SOU 1972:41

Familj och äktenskap

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 15 augusti 1969 bemyn- digade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Herman Kling att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning angående den famil- jerättsliga lagstiftningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag såsom sakkunniga numera hov- rättslagmannen Eskil Hellner, ordförande, samt riksdagsledamöterna Torsten Gustafs- son, Lena Hjelm-Wallén, Lisa Mattson, Gabriel Romanus, Ingrid Sundberg och Ber- til Zachrisson.

De sakkunniga har i utredningsarbetet betecknat sig familjelagssakkunniga.

Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 21 oktober 1969 hovrätts- assessorn Johan Lind samt den 20 april 1970 docenten Jan Trost och professorn Hans Olof Åkesson. De sakkunniga har biträtts av fil. kand. Kerstin Landfeldt med statistiska sammanställningar.

Till sekreterare iutredningen förordnades från den 1 november 1969 hovrättsassessorn Lars Tottie och till biträdande sekreterare från den 1 november 1971 hovrättsassessorn Lena Ekman.

De sakkunniga har efter remiss yttrat sig över följande betänkanden och promemo- rior: domstolskommitte'ns betänkande Full- följd av talan m.m. (SOU 1969:41), PM med förslag till ändringari adoptionslagstift- ningen (Stencil Ju 1970: 5), PM med förslag till viss ändring i giftermålsbalkens bodel- ningsregler (Stencil Ju 1970: 18), familje- rättskommitténs betänkande Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU 1969:60), pensionsförsäkringskommitte'ns betänkande

Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971: 19) samt PM med förslag till författ- ningsändringar i anledning av 1970 års ändringar i adoptionslagstiftningen (Stencil Ju 1971: 12).

Yttranden har vidare avgivits till Riksda- gens första lagutskott över motioner väckta vid 1970 års riksdag dels om avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen m.m. och dels om en översyn av bestämmelserna angående barnavårdsman samt till Nordiska rådets presidium över ett i februari 1971 väckt medlemsförslag om utvidgning av familjebegreppet i lagstiftningen.

De sakkunniga har i en första etapp av utredningsarbetet behandlat huvudsakligen vissa principiella frågor kring äktenskapet såsom rättslig form för familjebildningen samt äktenskaps ingående och upplösning och därmed sammanhängande frågor, vård- nad om barn utom äktenskap och rätten till den gemensamma bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad. Arbetet redovisas i ett delbetänkande, ”Familj och äktenskap, Del I”, som innehåller förslag om avskaffande av de rättsliga instituten trolov— ning och återgång av äktenskap samt förslag till ändringar i giftermålsbalkens regler om äktenskaps ingående och upplösning och om medling. I fråga om äktenskapets ekonomis- ka rättsverkningar föreslås endast begränsade ändringar, huvudsakligen betingade av försla- get att avskaffa återgången och av den nya principiella synen på förutsättningarna för äktenskapsskillnad. I det avsnitt som be- handlar principiella frågor kring makars självständighet och jämlikhet i ekonomiskt avseende berörs översiktligt vissa möjligheter

att vidga det ekonomiska oberoendet. Det bör emellertid understrykas att avsnittet huvudsakligen tillkommit för att stimulera till diskussion kring dessa frågor och inte innebär några ställningstaganden från de sakkunnigas sida i vidare mån än som framgår av lagförslagen. Vissa statistiska uppgifter har också medtagits i syfte att ge underlag för debatten. Vidare föreslås ny lagstiftning om rätten till bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad och huvudsakligen med tanke på sådana fall vissa ändringar i reglerna om vårdnad om barn.

Till betänkandet har fogats reservationer av dels Sundberg, dels Gustafsson och Sund- berg gemensamt, och dels Gustafsson, Hell- ner och Sundberg gemensamt, samt särskilda yttranden av dels Hjelm-Wallén, Mattson och Zachrisson gemensamt, dels Gustafsson, Romanus och Sundberg var för sig.

Utredningsarbetet fortsätter med övriga frågor som ingåri de sakkunnigas uppdrag.

Stockholm den 10 maj 1972

Eskil Hellner

Torsten Gustafsson

Lena Hjelm-Wallén

Lisa Mattson

Gabriel Romanus

Ingrid Sundberg

Bertil Zachrisson

/Lars Tottie Lena Ekman

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i giftermåls- balken ............. Förslag till lag om ändring i föräldra- balken ............. Förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad Förslag till lag om ändring ijordabalken Förslag till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad Förslag till lag om ändring i ärvdabal- ken ............ . . . Förslag till lag om ändringi brottsbal- ken ............... Förslag till lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

Motiv Sammanfattning

Kapitel 1 Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven ........... 1.2 Utredningsarbetet 1.3 Nordiskt samarbete

Kapitel 2 Familj och äktenskap 2.1 Allmänna synpunkter 2.2 Familjens funktioner ...... 2.2.1 Den reproduktiva funktio- nen ........... 2.2.2 Den sexuella funktionen 2.2.3 Den fostrande funktionen

32

36

38

40

42

42

44

57 60 60

62 63

64 65 67

Den ekonomiska funktionen Skyddsfunktionen Fritidsfunktionen Den religiösa funktionen Den känslomässiga funktio— nen ........... Familjefunktionerna såsom sam- manhållande faktorer Äktenskapets funktioner 2.4.1 Begreppet äktenskap 2.4.2 Reglering av makarnas inbör- des förhållanden ..... 2.4.3 Reglering av makarnas för- hållanden till omvärlden 2.2.4 2.2.5 2.2.6 2.2.7 2.2.8

2.3

2.4

Kapitel 3 Några utgångspunkter för re- formen av äktenskapslagstiftningen 3.1 Inledning 3.2 Neutralitet till formen för familje- bildningen 3.2.l Allmänna synpunkter 3.2.2 Neutralitet inom äktenskaps- rättens område Neutralitet på lagstiftnings— områden utanför äkten- skapsrätten ....... 3.2.4 Avslutande synpunkter 3.3 Förhållandet till etiska värderingar 3.4 Äktenskapets frivillighet 3.5 Makarnas ekonomiska självständig- het och jämlikhet 3.2.3

Kapitel 4 Tralovning 4.1 Historik ............ 4.2 Gällande rätt .......... 4.3 Familjelagssakkunniga

.....

69 72 73 74

74 75 82 82 84

86

89 89

91 91

92

95 96 97 101

Kapitel 5 Äktenskapshindren 123 5.1 Inledning ........... 123 5.2 Historik ............ 124 5.3 Gällande rätt .......... 126 5.4 Familjelagssakkunniga ..... 127 5.4.1 Allmänna överväganden 127 5.4.2 Äktenskapsåldern 129 5.4.3 Giftomannasamtycke 130 5.4.4 Mentala sjukdoms- och ab- normtillstånd ...... 133 5.4.5 Släktskap ........ 137 5.4.6 Svågerskap ........ 139 5.4.7 Bestående äktenskap 139 Kapitel 6 Hindersprövning och ingåen- de av äktenskap .......... 141 6.1 Historik ............ 141 6.1.1 Hindersprövning ..... 141 6.1.2 Ingående av äktenskap 142 6.2 Gällande rätt .......... 142 6.2.1 Hindersprövning ..... 142 6.2.2 Ingående av äktenskap 143 6.3 Familjelagssakkunniga ..... 145 6.3.1 Allmänna synpunkter 145 6.3.2 Syften som bör tillgodoses genom formen för giftermå- let ............ 146 6.3.3 Registrering såsom form för äktenskapets uppkomst 147 6.3.4 Överenskommelsen såsom konstitutiv för äktenskapets uppkomst ........ 149 6.3.5 Anmälan såsom form för åk- tenskaps ingående 150 6.3.6 Hindersprövningen . 154 6.3.7 Sammanfattning och avslu- tande anmärkningar . 155 Kapitel 7 Återgång ........ 158 7.1 Historik ............ 158 7.2 Gällande rätt .......... 159 7.3 Familjelagssakkunniga ..... 163 Kapitel 8 Medling och familierådgiv- ning ................ 170 8.1 Historik ............ 170 8.2 Gällande rätt .......... 170 8.2.1 Medling ......... 170 8.2.2 Familjerådgivning 172 8.3 Familjelagssakkunniga ..... 173

Kapitel 9 Hemskillnad och akten- skapsskillnad ............ 1 79 9.1 Historik ............ 179 9.2 Gällande rätt .......... 179 9.3 Familjelagssakkunniga ..... 182 Kapitel 10 Vissa ändringar i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äk- tenskap .............. 191 10.1 FöljdändringiGB 5 kap. . . . 191 10.2 FöljdändringariGB 11 kap. 191 10.3 Följdändringari GB 13 kap. 193 Kapitel 11 Processuellafra'gor . . . . 198 11.1 Gällande rätt ......... 198 11.2 Familjelagssakkunniga ..... 199 Kapitel 12 Vårdnaden om barn . 204 12.1 Gällande rätt ......... 204 12.2 Familjelagssakkunniga ..... 206 Kapitel 13 Rätten till bostaden . 211 13.1 Gällande rätt ......... 211 13.2 Familjelagssakkunniga ..... 214 Kapitel 14 Specialmotivering 219 14.1 Lagen om ändring i giftermålsbal- ken ............. 219 14.1.1 lkap. ......... 219 14.1.2 5—8 kap ....... 226 14.1.3 11 kap. ........ 227 14.1.4 12—13 kap. ...... 230 14.1.5 14 kap. ........ 231 14.1.6 15 kap. ........ 233 14.1.7 Övergångsbestämmelser 234 14.2 Lagen om ändring i föräldrabal- ken ............. 239 14.2.1 Inledning ....... 239 14.2.2 6 kap. ......... 239 14.2.3 7—8 kap. ....... 241 14.2.4 11 kap. ........ 241 14.2.5 Övergångsbestämmelser 242 14.3 Lagen om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösningi vissa fall av äktenskapsliknande samlev- nad. Lagen om ändringijordabal— ken. Lagen om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad . 243

14.4 Övriga följdändn'ngar

Summary in English

Reservationer

14.3.1 Lagen om rätten till hy- res- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande sam- levnad Lagen om ändring ijorda— balken ........ Lagen om ändringi lagen med särskilda bestämmel- ser om makars gemensam- ma bostad 14.3.2 14.3.3

.......

14.4.1 14.4.2

Inledning ....... Lagen om ändringi ärvda- balken ........ Lagen om ändring i brottsbalken Lagen om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

14.4.3

14.4.4

...........

Bilagor

1.

. Riksförsäkringsverkets

Giftermålsbalken i dess lydelse den 1 januari 1972

. Vissa internationella bestämmelser

om familj och äktenskap

. Statistik om äktenskapliga förhållan-

den av Kerstin Landfeldt ..... Sammanboende gifta och samman- boende ogifta av Astrid Näsholm föräldraun- dersökning av Astrid Näsholm Yttrande angående psykisk sjukdom och släktskap såsom äktenskapshin- der av Hans Olof Åkesson

Fogelström, Elsa Grave och Bo Set- terlind till civil ceremoni vid gifter- mål

.....

243

245

246 246 246 246

247

248

249

266

275

291

321

329

. 355

. 372

- 377 . Förslag av författarna Per Anders

BrB = brottsbalken

FB = föräldrabalken GB = giftermålsbalken JB = jordabalken

LB 1913 = lagberedningens förslag till

mot. NJA prop. RB rskr SOU

Westring

ÄB

revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken 1. Förslag till lag om äkten- skaps ingående och upplösning m. m. Sthlm 1913

= motion till riksdagen = Nytt juridiskt arkiv = kungl. proposition

= rättegångsbalken = riksdagens skrivelse = statens offentliga utred- ningar = Hjalmar Westring, Den nya giftermålsbalken jämte dithö- rande författningar med för-

klaringar, 2:a uppl. Sthlm 1933 = ärvdabalken

Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken (1920: 405)

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken (1920: 405)1 dels att 2—4 kap., 5 kap. 1 5, 10 kap. och 15 kap. 8—10, 12, 14 och 23 55 skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap., 5 kap. 7 &, 6 kap. 2 och 6a 55, 7 kap. 4 5, 8 kap. 8 &, 11 kap., 12 kap. lå, 13 kap. 1—3 och 10 55, 14 kap. och 15 kap. ], 4,5,11, 24, 28, 29 och 32 55 samt rubrikerna till 1, l 1 och 14 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 13 kap. skall införas en ny paragraf, 13 b 5, av nedan angivna lydelse.

1 KAP.2 Om ingående av äktenskap Inledande bestämmelse 1 & Man och kvinna, som är överens om att bestämmelserna i denna balk och vad i övrigt är föreskrivet beträffande makar skall tillämpas i deras familjegemenskap, må ingå äktenskap under de villkor och i den ordning som anges i detta kapitel.

1 Senaste lydelse av

2kap. 1 & 19682758 3kap. 3 5 19682758 10kap. 1 & 1947zl87 2kap. 2 & 19711871 3kap. 7 & 19681758 10kap. 2 5 1948:272 2kap. 5 5 19681758 4kap. 2 & 1951:68l 10kap. 3 & 19681758 2kap. 9 5 19472187 4kap. 3 & 19511681 15 kap. 8 & 1968: 758 2kap.13 & 1971:556 4kap. 5 5 1964:654 15 kap. 9 & 19682758 3kap. 1 & 19682758 4kap. 6 5 1968:758 15 kap.14 & 19462822 3kap. 2 & lmom. 1968:758 4kap. 8 & 1951z68l 15 kap.23 & 19462822 2mom. 1948:272 4kap. 9 5 19681758 4mom. 19681758 6 mom. 1947: 187 2 Kapitlet är nytt. Senaste lydelse av 1 kap. 6 & 19691798

Äktenskaps ingående

2 & Äktenskap ingås genom att mannen och kvinnan gemensamt anmäler att de är ense om äktenskapet. Anmälan skall vara skriftlig och lämnas av mannen och kvinnan personligen till den som av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, är utsedd att mottaga sådana anmälningar.

3 & Anmälan om ingående av äktenskap skall icke mottagas eller, om den mottagits, omedelbart avvisas om

1. mannen och kvinnan ej är samtidigt tillstädes,

2. mannen och kvinnan ej företer giltigt intyg om att hinder enligt 5—8 åå icke möter mot äktenskapet,

3. giltigt intyg företes men det är känt för mottagaren att sådant hinder ändå föreligger,

4. anmälningshandlingen icke är undertecknad av mannen och kvinnan,

5. anmälningen är oklar till sin innebörd eller

6. det framgår av omständigheterna att mannen eller kvinnan icke gör anmälningen av fri vilja och med insikt om dess innebörd.

Avvisas icke anmälningen, skall bevis om äktenskapet ofördröjligen överlämnas till makarna.

4 & Avvisas anmälan om ingående av äktenskap eller är den som mottager anmälningen icke behörig att mottaga sådana anmälningar, uppkommer icke något äktenskap. Detsamma gäller om anmälningen icke avges så som föreskrives i 2 &. Mottages anmälningen utan att hindersprövning enligt 9 och 10 55 föregått, är ingåendet av äktenskapet icke på den grunden ogiltigt.

Har anmälan icke avvisats, kan Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne godkänna förfarande för äktenskaps ingående, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan. Sådant godkännande kan lämnas endast om synnerliga skäl'föreligger.

Hinder mot äktenskap

5 & Den som är under aderton år får ej ingå äktenskap utan tillstånd av barnavårdsnämn- den i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

6 's” Den som är förklarad omyndig eller enligt rättens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl för vägran icke finnes föreligga. 7 & Äktenskap får icke ingås mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller är helsyskon.

Mellan halvsyskon får äktenskap icke ingås utan tillstånd av Konungen.

8 5 Den som är gift får ej ingå äktenskap.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Hindersprövning

9 % Innan äktenskap ingås skall det vid särskild prövning fastställas att hinder enligt 5—8 55 icke möter mot äktenskapet.

Prövningen göres av myndighet som Konungen bestämmer. Ansökan om hindersprövning göres av mannen och kvinnan gemensamt hos myndigheten.

10 ä 1 mom. Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet han kan anskaffa.

2 mom. Erfordras tillstånd till äktenskapet enligt 5 eller 6 5 eller enligt 7 & andra stycket skall bevis om tillstånd företes vid hindersprövningen.

3 mom. Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen avge skriftlig försäkran på heder och samvete att de ej är i rätt upp— och nedstigande släktskap med varandra eller helsyskon eller, om tillstånd till äktenskapet icke föreligger enligt 7 å andra stycket, att de ej heller är halvsyskon.

Mannen och kvinnan skall även skriftligen på heder och samvete uppge om han eller hon förut ingått äktenskap.

Den som förut ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet blivit upplöst, om detta ej framgår av folkbokföringen eller intygsom avsesi 1 mom.

4 mom. Finner prövningsmyndigheten att hinder enligt 5—8 55 icke föreligger mot äktenskapet, skall den utfärda intyg därom. Intyget gäller fyra månader.

Särskilda bestämmelser

11 & Talan mot beslut i fråga som avses i 3 eller 55 eller 105 4mom. föres hos länsstyrelsen. Har beslutet meddelats av myndighet utom riket, föres talan hos länsstyrelsen i Stockholms län. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten. Talan föres genom besvär.

s KAP. 7 51

Leva makar på grund av söndring åtskilda, Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 25 åligge ändock make att enligt de i 25 stadgade grunder bidraga till andra makens stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvud— underhåll. sakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ei förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i föräldrabalken .

* Senaste lydelse 1949: 383

6 KAP.

2 &

Över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i 3—6 55 sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makar- nas behållna giftorättsgods, såvida ej annor- lunda i denna balk stadgas.

63

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4å sägs väsentligen minskat sina tillgångar;visar sig, efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad, att vederlag ej kan till fullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna gifto- rättsgods, såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

ål

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva av annan egendom än i 4å sägs väsentligen minskat sina tillgångar; visar sig, efter äktenskapets upplösning eller boskillnad, att vederlag ej kan tillfullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle lända till intrång i andra makens rätt.

7 KAP.

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 & sägs, och vilken uppkommit före boskill- nadsansökningen, hemskillnaden eller äkten- skapets upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon ägde, då boskill- naden söktes, hemskillnaden vanns eller

Sedan i anledning av boskillnad eller äkten- skapets upplösning bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 & sägs, och vilken uppkommit före boskillnadsansök- ningen eller äktenskapets upplösning, alle- nast intill värdet av den enskilda egendom,

1 Senaste lydelse 1936: 84

äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillades henne. Skall i anledning av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum, svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenska- pets upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när hemskillnaden vanns eller äkten- skapet upplöstes.

hon ägde, då boskillnaden söktes eller äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillades henne. Skall i anledning av äktenskapets upplösning bodel- ning ej äga rum, svare hustrun efter äkten- skapets upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens värde ej medräknad.

8 KAP.

85

Om avtal rörande makes underhållsskyldig- het och om vissa avtal med avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodel- ning eller vad därmed äger samband stadgasi 5, 11 och 13 kap. denna balk.

Om avtal rörande makes underhållsskyldig- het och om vissa avtal med avseende å förestående upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk.

ll KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad Om äktenskapsskillnad

151

Ära makar ense om att ej fortsätta sammanlevnaden, äga de vinna rättens dom på hemskillnad.

Äktenskap upplöses efter ansökan av make genom dom på äktenskapsskillnad.

25

Gör ena maken sig skyldig till grov försum- melse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av msgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra

Är makarna ense om att upplösa äktenskapet och har de ej gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, dömes på deras ansökan omedelbart till äktenskapsskillnad.

1 Senaste lydelse 1968: 758

maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevna- den.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda om- ständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

Vill endast ena maken upplösa äktenskapet eller har makarna gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, skall äktenskapsskill- naden föregås av en betänketid för makarna. Denna skall utgöra sex månader från det makes ansökan delgavs andra maken eller makarna gjorde gemensam ansökan. Äkten- skapsskillnaden meddelas på särskilt yrkan- de, som efter betänketidens utgång fram- ställes av endera maken. Har sådant yrkande icke framställts senast ett år från betänketi- dens början, är talan om äktenskapsskillnad förfallen.

45

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

Lever makarna åtskilda sedan minst tre år, får äktenskapsskillnaden meddelas utan att betänketid enligt 3 5 behöver iakttagas.

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sam manlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har äktenskapet ingåtts i strid mot 1 kap. 7 5 första stycket, dömes på ansökan av make till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid för makarna. Detsamma gäller om äktenskapet ingåtts i strid mot 1 kap. 8 39 och det tidigare äktenskapet icke blivit upplöst.

Föreligger tvegifte skall rätten på ansökan av make i det tidigare äktenskapet upplösa detta genom dom på äktenskapsskillnad utan föregående betänketid för makarna.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad väckas även av allmän åklagare genom ansökan om stämning.

65

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

Egendom, som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts, skall vara hans enskilda, om det dömes till äktenskapsskillnad eller till boskillnad på talan, som väckts innan talan om äktenskaps- skillnad förfallit.

751

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 5 är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

När det dömts till äktenskapsskillnad, skall bodelning äga rum.

852

Har ena maken samlag eller annat köns- umgänge med annan än sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes med hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala därför, må rätten döma till hemskillnad i stället för äktenskaps- skillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskaps- skillnad.

Till dess bodelning sker råder vardera maken över sitt giftorättsgods, om ej annat följer av 9 5. Make skall vid bodelningen redovisa för sin förvaltning av godset och dess avkastning.

1 Senaste lydelse 1968: 758 Senaste lydelse 1968: 758

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om handlingen och senast inom tre år, sedan den begicks.

95

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller miss- tanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader, från det maken fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt skede.

10

Gör ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens person, äger denne vinna äktenskapsskillnad, om ej hänsyn till brottets beskaffenhet och om- ständigheterna i övrigt tala däremot. Detsam- ma gäller, om make begår motsvarande brott mot barn, som står under andra makens eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

Har talan om äktenskapsskillnad väckts, sättes makes giftorättsgods på yrkande av andra maken under särskild vård och förvalt- ning om det behövs för att trygga sökandens rätt. Egendom får ej avskiljas till större värde än som av giftorättsgodset kan antagas vid bodelningen tillkomma sökanden. Mot ma- kes bestridande får gods ej avskiljas, om han ställer säkerhet som godkännes av rätten.

När rätten meddelar förordnande enligt första stycket kan den också ge närmare bestämmelser om användningen av godset eller dess avkastning till nödvändiga utgifter. Förordnande enligt första stycket gäller tills vidare intill dess bodelning skett eller talan om äktenskapsskillnad förfallit.

51

Giftorättsgods. varöver make råder, får ut- mätas för hans skulder utan hinder av talan om äktenskapsskillnad eller dom dårå. Är sådant gods enligt 9 5 satt under särskild vård och förvaltning, får det dock utmätas för makes skuld endast om också andra maken svarar för skulden eller godset på grund av panträtt eller eljest särskilt svarar därför.

11 å2

Varder ena maken dömd till fängelse i tre år eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Avträdes makes egendom till konkurs innan bodelning ägt rum, eller har bodelning återgått i anledning av makes konkurs, skall

; Senaste lydelse 1968z758 Senaste lydelse 1964: 164

Dömes ena maken till fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex måna- der, eller till internering eller till tvångsarbe- te i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skill- nad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihets- straff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu _är sagt, instämme han andra maken inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år, sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranle- da.

det giftorättsgods, varöver make råder, stå under konkursboets förvaltning till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken. Konkursboet får dock sälja egendomen, om det behövs.

Förordnande enligt 9 5 förfaller när kon— kurs inträffar.

%

När talan om äktenskapsskillnad väckts, skall rätten, om endera maken yrkar det, förordna lämplig person att uppteckna vardera ma- kens tillgångar och skulder, sådana de var när talan väcktes. Make skall under edsförplik- telse redligen uppge dem.

Har ej bouppteckning verkställts när det döms till äktenskapsskillnad, skall rätten på ansökan av frånskild make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen, förordna om bouppteckning enligt vad som sägs i första stycket.

Om make underlåter att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten förelägga ho- nom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Förrättningsmannen skall insända avskrift av bouppteckningen till rätten.

Make skall inför rätten beediga upprättad bouppteckning, om andra maken eller borge- när, vilkens fordran tillkommit före bodel- ningen, ansöker därom,

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5'

Är ena maken sinnessjuk och har sjukdo- men under äktenskapet fortfarit tre år, äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om det ej skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid än som sägs i första stycket, må dömas till äkten- skapsskillnad, om synnerliga skäl föreligga.

14

All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

Bestämmelserna i 7—1255 äger ej tillämp- ning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorätts- gods.

&

Om ena maken finnes efter äktenskapsskill- naden behöva bidrag till sitt tillbörliga underhåll, kan rätten ålägga andra maken att utge sådant bidrag, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till hans förmåga och övriga omständigheter. Bidraget kan, om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållan- den och omständigheterna i övrigt föranleder det, bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige skall en gång för alla utge till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider och ingår den berättigade nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

lSå

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodel- ning äga rum, och skall vad därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

Utan hinder av vad som genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll äger rätten på endera makens yrkande förordna på annat sätt därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Endast om synnerliga skäl föreligger får dock underhållsbidrag ut- dömas, om sådant bidrag icke tidigare skulle ha utgått, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt.

Första stycket äger ej tillämpning, om någon förpliktats eller åtagit sig att till frånskild makes underhåll utge visst belopp en gång för alla.

' Senaste lydelse 1968: 758

165

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 175 annat föranle- des, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin för- valtning av godset och den avkastning, som därav fallit.

Är avtal, som makar med avseende på förestående äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband eller om bidrag till makes underhåll, uppen- bart obilligt för ena maken, kan det på hans talan jämkas av rätten. Har talan ej väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades, är rätten till talan förlorad.

l7å

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 5 äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodel- ningen tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodel- ning skett; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

185

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 5 äger råda, må utan hinder av dom å hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 1 7 5 satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 &

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt 16 5 äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid kankursboet oförhindrat försälja egendo- men, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 175 sägs, vare, då konkurs in träffar, förfallet.

20 51

Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten, om ena maken det äskar, förordna lämplig person att förrätta uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder; och åligge det make att under edsförpliktelse redligen upp- giva sina tillgångar och skulder.

Har ej bouppteckning verkställts, skall, sedan hemskillnad beviljats, rätten på ansö- kan av make eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen, medde- Ia förordnande om boupptecknings förrät- tande, efter vad i första stycket är sagt.

Make, som underlåter att lämna uppgift till bouppteckning, må av rätten vid vite därtill hållas. Förrättningsmannen har att till rätten översända en avskrift av bouppteck- ningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen.

1 Senaste lydelse 1969: 798

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 21 &

Bestämmelserna i 15—20 55 äge ej tillämp- ning, om till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorätts- gods.

225

Vinner make hemskillnad enligt 2 5 första stycket, och är den honom vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsät- tande av hans näring, även om därigenom den andres lo tt skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskningi den rätt, som enligt 13 kap. 4 5 tillkommer vardera maken.

235

Vad i 15—20 55 är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga mot- svarande tillämpning, när till äktenskapsskill- nad är dömt eller mål därom är an- hängiggjort, såframt ej till följd av äkten- skapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränk- ning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel, skall vad i 22 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

245

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad,

(Nuvarande lydelse)

som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållan- den och övriga omständigheter prövas skä- ligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

(Föreslagen lydelse)

255

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge än- dock make att enligt de i 5 kap. 2 5 stadgade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll," dock må, om ena maken huvud- sakligen bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

26 51

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva ibehov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tiller- kännas make, som huvudsakligen bär skul- den till skillnaden. Bidraget kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållan- den och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade. Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

* Senaste lydelse 1952: 333

27 51

Om åliggande för rätten att vid hemskill- nad och äktenskapsskillnad förordna, vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i föräldrabal— ken.

28 52

Utan hinder av vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, äger rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må allenast när synnerliga skäl därtill äro underhållsbidrag till frånskild make utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats eller åtagit sig att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

295

Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskaps- skillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid talans förlust väckas senast i skillnadsmålet. om äktenskapsskillnad sker jämlikt 35, men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

1 Senaste lydelse 1949: 383 2 Senaste lydelse 1952: 333

305

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av hemskillnaden utom beträffande frågor, 14—20 55 är stadgat.

om vilka i

12 KAP.

l 5

Då make dött, skall bodelning ske, Såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid döds- fallet hade giftorättsgods.

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade gifto- rättsgods.

13 KAP.

lgl

Bodelning i anledning av boskillnad, äkten- skaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskill- nad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapi- tel; och Skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller bout- redningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Bodelning i anledning av boskillnad, äkten- skapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild Skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans arvingar och universella testamentstagare, Såvida ej annorlunda stadgas.

252

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökningen om boskillnad blivit gjord eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om bodel- ningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egen- dom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häftar för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper på honom.

Häftar make för gäld, som tillkommit innan ansökningen om boskillnad blivit gjord eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om bodel- ningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods tilläggas honom egen- dom till täckning av gälden eller, om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden som makarna emellan belöper på honom.

1 Senaste lydelse 1933: 316 Senaste lydelse 1970: 999

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks, enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. l å andra stycket avses, och som ej Skall ingåi bodelningen, på grund av panträtt eller eljest särskilt för gälden, eller har maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

35

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 & sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranleds av vad i 6 kap. 7 5, 10 kap. 5 eller 95, 11 kap. 225 eller 235 andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—1 2 55 sägs.

10

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 5 eller 11 kap. 24 5 tillkommer make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 265 har att en gång för alla utgiva till andra maken.

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 25 sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 5 eller av vad här nedan 1 4—12 55 sägs. Sker bodelningen med anledning av äktenskaps- skillnad och har ekonomisk gemenskap av betydelse icke uppkommit mellan makarna till följd av att äktenskapet varat kort tid, skall dock på yrkande av endera maken i likadelningens ställe träda delning efter an- nan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente.

Till betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 14 5 har att en gång för alla utgiva till andra maken, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld.

13bä

Föreligger tvegifte och dör den omgifte, innan ettdera äktenskapet upplösts, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekono- misk förmån, som är tillagd efterlevande make, såvida ej annat framgår av omständig-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heterna, anses tillkomma maken iförsta giftet.

14 KAP.

Om medling mellan makar

Om familjerådgivning och medling

151

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om tvist eljest uppkommit, som stör sammanlevnaden mel- lan makarna.

Behörig att medla är:

]. präst iförsamling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossam- fund än svenska kyrkan, om makarna eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun, där makarna eller endera är bosatt;

4. föreståndare för familjerådgivnings- byrå, som drives av kommun eller landstings- kommun.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i den ort, där makarna eller endera är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare.

I varje kommun skall finnas minst- en borgerlig medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl, kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten för två kalenderår. Finnes medlare ej vara lämplig för Sitt uppdrag, skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, Skall annan förordnas för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna paragraf, skall finnas ersättare. Vad som är föreskrivet om medlare gäller även ersättare.

Make, som önskar hjälp med att lösa konflikter i sin samlevnad, kan få råd vid familjerådgivningsbyrå eller påkalla medling av medlare som i 2 5 sägs.

åZ

I varje kommun skall finnas minst två medlare. Om det är påkallat av särskilda Skäl, kan samma person förordnas till medlare för mer än en kommun.

Medlare utses av länsstyrelsen för två kalenderår. Finnes medlare ej vara lämplig för Sitt uppdrag, Skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan förordnas för den återstående tiden.

1 Senaste lydelse 19681758 2 Senaste lydelse 1968: 758

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

351

Medlare äger kalla makarna att samman- komma inför sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna.

Medlare har att iakttaga tystnad om vad han vid medlingen erfarit och han må ej höras som vittne därom.

Medlare är skyldig att på makes begäran söka medla mellan makarna om någon av dem är bosatt i den kommun, för vilken medlaren förordnats.

452

Ersättning till borgerlig medlare betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare, som ut- setts jämlikt ] 5 tredje stycket, utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning en- ligt denna paragraf meddelas av Konungen.

Familjerådgivare eller medlare skall på lämp- ligt sätt göra sig underrättad om anledningen till konflikten och söka utjämna motsätt- ningarna samt, om fråga uppkommit om upplösning av makarnas samlevnad, rådgöra med dem om möjligheterna att fortsätta den.

55

Ersättning till medlare betalas av kommu- nen.

Närmare bestämmelser meddelas av Konungen.

om ersättning

65

Familjerådgivare i tjänst hos kommun, lands- tingskommun, församling eller kyrklig sam- fällighet och medlare har att iakttaga tystnad om vad de erfarit vid rådgivningen eller medlingen.

15 KAP.

1

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål om äktenskapsskillnad.

1 Senaste lydelse 1946: 822 Senaste lydelse 1968: 758

4

Äktenskapsmål instämmes till rätten iden ort, där svaranden har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt hem- vist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms tingsrätt. Har ena maken väckt talan mot andra maken vid behörig domstol, äge denne städse till gemensam handläggning väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 5 eller äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 5 eller 4 5, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskill- nad för brott, därför ansvar yrkas, må ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

Är ansökning om hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder för dess upptagande, äge rätten utan huvudförhand- ling omedelbart företaga målet till avgöran- de. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning om äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes vara behövlig för målets utredning.

(Föreslagen lydelse) ål

Äktenskapsmål upptages av tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sitt hemvist. Har ingendera hemvist inom riket upptages målet av Stockholms tingsrätt.

&?

Är ansökan om äktenskapsskillnad gjord av endast ena maken, skall andra maken bere- das tillfälle att avgiva yttrande över ansök- ningen. Detsamma gäller när endast ena maken framställer sådant särskilt yrkande som avses i 11 kap. 3 5.

Dom på äktenskapsskillnad efter ansökan av make får meddelas utan huvudförhand- ling.

Framgår ej av handlingarna i målet att dom på äktenskapsskillnad kan meddelas utan föregående betänketid för makarna,

* Senaste lydelse 1969: 798 2 Senaste lydelse 1946: 822

11

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkan- de av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlev- nadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, Såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse Skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning Sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vadi 5 kap. 8 & sägs.

skall målet, så länge annat ej visats, handläg- gas så som när betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden.

51

I mål om äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förord- na, efter vad som skäligt finnes, om samman- levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingåi bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse skall, om till äktenskapsskillnad dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig egen- dom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad i 5 kap. 8 & sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöras, om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft ägande

dom men kan när som helst av rätten återkallas.

24 sz

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 5 eller, efter det till hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt, enligt 11 kap. 25 eller 26 5, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag, äge rätten, på yrkande, att för tiden intill

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 5 eller, efter det till äktenskapsskill- nad blivit dömt, enligt 11 kap. 14 5, eller har make påkallat jämkning i vad genom rättens

1 Senaste lydelse 1964:164 2 Senaste lydelse 1946: 822

(Nuvarande lydelse)

dess laga kraft ägande dom föreligger förord- na därom, efter vad som skäligt finnes.

beslut eller genom avtal blivit bestämt om sådant bidrag äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom, efter vad som skäligt finnes.

28 gl

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under Särskild vård och förvalt- ning, efter vad som stadgasi 9 kap. 6 5, 11 kap. 1 7 eller 23 5 eller 12 kap. 5 %, Söke han hos rätten förordnande därom. Sådant för- ordnande må, om Sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Vill make eller hans arvinge, att egendom Skall sättas under särskild vård och förvalt- ning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 5, 11 kap. 95 eller 12 kap. 5 5, Söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förord- nande må, om sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot kommer från hovrätten.

29 s2

1 äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål röran- de bodelning och mål om underhåll eller skadestånd som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet Skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma rätte- gång.

32

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 5, 11 kap. 20 eller 235 eller detta kap. 1 1, 24 eller 25 5, skall talan föras särskilt.

l äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål röran- de bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är före- skrivet skall Ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggas i samma rättegång.

53

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 &, 11 kap. 12 5 eller detta kap. 1 1, 24 eller 25 &, Skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

1 Senaste lydelse 1946: 822 2 Senaste lydelse 1969: 256 3 Lydelse enligt 1969: 256

1. Denna lag träder i kraft den ..... Genom nya lagen upphäves lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående och lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndigheti utlandet.

2. Har före ikraftträdandet väckts talan om anspråk enligt 1 kap. 2, 3 eller 6 & idess äldre lydelse, tillämpas äldre lag. Detsamma gäller såvida anspråk, som avses i sistnämnda paragraf, före ikraftträdandet framställts hos den som sitter i boet.

3. Har före ikraftträdandet länsstyrelsens tillstånd till äktenskap sökts enligt 2 kap. l & äldre lag, handlägges ärendet enligt denna.

4. Hindersprövning som skett före ikraftträdandet gäller som hindersprövning enligt nya lagen under fyra månader från prövningen. Intyg om Sådan hindersprövning behöver ej företes enligt 1 kap. 3 5 2. nya lagen, om anmälan om ingående av äktenskap mottages av präst, som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett.

5. Bestämmelserna i 4 kap. 9 5 andra stycket äldre lag skall alltjämt gälla i fråga om vigsel som ägt rum före ikraftträdandet.

6. Äldre lydelsen av 5 kap. 7 & tillämpas alltjämt, när talan väckts före ikraftträdandet.

7. Har före ikraftträdandet talan om återgång väckts, tillämpas alltjämt äldre lag.

Har före ikraftträdandet dömts till återgång eller talan därom väckts eller äktenskap, som kunde ha dömts att återgå, upplösts genom makes död, skall även vad i äldre lag föreskrives om verkan av återgång samt om bodelning, underhåll och skadestånd äga tillämpning.

8. Äldre lags bestämmelser om hemskillnad och om äktenskapsskillnad efter hemskillnad tillämpas alltjämt, när före ikraftträdandet dömts till hemskillnad eller talan därom väckts. Makar kan dock efter gemensam ansökan erhålla äktenskapsskillnad enligt nya lagen. Väckes talan om äktenskapsskillnad sedan fem år förflutit från ikraftträdandet eller den senare dag dom på hemskillnad vann laga kraft, tillämpas nya lagen.

Har talan om äktenskapsskillnad väckts före ikraftträdandet, skall äldre lag tillämpas.

Har före ikraftträdandet dömts till hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller skall med avseende på hemskillnad eller äktenskapsskillnad äldre lag tillämpas, skall i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen tillämpas vad i äldre lag föreskrives om verkan av hemskillnad samt om bodelning, underhåll och skadestånd.

9. Bestämmelserna i 13 kap. i deras äldre lydelse tillämpas alltjämt, när enligt äldre lag dömts till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

10. I mål som Skall prövas enligt äldre lag tillämpas alltjämt bestämmelserna i 15 kap. i deras äldre lydelse.

ll. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken (1949: 381)

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken (1949: 381), dels att 6 kap. 7 och 12 55,7 kap. 9 5, 8 kap. 1 g samt 11 kap. 1 och 2 55 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 12a 5, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

75

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera att förordna, vilken av dem Skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de Skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten Sitt beslut i överensstäm- melse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppenbart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdna-

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera att förordna, vilken av dem Skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de Skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmel- se med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn till barnens bästa finnes skäligt. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppen- bart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan för- äldrarna, meddele rätten tillika förordnande

den, skall denna anförtros åt särskilt förord- nad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas äkten- skap eller till hemskillnad eller äktenskaps- skillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående vårdnaden om bar- nen; och Skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

angående vårdnaden om barnen; och Skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

12 51

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern eller barnavårdsman- nen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Vad i 2—4 och 10 55 stadgas med avseende å vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

123

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. På ansökan av fadern skall dock rätten överföra vårdnaden till honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Äro föräldrarna ense, att vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten på anmälan besluta i enlighet därmed, om det icke är uppenbart stridande mot barnets bästa.

Inträffar [ fråga om den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet sådant fall som avses i 6 5 eller där han, skall rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anför- tros åt särskilt förordnad förmyndare.

Vad i 2—4 och 10 55 stadgas med avseende på vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffan- de barn utom äktenskap.

Vilja sammanboende föräldrar till barn utom äktenskap att barnet skall stå under deras gemensamma vårdnad, äge de göra anmälan härom till myndighet, som Konungen be- stämmer. Efter sådan anmälan skall i fråga om vårdnaden om barnet även vad som stadgas i I och 5—9 55 med avseende på vårdnad om barn i äktenskap gälla i tillämpli— ga delar. ' Senaste lydelse1969: 157

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad i första stycket sägs skall gälla även i fråga om barn i äktenskap, vars föräldrar sammanbo efter dom på äktenskapsskillnad. Bestämmelserna i 1—10 55 skola därvid gälla i tillämpliga delar.

7 KAP.

95

Är avtal, som makar med avseende å förestående'återgång av äktenskap, hemskill- nad eller äktenskapsskillnad slutit om under- håll till barn, uppenbart obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander skall väckas, äge vad i 11 kap. 29 5 andra punkten giftermålsbalken är stadgat motsva- rande tillämpning.

Är avtal, som makar med avseende å förestående äktenskapsskillnad slutit om un- derhåll till barn uppenbart obilligt för ena maken, må avtalet på hans talan av rätten jämkas. Har talan ej väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades, är rät- ten till talan förlorad.

8 KAP.

! &

För barn i äktenskap Skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden om barnet tillerkänts gör fram- ställning om sådant förordnande eller barna- vårdsnämnden av Särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äkten- skap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 & rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller barnavårdsnämnden av Särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 65 rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma alle- nast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkännas honom, Skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan Slutligt avgjorts.

ll KAP.

151

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 5 icke vara förmyndare, eller vardet någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre barnets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan föräld- rarna, vare den barnets förmyndare, som Skall hava vårdnaden om det; och skola bestämmelserna i första stycket gälla, om barnet efter föräldrarnas anmälan enligt 6 kap. 12a 5 andra stycket står under deras gemensamma vårdnad. Varder eljest förord- nat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

25

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyn- dare.

1. Denna lag träderi kraft den

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyn- dare. Står barnet efter föräldrarnas anmälan enligt 6 kap. 12a5 första stycket under deras gemensamma vårdnad, skall vad som stadgas i 1 5 med avseende på barn i äktenskap gälla i tillämpliga delar.

2. Dömes efter ikraftträdandet till återgång eller hemskillnad enligt bestämmelserna i giftermålsbalken i dess lydelse före den ..... , skall vad i 6 kap. 75 andra stycket är föreskrivet om förordnande angående vårdnaden om barn när det dömes till äktenskaps- skillnad äga motsvarande tillämpning.

3. I fråga om avtal som före ikraftträdandet slutits med avseende på förestående återgång av äktenskap eller hemskillnad eller efter ikraftträdandet ingåtts under hemskillnad, skall den äldre lydelsen av 7 kap. 9 % alltjämt äga tillämpning.

4. Den äldre lydelsen av 8 kap. l & tillämpas alltjämt, när det dömts till hemskillnad.

1 Senaste lydelse 1971: 870

Förslag till Lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Denna lag äger tillämpning vid upplösning av varaktig samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna, som har eller har haft barn tillsammans.

2 5 Innehar den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, äger den andra lösa rätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Lösningsrätten skall göras gällande hos den som innehar rätten till lägenheten inom tre månader från samlevnadens hävande.

Enas ej parterna om lösningsrätten, skall rätten på yrkande av part som har lösningsrätt tillägga honom hyres- eller bostadsrätten.

3 5 Om samlevnaden upplöses genom ena partens död skall beträffande rätt för andra parten att övertaga hyres- eller bostadsrätten bestämmelserna i 25 äga motsvarande tillämpning.

4 5 Part som enligt denna lag övertager hyres— eller bostadsrätt är skyldig ersätta andra parten eller hans dödsbo egendomens värde. Ersättningen Skall erläggas vid övertagandet. Om synnerliga skäl föreligger får dock betalningen anstå mot att parten ställer godtagbar säkerhet.

Enas ej parterna om ersättningen bestämmes den av rätten.

5 5 Uthyres Sådan bostad som avses i 2 5 av ena parten eller hans dödsbo helt eller delvis till annan utan andra partens samtycke och kan uthyrningen äventyra dennes rätt enligt denna lag, skall på andra partens yrkande uthyrningen gå åter, om han väcker talan därom

inom tre månader från det han fick kännedom om uthyrningen. Han kan även föra talan om hyresgästens avhysning. Rätten får medgiva hyresgästen skäligt anstånd med avflyttningen.

Vägrar part att samtycka till uthyrning, kan rätten på ansökan tillåta den, om skäl till vägran saknas. I fråga om rättens domförhet och sammanträde vid avgörande av Sådant ärende skall gälla vad för motsvarande fall är föreskrivet om ärende som angår medgivande till åtgärd enligt 6 kap. 6 5 giftermålsbalken .

65 Bestämmelserna i 55 skall äga motsvarande tillämpning på överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som avses i 2 5.

7 5 Med hyres- och bostadsrätt likställes andel däri.

Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är föreskrivet om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träderi kraft den ..... och gäller till utgången av Lagen äger icke tillämpning om samlevnaden hävts före lagens ikraftträdande. Har lösningsrätt påkallats under lagens giltighetstid, skall även efter denna tid bestämmelserna i lagen äga tillämpning i fråga om rätten till hyres- eller bostadsrätt.

Förslag till Lag om ändring i jordabalken (1970: 994)

Härigenom förordnas beträffande jordabalken (1970: 994), att 12 kap. 33 och 47 55 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 KAP.

335

Bestämmelserna i 325 äger motsvarande tillämpning på hyresrättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som gemensam bostad för hyres- gästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, äktenskapets återgång eller hyresgästens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som gemensam bostad för hyres- gästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskillnad, äktenskapsskillnad eller hyresgäs- tens död, får dock maken träda i hyresgäs- tens eller dödsboets ställe. Sådan rätt till- kommer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten tillagts hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make svarar jämte hyresgästen eller hans dödsbo för sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägenheten hyrts av makarna gemensamt.

Vad som idenna paragraf sägs om make skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som övertagit hyresrätt enligt lagen ( ........ ) om rätten till hyres- eller bo- stadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

475

Har lägenhet hyrts av flera gemensamt och har de på grund av uppsägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgästen berättigad till förlängning, om hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 5 utan att likväl hyresvärden uppsagt avtalet på någon av dessa grunder. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, uppsäger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upphöra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är maken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden uppsagt hyresavtalet att upphöra på grund av förverkande eller förhållande som avses i 28 5. Bestämmelserna i 48—53 55 om hyresgäst äger tillämpning även i fråga om hyresgästs make.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makarna för förpliktelserna enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej annat avtalas med hyresvärden.

Vad som i denna paragraf sägs om make skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som enligt lagen ( ........ ) om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad är berättigad att vid upplösningen övertaga hyresrätt.

Denna lag träder i kraft den

Sker bodelning med anledning av hemskillnad eller äktenskapets återgång tillämpas den äldre lydelsen av 33 5.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad Skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskillnad eller äkten- skapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stadgat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makar- nas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen an- vändas Såsom makarnas gemensamma bostad och går äktenskapet åter eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller

(Föreslagen lydelse)

1 8

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stadgat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

25

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller huvudsakligen an- vändas såsom makarnas gemensamma bostad och dömes till äktenskapsskillnad mellan dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller samfälld egendom, genom bodelning eller

samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma de'n make som bäst behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den

skifte tilläggas endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Sker bodelning i anledning av äktenskapets återgång eller hemskillnad tillämpas den äldre lydelsen av 1 och 2 55.

Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken (1958: 637)

Härigenom förordnas att 3 kap. 8 & ärvdabalken (1958: 637) skall upphöra att gälla vid utgången av . . . . Bestämmelsen skall dock alltjämt tillämpas, om arvlåtaren avlidit, innan bestämmelsen upphörde att gälla. Den skall vidare alltjämt tillämpas vid arvlåtarens död efter denna tidpunkt, om giftermålsbalkens bestämmelser om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad i sin lydelse före den . . . . var tillämpliga på hans äktenskap.

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken (1962: 700) Härigenom förordnas, att 6 kap. 5 & samt 7 kap. 2 och 6 55 brottsbalken (1962: 700) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 6 KAP. 5 %

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes Den som har samlag med sitt helsyskon, för otukt med syskon till fängelse i dömes för otukt med syskon till högst ett år. fängelse i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

7 KAP.

25

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes för olaga giftermål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar annan till giftermål.

Olaga giftermål må ej åtalas, med mindre för gärningen blivit dömt till återgång av äkten- skapet.

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, dömes för olaga gif- t e r m ål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon tvingar annan till giftermål.

65

Olaga giftermål må ej åtalas, med mindre äktenskapet upplösts genom äktenskaps- skillnad.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre lydelsen av 7 kap. 6 5 tillämpas alltjämt när det dömts till återgång.

3. Olaga giftermål får ej åtalas om domen på äktenskapsskillnad meddelats enligt bestämmelserna i giftermålsbalken i dess lydelse före den

Förslag till Lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap

Härigenom förordnas som följer. Åsidosätter den som är behörig att mottaga i 1 kap. 2å giftermålsbalken avsedda anmälningar om ingående av äktenskap vad som åligger honom i sådan egenskap, dömes även om det ej sker i utövning av befattning med vilken ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad som sägs i 20 kap. 4 5 brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den ..... , dä lagen (1948: 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall upphöra att gälla.

Sammanfattning

Översikt

l betänkandet lägger de sakkunniga fram förslag till lag om ändring i giftermålsbalken , förslag till lag om ändring i föräldrabalken och förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

Förslaget till ändring i giftermålsbalken innebär i huvudsak att

1. balkens regler om trolovning upp- hävs,

2. vissa äktenskapshinder avskaffas,

3. äktenskap mellan halvsyskon medges efter dispens,

4. reglerna för hindersprövning förenk- las,

5. formen för ingående av äktenskap görs enhetlig i det ett anmälningsförfarande ersätter de nuvarande vigselformema,

6. reglerna för makars förhållande till varandra i personligt hänseende utgår och inga rättsverkningar knyts till skuld till familjeupplösningen,

7. återgången avskaffas som form för upplösning av äktenskap,

8. äktenskapsskillnaden frigörs från krav på förutgången särlevnad eller förefint- ligheten av särskild skillnadsgrund,

9. hemskillnaden avskaffas och ersätts med en betänketid på sex månader när makarna är oense om skilsmässa eller har gemensam vårdnad om barn under 16 år,

10. medlingen görs frivillig och 11. avsteg skall i vissa fall av bodelning efter äktenskapsskillnad göras från regeln om hälftendelning av giftorättsgodset.

1 föräldrabalken föreslås i huvudsak såda- na ändringar med avseende på barn utom äktenskap att de i vårdnadshänseende blir mera jämställda med barn i äktenskap. Frågan vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden, skall, om fadern vill överta denna, avgöras utifrån barnets bästa. Möj- lighet föreslås införd för samboende ogifta föräldrar att få vårdnaden om sina barn gemensamt.

I fråga om den gemensamma bostaden vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad föreslås rätt för den part som är i större behov av bostaden än den part som har hyres- eller bostadsrätten att av denne lösa till sig rätten till bostaden.

De nu angivna förslagen, som rör de centrala delarna av de sakkunnigas hittills- varande arbete, föranleder åtskilliga ändring- ar i annan lagstiftning. Förslag till sådana ändringar läggs fram i de hänseenden, där ändringarna synts vara omedelbart påkallade, medan övriga ändringar ansetts kunna anstå i avbidan på att ändringar vidtas av annan anledning eller att de återstående utrednings- uppgifterna enligt direktiven slutförts. Såvitt avser anpassningen av den svenska interna- tionellrättsliga lagstiftningen till reformen har inga förslag utarbetats. Bakgrunden

härtill är att familjerättskommitte'n i betän- kandet ”Internationell äktenskaps- och arvs- rätt" (SOU 1969: 60) lagt fram förslag till lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap.

Familjens funktioner

Efter en inledning (kap. 1) med redovis- ning av direktiven för utredningsarbetet i de delar, som omfattas av betänkandet, och för de kontakter som ägt rum med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge, lämnas i kap. 2 först en översiktlig framställ- ning över familjens funktioner och deras betydelse för familjens sammanhållning. Framställningen syftar till att ge en anvisning om hur mångfacetterad den samlevnads- situation är, för vilken det rättsliga äkten- skapet är avsett. För flertalet funktioner berörs generellt sett betydelsen av föränd- ringar i samhällsstrukturen med särskild tonvikt på hur vissa uppgifter, som tidigare bara kunnat fullgöras av familjen, övertagits eller kan övertas av samhället utanför denna. Det konstateras att förändringarna i sam- hällsstrukturen och ändrade förutsättningar för den sexuella behovstillfredsställelsen separation mellan sexualliv och fortplantning samt den i vissa hänseenden förändrade synen på sexuallivet lett till förskjutningar de olika familjefunktionerna emellan med avseende på deras inbördes betydelse för familjesammanhållningen. I samma mån som familjen förlorat i betydelse som en fast ekonomisk enhet för produktion av nyttig- heter för familjemedlemmarnas behov och som den grupp som har att tillgodose den enskildes behov av skydd, har sålunda dess uppgift att ge den enskilde en känslomässig gemenskap ökat i betydelse. Konsekvensen härav är att brister på det känslomässiga området lättare leder till familjens upplös- ning än förr, när den känslomässiga funk- tionen ofta fick underordna sig den ekono- miska nödvändigheten. Det konstateras ock- så att medan familjens reproduktiva funk- tion består, har dess uppfostrande funktion

ändrat karaktär. Att ett inbördes ekono- miskt beroende med sammanhållande effek- ter uppkommer mellan mannen och kvinnan redan på grund av den faktiska situationen, när de väljer eller är hänvisade till att inom familjen svara för vården och tillsynen av sina barn belyses vidare, liksom också att en långvarig fast arbetsfördelning mellan föräld- rarna i fråga om hemarbete och förvärvs- arbete får eftersläpande effekter i fråga om den hemarbetandes förutsättningar att göra sig ekonomiskt självständig. Med ut- gångspunkt i att barnet har behov av båda föräldrarna sägs att ansvaret för barnen leder till att föräldrarna får ett ansvar också för varandra.

Översikten av familjefunktionerna utmyn- nar i ett konstaterande av att de olika funktionerna griper in i varandra i ett komplicerat mönster, och att en försvagning av den sammanhållande effekten inom ett funktionsområde kan neutraliseras av en fast integration inom ett annat. Möjligheterna att upplösa en familj är i åtskilliga hänseenden direkt beroende av det utanförliggande sam- hällets beredskap att överta uppgifter som fullgörs inom familjen.

Det rättsliga äktenskapet

I ett följande avsnitt i kap. 2 söker de sakkunniga belysa det rättsliga äktenskapets funktioner men uppehåller sig först vid innebörden i begreppet äktenskap. I detta hänseende berörs begreppets dubbla inne- börd: det betecknar i det allmänna språk- bruket dels rättsfiguren äktenskap, dels den samlevnad som klätt sig i det rättsliga äktenskapets form. Att det rättsliga äkten- skapet inte alltid motsvaras av en faktisk samlevnad och att å andra sidan samlevnad med familjefunktioner inte sällan förekom- mer utan det rättsliga äktenskapets form berörs också. På grundval av bearbetningar av statistiskt material, redovisade i en bilaga till betänkandet, anges att ca 6,5% av samlevnadsfallen är samlevnad utan äkten- skap.

Äktenskapslagstiftningens uppgift antar de sakkunniga vara i första hand att tillhan- dahålla regler för att lösa de konflikter som kan uppkomma i samlevnaden mellan man och kvinna eller med anledning av samlev- nadens upplösning. 1 det dessa konflikter hänför sig till en speciell social situation, nämligen en samlevnad med familjefunk- tioner, skiljer de sig från de konflikter som uppstår mellan individer i allmänhet och motiverar därför särskilda regler. Det ko'nsta- teras att när det gäller konflikter på det personliga samlevnadsområdet, bortsett från konflikter som rör den sexuella troheten, föga ledning ges i lagen för hur konflikter skall lösas.

På det ekonomiska området avgränsar lagen däremot olika konfliktsituationer och ger så långt möjligt konkreta normer för hur avvägningen mellan de motstridiga intressena skall ske. Det rör sig här om regler såväl för den löpande försörjningen som med avseen- de på mannens och kvinnans egendom och hur det skall förfaras med den vid familjens upplösning.

Vidare behandlas äktenskapslagstift- ningens funktion att i vissa hänseenden reglera förhållandet mellan å ena sidan mannen och kvinnan och å andra sidan det utanförliggande samhället. Det påpekas bl. a. att det är ett allmänt intresse att de lösningar, som mannens och kvinnans in- bördes konflikter får, blir samstämda med det utanförliggande samhällets struktur. Lag- stiftningens funktion såsom instrument att påverka familjebildningen (genom att upp- ställa vissa äktenskapshinder) och familje- stabiliteten (genom att ange villkoren för upplösning av äktenskap) berörs också. Vida- re framhålls att äktenskapet tillhandahåller en praktiskt användbar utgångspunkt, när man i olika regleringar utanför äktenskaps- lagstiftningen vill ge särregler, grundade på samhörigheten mellan mannen och kvinnan i en familj, eller har att tillämpa sådana särregler.

1 kap. 3 behandlar de sakkunniga några övergripande frågor med utgångspunkt fram- för allt i direktivens allmänna riktlinjer för reformen. Det framhålls till en början att en allmän ram för lagstiftningen om familjen ges i de principer som kommit till uttryck i det internationella arbetet på att trygga de mänskliga rättigheterna och till vilka vårt land anslutit sig. I en bilaga till betänkandet återges de delar av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och en av vissa FN-konventioner och europeiska kon- ventioner som direkt tar sikte på familjen och äktenskapet. Mera avgränsade övergri- pande frågor, som behandlas under särskilda avsnitt, är lagstiftningens neutralitet till formen för familjebildningen, förhållandet till etiska värderingar, äktenskapets frivillig- het och makarnas ekonomiska självständig- het och jämlikhet.

Neutralitet till formen

] fråga om neutraliteten till formen för familjebildningen söker de sakkunniga först klarlägga vad som skall förstås med neutrali- tet och finner att den kan ges två tolkningar. Den ena innebär att det allmänna väl kan tillhandahålla — under samlingsbeteckningen äktenskap — ett särskilt regelkomplex som är utformat för att lösa de problem som uppkommer vid mannens och kvinnans sam- levnad med familjefunktioner, men inte skall resa några anspråk på att de skall utnyttja regelkomplexet genom att ingå äktenskap. Samhället ställer sig neutralt genom att ge dem full frihet att välja. Den andra tolk- ningen innebär att neutralitet föreligger bara om den samhälleliga regleringen av mannens och kvinnans inbördes relationer och av deras förhållande till det utanförliggande samhället är densamma, oavsett om de ingått äktenskap eller ej. Neutraliteten förverkligas då på så sätt att äktenskapet varken ger fördelar eller medför nackdelar som inte är för handen redan på grund av den faktiska

samlevnadssituationen eller, med direktivens ord, lagstiftningen om äktenskapet privile- gierar inte en samlevnadsform framför andra. De sakkunniga konstaterar att de två forrner- na av neutralitet inte kan förverkligas sam- tidigt.

Neutralitetsaspekten gör sig enligt de sakkunniga gällande i två hänseenden, nämli- gen dels inom det område som äktenskaps- lagstiftningen reglerar, dels inom de olika regleringar utanför detta område som tar äktenskapet till utgångspunkt för särbestäm- melser, sakligt grundade på mannens och kvinnans samhörighet, exempelvis inom so- cial- och skatterätt. Såvitt avser det av äktenskapslagstiftningen reglerade området finner de sakkunniga att ett förverkligande av neutralitetstanken genom att konsekvent ge samma regler för samlevande ogifta som för gifta skulle beröva äktenskapet som rättsligt institut dess materiella innehåll. Det skulle också strida mot direktivens uttalande att äktenskapet även framdeles bör ha en central plats i familjerätten. Det bör emeller— tid inte utcsluta att det på särskilda punkter kan komma ifråga att av sociala eller andra särskilda skäl ge regler för samlevande ogifta av samma innehåll som reglerna för gifta. De sakkunniga konstaterar att man dock i sådana fall måste beakta dels att man kan nå effekter i direkt strid med de samlevandes vilja, nämligen om de underlåter att gifta sig just i syfte att undgå en rättslig reglering av sin förbindelse, dels att betydande svårighe- ter möter att precisera den faktiska situa- tion, i vilken samma regler som för gifta skall gälla.

Såvitt avser likabehandling oavsett civil- ståndet av samma faktiska situation på områden utanför det som äktenskaps- lagstiftningen täcker pekar de sakkunniga bl. a. på att praktiska svårigheter kan följa av nödvändigheten att i sådana fall alltid utreda de faktiska förhållandena så snart olika regler gäller för samlevande och ensam- stående.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga att det, om äktenskapet skall behållas som ett rättsinstitut med en central roll, är svårt

att konsekvent utforma lagstiftningen på ett sätt som kan anses innebära en långt- gående neutralitet till samlevnadsformen. Detta utesluter inte att i vissa hänseen- den samma regler kan ges för samlev- ande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Särskilt inom områden utanför det som äktenskapslagstiftningen reglerar kan sådan jämställdhet komma ifråga. Äktenskapslag- stiftningens uppgift bör vara att lösa praktis- ka problem som uppkommer till följd av mannens och kvinnans samlevnad med fa- miljefunktioner och att ge sådana lösningar på problemen som både från de enskildas och det allmännas synpunkt är bättre än de lösningar som skulle följa av annars gällande regler.

