with a man's and woman's

cohabitation with family functions, but shall not demand that they shall apply this set of rules on their relationship by marrying. Society remains neutral by giving them full freedom of choice. The other interpretation implies that neutrality, i.e. no discrimination of either form of cohabitation exists only if the regulations of the man's and the woman's relations to each other and their relations to the surrounding society are the same, regardless of whether they have married or not. Neutrality is effected when marriage neither grants advantages nor results in disadvant- ages unless they already exist on account of the actual situation or, as stated in the terms of reference, marriage legislation does not favour one form of cohabitation more than another. The Committee finds, however, that the two forms of neutrality cannot be effected at the same time.

The neutrality aspect manifests itself in two respects according to the Committe, namely 1) within the field regulated by marriage legislation, and 2) within the various regulations outside this field which has marriage as a basis for special rules, objectively based on the affinity of man and woman, for instance social welfare and taxation legislation. As far as the field regulated by marriage legislation is concerned, the Committe finds that an application of the neutrality principle by consistently creating the same rules for unmarried as for married cohabitants would deprive marriage of its material content as a legal institution. It would also be inconsistent with the statement in the terms of reference that marriage should have a central position in family legislation also in the future. This ought not to exclude, however, that on particular points, for social or other reasons, rules might be established for unmarried cohabitants, the contents of which would be similar to those applying to married couples. It has to be taken into consideration, however, not only that the effect of such rules might be in direct opposition to the wish of the cohabitants, i.e. if they have remained unmarried simply for the purpose of avoiding a legal regulation of their relationship, but also that considerable difficulties will arise when specifying precisely the actual situation to which the same rules as for married couples shall apply.

On the question of equal treatment, regardless of marital status, of the same actual situation in fields outside that covered by marriage legislation, the Committee points out i.a. that practical difficulties might arise out of the necessity in such cases of always having to investigate the actual situation as soon as different rules apply to cohabitants and single persons.

In summarizing, the Committee states that, if marriage shall be retained as a legal institution with a central role, it is difficult to draft legislation in a manner that would imply a far-reaching social neutrality in respect to the form of cohabitation. This does not exclude the fact that, in certain respects, the same rules can apply to cohabitants, regardless of whether they are married or not. Particularly within fields not governed by marriage legislation, such equality can no doubt be attained. The purpose of marriage legislation ought to be to solve practical problems which arise as a result of the cohabitation of a man and a woman with family functions, and to provide solutions which are

better both from an individual and a general point of view than the solutions which might follow of other rules.

Ethical questions

In a section dealing with the relation of the law to ethical questions regarding the cohabitation of man and woman, the Committee finds that such questions arise chiefly in two respects, namely as regards the form of cohabitation — marriage or free cohabitation » and also as regards the shaping of such cohabitation so far as the personal aspect is concerned. In the last-mentioned respect the Committee gives an account of the provisions of the law and their background, which is compared to assumptions of the present situation.

The Committee finds that legislation ought to be restricted to the section of cohabitation where the problems can be well defined and where concrete rules for solving the problems can be established, namely, the economic section. The law regulations in this field should be based on ethical principles shared by the greater part of the population and express i.a. the principle of equality between men and women and the principle that the strong may not take advantage of the weak. Thus the Committee finds that the more fact that one of the spouses is chiefly to blame for the dissolution of the family should have no legal consequen- ces.

Marriage as a voluntary relation

The Committee then proceeds to the question of marriage as a voluntary relation and what importance should be attached to the contradictory interest of family stability. The question is also discussed to what extent legal restrictions on the possibilities of dissolving of a marriage can be supposed to keep the actual family together. The Committee finds that legal restrictions at most may be supposed to have marginal effects and that the important factors in this respect presumably are the actual difficulties of an economic, social and psychical nature, which often arise when a family breaks up. The Committee finds that the current restrictions on dissolution should be abolished and that instead the wish of husband or wife to dissolve the marriage should always be respected. In the interest of preventing hasty divorces, however, the principle of respecting one spouse's wish should be modified. Thus a period of reconsideration ought to precede the divorce in case the spouses disagree on disolving the marriage or have the joint custody of children under the age of 16 years. The period of reconsideration should be considerably shortened, however, in relation to the current minimum of judicial separation.

Finally the Committee takes up certain questions of principle concerning the economic independence and equality of the spouses. It points out that the existing rules have accomplished not only a formal equality but also a material equality, when they state that husband and wife shall contribute to the support of the family, each one according to his ability, and, regardless of the size of his own contribution, get his needs satisfied in accordance with the standard of living that the joint resources permit. These basic principles accept the economic interdependence of husband and wife, which is regarded as natural in view of the structure of society and the family pattern prevalent at the time when the rules were established. The Committe then points to the changes which have taken place in this respect but observes that even now only about one-fourth of the married women have such an income of employment that they can be regarded as economically independent of their husbands. The question of the obligation of the spouses economically to support each other has therefore not lost its importance. The problem has decreased considera- bly in quantity, but qualitatively the change has been limited to increasing the possibilities of husband and wife to become economically independent of each other. However, these possibilities are not available to everyone, first of all because the families to a great extent have to care for and look after their children — about 82.000 day nursery accomodations are available to about 800.000 children under school age, — and, secondly, because jobs are not available everywhere for everyone who wants to work.

The Committee presents different aspects on the subject of support during marriage as well as following a divorce, and discusses various possibilities for limitation without, however, taking a position on these questions, which are to be considered in a subsequent report.

The balance between economic independence and community as far as the property of the spouses is concerned is also discussed in general. The Committee does not take any position in this matter except on one point, namely when it comes to the division of property on the dissolution through divorce of a marriage that has lasted such a short time that no significant economic interdependence has been established. The Committee is of the opinion that the existing rules stipulating the division of the property into two equal parts cannot be objectively justified in such cases.

Be tra thal

In the following chapters the Committee deals with different institutions of marriage legislation starting, in Chapter 4, with betrothal. The Committee observes that the importance of betrothal, or engagement, has been reduced and that it may be assumed that a man and a woman who have agreed to get married to each other often are unaware of what legal effects the breaking of the engagement might have. Each one of the

engaged couple ought to be able to break the engagement without legal consequences, regardless of the reasons for the breach. All rules attaching legal consequences to the question of who is to blame for the breach ought therefore to be abolished. The Committee finds that also the remaining rules in connection with betrothal, which rules become applicable in case of a breach, can be dispensed with. Consequently, the Committee suggests that betrothal be abolished as a legal institution, even though in legislation outside the Marriage Code legal consequences might be attached to betrothal as an actual fact.

Impediments to marriage

As regards impediments to marriage, taken up in Chapter 5, the Committee suggests that in modern society legal impediments have largely lost their function of influencing the formation of families. Cohabitation without marriage is socially accepted. A basis for the reform is'that as far as possible, legislation should not favour one form of cohabitation to another. If a man and a woman can live together with family functions, they ought also to have the possibility of making the rules of marriage law applicable in their case, because the purpose of the rules is to solve the problems which cohabitation might involve in a more effective way than other existing rules. There is reason, therefore, to be restrictive when prescribing impediments to marriage.

The Committee does not suggest any change in regard to the age for entering into marriage, which now is 18 years for both men and women. Exemption from this rule is now granted by the County Administration, which as a rule bases its decision on statements from the local Child Welfare Committee. In this respect a change is suggested to the effect that also the decision shall be made by the Committee.

As to the question whether the consent of the guardian shall be required in the case of the marriage of a minor or a legally incapacitated person, it is proposed that the latter's marriage shall always be dependent on the consent of the guardian. In such a case it is manifested that the person who wishes to enter into marriage is incapable of managing his own affairs. The marriage of a minor, on the other hand, shall not require the permission of the guardian. The Committee points out that minors who have reached the age of 18 already possess legal independence in so many respects that it is possible for them to build a family regardless of the opinion of their parents. On the basis that a man and a woman who are permitted to live together with family functions shall be able, in principle, to apply the legal system of the Marriage Code, the Committee suggests that the consent of the parents to the marriage be no longer required. As regards minors under the age of 18, however, the Committee presumes that the parents be heard in the exemption matter and that their opinion on the subject be given great consideration.

It is further suggested that mental illness or mental retardation no longer shall constitute an impediment to marriage. Apart from the abovementioned basic principle, which speaks against maintaining the

impediment, it must also be mentioned that the impediment strikes arbitrarily thus placing mental diseases and deficiencies in a special position, which cannot be justified either from a medical or a genetic point of view. In the case of the seriously ill or mentally deficient, their actual situation excludes family formation, and marriage in their case is out of the question. For these reasons the Committee is of the opinion that mental illness and retardation should cease to be an impediment to marriage. It shall be sufficient that the person in question possesses legal capacity with respect to the legal act which marriage implies.

The Committee particularly takes up the question whether marriage ought to be allowed between half-brother and half-sister. A medical statement attached to the Report shows that the genetical risk for the offspring of such a relationship, generally speaking, is the same as for the offspring of a relationship between a sister or brother and the other's offspring, a relation which is allowed and after exemption may take the form of marriage. The Committee is of the opinion that marriage between half-brother and half-sister ought to be permitted but — in view of the social aspects of the question — be subject to exemption granted by the King-in-Council. As to marriage between a sister or brother and the other's offspring the Committee has not found definite medical or social objections. It therefore suggests that the present impediment be abolished. It further suggests that the present impediment to marriage between in-laws, for which no medical reasons at all can be given, be abolished.

As to the other impediments — kinship in direct lineal descent or ascent and existing marriage — no changes are proposed.

As now, marriage shall be preceded by an investigation as to whether any impediments exist. In Chapter 6, which deals with legal impediments and entering into marriage, the Committee suggests a simplification from a legal-technical point of view to the effect that it is- left to the King-in-Council to decide what authority shall be appointed to make the investigation. This is due to the changes that are anticipated in regard to the re-organisation of the population registration and also the fact that the population registration technique and the method of obtaining data might quickly undergo a change. The present obligation on the part of the man to submit a certificate of marital eligibility when he is registred elsewhere than the woman is abolished in the proposal. Instead the Committee presumes that the authority itself shall provide the registra- tion data required.

The procedure for entering into marriage

As regards the procedure for entering into marriage — at present a church or civil wedding, which procedures have certain constituent steps in common, — the Committee points out the various interests of a private and public nature that should be satisfied, when a new marriage procedure is considered. It is discussed whether registration, which now is a purely bookkeeping measure, implying a recording of the marriage

that already has taken place, might be altered so as to become the constituting procedure. The Committee finds, however, that weighty arguments can be raised against such an order. Instead it recommends a procedure which, in the opinion of the Committee, to a higher degree connects the actual procedure to the man's and woman's own action, implying at the same time a uniform procedure, namely their notification to a public representative, who is authorized to accept such notifications. According to the proposal — and in contrast to the present situation on- ly such steps of the marriage act as are of importance for the validity of the legal marriage would be regulated by law. The religious or other ceremony, by which the couple might wish to surround the marriage act, should not be regulated by law. The basis for the proposed procedure is that from the point of view of the civil law system — and marriage is an institution within this system — there is no reason for establishing rules in addition to those which aim firstly at guaranteeing the consent of the man and the woman to the marriage and, secondly, at safeguarding the public interest that the marriage is not entered into contrary to any impediments and that the marriage be made public through registration. These purposes will be fullfrlled by the requirement that the notification on which the marriage is based shall be made jointly and shall state that the man and the woman are in agreement on the marriage. The notification shall be in writing and shall be submitted by the man and the woman personally to a public representative.

Since the main task of the person accepting the notification is to safeguard the public interests including the registration of the marriage, it would appear convenient that the application always be made to someone employed by the population registration authorities. However, the Committee has come to the conclusion, that such an arrangement would compel those who want a religious wedding or a ceremony of some other kind to go through a double procedure. In order to avoid this inconvenience, it is proposed that also persons, who might have been asked by the couple to perform this ceremony, might be authorized to accept the notification. According to the proposal the law shall not state what persons shall be authorized to accept such notifications. The Committee instead recommends that the decision be handed over to the King-in-Council, with the possibility of delegating the decision to other authorities. The Committee presumes that the assignment of receiving notifications shall be granted certain categories of employees of, i.a., the local population registration authorities, as an official duty, and clergymen of the Church of Sweden as well as priests and ministers of other religious communities, where weddings now may take place. The authorities should be able to appoint also other suitable individuals who are not connected with any special religious denomination.

Since the notification procedure implies that the initiative has been taken by the persons who make the notification, rules must be established to the effect that the person authorized to receive the notification shall refuse to accept it if the prerequisites for marriage according to law do not exist. According to the proposal, the receiving person shall not accept the notification or, if it has already been received,

immediately refuse it if it cannot be proved that there are no legal impediments to the marriage or if the procedure rules have not been properly followed by the couple. The notification shall also be refused if its contents are not clear or if circumstances show that the man or woman does not make the application voluntarily or that either of them is unaware of its significance. In the last mentioned stipulation the requirement for legal competence is expressed.

Annulment

The Committee suggests that the rules for the dissolution of a marriage during the lifetime of the couple be thoroughly changed. The existing institution of annulment, seldom used, can be abolished (Chapter 7). Annulment is now a special procedure for the dissolution of a marriage which has been entered into contrary to certain impediments — those kinship impediments from which exemption can not be granted, an existing marriage or the impediment owing to mental illness or retardation. It can also be used for dissolving a marriage that one of the spouses has entered into in a state of mental derangement or as a result of deception, or when he has been forced to marry. The Committee, when considering the abolishment of annulment, rejects the idea of increasing the possibilities of declaring the marriage ceremony null and void. Instead it is recommended that divorce shall be the only form of dissolution. This would be made possible by changing the institution of divorce, which according to the proposal, would be supplemented by rules to the effect that the public prosecutor would have the right to start proceedings for divorce in a case when marriage has taken place contrary to an impediment from which exemption can not be granted.

Annulment is not only a special form of dissolution. According to the current rules, the legal effects of annulment differ from those of divorce in regard to the division of property, alimony and damages. The Committee points out the consequences of abolishing the institution of annulment and takes into consideration the changes suggested in regard to property division and damage claims following &) divorce.

Family counselling and mediation

At present mediation is mainly a step in the procedure towards divorce after judicial separation. It is a condition for taking up a case of judicial separation in Court that mediation or at least an attempt at mediation has been made. The Committee shares the opinion that it is in the public interest to try to prevent hasty divorces but concurs with the criticism against compulsory mediation. The critics hold that compulsion in itself counteracts its purpose to improve the relations between husband and wife so efficiently that they refrain from dissolving their marriage. Thus mediation has in its present form certain negative effects. Another institution that must be taken into account in this connection is family

counselling. The Committee is of the opinion that family counselling is the best instrument for the prevention of divorces. Family counselling ought not, however, to be compulsory but retain its present character. The Committee points out that family counselling which is a voluntary, state-supported activity, carrying out its work on an experimental basis as a community or municipal enterprise, has not yet expanded to such an extent that it is able to take over the duties of the mediators, even if mediation should become voluntary. The Committee suggests that the existing mediation organs be retained until the question of the status of the family counselling bureaus as a voluntary or obligatory enterprise has been decided on. One change suggested, however, is that the mediators shall be appointed by the County Administration. Regulations regarding family counselling and mediation will not be required in the Marriage Code when they are not obligatory. The Committee has nevertheless proposed rules in this respect as it is considered essential that the law contains information as to the possibilites offered by society to couples who have difficulties.

Divorce

In accordance with the basic principle that not only the entry into marriage but also its continued existence shall be based on the free will of the spouses the Committee recommends that the desire of one of the spouses to dissolve a marriage always shall be respected (Chapter 9). Each of the spouses shall thus have an unconditional right to a divorce. According to the new systern it shall be of no importance what motive he may have for desiring to break up the marriage.

Accordingly, the Court shall not, as now, be required to examine the reasons when in a case of judicial separation the spouses disagree or when there is a petition for immediate divorce. Thus the proposed law does not stipulate any particular grounds for dissolution and the procedure can be simplified also in other respects. Through these changes divorce will be tuned down, which is one strong reason for the new system. The Committee suggests that the existing procedure — which is commonly used when it is not a question of immediate divorce — involving a decree of judicial separation and a decree of divorce only when the spo uses have lived apart a minimum of one year, shall be abolished and substituted by only one institution, namely divorce. An immediate decree of divorce shall be possible, according to the main rule, without previous separation. In certain situations, however, the decree of divorce shall be preceded by a six month period of reconsideration counted from the time the couple mutually took steps to dissolve the marriage or, in case only one of the spouses desires a divorce, from the time his application for a divorce is served on the other spouse.

A period of reconsideration, which consequently is not connected with any requirement that the spouses shall live apart, shall apply when they disagree regarding dissolution or have the mutual custody of children under the age of 16.

The period of reconsideration constitutes a- limitation as far as respecting the wish of one spouse is concerned, but is justified in the interest of other persons — the other spouse or the couples” minor children — who might be affected by the consequences of a rash divorce. During the six month period the couple should have the opportunity to consult a family counsellor or mediator. As soon as divorce proceedings are instituted the spouses should consequently be informed of the assistance they can obtain from these social agencies.

In certain cases a reconsideration period is not required, despite the fact that only one of the spouses applies for a divorce or the couple has minor children. Thus a reconsideration period does not have to be observed if the couple actually have lived apart for the past three years. A decree of divorce shall also be issued immediately at the request of one of the spouses or, the public prosecutor of the marriage has been entered into contrary to a kinship impediment from which exemption can not be granted or in the case of bigamy. In such cases a period of reconsidera- tion is of no purpose.

A decree of divorce shall be issued only upon the special petition of one of the spouses after expiration of the six month period. When such a petition is made it can be concluded that the reconsideration period has not had the effect that the couple wants to continue the marriage. The other spouse shall have the opportunity to express his opinion. He will also have the opportunity of making claims or instituting proceedings on matters connected with the dissolution of the marriage. If none of the spouses pursues the procedure by making a petition of divorce the case will be dismissed one year from the time the reconsideration period began.

Certain economic questions

The Committee is of the opinion that, when a period of reconsideration precedes the dissolution of a marriage, the fact that one of the spouses or both have filed proceedings for a divorce should have as few legal consequences as possible. The purpose is that the filing of proceedings should not appear as an altogether decisive step toward dissoluton. Such an idea might counteract the purpose of the reconsideration period, which is to give the spouses time freely to reconsider their decision to apply for a divorce. Thus their mutual rights and obligations remain the same during the reconsideration period. The only exception is that property acquired by one of the spouses after a suit for divorce has been filed shall be his private property (enskild egendom), provided that the proceedings result in a decree of divorce or that a separation of property (boskillnad) is granted on the basis of an application made before the case has been dismissed. If the divorce case is dismissed, property rights shall in every respect remain the same as if the question of divorce had never been brought up. Property division shall not take place until after the divorce decree. In this respect the proposed procedure differs from the existing one; property acquired by one of the spouses aftera decree

of judicial separation shall be the private property of that spouse even if the spouses resume their cohabitation. In line with the basic principle it is proposed that the rights of the spouses to inherit each other shall exist until the marriage is dissolved through a divorce.

The rules regarding alimony during a judicial separation and after a divorce decree now differ in that the alimony granted in the first case is based on the principle that the two spouses shall have the same standard of living during the separation, while alimony in the second case is dependent on the need of support, on the one hand, and the ability to pay, on the other. According to the proposed procedure, a decree of divorce will be issued either immediately or following a six month period. The more restrictive alimony rules will then become applicable immediately or after a considerably shorter time than with the existing system of judicial separation. The Committee does not suggest any changes in respect to alimony except the change that the right to alimony shall not be affected by the question whether one of the spouses is chiefly to blame for the dissolution. The rules on alimony after a divorce are so worded, however, that they permit a larger alimony during a period immediately following the dissoluton in case this is required. The Committee takes it for granted that the rules shall be applied in this way and that accordingly a spouse who has difficulty in supporting himself can be granted a larger alimony for a reasonable period after the divorce.

As stated previously, it is proposed that annulment shall be abolished and that the special legal consequences, among other things, regarding the division of property —so-called ”annulment division” (återgångsdel- ning) — which in the current legislation is connected with annulment, also shall be repealed. In view of the principle that the Marriage Code shall attach no legal consequences to the question which of the spouses might be to blame for the dissolution of the marriage, the proposals do not contain any rules regarding damages in the case of a divorce. Annulment division implies that the property owned by each spouse at the time of marriage or property that each spouse has acquired through inheritance, gift or will after marriage shall be considered as his private property when the division of property is made, even if it is marital property. Thus annulment division constitutes an exception from the primary rule that marital property shall be divided equally. To a certain extent compensation for damages in connection with a divorce has been used as a remedy against inequitable property divisions in cases where the division into equal parts would mean that a spouse who has caused the divorce is allotted property from the other spouse. After the abolishment of the rules on annulment division and damage compensation in the case of a divorce the primary rule on dividing marital property would always be applicable. The result would be, in other words, that in more cases than at present a spouse would be able to ”divorce himself to money”. The Committee can find no reasonable grounds for such an effect in cases where the spouses have lived together such a short period of time that the marriage has not developped into an economic interdependence of any importance. For such cases the Committee suggests a supplemen—

tary clause to the rule on the division of marital property. According to this clause, the property would be divided, not into two equal parts, but in accordance with other principles that are considered reasonable in view of what the spouses owned at the time of marriage or what they have acquired subsequently through inheritance, gift or will. The application of this rule would be restricted to cases where the division of property takes place on account of a divorce and would not apply in the case of the death of one of the spouses or in the case of separation of property. If the rule is restricted in this way, the Committee is of the opinion that the changes in regard to the economic legal effects of marriage have not been anticipated.

Questions regarding court procedure

According to the proposal, the rules of procedure in the Marriage Code will be adjusted as a result of the fact that the court never shall have to ascertain that grounds for dissolution exist or decide which of the spouses is to blame for the dissolution of the marriage.

The custody of children

In the Code on Parenthood and Guardianship an amendment is proposed to the effect that no question of blame for the dissolution of the family shall affect the question which of the parents shall have the custody of the children if both are equally suitable. It ought to be possible always to decide this question from the point of view of the Child's best interests only.

Regarding the custody of a child born out of wedlock, more extensive amendments are suggested. The father's chances of obtaining custody of the child are enlarged considerably. The rule that the mother automatically obtains custody at the birth of the child is retained but, on the application of the father, the court shall transfer the custody to him, if this is found reasonable with regard to the Child's best interests. In the first place, the rule aims at giving a child born out of wedlock, who has lived with both his parents, the same standing, at the dissolution of the family, as a child born in wedlock. The question which of the parents shall have the custody in a case like this should be decided only from the point of view of the child's best interests and not, as at present, with preference to the mother. In these cases the child has personal contact with both of his parents to the same extent as a child in wedlock.

Children born in wedlock remain under the mutual custody of both parents, unless custody has been given to one of the parents only on account of the dissolution of the family or for some other particular reason. At present, however, the parents of a child born out of wedlock can never have mutual custody of the child, even if they live together as a family and the actual situation of the child is the same as is normal for a child in wedlock. The Committee considers that, also in this respect, children born out of wedlock could be put on standing equal to children

in wedlock. It thus ought to be possible to grant the parents mutual custody of their child. Rules that would automatically have this effect are not proposed.

Instead, it is proposed that the parents shall be able to get mutual custody by making an application to an authority appointed by the King-in-Council. After such an application the child, as far as custody is concerned, would be on a standing entirely equal to that of a child in wedlock. Application for the mutual custody of the child would have to be based on the assumption that the parents live together. When cohabitation cases the situation will be similar to the one that exists when married parents break up cohabitation without dissolving the marriage, i. e. the question of custody will not be taken up unless one of the parents so requests. It is further suggested that also parents who live together after a divorce shall be able to get mutual costody of their children through the same procedure.

This change in the matter of mutual custody of children is supplemented by an amendment to the rules on guardianship, to the effect that the guardianship is tied automatically to the custody of the child.

The right to the joint residence

In the case of married couples special legislation has been enacted in regard to their joint residence. This law makes it possible to turn over the home to the spouse who is mostly in need of it att the dissolution of the marriage. No corresponding rules exist in the case of a man and a woman who have lived together without being married. In Chapter 13 the Committee states that there are strong social reasons for similar rules regarding the dissolution of the cohabitation of an unmarried couple.

A draft law is therefore submitted regarding tenant rights or tenant owner rights on the dissolution in certain cases of cohabitation similar to marriage. The purpose of the law is to satisfy the same interests, as far as possible, as in the corresponding legislation for married couples. The proposal is to a large degree drawn up with this legislation as an example.

ln defining the situation on which the proposed rules shall be applicable, the Committee has described it as the dissolution ofa lasting cohabitation between an unmarried man and an unmarried woman who have or have had children together. It is not denied that weighty social reasons might be cited for a wider field of application but the Corrmittee has found that in this connection it is better to limit the application to such cases where the need, generally speaking, is greatest. The proposed law also excludes the case of a joint residence on real estate owned by one of the partners. In this respect the proposal follows the rules regarding the dwelling of a married couple living on real estate, which is the private property of one of the spouses.

In the case of married couples the rights to the joint dwelling may be transferred from one of the spouses to the other by means of the division of property. No corresponding possibility exists in the case of unmarried

co-habitants. The Committee has proposed that the person who does not have the right to the joint residence but needs it better than his partner shall have the right to take over the leasing rights from the other person. In the first place, the couple ought to be able to agree on the matter. If they do not come to an agreement the court shall, at the request of the partner who has the right to take over the dwelling, grant him the tenant rights or tenant owner rights. This request shall be made within three months from the time cohabitation ceases to exist. Compensation shall be paid covering the value of the property.

The special law shall regulate only the legal relations between the partners. The relations between the person who has taken over the tenant rights, on the one hand, and the landlord, on the other hand, shall be regulated according to a proposed amendment to the tenancy chapter of the Land Law. Regarding tenant owner rights, no amendments are required in the law of tenant ownership.

Certain other changes

Some amendments that will be necessary as a consequence of the proposals have been mentioned before. For the rest it should be mentioned that intercourse between half-sister and half-brother should not be a criminal offence. The description of the act of illegal marriage and the conditions for prosecuting in these cases should be changed. Drafts covering these amendments are submitted, as well as a draft law regarding responsibility for officials in certain cases for those who are appointed to receive notifications of marriage, which law is intended to replace the existing law on the matter.

Reservations The reservations attached to the Report refer to

1. what authority shall try the question of exemption from the marrying age and the requirement of the guardian's consent to marriage in such a case,

2. the procedure for entering into marriage,

3. a period of reconsideration also when the spouses are in agreement regarding the dissolution of the marriage and do not have the joint custody of children under the age of 16 years, and

4. the establishment of rules covering the mutual custody of children in case the parents live together without being married.

Reservationer

1. Av Sundberg i anslutning till kap. 5 i betänkandet

Äktenskapsåldem är i vårt land 18 år för både man och kvinna. Någon ändring härvid- lag föreslås inte i betänkandet och dispens skall även i fortsättningen kunna lämnas dem som av olika skäl bör ges tillstånd till giftermål vid lägre ålder. Med hänsyn till att könsligt umgänge med den som ej fyllt 15 år är straffbart kan särskilt stadgande om mini- rrriålder för erhållande av dispens inte anses erforderligt.

Enligt betänkandet skall barnavårds- nämnd vara dispensmyndighet för de fall där icke uppnådda 18 år utgör hinder mot äktenskap. Jag delar icke denna uppfattning utan anser att länsstyrelsen, liksom nu är fallet, bör vara den myndighet som beviljar dispens, givetvis efter hörande av barnavårds- nämnd.

Mitt ställningstagande grundar jag på att barnavårdslagen använder beteckningen ”vård” för alla former av barnavårdsorganens verksamhet oavsett vilken grupp bland de unga som avses därmed. Bamavårdsnämnden har att verka som ett förebyggande, om- händertagande, vårdande och upplysande or- gan med vissa åligganden när det gäller förvaltning och verkställighet inom barnavår- dens område. Något belägg för att nämnden också skulle kunna vara beslutande instans i ärenden som icke berör vård och tillsyn av

barn kan jag icke finna. Att ärenden om dispens från föreliggande äktenskapshinder skall avgöras av en nämnd, vars inriktning huvudsakligen ligger på vårdområdet, kan dessutom av de dispenssökande uppfattas som kränkande.

Tillståndsprövning och dispensgivning är förhållandevis vanliga uppgifter för läns- styrelsen. För medborgarna är det inte främ— mande att de skall vända sig till länsstyrelsen för att få tillstånd i olika sammanhang. Länsstyrelsen framstår därför enligt min mening som den från alla synpunkter lämp- ligaste dispensmyndigheten. De upplysningar om lokala förhållanden som kan vara av värde för frågans avgörande bör säkras genom att länsstyrelsen infordrar yttrande från barnavårdsnämnden i vederbörande kommun.

I betänkandet påpekas att i dagens sam- hälle har de som fyllt 18 år en avsevärt större rättslig handlingsförmåga än vad tidigare varit fallet. Detta ger dem möjlighet att oberoende av föräldrarnas samtycke bilda familj utan att gifta sig och jag delar uppfatt- ningen i betänkandet att konsekvensen bju- der att de då också bör få rätt att själva avgöra om de vill inordna sig i äktenskapets regelsystem och gifta sig. Med den grundsyn på äktenskapet som jag redo-ort för i ett särskilt yttrande vore det dessutom ologiskt att medverka till en lagstiftning som kan omöjliggöra för parterna den samlevnads-

Jag delar däremot inte uppfattningen i betänkandet att kravet på giftomannasam- tycke kan slopas också för dem som icke fyllt 18 år. Den unges rättsliga handlingsför- måga är här starkt beskuren och föräldrar eller förmyndare har full bestämmanderätt över honom eller henne. En uppluckring av denna bestämmanderätt i en fråga som för den unge är av utomordentlig betydelse innebär att man ifrågasätter själva grund- tankarna i föräldrabalken. Dessutom måste förutsättas att föräldrarna vid sin bedömning handlar med barnets bästa för ögonen; de torde också bättre än någon annan kunna avgöra om barnet ifråga uppfyller de krav på mognad och omdömesgillhet som erfordras för ingående av äktenskap. Jag anser alltså att giftomannasamtycke bör vara ett villkor för dispens för giftermål när underårighet utgör hinder mot äktenskap.

2. Av Gustafsson och Sundberg i anslutning till kap. 6 i betänkandet

När det gäller formen för äktenskaps ingåen- de är vi ense med majoriteten om de olika syften som formen skall tjäna. Vi delar självfallet också uppfattningen att formen inte får vara så gestaltad att den avhåller dem från giftermål som vill att äktenskapets regelsystem och andra regler som anknyter till äktenskap skall gälla i deras familjege- menskap. Sä torde inte heller vara fallet med den nuvarande formen för äktenskapets in- gående.

Men enligt vår mening bör formen sam- tidigt vara sådan att den markerar att gifter- målet är en av de viktigaste händelserna i livet. För det alldeles övervägande flertalet människor torde nämligen giftermålet fram- stå som ett avgörande steg på framför allt det personliga området. Det ses inte bara som ett avtal med det begränsade syftet att reglera den ekonomiska sidan av samlevna- den mellan mannen och kvinnan utan som ett förbund mellan demi ömsesidig tillgiven- het och med förhoppningar och förvänt-

ningar på en gemenskap som täcker praktiskt taget hela deras livssituation. Den översikt över familjefunktionerna, som lämnas i be- tänkandet, visar gemenskapens räckvidd och betydelse för den enskilde.

Mycket tyder på att de som gifter sig har ett behov av en form för giftermålet som inte bara beaktar dess innebörd av en rätts- handling utan också kan ge uttryck åt allvaret i deras vilja att leva samman och ta ett ansvar för varandra i livets alla skiften. Belägg för riktigheten av denna uppfattning finner vi i den omständigheten att ännu drygt 60 år efter införandet av tillgång till borgerlig vigsel omkring 85 % av äkten- skapen ingås i den mest ceremoniella for- men, nämligen den kyrkliga vigseln. Man hade annars med hänsyn till den fortgående sekulariseringen i samhället kunnat vänta sig att den mindre högtidliga borgerliga vigseln skulle ha svarat för en betydligt större andel av vigslarna.

Den form för ingående av äktenskap som föreslås av majoriteten kan knappast anses tillgodose behovet av en form för giftermålet som svarar mot dess innebörd för mannen och kvinnan. Den rättsliga konstruktionen av förfarandet enligt förslaget gör giftermålet till en rent administrativ handläggning av ett ärende: en anmälan avlämnas till en av det allmänna auktoriserad person, prövas av den- ne och leder, om de rättsligt bestämda förutsättningarna för äktenskapets upp- komst föreligger, till ett konstaterande att parterna ingått äktenskap med varandra. Inget i denna handläggning ger uttryck för att det är fråga om att mannen och kvinnan befäster sin känslomässiga gemenskap och är inriktade på ett helt liv tillsammans. Mot den bakgrunden ter sig förfarandet torftigt och fjärmat från den verklighet som det rör sig om. Det sagda gäller även om den föreslagna ordningen inte hindrar att det rättsliga för- farandet efter mannens och kvinnans eget val kan ges en högtidlig inramning. Denna blir med den föreslagna ordningen inte en del av den stadfäste formen utan jämställd med vilka privata arrangemang som helst.

Det föreslagna förfarandet innebär vidare

att den religiösa akt, som den kyrkliga vigseln utgör, inte längre skulle tilläggas rättslig betydelse som ingående av äkten- skap. Den kyrkliga vigseln tillgodoser alla de intressen som från såväl enskild som allmän synpunkt gör sig gällande vid äktenskapets ingående. De för äktenskapets uppkomst enligt giftermålsbalken nödvändiga momen- ten, nämligen mannens och kvinnans sam- tycke till äktenskapet vid samtidig närvaro inför en person som det allmänna anförtrott uppgiften att ta upp deras viljeförklaringar och dennes förklaring att parterna ingått äktenskap, är led i vigselakten. Denna kan därför av den borgerliga rättsordningen tilläggas verkan av ingående av äktenskap. Men därtill har den kyrkliga vigseln den överbyggnad, som speglar vad det i själva verket är fråga om, nämligen i första hand det personliga förbundet mellan mannen och kvinnan. Denna överbyggnad är stadfäst ock- så av den borgerliga rättsordningen genom dess bestämmelse i GB 4: 8 att kyrkohand- bokens föreskrifter eller, vid vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan, sam- fundets kyrkobruk skall iakttagas. Vi kan inte se någon anledning till att den borgerliga rättsordningen inte skulle kunna visa dem som vill ingå äktenskapet genom kyrklig vigsel den respekten att vigseln också fram- deles tilläggs verkan som giftermål. Vi finner snarare att toleransen bjuder att den kyrkliga formen godtas, när den tillgodoser det borgerliga samhällets intressen — och det gör den kyrkliga vigseln lika väl som det av majoriteten föreslagna anmälningsförfaran- det. Vi vill alltså behålla kyrklig vigsel som form för ingående av den borgerliga rättsord- ningens äktenskap, dock självfallet bara i den mån vigseln fortsätter att innefatta krav på mannens och kvinnans samtidiga närvaro, deras fria ja och samtycke till äktenskapet och vigselförrättarens avslutande förklaring att de blivit äkta makar.

I detta sammanhang vill vi emellertid aktualisera spörsmålet om en ändring i fråga om prästs vigselskyldighet. Den nu gällande bestämmelsen i GB 4: 3 stadgar skyldighet för präst i församling av svenska kyrkan att

viga de trolovade, om endera av dem är medlem av församlingen. Regeln tvingar för- samlingsprästen — vid ansvar för tjänstefel — att viga också i sådana fall då han uppfattar vigseln som oförenlig med kyrkans förkun- nelse och då den strider mot hans egen trosåskådning i anslutning till denna. Detta kan inträffa när de trolovade eller en av dem är frånskild och den frånskildes makei det upplösta äktenskapet ännu lever. Även om frågan om vigsel av frånskilda inte är en bekännelsefråga anser vi att lagen inte i något fall bör tvinga en präst att handla i strid mot sin religiösa övertygelse. Vi föreslår därför, med utgångspunkt i att den kyrkliga vigseln bibehålls som form för äktenskaps ingående, att GB 4:3 ändras så att den berörda konfliktsituationen inte skall behöva uppkomma.

En lösning av problemet, som vi ansluter oss till, är utarbetad av hovrättspresidenten Björn Kjellin och finns redovisad i en prome- moria, dagtecknad i justitiedepartementet den 1 februari 1963. Enligt denna lösning skall vigselskyldigheten inte följa med inne- havet av viss prästerlig tjänst utan i stället ligga på den prästerliga organisationen. De trolovade skall alltså alltid kunna få kyrklig vigsel i svenska kyrkans ordning men de skall inte kunna påfordra att en viss präst viger. Om församlingsprästen inte vill viga, därför att vigseln skulle medföra samvetsnöd för honom, skall vigseln i hans ställe kunna förrättas av: en vikarie, som är villig mottaga uppdraget genom förordnande i administra- tiv ordning.

Det i promemorian framlagda lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 4 kap. 3 5 giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 5 giftermålsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3.5:

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som därtill är villig. De äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill förordnas.

Inom annat — — — Konungens förordnande.

Vid remissbehandlingen av promemorian uttalade sig praktiskt taget alla remissinstan- ser för en lösning av problemet efter den linje, som förslaget anvisade.

Det måste självfallet finnas ett civilt alternativ till den kyrkliga vigseln som form för giftermål. Ingen skall mot sin åskådning behöva delta i en religiös akt för att få den borgerliga rättsordningens regler för äkten- skap tillämpliga på sin familjebildning. Det är angeläget att det civila alternativet just från den synpunkten görs tillgängligt i sam- ma utsträckning som det kyrkliga. Nu gällan- de ordning ger möjligheter därtill; borgerliga vigselförrättare kan utses av länsstyrelsen i den utsträckning som behövs för att det skall bli lika lätt att finna en borgerlig vigselför- rättare som en kyrklig.

I fråga om formen bör det civila alternati- vet i möjligaste mån framstå som likvärdigt med det kyrkliga. Det innebär inte bara att de för äktenskapets uppkomst konstitutiva momenten i förfarandet skall vara desamma, vilket är en självklarhet. Också utformningen i övrigt bör vara sådan att den svarar mot giftermålets vidare innebörd än blott och

bart en rättshandling. Vi finner det helt riktigt att redan benämningen på den civila formen är densamma som på den kyrkliga. Båda formerna bör som nu heta vigsel. Men det ligger i sakens natur att det möter stora svårigheter att ge den civila vigseln en över- byggnad av högtidlighet som kan jämställas med den kyrkliga formens religiösa över- byggnad. Den kyrkliga vigseln har en hel och fast livsåskådning att referera till. Den civila formen skall passa i alla andra fall, där de trolovade kan ha de mest skilda livsåskåd- ningar eller inte någon medveten åskådning alls. Dess överbyggnad kan mot denna bak- grund inte bindas till någon speciell uppfatt- ning om äktenskapet. Därmed måste den innehållsmässigt bli så allmän att den knappast får den högtidliga prägel som är önskvärd med hänsyn till giftermålets be- tydelse. Mot den borgerliga vigseln i dess nuvarande utformning framförs också ofta den kritiken att den är alltför enkel och innehållslös och därför har svårt att hävda sig vid sidan av den kyrkliga vigseln. Det är uppenbarligen så att många som inte har någon religiös uppfattning om äktenskapet

ändå väljer kyrklig vigsel, därför att den är så mycket högtidligare än den borgerliga och i högre grad betonar allvaret i parternas för- bund. Även vi menar att det är en brist att den borgerliga vigseln inte — så långt det nu är möjligt — gjorts till ett likvärdigt alterna- tiv till den kyrkliga. På denna punkt delar vi alltså den uppfattning som kommit till ut- tryck i direktiven. Vi har däremot svårt att se att önskemålet om en högtidligare civil form kan förenas med det anmälningsförfa- rande som majoriteten stannat för. Detta förefaller oss, bortsett från valet av mottaga- re av anmälningarna, ganska nära ansluta till direktivens tanke att en folkbokföringsåt- gärd skulle konstituera äktenskapet.

Också på en annan punkt finner vi det av majoriteten föreslagna anmälningsförfaran- det oacceptabelt, nämligen i det förslaget inte tar upp något motsvarighet till det nuvarande kravet på vittnens närvaro vid giftermålet. Vid sidan av vittnenas funktion att säkra bevisningen om äktenskapets till- komst bidrar vittnenas närvaro till att under- stryka giftermålets betydelse. Vittnens när- varo krävs också enligt den FN-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap, som vårt land anslutit sig till.

Det har redan i vår lagstiftning gjorts avsteg från konventionens ordning i det avskaffandet av lysningen innebär att kon- ventionens krav på kungörande av det tilläm- nade äktenskapet inte uppfylls. Vi finner det betänkligt att vårt land skulle på ytterligare en punkt åsidosätta konventionens regler.

Vi anser alltså att man även fortsättnings- vis bör ha alternativa former för giftermål i huvudsak i överensstämmelse med nuvarande ordning med kyrklig och borgerlig vigsel. Vi ställer oss heller inte främmande för att alternativa former för borgerlig vigsel utfor- mas. Så länge de för äktenskapets uppkomst konstitutiva momenten ingår bör mannen och kvinnan ges viss frihet att gemensamt välja ceremoniell uppbyggnad kring sin bor- gerliga vigsel.

Därigenom ges möjlighet både till en enkel ceremoni, t. ex. enligt förslag som

bifogats betänkandet, och till en borgerlig vigselform med mera högtidlig prägel somi någon män kan jämställas med den kyrkliga. Detta kräver inte lagstiftning utan kan ge- nomföras i administrativ ordning; det är Kungl. Maj:t som enligt GB 4: 8 ger närmare föreskrifter om borgerlig vigsel.

3. Av Sundberg i anslutning till kap. 9 i betänkandet

Den gemenskap på vilket äktenskapet bygger har enligt min uppfattning sin grund i parternas vilja till ömsesidigt ansvarstagande och insikt om äktenskapets etiska innebörd. Mot den bakgrunden har jag reserverat mig för bibehållande av vigseln som konstitueran- de ett äktenskap. Denna grundsyn påverkar också min uppfattning om upplösningen av äktenskapet genom skilsmässa. Ett förbund till vilket jag knyter ett starkt personligt ansvarstagande kan inte få upplösas omedel- bart. I betänkandet har också förutsatts att så icke skall kunna ske i de fall där parterna icke är överens om äktenskapets upplösning eller där gemensam vårdnad om barn förelig- ger. I övriga fall, dvs. när bägge parter önskar upplösa äktenskapet och gemensam vårdnad om barn icke finnes, bör dock enligt betän- kandet omedelbar skilsmässa kunna medde- las.

I direktiven framförs att lagstiftningen bör utformas så att förhastade skilsmässor undviks samtidigt som möjligheten till ome- delbar skilsmässa när parterna är överens om upplösningen bör övervägas. Jag kan icke finna det möjligt att förena dessa två syn— punkter. En omedelbar skilsmässa innebär alltid stor risk för ett förhastat handlande. Upplösningen av ett äktenskap och i synner- het den tid som föregår upplösningen präglas ofta av bitterhet och oförsonlighet makarna emellan. I de fall ena maken känner sig förfördelad och ställs inför den andras krav på skilsmässa kan just det faktum att han eller hon upplever sig kränkande behandlad medverka till ett medgivande, som vid när- mare eftertanke icke skulle ha kommit till stånd.

Man får heller inte förbise att äktenskapet regelmässigt tillkommit som ett uttryck för makarnas innersta känslor. Också vid en tidpunkt då den personliga gemenskapen upplevs som obefintlig är makarna oftast medvetna om att tidigare en djup sådan förelegat, byggd på förtroende och ansvar. Att medge omedelbar upplösning av den rättsliga form, som denna gemenskap tagit sig uttryck i, står för mig i strid med den innebörd jag lägger i äktenskapet som ett i princip livsvarigt förbund mellan man och kvinna. Jag föreslår därför att äktenskaps- skillnad alltid skall föregås av en betänketid. I det fall makarna gemensamt ansöker om äktenskapets upplösning och gemensam vårdnad om barn inte föreligger bör dock betänketiden kunna vara kortare än de sex månader som föreslås gälla i övrigt. Mitt förslag är att betänketiden i detta fall skall vara tre månader. Detta innebär visserligen en begränsning i förhållande till nuvarande ordning vad gäller möjligheten till omedelbar skilsmässa; jag syftar då på de möjligheter som nu finns att få omedelbar äktenskaps- skillnad, bl.a. enligt GB 11: 8 på grund av otrohet. Med hänsyn till att jag biträder uppfattningen att särskilda skäl inte skall behöva redovisas när makar begär äkten- skapsskillnad finner jag dock ingen anledning till särbehandling av vissa fall beroende på orsaken till upplösningen. Undantag från kravet på betänketid måste givetvis göras vad gäller upplösning av äktenskap som ingåtts i strid med släktskapshindret, när tvegifte föreligger eller när makarna levt åtskilda i minst tre år; i dessa fall bör omedelbar äktenskapsskillnad kunna meddelas.

Som skäl till att betänketid bör föregå upplösning av äktenskap vill jag också hänvi- sa till att betänkandets förslag om ett för- enklat förfarande vid skilsmässa till stor del bygger på förutsättningen av en utbyggd familjerådgivning. Visserligen är det önskvärt att makar, när missämja uppstår, redan på ett tidigt stadium tar kontakt med familje- rådgivningen, men i praktiken torde möjlig- heten ofta inte aktualiseras förrän splitt- ringen gått så långt att det blir tal om att

upplösa äktenskapet. Sker denna upplösning omedelbart kommer inte tillfälle att ges till kontakt med familjerådgivare förrän efter upplösningen, och makarna ges då inte möj- lighet att gemensamt få hjälp med att lösa sina tvister, vilka lätt förblir olösta. En betänketid ger också makarna tid att balan- serat tänka över sin situation, och själva upplösningsförfarandet kan ytterligare avdra- matiseras om upplösningen inte skeri hastigt mod.

En skilsmässa är ett beslut med stor personlig och ekonomisk räckvidd. Samhäl- let måste medverka till att skilsmässa icke medför onödiga svårigheter för någon av parterna. Skulle en make i efterhand uppleva skilsmässan som förhastad kan detta i hög grad försvåra omställningen till den nya livssituationen. Genom att ställa krav på en betänketid i alla fall av skilsmässa, bortsett från de förut nämnda speciella situationerna, kan samhället bidraga till att skilsmässan mindre ofta uppleVS som förhastad. En betänketid torde också kunna få till följd att somliga äktenskap, som varit nära sin upplös- ning blir bestående, vilket i efterhand kan skänka makarna djup tillfredsställelse.

4. Av Gustafsson, Hellner och Sundberg i anslutning till kap. 12 i betänkandet

Den rättsliga vårdnaden om barn innefattar omsorgen om dess person. Häri ingår den löpande uppsikten över barnet med rätt och plikt för vårdnadshavaren att tillse att bar- nets behov i allt som hör till det dagliga uppehållet blir tillgodosedda liksom dess behov av vård vid sjukdom och av hjälp och stöd också av personligt slag. Vårdnaden innebär även rätt och plikt att sörja för barnets forstran och att träffa avgöranden med långsiktiga verkningar för barnet, exem- pelvis i fråga om skolgång och utbildning, vård och behandling för handikapp och dylikt.

För att vårdnadshavaren skall kunna full- göra sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt med barnets behov och bästa för ögonen

måste han eller hon uppenbarligen hålla en nära kontakt med barnets situation och kunna följa dess utveckling. I många fall måste vårdnadshavaren snabbt besluta om barnet, exempelvis om det blir sjukt. När vårdnaden är föräldrarnas gemensamma upp— gift måste de tydligen båda i lika mån känna barnet och kunna uppmärksamma och bedö- ma dess behov. Deras förutsättningar att sörja för barnets person bör också i övrigt vara desamma. De måste kunna samråda med varandra för att nå enighet i allt av någon betydelse som rör barnet, och samrådet måste ofta kunna ske utan tidsutdräkt. Ett villkor härför är att de lever tillsammans eller i vart fall att de inte lever åtskilda därför att de har inbördes stridigheter eller inte känner samhörighet och förtroende för varandra. Fst vårdnadsregler ger uttryck åt den grundläggande tanken att föräldrarnas rättsli- ga vårdnad om sina barn skall vara gemensam bara om de lever tillsammans eller, när de faktiskt lever isär, bara om detta inte beror på motsättningar mellan dem. Denna tanke är uppenbart riktig; inte heller majoriteten föreslår någon ändring härvidlag. Samlevnad mellan föräldrarna antas föreligga om de är gifta med varandra och deras barn följaktli- gen är barn i äktenskap. För sådana barn gäller huvudregeln att vårdnaden är gemen- sam så länge äktenskapet består. Vid upplös— ning av äktenskapet skall rätten självmant se till att den gemensamma vårdnaden upphör. Härigenom är det sörjt för att vårdnadsfrå- gan blir reglerad på ett sätt som ger de bästa förutsättningarna för att barnets intressen blir tillgodosedda. Flyttar föräldrarna från varandra på grund av stridigheter är det nämligen inte förenligt med barnets bästa att de gemensamt skall besluta om barnets person. Dels kan samrådstvånget leda till dröjsmål med beslut som inte tål uppskov, dels är sannolikheten stor för att motsätt- ningarna mellan föräldrarna personligen kommer till synes också i vårdnadsangelägen- heterna. Sådana motsättningar innebär i all- mänhet en svår påfrestning för barnet som enligt erfarenheten oftast vill vara lojalt mot

Barn utom äktenskap — vilkas föräldrar i det stora flertalet fall inte lever tillsammans — kan med nuvarande ordning inte stå under gemensam rättslig vårdnad av föräldrarna. Inget hindrar emellertid att föräldrarna ut- övar den faktiska vården gemensamt när de lever tillsammans med varandra och med barnet, även om den rättsliga vårdnaden tillkommer bara den ene, med nuvarande ordning nästan undantagslöst modern. Om föräldrar till barn i äktenskap efter skilsmäs- sa återupptar samlevnaden, gäller alltjämt det förordnande i vårdnadsfrågan, som rät- ten meddelade vid skilsmässan. Vårdnaden tillkommer alltså den ene av föräldrarna och kan inte bli gemensam, så länge de inte gifter sig med varandra på nytt. Barn som de får efter skilsmässan blir barn utom äktenskap. Modern ensam får alltså automatiskt den rättsliga vårdnaden om dem.

Majoriteten har nu föreslagit att samboen- de föräldrar till barn utom äktenskap och — i konsekvens härmed — föräldrar till barn i äktenskap, vilka efter skilsmässa lever sam- man utan att gifta sig på nytt, skall kunna genom ett anmälningsförfarande få den rätts- liga vårdnaden om sina barn gemensamt. Vi kan inte ansluta oss till förslaget av följande skäl.

Lagens reglering av vårdnadsproblemen, vare sig fråga är om barn i äktenskap eller barn utom äktenskap, måste enligt vår me— ning — vilken f. ö. kommit till uttryck också i vår anslutning till förslaget om vidgade möjligheter att i barnets intresse överföra vårdnaden om barn utom äktenskap från modern till fadern — grundas uteslutande på omtanken om barnets bästa. Önskemål av ogifta föräldrar att bli inbördes jämställda i fråga om rättigheter och skyldigheter med avseende på vårdnaden eller att, av mera principiella skäl, få vissa rättsregler som anknyter till äktenskap gällande i sin samlev- nad utan att de ingår äktenskap kan på detta område beaktas bara om det är alldeles klart, att det inte leder till en ordning som kan medföra flera nackdelar än fördelar för

barnet. Vi anser att nackdelarna överväger eller att i vart fall riskerna för att nackdelar- na i alltför många fall kommer att överväga är så stora att vi inte kan förorda avsteg från den nu gällande uppbyggnaden av reglerna om vårdnad med deras anknytning till för- äldrarnas civilstånd.

Vad först beträffar frågan om, med hän- syn till barnets intresse, några fördelar kan vara förenade med den av majoriteten före- slagna ordningen vill vi inte bestrida att det kan finnas fall, där barnets bästa kan tänkas bli i högre grad tillgodosett, om båda föräld- rarna vet sig vara i lika mån rättsligt förplik- tade att svara för barnets person. Sådana fall torde dock vara ytterligt sällsynta. Fäster föräldrarna så stor vikt vid den rättsliga sidan av sitt förhållande till barnen, torde de också anse det angeläget att ha sina inbördes förhållanden rättsligt reglerade i äktenska- pets form. Andra fördelar av den föreslagna ordningen kan ligga däri att, om den ene av föräldrarna inte kan delta i vårdnaden, den andre automatiskt utövar beslutanderätten och att, om den ene dör, vårdnaden likaså automatiskt övergår på den andre. Vid döds— fall är det emellertid redan enligt nu gällande ordning, i vilken någon ändring inte föreslås, så att den andre förordnas till vårdnadshava— re, om inte vårdnaden med hänsyn till barnets bästa överflyttas till särskilt utsedd förmyndare. När föräldrarna lever samman utan att vara gifta synes det klart ligga i barnets intresse att den efterlevande blir vårdnadshavare, men det kan inte ses som någon olägenhet av betydelse för barnet att det krävs ett rättens förordnande härom. Och när det gäller den enes bestämmanderätt enligt lag vid hinder för den andre att deltai vårdnaden är det knappast en situation som kräver lagreglering för föräldrar i en varaktig samlevnad. Det torde också utan lagregler vara så att, om den ene av föräldrarna inte kan ta del i vårdnaden, det är självklart för dem båda att den andre tar hela ansvaret på sig. Över huvud taget torde rättsreglerna om vårdnaden ha mycket liten betydelse så länge familjen fungerar som en gemenskap. Vi kan därför inte se att det med utgångspunkt i

barnets bästa står något nämnvärt att vinna på att införa möjlighet till gemensam rättslig vårdnad för samboende ogifta föräldrar. Vi delar alltså på denna punkt direktivens upp- fattning att det praktiska behovet av gemen- sam vårdnad i dessa fall inte torde vara stort. Vad härefter angår nackdelarna av den ordning, som majoriteten föreslagit, fäster vi avgörande vikt vid två omständigheter. Den ena är att samlevnad utan äktenskap gene— rellt sett måste ses som en mindre stabil familjebildning än samlevnad i äktenskap. Den andra är att upplösningen inte, såsom vid skilsmässa, automatiskt medför någon reglering av vårdnaden. Om det föreslagna anmälningsförfarandet för gemensam vård- nad skulle komma att utnyttjas i större utsträckning — vilket i och för sig är osäkert, eftersom det här tydligen rör sig om perso- ner som inte vill ha en rättslig reglering av sina familjeförhållanden — är sannolikheten stor för att det uppkommer åtskilliga fall där den rättsliga vårdnaden kvarstår som gemen- sam fast familjen splittrats. En sådan ordning är som vi inledningsvis framhållit ägnad att gå ut över barnet. I dessa fall måste dess- utom risken för svåra motsättningar mellan föräldrarna, sedan de flyttat isär, bedömas som särskilt stor. Familjeupplösningen har ju inte här som vid skilsmässa följts av någon reglering av deras inbördes förhållanden med en utjämning mellan dem av de svårigheter som upplösningen regelmässigt medför. Upp-— märksammar den part, som inte utövar den faktiska vården att han eller hon rättsligt har del i vårdnaden, är det inte osannolikt att han eller hon tar sin formella rätt till intäkt för inblandning i allehanda vårdnadsangelä- genheter och därmed vidmakthåller eller fördjupar motsättningarna mellan föräldrar- na till skada för barnet. Först genom att en av föräldrarna tar initiativ till att få den gemensamma vårdnaden hävd genom rättens förordnande kan denna mot barnets intresse stridande situation bringas ur världen. Barnets intresse kräver alltså klart att den rättsliga vårdnaden så nära som möjligt ansluter till den faktiska vården. Vi kan dock inte se att det kan medföra några olägenhe-

ter för barnet om sammanlevande föräldrar inte har den rättsliga vårdnaden gemensamt. Däremot anser vi det vara entydigt till barnets nackdel att särlevande föräldrar har vårdnaden gemensamt. Majoritetens förslag anser vi innebära alltför stora risker för att sådana fall uppkommer.

Den av majoriteten föreslagna ordningen medför också andra nackdelar som kanske inte lika påtagligt kan hänföras till barnets intresse men som ändå förtjänar påpekas. Anmälan om gemensam vårdnad förutsätter föräldrarnas samlevnad. Anmälan måste där- för ske för varje barn som föds i en sådan. Eftersom frågan om den rättsliga vårdnaden inte är något som gör sig påmint i familjens dagliga liv är det stora möjligheter att föräld- rarna, när de efter en anmälan får flera barn, förbiser att anmäla gemensam vårdnad också om dessa. Vårdnaden blir då olika reglerad för syskonen. Vid en upplösning av familjen kommer detta till synes och kan vålla kom- plikationer. Och när frånskilda föräldrar lever samman och anmäler att de vill ha gemensam vårdnad om sina barn i äktenskap, måste detta medföra att det vid skilsmässan meddelade förordnandet i vårdnadsfrågan förfaller. Risken är stor för att det blir oklart för föräldrarna hur rättsläget är. Upplöses familjen på nytt måste också vårdnadsfrågan prövas än en gång. En omprövning kommer annars bara i fråga vid väsentligt ändrade förhållanden. Den föreslagna ordningen med- för över huvud taget risker för att antalet vårdnadsprocesser ökar utan att det är antag— ligt att det leder till att barnets bästa blir tillgodosett i flera fall än nu.

Förmynderskapet följer som regel den rättsliga vårdnaden. Flera av de olägenheter som belysts i det föregående med avseende på vårdnaden kommer därmed också att göra sig gällande i fråga om förmynderskapet.

Särskilda yttranden

1. Av Hjelm-Wallén, Mattson och Zachris- son

Utan att ta avstånd i varje detalj men väl mot den, enligt vår mening, alltför isolerade och psykologiserande syn på familjen som teck- nas i kapitel 2, har vi i stället som grund för en ny familjelagstiftning velat ange det sam- spel mellan familj'och samhälle som beskrivs

i detta särskilda yttrande. Om detta har det tyvärr inte gått att uppnå enighet. Vi anser sålunda att framställningen om familjen och äktenskapet bort i högre grad uppehålla sig vid de förändringar i familjens situation som är beroende av samhällsomdaningen i stort. Det perspektiv som vi härvid anser bort vara det vägledande framgår av det följande.

Familjelagstiftningen

människor.

En diskussion om familielagstiftningen

En reform av familjelagstiftningen

jämlikhet som mål.

Familj en i samhället

skall bidra till att utveckla möjligheter för gemenskap och samarbete mellan

måste alltid föras mot bakgrund av den pågående samhällsutvecklingen. Den måste alltid ta hänsyn till det ständiga växelspelet mellan lagstiftningen, familjens levnadsmönster och sociala och ekonomiska förändringari samhällsbilden.

skall vidga förutsättningarna för människor att forma sin tillvaro efter egna önskningar. Detta inom den yttre ram som samhället skapat för ökad personlig frihet med

Familjen som begrepp för sammanhållning och gemenskap kan aldrig betraktas som en fristående enhet. Den måste sättas i relation till det samhälle, i vilket den fungerar. Samhällsförändringar inverkar på familjens och familjemedlemmarnas situation, socialt och ekonomiskt sett. Lika väl påverkar familjens förväntningar och förhoppningar samhällets utformning.

Sociala överenskommelser och kulturella föreställningar i anslutning till samhällets näringsstruktur, sociala skiktning och makt- förhållanden har också, under seklerna, inverkat på familjens struktur.

I jordbrukarsamhället var den markägan- de familjen till exempel ett delvis självför- sörjande kollektiv, en storfamilj där barnen tidigt sattes in i arbetsgemenskapen med vuxna i alla åldrar. Detta kollektiv var ett naturahushåll, det tillverkade livsförnöden- heter och gav skydd åt svaga, vårdade gamla och sjuka.

Anpassning till arbetslivet

När en ny teknologi skapade förutsättningar för industriell organisation av produktionen sökte sig landsbygdens proletariat — tidigare beroende av arbetstillfällen utom familjen — till fabrikerna. När de stora hushållen så upplöstes innebar detta också upplösningen av en gammal arbetsorganisation. Enskilda produktionsställen av skiftande art — fabri- ker, verkstäder, ämbetsverk, kontor m. m. — övertog arbetsuppgifter som tidigare utförts inom hushållets ram. Det som återstod av dess uppgifter hänvisades till bostadsområ— den, ofta avskärmade från den del av samhäl— let där produktionen låg.

Denna klyvning av familjehushåll och produktion betydde mer än det att familje- hushåll och produktion skildes åt lokalt sett. Den ledde delvis också till en uppdelning av normsystemet för å ena sidan familjen och produktionsplatsen å den andra.

Inom familjen finns utrymme för sociala

och känslomässiga kontakter. Där kan indivi- den bli accepterad som hon är, det indivi— duella, unika och avvikande kan möta förståelse.

Arbetslivet ställer andra krav. Där blir individen oftast betygsatt efter sina presta— tioner. Meriter spelar stor roll, de som inte håller måttet riskerar att sorteras bort.

Den moderna familjen är ett resultat av anpassningen till den förändring som de ekonomiska och politiska institutionerna genomgått. Familjerelationer är ett, anställ- ning och befordran ett annat. Till bilden hör också kravet på arbetskraftens rörlighet, en rörlighet som delvis bygger på vår tids små hushållsenheter.

Uppbrott skapar oro

Kravet på en rörlig arbetskraft innebär för många täta uppbrott från en invand miljö. Då man byter bostadsort minskar kontakter— na med släktingar och vänner. På den nya orten kan isoleringen till en början bli kännbar. Man får räkna med en omställnings- fas innan familjen på nytt upplever att dess medlemmar finns med isociala sammanhang där de blir igenkända och kan möta gensvar.

Flyttningama återverkar sannolikt också på relationerna inom familjen. Miljöbytet konfronterar medlemmarna med nya män- niskor, normer och värderingar. Detta inne- bär ofta för individen en känsla av rotlöshet och osäkerhet, hon ställs i en konfliktsitua- tion.

Dessa svårigheter förstärks för invandrar- na.

Tvånget att bryta upp och flytta till annan ort har starkast drabbat familjer med små utkomstmöjligheter och deras ekono- miska instabilitet förstärks av att de saknar släktingar, som kan ge tillfällig hjälp. på orten dit de kommit.

Ändrade familierela tio ner

Direktiven till utredningen framhåller att den familjerättsliga lagstiftningen till sina

huvuddrag har kommit till i en tid då äktenskapets skyldigheter och rättigheter samt släktbanden var den viktigaste garantin för social och ekonomisk trygghet för flertalet människor. Lagen utgår också från att äktenskapet i princip är livsvarigt. Makar- na är likställda enligt lagens bokstav men det är tydligt att lagstiftaren utgår från att en rollfördelning med mannen som förvärvs- arbetande familjeförsörjare och hustrun som den hemmavarande, försörjda, är det nor- mala.

Familjerelationerna och familjebandens bety delse förändras emellertid med samhälls- utvecklingen i stort, rollerna förändras. Ett starkt framträdande drag under 60-talet har varit att gruppen gifta kvinnor står för ett av de största tillskotten av arbetskraft under denna period. Förvärvsarbete och egna in- komster har bidragit till att skärpa kraven på jämställdhet och oberoende för kvinnornas del, ett av vårt moderna samhälles mest markanta drag.

Ny gemenskap

Kvinnans större ekonomiska självständighet har i mycket betytt en ny syn på äktenska- pet, Det upplevs mindre som försörjnings- form och mer som livsform för att uttrycka samhörighet och ömsesidigt ansvar. Gemen— skapen har blivit mer reell och mindre formell, mindre bestämd av yttre villkor.

Samhället har gjort målmedvetna sats— ningar inom socialpolitik och utbildnings- politik, vilka är förutsättningarna för dessa väsentliga förändringar. Skola, yrkesutbild- ning och en ständigt förbättrad social trygg- het baserad på jämlikhet har skapat en yttre ram för de enskilda människornas liv, som ökat den personliga friheten.

Traditionella uppfattningar om arbetsför- delningen inom familjen går mot en radikal förändring. Männen kommer att uppleva att ökad tid med familjen och ett aktivt ansvar för barnens vård och utveckling ger_dem själva möjligheter till en allsidig personlig— hetsutveckling. Kvinnorna kommer att bli än

mer medvetna om att förvärvsarbete är grundvalen för varje enskild människas socia- la trygghet och att det inte bara ger inkomst.

En reform av familjelagstiftningen har till uppgift att vidga förutsättningarna för män- niskor att forma sin tillvaro efter sina önskningar. Den får dock inte utformas så att de familjer som anpassat sitt liv efter det traditionella familjemönstret får sin trygghet undanryckt.

Ett ständigt växelspel

I en rapport till FN om kvinnans ställning i Sverige (1968) framhåller man bl. a. att det är betydelsefullt att frågan om mannens/ kvinnans roller i hem och samhälle ses som en huvudfråga vid reformarbetet inom olika samhällsområden. Varje samhällsinsats inom exempelvis utbildnings-, arbetsmarknads- och socialpolitik liksom inom familjebeskatt- ningen, återverkar på mäns och kvinnors ställning — i positiv eller negativ riktning.

Detta gäller givetvis åtgärder även inom familjelagstiftningens område. Vissa lagstift- ningsåtgärder kan bidra till en mindre köns- bunden fördelning av roller och arbetsupp- gifter inom familjen, medan andra kan befästa det traditionella familjemönstret.

En diskussion om en reformering av familjelagstiftningen måste därför föras mot bakgrund av den pågående samhällsutveck- lingen och under hänsynstagande till det ständiga växelspelet mellan lagstiftningen, familjens levnadsmönster och samhällets ut- veckling.

Bakgrundsfakta

Befolkningsu tveckling

Sverige hade vid ingången av 1971 över 8 miljoner invånare. Av dem var 26 procent barn under 18 år. Antalet levande födda barn under 1960-talet visar dels en långsiktig utveckling mot allt mindre årskullar, dels en vågrörelse med omväxlande perioder med flera eller färre barn.

Skillnader i fruktsamheten mellan olika befolkningsgmpper kommer att redovisas i en undersökning, utförd av Eva Bernhardt för' familjepolitiska kommitténs räkning.

I denna undersökning har bl.a. samban- det mellan antalet barn och familjeinkomst studerats.

Samband barn—inkomst

Om mannen har en inkomst på 10—20 000 kr per år och också kvinnan förvärvsarbetar har familjen genomsnittligt 2/3 så många barn som familjer, där mannen har samma inkomst och hustrun inte förvärvsarbetar. Allt talar för att antalet barn står i direkt relation till den levnadsnivå som föräldrarna önskar hålla.

Redan familjeberedningen påvisade att moderna föräldrar i hög grad planerar famil- jens storlek. De gör en avvägning mellan familjens inkomster, den levnadsnivå de önskar hålla och antalet barn, som går in i den önskade ramen. Ligger mannens inkomst över genomsnittet så ökar det genomsnittliga antalet barn med stigande inkomster. Högsta genomsnittliga antalet barn finns i de famil— jer, där mannens inkomst ligger högt över genomsnittet. Gruppen familjer, där mannen har mycket hög relativ inkomst har också största andelen familjer med tre eller flera barn.

Det är dock anmärkningsvärt att familjer, där mannens inkomst ligger under genom- snittet, har största antalet barn av fjärde och högre ordningsnummer per 1 000 äktenskap.

Fler ensamstående

En växande andel av samtliga barnfamiljer utgör de ensamstående föräldrarna. Förkla- ringen ligger dels i att ett större antal barn föds utom äktenskapet, dels i att ett stigande antal äktenskap upplöses genom skilsmässa. Av äktenskapsskillnaderna, totalt 13 174 un- der 1970, fanns det i 62 procent av fallen barn under 15 år.

Anledningen till att andelen barn, födda utom äktenskapet, har fortsatt öka beror sannolikt på att fler unga människor väljer att leva tillsammans utan att gifta sig. Riksförsäkringsverkets föräldraundersökning visar att närmare 2/3 av alla ogifta nyblivna mödrar levde tillsammans med barnets far.

Familjer med småbarn eller barn i skol— åldern dominerar emellertid inte i befolk- ningen. Den andel av de svenska hushållen som har familjemedlemmar under pensions- åldern och en hemarbetande vuxen ut- gör omkring 40 procent. Resten utgörs till 20 procent av pensionärer och till 40 procent av vuxna under pensionsåldern i hushåll utan någon hemarbetande vuxen.

Invandringen

Under åren 1964—1970 uppgick det sam- manlagda invandringsöverskottet till 442 000. En invandring av den storiek Sverige hade under 1969 och 1970, med ett netto inte långt från 50 000 personer, får stora verkningar på befolkningens sammm- sättning. Om antalet årligen i landet födda inte uppgår till mer än 100000 kommer följden av en invandring av denna storlek efter en generation att leda till att omkr1ng 1/3 av alla unga människor är invandrare eller barn till invandrare.

Ca 34 procent av de utländska medbor- garna var 1970 under 18 år. Utan invand— ringen kan förutses en stagnation i befclk- ningsutvecklingen, senare övergående till nedgång. Vid en nettoinvandring om 20 (00 per år kan man dock vänta sig en långsrm ökning av antalet födda.

Förvärvsarbete

Förvärvsintensiteten efter kön, civilstånd och ålder var i procent uttryckt enligt Ar- betskraftsundersökningen 1971 (medeltal på 12 månader):

16— 19 20—24 25—34 35—44 45—54 55 —64 65—74 Samtl. Gifta män 68,5 90,7 97,2 98,0 97,4 88,6 29,8 86,7 Ej gifta män 53,5 73,3 88,0 85,3 84,9 70,7 21,6 69,8 Gifta kvinnor 44,4 58,1 57,3 67,7 65,1 40,9 6,3 53,2 Ej gifta kvinnor 52,1 70,3 80,5 81,5 78,2 53,3 9,7 55,4

De gifta männen har en betydligt högre andel förvärvsarbetande än övriga civilstånds- grupper. Som framgår av tabellen tillhör ca 97 procent av de gifta männen arbetskraften från 25- till 55-årsåldern mot endast 85 procent i samma åldersgrupp av de icke gifta männen och 80 procent av de icke gifta kvinnorna.

Arbetskraftsundersökningarna (AKU) mä- ter varje arbetsinsats i förvärvsarbete som överstiger 1 timme/vecka samt registrerar de arbetslösa som är arbetssökande. Talen för förvärvsintensiteten ligger därigenom betyd- ligt högre i arbetskraftsundersökningarna än i folkräkningama, som tillämpar arbetstids- måttet minst halv arbetstid.

Gifta kvinnor

Gifta kvinnors yrkesverksamhetsgrad enligt folkräkning och arbetskraftsundersökning (AKU) i procent:

Folkräkningena AKU Ålder 1960 1965 1964 (nov) 1971') 20—24 32,5 36,8 51,9 58,1 25—34 27,6 31,1 44,9 57,3 35—44 27,1 37,5 55,0 67,7 45—54 25,4 35,8 52,3 65,1 55-64 13,6 20,1 30,6 40,9

a1 folkräkningstalen ingår ej medhjälpande jordbrukarhustrur.

b Årsmedeltal på 12 månader.

Den genomsnittliga yrkesverksamhetsgra- den för de gifta kvinnorna steg enligt folkräkningama från 26,3 procent 1960 till 36,7 procent 1965.

Högre fö rvärvsin tensi te t

Då även deltidsarbete av ringare omfattning medräknas, blir talen för andelen förvärvs- arbetande gifta kvinnor betydligt högre. Den genomsnittliga förvärvsprocenten för gifta kvinnor i åldrarna 18—66 år steg således från 46,5 procent 1964 till 56,9 procent 1971. Den kraftiga ökningen har enligt dessa undersökningar skett bland de yngre gifta kvinnorna i åldrarna 25—34 år där andelen förvärvsarbetande har stigit från 44,9 pro- cent till 57,3 procent.

Ökningen i de gifta kvinnornas förvärvs- intensitet betyder att frågan om den ömse- sidiga försörjningsskyldigheten, som familje- rätten föreskriver, har kommit i ett annat läge än då lagstiftningen infördes. Kvin- nornas ökade förvärvsintensitet är av den största vikt vid regleringen av familjelag- stiftningens ekonomiska förpliktelser makar emellan.

Löneskillnader

Enbart ökad förvärvsintensitet bland kvinnor räcker dock inte för att uppnå en eftersträ- vad ekonomisk självständighet mellan makar.

Löneskillnader mellan kvinnor och män kvarstår trots att de särskilda kvinnolönerna utmönstrats ur avtalen. Inom de privata branscherna på LO:s avtalsområde där många kvinnor fanns var kvinnornas löner ca 80 procent av männens löner (1968). Huvudsak- ligen beror det på olika arbetsuppgifter. Låglöneyrkena rekryteras främst bland kvin- nor. Av de deltidsarbetande är 75 procent kvinnor.

Förvärvsarbetets omfattning och det eko- nomiska utbytet av detta måste också tas in i bedömningen då en avvägning skall göras av

ekonomisk självständighet gentemot försörj- ningsskyldigheten mellan makar.

Ett reforminstrument

I direktiven till utredningen anförs att familjelagstiftningen kan ses ”som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan kvinnor och män är en realitet.”

Detta innebär inte enbart en förändrad — självständig — familjeroll för kvinnan utan också förändringar för mannen. Ansvaret för hemarbetet och barnens vård och fostran måste fördelas mera jämlikt. Ett nedtonande av könsrollerna borde ge människor möjlig- het till såväl ökad självständighet som ökad andel i familjegemenskapen.

Förekomsten av barn

Ökningen av förvärvsarbetet gälleri hög grad för kvinnor med barn, såväl för dem som har barn under skolåldern som för dem som har äldre barn. Enligt arbetskraftsundersök- ningarna skedde under de senaste fem åren en stegringi förvärvsintensiteten bland gifta kvinnor med barn.

Förekomst av .förvärvsarbete bland gifta kvinnor med barn 1965 och 1969 (AKU) ut- tryckt i tusental personer:

Gifta kvinnor Gifta kvinnor med barn med barn under 7 år under 17 år Nov 1965 Totalt 558 1 05 l Därav förvärvs- arb 216 498 Procent 38,7 47,4 Nov 1969 Totalt 572 1 068 Därav förvärvs- arb 29 3 591 Procent 48 ,8 55 ,3

Den procentuella andelen förvärvsarbetande gifta mödrar med barn under 7 år har således

stigit från 39 procent 1965 till 49 procent 1969.

Den kraftigaste ökningen har skett bland de yngre gifta mödrarna (25—34 år) där andelen förvärvsarbetande har stigit från 34,1 procent 1966 till 50,5 procent 1971.

Om samtliga förvärvsarbetande mödrar med barn upp till 17 år räknas, har andelen i förvärvsarbete stigit från 47 procent till 60 procent. Den största procentuella ökningen ligger således bland mödrarna med yngre barn.

Om familjen endast har ett barn under 7 år är andelen förvärvsarbetande gifta mödrar ännu högre än den ovan angivna nämligen 60 procent. Då familjen har två barn och det ena är under 7 år sjunker andelen förvärvs- arbetande gifta mödrar till 47 procent.

Det framgår också att de kvinnor som inte är gifta förvärvsarbetar i större utsträck- ning än gifta. Ca 60 procent av samtliga gifta kvinnor med barn under 17 år förvärvsarbe- tar medan 70 procent av de icke gifta kvinnorna gör det. Av gifta kvinnor som bara har ett barn som är 3—16 år förvärvsarbetar 69 procent. Av icke gifta kvinnor med ett barn som är 3—16 år förvärvsarbetar där- emot 86 procent.

Utbildningsnivå

För kvinnor råder ett mycket klart samband mellan utbildningsnivå och förvärvsintensi- tet. Man kan konstatera, att ju längre utbildning de har desto större är deras benägenhet att gå ut på arbetsmarknaden. Det positiva sambandet mellan utbildnings- nivå och förvärvsintensitet är särskilt påtag— ligt för gifta kvinnor. Detsamma gäller gruppen mödrar med barn under 7 år.

Skatter

Den nuvarande familjerätten utgår från att mannen är försörjaren och hustrun den försörjda. Detta har tidigare också präglat vår skattelagstiftning.

Den skattereform som trädde i kraft den 1 januari 1971 innebar en övergång till en i princip individuell beskattning. Utgångs- punkten för familjebeskattningen är således numera att makarna betraktas som självstän- diga individer och beskattas var för sig.