Etiska värderingar

I ett avsnitt om förhållandet till etiska värderingar kring mannens och kvinnans samlevnad konstaterar de sakkunniga att sådana värderingar förekommer i stort sett i två hänseenden, nämligen i fråga om dels formen för samlevnaden äktenskap eller fri samlevnad dels gestaltningen av samlev- naden på det personliga området. I det sistnämnda hänseendet redovisas lagens handlingsnormer och deras bakgrund, vilken sammanställs med antaganden om nu rådan- de förhållanden. De sakkunniga finner att lagstiftningen bör begränsas till den del av samlevnaden, där problemen kan avgränsas och konkreta regler ges för deras lösning, nämligen den ekonomiska delen. Lagens regler på detta område bör grundas på sådana etiska principer som omfattas av den allmänna värdegemenskapen i vårt samhälle och ge uttryck åt bl. a. principen om mannens och kvinnans jämställdhet och åt tanken att den starkare inte får utnyttja den svagare. Med utgångspunkt i det förda resonemanget konstaterar de sakkunniga att det inte finns utrymme för att i en reviderad familjerättslig lagstiftning knyta rättsverk- ningar till skuld till familjens upplösning.

Härefter anlägger de sakkunniga synpunkter på frågan om äktenskapets frivillighet och vilken vikt det motstående intresset av famil- jestabilitet kan tilläggas. ] vad mån rättsliga restriktioner i fråga om möjligheten att upplösa äktenskap kan antas verka samman- hållande på den faktiska familjen diskuteras också. De sakkunniga finner härvid att de rättsliga restriktionerna på sin höjd kan antas ha marginella sammanhållande effekter. De sammanhållande faktorerna antas i stället vara de faktiska svårigheter av ekonomisk, social och psykisk art, som kan möta vid en familjeupplösning. De sakkunniga finner att de nuvarande restriktionerna i fråga om upplösningsmöjligheterna bör slopas och ma- kes vilja att upplösa äktenskapet i stället alltid respekteras. Intresset av att motverka förhastade skilsmässor bör dock föranleda att principen om respekten för makes vilja får lida inskränkning såtillvida att en betän- ketid bör föregå äktenskapsskillnaden, när makarna inte är ense om upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden av barn under 16 år. Betänketiden bör dock förkor- tas väsentligt i förhållande till nu gällande minimum för hemskillnadstid.

Ekonomisk självständighet och jämlikhet

I det avsnitt, som avslutar behandlingen av de övergripande frågorna tar de sakkunni- ga upp vissa principiella resonemang kring makarnas ekonomiska självständighet och jämlikhet. Det påpekas att nuvarande regler genomfört inte bara en formell jämlikhet utan också, till fullföljande av idén om familjen såsom en gemenskap, en materiell jämlikhet i det makarna skall bidra till familjens försörjning var och en efter sin förmåga och, oavsett det egna tillskottets storlek, i lika mån få sina behov tillgodo- se'dda på den standard som de sammanlagda resurserna medger. Dessa ekonomiska grund- linjer accepterar makarnas ekonomiska be- roende av varandra, vilket betecknas som

naturligt mot bakgrunden av den samhälls- struktur och det familjemönster som rådde vid reglernas tillkomst. Härefter berör de sakkunniga de förändringar som sketti dessa hänseenden men konstaterar att alltjämt bara omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har sådana förvärvsinkomster, att de kan antas vara ekonomiskt oberoende av sin make. Frågan om makars underhållsskyl- dighet mot varandra har därför inte förlorat sin aktualitet. Problemet sägs ha väsentligt minskat kvantitativt men kvalitativt har förändringen begränsat sig till att möjlighe- terna för makarna att göra sig ekonomiskt oberoende av varandra ökat. Möjligheterna står dock inte till buds för alla, dels därför att familjerna i mycket stor utsträckning själva måste sörja för vården och tillsynen av barnen på drygt 800000 barn under skolåldern går det 82 000 kommunala dag- hemsplatser dels därför att arbetstillfällen inte på alla platser finns för alla.

De sakkunniga anlägger härefter syn- punkter på underhållsskyldigheten under såväl bestående äktenskap som efter skils- mässa och diskuterar olika möjligheter till begränsningar, dock utan att ta ställning i dessa frågor, som skall behandlas under det fortsatta utredningsarbetet.

Också avvägningen mellan ekonomisk självständighet och gemenskap med avseende på makarnas egendom diskuteras översiktligt utan ställningstaganden från de sakkunnigas sida utom på en punkt, nämligen när det gäller delningen av boet vid upplösning av äktenskap innan någon ekonomisk gemen- skap av betydelse hunnit etableras. De sakkunniga finner att nuvarande regel om hälftendelning inte kan sakligt motiveras i sådana fall.

Trolovning

[ det följande behandlar de sakkunniga under särskilda kapitel olika institut inom äktenskapslagstiftningen och börjar i kap. 4 med trolovningen. Härvidlag konstateras att rättsutvecklingen lett till en alltmer reduce-

rad betydelse av trolovningen och att det kan antas att de som kommit överens om att gifta sig oftast är omedvetna om de rätts- verkningar som en brytning kan medföra. Envar av de trolovade bör utan risk för rättsliga konsekvenser kunna bryta trolov- ningen oavsett vilket skälet till brytningen kan vara. Alla regler, som knyter rättsföljder till skuld till brytningen bör därför utgå. De sakkunniga finner att övriga regler som ger trolovningen rättsverkningar, vilka kommer till synes vid upplösningen, kan undvaras och föreslår följaktligen att trolovningen avskaf- fas som särskilt rättsligt institut och får vara bara en faktisk företeelse, låt vara att i lagstiftning utanför giftermålsbalken särskil- da rättsverkningar kan vara knutna till denna.

Hinder mot äktenskap

I fråga om äktenskapshindren, som be- handlas i kap. 5, anlägger de sakkunniga synpunkten att lagens hinder i det nutida samhället väsentligen förlorat sin funktion att påverka familjebildningen. Samlevnad utan äktenskap godtas socialt. En utgångs- punkt för reformen är att också lagstift- ningen så långt möjligt skall ställa sig neutral till samlevnadsformen. Kan man och kvinna etablera en samlevnad med familjefunktioner bör de också ha möjlighet att göra äkten— skapets regelsystem tillämpligt på denna, ty syftet med detta regelsystem är att lösa de problem, som samlevnaden kan medföra på ett mera ändamålsenligt sätt än annars gällande regler. Det finns därför enligt de sakkunnigas mening anledning att vara rest- riktiv med äktenskapshinder.

De sakkunniga föreslår ingen ändringi fråga om äktenskapsåldern, som nu är 18 år för både man och kvinna. Dispens från ålderskravet meddelas nu av länsstyrelsen, som regelmässigt grundar sitt avgörande på yttranden av barnavårdsnämnden. Härvidlag föreslås den ändringen att avgörandet skall träffas av barnavårdsnämnden.

[ fråga om kravet på samtycke av gifto-

man till äktenskap av underårig eller omyn- digförklarad föreslås att omyndigförklarads giftermål alltjämt skall vara beroende av förmyndarens samtycke. [ sådana fall är det ådagalagt att mannen eller kvinnan, som vill gifta sig, inte kan ta vård om sina angelägen- heter. Giftermål av den som på grund av underårighet är omyndig skall däremot enligt förslaget inte kräva förmyndarens samtycke. De sakkunniga erinrar här om att underåriga efter fyllda 18 är redan har en så långtgående rättslig självständighet, att det är möjligt för dem att bilda familj oavsett föräldrarnas inställning. Med utgångspunkten att varje tillåten faktisk samlevnad med familjefunk— tioner i princip också skall kunna utnyttja äktenskapsrättens regelsystem föreslås upp- hävande av kravet på föräldrasamtycke. Såvitt avses underåriga under 18 år förutsätts dock att föräldrarna hörs i dispensärendet och att deras inställning därvid tillmäts stor vikt.

Mentala sjukdoms- och abnorrntillstånd föreslås vidare upphöra att vara äktenskaps- hinder. Vid sidan av den förut angivna principiella utgångspunkten, som talar för att inte upprätthålla hindret, kan här också anföras de vägande skälen att hindret träffar godtyckligt och sätter mentala sjukdomar och defekter i en särställning, som inte kan medicinskt eller arvsbiologiskt motiveras. För de gravt sjuka eller utvecklingsstörda utesluter redan deras faktiska situation fa- miljebildning och därmed aktualiseras inte heller äktenskap. De sakkunniga anser på de anförda skälen att sinnessjukdom och sinnes- slöhet bör upphöra att vara äktenskaps- hinder; det för alla gällande kravet på rättslig handlingsförmåga med avseende på den speciella rättshandling som giftermålet inne- bär skall vara tillfyllest.

Av släktskapshindren tar de sakkunniga särskilt upp frågan om äktenskap mellan halvsyskon bör kunna tillåtas. Av ett till betänkandet fogat expertutlåtande framgår att de genetiska riskerna för avkomman ien sådan förbindelse kan bedömas vara desam- ma som för avkomman i en förbindelse mellan ett syskon och det andras avkomling,

en förbindelse som nu är fullt tillåten och efter dispens kan kläda sig i äktenskapets form. De sakkunniga anser därför att äkten- skap mellan halvsyskon bör kunna tillåtas men med hänsyn till de sociala aspekterna på frågan — vara beroende på Kungl. Maj:ts dispens. Mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling anser de sakkun- niga inga avgörande medicinska eller sociala skäl kunna anföras och föreslår därför att detta hinder avskaffas. Detsamma gäller nuvarande dispensabla svågerskapshinder, för vilket några medicinska skäl över huvud taget inte kan anföras.

I fråga om övriga äktenskapshinder rätt upp- och nedstigande släktskap, bestående äktenskap föreslås inga ändringar.

Liksom hittills skall giftermålet föregås av en prövning om något äktenskapshinder föreligger. De sakkunniga föreslår härvidlagi kap. 6, som rör hindersprövning och ingåen- de av äktenskap, den förenklingen från lagteknisk synpunkt att lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som skall vara prövningsmyndighet. Försla- get sammanhänger med att förändringar kan förutses i fråga om folkbokföringens organi- sation och att också själva folkbokförings- tekniken och metoderna att få fram data ur bokföringen snabbt kan ändras. Skyldighe- ten för mannen att förete äktenskapsbetyg när han är skriven på annat håll än kvinnan föreslås upphävd. Det förutsätts att den hindersprövande myndigheten står parterna till tjänst genom att själv anskaffa de erforderliga folkbokföringsuppgifterna för båda parterna.

Giftermåle ts form

I fråga om formen för ingåendet av äk- tenskapet nu kyrklig eller borgerlig vig- sel med vissa för båda formerna gemen- samma konstitutiva moment anger de sakkunniga de olika intressen av enskild och allmän art som bör tillgodoses vid gestalt- ningen av förfarandet för giftermål. Det övervägs om registreringen, som nu är en ren

folkbokföringsåtgärd, innebärande en an- teckning om det redan uppkomna äkten- skapet, kan omvandlas till att bli det konstitutiva momentet. De sakkunniga fin- ner emellertid att vägande skäl kan anföras mot en sådan ordning och förordari stället ett förfarande som enligt de sakkunnigas mening i högre grad knyter äktenskapets uppkomst till mannens och kvinnans eget handlande och samtidigt innebär ett enhet- ligt förfarande, nämligen deras anmälan till en företrädare för det allmänna, som är behörig att mottaga sådana anmälningar. Enligt förslaget regleras i lagen i motsats till vad nu är fallet bara de led i äktenskapets ingående som har betydelse för det rättsliga äktenskapets giltighet, _medan vigsel eller annan högtidlig inramning som mannen och kvinnan kan vilja ge sitt giftermål lämnas utanför varje reglering. Bakgrunden till den föreslagna ordningen är att det från den borgerliga rättsordningens synpunkt och äktenskapet är ett institut inom den borgerliga rättsordningen saknas anledning att ge regler för giftermålet utöver sådana som syftar dels till att konstatera parternas samstämmiga vilja att reglerna för gifta skall gällai deras familjegemenskap, dels till att bevaka det allmännas intresse av att äktenskapet inte ingås i strid mot äkten- skapshinder och av att det blir offentligt genom registrering. Dessa syften blir tillgo- dosedda genom att den anmälan, genom vilken äktenskapet ingås, skall vara gemen- sam och avse att mannen och kvinnan är ense om äktenskapet, varjämte den skall vara skriftlig och lämnas av mannen och kvinnan personligen till en företrädare för det allmän- na.

Med hänsyn till att mottagaren av anmäl- ningen främst har att tillvarata det allmännas intressen, bland dem intresset av registrering av giftermålet, ligger det närmast till hands att anmälningen skall göras till tjänste- man hos folkbokföringsmyndighet. De sak- kunniga har emellertid funnit att en sådan ordning skulle tvinga dem som vill ge sitt giftermål en religiös eller annan högtidlig inramning till dubbla förfaranden. För att

undvika denna olägenhet föreslås att till mottagare av anmälningar skall kunna utses också personer som kan ge giftermålet en kyrklig eller annan högtidlig inramning för dem som så önskar. Vilka personer som skall vara behöriga att ta emot anmälningar regle- ras enligt förslaget inte ilagen utan överläm- nas till Kungl. Maj :t att bestämma med möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till myndighet som Kungl. Maj:t utser. Det förutsätts att uppdrag att vara mottagare ges generellt till vissa kategorier tjänstemän vid bl.a. lokal folkbokförings- myndighet såsom tjänsteåliggande, att behö- righet i övrigt tilläggs präster och pastorer såväl i svenska kyrkan som i andra trossam- fund, där vigsel "nu får äga rum. Också lämpliga enskilda personer utan anknytning till någon trosriktning skall kunna utses till mottagare.

Eftersom anmälan innefattar ett förfaran- de, där initiativet utgår från den som gör anmälningen, måste förfarandet kombineras med regler om att mottagaren skall avvisa anmälningen, när de i lagen angivna förut— sättningarna för äktenskapets uppkomst inte föreligger. Mottagaren skall sålunda enligt förslaget inte ta emot anmälningen eller, om den mottagits, omedelbart avvisa den om frihet från äktenskapshinder inte visas före— ligga eller om reglerna om förfarandet inte iakttas av parterna. Avvisning skall också ske om anmälningen är oklar till sin innebörd eller det framgår av omständigheterna att mannen eller kvinnan inte gör anmälningen av fri vilja och med insikt om dess innebörd. I sistnämnda regel kommer kravet på rätts- handlingsförmåga till uttryck.

Å tergång

Reglerna för äktenskapets upplösning i ma- karnas livstid föreslås undergå en genom- gripande omvandling. Det nuvarande, sällan tillämpade återgångsinstitutet föreslås i kap. 7 bli avskaffat. Det innebär nu en särskild form för upplösning av äktenskap som ingåtts i strid mot vissa äktenskapshinder

indispensabla släktskapshinder, bestående äktenskap eller sinnessjukdom eller sinnes- slöhet eller när makes viljeförklaring vid vigseln varit behäftad med brister såsom att den avgivits under sinnesförvirring eller till följd av vilseledande eller tvång. De sakkun- niga avvisar tanken att vid avskaffandet av återgångsinstitutet utöka grunderna för gif- termålets ogiltighet och föreslår i stället att även i de nuvarande återgångsfallen äkten- skapsskillnaden skall vara den upplösnings- form som skall stå till buds. En sådan ordning möjliggörs av de ändringar som samtidigt föreslås i fråga om institutet äktenskapsskillnad, vilket enligt förslaget kompletteras med regler om att allmän åklagare kan föra talan om äktenskaps— skillnad i fall, då äktenskapet ingåtts i strid mot indispensabelt äktenskapshinder.

Återgången är emellertid inte bara en särskild upplösningsform. Den har också enligt nuvarande ordning rättsverkningar som skiljer sig från äktenskapsskillnadens i fråga om bodelning, underhåll och skade- stånd. I dessa hänseenden belyser de sakkun- niga konsekvenserna av att återgångsinstitu- tet avskaffas och beaktar härvid de ändringar som samtidigt föreslås i fråga om bodelning och skadestånd efter äktenskapsskillnad.

Familjerådgivning och medling

Såsom ett led i upplösningen av äkten- skap genom äktenskapsskillnad efter hem- skillnad ingår f. n. medlingen. Att sådan ägt rum eller att åtminstone försök till medling företagits är sålunda en förutsättning för att mål om hemskillnad skall kunna tas upp av rätten. De sakkunniga delar uppfattningen att det är ett allmänt intresse att motverka förhastade skilsmässor men ansluter sig till den kritik som riktats mot medlingsobliga- toriet och som främst innefattar att tvånget till medling i sig motverkar dess syfte att förbättra makarnas förhållande till varandra så att de avstår från att upplösa äktenskapet. Medlingen i dess nuvarande utformning är enligt de sakkunnigas mening förenad med

negativa effekter. Efter en redovisning av familjerådgivningens allmänna inriktning och organisatoriska uppbyggnad uttalar de sak- kunniga att familjerådgivningen erbjuder det mest ändamålsenliga institutet för att före- bygga förhastade skilsmässor. Familjeråd- givningen bör emellertid inte göras obligato- risk i något fall utan bibehålla sin nuvarande karaktär. De sakkunniga konstaterar att familjerådgivningen, som är en frivillig, för- söksvis bedriven kommunal eller landstings- kommunal uppgift med statsunderstöd, ännu inte blivit så utbyggd att den kan överta medlingsorganisationens uppgifter, även om medlingen blir frivillig. Det föreslås därför att medlingsorganisationen får finnas kvar intill dess frågan om familjerådgivningens ställning som frivillig eller obligatorisk kom- munal eller landstingskommunal uppgift bli- vit avgiord. Den förändringen föreslås dock att medlare skall utses av länsstyrelsen. Bestämmelser om familjerådgivning och medling erfordras i och för sig inte i giftermålsbalken , när obligatoriet upphör. De sakkunnigas förslag tar ändå upp regler härom i 14 kap., eftersom det synts väsent- ligt att i lagen ge upplysning om de möjligheter som samhället erbjuder makar med samlevnadssvårigheter att komma till rätta med dessa.

Skilsmässa

l överensstämmelse med den grundläggan- de tanken att såväl äktenskapets uppkomst som dess bestånd skall bygga på parter- nas fria vilja att leva tillsammans under äktenskapets regelsystem innebär de sakkun- nigas förslag till nya upplösningsregler (kap. 9) att makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras. Make får således en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv make kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet skall i det nya systemet vara utan betydelse. Några motiv skall följaktli- gen inte som nu vid oenighet mellan makar- na och vid äktenskapsskillnad utan förut- gången hemskillnad behöva redovisas och

prövas av domstolen. Med denna utgångs- punkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösnings- förfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdra- matiserad, vilket varit" ett starkt skäl för den nya ordningen. Sålunda föreslår de sakkun- niga att det nuvarande förfarandet, när särskild grund för omedelbar äktenskaps- skillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt den föreslagna ordningen enligt huvudregeln kun- na meddelas omedelbart utan krav på före- gående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs and- ra maken.

Betänketid, som alltså inte är förenad med krav på särlevnad, skall iakttas, när makarna inte är ense om upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden om barn under 16 år. Kravet på betänketid utgör en inskränkning i respekten för makes vilja till upplösning men motiveras av intresset att motverka förhastade skilsmässor i sådana fall, då konsekvenserna av förhastandet kan drabba någon annan än den som handlat oöverlagt, nämligen andra maken eller ma- karnas minderåriga barn. Under betänke- tiden bör makarna ha tillfälle att rådgöra med familjerådgivare eller medlare. l sam- band med att talan om äktenskapsskillnad väcks bör de underrättas om den hjälp de kan få av dessa samhälleliga organ.

I vissa fall upprätthålls inte kravet på betänketid fastän äktenskapsskillnaden söks av bara ena maken eller makarna har minderårigt barn. Sålunda behöver betänke- tiden inte iakttas, om makarna faktiskt lever åtskilda sedan minst tre år. Äktenskaps- skillnad skall också meddelas omedelbart på yrkande av make eller allmän åklagare om äktenskapet ingåtts i strid mot indispensa-

belt släktskapshinder eller om tvegifte före— ligger. 1 de angivna fallen har en betänketid ingen funktion att fylla.

Upplösningsförfarandet är enligt förslaget i övrigt så konstruerat att, om betänketid skall löpa, dom på äktenskapsskillnad med- delas först om endera maken framställer särskilt yrkande därom efter betänketidens utgång. Det måste således konstateras att betänketiden inte haft den effekten att makarna vill fortsätta äktenskapet. Över yrkandet skall andra maken få tillfälle att yttra sig. Denne får då också möjlighet att framställa yrkanden eller väcka talan i frågor som han kan ha intresse av att få regleradei samband med äktenskapets upplösning. Full- följer inte någondera maken det inledda upplösningsförfarandet genom att framställa yrkandet, förfaller den väckta talan ett år från det betänketiden började löpa. I mot- sats till nuvarande ordning vid hemskillnad blir det alltså alltid, oberoende av parternas handlande, ett slutligt avgörande huruvida det inledda skillnadsförfarandet le der till upp- lösning eller ej.

Någ'ra ekonomiska frågor

De sakkunniga har ansett att, när betän- ketid skall föregå äktenskapets upplösning, så få rättsverkningar som möjligt bör knytas till att make eller makarna väcker talan om äktenskapsskillnad. Syftet härmed är att talans väckande inte skall framstå för makar- na som ett avgörande steg mot upplösningen. Det skulle kunna motverka betänketidens uppgift att ge rådrum för att fritt ompröva beslutet att söka äktenskapsskillnad. Deras inbördes rättigheter och skyldigheter består därför enligt förslaget oförändrade utom såtillvida att egendom som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts skall vara hans enskilda, under förutsättning dock att det döms till äktenskapsskillnad eller till boskillnad på talan som väckts innan talan om äktenskapsskillnad förfallit. Förfal- ler denna talan är egendomsordningen i allo densamma som om någon upplösning av

äktenskapet aldrig varit aktuell. Bodelning skall heller inte företas förrän efter det dom på äktenskapsskillnad meddelats. Härvidlag skiljer sig den föreslagna ordningen från vad som nu gäller; en dom på hemskillnad medför att all egendom som förvärvas därefter blir enskild egendom, även om makarna återupptar samlevnaden. I konse- kvens med tanken att inledandet av ett skillnadsförfarande inte skall framstå som en rättslig brytning föreslås att också makes arvsrätt skall bestå ända till dess äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad.

Reglerna om underhåll under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad är nu olika såtillvida att underhållet under hemskillnads- tiden är inriktat på att makarna skall ha samma standard, medan underhåll efter äktenskapsskillnad är beroende på behov av underhåll på ena sidan och förmåga att utge underhåll på den andra. När enligt den föreslagna ordningen äktenskapsskillnaden meddelas omedelbart eller efter en kortare betänketid kommer med de nuvarande reg- lerna om underhåll efter äktenskapsskillnad — i vilka de sakkunniga inte föreslår annan ändring än att skuld till skillnaden inte skall påverka underhållsrätten de mera restrik- tiva underhållsreglerna att bli tillämpliga utan att föregås av någon omställnings- period, motsvarande hemskillnadstiden. Reg- lerna om underhåll efter äktenskapsskillnad är emellertid så utformade att de medger en sådan anpassning till de förutsebara behoven av ett större bidrag under en tid närmast efter upplösningen. De sakkunniga förutsät- ter att reglerna ges en sådan tillämpning och att alltså make som har försörj- ningssvårigheter får ett större underhåll under en skälig tid närmast efter äktenskaps- skillnaden.

Såsom anförts i det föregående föreslås att återgången avskaffas som särskild upplös- ningsform och att de särskilda rättsverk- ningar bl.a. ifråga om bodelning s.k. återgångsdelning som i gällande rätt är knutna till återgången också slopas. Till följd av det principiella ställningstagandet att giftermålsbalken inte i något hänseende skall

knyta rättsföljder till skuld till äktenskapets upplösning upptar förslaget inte några regler om skadestånd vid äktenskapsskillnad. Åter- gångsdelningen, som innebär att den egen- dom vardera maken hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente behandlas som enskild egendom vid bodelningen, även om den är giftorätts- gods, innefattar en avvikelse från den annars gällande regeln att giftorättsgodset i princip skall delas lika. Skadeståndet efter äkten- skapsskillnad har i viss utsträckning tjänat som korrektiv mot obilliga bodelnings- resultat, när hälftendelningen innebär att make, som vållat upplösningen, tillskiftas egendom från den andre. Efter avskaffandet av återgångsdelningen och möjligheten att använda skadestånd vid äktenskapsskillnad som korrektiv mot ett obilligt bodelningsre- sultat skulle regeln om hälftendelning av giftorättsgodset alltid få full verkan. Det skulle med andra ord i flera fall än f. n. bli så att man kunde ”skilja sig till pengar”. De sak- kunniga, som inte kan finna någon saklig grund för en sådan effekt när samlevnadeni äktenskapet inte hunnit utveckla sig till någon ekonomisk gemenskap av betydelse, föreslår att regeln om hälftendelning av giftorätts- godset förses med ett tillägg. Enligt detta skall i likadelningens ställe träda delning efter annan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Tilläggsregelns tillämplighet be- gränsas emellertid i förevarande sammanhang till fall då bodelningen sker med anledning av äktenskapsskillnad och gäller således inte vid bodelning efter makes död eller efter boskillnad. Regeln föreslås vidare vara tillämplig bara under förutsättning att till följd av äktenskapets kortvarighet någon ekonomisk gemenskap av betydelse inte uppkommit mellan makarna. Med de angivna begränsningarna anser sig de sakkunniga inte ha föregripit den förestående revisionen av de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skapet utan bara ha .ort en sådan ändring som påkallas av avskaffandet av återgångs- institutet och möjligheten till skadestånd vid äktenskapsskillnad. 54

Processuella frågor

GB:s processuella regler anpassas enligt för- slaget till de möjligheter till förenklad hand- läggning av skillnadsmål, som följer av att rätten aldrig behöver fastställa att grund för upplösningen föreligger och heller aldrig skall träffa avgörande om vem som bär skulden till äktenskapets upplösning.

Vårdnad om barn

I föräldrabalken föreslås till en början den ändringen att inte heller här skuld till familjeupplösningen skall påverka frågan vem av föräldrarna som vid lika lämplighet skall få vårdnaden om deras barn. Vårdnads- frågan bör enligt de sakkunnigas mening alltid kunna avgöras med utgångspunkt bara i barnets bästa.

I fråga om vårdnaden om barn utom äktenskap föreslås mera omfattande ändring- ar. De innebär att faderns möjligheter att få överta vårdnaden vidgas väsentligt. Regeln att modern automatiskt blir vårdnadshavare vid barnets födelse bibehålls men på ansökan av fadern skall rätten överföra vårdnaden på honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. I första hand syftar regeln till att vid familjens upplösning jämställa barn utom äktenskap, som levt samman med båda sina föräldrar, med barn i äktenskap. Vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden vid upplösningen av den fria samlevnaden bör enligt de sakkunnigas mening avgöras med utgångspunkt bara i barnets bästa utan som nu är fallet något företräde för modern. Barnet har ju i samma mån som barn i äktenskap i dessa fall en personlig gemenskap med båda föräldrarna.

Barn i äktenskap står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, om inte vårdnaden till följd av familjens upplösning eller annan särskild orsak tillagts den ena av föräldrarna. Vårdnaden om barn utom äktenskap kan däremot f.n. aldrig tillkomma föräldrarna gemensamt, även om de lever samman i en familj och barnets faktiska situation alltså är

densamma som den, vilken är normal för barn i äktenskap. De sakkunniga anser att även i detta hänseende möjlighet bör införas att jämställa barn utom äktenskap med barn i äktenskap. Föräldrarna bör således kunna få vårdnaden om sitt barn gemensamt. Regler som automatiskt får denna effekt föreslås emellertid inte, utan övergången till gemensam vårdnad skall enligt förslaget vara beroende på att föräldrarna tar initiativ till förändringen genom anmälan till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Efter sådan anmälan blir barnet i vårdnadshänseende helt likställt med barn i äktenskap. Anmälan om gemensam vårdnad om barn utom äktenskap förutsätter att föräldrarna lever samman. När samlevnaden hävs blir situationen jämförbar med den situation som föreligger när gifta föräldrar bryter samlevnaden utan att upp- lösa äktenskapet, dvs. prövning av vårdnads- frågan sker bara om någon av föräldrarna begär sådan prövning.

Till ändringen i fråga om gemensam vårdnad om barn utom äktenskap ansluter en ändring i reglerna om förmynderskap, som låter detta automatiskt följa vårdnaden.

Rätten till bostaden

För makar gäller särskild lagstiftning om deras gemensamma bostad som gör det möjligt att vid äktenskapets upplösning ge bostaden till den av dem som bäst behöver den. Några motsvarande regler för man och kvinna som sammanbott utan att vara gifta finns inte. I kap. 13 tar de sakkunniga upp frågan om behovet av att i detta hänseende jämställa upplösningen av en fri samlevnad med upplösningen av ett äktenskap och finner vägande sociala skäl föreligga för en sådan jämställdhet. Förslag till lag om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösningi vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad läggs därför fram i syfte att i möjligaste mån tillgodose samma intressen som motsvarade lagstiftning för makar. Förslaget är i väsent- liga delar utformat med denna lagstiftning som förebild.

Vid avgränsningen av den situation, på vilken den föreslagna lagen skall vara tillämp- lig, har de sakkunniga stannat för att beskriva den som upplösning av varaktig samlevnad mellan ogift man och ogift kvin- na, som har eller har haft barn tillsammans. Det bestrids inte att vägande sociala skäl kan anföras för ett vidare tillämpningsområde men de sakkunniga har funnit att man i detta sammanhang bör begränsa sig till att ge regler för de fall, där generellt sett behovet är störst. Utanför den föreslagna lagen fal- ler också gemensam bostad i egen fastighet. Härvid ansluter sig förslaget till vad som gäller i fråga om makars bostad i fastighet som utgör enderas enskilda egendom.

När det gäller makar finns bodelnings- institutet att falla tillbaka på som den form, i vilken rätten till bostaden kan överföras från den ena maken till den andra. Motsva— rande möjlighet finns inte när det gäller samlevande ogifta. De sakkunniga har därför i lagförslaget konstruerat instrument för överföringen såsom en rätt för den part, som inte har rätten till den gemensamma bosta- den men bäst behöver den, att lösa till sig rätten till denna av andra parten. I första hand skall parterna själva kunna komma överens om lösningsrätten. Om så ej sker skall enligt förslaget domstol på yrkande av part, som har lösningsrätt, tillägga honom hyres- eller bostadsrätten. Lösningsrätten skall göras gällande inom tre månader från det samlevnaden hävdes. Ersättning skall utgå för egendomens värde.

Den särskilda lagen föreslås reglera bara rättsförhållande mellan parterna i den upp- lösta samlevnaden. Förhållandet mellan den, som övertagit hyresrätt med stöd av lösnings- rätt, och hyresvärden regleras i ett samtidigt framlagt förslag till ändring i jordabalkens hyreskapitel. Med avseende på övertagande av bostadsrätt behövs inga ändringar i bo- stadsrättslagen.

Bland de följdändringar som förslagen le- der till och som inte berörts i det fö- regående må nämnas avkriminalisering av samlag med halvsyskon och förändring av gärningsbeskrivningen och åtalsförutsätt- ningen i fråga om olaga giftermål. Förslag till dessa lagändringar läggs fram liksom förslag till lag om ämbetsansvar i vissa fall för mottagare av anmälan om ingående av äktenskap, avsedd att ersätta nuvarande lagi ämnet, vilken avser vigselförrättare.

Reservationer

De reservationer som fogats till betänkandet rör

1. vilken myndighet som skall pröva frå- ga om dispens från äktenskapsåldern samt krav på giftomans samtycke i sådana fall,

2. formen för äktenskaps ingående,

3. betänketid även när makarna är ense om äktenskapsskillnad och ej har gemensam vårdnad om barn under 16 år samt

4. införandet av möjlighet till gemensam vårdnad om barn för samboende ogifta för- åldrar.

1. Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven

Direktiven för vårt utredningsuppdrag finns i anförande till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1969 av dåvarande chefen för justi- tiedepartementet, statsrådet Kling. Direkti- ven inleds med en översiktlig redogörelse för principerna i den gällande lagstiftningen och en utblick över samhällsutvecklingen efter giftermålsbalkens tillkomst 1920.

Vår familjerättsliga lagstiftning har i sina huvud- drag kommit till i en tid då de rättigheter och skyldigheter som följer med äktenskapet och släkt- banden för flertalet människor var den viktigaste garantin för social och ekonomisk trygghet. Lagen utgår från att äktenskapet i princip är livsvarigt. Enligt lagens bokstav är makarna likställda, men det är tydligt att lagstiftaren förutsatt som det normala en fast rollfördelning mellan makarna med mannen som förvärvsarbetande familjeförsörjare och hustrun bunden till sysslor i hemmet. Makarna är gemensamt ansvariga för barnens uppfostran och utbildning. I princip är barnen i sin tur skyldiga att vid behov lämna bidrag till föräldrarnas försörjning på deras ålderdom. Giftermålsbalkens och föräldra- balkens regler om egendomsgemenskap mellan ma- kar och om underhållsskyldighet kompletteras av ärvdabalkens regler om arvsrätt, om laglott och om rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

Äktenskapet är fortfarande den dominerande formen för familjebildning, och även om skilsmäs- sorna är mångfalt fler i dag än vid giftermålsbalkens tillkomst år 1920 är flertalet äktenskap fortfarande livsvariga. Familjerelationerna och familjebandens betydelse som trygghetsfaktor förändras emellertid successivt under inflytande av samhällsutvecklingen i stort. Det blir allt vanligare med äktenskap där båda makarna har förvärvsarbete. Ingen betraktar längre jämlikhet mellan män och kvinnor på

arbetsmarknaden som en utopi, även om man allmänt inser att det krävs målmedvetna politiska och fackliga ansträngningar och kommer att ta åtskillig tid innan jämlikhetstanken fått full täck- ning i verkligheten. Samhället har övertagit en väsentlig del av kostnaderna för barnen under uppväxttiden, och barnens utbildningsmöjligheter är inte längre på samma sätt som tidigare beroende av föräldrarnas ekonomi. Socialförsäkringar och andra trygghetsanordningar ger skydd mot in- komstbortfall vid arbetslöshet, vid sjukdom och invaliditet, efter farniljeförsörjares död och på ålderdomen. Allt färre är beroende av underhåll från anhöriga. Sin väsentliga betydelse har den familjerättsliga underhållsskyldigheten numera i förhållande till minderåriga barn. Arvsrätten är fortfarande ett betydelsefullt rättsinstitut, men efterlevande är sällan beroende av arvet för sin försörjning. Sett från de enskilda människornas synpunkt innebär samhällsomdaningen fortgående frigörelse och växande trygghet.

Utvecklingen mot nya förutsättningar för fa— miljegemenskapen är ännu långtifrån avslutad. Det finns också stora skillnader mellan olika genera- tioner och mellan olika delar av landet. För det uppväxande släktet är det naturligt att flickor skaffar sig lika god yrkesutbildning som pojkar, och de flickor som nu lämnar skolan torde allmänt vara inställda på att ha förvärvsarbete under större delen av sitt vuxna liv. Bland de nu vuxna generationerna finns emellertid många familjer som inrättat sig efter att hustrun skall ägna sin arbets- kraft uteslutande åt hemmet. I vissa delar av landet är arbetstillfällena för få och näringslivet för ensidigt för att man skall kunna bereda sysselsätt- ning åt alla kvinnor som vill gå ut i förvärvsarbete. Familjens valmöjligheter begränsas också ofta av bristen på daghem och barnstugor.

Efter att ha erinrat om sitt uttalande i prop. l968:136 att en genomgripande revi- sion av bl. a. äktenskapsrätten borde genom-

föras inom en inte alltför avlägsen framtid gick departementschefen in på reformbeho- ven och möjligheterna att använda också lagstiftningen på detta område isträvandena att omdana samhället:

Åtskilligt i gällande lagstiftning ter sig redan nu gammalt och förlegat. Det finns på flera punkter stora spänningar mellan de värderingar som lagstift- ningen bygger på och den syn på rollfördelningen mellan makarna i ett äktenskap och på familjeban- den som omfattas av växande grupper av vårt folk, framför allt av ungdomen. Familjegemenskap inom äktenskapets ram är fortfarande den naturliga samlevnadsformen för det helt övervägande fler- talet människor, men nya rättsregler behövs om äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i framtiden. På detta område liksom på andra gäller f.ö. att lagstiftningen är ett av de viktigaste instrument som samhället förfogar över när det gäller att möta människornas önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor. Jag är medveten om att djupgående reformer inom familjerätten kommer att ge upphov till stora övergångsproblem, men enligt min mening är detta inte något skäl för overksamhet. Övergången från gammalt till nytt bör göras med varsamhet och omtanke om de enskilda människorna, men det finns ingen anled- ning att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instru- ment i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.

Departementschefen angav därefter vissa allmänna riktlinjer för reformarbetet:

En ny lagstiftning bör enligt min mening så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten, men man bör försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig.

Beträffande gifta bör generellt gälla att reglerna skall vara utformade så att makarna kan behålla ett stort mått av självständighet under äktenskapet. Formerna för ingående och upplösning av äkten- skap bör förenklas. Det minskade ömsesidiga bero- ende mellan makarna som är en följd av nutida utbildnings-, arbetsmarknads- och socialpolitik måste resultera i att äktenskapets ekonomiska rättsverkningar begränsas i skilda hänseenden. Ma- karnas rättigheter och skyldigheter i samband med ev. skilsmässa bör inte få påverkas av moraliskt grundade bedömningar av deras personliga rela- tioner till varandra och uppträdande i äktenskapet. Äktenskapet bör, som jag framhöll i prop. l968:136, vara en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Lagstiftningens funk- .

4va —_._ ._

tion i sammanhanget är att lösa praktiska problem, inte att privilegiera en samlevnadsform framför andra.

Därefter gick departementschefen in på de särskilda frågor som borde tas upp av de sakkunniga. Såvitt rör den första etappen av utredningsarbetet innehåller direktiven föl- jande.

Departementschefen yttrade att trolov- ningens rättsliga betydelse redan var snävt begränsad. Efter den nya lagstiftningen om utomäktenskapliga barns arvsrätt återstod såsom rättsverkningar av trolovningen hu- vudsakligen vissa bestämmelser om återläm- nande av gåvor och om skadestånd vid bruten trolovning. Skadeståndsbestämmel- serna kunde knappast stå kvar i en ny lag och de sakkunniga borde överväga om insti- tutet trolovning kunde utmönstras ur lag- stiftningen.

Vad beträffar äktenskapshinder framhöll departementschefen att antalet hinder redu- cerats genom lagändringar med anledning av prop. 196811 36 och anförde:

Som jag framhöll i propositionen bör man under det nu förestående utredningsarbetet under- söka om man också kan undvara bestämmelserna i giftermålsbalken om sinnessjukdom och sinnesslö- het som särskilda äktenskapshinder. Även utan dessa bestämmelser gäller på grund av allmänna rättsgrundsatser att den som är så svårt mentalt sjuk eller handikappad att han inte kan förstå innebörden i ett giftermål inte kan ingå äktenskap. Jag vill också i detta sammanhang påpeka att det bör vara möjligt att uppmjuka vissa av de hinder mot äktenskap som har sin grund i att kontrahen- terna är släkt eller besvågrade med varandra.

Departementschefen tog därefter upp frå- gan om formen för ingående av äktenskap, varvid han erinrade om att frågan om infö- rande av obligatoriskt civiläktenskap behand- lats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Enligt hans mening skulle det emellertid inte vara någon lycklig lösning att göra den borgerliga vigseln obligatorisk för alla efter- som man då skulle få dubbla ceremonier för dem som önskade kyrklig vigsel. Departe- mentschefen yttrade om formen för ingåen- de av äktenskap:

För min del är jag benägen att principiellt se det så att själva registreringen hos vederbörande folk- bokföringsmyndighet bör vara det konstitutiva momentet för äktenskapets tillkomst. Registre- ringen måste föregås av prövning av förekomsten av ev. äktenskapshinder, men i övrigt synes inte behöva krävas mer än ett anmälningsförfarande. Om de sakkunniga stannar för ett sådant system, bör det givetvis stå makarna fritt att komplettera registreringen med vigsel. Den kyrkliga vigseln blir liksom numera lysningen en frivillig personlig angelägenhet som har sitt stöd i traditionen och inte i lagstiftningen, och kyrkan får själv bestämma i vilken omfattning och under vilka villkor präster- na skall medverka ivigselakter. Det system somjag antytt lämnar också utrymme för att behålla en civil vigsel såsom en frivillig ceremoni. [ så fall bör man undersöka möjligheterna att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighct utan kyrklig medverkan i samband med äktenskapets ingående.

Vad beträffar skilsmässoreglerna vidrörde departementschefen helt kort nuvarande upplösningsbestämmelser:

Makar som är ense om att skiljas kan göra detta men först efter en ganska omständlig procedur med medling, hemskillnadsdom och ett års särlevnad som etapper på vägen mot äktenskapsskillnad. Om bara den ena av makarna vill skiljas är principen att han eller hon inte har obetingad rätt till skilsmässa. Det vanliga är dock att vederbörande kan få hemskillnad. Omedelbar äktenskapsskillnad kan utverkas bara på vissa i lagen angivna grunder. För tillämpningen av skilsmässoreglerna är det i åtskilli- ga fall av betydelse vem av makarna som skall anses ha skulden till söndringen i äktenskapet.

Om reformbehoven i dessa hänseenden anfördes:

Det är uppenbart att regler av denna konstruk- tion inte står i överensstämmelse med tanken på äktenskapet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. En konsekvent tillämpning av denna tanke kräver att lagstiftningen inte i någon situation tvingar en person att fortsät- ta att leva i ett äktenskap som han vill frigöra sig från. Det torde emellertid finnas skäl att ha kvar bestämmelser om ett hemskillnadsår som ett medel att förebygga förhastade skilsmässor. En lämplig ordning skulle kunna vara att öppna möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad när makarna är ense om att upplösa äktenskapet men i övrigt ha omgången över hemskillnad som huvudregel. I så fall måste dock huvudregeln kompletteras med en möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad på yr- kande av bara den ena maken när omständighe- terna visar att söndringen mellan makarna är så djupgående att äktenskapet är definitivt spolierat och en betänketid därför meningslös. Make som inte har rätt till omedelbar äktenskapsskillnad bör

alltid kunna få hemskillnad även mot andra makens bestridande. Vad jag nu har sagt innefattar emeller- tid bara en av flera tänkbara lösningar. De sakkun- niga bör vara oförhindrade att pröva också andra alternativ. Så mycket står emellertid redan nu klart som att nya skilsmässoregler måste innebära vidgad frihet för makar att själva bestämma över sina levnadsförhållanden. Skilsmässoreglerna torde vi- dare böra förenklas betydligt. Man behöver inte som nu utöver vissa grundläggande bestämmelser i ämnet, ha ”privilegierade” skilsmässogrunder av typen otrohet, misshandel eller alkoholmissbruk. Frågan om vem som har skuld till att söndring har uppstått i äktenskapet bör i enlighet med vad jag tidigare anfört i annat sammanhang vara ovidkom- mande för bedömningen av skilsmässofrågan. I konsekvens härmed bör också nuvarande bestäm- melser om skadestånd på grund av otrohet m.m. slopas.

I sammanhanget berörde departements- chefen intresset av att söka förebygga för- hastade skilsmässor. Han sade sig vara tvek- sam till det gällande systemet med medling som processförutsättning i hemskillnadsmål och anförde:

Jag tror att en frivillig medling till förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och misshälligheter med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsakligen är knuten till processer i skilsmässo- mål och lätt kan uppfattas som en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlingsverksamhetens organisatoriska uppbygg- nad bör övervägas en anknytning till den statsun-' derstödda familjerådgivningen. I varje fall bör enl ny organisation bygga på personal vars utbildning. är särskilt inriktad på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familjefrågor. Den nuva- rande ordningen med kyrkan som i första hand ansvarig för verksamheten är inte lämplig.

MX,.

Beträffande återgång av äktenskap yttra- des, att de sakkunniga borde överväga om det finns behov av att behålla detta i praktiken sällan tillämpade institut.

Med anknytning till det inledningsvis gior- da uttalandet att en ny lagstiftning så långt möjligt bör vara neutral i förhållande . till olika samlevnadsformer och olika moralupp- fattningar, tog departementschefen upp två konkreta frågor där nya regler påkallades av hänsyn till de 5. k. samvetsäktenskapen:

Enligt föräldrabalken har modern ensam vård- naden om barn utom äktenskap. Fadern har i

praktiken knappast några möjligheter att få vårdna- den om barnet. [ många fall är fadern inte heller intresserad av att ta hand om barnet. Det är emellertid en brist att gällande bestämmelser inte tar hänsyn till att det finns utomäktenskapliga barn som växer upp hos båda föräldrarna fastän dessa inte är gifta. I och för sig kan det finnas vissa skäl som talar för att föräldrarna i sådana fall borde ha vårdnaden om barnet gemensamt. Det praktiska behovet av en sådan ordning torde dock inte vara stort eftersom föräldrarna i allmänhet är ense om att uppfostra barnet tillsammans. Däremot är det enligt min mening av betydelse att man liksom vid skilsmässa kan avgöra vårdnadsfrågan fritt utifrån barnets bästa, när en sådan familj splittras.

Vid fast samlevnad utanför äktenskapet finns det inget skydd för den som bäst behöver bosta- den, om den fasta samlevnaden upphör. Vid upplösning av samlevnaden bör den gemensamma bostaden i princip kunna tilldelas den av kontra- henterna som har störst behov av bostaden enligt i stort sett samma principer som gäller vid skils- mässa.

Efter att ha framhållit att de sakkunniga borde samråda med andra utredningar i den mån det kunde ha betydelse för arbetet betonade departementschefen vikten av att, även om det skulle visa sig svårt att på nuvarande stadium nå fram till ökad rättslik— het mellan de nordiska länderna, bevara kontakterna och tillvarata möjligheterna att fortsätta det nordiska samarbetet på familje- rättens område.

I .2 Utredningsarbetet

För att belysa frågan om äktenskapshinder vid släktskap samt sinnessjukdom och sinnes- slöhet har vi från socialstyrelsen inhämtat upplysningar angående styrelsens befattning med och handläggning av ärenden angående ifrågasatt dispens från dessa hinder.

Vid besök hos Stockholms läns landstings familjerådgivningsbyrå har vi informerat oss om byråns verksamhet och tagit del av synpunkter på familjerådgivningens innehåll och förutsättningar.

För att få fram några data kring frekven- sen av samlevnad utan äktenskap och struk- turen i dessa familjer har fil. kand. Astrid Näsholm, Uppsala, på vårt uppdrag bearbetat i andra sammanhang insamlade uppgifter.

Bearbetningen har sammanfattats i två rap- porter ”Sammanboende gifta och sammanbo- de ogifta” (bil. 4) och ”Riksförsäkringsver- kets föräldraundersökning” (bil. 5). Till grund för rapporterna har legat hushållsbud- getundersökningen 1969, utförd av statis— tiska centralbyrån, och familjeundersök- ningen, även den utförd av centralbyrån på uppdrag av familjepolitiska kommittén samt en av riksförsäkringsverket 1971 utförd un- dersökning för samma kommitté av den ekonomiska situationen för barnaföderskor.

För att beaktas under utredningsarbetet har till oss överlämnats ett flertal framställ- ningar m.m. som såvitt nu är i fråga rör bl.a. allmänna synpunkter på familj och äktenskap, äktenskapshinder och hinders- prövning, prästs vigselplikt, medling, förut- sättningarna för hem- och äktenskapsskill- nad, skadestånd samt vårdnad om barn och rätt till umgänge med barn.

Vidare har inkommit skrivelser från olika myndigheter, sammanslutningar och enskilda med synpunkter på behovet av lagändringar i olika hänseenden.

En i direktiven berörd fråga om barna- vårdsmannainstitutionen har genom tillsät- tandet av en särskild utredning den 5 februa— ri 1971 utgått ur familjelagssakkunnigas upp- drag.

] .3 Nordiskt samarbete

Kommittéer för revision av äktenskapsrätten m.m. har tillsatts i Danmark är 1969, i Finland är 1970 och i Norge är 1971. I ingetdera landet har direktiven för utred- ningsarbetet utformats med anvisningar om vilka mål som revisionen skall vara inriktad på.

Som anvisats i direktiven har vi informe- rat oss om det arbete som bedrivs av dessa kommittéer. Kontakterna har skett på det sättet att ordförandena och sekreterarna i de nordiska kommittéerna hållit överläggningar i Köpenhamn 20.4.1971, i Stockholm 26.10.1971 och i Helsingfors 29.2.1972. Vad som förevarit vid överläggningarna har

därefter sammanfattat redovisats för kom- mittéerna i deras helhet. Därjämte har ar- betshandlingar fortlöpande utväxlats mellan kommittéernas sekretariat.

Med hänsyn till det pågående reformar- betet i de övriga nordiska länderna utom Island har vi ansett oss kunna underlåta att redovisa innehållet i dessa länders äkten- skapslagstiftning. Redogörelse härför finns i betänkandet ”Äktenskapsrätt” (SOU 1964135).

2. Familj och äktenskap

2.1 Allmänna synpunkter

Lagstiftningen om äktenskapet intar en cent- ral ställning i familjerätten och utgör ett rättsområde som har betydelse för praktiskt taget varje enskild individ, vare sig han ingår äktenskap eller ej. Civilståndet är inom ett stort antal rättsområden också utanför famil- jerätten grundläggande för särskilda rättig- heter och skyldigheter. Äktenskapets roll och betydelse har inte på allvar satts i fråga vid de reformer som tid efter annan företa- gits av reglerna om äktenskapet. Direktiven för vårt uppdrag säger att äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerät- ten. Man bör emellertid enligt direktiven försöka se till att den familjerättsliga lagstift- ningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägen- heter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. Familjebildning utan äktenskap är således med direktivens ut- gångspunkt en socialt godtagbar företeelse. Inom andra lagstiftningsområden, framför allt inom socialrätten, finns åtskilliga exem- pel på att samlevnad mellan man och kvinna utan äktenskap jämställs med sådant med avseende på rättsverkningarna. Men det kon- stateras i direktiven att familjegemenskap inom äktenskapets ram fortfarande är den naturliga samlevnadsformen för det helt övervägande flertalet människor. Om äkten- skapet skall kunna fylla sin funktion ocksåi

framtiden behÖVS enligt direktiven nya rätts- regler. För att man skall kunna ta ställning till hur de nya reglerna bör vara beskaffade och till behovet av regler för andra samlev- nadsformer än äktenskapet synes det vara nödvändigt att söka klargöra vilken äkten- skapets funktion kan sägas vara.

Betraktar man äktenskapet från rättslig synpunkt kan det beskrivas som en rättslig form avsedd att gälla för den varaktiga samlevnaden mellan man och kvinna. Hur denna rättsliga form bör gestaltas dvs. framför allt vilka rättsverkningar som äktenskapet bör utrustas med bestäms dels av de faktiska förhållandena för samlevande när rättsreglerna meddelas, dels av vilka förändringar i denna verklighet som man kan vilja åstadkomma med äktenskapslagstift- ningen såsom instrument. Det är givet att det härvid ibland kan visa sig att skillnaden mellan de rådande förhållandena och den ordning som man vill uppnå är så stor att man tvingas ge avkall på önskemålen och stanna för regler som inte alls eller bara delvis tillgodoser dem. Det kan också visa sig att en mera ändamålsenlig väg att nå ett uppsatt mål erbjuder sig inom ett annat område av samhällelig reglering än inom äktenskapslagstiftningen. En reform av äk- tenskapsrätten måste följaktligen grundas på kunskap om familjen och dess funktioner, dvs. familjen såsom en del av samhällets sociala struktur. Reformen bör också i gör-

ligaste mån samstämmas med de mål och möjligheter som föreligger för samhällets verksamhet inom andra sektorer som år av primär betydelse för familjen, exempelvis arbetsmarknad, social- och familjepolitik, utbildningsväsende och familjebeskattning.

Familjen brukar betecknas som den mins- ta och samtidigt grundläggande enheten i samhällsbyggnaden. Liksom det mesta av det som händer i samhällets utveckling i stort förr eller senare i högre eller lägre grad återverkar på de enskilda individerna influe- ras också deras samlevnad i familjen och förbindelser i släkten av förändringarna. De- ras relationer på både det personliga och det ekonomiska planet rör sig inom den ram, som samhället som helhet ger. Vad äkten- skapslagstiftningen, liksom familjerätten över huvud taget, har att befatta sig med är de enskildas relationer till varandra inom familjen och släkten. Av primärt intresse synes därför vara att söka nå en uppfattning om hur dessa relationer år beskaffade i det nutida samhället, eller m. a. o. att söka avgränsa och belysa de problem de enskilda individerna emellan i familjen och släkten, som lagstiftningen bör ge lösningar på. Det synes härvid ligga närmast till hands att se problemen och deras bakgrund i det perspek- tiv, som erbjuder sig för dem som problemen uppkommer för.

När vi i fortsättningen talar om familj har vi som utgångspunkt den s. k. kärnfamiljen, dvs. den familj som består av man och kvinna och deras barn. Kärnfamiljen är emellertid inte den vanligaste familjen. En- ligt 1965 års folkräkning fanns det detta är omkring 2 155 000 flerpersonershushåll i landet. Bara i omkring 987 000 av dem fanns det barn under 16 år och bland dessa hushåll med barn fanns cirka 110 000 ensamstående föräldrar med barn. När kärnfamiljen ändå väljs som utgångspunkt beror det på att den är den kulturella familjeform vi har i dagens Sverige och att de befintliga familjebild- ningarna kan anknytas till denna grundtyp. Av sammanhanget torde framgå när med familj åsyftas bara de vuxna, vare sig de har eller har haft barn eller är barnlösa.

När det gäller att klarlägga familjens funktioner kan det i allmänhet antas vara av relativt underordnad betydelse om mannen och kvinnan lever samman i äktenskapets form eller i en faktisk samlevnad utan äktenskap. Äktenskapsformen konstituerar visserligen rättigheter och skyldigheter par- terna emellan, och självfallet kan den rätts- liga regleringen verka bestämmande för ma- karna i fråga om vilka uppgifter eller roller de tilldelar sig själva eller varandra i familjen. Men i stort sett kan det antas att familjens funktioner och de enskilda familjemedlem- marnas roller bestäms av faktiska förhållan- den mera än av den rättsliga regleringen av samlevnaden och följaktligen är desamma vare sig mannen och kvinnan är gifta eller ej. En översikt över familjens funktioner kan därför ta sikte på familjen såsom sådan oavsett den rättsliga formen för samlevna- den. Endast mot bakgrunden av en sådan översikt synes det vara möjligt att söka bestämma äktenskapslagstiftningens funk- tion, mål och möjligheter i den utsträckning som påkallas av de i direktiven anvisade reformerna. Översikten bör också vara ägnad att belysa familjens och samhällets inbördes beroende av och samverkan med varandra.

2.2. Familjens funktioner

Inom familjesociologin talar man om famil- jens funktioner. Man utgår därvid från att människorna har ett antal behov och att det är familjens uppgift att tillfredsställa vissa av dem. Olika uppfattningar förekommer om vilka familjens funktioner är. Förändringarna i samhällets struktur leder också till att funktionerna växlar från tid till annan och att funktioner, som i och för sig består även vid förändringar i familjens yttre miljö, varierar i betydelse under olika förhållanden. En ofta använd indelning av familjens funk- tioner tar upp följande: 1. fortplantningsfunktionen (den reproduk— tiva funktionen) 2. den sexuella funktionen 3. den fostrande funktionen

den ekonomiska funktionen Skyddsfunktionen fritidsfunktionen den religiösa funktionen den känslomässiga funktionen (primär- gruppsfunktionen). Som grundläggande funktioner betecknas i allmänhet de reproduktiva, sexuella, fost- rande och ekonomiska funktionerna. Även primärgruppsfunktionen tilläggs ofta bety- delsen av grundläggande funktion hos famil— jen, medan de övriga funktionerna anses mera perifera och knutna till familjen mest därför att denna redan finns där på grund av de centrala funktionerna. Dessa perifera funktioner är därmed också lättare påverka- de av förändringar i familjens yttre miljö än de centrala funktionerna.

Dexia—(m_b-

Vid sidan av familjens funktioner att tillfredsställa vissa behov hos familjemedlem- marna talar man också om familjens funk- tion i samhället, dvs. familjeinstitutionens inverkan på samhället i stort. Mellan de båda funktionsområdena föreligger tydligen ett starkt samband. Om vissa oavvisliga behov inte blir tillfredsställda i familjen kommer sålunda anspråken på behovstillfredsställelse att riktas åt annat håll och påverka samhälls- strukturen. Erbjuds bättre möjligheter att tillgodose behoven utanför familjen reduce- ras dennas motsvarande funktion i samma mån. Och saknar å andra sidan det utanför- liggande samhället möjligheter att tillfreds- ställa ofrånkomliga behov, eller kan det bara göra det bristfälligt, blir det inom familjens ram som behoven tillgodoses.

2.2.1. Den reproduktiva funktionen

Den reproduktiva funktionen hos familjen, dvs. familjens uppgift att vara den enhet där barnen föds och släktets bestånd säkras, är uppenbarligen av grundläggande betydelse såväl för familjen som för samhället. Den antas vara själva grunden för familjens upp- komst. I det primitiva stadiet av samhällets utveckling medförde redan havandeskapet en sådan försämring av kvinnans möjligheter att

själv sörja för att hennes elementära behov blev tillgodosedda att hon blev beroende av andra. Barnets fysiska beroende av modern under spädbarnstiden och hjälplöshet över huvud taget under lång tid därefter tog henne helt i anspråk och gjorde hennes beroendeställning än mera uttalad. När bar- nafödandet inte kunde planeras följde bar- nen tätt och kvinnans beroendeställning blev istort sett fortlöpande. Det krävdes en social ordning för att säkra moderns och barnens möjligheter att överleva. En sådan ordning utvecklades i familjen, där — regelmässigt * fadern blev den som hade att svara för moderns och barnens försörjning.

I det moderna samhället tilldrar sig be- folkningsutvecklingen stor uppmärksamhet. Det är för samhället som helhet inte likgiltigt om befolkningen ökar eller minskar eller hur dess ålderssammansättning är och kan förut— ses bli i framtiden. Inte minst från samhälls- ekonomiska utgångspunkter är befolknings- utvecklingen och nativiteten som en del av denna betydelsefull. För samhället är det därför av betydelse hur familjen fyller den reproduktiva funktionen.

Teoretiskt kan barnafödandet i det mo- derna samhället med dess medicinska möjlig- heter och dess långtgående arbetsfördelning och specialisering isoleras från familjen och reduceras till en blott och bart biologisk företeelse. Sociologin känner såvitt bekant inget samhälle där så skett.

En annan sak är att det kan vara ett samhälleligt intresse att förhindra barnafö- dande i vissa fall, exempelvis av biologiska eller sociala skäl. Sådana skäl ligger i vårt land bakom släkt- och svågerskapshindren för äktenskap och kravet på viss äktenskaps- ålder, liksom bakom de 5. k. medicinska äktenskapshindren. Hindren riktar sig här mot familjebildningen i den rättsligt reglera- de formen, äktenskapet. Delvis har äkten- skapshindren sin motsvarighet i lagstift— ningen om sedlighetsbrott. Härigenom söker samhället förhindra barnafödande i vissa relationer även när familjebildning sker utan äktenskap eller när familjebildning över hu- vud taget inte är aktuell.

Det kan konstateras att det i vårt land endast är i sällsynta undantagsfall som barn inte föds in i en familj, kort tid efter födelsen tas upp i en sådan eller genom sin tillkomst föranleder att en familj bildas. Vid undersökningar som i och för sig avsett andra ämnen har framgått att det är mycket vanligt att enföräldersfamiljer, som bildas genom att barn föds, efter relativt kort tid förändras till tvåföräldersfamiljer. Det kan fastställas att det svenska samhället till skill- nad från de flesta andra västerländska sam- hällen har en kulturell tradition att ogifta kvinnor som föder barn själva tar hand om dem i stället för att adoptera bort dem. Antalet enföräldersfamiljer är därför i Sveri- ge relativt stort mätt efter internationell måttstock. Siffror saknas för antalet barn som omedelbart efter födelsen lämnar mo- dem för att annat än tillfälligt omhändertas för institutionell vård. Det kan emellertid antas att antalet är mycket litet och att det här främst rör sig om barn som på grund av fysiska handikapp kräver vård som svårligen kan lämnas i en familj.

Vid utformningen av samhällets stöd till familjerna har tid efter annan den speciella inriktningen på barnfamiljerna betonats som särskilt angelägen. Motiven för stödet har växlat från befolkningspolitiska till utjäm- ningspolitiska. Man har härvid utgått från att kärnfamiljen år den form för släktets repro- duktion som bäst motsvarar människornas önskningar och tillgodoser barnens behov av stabilitet och trygghet.