Reformen innebar vidare att uttaget av statlig skatt minskade i lägre inkomstlägen — medan uttaget ökade i högre inkomstlägen. Vidare minskade relativt sett skatteuttaget för makar som båda har inkomst jämfört med familjer där endast en av makarna har inkomst.

Huvudlinjerna i skattereformen kan sägas vara dels att tvåförsörjarfamiljen uppfattas som det vanliga familjemönstret, dels att en omfördelning till förmån för låginkomst- tagarna eftersträvas. Systemet innehöll dock särregler för de fall då endast den ene maken förvärvsarbetar så att inte övergången till det nya systemet skulle bli för abrupt.

Socialförsäkringar

Socialförsäkringssystemet gör i stort sett ingen skillnad mellan kvinnor och män. I varje fall har ytterst få bestämmelser en sådan utformning att de direkt berör enbart kvinnor eller enbart män. En granskning av sociallagstiftningens uppbyggnad och verk- ningar visar dock att lagstiftarna handlat från skilda utgångspunkter när man skapat social trygghet för kvinnor och för män.

Äktenskapet har tilldelats en särställning. Ofta är reglerna olika för gifta och ogifta. Inom vissa delar av sociallagstiftning har dock regler tillskapats som i stort jämställer varaktig samlevnad utan äktenskap med samlevnad inom äktenskap. Detta gäller t. ex. reglerna för familjebidrag vid värnplikt, maketillägg vid kommunalt arbetslöshets- bidrag, maketillägg vid utbildningsbidrag vid omskolning samt dödsfallsersättning vid yr- kesskada.

För efterlevandeskyddet inom den all- männa försäkringen och i de övriga pensions- systemen är utgångspunkten ett familje- mönster där mannen är försörjare och

hustrun den försörjda. Om mannen går bort, övertar samhället mannens försörjnings- ansvar. Arbete i det egna hemmet ger inga pensionsförmåner eller ens möjlighet till en frivillig uppbyggnad av sådana förmåner.

Nuvarande familjepensionssystem är dess— utom — med undantag av det statliga pensionssystemet — knutet till äktenskapets bestånd. En hustru som har avstått från ett avlönat arbete och ansvarat för barnens vård och uppfostran saknar vid en skilsmässa inte bara yrkeserfarenhet, och därmed möjlig- heten att få en välavlönad anställning, utan också intjänade ATP-poäng för sin egen pensionsålder.

Utvecklingen visar på att även kvinnorna i det framtida samhället kommer att ha regelbundet förvärvsarbete. Härigenom kom- mer generella änkepensioner sannolikt inte lägre att anses socialt motiverade. Efterlevan- de barn kan däremot även i framtiden väntas få ett generellt stöd. Vuxna efterlevande kommer förmodligen att betraktas på samma sätt som andra vuxna, som aldrig fått sitt uppehälle genom annans förvärvsarbete, dvs. efter sin egen förvärvsförmåga.

Familjens uppgift Ett skydd för barnen

En av familjerättens huvuduppgifter är att värna om barns vård och utveckling. Ytterst beror behovet av en särskild lagstiftning kring familjen på att barnen måste ges ett starkt skydd. Medvetenheten om barnens behov har successivt förstärkts. I ökad utsträckning tar man hänsyn till barnen i samhällsbyggandet. Tillgång till stimulerande lekplatser, barnvänligare miljöer och ut- rymme för barnkultur är några tecken på detta.

Barnet i den lilla familjen

Fortfarande saknar dock åtskilliga barn en god och stimulerande uppväxtmiljö. Trång-

boddheten är inte ovanlig. Utomhusmiljön är ofta torftig från leksynpunkt och föga lockande för lekar eller strövtåg. I extrem tätbebyggelse är dessutom miljön inte sällan trafikfarlig.

Den miljö som barn i glesbygder växer upp i kan i vissa avseenden betecknas som stimulansrik. Frånvaron av lekkamrater häm- mar dock, särskilt under de åldrar då betingelserna för en social utveckling är som mest gynnsamma.

Familjen utgör en liten grupp med i allmänhet pappa, mamma och ett eller två barn. Få tillfällen ges för barnen att träna sig i ett varierat känslomässigt och socialt samspel med människor från skilda miljöer, i olika åldrar m.m. Även föräldrarna kan uppleva den allt mindre familjegruppen som känslomässigt isolerande. Försöken med al- ternativa, större familjegrupperingar torde ha sin orsak i dessa tendenser.

Att familjekretsen är så liten kan bli orsak till direkta problem i samspelet mellan barn och vuxna. Kontaktmöjligheterna är ofta mycket begränsade både för barnet och den vuxne som sköter barnstillsynen under da- gen. Barnen blir mer eller mindre helt hänvisat till en vuxen, i allmänhet modern. Även då barnet vistas ute måste det ofta övervakas till följd av den farliga lekmiljön.

Denna intensiva samvaro mellan mor och barn ställer stora krav på barnets anpassning samtidigt som den utgör en stark påfrestning för modern — ett förhållande som kan ha vanskliga effekter för båda parter.

Den sociala mognaden kan fördröjas då barnet inte lär sig att vara samman med andra i en större grupp. Risk finns för att vuxenberoendet blir varaktigt om barnet inte har möjlighet att börja sin frigörelse från modern förrän mycket sent. Barn har i allmänhet behov och utbyte av samvaro med andra barn vid 2—3-årsåldern.

Samband miljö —utveckling

Hur modern själv trivs med sin situation, vare sig hon är hemma hos barnet eller

förvärvsarbetar, har alltmer kommit att uppmärksammas. Framför allt betonas att den kvalitativa aspekten, dvs. arten av kontakt mellan modern och barnet, är viktigare än antalet timmar om dagen de vistas tillsammans.

Föräldrarnas inbördes relationer är också ett förhållande i barnets miljö som man funnit ha stor betydelse för barnets psyko- logiska hälsa. Förhållandet mellan föräldrar- na, dvs. om fadern respektive modern ha! en positiv eller negativ inställning till den andra parten, om de är ense eller oense i sina värderingar, är en av de många faktorer som påverkar barnet.

Vissa samband mellan barnets miljö och dess utveckling har kunnat urskiljas. Främst gäller det sådana områden där det går att göra mätningar, bl.a. sambandet mellan miljön och barnets intelligens och språkut- veckling.

Resultaten av intelligenstester speglar till en del individens emotionella anpassning. Den känslomässiga miljön som är en vi(tig kvalitet i sig har således betydelse även för barnets intelligensutveckling. Barn från varma och barncentrerade hemmiljöer synes klara intelligensprov bättre än barn från auktoritära och stränga miljöer.

Uppfostran för självständighet

Barn från hem där familjemedlemmarna behandlas efter demokratiska principer, där föräldrarna har en öppen inställning till dika frågor, där uppfostran sker med mjuka och språkliga medel och där barnen får vara med om att fatta beslut visade sigi en amerikansk längdsnittsundersökning ha större initirtiv- kraft, originalitet, skaparvilja och nyfikenhet än andra barn. Barn från sådana miljöer var också ovilligare att foga sig efter andras rilja.

Barn som vuxit upp i ”kontrollerarde" hem med många och hårda regler och förbud, kunde snarare beskrivas som tysta, socialt osäkra, hämmade, fogliga. De saknade nyfikenhet och skaparvilja.

Torsten Husen m.fl. kom till liknrnde

resultat i en undersökning om sambandet mellan mödrars inställning till sina barn och deras anpassning i skolan. Gustav Jonssons och Anna Lisa Kälvestens undersökning ”222 Stockholmspojkar” bekräftar på olika sätt hur avgörande föräldrainställningen är för barnens normala utveckling.

Ju yngre barnet är desto större inverkan har miljön. Detta innebär också att en förändring från en torftig till en mer stimulerande miljö får större effekt ju yngre barnet är. Det lilla barnet är flexibelt. Dess förmåga att absorbera når en viktig höjd- punkt i 2—3-årsåldern. Redan vid 4-årsåldern anser forskare att grunderna för språk- behandlingen är färdigutvecklade.

Det fa derslösa samhället

Dagens samhälle har kallats det faderslösa samhället. I hemmen och i skolan omges barn huvudsakligen av kvinnor. Det är väl dokumenterat att fäderna har avgörande betydelse för barnens harmoniska utveck- ling.

I många undersökningar som behandlar uppfostran förekommer fadern endast som ett ”statistiskt bihang” — yrke, inkomst och utbildningsgrupp. Barnets relation till fadern har dock under senare år blivit föremål för forskarnas intresse. Resultaten visar att fa- dern har lika stor betydelse för barnets personlighetsutveckling som modem.

Fädernas grad av intresse för sina barn har sålunda visat sig ha ett direkt samband med barnens självkänsla. En undersökning visade att i familjer där fäderna enligt sin egen och barnens uppfattning var ett ”stöd” för barnen, var ”berömmande” och ”uppmunt- rande", hade barnen också god självkänsla.

Frånvaron av män och manliga förebilder blir ett särskilt allvarligt problem för pojkar— na. De söker då sina förebilder på annat håll bl. a. i massmedia, vilket kan leda till att de förnekar s.k. kvinnliga drag och i stället betonar s.k. manliga egenskaper, tuffhet, aggressivitet m. rn.

Pojkar som tas om hand för samhällsupp-

fostran har ofta bristfälliga kontakter med fadern, antingen så att fadern helt saknas eller själv inte är socialt anpassad.

Annorlunda rollfördelning

Undersökningar har också visat att i familjer, där båda föräldrarna förvärvsarbetar blir rollfördelningen mellan föräldrarna mindre traditionell. Fäderna ägnar sig mer åt hem- met och familjen, medan mödrarna å andra sidan får en starkare ställning då det gäller frågor i familjen som har att göra med ekonomiska beslut.

Föräldrarna blir således mer likställda, vilket är gynnsamt både för flickornas och pojkarnas utveckling.

Barnens behov — central uppgift

Ett starkt samhälle är de svagas bästa bundsförvant. Samhällsutvecklingen har ökat kraven på ansvar för den svagaste parten i familjen, barnet. Att tillgodose barnens behov är en central uppgift för familjepoli- tiken.

Grundtanken om barnens rätt att i fa- miljens och i samhällets hägn få utvecklas emotionellt och intellektuellt mot självstän— dighet och hänsyn, är viktig, lika viktig som principen om de vuxnas frivilliga sam- levnad i ömsesidig respekt för varandras personliga integritet.

En ny familjelagstiftning måste förstärka barnens rätt, när det giiller såväl ekonomisk trygghet som emotionell utveckling. Barnet har rätt att ställa krav på sina närmaste. Det måste ha samma rätt till ett rikt liv som de vuxna och i möjligaste mån också rätt till inflytande över sin egen situation.

Det är ett vitalt samhällsintresse att balansera krav på en oinskränkt föräldrarätt med att garantera barnen rätt till framtida självständig utveckling.

Det är också ett starkt samhällsintresse att så långt som möjligt jämna ut sociala skillnader mellan barn. Boendemiljöer som

erbjuder barnstugor, lekplatser och plats för fritidsaktiviteter ökar förutsättningarna för positiv gemenskap och samarbete i familjen.

Gemenskap och samarbete

Alltjämt präglas vår syn på familjen av traditionella föreställningar om man—kvinna- barn. Åtskilliga undersökningar har visat att ensamstående föräldrar är i svårt underläge både socialt och ekonomiskt. Det måste vara av vitalt intresse att med lagstiftningens hjälp öka tryggheten och hemkånslan isamhället för dem.

Familjelagstiftningens huvuduppgift är att bidra till att utveckla möjligheter för gemen- skap och samarbete mellan människor. An- tingen de är ensamstående eller medlemmar i familjer, med eller utan barn, har de rätt till en stimulerande utveckling. Alla har rätt till gemenskap.

2. Av Romanus

Enligt min uppfattning är det rimligt, då man vill teckna en bakgrund till den förestå- ende reformen av den familjerättsliga lag- stiftningen, att göra detta både med utgångs- punkt i en analys av familjens funktioner, som sker i betänkandets kap. 2 ”Familj och äktenskap", och i form av en skildring av samhällsutvecklingen i stort, som görs i de tre socialdemokratiska ledamöternas särskil- da yttrande "Familjen i samhället”. Dessa två perspektiv strider inte mot varandra utan kompletterar varandra.

Jag har därför föreslagit att ett kapitel, med i huvudsak den utformning som det särskilda yttrandet ”Familjen i samhället” har, skulle ingå i betänkandet omedelbart före kap. 2 ”Familj och äktenskap”. De tre socialdemokratiska ledamöterna har emeller- tid ej velat medverka till denna lösning, som skulle ha inneburit att deras särskilda yttran- de hade intagits som en del av betänkandet.

3. Av Gustafsson i anslutning till kap. 3 och 9 i betänkandet

Det står klart att åtskilliga reformer är påkallade inom äktenskapslagstiftningen. Jag har kunnat ansluta mig till flertalet av de förslag till lagändringar, som läggs fram i detta betänkande. Emellertid kan jag inte godta en del av de allmänna motiveringar och resonemang som utvecklas. Det är ange- läget för mig att markera vissa synpunkter, som jag anser väsentliga och som varit vägledande för mina ställningstaganden.

Inledningsvis vill jag framhålla att det varit till fördel om samtliga frågor kunnat bedömas i ett sammanhang. Den uppdelning av arbetet på två etapper som skett leder bl.a. till att man inte kan säkert bedöma räckvidden av de principiella resonemang som utvecklas. Det hade också varit av värde om man avvaktat motsvarande reformarbete i de övriga nordiska länderna. Enligt min mening är det önskvärt med en så långtgåen- de nordisk gemenskap som möjligt på detta lagstiftningsområde.

En central fråga gäller äktenskapets ställ- ning som form för samlevnaden mellan man och kvinna. Som framhållits i direktiven är familjegemenskap inom äktenskapets ram fortfarande den naturliga samlevnadsformen för det helt övervägande flertalet människor. Samtidigt anges emellertid som allmänt rikt- märke för en ny lagstiftning, att den så långt som möjligt bör vara neutrali förhållande till olika samlevnadsformer.

Genom vad som utvecklats i 3 kap. har enligt min mening på ett helt övertygande sätt visats, att direktivens tanke på neutrali- tet mellan samlevnadsformer inte är möjlig att genomföra i lagstiftningen. I vart fall är detta uteslutet om äktenskapet skall behållas som rättsligt institut, och enligt direktiven bör äktenskapet ha en central plats inom familjerätten. Det står enligt min mening alldeles klart, att direktiven inrymmer en motsägelse på denna viktiga punkt.

Enligt min mening är det inte heller önskvärt, att lagstiftaren eftersträvar en neu- tralitet i förhållande till olika samlevnadsfor-

___—__._._._.__._._.__ . .. .

mer. Vi har alltjämt anledning att slå vakt om äktenskapet som den lagligt skyddade, principiellt livsvariga gemenskapen mellan man och kvinna och om hemmet som den självklara miljön för de ungas fostran. Givet- vis bör emellertid lagstiftningen präglas av vidsyn och tolerans mot skilda åskådningar.

I betänkandets allmänna motivering an- förs i skilda sammanhang, att familjestabili- teten fått en minskad betydelse till följd av samhällsutvecklingen. Detta är riktigt i så måtto som samhället påtagit sig ansvar för flera uppgifter som i äldre tid åvilade famil- jerna. Detta får emellertid inte skymma blicken för att familjestabiliteten har ett grundläggande värde både för de enskilda människorna och för samhället. Man kan rentav hävda, att detta värde har ökat som en följd av utvecklingen i stort. Samhällets snabba förändringar, urbaniseringen och be- folkningsomflyttningarna, den ökade stres- sen och den i många avseenden försämrade miljön etc. har medfört att en trygg familje- gemenskap fått en särskild betydelse för de enskilda människorna. För samhället har också just det förhållandet, att det påtagit sig allt flera uppgifter, gott det till en angelägenhet av vikt att tillse att större anspråk än nödvändigt inte ställs på dess resurser. Det är redan i dag uppenbart att tillräckliga resurser saknas på skilda områ- den, t.ex. i fråga om barntillsyn och vissa vårdformer etc.

Det förtjänar understrykas att liksom familjen i dag på många viktiga områden är beroende av samhället och dess stabilitet, är samhällets möjligheter i allt väsentligt bero- ende av familjestabiliteten. Här föreligger ett ömsesidigt beroende och en växelverkan.

Det står vidare klart, att en fri samlevnad kan medföra problem och otrygghet. Vid upplösning av sådan samlevnad saknar ofta den ekonomiskt svagare parten möjlighet att hävda sina intressen, hur sakligt befogade de än kan vara. Varje instrument saknas för att mellan parterna utjämna de negativa följder- na av upplösningen. Naturligtvis bör det även framdeles stå man och kvinna fritt att, om de så önskar, leva samman utan att ingå

äktenskap. Det här sagda innebär bara att det enligt min mening inte finns anledning att konstruera en målsättning att det skall vara mer eller mindre betydelselöst för sam- levande om de gifter sig eller ej. Äktenskapet måste även framdeles skilja sig klart från andra samlevnadsformer, och det finns an- ledning att upplysa om dess fördelar.

Utgående från den grundinställning som jag utvecklat här, har jag reserverat mig i fråga om formen för äktenskaps ingående och beträffande ogifta föräldrars rättsliga vårdnad om sina barn. I detta sammanhang vill jag endast framhålla, att redan de nuva— rande reglerna om ingående av äktenskap medger en så stor enkelhet att det inte syns kunna anföras några bärande skäl för en ytterligare förenkling genom ett sådant an- mälningsförfarande som majoriteten föreslår. Att frånkänna kyrklig vigsel konstitutiv be- tydelse skulle enligt min mening dessutom innebära bristande tolerans mot skilda upp- fattningar.

Den nuvarande äktenskapslagstiftningen anges i betänkandets allmänna motivering förutsätta en allmängiltig, utanför lagen exis- terande samlevnadsetik, öch det sätts ifråga om denna förutsättning alltjämt är för han- den. Jag har i stort anslutit mig till de praktiska konsekvenser som dragits i form av lagändringar, men jag kan inte helt godta den argumentering som utvecklas. Det är därför angeläget för mig att närmare precisera vilka skäl som varit avgörande för mina ställnings- taganden.

De samlevnadsetiska reglerna i gällande lagstiftning kommer närmast till uttryck vid skilsmässa. Redan avfattningen av de nuva- rande skilsmässogrunderna gör en genomgri- pande revision av reglerna nödvändig. Över huvud taget kan det inte förenas med ett modernt betraktelsesätt, att samhället skall tvinga makar att fortsätta ett äktenskap som de vill upplösa. Ett sådant tvång är inte ägnat att främja en sådan familjestabilitet som jag talat om i det föregående. Härtill kommer, som väl utvecklats i betänkandet, att skils- mässoprocesserna ofta är förenade med bety- dande obehag och inte sällan utnyttjas av

ena maken eller båda till att trakassera motparten.

Utan att ingå på allmänna resonemang om etiska värderingar finner jag alltså, att starka skäl av både principiell och praktisk karaktär talar för en väsentlig förenkling av förfaran— det vid skilsmässa. Som ett särskilt viktigt önskemål framstår för mig att komma ifrån att makar tvingas att lägga fram sina förhål- landen under samlevnaden för domstolens prövning i process. Det innebär också enligt min mening, en klar förbättring, att de nuvarande särskilda instituten, hemskillnad och återgång avskaffas.

Vid utformningen av nya skilsmässoregler måste man ta särskild hänsyn till sådana situationer, där makarna inte är ense om att begära skilsmässa eller där makarna har minderåriga barn. Enighet har nåtts om en ordning med sex månaders betänketid. Är makarna ense och har de inga minderåriga barn, kan det däremot otvivelaktigt sägas, att samhället inte bör behöva ingripa till skydd mot förhastade beslut. Jag har dock känt mig något tveksam om man kan helt bortse från risken för oöverlagt handlande, särskilt som reglerna om makars ekonomiska uppgö- relse vid skilsmässa ännu inte blivit föremål för prövning. Man vet därför inte säkert vilka konsekvenser ett förhastat beslut i framtiden kan få för en make, som befinner sig i ekonomiskt underläge. Jag har emellertid inte funnit fog för att förorda en särskild betänketid, kortare än sex månader, för dessa fall. Jag anser emellertid att det bör vara en normal ordning, att dom på skilsmäs- sa utan betänketid i praxis inte meddelas förrän efter någon tid, två eller tre veckor, efter ansökan. Jag vill också föra fram tanken på att, domstolen åläggs att i förväg låta delge parterna underrättelse om när dom kommer att meddelas.

Genom den utformning, som sålunda ges de grundläggande reglerna om skilsmässa, kommer en betydande del av det samlev- nadsetiska inslaget i nuvarande lagstiftning att försvinna. Även vissa andra regler, som anknyter till skilsmässa, förutsätter emeller- tid att domstolen skall gå in på en prövning

av makarnas förhållande till varandra. Frå- gan, vem som här den huvudsakliga skulden till samlevnadens hävande, har f. n. betydelse för rätten till underhåll och i vissa fall för ställningstagandet till vem som skall tiller- kännas vårdnaden om barnen. Jag ansluter mig till uppfattningen att vårdnadsfrågorna bör avgöras enbart med hänsyn till barnens bästa. Eftersom direktiven förutsätter, att underhållsrätten skall begränsas och inte utvidgas, bör man kunna utgå från att skuldfrågan kan frånkännas betydelse även i det sammanhanget utan att därför några för rättskänslan stötande resultat skall uppkom- ma.

Gällande rätt innehåller också vissa regler om att skulden till samlevnadens hävande kan påverka den ekonomiska regleringen efter skilsmässan. Det är här inte fråga om huvudsaklig orsak utan om en kvalificerad skuld till skilsmässan genom grova kränk- ningar av den andra maken. Jag ansluter mig till meningen, att regler om skadestånd och liknande vid skilsmässa inte är tilltalande. Emellertid måste det uppmärksammas att reglerna bl.a. kan skydda en ekonomiskt svagare part i vissa ömmande lägen. Det kan därför sägas, att de borde få någon motsva- righet intill dess frågorna om den ekonomis— ka regleringen mellan makar blivit prövade. Problemet hade undgåtts om man behandlat samtliga frågor i ett sammanhang. Jag har emellertid stannat för att inte avge någon särskild reservation på denna punkt.

På väsentligen de skäl, som jag här utveck— lat i korthet, har jag anslutit mig till förslag till lagändringar som medför, att samlevnads- etiska normer inte längre blir sanktionerade i äktenskapslagstiftningen. Jag kan däremot inte ansluta mig till de mera allmänna och vittgående resonemang, som förs i betänkan- det om förhållandet till etiska värderingar. En grundtanke syns vara att vi skulle sakna gemensamma grundläggande värderingar i vårt samhälle. Detta kan inte vara riktigt. Enligt min mening innefattar betänkandets allmänna motivering i denna del en sakligt sett både onödig och överdriven argumen- tering.

De enda samlevnadsetiska regler, som gällande rätt innehåller utöver de skilsmässo- regler jag här berört, avser att makarna är skyldiga varandra trohet och bistånd och att de skall i samråd verka för familjens bästa. Jag bortser då från de regler om makarnas ekonomi, som ändå inte prövats i denna etapp. Jag föreställer mig att knappast några samlevande upplever sina inbördes skyldighe- ter på annat sätt än att de skall bistå varandra och verka i samråd för familjens bästa. Vad gäller trohetskravet har detta i betänkandet tolkats som ett krav uteslutande på sexuell trohet. Detta är ingalunda om oomtvistlig tolkning. Säkerligen uppfattar nästan alla gifta människor som en skyldighet att visa sin partner något som kan kallas trohet. Enligt min mening kunde i och för sig kraven på trohet etc, utan olägenhet stå kvar, om än osanktionerade, som ett enkelt uttryck för vad flertalet människor upplever som centralt för familjegemenskapen. Lika klart är emellertid att de kan undvaras.

Till sist finner jag angeläget att klart markera, att jag inte i någon del är bunden av de preliminära tankegångar om makars ekonomiska jämlikhet och självständighet, som utvecklas i betänkandet i anslutning till direktiven.

4. Av Sundberg i anslutning till kap. 3 i betänkandet.

I betänkandet behandlas från mera principi- ella utgångspunkter frågorna om det rättsliga äktenskapets funktioner och om lagstift- ningens neutralitet till formen för familje- bildningen och till etiska värderingar kring mannens och kvinnans samlevnad. I dessa hänseenden vill jag anföra några ytterligare synpunkter och också något starkare betona vissa synpunkter som redan framförts i betänkandet.

Översikten av de funktioner som äkten- skapet fyller som rättsligt institut ger en anvisning om dess betydelsei rättsordningen och samhällslivet. Det utgör sålunda det instrument som utformats för att lösa pro-

blem som normalt uppkommer i mannens och kvinnans samlevnad och vid dess upplös- ning i deras livstid eller genom den enes död. De lösningar som ges är — om äktenskapslag- stiftningen följer med sin tid, och det bör den självfallet göra — ändamålsenliga för parterna själva och anpassade till de samhäl- leliga förhållandena i stort. Härigenom tillgo- doses det allmännas intresse av att de sociala störningar, som familjeupplösningar medför, begränsas så långt möjligt. Jag vill i detta sammanhang peka på att det ofta visar sig att upplösning av fall av fri samlevnad lämnar den ekonomiskt svagare parten utan möjlig- heter att hävda sina intressen gentemot den andra parten eller hans arvingar, hur befoga- de anspråken sakligt sett än kan vara. Vid den fria samlevnadens upplösning saknas — i motsats till vad som gäller vid upplösning av äktenskap — varje instrument för att på skäligt sätt utjämna mellan parterna de negativa följderna av upplösningen. Behovet av en sådan utjämning kan inte bestridas. Till frågan hur utjämningen skall ske får jag tillfälle återkomma i det fortsatta utred- ningsarbetet.

Jag vill också hänvisa till att krav allt oftare framförs på att samma regler som för gifta skall gälla i olika hänseenden också för dem som lever samman utan att gifta sig. Dessa krav innebär i själva verket att man anser att äktenskapets rättsregler eller andra regler, som anknyter till äktenskap, är de sakligt sett riktiga reglerna för samlevnads- situationen. Men av någon anledning, som synes svår att förstå, intar man samtidigt den ståndpunkten att de som vill ha reglerna tillämpliga inte skall behöva anlita den form som står till buds för att nå den effekten, nämligen giftermål. De samlevandes önske- mål att familjebildningen skall ha formen av en fri samlevnad anses böra respekteras. Men man förbiser då tydligen att den fria samlev- naden förändras i samma mån som kraven leder till lagstiftning. Den blir inte längre ”fri” utan övergår på dessa punkter till att bli reglerad precis som om samlevnaden klätt sig i äktenskapets form. Den väsentliga skill- naden föreligger dock att parterna inte —

som vid giftermål — förklarat sig vilja ha den rättsliga bundenheten.

Men lagstiftning som sker punktvis för att lösa samlevnadens problem kan knappast bli så väl samordnad som äktenskapets regel- system och regleringar utanför äktenskaps- rätten, vilka anknyter till äktenskapet. Att gå fram med partiell samlevnadslagstiftning är därför en sämre metod att lösa problemen än att understödja familjebildning i äkten- skapets form. Det är en sämre metod också om man bortser från att den innebär att man tvångsvis för in samlevande under vissa av de regler som gäller för gifta.

Ett genomarbetat, samlat regelsystem av det slag som äktenskapslagstiftningen tillhan- dahåller måste således redan från rent prak- tiska utgångspunkter ges ett klart försteg framför regleringar som sker punktvis. Jag ser det också som angeläget att samlevande gör bruk av äktenskapets regelsystem. Bety- delsen för dem — och inte minst för deras barn —— av att de har äktenskapets regel- system och regler som anknyter till äkten- skapet att falla tillbaka på under familjens bestånd och vid dess upplösning kan enligt min mening inte sättas i fråga. Neutralitet till samlevnadsformen från det allmännas sida, såtillvida att det allmänna inte skulle ta ställning för äktenskapet som en mera ända- målsenlig samlevnadsform än fri samlevnad, innebär att det allmänna inte skulle utnyttja de möjligheter som det genom lagstiftningen självt tillskapat för att hjälpa de enskilda att undgå svårigheter och orättvisor. Jag finner en sådan attityd inkonsekvent.

Det sagda innebär inte att jag hävdar att det inte skulle få stå man och kvinna fritt att, om de så önskar, leva samman utan att ingå äktenskap. Det innebär bara att det enligt min mening inte finns anledning att sätta upp som mål att det skall vara mer eller mindre betydelselöst för samlevande, om de gifter sig eller ej. Äktenskapet bör också framdeles klart skilja sig från andra samlev- nadsformer, och det finns från allmän syn- punkt ingen anledning att inte upplysa om dess fördelar.

Jag vill heller inte bestrida att det kan

finnas skäl att i vissa hänseenden lagstifta så att samma regler blir gällande för samlevande vare sig de gift sig eller ej. Neutralitetsaspek- ten anser jag emellertid inte vara något bärande skäl för sådan lagstiftning. Den kan enligt min mening bara motiveras med att det visar sig föreligga påtagliga behov av reglerna för att lösa sociala problem.I övrigt bör all lagstiftning utformas så, att inte de som ingått äktenskap missgynnas i förhållan- de till dem som lever fritt tillsammans.

Emellertid anser jag att äktenskapet som form för samlevnad har ett betydande värde också från mera ideella utgångspunkter. Fa- miljen bildas av mannen och kvinnan för att de känner en känslomässig samhörighet. Med denna som grund vill de bygga upp en gemenskap som sträcker sig över hela deras livssituation, inte bara dess materiella sida. När de bildar familjen är de alltså inriktade på en framtid tillsammans, med allt vad den kan förutses innebära av kärlek till och ansvar för varandra och de barn som kom- mer att födas och fostrasi familjen. Med det perspektivet är det naturligt att de också vill känna att deras förbindelse är stabil. Bara om de upplever förbindelsen som stabil får de var för sig en säker grund att bygga på för att kunna utveckla samlevnaden så att den fyller deras behov av gemenskap och så att de kan ge sina barn trygghet och en harmo- nisk utveckling. Det är här som för de flesta människor den rättsliga formen för familje— bildningen har en väsentlig uppgift att fylla. Genom att ingå äktenskap tar de ömsesidigt på sig också ett rättsligt bestämt ansvar för varandra och bekräftar därmed både inför sig själva och inför varandra sin samhörighet och vilja till gemenskap. Och när svårigheter uppträder i samlevnaden är det i allmänhet ett stöd för familjestabiliteten att samlevna— den har äktenskapet som rättslig form. Det motverkar inte bara en upplösning genom att säkerställa att konsekvenserna av denna blir fördelade mellan parterna. Det har också, alldeles oavsett under vilka villkor det kan upplösas, en sammanhållande effekt av mera psykologiskt slag.

Det ideella värde, som jag enligt det sagda

vill tillägga äktenskapet, anser jag föreligga även om äktenskapets rättsregler reformeras enligt det nu framlagda förslaget så att äktenskapsreglerna inte längre skall befatta sig med makarnas förhållande till varandra i personligt hänseende. Det viktiga är enligt min mening att äktenskapet utgör en mani- festation av samhörigheten. I denna ligger även utan lagregler därom, såvitt man kan bedöma, för de flesta människor också en samstämmighet i uppfattningen om vilka etiska regler som gäller för deras samlevnad, det må gälla trohet, plikt att samverka till det gemensamma bästa, respekt för den andres vilja eller solidaritet och hjälpsamhet.

5. Av Romanus i anslutning till kap. 6 i betänkandet.

När det gäller formen för äktenskaps ingåen— de, anser jag att den lösning är att föredra, som inom utredningen diskuterats under arbetsnamnet ”giftermålsvittne”.

I utredningens förslag till kap. 1 i gifter- målsbalken heter det i 25 att äktenskap ingås genom att mannen och kvinnan gemen— samt anmäler att de är ense om äktenskapet. Vem som är behörig att motta anmälan om ingående av äktenskap fastställes i admi- nistrativ ordning. Utöver personal inom folk- bokföringsmyndighetema har utredningen förutsatt att de kategorier som nu har vigselrätt i praktiken kommer att utses till mottagare av anmälan om ingående av äkten- skap, samt därutöver andra betrodda med- borgare. Den som utses till mottagare, äger rätt att motta anmälan om äktenskap från alla kategorier, utan inskränkning med hän- syn till samfundstillhörighet.

Eftersom anmälan om ingående av äkten- skap i praktiken förutsättes ske i anslutning till vigseln, för dem som önskar en kyrklig eller profan högtidlighet i samband med att de gifter sig, blir det praktiska resultatet av utredningens förslag en utvidgad vigselrätt. Därmed tillgodoses ett önskemål som riksda- gen uttalat 1971. Samtidigt bringas proble- met med vigselvägran till en rimlig lösning.

De som önskar ingå äktenskap utan högtidli- ga ceremonier ges möjlighet till ett förenklat förfarande där endast de från juridisk syn- punkt väsentliga momenten bibehålls.

Självklart är det angeläget att de, som gifter sig, gör detta efter ingående eftertan- ke, och i klart medvetande om äktenskapets innebörd, såväl rättsligt som i övrigt. Därför bör informationen om dessa frågor förbätt— ras både inom skolan, i en utbyggd föräldra- undervisning och på annat sätt. Om man krävde att äktenskapets ingående all- tid skulle omges med vissa ceremonier, skulle man dock riskera att vissa människor, som avser att etablera en varaktig samlevnad, avstod från det rättsskydd som äktenskapet ger, bara på grund av att de inte vill delta i av staten föreskrivna ceremonier. Detta vore inte från allmän synpunkt något önskvärt resultat. Det är enligt min mening tillfyllest att möjligheten till religiös eller profan hög- tidlighet vid äktenskapets ingående bibehålls.

Enligt alternativet ”giftermålsvittne”, skulle äktenskap ingås genom mannens och kvinnans överenskommelse inför giftermåls- vittne. Giftermålsvittnet skulle utses enligt samma normer som mottagaren av anmälan om ingående av äktenskap enligt utred- ningens förslag.

Alternativet giftermålsvittne skulle tillgo- dose samma krav som utredningsförslaget. Därutöver skulle det ha den fördelen, att överenskommelsen mellan mannen och kvin- nan starkare skulle framhävas som det kon- stitutiva för äktenskapet. Utredningsförsla- get utgår från ett något annorlunda synsätt, där man söker att så mycket som möjligt närma sig direktivens tanke att själva regi- streringen hos folkbokföringsmyndigheten skulle vara det konstitutiva för äktenskapets tillkomst. Jag delar inte direktivens syn på denna punkt. Jag anser att respekten för de två makarnas personliga och frivilliga över- enskommelse är det väsentliga, registreringen en administrativ nödvändighet, men en andrahandssak.

Alternativet giftermålsvittne har dess- utom den fördelen att det är språkligt enklare än utredningens något otympliga

förslag. Den anknyter till en situation som alla känner igen — ett avtal som träffas inför ett vittne. Att de två tillsammans skall avlämna en anmälan till en av myndigheterna utsedd person, torde av många upplevas som en aning konstruerat.

Jag beklagar att utredningen inte har kunnat enas om alternativet giftermålsvittne, som enligt min uppfattning borde kunnat utgöra en samlande lösning.

Bilaga 1 Giftermålsbalken

idess lydelse den 1 januari 1972

1 kap. Om trolovning

] 5. Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

2 %. Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor han givit den andre för äktenskapets skull och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd,

3 &. Avlas bami trolovning; brytes likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes, njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 &. Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 & ej må utan föräldrars eller annans samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 5 andra stycket, med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 & första stycket sägs, vid hävdandet under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej blivit avlat.

5 5. Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 &, instämme han sin talan inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

6 &. Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning med varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av underhåll, njute hon, såframt hon inom sex månader efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som sitter i boet eller hos rätten, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav.

l 5. Den, som är under aderton år, må ej inträda i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist.

2 5. Den, som är under tjugo år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten på anmälan förordnar.

3 5. Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke.

4 5. Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 35 avses, äge rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5 5. Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre socialstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

6 5. Upph.

7 5. Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 5. Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan Konungens tillstånd ingås.

9 5. Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Finnes barn i det tidigare äktenskapet, må tillstånd meddelas allenast om hänsyn till barnet ej talar däremot.

10 5. Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 5. Upph. 12 5. Upph. 13 5. Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i l 5, eller av

socialstyrelsen i fall, som avses i 5 5, föres hos kammarrätten genom besvär.

3 kap. Om prövning av hinder mot äktenskap

1 5. Prövning, huruvida hinder möter mot äktenskap (hindersprövning), sker i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Ansökan om hindersprövning göres av de trolovade gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 5. 1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i l 5 sägs, skall han, när ansökan om hindersprövning göres, förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskap (äktenskapsbetyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa utredning därom. Är trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 5 ej äger ingå äktenskap utan särskilt tillstånd, skall han styrka, att sådant tillstånd givits.

3 mom. Äger trolovad enligt 2 kap. 2 eller 3 5 ej ingå äktenskapet utan föräldrars eller annans samtycke, skall han visa, att sådant samtycke givits, eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 5 tillåtit äktenskapet.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, skall han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas, eller ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 5 att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.

5 mom. Upph.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva försäkran på heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade, som i 2 kap. 7 5 sägs, och, där ej till äktenskapet visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 eller 9 5, att ej heller sådan släktskap eller sådant svågerlag, som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg, som i 1 mom sägs, att äktenskap blivit genom makens död eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Upph. 3 5. Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 5 åligger dem, och finner ej

pastorsämbetet hinder mot äktenskapet möta, skall ämbetet på begäran av de trolovade utfärda intyg därom.

4—6 55. Upph.

7 5. Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

8 5. Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta kapitel är sagt, meddelas av Konungen.

4 kap. Om vigsel l 5. Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 5. Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan; och

inom annat trossamfund, om Konungen medgivit att vigsel må förrättas inom samfundet och de trolovade eller en av dem tillhör samfundet.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan.

3 5. Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt Konungens förordnande.

4 5. Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla kyrklig vigsel eller ej.

5 5. Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, enligt närmare bestämmel- ser som Konungen meddelar, lagfaren domare i allmän underrätt och den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselförrättare.

6 5. Vigsel skall föregås av hindersprövning enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren till äktenskapshinder, som icke uppmärksammats vid nämnda prövning, må vigsel ej ske. Utan intyg enligt 3 kap. 3 5 må ej annan viga än präst, som tjänstgöri den församling där hindersprövningen skett.

Hava de trolovade ej blivit vigda inom fyra månader efter hinderspröv- ningen, må vigsel ej ske utan ny hindersprövning.

7 5. Upph.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrätta- ren, på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken, vid vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Den som förrättat kyrklig vigsel give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 5. Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av någon, som äger behörighet att viga, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 5 andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 5 är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning ej föregått.

Vigsel, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan, må godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande må lämnas endast om synnerliga skäl föreligga.

5 kap. Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden

1 5. Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka för familjens bästa.

2 5. Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med aVSeende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodo- seende av vardera makens särskilda behov.

3 5. Lämnar vad ena maken enligt 2 5 har att tillskjuta icke tillgång till bestridande av utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han eljest med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll, vare andra maken pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel. Rätt till sådant bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava medel eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 5. Vad med tillämpning av 2 och 3 55 av ena maken överlämnats till den andre för tillgodoseende av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 5. Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhålls- plikt, varde han, om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne utgiva bidrag till de utgifter för familjens underhåll, vilkas

ombesörjande enligt sed ankommer på honom eller rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros honom.

6 5. Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter, som uppenbarligen överstiga vad enligt 2 5 ålegat honom för underhållet tillskjuta, äge han, om ej annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett, av andra maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättnings- berättigade själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

7 5. Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 2 5 stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i föräldrabalken.

8 5. I fall, som avses i 7 5, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make förpliktas till nyttjande lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap. Har ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande, skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen, ej lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

9 5. Utan hinder av vad rätten beslutit om bidrag, somi 5 eller 7 5 sägs, äge rätten på endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

10 5. Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 5, må på ena makens yrkande av rätten jämkas, om avtalet finnes uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

11 5. Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska förhållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 5. En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran med förpliktande verkan jämväl för den andra maken ingå sådana rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål. Rättshandlingen skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida ej annat framgår av omständigheterna. Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort

inse, att det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt. Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

13 5. Missbrukar make den honom enligt 12 5 tillkommande behörig- het, må han kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller förändrade förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

14 5. Är ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter; har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare eller god man för honom förordnad, äge andra maken företräda honom, när angelägenhet yppar sig, som ej utan olägenhet kan uppskjutas, uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans inkomst samt, om det för anskaffande av medel till familjens underhåll oundgängligen tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Ej må i något fall fast egendom avyttras eller intecknas eller i sådan egendom upplåten rättighet inskrivas, med mindre rätten, eller inhämtan- de av yttrande från hans närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver det.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

15 5. Om makes släktnamn är särskilt stadgat.

6 kap. Om makars egendom

l 5. En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är stadgat skall vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, skola bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt gäller.

2 5. Över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i 3—6 55 sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods, såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

3 5. Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång.

4 5. Make må ej avhända sig eller låta inteckna fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make avhänt sig fast egendom utan erforderligt samtycke, vare åtgärden ogill, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander därå; harr instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart gälla om inskrivning.

5 5. Ej må make utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i förra stycket sägs, utan erforderligt samtycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare rättshandlingen ogill, om andra maken väcker klander dårå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det godset utgavs.

6 5. Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 55 avses, äge rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

6 a 5. Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 45 sägs väsentligen minskat sina tillgångar; visar sig, efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad, att vederlag ej kan till fullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständig- heter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle lända till intrångi andra makens rätt.

7 5. Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i

brottet, som i 23 kap. 4 och 5 55 brottsbalken sägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avsesi 33 kap. 2 5 brottsbalken.

8 5. Enskild egendom vare:

l. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;

2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara enskild, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift;

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

9 5. Hava makar upprättat förteckning över egendom, som tillhör vardera maken eller en av dem, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder och samvete samt försedd med intyg av vittnen om underskriften och dagen därför, skall vid tvist, vilkendera maken egendomen tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom ett år från förteckningens upprättande, elleri konkurs, vilken följer på ansökning, som gjorts inom samma tid.

7 kap. Om makars gäld

l 5. En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 5. Är i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge och bägge för en för gälden, såvida ej annat avtalats.

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12 5 jämväl andra maken svarar.

3 5. Häftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda makarna eller endera gjort genom rättshandling av den i 5 kap. 12 5 avsedda beskaffenhet, och vill borgenären söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra sin talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan mot henne förlorad.

Varder hustrun försatt i konkurs, vare hon ej pliktig att för dessförinnan gjord gäld av beskaffenhet, som i första stycket avses, ansvara med egendom, som hon under konkursen eller därefter förvärvar.

4 5. Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 5 sägs, och vilken uppkommit före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon ägde, då boskillnaden söktes, hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillades henne. Skall i anledning av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum, svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens värde ej medräknad.

5 5. Vad i 3 och 4 55 är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun iklätt sig vidsträcktare betalningsansvar.

8 kap. Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar

] 5. Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskaps- förord må ock avtalas, att egendom, som eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat följer av vad i 6 kap. 8 5 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas avvikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 5. Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom upprättas äktenskapsförord. Sådant förord vare dock ej erforderligt, när fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt fordringsbevis överlämnas.

3 5. Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing, äge, utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande året till andra maken utan vederlag överlåta egendom till värde motsvarande högst hälften av vad som besparats, dock högst femtusen kronor. Sådan överlåtelse vare dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom upprättats skriftlig, med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits, samt överlåtaren hade kvar egen- dom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

4 5. Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig

emellan om överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa avtalet, allenast om det visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att avtalet icke är av sådan beskaffenhet, att för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

5 5. Har gåva skett, som i 2 5 sägs, och är ej sådant fall för handen, som i första stycket andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken givaren häftade, då gåvan enligt 125 blev gällande, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av den överlåtna egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande befrielse från ansvar.

Har givaren blivit försatt i konkurs eller vid utmätning befunnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att gäld, som i första stycket avses, ej varder rätteligen gulden, svare andra maken för gälden intill det belopp, som i nämnda stycke sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos givaren.

Är talan om gåvans återvinning enligt konkurslagen (1921: 225) eller ackordslagen (1970: 847) anhängig, må mottagarens ansvar enligt denna paragraf icke göras gällande.

6 5. Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå. Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första stycket sägs, anhängiggjorts före utgången av kalenderåret efter det, då arbetet verkställdes, vare rätt till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

7 5. Är egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning, och hava makarna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna antagas hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått från rätt att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej bindande.

8 5. Om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgasi 5, 11 och 13 kap. denna balk.

9 5. Trolovad eller make må, ändå att han är omyndig, sluta äkten- skapsförord; tage dock förmyndarens samtycke, såvida ej fråga är allenast

Samma lag vare om överlåtelse, som avses i 3 5; och skall vad isagda paragraf stadgas om villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer tillämpas jämväl beträffande förmyndarens samtycke till överlåtelsen.

10 5. Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas och bestyrkas med vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall ock det givas på sätt nu är sagt.

11 5. Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, till rätten i den ort, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde förordet ingivet till Stockholms tingsrätt.

Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände oför- dröjligen en bestyrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgift om dagen, då förordet ingavs till rätten; låte ocki fall, som i 2 5 avses, om ingivandet införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist, infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registreringsmyndigheten. Är ej bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven, låte rätten på sökandens bekostnad ombesörja sådan avskrift.

12 5. Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten inom en månad, sedan äktenskapet ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten.

9 kap. Om boskillnad

1 5. Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:

1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägen- heter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning; och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

2 5. Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom.

3 5. All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare, om boskillnad beviljas, makens enskilda egendom.

4 5. Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

5 5. Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 65 annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som

tillhörde honom, då boskillnadsansökningen gjordes; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

6 5. Är boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorätts- gods, varöver andra maken enligt 5 5 äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökning- en prövats och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsan- sökningen förfallit; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla, att giftorättsgods, varöver andra maken äger råda, sättes under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

7 5. Giftorättsgods, varöver make enligt 5 5 äger råda, må utan hinder av ansökan om boskillnad eller dom dårå utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 6 5 satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

8 5. Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt 5 5 äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 5 sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

9 5. Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes, skall, sedan boskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse underskri- vas och en avskrift därav till rätten ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det boskillnadsdomen gavs, förordne rätten lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten översända en avskrift av bouppteckningen.

Är boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, skall rätten, om ena maken det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad

förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa vardera maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att till rätten insända en avskrift därav med underrättelse om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen.

Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen.

10 kap. Om återgång av äktenskap

1 5. Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder varom sägs i 2 kap. 7 eller 10 5, skall till återgång dömas. För hinder, som avses i 2 kap. 10 5, äge dock återgång ej rum, om det tidigare äktenskapet är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt. Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 10 5, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 5. Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på hans talan åter, såvida han ej erhållit tillstånd jämlikt 2 kap. 5 5 att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det sjukdomen blev botad, vare han sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan inom sex månader, från det han fick sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 5. Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenska- pets ingående; eller

4. om han blivit tvungen till äktenskapet. Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader, sedan tillstånd, som i l sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl, varom i 2 eller 3 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 4 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln.

4 5. I fråga om verkan av återgång skall, såvida ej nedan är annorlunda stadgat, vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Vad i 1 1 kap. 20 5 är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning skall äga motsvarande tillämpning, när mål om återgång är anhängigt eller till återgång blivit dömt.

5 5. Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den egendom, en var av makarna vid vigseln hade eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente, varit hans enskilda.

6 5. Sker återgång jämlikt ] 5, och var ena maken vid vigseln i god tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter vad som med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständig- heter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 5 första stycket eller 3 5, och var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider. Anspråk på skadestånd skall, därest fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust framställas i målet om återgång.

7 5. Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra. 8 5. Upph.

9 5. Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt ] 5 bort gå åter, skall, såframt yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas giftorättsgods så delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 5 kan dömas att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 5 eller 3 5 ] sägs.

10 5. Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av äktenskapet, njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter de i 6 5 givna reglerna.

11 5. Hade äktenskap bort gå äter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 5, och dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är tillagd efterlevande make, såvida ej annat av omständigheterna framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

11 kap. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad

1 5. Åre makar ense om att ej fortsätta sammanlevnaden, äga de vinna rättens dom på hemskillnad.

2 5. Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 5. Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

4 5. Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 5. Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge den andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

6 5. Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 5. Har ena maken, i strid mot vadi 2 kap. 10 5 är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

8 5. Har ena maken samlag eller annat könsumgänge med annan än sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala därför, må rätten döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om handlingen och senast inom tre år, sedan den begicks.

9 5. Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med

vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader, från det maken fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre äri smittosamt skede.

10 5. Gör ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens person, äger denne vinna äktenskapsskillnad, om ej hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt tala däremot. Detsamma gäller, om make begår motsvarande brott mot barn, som står under andra makens eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

11 5. Varder ena maken dömd till fängelse i tre år eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till internering eller till [tvångsarbete i minst ett år], och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga mm, om andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra maken inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år, sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 5. Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda.

13 5. Är ena maken sinnessjuk och har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om det ej skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid än som sägs i första stycket, må dömas till äktenskapsskillnad, om synnerliga skäl föreligga.

14 5. All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

15 5. När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

16 5. Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 17 5 annat föranledes, fortfarande råda över det giftorätts-

gods, som tillhörde honom, då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

17 5. Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 5 äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

18 5. Giftorättsgods, varöver make enligt 16 5 äger råda, må utan hinder av dom å hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 5 satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

19 5. Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt 16 5 äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 17 5 sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

20 5. Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten, om ena maken det äskar, förordna lämplig person att förrätta uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder; och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder.

Har ej bouppteckning verkställts, skall, sedan hemskillnad beviljats, rätten på ansökan av make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad i första stycket är sagt.

Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas. Förrättningsmannen har att till rätten översända en avskrift av bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen.

21 5. Bestämmelserna i 15—20 55 äge ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

22 5. Vinner make hemskillnad enligt 25 första stycket, och är den honom vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom den andres lott skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning i den rätt, som enligt 13 kap. 4 5 tillkommer vardera maken.

23 5. Vad i 15—2055 är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när till äktenskapsskillnad är dömt eller mål därom är anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning från andra makens sida, eller på gmnd av dennes missbruk av rusgivande medel, skall vad i 225 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 5. Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider. Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

25 5. Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i 5 kap. 2 5 stadgade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

26 5. Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

27 5. Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskaps- skillnad förordna, vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i föräldrabal- ken.

28 5. Utan hinder av vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, äger rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må allenast när synnerliga skäl därtill äro underhålls- bidrag till frånskild make utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats eller åtagit sig att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

29 5. Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid talans förlust väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 5, men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

30 5. Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av hemskillnaden utom beträffande frågor, om vilka i 14—20 55 är stadgat.

31 5. Upph.

12 kap. Vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död

1 5. Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods.

2 5. Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum,innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan hinder av delägares bestridande.

3 5. Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvalt- ningen av den dödes egendom efter vad i ärvdabalken sägs.

4 5. Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 55 annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning som därav fallit.

5 5. Om det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och

universella testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevan- de maken enligt 4 5 äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet som av rätten godkännes.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för efterlevande makens och barnens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

6 5. Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 5 äger råda, må utan hinder av andra makens död utmätas för den förres gäld. Är sådant gods enligt 5 5 satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för efterlevande makens gäld, såvida ej jämväl den döde svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

7 5. Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, som vid tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 5 sägs, vare, då konkurs inträffat, förfallet.

13 kap. Om bodelning

l 5. Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskill- nad, äktenskapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annorlunda stadgas.

2 5. Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad blivit gjord eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om bodelningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper på honom.

Är gälden .ord före äktenskapets ingående, och häftade, då äkten- skapet ingicks, enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 5 andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, på grund av panträtt

eller eljest särskilt för gälden, eller har maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

3 5. Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 25 sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 5, 10 kap. 5 eller 9 5, 11 kap. 225 eller 23 5 andra stycket eller ock av vad här nedan 1 4—12 55 sägs.

4 5. Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

5 5. Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 25 andra stycket sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.

6 5. Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras för täckning av gäld.

7 5. Rätt till vederlag, som i 6 5 sägs, tillkomme ock make, om andra maken använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 5 andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betalning av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, somi 2 5 andra stycket omförmäles.

8 5. Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods njute vederlag av detta.

9 5. Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej för bristen fordran hos andra maken.

10 5. Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 105 eller 11 kap. 24 5 tillkommer make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 5 har att en gång för alla utgiva till andra maken.

l l 5. Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 5

avses, äge en var av dem fordra, att den andre betalar så stor del av gälden, som makarna emellan belöper på denne, eller ock ställer maken säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den som framställt yrkandet påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld; och vare den förre makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning.

11 a 5. Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods, skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller, om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av förskottet. 1 fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delning- en ökas med ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.

12 5. Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om den avlidne efterlämnar barn under sexton år som ej jämväl är efterlevande makens barn.

13 5. Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter vare en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7 5 sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt allenast beträffande fastighet, som maken förvärvat från någon med vilken han varit släkt i rätt uppstigande led eller från sådan anförvants dödsbo.

13 a 5. Har vid bodelning fastighet delats så, att makarna fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning uppställts i den över bodelningen upprättade handlingen, innehava makarna fastigheten under samägande- rätt.

I den mån bodelning eljest innebär, att del av fastighet kommer i särskild ägares hand, är den ogiltig.

14 5. Har vid bodelning make eftergivit vad enligt bestämmelserna i detta kap. tillkommer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att hans make efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Har den make, som gjort eftergiften, blivit försatt i konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att gäld, som i första punkten avses, ej varder rätteligen gulden, svare andra maken för gälden intill det värde, som i nämnda punkt sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos den förre.

Är bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och hava arvingama bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet, som i första stycket sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning av ena makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den döde häftade.

15 5. Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Om återgång av bodelning vid konkurs eller med anledning av förhandling om offentligt ackord eller vid egendoms avträdande till förvaltning av boutredningsman finnas bestämmelser i konkurslagen (1921: 225) och ackordslagen (1970: 847) samt i ärvdabalken.

14 kap. Om medling mellan makar

1 5. Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om tvist eljest uppkommit, som stör sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om makarna eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun, där makarna eller endera är bosatt;

4. föreståndare för familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun eller landstingskommun.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i den ort, där makarna eller endera är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare.

2 5. I varje kommun skall finnas minst en borgerlig medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl, kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten för två kalenderår. Finnes medlare ej vara lämplig för sitt uppdrag, skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan förordnas för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna paragraf, skall finnas ersättare. Vad som är föreskrivet om medlare gäller även ersättare.

3 5. Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna.

Medlare har att iakttaga tystnad om vad han vid medlingen erfarit och han må ej höras som vittne därom.

4 5. Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare, som utsetts jämlikt 1 5 tredje stycket, utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning enligt denna paragraf meddelas av Konungen.

15 kap. Vissa bestämmelser om rättegången Äktenskapsmål

1 5. Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 5. Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem emellan men må eljest komma under prövning, när helst någons rätt är av frågan beroende.

3 5. För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 5. Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms tingsrätt. Har ena maken väckt talan mot andra maken vid behörig domstol, äge denne städse till gemensam handläggning väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 1 1 kap. 1 5 eller äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 eller 4 5, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 5. Är ansökning om hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder för dess upptagande, äge rätten utan huvudförhandling omedel- bart företaga målet till avgörande. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning om äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes vara behövlig för målets utredning.

6 5. Rätten må, om part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas inom stängda dörrar.

7 g. Upph.

8 5. Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 eller 2 5 må ej upptagas, med mindre det visas, att medling ägt rum enligt 14 kap. Har make underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock utan hinder därav upptagas, om andra maken inställt sig för medling.

9 5. Skall mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 5 upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall lämplig person av rätten utses till medlare. I fråga om sådan medlare äga 14 kap. 3 5 samt 4 5 andra och tredje styckena motsvarande tillämpning. Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av annan orsak medling ej skett före utsatt tid, äger vidare anstånd för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

10 5. Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

11 5. I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskaps- skillnad äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingå ibohaget, såvida

ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestäm- melse skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad i 5 kap. 8 5 sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge iverkställighet lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12 5. Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid, som prövas skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 5 första stycket sägs.

13 5. Upph.

14 5. När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insän- das till äktenskapsregistret.

B oskillnadsmål

15 5. Boskillnad sökes skriftligen hos den rätt, där mannen bör svarai tvistemål i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol hos den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms tingsrätt.

16 5. Finner rätten, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas på den grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan orsak, varde beslut därom tecknat å ansökningen.

17 5. Är ansökning .ord av bägge makarna, och möter ej hinder för dess upptagande, meddele rätten genast beslut om boskillnaden, såvida ej anstånd därmed enligt 20 5 skall äga rum.

18 5. Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, skall föreläggande meddelas andra maken att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Föreläggandet skall jämte ansökningen delgivas andra maken på sätt om stämning är stadgat.

Medgiver andra maken ansökningen eller är hans bo avträtt till konkurs, skall såvida ej anstånd enligt 20 5 skall äga rum, beslut genast meddelas om boskillnaden. I annat fall skall förberedelsen fortsättas eller, om fortsatt förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till huvudförhandling.

19 5. Angående föreläggande för part och parts utevaro i boskillnads-

mål äge vad i rättegångsbalken är stadgat om mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande tillämpning.

20 5. Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat upprättande av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 5 sägs, och har sökanden tillika begärt anstånd med boskillnadens beviljande, till dess han fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen ej bifallas, förrän en månad förflutit från det bouppteckningen tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21 5. När ansökning om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad, skall genom rättens försorg kungörelse därom införas i allmänna tidningarna och i tidning inom orten ävensom underrättelse insändas till äktenskapsregistret.

22 5. Upph.

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål

23 5. Vad i 8 och 9 55 är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 5 skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring levat åtskilda, så ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som avsesi 8 kap. 6 eller 7 5.

24 5. Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhålls- bidrag enligt 5 kap. 5 eller 75 eller, efter det till hemskillnad eller äktenskapmkillnad blivit dömt, enligt 11 kap. 25 eller 26 5, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag, äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom, efter vad som skäligt finnes.

25 5. Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 5 av andra maken till nyttjande erhålla nödiga lösören eller påkallat jämkning av avtal i sådan fråga, äge rätten, på yrkande, meddela förordnande därom för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

26 5. Förordnande, varom i 24 eller 255 sägs, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, om åtgärden skall bestå.

27 5. Förordnande, varom i 24 eller 25 5 sägs, gånge i verkställighet lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

28 5. Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 5, 11 kap. 17 eller 23 5 eller 12 kap. 5 5, Söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förordnande må, om sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot kommer från hovrätten.

Gemensamma bestämmelser

29 5. I äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll eller skadestånd som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma rättegång.

30 5. Har nämnd säte i rätten skola i nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 1 kap. 45 andra stycket rättegångsbalken. I sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning och omröstningi tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

31 5. Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles. I fråga om arvode och ersättning till god man, som här avses, skall gälla vad i 20 kap. 195 föräldrabalken stadgas angående gottgörelse ät rättegångsbiträde.

32 5. Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 5, 11 kap. 20 eller 23 5 eller detta kap. 1 1, 24 eller 25 5, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

16 kap. Allmänna bestämmelser

1 5. Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller är, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt tali månaden motsvarar den,

från vilken tidräkningen börjas. Finns ej motsvarande dagi slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 5. Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 5. Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk skola anmälas för registrering, eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

4 &. Upph.

5 5. Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande meddelas av Konungen.

6 5. Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt stadgat.

Bilaga 2 Vissa internationella bestämmelser om familj och äktenskap

Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Antagen den 10 december 1948 Inledning

Enär erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,

enär ringaktning och förakt för de mänsk- liga rättigheterna lett till barbariska gär- ningar, som upprört mänsklighetens samvete, och enär skapandet av en värld, där männi- skorna åtnjuta yttrandefrihet, trosfrihet samt frihet från fruktan och nöd, kungjorts som folkets högsta strävan,

enär det är väsentligt för att icke män- niskan skall tvingas att som en sista utväg tillgripa uppror mot tyranni och förtryck, att de mänskliga rättigheterna skyddas ge- nom lagens överhöghet,

enär det är väsentligt att främja utveck- landet av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,

enär Förenta Nationernas folk i stadgan ånyo uttryckt sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda män- niskans värdighet och värde samt männens och kvinnornas lika rättigheter, ävensom beslutat främja socialt framåtskridande och

bättre levnadsvillkor under större frihet,

enär medlemsstaterna åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säker- ställa allmän och effektiv respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggan- de friheterna,

enär en gemensam uppfattning av dessa fri- och rättigheters innebörd är av största betydelse för uppfyllandet av detta åtagan- de,

kungör

generalförsamlingen denna allmänna för- klaring om de mänskliga rättigheterna såsom en gemensam riktlinje för alla folk och nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan må med denna förklaringi åtanke ständigt sträva efter att genom under- visning och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter samt genom framstegsfrämjande inhemska och interna- tionella åtgärder säkerställa deras allmänna och verksamma erkännande och tillämpning såväl bland folken i medlemsstaterna som bland folken i områden under deras överhög- het.

Artikel 1

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gent- emot varandra i en anda av broderskap,

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska eller internationel- la ställning, som intages av det land eller område, till vilket en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande el- ler är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 1 6

1. Fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äkten- skap och bilda familj. De äga lika rättig- heter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskaps upplösning.

2. Äktenskap må ingås endast med de bli- vande makarnas fria och fullständiga sam- tycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläg- gande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.

Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

Antagen av FN's generalförsamling hösten 1966

Konventionsstaterna, som anser att, i överensstämmelse med de i Förenta Nationernas stadga uppställda prin-

ciperna, erkännandet av det inneboende vär-

det hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättighe- ter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,

som erkänner att dessa rättigheter härrör från det inneboende värdet hos varje män- niska,

som erkänner att, i överensstämmelse med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, framtidsmålet med fria människor, som åtnjuter frihet från fruktan och nöd, endast kan uppnås, om sådana villkor skapas att envar må åtnjuta sina ekonomiska, sociala och kulturella rät- tigheter liksom sina medborgerliga och poli- tiska rättigheter,

som beaktar att Förenta Nationernas stadga ålägger staterna att främja den allmän- na respekten för och iakttagandet av mänsk- liga rättigheter och friheter,

som tar hänsyn till att varje människa har plikter mot andra människor och mot det samhälle han tillhör och att han är skyldig att medverka till att de i denna konvention inskrivna rättigheterna främjas och iakttages,

överenskommer om följande artiklar:

Del II Artikel 2

1. Varje konventionsstat förpliktar sig att genom såväl egna åtgärder som internatio- nellt bistånd och samarbete, framför allt på de ekonomiska och tekniska områdena, till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa, att de i denna konvention in- skrivna rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet genom alla därtill ägnade medel, i synnerhet genom åtgärder på lagstiftningens område.

2. Konventionsstaterna förpliktar sig att garantera, att de i denna konvention inskriv- na rättigheterna får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskåd-

ning, nationell eller social härkomst, förmö- genhet, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 3

Konventionsstaterna förpliktar sig att till- försäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de ekonomiska, sociala och kulturel- la rättigheter, som inskrivitsi denna konven- tion.

Artikel 1 0 Konventionsstaterna erkänner att:

]. skydd och bistånd skall i största möjli- ga utsträckning lämnas familjen, som är samhällets naturliga och grundläggande en- het; detta skall i synnerhet ske i samband med familjens bildande och medan den är ansvarig för omvårdnaden och utbildningen av barn som ej är självförsörjande. Äkten- skap skall grundas på de blivande makarnas fria samtycke.

Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Antagen av FN:s generalförsamling hösten 1966

K onven tio nssta tema,

som anser att, i överensstämmelse med de i Förenta Nationernas stadga uppställda prin- ciperna, erkännandet av det inneboende vär- det hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättighe- ter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,

som erkänner att dessa rättigheter härrör från det inneboende värdet hos varje män- niska,

som erkänner att, i överensstämmelse med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, framtidsmålet med fria människor, som åtnjuter medborgerliga och politiska friheter samt frihet från fruk— tan och nöd, endast kan uppnås om sådana villkor skapas att envar kan åtnjuta sina medborgerliga och politiska rättigheter lik— som sina ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

som beaktar att Förenta Nationernas stadga ålägger staterna att främja den allmän- na respekten för och iakttagandet av mänsk- liga rättigheter och friheter,

som tar hänsyn till att varje människa har plikter mot andra människor och mot det samhälle han tillhör och att han är skyldig att medverka till att de i denna konvention inskrivna rättigheterna främjas och iakttages,

överenskommer om följande artiklar:

Del II Artikel 2

1. Varje konventionsstat förpliktar sig att respektera och att tillförsäkra envar, som befinner sig inom dess område och är under- kastad dess jurisdiktion, de i denna konven- tion inskrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social här- komst, egendom, börd eller ställning i övrigt.

2. Varje konventionsstat förpliktar sig att i enlighet med sina konstitutionella bestäm- melser och med bestämmelserna i denna konvention vidtaga erforderliga åtgärder för att genom lagstiftning eller på annat sätt förverkliga de i denna konvention inskrivna rättigheter, som ej redan är tillförsäkrade.

Konventionsstaterna förpliktar sig att till- försäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta alla medborgerliga och politiska rät- tigheter som inskrivits i denna konvention.

Artikel 23

1. Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd.

2. Rätten för giftasvuxna män och kvin- nor 'att ingå äktenskap och bilda familj skall erkännas.

3. Äktenskap skall ej ingås utan de bli- vande makarnas fria och fulla samtycke.

4. Konventionsstaterna skall vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa makars likställighet i fråga om rättigheter och ansvar vid äktenskapets ingående, under äktenska- pet och vid dess upplösning. Vid fall av upplösning skall åtgärder vidtagas för att tillförsäkra barnen erforderligt skydd.

Konvention angående skydd för de mänskli- ga rättigheterna och de grundläggande frihe- terna

Antagen av Europarådets ministerkommitté den 4 november 1950

Undertecknade regeringar, vilka äro med— lemmar av Europarådet hava,

i betraktande av att Förenta Nationernas generalförsamling den 10 december 1948 proklamerat en universell förklaring om de mänskliga rättigheterna,

i betraktande av att denna förklaring syftar till att trygga universellt och verksamt erkännande och iakttagande av de rättighe- ter, som däri angivits,

i betraktande av att Europarådets syfte är

att uppnå fastare enhet mellan dess medlem- mar och att ett av medlen att fullfölja detta syfte är vidmakthållandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna,

i ändamål att bekräfta sin djupa tro på de grundläggande friheterna, vilka utgöra själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst vidmakthållas å ena sidan genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom samfälldhet i uppfattningen och res- pekterandet av de mänskliga rättigheterna, till vilka de bekänna sig,

samt i egenskap av regeringar i europeiska stater, vilka besjälas av samma anda och äga ett gemensamt arv i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och sin rättsordning, beslutna att vidtaga de första åtgärderna ägnade att universellt säkerställa vissa av de rättigheter, som angivits i den universella deklarationen,

överenskommit som följer:

Artikel]

De höga fördragsslutande parterna skola garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter, som angivas i avdelning I av denna konvention.

Avdelning I

Artikel12 Giftasvuxna män och kvinnor skola äga rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar, som reglera utövandet av denna rättighet.

Artikel 14

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention, skall tryg-

gas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Europeisk social stadga

Antagen av Europarådets ministerkommitté den 7ju1i 1961

Undertecknade regeringar, som äro medlem— mar av Europarådet,

vilka finna det vara Europarådets syfte att åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar för att skydda och förverkliga de ideal och principer, som äro deras gemen- samma arv, och för att underlätta deras ekonomiska och sociala framåtskridande, särskilt genom vidmakthållandet och utveck- landet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

vilka finna, att Europarådets medlemssta- ter enligt den europeiska konventionen an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, underteck— nad i Rom den 4 november 1950, samt tilläggsprotokollet till densamma, underteck— nat i Paris den 20 mars 1952, hava överens- kommit att tillförsäkra sina befolkningari nämnda konvention och tilläggsprotokoll an- givna medborgerliga och politiska fri- och rättigheter,

vilka finna, att sociala rättigheter böra tillförsäkras alla och envar utan åtskillnad ifråga om ras, hudfärg, kön, religion, politisk åskådning, nationell härstamning eller socialt ursprung,

vilka äro beslutna att samfällt med alla tjänliga medel och genom för ändamålet inrättade institutioner söka höja levnadsstan- darden och förbättra de sociala förhållande- na i medlemsstaterna, såväl i städerna som på landsbygden,

hava överenskommit om följande:

De fördragsslutande parterna erkänna, att målet för den politik som de skola fullfölja med alla lämpliga medel, såväl nationellt som internationellt, skall vara att uppnå sådana förhållanden att följande rättsgrundsatser och principer kunna förverkligas:

16. Familjen, som utgör en av samhällets grundvalar, skall skyddas i socialt, rättsligt och ekonomiskt hänseende, och dess utveck- ling skall främjas.

Andra delen

De fördragsslutande parterna utfästa sig att, på sätt i tredje delen stadgas, anse sig bundna av de förpliktelser, som härflyta ur följande artiklar och moment.

Artikel 16

Socialt, rättsligt och ekonomiskt skydd för familjen

För att trygga de levnadsvillkor, som äro en nödvändig förutsättning för gynnsamma familjeförhållanden, förbinda sig de fördrags- slutande parterna — vilka äro ense om att familjen utgör en av samhällets grundvalar — att i ekonomiskt, rättsligt och socialt hän- seende skydda familjelivet genom sociala förmåner och familjebidrag, skattepolitiska åtgärder, främjande av byggandet av familje- bostäder, bidrag till nygifta eller andra ända- målsenliga åtgärder.

Tredje delen Artikel 20 Utfästelser

]. Varje fördragsslutande part utfäster sig

a) att betrakta första delen av denna stadga såsom en förklaring rörande de mål som parten i enlighet med bestämmelserna i det inledande stycket till nämnda del skall söka förverkliga med alla lämpliga medel;

b) att anse sig bunden av åtminstone fem av artiklarna ], 5, 6, 12, 13, 16 och 19 i stadgans andra del1 ;

e) att anse sig bunden av ytterligare ett antal artiklar eller moment av stadgans andra del, vilka parten själv äger fritt välja, dock att det sammanlagda antalet bestämmelser som skola vara bindande för parten icke må understiga 10 artiklar eller 45 moment.

Konvention angående samtycke till, minimi- ålder för samt registrering av äktenskap

Enligt resolution av FN:s generalförsamling den 10 december 1962

Inledning

De fördragsslutande staterna, som önska, i enlighet med Förenta Natio- nernas stadga, främja allmän aktning för och iakttagande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan hänsyn till ras, kön, språk eller religion,

som hänvisa till att i artikel 16 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna stadgas att:

”1. Fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De äga lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äkten— skaps upplösning.

2. Äktenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga sam- tycke.”, som vidare hänvisa till att Förenta Natio- nernas generalförsamling genom resolution 843 (IX) den 17 december 1954 uttalat att vissa sedvänjor samt ålderdomliga lagar och bruk ifråga om äktenskapet och familjen voro oförenliga med de principer som åter- finnas i Förenta Nationernas stadga och den Allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna, som hävda, att alla stater, inbegripet de som ha eller komma att åtaga sig ansvar för icke-självstyrande och mandatområden tills dessa uppnått självständighet, skola vidtaga lämpliga åtgärder för att avskaffa dylika sedvänjor och ålderdomliga lagar och bruk bl.a. genom åvägabringande av fullständig frihet vid val av make, fullständigt försvin- nande av barnäktenskap och bruket att unga flickor trolovas innan de uppnått pubertets— åldern, allt under införande av erforderliga straffsanktioner, ävensom upprättande av civilt eller annat register för registrering av samtliga äktenskap, hava överenskommit följande:

Artikel 1

l. Äktenskap skall ej anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Detta skall avgivas av dem personligen efter vederbörlig kungörelse samt inför vigselmyndigheten och i vittnens närvaro, i enlighet med vad som må vara i lag föreskrivet.

2. Oaktat vad som i föregående stycke stadgas mä en av parterna vara frånvarande i fall då enligt vigselmyndighetens bedömande särskilda omständigheter föreligga och par- ten inför därtill behörig myndighet och i den ordning, som föreskrives i lag, lämnat sitt samtycke, som icke återtagits.2

1 Artikel 16 omfattas av den svenska ratifikationen Sverige gjorde vid ratifikationen den 29 april 1964 förbehåll mot artikel 1 punkt 2

Stat, som är ansluten till förevarande konvention, skall i sin lag stadga en minimi- ålder för äktenskaps ingående. Äktenskap må ej ingås av person, som ej uppnått denna ålder, därest ej befrielse från ålderskravet meddelats av behörig myndighet i fall då allvarliga skäl därtill föreligga och befrielsen är i de blivande makarnas intresse.

Artikel 3

Vigslar skola registreras av behörig myn- dighet i ett lämpligt officiellt register.

Artikel 4

1. Förevarande konvention skall till och med den 31 december 1963 vara öppen för undertecknande för samtliga stater, som äro medlemmar av Förenta Nationerna eller nå- got av dess fackorgan samt annan stat, som av Förenta Nationernas generalförsamling inbjudes att ansluta sig till konventionen.

2. Konventionen skall ratificeras. Ratifi- kationsinstrument skola deponeras hos För- enta Nationernas generalsekreterare.

Artikel 5

Konventionen är öppen för anslutning av samtliga de stater, som omförmäles i artikel 4, stycket 1.

Anslutning skall ske genom deponering av anslutningsinstrument hos Förenta Nationer- nas generalsekreterare.

Artikel 6

1. Denna konvention skall träda ikraft å nittionde dagen efter det att det åttonde ratifikations- eller anslutningsdokumentet deponerats.

2. För varje stat, som ratificerat eller

ansluter sig till konventionen efter depone- randet av det åttonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet, skall den träda i kraft å nittionde dagen efter det att ifråga- varande stat deponerat sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument.

Artikel 7

1. Fördragsslutande stat må uppsäga kon- ventionen genom skriftlig underrättelse till Förenta Nationernas generalsekreterare. Uppsägningen skall erhålla verkan ett år efter det att underrättelsen emottagits av general- sekreteraren.

2. Konventionen skall upphöra att vara i kraft från och med den tidpunkt då uppsäg- ning, varigenom antalet parter minskats till mindre än åtta, träder i kraft.

Artikel 8

Tvist mellan två eller flera fördragsslutan- de stater angående tolkningen eller tillämp- ningen av konventionen och som ej bilägges genom förhandlingar, skall, på begäran av samtliga parter, underställas den Internatio- nella domstolen, såvida ej parterna överens— komma om annat sätt för tvistens lösande.

Artikel 9

Förenta Nationernas generalsekreterare skall för alla medlemsstater i Förenta Natio- nerna och i artikel 4 avsedda icke-medlems- stater tillkännagiva:

a. undertecknanden och mottagande av ratifikationsinstrument enligt artikel 4;

b. mottagande av anslutningsinstrument enligt artikel 5 ;

e. den tidpunkt då konventionen träder i kraft enligt artikel 6;

d. underrättelser om uppsägning enligt artikel 7, stycket 1;

e. upphörande av konventionen enligt artikel 7, stycket 2.

1. Konventionen, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter äga lika vitsord, skall deponeras i Förenta Nationer- nas arkiv.

2. Förenta Nationernas generalsekretera- re skall översända en bestyrkt kopia av konventionen till samtliga Förenta Nationer- nas medlemsstater samt de i artikel 4, stycket ] omnämnda icke-medlemsstaterna. Till bekräftelse härav har undertecknade vederbörligen befullmäktigade ombud på sina respektive regeringars vägnar underteck- nat denna konvention, som framlades för undertecknande i Förenta Nationernas hög- kvarter i New York den 10 december 1962.

1 Statistik angående giftermål

Tab [: ] Nyblivna gifta i första giftet efter kön och ålder på 1 000 ogifta 1955—1970

15—19

20— 24

25—29 30—34 35—39 40—44

I 0 in

Samtliga*

Män

Kv.

Män

Kv.

Män

Kv. '

C." :d 2 >' 54

Mån

Kv.