2.2.2. Den sexuella funktionen

Med familjens sexuella funktion förstås dess uppgift att med minsta möjliga sociala och personliga störningar ge mannen och kvinnan möjligheter att tillfredsställa sina sexuella behov. Även denna funktion kan föras till- baka till de primitiva förhållandenas villkor med moderns och avkommans starka beroen— de av mannen för att över huvud taget kunna överleva. En ömsesidig sexuell bundenhet för mannen och kvinnan som levde samman var

då en rationellt betingad ordning för att försörjnings- och skyddsuppgifterna inom familjen skulle kunna lösas och mannen inte få konkurrerande sådana uppgifter på annat håll.

Den sexuella driften är en av de starkaste mänskliga drifterna och så stark att den söker sig utlopp även om det kan lända till skada för bestående och balanserade relatio- ner av känslomässig, ekonomisk eller annan art mellan individerna. Då samhället som helhet är uppbyggt av ett otal sådana relatio- ner, vilkas stabilitet är av omedelbar betydel- se för individernas samverkan och samhällets funktionsduglighet, är det tydligt att samhäl- let inte kan vara likgiltigt för i vilka sociala former den sexuella driften får sitt utlopp. Inom sociologin uttrycks saken så att sam- hället söker bringa sexualiteten under social kontroll. Undersökningar har visat att inget nu existerande samhälle har undgått att kringgärda sexualiteten med särskilda tabun och att i motsvarande mån anvisa de sociala formerna för den tillåtna sexualiteten. De inskränkande reglerna, vare sig de är kodifie- rade eller bara bärs upp av allmänt omfatta- de förestållningar om vad som är otillbörligt, hämmar härvid de socialt störande formerna av sexuell konkurrens. De tillåtande reglerna är avsedda att möjliggöra det tillfredsställan- de av de sexuella behoven som är nödvändigt såväl för individens fysiska och psykiska välbefinnande som för samhällets reproduk- tion. Vilka sexuella relationer och vilka avvikelser från det sexuella normalbeteendet som anses ha socialt störande effekter växlar från samhälle till samhälle alltefter dettas struktur. Bortsett från förbudet mot incest kan därför inte något universellt mönster spåras när det gäller inskränkningarna. Däre- mot är det ett genomgående drag att sexuali- teten mellan man och kvinna i familjen godtas eller favoriseras på olika sätt.

I vårt land har den allmänna synen på sexualiteten under senare är snabbt blivit friare och mer obunden av de moraluppfatt- ningar som tidigare varit förhärskande. Det är uppenbart att den sociala strukturen undergått sådana förändringar att sexuell

bundenhet till familjen inte längre är nöd- vändig av de skäl, som antas vara den rationella grunden för att samhället sökt kanalisera sexualitetens yttringar till famil- jen, nämligen mannens försörjningsansvar gentemot modern och barnen. Kvinnans vidgade möjligheter att försörja sig själv, socialförsäkringarna, barntillsynen, skolorna och andra inrättningar i välfärdssamhället har i väsentliga hänseenden gjort det möjligt för kvinnan att frigöra sig från det fasta ekonomiska beroendet av mannen. Preven- tivtekniken har gett förutsättningar för sexu- alitet utan barn och utanför familjen. Urba- niseringen och den ökade rörligheten har gett den enskilde vidgade möjligheter till kontakter och därmed också till sexuella förbindelser. På det psykologiska området har sekulariseringen förändrat tidigare reli- giöst underbyggda beteendemönster. Det vill synas som om det tidigare återhållsamma sexualmönstret, som i sin mest strikta ut- formning förbjöd såväl för- som utomäkten- skapliga förbindelser, alltmer efterträtts av uppfattningen, att det är den personliga böjelsen, kärleken, som legitimerar de sexu- ella förbindelserna. Samtidigt har sexualli- vets värde som källa till glädje och berikande upplevelser erkänts.

Under år 1967 genomfördes en undersök- ning av svenska folkets värderingar, normer och beteenden på det sexuella området, redovisad i rapporten ”Om sexuallivet i Sverige” (SOU 196912). Av undersökningen framgick att en överväldigande majoritet, nämligen 89 % av alla män och 81 % av alla kvinnor, ansåg att kärlek legitimerar sexuellt umgänge även om parterna är ogifta. Inne- börden av denna uppfattning är i den socio- logiska tolkning som framförs i utredningen att sexualförbindelserna blir undandragna omvärldens föreskrifter. Förälskelsen är inte underkastad viljan och därför kan man inte hållas ansvarig för sin böjelse. Man är vidare själv den ende som kan avgöra om man är förälskad eller inte. Utomståendes möjlighe- ter att bedöma om sexualiteten utspelar sig inom den yttre ram som denna uppfattning anvisar som socialt godtagen är därmed

eliminerade, och den sociala kontrollen över sexualiteten är omöjliggjord.

Ett åsidosättande av den sexuella trohe- ten mellan samlevande anses i enlighet med den nyss redovisade uppfattningen inte hel- ler allmänt utgöra den omedelbara orsaken till en söndring mellan dem utan tolkas snarare som ett uttryck för en redan inträdd mer eller mindre djupgående söndring. I linje härmed ligger uppfattningen att ett tillfälligt åsidosättande av den sexuella troheten inte behöver förstöra utsikterna för samlevnadens fortbestånd.

Ibland framförs uppfattningen att sexuallivet har ett så stort egenvärde att det sexuella umgänget inte ens förutsätter käns- lomässig samhörighet mellan parterna. Med utgångspunkt i denna uppfattning kan frågan ställas om inte den nya synen på sexualiteten minskar också den sexuella trohetens bety- delse för gemenskapen mellan mannen och kvinnan i familjen. Kravet på frihet också på det sexuella området tar sig ibland det uttrycket att samlevande ömsesidigt förkla- rar sig ge varandra full frihet i detta hänseen- de. Det finns dock inget underlag för ett antagande att den sexuella troheten allmänt sett skulle, oavsett hur man i själva verket handlar, värdesättas mindre nu än förr.

I detta hänseende ger några siffror från den nämnda undersökningen upplysningar. Det visade sig att inte mindre än 85 % av de tillfrågade avvisade alla utomäktenskapliga förbindelser, dvs. giftas sexuella förbindelser med annan än maken, fastän de var toleranta i fråga om de föräktenskapliga förbindelser- na, och 7 % avvisade såväl för- som utom- äktenskapliga förbindelser. Endast 8 % god- tog både för- och utomäktenskapliga förbin- delser. Det kan i detta sammanhang anmär- kas att urbaniseringen och rörligheten i det moderna samhället i stort sett omöjliggjort omvärldens sociala kontroll i fråga om för— äktenskapliga förbindelser. Däremot kan den sociala kontrollen förmodas alltjämt vara ganska märkbar ifråga om giftas sexuella förbindelser med annan än maken.

Det kan konstateras att familjens funk- tion att reglera de sexuella relationerna

numera inte är betingad av yttre förhållan- den men att en överväldigande majoritet alltjämt ger uttryck åt den meningen att trohet skall iakttas åtminstone i äktenskaplig samlevnad. Familjens funktion att reglera de sexuella relationerna består således faktiskt, grundad på en förhärskande värdering.

Inom äktenskapslagstiftningen har de nya värderingarna på det sexuella området hittills avspeglat sig i att man infört möjlighet för domstolarna att vid fall av otrohet istället för till äktenskapsskillnad döma till hemskill- nad när särskilda skäl talar därför. Det principiella kravet på trohet i äktenskapet kvarstår dock oförändrat; man och hustru är enligt GB 5:l skyldiga varandra trohet.

2.2.3. Den fostrande funktionen

Med den fostrande funktionen avses fa- miljens uppgift att ge barnet lämpliga egen- skaper för dess senare liv i samhället, bi- bringa det omfattande kunskaper och hjälpa det att tillägna sig ett stort antal färdigheter. Barnet måste också lära sig att behärska medfödda drifter och anpassa sin behovstill— fredsställelse efter det rådande sociala mönstret innan det kan inta sin plats som vuxen samhällsmedlem. Uppfostran kan be- traktas som ett socialt samspel mellan de vuxna och barnet, genom vilket barnet för- värvar gruppens sociala normer och lär sig sina roller. Sociologiska undersökningar har gett vid handen att uppgiften att göra barnet socialt och att ge det de grundläggande färdigheterna och kunskaperna i alla kulturer i första hand faller på kärnfamiljen. I allmän- het är uppgiften också jämnare fördelad mellan fadern och modern än uppgiften att ge barnet fysisk omvårdnad, där huvud- ansvaret regelmässigt ligger på modern. Emellertid saknas inte exempel på samhäl- len, där den fostrande funktionen i väsentlig utsträckning — tillsammans med vissa andra traditionella familjefunktioner lyfts ut från familjen för att fullgöras i ett större kollektiv än familjen. Exempel härpå utgör vissa kibbutzer i Israel, där föräldrar-

nas kontakter med barnen är begränsade och den största delen av fostran sker i inrätt- ningar för bamen från spädbarnsavdelningar till skolor.

När det gäller frågan hur den aktiva generationen på bästa sätt skall ta hand om barnen och ge dem deras fostran kan man urskilja olika ideologier.

I psykologisk, pedagogisk och sociologisk litteratur möter man ofta åsikten att det för en harmonisk utveckling av barnets person- lighet den sammanfattande benämningen för dess handlingstendenser grundade på inlärda normer och anlag — är mycket betydelsefullt att det under sina första lev- nadsår får uppleva trygghet och samhörighet. En förutsättning härför antas vara att barnet växer upp i en stabil miljö och har en vårdare och uppfostrare som kan ägna det mycken tid och kärlek. För denna uppgift anses modern mer eller mindre självskriven och i vart fall svår att ersätta, eftersom barnet redan under amningstiden naturligt binds till henne. Till stöd för åsikten åberopas vissa empiriska undersökningar men det framhålls också att tillgängligt forskningsmaterial är ofullständigt. En variant av denna mening går ut på att barnets intresse av trygghet och samhörighet blir lika väl tillgodosett om fadern växlar med modern i rollen som vårdare och uppfostrare. Det viktiga är enligt denna uppfattning att det är inom familjen som vården och fostran sker. Föräldrarna antas därvid vara de mest insiktsfulla i fråga om det egna barnets behov och skall därför själva bestämma vid vilken ålder barnets intresse inte längre kräver att det ständigt har möjlighet till kontakt med modern eller fadern.

Enligt en annan uppfattning är föreställ- ningarna om moderns eller föräldrarnas - oersättlighet överdrivna och barnavård och uppfostran bör generellt och med positiva effekter för barnet i väsentliga delar frigöras från familjen på ett tidigt stadium. Även den sistnämnda uppfattningen tycks dock godta tanken att barnets vård och fostran under de första levnadsåren skall vara en uppgift för familjen.

En utgångspunkt för dem som förfäktar meningen att familjen i det moderna samhäl- let ofta har svårigheter att lösa uppfostrings- uppgifterna tillfredsställande är familjernas ringa storlek och deras isolering. Nästan hälften av barnfamiljerna har bara ett barn och detta saknar då möjligheter att inom familjen utveckla sin förmåga att leva sam- man med jämnåriga. Barnets relation till föräldrarna innefattar alltid en underlägsen- het för barnet, som kan hämma dess själv- känsla och framväxten av självförtroende. Kontakterna med äldre generationer är för fåtaliga för att ge barnet förståelse för de äldres situation. Över huvud taget anses familjen ge barnet för liten stimulans för dess personlighetsutveckling och denna brist kan avhjälpas bara genom att familjerna blir större eller barnets uppfostran i större ut- sträckning sker i kollektiva former utanför familjen.

I debatten om familjens roll i fråga om uppfostran framhålls numera allt oftare som en allvarlig nackdel av den konventionella rollfördelningen inom de nutida små famil- jerna att fadern i alltför ringa grad tar del i barnens uppfostran. Utgångspunkten för kri- tiken är uppfattningen att en harmonisk och allsidig utveckling av barnets personlighet fordrar en utvidgad kontakt med vuxna av båda könen. Faderns roll som förvärvsarbe- tande utanför hemmet hindrar honom från att delta i utvecklandet av barnets personlig- het medan modern å andra sidan anses få ett alltför dominerande inflytande genom sin ständiga samvaro med barnet under större delen av dess uppväxttid. Den fasta rollför- delningen mellan föräldrarna som barnet upplever under denna tid antas också bidra till att konservera könsrollerna med modern som hemarbetande och fadern som förvärvs— arbetande. Den utgör därmed även på sikt ett hinder för att förverkliga en reell jäm- ställdhet mellan könen. Men också som ett direkt verkande medel att nå kvinnans jäm— ställdhet med mannen framförs tanken att föräldrarna bör växla i rollerna som upp- fostrare och förvärvsarbetande. Jämställdhe- ten skall sålunda kunna uppnås inte bara

levnadsmönster genom att kvinnan anpassar sig till mannens som förvärvsarbetande. Också mannen skall lämna sitt bidrag till jämställdheten genom att tidvis överta kvin- nans traditionella uppgifter som barnavårda- re och uppfostrare. Därmed får kvinnan möjligheter att ha kontakt med förvärvslivet även under den period i hennes liv då familjen har små barn. Dessa kan med detta Växelsystem alltjämt vårdas och fostras i familjen. När barnen vuxit upp kan mannen och kvinnan på lika villkor återgå till för- värvslivet som sin kontinuerliga sysselsätt- ning utan svårare omställningsproblem.

Den angivna tankegången återspeglas i 1969 års läroplan för grundskolan. Där uttalas att eleverna måste bli medvetna om att en förutsättning för jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden och i samhälls- livet i övrigt är att ansvar för barnavård och hemarbete delas lika mellan män och kvin- nor inom familjen.

[ det agrara samhället skedde inte bara uppfostran utan också den egentliga utbild— ningen inom familjen. Barnet fick delta i de förekommande sysslorna alltefter sin förmå- ga och lärde sig i familjen hur sysslorna skulle utföras. Någon specialiserad utbild- ning krävdes inte. Barnen lärde sig föräldrar- nas arbete på gården och övertog deras yrke. Med industrialiseringen och urbaniseringen skedde i detta hänseende en genomgripande omvälvning. Stadsbarnen utestängdes från industrins arbetsplatser, och behov uppkom av utbildning som inte kunde lämnas i familjen. Skolväsendet växte snabbt och övertog familjens utbildningsuppgifter. Där- med följde också möjligheter för det allmän- na att delta i och påverka fostran. Med den alltmer förlängda skoltiden har dessa möjlig- heter utvidgats och tillvaratagits alltmer medvetet. I den nu gällande skollagen uttalas att den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till har- moniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. [

1969 års läroplan för grundskolan definieras närmare skolans uppgift att ge social fostran och att utveckla barnets vilje- och känsloliv. Det uttalas emellertid att även under barnets år i skolan har hemmet det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran, och betydelsen av samverkan mellan familj och skola betonas.

Urbaniseringen, den ökade rörligheten och utvecklingen av massmedia har också lett till att barnen i en helt annan utsträck- ning än förr även bortsett från skolan kommer i kontakt med andra grupper än familjen och möter andra normer, beteenden och förväntningar på deras uppträdande än som gäller i familjen. I förening med den ganska påtagliga allmänna tendensen att göra uppfostran mindre auktoritär och i stället lämna barnen större utrymme för eget val av handlingsnormer leder dessa kontakter och inflytelser till att familjens fostrande funktion ändrat karaktär. Ju flera normer barnet möter och ju mindre samstämmiga dessa normer är, desto betydelsefullare har familjens uppgift blivit att hjälpa barnet att smälta samman normerna.

Även om det sålunda kan konstateras att familjen i det nutida samhället inte är ensam om att svara för barnens fostran kan man utgå från att familjens fostrande funk- tion kommer att bestå. Det är emellertid sannolikt att den uttunning av funktionen som hittills skett kommer att fortsätta. Närmast kan förutses en utbyggnad av för— skolorna och en ökad förvärvsintensitet bland mödrarna som leder till att barnen i allt större utsträckning kommer att vistas i barnstugor, förutsatt att fäderna inte samti- digt i ökad utsträckning tar över mödrarnas traditionella uppgifter med barnavård och hemarbete.

2.2.4. Den ekonomiska funktionen

[ ekonomiskt hänseende utgör familjen en enhet för såväl produktion som konsumtion. Denna egenskap brukar betecknas som famil- jens ekonomiska funktion. Den anses av en

del sociologer som en grundläggande familje- funktion av samma betydelse för familjens bestånd som den reproduktiva och den sexuella funktionen. Samboendet, dvs. den gemensamma konsumtionen av bostad och det dagliga livets förnödenheter, samarbetet och arbetsfördelningen vid produktionen av tjänster och andra nyttigheter för familjens behov uppfattas därvid som grundläggande element för familjebildningen. Andra socio- loger betecknar däremot den ekonomiska funktionen närmast som en följd av att familjen redan bildats för att fullgöra de reproduktiva och sexuella funktionerna. Det är emellertid oomstritt att den ekonomiska funktionen spelar en väsentlig roll för famil- jens sammanhållning och stabilitet.

Familjens ekonomiska funktion kan föras tillbaka till de primitiva förhållandena då ett samarbete och en arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan var av primär betydelse för familjens existensmöjligheter. De fysiska olikheterna mellan könen mannens större styrka och kvinnans nedsatta arbetsförmåga under havandeskap liksom hennes bunden- het till de vårdkrävande barnen tvingade fram en arbetsfördelning och specialisering, som höjde familjens förmåga att anskaffa och framställa de produkter och tjänster som familjen behövde. På mannen föll det tyngre arbetet, på kvinnan barnavård och lättare uppgifter i eller nära bostaden. Sociologer har påvisat att de flesta kända samhällen har utvecklat samarbete och specialisering mel- lan könen efter denna biologiskt betingade skiljelinje. Exempel finns dock på samhällen där också det tunga arbetet ankommer på kvinnan.

I det förindustriella bondesamhället be- stod i stort sett familjens ekonomiska funk- tion i samma form som i det primitiva samhället. Kvinnan deltog i framställningen av livsförnödenheter och av andra gårdens produkter samtidigt som hon skötte hem- sysslorna och barnen. Hon spelade därige- nom en aktiv roll i såväl familjens som samhällets ekonomiska liv. De strukturella förhållandena innebar att hennes arbetskraft blev tillvaratagen i lika hög grad som man-

nens. Det första steget från detta självhushåll togs i och med industrialismens genombrott. Industrin tog över åtskilliga av de arbetsupp- gifter som dittills utförts i hemmen. Framför allt kvinnornas arbetsuppgifter minskade vä- sentligt. Det var en förhärskande uppfattning att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, och det anses klart att denna uppfattning verkade avhållande på kvinnornas vilja att gå in i den industriella produktionen. Av eko- nomiska skäl tvingades dock många kvinnor att ägna sig åt förvärvsarbete i industrin. Den långa arbetstiden ledde till att de måste eftersätta barn och hem i en omfattning som kom kvinnors förvärvsarbete att framstå som ett samhällsont. Samhälleliga eller andra kollektiva inrättningar med uppgift att ta hand om barnen under föräldrarnas förvärvs- arbete saknades. När lönerna så småningom steg och familjens försörjning kunde klaras nödtorftigt på mannens lön, lämnade också kvinnorna i stor utsträckning förvärvsarbetet utom hemmet och återvände till hemsysslor— na. Uppfattningen att kvinnans plats var i hemmet understöddes också av de instabila förhållandena på arbetsmarknaden med tid efter annan uppträdande svår arbetslöshet. Arbetstillfällena ansågs då böra reserveras för männen och det uppfattades som en orätt- visa att såväl mannen som kvinnan i vissa familjer skulle belägga arbetstillfällena, me- dan i andra familjer inte ens mannen kunde beredas arbete. Så sent som under 1930- talets depressionsperiod diskuterades i Sveri- ge frågan om förbud för gifta kvinnor att förvärvsarbeta.

Det sagda gäller stads- och industrisamhäl- lena. För jordbrukarbefolkningen bestod i stort sett det gamla mönstret. Familjen behöll sin ekonomiska funktion med aktiva insatser i produktionen av såväl mannen som kvinnan, låt vara att även här åtskillig pro- duktion, som tidigare skötts på gården, ersattes med köpta produkter. I de bortfall- na arbetsuppgifternas ställe trädde emellertid andra i samband med en intensifiering och specialisering inom jordbruket. Det kan knappast sägas att den undersysselsättning som inträdde åtminstone i vissa skeden av

livet för kvinnan i stadsfamiljen haft någon motsvarighet för kvinnan i jordbrukarfa- miljen.

Familjens funktion av en produktionsen- het har i dagens samhälle med dess långt- gående industrialisering och specialisering förlorat mer och mer i betydelse. De flesta produkter som erfordras för familjens dagli- ga liv framställs som färdigprodukter eller halvfabrikat utanför hemmet och kan köpas. Även tjänster som familjen behöver kan tillhandahållas familjen utifrån i väsentlig utsträckning. Det är här oftast en fråga om familjens tillgång på kontanter om tjänsterna skall produceras av familjemedlemmarna själ- va eller köpas. Förvärvsarbetar både mannen och kvinnan i familjen ökar möjligheterna att köpa utifrån samtidigt som tiden för egen produktion minskar. En del av behoven i den dagliga livsföringen täcks utanför familjen. Så t. ex. får barnen måltider i barnstugor och skolor och i många fall intar de förvärvsar- betande familjemedlemmarna dagens huvud- mål på arbetsplatsens matservering. Men utvecklingen i fråga om familjens ekonomis- ka funktion är inte helt enhetlig. Den indust- riella framställningen av apparater för hus- hållen har sålunda inte bara underlättat arbetet i hemmet utan sannolikt också kon- serverat en del tjänsteri hemmen som annars med fördel skulle kunna utföras utanför dem och köpas. De höga kostnaderna för arbetskraftskrävande tjänster leder vidare till att familjerna i många fall föredrar att själva utföra tjänsterna, även om de i och för sig skulle ha råd att köpa dem från yrkesmän. Detaljhandelns koncentration har också överfört en del av varudistributionen på konsumenterna. Även den omständigheten att de industriellt framställda produkterna och de utifrån köpta tjänsterna inte alltid är anpassade efter familjens individuella behov bidrar till att en hel del produktion av tjänster och andra nyttigheter alltjämt skeri hemmen. Det väsentliga draget i fråga om familjens funktion av produktionsenhet kan dock sägas vara att det moderna samhället erbjuder familjerna möjlighet att inom ramen för deras ekonomiska resurser välja

På en mycket betydelsefull punkt gäller emellertid generellt sett en inskränkning i valfriheten, nämligen ifråga om barntillsyn. Antalet daghemsplatser och familjedaghems- platser per 1 000 barn i åldern 0—7 år var 1964 i de tre största städerna genomsnittligt 57. Sedan dess har en kraftig utbyggnad skett men den efterfrågan som kunnat kon- stateras vid undersökningar med utgångs- punkt i familjens behov av barntillsyn på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller önskan om att utträda i förvärvslivet översti- ger alltjämt väsentligt tillgången. Antalet barn under skolåldern är drygt 823 000 och i åldern 7—11 år drygt 536000. Den 1 juli 1971 fanns i landet 42 000 platser i daghem och drygt 40 000 platser i kommunalt orga- niserade familjedaghem. Antalet platser i fritidshem för barn i skolåldern uppgick till 8 000. I stor utsträckning löser emellertid familjer, där båda förvärvsarbetar, problemet med barntillsynen genom privata familjedag— hem eller genom att barnen får tillsyn i hemmet av anställda eller far- och morföräld- rar.

Eftersom barntillsynen är en arbetsupp- gift som obetingat måste utföras och full valfrihet mellan att själva utföra tjänsten och att köpa den mera sällan föreligger för familjerna kan det sägas att familjens väsent- ligaste ekonomiska funktion ligger i tillsynen av barnen. I samma mån som valfriheten ökat i fråga om egenproduktion eller köp av varor och tjänster för familjens behov har, vill det synas, anspråken på valfrihet också ifråga om barntillsynen skärpts och kombi- nerats med krav på låga kostnader för tillsynen. Dessa anspråk har lett till det vidgade engagemanget från det allmännas sida ifråga om utbyggnaden av barntillsynen och till att de verkliga kostnaderna för tillsynen inte tas ut av föräldrarna. Utveck- lingen på detta område är helt entydig och det kan antas att även barntillsynen i fram- tiden kommer att kunna fullgöras utanför familjen när den så önskar.

Den i det föregående antydda utveck- lingen i förening med det genomsnittligt sett

låga antalet barn i barnfamiljerna har lett till att hemmakvinnan i den genomsnittliga två- barnsfamiljen mister sin fulltidsuppgift i hemmet 10—15 år efter det första barnets födelse. Av kvinnorna i totalbefolkningen är det nu bara 24 % som har barn under 7 år. Barn under 17 år har 42 %. Beaktas även att medellivslängden samtidigt ökat kan det konstateras att den period, under vilken en hemmakvinna måste anses undersysselsatt, mätt med normala anspråk på arbetsinsats, kan uppskattas till 25—30 år.

Familjens egenskap av konsumtionrenhet synes ha undergått väsentligt mindre föränd- ringar än dess egenskap av produktionsenhet. Härvid bortses från de förändringar som sammanhänger med den nyss berörda minsk- ningen i familjens produktion av tjänster som på grund av sakens natur omedelbart konsumeras. Alltjämt är bostad och bohag nyttigheter som familjen konsumerar gemen- samt och det torde ingå i normalmönstret att familjens samlade ekonomiska resurser an- vänds gemensamt för en i stort sett lika konsumtionsstandard.

Den gällande äktenskapslagstiftningen ut- går från familjen som en gemenskap i ekono- miskt hänseende ifråga om såväl produktion som konsumtion. Detta har kommit till uttryck bl. a. i GB 5: 2 som stadgar att makarna är pliktiga att, var efter sin förmå- ga, bidra till familjens underhåll genom tillskott av pengar, arbete i hemmet eller på annat sätt. En utjämning med pengar skall vidare ske från den ene maken till den andre om dennes tillskott inte förslår till utgifterna för hans personliga behov och till de utgifter han har att ombesörja för familjens under- håll. Även andra bestämmelser visar på att familjen uppfattas som en ekonomisk ge- menskap, även om varje make har sin egen ekonomi, förvaltar sina inkomster och sina tillgångar och svarar för sina skulder. Denna utgångspunkt var otvivelaktigt naturlig vid en tid då produktion och konsumtion av nyttigheter för familjens behov alltjämt i väsentlig utsträckning måste ske inom famil— jen och då mannens och kvinnans uppgifter i familjen till följd därav blev hårt fixerade.

En arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan, enligt vilken den ene sköter arbets- uppgifterna i hemmet och den andre genom förvärvsarbete anskaffar de kontanta medel som erfordras för att köpa vad familjen inte själv kan producera, innebär i sig en in- skränkning i deras ekonomiska självständig- het. Den hemarbetande blir för sin försörj- ning beroende av den förvärvsarbetande och även denne blir å sin sida beroende av den hemarbetandes insatser in natura i hemmet. Endast om både mannen och kvinnan för- värvsarbetar varvid de erforderliga kontan- terna tillförs familjen för att den skall kunna köpa de nödvändiga varorna och tjänsterna utifrån i stället för att själv framställa dem — upphör det inbördes ekonomiska beroendet och den fulla självständigheten i ekonomiskt hänseende parterna emellan kan förverkligas. I vad mån familjen därvid bibehåller sin egenskap av konsumtionsenhet blir med den ökade valfriheten för parterna en fråga om frivillighet.

2.2 .5 Skyddsfunktionen

Med familjens skyddsfunktion förstås dess uppgift att bereda familjemedlemmarna skydd i krissituationer såsom vid hot utifrån och vid sjukdom och andra svårigheter som drabbar någon inom familjen. Till skydds- funktionen kan också hänföras familjens uppgift att ge barnen trygghet.

Det är uppenbart att Skyddsfunktionen i det primitiva samhället var en utomordent- ligt viktig sammanhållande faktor. För sitt skydd mot faror som hotade från andra människor och från naturen -— en natur som måste ha tett sig oerhört mycket mera obeveklig än för nutidens människor var den enskilde utlämnad åt sig själv och sina närstående. Detsamma gällde när han vid sjukdom, ålderdom och andra nedsättningar i arbetsförmågan inte kunde reda sig själv. Sammanhållningen inom familj och släkt var en förutsättning för att den enskilde skulle kunna uppnå någon grad av trygghet.

Med rättssamhällets framväxt blev det en

samhällets uppgift att svara för den enskildes säkerhet och rättstrygghet; i motsvarande mån minskade familjens skyddsfunktion i betydelse. Med välfärdssamhällets framväxt överflyttades också uppgiften att bereda vård vid sjukdom och ålderdom från familjen och släkten till samhälleliga inrättningar. Även uppgiften att ge den enskilde ekono- misk trygghet avlyftes i en successivt allt större utsträckning familjen och släkten och övertogs av samhället. Utvecklingen har där- vid gått från att trygga tillfredsställandet av de mest elementära behoven genom fattig- vård efter behovsprövning till att genom socialförsäkringar i princip ge kompensation för inkomstbortfall och för merkostnader i samband med försäkringsfallet. Skyddet för familjen är i socialförsäkringarna utformat på varierande sätt. I vissa fall tar försäk- ringen sikte på den faktiska förhandenvaron av familj, i andra fall förutsätts att familje- bildningen har formen av äktenskap. Ibland är skyddet knutet huvudsakligen till den förvärvsarbetande, i andra fall till envar av de samlevande som fullt självständiga individer.

Utöver det genom samhällets sjukvård och andra vårdformer och genom socialför- säkringarna skapade skyddet bistår det all- männa familjen med stödåtgärder av olika slag. Här kan nämnas kontanta bidrag exem- pelvis barnbidrag och bostadsbidrag, liksom kurativa insatser inom mödra- och barna- vård, nykterhetsvård och familjerådgivning. Inom det kurativa området har betydelsen av en helhetssyn på den hjälpbehövande famil- jens situation alltmer skjutits i förgrunden under senare år.

Den utveckling som ägt rum och som sålunda inneburit att samhälleligt skydd er- satt de enskilda familjemedlemmarnas tidiga- re beroende av och förpliktelser mot varand- ra vid ofärd och nöd skulle kanske kunna berättiga till påståendet att familjens skydds- funktion i vårt samhälle har upphört. I vart fall är det tydligt att målet är att avlyfta den enskilde det omedelbara ansvaret för skydds- uppgifterna och överföra det på samhälleliga organ. Härvid skall olikheter i skyddet kunna utjämnas och tryggheten öka genom att hela

samhället ställer sig bakom skyddsuppgif- terna. Det kan dock knappast sägas att målet förverkligats i alla hänseenden. Inom ramen för de uppbyggda skyddssystemen förekom- mer ofullkomligheter, och knappheten på resurser leder stundom till att uppgifter som det allmänna åtagit sig att svara för inte kan fullföljas i det konkreta fallet eller kan fullföljas först efter väntetid. Men även bortsett från sådana ofullkomligheter och brister i de redan etablerade skyddssystemen förekommer det också i rätts- och välfärds- samhället situationer, då familjemedlemmar- nas inbördes stöd och hjälp inte kan ersättas av samhälleliga åtgärder. Tillhörigheten till en familj upplevs därför alltjämt som väsent— lig för den enskildes trygghet. Och de spe- ciella skyddsbehov som barnen representerar i en värld, som främst är inrättad för de vuxna, tillgodoses alltjämt i första hand inom familjen. Det får heller inte förbises att samhällets förmåga att fullgöra de från famil- jen övertagna skyddsuppgifterna är beroende av stabiliteten i samhället och de samhälle- liga organens funktionsduglighet. Familje— medlemmamas beroende av varandra i de hänseenden som familjens skyddsfunktion omfattar har i de delar där samhället över— tagit uppgifterna avlösts av ett beroende av samhället.

2.2.6. Fritidsfunktionen

Familjens uppgift att bereda familjemedlem- marna möjligheter till rekreation brukar be- tecknas som dess fritidsfunktion. I första hand tänker man härvid på vila och sådana fritidssysselsättningar utanför det nödvändi- ga arbetet i familjen, vilkas rekreationsvärde väsentligt ligger i att de utövas gemensamt med familjemedlemmarna eller någon av dem. Men även sådan verksamhet inom

familjens ram som innebär att man utför nödvändiga arbetsuppgifter för familjen i samverkan med dess andra medlemmar ger stimulans och har ett rekreationsvärde. Det är tydligt att familjens möjligheter att fylla rekreationsuppgiften är intimt förknippade

med dess egenskap av primärgrupp med känslomässiga bindningar mellan medlem- marna.

Även i fråga om familjens fritidsfunktion har urbaniseringen, den ökade rörligheten och utvecklingen av det differentierade och specialiserade medfört en minskning av familjens betydelse. Fa- miljemedlemmama är inte längre hänvisa- de till varandra för rekreation. Det stora utbudet av rikt varierade fritidssysselsätt- ningar tidningar, böcker, radio, TV, film, teater, utställningar, kurser, föreningsliv med olika inriktning, religiösa sammankomster, idrott, friluftsliv, turism — gör det möjligt för de enskilda familjemedlemmarna att helt efter egen smak och fallenhet välja vad de skall ägna sig åt under fritiden. Enligt en undersökning som 1962 års fritidsutredning lät göra för att få en uppfattning om fritidsvanorna ägnade sig bara 13 % av be— folkningen i åldern 18—65 år i städer och köpingar med mer än 10000 invånare åt hem- och familjeliv, vila, hemsysslor och hushållsarbete såsom huvudsaklig fritidssys- selsättning (SOU l964z47). Men lägger man med detta procenttal samman siffrorna för andra fritidsaktiviteter som regelmässigt äger rum i hemmet eller i nära kontakt med familjen såsom hobbyverksamhet, läsning, radiolyssning och arbete med villa, trädgård eller bil blir siffran 62 %. Också vissa andra fritidssysselsättningar såsom promenader, bärplockning, vistelse vid fritidshus, utfärder med bil och teaterbesök torde i inte obetyd- lig utsträckning utövas gemensamt av famil- jemedlemmarna. Fastän undersökningen av- såg enskilda individer utan hänsyn till om de ingick i familj eller ej torde siffrorna ge fog för påståendet att familjen alltjämt spelar en väsentlig roll för familjemedlemmarnas re- kreation. Det förtjänar i detta sammanhang också att anmärkas att innehav av bil, båt eller fritidshus och kanske också TV liksom den förbättrade bostadsstandarden är ägnade att hålla familjen samlad under fritiden och i någon mån utgör en motvikt mot de fritids- sysselsättningar som erbjuds utanför famil— jen.

samhället

Med den religiösa funktionen avses familjens uppgift att ge familjemedlemmarna tillfälle till andakt och religiösa handlingar i gemen- skap med varandra.

Medan den patriarkaliska familjetypen var förhärskande utgjorde familjens religiösa funk- tion en väsentlig sammanbindande faktor. Husandakt och religiösa ritualer kring hän- delserna i familjens liv stärkte familjemed- lemmarnas upplevelse av gemenskap och understödde de normer och handlings- mönster som gällde inom familjen. Den allmänna sekulariseringen i samhället och övergången från en patriarkalisk till en mera demokratisk familjetyp har medfört att den religiösa funktionen nu spelar en mera påtag- lig roll bara i de starkt religiösa hemmen. Det kan emellertid konstateras att de religiösa samfunden i allmänhet verkar för en pånytt- födelse av familjens religiösa liv.

2.2.8. Den känslomässiga funktionen

Sociologiskt sett utgör familjen en primär- grupp, dvs. en sådan grupp som utmärks av att dess medlemmar inära personlig kontakt med varandra (ansikte mot ansikte) och förenade av en stark. samhörighetskänsla bestämmer sitt handlande under ömsesidig påverkan. Familjens funktion som primär- grupp kan beskrivas så att familjen förser individen med en grupp personer, som accep— terar honom för hans egen skull och till vilka han hör oavsett hur han handlar. Familjen ger sålunda individen en fast punkt i tillva- ron och tillåter honom att utveckla särdrag utan att därför bli utstött ur gemenskapen.

Familjens känslomässiga funktion beteck- nas stundom som lika grundläggande för familjens- uppkomst och bestånd som de reproduktiva, sexuella och uppfostrande funktionerna. Den bygger på den enskilda människans behov av personlig kontakt och gemenskap med andra människor. Detta behov ligger uppenbarligen djupt i den mänskliga naturen och förenas hos den

vuxna människan normalt med fortplant- ningsdriften. Båda behoven kan tillgodoses i förhållandet mellan man och kvinna. För barnet utgör familjen den grupp, i vilken det känslomässigt växer in i takt med sin emotio- nella utveckling, och den fyller eller söker fylla barnets behov av trygghet. Att barnen bereds god personlig kontakt med sin omgiv- ning och får växa upp i en god gemenskap, där deras personlighet kan utvecklas så att de som vuxna förmår att på ett socialt nödvän- digt sätt balansera egna behov mot hänsyn till andra, torde allmänt anses vara en av de främsta uppgifterna som familjen har att fylla. Familjens känslomässiga funktion före- nar sig här med dess fostrande. Förut- sättningama för att fostran skall lyckas antas nämligen vara så mycket bättre om det föreligger en känslomässig gemenskap mellan uppfostraren och barnet. Denna uppfattning har kommit till uttryck bl. a. i barnavårds- lagen, där det sägs att för barn som omhän- dertagits för samhällsvård bör vård i enskilt hem komma i fråga i första hand.

Även om den känslomässiga funktionen sociologiskt kan betraktas som en särskild funktion ligger det nära till hands att se den också som en överbyggnad på alla de övriga funktioner som familjen fullföljer. Samban- det härvidlag beröres närmare i följande avsnitt.

Utvecklingen hittills i fråga om synen på familjens känslomässiga funktion kan i stort sett sägas vara karaktäriserad av att denna funktion tillagts allt större betydelse. Medan familjebildningen i äktenskapets form tidiga- re skedde efter ett i väsentlig utsträckning rationellt val har senare den personliga till- givenheten och känslan av samhörighet allt- mer kommit att framstå såsom den utslagsgi- vande förutsättningen för samlevnaden. Här- av har också följt att anspråken på den känslomässiga funktionens kvalitet höjts. Be- tydelsen av den personliga gemenskapen har också ökat allteftersom arbetslivet utanför familjen genom specialisering och mekanise- ring blivit alltmer opersonligt. Det är mot denna bakgrund inte förvånande att det är en vitt spridd uppfattning att samlevnaden i

familjen också skall kunna hävas om samhö- righetskänslan försvinner. Kravet på person- lig frihet när den känslomässiga bindningen inte föreligger kan ses som ett annat tecken på betoningen av familjens känslomässiga funktion. För att samhörigheten skall upp- fattas som en realitet och gemenskapen ge trygghetskänsla fordras å andra sidan ett visst mått av bundenhet mellan de samlevan- de. Gemenskapen måste upplevas som bestå- ende och den måste ta sig uttryck i hänsyn, ansvarskänsla och solidaritet om den känslo- mässiga funktionen skall kunna fyllas. Beho- vet av gemenskap och kravet på personlig frihet och självständighet är här i konflikt med varandra.

2.3. Familjefunktianerna såsom sammanhål— lande faktorer

Familjen utgör en grupp individer. Som vid alla gruppbildningar finns det hos gruppens medlemmar ett eller flera gemensamma intressen; det är dessa intressen som förenar dem till en grupp. Specifikt för familjen är att de intressen, som leder till att gruppen bildas och blir varaktig, spänner över prak- tiskt taget hela den enskildes livssituation och innefattar de elementära mänskliga drif- terna och behoven: fortplantningsdriften, instinkten att taga vård om sin avkomma och behoven av trygghet och personlig gemen- skap.

Den översikt av de särskilda familjefunk- tionerna som lämnats i det föregående visar att familjen tillgodoser också andra behov hos individen än de nyssnämnda elementära behoven. Det kan därför vara av intresse att beröra de olika familjefunktionernas inbör- des sammanhang och söka få en uppfattning om deras varierande betydelse för familjens sammanhållning. Härigenom belyses från en annan synpunkt sett också förutsättningarna för familjemedlemmarnas inbördes självstän- dighet i olika hänseenden. Man kan möjligen också finna förklaringen till varför den själv— ständighet på ett eller flera funktionsområ- den, som i och för sig kan synas eftersträ-

vansvärd och som också skulle kunna upp- nås, inte alltid förverkligas.

Familjefunktionernas sammanhållande verkan kan bedömas från två skilda utgångs- punkter: vad förenar familjens medlemmar av deras egen fria vilja, dvs. när har de möjlighet att välja mellan beroende och självständighet, och vad håller familjen sam- man av yttre nödvändighet? Att se på familjefunktionerna från dessa utgångspunk- ter synes berättigat med hänsyn till att konflikter inträffar mellan funktioner av ena och andra slaget såväl under familjens be- stånd som vid dess upplösning. Så är fallet när de ”frivilliga” funktionerna upphör och detta leder till önskemål om familjens upp- lösning medan funktioner som hänger sam- man med familjens ställning såsom en deli samhällets struktur i stort alltjämt måste fullgöras av familjen. De sistnämnda uppgif— terna håller då familjen samman, i vart fall till dess familjemedlemmarna kan ställa om sitt liv och finna andra former för att fullgöra de tidigare familjeuppgifterna. I detta hänseende kommer familjens och det utanförliggande samhällets ömsesidiga be- roende av varandra till uttryck.

I vår kulturkrets är det i dag en självklar- het att man och kvinna som bildar familj skall göra detta fullt frivilligt. Det är inte det omgivande samhället, föräldrar eller andra släktingar som skall bestämma över familje- bildningen utan kontrahenterna själva. Grundläggande för deras familjebildning skall enligt den förhärskande uppfattningen vara deras kärlek till varandra eller, annor- lunda uttryckt, vardera partens emotionella övertygelse att han eller hon hos den andre finner eller skall kunna finna en djupgående och varaktig känslomässig gemenskap och i lika mån kunna ge gemenskap. Sociologiska undersökningar om valet av make eller maka synes visa att övertygelsen om den framtida gemenskapen i allmänhet bygger på medve- tenhet om fakta och förutsättningar för dess förverkligande men ofta efter en omtolkning av verkligheten så att den skall stämma med önskemål och förväntningar. Att generellt sett den romantiska kärleken ersatt det

förnuftsmässiga valet av partner på ekono- miska, sociala och andra mera objektivt fastställbara grunder innebär alltså inte att motpartens egenskaper, bakgrund och förut- sättningar skulle sakna betydelse. Men det blir fråga om en betydelse för känslan och övertygelsen och inte direkt för avgörandet om familjebildningen. För nutida synsätt är det främmande att bilda familj utan känslo- mässig bindning, exempelvis av ekonomiska skäl eller enbart för fortplantningens skull. Det kan alltså konstateras att familjen bildas för att fullgöra den känslomässiga funktio- nen. Det kan mot den bakgrunden vara befogat att beteckna denna funktion som den väsentligaste familjefunktionen i det moderna samhället, sett ur individens synvin- kel, och dess sammanhållande effekt är mycket stor. Det hgger i sakens natur att en funktion som innefattar gemenskapsupple- velse är oförenlig med anspråk på känslo- mässigt oberoende. Graden av beroende är däremot självfallet varierande med familje- medlemmarnas individuella läggning och de- ras benägenhet att söka och möjligheter att finna gemenskap också utanför familjen. Familjens känslomässiga funktion ligger helt på det subjektiva planet men den förutsätter ömsesidighet. Såvitt avser förhål- landet mellan mannen och kvinnan räcker det med att den ena partens gemenskaps- och samhörighetskänsla försvinner — och att detta inses av den andre — för att funktionen skall upphöra. För vardera partens del blir därmed den andres attityd en objektiv om- ständighet. Påståendet att den känslomässiga funktionen är en starkt sammanbindande faktor måste därför modifieras. Den har denna effekt bara när det föreligger ömsesi- dighet i tillgivenheten. Det är en normal företeelse i förhållandet mellan man och kvinna att känslorna förändras eller varierar i djup utan att man kan visa på någon yttre orsak därtill. Den känslomässiga funktionen är därmed inte stabil såsom sammanhållande faktor. Andra familjefunktioner verkar emel- lertid stabiliserande på familjen under perio- der när den känslomässiga samhörigheten sviktar. Det kan kanske sägas att sålänge

parterna upplever den känslomässiga samhö- righeten som fullgod, dvs. båda vill leva samman i familjen, är de övriga familjefunk- tionernas sammanhållande effekt latent. Samhörighetskänslan griper då över alla and- ra gemenskapsområden. När den sviktar åter- verkar det på de andra familjefunktionerna. Några får sin sammanhållande effekt relativt förstärkt och blir kanske utslagsgivande för familjens fortsatta bestånd, andra som är mera beroende av den personliga relationen tunnas ut och kan upphöra.

Nära sammanhängande med den känslo- mässiga funktionen är familjens sexuella, reproduktiva och uppfostrande funktioner. Den personliga gemenskapen och tillgiven- heten utgör sannolikt för de flesta män— niskor en förutsättning för att sexuallivet skall vara berikande och inte bara ge fysiolo- gisk spänningsutlösning. De gemensamma sexuella upplevelserna med sin överbygg- nad av ömhet och personlig närhet är i sin tur ägnade att fördjupa eller bekräfta samhö- righetskänslan. Men det är givet att det på detta område finns stora olikheter mellan människor och därmed i den betydelse de tillmäter den sexuella relationen som sam— manhållande faktor. De faktiska möjligheter- na att tillfredsställa de sexuella behoven utanför familjen har obestridligen ökat ge- nom bl. a. urbaniseringen, den ökade allmän- na rörligheten, den förbättrade preventivtek- niken och de vidgade abortmöjligheterna. Det sociala tryck som förr förbehöll den sexuella behovstillfredsställelsen för familjen och därmed gjorde den sexuella funktionen till en väsentlig sammanhållande faktor har också minskat. Allt tillsammantaget berätti- gar till antagandet att den sexuella funktio- nens sammanhållande effekt reducerats. I vart fall står det klart att de sexuella behoven numera kan tillgodoses utanför familjen utan socialt katastrofala följder och att därmed mannens och kvinnans sexuella beroende av varandra inom familjens ram mer än tidigare måste vara ett utflöde av deras känslomässiga samhörighet. Graden av känslomässig samhörighet är självfallet också betydelsefull för familjens reproduktiva

funktion. Mannen eller kvinnan som längtar efter barn kan knappast se bort från hur den personliga relationen är med den som skall vara barnets andra förälder och vilken käns- lomässig miljö som kommer att erbjudas barnet. Förverkligandet av önskan om barn beror därför bland andra omständigheter av hur familjens känslomässiga funktion full- följs. Men det är givet att mannens och kvinnans gemensamma intresse av att få barn tillsammans, deras gemensamma förvänt- ningar och deras vilja att gemensamt ta ansvaret för barnet också återverkar på deras inbördes personliga förhållande. Intressege- menskapen på detta område rör de djupaste livsfunktionerna och mänskliga behoven och innebär i sig en sammanhållande faktor. När de fått barnet konkretiseras deras samhörig- het och samverkan i det gemensamma ansva- ret för barnets materiella villkor och dess personlighetsutveckling. Och eftersom bar- net är beroende av båda föräldrarna medför varderas ansvar för barnet också ett för- djupat ansvar för den andre.

Med barnets tillkomst inträder i familjen en yttre faktor av avgörande betydelse för sammanhållningen. Medan det är mannens och kvinnans ensak hur de bedömer bristeri de känslomässiga, sexuella och reproduktiva funktionerna när de är barnlösa och hur de handlar vid sådana brister, begränsar till- komsten av barn deras handlingsfrihet. Hän- syn till barnet måste tas. Dess behov av vård och fostran är oavvisligt. Vill båda för- äldrarna återvinna sin tidigare handlingsfri- het måste de båda avstå från barnet och finna någon annan som tar hand om det. Redan för att bara nå inbördes oberoende måste de bryta upp det gemensamma ansva- ret för barnet till väsentlig del. Den ene får ta på sig hela det omedelbara ansvaret för barnet och den andre måste avstå från det. För den ene att ensam ta detta ansvar kan vara ett svårt steg, och för den andre att avstå från barnet kan vara inte mindre svårt. Det innebär en uppoffring av stora värden, som följer av föräldraskapet, och ett uppgi- vande av förväntningar'som knutits till bar- net. Därtill kommer att upplevelsen av ett

ansvar gentemot barnet ofta skapar betydan- de hämningar för en far eller mor mot att avskära sig från möjligheten att omedelbart följa barnets utveckling och påverka dess situation. Förekomsten av minderåriga barn i familjen är därför redan från föräldrarnas synpunkt starkt sammanhållande. Faktiska möjligheter för föräldrarna att finna någon som tar hand om barnet i deras ställe vid familjens upplösning föreligger mera sällan. [ allmänhet är den möjlighet som står till buds den att den ena föräldern tar vårdn aden. Men därmed begränsas hans eller hennes hand— lingsfrihet ytterligare; vid sidan om sin egen försörjning måste vårdnadshavaren ensam ha den omedelbara vården och uppfostran av barnet. Samhälleliga anordningar kan dock här ge en lättnad. Daghem, förskolor och fritidshem fullgör uppgifter som annars an- kommer på barnets föräldrar. Men tillgången på platser understiger efterfrågan. Föräldrar som vill lösa upp en familj med barn i sådan ålder att det kräver vård och tillsyn kan därför inte säkert räkna med att barnets vård- och tillsynsbehov skall kunna tillgodo- ses av annan än den förälder som får vårdnaden. Därmed föreligger en faktiskt sammanhållande effekt av förekomsten av barn.

Man rör sig här på ett område där familjens och samhällets ömsesidiga beroen- de av varandra kommer till tydligt uttryck. Saknas eller är det brist på samhälleliga anordningar för att avlasta föräldrarna upp- giften att ge minderåriga barn vård och tillsyn blir det familjens sak att helt svara för dessa uppgifter, och en upplösning av famil— jen blir rent faktiskt svår att genomföra. I samma mån som samhället utanför familjen tar på sig eller kan ta på sig uppgifterna ökar möjligheterna att upplösa familjen. Utveck- lingen kännetecknas av en kraftig utbyggnad av de samhälleliga anordningarna för barntill- syn och uppfostran. När det gäller barntill- synen ges i allmänhet prioritet åt barn till ensamstående föräldrar. Detta innebär otvi- velaktigt att för de familjer med minderåriga barn, där en upplösning är aktuell, de faktis- ka möjligheterna att förverkliga upplös-

ningen vidgas. För de vuxna familjemedlem- marna innebär de samhälleliga åtgärderna en ökad frihet att inrätta sitt liv efter egna önskemål.

Att betydande svårigheter dock möter vid upplösning av familjer med barn visas av att enföräldershushållen har en mycket ogynn- sam ekonomisk situation. Av hushållstypen en vuxen med barn hade 1969 cirka 44 % en disponibel inkomst under 20 000 kronor och 84 % en sådan inkomst under 30 000 kro- nor. Även sett per hushållsmedlem i stället för per hushåll är tendensen densamma. Cirka 48 % av hushållsmedlemmarna i enför- äldershushållen hade en disponibel inkomst under 20 000 kronor.1 (Se även bil. 3, tab. IV: 2)

I det föregående har berörts de samman- hållande effekterna av förekomsten av vård— nadskrävande barn i familjen. Det bör emel- lertid nämnas att barn också kan ge upphov till störningar i familjen, främst på det känslomässiga området. Skillnader i åsikter om hur barnet skall skötas och uppfostras kan komma i dagen och leda till slitningar. Den ene av föräldrarna kan i barnet se en konkurrent om den andres ömhet och intres- se. Och det kan inträffa att föräldrarna blir rent fysiskt så uttröttade av alla de anspråk barnet ställer att samlevnaden störs. Till- komsten av barn i en familj kan alltså också leda till en minskad stabilitet.

Redan själva samlevnaden mellan man och kvinna innefattar en ekonomisk gemen- skap: bostaden och bohaget används gemen- samt. Också den dagliga hushållningen inne- bär en viss grad av ekonomisk integration, även om båda har inkomster. I vad mån den gemensamma bostaden innefattar en själv- ständigt sammanhållande ekonomisk faktor eller ej beror av de faktiska möjligheterna för parterna att finna en ytterligare bostad vid familjens upplösning. Erfarenheten visar att just svårigheten att finna bostad kan hålla samman familjen, där upplösning är aktuell. Den ekonomiska familjefunktionens sam- manhållande effekt i övrigt är självfallet i hög grad beroende av hur långt parterna genomfört en ekonomisk integration i famil-

jen och vilka resurser de var och en eller tillsammans förfogar över för att klara de ökade sammanlagda levnadsomkostnaderna vid en uppdelning av det gemensamma hus- hållet i två hushåll. Den starkaste samman- hållande effekten inträder när integrationen omfattar en permanent arbetsfördelning så att den ena parten utför hemuppgifterna med vård av barn och hem och den andra svarar för anskaffningen av de erforderliga kontantema genom förvärvsarbete. Arbets- fördelningen innebär att de etablerar ett ömsesidigt ekonomiskt beroende. Resultatet av den hemmavarandes produktiva insatser tillhandahålls de övriga familjemedlemmarna in natura, medan den förvärvsarbetande gör sin insats i pengar. Den hemmavarandes prestation har genom att den tillhanda- hålls familjen för omedelbar konsumtion inte något bytesvärde och blir därför aldrig åsatt något pris i pengar. Men för att kunna köpa tjänster och förnödenheter utanför hemmet krävs kontanter. Bara den förvärvs— arbetande får sitt arbete ersatt med pengar och den hemmavarande blir hänvisad till denna för att få kontanter för sina behov. Härigenom kommer den hemmavarandes be- roendeställning i förhållande till den för- värvsarbetande till tydligt uttryck. Det mot- satta beroendet konkretiseras däremot inte på samma sätt. Värdet av hemarbetet får ett mått i pengar först när det utföres av någon annan, dvs. när familjen köper tjänsterna. Mellan den situation, där en genomgri- pande ekonomisk integration föreligger och det läge där de vuxna familjemedlemmarna är ekonomiskt praktiskt taget självständiga finns olika grader av beroende. Avgörande är den utsträckning i vilken parterna genomför arbetsfördelningen eller väljer att lämna möj- ligheter till ekonomisk självständighet out- nyttjade, exempelvis när kvinnan stannar hemma även när hemuppgifterna inte ger fullt arbete. Självfallet sammanhänger också graden av beroende med vilka möjligheter som står den hemarbetande till buds att få ett förvärvsarbete som ger en ekonomiskt

' Hushållsbudgetundersökningen 1969, Statistiska Meddelanden P 197 l :9, tab. 1—4.

självständig existens. Även i detta hänseende har samhälleliga åtgärder utomordentligt stor betydelse för mönstret i familjerna och indirekt sannolikt också för familjemas sta- bilitet. Genom utbildning, reaktivering, om- skolning, arbetsmarknads- och regionalpoli- tik påverkar samhället förutsättningarna för familjemedlemmarnas ekonomiska oberoen- de och vidgar deras möjligheter att välja grad av ekonomisk integration i familjen. Genom bl. a. äktenskapslagstiftning, socialförsäk- ringssystem, skatteregler och avgiftssystem för barntillsyn i samhällelig regi ger det allmänna familjemedlemmarna motiv för det ena eller andra valet. Indirekt medför sam- hälleliga åtgärder som möjliggör en ökad ekonomisk självständighet en uttunning av den ekonomiska familjefunktionens sam- manhållande effekt.

Av det sagda torde framgå att före- komsten av vårdnadskrävande barn i familjen är en omständighet som utomordentligt starkt påverkar familjens ekonomiska funk- tion. Finns inte någon att tillgå utanför familjen för barntillsynen är arbetsfördel- ningen och därmed det ekonomiska beroen- det ofrånkomliga med allt vad det innebär av faktiskt sammanhållande effekter på famil- jen.

Genomförs arbetsfördelningen så att det alltid är den ene föräldern som har hand om barn och hem och den andre som förvärvs- arbetar ökar beroendet allteftersom tiden går. De latenta möjligheterna att återvinna självständigheten minskar nämligen genom att den hemmavarande mister sin yrkesfär- dighet och blir alltmer främmande för för- värvslivets arbetsformer och anspråk. När arbetsuppgifterna i hemmet sedan minskar genom att barnen alltmer klarar sig på egen hand visar det sig att den tidigare arbetsfördel- ningen har eftersläpande effekter. Den hem- mavarandes återinträde i ett förvärvsliv, som ställer allt högre anspråk på effektivitet, försvåras av brister i yrkeskunnigheten och av osäkerhet och brist på självförtroende. Redan åldern i och för sig kan vara ett handikapp, den geografiska bundenheten likaså. Det blir då inte sällan så att bara lågt

avlönade och osäkra anställningar kan kom- ma ifråga. Men därmed följer ett fortsatt ekonomiskt beroende av den andre i famil- jen. Till dels kvarstår i denna situation de sammanhållande effekterna av familjens eko- nomiska funktion även om de inte längre bygger på en aktuell arbetsfördelning inom familjen.

När föräldrarna alternerar i uppgifterna som hemarbetande och förvärvsarbetande, antingen genom att de båda halvtidsarbetar eller genom att de i perioder växlar mellan hem- och förvärvsarbete, inträder — sett på sikt en mildring av deras ekonomiska beroende av varandra. Båda bevarar då sin anknytning till förvärvslivet och efterslä- pande effekter av arbetsfördelningen av den art som nyss berörts undviks. Sett över den period då familjen har vårdkrävande barn delas olägenheterna av avbrott i förvärvslivet för barnavård mellan föräldrarna liksom an- svaret för bamens vård och fostran. Bådas bestående kontakt med förvärvslivet innebär att den faktiska situationen blir mindre låst med avseende på de förutsättningar för ekonomiskt oberoende som hänför sig till föräldrarna själva. Däremot kvarstår det hin- der som svårigheten att finna dagvårdare för barnet kan utgöra vid familjens upplösning.

I en regeringsrapport till FN år 1968 över kvinnornas status i Sverige berörs betydelsen från jämställdhetssynpunkt av en arbetsför- delning mellan föräldrarna efter den angivna linjen. Det heter i rapporten:

En avgörande och på lång sikt hållbar förbätt- ring i kvinnornas status kan inte ernås bara genom speciella åtgärder, som inriktas enbart på kvinnor. Lika nödvändigt är det att undanröja de betingel- ser, som medverkar till att tilldela männen vissa privilegier, skyldigheter eller rättigheter. Någon avgörande förändring i roll- och statusfördelningen mellan könen kan följaktligen inte åstadkommas, om männens uppgifter i samhället a priori antages bli oförändrade. Målsättningen för reformarbetet på detta område måste vara att ändra den traditio- nella arbetsfördelning, som tenderar att beröva kvinnorna möjligheten att på lika villkor utnyttja sina rättigheter i lagen. Rollfördelningen mellan könen måste ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska förutsätt- ningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta. Om kvinnorna skall kunna nå den ställning i samhället utanför hemmet, som

motsvarar deras andel av medborgarna, måste därför mannen åta sig ett större ansvar för upp- fostran av barnen och skötseln av hemmet. En politik, som dels försöker göra kvinnan jämställd med mannen i det ekonomiska livet dels samtidigt befäster kvinnans traditionella ansvar för hemmets och barnens vård, har inte utsikter att uppfylla den förstnämnda målsättningen. Målsättningen kan en- dast nås genom att också mannen uppfostras och stimuleras till ett aktivt föräldraskap och i den egenskapen ges samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan.

Det är inte bara när familjen har vård- nadskrävande barn som ett ekonomiskt be- roende med åtföljande sammanhållande ef- fekter kan uppkomma mellan de vuxna familjemedlemmarna. Familjens yttre situa- tion kan även i andra fall vara sådan, att ett ömsesidigt beroende av mycket fast karaktär etableras. Exempel härpå utgör de fall, då den ene är sjuklig eller handikappad eller då familjen är bosatt på en ort där arbetstill- fällen helt enkelt inte finns för mer än den ene. En annan typ av fast ekonomisk integra- tion representerar de fall då mannen och kvinnan gemensamt driver ett jordbruk eller en affärsrörelse. Familjens ekonomiska ge- menskap får i dessa fall en förstärkning genom en bolagsliknande samverkan mellan familjemedlemmarna i produktionen av nyt- tigheter eller tjänster för annat än familjens behov.

Det tvång till ekonomisk integration som förekomsten av barn i familjen kan leda till upphör när det yngsta barnet nått den ålder att det kan reda sig självt. Bara eftersläpande effekter kvarstår. Förändringarna i familje- cykeln har alltså betydelse för graden av sammanhållning och stabilitet i familjen. Annorlunda förhåller det sig med det ekono- miska beroende som är en följd av sjuklighet, handikapp, brist på arbetstillfällen och sam- verkan i förvärvsverksamhet. Här finns det inte någon naturlig avveckling av orsakerna till beroendet.

I det föregående har berörts omständig- heter i familjens yttre situation som återver- kar på den ekonomiska funktionens sam- manhållande effekt. Ett ekonomiskt beroen- de kan emellertid också etableras eller vid- makthållas av de vuxna familjemedlemmarna

utan att det finns några andra skäl därtill än att de önskar ordna sitt samliv på detta sätt eller att den ene vill det och den andre rättar sig därefter. Det torde emellertid numera vara mycket ovanligt att i barnlösa familjer, där barn ej heller funnits, den ene ägnar sig bara åt hemarbete trots arbetsförhet och tillgång på arbetstillfällen och därmed dels går undersysselsatt, dels gör sig ekonomiskt beroende av den andre. I en sådan situation kan den ekonomiska funktionen tydligen knappast heller ha någon sammanhållande effekt. Beroendet är endast skenbart efter- som det är frivilligt och kan bringas att upphöra närhelst den beroende vill det.