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 Ökningen i% 66—70

uwunumvquos:stwoxo-n—vcocucq

61

33,5 34,2 34,4 33,4 30,2 29,0 32,4 33,7 35,0 37,9 38,7 38,8 33,8 27,1 21,3 17,0

56

90,3 92,2 94,3 96,1 94,1 96,7 102,6 104,8 103,0 110,5 111,3 113,7 103,0 91,1 78,6 65,8

42

1799 181A 187J 1335 1842 184A reas 1909 1793 1914 1913 1933 1773 1613 1445 1215

37

149,3 151,7 157,6 152,7 162,9 164,0 168,5 176,9 173,6 186,0 185,1 179,1 161.6 143,7 128,6 105,8

41

182,8 182,1 189,7 181,0 18l.1 181,5 186,0 183,9 175,7 182,2 178,0 173,0 160,5 145,7 135,2 118,

32

1023

71,3 61,5

36

923 95A 95A 925 9L0 875 853 903 82J 86J azn 775 75A 685 613 573

26 33 27 35

16,5 14,

25

HBOONWXDQJWNNv—HDQ vmvmmmmmmmmmm

qqrqsl; _ _ _

wauaescaol—ucaogun revieweQquurqeq_cheq-u—a

1083

663

38

164,0 167,6 174,6 173,6 173,9 176,4 186,8 192,1 186,3 198,6 198,4 197,9 179,8 160, 141,4 119,6

40

* Samtliga vigda i relation till ogifta män i åldern 20—49 år resp. ogifta kvinnor i åldern 20—44 år.

Källor: Befolkningsförändringar 1969 och 1970. ] Trost: Marriage rates in Sweden, 1971 Under åren 1955—1966 ökar giftermålsintensiteten för åldrarna 15—29 år. Sedan sjunker intensiteten mycket kraftigt. 30 år och äldre visar under

1955—1966 sjunkande eller konstant intensitet. Även i dessa åldrar blir det en sänkning efter 1966.

Männen visar genomgåen Samtliga vigda män resp.

de en kraftigare sänkning än kvinnorna. Männens sänkning ligger på 30—60 %. _ kvinnor irelation till 1 000 ogifta män resp. kvinnor visar en sänkning med ca 40 % åren 1966—1970. (Se diagram [:i och 1:2).

Av Kerstin Landfeldt

Statistik om äktenskapliga forhållanden

200—

2529

Samtliga 20-24 30-34

35—39

40-44 45—49

Diagram I:]

15-19

ll

Nyblivna gifta män iförsta giftet efter ålder på 1 1955—1970

000 ogifta män

Samtliga

20-24 25—29

30—34

35—39

1 519 _ x 4044 — 4549

ll

I | I I I I I I | | | | I | 1

55 57 59 61 63 65 67 69

Diagram 1:2 Nyblivna gifta kvinnor i första giftet efter ålder på 1 000 ogifta kvinnor 1955—1970

Mannens civilstånd Kvinnans civilstånd År Ogift Änkling Skild Summa Ogift Änka Skild Summa 1960 43 928 1 246 4 975 50149 44 468 877 4 804 50149 1961 46 088 1 260 5 101 52 449 46 658 923 4 868 52 449 1962 47534 1178 5201 53913 48315 904 4694 53913 1963 47 499 1 112 4 869 53 480 48 105 808 4 567 53 480 1964 52137 1176 5126 58439 53049 749 4641 58 439 1965 53881 1059 5 023 59963 54 490 712 4761 59 963 1966 55 094 971 5 036 61 101 55 582 693 4 826 61 101 1967 50965 923 4673 56 561 51578 605 4 378 56561 1968 46 514 1028 4 474 52 016 47 242 589 4 460 52 291 1969 42 759 945 4 484 48 188 43 423 547 4 387 48 357 1970 37 858 799 4 435 43 092 38 512 508 4 258 43 278

T. 0. m. 1967 baserades statistiken på i Sverige kyrkobokförda vigda kvinnor. Äktenskap mellan i Sverige skriven man och en i utlandet skriven kvinna kom ej med. Fr.o.m. 1968 redovisas alla ingångna äktenskap, dvs. även de äktenskap som ingås mellan en i Sverige skriven man/kvinna och en i utlandet skriven man/kvinna. Därav olikheterna i slutsummorna.

Källor: Befolkningsförändringar 1969—70.

1966 var det en topp i giftermålsfrekvensen med 61 101 vigslar. Därefter har antalet per år ingångna äktenskap sjunkit kraftigt. 1970 ingicks endast 43 278 äktenskap, vilket är en sänkning med ca 30 %.

Tab !: 3 Nyblivna gifta efter kön och tidigare civilstånd 1960—1970 (relativa andelar).

Mannens civilstånd Kvinnans civilstånd År Ogift Änkl. Skild Summa Ogift Änka Skild Summa 1960 87,6 2,5 9,9 50149 88,7 1,7 9,6 50149 1961 87,9 2,4 9,7 52 449 89,0 1,7 9,3 52 449 1962 88,2 2,2 9,6 53 913 89,6 1,7 8,7 53 913 1963 88,8 2,1 9,1 53 480 89,9 1,5 8,5 53 480 1964 89,2 2,0 8,8 58 439 90,8 1,3 7,9 58 439 1965 89,8 1,8 8,4 59 963 90,9 1,2 7,9 59 963 1966 90,2 1,6 8,2 61 101 91,0 1,1 7,9 61 101 1967 90,1 1,6 8,3 56 561 91,1 1,1 7,7 56 561 1968 89,4 2,0 8,6 52 016 90,3 1,1 8,5 52 291 1969 88,7 2,0 9,3 48 188 89,8 1,1 9,1 48 357 1970 87,9 1 8 10 3 43 092 89,0 1,2 9,8 43 278

T. 0. m. 1967 baseras statistiken på i Sverige kyrkobokförda vigda kvinnor. Äktenskap mellan i Sverige skriven man och en i utlandet skriven kvinna kom ej med. Fr.o.m. 1968 redovisas alla ingångna äktenskap, dvs. även de äktenskap som ingås mellan en i Sverige skriven man/kvinna och en i utlandet skriven man/kvinna. Därav olikheterna i slutsummorna.

Källor: Befolkningsförändringar 1969 och 1970.

Relativa andelen av de nyblivna gifta som tidigare varit gifta sjunker för männen under åren 1960—1966. Därefter sker det en liten ökning. Ökningen är något större för de frånskilda männen än för änklingarna. Andelen kvinnor som ifter om sig är hela tiden lägre. — Änkornas andel sjunker fram till 1966 och ligger sedan konstant. De frånskilda kvinnornas andel sjunker fram till 1967 därefter ökar deras andel ganska snabbt de senaste tre åren.

Tab I: 4 Nyblivna gifta efter makarnas förutvarande civilstånd 1958—1970. (Båda makarna skrivna i Sverige.)

Ogift man och Änkling och Skild man och

__ Totala an- Ogift Än- Skild Ogift Än- Skild Ogift An- Skild talet nybliv- kv. ka kv. kv. ka kv. kv. ka kv. Summa na gifta

1958 41 370 422 2 703 672 314 390 2 990 257 1667 50 758 1959 41001 456 2 556 640 307 371 2 818 273 1746 50168 1960 40 937 379 2 612 625 250 371 2 906 248 1 821 50149 1961 43 101 372 2 615 608 289 363 2 949 262 1 890 52 449 1962 44750 341 2443 513 290 375 3052 273 1876 53913 1963 44 767 309 2 423 505 271 336 2 833 228 1808 53 480 1964 49 422 297 2 418 542 245 389 3 085 207 1 834 58 439 1965 51 118 269 2 494 457 239 363 2 915 204 1904 59 963 1966 52 272 262 2 560 414 213 344 2 896 218 1922 61101 1967 48 514 225 2 226 384 191 348 2 680 189 1804 56 561 1968 42 901 199 2 271 411 190 391 2 474 179 1681 50 703 (Män 52 016)

(Kv. 52291) 1969 39227 184 2169 364 184 354 2376 169 1765 46792 (Män 48188) (Kv. 48 357) 1970 34423 169 2061 302 163 303 2345 168 1755 41689 (Män 43092) (Kv. 43278)

Källor: Befolkningsändringar 1968—70.

Enligt tabell 1:4 sjunker antalet personer som gifter om sig (absoluta tal) med åren. Ser man på relativa andelarna får man en annan bild. (Tab [: 5) Ganska genomgående visar det sig att "omgiftest'rekvensen" sjunker fram till 1967 för att dareIter OKa. — En mycket liten del av äktenskapen ingås mellan änkor och ogift man/änkling/frånskild man. Det är vanligare att en frånskild man gifter sig med en ogift kvinna än att en frånskild kvinna gifter sig med en ogift man. 1 något lägre utsträckning gifter sig frånskild man med frånskild kvinna.

Tab I.'5 Nyblivna gifta efter makarnas förutvarande civilstånd 1958—1970, relativa andelar. (Båda makarna är skrivna i Sverige.)

Ogift man och Änkling och Skild man och

Ogift Än- Skild Ogift Än— Skild Ogift Än- Skild Summa kv. ka kv. v ka kv. kv. ka kv. abs. 1958 81,5 0,8 5,3 1,3 0,6 0,7 5,9 0, 3,3 50 758 1959 81,7 0,9 5,1 1,3 0,6 0,7 5,6 0,5 3,5 50168 1960 81,6 0,8 5,2 1,2 0,5 0,7 5,8 0,5 3,6 50 149 1961 82,1 0,7 5,0 1,2 0,6 0,7 5,6 0,5 3,6 52 449 1962 83,0 0,6 4,5 1,0 0,5 0,7 5,7 0,5 3,5 53 913 1963 83,7 0,6 4,5 0,9 0,5 0,6 5,3 0,4 3,4 53 480 1964 84,6 0,5 4,1 0,9 0,4 0,7 5,3 0,4 3,1 58 439 1965 85,2 0,4 4,2 0,8 0,4 0,6 4,9 0,3 3,2 59 963 1966 85,6 0,4 4,2 0,7 0,3 0,6 4,7 0,4 3,1 61 101 1967 85,8 0,4 3,9 0,7 0,3 0,6 4,7 0,3 3,2 56 561 1968 84,6 0,4 4,5 0,8 0,4 0,8 4,9 0,3 3,3 50 703 1969 83,8 0,4 4,6 0,8 0,4 0,7 5,1 0,4 3,8 46 792 1970 82,6 0,4 49 07 04 07 5,6 04 42 41689

Källor: Befolkningsändringar 1968—70.

Omgiftesfrekvensen i Sverige ligger på unge- fär 55—60% för män och 53—58% för kvinnor. Detta uttalande bygger på en uppskattning gjord på följande sätt: tidigare frånskilda som vigs en given tidsperiod i relation till antalet skilsmässor under samma tid (dessa data gäller för tiden från 1945 till 1968). Uppskattningen är osäker i viss mån, eftersom samma tidsperiod använts i båda fallen, men de två talserierna har varit ganska konstanta, varför osäkerheten inte blir så särskilt stor. Observeras bör också att en hel del av de skilda ej ”hinner” gifta om sig innan de dör — och att beräkningarna är gjorda på totalmaterial och således inte enbart på vissa åldrar.

Omgiftesfrekvensen i Danmark är ungefär densamma som den här uppskattade i Sveri- ge — de danska beräkningarna förefaller dock vara gjorda på ett mera exakt och tillförlitligt sätt (Mannicke, 1968). Andelen tidigare skilda bland de som gifter som har varierat något; den har legat på sju till nio procent under de senare decennierna. Värde- na är givetvis delvis beroende av skilsmässo— frekvenser och giftermålstal samt man kan förmoda att den nedgång man kan finna under senare år (ungefär 7 %) beror på en antagen ökning av s.k. samvetsäktenskap (denna antagna ökning är dock osäker — jfr ovan). Man kan också konstatera, att värde- na är lägre för kvinnor än för män — någon tendens till minskning eller ökning av skillna- derna mellan män och kvinnor i detta avseende kan ej iakttagas under de senaste två decennierna.

Man kan också konstatera utifrån officiell statistik att i Sverige så är, av alla äktenskap som upplöses, ungefär 87—88 % sådana där mannen ej tidigare varit skild och 87—89 % sådana där kvinnan ej tidigare varit skild (gäller skilsmässor 1959—1968). Detta säger inget om huruvida tidigare frånskilda skiljer sig på nytt i större utsträckning än tidigare icke frånskilda. Några exakta och helt korrekta data för detta står icke att finna, utan specialundersökningar, och sådana har

såvitt bekant inte gjorts. Man kan dock göra vissa skattningar. Av tabell A framgår att av de äktenskap som upplöstes genom äkten- skapsskillnad 1968 var 80,6% sådana där ingen av makarna var tidigare skild. Genom att jämföra med tabell B, där åtta år äldre data (1968) visas för makarnas civilstånd vid vigseln, kan vi konstatera att skilsmässo- frekvensen bland de tidigare skilda är något högre än för de ej tidigare skilda. Observeras bör också att skillnaden mellan 80,6 och 84,1 ger ett slags minimumskillnad eftersom dödsfallsfrekvensen rimligen är högre bland de tidigare skilda då de genomsnittligt är något äldre än de ej tidigare skilda. Man kan således säga att när makarna har en skils- mässa bakom sig så är den statistiska sannolikheten större att deras äktenskap skall leda till skilsmässa än då de ej har det; storleken på denna sannolikhet är dock okänd såväl för fallen där endast ena maken är tidigare skild som för fallen där båda makarna är tidigare frånskilda.

1 Jan Trost: Utvecklingen ifråga om äktenskapets stabilitet (FF 1 1970)

TabeIlA Äktenskapsskillnader efter kombi— TabeIIB Giftermål efter kontrahenternas nationer av äktenskapsskillnadens ordnings- civilstånd 1960, Procent nummer för makarna 1968. Procent

Hustrun Hustrun Ej skild Skild Första Andra äkten- äkten- Mannen skaps- skaps- skill- skill- Ej skild 8 ,1 5,9 90,0 naden naden Skild 6,3 3,6 9,9 90,4 9,5 99,9 Mannen Källa: Befolkningsrörelsen 1960 Första äktenskaps- skillnaden 80,6 7 ,3 87 ,9 Andra äktenskaps- skillnaden 7,4 4,7 12,1 88,0 12,0 100,0 N = 11 011 Källa1Skilsmässor 1968, SCB, Be 196927 Tab ]: 7 Kyrkliga och borgerliga vigslar 1958—1970 Vigselformz Samtliga Kyrklig Borgerlig giftermål Antal %3 Antal %3 1958 50 785 47 637 93,8 3 148 6,2 1959 50168 47125 93,9 3 043 6,1 1960 50 149 47 195 94,1 2 954 5,9 1961 52 449 49 129 93,7 3 320 6,3 1962 53 913 50 649 93,9 3 264 6,1 1963 53 480 49 829 93,2 3 651 6,8 1964 58 439 54 231 92,8 4 208 7,2 1965 59 963 55 475 92,5 4 488 7,5 1966 61 101 56 315 92,2 4 786 7,8 19671 56561 51980 91,9 4581 8,1 19681 52 291 47 146 90,2 5 145 9,8 19691 48 357 42117 87,1 6 240 12,9 1970 43 278 36 411 84,1 6 867 15,9

; Baserat på antalet kvinnor som ingått äktenskap De frikyrkliga vigslarna räknas in i kyrkliga Av giftermålen

T. 0. m. 1967 räknades endast de äktenskap där båda makarna var skrivnai Sverige. Från 1968 räknas alla ingångna äktenskap och man registrerar män och kvinnor för sig.

Källor: Befolkningsförändringar 1967. Icke publicerad officiell statistik. Under åren 1958—1967 minskade andelen kyrkliga vigslar med några tiondels procent per år. Men 1968 skedde en omsvängning och de borgerliga vigslarnas andel har ökat mycket markant de senaste tre åren och är nu uppe ica 16 %.

Tab II: ] Levande födda efter legitimitet samt nettoreproduktionstal

Levande födda

! äktenskap Utom äktenskap Samtliga Nettorepro- _ _— duktionstal Absolut % Absolut % 1960 90 684 88,7 11535 11,3 102 219 1,023 1961 92 285 88,3 12 216 11,7 104 501 1.045 1962 93 987 87,6 13 297 12,4 107 284 1,064 1963 98 731 87,4 14172 12,6 112 903 1,098 1964 106 547 86,9 16117 13,1 122 664 1,177 1965 105 856 86,2 16 950 13,8 122 806 1,147 1966 105 392 85,4 17 962 14,6 123 354 1,121 1967 103 037 84,9 18 323 15,1 121 360 1,082 1968 95 196 84,1 17 891 15,9 113 087 0,992 1969 90105 83,7 17 517 16,3 107 622 0,919 1970 89 895 81,6 20 255 18,4 110150 0924

Källa: Befolkningsförändringar 1969 och 1970

Diagram II:] Nettoreproduktionstal1960—1969

1 ,20':

1 ,1 0—5

1 ,00 "5

0,90 : | I | | | I | | I 1960 61 62 63 64 65 66 67 68 69

Källa: Befolkningsförändringar 1969

Tab [1:2 Andelen barnlösa äktenskap i % 1970 av de äktenskap som ingåtts åren 1950—1961

Antal äkten- skap som t. o. m. Andel Antal ingång- 1970 fått sitt barnlösa na äktenskap första barn Skillnad äktenskap 1950 54 222 38 893 15 329 28,3 1951 54 347 38 606 15 741 29,0 1952 53 314 37 984 15 328 28,8 1953 53152 37 487 15 652 29,4 1954 53 008 37 637 15 362 29.0 1955 52 250 37 538 14 693 28,1 1956 51719 37591 14116 27,3 1957 52 529 37 709 14 820 28,2 1958 50785 36 570 14215 28,0 1959 50168 36 333 13 835 27,6 1960 50149 36 783 13 366 26,7 1961 52 449 38 328 14126 26,9

Källa: Befolkningsförändringar 1970 28—29 % av alla ingångna äktenskap blir barnlösa. Häri inräknas de äktenskap som upplöses (genom makes död eller äktenskapsskillnad) innan något barn fötts. 1 hur stor utsträckning alltjämt bestående äktenskap är barnlösa, är svårt att säga. Man kan gissa på 10— 15 %.

Tab III:] Antalet genom äktenskapsskillnad respektive ena makens död upplösta äktenskap från vigselåret t. o. m. 1970

Antal genom ena Rel. anta- Antal Rel. anta- makens död eller Antal ge- let genom Antal in- äktenskaps- let äkten- äktenskapsskillnad nom död död upp- gångna äk- skillnader skaps- upplösta äktenskap upplösta lösta äk— tenskap t. o. m. 70 skillnader t. o. m. 70' äktenskap tenskap 1941 58102 8 279 14,2 1942 63 659 8770 13,8 1943 62 803 8 852 14,1 1944 64 627 9 231 14,3 1945 64 280 9 385 14,6 1946 63 800 9 146 14,3 1947 59 670 8 656 14.5 1948 58 009 8 346 14,4 1949 55 288 7 821 14,1 1950 54 222 7 544 13,9 1951 54 247 7 308 13,5 1952 53 314 7 092 13,3 1953 53152 6 723 12,6 1954 53 008 6 678 12,6 1955 52 250 6 325 12,1 9 073 2 748 5,3 1956 51719 6 281 12,1 8679 2 398 4,6 1957 52 529 6 009 11,4 8178 2169 4,1 1958 50 785 5 625 11,1 7 464 1839 3,6 1959 50168 5 312 10,6 6 991 1679 3,3 1960 50149 5 060 10,1 6 517 1457 2,9 1961 52 449 5 134 9,8 6 453 1 319 2.5 1962 53 913 4 981 9,2 6128 1 147 2,1 1963 53 480 4 447 8,3 5 475 1 028 1,9 1964 58 439 4 021 6,9 4 846 825 1,4 1965 59 963 3 356 5,6 4 069 713 1,2 1966 61 101 2 515 4,1 3123 608 1,0 1967 56 561 1 375 2,4 1773 398 0,7 1968 52 291 567 1,1 884 317 0,6 1969 48 357 107 0,2 225 118 0,2 1970 43 278 16 0,04 75 59 0,1 Källa: Befolkningsförändringar 1970 338 SOU 1972:41

Tab III : 2 Äktenskapsskillnader efter barnantal 1963—1968 Andelen barni övriga äktenskap 1968

Antal äktenskap med nedanstående antal barn under 15 år

I upplösta äktenskap I bestående äktenskap

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1968 1968

Abs. % Abs. % Abs. % Abs. % Abs. %

Abs.

%

Abs.

%

Abs.

%

Obam 3468 40,82 3693 40,28 3809 39,83 4006 30,94 4300 40,10 1 barn 2717 31,98 3015 32,88 3112 3254 3428 33,32 3435 32,04 2bam 1620 19,07 1700 18,54 1866 19,51 2051 19.93 2116 19,74 3barn 512 6,02 557 6,07 540 5,65 606 5,89 655 6,11 4barn 124 1,46 149 1,62 171 1,79 146 1,42 160 1,49 Sbarn 36 : 0,42 43 m 0,47 45 (; 0,47 43 g: 0,42 42 ; 6barn 16 ,,; 0,19 11 N" 0,12 13 6: 0,14 7 _: 0,07 11 N" 7barn 3 0,04 1 0,02 7 0,07 1 0,01 3

Källor: Folkmängdens förändringar 1963—1966 Befolkningsförändringar 1967—1968 SM Be 1968

Ca 40 % av äktenskapsskillnadsfallen har ej minderåriga bam. 32—33 % har 1 barn, ca 20 % har 2 barn och 6 % har 3 barn. Endast 2 % av dem som skiljer sig har 4 eller fler barn. Om man ser på barnantalet i bestående äktenskap ser man att ca 3 % har 4 eller fler barn, räknat på män 18—66 år, dvs. det är vanligare med många barn i bestående än i upplösta äktenskap.

Andelen är ungefär lika vad gäller äktenskap utan minderåriga barn. Fler personer med 1 barn skiljer sig jämfört med personer i bestående äktenskap. Däremot är det vanligare med 2 och 3 barn i bestående äktenskap än bland upplösta. När man bedömer dessa resultat måste man hålla i minnet att tidsfaktorn inte är konstant. De bestående äktenskapen har genomsnittligt varat betydligt längre än de äktenskap som upplöses.

4285 3640 2211 653 173 36 12

1

38,91 33,06 20,08 5,93 1,57

g 0,33 N" 0,11 0,01

654 140 415 453 365 244 130 081

49 028

(Mån 18—

40,53 25,74 22,63

8,06 3,03

66 år)

895 300 419 630 365 795 130 222

48 979

48,13 22,56 19,67

7,00 2,63

(Män samtl. åldr.)

Hem- Äktenskapsskillnad skillnad 1—2 åå 3—13åå Därav med barn På 100 000 av under 15 är hela medel- medelfolkmäng- Abs. % folkmängden den gifta kvinnor 1959 9 657 8 761 5 707 65,1 117,5 495,7 1960 9 221 8 958 5 795 64,7 119,8 503,4 1961 9113 8 696 5 271 60,6 115,6 485,1 1962 9 425 8 849 5 350 60,5 117,0 489,6 1963 9 640 8 496 5 028 59,2 111,7 466,4 1964 10573 9169 5476 59,7 119,7 498,7 1965 10 942 9 563 5 754 60,2 123,7 514,2 1966 11573 10288 6282 61,1 131,8 546,7 1967 12 201 10 722 6 422 59,9 136,3 564,5 1968 13622 11011 6726 61,1 139,1 576,4 1969 14 347 12 238 7 536 61,6 153,6 638,1 1970 15 374 13 174 8173 62,0 163,8 684,6

Källa: Befolkningsförändringar 1970

Både hemskillnader och äktenskapsskillnader ökar under åren 1959—1970. Förekomsten av minderåriga ba11'1n håller sig däremot efter 1961 konstant kring 59—61 % bland äktenskapsskillnaderna. (Se även 111: 9 oc III: 11).

Man ser också om man tittar på 100 000 av medelfolkmängden resp. medelfolkmängden gifta kvinnor, att det skett en markant ökning av äktenskapsskillnaderna, speciellt efter 1965.

Diagram HIS] Äktenskapsskillnader på 100000 av medelfolkmängden gifta kvinnor 1959—1970

700—

650-—

550 —

500-—

450—

a-rxx,

T T l 1 T 60 61 62 63 64 65 66 67 GIS SIS 7lC

Tab [11:4 Relativa antalet genom äkten- skapsskillnad upplösta äktenskap efter antal

år sedan vigselåret

Andelen upp- Andelen upp- Vig- lösta 5 är lösta 10 år Andelen sel- efter vigsel- efter vigsel- t. o. m. —69 år året året upplösta 1941 3,4 7,3 14,1 1942 3,3 7,1 13,6 1943 3,4 7,4 13,8 1944 3,7 7,7 14,0 1945 3,8 8,0 14,3 1946 4,0 8,2 14,0 1947 3,9 8,2 14,1 1948 4,0 8,5 14,0 1949 4,1 8,4 13,7 1950 4,1 8,5 13,4 1951 4,0 8,4 12,9 1952 4,2 8,5 12,7 195 3 3,9 8,3 12,1 1954 4,1 8,6 12,0 1955 4,1 8,5 11,4 1956 4,5 9,1 11,4 1957 4,4 9,0 10,6 1958 4,5 9,3 10,2 1959 4,4 9,7 9,7 1960 4,5 10,1 9,0 1961 4,9 8,6 1962 5,2 7,9 1963 5,4 6,9 1964 5,3 5,3 1965 5,6 3,9 1966 2,4 1967 0,9 1968 0,2 1969 0,02 Källa: Befolkningsförändringar 1969 och 1970

Om man konstanthåller tiden mellan vigselår och upplösningsår, visar det sig att det relativa antalet upplösta äktenskap har ökat under åren, en ökning som visas även i de flesta av de andra tabellerna.

Tab Ill: 5 Nyblivna frånskilda efter äktenskapets varaktighet 1964—1970

10— 15—

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 14 19 20— 82

1964 34 214 568 708 581 569 565 516 421 417 1607 1285 1684 9169 1965 42 239 601 741 678 588 536 486 491 414 1670 1287 1790 9 563 1966 35 242 725 786 780 691 579 523 463 447 1771 1 351 1 895 10 288 1967 27 256 664 834 771 702 624 584 499 425 1 841 1 407 2 108 10 722 1968 49 213 758 848 899 771 681 577 455 474 1936 1473 2 094 11228 1969 33 210 665 948 929 828 744 667 598 511 2 034 1553 2 420 12140 1970 48 202 700 974 1048 938 888 738 656 559 2179 1610 2 402 12 943 Källor: Folkmängdens förändringar 1964—1966

Befolkningsförändringar 1967 — 1970

Diagram 111: 2 visar att äktenskapsskillnadsmönstret är ungefär lika för åren 1964—1968.Största antalet skilsmässor inträffar när äktenskapet varat i 3 år (4 år för 1968), därefter planar kurvan ut. Observeras bör att äktenskapets medianvaraktighet är ca 10 år. Antalet äktenskapsskillnader verkar stort, men om man ser på relativa antalet upplösta äktenskap efter vigselår (tabell 111: 4), ser man att ca 14 % av alla ett visst är ingångna äktenskap är upplösta efter 20—25 år.

Antal Iriv- IHM/I 11 _ |— 1 ooo-4 ......"— 1— .--- nu

T !

"Tiåöl'oi'vr'zi'al'ct'låi'rr'sfomzi

"- (_|-4 & || 0

Killar: Famn—i'm mtl-pt l..-l— ldotkninwwnr INT-|— Åhomkm Mim-NW är en 10 If

Tab III:6 Makarnas medianålder och äktenskapets medianvaraktighet vid upplösningen 1961—1970

Upplösta äktenskap genom Mannens död Hustruns död Äktenskapsskillnad Äkten- Äkten- Äkten- Man- Hust- skapets Man- Hust- skapets Man- Hust- skapets

nens 1 runs 1 varak-2 nens 1 runs 1 varak-2 nens 1 runs ' varak-2 År ålder ålder tighet ålder ålder tighet ålder ålder tighet 1961 69,75 64,76 37,20 69,99 68,03 40,06 38,92 35,86 10,12 1962 69,96 65,06 37,50 70,21 68,40 40,34 38,79 35,85 9,95 1963 70,46 65,57 37,75 70,40 68,36 40,44 39,02 35,97 10,43 1964 69,83 65,01 37,27 69,89 68,06 39,62 38,82 35,53 10,01 1965 69,70 65,31 37,47 70,24 67,76 39,98 38,50 35,30 9,93 1966 70,23 65,42 37,49 70,09 68,39 39,75 37,93 34,82 9,72 1967 70,20 65,53 37,39 70,59 68,58 40,18 38,55 34,96 9,96 1968 70,59 65,88 37,88 70,65 68,79 40,05 37,82 34,40 9,81 1969 70,64 66,03 38,18 70,49 68,74 39,95 38,11 34,32 9,91 1970 70,44 65,95 37,80 70,42 68,43 39,94 37,15 33,59 9,48

1 Medianema är beräknade på antal år mellan födelseåret och upplösningsåret t. o. m. 1967 och därefter är medianerna beräknade på makarnas ålder vid upplösningen. — 2) Medianer beräknade på antal år mellan vigselåret och upplösningsåret t. o. m. 1967 och därefter är medianerna beräknade på äktenskapets varaktighet i år vid upplösningen.

Källa: Befolkningsförändringar 1970.

Om äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad har makarna varit gifta i ca 10 år. Kvinnan är 34—36 år och mannen är 37—39 år. ggpåöoseåsr äktenskapet genom hustruns död har det varat i 39—40 år, hustrun är 67—68 år och mannen Dör mannen före kvinnan har äktenskapet varat i 36—38 år, mannen är 69—70 år och hustrun 64—66 år.

Tab III: 7 Relativa antalet äktenskapsskillnader i varje hemskillnadskohort efter antal år sedan hemskillnaden 1954—1969

åkarnmsinlagda antalet genom äktenskapsskillnad enligt giftermålsbalken 11 kap. 3 & upplösta " ten ap

Per 1 000 hemskillnader

skill- hem- Antal Antal år sedan hemskillnaden Totalt nads- skill- t.o.m. t. om. år nader 1969 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 1969

1954 9 163 7 007 464 680 717 735 746 752 756 758 759 761 762 763 764 764 765 765 1955 9 333 6 936 436 657 695 712 724 730 734 737 739 741 742 743 743 743 ' 743 1956 9 248 6 953 462 673 708 725 734 739 743 747 748 749 750 751 752 ' ' 752 1957 9 048 6 738 461 670 703 721 728 732 737 739 741 743 744 745 ' ' ' 745 1958 9 233 6 940 463 678 712 729 737 742 745 748 749 750 752 ' ' ' ' 752

1959 9 657 7 223 467 675 711 724 731 737 741 744 747 748 ' ' ' ' ' 748 1960 9 221 6 690 446 664 690 706 714 718 721 723 726 ' ' ' ' ' ' 726 1961 9113 6 681 470 664 699 714 721 727 730 733 ' ' ' ' ' ' ' 733 1962 9 425 6 820 456 660 692 706 716 721 724 ' ' ' ' ' ' ' ' 724 1963 9 640 7 122 479 678 711 728 735 739 ' ' ' ' ' ' ' ' ' 739

1964 10 537 7 858 477 688 721 738 746 ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' 746 1965 10 942 8 108 490 694 726 741 ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' 741 1966 11 537 8 402 487 697 728 ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' 728 1967 12 201 8 456 480 693 ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' 693 1968 13 622 6 901 507 ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' 507

1969 14 347 . . . . . . . . . . . . - . . . .

Källa: Befolkningsförändringar 1969.

24—25 % av hemskillnaderna leder aldrig till äktenskapsskillnad. Men i dessa 25 % ingår sådana fall där endera maken dör före äktenskapsskillnaden, äktenskapsskillnad tas ut efter annan paragraf än 11: 3, målet fullföljs aldrig eller makarna återupptar samlevnaden._(Annan paragraf ar sällsynt). _ _ _

Det finns en annan kate ori som kan påverka procenttalen, men sannolikt i mindre utsträckmng. — Paret tar ut hemskillnad år 1. De flyttar 1hop 1g_en efter en t1d och hemslcillnaden förfaller. 2 tar de ånyo ut hemskillnad som denna gång leder till äktenskapsskillnad år 3. Genom att hemskrllnaden från år 1 forfoll återfinns paren

två olika årgångar.

Diagram [11:3 Relativa antalet äktenskapsskillnader efter antal år sedan hemskillnaden 1954

% som blivit äktenskapsskilda

100—

X

90 1

80 1

70— 60-4

50-4

403?

1

| >

1 3 4 5

11111111 8 9101112131415

_A— N— O')- N|—

.. Antal år sedan hemskillnaden Kalla: Befolkningsförändringar1968

Den streckade delen visar de äktenskap som ej upplösts genom äktenskapsskillnad. (Se även för- klaringarna till tabell Ill: 7

Tab II]: 8 Äktenskapsskillnader i % enligt giftermålsbalken 1 l kap.1'

Åter- Därav med gång barn under År 38 45 55 65 78 85 105 115 12% 13% avä. 15år 1959 79,07 4,98 0,14 0,16 0,01 13,39 0,07 0,42 1,02 0,67 0,06 65,1 1960 80,83 4,60 0,06 0,08 0,02 12,47 0,04 0,44 0,97 0,48 — 64,7 1961 79,16 4,85 0,08 0,05 — 13,83 0,06 0,32 1,18 0,46 — 60,6 1962 79,73 4,81 0,07 0,08 0,01 13,40 0,02 0,31 1,19 0,35 0,02 60,5 1963 78,61 4,54 0,08 0,04 0,02 14,57 0,09 0,31 1,34 0,34 0,06 59,2 1964 79,35 4,26 0,07 0,09 0,01 14,30 0,01 0,36 1,25 0,26 0,02 59,7 1965 79,93 3,90 0,05 0,07 ' ' 14,44 — 0,31 1,00 0,24 0,03 60,2 1966 80,66 4,12 0,07 0,04 ' ' 13,84 0,06 0,25 0,80 0,13 0,02 61,1 1967 80,73 4,02 0,07 0,02 — 13,83 0,10 0,22 0,76 0,22 0,02 59,9 1968 82,00 3,81 0,05 0,02 — 12,83 0,05 0,25 0,74 0,20 0,04 61,1 1969 84,17 3,59 0,06 0,05 » 11,10 0,14 0,24 0,51 0,12 0,01 61,6 1970 85,19 3,26 0,08 0,02 — 10,35 0,30 0,15 0,48 0,15 0,01

Särlevnad under ett år efter hemskillnaden Särlevnad sedan minst 3 år p. g. a. söndring Ena maken har under 2 år undandragit sig sammanlevnaden Ena maken försvunnen sedan 3 år (ovisst om vid liv) Tvegifte

Aktenskapsbrott Smittsam könssjukdom (inga fall enligt & 9 har förekommit under perioden) Misshandel eller stämplande mot makens liv Straffdom Dryckenskap Sinnessjukdom

uN—oxoooxlasU-am wawomwoamwomwaemwom II II ll || II || || II II II II

hov—n»!—

När det gäller skilsmässor tar kontrahenterna i allra största utsträckning ut äktenskapsskillnad efter 11:3. 1 viss utsträckning utnyttjas också 11:8 och i viss mån även 11:4. De övriga paragraferna används ytterst sällan och de uppvisar en med tiden sjunkande andel. Under åren 1959—1967 tog makar ut äktenskapsskillnad efter 11:8 1 13—14 % av fallen, därefter har den andelen sjunkit till ca 10 % 1970. Samma tidsperiod visar att 80 % tar ut äktenskapsskillnad efter 11:3 och från 1968 stiger den andelen till 85 % 1970. Otrohet åberopas alltså inte i samma utsträckning som förr utan makar synes föredra att ta ut äktenskapsskillnad efter ett hemskillnadsår. Anledningen till det kan vara dels att otroheten inte längre tillmäts så stor betydelse, dels att det är mindre belastande med isilkfåenskapsskillnad efter 11:3. (Den ändring i lagen som trädde i kraft 1969 kan tidigast påverka 1971 års ' ror).

Åter- Därav med gång barn under År 35 45 55 65 7 85 105115125 135 avä. 15år 1959 6 928 437 12 14 1 1 173 6 37 89 59 5 5 707 1960 7 242 412 5 7 2 1 117 4 39 87 43 — 5 795 1961 6 884 422 7 4 — 1203 5 28 103 40 — 5 271 1962 7 056 426 6 7 1 1 186 2 27 105 31 2 5 350 1963 6 679 386 7 3 1 1 238 8 26 114 29 5 5 028 1964 7 276 391 6 8 2 1 311 1 33 115 24 2 5 476 1965 7 641 373 5 7 1 1381 0 30 96 23 3 5 754 1966 8 298 424 7 4 1 1 424 6 26 82 14 2 6 282 1967 8 656 431 7 2 — 1483 11 24 82 24 2 6 422 1968 9 029 420 6 2 — 1 413 5 28 82 22 4 6 726 1969 10 301 439 8 6 — 1358 17 30 62 15 2 7 536 1970 11 223 430 10 3 — 1 364 39 20 63 20 2 1 3 5 = Särlevnad under ett år efter hemskillnaden 4 5 = Särlevnad sedan minst 3 år p. g. a. söndring 5 5 = Ena maken har under 2 år undandragit sig sammanlevnaden 6 5 = Ena maken försvunnen sedan 3 år (ovisst om vid liv) 7 5 = Tvegifte 8 5 = Aktenskapsbrott 9 5 = Smittsam könssjukdom (inga fall enligt 5 9 har förekommit under perioden) 10 5 = Misshandel eller stämplande mot makens liv 11 5 = Straffdom 12 5 = Dryckenskap 135 = Sinnessjukdom Tab III: 10 Relativa andelen äktenskapsskillnader efter 1 1 :3 resp. 1 1:8 på 100 000 av medelfolkmängden gifta kvinnor 1935—1970 Ä.skillnader Ä.ski11nader på 100 000 på 100 000 _. __ av medel- av medel- Aktenskaps- Aktenskaps- folkm. gif- folkm . gif- Medelfolkm. skillnader skillnader ta kvinnor ta kvinnor gifta kv. efter 11:3 efter 11:8 enl. 11:3 enl. 11:8 1935 1186 431 2142 61 180,5 5,1 1940 1318 746 2916 108 221,1 8,2 1945 1 483 028 5 275 603 355,7 40,7 1950 1 617 174 6 387 802 394,9 49,6 1955 1706138 6 914 1079 405,2 63,2 1960 1779 509 7 242 1 117 407,0 62,8 1961 1 701509 6 884 1203 384,3 67,2 1962 1 805 997 7 056 1 186 390,7 65,6 1963 1821531 6 679 1238 366,7 68,0 1964 1838 661 7 276 1311 395,7 71,3 1965 1 859 884 7 641 1 381 410,8 74,3 1966 1 881 937 8 298 1 424 440,9 75,7 1967 1 889 509 8 656 1 483 455,6 78,1 1968 1910 417 9 029 1413 472,6 74,0 1969 1917 780 10 301 1358 537,2 70,8 1970 1 924 470 11223 1 364 583,2 70,9 Källor: Befolkningsrörelsen 1935—1960

Folkmängdens förändringar 1961—1968 Befolkningsförändringar 1969—1970

Om man ser på utvecklingen av äktenskapsskillnader enligt 11:3 resp. 11:8 i relation till 100 000 av medelfolkmängden gifta kvinnor, ser man att utvecklingen är omvänd. 11:3-fallen fluktuerar under åren 1935—1964, därefter stiger andelen kraftigt. 11:8-fallen ökar sakta från 1940 till 1967 och sedan sker en snabb nergång iandelen. 1937 upphörde otrohet att vara ett brott, vilket kan avläsas i siffrorna.

Äktenskapets varaktighet (år)1

5— 10— 15— 20- 25— 30— Bamantalm. m. —4 9 14 19 24 29 34 35— Summa Antal äktenskap Med nedanstående antal barn under 15 år 0 barn 1 055 1 005 458 568 784 626 294 211 5 001 l ” 1 144 1497 571 540 340 135 17 2 4 246 2 ” 265 1 281 814 396 101 24 2 2883 3 ” 16 263 347 1139 27 5 1 798 4 ” 3 34 93 46 7 183 5 ” 6 29 19 54 6 ” 4 3 7 7 ” 2 2 Summa 2 483 4 086 2 316 1713 1259 790 313 214 13174 Antal barn —14år 1734 5014 3781 2060 651 198 21 5 13464 15—20 ” 2 26 104 1 379 1220 407 84 39 3 261 Summa 1736 5 040 3 885 3 439 1871 605 105 44 16 725 Antal barn per äktenskap -14år 0,70 1,23 1,63 1,20 0,52 0,25 0,07 0,02 1,02 15—20 ” 0,00 0,01 0,04 0,81 0,97 0,52 0,27 0,18 0,25 Summa 0,70 1,24 1,67 2,01 1,49 0,77 0,34 0,20 1,27

1 Antal år mellan vigselåret och upplösningsäret.

Källa: Befolkningsförändringar 1970.

Tab IV:] Antal hushåll i populationen resp. urvalet fördelade efter hushållstyp och hushållets nettoinkomst

—19 000 20—29 000 30—39 000 40 000— Nettoinkomst Absolut % Absolut % Absolut % Absolut % Summa Ensamstående utan och med barn Uppräknad popu- lation 642 200 68,3 173 500 18,5 74 300 7,9 49 900 5,3 939 900 Ensamstående utan ' ' barn; urval 201 64,2 63 20,1 28 8,9 21 6,7 313 Ensamstående med barn; urval 38 58,4 20 30,8 2 3,1 5 7,7 65 Gifta och sammanboende utan barn Uppräknad popu- lation 288 700 27,0 194 300 18,2 205 000 19,2 381 500 35,7 1 069 500 Gifta och samman-

boende, 2 vuxna utan barn; urval 206 34,2 129 21,4 114 18,9 153 25,4 602 Gifta och samman-

boende, 3 eller fler vuxna utan barn; urval 33 8,7 49 13,0 79 20,9 217 57,4 378 Gifta och sammanboende

med barn Uppräknad popu- lation 113 700 12,6 254 500 28,2 221 100 24,5 312 700 34,7 902 000 Gifta och samman-

boende, 2 vuxna med barn; urval 138 12,4 366 32,8 282 25,2 331 29,6 1 117 Gifta och samman-

boende, 3 eller fler vuxna med barn; urval 47 10,1 79 17,0 112 24,1 226 48,7 464 Övriga hushåll

Uppräknad popu- lation 65 900 36,5 45 600 25,2 27 200 15,1 41 700 23,1 180400 Urval 60 36,1 43 25,9 25 15,1 38 22,9 166 Samtliga hushåll

Uppräknad popu— lation 1 110 500 35,9 667 900 21,6 527 700 17,1 785 700 25,4 3 091 800 Urval 723 23,3 749 24,1 642 20,7 991 31,9 3 105

Källa: Hushållsbudgetundersökningen, 197 1 .

Nettoinkomst = summan av de beskattningsbara inkomsterna från tjänst, jordbruk, fastighet, rörelse, kapital och tillfålhg förvärvsverksamhet med avdrag för underskott i förvärvskälla. Noteras bör att bastalen i vissa fall i urvalet är låga varför konfrdensintervallen är stora.

NE'I'I'OINKOMST

Uppräknad population

26 % av alla hushåll har en inkomst understigande 20 000 kr och 25 % har en inkomst överstigande 0 000 kr. Den snedaste fördelningen finns bland ensamstående med och utan barn. 68 % har en inkomst som understiger 20 000 kr och endast ca 13 % har en inkomst över 30 000 kr. Gifta och sammanboende, såväl med som utan barn, har en jämnare fördelning, men största andelen (34—35 %) har en inkomst överstigande 40 000 kr.

Urvalet I urvalet har man fler undergrupper och där ser man att både förekomsten av barn och antalet vuxnai hushållet påverkar inkomsten. Tendensen är dock den att ensamstående har den lägsta inkomsten och de gifta och sammanboende har den högsta, men där påverkas inkomsten starkt av antalet vuxna i hushållet.

——19 000 20—29 000 30—39 000 40 000—

Disponibel inkomst Absolut % Absolut % Absolut % Absolut % Summa

Ensamstående utan

och med barn Uppräknad popu- lation 793 200 84,4 106 500 11,3 24 200 2,6 16 000 1,7 939 000 Ensamstående utan

barn; urval 265 84,6 40 12,8 3 0,9 5 1,6 313 Ensamstående med

barn; urval 31 47,7 25 38,5 7 10,8 2 3,0 65

Gifta och sammanboende

utan bam

Uppräknad popu- lation 391 700 36,6 355 900 33,3 190 600 17,8 131 300 12,3 1069 500 Gifta och samman-

boende, 2 vuxna utan barn; urval 273 45,3 226 37,5 82 13,6 21 3,5 602 Gifta och samman-

boende, 3 eller fler vuxna utan barn; urval 48 12,7 101 26,7 122 32,3 107 28,3 378

Gifta och sammanboende med bam Uppräknad popu- lation 151 600 16,8 385 000 42,7 225 300 25

Gifta och samman-

boende, 2 vuxna

med barn; urval 186 16,6 554 49,6 256 22,9 121 10,8 1 117 Gifta och samman-

boende, 3 eller fler vuxna med

0 140100 15,5 902000

barn; urval 38 8,2 133 28,6 159 34,3 134 28,9 464 Övriga hushåll

Uppräknad popu—

lation 77 900 43,7 55 800 30,9 29 300 16,2 17 400 9,6 130 400

Urval 68 41,0 53 31,9 28 16,9 17 10,2 166 Samtliga hushåll

Uppräknad popu- lation 1 414 400 45,7 903 100 29,2 469 400 15,1 304 900 9,9 3 091 800 Urval 909 29,3 132 36,4 657 21,1 407 13,1 3 105

Källa: Hushållsbudgetundersökningen, 1971.

Disponibel inkomst = nettoinkomst plus icke beskattningsbara inkomster såsom sjukpenning, lotterivinst, barnbidrag o. d. minus under året betalda skatter. Noteras bör att bastalen i vissa fall i urvalet är låga varför konfldensintervallen är stora.

DISPONIBEL INKOMST

Uppräknad population

Över 80 % av de ensamstående har en inkomst under 20 000 kr och endast ca 4 % har inkomster överstigande 30 000 kr. De gifta och sammanboende utan barn har det sämre ekonomiskt än gifta och sammanboende med barn. 37 resp. 17 % har mindre än 20 000 kr och 33 resp. 42 % har 20—29 000 kr. 45 % av samtliga hushåll har en inkomst under 20 000 kr medan endast 10 % har över 40 000 kr.

Urvalet Ensamstående utan barn har en betydligt snedare inkomstfördelning än ensamstående med barn. 97 % res . 86 % har en inkomst under 30 000 kr. Gi ta och sammanboende utan barn har lägre disponibla inkomster än gifta och sammanboende med barn, men antalet vuxna i hushållet inverkar på fördelningen. Bamförekomsten inverkar starkast om det endast finns 2 vuxna i hushållet. av samtliga hushåll i urvalet har 36 % en disponibel inkomst på 20—29 000 kr och 29 % har under 20 000

Relativa arbetskraftstall 1967 1968 1969 1970

Andelen sysselsattaz

1971 1967 1968 1969 1970 1971 Kvinnor 16—19 år 50,9 54,0 50,6 50,9 49,4 48,0 50,5 47,9 48,5 44,9 20—24 år 62,4 63,6 64,4 64,3 66,6 60,2 61,7 62,5 62,8 64,2 25—34 år 51,7 55,7 58,6 60,8 61,9 50,3 54,6 57,4 59,7 60,5 35—44 år 61,7 63,4 64,6 67,2 71,2 61,0 62,3 63,8 66,4 70,0 45—54 år 59,3 60,2 61,6 66,4 67,1 58,3 59,5 60,7 65,7 65,8 55—64 år 43,5 42,9 44,2 44,1 44,4 42,7 42,4 43,8 43,5 43,1 65—74 år 8,1 9,3 10,0 9,1 8,3 8,0 9,1 9,9 9,0 8,1 16—74 år 49,1 50,5 51,5 52,9 53,8 48,0 49,4 50,5 52,0 52,3 Gifta kvinnor 16—19 år 35,4 46,3 43,8 46,7 56,1 31,4 45,4 40,5 46,0 50,0 20—24 år 49,8 52,5 53,5 56,2 60,4 47,6 51,2 52,2 54,9 58,1 25—34 år 44,4 49,2 52,5 55,4 57,1 43,1 48,1 51,3 54,4 55,8 35—44 år 58,3 60,2 61,4 64,8 69,0 57,6 59,3 60,7 64,0 67,8 45—54 år 55,5 56,4 58,3 63,0 64,1 54,7 55,8 57,4 62,5 62,9 55—64 år 38,2 38,5 39,2 39,5 41,0 37,6 38,1 38,9 39,0 39,9 65—74 år 8,6 8,0 9,7 7,1 5,9 8,6 7,8 9,6 7,0 5,8 16—74 år 46,2 47,8 49,5 51,6 53,4 45,2 47,1 48,7 50,9 52,2 Icke gifta kvinnor 16—19 år 51,8 54,4 50,9 51,1 49,2 48,9 50,8 48,1 48,6 44,7 20—24 år 72,6 72,3 72,3 69,8 70,2 70,4 70,9 69,9 68,1 67,8 25—34 år 82,6 82,3 81,7 80,8 78,0 81,1 80,9 80,8 79,2 76,2 35—44 år 81,5 81,6 82,7 80,2 83,1 81,4 80,0 81,2 79,5 81,6 45—54 år 74,8 75,9 75,7 80,4 79,2 72,9 75,0 74,3 78,9 77,6 55—64 år 54,4 52,2 54,8 54,4 51,8 53,5 51,6 54,1 53,4 50,2 65—74 år 7,6 10,5 10,2 10,8 10,4 7,5 10,2 10,1 10,7 10,2 16—74 år 54,5 55,4 55,2 55,2 54,6 53,0 53,7 53,8 53,9 52,6

arbete och tillfälligt frånvarande) samt arbetslösa som är arbetssökande. De arbetslösa är ej inräknade.

Källor: AKU, årsmedeltal 1967—1969 AKU, omräknat årsmedeltal 1970 och 1971. 1 Personer i arbetskraften i procent av totalantalet i varje kategori. 1 arbetskraften ingår sysselsatta (i

Andelen sysselsatta ökar genomgående 1967—1971 för de gifta kvinnorna i åldrarna 16—64 år, men sjunker i åldern 65—74 år. Tendensen för de icke gifta kvinnorna är en sjunkande andel sysselsatta i åldrarna 16—64 år och en ökande andel i åldern 65—74 år. Gifta kvinnor i åldern 16—74 år visar en ökad förvärvsintensitet, medan intensiteten för de icke gifta kvinnorna i åldern 16—74 håller sig relativt

konstant 1967—197 1 . Förvärvsintensiteten är högsti åldern 35—44 år för såväl gifta som icke gifta kvinnor.

1967 Procent 1971 Procent

1—19t 20—34 t 35 t — 1—19 t 20—34 t 35 t — Kvinnor 16—19 år 6,3 6,9 86,9 14,8 9,0 76,3 20—24 år 8,2 10,7 81,1 8,5 14,8 76,6 25—34 år 18,1 21,5 60,3 18,6 26,1 55,4 35—44 år 20,4 26,2 53,3 18,7 33,1 48,1 45—54 år 19,7 26,1 54,2 17,1 31,0 51,8 55—64 år 19,1 33,0 47,8 21,4 29,1 49,5 65—74 år 34,8 23,5 41,7 27,7 30,1 42,2 16—74 år 17,1 22,6 60,2 17,3 26,6 56,1 Gifta kvinnor 16—19 år 15,2 24,2 60,6 4,0* 8,0* 88,0 20—24 år 15,1 19,3 65,6 13,9 23,9 62,2 25—34 år 24,9 26,7 48,3 23,4 31,4 45,2 35—44 år 24,0 29,8 46,2 21,4 36,4 42,2 45—54 år 22,6 30,4 47,0 19,5 35,5 44,9 55—64 år 23,3 38,0 38,7 25,9 33,3 40,7 65—74 år 48,8 22,0 29,3 40,2 26,8 33,0 16—74 år 23,4 29,7 46,9 21,7 33,6 44,7 Icke gifta kvinnor 16—19 år 6,1 6,3 87.6 15.2 8 9 75.9 20—24 år 4,7 6,4 88,9 6,1 10,7 83,2 25—34 år 3,9 10,5 85,7 7,5 13,8 78,7 35—44 år 5,5 11,1 83,2 6,3 18,5 75,1 45—54 år 10,4 12,5 77,1 9,4 15,8 75,0 55—64 år 12,9 25,5 61,6 12,9 21,4 65,6 65—74 år 20,8 24,8 54,4 21,6 31,9 46,5 16—74 år 7,5 11,7 80,8 9,8 14,7 75,4

*Baserat på få observationer.

Källor: AKU, årsmedeltal 1967 AKU, omräknat årsmedeltal 1971.

För båda åren gäller att andelen heltidsarbetande kvinnor, såväl gifta som icke gifta, minskar med stigande ålder. Man kan även finna en mycket svag tendens till ett minskat antal arbetstimmar per vecka från 1967 till 1971, men detta gäller inte alla ålderskategorier. Dessa u pgifter gäller endast kvinnor i arbete. De tillfälligt frånvarande kvinnornas arbetstider får man inga uppg” ter om.

Tab I V:5 Kvinnors förvärvsintensitet efter civilstånd och förekomst av barn under 17 år 1967—1971

Syssel- Syssel- satta satta Med Utan med utan För- För- För- barn barn barn barn värvs- värvs- värvs- under under Syssel- under under intensi- intensi- intensi- Summa 17 år 17 år satta 17 år 17 år tet. 4 i tet. 5 i tet. 6 i procent procent procent 1 2 3 4 5 6 av 1 av 2 av 3

Samtliga kvinnor i 100-tal

1967 28 708 10 529 18179 13 771 4 927 8 844 48,0 46,8 48,6 1968 28 842 10 567 18 275 14 255 5 255 9 000 49.4 49.7 49,2 1969 28 874 10 565 18 309 14 581 5 543 9 038 50,5 52,5 49,4 1970 29 280 10 735 18 545 15 223 6 069 9 154 52,0 56,5 49,4 1971 29 450 10 940 18 510 15 409 6 487 8 922 52,3 59,3 48, Gifta kvinnori 100-tal

1967 18 572 9 534 9 038 8 399 4 235 4164 4 ,2 44,4 46,1 1968 18 659 9 405 9 254 8 783 4 442 4 341 47,1 47,2 46,9 1969 18 558 9 376 9182 9 035 4 704 4 331 48,7 50,2 47,2 1970 18 845 9 499 9 346 9 599 5 184 4 415 50,9 54,6 47,2 1971 18 767 9 511 9 256 9 705 5 478 4 227 51,7 57,6 45,7

Icke gifta kvinnor i 100-tal

1967 10136 994 9 142 5 372 692 4 680 53,0 69,6 51,2 1968 10183 1 162 9 021 5 472 813 4 659 53,7 70,0 51,6 1969 10 316 1 189 9127 5 547 839 4 708 53,8 70,6 51,6 1970 10434 1 236 9 198 5 624 886 4 738 53,9 71,7 51,5 1971 10 683 1 429 9 254 5 614 1 009 4 605 52,6 70,6 49,8

Källor: AKU, årsmedeltal 1967—1969 AKU, omräknat årsmedeltal 1970 och 1971.

Tabellen visar att förvärvsintensiteten bland gifta kvinnor med barn ökar under 1967—1971. För gifta kvinnor utan barn ligger den relativt konstant men hela tiden lägre än för gifta kvinnor med barn. Icke gifta kvinnors förvärvsintensitet ligger relativt konstant med en tendens till svag minskning, oberoende av barnförekomsten. Dock ligger icke gifta kvinnors förvärvsintensitet högre än gifta kvinnors, vare sig de har barn eller ej. Skillnaden är störst för kvinnor med barn. Förklaringen till att gifta och icke gifta kvinnor förvärvsarbetar i större utsträckning om de har barn än om de inte har barn, kan dels vara åldersförskjutningar, dels kan det finnas ekonomiska skäl, då barn medför större kostnader.

Tab IV: 6 Andelen sysselsatta kvinnor med barn under 17 är fördelade efter civilstånd och yngsta barnets ålder 1967— 1971

Personer i 100-tal

Andelen sysselsatta i % av tot. antalet kvinnor Frånvaroprocent hos de sysselsatta 1967 1968 1969 1970 1971 1967 1968 1969 1970 1971 Samtliga kvinnor med barn under 17 år 46,8 49,7 52,5 56,5 59,3 14,9 15,5 16,1 14,3 15,1 Yngsta barnet under 3 år 31,8 36,4 40,1 41,4 45,5 29,2 26,3 24,3 26,6 30,9 Yngsta barnet 3—6 år 41,8 46,4 49,8 55,9 56,9 10,8 12,3 12,5 10,3 22,9 Yngsta barnet 7—16 år 60,0 61,4 63,2 66,7 69,9 11,2 12,3 14,2 11,5 10,5

Gifta kvinnor med barn under 17 år 44,4 47,2 50,2 54,6 57,6 14,8 15,4 16,3 14,0 15,2 Yngsta barnet under 3 år 29,3 33,7 37,9 39,9 44,7 30,0 27,1 25 ,5 25,6 30,0 Yngsta barnet 3—6 år 38,5 42,5 47,1 53,5 54,1 10,8 12,5 12,1 12,6 11,5 Yngsta barnet 7—16 år 57,9 59,9 60,7 64,8 68,1 11,0 11 9 14,1 11,2 10 8

Icke gifta kvinnor med barn under 17 år 69,6 70,0 70,6 71,7 70,6 15,8 16,4 15,3 15,7 15,8 Yngsta barnet under 3 år 51,8 57,7 57,7 52,4 50,5 25,7 22,9 17,7 26,6 35,7 Yngsta barnet 3—6 år 77,5 79,5 72,3 76,1 75,1 10 3 11,4 14,3 11,2 12,3 Yngsta barnet 7—16 år 81,1 73,4 77,9 81,9 82,5 12,5 15,4 14,6 11,2 8,7

Källor: AKU årsmedeltal 1967—1969 AKU omräknat årsmedeltal 1970 och 1971.

Under åren 1967—1971 ökar förvärvsintensiteten för de gifta kvinnorna oberoende av yngsta barnets ålder. åendensen för intensiteten, oberoende av år, är att förvärvsintensiteten ökar med yngsta barnets stigande der. För de icke gifta kvinnorna fluktuerar förvärvsintensiteten under de fem åren, men genomgående kan så- gas att förvärvsintensiteten ökar med yngsta barnets stigande ålder. Ser man på alla kvinnor med barn under 17 år är bilden mycket entydig. Förvärvsintensiteten ökar under åren för de olika "åldersgrupperna" och inom varje år ökar den med yngsta barnets stigande ålder.

Frånvaroprocenten förändras inte mycket under åren 1967—1970, utom för kvinnor med yngsta barnet under 3 ar. För denna grupp varierar frånvaron relativt mycket mellan åren. För alla grupper gäller att frånvaroprocenten stiger under 1971. Kvinnor med yn sta barnet under 3 år har en frånvaro på 25—35 % under de fem åren, men om yngsta barnet är över 3 sjunker frånvaron till 10—15 %.

Frånvaron avser tillfällig sådan p. g. a. sjukdom, semester, tjänstledighet eller liknande.

Tab I V: 7 Kvinnor, med barn under 17 år, i arbete fördelade efter civilstånd, yngsta barnets ålder och arbetstid 1971

Personer i 100-tal

Arbetstid per vecka i timmar

1— 1— 19 % 20—34 % 35— %

Samtliga kvinnor med barn under 17 år 5 498 1 276 23,2 1 858 33,8 2 365 43,0 Yngsta barnet under 3 år 976 268 27,5 309 31,6 399 40,9 Yngsta barnet 3—6 år 1 563 403 25,8 481 30,8 679 43,4 Yngsta barnet 7—16 år 2 959 604 20,4 1 068 36,1 1 287 43,5

Gifta kvinnor med barn under 17 år 4 647 1 175 25,3 1 685 36,3 1 787 38,4 Yngsta barnet under 3 år 833 237 28,5 279 33,5 317 38,0 Yngsta barnet 3—6 år 1 293 376 29,1 427 33,0 490 37,9 Yngsta barnet 7—16 år 2 521 562 22,3 979 38,8 980 38,9

Icke gifta kvinnor med barn under 17 år 850 101 11,9 172 20,2 578 68,0 Yngsta barnet under 3 år 142 31 21,8 29 20,4 82 57,7 Yngsta barnet 3—6 år 270 27 10,0 54 20,0 189 70,0 Yngsta barnet 7—16 år 438 42 9,6 89 20,3 308 70,3

Källa: AKU; omräknat årsmedeltal 1971

25—30 % av de gifta kvinnorna med barn under 17 år arbetar deltid (1—19 t.) och ca 38 % ar— betar heltid (35 t. el. mer), oberoende av yngsta barnets ålder. 33—38 % arbetar 20—34 timmar per vecka. Bland de icke gifta kvinnorna är det mindre vanligt att man arbetar deltid. 22 % arbetar deltid om yngsta barnet är under 3 år, medan endast ca 10 % arbetar deltid om yngsta barnet är 3—6 år resp. 7—16 år. 70 % av de icke gifta kvinnorna med barn över 3 år arbetar heltid och 20 % av kvinnorna arbetar 20—34 timmar per vecka oberoende av yngsta barnets ålder. Dessa siffror gäller de kvinnor som under mätperioderna var i arbete. De tillfälligt frånvarande kvinnornas arbetstider får man ingen uppgift om.

Tab I V:8 Kvinnor utanför arbetskraften fördelade efter yngsta barnets ålder och huvudanledning till att de inte förvärvsarbe- tar

Tusental 500

. Barntillsyn

Hushållsarbete

.inkl alltför be—

tungande hus- _ hållsarbete

. Brist på lämpliga arbetstillfällen

400 —

300 _ .. . .. _

200 — _

100— --

Utan barn Med barn Med barn Med barn

17år O-Sår 7-10år 11-16år

Källa: Tilläggsfrågor till arbetskraftsundersökningen i februari 1968.

Bland kvinnorna angav 314 000 (34,1 %) barntillsyn, 163 200 (17,7 %) hälsoskäl och 109 000 (11,8 %) hushållsarbete som främsta orsak till att de inte förvärvsarbetade för tillfället. Bland övriga anledningar upp- gavs brist på lämpligt arbete på bostadsorten av 67 900 kvinnor, studier av 57 800 och åldersskäl av 52 700.

Av kvinnor med yngsta barnet i åldern 0—6 år uppgav 269 500 (81,4 %) barntillsyn. Motsvarande uppgifter för kvinnor med yngsta barnet i åldern 7—10 år respektive 11—16 år var 32 200 (43,3 %) respektive 8 700 (12,0 %). För kvinnor utan barn under 17 år var hälsoskäl den dominerande anled- ningen. Medan barntillsynen var huvudanled-

ningen för de yngre och medelålders kvin- norna tog hälsoskäl, hushållsarbete och brist på lämpligt arbetstillfälle på bostadsorten överhanden för de äldre.

(Källa: SOU 197 1 :43)

INNEHÅLL

Av Astrid Näsholm

I

Inledning ..................

II Familjeundersökningen .........

Antal konventionella äktenskap och samvetsäktenskap Varaktighet ................ Bamantal .................. Hushållsstorlek .............. Hushållsstorlek—ålder ......... Huvudpersonens ålder .......... Skolutbildning .............. Hushållsföreståndarens sysselsättning

III Hushållsbudgetundersökningen 1969

Civilståndsfördelning Hushållens storlek ............ Ålder ..................... Ålder—hushållsstorlek .......... Utbildning ................. Yrke ..................... Ekonomiska förhållanden

lV Sammanfattning och jämförelser . . .

V Några kortfattade slutsatser ......

Sammanboende gifta och sammanboende ogifta

I Inledning

Att man och kvinna levt tillsammans i samma hushåll utan att vara gifta har alltid förekommit. På senare år förefaller det dock som om denna samlevnadsform har blivit vanligare, kanske beroende på andra mora- liska värderingar och en öppnare samhälls- debatt.

Det finns dock inga uppgifter och under- sökningar, som kan verifiera ett sådant anta- gande. Av den anledningen har föreliggande rapport tillkommit för att söka kartlägga en del av denna grupps demografi såsom hus- hållsstorlek, antal barn, ålder, utbildning, sysselsättning, disponibel inkomst och netto- inkomst, men även hur många som lever under äktenskapsliknande former utan att vara gifta. Denna kategori skall också jämfö- ras med konventionella äktenskap, dvs. sam- manboende gifta makar.

Rapporten behandlar inte en speciellt gjord undersökningi syfte att kartlägga olika samlevnadsgrupper, utan tidigare insamlade data har använts. Två undersökningar ligger till grund för rapporten, nämligen hushålls— budgetundersökningen 1969, utförd av sta- tistiska centralbyrån (SCB), och familjeun- dersökningen, även den utförd av SCB på uppdrag av familjepolitiska kommittén.

Utifrån dessa urvalsundersökningar har de sammanboende ogiftas situation i vissa av- seenden uppskattats. Att man tvingats göra

en uppskattning baserad på två till karaktä- ren olika undersökningar beror på det fak- tum att ingen av undersökningarna haft som huvudsyfte att behandla de två samlevnads- formema. Därför kan det bli en över- skattning i vissa fall och en underskattningi andra beträffande antalet sammanboende ogifta.

Ur varje undersökning har uttagits de hushåll som bäst överensstämt med den grupp som skall undersökas, dvs. de skall innehålla två sammanboende ogifta av olika kön som lever under äktenskapsliknande former. Överskattningen som fås i vissa fall beror på att man i hushållsbudgetundersök— ningen inte haft kravet att personerna skall leva under äktenskapsliknande förhållanden, varför hushåll, bestående av mor och son eller far och dotter, kunnat komma med. I denna undersökning finns en kategori kallad sammanboende ogifta där man inget vet om personernas inbördes släktskapsrelationer.

En underskattning är å andra sidan troligi familjeundersökningen. På grund av att den- na innehåller frågor, som av vissa personer kan upplevas som känsliga och alltför på- trängande, kan man ha föredragit att inte uppge att man sammanbor med någon under äktenskapsliknande former.

II Familjeundersökningen

Familjeundersökningen har utförts av statis- tiska centralbyråns utredningsinstitut på uppdrag av familjepolitiska kommittén. Syf- tet med undersökningen var att ge informa- tion om vilka resurser som står olika typer av familjer till buds t. ex. i fråga om ekonomi, bostad, utbildning och förvärvsarbete. Populationen bestod av familjer som var- aktigt var bosatta i Sverige under undersök- ningsperioden, dock med vissa inskränk- ningar. Familjer med enbart fosterbarn och familjer utan barn där familjeföreståndaren var född 1904 eller tidigare exkluderades, såvida inte någon medlem av hushållet född 1951 eller tidigare var icke-vårdnadshavare.

Någon urvalsram omfattande de elementära enheterna, familjerna, existerar ej. Urvalsen- heten har varit de sk RTB-hushållen. Ett RTB-hushåll består av de personer som har samma huvudman i RTB (registret över totalbefolkningen). Med ett specialprogram drogs ett systematiskt urval av RTB-hushåll. Summan av de 20 strata, som urvalsramen var uppdelad i, var 3 273 433 och stickpro- vets nettosumma var 4 279 hushåll.

Uppräkn ings förfarande

På grund av att vissa familjer var samman- satta av mer än ett RTB-hushåll kunde dessa väljas på mer än ett sätt. De direkt och indirekt valda familjerna viktades på olika sätt och vikterna bestämdes stratumvis.

I föreliggande rapport har uttagits famil- jer bestående av

]. sammanboende gifta (SG) 2. sammanboende ogifta (SO)

Med sammanboende gifta avses att hust- run är registrerad i RTB på samma bostads- adress som maken och med hans samhörig- hetsbeteckning. Med sammanboende ogifta avses sammanboende enligt vederbörandes enkätsvar oavsett om parterna är kyrkobok- förda på samma adress eller ej.

I rapporten avses vidare med huvudperson: som regel mannen. Undantag utgör dock de fall då de samlevande ej är gifta med varandra och kvinnan står som vårdnadshavare för barn. Här är kvinnan huvudperson.

Uppräknat bastal: här avses de uppräk— nade totalerna av antalet avgivna svar på varje fråga och på vilka procentberäk- ningarna baserats.

Faktiskt bastal: antalet avgivna svar på varje fråga.

Begränsningar

Intervjuerna gjordes i huvudsak under tiden september—oktober 1970, medan urvalet ba—

serades på de förhållanden som rådde under större delen av 1969. De personer som var sammanboende under denna period klassifi- cerades i urvalet som sammanboende. Hade förhållandet upplösts vid undersökningstill- fället, dvs. var intervjupersonen ej längre sammanboende, omklassificerades emellertid individen til] ensamstående i vissa frågor. Så har skett i fråga om utbildning, där tabeller- na upptar båda personerna. De som ej längre sammanbodde vid intervjutillfället har blank- kodats, men registrerade är däremot de som sammanbodde vid undersökningstillfället men ej under större delen av 1969. Detta har medfört att den population som här avses ej är exakt densamma i alla frågor.

I tabellerna som registrerar antal hushålls— medlemmar finns en kategori ”] hushålls- medlem”. I denna ingår personer som var sammanboende under större delen av 1969 men ej hösten 1970.

Övriga tabeller, utom de som avser skolut— bildning och hushållsstorlek, belyser förhål- landena under 1969.

Enligt definitionen på huvudman så kun- de gift sammanboende kvinna aldrig vara huvudperson, men om hon ej sammanbodde vid undersökningstillfället betecknades hon som gift kvinna som var huvudperson.

Ytterligare en begränsning är att de hus- håll, där alla barn var fosterbarn, ej ingåri populationen.

Antal konventionella äktenskap och samvets- äktenskap

Denna rapport behandlar två olika typer av samlevnad. Den ena är det man i allmänhet avser med äktenskap, dvs. mannen och kvin-

nan är sammanboende och deras förhållande har lagligen befästs genom vigsel. Den andra typen är så kallade ”samvetsäktenskap”, vilka förefaller ha blivit vanligare på senare år. Med denna samlevnadsform avses här två vuxna personer av olika kön, som lever under äktenskapsliknande former i gemen- samt hushåll och utan att officiellt ha bekräftat sitt förhållande genom vigsel.

Av data från familjeundersökningen fram- går att det vid undersökningstillfället (hu- vudsakligen september—oktober 1970) fanns 1 549 132 äktenskap där makarna var gifta och sammanboende och 84436 par som sammanlevde under äktenskapsliknande for- mer. Av svaren på en fråga om man under större delen av 1969 hade sammanlevt med någon i äktenskap eller under äktenskapslik- nande former framgick att av huvudperso- nerna i dessa familjer hade 1 53] 581 sam- manlevt som gifta och 105 568 sammanlevt under äktenskapsliknande former utan att vara gifta med sin partner.

Tabellen nedan visar civilståndsfördel- ningen i de två samlevnadstyperna. I huvud- sak är det personer som aldrig varit gifta som lever i samvetsäktenskap. Endast 4,2 % ut- görs av personer som tidigare varit gifta och vars äktenskap upplösts genom döden. I hela riket uppgick denna grupp den 31.12.1969 till cirka 6 % (SOS, folkmängden 31.12.1969, del 3 tab. 1).

Varaktighet

I inledningen talades om samvetsäktenskap som en relativt modern företeelse, dvs. att denna form av samlevnad skulle ha blivit vanligare på senare år. Nedanstående tabell

Tabell ] Procentuell fördelning efter civilstånd för sammanboende gifta (SG) och samman- boende ogifta (SO)

Änkling/ S:a Uppräknat Faktiskt Gift Ogift Anka Skild % basta] basta] SG 100,0 — — —— 100,0 153] 581 1263 SO 2,7 75,7 4,2 17,4 100,0 105 568 482 SOU 197224] 357

Tabell 2 Procentuell fördelning efter årtal för giftermålet respektive samlevnadens början för sammanboende gifta (SG) och sammanboende ogifta (SO)

—19291930— 1935— 1940— 1945— 1950— 1955— ]960— 1965— S:a 34 39 44 49 54 59 64 69 % SG 0,4 5,1 8,9 12,2 12,9 12,5 14,7 15,8 17,6 100,0 SO 3,1* 5,2 2,3 14,3 75,2 100,0 Upp- . . räknat Uppgift Uppräknat Faktiskt Faktiskt bastal sakn. ej svar ej svar basta] SG ] 434 814 6,3 96 768 76 1263 SO 102 009 3,4 3 560 31 451

* Uppgiften avser — 1949.

kan delvis vara en bekräftelse på detta antagande. Här finner man att över 3/4 av samvetsäktenskapen har etablerats under perioden 1965—1969, medan hälften av dem som gift sig har gjort detta före 1955.

För att ytterligare pröva hypotesen om samlevnad utan vigsel har blivit vanligare på senare år kan man undersöka om åldersför— delning, antal hushållsmedlemmar, barnantal och skolutbildning skiljer sig mellan de två grupperna.

Bamantal

Tabell 3 upptar barn födda 1952 eller senare och som ingår i hushållet.

Få av de ogifta har fler än ett barn. De flesta av dessa familjer är barnlösa, vilket kan bero på att större delen bildades under perioden 1965—1969 och att parterna, enligt tabell 8, i huvudsak består av yngre personer. Man har således tidsmässigt inte haft samma möjligheter, som de sammanboende gifta, att skaffa barn.

Hälften av de gifta har 1—2 barn. En stor

andel, 38,3 %, har inga hemmavarande barn. Detta torde i större utsträckning än vad som är fallet för de ogifta bero på att det finns relativt fler äldre personer i denna grupp, vilkas barn är födda före 1952 och alltså ej ingår i materialet.

Hushållsstorlek

Förklaringen till att kategorin ”] hus- hållsmedlem" finns med i tabell 4 är att i familjeundersökningen gällde frågorna om samlevnad större delen av året 1969. Frågan om antalet hushållsmedlemmar avsåg där— emot undersökningstillfället hösten 1970 då samlevnaden i en de] fall upplösts.

Från den tidpunkt då urvalet |ordes till september/oktober 1970 hade minst 1,5 % av samtliga samlevnadsfall upplösts p.g.a. dödsfall, skilsmässa eller isärflyttning. De ej gifta stod för största andelen upplösningar. Av dessa sammanbodde minst 10,5 % ej längre vid undersökningstillfället. Endast mi- nimiandelen upplösta samlevnadsfall kan ut- läsas i tabell 4, men med viss sannolikhet kan

Tabell 3 Procentuell fördelning efter antal barn i samlevnadsfall där parterna är gifta (SG)

respektive ogifta (SO)

Antal barn S:a Uppräknat Faktiskt 0 1 2 3— % basta] basta] SG 38,3 24,4 27,1 10,2 100,0 153] 580 1 263 SO 61,5 27,7 8,0 2,8 100,0 105 569 482 358 SOU 197214]

Tabell 4 Procentuell fördelning efter antal hushållsmedlemmar för sammanboende gifta (SG) och sammanboende ogifta (SO)

Fak- S:a Uppräkn. Uppg. tiskt Uppg. ] 2 3 4 5— % basta] sakn. bastal sakn. SG 0,9 26,8 24,0 34,5 13,7 100,0 1517 196 0,9 1 253 10 SO 10,5 49,1 22,4 13,4 4,5 100,0 103 768 1 7 478 4

antas att dessa värden är större än vad tabellen anger. Dels framgår inte hur hus- hållen är sammansatta, vilket betyder, att i hushåll bestående av två eller fler medlem- mar kan dessa utgöras av en förälder med ett eller fler barn. Dessutom ligger skilsmässo- frekvensen i Sverige på 0,7 %, och ijämförel- se härmed förefaller värdet 0,9 % lågt med tanke på att i denna uppgift ingår samtliga upplösta äktenskap. (Inte bara skilsmässor utan även dödsfall, hemskillnadsfall och se- parationer).

Hushållsstorleken är naturligtvis direkt beroende av barnantalet i familjen. Eftersom majoriteten av de ogifta var barnlösa så inverkar detta också på hushållsstorleken på så sätt att hushållen i denna grupp innehåller färre medlemmar än de giftas. Typvärdet för de ogifta är två medlemmar medan det för de gifta är fyra och medianen är 2,3 respekti- ve 3,5 hushållsmedlemmar.