Den sammanhållande effekten av de upp- fostrande och ekonomiska funktionerna är, som torde ha framgått av det föregående, i hög grad beroende av det utanförliggande samhällets möjligheter att vid en familjeupp- lösning överta tidigare familjeuppgifter och att tillhandahålla förvärvsmöjligheter för den som varit hemarbetande. När det gäller familjens skyddsfunktion kan det som nämnts i ett tidigare avsnitt kanske sägas att det moderna rätts- och välfärdssamhället redan i princip övertagit familjens uppgifter. Det allmänna har sålunda tagit på sig upp— giften att ge den enskilde säkerhet till liv och lem och egendom, att ge vård vid sjukdom, invaliditet och ålderdom och att ge ivart fall en ekonomisk grundtrygghet när den enskil- de inte själv förmår försörja sig. Det allmän- nas förpliktelser gäller lika gentemot envar, vare sig han ingår i en familj eller inte. Därmed skulle familjens skyddsfunktion kunna antas vara så uttunnad att den i princip inte längre har någon sammanhållan- de effekt. I åtskilliga situationer fullgör dock familjen skyddsuppgifter som inte kan från- kännas betydelse för dess sammanhållning. Främst gäller detta vården av barnen. De sammanhållande effekterna av föräldrarnas vårduppgifter har berörts i det föregående. Men även när det gäller de vuxna familje- medlemmarnas skyddsbehov kan samman- hållande effekter inträda. Så är fallet vid sjuklighet, svaghet och handikapp, som inte är så kvalificerade att de nödvändigtvis krä-

ver vård utanför hemmet men ändå för med sig ett beroende av andra människor. Sådana behov verkar sammanhållande såväl subjek- tivt som objektivt. Subjektivt inträder effek- ten när den som ger hjälpen känner det som en del av sitt ansvar för den hjälpbehövande, som solidariteten bjuder honom att inte svika, och objektivt när andra former för hjälpen inte står till buds. Det skall heller inte förbises att en del människor föredrar att låta familjen framför det allmänna svara för skyddsuppgifter så länge uppgifterna inte blir övermäktiga. Samhörigheten på det känslomässiga området kan vara så stark att man avstår från att utnyttja de vårdmöjlig- heter som det allmänna kan erbjuda i former som innebär familjens upplösning. Från det allmännas sida görs också insatser för att bistå dem som vill välja en sådan lösning av vårdproblem. Tillfällig hemhjälp lämnas av hemvårdare, och regelbundet återkommande hjälp även under långa perioder lämnas av hemsamariter, främst till gamla och handi- kappade.

Också skyddsfunktionens sammanhållan- de effekt växlar under familjecykeln, efter- som den hänger samman med hjälpbehoven och dessa växlar. I barnfamiljer når den sin största styrka när barnen är små för att sedan avta och därefter åter bli väsentlig när de vuxna blir gamla och själva behöver och ger varandra hjälp och tillsyn.

I vad mån familjens uppgift att ge familje- medlemmarna rekreation verkar självständigt sammanhållande är svårt att fastställa. Den rekreativa funktionen hänger uppenbarligen intimt samman med hur familjen lyckas fullgöra sin uppgift att erbjuda känslomässig gemenskap. Utbudet av rekreationsmöjlig- heter utanför familjen är i det moderna samhället mycket stort, åtminstone i tätor- terna. Individuella intressen hos de olika familjemedlemmarna kan därför tillgodoses, liksom dessa också, när de har samma intressen, i allmänhet kan ägna sig däråt utan att tvingas göra det gemensamt. När de ändå väljer att söka rekreation tillsammans måste detta antas ha sin grund i att de finner ett känslomässigt värde i gemenskapen i de

rekreerande sysselsättningarna. Samvaron under dessa kan i sin tur förstärka deras samhörighetskänsla. Sambandet mellan fri- tidsfunktionen och de känslomässiga relatio- nerna visas också av att brister i dessa ofta först visar sig i att familjemedlemmarna söker sig var och en åt sitt håll på sin fritid.

Medan de i det föregående berörda famil- jefunktionerna mer eller mindre väl utveck- lade förekommer i alla kärnfamiljer har den religiösa funktionen aktualitet som samman- hållande faktor bara i de familjer, där ett religiöst liv förekommer. Men även där så är fallet varierar den sammanhållande effekten. Inom vissa trosriktningar läggs större vikt vid familjens religiösa integration än inom andra. Generellt sett förefaller det dock vara så att religiöst inställda människor är mer än andra inriktade på familjen och familjemedlemmar- nas personliga relationer och därför särskilt vårdar sig om dessa. För dem som uppfattar äktenskapet såsom en av Gud instiftad ord- ning har självfallet religionen och de religiösa handlingarna inom familjens ram, som be- kräftar eller fördjupar den religiösa överty- gelsen, mycket starka sammanhållande effek- ter. En förutsättning för att det religiösa livet i familjen skall verka sammanhållande är att familjemedlemmarnas religiösa upp- fattning är i huvudsak enhetlig. Motstridiga uppfattningar på detta område kan liksom åsiktskillnader i övrigt ge upphov till stör- ningar i gemenskapen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de olika familjefunktionerna griper in i varandra i ett komplicerat mönster och att det sätt, på vilket varje funktion fullföljs, har större eller mindre återverkningar på de andra. En försvagning av den sammanhållan- de effekten inom ett funktionsområde kan neutraliseras av en fast integration inom ett annat. Möjligheter att realisera en frigörelse från inbördes beroende eller att undgå ett sådant i ett hänseende kan få lämnas out- nyttjade eller kan sakna aktualitet därför att beroendet i ett annat hänseende inte kan bringas att upphöra. Det kan också faststäl- las att möjligheterna att upplösa en familj i åtskilliga hänseenden är direkt beroende av

det utanförliggande samhällets beredskap att överta uppgifter som dittills fullgjorts i familjen och att i övrigt lösa problem som blir en följd av upplösningen.

2.4. Äktenskapets funktioner

I det föregående har en översikt lämnats över familjens funktioner med begränsning till kärnfamiljen såsom den i detta sammanhang intressanta familjetypen. Ett försök har också gjorts att belysa familjefunktionernas inbördes sammanhang och deras sammanhål— lande effekter i det moderna samhället. Framställningen har bortsett från om man- nen och kvinnan i familjen varit gifta med varandra eller ej. Tanken har härvid varit att det i stort sett är likgiltigt för den familj, där familjefunktionerna fullgörs på ett sätt som familjemedlemmarna är tillfredsställda med, om familjebildningen klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Vid den djup- gående omdaning av äktenskapslagstift- ningen som direktiven talar om är det emellertid rättsreglerna som är föremål för reformen, låt vara att enligt direktiven lag- stiftningen skall vara ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där var- je vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhö- riga och där jämlikhet mellan man och kvinna är en realitet. Det uttalas i direktiven att nya rättsregler behövs om äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i fram- tiden. Det blir därför av intresse att söka bilda sig en uppfattning om vad som är äktenskapets funktion.

2.4.1. Begreppet äktenskap

Man möter ordet äktenskap i åtminstone två betydelser. I den ena betydelsen åsyftas de rättsliga förhållandena. Mest abstrakt avses då det rättsliga institutet, dvs. det komplex av rättsregler som betecknas äktenskap och som utgör en del av den svenska rättsord- ningen. Mera konkret åsyftas det rättsförhål-

lande som råder mellan man och kvinna som anlitar detta institut genom att i föreskriven form komma överens därom. Äktenskap i denna bemärkelse föreligger ända tills rätts- förhållandet upplöses —— genom den enes död eller genom ett särskilt rättsligt förfarande. Det ingångna äktenskapets existens är obero- ende av hur makarna gestaltar den sociala verkligheten. Det föreligger sålunda även om de aldrig bildat någon familj och även om de inte ens avsett att göra detta utan gift sig bara för att nå någon speciell fördel som äktenskapsrätten eller lagstiftning utanför denna tillförsäkrar den som är gift. Innebör- den av detta rättsliga äktenskap bestäms av de vid varje tid gällande rättsreglerna. Äkten- skapet är således en funktion av dessa så att, om rättsreglerna upphävs, också äktenskapet försvinner. När i debatten frågan ibland ställs om vi är den sista gifta generationen är det tydligen det rättsliga äktenskapet som åsyf- tas. Behovet av särskilda rättsregler under samlingsbeteckningen äktenskap sätts därvid ifråga.

När äktenskap används i den andra bety- delsen menar man själva familjebildningen, den sociala institutionen, men i allmänhet kvalificerad med det rättsliga äktenskapet som formell överbyggnad. Vid den borgerliga vigselförrättningen kommer denna mening i ordet äktenskap till uttryck bl. a. när vigsel- förrättaren enligt vigselformuläret uttalar: ”Må endräkt och lycka råda i ert äktenskap ...” När kyrkan betraktar äktenskapet så- som en del av skapelseordningen är det också fråga om den faktiska förbindelsen mellan mannen och kvinnan, om deras förening och gemenskap till släktets bestånd och inbördes hjälp, och inte om det formella rättsförhål- landet mellan dem. Detta rättsförhållande är en följd av det borgerliga samhällets lagstift- ning.

En varaktig samlevnad mellan man och kvinna utan att de iakttagit formen för äktenskaps ingående betecknas regelmäs- sigt inte som äktenskap även om samlevna— den fullföljer samma uppgifter och gestaltas på samma sätt som en samlevnad i äk- tenskapets form. För sådan familjebildning

används uttryck som ”samlevnad i äkten- skapsliknande förhållanden”, "samvetsäkten- skap” och liknande. I internationella rätts- förhållanden förekommer dock att som äk— tenskap betecknas en varaktig faktisk sam- levnad som etablerats formlöst. Det synes då vara ett krav att förbindelsen står i överens- stämmelse med det förhärskande samhälls- mönstret där förbindelsen ingåtts, dvs. att förbindelsen godtas socialt och sedvanerätts- ligt där, och att den fullföljer syften som hos oss är förknippade med mannens och kvin- nans samlevnad i det rättsliga äktenskapets form.

Att man använder ordet äktenskap i dubbla betydelser hänger tydligen samman med att man utgår från det normala förhål- landet att det föreligger identitet mellan äktenskap och samlevnad. Så är emellertid som nyss sagts inte alltid fallet: identiteten kan vara bruten genom att det rättsliga äktenskapet inte svarar mot någon faktisk gemenskap. En definition av vad rättsord- ningen förstår med äktenskap måste därför hänföra sig till den formella sidan av äkten— skapet. Det rättsliga äktenskapet kan då beskrivas som en förbindelse mellan man och kvinna som ingås i viss form och av samhället tillägges vissa rättsverkningar. De rättsregler som bestämmer rättsverkningarna är utfor- made med utgångspunkt i att mannen och kvinnan lever samman med familjefunk- tioner och alltså etablerar en faktisk gemen- skap. Förutom regler för äktenskapets in- gående och upplösning innefattar regelkomp- lexet därför också bestämmelser för hur gemenskapen i vissa hänseenden bör gestaltas och hur uppkommande konflikter skall lö- sas.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att samhället under långa tider intagit den ståndpunkten att bara sådan samlevnad mel— lan man och kvinna som klätt sig i det rättsliga äktenskapets form respekteras av samhället. Rättigheter och skyldigheter som i olika regleringar utanför äktenskapslagstift- ningen ansetts böra få en särskild utformning med hänsyn till mannens och kvinnans socia- la bindning till varandra i samlevnaden har

byggt på förhandenvaron av ett rättsligt äktenskap mellan dem. Har detta inte varit för handen, har deras rättigheter och skyldig- heter bestämts av reglerna för ensamstående, även om de faktiskt levt samman. Utgångs- punkten att det rättsliga äktenskapet mot- svaras av en faktisk samlevnad har komplet- terats med förutsättningen att varje varaktig samlevnad mellan man och kvinna med familjefunktioner också motsvaras av ett rättsligt äktenskap. Ett starkt socialt ogillan- de, ibland konkretiserat i rättsliga sanktio- ner, har mött dem som trotsat denna förut- sättning, alldeles oavsett hur de gestaltat sin samlevnad. Mot den bakgrunden har reglerna om äktenskapet kunnat tjäna som instru- ment för samhället att påverka familjebild- ningen och familjesammanhållningen. Rätts- ligt uppställda hinder mot att ingå det rättsliga äktenskapet har hindrat familjebild- ningen, och rättsliga restriktioner för upplös— ningen av det rättsliga äktenskapet har ver- kat stabiliserande på den faktiska familjen.

I vårt nutida samhälle bryts i en av allt att döma alltmer ökande omfattning identiteten mellan mannens och kvinnans samlevnad och det rättsliga äktenskapet. Detta sker inte bara därigenom att makar upplöser den faktiska samlevnaden utan att samtidigt ge- nom skilsmässa upplösa det rättsliga äkten- skapet utan framför allt genom att man och kvinna lever varaktigt tillsammans i en ge- menskap med alla familjefunktioner utan att ingå det rättsliga äktenskapet. Läget kan åskådliggöras med nedanstående figur, där den heldragna cirkeln (A) visar varaktig samlevnad och den streckade (B) anger det rättsliga äktenskapet.

A—AB = samlevnad utan äktenskap, ca 6,5 % av samlevnadsfallen B—AB = äktenskap utan samlevnad, nå- gon % av de gifta AB = samlevnad med äktenskap, ca

93,5 % av samlevnadsfallen

Det har redan inledningsvis antytts att samhället numera i lagstiftningen inom vissa sektorer utanför det område som äkten— skapslagstiftningen täcker, bl. a. inom social- och skatterätten, beaktat och godtagit denna utveckling genom att reglera rättigheter och skyldigheter utifrån de faktiska sociala för- hållanden, i vilka den enskilde lever, i stället för det rättsliga Civilståndet. Den viktiga inskränkningen gäller dock oftast att samlev- nad mellan en gift person och en ogift av motsatt kön eller mellan två var på sitt håll gifta personer av olika kön inte jämställts med makars samlevnad. Civilståndet tilläggs alltså då betydelse även om det är den faktiska, sociala situationen som regleringen i princip tar sikte på.

Av det föregående torde ha framgått att det äktenskapsbegrepp, som är av primärt intresse vid diskussionen av vilka reformer som — med direktivens uttryckssätt är nödvändiga för att äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i framtiden, är det rättsliga äktenskapet. Men eftersom detta skall utformas för att tillämpas på mannens och kvinnans samlevnad med familjefunk- tioner måste familjens situation i den sociala verkligheten så som samlevnaden nu är, eller som den kan antas bli eller avses bli, till- handahålla underlaget för rättsreglerna.

2.4.2. Reglering av makarnas inbördes för- hållanden

I avsnitten om familjens funktioner och om dessa såsom sammanhållande faktorer har i skilda sammanhang belysts hur samlevnaden mellan man och kvinna innefattar en samver- kan för att tillgodose ideella och materiella mänskliga behov. Men samlevnaden kan också ge upphov till problem och intresse-

motsättningar i såväl personliga som praktis- ka angelägenheter. Praktiska problem, fram- för allt ekonomiska, uppkommer också vid den upplösning av samlevnaden, som förr eller senare måste inträffa. Sker upplös- ningen under bådas livstid föreligger intresse- motsättningarna mellan parterna själva i en situation, då förutsättningarna i allmänhet är mindre goda för dem att nå en uppgörelse utan någon form av stöd eller hjälp utifrån. Och är orsaken till upplösningen den enes död finns motstridiga intressen mellan den efterlevande och den dödes arvingar.

Liksom inom de flesta andra områden är det också när det gäller förhållandena i familjen ett såväl enskilt som samhälleligt intresse att undgå konflikter mellan indivi- derna. I detta syfte utformar samhället i äktenskapslagstiftningen regler för hur avväg- ningen skall ske mellan de samlevandes motstående intressen. Reglerna samstäms i möjligaste män med samhällsstrukturen i stort.

Samlevnaden innebär som tidigare berörts i första hand ett personligt förhållande. De tänkbara orsakerna till motsättningar och misshälligheter i detta är legio. Mot den bakgrunden är det påfallande att regler i mycket liten utsträckning getts för hur sådana konflikter skall lösas. Helt neutrala till sådana frågor ställer sig reglerna ändå inte. Vid konflikt mellan krav på trohet och krav på sexuell frihet ger lagen företräde åt trohetskravet. Allmänna riktlinjer, efter vilka personliga konflikter i övrigt kan lösas, ges också. Det uttalas sålunda att makarna är skyldiga varandra bistånd och att de har att i samråd verka för familjens bästa. Anspråk på hjälp och stöd, på hänsyn till familjens intressen och på medinflytande ges alltså företräde framför anspråk på frihet från ansvar för den andre, på frihet att tillgodose egna intressen i stället för familjens och på ensidig bestämmanderätt i familjens angelä- genheter. I övrigt utgår lagen från att det utanför det rättsligt reglerade området finns en allmän etik för samlevnad mellan man och kvinna och att denna etik tillhandahåller handlingsnormer för dem med avseende på

deras personliga förhållande till varandra. Lagen bygger i vissa fall, där den knyter rättsverkningar till skuld till samlevnadens upphörande, på en sådan allmän etik. Bort— sett från trohetsplikten är de handlingsnor- mer som ges i lagen på det personliga området så allmänna att de inte ger parterna någon säker anvisning om hur de skall lösa konkreta personliga konflikter. Det kan där- för knappast sägas att det ansetts vara en uppgift för äktenskapslagstiftningen att ge normer för lösningen av personliga konflik- ter i samlevnaden. Om lagstiftaren någonsin haft ambitionen att hjälpa de samlevande till harmoni och lycka i deras samliv har hani vart fall resignerat inför omöjligheten att nå målet med lagparagrafer som instrument.

Om det alltså kan konstateras att famil- jens känslomässiga funktion och de övriga familjefunktioner, som är intimt förknippa- de med den, i stort sett fått falla utanför det rättsliga äktenskapets regelkomplex, har där- emot den ekonomiska funktionen desto me- ra ingående behandlats i detta. Det är natur- ligt att så är fallet. Om det förekommer en ekonomisk integration i familjen och i ett föregående avsnitt har belysts att själva samlevnaden innebär en form av ekonomisk enhet — skapar detta ett påtagligt praktiskt behov av regler i olika hänseenden, där konflikter och intressemotsättningar lätt kan uppstå. Konflikterna är i viss utsträckning olika dem som uppkommer mellan två personer vilka som helst som lever samman. De färgas av att familjen fullgör så många andra funktioner vid sidan av den ekonomis- ka och att tyngdpunkten i familjens liv ligger på dessa andra funktioner. Möjligheter före- ligger emellertid att definiera olika konflikt- situationer på det ekonomisk-praktiska om- rådet och att ge normer för hur de skall lösas. Intresset av att förhindra konflikter och att lösa dem, om de uppstår, har lett till att dessa möjligheter utnyttjats. Det kan ses som det rättsliga äktenskapets väsentligaste uppgift att tillhandahålla regler för de sam- levandes inbördes ekonomiska förhållanden.

De intressemotsättningar, som de samle- vandes olika materiella behov och preferen-

ser kan ge upphov till, kan i stort sett hänföras till två huvudområden. Det ena gäller förfogandet över de resurser — pengar och egen arbetskraft — som erfordras för de löpande behoven och det andra avser utnytt- jandet och förvaltningen av den egendom, som familjen råder över.

Det traditionella familjemönstret där en- dast en av makarna förvärvsarbetar in- nebär som tidigare framhållits en ekonomisk integration mellan parterna. I denna har den hemarbetande en generellt sett svagare posi- tion än den förvärvsarbetande, eftersom hemarbetet inte såsom förvärvsarbetet blir ersatt med kontanter. För sitt behov av kontanter för såväl egen som familjens räkning blir den hemmavarande beroende av den förvärvsarbetande. Dennes ställning framstår därigenom som ekonomiskt starka— re. Det har setts som en uppgift för äkten- skapslagstiftningen att ge regler för hur konflikter, som kan uppkomma till följd av denna olikhet i ekonomisk position, skall lösas. Även för det fall att den ene biträder den andre i hans förvärvsverksamhet, exem- pelvis jordbruk eller rörelse, har regler getts för att lösa konflikter till följd av att den ene intar en starkare ställning än den andre.

Om den ekonomiska gemenskapen brytes upp genom att parterna flyttar isär uppstår regelmässigt ökade levnadskostnader; det är dyrare för två att leva var på sitt håll än att leva tillsammans. Men dessutom föder upp- lösningen av den ekonomiska gemenskapen särskilda problem, om gemenskapen inne- burit en arbetsfördelning med en hemarbe- tande och en förvärvsarbetande. Den hem- arbetande måste ställa om sig från hemarbete till förvärvsarbete och denna omställning kan möta hinder eller ta tid. Försörjningspro- blem uppkommer då. Äktenskapslagstift- ningen har här uppgiften att ge normer för hur olägenheterna av familjeupplösningen i ekonomiskt hänseende skall'fördelas mellan parterna om de inte enas om någon annan lösning.

Så länge samlevnaden består föreligger det också en faktisk ekonomisk gemenskap i fråga om användningen av de samlevandes

egendom. Det gemensamma brukandet sud- dar ut gränsen mellan vad som tillhör den ene och den andre, och de samlevande kan själva eftersträva en sådan oklarhet. De kan finna ett ideellt värde i att uppleva allt som gemensamt ägt. Ju längre samlevnaden fort- går, desto längre går också den faktiska sammanblandningen. Egendom som införtsi boet av den ene bibehålles eller förbättras kanske genom bådas insatser eller byts ut med gemensamma tillskott. Att familjens tillgångar ökar kan vara resultatet av bådas samverkan. Också den hemarbetande kan känna sig ha andel i sådan ökning av famil- jens tillgångar, som direkt hänför sig till den andres inkomster av förvärvsarbete. Hemar- betet kan vara förutsättningen för att den förvärvsarbetande skall kunna spara av in- komsterna. Att sammanblandningen kan le- da till konflikter mellan parterna är uppen- bart. Regler för att lösa sådana problem tillhandahålls av äktenskapslagstiftningen i det den ger en genomtänkt egendomsord- ning. Det har förutsatts att denna inte alltid är den ordning som parterna själva anser lämpligast. Lagstiftningen ger därför parter- na långtgående möjligheter att genom särskil- da föreskrifter göra awikelser.

Vid samlevnadens ofrånkomliga upplös- ning uppkommer problem hur det skall förfaras med tillgångarna och hur avväg- ningen skall ske mellan de motstridiga intres- sen, som då träder i dagen. Regler behövs som intressenterna kan hålla sig till om de inte enas om annat, och dessa regler tillhan- dahålls av äktenskapslagstiftningen. Den an- visar också särskilda former för att reglera upplösningen av den ekonomiska enheten på ett sätt som i görligaste mån ger garantier för att de olika intressena kan göra sig gällande. Genom vissa inskränkningar i friheten att under äktenskapets bestånd förfoga över egendom som skall delas söker äktenskaps- lagstiftningen säkra de rättigheter som egen- domsordningen ger vid upplösningen.

Även i andra hänseenden än de nu över- siktligt angivna kan självfallet problem och konflikter uppkomma i den ekonomiska gemenskapen och vid dess upplösning. På

åtskilliga av dessa problem ges lösningar i äktenskapslagstiftningen.

Det förtjänar framhållas i detta samman- hang att när äktenskapslagstiftningen till- handahåller ett regelsystem, speciellt avpas- sat för familjens ekonomiska gemenskap, gör den det också möjligt för samlevande som ingår äktenskap att enklare än annars få en överblick över sina inbördes ekonomiska rättigheter och skyldigheter under samlev- nadens bestånd. De får det också lättare att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en upplösning av samlevnaden och äkten- skapet. Betydelsen härav för deras möjlighe- ter att planera för framtiden och vidta lämpliga åtgärder för att möta förutsebara händelser under familjecykeln är uppenbar.

2.4.3 Reglering av makarnas förhållanden till omvärlden m. m.

Familjen är en del av samhället. Som sådan har den inom alla familjens funktionsområ- den mer eller mindre utvecklade och bety- delsefulla kontakter med omvärlden. Det utanförliggande samhället anknyter på sam- ma sätt till familjen. I detta samspel mellan familj och samhälle gör sig allmänna intres- sen gällande. Redan själva familjebildningen är av intresse för samhället med hänsyn till de viktiga funktioner för släktets fortbestånd och barnens vård och uppfostran som famil- jen fullföljer. Allmänna intressen knyter sig också till hur familjens liv gestaltar sig. Tidigare har berörts att det är också ett allmänt intresse att förhindra uppkomsten av sådana konflikter mellan samlevande, som innebär sociala störningar, och att detta intresse lett till att rättsordningen i äkten- skapslagstiftningen tillhandahåller speciella regler för mannens och kvinnans samlevnad i familjen, låt vara att reglerna bara hänför sig till begränsade delar av samlevnadssituatio- nen. Genom reglerna tillgodoser samhället i viss utsträckning det allmänna intresset av samstämmighet mellan de lösningar som nås på problem i familjen och det utanförliggan- de samhällets struktur. Problem och konflik-

ter som ligger utanför det allmännas intresse av samstämmighet i lösningarna ger däremot från denna synpunkt inte anledning till någon reglering genom det allmännas för- sorg. Personliga konflikter i samlevnaden kan oftast lösas på ena eller andra sättet utan att det berör några allmänna intressen. Men självfallet kan olika meningar hävdas i frågan vad allmänna intressen kan kräva på detta område. Den nu gällande trohetsplikten mel- lan makar kan ses som ett uttryck för att det mot bakgrunden av samhällsstrukturen vid lagens tillkomst — ansågs vara ett allmänt intresse att hävda monogamin eller motverka barnafödande utanför kärnfamiljen. Och på en punkt är det klart att ett allmänt intresse låg bakom lagens förhållningsnorm på det personliga området, nämligen i fråga om makars plikt att samråda i familjens angelä- genheter. Det samhälleliga intresset var att bryta det patriarkaliska familjemönstret och ersätta det med det demokratiska. Jämställd- het mellan mannen och kvinnan eftersträva- des över hela samlevnadssituationen och inte bara på dess ekonomiska sida, som kunde regleras direkt i lagen.

Det har tidigare antytts att äktenskapslag- stiftningen tjänat som instrument för sam- hället att påverka familjebildningen och fa- miljestabiliteten. Rättsliga hinder mot äkten- skap har ställts upp i sådana fall då det ansetts vara ett allmänt intresse att förhindra familjebildning. Sociala, etiska och medicins- ka skäl har legat bakom det allmänna intres- set. Hinder mot äktenskap har emellertid också vissa tider använts i andra syften än att förhindra familjebildning, nämligen som på- tryckningsmedel för att få människor att förhålla sig på visst sätt. Exempel härpå utgör förbud mot omgifte för den som varit otrogen i sitt tidigare äktenskap. Medan äktenskapslagstiftningen bibehållit sin upp- gift att motverka familjebildning ivissa fall då allmänna intressen talar däremot, är det sedan lång tid tillbaka främmande att tillägga lagstiftningen uppgiften att tjäna som på- tryckningsmedel genom att utestänga någon från äktenskap om han inte förhåller eller förhållit sig på visst sätt.

Väsentliga allmänna intressen var med den tidigare samhällsstrukturen knutna till stabiliteten i familjerna. Barnens vård, upp- fostran och utbildning, den enskildes ekono- miska trygghet och skydd i nödsituationer och på ålderdomen var i första hand uppgif- ter som ankom på familjen. En familjeupp- lösning innebar därför normalt stora sociala och ekonomiska svårigheter. Samhället hade följaktligen ett intresse av att förhindra familjeupplösningar. Det är mot den bak- grunden naturligt att det setts som en uppgift för äktenskapslagstiftningen att un- derstödja stabiliteten i familjerna. Uppgiften har antagits kunna lösas genom restriktioner på möjligheterna att upplösa det rättsliga äktenskapet.

Äktenskapslagstiftningen tillhandahåller en rättslig form för samlevnad mellan man och kvinna. Äktenskapets ingående och upp- lösning i makarnas livstid är formbundna och bringas genom registrering till offentligheten. Det rättsliga äktenskapet kan därför spela en betydelsefull praktisk roll för det allmänna genom att utgöra en utgångspunkt vid såda- na regleringar inom olika samhällsområden, där den nära personliga samhörigheten mel- lan mannen och kvinnan anses ge anledning till andra regler än som gäller för ensam- stående. Äktenskapets förhandenvaro är vid tillämpningen av reglerna lätt att fastställa. Som redan antytts förekommer det emeller- tid numera att sådana regleringar i särskilda fall gjorts med utgångspunkt i de faktiska förhållandena, ibland i stället för Civilståndet och ibland jämsides med detta.

Intressemotsättningar eller problem på det praktiska området kan uppkomma inte bara mellan mannen och kvinnan i samlevna- den utan också mellan dem, å ena, och enskilda utanför familjen, å andra sidan. Hur sådana problem skall lösas regleras i allmän- het i lagstiftningen på det område, dit problemet kan hänföras. Men i vissa fall har det ansetts vara äktenskapslagstiftningens uppgift att göra avvägningen mellan de mot- stående intressena och ge normer för hur problemen skall lösas. Så är fallet med frågan om makes behörighet att med förpliktande

verkan också för den andre ingå rättshand- lingar för familjens räkning och om ansvaret för skulder. Äktenskapslagstiftningen ger också regler för rättshandlingar mellan ma- kar med sikte på att skydda fordringsägares intresse av att make, som har skulder, inte överför sina tillgångar på andra maken.

Också när det gäller enskildas reglering av sina förbindelser med familjen har den om- ständigheten att äktenskapslagstiftningen tillhandahåller en form för samlevnad stor praktisk betydelse. Det rättsliga äktenskapet kan läggas till grund för en särskild utform- ning av rättsförhållandet, exempelvis i för- säkringsavtal och andra avtal. Man undgår därmed svårigheten att beskriva den faktiska situationen och minskar risken för tvister vid tillämpningen. För ordning, reda och säker- het i den allmänna omsättningen spelar äktenskapslagstiftningen sålunda en viktig roll.

3 Några utgångspunkter för reformen av äktenskapslagstiftningen

3.1. Inledning

I direktiven för vårt arbete betecknas den tillämnade reformen av familjerätten som djupgående. Perspektivet på reformen ges av den genomgripande omvandling som samhäl- let undergått sedan nuvarande giftermåls- balks tillkomst på områden som är av ome- delbar betydelse för familjens funktioner, för de vuxna familjemedlemmarnas roller och för möjligheterna att förändra den tradi- tionella rollfördelningen. De riktlinjer som direktiven drar upp för reformen rör i konsekvens härmed vid det rättsliga äkten- skapets funktion i samhället. Härmed aktua- liseras vissa frågor som är övergripande såtill- vida som ställningstagandet i dem får bety- delse vid utformningen av flera institut inom äktenskapsrätten och i vissa fall också måste beaktas inom lagstiftningsområden utanför denna, såväl inom annan familjerätt som inom sektorslagstiftning utanför familjerät- ten. Sådana övergripande frågor gäller lag- stiftningens neutralitet till valet av form för familjebildningen och till etiska värderingar som rör samlevnaden mellan man och kvin- na, vidare äktenskapets frivillighet och ma- karnas ekonomiska självständighet och järn- likhet. I de närmast följande avsnitten skall sådana frågor översiktligt diskuteras. Självfallet aktualiserar reformen också andra frågor av övergripande natur på ett mera allmänt plan. En sådan fråga berörs i

direktiven när de talar om möjligheterna att använda lagstiftningen om äktenskapet som ett av flera instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekono- miskt beroende av anhöriga och där jämlik— het mellan män och kvinnor är en realitet.

Att äktenskapslagstiftningen tillägges en uppgift att påverka och förändra familjerol- lerna är inte någon nyhet. Den nu gällande aftermålsbalken utformades sålunda i hög grad med ett sådant syfte: den skulle bryta det tidigare patriarkaliska familjemönstret med mannen som familjens överhuvud och förvaltare av dess angelägenheter och ersätta det med ett demokratiskt, där man och hustru var jämställda. Konsekvent genomför- des därför en ordning som gav båda makarna samma rättigheter och skyldigheter, och det föreskrevs att makarna skall samråda i famil- jens angelägenheter. Denna ordning, som innebar en formell jämställdhet, motverkade emellertid inte en arbetsfördelning mellan makarna och därmed inte heller ett inbördes ekonomiskt beroende dem emellan; arbete med hem och barn för familjens behov jämställdes med tillskotti pengar.

Den uppgift som den reformerade lagstift- ningen enligt direktiven skall kunna fullgöra är att motverka att det uppstår ett alltför starkt inbördes ekonomiskt beroende mellan makarna. Intresset av att låta äktenskapslag- stiftningen ge motiv till en förändring i

denna riktning av mannens och kvinnans roller i familjen kan ibland brytas mot intresset att genom lagstiftningen ge skäliga lösningar på de praktiska problem som upp- kommer till följd av de roller mannen och kvinnan faktiskt tilldelat sig. Även om det hittills är outrett i vilken utsträckning inne- hållet i äktenskapslagstiftningen beaktas av makar när de bestämmer sina familjeroller synes det knappast realistiskt att utgå från att denna lagstiftning och olika åtgärder inom andra sektorer skulle kunna åstadkom- ma ett enhetligt familjemönster i hela be- folkningen. I vart fall måste omställningen till ekonomiskt oberoende i alla familjer vara en fråga på lång sikt, inte minst med hänsyn till det behov av daghemsplatser och arbets- tillfällen som den för med sig. Det är sannolikt att makar, åtminstone i barnfamil- jer, också framdeles i inte få fall kommer att inrätta sig på ett sätt som innebär en arbetsfördelning mellan makarna och där- med ett inbördes ekonomiskt beroende. In- tresset av att använda bl. a. äktenskapslag- stiftningen som instrument för att förändra familjerollerna måste därför vägas mot beho- vet av regler som löser faktiskt uppkomna problem. Också de enskildas intresse av valfrihet måste beaktas. I vad mån ett intresse bör ges företräde framför andra kan i och för sig betecknas som en allmänt övergripande fråga. Problemet synes emeller- tid böra bedömas i varje fall för sig, där intressekonflikten kan yppa sig.

Vissa allmänna utgångspunkter för lag- stiftningen ges också i de principer som kommit till uttryck i det internationella arbetet på att trygga de mänskliga rättighe- terna och till vilka vårt land anslutit sig. Av betydelse är härvid artikel 16 i FN:s allmän- na förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs av generalförsamlingen den 10 december 1948. Artikeln behandlar familj och äktenskap.

Förklaringen är inte folkrättsligt bindan- de för FN:s medlemsstater utan syftar bara till att utöva ett moraliskt inflytande på dem och på den allmänna opinionen. Hösten 1966 antog emellertid generalförsamlingen

två konventioner på de mänskliga rättighe- ternas område. Konventionerna blir efter tillträde av föreskrivet minimiantal stater bindande för dem som anslutit sig. Den ena konventionen är Internationella konven- tionen om ekonomiska, sociala och kulturel- la rättigheter. Artikel 10 i konventionen äri detta sammanhang av omedelbart intresse i det den innefattar en deklaration från kon- ventionsstaternas sida om hur de skall förhål- la sig till familjen. Den andra konventionen, som är Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, be- handlar i artikel 23 familj och äktenskap. Här finns jämte ett ställningstagande till familjens roll i samhället några konkreta grunder för konventionsstaternas handlande i fråga om äktenskap och familjebildning. Konventionerna, som i prop. 1971:125 före- lades riksdagen för godkännande, har god- känts av riksdagen utan några förbehåll i de hänseenden som nu är aktuella.

I detta sammanhang bör också nämnas att vårt land anslutit sig till Europarådets kon- vention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionens ar- tikel 12 behandlar rätten att ingå äktenskap och bilda familj. Likaså har Sverige tillträtt den europeiska sociala stadgan, som inom Europarådets rarn utarbetats som ett komp- lement till konventionen. I stadgans första del förklarar sig de fördragsslutande parterna erkänna att målet för deras politik skall vara att förverkliga vissa rättsgrundsatser och principer som anges i stadgan. Bland dem återfinns en, punkt 16, som tar omedelbart sikte på familjen. I stadgans andra del konkretiseras i artikel 16 programförkla- ringen till en bindande förpliktelse att i ekonomiskt, rättsligt och socialt hänseende skydda familjelivet.

Ytterligare föreligger en av Sverige ratifi- cerad FN-konvention den 10 december 1962 angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap, som i sin inledning hänvisar till den förenämnda artikel 16 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna och som bl. a. ger närmare regler för vad som skall anses vara i laga ordning

I särskild bilaga återges de bestämmelser som berörts i det föregående (bil. 2). -

Utblicken över det internationella fältet ger anledning framhålla att åtskilliga konven- tioner som Sverige tillträtt innefattar regle- ringar som antingen direkt avser äktenskapet eller särskilda institut inom äktenskapsrätten eller bygger på förekomsten av äktenskap eller sådana institut. Vid reformen av den svenska äktenskapslagstiftningen måste beak- tas att förutsättningarna för sådana regle- ringar kan ändras.

3.2 Neutralitet till formen för familjebild- ningen

3.2.1. Allmänna synpunkter

Den nya lagstiftningen bör enligt direktiven så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer. Äktenskapet har och bör ha, sägs det vidare, en central plats l inom familjerätten, men man bör söka se till ! att den familjerättsliga lagstiftningen inte? innehåller några bestämmelser som skapar,! onödiga svårigheter eller olägenheter för demi som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. Lagstiftningens funktion när det gäller äktenskapet som form för samlevnad anges vara att lösa praktiska problem, inte att privilegiera en samlevnadsform framför andra.

Det principiella önskemålet om lagstift- ningens neutralitet till samlevnadsformen kan sägas vara ett uttryck för två vart för sig beaktansvärda intressen. Det ena är att respektera enskildas frihet att själva avgöra vilka normer som skall gälla för deras samlevnad i familjen. Det är här fråga om ett så personligt område att det kan anses vara de enskildas ensak och inte en samhällelig angelägenhet att bestämma förpliktelsernas art och omfattning. Och de enskilda kan antas själva inse de problem som samlevna- den kan medföra och med tillbörlig respekt för varandras intressen - själva finna de problemlösningar som bäst överensstäm-

mer med deras situation och värderingar. Anspråk från samhällets sida på att vissa av detta givna regler, nämligen reglerna för äktenskapet, skall gälla i alla samlevnadsfall kan uppfattas som ett intrång i de enskildas personliga sfär.

Det andra intresset är att behandla samma faktiska sociala situation lika oavsett den rättsliga formen, eller annorlunda uttryckt att inte ge dem som valt en viss samlevnads- form fördelar eller nackdelar i förhållande till dem som valt en annan form. Det kan nämligen av ena eller andra parten i en samlevnad uppfattas som en ”orättvisa” att ett praktiskt problem, som uppkommit till följd av samlevnaden, får en lösning om de valt en viss rättslig samlevnadsform, men skulle ha fått en annan lösning, om de valt annorlunda.

Det är tydligt att de två intressen, som kan antas ligga bakom önskemålet om lagstiftningens neutralitet till samlevnadsfor- men, i allmänhet inte kan tillgodoses samti- digt. Skall man tillgodose intresset av att ge de samlevande frihet att själva bestämma vilka normer som skall gälla för dem, blir lika fall behandlade olika, ty det är inte sannolikt att alla väljer samma normer. Ger man däremot intresset av likabehandling företräde, måste valmöjligheterna begränsas. En avvägning måste ske mellan de båda intressena, vid vilken man bestämmer på vad sätt neutraliteten skall förverkligas.

Som redan tidigare berörts bygger den nu gällande familjerättsliga lagstiftningen på förutsättningen att alla fasta förbindelser mellan man och kvinna med familjefunk- tioner tar det rättsliga äktenskapets form liksom att bestående äktenskap bortsett från hemskillnadsfallen regelmässigt svarar mot en samlevnad. Inom lagstiftningsområ- den utanför familjerätten förekommer där- emot att särregleringar, som gäller för gifta, gjorts tillämpliga också på man och kvinna som lever samman utan äktenskap men under äktenskapsliknande förhållanden. Li- kaså förekommer det att regler för ogifta gjorts tillämpliga också på gifta om de faktiskt lever åtskilda.

Det är främst inom social- och skatterätts- liga regleringar som den faktiska situationen tagits till utgångspunkt vid sidan av eller i kombination med civilståndet. Första gången så skedde synes ha varit i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, där till fördel för makarna beräkning av makars årsin- komst kunde ske såsom för ogifta om särskilda skäl förelåg. I 1946 års lag om folkpensionering infördes möjlighet, likale- des begränsad till fall där särskilda skäl förelåg, att behandla ogifta pensionsberätti— gade såsom gifta med varandra om de levde samman under äktenskapsliknande förhållan- den. Detta var till nackdel för de pensions- berättigade. Utvecklingen har sedan gått vidare på den inslagna vägen, men det har inte skett av principiella skäl för att markera en neutralitet till samlevnadsformen utan därför att särskilda sociala skäl eller rättvise- skäl ansetts föreligga för likabehandling av samma faktiska situation oavsett civilstånd. Och helt har civilståndet inte negligerats, i det situationer då den ene är gift eller båda de samlevande är gifta men på var sitt håll i allmänhet inte jämställts med samlevnad i äktenskap.

Om på angivet sätt den faktiska situatio- nen lägges till grund för rättigheter och skyldigheter i stället för civilståndet kan det med rätta sägas att lagen ställer sig neutral till olika samlevnadsformer. För att undvika privilegiering av en samlevnadsform framför andra skall enligt direktivens allmänna rikt- linjer neutralitet så långt möjligt eftersträvas i den nya lagstiftningen. Denna rör delar av det familjerättsliga området, och tydligen åsyftas endast former som kan komma i fråga för samlevnad mellan en man och en kvinna med familjefunktioner, dvs. äkten— skap och vad som i det följande benämnes fri samlevnad. Även med denna begränsning synes det emellertid vara av intresse att vid diskussionen av möjligheterna att förverkliga den familjerättsliga lagstiftningens neutrali- tet se också till vilka möjligheter som före- ligger för samhället att ställa sig neutralt till samlevnadsformen på lagstiftningsområden utanför familjerätten. Civilståndet har ju

betydelse inom ett mycket stort antal områ- den utanför denna.

För att i någon mån belysa vilken räckvidd Civilståndet har inom lagstiftnings- områden utanför äktenskapsrätten kan här erinras om att särskilda regler, som bygger på civilståndet, gäller i fråga om bl. a. vårdnad om barn, förmynderskap, arv, skadestånd på grund av brott, tillgrepp, förta], skyddande av brottsling, återvinning i konkurs, jäv, vittnesplikt, talerätt i rättegång, jordförvärv, fastighetsbildning, inlösen av fastighet, kom- muns förköpsrätt, hyresrätt, bostadsrätt, förlängning av arrendeavtal, fiskearrenden, avbetalningsköp, försäkringsavtal, namn, upphovsrätt, rätt till firma, barns tillhörighet till svenska kyrkan, renskötselrätt, tjänste- plikt, sterilisering, avbrytande av havande- skap, pension, yrkesskadeförsäkring, social- hjälp, krigshjälp, familjebidrag, militärersätt- ning, ersättning till smittbärare, skattskyldig- het, registrering av aktieinnehav, medborgar- skap och röstning vid val.

En långtgående neutralitet centrala lagstiftningen om familjen synes böra följas av motsvarande neutralitet också inom andra regleringar, som ger olika rättig- heter och skyldigheter för samlevande och för ensamstående. Den som på grund av den familjerättsliga lagstiftningens utformning fått uppfattningen att ett giftermål ihans eller hennes situation är betydelselöst och därför underlåtit att gifta sig kommer annars att vid möte med sådana regleringar finna att giftermål i själva verket skulle ha haft en avgörande betydelse för hans eller hennes rättigheter och skyldigheter. Frågan om samhällets neutralitet till olika samlevnads- former rör alltså dels det område som äktenskapslagstiftningen reglerar, dels andra områden inom och utom familjerätten iden mån olika regler ges för gifta och ogifta.

inom den

3.2.2 Neutralitet inom

område

äktenskapsrättens

En konsekvent genomförd neutralitet i form av lika behandling av lika fall inom det

område som äktenskapslagstiftningen regle- rar synes kräva att samma regler bortsett från reglerna om äktenskaps ingående och upplösning skulle vara tillämpliga mellan mannen och kvinnan inbördes liksom mellan dem och tredje man, vare sig samlevnaden klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Redan den faktiska familjebildning- en skulle göra regelsystemet tillämpligt, eller med andra ord göra det möjligt för de samlevande att vid tvist återfalla på dessa regler och få samhällets hjälp att med stöd av dem tillvarata sina intressen gentemot var- andra. Likaså skulle de regler som till skydd för tredje man begränsar makars frihet att företa rättshandlingar sinsemellan omedel- bart bli tillämpliga. Att ingå det formella äktenskapet skulle då på det område, som äktenskapslagstiftningen reglerar, varken in- nebära fördelar eller medföra nackdelar som inte följde redan av samlevnaden. Men äktenskapet skulle därmed sakna ett speci- fikt materiellt innehåll och alltså bli en tom formalitet. En fullständig neutralitet till samlevnadsformen är alltså inte möjlig att genomföra på detta område om äktenskapet samtidigt skall bibehållas som ett särskilt rättsligt institut. Och enligt direktiven bör äktenskapet även framdeles ha en central platsi familjerätten.

Emellertid är det självfallet tänkbart att — med bibehållande av ett materiellt innehålli det rättsliga institutet äktenskap på särskilda punkter ge sådana regler för fak- tiskt samlevandes rättigheter och skyldighe- ter som har samma innehåll som äktenska- pets regler i motsvarande hänseenden. Det skulle närmast kunna komma i fråga på punkter där särskilda sociala eller andra skäl talar för att den särordning, som äktenskapet medför för gifta, skulle vara tillämplig på all samlevnad med familjefunktioner. För vissa situationer finns otvivelaktigt sådana skäl. Erfarenheten visar exempelvis att upplös- ningen av en faktisk samlevnad inte sällan sätter ena parten i ett prekärt läge, nämligen om de samlevande sedan lång tid levt i en ekonomisk gemenskap med en hemarbetan- de och en förvärvsarbetande och familjens

tillgångar anskaffats med den förvärvsarbe— tandes inkomster. Den hemarbetande står då utan andel i tillgångarna och måste dessutom i brist på rätt till underhåll omedelbart svara för sin försörjning. Även andra situatio- ner kan tänkas då behov föreligger av att skydda den ekonomiskt svagare parten enligt de regler som gäller för gifta. Ju fler fall man tillskapar av likabehandling av gifta och ogifta samlevande, desto längre kan neutra- liteten sägas gå.

En annan väg att vidga neutraliteten är självfallet att begränsa rättsverkningarna av äktenskapet eller med andra ord att i stället för de särregler som äktenskapsrätten inne- håller låta vanliga regler gälla. Direktiven anvisar vissa sådana begränsningar. Att för- verkliga neutraliteten till samlevnadsformen på detta sätt innebär att man samtidigt kan tillgodose de båda intressen, som inled- ningsvis antogs ligga bakom önskemålet om neutralitet, nämligen intresset av att låta de enskilda gestalta sin samlevnad obundna av samhälleliga regler och intresset av att inte i lagstiftningen ge en samlevnadsform fördelar eller nackdelar, som en annan form inte har. Metoden har emellertid sin begränsning däri att verkligheten kan visa på att det finns behov av regler.

Skillnaden mellan att leva samman utan äktenskap och att göra det i äktenskap kan alltså reduceras genom en kombination av begränsning av äktenskapets rättsverkningar och införande av regler för faktisk samlev- nad av samma innehåll som äktenskaps- reglerna. Så länge en skillnad kvarstår och bara så länge är det som förut sagts meningsfullt att behålla äktenskap som rätts- ligt institut — är emellertid lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen inte helt förverkligad. Äktenskapets rättsregler är spe- ciellt utformade för att lösa de problem, som uppkommer i en samlevnad med familje- funktioner, på ett mera ändamålsenligt sätt än om vanliga regler skulle gälla. Det kan därför förutses att det alltid kommer att kunna påstås av ena eller andra parten i en samlevnad utan äktenskap att gifta favorise- ras av lagstiftningen framför samlevande i

andra former. Å andra sidan kommer också den make i ett äktenskap, som finner att äktenskapsreglerna ger honom nackdelar som andra samlevande inte har, att med samma rätt kunna påstå att äktenskapsreg- lerna diskriminerar dem som väljer giftermål.

Om man för att lösa särskilda sociala problem som kan uppkomma i en samlevnad utan äktenskap genomför regler på olika punkter som har samma innehåll som regler- na inom äktenskapsrätten för motsvarande situationer, får man två regelsystem för familjebildningen, mellan vilka samlevande kan välja: ett mera fullständigt, som blir tillämpligt genom giftermål, dvs. genom parternas viljeförklaring i viss form, och ett mindre omfattande, som blir tillämpligt redan på grund av den faktiska samlevnaden vare sig parterna vill det eller ej.

Några större undersökningar har veterli- gen inte företagits om vad som avhåller vissa samlevande från att ingå äktenskap. En mindre förstudie1 har utförts som kan ge någon uppfattning om de olika orsaker som kan vara för handen. Ibland framförs sålunda som orsak att parterna inte vill ha några juridiska band på sin förbindelse. Solidarite- ten dem emellan skall inte vara en rättslig skyldighet utan ett spontant utflöde av en personlig samhörighet. Ibland sägs också och det gäller särskilt ungdomar att de vill leva samman ”på prov” utan rättslig bind- ning för att se om de passar för varandra. Misslyckas samlivet kan de då behändigt flytta isär igen utan allt ”rättsligt krångel” och utan att behöva när de söker en ny partner eller annars — besväras av att vara frånskilda eller av att ”ha ett misslyckat äktenskap bakom sig”. Orsaken kan också vara att giftermål skulle medföra särskilda nackdelar såsom bortfall av någon förmån som den ena samlevande eller båda har såsom ogifta. Inte ovanlig förefaller den situationen vara att de samlevande inte riktigt gjort klart för sig varför de underlåter att gifta sig. Olika praktiska omständigheter eller oföretagsamhet kan vara orsaken till att de inte förverkligar sin avsikt att ingå äkten- skap, och de är inte utsatta för något socialt

tryck att ge sin samlevnad äktenskapets form.

I vart fall när parterna direkt åsyftar att undvika att få särskilda, av samhället givna regler för samlevande tillämpliga på sin förbindelse, leder systemet med regler, knut- na till den faktiska situationen, till resultat: i direkt strid med deras vilja. De kommer då att erfara att de utan någon särskild viljeför- klaring, bara genom sitt faktiska handlande, blir underkastade ett av samhället givet regelsystem som i större eller mindre ut- sträckning ger samma rättsverkningar som äktenskap. För att undgå dem måste de komma överens om att annat skall gälla och de måste säkra bevisningen om överenskom- melsen. I den mån de inte redan vid samman- flyttningen är medvetna om att särregler blir gällande upptäcker de kanske detta först vid tvist. Är de inte ense om tillämpligheten kan det bli först genom domstolsavgörande som det fastställs att deras samlevnad varit sådan att den gett upphov till ett särskilt rättsför— hållande mellan dem. Det kan inte förbises att det kan vara avsevärda olägenheter före- nade med att samlevande inte är på det klara med vilka regler som gäller för deras för- bindelse. Dessa olägenheter kan vara lika stora, när särregler kommer i fråga, som när vanliga regler för ensamstående är tillämpli- ga.

Det sist sagda ger anledning att något beröra de svårigheter av mera teknisk natur som det erbjuder att ange kriterierna för tillämpligheten av regler som utgår från den faktiska situationen. Den situation, som skall utlösa reglernas tillämplighet, skall i princip vara densamma som den, där äktenskaps- reglerna blir tillämpliga. Dessa reglers tillämplighet är emellertid knuten till en formbunden viljeförklaring om ingående av äktenskap. Formen saknas för de faktiskt samlevande och kan inte heller krävas; meningen var just att få reglerna tillämpliga utan iakttagande av särskild form. Men den

1 Alnebring, Lena: Sammanboende ogifta, Re- search Reports from Dept of Sociology, Uppsala University, Special Series: Family Research, un- der utskrift

faktiska situation, i vilken äktenskap ingås, bör då i stället kunna anges och denna faktiska situation är upptagandet av en samlevnad mellan man och kvinna med familjefunktioner. Samboende, som inte har dessa funktioner, exempelvis mellan syskon, arbetskamrater, en man och hans hushåller- ska eller en hyresvärdinna och hennes inne- boende, måste falla utanför. Men det kan förekomma och är erfarenhetsmässigt inte ovanligt att samboendet börjar som en helt opersonlig relation, exempelvis som ett hyres- eller anställningsförhållande, och så småningom utan några yttre förändringar glider över i en mera personlig och ekono- misk gemenskap. Eller också börjar ena parten uppfatta förbindelsen som alltmer äktenskapsliknande och inrättar sitt liv där- efter, medan den andra alltjämt betraktar förbindelsen som övergående. Problemet är att för sådana fall finna den omständighet, som skall grunda tillämpligheten av särregler för samlevande, och att samtidigt undgå en ordning, där parterna eller den ena av dem till sin överraskning finner att förbindelsen blivit i vissa hänseenden underkastad samma regler som om parterna ingått äktenskap.

I den allmänna debatten kring fri samlev- nad eller äktenskap har det ibland antagits att den familjerättsliga reformen kommer att medföra en vidgad neutralitet till olika samlevnadsformer genom att - också på det område som äktenskapsrätten reglerar — samma bestämmelser i vissa hänseenden skall bli gällande för samlevande, vare sig de gift sig eller ej. Särskilt har man pekat på behovet av regler, motsvarande dem som gäller för gifta, till skydd för den svagare parten vid upplösning av långvarig fri samlev- nad med barn.

Bortsett från det allmänna ställningsta- gandet i fråga om lagstiftningens neutralitet ger emellertid inte direktiven anvisning om huruvida — och i så fall i vilken utsträckning neutralitet till samlevnadsformen skall eftersträvas genom att samma regler inom detta område skall gälla för samlevande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Vid sådant förhållande saknas här anledning att beröra

frågan från andra än de principiella synpunk- ter, som redovisats i det föregående.

Direktivens uttalande att lagstiftningen inte bör innehålla regler som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn eller bildar familj utan att gifta sig ger emellertid anledning överväga om äktenskapslagstiftningen inom det områ— de som den täcker kan ha sådana effekter. Av den omständigheten att den gäller bara för dem som gifter sig synes följa att den inte kan ha negativa följder för dem som väljer att leva samman utan att gifta sig annat än såtillvida att den indirekt påverkar idealbildningen kring samlevnadsformen och ger en utgångspunkt för särregleringar inom sektorslagstiftning.

Möjligen kan man hävda att i fall av fri samlevnad, där mannen eller kvinnan är gift med annan, äktenskapsreglerna kan skapa svårigheter för dem i deras samlevnad. De kan sålunda inte gifta sig med varandra, underhållsskyldighet till följd av äktenskapet begränsar deras resurser och giftorätt upp- kommer i vad den gifte förvärvar etc.

Det synes dock klart att den liberala attityd till familjebildning utan äktenskap, som samhället enligt direktiven skall inta, knappast kan sträcka sig så långt att lagstift- ningen skall eliminera olägenheter som följer av att i en fri samlevnad den ene eller båda är gifta på annat håll. Det skulle innebära att äktenskap skulle upplösas redan genom att den ene av makarna upptar samlevnad med någon annan. Några vägande skäl för en sådan ordning torde knappast kunna anföras, allra minst om man gör det enklare att få äktenskapsskillnad.

3.2.3. Neutralitet på lagstiftningsområden utanför äktenskapsrätten

Inom områden utanför äktenskapsrätten kan det finnas behov av att vidga neutraliteten till samlevnadsformen genom att ge samma regler för gifta och ogifta. På det familje- rättsliga området tar direktiven upp denna fråga såvitt avser vårdnaden om barn vid

upplösning av en fri samlevnad. Eftersom barn i sådana förbindelser är barn utom äktenskap har modern enligt gällande lag vårdnaden. Den kan, om föräldrarna inte är ense, överföras på fadern bara om modern är olämplig eller dör. Vid upplösning av famil- jen blir vårdnadsfrågan inte automatiskt prövad med utgångspunkt i barnets bästa såsom är fallet vid upplösning av äktenskap. Fadern har därför i praktiken knappast några möjligheter att få vårdnaden. Direktiven berör vidare frågan om rätten till familjens bostad vid upplösning av en fri samlevnad och påpekar att i motsats till vad fallet är vid skilsmässa — inget skydd finns för den av parterna som bäst behöver bostaden.

De angivna fallen av olika behandling med hänsyn till Civilståndet betecknas som exem- pel på fall där lagstiftningen med fördel kan ändras. I vad mån läget är detsamma inom andra lagstiftningsområden, där äktenskap utlöser regler som skiljer sig från dem som gäller för ensamstående, kan fastställas först efter en genomgång av dessa särregler. Det bör dock åter understrykas att särregler för gifta förekommer inom ett mycket stort antal lagstiftningsområden inom både den offentligrättsliga och den privaträttsliga sek- torn och tjänar skilda syften, från att ge särskilda förmåner åt dem som har en nära samhörighet till att förhindra att denna samhörighet inkräktar på allmänna eller en- skilda intressen.

Social— och skatterätt har tidigare nämnts som områden där på vissa punkter den faktiska sociala situationen tagits som ut- gångspunkt för regleringar i stället för elleri kombination med civilståndet. I fråga om rätt att överta hyresrätt eller bostadsrätt gäller i viss utsträckning motsvarande. Men i övrigt är det i stort sett så att särreglerna anknyter till civilståndet. Från praktiska synpunkter kan man hävda att en sådan ordning ofta är ändamålsenlig. Civilståndet, som är registrerat genom det allmännas försorg, kan lätt fastställas utan att den enskilde själv behöver medverka. Klarläggan- det av den faktiska samlevnadssituationen kan däremot vålla utredningssvårigheter, sär-

skilt om parterna har olika uppfattningar. Även andra skäl talar i samma riktning. Utgår man nämligen konsekvent från civil- ståndet blir den enskildes rättigheter och skyldigheter i skilda hänseenden bedömda från samma utgångspunkt och det blir möj- ligt att samordna skilda regelsystem så att de ger sakligt sett riktiga resultat. Anknyter man däremot vissa regleringar till den faktis- ka situationen och andra till Civilståndet kan det bli svårt att överblicka hur sammanträf- fandet av rättigheter och skyldigheter för vederbörande utfaller. Han kan exempelvis bli berättigad till en förmån på grund av det faktiska samboendet och till en annan för- män på grund av att han är ogift, utan att det finns sakliga skäl för mer än den ena förmånen. På motsvarande sätt kan han gå miste om förmån, som sakligt sett bort tillkomma honom.

3.2.4. Avslutande synpunkter

Det sagda torde ge vid handen att det, om äktenskapet skall behållas som ett rättsinsti- tut med en central roll inom familjerätten, är svårt att konsekvent utforma lagstiftningen på ett sätt som kan anses innebära en långtgående samhällelig neutralitet till for- men för familjebildningen. Det utesluter dock inte att i vissa hänseenden samma regler kan ges för samlevande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Särskilt inom områ- den utanför det som äktenskapslagstift- ningen reglerar kan sådan jämställdhet kom- ma i fråga. Äktenskapslagstiftningens uppgift bör vara att lösa praktiska problem som uppkommer till följd av mannens och kvin- nans samlevnad med familjefunktioner och att möjliggöra sådana lösningar på proble- men som både från de enskildas och det allmännas synpunkt är bättre än de lösningar som skulle följa av annars gällande regler. Utformas äktenskapslagstiftningen så att den svarar mot detta syfte bör den även framde— les kunna fullgöra en viktig funktion i samhället. Det synes mot den bakgrunden vara angeläget att de som bildar familj får de rent praktiska konsekvenserna av den ena

eller andra samlevnadsformen klara för sig så att de kan utnyttja det regelsystem som det allmänna tillhandahåller till deras tjänst.

3.3. Förhållandet till etiska värderingar

Kring mannens och kvinnans varaktiga före- ning och dess mening och mål har det utvecklats olika uppfattningar av religiös och annan karaktär. Vilken utgångspunkten än varit har uppfattningarna gett upphov till normer för hur mannen och kvinnan bör förhålla sig till varandra för att familjefunk- tionerna skall kunna fullgöras och leda till både de enskildas och det allmännas bästa. Handlingsnormerna har haft olika grad av allmängiltighet och fasthet, och de har varierat från tid till annan. Vissa handlings- normer har sanktionerats av den borgerliga rättsordningen, andra har existerat vid sidan därav men varit verksamma genom stöd av religion eller socialt tryck.

Att det för mannens och kvinnans förhål— lande till varandra utvecklats etiska normer som till dels är mera konkreta än reglerna i allmänhet för hur människorna bör handla mot varandra kan antas hänga samman med den centrala roll, som familjen spelat i samhället, och med de stora värden som mannens och kvinnans varaktiga förening ger den enskilde. Framför allt finns dessa värden på det känslomässiga området och ger där upphov till ett djupgående personligt beroen- de. Människans behov av gemenskap med andra har förvisso många sidor. Det måste därför också tillfredsställas på olika sätt och på olika nivåer av känslomässigt engagemang. Den nära personliga gemenskapen i familjen erbjuder möjlighet för den enskilde att vara sig själv utan att behöva frukta att bli ställd ensam på grund av personliga särdrag, och han kan känna sig uppskattad som person och inte bara, som i arbetslivet eller ute bland människor i allmänhet, på grund av sina prestationer. Det känslomässiga beroen— det mellan familjemedlemmarna visar sig också ständigt i det dagliga livet tillsammans i familjen och vidmakthåller den känsla av

omedelbart och personligt ansvar för någon annan som ofta är en förutsättning för att tillvaron skall upplevas såsom meningsfull. Från samhällelig synpunkt är värdet av föräldrarnas gemenskap i ansvaret för barnen obestridligt.

Det regelkomplex, som det rättsliga äk- tenskapet utgör, sysselsätter sig numera förutom med formerna för äktenskaps in- gående och villkoren för dess upplösning — företrädesvis med den ekonomiska sidan av mannens och kvinnans samlevnad, dvs. med bara en begränsad del av deras gemenskap. Det finns emellertid i nuvarande lag vissa allmänna handlingsregler, som sträcker sig över hela samlevnadssituationen. Hit hör reglerna om att makarna är skyldiga varandra bistånd och att de har att i samråd verka för familjens bästa. Makarna förklaras också vara skyldiga varandra trohet. I övrigt förutsätter lagen att det finns ett givet etiskt innehåll i mannens och kvinnans förbindelse, och det ankommer på dem som ingått det rättsliga äktenskapet att förverkliga detta innehåll. En allmängiltig, utanför lagen existerande samlevnadsetik antas tillhandahålla de erfor- derliga handlingsnormerna för förverkligan- det. Avsteg från dessa normer, liksom från de uttryckliga regler av etisk art som lagen ställer upp, kan leda till påföljder för den felande, främst till en rätt för den andre att mot den felandes vilja få äktenskapet upp- löst. I vissa fall kan också den som med lagens synsätt bär skulden till familjeupp- lösningen drabbas av ekonomiska påföljderi form av skadestånd till den andre eller förlust av rätt till underhåll, som annars skulle ha förelegat.

Nuvarande lag tar alltså ställning för vissa etiska uppfattningar kring äktenskapet. Inte sällan tvingas domstol att vid tvist mellan makarna fastställa vem som bär skulden till upplösningen av samlevnaden. I den mån domstolen härvid måste hänföra sig till den allmängiltiga samlevnadsetik, som lagen an- tar finnas, ställs den inför svårigheten att fastställa dennas innehåll. Fältet öppnar sig då i osedvanligt hög grad för domarens egna värderingar och för konflikter mellan den av

domstolen antagna etiken och de handlings- normer sorn makarna ansett naturliga. Såda- na svårigheter och konflikter undviks om, såsom direktiven anvisar. lagstiftningen i större utsträckning görs neutral till olika etiska uppfattningar.

Etiska värderingar kring mannens och kvinnans samlevnad förekommer i stort sett i två hänseenden. nämligen dels i fråga om formen för samlevnaden äktenskap eller fri samlevnad - dels. som nyss berörts, i fråga om gestaltningen av samlevnaden.

] fråga om samlevnadsformen går en uppfattning ut på att samlevnad utan äkten- skap inbjuder till ansvarslöshet. Det fram- hålls att frånvaron av rättsliga skyldigheter enligt äktenskapslagstiftningen gör det möj- ligt för parterna att åsidosätta varandras tillbörliga intressen under samlevnaden och att ensidigt bryta denna utan att ta ansvar för de konsekvenser av upplösningen som drabbar den andre. Det är enligt denna uppfattning en moralisk plikt att vid familje- bildningen ta det fulla rättsliga ansvaret av förbindelsen såsom detta ansvar utformats i samhällets regler om äktenskapet.

En annan uppfattning i frågan hävdar tvärtom att frånvaron av rättsligt äktenskap förstärker parternas gentemot varandra och leder till att de visar

upplevelse av ansvar

varandra större respekt, hänsyn och omtanke än om de hade rättsliga skyldigheter härvid- lag. Det moraliska ansvaret sägs vara effekti- vare än det rättsliga och anpassat efter parternas egna värderingar, vilka kan väsentligt avvika från dem som kommer till uttryck i samhällets lagstiftning om äkten- skapet. Av förbindelsens natur av en person- lig gemenskap följer vidare att inga hinder i form av rättsliga restriktioner eller förpliktel- ser får finnas för dess upplösning om parterna känslomässigt glider ifrån varandra.

Det är tydligt att ingen av de angivna uppfattningarna - som torde vara de vanli- gaste kan avfärdas såsom oriktig. Rättsliga förpliktelser på samlevnadsområdet kan för en del människor utgöra en hjälp när de ställs i en konflikt mellan egna intressen och hänsyn till andra. Det finns å andra sidan

otvivelaktigt också människor som i sin samlevnad stimuleras till hänsyn och ansvar för den andra av medvetandet att några av samhället uppställda förpliktelser inte gäller och som, om förpliktelser gällde, skulle känna sig berövade möjligheten att spontant visa uppriktigheten i sin ansvarskänsla. För åter andra saknar sannolikt existensen eller frånvaron av rättsliga förpliktelser betydelse för deras handlande i samlevnaden. Vilken form de väljer för denna har inga etiska aspekter. De väljer efter en vägning av fördelar och nackdelar av det ena eller andra civilståndet.

Den nya lagstiftningens ståndpunkt till samlevnadsformen skall som förut nämnts så långt möjligt vara neutral, dvs. de som vill leva samman utan de rättsliga förpliktelser som äktenskap medför skall ha frihet att göra detta. Så är emellertid fallet redan nu. Från lagstiftningens sida reses inga anspråk på att all samlevnad med familjefunktioner skall klä sig i äktenskapets form. Men de som inte ingår äktenskap går miste om de fördelar som äktenskap medför i olika hänseenden och detta kan — även om de samtidigt undgår de nackdelar som följer av äktenskap uppfattas av dem som om samhället tagit ställning till förmån för äktenskapet som samlevnadsform. Det må ha ägt sin riktighet tidigare. I dagens samhälle, där lagstiftningen på flera områden jämställt fri samlevnad med äktenskap, kan det däremot knappast tolkas som uttryck för en aktuell ståndpunkt från samhällets sida till samlevnadsformen. ] det närmast föregående avsnittet (3.2) har förutsättningarna diskute- rats för att genomföra neutraliteten till samlevnadsformen genom att utjämna skill- naderna i rättsställning mellan gifta och ogifta samlevande.

När det gäller frågan om lagstiftningens neutralitet till olika etiska uppfattningar om hur samlevnaden skall gestaltas har det inledningsvis berörts att det förekommer olika livsåskådningar i vårt samhälle och att dessa åskådningar tillhandahåller handlings- normer för mannen och kvinnan. Det må erinras om att det vid sidan av olika religiösa

åskådningar finns ett flertal icke-religiösa åskådningar. Uppenbarligen finns det också stora befolkningsgrupper som inte anslutit sig till någon livsåskådning i egentlig mening på detta område. Deras handlingsnormer bestäms av uppfostran, tradition och förhärs— kande värderingari den sociala miljö, som de känner samhörighet med.

Det brukar sägas att vi lever i ett pluralistiskt samhälle, dvs. ett samhälle som rymmer många variationer i uppfattningar och livsformer. Det nutida samhället skiljer sig härvidlag från sina föregångare. Det är påtagligt att det sociala trycket till stöd för ett enhetligt beteende på olika etiska områ- den ersatts av allt större tolerans.

Den utveckling som ägt rum medför för åktenskapslagstiftningens del först och främst att det inte är möjligt att bygga lagregler på föreställningen att det finns en enhetlig uppfattning om det sedliga inne- hållet i mannens och kvinnans förbindelse. Man kan då inte helleri den lag, som ger det rättsliga äktenskapet, utgå från att det finns någon allmängiltig samlevnadsetik, som är specifik för förbindelsen mellan man och kvinna och mot vars handlingsregler make kan bryta och därmed ådra sig skuld till söndringen i samlevnaden. Lagstiftningens utgångspunkt måste i stället vara att olika människor ger samlevnaden olika innebörd. Det får vara de samlevandes ensak, vilka handlingsnormer de tillämpar eller anser gälla i sin förbindelse. Det kan då inte heller bli fråga om att något samhälleligt organ vid tvist dem emellan skall godkänna eller förkasta deras handlande i förhållande till deras handlingsnormer. Dessa kan inte fast— ställas av utomstående.

Nu innehåller lagen som nämnts också några uttryckliga handlingsnormer för makar av etisk art: de är skyldiga att bistå varandra, de har att verka för familjens bästa och de skall göra detta i samråd; de skall också vara varandra trogna. Om man till en början bortser från trohetsplikten kan det konsta- teras att dessa handlingsregler är mycket allmänt hållna. I viss mån kan de kanske uppfattas som ett sammanfattande uttryck

för den allmänna samlevnadsetik som lagen antar existera. I vart fall speglar de en sida därav. Men det finns uppenbarligen en mångfald olika uppfattningar om vad makar bör iaktta i fråga om hjälp och stöd åt varandra under olika känslomässiga och yttre förutsättningar, i fråga om avvägningen mel- lan den enes intresse av självständighet och den andres av samråd och samverkan ochi fråga om vad som kan vara handlande till familjens bästa under olika förhållanden.

Mera konkret och entydigt är kravet på trohet. Det kan bäras upp av flera motiv. Bland dem finns sådana som är eller åtmins- tone varit rent rationella, såsom intresset av att motverka sådant handlande som kan äventyra familjestabiliteten eller av att för- hindra att barn föds utan att få växa upp med båda Sina föräldrar. Men av lagens utformning framgår att det främst föresta- vats av samlevnadsetiska skäl. Andra makens samtycke utesluter nämligen de sanktioner, som lagen annars möjliggör.

De olika sociala skälen bakom trohetskra— vet kan i dag anses ha förlorat åtskilligt av sin tyngd. Genom att så många av de uppgifter som tidigare ankommit på familjen övertagits av samhälleliga organ eller kan tillgodoses utanför familjen ger samhälls— strukturen ett större utrymme för upplös- ning av familjer, som inte fungerar som en känslomässig gemenskap. Preventivteknik och abortmöjligheter minskar riskerna för oönskade barn. Att barn föds utom äkten- skapet medför inte samma sociala svårigheter som tidigare, vare sig för barnet eller för dess mor.

Trohetskravet kan därför nu ses som ett uttryck främst för en etisk uppfattning. l äktenskap som bygger på en djup känslo- mässig gemenskap kan kravet på trohet mellan makarna utgöra en väsentlig del av denna deras gemenskap. Trohetskravet blir då en angelägenhet makarna emellan och grundas på deras etiska uppfattning om äktenskapets innebörd. För andra kan de etiska uppfattningarna på detta område vara annorlunda. Vad tidigare sagts om konse- kvenserna för lagstiftningens del av föränd—

ringar i de etiska uppfattningarna kring äktenskapet och makars förhållande till var- andra äger i princip tillämpning också i fråga om trohetskravet.

Sexualmoralen ärinte någon speciell mo- ral utan ett delområde av den större etik som sysselsätter sig med reglerna för människor- nas förhållande till varandra. Vad som i allmänhet gäller i fråga om krav på respekt och hänsyn i umgänget mellan människori olika relationer äger tillämpning också på det sexuella området, låt vara att de sexuella förbindelserna kringgärdats med särskilda tabun och därför kommit att framstå som föremål för en särskild etik.

Uppfattningen att de som är gifta med varandra inte får ha sexuella förbindelser med andra är en uppfattning som vid under- sökningar uttalats av nästan alla. Andra undersökningar tyder emellertid på att man i själva verket i inte obetydlig utsträckning lever på annat sätt, och det är obestridligt att synen på sexualiteten blivit friare. Otrohet synes sålunda inte vara någon ovanlig före- teelse sett över en längre tids äktenskap. Allvaret i den uppfattning som framkommit vid undersökningarna eller i vart fall uppfattningens fasthet kan därför sättas i fråga.

Det synes som om man på detta område, liksom när det gäller etiska värderingar över— huvudtaget i fråga om äktenskapet, står inför en långtifrån enhetlig bild. Vidare måste man beakta att en makes handlande på det sexuella området inte bör ses isolerat från relationen mellan makarna i dess helhet. Det synes numera vara en allmän uppfattning att otrohet, som inte bara är tillfällig, bör ses mera som ett symptom på att brister finnsi makarnas gemenskap än som något som grundlägger söndring. En lagstadgad trohets- plikt slår fast att den otrogne kränkt sin make och stämplar honom därmed moraliskt utan att beakta samlevnadssituationen i öv- rigt. I denna finns kanske förklaringen till hans handlande; omständigheterna kan vara sådana att de betar otroheten dess karaktär av något moraliskt förkastligt. En absolut trohetsplikt är därför alltför stel för att

läggas till grund för lagregler. Den tillfälliga otroheten uppfattas vidare ofta som något som inte behöver tilläggas någon djupare innebörd; den behöver inte spoliera förut- sättningarna för fortsatt samlevnad även om andra makens första reaktion på det inträf- fade kan vara häftig. En lagstadgad trohets- plikt är för sådana fall ägnad att dramatisera händelsen och kan understödja häftigheten i reaktionen till förfång för möjligheterna att fortsätta samlevnaden. Att otroheten sålun— da bör sättas in i sitt större sammanhang har redan kommit till uttryck i den lagändring som genomfördes år 1969 och som innebar att domstol, när hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, kan vägra äktenskapsskillnad som begäres på grund av otrohet.

Den lagstadgade trohetsplikten är alltså ett uttryck för en etisk värdering på ett speciellt samlevnadsområde. Rättsföljderna av brott mot trohetsplikten har redan under- kastats förändringar som sammanhänger med att de etiska värderingarna på detta område inte längre är enhetliga. Tiden synes mogen att ta bort kravet på trohet ur lagstiftningen. Härför kan också anföras det skälet att det kan vara just trohetsplikten som avhåller en del samlevande från att ingå äktenskap och därmed föranleder att de ställer sig utanför äktenskapets övriga regler, som de i och för sig kan finna ändamålsenliga.

På frågan om regler med specifikt etiskt underlag är motiverade i lagstiftningen eller ej kan vidare anläggas följande synpunkter. Nu gällande lag bygger på tanken att äktenskapet skall vara livet ut. I verkligheten går emellertid denna tanke inte att fullfölja i alla fall, ty makar handlar ibland på sådant sätt mot varandra att samlivet dem emellan blir en plåga för den ene eller för båda. När syftet med mannens och kvinnans föreningi äktenskapet förfelas måste en upplösning få komma till stånd. I vilka fall äktenskapet skall anses spolierat anges i lagen bl. a. med beskrivningar av sådana förfaranden av ena maken mot den andra, som typiskt sett omöjliggör samlevnad. Denna lagteknik med avseende på upplösningsreglerna gör det

naturligt att också uttryckligen ange de skyldigheter som makarna har mot varandra i personligt hänseende. Om man däremot inte anser att särskilda grunder måste finnas för upplösningen av äktenskap — en stånd- punkt som framförs i direktiven och som vi ansluter oss till i det följande — bortfalleri detta hänseende behovet av att beskriva allmänna eller särskilda skyldigheter makar- na emellan på det personliga området.

Lagstiftningen om äktenskapet bör såle- des inte innehålla några regler av specifik etisk art om hur makarna bör förhålla sig till varandra på det personliga området. Detta får emellertid inte tolkas som om den bakomliggande tanken är att det är likgiltigt hur makar förhåller sig till varandra i personligt hänseende och hur atmosfären äri de hem, där nästa generation växer upp. Snarare är ståndpunkten ett uttryck för tilltron till makars förmåga att själva under ansvar för varandra och för barnen utveckla sina personliga relationer till en berikande personlig gemenskap efter individuella förut- sättningar och egna värderingar. Samtidigt innebär ståndpunkten ett övergivande av tanken att samhälleliga organ skall kunna avgöra vad som är rätt eller fel i den komplicerade personliga relationen mellan man och kvinna som bildat familj.

Att lagstiftningen inte bör bygga på någon speciell etik för mannens och kvin- nans samlevnad betyder inte att den kan frigöra sig helt och hållet från värderingar. Men dessa kommer att ligga på det allmänna plan, där en värdegemenskap i stort finns, och innebära att lagstiftningen blir uttryck för bl. a. tolerans mot olika livsåskådningar, principen om mannens och kvinnans jäm- ställdhet och tanken att den starkare inte får utnyttja den svagare. Vid utformningen av de konkreta reglerna om äktenskapets rätts- verkningar måste sådana värderingar vara de vägledande, samtidigt som familjens egen- skap av en känslomässig gemenskap måste finnas med i bilden. Dessa grundläggande värderingar kan självfallet stå i konflikt med vissa extrema livsåskådningar och deras etis- ka värderingar. Men den effekten är ofrån- komlig.

Neutraliteten till olika specifika etiska värderingar kring äktenskapet berör flera delar av det rättsliga institutet. Föreskrifter- na om formen för giftermålet har i nuvarande lag anknytning till en speciell uppfattning, i det de särskilt reglerar den kyrkliga vigseln. Olika rättsföljder är knutna till skuld till att samlevnaden hävs. Och upplösningsreglerna, enligt vilka äktenskapet i princip kan upplö- sas bara på särskilda grunder, är uttryck för en religiös eller etisk föreställning om förbin- delsens natur, nämligen att den skall vara livet ut.

Tar man enligt det sagda bort regler i lagstiftningen som rör makarnas hela samlev- nadssituation eller som bygger på tanken att det finns en specifik etik för äktenskapet som social företeelse kommer det rättsliga äktenskapet att vara en materiell reglering av en ännu mindre del av makarnas samlevnad än för närvarande, nämligen av bara den ekonomiska sidan. De som gifter sig torde emellertid i allmänhet även framdeles ge äktenskapet en vidare innebörd än bara en reglering av deras ekonomiska mellanhavan- den. Vilken denna vidare innebörd är blir deras ensak men det förutsättes att äktenska- pet som hittills syftar till en samverkan i en personlig gemenskap. Från samhällets syn- punkt är det bara påkallat att tillhandahålla lagregler för den ekonomiska sidan av deras förbindelse. Det är barai detta hänseende som samhället har förutsättningar att avgränsa de problem som kan uppståi samlevnaden och ge konkreta regler för deras lösning. Denna uppfattning står inte på något sätt i motsätt- ning till tanken att det är en angelägen uppgift för det allmänna att främja den personliga gemenskapen i familjerna. För denna uppgift bör det dock finnas tjänligare medel än lagbud om hur makar bör förhålla sig till varandra i personligt hänseende.

3.4. Äktenskapets frivillighet

Det är i vårt samhälle en allmän uppfattning att de som bildar familj skall göra detta fullt frivilligt. Kravet på frivillighet gäller såväl

valet av partner som tiden för den faktiska familjebildningen, vare sig den sker med eller utan giftermål. Särskilda lagbestämmelser för att trygga frivilligheten vid faktisk familje- bildning utan giftermål finns visserligen inte, men olika stadganden i brottsbalken, som syftar till att skydda den personliga integrite- ten i allmänhet, ger skydd åtminstone mot grövre former av intrång i frivilligheten också vid familjebildning. Däremot slår lagen sär— skilt vakt om frivilligheten vid äktenskapets ingående. Att tvinga någon att ingå äkten— skap utgör ett särskilt brott, olaga giftermål. Samma brott föreligger om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan orsak inte äger rättslig handlingsförmåga och, i vissa fall, om någon ingår äktenskap under vilseledande av den andre.

Även äktenskapslagstiftningen söker tryg- ga frivilligheten i giftermålet. Formalise— ringen av äktenskapets ingående genom krav på vigsel, förrättad av någon som det allmän— na auktoriserat för uppgiften, tjänar sålunda inte bara syftet att skapa klarhet om när mannens och kvinnans förbindelse övergår till att bli ett äktenskap enligt den borgerliga rättsordningen och att bevaka de allmänna intressen som är knutna därtill. Formföre- skrifterna avser också att trygga frivilligheten i parternas rättshandling. Vigseln är utan verkan om de trolovade inte varit samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren och på hans fråga avgivit sitt ja och samtycke till äkten- skapet. 'Brister i viljeförklaringen såsom när den avgivits under sinnesförvirring, till följd av vilseledande eller under tvång gör visserli— gen inte vigseln ogiltig men kan under vissa förutsättningar leda till återgång av äkten- skapet, dvs. det kan upplösas i särskild ordning, varvid det tillägges mindre långtgå- ende rättsverkningar än annars.

Det torde inte råda några delade meningar om att det är ett starkt intresse både från enskild och från allmän synpunkt att säker- het i möjligaste mån finns för att äktenskap inte kommer till stånd, som inte motsvarar parternas uppriktiga och samstämmiga vilja. Detta gäller också om den borgerliga rätts-

ordningens äktenskap efter reformen kom- mer att sakna regler för makarnas personliga förhållande till varandra och därmed blir mer en ekonomisk-rättslig relation mellan dem än ett personligt förhållande. Den förenkling av formen för äktenskapets ingående som enligt direktiven skall eftersträvas kan därför knap- past få innebära att man gör någon mera väsentlig eftergift uppställs för att trygga frivilligheten i rätts- handlingen.

Sedan äktenskapet ingåtts i behörig ord- ning gäller enligt nuvarande lag att makarna inte fritt förfogar över dess bestånd. Samlev- naden kan de visserligen häva närhelst de önskar; vill bara ena maken det och lämnar han den andre ”utan giltig orsak” löper han dock risk att förlora rätt till underhåll och att åläggas skadestånd till den andre vid äktenskapets upplösning. Men upplösningen av det rättsliga äktenskapet i makarnas livs- tid kräver domstols dom på äktenskapsskill- nad, och sådan får meddelas bara under vissa förutsättningar. Gemensamt för dessa är att de innefattar krav på att det är ådagalagt att äktenskapet inte svarar mot en faktisk ge- menskap. Men lagen godtar inte några andra

på de krav som f.n.

omständigheter än däri särskilt angivna så- som belägg för att gemenskapen är bruten. Med denna ordning kvalificeras vissa brister i samlevnaden såsom de enda som får leda till äktenskapets upplösning och make måste inför domstolen visa att sådan av lagen godtagen brist föreligger. Inte ens om makar— nu är ense om upplösningen respekteras deras vilja enbart. De måste också upphöra med samlevnaden och leva åtskilda under minst ett år.

Men lagen går än längre i sin strävan att slå vakt om äktenskapets bestånd. Inte alla de omständigheter som i och för sig godtas som grund för äktenskapets upplösning får leda till omedelbar äktenskapsskillnad utan bara vissa, som ansetts ge vid handen att förutsättningarna för fortsatt samlevnad är definitivt spolierade. Till dessa hör inte makarnas enighet om att bryta samlevnaden. Inte heller får make omedelbar äktenskaps- skillnad om skälet för hans önskan att

upplösa äktenskapet bara är att djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna eller att den andra maken grovt försummar sin plikt att försörja familjen eller på annat sätt i märklig mån åsidosätter sina plikter mot familjemedlemmarna eller missbrukar rusgivande medel eller för ett lastbart liv. 1 de angivna fallen kan bara meddelas dom på hemskillnad, vilken först efter ett års särlev- nad berättigar endera maken att få äkten- skapsskillnad. Vill bara ena maken skiljas kan hemskillnad vägras om det med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras att han fortsätter samlevnaden. Och begär make äktenskapsskillnad på grund av att andra maken varit otrogen kan rätten, om hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, i stället döma till hemskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äkten- skapsskillnad.

I detta sammanhang bör också nämnas att lagen ytterligare söker motverka att äkten- skap upplöses genom att ställa krav på medling —— eller i varje fall försök till medling — när bara dom på hemskillnad kan komma i fråga.

De restriktioner som sålunda gälleri fråga om möjligheterna att upplösa äktenskap kan teoretiskt leda till inte så få fall, där äktenskap blir bestående trots att makes vilja att få det upplöst till och med manifesterat sig i att han väckt talan därom. Det förhåller sig emellertid i praktiken så att make, som önskar äktenskapets upplösning, nästan all— tid kan nå detta resultat, förutsatt att samlevnaden hävs. Är makarna ense om atti häva samlevnaden kan dom på hemskillnadi] inte vägras dem, och efter ett års särlevnad har vardera maken en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Och vill bara den ena maken skiljas i fall, där andra maken inte gjort sig skyldig till någon försummelse av sina plikter och där inte heller något annat skillnadsgrundande förhållande kan hänföras till denne, kan han för hemskillnad åberopa den föga konkretiserade grunden att djup och varaktig söndring uppstått mellan ma—

karna. I praxis anses redan den omständig- heten att make inlett process mot andra maken vara ett starkt indicium på söndring— en och det krävs vanligen inte mycket av ytterligare bevisning därom för att hem- skillnadsdom skall meddelas.

Det kan alltså konstateras att alla rättsliga restriktioner till trots make, som är bestämd i sin vilja att upplösa sitt äktenskap. i praktiken kan förverkliga sin önskan utom i sällsynta undantagsfall. Restriktionerna för- svårar emellertid upplösningen och fördröjer den i de fall, då hemskillnad med ett års särlevnad måste föregå äktenskapsskillnaden. När bara ena maken vill skiljas kan också alla de obehag som är förenade med att tvingas blotta sitt privatliv inför domstolen utgöra så starka återhållande moment att han -— mot sin önskan att låta äktenskapet bestå. Restriktionerna på upp- lösningsmöjligheterna kan därmed ivissa fall verka stabiliserande på äktenskapet och till följd av psykologiska effekter av att äkten- skapet består möjligen också på den faktiska familjesituationen.

Frågan kan ställas vad som motiverar

innersta föredrar

rättsliga restriktioner i fråga om upplösning av äktenskap. Historiskt bygger restriktioner- na på den kristna uppfattningen att äkten- skapet är en del av skupelseordningen, mot vilken människan inte får bryta. Äktenska- pet måste i princip bestå tills det upplöses genom döden.

Men det är tydligt att också mera påtag- liga skäl religiös uppfattning talat och alltjämt talar för att det ligger ett värde i familjestabilite- ten både för de enskilda familjemedlem-

sociala än anpassningen till en

marna och för samhället i stort. I avsnittet om familjens funktioner har belysts hur familjen både fullgör vissa ofrånkomliga upp- gifter — släktets reproduktion, vård och uppfostran av barnen -— och tillgodoser vissa andra för den enskilde mycket viktiga behov på det känslomässiga området. Det har också berörts hur samlevnaden leder till att famil- jen blir en mer eller mindre fast ekonomisk enhet. Upplösningen av familjen medför x_regelmåssigt problem när de olika funktio-

/ | | !

ner, som familjen fullgjort, upphör eller måste fullgörasi andra former. Särskilt gäller detta vården och uppfostran av barnen. Det gäller också den ekonomiska funktionen. Redan den omständigheten att de som levt tillsammans nu skall leva var för sig medför , ökade kostnader totalt sett. Om de inte

själva kan öka sina resurser och redan leveri så knappa omständigheter att de inte kan sänka sin levnadsstandard kommer anspråk att ställas på det allmänna. Men också på det känslomässiga området kan familjeupplös- ningen medföra djupgående störningar som försvårar de tidigare familjemedlemmarnas möjligheter att fungera socialt. För minder- åriga barn innebär upplösningen ofta särskilt allvarliga följder i det de mister den fortlö- pande kontakten med den ena av föräldrar— na.

Mot bakgrunden av de antydda effekterna av familjeupplösningar är det förståeligt att det också från praktiska utgångspunkter kunnat ses som en samhällelig uppgift att verka för familjemas stabilitet och att detta ['—intresse i vissa fall fått företräde framför

respekten för den enskildes vilja att upplösa familjen. Det instrument som samhället an- vänt för att tillgodose stabilitetsintresset har varit lagstiftningen om äktenskapet, varvid man utgått från att vägrad upplösning av äktenskapet också ger förutsättningar för att familjen består. Den ändring i reglerna för upplösning av äktenskap vid otrohet som genomfördes år 1969 kan tolkas som ett uttryck för att stabilitetsintresset då alltjämt ansågs vara ett så väsentligt intresse, att det, när hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar härför, skall kunna ges företräde framför makes på otroheten grun- dade vilja att omedelbart få äktenskapet upplöst. Ändringen kan emellertid också ses som bara ett uttryck för uppfattningen att lagstiftningen dittills tillagt otrohet alltför onyanserade rättsverkningar.

Äktenskapets och samlevnadens frivillig— het har emellertid också en annan aspekt än den som hänför sig till de rättsliga begräns- ningarna av upplösningsmöjlighetema, nämli- gen vilken grad av handlingsfrihet som de

faktiska förhållandena ger. Det är tydligt att samlevnaden i familjen kan betecknas som fullt frivillig bara om den yttre situation, i vilken familjen befinner sig, ger frihet åt dess medlemmar att välja mellan att fortsätta samlevnaden och att upplösa den, låt vara att de själva kanske inte är medvetna om de faktiska bindningarna eller i vart fall inte upplever dem som inskränkningar i hand- lingsfriheten så länge den känslomässiga gemenskapen består. Men om den brister blir de faktiska svårigheter som kan möta för en upplösning en realitet. Är svårigheterna oöverstigliga framstår samlevnaden som på- tvingad redan på grund därav, oavsett vilka rättsliga restriktioner som kan gälla för upplösningen. Av beskrivningen av familje- funktionerna torde ha framgått hur de ' sammanhållande effekterna av de flesta funktionerna tunnats ut under inflytande av samhällsutvecklingen i stort. Att de faktiska hindren för familjeupplösning allmänt sett blivit färre eller lättare att övervinna måste därför innebära en ökad frivillighet i familje- sammanhållningen. En annan och mera på- taglig effekt av att de faktiska hindren minskat eller att handlingsfriheten vidgats, , hur man nu vill uttrycka saken, är det ökade

antalet skilsmässor. Det kan antas att vad som i första hand

Ähåller samman en familj, där mannen och * kvinnan är gifta, trots att de båda eller någon

av dem önskar en upplösning, är de svårighe- ter av ekonomisk och social natur, som upplösningen skulle medföra för dem, och bundenheten till barnen. De rättsliga be- gränsningarna i möjligheterna att upplösa äktenskapet och det besvär och obehag, som skillnadsförfarandet i dess nuvarande ut- formning medför, har sannolikt bara en marginell effekt på deras handlande med avseende på den faktiska familjesituationen. Det torde vara sällsynt att någon känner sig förpliktad att mot sin vilja leva tillsammans med sin make enbart på den grund att domstol inte meddelat dom på hem- eller äktenskapsskillnad. Den faktiska situationen torde utveckla sig oberoende av om det rättsliga äktenskapet består eller ej.

Man kan då fråga sig om stabilitetsintres— set, som knyter sig till att familjen består och inte till att det rättsliga äktenskapet i och för sig bibehålls, över huvud taget kan tillgodoses genom att man försvårar upplös- ningen av äktenskapet. [ vart fall synes restriktioner på upplösningsmöjligheterna vara ett föga rationellt instrument för att understödja familjestabiliteten. Det kan an- märkas att det inte är något samhälleligt intresse att äktenskap består som inte mot- svaras av någon faktisk samlevnad. Tvärtom medför sådana formella äktenskap olägen- heter genom att regler som bygger på äkten- skap och förutsätter samlevnad blir tillämp- liga fast reglerna för ensamstående skulle ge sakligt sett riktigare resultat.

Det kan alltså enligt vår mening starkt ifrågasättas om restriktioner på möjligheter- na att upplösa det rättsliga äktenskapet numera över huvud taget har någon nämn- värd effekt på den faktiska familjesamman- hållningen. Och har de det, är det resultat som uppnås högst tvivelaktigt. En samlev- nad som består enbart på den grund att skilsmässa vägrats eller därför att make inte vill utsätta sig för obehaget av en skilsmässo- process kan knappast erbjuda något gynn- samt klimat för en känslomässig gemenskap. Snarare torde den skapa förutsättningar för känslokyla och aversion.

Samtidigt är det ställt utom tvivel att restriktionerna enligt det nuvarande syste- met ofta har negativa verkningar när familjen och äktenskapet restriktionerna till trots ändå blir upplösta. Det gäller främst när bara den ena maken önskar skilsmässa och tvingas visa inför domstolen att grund för hem— eller äktenskapsskillnad föreligger. För- ut har berörts det obehag som för de flesta är förenat med att behöva lägga fram för domstolen missförhållanden ur det äkten- skapliga samlivet. Men det är också ett känt faktum att skillnadsrättegången inte sällan utnyttjas av ena eller båda makarna för att trakassera motparten eller för att få domsto- lens uttalande att det är den andre som fel-at i ena eller andra hänseendet även när det saknar betydelse för regleringen av rättsför-

Det händer också att make utnyttjar sin möjlighet att motsätta sig skilsmässa och därmed tvinga den andre till en för honom pinsam rättegång för att förskaffa sig ekono- miska fördelar eller för att få vårdnaden om barnen. Den nuvarande ordningen leder där— för många gånger till att förhållandet mellan makarna ytterligare förbittras till skada inte minst för deras barn. Därjämte ställs domsto- len i många skillnadsprocesser inför en hart när omöjlig uppgift att fastställa vem av makarna som bär skulden till att deras gemenskap brutits.

Men också när makarna är ense om att skiljas kan den Wordnmgen med krav på ett års särlevnad efter dom på hemskillnad innefatta olägenheter för dem. Det är inte ovanligt att samlevnaden bryts redan innan skillnadsförfarandet inleds. Sär- levnadstiden blir då längre än det lagstadgade minimum. Inte heller torde det vara sällsynt att någon av makarna vill gifta sig med någon annan, när makarna flyttat från varandra. När en ny familjebildning sker, fastän det tidigare äktenskapet består, är det otillfreds- ställande både att äktenskapets rättsregler inte kan bli tillämpliga i den nya samlev- naden förrän efter ganska lång tid och att äktenskapsreglerna samtidigt fortfar att gälla i en relation som inte motsvaras av någon faktisk samlevnad. Båda makarna i det for- mella äktenskapet måste i den angivna situa- tionen uppfatta detta som påtvingat och som en meningslös inskränkning i deras hand- lingsfrihet.

Man kan slutligen också mot restriktio- nerna anföra att de kan tolkas som uttryck för en misstro från samhällets sida gentemot den enskilde och hans förmåga att själv rätt bedöma sin situation under ansvar för dem som är beroende av honom och en motsva- rande övertro på förmågan hos samhällets organ att göra denna bedömning.

Det är enligt det sagda antagligt att de rättsliga begränsningarna i möjligheterna att upplösa äktenskap inte har mera än margi- nella positiva effekter på familjestabiliteten,

a

medan det a andra sidan är klart att de

Det återstår att något beröra stabilitets- Iintressets styrka i dagens samhälle. Det har ' redan antytts att det inte har samma tyngd numera som vid tiden för den nuvarande

giftermålsbalkens tillkomst. Familjens upp- " lösning betydde då ofta en social katastrof för den ekonomiskt svagare maken, och barnen kom ien mycket utsatt position. Det är numera inte ovanligt att båda makarna redan under samlevnaden har sin försörjning tryggad genom eget förvärvsarbete; omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har för- värvsarbete på heltid. Den enskildes ekono- miska resurser har allmänt sett förbättrats så

att det är lättare att möta de ekonomiska =, påfrestningarna vid en familjeupplösning. Och make som inte är ekonomiskt självstän- dig i förhållande till den andre har i en helt annan utsträckning än förr möjlighet att efter familjens upplösning komma in i för- värvslivet. Allt fler får allt längre utbildning!. och därmed läggs grunden för försörjning genom eget förvärvsarbete. Samhället är be- rett att bistå med reaktivering och omskol- ning av dem som en tid stått utanför förvärvslivet, och det bedriver över huvud taget en aktiv politik för att ge arbete åt alla som vill förvärvsarbeta. De ensamstående :" föräldrarnas och deras barns situation under- l lättas på olika sätt. i Det måste visserligen konstateras att dessa och andra förändringar i samhället inte generellt eliminerat svårigheterna för de en— skilda vid familjeupplösningar och heller inte medfört att sådana kan ske utan att anspråk ställs på det allmänna. Men det är ändå tydligt att förändringarna är så djupgående att intresset av familjestabilitet inte kan tillmätas samma vikt som förr, när det ställs mot makarnas eller den ena makens önskan i att få sitt äktenskap upplöst. : Stabilitetsintresset har alltså försvagats och rättsliga begränsningar i möjligheterna att upplösa äktenskap måste antas vara ineffektiva som medel att understödja famil- jestabiliteten. Den slutsats som vi anser böra dragas härav och av de olägenheter som är förenade med rättsliga restriktioner av nuva-

,,,-44

rande art är iöverensstämmelse med vad direktiven anvisar att lagstiftningen bör överge kravet på att det skall på visst sätt vara ådagalagt att gemenskapen mellan ma- karna är bruten för att äktenskapets upplös- ning skall medges. En makes vilja att upplösa äktenskapet bör i stället oavsett motiven alltid respekteras.

Om lagen övergår till en ordning som medger att make alltid får sitt äktenskap upplöst, när han begär det, innebär detta självfallet inte att de faktiska svårigheter samtidigt elimineras som kan hindra en önskad familjeupplösning. De faktiska bind- ningarna är väl mest ' ekonomiska området men de kan också| hänföra sig till barnens behov eller upplevel- . sen av ansvar för och samhörighet med dem , eller till insikten om att en familjeupplösning; vållar den andra maken så stora svårigheter| att det vore förkastligt att genomföra den. Ändringen av reglerna för äktenskapets upp- lösning förverkligar därför bara formellt; tanken att ingen skall behöva leva i ettl

påtagliga på det a'?

äktenskap som han vill frigöra sig från. Den reella handlingsfriheten ligger utanför upp- lösningsreglernas räckvidd. Avvägningen mel- lan de skäl som talar för fortsatt samlevnad och dem som talar för upplösning blir emellertid alltid den enskilde makens ensak.

När en make överväger om han skall begära upplösning av sitt äktenskap eller ej får han också beakta de följder av en upplösning som rättsreglerna inom äktenskapsrätten och inom andra områden medför för honom. Av omedelbar betydelse är härvid bl.a. den skyldighet att utge underhåll till andra maken som han kan komma att åläggas, respektive den rätt till underhåll som han kan komma att tillerkännas. Direktiven framhåller att skyldighet för ena maken att utge underhållsbidrag till den andre i prak- tiken kan innebära att han hindras från att /

begära skilsmässa därför att han inte kan, klara av underhållsbördan. En utgångspunkt,-'( för utredningsarbetet bör enligt direktiven vara att underhållsbidrag mellan makar inte skall komma i fråga efter upplösning av äktenskapet.

Det är givet att möjligheterna att frigöra sig från familjen ökar för den make, som enligt nuvarande regler måste räkna med underhållsskyldighet, om denna faller bort. Hans handlingsfrihet vidgas och en skilsmäs- sa kan för honom rentav betyda en ekono- misk förbättring. Men underhållsskyldig- heten är idag knuten till ett på visst sätt kvalificerat behov av underhåll hos den berättigade. Begränsas dennes rätt till under- häll efter skilsmässa utan att hans behov av medel för sin försörjning blir tillgodosett på annat sätt, minskar hans möjligheter att förverkliga sin önskan att frigöra sig från familjen. Hans handlingsfrihet inskränks och han kan se sig tvungen att fortsätta samlev- naden i familjen. Det är knappast förenligt med tanken på jämställdhet mellan makarna att öka den enes handlingsfrihet eller, annor- lunda uttryckt, frivillighet i äktenskapet genom en begränsning av den andres. Det leder inte generellt till någon ökad frivillig- het i äktenskapen.

Vad som skall eftersträvas är i stället en totalt sett ökad handlingsfrihet för makarna. Denna kan på det nu berörda området tydligen bara uppnås genom att den enes ekonomiska beroende av den andre elimine- ras. Detta kan i sin tur åstadkommas på två sätt: antingen måste båda makarna bli själv- försörjande redan under äktenskapet eller också måste den make, som varit ekono- miskt beroende under detta, få samma säker— het för sin försörjning vid skilsmässa som underhållsrätten givit men på annat sätt. Bara eget förvärvsarbete eller, om förvärvs- hinder föreligger, bidrag från det allmänna synes kunna ersätta bortfallet av underhålls- rätten. Man kommer här in på den vittsyf— tande frågan om makes försörjningsskyl- dighet över huvud taget under bestående äktenskap och efter dess upplösning. Denna fråga faller utanför ramen för detta avsnitt men skall behandlasi annat sammanhang.

På motsvarande sätt kan de regler som gäller för delningen av makarnas egendom vid äktenskapets upplösning påverka deras handlingsfrihet. Make som finner att reglerna ger honom en oförändrad eller kanske

t.o.m. förbättrad förmögenhetsställning möter här ingen inskränkning i sin handlings- frihet. Den make däremot som skulle få sin situation försämrad eller rentav bli ställd helt utan tillgångar ser i denna faktiska effekt kanske ett avgörande hinder för att förverk- liga sin önskan att frigöra sig från äkten- skapet. Också dessa frågor, som rör äkten- skapets egendomsordning, skall behandlas särskilt och har berörts här bara för att belysa den relativa effekten på äktenskapets frivillighet av den föreslagna omläggningen av upplösningsreglerna.

Att makes vilja att upplösa sitt äktenskap, konkretiserad i en begäran om äktenskaps- skillnad, alltid skall respekteras utan någon prövning av de bakomliggande motiven ute- sluter inte att stabilitetsintresset och hänsyn till den andra maken kan påkalla vissa restriktioner i det begränsade syftet att förebygga att upplösningen sker förhastat. På det personliga område, som samlevnaden mellan man och kvinna utgör, är det lätt att handla under affekt och överilat. Så länge konsekvenserna av ett förhastande bara drabbar den eller de handlande själva finns det knappast tillräcklig anledning för samhäl- let att med lagstiftningens hjälp söka säker- ställa eftertanke. Annorlunda förhåller det sig om följderna av det överilade handlandet drabbar också andra familjemedlemmar: andra maken, som vill fortsätta äktenskapet, eller barnen. Här finns det skäl att i möjligaste mån söka se till att bara sådan vilja att upplösa familjen och äktenskapet som grundar sig på en fast övertygelse om att äktenskapet inte bör fortsätta, blir respekte- rad.

Det rättsliga medel som står till buds för att om möjligt förmå make att noga tänka igenom sin situation och besinna konse— kvenserna av äktenskapets upplösning, inte bara för honom själv utan också för dem som är beroende av honom, är framför allt att fördröja den definitiva upplösningen, äktenskapsskillnaden, genom att låta den föregås av en betänketid. Hemskillnadstiden enligt nuvarande ordning är en sådan betän- ketid, som krävs i vissa fall. Enligt vår

mening förstärks behovet av en betänketid vid en omläggning av upplösningsreglerna enligt vad vi förordat i det föregående. När make inte behöver redovisa motiven för sin vilja att upplösa äktenskapet är det uppen- barligen vissa risker för att tillfälliga eller ganska ytliga misshälligheter i samlevnaden kan leda till en begäran om upplösning, som maken eller makarna ångrar efter någon tid. Har äktenskapet då redan upplösts kan det psykologiskt verka som ett hinder för ho- nom att söka återupprätta familjen. Vi anser därför att lagen även i fortsättningen bör innehålla regler som i vissa fall genom en fördröjning av äktenskapsskillnaden ger till— fälle till eftertanke.

Ett annat medel att motverka förhastande är att uppställa krav på att make som vill skiljas måste rådföra sig med någon utom- stående, som kan belysa situationen allsidigt för honom. Man kommer emellertid då in på en ordning, som redan på grund av sin tvångsmässighet kan antas ha dåliga förut- sättningar att fullfölja sitt syfte och som liksom medlingen i sin nuvarande utform-

ning alltför ofta skulle komma att framstå _ som en tom formalitet. Obligatorisk medling " eller familjerådgivning, vare sig före eller ,

efter begäran om äktenskapets upplösning, bör därför inte komma ifråga som medel att motverka förhastade skilsmässor. Vi starkt understryka att samhället bör kunna genom frivillig medling eller familjerådgiv- ning ge dem hjälp som vill rådgöra med utomstående för att komma till klarhet om förutsättningarna för äktenskapets bestånd och konsekvenserna av en upplösning.

Om betänketid — i förening med frivillig familjerådgivning eller medling — väljes som instrument för att förebygga förhastade skilsmässor uppkommer frågan hur de fall skall avgränsas när betänketid skall gälla. Betänketid med den inskränkning i äkten- skapets frivillighet som den innebär — böri princip inte påtvingas make i andra fall än när det finns skäl att anta att begäran om äktenskapsskillnad är förhastad. Det är emel- lertid uppenbarligen inte möjligt för utom- stående att avgöra när förhastande föreligger

vill .

och när önskan om skilsmässa grundar sig på moget övervägande. Däremot är det möjligt att med utgångspunkt i den faktiska situatio- nen ange de fall då intresset av att motverka förhastande är särskilt starkt. Dessa fall är när makarna är oense om skilsmässan och när de har minderåriga barn. Oenigheten visar på att förutsättningarna för äktenska- pets bestånd bedöms olika av makarna; inget säger att den make som önskar skilsmässa har en riktigare bedömning än den andre. Den make som vill att äktenskapet skall bestå bör få sitt intresse tillgodosett så långt att den andre tvingas underkasta sig en betänketid. Och har makarna minderåriga barn är dessas intresse av att skilsmässan inte kommer till stånd av förhastande så starkt att föräldrarna, även om de är ense om skilsmässan, bör få finna sig i en betänketid. & Vi föreslår därför att betänketid i princip- skall gälla när makarna är oense om äkten- skapets upplösning och när de har minderåri- ga barn.

Betänketiden medför som nämnts en rättslig inskränkning i äktenskapets frivillig- het. Den hindrar däremot inte att samlevna— den bryts. Ändå kan det finnas skäl att överväga om betänketiden bör vara så lång som den nuvarande hemskillnadstiden, ett år. Den tid, under vilken makarna måste leva i osäkerhet om hur framtiden skall gestaltas för dem, utgör ofta en stor påfrestning för dem, särskilt när den kombineras med de svårigheter som den faktiska familjeupplös- ningen medför. Görs tiden kortare bör det också ge makarna anledning att allvarligt ompröva skälen för skilsmässan innan de ännu var på sitt håll hunnit växa in i nya förhållanden. En väsentlig förkortning av betänketidens minimum synes därför befo- gad.

Den föreslagna ordningen innebär att man överger tanken att intresset av familjestabi- litet kan tillgodoses genom inskränkningar i möjligheterna att upplösa det rättsliga äkten- skapet och att i stället makes vilja att upplösa sitt äktenskap alltid respekteras. Det är knappast troligt att förenklingen av regler- na för äktenskapets upplösning medför nå—

1 |

i l

l l ). |

gon ökning av antalet familjeupplösningar, då dessa som ovan anförts måste antagas i första hand hänga samman med föränd- ringarna i de faktiska förutsättningarna för familjeupplösning. Däremot kan det tänkas att frekvensen av skilsmässor kan komma att stiga genom att äktenskap, som inte mot- svaras av någon faktisk samlevnad, bringas att upphöra.

Det hävdas ofta att familjens stabilitet är fundamental för samhället och att det därför är ett allmänt intresse att skilsmässor motar- betas. Härvid åsyftas den bakom skilsmässan liggande familjeupplösningen. Emellertid vi- sar det sig att de som skilt sig i stor utsträckning bildar familj på nytt. Omgiftes- frekvensen för frånskilda ligger på 55—60 % (se bil. 3, tab. 1:2—lz6). Det är därför knappast befogat att se en ökning av antalet skilsmässor som ett tecken på att familjen håller på att spela ut sin roll som social institution. Den tolkning som synes ha mer fog för sig är att skilsmässorna i kombination med de frånskildas nya familjebildningar speglar den ökade relativa betydelsen av familjens känslomässiga funktion. Det måste mot den bakgrunden ses som en vinning att rättsordningen inte reser artificiella hinder mot upplösning av äktenskap, som inte svarar mot någon känslomässig samhörighet.

3.5 Makarnas och jämlikhet

ekonomiska självständighet

Den nuvarande giftermålsbalkens principiella syn på familjen är entydig: familjen utgör en personlig och ekonomisk gemenskap, där mannen och kvinnan samverkar med lika ansvar för att tillgodose familjemedlemmar— nas behov. Gemenskapen är inte bara en utgångspunkt för lagen utan också något som den på olika sätt söker slå vakt om. Sålunda får, som förut har berörts, äktenska- pet inte upplösas annat än under vissa förutsättningar. Det har också berörts att lagen i en allmän deklaration inskärper att makarna är skyldiga varandra trohet och bistånd och att de i samråd skall verka för

familjens bästa. Regleringen av makarnas ekonomiska förhållande till varandra fullföl- jer gemenskapstanken men väger den mot makes intresse av att ha en egen ekonomisk sfär. Den lämnar ett visst utrymme för detta intresse men kan knappast sägas tillåta att det får äventyra gemenskapen.

[ fråga om familjens försörjning gäller att makarna är pliktiga att var efter sin förmåga bidra till familjens underhåll. Bidragsplikten gäller inom ramen för den levnadsstandard som kan anses tillbörlig med hänsyn till makarnas villkor. Till familjens underhåll räknas vad som behövs för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran. Detta är klart gemensamma behov. Men vardera maken har också egna, personliga behov. De benämns i lagen ”makes särskilda behov”. Enligt tanken att gemenskapen innebär att makarna bör leva under lika förhållanden, även om den enes resurser är mindre än den andres, räknas till familjens underhåll också vardera makens särskilda behov. Makarnas bidragsplikt kommer därmed att omfatta också de medel som krävs för att deras särskilda behov skall kunna tillgodoses. Med ett realekonomiskt synsätt tilläggs prestatio- ner in natura, såsom arbete i hemmet för familjens underhåll, samma betydelse som tillskott i pengar. I överensstämmelse med gemenskapstanken uppställs inga krav på att makarnas tillskott skall vara absolut sett lika stora. De relateras bara till makes förmåga. Något tillskott kan således inte krävas av make som saknar arbetsförmåga exempelvis på grund av sjukdom. Hans särskilda behov ingår ändå i de familjens behov, som skall täckas genom makarnas tillskott, i detta fall av den andra maken.

Med utgångspunkt i båda makarnas skyl- dighet att bidra till familjens underhåll stadgas en underhållsskyldighet mellan ma- karna. Underhållsskyldigheten gentemot bar- nen regleras i föräldrabalken. Om det till- skott som make har att lämna till familjens underhåll inte förslår till att täcka utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter som han med hänsyn till makarnas levnadsförhål- landen enligt sed har att ombesörja, är den

andre maken skyldig att i lämpliga poster ge honom de pengar som behövs. I första hand skall alltså make göra dessa utgifter med de pengar, som han själv har att tillskjuta. Först om hans tillskott inte förslår — det ärju satt i relation till hans förmåga är den andre skyldig att lämna honom de pengar som behövs. Make som inte har annat tillskott att lämna än prestationer in natura, har alltså rätt till pengar av den andre för eget behov och för vissa av de gemensamma behoven, allt inom ramen för makarnas villkor. Rätten till bidrag av den andre faller dock bort om make visar oförmåga att handha pengar eller av annan särskild orsak inte bör få ombesörja utgifterna. Och om make under ett kalender- år haft utgifter för familjens underhåll som uppenbarligen överstiger vad han varit pliktig att tillskjuta är han under vissa förutsätt- ningar berättigad att av den andra maken få ersättning för den del av utgifterna som kan anses belöpa på denne.

Också när det gäller makarnas egendom kommer gemenskapstanken till uttryck i den egendomsordning som blir gällande, om inte makarna på särskilt sätt bestämt om awikel— ser eller sådana följer av särskilda villkor, knutna till egendomen. Vad make för med sig i boet eller förvärvar under äktenskapet är visserligen hans egendom, dvs. han äger den ensam. Men andra maken har en latent rätt till hälften av egendomens värde. Denna rätt, benämnd giftorätt, träder i dagen vid äktenskapets upplösning. Vardera maken eller hans arvingar får då enligt huvudregeln hälften av makarnas behållna giftorättsgods, dvs. sådan egendom vari andra maken har giftorätt. Makes giftorätt i andra makens egendom är oberoende av om han själv tillfört boet något giftorättsgods, liksom av storleken och arten av de tillskott till familjens underhåll som han gjort under äktenskapets bestånd. Giftorätt iandra ma- kens egendom uppkommer således även om maken själv inte tillfört boet något gifto- rättsgods alls och, exempelvis till följd av arbetsoförmåga, inte heller lämnat något som helst tillskott till familjens försörjning utan helt underhållits av den andre.

Nyss sades att make som förvärvat gifto- rättsgodset fortfar att äga det. Andra makens giftorätt skyddas emellertid genom vissa inskränkningar i ägarens rätt att förfoga över giftorättsgodset. Består det av fast egendom eller tomträtt får ägaren inte avhända sig eller inteckna egendomen utan andra makens samtycke. [ andra fall tillgodoses makes intresse av att hans giftorätt inte urholkas genom att han vid äktenskapets upplösning kompenseras för sådan minskning av andra makens giftorättsgods som denne vållat otillbörligt.

Såväl giftorättsintresset som framför allt sociala intressen tillgodoses vidare genom krav på samtycke av andra maken till avhändande eller pantsättning av sådana lösören som är giftorättsgods och som ingåri bohaget och används av makarna gemensamt eller som utgör andra makens nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk.

Den nu i sina grunddrag angivna regle- ringen av makarnas ekonomiska förhållanden till varandra visar bilden av en långtgående ekonomisk gemenskap, dvs. motsatsen till oberoende och självständighet. Framför allt gäller detta i fråga om underhållsskyldighe- ten. 1 vad mån underhållsreglerna träder i tillämpning beror emellertid på hur makar- nas faktiska situation gestaltar sig. Regelsys- temet utesluter eller hindrar sålunda inte att makarna faktiskt kan vara ekonomiskt helt självständiga i förhållande till varandra. Om båda makarna förvärvsarbetar med lika in- komster kommer bådas tillskott till familjens underhåll att ha samma karaktär och storlek. Skyldigheten för den ene att bidra till den andres underhåll eller att ge denne pengar till utgifter för den gemensamma hushållningen aktualiseras då inte. Vardera maken använ— der sina inkomster för sina särskilda behov och för den del av utgifterna för gemensam- ma behov som faller på honom enligt vad makarna kan komma överens om. Och har båda makarna tillgångar till samma värde gäl- ler visserligen under äktenskapets bestånd in— skränkningarna i deras rätt att förfoga över egendomen men hälftendelningen vid äkten—

skapets upplösning innebär inte någon för- ändring i någonderas ekonomiska ställning. Inskränkningarna i förfoganderätten kan de f. ö. frigöra sig från genom att i äktenskaps- förordets form bestämma att varderas egen- dom skall vara enskild egendom i stället för giftorättsgods.

De regler som ger makarnas ekonomiska förhållanden till varandra karaktären av en gemenskap har alltså sin betydelse när makarna faktiskt befinner sig i olika ekono- miska lägen. Lagens regler har genomfört en formell jämställdhet mellan makarna med ett mycket begränsat undantag, som ger hustrun en förmån i fråga om ansvaret för skulder för den dagliga hushållningen och barnens upp- fostran. Reglerna talar i övrigt alltid om make utan att göra skillnad mellan mannen och hustrun.

Men lagen syftar till att säkerställa också en materiell jämlikhet mellan makarna: båda skall leva under samma villkor oberoende av den enes eller andres ekonomiska resurser. Detta syfte skall uppnås, när det gäller den löpande försörjningen, genom skyldigheten för makarna att bidra till familjens underhåll var efter sin förmåga. Den ekonomiskt star- kares tillskott blir därmed större än den ekonomiskt svagares. Eftersom i familjens underhåll ingår också den ekonomiskt svaga— re makens särskilda behov, relaterade till makarnas villkor, dvs. deras sammanlagda resurser, skall bidragsskyldigheten leda till en utjämning mellan makarna. Såvitt avser ma- karnas egendom sker utjämningen — likadel- ningen — först vid äktenskapets upplösning. Avkastningen av vardera makens egendom, vare sig den är giftorättsgods eller enskild egendom, behandlas emellertid som övriga inkomster som maken har. Även om ägandet alltså förblir ojämnt fördelat under äktenska- pet, blir nyttan av ägandet utjämnad mellan makarna enligt huvudregeln. Ojämnheten i ägandet blir därmed av underordnat intresse från gemenskapssynpunkt.

Den angivna ordningen accepterar den ena makens ekonomiska beroende av den andra och innehåller inte något motiv för den beroende att göra sig självständig. Att så

är fallet framstår som naturligt mot bak- grunden av uppfattningen om familjen såsom en gemenskap, avsedd att vara livet ut och grundad på mannens och kvinnans känslo- mässiga samhörighet och gemensamma an— svar för barnen. Det familjemönster, som var det nästan allenarådande vid tiden för lagens tillkomst, innebar också ett faktiskt ekono- miskt beroende makarna emellan. Mannen var den förvärvsarbetande, som skaffade familjen de nödvändiga kontanterna, och kvinnan var den hemarbetande, som gjorde sin insats in natura. Kvinnans möjligheter att skaffa sig en självständig ekonomisk ställning genom eget förvärvsarbete var starkt begrän- sade. Hade makarna barn, som krävde tillsyn och vård, var i allmänhet också mannen för att kunna förvärvsarbeta beroen- de av att kvinnan tog hand om deras barn. Institutioner för barntillsyn var sällsynta.

Sedan lagens tillkomst har en genomgri- pande förändring i samhället ägt rum på områden som är av avgörande betydelse för familjerollerna. I annat sammanhang har pekats på hur familjens funktion som enhet för produktion av nyttigheter för familjens behov reducerats och hur framför allt kvin- nans ställning förändrats. Också kvinnorna får numera allmänt en yrkesinriktad utbild- ning; utvecklingen går över huvud taget mot en alltmer ökad jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Genom ök- ningen av antalet daghemsplatser och platser i fritidshem får allt fler kvinnor möjlighet att överlämna barnavårdsuppgifterna till andra för att ägna sig åt förvärvsarbete. Mer än hälften av de gifta kvinnorna är nu förvärvs- verksamma. Emellertid är alltjämt i flertalet äktenskap makarna ekonomiskt beroende av varandra.

Det är här inte bara fråga om de fall, där ena maken av ett eller annat skäl, exempelvis brist på daghemsplatser eller arbetstillfällen, inte har några inkomster alls, utan också om sådana fall där båda makarna arbetar men den enes inkomst inte är tillräcklig för hans försörjning, exempelvis vid deltidsarbete. Av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna har omkring hälften deltidsarbete. Grovt räknat

kan det därför antas att bara omkring en fjärdedel av de gifta kvinnorna har så stora inkomster att de är ekonomiskt oberoende av sin make. Från jämlikhetssynpunkt är det också av intresse att inkomsterna vanligen är olika stora även när båda har tillräckliga inkomster för egen försörjning.

Det sagda torde visa att samhällsutveck- lingen inte gjort frågan om makarnas inbör- des underhållsskyldighet inaktuell. Proble- met har väsentligt minskat kvantitativt; det relativa antalet äktenskap med beroende mellan makarna är betydligt mindre än vid giftermålsbalkens tillkomst. Ser man till pro- blemets kvalitativa sida begränsar sig emeller- tid förändringarna till att möjligheten för den ekonomiskt beroende maken att skaffa sig en egen försörjning generellt sett ökat och att man kan förutse en fortsatt utveck- ling i den riktningen. Åtskilligt återstår dock innan möjligheten står till buds för alla. Man behöver bara erinra om att vi har drygt 823 000 barn under skolåldern, medan anta- let kommunala daghemsplatser den ] juli 1971 stannade vid drygt 82000, och att efterfrågan är större än tillgången. Inte heller finns det idag på alla platser arbetstillfällen för alla. Det kan därför knappast bestridas att beroendesituationen i många fall är på- taglig.

Frågan om underhållsskyldigheten bör behållas eller ej kan givetvis bedömas också från andra utgångspunkter, som är mer eller mindre fristående från spörsmålet hur långt ekonomisk självständighet i äktenskapen re- dan uppnåtts eller hur stora möjligheterna att nå den redan är och kan förväntas bli. 1 direktiven framhålls sålunda att det är mycket ovanligt att makar under bestående samlevnad processar om rätt till underhåll. Mot den bakgrunden sätts i fråga om det finns anledning att behålla regler som bara i rena undantagsfall ligger till grund för rättsliga avgöranden och bedömningar. Här aktualiseras det vittgående spörsmålet om reglernas funktion och deras effektivitet. Frekvensen av processer ger visserligen en indikation på behovet av regler, men redan reglernas existens kan tänkas medföra att

underhållstvister löses utom rätta. Det kan också förhålla sig så att frågan om underhål- let under bestående samlevnad över huvud taget inte erbjuder några problem som påkallar reglering i lag. Att samlevnaden består kan tolkas som ett belägg för att den fungerar som en känslomässig gemenskap, och i en sådan uppkommer normalt inte så starka intressemotsättningar i ekonomiska angelägenheter att makarna inte kan bilägga dem utan stöd av lagregler. En annan aspekt på frågan ger det likaledes i direktiven be- rörda intresset av att utforma lagstiftningen om makarnas inbördes ekonomiska förplik- telser på sådant sätt att den ger makarna motiv för att öka den ekonomiska självstän- digheten.