Vid en jämförelse mellan tabellerna 3 och 4 finner man att andelen hushåll bestående av fyra eller fler medlemmar är större än andelen hushåll med två eller fler barn. Detta gäller för både gifta och ogifta samman- boende. Skillnaden är större för de giftas del

där 48,2 % av hushållen innehåller fyra eller fler medlemmar och man har två eller fler barn i 37,5 % av fallen. Skillnaden blir 10,9 % för de gifta och 7,1 % för de ogifta (17,9 % med över fyra hushållsmedlemmar respektive 10,8 % med två eller fler barn). Den större skillnaden för de gifta torde bero på att de gifta makarna i genomsnitt är äldre och därför kan ha barn födda före 1952 vilka inte ingår i tabell 3 men ingår i tabellen över antal hushållsmedlemmar.

Hushållsstorlek—ålder

Beträffande hushållsstorlek gäller samma sak som i tabell 4, en hushållsmedlem betyder att samlevnaden upplösts. Typvärdet för antalet hushållsmedlemmar är fyra då hushållsföreståndaren är gift och född 1915—44. För de äldre gifta, födda 1905-1914, är det vanligast med tvåpersons— hushåll.

Hushåll bestående av ogifta personer är som regel mindre än de giftas. När hushålls- föreståndaren är född 1924 eller tidigare ingår i allmänhet endast två medlemmar i

Tabell 5 Hushållens procentuella fördelning på storleksklasser efter huvudpersonens ålder för sammanboende gifta

Huvudpersonens Antal medlemmar Stickprovet födelseår i hushållet S:a Uppräknat Uppg. Faktiskt Uppg. 1 2 3 4 5— % bastal sakn.% bastal sakn.

—1904 0,0 1,2 65,9 32,9 0,0 100,0 6 251 0,0 5 0 1905—1914 1,1 59,6 23,3 11,8 4,2 100,0 368 667 2,9 259 4 1915- 1924 0,4 26,6 26,2 32,6 14,2 100,0 399 329 0,1 294 2 1925—1934 0,1 6,3 15,9 53,6 24,1 100,0 371 130 0,8 295 3 1935—1944 2,5 13,9 28,5 43,3 11,8 100,0 310 334 0,0 328 1 1945—1951 0,2 22,8 36,5 24,3 16,2 100,0 61 484 0,0 72 0 SOU 1972141 359

Tabell 6 Hushållens procentuella fördelning på storleksklasser efter huvudpersonens ålder för sammanboende ogifta

Antal medlemmar

Huvudpersonens ihushållet S:a Uppräknat Uppg. Faktiskt Uppg. födelseår ] 2 3 4 5— % bastal n. bastal sakn.

— 1904 0,0 98,0 2,0 0,0 0,0 100,0 1 246 0,0 2 0 1905— 1914 0,0 99,2 0,8 0,0 0,0 100,0 6 312 20,4 7 2 1915—1924 1,9 62,2 25,8 2,9 7,2 100,0 8 332 0,0 54 0 1925— 1934 4,0 35,0 7,3 44,8 8,9 100,0 10 656 0,5 103 1 1935-1944 21,0 51,4 7,8 16,7 3,1 1000 32 098 0,4 139 1 1945— 1951 7 ,9 40,2 39,2 7,9 4,7 100,0 44 940 0,0 166 0 1952—1967 0,0 0,0 85 7 14 3 0 0 100,0 182 0 0 7 0

hushållet. Är huvudpersonen född under perioden 1925—1934 består hushållet oftast av fyra personer och för födda senare än 1952 av tre.

Vissa siffror förefaller märkligt höga, men det skall påpekas att de ofta motsvarar enstaka personer i urvalet, varför några slutsatser grundade på dessa inte bör göras.

Hu vudpersonens ålder

I tabellerna 7 och 8 redovisas huvudperso- nernas ålder. Endast 51 011 eller 3,1 % av materialet består av kvinnor. Detta beror på att i familjeundersökningen registrerades en- dast huvudpersonens födelseår. Eftersom gift man alltid klassificerades som huvudperson finns i huvudsak uppgift på mannens ålder. Enligt definitionen på huvudperson borde det inte finnas några gifta kvinnor registre- rade som huvudperson. Att tabell 8, trots

detta upptar 7 721 gifta kvinnor beror på att dessa ej längre var gifta vid undersökningstill- fället. Ogift kvinna är däremot huvudperson om hon har vårdnad av barn. Ogift man som har vårdnad av barn är huvudperson vare sig han sammanbor med kvinna eller ej.

Tabellema visar ett klart samband mellan samlevnadsform och ålder. För både män och kvinnor gäller att det _i allmänhet är yngre personer som sammanbor utan att vara gifta. För de ogifta männens del går en gräns vid 34 år. Av dessa är 72 % födda 1935 eller senare. Hela 39 % av de ogifta männen är mellan 18 och 24 år, och cirka 48 % av de ogifta kvinnorna är i samma ålder.

För de giftas del finns inte lika markerade gränser. Den enda observerbara avvikelsen för denna grupp är att 3,9 % är födda 1945—195] mot 39,0 % för de ogifta. Mer anmärkningsvärt är dock att endast 5,8 % av de gifta kvinnorna är mellan 35 och 44 år. Medianåldern för de gifta sammanboende

Tabell 7 De manliga huvudpersonernas procentuella fördelning efter ålder (födelseår)

1905— 1915— 1925— 1935— 1945— S:a Uppräknat Faktiskt — 1904 1914 1924 1934 1944 1951 % bastal bastil SG 0,4 24,7 26,1 24,5 20,3 3,9 100,0 1 523 860 1 212 SO 2,0 7,4 11,7 6,9 33,1 39,0 100,0 62 280 188

Tabell 8 De kvinnliga huvudpersonernas procentuella fördelning efter ålder (födelseår)

1915— 1925— 1935— 1945— 1952— S:a Uppräknat Fakziskt -—1914 1924 1934 1944 1951 1967 % bastal bastal SG 36,4 21,4 5,8 17,8 18,6 0,0 100,0 7 721 51 SO 7,6 2,5 14,9 26,9 47,7 0,4 100,0 43 290 294 360 SOU 1972141

huvudpersonerna är 45 år för männen och 48,2 år för kvinnorna. Motsvarande tal för de ogifta är 27,8 respektive 29,4 år.

Orsaken till att de kvinnor, som är huvud- personer, har högre medianålder än de man- liga huvudpersonerna, kan antas vara att dessa kvinnor ofta har en upplöst samlevnad bakom sig.

Sko lu tbildn ing

Tabellema 9 och 10 visar skolutbild- ningen för både män och kvinnori de olika samlevnadskategorierna. För att underlätta jämförelsen har en tabell över den relativa differensen mellan kategorierna, dels för

män, dels för kvinnor, framräknats (tabell ll). Ett positivt värde i tabellen betyder att de gifta har fler individer representerade i den aktuella utbildningskategorien än de ogifta. Tabellen pekar på att de ogifta av bägge könen har en högre utbildning än de gifta. Den lägsta utbildningskategorin, folk— skola, har en avsevärt högre procentuell andel bland de gifta sammanboende. En allmänt uttalad hypotes, att samvetsäkten- skap skulle finnas i studentkretser, stöds av det faktum att av sammanboende ogifta 12,9 % kvinnor och 18 % män icke avslutat sina studier. Hänsyn måste dock tas till den högre genomsnittsåldern för sammanboende gifta. Observeras bör dessutom resultaten i tabellerna 12 och 13 som visar att de flesta

Tabell 9 Gifta sammanboendes procentuella fördelning efter skolutbildning då huvudperso-

nen är mannen

Kvinnans Mannens utbildning S:a Uppräknat Faktiskt utbildning 1 2 3 4 5 6 % bastal bastal

1 54,4 3,6 6,4 2,5 0,5 0,5 67,9 1 499 333 1 129 2 7,8 1,2 1,2 3,3 2,2 0,8 16,5 3 3,2 0,9 2,9 0,7 0,3 0,0 8,0 4 0,4 0,3 0,5 0,9 1,2 0,1 3,4 5 0,6 0,0 0,2 0,5 1,5 0,7 3,5 6 0,2 0,1 0,1 0,0 0,1 0,2 0,8

S:a % 66,8 6,1 11,2 7,8 5,8 2,3 100,0

Utbildning: . folkskola 1 2. real-, grund-, flick-, folkhögskola 3. yrkesskola

4. gymnasium eller fackskola

5. universitet eller högskola

6. skolutbildning pågår

Tabell 10 Ogifta sammanboendes procentuella fördelning efter utbildning då huvudperso-

nen är mannen

Kvinnans Mannens utbildning S:a Uppräknat Faktiskt utbildning 1 2 3 4 5 6 % bastal bastal

1 26,4 0,5 12,9 0,2 2,1 0,1 41,8 52 240 166 2 6,8 0,0 6,2 3,6 0,0 1,6 18, 3 3,4 0,1 2,9 0,2 0,1 6,3 13,0 4 3,1 0,0 0,0 0,0 3,3 0,0 6,6 5 0,5 0,0 0,0 3,1 3,7 0,0 7 ,4 6 0,0 0,0 0,0 3,1 3,1 6,7 12,9

S:a % 40,3 0,2 22,1 10,3 9,1 18,0 100,0

Kod för utbildning: Se tab. 9

samvetsäktenskapen finner man inte i grup- pen studerande utan bland arbetare och tjänstemän.

Tabell ]] Differensen i procent mellan sammanboende gifta och ogifta

Utbildning Män Kvinnor

1 +26,5 +26,1

2 + 5,9 - 1,8 3 —10,9 .— 5,1 4 — 2,5 — 3,2 5 — 3,3 — 3,9 6 — 15 7 — 12 1

Kod för utbildning: Se tab. 9

Hushållsföreståndarens sysselsättning

De skillnader i sysselsättning som här förekommer måste ses mot bakgrund av de skillnader i åldershånseende som tidigare konstaterats. I yrken som kan hänföras till grupperna arbetare och tjänstemän, alltså yrkesgrupper som innehåller både äldre och yngre personer, förekommer de minsta skill- naderna. Bland de gifta är ungefär fem gånger fler egna företagare än bland de ogifta och av de ogifta är cirka åtta gånger fler studerande. Dessa kategorier är också mer beroende av åldern såtillvida att man som regel måste ha uppnått en viss ålder för att ha möjlighet att etablera sig som egen

företagare, likaså är fortfarande ofta studie- tiden begränsad till de yngre åldrarna.

De väsentligaste skillnaderna observeras för arbetare och tjänstemän. De ogifta kvin- norna är nästan fyra gånger så ofta arbetare som de gifta och mindre än hälften så ofta tjänstemän. Den största kategorin för de ogifta är ”hemmavarande" och för de gifta ”tjänstemän”. Uppgiften 8,1 % pensionärer bland de ogifta kvinnorna baseras på endast tre personer från urvalet.

Ill Hushållsbudgetundersökningen (HBU) 1969

Hushållsbudgetundersökningen utfördes av utredningsinstitutet vid statistiska central- byrån. Denna undersökning utgör ett led i de studier av hushållens konsumtionsförhållan- den, som länge bedrivitsi Sverige. Undersök- ningens syfte var främst att ge information om fördelningen av hushållens konsumtion och olikheterna i detta avseende mellan olika grupper av hushåll. Undersökningen belyser förhållandena under 1969.

I HBU's formulär förekom följande tablå, där hushållsmedlemmarnas status markera- des

l. sammanboende gifta 2. sammanboende ogifta

Tabell 12 De manliga huvudpersonernas procentuella fördelning efter sysselsättning

Egen

före- Arbe- Hemma- S:a Uppr. Faktiskt tagare tare Tj .m. varande Pens. Stud. Annat % bastal bastal SG 16,1 46,4 32,1 0,2 3,8 1,0 0,4 100,0 1514 369 1204 SO 3,3 55,4 29,9 0,0 2,6 8,3 0,4 100,0 62 264 186

Tabell 13 De kvinnliga huvudpersonernas procentuella fördelning efter sysselsättning

Egen före- Arbe- Hemma— S:a Uppr. Faktiskt tagare tare Tj.m. varande Pens. Stud. Annat % bastal bastal SG 0,0 7,5 56,3 31,4 0,6 0,6 3,6 100,0 6 234 49 SO 1,1 28,0 21,4 39,2 8,1 1,6 0,6 100,0 41399 290

. ej sammanboende gifta . ej sammanboende frånskild/hemskild ej sammanboende änka/ änkling

ej sammanboende ogift

exv-A=»

Dessa uppgifter har varit utgångspunkt för denna undersökning av samlevnadsfall. Populationen består sålunda här av de indivi- der som i hushållsbudgetundersökningen klassificerats som

1. sammanboende gifta (SG) 2. sammanboende ogifta (SO)

Som tidigare påpekats kan denna klassi- ficering innebära en överskattning av antalet samlevnadsfall med ogifta. Med samman- boende ogifta menas två ogifta av olika kön som lever i samma hushåll under äktenskaps- liknande former. Sist angivna begränsning finns dock inte i hushållsbudgetundersök- ningen och man riskerar därför att i popula- tionen få med t. ex. sammanboende ogifta syskon eller en förälder som delar bostad och hushåll med ett vuxet barn.

Up pråkni ngs förfarandet

Procentberäkningama baseras i undersök- ningen på de skattade totalerna och ej på urvalet. De skattade totalerna har erhållits genom att man vägt det observerade värdet för varje hushåll i urvalet med inverterade värdet av produkten av antalet medlemmari hushållet. Därefter har en summation över hela urvalet gjorts.

Civilståndsfördelning

I hushållsbudgetundersökningen 1969 förde- lade sig hushållsföreståndamas status som tabell 14 visar. (Hushållsföreståndare är en- ligt hushållsbudgetundersökningens defini— tion för gifta sammanboende mannen ochi övriga fall den som har högsta inkomsten.) De två första kategorierna, sammanboende gifta och sammanboende ogifta, uppskattas

utgöra 64,3 % av samtliga hushållsföre- ståndare i populationen. Med population avses HBU's definition av densamma.

Tabell 14 Hushållsföreståndarens status i procent samt absoluta tal för fördelningen i den uppräknade populationen och i urvalet

Populationen Urvalet

Sammanboende

gifta 59,9 1837 922 2 433 Sammanboende

ogifta 4,4 134 884 126 Ej sammanb.

gifta 0,9 27 268 15 Ej sammanb.

skilda 5,8 178 970 106 Ej sammanb.

änkor/änkemän 11,6 356 284 164 Ej sammanb.

ogifta 17,4 534 925 248 Samtliga hushåll 100,0 3 070 261 3 092

De variabler som är intressanta i detta sammanhang är variablerna för samlevnads- formen, dvs. sammanboende gifta (SG) och sammanboende ogifta (SO). Begreppet popu- lation omdefinieras därför till att enbart gälla den skattade summan av dessa.

Populationen uppskattas till 1972 806 samlevnadsfall, varav sammanboende ogifta utgör 6,8 % (tabell 15). Observeras bör dock att sammanboende ogifta endast utgör 126 individer av hela urvalet, medan i kategorin sammanboende gifta ingår 2 433 individer, vilket gör att det ibland, när det är få individer i en cell, kan vara vanskligt att generalisera.

Tabell 15 Fördelningen i den omdefinie- rade populationen

Populationen Urvalet

abs. tal % abs. tal SG 1837 922 93,2 2 433 SO 134 884 6,8 126 Hushållens storlek

I båda samlevnadsformerna är tvåpersonshus- hållen mest frekventa. Stora skillnader i

Tabell 16 Hushållens procentuella fördelning på storleksklasser (antal hushållsmedlemmar)

S:a Uppräknat Fakt.

2 3 4 5—9 % bastal bastal

SG 37,0 26,5 24,1 12,4 100,0 1 837 922 2 433 SO 68,7 21,0 7,7 2 7 100,0 134 884 126

hushållsstorlek föreligger emellertid. Drygt två tredjedelar av SO-hushållen är tvåper- sonshushåll mot endast drygt en tredjedel av de sammanboende giftas hushåll.

Ålder

I tabellerna 17 och 18 kan utläsas en klar skillnad i åldershänseende mellan dem som sammanbor och är gifta och dem som sammanbor utan att vara gifta. I samlevnads-

fall där parterna inte är gifta tillhör bådai huvudsak de yngre åldersklasserna. Hela 38,6 % av fördelningen upptar parter som båda är under 29 år. För de gifta är motsvarande andel endast 11,5 %. I denna senare kategori är däremot fördelningen jäm— nare. Det finns flera äldre gifta än ogifta. Av de gifta månen är 48 % 50 år och däröver medan endast 28,8 % av de ogifta har upp- nått samma ålder.

Hälften av alla ogifta män är 34,5 år eller yngre, medan de gifta männens medianålder

Tabell 17 De gifta sammanboendes procentuella fördelning efter mannens och kvinnans ålder

Kvinnans Mannens ålder S:a Uppräknat Faktiskt ålder -29 30— 39 40—49 50—64 65— % bastal bastal —29 1 ,5 6,1 0,4 0,0 0,0 18,1 332 374 462 30— 39 0,4 12,8 , 0,5 0,0 19,9 365 466 644 40—49 0,0 1,0 12,3 7,3 0,3 21,0 385 071 598 50—64 0,0 0,0 1,2 22,0 6,3 29,5 541 520 554 65— 0,0 0,0 0,0 1,1 10,5 11,6 213 491 175

S:a % 12,0 19,9 20,2 30,9 17,1 100,0

Uppr. bastal 220 167 364 841 370 892 567 794 314 218 1 837 922

Fakt. bastal 304 588 617 651 273 2433

Tabell 18 De ogifta sammanboendes procentuella fördelning efter mannens och kvinnans ålder

Kvinnans Mannens ålder S:a Uppräknat Faktiskt ålder —29 30— 39 40—49 50—64 65— % bastal bastal —29 38,6 7,1 1,3 0,0 0,0 47,3 63 809 66 30— 39 1,0 12,7 2,5 1,6 0,0 17,8 24 002 21 40—49 0,9 1,5 5,2 2,8 0,0 10,4 13 986 17 50—64 0,0 0,0 0,0 14,6 4,6 19,2 25 953 18 65— 0,0 0,0 0,0 1,3 4,0 5,3 7 134 4

S:a % 40,5 21,6 9,1 20,2 8,6 100,0

UDpr. bastal 54 592 29 147 12 229 27 302 11 614 134 884

Fakt. bastal 57 26 15 19 9 126

Tabell 19 Förväntad procentuell fördelning efter mannens och kvinnans ålder i äktenskap där makarna är gifta sammanboende Bastal 1 837 922

Kvinnans Mannens ålder ålder —29 30—39 40—49 50—64 65— S:a % —29 2,2 3,6 3,7 6,0 3,0 18,1 30—39 2,4 4,0 4,0 6,2 3,4 19,9 40—49 2,5 4,2 4,2 6,5 3,6 21,0 50—64 3,5 5,9 6,0 9,1 5,0 29,4 65— 1,4 2,3 2,3 3,6 2,0 11,6 S:a % 12,0 20,0 20,2 31,4 17 0 100,0

Tabell 20 Förväntad procentuell fördelning efter mannens och kvinnans ålder för samman- boende ogifta Bastal 134 884

Kvinnans Mannens ålder ålder —29 30-39 40—49 50—64 65— 8:21 % —-29 19,2 10,2 4,3 9,6 4,1 47,3 30—39 7,2 3,8 1,7 3,6 1,5 17,9 40—49 4,2 2,3 1,0 2,1 1,0 10,4 50—64 7,8 4,2 1,8 3,9 1,6 19,2 65— 2,2 1,2 0,5 1,1 0,5 5,3 S:a % 40,6 21,7 9,3 20,3 8,7 100,l

är 48,5 år. Skillnaden mellan kvinnornas medianåldrar är något större, 45,2 år för de gifta och 30,0 år för de ogifta.

Gemensamt för de båda samlevnadsfor- merna är den rådande åldershomogamin. Med andra ord: man har en tendens att gifta sig, respektive sammanleva ogift, med en person som i ålder inte avviker alltför mycket från ens egen. Man kan i båda tabellerna dra en diagonal från cellen där båda makarna är yngre än 30 år till cellen där de är 65 år eller äldre och finna att dessa celler är de största i respektive åldersklass. Ett känt faktum att man iallmänhet gifter sig med någon i ens egen ålder bekräftas här.

Om inte detta homogamiförhållande varit rådande, dvs. om valet av partner hade skett oberoende av dennes ålder, skulle de båda fördelningarna se ut som i tabellerna 19 och 20.

Dessa resultat förstärker de slutsatser som

drogs med ledning av tabellerna 17 och 18, att företeelsen ”sammanboende utan att vara gift” är vanligast i de yngre åldrarna. Skill- naden mellan det observerade värdet 38,6 och det förväntade 19,2 för gruppen SO är 19,4 och alltså större än motsvarande skill- nad för de gifta som är 9,3 (11,5 Obesvarat värde — 2,2 förväntat värde).

Å Ider— hushållsstorlek

Hittills har det visat sig, att de två aktuella samlevnadsformerna skiljer sig i två avseen- den. Dels har konstaterats att hushållen i allmänhet är mindre då de samlevande ej är gifta och dels har dessa personeri de flesta fall lägre ålder än makar i den gifta gruppen. Just detta förhållande, att det är de yngre som dominerar bland de ogifta, kan ha orsakat de små hushållen i denna kategori.

Tabell 2] Hushållens procentuella fördelning efter storlek och hushållsföreståndarens ålder för sammanboende gifta

Uppräknat bastal 1 837 922 Faktiskt bastal 2 433

Antal Hushållsföreståndarens ålder hushålls— medlem- mar —29. 30—39 40—49 50—64 65— S:a% 2 3,5 2,5 2,9 14,1 14,0 37,0 3 4,3 4,7 5 ,1 10,1 2,4 26,5 4 3,4 8,5 6,7 4,8 0,6 24,1 5—9 0,7 4,2 5,4 1,9 0,2 12,4 S:a % 12,0 19,9 20 2 30,9 17,1 100,0

Tabell 22 Hushållens procentuella fördelning efter storlek och hushållsföreståndarens ålder för sammanboende ogifta Uppräknat bastal 134 884 Faktiskt bastal 126

Antal Hushållsföreståndarens ålder hushålls- fåäuem' —29 30—39 40— 49 50—64 65— S:a % 2 24,8 13,7 3,4 18,3 8,6 68,7 3 14,3 3,9 1,4 1,4 0,0 21,0 4 1,8 2,2 3,4 0,3 0,0 7,7 5 —9 0,3 1,4 0,9 0,0 0,0 2,7 S:a% 41,1 21,2 9,1 20,0 8,6 100,0

Av tabellerna ovan framgår sambandet mel- lan låg ålder och liten hushållsstorlek för de sammanboende ogifta. Huruvida detta är ett orsakssamband eller ej är ovisst. En ålder upp till 29 år borde vara tillräcng för att hinna utöka familjen med åtminstone en medlem i större utsträckning än vad som är fallet för de ej gifta. Andra faktorer kan emellertid ha orsakat detta förhållande. Den- na undersökning talar exempelvis inte om hur länge parterna sammanbott. l familje- undersökningen framgick att personerna i den ogifta gruppen hade bott tillsammans under en kortare tid än de gifta varit gifta. En möjlig förklaring till de små hushållen kan därför vara att de ogifta ej sammanlevt lika länge som de gifta. Intressant vore dessutom att veta i vilken utsträckning de gifta sammanbott före vigseln och vad som bidrog till beslutet att gifta sig. Bland andra yttre faktorer som eventuellt skulle kunna

förklara nämnda samband i tabell 22 kan nämnas utbildning. Befinner man sig i ett utbildningssystem, vilket man gör i större utsträckning om man är under 30 år, kan detta medföra en mer medveten familjepla- nering.

Utbildning

För att få tabellerna över utbildning mer överskådliga har här gjorts vissa sammandrag- ningar i tabellerna 23 och 24 men ej i tabellerna 25 och 26, där HBU's klassindel- ning av variabeln utbildning kvarstår enligt följande schema.

Klassindelning av variabeln utbildning

1.1 denna klass kommer de som ännu inte avslutat den obligatoriska skolgången.

2.Till denna klass räknas de som avslutat t. ex.: folkskola, enhetsskola, grundskola, realskola, flickskola, 2-årig folkhögskola.

3. Denna klass innehåller personer som genomgått utbildning enligt vad som nämns i klass 1 + yrkesskola. Hit hör bl. a. sjuksköterskor, tand- sköterskor, bilmekaniker, snickare etc.

4. Hit föres de som gått högst 2 år i ett allmänbildande gymnasium. Observera att även personer som avbrutit studierna innan student- examen skall räknas hit. Vidare ingår här 3-årig folkhögskola. 5.Hit föres de som gått högst 2 år i ett allmänbildande gymnasium. I allmänhet har personer i denna grupp avlagt studentexamen. 6.1 denna klass ingår de som genomgått högst 2-årig utbildning av typ fackskola, handelsgym— nasium eller tekniskt gymnasium samt utbild- ningsformer av likartad beskaffenhet som t. ex. sjöbefälsutbildning och viss arbetsledarutbild- ning. Även vissa former av konstnärlig utbild- ning förs hit. .I denna klass ingår de som gått längre än 2 åri fackskola, handelsgymnasium eller tekniskt gymnasium. Obs. att studenter som efter sin examen gått en ettårig kurs på handelsgym- nasium eller tekniskt gymnasium räknas hit. Vidare räknas till denna klass t. ex. vissa former av konstnärlig utbildning. 8.Till denna klass föres de som genomgått en utbildning på högst 2 år och för vilken det krävs studentexamen. Hit hör också vissa former av konstnärlig utbildning (för dessa krävs dock ej studentexamen). 9.Hit föres de som genomgått en utbildning som är längre än 2 år och för vilken studentexamen krävs. Exempelvis akademiska examina av olika slag. Hit räknas också vissa former av högre konstnärlig utbildning. 10.Denna klass användes endast när inte någon av de övriga klasserna är tillämplig.

11.Samtliga hushåll.

N|

Tabell 23 Procentuell fördelning efter ut- bildning för manliga och kvinnliga samman- boende gifta

Uppräknat bastal ] 837 922 Faktiskt bastal 2 433

Kön Utbild-

ning

1 2 3 4 5 S:a % M 65,2 17,1 11,3 6,4 0,0 100,0 Kv 75,3 17,6 3,6 3,4 0,1 100,0 Kod för utbildning: 1=2 2=3+4 3=5+6+7 4=8+9 5=10; se schemat ovan

Tabell 24 Procentuell fördelning efter ut- bildning för manliga och kvinnliga samman- boende ogifta

Uppräknat bastal 134 884 Faktiskt bastal 126

Kön Utbild-

ning

1 2 3 4 5 S:a% M 64,8 21,0 7,7 6,5 0,0 100,0 Kv 67,4 19,7 12,2 0,7 00 100,0

Kod för utbildning: se tab. 23

Beträffande utbildning så är olikheterna större mellan kvinnorna än mellan männen. Det finns proportionellt fler akademiskt utbildade gifta kvinnor än ogifta, men de gifta kvinnorna har även större representa- tion i den lägsta utbildningkategorin. I hushållsbudgetundersökningen har man ty- värr .ort klassindelningen sådan att man endast tagit hänsyn till den redan avslutade utbildningen. Detta gör att man inte kan veta hur många som höll på med en utbild- ning som ej var avslutad vid undersöknings- tillfället.

För båda samlevnadsgruppema gäller ”ju högre ålder desto lägre utbildning”, vilket syns naturligt med tanke på den förändringi utbildningssystemet som skett.

Då åldern konstanthålles finner man att de gifta hushållsföreståndarna har den högsta utbildningen. Undantag utgör personer un- der 29 år av vilka 8,2 % av de ogifta finns i den högsta utbildningskategorin mot 3,5 % av de gifta. (Se tab. 25 och 26).

Yrke

Yrkena har grovt indelats i fem sysselsätt- ningsgrupper. (Se tab. 27 och 28).

De sammanboende ogifta männen är i huvudsak arbetare. Denna sysselsättninga- grupp är den enda (förutom övriga ej för- värvsarbetandel som är större för ogifta än gifta. Kategorin ”övriga ej förvärvsarbetan- de”, vilken kan innehålla exempelvis stude-

Tabell 25 Sammanboende gifta hushållsföreståndares procentuella fördelning efter utbild- ning i olika ålderklasser

Ålder Samtl. ålders- Uppr. Fakt. Utb. —29 30— 39 40—49 50—64 65— klasser bastal bastal 2 42,7 55,9 59,9 74,3 81,8 65,2 1 199 066 1550 3 28,7 19,5 18,3 12,4 9,8 16,5 303 195 416 4 0,4 0,7 0,1 0,8 0,9 0,6 11 343 13 5 2,2 1,1 1,1 0,5 1,1 1,0 19 279 29 6 5,8 5,6 8,1 2,8 1,6 4,6 84 030 126 7 14,2 6,2 5,5 3,7 2,8 5,7 104 121 144 8 2,4 3,5 1,8 0,8 0,6 1,7 31 177 45 9 3,5 7,6 5,1 4,7 1,5 4,7 85 711 110 10 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0 0

11 S:a% 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Uppräkn. bastal 220 167 364 851 370 892 567 794 314 218 1 837 922 Faktiskt bastal 304 588 617 651 273 2 433

Kod för utbildning: se schemat ovan

Tabell 26 Sammanboende ogifta hushållsföreståndares procentuella fördelning efter utbild- ning i olika åldersklasser

Ålder Samtl. ålders- Uppr. Fakt.

Utb. —29 30—39 40—49 50—64 65— klasser bastal bastal 2 53,5 60,3 79,0 74,6 92,2 64,8 87 426 81 3 27,1 16,7 3,6 23,2 7,8 20,3 27 391 26 4 0,0 3,1 0,0 0,0 0,0 0,7 893 1 5 3,2 3,1 0,0 0,0 0,0 2,0 2 665 3 6 6,4 1,6 7,3 0,0 0,0 3,6 4 904 6 7 1,6 1,6 7,6 2,2 0,0 2,1 2 865 4 8 0,0 13,7 0,0 0,0 0,0 2,9 3 900 1 9 8,2 0,0 2,5 0,0 0,0 3,6 4 840 4

10 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0

11 S:a % 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Uppräkn. bastal 55 485 28 552 12 229 27 004 11 614 134 884

Faktiskt bastal 58 26 15 18 9 126

Kod för utbildning: se schemat ovan

rande, hemarbetande män och arbetslösa, innehåller fler ogifta än gifta.

Den största kategorin för både gifta och ogifta kvinnor är den som innehåller de ej förvärvsarbetande. Det vore fel att här dra slutsatsen att alla dessa kvinnor är hemma- fruar. Misstanken finns att så inte är fallet, åtminstone inte för de ogifta, eftersom de flesta hushåll bestående av ogifta samlevande har befunnits innehålla endast två personer

och de flesta hushåll med gifta samlevande av flera än två. Detta förhållande, tillsam- mans med vad som framkommit i familje- undersökningen, dvs. att ett större antal ogifta ej avslutat sin utbildning, ger anled- ning att tro, att de gifta kvinnorna är hemarbetande i större utsträckning än de ogifta, vilka kan ha klassificerat sig själva som arbetslösa eller studerande.

Tabell 27 Männens fördelning efter yrkestillhörighet i de två samlevnadskategorierna Uppräknat bastal SG 1 837 922-, SO 134 884 Faktiskt bastal SG 2 433, SO 126

Saml. Yrke Övr. Övr. ej typ Jordbr. föret. Arb. Tj.m. Pens. förv.arb. S:a % SG 5,8 8,1 39,7 29,3 14,4 2,7 100,0 SO 0,6 6,9 59,8 18,9 6,3 7,6 100,0 Samtl. hushåll 5,4 8,0 41,0 28,5 13,9 3,1 100,0

Tabell 28 Kvinnornas fördelning efter yrkestillhörighet i de två samlevnadskategorierna

Bastal: se tab. 27

Saml./Yrke Yrke Övr. Övr. ej

typ Jordbr. föret. Arb. Tj.m. Pens. förv.arb. S:a % SG 0,6 1,1 28,2 16,1 8,4 45,6 100,0 SO 1,3 0,7 26,8 21,8 5,3 44,1 100,0 Samtl. hushåll 0,6 1,1 28,1 16,5 8,2 45,5 100,0

Ekonomiska förhållanden

Här görs en jämförelse av de olika hushållens sammanlagda nettoinkomst och därefter av deras disponibla inkomst.

Enligt hushållsbudgetundersökningen de- finieras nettoinkomst som summan av de beskattningsbara inkomsterna från tjänst, jordbruk, fastighet, rörelse, kapital och till- fällig förvärvsverksamhet med avdrag för underskott i förvärvskälla. Disponibel in- komst definieras som sammanräknad netto- inkomst plus icke beskattningsbara inkoms- ter såsom sjukpenning, lotterivinster etc. minus under året betalda skatter.

Skillnaden i hushållens sammanlagda net- toinkomst mellan de två samlevnadstyperna är liten. Störst är differensen i den högsta inkomstklassen, där de gifta har större repre- sentation. Skillnaden är dock ej större än 3,3 % och med hänsyn till åldersfördel— ningarna i de två samlevnadsgruppema före— faller denna skillnad rimlig. De ogifta som befanns ha en lägre medianålder får antas ej ha hunnit lika långt i karriären och uppnått lika hög inkomst. Mediannettoinkomsten för de två samlevnadstyperna skiljer sig endast med 300 kronor. I hälften av de gifta

hushållen har man en sammanlagd netto- inkomst som understiger 31 200 kronor och de ogifta hushållen har en mediannettoin- komst på 30 900 kronor.

Tabell 29 Hushållens procentuella fördel- ning efter sammanlagd nettoinkomst Uppräknat bastal SG 1 837 922, SO 134 884 Faktiskt bastal SG 134 884, SO 126

Nettoink. i tusen kr

Saml. typ —19 20—29 30- 39 40— S:a % SG 20,4 23,0 21,7 34,8 100,0 SO 22,8 24,2 21,5 31,5 100,0

Vad beträffar hushållens sammanlagda disponibla inkomst så är förhållandet det- samma som för nettoinkomsten så till vida, att de gifta har något större disponibel inkomst än de ogifta. Skillnaden här är dock större. Medianen för de gifta är 25 000 kr och för de ogifta 23 000 kronor.

Tabell 30 Hushållens procentuella fördel- ning efter sammanlagd disponibel inkomst Uppräknat bastal SG 1 837 922, SO 134 884 Faktiskt bastal SG 2 433, 50 126

Disp. ink. i tusen kr

Saml. typ -— 19 20— 29 30— 39 40— S:a % SG 26,6 38,9 22,1 12,4 100,0 SO 35,1 42,3 10,8 11,7 100,0

IV Sammanfattning och jämförelser

Tidigare antogs att hushållsbudgetundersök- ningen överskattar och familjeundersök- ningen underskattar andelen ogifta par som sammanbor under äktenskapsliknande for- mer. Är dessa antaganden riktiga ligger den faktiska andelen mellan 6,4 och 6,8 % av samtliga samlevnadsfall. I absoluta tal bety- der detta mellan 105 500 och 135 000 fall av samboende utan äktenskap. Det stora intervallet beror delvis på olika definitioner av populationen i de två undersökningarna. Familjeundersökningen visar att 2/3 av de ogifta sammanboende flyttat samman under den femårsperiod som föregått undersök- ningstillfället. Detta faktum kan ges olika tolkningar. För det första: man sammanbor en tid innan man gifter sig, dvs. som ett övergångsstadium från ogift till gift, och för det andra: det är en ”ny” samlevnadsform som blivit vanlig under 1960-talet. Den första tolkningen förefaller rimligare med tanke på hushållsstorlek, ålder och sysselsätt- ning. Att det är en övergångsform tyder även samlevnadens relativa instabilitet på. Under perioden mellan urvalsdragringen och inter- vjutillfället upplöste minst 10,5 % av de sammanboende ogifta sin samlevnad mot minst 0,9 % av de gifta.

Båda undersökningarna visar att hushålls- storleken är mindre när paren är ogifta. Huvuddelen består här av tvåpersonshushåll medan de giftas hushåll oftast består av fler än två personer.

När det gäller ålder kan en fullständig jämförelse inte göras mellan de två undersök-

ningarna. Hushållsbudgetundersökningen an- ger ålder på båda personerna, medan familje- undersökningen endast anger ålder på huvud- personen. I båda undersökningarna framgår emellertid att de sammanboende ogifta av båda könen är yngre än de gifta. Dessutom är urvalens övre åldersgäns satt på olika sätt. Familjeundersökningen stannar vid 65 år, HBU har ingen övre gräns. Svårigheterna vid jämförelser blir ännu större beträffande skol— utbildning. Familjeundersökningen anger även här enbart fakta om huvudpersonen, medan HBU anger för bägge, men endast den högsta avslutade utbildningen. De ogifta, av bägge könen, har i allmänhet högre utbild- ning än vad de gifta har, enligt familjeunder- sökningen. Någa klara skillnader har inte kunnat utläsas i hushållsbudgetundersök— ningen, förmodligen beroende på att den kategoriindelning man använt sig av inte helt följer de principer som är intressanta i detta sammanhang. Hushållsbudgetundersök- ningens indelning baserar sig i högre grad på yrkesutbildning.

Konstanthålles däremot hushållsförestån— darens ålder finner man ett motsatt förhål- lande till vad som framkommit i familje- undersökningen. I samtliga åldrar utom dem under 29 år har de gifta hushållsförestån- darna höge utbildning. Å andra sidan är ålderskategorin under 29 år den största för de ogifta med 41,1 %.

De sammanboende ogifta männen är i stor utsträckning arbetare medan de sam- manboende gifta är arbetare eller tjänste- män. Båda undersökningarna pekar entydigt på det förhållandet, trots att datainsam- lingen i ena fallet rör män som är huvud- personer och i andra fallet samtliga män. Undersökningarna är inte lika entydiga för kvinnornas sysselsättning. Ifamiljeundersök— ningen är största delen av de gifta tjänstemän och av de ogifta hemmavarande. Största kategorin i hushållsbudgetundersökningen är "ej förvärvsarbetande” för både gifta och ogifta. Vid kategorisammanslagningar i fa- miljeundersökningen för att erhålla likhet i indelningsgrund med hushållsbudgetunder- sökningen (stud. + hemmavarande + annat =

ej förvärvsarbetande) finner man att "ej förvärvsarbetande” blir den största kategorin för ogifta. De gifta sammanboende kvinnor- na är fortfarande till största delen tjänste- män.