Frågan kan också ses som en del av det principiella spörsmålet om den enskilde över huvud taget skall bära ett direkt ekonomiskt ansvar för vuxna anhöriga eller om ansvaret i stället skall fördelas på alla, dvs. ligga på samhället. Vid bedömningen av frågan mot den bakgrunden kan intresset av varje vuxen persons ekonomiska självständig- het tillmätas stor vikt och leda till att försörjningsansvaret för den make, som inte kan försörja sig själv, avlastas andra maken och får övertas av det allmänna. Enligt direktiven eftersträvas ett samhälle, där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga. Problemet i detta sammanhang är var det ekonomiska ansvaret skall ligga, när ena maken inte kan försörja sig själv. Om makarnas inbördes försörjningsskyldighet upphävs och ersätts med ett samhälleligt ansvar uppkommer spörsmålet vad som skall förstås med oförmåga till egen försörjning, exempelvis om vården om barn eller bosätt- ning på ort utan arbetstillfällen konstituerar sådan. Här skall emellertid inte de olika aspekterna på underhållsskyldigheten och dess funktion närmare utvecklas; syftet är här begränsat till att antyda vissa problem- ställningar som kommer att närmare behand- las under det fortsatta utredningsarbetet.

I samma begränsade syfte bör också nämnas att, om man stannar för att behålla

underhållsskyldighet mellan makar, ställning också måste tas till dess omfattning. Frågan uppkommer sålunda om reglerna liksom nu skall syfta till att makarna skall leva på lika standard eller — som ett led i försvagningen av den ekonomiska gemenskapen bara till att trygga den ekonomiskt svagare makens nödvändiga försörjning. Frågan är med andra ord om lagen, när underhållsskyldigheten måste tas i anspråk, skall ställa sig på den materiella jämlikhetens ståndpunkt eller nöja sig med den formella jämlikheten att rättig- heterna och skyldigheterna gäller lika för makarna. Finner man härvid att lika stan- dard skall gälla, när ena maken måste ta ansvaret för den andra makens försörjning, ger detta i sin tur upphov till frågan om lagen kan undgå att ange lika standard som riktpunkt också när makarna är var för sig självförsörjande men har olika inkomster.

[ tidigare avsnitt har berörts hur efterslä- pande effekter uppkommer av en fast arbets- fördelning mellan makarna, som innebär att den ena maken ägnar sig åt vården av barnen och arbetet i övrigt i hemmet medan den andra ägnar sig åt sitt förvärvsarbete utan avbrott. Den hemarbetande möter särskilda svårigheter, om hon det är ju vanligen kvinnan — vill inträda i arbetslivet efter en längre tids frånvaro från detta. Mannen, vars hustru tagit hand om deras barn, har å sin sida inte sällan haft ekonomisk vinning av arbetsfördelningen, i det han genom sitt kontinuerliga förvärvsarbete fått en fast förankring i yrkeslivet och kanske också nått högre inkomster.

Den utväg makarna valt eller varit hänvisade till för att ta hand om sina barn leder alltså ofta till en ojämlikhet i deras situation också på längre sikt, desto mer markerad ju längre den fasta rollfördelningen rått. Om äktenskapet består skall till följd av nuvarande regler om plikten att bidra till familjens underhåll en utjämning ske. Upp- löses däremot äktenskapet genom skilsmässa upphör i princip underhållsskyldigheten och därmed utjämningen mellan parterna. Rätt till underhåll föreligger bara om make är i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll.

En viss utjämning kan emellertid åstadkom- mas genom att det behov som kvalificerar till rätt till underhåll inte avser bara den nödvän- diga försörjningen, dvs. livets nödtorft, utan hänför sig till ”tillbörligt” underhåll. Under— hållet skall också fastställas till vad som prövas skäligt med hänsyn till den bidrags- pliktiges förmåga och övriga omständigheter. Hänsyn kan alltså tas till den standard, på vilken maken levt under äktenskapet. Praxis är emellertid restriktiv i fråga om rätt till underhåll efter skilsmässa. Kan frånskild make försörja sig genom eget arbete, anses maken i allmänhet inte vara i behov av underhåll, även om självförsörjningen kom- mer att innebära en standardsänkning. De frånskilda makarnas självständighet får före- träde framför utjämningen av de ekonomiska följderna av deras tidigare samlevnad och upplösningen av denna.

Enligt direktiven bör utgångspunkten för utredningsarbetet vara att underhållsbidrag mellan makar inte skall komma i fråga efter skilsmässa, men det uttalas att man knappast kan räkna med att det blir möjligt att helt utesluta rätt till underhållsbidrag. Som exempel på fall, då visst underhållsbidrag under kortare eller längre tid kan vara befogat, nämns att frånskild make saknar yrkesutbildning och av en eller annan anled- ning har särskilda svårigheter att få förvärvs- arbete. Direktiven anvisar en ordning som innebär en begränsning av underhållsrätten i förhållande till nuvarande regler; utveckling- en i praxis mot allt större återhållsamhet i fråga om underhåll efter skilsmässa bör, sägs det, kunna få stöd i en ny lagstiftning.

Eftersom rätten till underhåll nu är bero- ende på behov måste en begränsning av under- hållsrätten innefatta att vissa behov som i dag berättigar till underhåll inte skall göra detta efter reformen. Vid begränsningen av underhållsrätten synes olika möjligheter stå till buds. En möjlighet är att generellt utgå från att behovet av underhåll bortfaller efter en kortare eller längre tid efter skilsmässan med hänsyn till de vidgade möjligheterna till reaktivering och omskolning och till den aktiva arbetsmarknadspolitiken över huvud

taget. En annan möjlighet är att kvalificera det bidragsgrundande behovet på annat sätt än för närvarande. I stället för att bygga bidragsrätten på att det föreligger behov av bidrag till det ”tillbörliga” underhållet, kan man låta bara sådana behov som hänför sig till den nödvändiga försörjningen grunda bidragsrätt. Det skulle innebära att hänsyn inte tas till den standard, på vilken maken levt under äktenskapet. Det skulle heller inte innebära någon utjämning mellan makarna av ekonomiska nackdelar och fördelar av en arbetsfördelning mellan dem under samlev- naden. Men det skulle harmoniera med den utveckling som skett i praxis och ge uttryck för ett ökat ekonomiskt oberoende makarna emellan efter skilsmässa.

Ytterligare en möjlighet är att låta rätt till underhållsbidrag finnas bara i vissa behovs- situationer, kvalificerade med hänsyn till orsaken till behovet. Man kan exempelvis tänka sig att rätt till underhåll skall finnas bara om behovet beror på ålderdom, sjuk— dom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter. Försörjningssvårigheter på grund av arbetsmarknadsskäl och vårduppgifter skulle däremot falla utanför. Avgränsas be- hovssituationerna på detta sätt överensstäm— mer de med dem, där det allmänna nu tagit på sig det yttersta ansvaret för att den enskildes försörjning skall vara tryggad. Här. återkommer den principiella frågan var det ekonomiska ansvaret för den som inte kan försörja sig själv skall ligga: på anhöriga, i detta fall förutvarande make, eller på det allmänna.

När man reglerar rätten till underhåll efter skilsmässa synes man vidare böra beakta vilken lösning man ger frågan om underhållsrätten under bestående äktenskap. Det beroende som kan motivera underhålls- rätt efter skilsmässa är nästan alltid bara en fortsättning av ett beroende som förelegat redan under äktenskapet.

Makes rätt till underhåll vid särlevnad på grund av söndring under bestående äkten- skap, efter hemskillnad och efter äktenskaps- skillnad faller enligt nuvarande regler bort eller begränsas om maken huvudsakligen bär

skulden till särlevnaden eller skillnaden. Reglerna motiverades vid sin tillkomst med att det inte överensstämde med rättvisa och billighet att make, som genom pliktförgäten- het, lastbart liv eller annat klandervärt uppförande vållat familjeupplösningen, skul- le äga rätt till underhåll. Bedöms underhålls- rätten med utgångspunkt i att den skall fylla en ekonomisk funktion är det tydligt att frågan om skuld till familjens upplösning är ovidkommande. Behovet av underhållsbidrag har sin grund i det sätt på vilket makarna inrättat sig under familjens bestånd och är detsamma, vare sig maken vållat upplösning- en eller ej. Risken att förlora underhållsrät- ten tjänar därför närmast som en sanktion för de allmänna förpliktelser, som lagen ålägger make. I detta hänseende verkar reglerna dock inte jämlikt. Det är bara den make som befinner sig i beroendeställning som är utsatt för risken, medan den ekonomiskt starkare går fri. Redan av denna anledning kan reglerna vara diskutabla. Viktigare är emel- lertid att de tvingar till en prövning av makarnas personliga förhållande till varandra efter en moralisk måttstock. I annat sam- manhang har närmare utvecklats varför lag- stiftningen inte bör innehålla regler som leder till en sådan prövning. Bedömningen av underhållsrätten bör frigöras från frågan om skuld redan i samband med att upplösnings- reglerna reformeras.

Också när det gäller makarnas egendom finns en motsättning mellan intresset av deras inbördes självständighet och intresset av en utjämning — en materiell jämlikhet — mellan dem vid äktenskapets upplösning. Självständighetslinjen skulle konsekvent ge- nomförd innebära att vardera maken tog sin egendom vid upplösningen. Den är väl förenlig med den formella jämlikheten, som bara kräver att båda har lika rättigheter och skyldigheter. Men den beaktar inte att det finns skäl för en utjämning av tillgångarna mellan makarna om samlevnaden varit lång- varig och inneburit en ekonomisk gemen- skap. Att de tillgångar, som make fört in i boet vid giftermålet, finns kvar vid äktenska- pets upplösning, är då ofta resultatet av

Även om äganderätten ligger kvar på förvärvaren har han kanske kunnat behålla egendomen bara tack vare det arbete eller annat tillskott som andra maken gjort. Likaså kan besparingar, förbättringar av makes egendom och andra förmögenhetsök— ningar vara — och är väl regelmässigt — resultatet av bådas insatser utan att den enes eller andres andel däri kan fastställas i efterhand. I de fall, då ena makens insatser för familjen haft formen av arbete i hemmet, är det över huvud taget inte möjligt att bestämma insatsens storlek. I sådana fall är f. ö. intresset av en utjämning särskilt starkt, eftersom den förvärvsarbetande regelmässigt står som ägare till all egendom som förvär- vats när makarna haft den fasta arbetsfördel- ningen. Också när båda makarna har inkoms— ter och gör förvärv till boet är det ofta en tillfällighet vem som står för anskaffningen och därmed blir ägare. Det händer också att den ene får stå som förvärvare och ägare, därför att det har särskilda fördelar, medani själva verket den andre tillhandahåller resur- serna. Generellt kan sägas att ju starkare makarna upplever familjen som en gemen- skap, desto större blir sammanblandningen och desto mindre ger den formella ägande- rätten för ena eller andra maken anvisning om hans verkliga insatser för tillgången.

Den nuvarande egendomsordningen byg— ger på att äktenskapet skall vara livsvarigt, och vad som sagts om makarnas faktiska ekonomiska gemenskap i boet förutsätter att familjen bestått under längre tid. Upplöses äktenskapet kort tid efter det familjen bildats, kan uppenbarligen den ekonomiska integrationen inte ha fortskridit särskilt långt. Nu gäller emellertid samma delnings- regler, vare sig upplösningen inträffar efter lång tid eller — som ibland händer efter mycket kort tid. När upplösningen sker genom skilsmässa efter kort tids äktenskap finns knappast någon saklig grund för en utjämning av tillgångarna mellan makarna. En likadelning ter sig då snarast stötande, när ena maken infört mer i boet än den andra. Delningsreglerna speglar här inte den

faktiska situationen, nämligen att makarnas ekonomiska självständighet ännu är påtaglig med avseende på tillgångarna. Den nuvaran- de ordningen, som innebär att man kan ”skilja sig till pengar”, har också ofta kritiserats. I praxis används ibland skade- stånd för att motverka obilliga bodelnings— resultat. Denna möjlighet föreligger dock bara om äktenskapet upplöses på grund av kvalificerad skuld till upplösningen från den makes sida, som skulle tillföras egendom genom likadelningen.

I detta sammanhang skall inte närmare diskuteras hur avvägningen bör ske mellan självständighetsintresset och intresset av en utjämning mellan makarna av tillgångarna vid äktenskapets upplösning. Men i samband med att reglerna för äktenskapets upplösning reformeras så att frågan om skuld till upplösningen blir utan betydelse aktualiseras också spörsmålet om skadestånd bör kunna komma ifråga. Med den allmänna utgångs- punkten att äktenskapslagstiftningen inte bör innehålla regler, som ger uttryck för ett särskilt etiskt innehåll i äktenskapet, bör — såsom direktiven framhåller nuvarande bestämmelser om skadestånd på grund av otrohet m.m. slopas. Därmed bortfaller också de begränsade och i och för sig otillräckliga möjligheter som finns i dag att använda skadestånd som korrektiv mot obil— liga bodelningsresultat. Redan i detta sam- manhang bör därför regler införas som gör det möjligt att vid bodelning efter äkten- skapsskillnad avvika från huvudregeln om hälftendelning, när äktenskapet bestått kort tid och inte inneburit någon gemenskap av bety delse i fråga om tillgångarnai boet.

4. Trolovnin g

4.l Historik

I äldre tid ingicks äktenskap inte genom en enda rättshandling utan genom flera, som skulle följa på varandra i en viss bestämd ordning. En viktig inledande rättshandling var den s.k. fästningen, varigenom överens- kommelsen om äktenskap bekräftades. Ef- tersom ingåendet av äktenskap inte var en privat angelägenhet för mannen och kvinnan utan mer en angelägenhet för deras ätter, kan fästningen sägas ha inneburit en av frändema stadfästad överenskommelse mel- lan mannen och kvinnan att äktenskap fram- deles skulle ingås mellan dem. Kvinnan företräddes härvid av sin giftoman, vanligen hennes fader.

Till fästningen knöts vissa rättsverkningar. Den kunde därför inte utan vidare brytas. Vägrade giftomannen att på avtalad tid utlämna kvinnan, gav landskapslagarna fäst- mannen rättsliga medel att i exekutiv ord- ning hämta fästmön. Bröt mannen fästnings- avtalet, förlorade han de gåvor han utgivit och som sedvanligen överlämnades vid fäst- ningen. Han måste också med ed bekräfta att han inte visste något ont om kvinnan. Kvinnan och hennes släkt erhöll på det viset skadestånd och upprättelse.

Vid sidan av fästningen förekom också en kyrklig form, trolovningen, vilken vann visst insteg efter reformationen. Den kyrkliga trolovningen skulle förrättas av präst, inte av

lekman, och verkställas vid kyrkodörren eller i sakristian enligt särskilt formulär. De kyrk- liga myndigheternas försök att få den kyrk— liga formen införd på den nedärvda fäst- ningens bekostnad lyckades dock inte.

Enligt 1734 års lag skulle vid fästningen jämte giftomannen vara närvarande fyra vitt- nen, två på mannens sida och två på kvin- nans. Skedde den på annat sätt skulle den vara ogill; giftomannen hade dock rätt att godkänna fästningen. Ogiltighetspåföljden var avsedd att träffa hemliga trolovningar, vilka ansågs icke önskvärda.

Fästningen eller trolovningen enligt 1734 års lag innebar att den så länge den varade utgjorde hinder mot äktenskap med annan. Avlades barn i trolovning inträdde vidare viktiga rättsverkningar. En sådan förbindelse ansågs utgöra ett s.k. ofullkomnat äkten- skap, vilket medförde att barnet betraktades som barn i äktenskap och att kvinnan erhöll giftorätt i mannens egendom sedan domstol fastställt förbindelsens art.

Var mannen och kvinnan överens om att upplösa trolovningen och hade de ej barn tillsammans, skulle de anmäla sin önskan om skilsmässa hos domkapitlet, som utfärdade skiljebrev. Ville bara den ene skiljas, hade han att åberopa något av de återgångsskäl som fanns upptagnai 1734 års lag.

Den restriktiva inställningen mot hemliga förlovningar kunde i längden inte upprätthål- las. Det blev så småningom alltmer vanligt

att trolovning ingicks utan vittnen samt att trolovade, som var överens om att skiljas, underlät att begära domkapitlets skiljebrev. Det blev till slut endast när kontrahenterna hunnit ta ut lysning och trolovningen alltså kommit till myndigheternas kännedom som lagens bestämmelser om trolovnings upplös- ningi praktiken blev tillämpliga.

Genom 1915 års lag om äktenskaps in- gående och upplösning förenklades formerna för trolovningen väsentligt. Samtidigt avskaf- fades de s.k. ofullkomnade äktenskapen. Bestämmelserna om trolovning upptogs se- dermera i 1920 års GB i sak oförändrade.

Vid införandet 1969 av allmän arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess fäder- nesläkt upphävdes tidigare gällande regler om arvsrätt mellan trolovningsbarn och dess fader.

4.2 Gällande rätt

Trolovning — eller med en sedan länge vanligare benämning förlovning — föreligger enligt gällande rätt när man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap med var- andra. Någon särskild form för ingående av trolovning föreskrivs inte. Enligt exemplifie- ringen i GB l:1 slutes tro'lovning med vittnen eller ringväxling men så kan enligt lagrum- met även ske ”annorledes". Också en helt hemlig överenskommelse att ingå äktenskap är alltså att hänföra till trolovning. Då varje äktenskap rimligen måste föregås av en överenskommelse mellan mannen och kvin- nan om giftermålet har rättsligt sett alla makar under längre eller kortare tid varit trolovade och detta oavsett om de själva betecknat sig som trolovade eller ej. Å andra sidan föreligger ingen trolovning i sådana fall, då mannen och kvinnan bildar familj utan att ha för avsikt att gifta sig och inte heller då de flyttar samman för att se om de kommer så väl överens att de framdeles vill gifta sig. En trolovning kan inte göras vill- korad.

Lagen ställer inte upp något krav på att kontrahenterna vid trolovning skall vara

komna till den ålder att de får ingå äkten- skap. Inte heller fordras tillstånd av föräldrar eller av annan, vars samtycke erfordras för ingående av äktenskap. Den enda vägledning lagen ger är att beteckna trolovningen såsom en överenskommelse mellan man och kvinna. Häri anses ligga ett krav på att kontrahen- terna skall ha nått en viss mognad. Reglerna om trolovning anses vidare inte vara direkt tillämpliga om mannen och kvinnan är så nära släkt, att de inte får ingå äktenskap med varandra, eller om en av dem redan är gift.

Den trolovning som man och kvinna sluter då de kommer överens om att ingå äktenskap med varandra är inte bindande i den meningen att någon av dem skulle kunna tvingas ingå äktenskapet mot sin vilja. Lik- som trolovning kan ingås formlöst kan den också upplösas formlöst. Det krävs härvid inte att de trolovade är överens om upplös- ningen utan det räcker om den ene på något sätt, i ord eller handling, visar sin vilja att träda tillbaka. GB knyter dock vissa rätts- verkningar till trolovningen, vilka kommer till uttryck i de regler som gäller om trolov- ningen upplöses. Lagen tar sålunda upp regler om återbäring av gåvor och om skade- stånd. Blir kvinnan med barn, föreligger fortfarande inte någon plikt för mannen att ingå äktenskap, men i sådana fall ger lagen, om trolovningen upplöses, kvinnan en vid- sträcktare rätt till skadestånd än om barn inte avlats eller i visst fall en rätt till andeli mannens kvarlåtenskap.

Hur det vid upplösning av trolovning skall förfaras med gåvor, som de trolovade givit varandra för äktenskapets skull, ges regleri GB 12. Huvudregeln är att envar äger återfå sina gåvor. Från denna regel görs dock två undantag. Om trolovningen upplöses genom dödsfall äger sålunda den efterlevande inte bara återfå sina gåvor utan också behålla vad han mottagit. Den dödes arvingar kan emel- lertid påkalla avvikelse från regeln om de kan visa att avsikten med gåvan gått i annan riktning. Enligt den andra undantagsregeln har den som huvudsakligen bär skulden till att trolovningen bryts inte rätt att återfå sina gåvor.

Särskilda regler om skadestånd vid bruten trolovning ges i GB 13 och 4. Generellt krävs för att en trolovad skall kunna bli skadeståndsskyldig att denne här den huvud- sakliga skulden till brytningen. För skade- ståndsskyldighetens omfattning är det, som nämnts, en avgörande skillnad om barn har avlats i trolovningen eller ej. För det fall att barn inte avlats kan den till brytningen huvudsakligen vållande förpliktas att till den andre utge ersättning bara för förlust till följd av åtgärd, som denne vidtagit för det tillämnade äktenskapet. Därmed avses enligt motiven inte bara direkta utgifter för det förestående bröllopet, för utstyrsel eller annars i det förestående äktenskapets intres- se, utan också mera indirekta förluster, exempelvis att kvinnan ”för att förbereda sig till en husmoders plikter avstått från en inbringande anställning". Har däremot barn avlats inträder för mannen en vidare skade- ståndsskyldighet, som omfattar skada också av ideell natur. Enligt motiven är avsikten att i skadeståndets form kunna ge kvinnan en upprättelse, som skall träda i stället för äldre regler om ofullkomnade äktenskap. Kvinnan tillerkänns inte en rätt att försättas isamma ekonomiska ställning som äktenskapet skulle ha medfört för henne, dvs. ersättning för den giftorätt och rätt till underhåll som hon gått förlustig. Meningen är att mannen skall vara skyldig ”undanröja följderna av det skedda, såvitt detta genom ekonomiska värden låter sig göra”. Ersättningen skall vara skälig. Av stor betydelse vid denna bedömning blir enligt motiven ”de trolovades mognad, för- bindelsens varaktighet, den omständigheten, huruvida kvinnan blivit mor, samt framför allt vardera partens och främst mannens förmögenhetsförhållanden; särskilt då det gäller att utmäta ersättning för skada av ideell natur torde åt sistnämnda synpunkt böra tilläggas synnerlig vikt”.1

De nu återgivna reglerna om skadestånd har i GB 1:4 försetts med vissa begräns- ningar. Den som är under tjugo år och inte förut varit gift liksom den som är omyndig- förklarad äger ju inte ingå äktenskap utan giftomans samtycke (GB 212 och 3). Där-

emot föreligger inte hinder mot att en underårig eller omyndigförklarad ingår tro- lovning utan sådant samtycke. Har så skett inträderi princip trolovnings rättsverkningar. Det har emellertid ansetts strida alltför mycket mot de grunder som föranlett gifto- mannainstitutets bibehållande att låta trolo- vad som saknat giftomans samtycke till trolovningen bli skadeståndsskyldig enligt den allmänna regeln i 3 5 andra stycket om skadeståndsansvar för den som är huvudsak- ligen vållande till att trolovning bryts. Har samtycke till trolovningen inte lämnats en sådan trolovad bortfaller därför skadestånds- skyldigheten enligt nämnda regel. Denna begränsning är upptagen i GB 1:4 första stycket.

Också den vidsträcktare skadeståndspå- följden i GB 123 första stycket, som gäller för mannen när barn avlats i trolovning och mannen bär huvudsakliga skulden till bryt- ningen, har enligt GB 1:4 andra stycket försetts med en begränsning. Var mannen vid samlaget under aderton år, blir han inte ersättningsskyldig i vidare mån än om barn inte avlats. Den utvidgade skadeståndsskyl- digheten har ansetts böra vara beroende av att mannen nått en viss mognad. Hade han fyllt aderton år vid samlaget, inträder sådan skadeståndsskyldighet oavsett om giftomans samtycke till trolovningen lämnats eller ej. Var han däremot under aderton år blir han ersättningsskyldig bara enligt den snävare regeln i 35 andra stycket och bara om giftomans samtycke till trolovningen läm- nats.

Såväl anspråk på återbäring av gåvor som på skadestånd skall framställas inom ett år från trolovningens upplösning. Har talan inte instämts inom ett år, är rätten till talan förlorad (GB 1:5).

Gemensam för de påföljder som enligt GB 122 och 3 kan drabba trolovad när trolov- ningen bryts är förutsättningen att den huvudsakliga skulden till brytningen finnes ligga den trolovade till last. Han riskerari sådant fall såväl att mista sina gåvor som att få utge skadestånd. lL131913 s. 125

Skuld till att en trolovning blivit bruten kan enligt motiven ligga ena parten till last vare sig det är han själv eller den andre som tagit det avgörande steget eller båda enats om att häva trolovningen. Lagberedningen har, när den närmare berört innebörden av vållandebegreppet, dragit vissa paralleller med situationen vid upplösning av äkten- skap.

Till en början erbjuder enligt lagbered- ningens mening reglerna om laga separations- och skillnadsskäl, dvs. skäl för hem- och äktenskapsskillnad, en viss ledning, även om man här får ställa lägre fordringar än då fråga är om upplösning av äktenskap. Beredningen anför som godtagbar anledning till en bryt- ning, att den trolovade visar sig mindre skickad att sköta sin syssla eller handha ett hem, att mannen av sin tjänst tvingas att för en längre framtid ta sin bostad på en plats dit kvinnan av hälsoskäl är förhindrad att följa honom, att endera av de trolovade drabbas av en sjukdom, som innebär fara för makes eller barns hälsa eller eljest hotar att ödelägga lyckan i ett blivande äktenskap, att stridighet i lynne och tänkesätt uppstått eller att eljest motvilja uppkommit hos den ena eller på ömse sidor. När det gäller att avgöra om giltig orsak till brytningen förelegat bör enligt beredningens mening stor vikt fästas vid hur fast förbindelsen hunnit bli mellan parterna. Innan planerna på det blivande äktenskapet tagit fastare form kan också föga betydelsefulla omständigheter innefatta skälig orsak att slå upp. Annor- lunda ställer det sig fortsätter beredningen _ om brytningen sker först sedan allt är ordnat till bröllop eller sedan samlag före- kommit mellan de trolovade.

Vidare kan brytningen bero på orsaker som påminner om skälen till återgång av äktenskap. Också här får man enligt motiven ställa lägre fordringar än då fråga är om sådan återgång. Misstag angående den andra partens tidigare liv och redan ett misstag angående den blivande makens förmögen- hetsförhållanden anförs av beredningen som giltig orsak att bryta en trolovning.

Trolovningskapitlet i GB avslutas med en

paragraf, 6 5, som innehåller en bestämmelse om trolovad kvinnas rätt till andel i mannens kvarlåtenskap när barn avlats i förbindelsen och trolovningen upplösts genom mannens död. Som nämnts har de redan återgivna reglerna i GB 13 första stycket om skade- stånd till kvinnan när barn avlats varit avsedda att ersätta de tidigare gällande be- stämmelserna om ofullkomnade äktenskap. Den skadeståndsrätt som kvinnan där ges när trolovning bryts kan emellertid inte tiller- kännas henne också när trolovningen upp- löses genom mannens död, eftersom skade- stånd här förutsätter vållande. För denna situation har i princip den äldre rättens ståndpunkt bibehållits såtillvida att kvinnan tillerkänts viss rätt i mannens bo. Regeln är tillämplig inte bara när barn avlats i trolov- ning utan också när föräldrarna efter avlelsen ingått trolovning med varandra. Är kvinnani behov av underhåll får hon skälig andel, högst hälften, av mannens bo. Anspråk på andel i boet skall framställas inom sex månader från dödsfallet.

4.3. Familjelagssakkunniga

En blick på den historiska utvecklingen visar hur i äldre tider överenskommelsen om framtida äktenskap, den s.k. fästningen, haft karaktär av ett grundläggande äkten- skapsavtal men hur dess sentida motsvarig- het, trolovningen eller förlovningen, kommit att bli mera ett ömsesidigt konstaterande av parternas vilja och avsikt att gifta sig med varandra än ett regelrätt avtal. Från ett stadium av sträng formbundenhet och med starka rättsverkningar knutna till överens- kommelsen har utvecklingen beträffande tro- lovningen lett fram till formfrihet och allt- mer minskad rättslig betydelse. Fortfarande är dock med trolovningen förbundna vissa rättsverkningar enligt GB, vilka kan komma till synes vid trolovningens upplösning, ochi annan lagstiftning förekommer det att tro— lovning utgör det faktum, till vilket särskilda regler anknyter.

Vare sig trolovningen ingås genom att

mannen och kvinnan, som fattat tycke för varandra och börjat känna en personlig gemenskap, iakttar någon yttre form eller faktiskt uppkommer bara genom att de blir ense om att framdeles gifta sig, torde den i allmänhet numera främst tjäna syftet att bereda demstid och möjlighet att med det framtida äktenskapet för ögonen se hur de passar för varandra eller således att pröva förutsättningarna för en varaktig samlevnad i äktenskapets form. Mot bakgrunden av upp- fattningen att upplösning genom skilsmässa av ett en gång ingånget äktenskap innebär ett misslyckande och därför bör undvikas fram- hålls det ofta hur viktigt det är att de som ämnar gifta sig noga överväger det tilltänkta äktenskapet. Trolovningstiden ger dem en möjlighet därtill och kan med detta synsätt uppfattas som en prövotid. Denna trolov- ningstidens karaktär utesluter inte att den samtidigt ger parterna anledning att förbere- da äktenskapet och familjebildningen genom praktiska åtgärder såsom anskaffning av fa- miljebostad och bohag, förändring av anställ- ning och liknande åtgärder som kan föranle— das av att de bildar ett gemensamt hem. Trolovning i lagens mening föreligger som nämnts från den tidpunkt mannen och kvin- nan faktiskt kommit överens om att gifta sig. Numera torde dock denna tidpunkt av dem själva mera sällan uppfattas som den avgö— rande tidpunkten för trolovningen. Man mö- ter inte sällan den motsägelsefulla förkla- ringen att ”vi tänker gifta oss men vi ärinte förlovade”. Avgörande torde vanligtvis den tidpunkt anses vara när de växlar ringar, annonserar förlovningen eller annars utåt börjar beteckna förbindelsen som förlovning. De som avsiktligt underlåter att vidtaga någon sådan åtgärd torde mestadels vara ovetande om att de ändå rättsligt sett är trolovade och det är troligen främmande för dem att de kan träffas av de rättsverkningar lagen gett trolovningen. De torde oftast tro sig stå helt fria från varje särskild rättslig reglering och utgå från att de kan utan risk för rättsliga konsekvenser ensidigt bryta för- bindelsen. Som denna uppfattning vidare torde vara rätt allmänt utbredd synes det

böra krävas starka skäl för att alltjämt i en ny lag låta dem omfattas av en sådan reglering.

I detta sammanhang kan också erinras om de svårigheter som det kan erbjuda att fastställa om en trolovning föreligger eller ej, när det nu blivit allt vanligare att man och kvinna flyttar samman och varaktigt bor tillsammans utan att gifta sig. Deras faktiska handlande ger knappast någon anvisning om huruvida det är deras avsikt att ingå äkten- skap eller ej.

Något annorlunda är förhållandet när mannen och kvinnan utåt visat sin vilja och avsikt att gifta sig med varandra eller, som det brukar kallas, eklaterat förlovningen. Trolovningstiden torde då för dem utgöra en utåt manifesterad förlängning av den tid under vilken de prövar förutsättningarna för äktenskapet. Även om man inte heller i dessa fall kan anta att den rättsliga regleringen av trolovningen regelmässigt är känd av de trolovade är det dock antagligt att de vet om att förbindelsen kan brytas formlöst och utgår från att så skall kunna ske, om deras känslor för varandra förändras. Tillkännagi- vandet utåt av trolovningen medför dock att de måste vara medvetna om att även omgiv- ningen räknar med att deras förbindelse skall leda till äktenåkap. Detta kan innebära ett visst socialt tryck på dem, som kan hindra dem från att fritt pröva lämpligheten av det tillämnade äktenskapet. Men också i dessa fall bör trolovningstiden kunna tjäna som en prövotid, oavsett vilka förberedelser de vid- tar inför äktenskapet och oavsett omgiv- ningens förväntningar. Denna trolovningens funktion torde komma att kvarstå, vare sig trolovningen finns kvar som rättsligt institut eller ej.

Skall trolovningstiden inte vara något mera än en tid då mannen och kvinnan med sikte på äktenskapet bedömer förutsätt- ningarna för detta måste det medföra att trolovningen skall kunna brytas på ett enkelt sätt. Så är också fallet enligt gällande rätt, som godtar det förfarandet att den ene på vad sätt som helst, i ord eller handling, visar sin vilja att bryta förbindelsen. Men trolov-

ningens angivna funktion synes böra ha vidare konsekvenser. Det är tydligt att tro- lovningen inte får ha en rättslig reglering som kan motverka de trolovades självständiga och obundna prövning av förutsättningarna för äktenskapet. Redan den omständigheten att lagen befattar sig med överenskommelsen kan för dem som känner till detta vara ägnad att i viss mån skapa förväntningar i förhållan- det mellan de trolovade och därmed att ge underlag för en moralisk press till uppfyllel- se. Det tillämnade äktenskapet är i första hand ett uttryck för en känslomässig gemen- skap. Visar det sig att förutsättningarna för denna brister redan innan äktenskapet in- gåtts bör de trolovade helt fria från varje känsla av tvång och utan risk för rättsliga påföljder kunna ompröva hållbarheten i sina tidigare avsikter och upplösa trolovningen. Det bör stå en trolovad fritt att bryta förbindelsen under åberopande av vilket skäl som helst eller helt utan att ange något skäl. Tillgivenhet och gemenskapskänsla kan för- flyktigas utan att man ens för sig själv kan klargöra orsaken därtill, än mindre övertyga någon annan om det berättigade i föränd- ringen i känslan. Med denna utgångspunkt är det otänkbart att grunda någon rättslig reglering av parternas förhållanden på en bedömning av frågan om skuld till bryt- ningen ligger någondera till last eller om vem som huvudsakligen skall anses bära skulden därtill. De regler i GB som tillmäter skulden till trolovningens brytande betydelse bör alltså utgå. Detta gäller dels bestämmelsen i 112 andra stycket andra punkten om mist- ning av rätten att återfå gåvor, dels skade- ståndsreglerna. Att dessa regler utgår innebär inte att allt handlande från trolovads sida skulle gå fritt från konsekvenser. I den mån den ene handlar oredligt genom vilseledande av den andre eller bryter avtal av ekonomisk natur, som han ingått med den andre, och därigenom vållar denne ekonomisk skada kan skadeståndsansvar inträda enligt all— männa regler. Några särskilda familjerättsliga skadeståndsregler knutna till trolovningen bör emellertid inte finnas. Uppkommande ersättningsanspråk bör bedömas enligt all—

Sakligt sett i nära samband med skade- ståndsreglerna står den i GB l:6 upptagna bestämmelsen om trolovad kvinnas rätt till andel i mannens kvarlåtenskap när barn avlats och trolovningen upplöses genom mannens död. Denna bestämmelse och ska— deståndsregeln i 13 första stycket för fall när trolovningen bryts och mannen huvud- sakligen bär skulden till brytningen togs ursprungligen upp som viss ersättning för de tidigare gällande bestämmelserna om ofull- komnade äktenskap. Det bör framhållas att reglerna i 6 % avser kvinnans rätt till andel i kvarlåtenskapen och att barnets rätt regleras på annat håll. Om rättsordningen övergår till att i större utsträckning än hittills behandla makar som två ekonomiskt självständiga personer bör så mycket mindrei förevarande sammanhang anledning finnas att bevara en ekonomisk relation med rötter i ett för- gånget rättssystem, som byggde på kvinnans beroende av mannen för sin försörjning. Någon ekonomisk gemenskap har här inte uppkommit mellan parterna. Den ensam- stående modern har numera helt andra möj— ligheter än vid giftermålsbalkens tillkomst att få stöd av samhället när hon äri behov därav. Det är svårt att se att den specifika form av ekonomiskt stöd till ensamstående moder, som GB l:6 ger underlag för, numera fyller något egentligt behov. Vid faderns död har barnet dessutom rätt till arv efter ho- nom, vilket kan bidra till att minska mo— derns egen underhållsbörda. Också Gå bör därför utgå ur balken.

Av de i 1 kap. upptagna reglerna om trolovnings rättsverkningar återstår härefter bara de i 2 & givna bestämmelserna om återbäring av gåvor efter upplösning av tro- lovning. Dessa bestämmelser synes ge ut- tryck för en tanke som även i dag kan antas vara allmänt omfattad. Tvister om återbäring av gåvor torde vara sällsynta och domstols- prövning av sådana tvister har bara före- kommit i ett par fall. Detta kan möjligen till en del förklaras vara en följd av reglernas blotta existens men det förefaller mera sannolikt att det beror på att gåvor av någon

ekonomisk betydelse, givna ”för äkten- skapets skull”, torde vara sällsynta i det moderna samhället. Det kan också bero på att det för den allmänna uppfattningen framstår som rimligt och rättvist att handla enligt den ordning som den givna regleringen återspeglar. Denna skulle alltså kunna tänkas bli tillämpad av parterna även utan stödet av uttryckliga föreskrifter. Vidare torde också när det gäller återbäring av gåvor allmänna förmögenhetsrättsliga regler vara tillämpliga. Som framgått av redogörelsen för gällande rätt kan, när trolovad avlidit, den dödes arvingar påkalla undantag från reglerna, om avsikten vid gåvan gått i annan riktning. Intet torde hindra att hänsyn till avsikten vid gåvan tas även om särskilda regler om åter- bäring saknas. Så har i praxis skett i några fall där fråga varit om annan rättshandling mellan trolovade än gåva.l Gällande regler i 2 & talar om gåvor ”för äktenskapets skull”. Gåvor av personlig natur eller avsedda för omedelbar konsumtion skall däremot inte återbäras. Har en gåva lämnats ”för äkten- skapets skull” torde det ha varit en för givaren bestämmande och av mottagaren lätt insedd förutsättning för rättshandlingen att äktenskapet skulle komma till stånd. De flesta fall där gåva såsom given "för äkten- skapets skull” skall återbäras enligt gällande rätt torde därför vara sådana att givaren, om trolovningen bryts och äktenskapet alltså inte kommer till stånd, redan med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer äger påkal- la gåvans återgång.2 Det synes sålunda inte finnas något större behov av att behålla de särslcilda reglerna om återbäring av gåvor.

Vi finner alltså att samtliga regler som knyter rättsverkningar till trolovningen kan och bör utgå. Enligt vår mening är det en vinning att en man och en kvinna som är ense om att ingå äktenskap inte redan på grund av samstämmigheten i uppfattning riskerar särskilda rättsliga påföljder om de sedan skulle ångra sig under trolovnings- tiden. Det måste anses stå ibättre överens- stämmelse med trolovningens funktion i det nutida samhället att de trolovade helt obundna av särskild rättslig reglering får

pröva styrkan hos sin böjelse. De trolovade blir rättsligt sett att betrakta som två av varandra oberoende och jämställda individer. Om trolovningen inte leder till äktenskap, blir deras eventuella ekonomiska mellanha- vanden helt att bedöma enligt allmänna regler, som måste antas vara tillfyllest.

Att det rättsliga institutet trolovning ut- mönstras ur lagen innebär självfallet inte att trolovningen eller förlovningen upphör så— som faktisk företeelse. Varje äktenskap före- gås av en överenskommelse mellan parterna att de framdeles skall gifta sig med varandra. Några speciella, i GB reglerade rättsliga verkningar av överenskommelsen inträder emellertid inte.

I ett flertal författningar finns bestämmel- ser som anknyter till begreppet trolovning eller trolovad. Inom familjerätten kan hän— visas till ÄB 1128 om testamente till förmån för trolovad. Bland bestämmelser utom fa- miljerätten kan nämnas RB 4:12 och 13 om trolovning såsom grund för domarjäv samt RB 36:3 med motsvarande föreskrift om vittnesjäv. Sådana bestämmelser påverkas i och för sig inte av att trolovningen utmönst- ras ur GB. Det ligger i sakens natur att den tidigare i GB intagna definitionen på trolov— ning fortfarande äger giltighet för tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.

' NJA 1893 s. 353 och 1918 s. 318 Jfr för norsk rätts vidkommande, där trolovnings— institutet saknas, Arnholm, Privatrett IV s. 27 f.

5. Äktenskapshindren

5.1 Inledning

I vissa fall har det från samhällelig synpunkt inte ansetts önskvärt att man och kvinna har sexuell förbindelse med varandra. De värde- ringar som sålunda rätt har kommit till uttryck i rättsordningen genom att lagen förbjudit den sexuella förbindelsen. Men samhället har också använt ett annat instru- ment för att ge uttryck åt sin uppfattning om vilka förbindelser som inte är önskvärda, nämligen genom att uppställa särskilda vill- kor för rätten att ingå äktenskap. Härigenom har restriktioner lagts inte bara på den sexuella förbindelsen utan också på familje- bildningen som helhet. Ju starkare föreställ- ningen och därmed det sociala trycket har varit att samlevnad mellan man och kvinna skall ha äktenskapets form, desto effektivare har samlevnad i inte önskvärda förbindelser kunnat motverkas genom att i äktenskaps- rätten ställa upp villkor för äktenskap. Men sådana villkor har också föreskrivits för att tjäna andra ändamål än sådana som hänfört sig till en värdering av samlevnadens önsk- värdhet. I sådana fall har villkoren närmast utgjort påtryckningsmedel för att få männi— skorna att förhålla sig på visst sätt.

Då villkoren för äktenskap speglar sam- hälleliga värderingar ligger det isakens natur att villkoren växlat i antal och betydelse från tid till annan och att de varierar också skilda kulturkretsar och samhällssystem emellan.

När ett sådant villkor inte är uppfyllt förelig- ger enligt svensk rätts terminologi hinder mot äktenskap. Hindret kan bestå i att mannen eller kvinnan inte uppfyller de krav lagen i skilda hänseenden reser för rätten att ingå äktenskap eller i att de står i ett visst släktskaps- eller svågerlagsförhållande till var- andra.

Bakom föreskrifter om äktenskapshinder ligger som redan antytts olika skäl. Övervä- ganden av etisk, medicinsk och social karak- tär är för närvarande de som dominerar i Norden. En i äldre rätt betydande grupp var de olika äktenskapshinder som dikterades av religiösa eller kyrkopolitiska motiv. Många av de äktenskapshinder som nu gäller i svensk rätt har funnits länge. Skälen bakom dem har emellertid varierat och getts olika tyngd under tidernas lopp.

Beroende på det syfte ett visst äkten- skapshinder skall fullfölja kan det innebära antingen förbud för den det gäller att över huvud ingå äktenskap eller förbud att ingå äktenskap med viss annan person. Man talar i detta sammanhang om absoluta och relativa äktenskapshinder. Styrkan hos de bakom- liggande intressena blir avgörande för en annan indelning, nämligen den i upplösande (dirimerande) och icke upplösande äkten- skapshinder. För den förra gruppen anses så starka skäl tala att ett äktenskap som ingåtts trots att hinder förelåg skall upplösas. Talan om återgång kan då tänkas förd, förutom av

part, av offentligt organ. I sistnämnda fall sägs hindret vara publikt dirimerande. De icke upplösande hindren har, som framgår av beteckningen, inte denna starka effekt. Har äktenskap ingåtts trots att ett sådant hinder förelåg, skall det inte på grund därav upplö- sas. Gränsen mellan de upplösande och icke upplösande äktenskapshindren är inte alltid dragen helt efter objektiva kriterier. Så kan bristande vetskap om att hinder förelåg utgöra förutsättning för att part skall få åberopa hindret som grund för äktenskapets återgång. Sakligt sett i nära samband med indelningen i upplösande och icke upplösan- de hinder står slutligen uppdelningen i dis- pensabla och indispensabla hinder. De dis- pensabla hindren kännetecknas av att myn- dighet getts befogenhet att meddela undan— tag från hindret, medan sådan möjlighet till undantag inte föreligger i fråga om de indispensabla hindren. Om ett äktenskaps- hinder i nyss angiven bemärkelse är absolut kan dispensen innebära att vederbörande får en generell rätt att gifta sig. I regel meddelas dock dispens i dessa fall liksom då hindret är relativt bara för äktenskap med viss person.

5.2. Historik

I den äldre germanska rätten torde äkten- skapshindren ha varit förhållandevis få. Ett ännu gällande hinder från den tiden är det som utgörs av bristande samtycke av gifto- man. Också mycket nära anförvanter torde tidigt ha ansetts inte höra gifta sig med varandra. De äldsta svenska rättsuppteck— ningarna härstammar från den tid då den kristna kyrkan börjat utöva sitt inflytande på rättsutvecklingen. De återger därför rätts- tillståndet under en brytningstid, då kristna värderingar redan vunnit ett visst insteg på den inhemska hedniska rättens bekostnad. Kyrkan strävade efter att i olika hänseenden befästa sin ställning och då särskilt på familjelivets och familjerättens områden. För äktenskapshindrens del fick detta närmast till praktiskt resultat att regelsystemet bygg- des ut i enlighet med den kanoniska rättens

principer. Dels vidareutvecklades några av de redan existerande hindren, dels infördes helt nya sådana. Förbudet mot äktenskap mellan nära anförvanter utvidgades genom att de släktled inom vilka äktenskap inte fick ingås, de s. k. förbjudna leden, utökades väsentligt. Inte bara biologisk släktskap, s.k. blods- skyldskap, utan också släktskap genom svå- gerskap kom vidare att utgöra äktenskaps— hinder och det t. o. m. tredje svågerskapet, dvs. svågerskap räknat över tre äktenskap. Svågerskap ansågs dessutom uppstå redan genom könsumgänge eller trolovning.

Tidigare synes mannen ha kunnat hålla sig med flera hustrur men genom kyrkligt infly- tande blev rättsuppfattningen småningom monogamisk och ett bestående äktenskap blev därför hinder mot att ingå ett nytt. Också trolovningen, som enligt dåtidens be- traktelsesätt var det grundläggande äkten- skapsavtalet, kom i konsekvens härmed att uppställas som hinder mot att ingå äkten- skap med annan än den trolovade. För gift som haft könsumgänge utom äktenskapet med dåtida uttryckssätt brutit sitt äktenskap med hor — uppställde katolska kyrkan för- bud mot omgifte, till en början endast så länge den förfördelade maken levde men senare utan inskränkningi tiden.

Man hade kunnat vänta att reformationen och de nya tankar som därvid blev ledandei samhället skulle avsätta omedelbara spår i bestämmelserna om äktenskapshinder. Det dröjde emellertid rätt länge innan den gamla uppfattningen här lämnade rum för en friare åskådning. De många förbjudna leden vid släktskapshindret och det vidsträckta svåger- skapshindret skulle sålunda först sent kom— ma att inskränkas. I viss mån föregreps dock lagstiftningen när det gällde dessa hinder av konungens dispensmakt, som vissa tider sy- nes ha utövats tämligen liberalt.

Genom 1734 års lag erhölls en rikslagstift- ning med en i princip till giftermålsbalken samlad reglering av äktenskapshindren. La- gen innebar i huvudsak att den redan tidigare påbörjade och ofta i konungens dispens- praxis följda utvecklingen mot en minskning av äktenskapshindrens omfattning blev ytter-

ligare befäst. En viktig nyhet var att i lagen togs upp bestämmelser om äktenskapsåldern, som bestämdes till 21 år för man och 15 år för kvinna.

Av de viktigare åtgärder som under 17 00- och 1800-talen i övrigt vidtogs på äkten- skapshindrens område kan följande nämnas. Genom Kungl. brev den 25 november 1757 blev fallandesot (epilepsia idiopathica) äk- tenskapshinder, det första hindret av ras- hygienisk natur. Genom Kungl. förordning den 27 april 1810 bestämdes att nytt äkten- skap inte fick ingås av kvinna förrän efter 310 dagar efter ett tidigare äktenskaps upp- lösning, den s. k. väntetiden, som syftade till att undanröja ovisshet om ett under denna tid fött barns börd. För övrigt gick åtgär- derna, som nämnts, i mildrande riktning. 1845 blev kusinäktenskap, som dittills krävt kunglig dispens, helt fritt och 1872 fick reglerna om svågerskapslrindret sin ännu gällande, i förhållande till tidigare rätt be- gränsade omfattning. Det bör dock observe- ras att svågerskap enligt dåtidens uppfattning uppkom inte bara genom äktenskap utan också genom könsumgänge. Vidare kom, sedan ogift kvinna 1863 blivit ipso jure myndig vid 25 års ålder, kravet på samtycke av giftoman för ingående av äktenskap att upphävas för myndiga personer, 1872 för ofrälse och 1882 för frälse kvinna.

I lagberedningens 1913 framlagda betän- kande med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning rn. m. gjordes en samlad översyn av äktenskapshindren. Bered- ningen anförde att den till ledande grundsats haft att ingåendet av äktenskap inte skulle försvåras.

I 2 kap., som gavs rubriken ”Om hinder mot äktenskap”, tog beredningen av tidigare gällande hinder upp föreskrifter om äkten- skapsålder — bestämd till 21 år för man och 18 år för kvinna —, giftomannasamtycke, släktskap, svågerskap, bestående äktenskap samt väntetid för tidigare gift kvinna. I enlighet med de arvshygieniska överväganden beredningen gjorde infördes vidare — för- utom en motsvarighet till det tidigare gällan- de förbudet mot fallandesjukas giftermål —

regler om sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt könssjukdom i smittosamt skede såsom äktenskapshinder. Några hinder avskaffades, bl. a. trolovning och hor. Därutöver innebar förslaget en viss mildring beträffande några kategorier av äldre hinder som alltjämt skulle gälla. Så skulle dispens kunna lämnas för äktenskap med syskons avkomling och svå- gerskapshindret begränsades till svågerskap som uppkommit genom äktenskap. Fortfa- rande var dock svågerskapshindret indispen- sabelt. Från det nyinförda hindret för sinnes- sjuka och sinnesslöa kunde dispens inte heller meddelas.

Den nya lagen — 1915 års lag om äkten- skaps ingående och upplösning — trädde i kraft den 1 januari 1916. [samband med den året därpå antagna lagstiftningen om adoption infördes i lagen också förbud mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn. Bestämmelserna i 1915 års lag överfördes sedermera oförändrade till 1920 års GB.

Möjlighet att ge dispens infördes 1945 från hindret vid sinnessjukdom eller sinnes- slöhet och 1947 från svågerskapshindret.

Frågan om de sjukdoms- och abnormtill- stånd som borde utgöra äktenskapshinder utreddes under 1950-talet i nordiskt sam- arbete av en särskild kommitté. I ett 1960 framlagt betänkande ”Medicinska äkten- skapshinder”l föreslog kommittén att fal- landesot (epilepsi) inte längre skulle utgöra hinder mot äktenskap. Äktenskapsförbudet för sinnessjuk eller sinnesslö av kommittén benämnd allvarligt psykiskt efterbliven —— skulle bestå men kommittén förordade en något snävare gränsdragning kring detta äk- tenskapshinder än som från början avsågs med bestämmelserna i ämnet. Samtidigt föreslogs främst av sociala skäl att hindret skulle utvidgas till att avse också den som var behäftad med annan allvarlig rubbning av själsverksamheten, s. k. psykopati. Äkten- skapsförbudet vid könssjukdom i snrittosamt skede ingick däremot inte i kommitténs utredningsuppdrag.

Förslaget ledde inte till någon omedelbar

1 sou 1960: 21

lagstiftning. Sedan fråga uppkommit om att ta upp ämnet på nytt i nordiskt samarbete fick i stället familjerättskommittén i uppdrag att utreda också frågan om medicinska äk- tenskapshinder. Kommittén, som lade fram ett betänkande ”Äktenskapsrätt” 1964,1 upptog bestämmelserna om äktenskaps- hinder till allmän översyn. De ändringar som föreslogs var i huvudsak följande. Äkten- skapsåldern för man skulle sänkas till 20 år. Hindret vid sinnessjukdom eller sinnesslöhet skulle gälla också vid annan djupgående rubbning av själsverksamheten. Beträffande epilepsi och könssjukdom i smittosamt skede skulle krävas endast att de trolovade av läkare blivit informerade om sjukdomens beskaffenhet. Bestämmelsen om väntetid för kvinna skulle upphävas.

Familjerättskommitténs förslag har lett till vissa lagändringar, som dock i några fall gått längre än vad kommittén föreslagit. Äktenskapsåldern för män har sänkts till 18 år, varigenom åldersgränsen blivit densamma för män och kvinnor. I samband med att myndighetsåldem sänktes från 21 till 20 år sänktes på motsvarande sätt den åldersgräns, intill vilken det krävs samtycke av giftoman. Äktenskapshindren vid epilepsi och köns- sjukdom i smittosamt skede samt bestäm- melsen om väntetid för kvinna har helt upphävts.

Slutligen har adoptivförhållande genom en lagändring 1970 upphört att utgöra äk- tenskapshinder. I stället har i FB upptagits den bestämmelsen att all verkan av adop- tionen såvitt angår adoptivbamets ställning till adoptanten och dennes släktingar upp- hör, om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbamet.

5.3 Gällande rätt

Bestämmelser om hinder mot äktenskap finns i 2 kap. GB. Äktenskapsåldern utgör 18 är, lika för man och kvinna (l 5). För äktenskap dessförinnan kan dispens lämnas av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist. Hindret ärinte upplösande.

Kravet på giftomans samtycke regleras i 2—4 55. Den som är under 20 år och inte förut varit gift får inte gifta sig utan föräld- rarnas samtycke (2å första stycket). I vissa fall räcker det med samtycke av bara den ena, av förmyndare eller av särskilt förord- nad giftoman (2 5 andra stycket). För den som är omyndigförklarad krävs samtycke av förmyndaren (3 å). I fråga om såväl under- årig som omyndigförklarad kan rätten tillåta äktenskapet, om samtycke vägras och skäl härtill prövas inte vara för handen (4 5). Inte heller kravet på giftomans samtycke är av upplösande beskaffenhet.

Den som är sinnessjuk eller sinnesslö får inte ingå äktenskap utan tillstånd av social- styrelsen (5 5). Hindret är upplösande och talan om återgång kan föras både av den sjuke själv och av andra maken (10:2). För den andre makens rätt att vinna återgång krävs att han inte hade kunskap om sinnes- sjukdomen eller sinnesslöheten vid vigseln. Vissa tidsfrister gäller dessutom för väckande av talan.

Vid hindersprövningen gäller enligt GB 32 4 mom. att, om anledning är att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, han skall med läkarintyg styrka, att sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom, eller också visa tillstånd från social- styrelsen att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. Enligt tidigare gällande administrativa bestämmel- ser skulle uppgift om sinnessjukdom och sinnesslöhet antecknas i församlingsboken. Numera — sedan den 1 juli 1967 — finns inga motsvarande bestämmelser. Den tidigare skyldigheten för läkare vid vissa sjukhus m.fl. att underrätta pastorsämbete om nya fall av sinnessjukdom eller sinnesslöhet som kunde utgöra äktenskapshinder har också upphört. Kungl. Maj:t har vidare förordnat att redan verkställda anteckningar om sinnes- sjukdom och sinnesslöhet skall utgå ur folkbokföringsregistren. I anvisningar utfär- dade av centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden i mars 1968 har angetts bl. a.

' sou 1964: 34—35

att beslutet torde vid tillämpning av 322 4 mom. innebära, att läkarintyg eller dispens skall fordras endast om annan tillräcng anledning än sådan anteckning finns att antaga att trolovad år sinnessjuk eller sinnes- slö.

Äktenskap är förbjudet mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra samt mellan syskon (7 5). Med syskon förstås såväl hel- som halvsyskon. Detta hinder är indispensabelt och har äkten- skap ingåtts trots hindret skall äktenskapet upplösas på talan av make eller av allmän åklagare (1011). Hindret är alltså publikt dirimerande. Åklagaren är vidare skyldig att yrka äktenskapets återgång.

Mellan ett syskon och det andras avkom- ling får äktenskap inte ingås utan Kungl. Maj:ts tillstånd (8 5). Hindret är inte upp- lösande.

Svågerskapshindret innebär förbud mot äktenskap mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led (9 €). Kungl. Maj:t kan dispensera från hindret, vilket inte är upp- lösande. Finns bam i det tidigare äkten- skapet får tillstånd meddelas bara om hänsyn till barnet inte talar däremot.

Så länge ett äktenskap består, får nytt äktenskap inte ingås (10 å). Hindret är pub- likt dirimerande (10:l). Talan får föras, förutom av vardera maken i det senare äktenskapet och av allmän åklagare, av den omgiftes make i det tidigare giftet. Återgång skall dock inte äga rum, om talan om återgång inte blivit väckt innan det tidigare äktenskapet upplösts.

5.4. Familjelagssakkunniga 5.4.1 Allmänna överväganden

Den historiska översikten har visat hur äk- tenskapshindren varierat genom tiderna. Detta har gällt såväl i fråga om antalet hinder av olika slag som med avseende på omfatt- ningen av vissa slag av hinder. De vid varje tid gällande hindren skall givetvis ses mot

bakgrund av den då rådande allmänna synen på familjen och äktenskapet och den äkten- skapsrättsliga regleringen i övrigt. I grova drag kan utvecklingen sägas först ha gått från ett relativt fåtal hinder i förkristen tid till ett i vår medeltida rätt genom kyrkligt inflytan- de upptaget, rikt förgrenat nät av äkten- skapshinder av i mycket religiös och kyrko- politisk karaktär. Därefter har utvecklingen under de senaste fem seklen sakta gått i inskränkande och mildrande riktning. De tidigare motiven av religiös natur har numera i huvudsak efterträtts av etiskt grundade överväganden och vid sidan härav har under senare tid medicinska och arvshygieniska (genetiska) hänsyn i stor utsträckning tagits vid uppställandet av regler om äktenskaps- hinder.

Reglerna om äktenskapshinder kan antas ha i väsentlig utsträckning byggt på förut- sättningen att ett hinder mot äktenskap också utgör ett hinder mot faktisk samlev- nad mellan den man och den kvinna som hindret gäller för. Effekten av ett äkten- skapshinder är ju tämligen ringa om det inte förhindrar också den faktiska farniljebild- ningen och samlevnaden. Den omedelbara effekten begränsar sig då till att utestänga de samlevande från den rättsliga reglering som givits i äktenskapslagstiftningen och i annan — till äktenskapet såsom rättsfaktum knuten — lagstiftning och som utformats just med sikte på att tillhandahålla de mest ändamåls- enliga lösningarna av sådana problem som normalt uppkommer såväl inom familjen som mellan familjen och samhället utanför denna. En sådan effekt kan knappast antas ha varit åsyftad såsom ett självständigt mål. I det nutida samhället, som varken i teori eller praktik upprätthåller tanken att alla varak- tiga förbindelser mellan man och kvinna skall ha det rättsliga äktenskapets form, brister uppenbarligen den antagna förutsätt— ningen för äktenskapshindren. De som flyt- tar samman utan att gifta sig ådrar sig inte omvärldens ogillande generellt sett och i åtskilliga hänseenden behandlas de i lagar och författningar på samma sätt som gifta. Detta gäller också om de på grund av

äktenskapshinder inte kan gifta sig med varandra. Utgår man från att äktenskaps- hinder inte annat än undantagsvis kan antas leda till att man och kvinna, som känner sådan känslomässig gemenskap att de vill leva tillsammans, avstår därifrån, är det tydligt att äktenskapshinderi en reformerad äktenskapsrätt måste motiveras med annat än med deras begränsade effekt att förhindra inte önskvärd familjebildning. Ett sådant motiv — och det tyngst vägande — utgör samhällets intresse av att markera vilka förbindelser som från samhällets synpunkt inte är önskvärda och att därmed understöd- ja ett visst socialt mönster för familjebild- ningen. Ett annat motiv hänför sig till det förhållandet att den nationella lagstiftningen i en tid med allt större rörlighet över gränserna inte kan frigöra sig från beroendet av de förhärskande värderingar som råder inom den större kulturkrets, där rättsinstitu- ten har en i stort gemensam innebörd.

Den omedelbara effekten av äktenskaps- hinder är som redan antytts att mannen och kvinnan, som trots att de inte får gifta sig ändå bildar familj, inte kan återfalla på äktenskapsrättens regler för att lösa de pro- blem som uppstår i samlevnaden. Lagens uppgift är såsom uttalats i direktiven att lösa praktiska problem. När lagen genom sina regler om äktenskapshinder avskär samle- vande från möjligheterna att använda äkten- skapsrättens regler fullföljer lagen inte det angivna syftet och det måste betecknas som en olägenhet för de samlevande att vara ställda utanför regelsystemet. Vid utform- ningen av äktenskapshindren måste därför mot samhällets intresse av att genom äkten- skapshinder ge uttryck åt sin uppfattning om vilka familjebildningar som inte är önskvärda vägas de olägenheter som uppkommer för de enskilda faktiskt samlevande.

Enligt direktiven för vårt utredningsar- bete skall särskilt frågan huruvida sinnessjuk- dom och sinnesslöhet kan undvaras såsom äktenskapshinder undersökas. Vidare nämns att det bör vara möjligt att uppmjuka vissa av de hinder som har sin grund i släktskap eller svågerskap. Med den principiella syn på

äktenskapshindrens funktion som angivits i det föregående är det emellertid naturligt att vi — inom ramen för den frihet direktiven lämnar oss att ta upp även andra farniljerätts— liga frågor än de i direktiven särskilt nämnda diskuterar de gällande äktenskapshindrens berättigande över lag.

I sitt år 1913 avgivna betänkande anförde lagberedningen i anslutning till äktenskaps- hindren att den till ledande grundsats haft att ingående av äktenskap inte skulle försvå- ras.1 Denna grundsats är självfallet riktig och naturlig om man, som lagberedningen sam- tidigt gjorde, anser sig kunna fastslå att samhället i äktenskapet ser den enda önsk- värda formen för könsförbindelser. Men också i ett samhälle som respekterar andra samlevnadsformer än äktenskapet har man skäl att vara restriktiv med äktenskaps- hinder. Det regelsystem som äktenskaps- rätten innehåller bör vara tillgängligt för så många samlevande som möjligt som finner det praktiskt att ha regelsystemet att falla tillbaka på.

Vissa av de nu gällande äktenskapshind- ren är av den arten att de mot bakgrunden av att samlevnaden i äktenskap normalt innefat- tar också ett sexuellt samliv kan sägas utgöra ett följdriktigt komplement till den reglering samhället generellt funnit anledning anta när det gäller förhållandet mellan könen. Så kan förbudet i GB 2:7 mot äktenskap mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och mellan syskon sättas i samband med bestäm- melserna i BrB 615, vilka stadgar straff för den som har samlag med eget barn eller dess avkomling eller med syskon. Dessa brott — benämnda otukt med avkomling respektive otukt med syskon förutsätter emellertid inte att parterna mer eller mindre varaktigt sammanlever utan föreligger så snart samlag förekommit mellan dem. I viss mån förhåller sig kravet på äktenskapsålder i GB 2:1 på motsvarande sätt till brottet otukt med barn i BrB 623, fast åldersgränserna i de båda lagrummen inte sammanfaller. Annorlunda ligger det till med hindret bestående äkten-

l1.13 19135. 129

skap i GB 2:10 och det korresponderande brottet tvegifte i BrB 721. Straffbestämmel- sen riktar sig här inte mot att den som är gift upptar en faktisk samlevnad med annan än maken, vare sig samlevnaden med maken fortgår eller ej. En faktiskt polygam familje- bildning är tillåten oavsett äktenskap. Äkten- skapshindret och bestämmelsen om straff för tvegifte står i detta fall i ett ännu närmare samband med varandra än i förut angivna fall och kan sägas fullfölja samma syfte, nämli- gen att slå vakt om det monogama rättsliga äktenskapet.

Beträffande övriga äktenskapshinder gäl- ler att de saknar en korresponderande straff- bestämmelse i BrB. Visst undantag föreligger dock när det gäller hindret vid sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet. Den som gifter sig med en sinnessjuk eller sinnesslö kan nämli- gen enligt BrB 722 dömas för olaga giftermål, om den sinnessjuke eller sinnesslöe till följd av sitt psykiska tillstånd saknade rättslig handlingsförmåga. För straffbarhet krävs dock att maken begått gärningen uppsåtligt med den innebörd som inom straffrätten ges åt uppsåtsbegreppet. Vidare gäller att den som otillbörligt utnyttjar den sinnessjukes eller sinnesslöes tillstånd till att öva sexuellt umgänge med honom kan dömas för frihets- kränkande otukt enligt BrB 6:2.

Det skulle kunna ifrågasättas om inte hinder mot äktenskap bör uppställas barai den mån samhället finner sig böra inskrida mot motsvarande faktiska förbindelse. Fråga skulle alltså vara om så starka samhälleliga intressen, att ett åsidosättande därav oavsett förbindelsens rättsliga karaktär framkallar en samhällets reaktion i form av straff. Man skulle kunna göra gällande att samhällets etiska värderingar i första hand bör komma till uttryck i lagstiftningen om de olika brotten. Betraktas förbindelsen där som inte önskvärd, bör motsvarande hinder mot äk- tenskap uppställas. Är det däremot fråga om en förbindelse, mot vilken samhället inte finner skäl att ingripa med straff, skulle heller inte hinder resas mot att få förbindelsen hänförlig under äktenskapsrättens regel- system. En sådan begränsning innebär emel—

lertid att samhället frånhänder sig ett medel att nyansera sin inställning till olika förbin- delsers önskvärdhet från samhällelig syn- punkt liksom också möjligheten att genom krav på tillstånd till äktenskapet från fall till fall pröva dess lämplighet såväl för den enskilde som för samhället. Med hänsyn härtill anser vi att utrymme finns för äkten- skapshinder även i sådana fall då den sexuel- la förbindelsen inte är förbjuden.

5.4.2. Äktenskapsåldem

Syftet med lagens bestämmelser om äkten- skapsålder är att förhindra äktenskap, där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett äktenskap. Under förarbetena till gällande bestämmelser uttalades att detta syfte — i enlighet med den principiella utgångspunkten om likställighet mellan könen bör tillgodoses i samma utsträck- ning och på samma sätt i fråga om män och kvinnor, samt att det saknas vetenskapligt stöd för tanken att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad.1

Detta äktenskapshinder motsvaras inte av något i brottsbalken uppställt hinder mot samlevnad i vidare mån än att könsligt umgänge med barn under 15 år är kriminali- serat. Inget hindrar således från samhällets sida att den som på grund av sin ålder inte får gifta sig ändå bildar familj och efter fyllda 15 år — har sexuellt umgänge. Kravet på viss äktenskapsålder synes ändå vara väl underbyggt. Särskilt med den långa utbild- ningstid som numera är regel för de unga måste det nämligen antas att den som är under 18 år i allmänhet inte nått den erfarenhet och mognad som skapar förutsätt- ningar för självständiga ställningstaganden i samlevnaden och för att lösa de problem av personlig och ekonomisk art som uppkom-

] Prop. l968:136 s. 73

mer i denna. Samlevnad med båda eller ena parten i ålder under 18 år måste därför såväl från allmän synpunkt som av hänsyn till den underårige själv i allmänhet anses mindre önskvärd. Skilsmässofrekvensen för äkten- skap som ingåtts efter åldersdispens visar på att detta val ofta träffas utan tillräcklig eftertanke. Mot denna bakgrund föreslår vi att kravet på äktenskapsålder bibehålles med den dispensmöjlighet som f. n. gäller. Dispensprövningen ägde tidigare rum hos Kungl. Maj:t men sker efter en 1948 vid- tagen lagändring hos länsstyrelsen. Till grund för lagändringen låg ett förslag av decentrali- seringsutredningen angående överflyttande från Kungl. Maj:t till underordnad myndig- het av vissa ärenden. Förslaget, som till större delen berörde justitiedepartementets verksamhetsområde, förestavades främst av en önskan att avlasta Kungl. Maja handlägg- ningen av vissa ärenden. När länsstyrelsen föreslogs bli prövningsmyndighet i ärenden angående åldersdispens skedde det utan nå- gon närmare undersökning av frågan vilken myndighet som i och för sig var bäst lämpad att pröva denna typ av ärenden.1 Enligt vad vi erfarit tillgår dispensprövningen så, att länsstyrelsen i allmänhet inhämtar yttrande från barnavårdsnämnden och att nämndens yttrande därvid regelmässigt blir avgörande för länsstyrelsens beslut i frågan.2 Att så blivit fallet är naturligt med tanke på att barnavårdsnämnden har till uppgift att sörja för samhällets vård av barn och ungdom och att nämnden beträffande underåriga som inte fyllt 18 år i barnavårdslagen erhållit särskilda befogenheter när det gäller att tillgodose deras behov av vård och fostran. Det förefaller oss med hänsyn härtill mest ändamålsenligt och ägnat att bidra till en omsorgsfull prövning att den instans som synes ha det reella avgörandet i sin hand och som torde vara mest lämpad att bedöma frågan om underårigs äktenskap också får på eget ansvar avgöra frågan om tillstånd skall lämnas eller ej. Vi föreslår därför att barna- vårdsnämnden skall vara dispensmyndighet.

Den åldersgräns intill vilken för underåriga bristande samtycke av giftoman utgjort äk- tenskapshinder har hittills alltid samman- fallit med myndighetsåldern. Som lagbered- ningen antydde vid tillkomsten av de i huvudsak sedan 1915 gällande bestämmel- serna torde samma skäl ligga bakom såväl kravet på att man skall ha uppnått viss ålder för att äga full rättslig handlingsförmåga som kravet på viss uppnådd ålder för att man helt på egen hand skall få besluta om inträde i äktenskap. När underårigheten, såsom var fallet vid tillkomsten av gällande bestämmel- ser, inskränkte den underåriges rätt att fritt handla även i fråga om mindre betydelsefulla ting, var det naturligt att den ledde till motsvarande inskränkning när det gällde bestämmandet i ”livets kanske viktigaste fråga”, som beredningen karaktäriserade in- trädet i äktenskapet i det dåtida samhället.3

Det resonemang beredningen förde är i dagens samhälle inte lika bärkraftigt. Dels har under senare tid underåriga tillerkänts rätt att med bindande verkan sluta avtal i inte oväsentliga hänseenden. Myndighets- åldem är inte nu avgörande på samma sätt som förut. Dels har äktenskapet låt vara att inträde i äktenskap fortfarande kan betecknas som en mycket viktig fråga — nu i allmänhet kommit att intaga en annan ställ- ning än tidigare. Giftermålet framstår inte i och för sig som en sådan sammanlänkning av makarna för livet som tidigare var den självklara utgångspunkten för äktenskapet. Skilsmässan är socialt godtagen åtminstone i stadskulturen. De sammanhållande familje- funktionerna har där tunnats ut och de faktiska möjligheterna för makarna att bryta gemenskapen har i motsvarande mån vidgats. Äktenskapet utgjorde tidigare för båda par- ter ett djupgående och långsiktigt ekono-

* Prop. l948:178 s. 12 ff. Jfr Kungl. Maj:ts cirkulärskrivelse den 7 juni 1956 (dnr 861 1/2/55) till länsstyrelserna ang. utredningsförfarandet i ärenden rörande ålders- dispens för ingående av äktenskap och därvid 3 fogad promemoria. LB 1913 s. 141

miskt engagemang i form av — för den förvärvsarbetande mannen ett åtagande att försörja den hemmavarande hustrun och — för henne ett inträde i en beroendeställ- ning i förhållande till en man utanför släk- ten. Dessa ekonomiska konsekvenser av äk- tenskapet gjorde jämförelsen med myndig- hetsåldern berättigad. Skälen för en sådan jämförelse kvarstår inte längre i samma grad.

Gällande myndighetsålder, 20 år, fastställ- des år 1969. I propositionen till riksdagen diskuterade chefen förjustitiedepartementet huruvida en sänkning till 18 år kunde vidta- gas.1 Departementschefen uttalade sympa- tier för en sådan sänkning. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett själv- ständigt liv. De är bosatta utanför föräldra- hemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete eller bedriver stu- dier som finansieras genom statliga studie- medel. De unga som har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga över sin arbetsinkomst.

Enligt departementschefens mening finns det emellertid också många lS-åringar, som inte alls har så självständig ställning i förhål- lande till sina föräldrar. Vidare måste beak- tas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot förhastade åtgärder på det ekonomiska området. Departementschefen hänvisade också till önskvärdheten av nor- disk enhetlighet och till att man vid nordiska överläggningar lyckats nå enighet om en sänkning av myndighetsåldem till 20 år.

Även om en ytterligare sänkning av myn- dighetsåldern inte kom till stånd kunde de synpunkter som talade för en längre gående sänkning enligt departementschefens åsikt tillgodoses genom att man vidgade behörig- heten för dem som ännu inte uppnått myndig ålder. De tidigare vidtagna utvidg- ningarna av underårigs behörighet och de 1969 genomförda har i korthet skapat föl- jande läge.2 Underårig som fyllt 18 år kan själv ta anställning och disponera över sin arbetsinkomst (FB 614, 913). Han har goda möjligheter att själv fritt välja mellan för- värvsarbete och studier då han själv får

upptaga statliga lån för utbildning och bo- sättning. (FB 913 a). Han har vidare rätt att hyra sig egen bostad utan föräldrarnas med- verkan (FB 9z2). Alla underåriga som har eget hushåll — gifta såväl som ogifta — får företa sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen (FB 212 a). För- myndarens befogenheter är inskränkta till att gälla i huvudsak ingående av kreditavtal — med vissa undantag samt förfogande över egendom som inte utgörs av arbets- inkomst eller av statliga medel som tillhanda- hållits för bosättning eller för högre studier. Dessutom har förmyndaren möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

I dagens samhälle har alltså de som fyllt 18 år rättslig handlingsförmåga i avsevärt högre grad än tidigare. Utvidgningen av deras behörighet har samtidigt gett dem goda möjligheter att oberoende av föräldrarnas samtycke bilda familj utan att gifta sig. I den mån så sker kan kravet på föräldrarnas samtycke endast hindra dem från att få samlevnaden hänförlig under äktenskaps- rättens regelsystem. Eftersom dettas syfte är att lösa praktiska problem som uppkommer vid en samlevnad blir effekten av att ute- stänga de samlevande från regelsystemet att andra och kanske mindre ändamålsenliga lösningar än de i äktenskapsrätten anvisade måste tillgripas. Dessutom kan kravet på föräldrarnas samtycke sägas innebära att de i viss mån tvingas ta ansvar i en fråga som på grund av sin personliga natur i största möjli- ga utsträckning bör vara den unges ensak. Konsekvensen synes bjuda att den som fyllt 18 år och som — med den behörighet föräldrabalken givit honom — oberoende av föräldrarnas vilja kan lämna föräldrahemmet också skall få ingå äktenskap oberoende av föräldrarnas inställning. Kravet på föräldrar- nas samtycke synes oss således allmänt sett inte vara motiverat för ungdomar som är 18 och 19 år.

Som redan nämnts finns det emellertid också underåriga som inte har en så själv-

1 Prop. 1969:25 s. 68 f. ? Prop. 1969125 5. 74

ständig ställning som nyss beskrivits i förhål- lande till sina föräldrar utan är så beroende av dem ekonomiskt eller känslomässigt — att de inte ser sig i stånd att bilda egen familj, ivarje fall inte utan föräldrarnas stöd. Det skulle möjligen kunna göras gällande att kravet på föräldrasamtycke skulle ha bety- delse med tanke på dem. Detta faktiska beroende av föräldrarna, vilket kan ge dessa den reella bestämmanderätten, måste emel- lertid antas göra sig gällande redan i fråga om de ungas möjligheter att bilda familj utan att gifta sig, liksom beroendet i en del fall kan tänkas bestå ännu en tid efter det myn- dighetsåldem uppnåtts. Det förefaller därför inte vara vare sig behövligt eller lämpligt att för dessa underårigas skull bibehålla det formella äktenskapshinder, som består i krav på föräldrarnas samtycke till äktenskapet.

Man bör å andra sidan inte heller bortse från sådana fall då en osjälvständig 18- eller l9-åring råkar under inflytande av någon som påverkar honom eller henne att gifta sig och att kravet på föräldrarnas samtycke i sådana fall kan förhindra olämpliga äkten- skap. Mot bakgrunden av att detta krav dock inte kan förhindra en familjebildning synes dock denna typ av fall knappast motivera ett generellt krav på f öräldrasamtycke.

Den vidgade rättshandlingsförmågan som enligt vad ovan sagts tillkommer underårig gäller endast delvis dem som är under 18 år. Fråga uppkommer därför om kravet på giftomannasamtycke bör bibehållas för dessa underåriga. Emellertid gäller även för dem att ett hinder för äktenskap inte utgör hinder för faktisk familjebildning och även andra av de skäl av allmän karaktär som ovan anförts mot kravet på giftomannasamtycke gäller också denna grupp. Med hänsyn härtill och då särskilt tillstånd enligt vårt förslag alltjämt skall fordras för dem som ännu inte nått äktenskapsåldern, 18 år, anser vi att kravet på samtycke av föräldrarna kan slopas generellt. Vi förutsätter därvid att såsom hittills föräldrarna kommer att höras när den som är under 18 år söker tillstånd att gifta sig och att stor vikt fästs vid deras inställ- ning. Erforderliga bestämmelser vilka som

bör höras i dispensärendet kan meddelas av Kungl. Maj:t.

Kravet på giftomannasamtycke avser en- ligt gällande rätt också omyndigförklarade, vilka inte får ingå äktenskap utan förmynda- rens samtycke. För dem som är omyndig— förklarade på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet gäller dessutom enligt GB 215 att äktenskap inte får ingås utan socialstyrel- sens tillåtelse. Sistnämnda hinder kommer vi att behandla närmare i nästa avsnitt.

Även när det gäller omyndigförklarade kan kravet på förmyndarens samtycke för ingående av äktenskap motiveras med en hänvisning till den bristande rättshandlings- förmåga, vilken kräver förmyndarens med- verkan för ingående av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om- råde. Den omyndigförklarade kan visserligen — liksom den underårige i princip själv ta anställning och disponera över sin arbets- inkomst (FB 1014—5). Däremot har den omyndigförklarade inte tillerkänts samma utvidgning av behörigheten som den under- årige erhållit genom 1969 års lagändringar, avseende rätt att förhyra bostad m. m. Den omyndigförklarade har därför inte samma rättsliga möjligheter att bilda familj utan att gifta sig, och den begränsade rättshandlings- förmågan utgör fortfarande ett skäl som talar för att bibehålla äktenskapshindret. I fråga om omyndigförklarade har vidare i motsats till vad som normalt är fallet beträf- fande underåriga — i varje enskilt fall kunnat slås fast att de är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.

Om vi under det fortsatta utredningsar- betet rörande det ekonomiska regelsystemet skulle finna en lösning som innebär att de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skapet väsentligt tunnas ut, kan det finnas skäl överväga om inte kravet på giftomanna- samtycke bör avskaffas också när det gäller omyndigförklarade. Eftersom det förslag vi nu lägger fram förutsätter att det ekono- miska regelsystemet tills vidare består i huvudsak oförändrat, anser vi emellertid att det för närvarande inte finns tillräckligt starka skäl att taga bort kravet på giftoman-

nasamtycke för omyndigförklarade. Detta krav finns därför med bland äktenskaps- hindren i vårt förslag.

En konsekvens av att kravet på giftoman- nasamtycke tas bort för underåriga men behålls för omyndigförklarade blir — så länge myndighetsåldern är högre än äktenskaps- åldern — att 18- och 19-åringar kan ingå äktenskap utan samtycke av förmyndaren trots att deras psykiska tillstånd kan vara sådant att skäl för omyndigförklaring i och för sig föreligger. En omyndigförklaring en- ligt FB 1011 avser nämligen den som fyllt 20 år; dessförinnan är han ju omyndig på grund av föreskrifterna i FB 9 kap. om underårigs omyndighet. Enligt FB 1012 kan emellertid rätten förklara att underårig skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighets- ålder, om det beträffande den underårige föreligger sådant fall som kan föranleda omyndigförklaring enligt 1011. Har sådan förklaring meddelats bör givetvis kravet på förmyndarens samtycke gälla också om den underårige vill gifta sig före 20-årsåldern. Detta bör komma till klart uttryck i lag- texten. Vi föreslår därför att äktenskaps- hindret anges gälla inte bara den som är förklarad omyndig utan även den beträffan- de vilken rätten förklarat att han skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighets- ålder.

Den i FB 1012 angivna möjligheten att förklara den underårige omyndig efter upp- nådd myndighetsålder kan som en följd av ändringen beträffande förevarande äkten— skapshinder tänkas komma till något vidare användning än för närvarande. Om skäl för omyndigförklaring finns och förmyndaren anser det angeläget förhindra att den under- årige ingår äktenskap utan hans samtycke, kan förmyndaren söka rättens förklaring enligt FB 1012. Genom att lagrummet kräver att grund för omyndigförklaring skall före- ligga måste risken för missbruk av denna förmyndarens möjlighet anses utesluten. I sista hand kan omyndigförklarad vända sig till rätten och där söka tillstånd till äkten- skapet vid förmyndarens vägran att ge sitt samtycke.

5.4.4. Mentala sjukdoms- och abnorm- tillstånd

Nu gällande bestämmelser om s.k. medi- cinska äktenskapshinder, dvs. hinder där diskvalifikationsgrunden är medicinsk, till- kom i huvudsak genom 1915 års lagstiftning. Redan tidigare gällde emellertid för överens- kommelse om äktenskap, liksom för avtal inom andra rättsområden än familjerättens, det allmänna, ej lagfästa kravet på rättslig handlingsförmåga hos kontrahenterna. Den- na oskrivna grundsats gäller fortfarande och utgör på sitt sätt ett slags äktenskapshinder: den som inte har den erforderliga rättsliga handlingsförmågan kan inte ingå äktenskap.

I den mån någon på grund av sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte besitter rättslig handlingsförmåga, är han alltså redan däri- genom utesluten från möjligheten att ingå äktenskap. Anledningen till att mani 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplös- ning tog upp en särskild förbudsregel röran— de sinnessjuka och sinnesslöa var att inte alla sådana kunde anses sakna rättslig handlings- förmåga. Av ”rashygieniska” skäl och även av hänsyn till deras olämplighet såsom makar och föräldrar bedömdes det därför vara nödvändigt att införa ett generellt förbud för sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äkten- skap. Man synes emellertid inte ha tillmätt förbudet någon avgörande materiell bety- delse vid sidan av det allmänna kravet på rättslig handlingsförmåga, eftersom man be- tecknade de fall då den sinnessjuke eller sinnesslöe inte måste anses sakna rättslig handlingsförmåga såsom ”undantagsfall”.1 Från formell synpunkt torde emellertid till den valda lösningen ha bidragit också den omständigheten, att det föreslagna förbudet ställde sig enklare att tillämpa vid hinders- prövningen än ett allmänt krav på rättslig handlingsförmåga. Frihet från sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom förutsättning för giftermål borde lättare kunna visas redan när lysning begärdes än förekomsten vid vigseln av rättslig handlingsförmåga.2 ;L131913 s. 163 LB 1913 s. 171

I sina motiv för att uppställa medicinska äktenskapshinder upptog lagberedningen i första hand den arvshygieniska synpunkten. Bakom denna ligger i allmänhet tanken att man genom åtgärder som syftar till att inskränka fortplantningen av individer behäftade med ärftliga sjukdomar eller ab- normiteter skulle kunna efterhand i mer eller mindre hög grad utrota dessa arvsanlag i befolkningen. Denna tanke har emellertid numera i allmänhet övergivits. Såsom kom- mittén angående medicinska äktenskaps- hinder uttalade3 har de humangenetiska forskningsresultaten klart visat, att man inte genom praktiskt genomförbara fortplant- ningshindrande åtgärder, som riktar sig bara mot manifest sjuka eller abnorma, kan i nämnvärd grad nedbringa frekvensen av ned- ärvda sjukdomar och abnormiteter hos be- folkningen i dess helhet. Att rikta sådana åtgärder också mot alla bärare av latenta sjukdoms— och abnormanlag kunde inte går- na komma ifråga. Detta skulle för övrigt enligt kommitténs mening vara praktiskt omöjligt dels emedan sådana anlagsbärare är alltför talrika, dels på grund av att anlagens förekomst i allmänhet inte går att fastställa.

Vi vill även för vår del avvisa syftet att utrota eller minska förekomsten av vissa ärftliga sjukdomar som motiv för ett äkten- skapsförbud. Att sjukdomsfrekvensen hos befolkningen i dess helhet inte kan minskas genom att sjuka hindras från att gifta sig och få barn utesluter emellertid inte att det i vissa fall kan föreligga en konkret risk för att ett sjukligt anlag skall övergå till avkomman och i senare generationer ge upphov till samma sjukdoms- eller abnormtillstånd. Det är denna i det enskilda fallet föreliggande konkreta risk som numera — sedan man övergivit tanken att nedbringa sjukdoms- frekvensen hos befolkningen i dess helhet utgör det genetiska motivet för äkten- skapshindret. Såvitt gäller sinnessjukdom har förbudet att ingå äktenskap dock riktat sig bara mot manifest sjuka.

De övriga skäl som brukar framhållas för äktenskapshindret vid sinnessjukdom och sinnesslöhet ligger på ett allmänt socialt

plan. Den sjuke eller abnorme antas vara olämplig såsom äktenskapspartner och famil- jebildare. Dels antas sjukdomen eller abnor- miteten medföra sådan nedsättning i förmå- gan att anpassa sig i samlivet med andra maken, att omtanken om denne talar mot ett äktenskap. Dels antas sjukdomen eller abnormiteten menligt inverka på förmågan att vårda barn eller på möjligheten att skapa en tillfredsställande miljö för barnens upp— fostran och sunda utveckling.

Det finns enligt vår mening skäl att överväga om dessa motiv av genetisk och allmänt social karaktär numera utgör en tillfredsställande grund för en föreskrift om äktenskapshinder vid sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Den medicinska forskningen på detta område har, särskilt under den senaste tiden, gjort stora framsteg och bidragit till att skapa en annan syn på den sjukes eller abnormes situation än tidigare. Utvecklingen i fråga om äktenskapet och familjebildningen i samhället har vidare ändrat de förutsätt- ningar under vilka hindret ursprungligen kom till. Framför allt måste härvid beaktas att familjebildning utan äktenskap godtas socialt. Den faktiska effekten av äktenskaps- hinder på familjebildningen och reproduk- tionen blir därmed marginell.

Familjelagssakkunnigas expert på medi- cinska frågor, professor Hans Olof Åkesson, har avgivit ett utlåtande, vilket som bilaga fogats till detta betänkande (bil. 6). l utlå- tandet tar Åkesson upp de genetiska aspekter— na på äktenskapshindret men ger också psykiatriska synpunkter på hindrets betydel- se för den sinnessjuke eller sinnesslöe.

Vad först angår sinnessjukdomarna fram- går det av Åkessons utlåtande att en viss ärftlighetsrisk föreligger beträffande flera sjukdomar. Av de två största grupperna sinnessjukdomar — den mano-depressiva sjukdomen och schizofrenin, varav 100 000 resp. 60 000 av befolkningen beräknas gravt lida —- kan emellertid den mana-depressiva numera i de allra flesta fall botas inom några veckors tid. Ärftlighetsrisken vid schizofreni

3 SOU 1960:21 s. 31 f.

är osäker, då sjukdomen kan vara betingad av flera orsaker. Det finns också andra sjukdomsgrupper, av vilka en del har en relativt hög ärftlighetsrisk. För samtliga gäl- ler emellertid att de verkligt grava fallen redan på grund av de faktiska förhållandena inte kommer ifråga som äktenskapskandi- dater. Deras mentala ohälsa är alltför utta- lad. Vidare visar det sig att familjebildning och giftermål mycket ofta skett redan före insjuknandet. Frågan om äktenskapshinder saknar då i allmänhet aktualitet. Många insjuknar dessutom först sedan de passerat den fruktsamma perioden av sitt liv. I sådana fall reduceras äktenskapetshindrets betydelse ytterligare.

Vad härefter beträffar sinnesslöheten uppgår det totala antalet som kan betecknas såsom efterblivna till omkring 200 000. Av dessa är en fjärdedel eller omkring 50 000 så gravt efterblivna att de praktiskt sett inte kommer ifråga såsom äktenskapskandidater. Av de övriga, mer lindrigt efterblivna, kan man räkna med att flertalet vuxna är syssel- satta i arbetslivet och är socialt inlemmadei samhället på ett i huvudsak normalt sätt. För denna stora grupp gäller att det hinder för äktenskap som deras efterblivenhet kan ut- göra inte alltid är känt. Det är ofta slumpen som avgör om hindret kommer fram vid hindersprövningen och därmed blir verk- samt. Flera av dem gifter sig. Äktenskaps- frekvensen är därvid klart högre för kvinnor än för män och kvinnorna gifter sig i större utsträckning än männen utom den egna gruppen. De som däremot drabbas av äkten- skapshindret upplever detta som diskrimine- rande. Det synes obestridligt att det ofta skulle vara av värde för den efterblivne att få gifta sig. Äktenskapet kan av honom upp- fattas som något positivt, som kan stärka hans självkänsla och därmed förbättra hans förutsättningar att finna sig till rätta i samhället.

Äktenskapsförbudet för sinnessjuka och sinnesslöa drabbar bara en viss grupp sjuka eller avvikande. För svårt kroppsligt sjuka uppställs intet äktenskapshinder. Dessa kan bära på ett i lika hög eller högre grad ärftligt

sjukdomsanlag och deras lämplighet såsom familjebildare kan inte sällan i lika hög grad ifrågasättas. Det gällande äktenskapshindret motverkar därför strävandena att söka vinna större förståelse för de mentalt sjukas eller avvikandes ställning och problem och att i den allmänna inställningen få en större jäm- ställdhet mellan mental och kroppslig sjuk- dom eller avvikelse.

Man brukar såsom betydelsefullt för frå- gan om äktenskapshinder vid viss sjukdom eller abnormitet framhålla de praktiska möj- ligheterna att effektivt upprätthålla hindret. Inte minst i fråga om effektiviteten lämnar de nuvarande reglerna mycket övrigt att önska. Detta har blivit särskilt påtagligt efter de under senare tid verkställda ändringarna i fråga om anteckning om sjukdom eller lytei folkbokföringen, ändringar vilka av andra skäl ansetts angelägna.

Hindret för sinnessjuka är redan såtillvida ineffektivt som familjebildning och giftermål ofta skett före insjuknandet. För de sinnes— slöa gäller att hindret i många fall är okänt, såväl för dem själva som för omgivningen. Det finns anledning antaga att många som egentligen på grund av förbudet inte ägt ingå äktenskap ändock är gifta. Bara i den mån hindret kommer till pastorsämbetets känne- dom vid hindersprövningen kan det bli effek- tivt. Härvidlag gäller emellertid numera att anteckning om sinnessjukdom eller sinnesslö- het inte längre görs i kyrkoböckerna. Pröv- ningsmyndigheten torde vara hänvisad till vad den på annat sätt utifrån erfarit eller genom egna iakttagelser kunnat utröna om trolovades mentala status. Att hindrets upp- rätthållande vid en sådan tillämpning lätt blir slumpartat eller godtyckligt är tydligt.

Tillämpningen av hindersbestämmelserna kan till en del belysas genom en blick på medicinalstyrelsens, numera socialstyrelsens praxis i tillståndsärenden. Om anledning finns att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö skall han enligt GB 32 4 mom. med läkarintyg styrka att sinnessjuk- dom eller sinnesslöhet inte kan påvisas hos honom eller också visa tillstånd av social- styrelsen att utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenskapet. I de fall där det är klart att äktenskapshindret gäller, har vederbörande givetvis att söka socialstyrelsens tillstånd. Har däremot läkar- intyg om frihet från sinnesjukdom eller sinnesslöhet utfärdats, skall intyget under- ställas socialstyrelsens prövning.l Styrelsen fastställer om hinder föreligger eller ej. Om styrelsen förklarar att hinder inte föreligger, kan den som intyget avser obehindrat få gifta sig. Om styrelsen förklarar att hinder finns, återstår möjligheten att söka dispensi vanlig ordning.

Under perioden 1960—69 prövade medi- cinalstyrelsen, resp. socialstyrelsen, 839 lä- karintyg angående frihet från sinnessjukdom och 474 intyg att sinnesslöhet inte kunde påvisas. Av dessa blev endast 2 intyg angåen- de frihet från sinnessjukdom inte godkända. Under samma tid beviljades 47 dispenser för sinnessjuka och 117 dispenser för sinnesslöa. Några avslag på dispensansökningar förekom inte.

En märkbar nedgång i antalet prövnings- ärenden inträdde sedan man den 1 juli 1967 slutade verkställa anteckning i kyrkoböcker- na om sinnessjukdom och sinnesslöhet och efter det redan gjorda anteckningar avförtsi början av 1968. Under det att 1960—67 antalet årligen prövade läkarintyg i medeltal uppgick till 102 beträffande frihet från sinnessjukdom och till 56 angående ej påvis- bar sinnesslöhet, utgjorde de 1968 22 resp. 16 och 1969 2 resp. 8. Antalet dispensansök- ningar uppgick 1960—67 årligen i medeltal till 6 för sinnessjuka och 14 för sinnesslöa. 1968 var antalet ] resp. 6 och 1969 förekom inga dispensärenden.

Det är naturligtvis omöjligt att säga i vilken omfattning vetskap om att äkten- skapshinder föreligger avhåller vederbörande från att söka dispens. Nedgången under senare år av antalet prövningsärenden ger emellertid stöd åt vår uppfattning att hindret inte är effektivt. Redovisningen av dispens- givningen visar dessutom att man i den mån äktenskapshinder konstateras föreligga — är mycket liberal med att ge tillstånd att utan hinder av sinnessjukdom eller sinnesslö-

Det förhållandet att man i de fall då förekomsten av äktenskapshinder ifrågasatts så ofta antingen finner hinder inte föreligga eller beW'ljar dispens ger anledning att ställa frågan om hindret — även bortsett från effektivitetssynpunkten — har någon reell funktion att fylla. De verkligt gravt sjuka och abnorma kommer ju redan på grund av sin faktiska situation inte ifråga såsom äkten- skapskandidater. Men i de fall då den sinnes- sjuke eller sinnesslöe inte är mer sjuk eller abnorm än att han kan uppta en samlevnad med en annan människa och är beredd att ingå äktenskap synes utöver det allmänna kravet på rättslig handlingsförmåga — inga särskilda hinder böra resas mot äktenskapet. De allmänt sociala skälen mot ett äktenskap är för denna grupps vidkommande inte större än för många andra grupper i samhäl- let.

Såsom framgår av Åkessons utlåtande är det för många, som omfattas av hinders- bestämmelserna och för vilka familjebildning blivit aktuell, av positivt värde från psykia- trisk synpunkt att de får ingå äktenskap. Värdet förhöjs om de ifråga om rätten att gifta sig inte underkastas någon som helst särbehandling. Vi anser att de sinnessjuka eller sinnesslöa inte bör berövas detta värde, så mycket mindre som äktenskapshindret inte hindrar dem från en faktisk familjebild- ning utan då bara utestänger de samlevande från äktenskapsrättens regelsystem. Några från allmän synpunkt vägande skäl för att då upprätthålla hindret kan vi inte finna.

Vi vill i detta sammanhang framhålla, att äktenskapshindrets betydelse måste bedömas också mot bakgrunden av reglerna för äkten- skapets upplösning. De reformer som före- slås i detta hänseende är av den karaktären att ingående av äktenskap blir ett för den enskilde mindre avgörande steg. Sålunda är vårt förslag till regler om äktenskaps upplös- ning utformat på ett sätt som gör det för vardera maken enklare än enligt gällande rätt

' KK den 9 maj 1969 (nr 120) om läkarintyg för äktenskaps ingående eller upplösning

att få äktenskapet upplöst. Den särskilda grund för upplösning som sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjort föreslås upphävd. Den make som inte vill fortsätta äktenskapet skall i princip ha rätt att få det upplöst. Om den sinnessjukes eller sinnesslöes familjebild- ning slår mindre väl ut, kan äktenskapet alltså upplösas enligt de föreslagna allmänna reglerna.

Vi föreslår därför att sinnessjukdom och sinnesslöhet upphör att vara äktenskaps- hinder. Därigenom kommer den hittillsva- rande särbehandlingen 1 GB av de mentalt sjuka och avvikande att upphöra. För dem kommer, liksom för alla, att gälla endast kravet på rättslig handlingsförmåga.

5.4.5. Släktskap

Vid utformningen av gällande släktskaps- hinder togs vid sidan av etiska motiv stor hänsyn till de genetiska synpunkterna. Under- lag för bedömningen nu av hindret från sistnämnda synpunkt tillhandahålls i Åkes- sons utlåtande, där också släktskapshindret tas upp till behandling.

En individ mottar anlag från båda sina föräldrar. Dessa anlag kan allt efter sin art och intensitet tänkas förstärka, modifiera eller upphäva varandra. Vid nära släktskap mellan föräldrarna kan anlag till sjukdom eller defekt som båda är bärare av alltså tänkas förstärkta hos barnen. Denna risk för nedärvning ökar ju närmare släktskapen är mellan föräldrarna. Man kan alltefter närhe— ten i släktskap från genetisk synpunkt i grova drag bedöma den generella risken för att barn till två nära besläktade individer skall drabbas av sjukdomar eller defekter. Man kan vidare genom att undersöka före- fintligheten av sjukdomar och defekttillstånd hos två individer och deras närmaste släk- tingar till en viss grad uttala sig om deni det konkreta fallet föreliggande risken för att sjukdom eller defekt skall uppträda hos barnen. Någon möjlighet att upptäcka dolda anlag har man emellertid inte på veten-

skapens nuvarande ståndpunkt.

Av Åkessons utlåtande framgår att den generella risken för grav och vid födelsen synlig missbildning hos barn är någon pro- cent. För barn vars föräldrar är kusiner är risken obetydligt högre. Risken betecknas av Åkesson totalt sett som liten. Kusinäkten- skapen kan f. n. uppskattas på landsbygden till en procent och i städerna till en halv procent av alla bestående äktenskap. När det gäller risken för barn vars föräldrar är syskon saknas av naturliga skäl tillförlitligt under- sökningsmaterial. Åkesson anser dock med utgångspunkt i proportionen gemensamma gener att den generella risken när fråga är om helsyskon fyrdubblas i förhållande till när fråga är om kusiner. Genetiskt sett på en punkt mellan å ena sidan kusiner och å andra sidan helsyskon i en förbindelse står för- bindelsen mellan ett syskon och det andras barn. På samma punkt står vidare en för- bindelse mellan två individer som har bara den ena av föräldrarna gemensam, alltså halvsyskon. Enligt Åkessons mening bör man därför från genetisk synpunkt kunna godtaga äktenskap mellan halvsyskon i samma ut- sträckning som man godtar äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. Detta innebär att sådana äktenskap skulle kräva särskilt tillstånd; det formella äktenskaps- hindret skulle alltså behållas men undantag därifrån kunna medges genom dispens.

Vi finner att hindret mot äktenskap mellan dem som är i rätt upp- och nedsti- gande släktskap bör bibehållas. Likaså bör hinder mot äktenskap mellan helsyskon fort- farande uppställas. För dessa hinder talar genetiska skäl av sådan styrka att hindren alltjämt bör vara indispensabla. Hindren står härvidlag i god överensstämmelse med inne- hållet i BrB 615 som straffbelägger samlag med eget barn eller dess avkomling respek- tive samlag med syskon.

När fråga är om ett syskon och det andras avkomling anser vi att möjligheten till äkten- skap bör finnas kvar. Frågan är närmast om såsom för närvarande för äktenskap bör resas krav på särslcilt tillstånd eller om det dispensabla förbudet helt bör utmönstras ur

lagstiftningen. I Danmark och Norge är äktenskap tillåtet utan krav på dispens och denna ordning har veterligen inte medfört några olägenheter. 1 Finland däremot upp- ställs äktenskapshinder och detta är indis— pensabelt. Närmast av hänsyn till Finland ansåg sig familjerättskommittén inte böra föreslå någon ändring i gällande bestämmel- ser. Med hänsyn till de livliga förbindelserna mellan Sverige och Finland kunde det annars inte uteslutas, att finska medborgare skulle söka kringgå det absoluta finska hindret mot äktenskap i förevarande släktskapsled genom att efter endera partens bosättning i Sverige söka lysning där med tillämpning av svensk rätt.1

Familjerättskommittén uppgav att under åren 1950—63 i Sverige förekom sammanlagt 30 dispensansökningar, vilka samtliga bifölls. Medicinalstyrelsen hade i samtliga fall be- dömt de arvsbiologiska riskerna som så små att de inte borde lägga hinder i vägen för äktenskap. Under åren 1964—1971 har, en- ligt vad vi inhämtat, förekommit sammanlagt 15 dispensansökningar, vilka samtliga bi- fallits.

Några avgörande genetiska eller etiska skäl anser vi inte tala för att bibehålla gällande dispensabla hinder mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling. Vi föreslår därför att hindret helt utgår. I den mån hänsyn bör tagas till rättsläget i Finland, synes så böra ske inom den inter- nationella äktenskapsrättens ram och inte inom vår interna familjerätt. Först genom en intemordisk reglering skulle problemet vinna sin lösning också i förhållande till Danmark och Norge, där finska medborgare som öns- kar kringgå hindret f. 11. kan bosätta sig.

I gällande bestämmelser görs ingen skill- nad mellan hel- och halvsläkt. Äktenskaps- hindret för syskon gäller alltså vare sig de är hel- eller halvsyskon, liksom det gäller obero— ende av om någon av dem skulle vara född utom äktenskap. Av Åkessons utlåtande framgår emellertid att från genetisk syn- punkt en förbindelse mellan halvsyskon bör i lika hög grad kunna tolereras som en för- bindelse mellan ett syskon och det andras

avkomling. Något genetiskt hinder mot äk- tenskap mellan halvsyskon skulle därför inte behöva möta.

De etiska motiv som anförs mot förbin- delser mellan närstående släktingar synes grunda sig på en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbin- delser med den som hon vuxit upp tillsam- mans med. Allmänt sett kan det också sägas att sexuella förbindelser inom en familj — bortsett från förhållandet mellan den vuxna mannen och kvinnan kan komplicera familjerelationerna genom rivalitet och skuldkänslor. Ett skäl mot att tillåta äkten- skap mellan halvsyskon är att redan en sådan möjlighet i och för sig skulle kunna vara ägnad att leda till ett ökat antal förbindelser mellan halvsyskon i en syskonkrets och att detta skulle vara särskilt betänkligt i den mån så blev fallet i de yngre åldrarna. Med den ökade skilsmässofrekvensen i samhället följer en ökning av antalet halvsyskon, varför frågan inte skulle komma att sakna praktisk betydelse.

Det finns emellertid fall där halvsyskon har vuxit upp på skilda håll och där den ursprungliga familjegemenskapen saknas. Under sådana förhållanden bör de etiska betänkligheterna inte vara lika starka emot att tillåta äktenskap. Det kan vidare före- komma att halvsyskon, som under uppväxt- tiden kanske inte ens haft kännedom om varandras existens och som träffas först vid mogen ålder, känner böjelse för varandra och upptar en samlevnad utan äktenskap. ] såda- na fall synes det finnas ett direkt behov av att öppna möjligheten till äktenskap.

Vi finner därför övervägande skäl tala för att ge halvsyskon möjlighet att ingå äkten- skap. Denna möjlighet bör emellertid förbe- hållas de fall, där särskilda skäl föreligger. Äktenskap mellan halvsyskon bör därför vara beroende på dispens. Härigenom marke- ras att den samhälleliga attityden innebär att samliv mellan halvsyskon normalt inte tillhör det godtagna sociala mönstret. Dispens- prövningen bör ske hos Kungl. Maj:t, efter-

' sou 1964135 5. 71

som prövningen innefattar en avvägning mel- lan de enskilda parternas intresse och bety- delsefulla allmänna intressen.

Godtas vårt förslag att efter dispens tillåta äktenskap mellan halvsyskon måste straff- bestämmelsen i BrB 615 andra stycket arbe- tas om så att samlag med halvsyskon undan- tas från straffbarhet. Någon anledning att göra straffbarheten beroende av om äkten- skap ingåtts eller om tillstånd till äktenskap givits eller ej synes inte föreligga.1

Blir sexuellt umgänge mellan halvsyskon straffritt uppstår den situationen att äkten- skapshinder — låt vara dispensabelt — upp- ställs men motsvarande förbindelse i en samlevnad utan äktenskap inte föranleder något samhällets ingripande. En sådan ord- ning bör, som vi inledningsvis påpekat, i görligaste mån undvikas. Så speciella förhål- landen föreligger emellertid i förevarande fall att denna inkonsekvens får tagas. Starka men olikartade skäl talar för å ena sidan att ställa upp krav på dispens på äktenskap och å andra sidan att upphäva straffbarheten för den sexuella förbindelsen som sådan.

Släktskap uppkommen genom adoption utgör inte längre äktenskapshinder. Tidigare var detta ett indispensabelt hinder, som emellertid kunde kringgås genom att adoptant och adoptivbarn, när det blivit myndigt, träffade en överenskommelse på grund av vilken adoptionen kunde hävas. Hindret mot äktenskap förelåg då inte längre. Nu gäller i stället att rättsverk- ningarna av adoptionen upphör, om adop- tant och adoptivbarn gifter sig med varandra.

Någon anledning att skärpa den hittills gällande ordningen så, att äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn inte skulle få ingås, finns enligt vår mening inte. Den rådande ordningen synes ändamålsenlig. Vi finner därför inte skäl att föreslå någon ändring däri. Vi vill i detta sammanhang framhålla att släktskapshindret tar sikte bara på biologisk släktskap. Något hinder mot äktenskap mellan adoptivbarn och ett adop- tantens biologiska barn föreligger alltså inte, fastän de socialetiska skäl, som motiverar dispensabelt äktenskapshinder för halv-

syskon kan ha samma styrka i detta fall.

5.4.6. Svågerskap

För svågerskapshindret talar inga genetiska skäl. Hindret har motiverats av etiska hän- syn. Sexuella handlingar mellan besvågrade bestraffas emellertid ej i gällande rätt. Under åren 1950— 1971 har prövats 26 ansökningar om dispens, varav 25 bifallits. I avslagsfallet söktes ånyo och erhölls dispens några år senare.

Av praxisi dispensärenden kan slutas att i de förhållandevis fåtaliga fall där dispens har sökts några etiska skäl som motiverat ett avslag inte ansetts föreligga. Vi kan för vår del inte heller finna att de etiska hänsyn som numera kan anföras till stöd för äktenskaps- hindret är av den styrkan att hindret över huvud taget förtjänar att bibehållas. Det är också svårt att se att hänsyn till barn i det tidigare äktenskapet skulle kräva hindrets bestånd. Eftersom en faktisk familjebildning inte möter något som helst hinder bör äktenskapsrättens regelsystem också kunna bli tillämpligt på förbindelsen. Vi föreslår därför att svågerskapshindret helt utmönst- ras ur lagstiftningen.

5.4.7. Bestående äktenskap

I den kulturkrets som vi tillhör är det den monogama familjen som normalt fyller alla familjefunktioner och som hittills utgjort utgångspunkten för det rättsliga regelsystem som betecknas äktenskap. Även om inget hinder föreligger att genom faktisk samlev- nad bilda polygama familjer och även om direktiven talar om samhällelig neutralitet

* Jfr 18 kap. 45 1 1864 års strafflag som straff- belade otukt mellan ett syskon och det andras avkomling. Bestämmelsen upphävdes först 1937 trots att möjligheten till äktenskap efter dispens mellan berörda släktingar öppnades 1915. Under begreppet "otukt" i 1864 års strafflag föll ergillertid inte sexuella handlingar mellan äkta m ar.

till olika samlevnadsformer är det uppenbart att utgångspunkten för de nya reglerna för äktenskapet måste vara den monogama fa- miljen. En förändring härvidlag skulle inne- bära en fullständig förändring också av be- greppet äktenskap. Det äktenskapliga regel- systemet bör därför vara tillämpligt på för- hållandet mellan endast en man och en kvinna.

6. Hindersprövning och ingående av äktenskap

6.1 Hirtorik 6.1.1 Hindersprövning

Hindersprövningen har sedan gammalt sam- band med lysningen. Lysningen har i sin tur utvecklat sig ur det i de äldsta kristna församlingarna uppkomna bruket att kontra- henterna bad prästen välsigna det tilltänkta äktenskapet. Detta förutsatte en undersök- ning beträffande eventuella hinder mot äk- tenskapet, eftersom prästen naturligen inte ville välsigna ett äktenskap som stred mot kyrkans lära. Hindersprövningen gällde främst de på grund av släktskap och svåger- lag förbjudna leden.

Lysning påbjöds i Sverige första gången genom ett påvligt brev av år 1216 ivilket det föreskrevs att lysning skulle vara villkor för kyrklig vigsel. På grund av lysningen kunde vem som helst inom viss tid anmäla jäv mot äktenskapet. Bestämmelser om lysning in— fördes i de flesta landskapslagarna. Så länge vigseln enligt värdslig lag inte ansågs vara någon nödvändig rättshandling utan endast en bekräftelse av det redan ingångna äkten- skapet hade lysningen svårt att vinna fot- fäste. I brist på lysning och vigsel förutsattes att giftomannen själv kontrollerade äkten- skapshindren.

Då vigsel genom 1734 års lag blev obligatorisk för ingående av äktenskap med full rättsverkan hade det till följd att även

lysning blev nödvändig.

Bestämmelser om lysning fanns, förutom i 1734 års lag, i 1572 års kyrkoordning och i 1686 års kyrkolag. Senare tillkom skilda bestämmelser om hur hindersprövningen skulle ske.

Lysnings— och prövningsförfarandet fick under senare tid huvudsakligen följande förlopp. Ansökan om lysning skulle göras hos prästen i den församling där kvinnan var kyrkobokförd. Det ålåg prästen att pröva om hinder mötte mot äktenskapet. Prövningen grundades på kyrkoböckernas innehåll, präs- tens egen kännedom om de trolovade och utredning som de trolovade själva skulle förebringa. Bestämmelser fanns om hur trolovad skulle styrka främst frånvaron av bestående äktenskap i sådana fall då han inte var kyrkobokförd i svensk församling eller för någon tid inte varit skriven i sådan församling och kyrkoböckerna alltså inte gav uttömmande upplysningar. Häribland fanns stadganden om vittnesbörd av trovärdiga personer, till en början muntligen och sedan alltmer i form av skriftliga intyg om hinders- frihet i nämnda hänseende. För de fall hindersfrihet inte kunde styrkas på annat sätt fanns regler om kungörelse om äktenska- pet i allmänna tidningarna och om de tidsfrister inom vilka hinder mot äktenska- pet kunde anmälas. Dessa förfaringssätt var delvis tidsödande och föga tillförlitliga. Om hinder inte visades föreligga utfärdade präs-

ten lysning, som upplästes i kyrkan tre söndagar i följd. Lysningens syfte var att ge allmänheten tillfälle att anmäla och styrka hinder mot äktenskapet. Om lysningen full- bordades utan att något hinder upptäcktes utfärdade prästen lysningsattest, som inne- fattade bevis om att veterligt hinder mot äktenskapet inte förelåg.

Genom nya GB gjordes bestämmelserna om hindersprövningen på en gång mera fullständiga och mindre betungande. De privata intygen och kungörelseförfarandet ersattes med den trolovades på heder och samvete avgivna försäkran huruvida han tidigare ingått äktenskap. En sådan försäkran föreskrevs också för att styrka frånvaron av släktskaps- och svågerskapshinder. Före en lagändring år 1968, då fallandesot och könssjukdom avskaffades som äktenskaps- hinder, skulle trolovad också genom försäk- ran styrka att han ej led av sådan sjukdom.

Lysningen är sedan år 1969 frivillig. Avgörande för frågan om en persons behörig- het att ingå äktenskap är numera enbart själva hindersprövningen.

6.1.2 Ingående av äktenskap

I äldre svensk rätt var ingående av äktenskap inte en privat rättshandling mellan man och kvinna utan ett avtal mellan deras ätter. Avtalet ingicks genom ett flertal rättshand- lingar. Viktigast var dels fästningen (trolov- ningen), dels giftermålet, dvs. det tal mål genom vilket giftomannen överlämnade kvin- nan till mannen, dels också den s. k. sängled- ningen, genom vilken äktenskapets fulla rättsverkningar inträdde.

Genom kristet inflytande vann den kyrk- liga vigseln insteg i vårt land. Till en början förekom kyrklig vigsel endast jämsides med de nedärvda formerna, som ett alternativ till dessa eller som en kyrklig akt utan rättslig betydelse. Successivt vann vigseln alltmer fotfäste men först genom 1734 års lag blev den ett villkor för ett äktenskap med full rättsverkan. Fortfarande gav dock trolovning med efterföljande könsumgänge upphov till

vissa rättsverkningar, genom att s.k. ofull- komnade äktenskap ansågs uppkomma där- igenom. De ofullkomnade äktenskapen av- skaffades först genom 1915 års lagstiftning.

Svensk vigsel enligt luthersk ritual gällde också för i Sverige bosatta utlänningar, om de ville gifta sig här i riket. Genom 1781 års toleransedikt erhöll dock främmande kristna trosbekännare religionsfrihet och därigenom möjlighet att ingå äktenskap med sitt sam— funds ceremonier. De fordringar som kyrkan uppställde för rätten till kyrklig vigsel medförde vidare att röster höjdes med krav på möjlighet till civiläktenskap. Under 1800-talets senare hälft medgavs successivt skilda grupper, som inte ägde rätt till kyrklig vigsel, rätt att ingå äktenskap i borgerlig ordning. Genom en lag av år 1908 infördes slutligen fakultativt civiläktenskap, varige- nom det blev möjligt för alla svenska medborgare att erhålla s.k. borgerlig vigsel.

6.2 Gällande rätt 6.2.1 Hindersprövning

Regler om prövning av hinder mot äktenskap finnsi 3 kap. GB.

Hindersprövning verkställs av pastorsäm- betet i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara skriven i sådan församling, där hon vistas (] & första stycket). Ansökan om hindersprövning skall göras hos pastorsäm- betet av de trolovade gemensamt (1 5 andra stycket). Vid svensk vigsel i utlandet görs hindersprövningen av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Om mannen är skriven i annan församling än den där hindersprövningen sker, skall han vid ansökningen om hindersprövning förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans försam— ling innehåller om hans behörighet att ingå äktenskapet, s. k. äktenskapsbetyg (2 5 1 mom. första stycket). Kvinnans samtycke erfordras till utfärdande av äktenskapsbetyg (7 5). Enligt 49 & folkbokföringskungörelsen gäller äktenskapsbetyg två månader. Trolo-

vad, som varken är eller bör vara skriven i svensk församling skall förete det motsvaran- de intyg av utländsk registerförare han kan skaffa (2 5 1 mom. andra stycket).

Om inte kyrkoböckerna eller de nämnda intygen innehåller upplysning om trolovads ålder, åligger det honom att förebringa utredning därom. Om trolovad är under 18 år skall han visa att han fått länsstyrelsens tillstånd att gifta sig (2 & 2 mom.).

Trolovad, som är under 20 år och inte tidigare varit gift, och som följaktligen inte får gifta sig utan föräldrars eller annans samtycke, skall visa att han fått sådant samtycke till äktenskapet eller att rätten givit honom tillåtelse att gifta sig (25 3 mom.). Detsamma gäller den som på grund av att han är omyndigförklarad inte får gifta sig utan förmyndarens samtycke.

Om det finns anledning antaga att trolo- vad är sinnessjuk eller sinnesslö, skall han antingen med läkarintyg styrka frånvaron av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, eller visa att han erhållit socialstyrelsens tillstånd att gifta sig utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten (2 5 4 mom.).

Vid prövningen skall envar av de trolova- de skriftligen på heder och samvete försäkra att de inte honom veterligen är släkt irätt upp- eller nedstigande led eller är syskon och, om inte Konungens tillstånd till äkten- skap föreligger, att de inte heller är släkt på så sätt att den ene är avkomling till den andres syskon eller besvågrade på så sätt att den ene varit gift med den andres släktingi rätt upp- eller nedstigande led (2 $, 6 mom.).

Envar av de trolovade skall vidare uppge om han tidigare ingått äktenskap. Även denna uppgift skall lämnas skriftligen och på heder och samvete. Om trolovad tidigare ingått äktenskap och det inte framgår av kyrkoböckerna eller av äktenskapsbetyg eller av utländsk registerförares intyg att det tidigare äktenskapet blivit upplöst, åligger det den trolovade att visa att så skett (2 5 7 mom.).

Begäran om hindersprövning kräver inte personlig inställelse. Skriftlig försäkran skall vara avfattad enligt fastställt formulär. Blan-

kett tillhandahålls av pastorsämbetet. Om handlingen inte överlämnas av trolovad per- sonligen till pastorsämbetet skall den vara bevittnad.

Om pastorsämbetet, som företer hinders- prövningen, konstaterar hindersfrihet, görs anteckning härom i äktenskapsboken och intyg utfärdas, om detta begärts. [ förekom- mande fall kan komplettering begäras. Befin- nes hinder föreligga skall anteckning ske om vilket hinder som föreligger.

Beslutet kan överklagas enligt lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. Om beslutet meddelats av präst inom svens- ka kyrkan skall besvären anföras hos dom- kapitlet. Domkapitlets beslut liksom beslut som meddelats av svensk myndighet i utlan- det kan överklagas hos kammarrätten. Av 33 & förvaltningsprocesslagen framgår att kammarrättens avgörande kan överklagas till regeringsrätten.

Hindersprövningen är giltig fyra månader. Har de trolovade inte blivit vigda inom angivna tid får vigsel inte ske utan ny hindersprövning (GB 4: 6 andra stycket).

6.2.2 Ingående av äktenskap

Vigselformen är obligatorisk. Enligt GB 4: 1 ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel kan äga rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, om Konungen medgivit att vigsel förrättas inom samfundet. Sådant medgivande har genom särskilda beslut lämnats ett 30-tal trossam- fund. För rätt till kyrklig vigsel uppställer lagen vidare kravet att åtminstone en av de trolovade skall tillhöra svenska kyrkan res- pektive trossamfundet. Konungen äger för- ordna att medlem av utländskt evangeliskt- Iuterskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyr- kan. Bemyndigandet har utnyttjats i fråga om medlemmar av danska folkkyrkan, nors- ka statskyrkan, Finlands evangelisk-luterska kyrka och evangelisk-luterska Augustanasy-

noden i Amerika. De trolovade äger för vigsel inom svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan de själva vill, men skyldig att viga är bara präst i församling, av vilken endera är medlem. Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt Konungens förordnande, dock får behörigheten inte utövas innan länsstyrelsen meddelat intyg därom. Behörigheten är inte förenad med någon skyldighet att förrätta vigseln.

Borgerlig vigsel kan väljas av de trolovade vare sig de har rätt till kyrklig vigsel eller inte. Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren domare i allmän underrätt och den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vig- selförrättare. Lagen stadgar inte någon skyl- dighet för borgerlig vigselförrättare att tjänstgöra som sådan. För lagfaren domare gäller dock sådan skyldighet på grund av administrativa bestämmelser.

Hindersprövning måste ha ägt rum före vigseln. Utan intyg om hindersfrihet får ingen annan viga än präst, som tjänstgöri den församling där hindersprövningen skett. Om vigselförrättaren känner till äktenskaps- hinder, som inte uppmärksammats vid hin- dersprövningen, får vigsel inte ske.

Vigsel förrättas enligt GB 4: 8 i släkting- ars eller andra vittnens närvaro. Lagen preciserar i övrigt kraven på vigseln så att de trolovade därvid skall vara samtidigt tillstä- des inför vigselförrättaren, på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. Har något av dessa krav inte uppfyllts är vigseln enligt GB 4:9 första stycket ogiltig. Så är också fallet om vigselförrätta- ren inte varit behörig att viga. Däremot skall vigseln inte anses ogiltig i andra fall, såsom om vittnen inte närvarit, om vigselförrätta- ren överskridit sin behörighet eller om vederbörlig hindersprövning inte föregått. Enligt en är 1968 vidtagen lagändring kan vigsel, som annars skulle varit utan verkan, godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om synner-

I GB meddelas utöver vad nu sagts inga närmare bestämmelser om förfarandet vid vigseln. Hänvisning ges i stället vid vigsel inom svenska kyrkan till föreskrifterna i kyrkohandboken, vid vigsel inorn annat trossamfund till dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel till de bestämmelser, som meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter om borgerlig vigsel har meddelats i KK den 20 november 1964 (nr 678). Tid för sådan vigsel bestäms av vigselförrättaren efter samråd med de trolo- vade. Önskemål om viss tid som de trolovade anmält bör såvitt möjligt beaktas. Domare är dock inte skyldig att förrätta vigsel på annan tid än under tjänstetid vid domstolens kansli. Bestämmelser om tjänstgöringstid för särskilt förordnad vigselförrättare meddelas av läns- styrelsen. Borgerlig vigsel skall förrättas i tjänsterum eller i lokal, som särskilt iord- ningsställts eller anvisats för detta ändamål i vigselförrättarens tjänstgöringsort, om inte vigselförrättaren efter önskemål av de trolo- vade i särskilt fall bestämmer annat. Kungö- relsen anger de ord vigselförrättaren skall rikta till de trolovade (3 ä). 1 övrigt medde- las bestämmelser om vigselförrättarens an- tecknings- och underrättelseplikt samt sär- skilt förordnad vigselförrättares rätt till ersättning.

Sådan borgerlig eller prästerlig vigselför- rättare, som enligt BrB 20: 12 första stycket är underkastad fullständigt ämbetsansvar — i regel lagfaren domare i tingsrätt resp. inneha- vare av prästerlig befattning — kan, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas enligt BrB 20: 4 för tjänstefel till böter eller suspension eller, om felet är grovt, till suspension eller avsättning. Om skäl finns kan i grova fall också dömas till fängelse i högst ett år. Genom lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall är föreskrivet, att vigselförrättare, som åsido- sätter vad honom i sådan egenskap åligger beträffande annat än rent kyrklig ordning,

döms, även om det inte sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad i BrB 20: 4 sägs. Den särskilda lagen gäller beträf- fande präst i främmande trossamfund och borgerlig vigselförrättare som inte i egenskap av statlig befattningshavare har ämbetsan- svar. Den gäller vidare för den som är prästvigd i svenska kyrkan men inte har någon prästerlig befattning liksom för bor- gerlig eller prästerlig befattningshavare med fullständigt ämbetsansvar, som gör sig skyl- dig till fel i samband med vigsel vilken förrättas utom tjänsten.l

6.3. Familjelagssakkunniga 6.3.1 Allmänna synpunkter

Enligt svensk rättsordning är regleringen av äktenskapet och därmed också av de rättsliga formerna för dess ingående en borgerlig angelägenhet. Religiösa uppfattningar kring mannens och kvinnans förening har emeller- tid spelat en stor roll när man såväl i vårt land som i andra rättsordningar haft att reglera formerna för att ingå äktenskap. Enligt romersk-katolsk syn är äktenskapet ett sakrament och till följd härav anses kyrklig vigsel vara den form, i vilken äkten- skapet skall ingås. Den svenska kyrkan där- emot betraktar visserligen äktenskapet pri- märt såsom en av Gud instiftad ordning men anser regleringen av de rättsliga formerna för äktenskapet vara anförtrodd det borgerliga samhället. Andra evangeliska samfund i vårt land torde vara av samma åsikt. Äktenskap som ingåtts i icke-kristna kulturer är enligt den svenska rättsordningen också äktenskap.