De ekonomiska faktorerna behandlas bara i hushållsbudgetundersökningen. Skillnader- na i nettoinkomst för de två samlevnadskate- gorierna är små. Medianinkomsten för hus- hållet är för sammanboende gifta 31 200 kronor och för sammanboende ogifta 30 900 kronor. Största skillnaden kan dock noteras i fråga om disponibel inkomst. Hushållens medianinkomster är 25 000 kronor respekti- ve 23 000 kronor.

V Några kortfattade slutsatser

De tidigare påtalade bristerna och, i en del fall, de olika kategoriindelningsprincipema hos de två undersökningarna försvårar jäm- förelser och slutsatsdragningar. Undersök- ningarna pekar emellertid på

1. att av samtliga faktiska samlevnadsfall, dvs. såväl giftas som ogiftas samlevnad, är mellan 6,4 och 6,8 % sammanboende ogifta

2. att hälften av dessa familjebildningar är 0—5 år gamla

3. att minst 10,5 % av dessa upplösts genom särflyttning eller dödsfall inom ungefär ett år jämfört med minst 0,9 % av de giftas

4. att hushållsmedlemmamas antal är lägre bland sammanboende ogifta än bland sammanboende gifta

5. att yngre sammanboende ogifta oftare än yngre sammanboende gifta har en höge utbildning medan det omvända förhållan- det gäller för de äldre

6. att sammanboende ogifta är ynge än sammanboende gifta

7. att män i kategorin sammanboende ogifta ofta är arbetare och att män i kategorin sammanboende gifta är i stor utsträckning arbetare eller tjänstemän.

8. att pågående studier är vanligare bland sammanboende ogifta än bland samman- boende gifta

9. att sammanboende ogifta har ungefär

samma nettoinkomst som sammanboende gifta men något lägre disponibel inkomst än dessa.

Riksförsäkringsverkets föräldraundersökning

Av Astrid Näsholm

Riksförsäkringsverket har, i samarbete med familjepolitiska kommitténs sekretariat, ut- fört en undersökning, vars syfte var att spegla den ekonomiska situationen för bar- naföderskor. Populationen bestod av möd- rar registrerade som avslutade moderskaps- fall under tiden 11—29 januari 1971. Vidare gällde att såväl modern som fadern, då de sammanbodde, skulle ha varit inskriven i svensk försäkringskassa vid mättidpunkterna. De som ej uppfyllde detta krav sorterades bort. Ogift kvinna som inte sammanbodde med barnets far behövde ej lämna uppgift om denne.

Undersökningen genomfördes genom de lokala försäkringskassoma och vid två tid— punkter. Det första mättillfället var då möd- rarna avregistrerades som moderskapsfall, dvs. under tiden 11—29 januari. Ungefär två månader senare fick försäkringskassoma no- tera mödrarnas aktuella sjukpenningklass. Därefter vidtog den statistiska bearbet- ningen.

Undersökningen omfattade 4985 kvin- nor, varav 4 030 eller 80,8 % var gifta. 599 eller 12,1 % var ogifta och med barnets far sammanboende samt 357 eller 7,1% var ogifta och med barnets far ej sammanboen- de. Av de ogifta mödrarna sammanbodde således ca 63 % med barnets far.

I den fortsatta framställningen finner man att dessa tal ej är konstanta. Orsakerna till detta omnämns ej i den tekniska rapporten.

över undersökningen. Differensen är högst 8 individer, vilket inte nämnvärt påverkar de procentuella siffrorna.

Blanketter som utsorterats på grund av att fadern eller modern inte var inskriven i svensk försäkringskassa vid någon av mättid- punktema var 25 eller 0,5 % och bortfall, orsakat av ofullständiga uppgifter om fadern eller modern, var 33 eller 0,7 %.

I undersökningen skilde man inte mellan gifta och ogifta sammanboende mödrar. Syf- tet med den fortsatta framställningen är att belysa skillnaderna i ålder, civilstånd och sjukpenningplacering för gifta/ogifta med fadern sammanboende mödrar och ogifta, ej med barnets far sammanboende mödrar.

Förklaringar

G gifta SO sammanboende ogifta OES ogifta ej sammanboende

Gifta: alla gifta mödrar förutsätts vara sam- manboende med barnets far

Sjukpenningplaceringarna har sammanslagits enligt följande: 00-klassade betyder ingen sjukpenning 6H beteckning för hemmaförsäkrade 6—19 kr i sjukpenning motsvarar en månads- lön av 150—1 000 kr

22—34 kr i sjukpenning motsvarar en må- nadslön av 1 000—2 000 kr 37 kr i sjukpenning motsvarar en månadslön av 2 000 kr—

Fallets avslutning: den tidpunkt då kvinnan blivit avregistrerad som moderskapsfall. Den— na tidpunkt varierar mellan 4 och 6 månader efter barnets födelse beroende på när mo- dern började ta ut tilläggspenning. Dessa pengar får kvinnan börja ta ut tidigast två månader före beräknad nedkomst och 6 månader framåt.

Sju kpen ni ngklassplaceri ng

Tabell ] Moderns civilstånd mot sjukpen- ning kr/dag uttryckt i procent

penningplacerade minskat på motsvarande sätt. Detta tyder på att oberoende av civil- stånd har mödrarna föredragit att vara hem- ma mer än sex månader. Av de gifta är 60 % hemmaförsäkrade två månader efter fallets avslutning, för de ogifta är motsvarande andelar ungefär 44 % för de sammanboende och 34 % för de ej sammanboende.

Tabell 2 Faderns civilstånd mot sjukpen- ning vid bamets födelse uttryckt i procent

sjukp. Civilstånd kr/dag

OS 00 0,4 2,3 6H 0,9 0,3 6—19 3,0 3,8 22—34 18,6 31,3 37—52 76,8 62,2 summa 99,7 99,9 bastal 4 027 601

sjukp. Civilstånd kr/dag

G OS OES

I 11 I II [ II 00 — — 6,7 1,1 12,8 3,6 6H 39,8 60,0 14,9 43,9 10,1 34,4 6—19 12,2 12,1 17,6 15,2 20,7 17,7 22—34 31,5 18,2 51,5 33,6 45,1 35,0 37—52 16,5 9,8 9,3 6,2 11,4 9,5 summa 100,0 100,1 100,0 100,0 100,1 100,2 bastal 4 022 4 022 598 598 357 357

1 = vid fallets avslutning 11 = två månader efter fallets avslutning

Vid fallets avslutning, dvs. då ekonomisk ersättning upphört från försäkringskassoma, hade drygt hälften av de ogifta sammanboen- de mödrarna en sjukpenning på 22—34 kronor vilket motsvarar en månadslön av 1 000—2 000 kronor. Två månader därefter var de flesta av dessa mödrar (närmare 44 %) hemmaförsäkrade. Den hemmaförsäkrade gruppen hade ökat med 29 % på två månader och de övriga sjukpenningklassema minskat i motsvarande grad. Samma gäller för de två övriga civilståndsklassema, där de hemmaför- säkrade ökat med 20,2 % och 24,3 % för de gifta, respektive de ogifta ej sammanboende kvinnorna och andelen 00—klassade och sjuk-

Av de fäder, för vilka uppgift fanns, var ungefär 13 % ogifta sammanboende och övri- ga gifta. De största skillnaderna i ekonomiskt avseende mellan dessa finns i de två högsta sjukpenningklasserna. Närmare 15 % fler gifta män hade en sjukpenning motsvarande en månadslön över 2 000 kronor medan de ogifta hade cirka 13 % fler representerade i den näst högsta sjukpenningklassen. Liksom för mödrarna var flera ogifta än gifta helt utan sjukpenning, dvs. OO—klassade.

Tabell 3 Moderskapsfall fördelade efter sjukpenning två månader efter fallets avslutning och faderns sjukpenning vid barnets födelse för gifta, uttryckt i procent

Faderns Moderns sjukp. sjukp.

00 6H 6—19 22—34 37—52 summa bastal 00 — 0,2 0,0 0,0 0,1 0,4 17 6H — 0,5 0,0 0,2 0,2 0,9 38 6—19 0,0 2,0 0,3 0,3 0,5 3,1 125 22—34 — 10,8 2,4 4,2 1,3 18,7 751 37—52 0,0 46,6 9,2 13,5 7,6 76,9 3096 summa 0,0 60,2 11,9 18,2 9,7 100,0 bastal 2 2417 484 732 392

För gifta tycks gälla ett samband mellan mannens inkomst och andelen hemmaförsäk- rade mödrar. Följande hypotes kan antas gälla: ju högre inkomst mannen har, desto större är sannolikheten för att kvinnan är hemmaförsäkrad. Närmare 47 % av de gifta männen med den högsta sjukpenningplace- ringen har en hemmaförsäkrad hustru.

För de ogifta gäller också att högavlönade män i större utsträckning sammanbor med en hemmaförsäkrad kvinna än med en sjuk- penningplacerad. Ett klart samband kan dock inte utläsas ur tabellen, men närmare 26,6 % av de ogifta består av en högavlönad man och en hemmaförsäkrad kvinna. En stor grupp är emellertid också de fall där fadern är högavlönad och modern har en sjukpen- ning mellan 22 och 34 kronor.

Få ogifta kvinnor har den högsta sjukpen-

ningplaceringen, men av dessa 6,3 % är 5,5 % sammanboende med en likaså högavlönad man. Något fler gifta kvinnor är högavlöna— de, 9,7 %; även dessa har i allmänhet en högavlönad make, 7,6 %.

Tabell 4 Moderskapsfall fördelade efter moderns sjukpenning två månader efter fallets avslutning och faderns sjukpenning vid barnets födelse för ogifta sammanboende uttryckt i

procent Faderns Moderns sjukp. sjukp.

00 6H 6— 19 22—34 37—52 summa bastal 00 0,3 1,5 0,2 0,3 — 2,3 14 6H —— 0,2 — 0,2 — 0,4 2 6—19 — 2,0 0,7 1,0 — 3,7 22 22—34 0,5 3,7 5,8 10,5 0,8 31,4 188 37—52 0,2 26,6 8,5 21,7 5,5 62,4 375 summa 1,0 44,0 15 ,2 33,7 6,3 100,2 bastal 6 264 91 202 38 374 SOU l972:41

Tabell 5 Mödrarna fördelade efter ålder 31.12.70 mot civilstånd uttryckt i procent

civil- ålder stånd

— l 9 20—24 25—29 30—34 35— 39 40— summa bastal G 2,6 32,5 40,2 17,2 5,9 1,5 99,9 4030 OS 24,8 49,3 17,5 6,1 1,3 1,2 100,2 599 OES 35,6 34,4 16,6 8,4 3,7 1,4 100,1 357

De flesta av de ogifta sammanboende mödrarna är under 25 år. Närmare hälften är mellan 20 och 24 år och ungefär en fjärdedel är 19 år eller yngre. De ogifta ej samman- boende mödrarna är procentuellt fler än de sammanboende i den yngsta åldersklassen,

Föräldrarnas ålder

dvs. under 20 år, samt i åldrarna över 29 år. Få gifta mödrar är under 20 år (2,6 %). Medianåldern för ogifta sammanboende är 22,1 år, för de ej sammanboende 21,6 år samt för de gifta 26,4 år.

Tabell 6 Gifta föräldrars ålder den 31.12.70 uttryckt i procent

Faderns Moderns ålder ålder —19 20—24 25—29 30—34 35— summa bastal

—19 0,2 0,1 0,0 — — 0,3 15 20—24 2,0 12,9 2,0 0,0 — 16,9 684 25—29 0,3 16,9 21,3 2,2 0,3 41,0 1651 30—34 0,1 2,1 13,1 8,0 0,8 24,1 968 35— 0,0 0,4 3,7 7,1 6,4 17,6 709 summa 2,6 32,4 40,1 17,3 7,5 99,9 bastal 105 1309 1616 695 302

Tabell 7 Ogifta sammanboende föräldrars ålder den 31.12.70 uttryckt i procent

Faderns Moderns ålder ålder —19 20—24 25—29 30—34 35— summa bastal

—19 5,8 1,5 0,2 — — 7,5 45 20—24 15,3 27,2 1,7 0,2 — 44,4 266 25—29 3,0 15,5 9,1 1,7 0,3 29,6 178 30—34 0,8 2,5 3,3 2,0 0,8 9,5 57 35— 0,2 2,3 3,2 2,2 1,3 9,2 55 summa 25,1 49,0 17,5 6,0 2,4 100,0 bastal 151 294 105 36 15 SOU 197241 375

Av de sammanboende föräldrarna är såväl modern som fadern betydligt yngre i den ogifta kategorin. Ungefär 52% av fäderna och 74 % av mödrarna är 24 år eller yngre. De gifta fäderna är till 17 % under 25 år och 35 % av de gifta mödrarna är i samma ålder. Den största gruppen ogifta är den, i vilken båda föräldrarna är 20—24 år; drygt 27 % tillhör denna ålderskategori. Av de gifta är åldersklassen 25—29 år den största, här finns 21,3% av båda föräldrarna. Medianåldern för ogifta och gifta mödrar var 22,1 resp. 26,4 år (tab. S). Motsvarande åldrar för fäderna var 24,3 och 28,5 år.

Barn an tal

Tabell 1] Antal hemmavarande barn yngre än 16 år uttryckt i procent

Antal Civilstånd barn

OS OES 1 41 ,4 74,0 83,5 2 38,6 20,6 10,1 3 14,6 2,8 3,6 4 3,8 2,2 1,7 5 1,1 0,2 0,3 6 0,3 0, 0,6 7 0,1 _ 0,3 summa 100,0 100,0 100,1 bastal 4027 601 357

Endast 5,4 % av de ogifta sammanboende har fler än två barn. Motsvarande andelar för de gifta och ej sammanboende ogifta är 19,9 % resp. 6,5 %. Ett barn har 74,0 % av de ogifta sammanboende föräldrarna och 83,5 % av de ej sammanboende kvinnorna samt 41,4 % av de gifta. Att de ogifta mödrarna i de flesta fall har endast ett barn torde delvis sammanhänga med den lägre åldern bland dessa mödrar. Över 70 % av de ogifta är under 25 år medan endast 35 % av de gifta är i samma ålder (tab. 5).

Sammanfattningsvis kan sägas att riksför- säkringsverkets föräldraundersökning pekar på

1. att av mödrarna är cirka 81 % gifta, 12 % ogifta sammanboende och 7 % ogifta och med barnets far ej samman- boende,

2. att av de ogifta mödrarna sammanbor ungefär 63 % med barnets far,

3. att av de faktiska samlevnadsfallen är 13 % ogifta och 87 % gifta,

4. att oberoende av civilstånd har antalet hemmaförsäkrade mödrar ökat två månader efter fallets avslutning. Ökning- en uppgår till 29 % för ogifta samman- boende, 24 % för ogifta ej sammanboen— de och 20 % för gifta,

5. att OO-klassade, dvs. utan sjukpenning vid fallets avslutning, är endast 6,7 % av de sammanboende ogifta och 12,8 % av de ej sammanboende ogifta; två månader därefter är siffrorna 1,1 % respektive 3,6 %,

6. att de ogifta fäderna har en sjukpenning än de gifta,

7. att de flesta högavlönade män har hem- maförsäkrad make eller partner, detta gäller gifta i större utsträckning än ogif- ta,

8. att av de ogifta mödrarna 25 % av de sammanboende och 33 % av de ej sam- manboende är yngre än 20 år mot endast 3 % av de gifta,

9. att de ogifta mödrarna har lägre median- ålder än gifta, 22,1 år för sammanboen- de och 21,6 år för ej sammanboende jämfört med 26,4 år för gifta, 10. att de ogifta sammanboende fäderna är genomsnittligt yngre än de gifta; medi- anåldern är 24,3 år för ogifta mot 28,5 år för gifta, 11. att ogifta har färre barn än gifta; 74 % av de sammanboende ogifta har bara ett barn. Motsvarande andelar för de ej sammanboende är 83,5% och för de gifta 41 ,4 %.

lägre

Bilaga 6 Yttrande angående psykisk sjukdom och släktskap såsom äktenskapshinder

Av Hans Olo f Å kesson

Psykisk sjukdom såsom äktenskapshinder

Enligt nu gällande lag får den som är sinnessjuk eller sinnesslö ej ingå äktenskap med mindre socialstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet. Detta stadgande sätter således psykiskt sjuka i en särställning, som inte drabbar personer med kroppsligt handi- kapp.

Sinnessjukdom

Begreppet sinnessjukdom är inte medicinskt väldefinierat. Termen omfattar en rad till- stånd såsom exempelvis schizofreni, manisk- depressiv sjukdom eller organiska psykoser. Beklagligtvis är ej heller dessa separata till- stånd, som kan inkluderas under det vida begreppet sinnessjukdom, särdeles väldefinie- rade; de bör uppfattas som syndrom och inte som diagnoser med ensartad och känd etiolo- gi. Svårigheten att avgränsa olika tillstånd, som inrymmes under termen sinnessjukdom, kan belysas av att patienter, som behandlats av olika läkare för samma sjukdom, mycket ofta erhåller olika diagnoser.

Sinnessjukdom i lagens mening skall en- dast avse allvarligare psykisk sjukdom. Vid sidan om svårigheten att skapa enhetligt språkbruk för att benämna de olika tillstån- den, som täcks av begreppet sinnessjukdom, möter man därför det än större problemet,

nämligen att avgränsa allvarlig sinnessjukdom från lindrig. Denna så att säga kvantitativa värdering av psykisk sjukdom kan nämligen hävdas vara nära nog omöjlig eftersom sjuk- domstillstånden inte låter sig dikotomiseras i lindriga och svåra former. Tillstånden upp— träder i alla schatteringar och med glidande övergång.

För att söka skapa en enhetlig bedömning och praxis skall därför en eventuell prövning av sinnessjukdomens äktenskapshindrande karaktär göras av socialstyrelsen. Förutsätt- ningen för att en dylik prövning skall kunna ske är dock, att ärendet anhängiggjorts i socialstyrelsen. I praktiken innebär därför detta att avgörandet huruvida en prövning skall ske eller ej kommer att åvila lekman, nämligen den präst, som i det aktuella fallet gör hindersprövningen för äktenskap. Detta emedan notering om sinnessjukdom eller sinnesslöhet efter anmälan från t. ex. läkare etc. ej länge skall registreras i pastorsämbe- tenas församlingsböcker. Reglerna om psy- kisk sjukdom såsom äktenskapshinder kan därför inte fungera tillfredsställande, efter- som hinder endast drabbar en del av dem, som kan anses tillhöra gruppen sinnessjuka.

Skälen till att de sinnessjuka satts i särställning i giftermålsbalken har varit dels att sjukdomen i sig kan olämpliggöra indivi- den som make eller maka och/eller förälder, dels fruktan att sjukdomen genom arv skulle överföras till nästa generation. Om vi betrak-

tar den kanske mest fruktade av de allvarliga sinnessjukdomarna, nämligen schizofreni, så skall vi emellertid finna att barnalstring och ingående av äktenskap nästan uteslutande sker före sjukdomsdebuten. Äktenskap ingås som regel före sjukdomsdebuten även vid flera andra tillstånd, som täcks av begreppet sinnessjukdom, såsom exempelvis olika for- mer av organisk demens.

Reglerna om sinnessjukdom såsom äkten- skapshinder saknar således mycket ofta bety- delse för psykiskt sjuka, då ingående av äkten— skap eller fortplantning inte är aktuell för dem efter sjukdomens utbrott. Det skall påpekas att vi vid schizofreni, manisk-depres- siv psykos eller organiska demenstillstånd, med få undantag, inte kan påvisa förekoms- ten av sjukdomsanlaget före själva sjukdoms— debuten.

En annan väsentlig synpunkt i detta sammanhang är att prognosen vid även grava fall av sinnessjukdom är en helt annan i våra dagar än för bara tio år sedan. Genom tillgång till nya psykofarmaka och modern social rehabilitering kan sjukdomsförloppet oftast betydligt mildras och i vissa fall kan tillstånden restlöst botas (t. ex. recidiverande eller kronisk manisk-depressiv psykos).

Sinnesslöhet

Sinnesslöhet eller psykisk utvecklingsstör- ning, som termen lyder i andra sammanhang än juridiska, innebär i likhet med sinnessjuk- dom ett äktenskapshinder. Den problematik man möter vid psykisk utvecklingsstörning i detta sammanhang är i stora delar densamma som vid sinnessjukdom.

Psykisk utvecklingsstörning omfattar defi- nitionsmässigt tillstånd med intellektuell re- duktion, som varit för handen sedan födel- sen eller som debuterat i tidiga barnaåren. Alla hjärnskadande sjukdomstillstånd, som drabbar de intellektuella funktionerna efter barnaåldern, leder till en demens och inte till en oligofreni (= psykisk utvecklingsstörning).

Psykisk utvecklingsstörning bör av såväl biologiska som sociala skäl indelas i två

kategorier, nämligen i grava och lindnga former. Även med beaktande av att sjuk- domsorsakerna är heterogena bör framhållas, att genesen till de båda kategorierna utveck- lingsstörning är principiellt olikartad. Det skall dock framhållas, att någon absolut gränsdragning inte låter sig göras. Från lindri- ga former av psykisk utvecklingsstörmng finns det en kontinuerlig skala till grava former, liksom från normal intelligensnivå till lindrig psykisk utvecklingsstörning.

De grava formerna av psykisk utvecklings- störning (som regel personer vars intellek- tuella kapacitet approximativt testmässigt understiger IK 50) uppgår till c:a 0,5 % i svensk befolkning, eller ungefär 40 000 indi- vider.

Grav psykisk utvecklingsstörning framträ- der mycket tidigt och före fertil ålder. Dessa grava typer leder till så pass svårt handikapp, att äktenskap och fortplantning inte är aktuell. Det är extremt ovanligt, att en gravt utvecklingsstörd person sätter barn till värl- den, och ingående av äktenskap är uteslutet redan på grund av bristande rättshandlings- förmåga. Enligt min mening finns det således inte någon anledning att lagstifta om hinder mot äktenskap för denna grupp.

Gruppen lindrigt psykiskt utvecklingsstör- da skiljer sig som påpekats endast kvantita- tivt från normalbegåvade personer och någon skarp gräns existerar inte. På grund härav benämns de lindriga formerna akliniska eller fysiologiska former av psykisk utveck- lingsstörning. Om man i denna grupp inklu- derar dem, vars intellektuella kapacitet är sådan, att de inte kan tillgodogöra sig skol- undervisning enligt den normala skolplanen, utan är ”särskolemässiga”, så kan deras antal i Sverige uppskattas till 1—2 % av befolkningen.

För barn med lindrig psykisk utvecklings- störning gäller särskoleplikt. Bestämmelserna härom har tidigare, åtminstone på lands- bygden, fungerat synnerligen otillfredsstäl- lande, därigenom att barn i behov av special- undervisning i särskola endast i undantagsfall placerats i dylik. 1 en egen undersökning från 1961, som omfattade 10 slumpvalda lands-

bygdsförsamlingar i Malmöhus län, fann jag 31 skolelever i åldern 7—15 år, som vari behov av undervisning vid särskola. Av dessa 31 barn gick dock endast 4 i särskola, medan en gick i hjälpklass och resterande 26 i vanlig skola.

Konklusionen blir att stadgandet om äk- tenskapshinder för många eller sannolikt för de allra flesta lindrigt utvecklingsstörda ald- rig fungerat. Detta emedan lindrigt utveck- lingsstörda, som ej passerat särskola nästan aldrig registrerats som underbegåvade. Flera studier har också visat att lindrigt utveck- lingsstörda inte föder färre barn än normal- begåvade personer.

En av anledningarna till att man betraktar lindrig psykisk utvecklingsstörning som en fysiologisk form är den att anlagen eller generna, som styr utvecklandet av den intel- lektuella funktionen är spridda i hela befolk- ningen. Man antager att intelligensen be- tingas av ett så kallat additivt polygent system, dvs. ett flertal anlag eller gener med likverkande effekt bestämmer vår intelligens- utrustning. Detta innebär att flertalet nor- malbegåvade bär på gener eller anlag, som i en annan kombination skulle ha lett till psykisk utvecklingsstörning. Man kan således betrakta lindrigt psykiskt utvecklingsstörda individer som extremvarianter i en fördel- ning av intelligensen, som sträcker sig från lindrig underbegåvning till överbegåvning.

Tidigare utförde man sterilisering av lind- rigt psykiskt utvecklingsstörda i stor ut- sträckning. 1 belysning av det nyss anförda kan denna steriliseringspraxis inte ha haft någon effekt på frekvensen psykiskt utveck- lingsstörda i populationen.

En annan viktig synpunkt på sambandet äktenskapshinder och psykisk utvecklings- störning är den att flertalet lindrigt psykiskt utvecklingsstörda ur social och arbetsmässig synpunkt är fullvärdiga människor, som del- tager i arbetslivet och svarar för sin egen försörjning. Det är en myt, att asocialitet skulle vara vanligare bland underbegåvade; förhållandet är snarare det omvända.

Sammanfattningsvis vill jag i egenskap av genetiker och psykiatriker framhålla, att jag

inte kan finna, att det vare sig från medi- cinsk eller arvsbiologisk synpunkt finns till- räckliga skäl som motiverar en särställning i giftermålsbalken för individer behäftade med sinnessjukdom eller sinnesslöhet i lagens mening. Jag finner det inte rimligt att i ett modernt samhälle betrakta psykisk sjukdom annorlunda än kroppslig sjukdom.

Släktå'ktenskap

Äktenskap är enligt nu gällande lag förbjudet mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt mellan syskon. Mellan ett syskon och det andras avkomling får ej äktenskap ingås utan Konungens tillstånd.

Departementschefen har i sina utrednings- direktiv ifrågasatt huruvida en uppmjukning av ovan nämnda bestämmelser kan tillstyr- kas. 1 första hand blir det då aktuellt att pröva förutsättningarna för äktenskap mel- lan halvsyskon och mellan syskon.

Barn ärver hälften av sina gener (anlag) från fadern och hälften från modern. Uppen- barligen har föräldrar och barn liksom sys- kon hälften av sina gener gemensamma. Föräldrar i sin tur ärver hälften av generna från vardera av sina föräldrar, och således är antalet gemensamma gener hos far- och morföräldrar och barnbarn 1/4. Vidare har kusiner och sysslingar 1/8 resp. 1/32 av sina gener i genomsnitt gemensamma.

Utgående från proportionen gemensamma gener finner vi, att helsyskon, halvsyskon och kusiner har 1/2, 1/4 resp. 1/8 gemen- samma gener.

] vissa länder är kusinäktenskap inte tillåtna, i andra länder erfordras dispens. I motsats härtill finner man t.ex. i vissa regioner i Brasilien och i Japan, att kusinäk- tenskap är ,mycket vanliga. Det finns en rad arvsbiologiska studier från länder med hög frekvens kusinäktenskap. Dessa undersök- ningar har givit varierande resultat, och det är mycket svårt att uttala sig om enstaka sjukdomstillstånd. Generellt har man dock funnit en förhöjning av såväl dödligheten som sjukligheten bland barn födda i kusinäk-

tenskap. Även om denna tendens genom- gående observerats är det av vikt att betona, att statistiskt signifikanta avvikelser endast har observerats i mycket stora serier; skill- naderna är om än signifikanta relativt små.

Om man betraktar barnalstringen med hänsyn till gemensam arvsmassa, kan man konstatera, att barnalstring av halvsyskon innebär detsamma som barnalstring av sys- kon och syskonavkomma. I båda fallen har föräldrarna i genomsnitt 1/4 av sin arvsmassa gemensam. Ur strikt arvsbiologisk synvinkel finns det således ingen anledning att som nu i det ena fallet låta äktenskapshindret vara dispensabelt men ej i det andra.

Följderna av en generell uppmjukning av äktenskapshindret för släktskap så att äkten- skap tillåtes mellan halvsyskon och mellan helsyskon är genetiskt sett svåra att över- blicka. Helt visst måste det innebära en ökad frekvens av ärftliga sjukliga tillstånd i befolk- ningen, men hur stor går ej att bedöma. Man skulle teoretiskt kunna uppskatta att risken för halvsyskon att få defekta barn skulle vara dubbelt så stor som för kusiner, och samma risk för syskon skulle då analogt vara 4 gånger större. Resonemanget är dock helt teoretiskt och ej empiriskt underbyggt. En- ligt min kännedom finns inga vetenskapligt invändningsfria studier över följderna av äktenskap mellan syskon eller mellan halv- syskon. Jag känner ej till att man i någon kultur eller i något samhälle vågat sig på att generellt tillåta sådana äktenskap.

Sammanfattningsvis finns det från gene- tisk synpunkt ingen anledning att inte jäm- ställa halvsyskon med syskon- syskonavkom- ma och således göra äktenskap mellan halv- syskon dispensabla. Att generellt tillstyrka äktenskap mellan halvsyskon eller mellan syskon förefaller tveksamt eftersom man inte kan arvsbiologiskt överblicka konse- kvenserna.

Bilaga 7 Förslag av författarna Per Anders Fogelström, Elsa Grave och Bo Setterlind till civil ceremoni vid giftermål

PER ANDERS FOGELSTRÖMS FÖRSLAG

Äktenskapet är — i vårt samhälle — en form för självständiga människors frivilliga gemen- skap. Självständigheten och gemenskapen är äktenskapets grundpelare. Endast självständi- ga människor kan nå en fullvärdig gemen- skap, endast på gemenskapens grund kan en äkta självständighet byggas.

Varje verklig gemenskap kräver vilja att samarbeta, förmåga att ta hänsyn och ansvar, kraft att förlåta och gå vidare. Jag tillönskar er denna vilja, förmåga och kraft som inte minst krävs för ett varaktigt och lyckligt äktenskap.

Ni båda har tillsammans och genom er personliga närvaro här meddelat er önskan och vilja att ingå äktenskap med varandra. Inget hinder mot denna er önskan har tillkännagivits.

Därför frågar jag dig NN om du tar denna NN till din hustru som du vill älska i nöd och lust.

(Ja)

Och du, NN, tar du denne NN till din

man som du vill älska i nöd och lust? (Ja)

(Eventuellt: överräck då den ring som är ett tecken för ert förbund.)

Så ber jag er räcka varandra handen till bekräftelse på den överenskommelse som här fattats.

(Handslag)

Härmed förklarar jag er nu som äkta makar genom frivilligt förbund.

När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit.

Lev väl, behandla varandra väl, bygg en allt starkare och bättre gemenskap på den grund som lagts här i dag. Må endräkt och lycka få råda i ert äktenskap och ett hem.

Kommentar

Enligt lagförslaget ingås äktenskap genom att mannen och kvinnan gemensamt skriftligen anmäler och tillsammans personligen inläm- nar sin giftermålsansökan med erforderliga intyg. Om denna anmälan icke awisas skall bevis om äktenskapet ofördröjligen överläm- nas till de ansökande.

Enligt uppgift ska sådan anmälan kunna inlämnas t. ex. på folkbokföringskontor och hos andra myndigheter där kanske ingen lokal lämpad för någon mera högtidlig ceremoni finns.

Om de sökande överhuvudtaget icke önskar någon ceremoni bör väl en sådan önskan kunna bifallas och beviset överläm- nas utan några formaliteter. 1 och med att anmälans inlämnande och mottagande är ”det konstitutiva momentet för äktenska-

pets tillkomst” blir väl ceremonin en frivillig och icke lagfäst formsak, något som kan utformas på många olika sätt — eller som man helt kan avstå ifrån om så önskas.

l direktiven uttrycks dock att man bör undersöka möjligheterna att göra den civila vigseln ”till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighet utan kyrklig medverkan”. Lokaliteterna och de yttre möjligheterna på folkbokföringskontoret kan väl aldrig bli likvärdiga med dem som erbjuds vid t. ex. ett ”societetsbröllop” i en stor kyrka. För dem som önskar bröllop av sådant format måste väl andra lokaler än kontorsrummen tillgripas och andra ceremo- nier användas än de ganska återhållsamma som kan förekomma vid enkla och snabba ”vardagsbröllop”. Musik — som ju betyder mycket för ”högtidligheten” — kan väl t. ex. knappast tänkas förekomma mera allmänt vid vigselförrättningar på tjänsterum. Kanske man kan efterlysa intresset för och möjlighe- terna av att anordna bröllop på t. ex. Skansen i Stockholm och liknande anlägg- ningar ute i landet. I och för sig är det väl ingenting som hindrar att det på sådana institutioner finns någon person som är ”utsedd att mottaga sådana anmälningar”.

Det enkla förslag till ceremoni som här föreslås avses närmast motsvara det som gesi kungörelsen om borgerlig vigsel. I texten har hänsyn tagits till direktivens önskningar om neutralitet i förhållande till andra samlev- nadsformer och synen på äktenskapet som "en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer".

Formuleringen om att älska i nöd och lust har ju hävd och är väl ganska fin. Den har bevarats men mildrats något (eftersom många väl ansett det omöjligt att verkligen lova någon evig kärlek). I stället för försäk- ran "att älska” har formen ”vill älska” använts.

Någon trohet för livet talas inte heller om i avslutningen. Eftersom kanske inte heller alla brudpar räknar med några ”kommande släkten” har även den formuleringen (el. liknande) utgått.

ELSA GRAVES FÖRSLAG I. N.N och N.N.

Ni gifter er idag med varandra. Ni går in i den frihet för två som kallas äktenskap där ni tillsammans kan utveckla en personlig inre samhörighet som skyddar mot yttre obeständighet.

Räck nu varandra (båda) händerna för att ni älskar varandra och vill leva tillsammans.

(Och som ett minne av den här stunden ge varandra en ring.)

Ingen äger den andres liv men kärleken kan äga era liv och växa, förvandlas och berikas i er samvaro så att ni också förmår älska varandra i aktning för varandras oberoende och frihet.

II. N.N. och N.N.

Ni gifter er idag med varandra. Räck varandra båda händerna som ett tecken på att ni älskar varandra och vill leva tillsam- mans. (Ge varandra en ring till minne av den här stunden.)

För all mänsklig samvaro gäller att inget är så lätt som att missförstå och feltolka varandras ord och handlingar därför

unna varandra vänskap som innefattar andras

vänskap

unna varandra gemenskap och förståelse för andra

av andra

unna varandra förväntan

utöver den ni ställer på varandra

så att er samhörighet och er kärlek till varandra inte förkvävs utan växer, förvandlas och berikas

i aktning för varandras ömsesidiga oberoende och frihet.

BO SETTERLINDS FÖRSLAG

Förrättaren vänder sig till kontrahenterna med följande ord:

Äktenskapet innebär en förening av man och kvinna som önskar leva tillsammans på lika villkor. Denna förening bör vara grundad på bådas fria vilja och syfta till lika omtanke om det gemensamma bästa.

Ni har tillsammans meddelat och genom er personliga närvaro här bekräftat er upprik- tiga vilja att ingå äktenskap med varandra. Något hinder mot denna er vilja har icke tillkännagivits.

Därför frågar jag nu dig, NN, om du önskar taga denna, NN, till hustru?

(Ja)

Därför frågar jag nu dig, NN, om du önskar taga denne, NN, till man? (Ja)

(I förekommande fall: Överräck då den ring — de ringar — som är tecken för ert förbund.)

Härmed är ni äkta makar genom frivilligt förbund. Förrättaren vänder sig till kontrahenterna med följande välgångsönskan:

I er nya livssituation har ni en gemensam möjlighet. Att få älska och att vara älskad är

värden, som gör tillvaron meningsfull. Kärle- ken ger äktenskapet en vidare innebörd. Jag tillönskar er en lyckosam fortsättning på er förening, buren av den trofasthet och hänsyn som befrämjar samlevnaden. Må denna för- djupas och ytterligare befästas i ert nu ingångna äktenskap.

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. Åmbetsensvaret ll. Ju.

2. Svensk möbelindustri. l.

3. Personal för tyg- och intendenturtörveltnlng. F6.

4. Säkerhets- och försvarspolitiken. F6.

6. CKR (Centrala körkortsregistret) K.

6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U.

7. Reklam ll. Beskrivning och analys. U.

8. Reklam Ill. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfektorer. U. (Utkommer senare.)

0. Godsbefordran till sjöss. Ju.

1. Förenklad löntagarbeskattning. Fi.

2. Skadestånd IV. Ju.

3. Kommersiell service iglesbygder. In.

4. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju.

6. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju.

6. Ny regeringsform . Ny riksdagsordning. (Följdförfatt- ningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval » Riksdagen | pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. U. 20. Läs- och bokvenor i fem svenska samhällen. Littera- turutredningens läsvanestudier. U. 21. Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och eamhllle- ekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet ||. Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplyening om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 31. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantföraörjnlng. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andratrossem- funds ekonomi. U. 39. Abortfrägan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. 41. Familj och äktenskap I. Ju.

_i—A—n—A—A—i—D

_wsmgåh-u . ..,—.....- ..

:i i i: l % i 'i l

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Juetitledepartementet Åmbetsensvaret ||. 51]

Godsbefordran till e ösa. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform . Ny riksdage- ordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning (Fördförfattnmgar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid rik agsval . Riksdagen i pressen. [17] 4. Nor e och den norska exilregeringen under andra världskriget. 18] Domstoleväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vågfrektavtalet II. [24

Konsumentköplag. [2 ] Abortfragan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Sikerhets- och försvarepolitiken. [4]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. För- skolan 2. [27] Femiljestöd. [34]

Kommuniketionsdepertementet

CKR (Centrala körkortsregistret) [5] Sväverfertsleg. [21]

Finensdepertementet Förenklad Iöntagerbeskattnlng. [11]

Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. 6] 2. Reklam Il. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam lll. tällningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare).

4. Reklam IV. Reklamens bestämmngsfaktorer. [9] (Ut- kommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litte— raturutredningens Iäsvanestudier. [20] Högre utbildning — regional rekrytering och samhälle- ekonomiske kalkyler. [23] 1966 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och tros— samfund. Bilaga 1 —19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38]

Jordbruksdepartementet

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31241 Skogsbrukets frö- och plentförsörjning. [ 5]

Handelsdepartementet Konaumentupplyening om försäkringar. [29]

Iankesdepartementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre ? [32]

Industridepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.

'är ,, KUNGL. BIBL.

29. MAJ 1972 srocmow