Att regleringen av äktenskapet är en ange— lägenhet för den borgerliga rättsordningen hindrar inte att inträdet i äktenskap av den enskilde kan ges en religiös innebörd och förenas med ceremonier av religiös karaktär. Inget hindrar heller att rättsordningen kan inte bara vara tolerant mot sådana religiösa ceremonier utan också tillägga dem konstitu-

tiv verkan för äktenskapets tillkomst. Det borgerliga samhället kan därvid sägas aukto- risera den religiösa ceremonin genom att införliva den med den borgerliga rättsord- ningen. Av att regleringen av de rättsliga formerna för giftermålet är en borgerlig angelägenhet följer också bl.a. att det bor- gerliga samhället kan helt bortse från reli- giösa aspekter på frågan och begränsa sig till att ställa upp bara sådana formregler som anses nödvändiga och lämpliga med hänsyn till äktenskapet såsom ett borgerligt rättsligt institut. I ett samhälle som på det religiösa området har toleransen som riktpunkt synes den borgerliga rättsordningen böra ställa sig neutral. Detta innebär att den i lagen reglera- de formen för äktenskaps ingående bara bör tillgodose de behov som gör sig gällande från borgerlig synpunkt utan att vare sig gynna eller missgynna religiösa eller andra speciella påbyggnader av dessa former. Som ett miss- gynnande kan härvid betecknas en ordning som skulle försvåra en ceremoniell inramning av viss karaktär. Ett gynnande skulle å andra sidan föreligga om reglerna auktoriserade en viss sådan inramning.

Från rättslig synpunkt kan den rättshand- ling, varigenom man och kvinna kommer överens om inträde i äktenskap, betecknas som ett avtal. Parterna avger ömsesidiga viljeförklaringar om att deras inbördes för- hållanden skall regleras genom äktenskaps- rätten. Avtalet medför vidare att också andra regler som gäller för gifta blir tillämpliga på dem. Civilståndet utgör på en mängd områ- den av samhällelig och enskild reglering en betydelsefull utgångspunkt för rättigheter och skyldigheter. Avtalet får sålunda bety- delse inte bara för parterna inbördes utan också för dem båda i förhållande till tredje man och till samhället i stort. Viktiga sam- hällsintressen finns alltså att bevaka vid den rättsliga regleringen av inträdet i äktenskap.

Med hänsyn till de rättsverkningar som är förenade med äktenskapet föreligger ett be- hov av att uppställa särskilda formföre- skrifter för det avtal varigenom parterna

1 Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 2:a uppl. 1969 s. 373—374.

kommer överens om äktenskap. För närva- rande uppställs vigseln som formkrav. Endast genom vigsel — kyrklig eller borgerlig — kan äktenskap ingås enligt svensk rättsordning. Vigseln förrättas enligt GB 4:8 första stycket i släktingars eller andra vittnens närvaro. Vid vigseln skall de trolovade vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren och på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äkten- skapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar. Dessa tre led i förfarandet de trolovades samtidiga närvaro, deras ja och samtycke samt vigselförrättarens förklaring — är, jämte kravet att vigselförrättaren skall vara behörig att viga, nödvändiga element i vigseln. Har de inte uppfyllts är vigseln enligt huvudregeln 1 GB 419 första stycket ogiltig.

Registreringen av ingångna äktenskap är nu en ren bokföringsåtgärd utan rättslig betydelse för äktenskapets uppkomst och sker för närvarande hos den myndighet, som har hand om kyrkobokföringen, nämligen pastorsämbetet, utom i Stockholm och Göte- borg, där den lokala skattemyndigheten, fögderiet, sköter kyrkobokföringen. För den händelse statsmakterna beslutar att kyrko— bokföringen inte längre skall skötas av pas- torsämbetena har centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden i avgivet betänkande (SOU 1970:70) redovisat ett alternativ till gällande ordning, enligt vilket pastorsämbe- tenas nuvarande uppgifter inom folkbok- föringen generellt kan föras över till de lokala skattemyndighetema.

6.3.2. Syften som bör tillgodoses genom formen för giftermålet

För en bedömning av frågan om vilka form- föreskrifter som bör uppställas för ingående av äktenskap synes det lämpligt att först ange vilka syften som bör tillgodoses vid en reformering av reglerna härom.

Nyss nämndes att lagen bör ställa sig neutral i förhållande till religiösa och andra föreställningar på området samt att lagen därmed varken bör gynna eller missgynna religiösa former för äktenskaps ingående.

Över huvud taget bör i lagen inte ges särskilda bestämmelser om en kyrklig resp. en borgerlig form för ingående av äktenskap. Neutraliteten främjas bäst om den typen av särbestämmelser undviks. Redan benäm- ningen vigsel, som är den ursprungliga be- teckningen på den kyrkliga formen och anknyter till den religiösa uppfattningen om äktenskapet som ett sakrament, hör av sam- ma anledning undvikas.

En viktig uppgift för lagen är att skapa en form för ingåendet av äktenskap, vilken säkrar bevisningen om äktenskapets till- komst. Civilståndet har i olika rättsliga sam- manhang sådan betydelse att någon osäker- het om huruvida äktenskap ingåtts eller när det uppkommit inte bör godtagas. Ett medel att trygga bevisningen är att uppställa krav på skriftlig form och medverkan av vittnen. Så har skett i andra delar av rättsordningen för rättshandlingar, beträffande vilka bevis- ningen ansetts böra säkras, t. ex. testamente, bodelning och arvskifte. Man kan också tänka sig medverkan av myndighet, dvs. av en person som har det allmännas uppdrag eller är auktoriserad att biträda vid ingående av äktenskap. Sådant biträde jämte medver- kan av vittnen är den ordning som f. n. gäller vid ingående av äktenskap.

Det är väsentligt att säkerställa frivillig- heten i parternas överenskommelse. Formen bör vara sådan att obehöriga påtryckningar på en part kan förhindras eller åtminstone försvåras. Detta kan ske genom medverkan av företrädare för det allmänna och en viss grad av offentlighet vid äktenskaps ingående.

Ett krav som direktiven vidare uppställer med avseende på formen är att dubbla förfaranden bör undvikas. De som önskar ingå äktenskapet med kyrklig inramning bör inte vara tvungna att därjämte underkasta sig ett civilt förfarande. Innebörden av detta krav synes vara att äktenskapet bör till- komma och den kyrkliga högtidligheten äga rum vid ett och samma tillfälle.

Bakom önskan att undvika dubbla förfa- randen ligger djupare sett en strävan att skapa ett så enkelt förfarande som möjligt för parterna. Av samma orsak bör, om

medverkan av företrädare för det allmänna skall krävas och giftermålet kunna omges med valfri inramning, äktenskap kunna ingås också på annan tid än ordinarie tjänstetid och på annat ställe än tjänstelokal.

I samband med kravet på bevisning om äktenskapets tillkomst nämndes att civil- ståndet har stor betydelse. Uppgift om detta bör kunna inhämtas i ett officiellt register. Någon form av registrering av det ingångna äktenskapet är nödvändig av flera orsaker. En är att förhindra tvegifte och alltså att hindra den som redan är gift från att göra äktenskapsrättens regler och andra bestäm- melser, som bygger på det monogama äkten- skapet, tillämpliga i förhållande till flera personer. Behovet av registrering står här i direkt samband med kravet på hinderspröv- ning för äktenskaps ingående. En annan orsak utgör det behov som från tredje mans och från olika myndigheters sida kan före- ligga av att lätt erhålla ett auktoritativt besked om civilståndet. Detta krav på publi- citet och tillförlitlighet skulle svårligen kun- na tillgodoses utan något slags officiell regi-

strering. Slutligen bör observeras de krav som Sveriges internationella åtaganden reser. Formföreskrifter för äktenskaps ingående finns sålunda upptagna i FN-konventionen (SÖ 1964129) angående samtycke till, mini- miålder för samt registrering av äktenskap (se bil. 2). Konventionen som trädde i kraft den 9 december 1964 har tillträtts av bl. a. Sverige. Den syftar till att bringa den nationella äktenskapsrätten i alla länder i samklang med Förenta Nationernas stadga och den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I art. 16 i den Allmänna förklaringen uttalas bl. a. att äk- tenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke. Enligt konventionens art. 1 p. 1 skall äkten- skap inte anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Detta skall avgivas av dem person- ligen efter vederbörlig kungörelse samt inför behörig myndighet och i vittnens närvaro i enlighet med vad lag föreskriver. Enligt p. 2

— mot vilken Sverige jämte bl.a. Danmark, Finland och Norge gjort förbehåll — får dock under vissa förutsättningar kravet på samti- dig närvaro efterges genom att en av parterna kan vara frånvarande. Detta kan ske då enligt vigselmyndighetens bedömande särskilda omständigheter föreligger och den frånva- rande parten inför därtill behörig myndighet och i den ordning, som föreskrivs i lag, lämnat sitt samtycke, som inte återtagits. Enligt art. 3 skall alla äktenskap registreras av behörig myndighet i ett lämpligt officiellt register.

De för närvarande i Sverige gällande reglerna om vigsel och förfarandet inför vigselförrättaren står i överensstämmelse med konventionen, medan däremot konven- tionskravet på kungörelse före vigseln inte är uppfyllt. Vår anslutning till konventionen innebär en förpliktelse att iakttaga dess bestämmelser vid ändringar av gällande ord- ning. Om konventionen inte sägs upp för Sveriges del, medför den alltså en viss be- gränsning av våra möjligheter att såvitt avser de konstitutiva momenten för äktenskapets uppkomst omgestalta formen för giftermål.

6.3.3. Registrering såsom form för äktenska- pets uppkomst

Enligt gällande rätt sammanfattas under be- nämningen vigsel de konstitutiva moment, till vilka inträdet av äktenskapets rättsverk- ningar är knutet och som är desamma vare sig vigseln skett kyrkligt eller borgerligt. Registreringen hos ' folkbokföringsmyndig- heten avser bara att notera och därigenom bereda publicitet åt det redan genom vigseln uppkomna äktenskapet. Registreringen fyller härvid samma funktion som registreringar i allmänhet, nämligen att ge upplysning om något faktiskt, i detta fall att mannen och kvinnan har ingått äktenskap. Den tanken har i skilda sammanhang framförts att själva registreringen hos folkbokföringsmyndig- heten i stället för vigseln bör vara det konstitutiva momentet för äktenskapets till- komst. Våra direktiv anför en sådan ordning

som tänkbar. Registreringen måste föregås av prövning av förekomsten av ev. äktenskaps- hinder, men enligt direktiven synes i övrigt inte behöva krävas mer än ett anmälningsför- farande. Det tilläggs att det givetvis bör stå makarna fritt att komplettera registreringen med en högtidlighet, såsom i form av någon kyrklig eller borgerlig ceremoni.

Görs registreringen såsom folkbokförings- åtgärd till konstitutivt moment måste det tydligen innebära att det inte längre blir fråga om att som nu i efterhand anteckna att ett äktenskap kommit till stånd. Äktenska- pet skulle ju inte existera före registreringen. Föremål för denna skulle i stället bli par- ternas samstämmiga viljeförklaringar, dvs. deras överenskommelse att ingå äktenskapet, och denna överenskommelse skulle tilläggas verkan såsom äktenskap först genom regi- streringen. Denna är som folkbokföringsåt- gärd ett administrativt ärende, som hand- läggs internt inom registreringsmyndigheten enligt dess arbetsrutiner. Mellan den tid- punkt, då parterna träffat sin överenskom- melse eller anmält den till myndigheten för registrering, och den tidpunkt, då registre- ringen sker och äktenskapet uppstår, kom- mer en kortare eller längre tid att förflyta. Under denna kan överenskommelsen förfalla genom att part avlider. Vid själva registre— ringen måste därför fastställas att överens— kommelsen alltjämt består. Därjämte måste konstateras att den grundar sig på parternas fria vilja. Prövningen därav kan knappast ske på annat sätt än att parterna inställer sig personligen hos registreringsmyndigheten och där bekräftar överenskommelsen. Detta innebär emellertid en civil förrättning och i själva verket en förnyad överenskommelse vid myndigheten. Det ligger då närmast till hands att lägga den hos myndigheten träf- fade överenskommelsen till grund för äkten- skapet och att bortse från överenskommelse om äktenskap som träffats i annat samman- hang. Parterna betages emellertid då möjlig- heten att ingå äktenskap i annan ordning än vid förrättning hos registreringsmyndig- heten. De som med hänsyn till den ideella betydelse de tillmäter äktenskapet vill ingå

detta i en annan inramning än den som förrättningen inför den civila registrerings- myndigheten kan erbjuda, måste därmed underkasta sig dubbla förfaranden; ett frivil- ligt och mera ceremoniellt av kyrklig eller annan art, som inte av den borgerliga rätts- ordningen tilläggs verkan såsom giftermål, och ett av strikt saklig karaktär inför myn- digheten, vilket omedelbart följs av registre- ring och 1eder till äktenskap. Det har redan konstaterats att man bör undvika en ordning som innebär dubbla förfaranden för dem som önskar en kyrklig inramning kring äk- tenskapets ingående. Detsamma bör tydligen gälla också för dem som önskar en sådan högtidlighet av annat ideellt slag, som inte kan tillhandahållas av registeringsmyndig- heten.

Det kan givetvis sägas att en högtidlighet kan anordnas i anslutning till giftermålet utan att äktenskapet kommer till stånd just vid högtidligheten. Men för dem som önskar en sådan är det säkerligen av avgörande betydelse att högtidlighetens kärna är att äktenskapet kommer till stånd just då. Man kan knappast heller tänka bort en överens- kommelse om äktenskap som ett väsentligt inslag i högtidligheten. Hålls denna före registreringen ter sig överenskommelsen egendomlig om den måste bekräftas vid registreringen. Och hålls högtidligheten efter registreringen blir överenskommelsen än mera främmande. Den blir då bara en me- ningslös upprepning av vad som förekommit hos registreringsmyndigheten och där redan lett till äktenskap.

Utgångspunkten för regleringen av for- merna för äktenskaps ingående synes med hänsyn till det sagda böra vara att den överenskommelse om äktenskap, som skall läggas till grund för dettas uppkomst, skall kunna inramas med en högtidlighet av val- fritt slag. Överenskommelsen måste vidare träffas i sådana former att säkerhet föreligger om dess förhandenvaro och dess frivillighet.

Skall enligt den i direktiven framförda tanken registreringen av överenskommelsen vara konstitutiv för äktenskapets uppkomst och skall samtidigt, likaledes enligt direkti-

ven, de som önskar en kyrklig eller annan högtidlig inramning av äktenskapets ingåen- de inte behöva delta i dubbla förfaranden, måste tydligen den för äktenskapets upp- komst grundläggande överenskommelsen kunna ingås även i annat sammanhang än inför registreringsmyndigheten, och den mås- te godtagas och registreras av denna utan någon parternas inställelse hos myndigheten. Vid registreringen måste emellertid myn- digheten ha säkerhet för att överenskom- melsen består.

Om överenskommelsen träffas utanför registreringsmyndigheten aktualiseras frågan om parterna skall vara bundna därav innan registrering skett eller om part dessförinnan skall kunna träda tillbaka med verkan att registrering skall vägras. Av hänsyn till det personliga momentet i äktenskapet synes det främmande att göra överenskommelsen bin- dande, innan den lett till äktenskap, och alltså medge att ena parten mot den andras bestridande skulle kunna få överenskom- melsen registrerad. Om det för äktenskapets uppkomst fordras registrering kan överens- kommelsen vidare betecknas som villkorlig på samma sätt som en överenskommelse träffad före hindersprövningen; villkoret gäl- ler här att registrering begärs och inte vägras. Även denna i själva det tänkta systemet inbyggda villkorlighet hos överenskommel- sen talar för att inte göra den bindande. Därmed återkommer problemet hur registre— ringsmyndigheten skall förvissa sig om att överenskommelsen består, när registreringen sker, om inte parterna då är personligen närvarande inför myndigheten och därmed tvingas till dubbla förfaranden.

Fall kan också tänkas när registreringen uteblir på grund av förhållanden hos registre- ringsmyndigheten, över vilka parterna inte råder. Det måste i dylika fall te sig egendom— ligt att parternas överenskommelse, som de givetvis själva måste tillmäta större betydelse än myndighets registrering, inte medfört det äktenskap de åsyftat. Skall överenskommel- sen vara skriftlig kan handlingen komma i tredje mans hand och denne skulle därmed kunna ”förfoga” över parternas civilstånd.

Tänkbart är att man skulle kunna minska omfattningen av sådana problem genom att ge överenskommelsen giltighet som underlag för registrering under bara en kort tid. Men någon tid måste alltid förflyta mellan över- enskommelsen och registreringen och under denna tid kan förändringar inträffa. Om överenskommelsen träffas i utlandet och registrering hos folkbokföringsmyndighet i Sverige skulle vara det konstitutiva momen- tet, skulle uppenbarligen många gånger en lång tid komma att förflyta innan parterna blivit gifta.

Slutligen måste beaktas att det tänkta systemet kan medföra olägenheter för par- terna i det de inte vet, när registreringen äger rum och äktenskapet alltså uppkommer. Dagen för registreringen kan parterna erhålla besked om först iefterhand, och klockslaget för äktenskapets uppkomst — vilket kan ha betydelse, exempelvis vid dödsfall skulle sannolikt oftast inte kunna fastställas, om registreringen sker med datateknik.

Av det anförda torde framgå att vägande skäl talar mot att knyta inträdet av äktenska- pets rättsverkningar till registreringen. Vi kan därför inte förorda att registreringen görs till det konstitutiva för äktenskapets uppkomst. Registreringen bör inte ges större betydelse än den har enligt gällande rätt, nämligen som en ren folkbokföringsåtgärd.

6.3.4. Överenskommelsen såsom konstitutiv för äktenskapets uppkomst

Möjligen skulle den tanken kunna framföras att äktenskapet skulle uppkomma redan genom parternas överenskommelse i viss form, exempelvis skriftligen och med vitt- nen, men utan medverkan av företrädare för det allmänna. En sådan ordning skulle medge att äktenskapet ingicks när som helst och var som helst. Parterna skulle då också kunna omge giftermålet med vilken ceremoni de önskade. Det är emellertid uppenbart att en sådan ordning för äktenskapets ingående inte är möjlig att genomföra. Någon garanti för att äktenskapet föregås av hindersprövning

skulle då inte finnas. Inte heller skulle frivilligheten i giftermålet säkras och det allmännas intresse av att giftermål registreras bl. a. för att möjliggöra hindersprövning — skulle bli åsidosatt. En sådan ordning skulle dessutom stå i direkt strid mot FN-konven- tionens väsentligaste föreskrifter.

6.3.5. Anmälan såsom form för äktenskaps ingående

Av det förut sagda framgår att om alla de intressen som är knutna till äktenskapets uppkomst skall kunna tillgodoses samtidigt det är nödvändigt att äktenskapet uppkom- mer i en situation, då såväl mannen och kvinnan som någon företrädare för det all- männa är närvarande. Mannens och kvinnans närvaro betingas av intresset av att överens- kommelsen om inträdet i äktenskapet skall kunna konstateras vara för handen i det ögonblick när äktenskapet uppstår. Företrä- daren för det allmänna måste vara tillstädes för att se till att hinder mot äktenskapet inte möter, att överenskommelsen är frivillig och att äktenskapet kommer till det allmännas kännedom för registrering. Om äktenskapets ingående skall kunna omges med valfri reli- giös eller annan högtidlig inramning måste tydligen företrädaren för det allmänna också kunna vara någon annan än tjänsteman hos civil myndighet.

En form för ingående av äktenskap som kan tillgodose alla de nämnda intressena och också medge giftermål helt utan ceremonier för dem som så önskar synes vara mannens och kvinnans gemensamma och personliga anmälan till företrädaren för det allmänna att de är ense om äktenskapet. Det förutsätts då att till mottagare av sådana anmälningar utses också personer som kan ge äktenska- pets ingående önskad religiös eller annan högtidlig inramning eller närvara vid en sådan högtidlighet.

Enligt gällande ordning sker den offent- liga medverkan på så sätt att det allmännas representant, utsedd genom generell före- skrift i GB eller genom särskilt förordnande

eller beslut om behörighet, leder den förrätt- ning — vigseln — som utgör den lagliga formen för ingående av äktenskap. Enligt vår mening saknas anledning att i lag eller annan författning ge föreskrifter om vigsel och hur det skall tillgå vid denna eller att i övrigt reglera äktenskapets ingående såsom en för- rättning under ledning av det allmännas företrädare. Denne bör i stället — såvitt avser det konstitutiva för äktenskapets uppkomst — endast ha att mottaga mannens och kvinnans anmälan och därvid pröva om de i lagen fastställda villkoren är uppfyllda för att äktenskapet skall uppkomma.

Om de moment som skall vara nödvän- diga för äktenskapets ingående begränsas på sätt nu nämnts är kravet på enkelhet i förfarandet tillgodosett. Det måste emeller- tid beaktas att parterna bör ha frihet att själva välja den inramning de vill ge åt sitt giftermål. De som önskar ingå sitt äktenskap utan alla ceremonier får enligt den skisserade ordningen möjlighet därtill. Mer än deras personliga närvaro vid anmälningen krävs inte. De å andra sidan som önskar förse sitt giftermål med en samtidig ceremoniell på- byggnad av kyrklig eller annan art bör också kunna få sina önskemål tillgodosedda.

Mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap bör med stöd av föreskrift 1 GB utses i administrativ ordning av Kungl. Maj.t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer. Härigenom kan allmänhetens tillgång till mottagare smidigt anpassas efter behoven såväl med avseende på mottagamas kvalifika- tioner som i fråga om den geografiska spridningen. En tänkbar ordning är att hos vissa myndigheter, förslagsvis pastorsämbe- ten och andra lokala folkbokföringsmyndig- heter, försäkringskassor, tingsrätter samt svenska beskickningar och konsulat utse särskilda tjänstemän att utan skyldighet att tillhandahålla någon som helst ceremoniell inramning mottaga anmälningar. För dem bör uppgiften kunna ingå i tjänsteåliggan- dena. Därjämte hör till mottagare — med behörighet men inte skyldighet att tjänstgöra som mottagare — utses personer som inte är knutna till någon myndighet och som därför

bör kunna mottaga anmälningar oberoende av tjänstetid och tjänstelokal. Som sådana mottagare bör utses personer som kan för- väntas fullgöra uppgiften med omsorg och insikt och som vid sidan av uppgiften att mottaga och pröva anmälningen kan frivilligt biträda med att ge giftermålet den högtidliga inramning som parterna kan önska. En sådan kategori personer utgör de som nu är vigsel- förrättare inom trossamfund. Också enskilda personer utan anknytning till någon speciell organisation bör kunna komma i fråga, exempelvis kommunala förtroendemän. I den mån präster i svenska kyrkan inte på grund av sin tjänst hos pastorsämbete blir skyldiga att såsom tjänsteåliggande vara mot- tagare bör behörighet för uppgiften tilläggas dern.

Såvitt rör de mottagare som är knutna till myndighet synes Kungl. Maj:t böra genom generella föreskrifter ålägga dem uppgiften att vara mottagare av anmälningar. Behörig- heten för präster inom svenska kyrkan, vilka inte är knutna till pastorsämbeten, synes likaså böra meddelas av Kungl. Maj:t. I övrigt synes utseendet av mottagare böra ankomma på länsstyrelserna efter Kungl. Maj:ts förord- nande. Kungl. Maj.t kan härvid antingen ge länsstyrelserna fria händer vid valet av mot- tagare eller ge riktlinjer för hur valet skall ske. För närvarande gäller den ordningen att Kungl. Maj:t generellt auktoriserat vissa sam- funds präster eller andra befattningshavare som förrättare av kyrklig vigsel (GB 412), men de får inte viga förrän länsstyrelsen meddelat intyg om deras behörighet. I reali- teten är det alltså länsstyrelsen som ger behörigheten inom den ram Kungl. Maj:t föreskrivit. Borgerliga Vigselförrättare får länsstyrelsen däremot fritt förordna. När lagen inte längre har två former — kyrklig och borgerlig — för äktenskaps ingående synes det naturligt att samma ordning gäller för utseendet av det allmännas företrädare vid giftermål, vare sig det är en civil eller en kyrklig person. Som mottagare av anmäl- ningar fullgör han f. ö. bara en civil uppgift.

När uppgiften att mottaga anmälningar utgör ett tjänsteåliggande är det förenat med

ämbetsansvar enligt vanliga regler. För mot- tagare som endast tillägges behörighet men inte skyldighet gäller ämbetsansvar enligt lagen (19481491) om ämbetsansvar för vig- selförrättare i vissa fall. Någon saklig ändring härvidlag är inte påkallad.

För kyrklig vigsel krävs för närvarande anknytning mellan de trolovade och vigsel- förrättaren genom medlemskap av de trolo- vade eller en av dem i det samfund, inom vilket vigseln sker. Vidare gäller att bara präst i sådan svenska kyrkans församling, som en av de trolovade tillhör, är skyldig att viga; alla svenska kyrkans präster är dock behöriga liksom behörighet regelmässigt tilläggs alla präster inom de samfund, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande kyrklig vig— sel får ske. För borgerlig vigselförrättare gäller inga krav på anknytning mellan de trolovade och vigselförrättaren.

Med en enhetlig form för giftermål — en form som bara befattar sig med de konstitu- tiva delarna av ingåendet av äktenskapet finns det inte några skäl att föreskriva ideell anknytning mellan dem som vill ingå äkten- skapet och mottagaren av deras anmälan härom. Däremot kan det möjligen finnas praktiska skäl för någon form av geografisk anknytning, nämligen intresset av att få en jämn fördelning av anmälningarna på mot- tagarna. Det torde emellertid knappast vara påkallat att ha fördelningsregler när förfaran- det principiellt är konstruerat så enkelt som ett anmälningsförfarande, låt vara att det måste förenas med en skyldighet för motta- garen av anmälningen att pröva denna och att meddela bevis om äktenskapet. Mot fördelningsregler talar också den omständig- heten att de skulle försvåra för parterna att ingå äktenskapet på valfri plats. Sannolikt reglerar sig fördelningen automatiskt så som nu är fallet med de borgerliga vigslarna. Det kan tilläggas att den föreslagna ordningen i sak tillgodoser önskemål som uttalats av 1971 års riksdag (mot. 1971158, LU l971:5, rskr 1971 : 47).

Ett problem som kan antas bli löst genom att ingåendet av äktenskap gestaltas som ett anmälningsförfarande i stället för en vigsel är

frågan om prästs skyldighet att viga frånskil- da. När prästs skyldighet att viga tas i anspråk för vigsel av någon som är frånskild kommer den för somliga präster i konflikt med deras uppfattning om äktenskapet så- som ett livslångt förhållande. Fall av prästs vigselvägran har förekommit, som lett till ansvar för tjänstefel. Om präster i svenska kyrkan i administrativ ordning utses till mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap med skyldighet för församlings— präster att vara mottagare och behörighet för övriga präster, kommer uppgiften inte att innefatta någon skyldighet att ge äkten- skapets ingående den religiösa överbyggnad som vigseln idag innebär. Mottagandet och prövningen av anmälningen blir en rent civil tjänsteåtgärd jämförbar med mottagandet och prövningen av olika andra anmälningar inom folkbokföringen. Det synes knappast sannolikt att den i lagen föreskrivna hand- läggningen av anmälningar om ingående av äktenskap kan komma i konflikt med präs- tens religiösa uppfattning om äktenskapets natur. Hans befattning med giftermålet inne- fattar nämligen inte såsom vid vigsel — att han skall förbinda parternas äktenskap med den religiösa föreställningsvärlden.

Beträffande innehållet i anmälningen har redan sagts att den skall innefatta en förkla- ring av mannen och kvinnan att de är ense om äktenskapet. Anmälningen ådagalägger därmed att en överenskommelse om äkten- skapet föreligger i det ögonblick de gör anmälningen. För att undgå att anmälnings- förfarandet framstår som en förrättning un- der ledning av en företrädare för det allmän— na bör anmälningen ske genom att parterna överlämnar en av dem båda undertecknad anmälningshandling med angivet innehåll till mottagaren.

Mottagandet av anmälningen måste som förut antytts förenas med en prövning från mottagarens sida av att de villkor är uppfyll- da som gäller för att ett äktenskap skall uppkomma. Om villkoren inte är uppfyllda, måste mottagaren kunna avvisa anmälningen med den verkan att något giftermål inte kommer till stånd.

Som tidigare nämnts måste äktenskapets uppkomst föregås av hindersprövning. Hin- dersfrihet bör visas genom intyg av den myndighet som gjort prövningen. Om man- nen och kvinnan utan föregående hinders- prövning uppsöker myndighet, där behörig mottagare av anmälningar finns, för att ingå äktenskap och denna myndighet samtidigt är behörig att göra hindersprövningen bör den— na kunna ske omedelbart och intyg därom utfärdas. I vart fall bör detta gälla om den uppsökta myndigheten är folkbokförings- myndighet och båda är kyrkobokförda där. Är den ene kyrkobokförd på annat håll bör det ankomma på den hindersprövande myn- digheten att inhämta de nödvändiga uppgif- terna. Med datatekniken kommer detta framdeles sannolikt att kunna gå mycket snabbt. Vänder sig de trolovade utan intyg — till annan myndighet än den som skall hinderspröva måste de däremot hänvisas till rätt myndighet för att först få hinderspröv- ningen gjord.

Intyg fordras inte nu om vigseln förrättas av präst i den församling, där hinderspröv- ningen skett. Den ordning vi föreslår innebär att intyg alltid skall fordras, alltså även när anmälan sker till tjänsteman hos den myn- dighet som prövat. Detta kommer emellertid inte att innebära någon olägenhet för man- nen och kvinnan utan bara att myndigheten redovisar resultatet av hindersprövningen i ett intyg.

Om mottagaren känner till att hinder föreligger fastän giltigt intyg finns skall hindret givetvis respekteras och anmälningen avvisas. Detta överensstämmer med nuvaran- de ordning.

Framgår det av omständigheterna att part inte gör anmälningen av fri vilja och med insikt om anmälningens innebörd skall an- mälningen inte mottagas eller, om den redan överlämnats, omedelbart avvisas. Med en sådan regel säkras i möjligaste mån frivillig- heten och rättshandlingsförmågan hos par- terna vid äktenskapets ingående. Det är givet att bedömningen av vad omständigheterna ger vid handen i fråga om fri vilja och insikt kan vara vansklig. Mottagaren måste dock

kunna avvisa anmälan om part är oredig eller om han märker att båda eller den ene är utsatt för påtryckningar eller part på något sätt låter förstå att en tvångssituation före- ligger eller om något tyder på att part misstar sig om vad saken rör.

När anmälningshandlingen överlämnats kan det visa sig att den inte är undertecknad av båda, är obegripligt avfattad, innehåller villkor eller förbehåll eller annat som gör dess innebörd osäker. Anmälningen skall då omedelbart avvisas. För att i möjligaste mån undvika sådana komplikationer bör i tillämp- ningsföreskrifter fastställas formulär, som bör användas. Men formuläret bör inte vara obligatoriskt; parterna bör kunna göra an- mälningen även om den inte exakt följer formuläret, exempelvis om de gifter sigi utlandet och formuläret inte är tillgängligt. Innehållet måste dock otvetydigt ange att de är ense om äktenskapet.

Föreligger inte någon i lagen angiven grund för avvisning måste mottagaren godta anmälningen. Mottagaren bör alltså inte fritt få avgöra om han vill godta den eller ej; mannen och kvinnan skall alltså ha en rätt att ingå äktenskapet när lagens villkor är uppfyllda.

Konstruktionen innebär att det konstitu- tiva momentet för äktenskapets uppkomst blir mottagarens godkännande av anmäl- ningen, dvs. sista ledet i anmälningsförfaran- det. Enligt nuvarande ordning är det konsti- tutiva momentet vigselförrättarens förklaring att de trolovade är äkta makar, dvs. sista ledet i vigseln. Någon sådan förklaring från mottagarens sida bör inte krävas — den skulle betaga giftermålet något av dess karak- tär av en parternas angelägenhet men mottagaren bör utfärda och till makarna överlämna ett bevis om äktenskapet. Någon konstitutiv betydelse för äktenskapets upp- komst bör utfärdandet av beviset inte ha. Utfärdandet innebär emellertid att förfaran- det är avslutat.

Det är självfallet angeläget att mottaga- rens prövning av anmälningen inte drar ut på tiden. Genom en föreskrift att awisning, om den skall ske, skall ske omedelbart torde den

snabba granskningen och prövningen av an- mälningshandlingen kunna säkras. Beviset om äktenskapet bör ofördröjligen överläm- nas till makarna när anmälningen godtagits. Ärendet skall alltså avslutas medan parterna ännu är kvar hos mottagaren.

En anmälningshandling som väl kommiti mottagarens hand men efter dennes gransk— ning avvisats skall inte grunda något äkten- skap. Likaså bör liksom nu fel i förfarandet leda till att något äktenskap inte uppstår. De fel som bör ha denna verkan är att mottaga- ren inte är behörig mottagare, att anmäl- ningen inte sker skriftligt, inte är gemensam, inte görs av mannen och kvinnan personligen eller inte är en förklaring om deras enighet om äktenskapet. Godkänner behörig motta- gare anmälningen fastän den innehåller nå- gon oklarhet eller fastän part är oredig vid överlämnandet uppkommer däremot ett äk- tenskap om förfarandet i övrigt är i sin ordning.

Brist i fråga om hindersprövningen böri överensstämmelse med nuvarande ordning inte leda till ogiltighet.

Nuvarande ordning godtar också vigsel när vigselförrättaren överskridit sin behörig- het, dvs. i och för sig varit behörig att viga men inte i det speciella fallet. Den ordningen sammanhänger med kravet att det genom samfundstillhörighet skall finnas anknytning mellan de trolovade och kyrklig vigselförrät- tare. Om alla krav på anknytning slopas enligt vårt förslag kommer inte några be- gränsningar i mottagares behörighet att gälla och därmed bortfaller också med lagens utgångspunkt möjligheten att mottagaren överskrider sin behörighet. Men om motta- gare som särskilt förordnas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse skulle få begränsad behörig— het, exempelvis att mottaga anmälningar bara inom visst område eller från visst samfunds medlemmar, blir problemet allt- jämt aktuellt. Nuvarande ordning ter sig dock ganska inkonsekvent: först begränsas behörigheten, men respekterar inte vigselför- rättaren begränsningen så godtas ändå vad han gjort, dvs. han anses ha varit behörig. Vi anser oss därför kunna utgå från att inga

begränsningar stadgas i de särskilt förord- nade mottagarnas behörighet.

Enligt nuvarande ordning kan, när synner- liga skäl föreligger, vigsel godkännas i efter- hand trots att fel, som gör den ogiltig, förekommit. Risken för sådana fel framför allt på behörighetssidan kan kanske antas öka något när anmälan lämnas hos myndig- het och om kretsen av mottagare vidgas. Särskilt förordnade mottagare kan tänkas ibland få tidsbestämda uppdrag, knutna exempelvis till tidsbestämt förtroendeupp- drag, och de kan förbise att deras behörighet upphört. Om sådana fel upptäcks, kanske efter lång tid, bör anmälningen under samma förutsättningar som nu kunna godkännas av Kungl. Maja och giltigt äktenskap alltså föreligga från det anmälningen skedde. Det- samma gäller om fel i förfarandet i övrigt förekommit men anmälningen mottagits och parterna utgått från att de varit i vederbörlig ordning gifta. Har anmälningen däremot avvisats kan knappast den situationen före— ligga att parterna trott sig vara gifta. Avvisad anmälan bör därför inte kunna godkännas i efterhand.

Enligt direktiven bör möjligheterna un- dersökas att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighet utan kyrklig medverkan i sam- band med äktenskapets ingående. Den cere- moniella inramningen faller som förut sagts utanför det av lagen reglerade förfarandet för giftermålet. Hur högtidligheten skall ge- staltas blir därför helt beroende på kontra- henternas egna önskemål. På vårt uppdrag har författarna Per Anders Fogelström, Elsa Grave och Bo Setterlind var för sig utarbetat förslag till en civil inramning av giftermålet såvitt avser de ord som mottagaren av anmälningen kan rikta till de blivande ma— karna efter deras eget val. Förslagen bifogas såsom bilaga 7. Hur giftermålet i övrigt skall kunna ges en högtidlig inramning med av- seende på lokalen och dess utsmyckning, musik etc. ägnar sig knappast för särskilda anvisningar, då såväl de lokala förutsätt-

ningarna som parternas önskemål härvidlag måste vara högst skiftande.

6.3.6. Hindersprövningen

Några moment i hindersprövningen har re- dan berörts. Det återstår att något närmare beröra frågan var hindersprövningen skall ske och utveckla vilka förhållanden den skall avse.

Vilken myndighet som skall göra hinders- prövningen bör enligt vår mening i fortsätt- ningen regleras av Kungl. Maj:t i administra- tiv ordning med stöd av föreskrift i lagen. Att i denna ange viss myndighet synes mindre lämpligt av flera skäl. Ett är att det finns ett så stort antal kombinationer av mannens och kvinnans kyrkobokföring hos olika folkbokföringsmyndigheter eller vistel- se inom deras områden eller utomlands utan kyrkobokföring i Sverige att ämnet lämpar sig bättre för reglering i administrativ ord- ning. Vidare bör beaktas att organisatoriska förändringar kan förutses inom folkbokfö- ringen. Och även om viss myndighet skulle utses i lagen måste ändå — liksom nu i lagen (19151437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet — öppnas möjlighet att i administrativ ordning bestämma var hindersprövning skall ske för utlandssvenskar som inte är kyrkobokförda i Sverige men avser att gifta sig enligt svenska regler. Vi utgår emellertid från att hinders- prövningen såvitt avser personer som är kyrkobokförda i Sverige eller vistas här skall ankomma på lokal folkbokföringsmyndig- het.

I administrativ ordning bör också bestäm- mas att den hindersprövande myndigheten skall skaffa in nödvändiga folkbokförings- uppgifter från annan folkbokföringsmyndig- het som har uppgifterna beträffande den andra av parterna i det tillämnade äktenska- pet. För närvarande gäller att trolovad som inte är kyrkobokförd i församling, där pröv- ningen skall ske, själv skall tillhandahålla uppgifterna genom äktenskapsbetyg från sin kyrkobokföringsmyndighet. Om prövnings-

myndigheten sköter detta, vilket vi anser den böra göra för att underlätta giftermål, blir äktenskapsbetyg onödiga. Denna omläggning medför också ändringi l 5 första stycket 2. i förordningen (19151484) huru utländsk un- dersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen.

Ansökan om hindersprövning bör som hittills göras gemensamt av mannen och kvinnan. Den bör som nu kunna göras per post.

Det tillstånd till äktenskapet som kan fordras på grund av att part är under 18 år eller omyndigförklarad eller på grund av att parterna är halvsyskon skall föreligga vid hindersprövningen. Vidare bör liksom nu mannen och kvinnan vid hindersprövningen avge försäkran att de inte är på äktenskaps- hindrande sätt släkt med varandra samt uppge om han eller hon förut ingått äkten- skap. Med hänsyn till de ändringar vårt förslag innehåller beträffande släktskaps- hindren bör försäkran avse att parterna inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon eller, om de ej i egenskap av halvsyskon fått tillstånd att gifta sig, inte heller är halvsyskon. Försäkran om släktskap och tidigare äktenskap bör liksom nu avges skriftligen på heder och samvete. Har part förut ingått äktenskap och framgår det inte av folkbokföringsupp- gifterna att äktenskapet är upplöst bör det åligga parten att styrka att äktenskapet upplösts. Som tidigare nämnts anser vi att intyg om hindersprövningen alltid bör utfär- das. Någon anledning att ändra nu gällande tid för giltigheten av företagen hinderspröv- ning finns inte. Den bör alltså även fortsätt- ningsvis vara fyra månader.

Lysning är sedan 1969 frivillig. Den är inte reglerad genom borgerliga föreskrifter. I ansökan om hindersprövning kan emellertid mannen och kvinnan ange om de önskar lysning och när den skall ske. Detta kan även i fortsättningen vara en lämplig ordning.

6.3.7 Sammanfattning och avslutande an- märkningar

I GB skall enligt vårt förslag regleras bara de led i ingåendet av äktenskapet som är nöd- vändiga från praktisk synpunkt. Dessa led är desamma, vare sig mannen och kvinnan inlägger en religiös innebörd i äktenskapet eller någon annan speciell innebörd eller ser det bara som en ändamålsenhg reglering av deras inbördes förhållanden och relationerna till omvärlden. Med denna utgångspunkt föreslås bara en form gälla för ingående av äktenskap, nämligen mannens och kvinnans gemensamma, skriftliga anmälan att de är ense om äktenskapet. Anmälningshandlingen skall överlämnas av dem personligen till någon som i administrativ ordning antingen ålagts att i tjänsten mottaga sådana anmäl- ningar eller tillagts behörighet men inte skyldighet att vara mottagare. Såsom motta- gare bör utses, förutom tjänstemän vid vissa myndigheter, också personer som efter eget åtagande kan ge giftermålet en ceremoniell inramning av religiös eller annan karaktär som mannen och kvinnan kan önska. Genom att vända sig till sådan mottagare för giftermålet undviker de som vill ha en speciell högtidlig- het vid detta att behöva delta i dubbla förfaranden. Någon rätt att få en ceremoniell överbyggnad på giftermålet har de däremot inte; den del av giftermålet som inte är nödvändig för äktenskapets uppkomst har lagstiftningen inte anledning att befatta sig med. På mottagaren av anmälningen skall ankomma att pröva att lagens villkor för giftermålet är uppfyllda. Äktenskapet upp- kommer genom att mannens och kvinnans anmälan befmnes vara i sin ordning. Regi- streringen av äktenskapet följer därefter som en ren folkbokföringsåtgärd. Sammanfattningsvis kan det förfarande vid hindersprövning och giftermål som vi föreslår beskrivas som följer. Mannen och kvinnan, som kommit överens om äkten- skap, begär gemensamt på särskild blankett hindersprövning och avger i samband därmed försäkran i fråga om släktskap och tidigare äktenskap. Ansökningen kan — om under-

skrifterna är bevittnade — sändas med posten till den lokala kyrkobokföringsmyndighet, resp. för utlandssvenskar den svenska ut- landsmyndighet, som enligt föreskrifter av Kungl. Maj:t har att göra hindersprövningen. Är parterna kyrkobokförda hos olika myn- digheter anskaffar den hindersprövande myndigheten de behövliga uppgifterna från andra partens kyrkobokföringsmyndighet. Blir resultatet av hindersprövningen att hin- der inte möter, tillställas mannen eller kvin— nan intyg härom, som gäller i fyra månader. Visar prövningen att hinder föreligger, får de besked härom. Vill parterna ingå äktenska- pet utan några som helst ceremonier, instäl- ler de sig gemensamt med intyget hos valfri myndighet, där det finns någon tjänsteman med behörighet att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap, exempelvis hos lokal skattemyndighet, pastorsämbete eller svensk beskickning i utlandet. Sedan tjänstemannen förvissat sig om parternas identitet och tagit del av intyget om hindersfrihet, underteck- nar mannen och kvinnan en anmälnings- handling, i vilken de förklarar sig vara ense om äktenskapet. Blanketter för anmälan tillhandahålles lämpligen hos myndigheten. Anmälningshandlingen överlämnas därefter till tjänstemannen, som omedelbart kontrol- lerar att den är undertecknad av båda och inte i något hänseende oklar till sin inne- börd. Prövningen av anmälningen sker i parternas närvaro. Befinns anmälningen där- vid vara i sin ordning, är äktenskapet in— gånget, och bevis om äktenskapet utskrives omedelbart och överlämnas till makarna. Tjänstemännen har därefter att underrätta d_en folkbokföringsmyndighet, där gifter- målet skall registreras. Är däremot anmäl- ningshandlingen inte undertecknad av båda eller oklar till sitt innehåll eller framgår det av omständigheterna att mannen eller kvin- nan inte gör anmälningen av fri vilja eller inte inser vad anmälningen rör, skall tjänste- mannen vägra att ta emot anmälningshand- lingen eller, om den mottagits, omedelbart avvisa anmälningen. Något äktenskap upp- kommer då inte.

Önskar mannen och kvinnan omge sitt

giftermål med en högtidlighet av religiös eller annan ideell karaktär kan de efter hinders- prövningen vända sig till någon som — jämte det han är utsedd att mottaga anmälningar om ingående av äktenskap — är villig att biträda med den önskade inramningen i anslutning till att han mottager anmälningen. Hans uppgifter med avseende på de åtgärder som är nödvändiga för äktenskapets upp- komst skiljer sig däremot inte från dem som tjänsteman hos myndighet har, och han handlar under samma ansvar, om han åtar sig uppgiften som mottagare av anmälningen. Vidare ankommer det också på honom att utfärda bevis om äktenskapet och att under- rätta vederbörande folkbokföringsmyndig- het.

Enligt lagen (19151437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet kan Kungl. Maj:t uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska medborgare eller mellan svensk med- borgare och medborgare i främmande stat. Vigselförrättaren har att verkställa hinders- prövning, om sådan inte skett i svensk församling och alltjämt är giltig, dvs. inom fyra månder före vigseln. Samma lag bemyn- digar också Kungl. Maj :t att förordna svensk medborgare, som inte är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att på utomeuropeisk ort, avlägsen från svensk beskickning eller konsulat,. förrätta vigsel mellan svenska un- dersåtar. Hindersprövningen skall då företas av den diplomatiske eller konsuläre ämbets- man, som Kungl. Maj:t utser. Om såsom vi föreslår redan den i GB fastlagda ord- ningen innebär att Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer förordnar mottagare av anmälningar om ingående av äktenskap och att även hindersprövningen skall ske av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, synes en särskild lag för in- gående av äktenskap i utlandet kunna und- varas. Att svensk utlandsmyndighet bara kan befatta sig med ingående av äktenskap där parterna eller en av dem är svensk medbor- gare synes ligga i sakens natur. I vilken utsträckning äktenskap kan ingås under med-

verkan av svensk myndighet i utlandet torde vidare vara beroende på de regler som gäller på myndighetens verksamhetsort. Vid för- ordnande av mottagare av anmälningar får som hittills vid förordnande av vigselförrät- tare hos utlandsmyndighet dessa regler beak- tas. Genom att äktenskapets ingående för- ändras från vigsel till ett anmälningsförfa- rande kan det emellertid tänkas att möjlig- heterna vidgas att ingå äktenskap i utlandet enligt svensk ordning.

För besvärsförfarandet vid klagan över beslut om utfärdande av intyg efter hinders- prövning eller om företagande av vigsel gäller för närvarande en särskild lag, lagen (19151434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. I samma lag regleras också besvärsrätten i ärenden om utfärdande av äktenskapscerti- fikat. Sådana certifikat utfärdas enligt kun- görelsen (19691123) av svensk myndighet för svensk medborgare, som avser att ingå äkten- skap inför utländsk myndighet, och innebär intyg om att han enligt svensk lag har rätt att ingå äktenskapet. Vid reformen bör regler om besvärsrätten beträffande beslut i ären- den om hindersprövning och anmälan om ingående av äktenskap införas i GB. Erfor- derliga bestämmelser om fullföljd av talan mot beslut om utfärdande av äktenskapscer- tifikat kan införas i 1969 års kungörelse. Därmed kan 1915 års lag upphävas.

Nu gällande bestämmelser om vigsel är delvis av kyrkolags natur. Så är fallet med GB 412 och 3 första stycket om vigsel i svenska kyrkan och behörighet och skyldig- het för präst i svenska kyrkan att viga. Även GB 4:8 tredje stycket i den del hänvisning sker till föreskrifterna i kyrkohandboken torde vara kyrkolag. För upphävande av dessa bestämmelseri samband med reformen krävs därför medverkan av kyrkomötet.

Den föreslagna ordningen för ingående av äktenskap överensstämmer med FN-konven— tionen såtillvida att äktenskapet skall ingås under medverkan av företrädare för det allmänna. Konventionskravet på båda kon-

trahenternas av fri vilja avgivna samtycke till äktenskapet, avgivet av dem personligen in- för ”vigselmyndigheten”, måste också anses uppfyllt. Deras gemensamma anmälan inne- fattar deras samtycke till äktenskapet och de skall göra anmälningen personligen.

Konventionen kräver emellertid därutöver närvaro av vittnen. Antas den föreslagna ordningen är inte detta krav uppfyllt. Det kan erinras om att redan nu gällande ordning inte helt överensstämmer med konventionen. Artikel 1 punkt 1 föreskriver nämligen att kontrahenternas samtycke skall avges av dem efter vederbörlig kungörelse i enlighet med vad som föreskrivs i lag. Genom att lys- ningen bortfallit såsom lagfäst led i gifter- målet uppfylls numera inte kungörelsekra- vet. Någon fråga om att i samband med den lagfästa lysningens avskaffande säga upp konventionen uppkom veterligen inte. De avvikelser från konventionen, som kommer att föreligga om också vårt förslag genomförs, synes i vart fall inte vara av sådan art att äktenskap ingångna enligt den föreslagna ordningen löper risken att inte godkännasi konventionsstat.

7. Återgån g

7.1 Historik

Återgång av äktenskap är ett rättsligt institut för upplösning av äktenskap som framför allt utvecklades inom den kanoniska rätten. En- ligt denna rätt kunde ett äktenskap vara ogiltigt antingen på grund av formfel vid dess ingående eller emedan endera kontrahentens samtycke till förbindelsen på grund av bris- tande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek eller misstag inte var bindande för honom, eller emedan äktenskapet ingåtts i strid mot ett dirimerande äktenskapshinder. I händelse av formfel behövdes ingen ogiltighetsför- klaring, utan äktenskapet ansågs då som en nullitet, dvs. var utan vidare ogiltigt. Men om behörig form iakttagits, var det ett giltigt äktenskap, tills ogiltighet konstaterats ge- nom dom. Ogiltigheten innebar principiellt att det i rättsligt hänseende skulle anses som om äktenskapet aldrig blivit ingånget. Denna grundsats kunde dock inte helt upprätthål- las. Om endera eller båda kontrahenterna varit i god tro, kunde i viss utsträckning de civilrättsliga följderna av ett giltigt äktenskap inträda så att exempelvis barnen räknades som barn i äktenskap. Då äktenskapet enligt den katolska kyrkans uppfattning är ett sakrament och därför. inte kan upplösas genom äktenskapsskillnad, har möjligheten att få äktenskapet hävt genom ogiltighetsför- klaring spelat en ganska betydande roll i katolska länder och har alltjämt där större

betydelse än annorstädes.

Landskapslagarna saknade bestämmelser om äktenskaps återgång. Möjligen ansågs att regleringen härav tillkom de kyrkliga myndigheterna. I vad mån de kanoniska grundsatserna tillämpades i vårt land under medeltiden kan inte utredas, eftersom käll- materialet är torftigt. Det har ansetts sanno— likt att de i det stora hela varit vägledande även för de världsliga domstolarna, i den mån dessa kom i beröring med hithörande problem.

De bestämmelser 1734 års lag innehöll om återgång var till sin innebörd ganska oklara. Vid sidan av ett stadgande om verkan av vigsel, förrättad av den som inte var präst, föreskrevs i 2 kap. 25 giftermålsbalken att om präst vigde ”dem, som äktenskap ej bygga må”, vigseln skulle vara ogill. Härmed torde endast ha åsyftats sådana fall då äkten- skapet blivit ingånget i strid mot äktenskaps- hinder på grund av släktskap, underårighet, bristande samtycke av giftoman, bestående äktenskapsförbindelse, hor och fallandesot. I vissa fall kunde äktenskap gå åter då sam- tycket till äktenskap tillkommit till följd av tvång, svek eller vissa misstag. Efter till- komsten av 1734 års lag tycks återgångsmå— len som regel ha behandlats vid de allmänna domstolarna och inte såsom ofta tidigare av domkapitlen.

I fråga om rättsverkningarna av äkten- skaps ogiltighet och återgång innehöll 1734

års lag för vissa fall delvis skilda regler, medan för andra fall uttryckliga bestämmel— ser inte fanns.

Genom 1915 års lag om äktenskaps in- gående och upplösning reviderades reglerna om ogiltighet och återgång ingående. Be- stämmelserna upptogs oförändrade i nya GB. Ogiltighet av vigsel föreligger bara då formen för äktenskapets ingående i mera väsentlig grad åsidosatts (419). Något äktenskap upp- kommer då inte. I övriga hithörande fall uppkommer ett äktenskap men det kan upplösas genom återgång. Härmed menas att ett äktenskap, som blivit ingånget i formellt riktig ordning, upplöses på grund av viss vid dess ingående föreliggande omständighet.

De omständigheter som kan medföra åter- gång är av två väsentligt olika slag. För det första kan återgång ske på den grund att makes samtycke till äktenskapet inte är sådant att det kan anses bindande för ho- nom. Frågan har inte ansetts kunna lösas enligt de regler som gäller avtal i allmänhet, utan man har givit särskilda regler härom. I nya GB har därför upptagits uttömmande regler om återgång på grund av bristande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek och misstag. För det andra kan och skall äkten- skap återgå när det ingåtts i strid mot vissa äktenskapshinder, som ansetts särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt. Bland dessa dirimerande äktenskapshinder, som i nya GB inskränkts till antalet jämfört med tidigare gällande rätt, finns förbuden mot äktenskap mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och av den som redan är gift. Före en lagändring år 1947 var även svågerlag i rätt upp- och nedstigande led återgångsgrund. Hindret på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet har betydelse äveni detta hänseende. Sinnes— sjuk eller sinnesslö make har nämligen rätt att få återgång även om han vid vigseln hade rättslig handlingsförmåga. Sedan sinnessjuk eller sinnesslö person år 1948 fått rätt att efter tillstånd av medicinalstyrelsen, numera socialstyrelsen, ingå äktenskap gäller naturli- gen att han inte har rätt att yrka återgång på denna grund om han erhållit vederbörligt

tillstånd. Genom en lagändring år 1968, som trädde ikraft den 1 juli 1969, har de tidigare gällande återgångsskälen fallandesot, köns- sjukdom i smittosamt skede, spetälska och obotlig vanförhet till äktenskap avskaffats.

Den grundsats som lagfästes genom nya GB är att återgångsdomen har rättsverk- ningar endast för framtiden. Återgångs— domen betraktas inte som en förklaring att den rättsliga grunden för äktenskapet är bristfällig och att följaktligen inte något giltigt rättsförhållande uppstått. Utgångs- punkten är i stället att så snart formellt giltig vigsel ägt rum ett verkligt äktenskap förelig- ger, och återgången är en form för upplös- ning av äktenskapet. Enligt lagberedningens mening var detta i överensstämmelse med den redan härskande rättsåskådningen som utvecklats därhän att återgång uppfattades som en med äktenskapsskillnad sidoordnad form för äktenskaps upplösning och att rättsförhållandets hävande för framtiden var den främsta effekten även av återgången.

7.2 Gällande rätt

Bestämmelser om återgång finns i GB 10 kap.

Den som är gift får inte ingå nytt äkten- skap så länge det tidigare äktenskapet består (2: 10). Ingår någon äktenskap i strid mot bestämmelsen skall det dömas till återgångi det nya äktenskapet. Äktenskap är vidare förbjudet mellan dem som är besläktade med varandra i rätt upp- och nedstigande led samt mellan syskon (2: 7). Har äktenskap ingåtts mellan sådana släktingar skall också dömas till återgång (10:1 första stycket). Med syskon menas även halvsyskon. I tvegiftes- fallet får återgång dock inte äga rum om det tidigare äktenskapet upplösts innan talan väckts om återgång i det senare äktenskapet (10: 1 andra stycket). Allmän åklagare är skyldig att yrka återgångi samtliga dessa fall. Talan om återgång kan också föras av båda makarna och vid fall av tvegifte även av den omgiftes make i det tidigare äktenskapet (101 I tredje stycket).

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, och hade han inte erhållit tillstånd av socialstyrelsen att gifta sig, kan han eller hans förmyndare yrka återgång (10: 2 första stycket). Denna rätt finns även om han inte kan anses ha saknat rättslig handlingsför- måga vid vigseln. Om sjukdomen blivit botad gäller en preskriptionstid på sex månader efter tillfrisknandet, efter vilken tidpunkt maken ej kan vinna återgång på denna grund.

Även den andra maken har rätt till återgång om han vid vigseln ej kände till sin makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet (10: 2 andra stycket). Har han gift sig trots att han visste om tillståndet kan han inte få äktenskapet upplöst genom återgång på den- na grund, men däremot kan vid sinnessjuk- dom förutsättningar finnas för äktenskaps- skillnad enligt 111 13. Om han saknade kunskap om tillståndet kan han vinna åter- gång oavsett om sjukdomen är obotlig eller ej. Har sjukdomen blivit botad får han dock inte väcka talan om återgång. Även för denna make gäller en preskriptionstid på sex månader, i detta fall räknat från den tid- punkt han fick vetskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten. Dessutom har det för honom stadgats en absolut tidsfrist på tre år från vigseln, efter vilken tid återgångstalan ej får väckas.

Övriga återgångsanledningar är samlade i 10: 3. Enligt första stycket punkt 1 kan make yrka återgång om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd som utesluter rättslig handlingsförmåga. Med detta stadgande avses somnambula eller hypnotiska tillstånd, hög- re grad av berusning, febertillstånd osv. Varken allmän åklagare eller den andra ma— ken har i dessa fall någon talerätt.

I punkt 2 stadgas att make kan vinna återgång om han av misstag låtit viga sig vid annan än sin trolovade eller utan att vilja ingå äktenskap. Stadgandet är av ringa prak- tisk betydelse. De 'fall som åsyftas med uttrycket att någon låtit viga sig vid annan än sin trolovade avser misstag som faller inom själva vigselakten, såsom att en förväx- ling av kontrahenter ägt rum, när flera par

blivit vigda samtidigt. Uttrycket att någon av misstag låtit viga sig utan att vilja ingå äktenskap syftar både på fall då maken vid vigseln inte visste att det var fråga om ingående av äktenskap och på fall då han visserligen visste vad det var fråga om men samtycket till äktenskap inte motsvarade hans verkliga vilja. Som exempel på dessa fall kan nämnas att någon i ett främmande land vars språk och former för ingående av äktenskap inte varit tillräckligt kända för honom kommit att avge sitt ja inför vigsel- förrättaren utan att inse betydelsen därav. Punkt 3 ger make rätt till återgång om han bedragits till äktenskapet därigenom att han genom falsk uppgift eller svikligt förti- gande blivit vilseledd av andra maken an- gående vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande dennes tidigare liv, som skäligen hade bort avhålla den bedragne från att ingå äktenskapet. Den grundläggan- de förutsättningen är att maken blivit bedra- gen till äktenskapet, dvs. att den villfarelse vari han svävat varit avgörande för hans beslut att ingå äktenskapet. Särskild bevis- ning om huruvida villfarelsen varit avgörande är inte alltid behövlig. Den omständighet som maken svävat i okunnighet om kan vara så betydelsefull att det är uppenbart att han inte skulle ha ingått äktenskapet med vet- skap om denna. Vidare fordras att det är den andra maken som har vilselett den bedragne. Detta kan ha skett antingen genom att maken givit den andre falsk uppgift eller genom att han svikligen förtigit en omstän- dighet som han insett att medkontrahenten svävat i okunnighet om. Om däremot bedrä- geriet övats av tredje man utan vetskap av den bedragnes medkontrahent har inte den bedragne rätt till återgång. Som föremål för den bedragnes villfarelse rörande den andra maken nämns utan närmare bestämning ”vem denne är". Härmed avses enligt förar- betena att villfarelsen i allmänhet skall röra sig om den ”sociala identiteten”, dvs. om vederbörandes familj, samhällsställning och dylikt, medan oriktiga föreställningar om personliga egenskaper eller förmögenhetsför- hållanden inte kommeri beaktande.

Beträffande ena makens villfarelse an- gående en omständighet som hänför sig till den andres tidigare liv har det inte ansetts tillräckligt att villfarelsen kan sägas ha varit bestämmande för beslutet att ingå äkten- skapet utan som ytterligare förutsättning har uppställts att omständigheten skäligen bort avhålla honom från äktenskapet. Vid denna bedömning måste hänsyn tas till rådande sed inom den krets av befolkningen han tillhör. Vidare influeras stadgandets innebörd av olika tiders växlande etiska uppfattningar. En omständighet som kan leda till återgångi detta fall är att make före vigseln begått ett grövre brott. Vidare kan enligt lagbered- ningen denna bestämmelse leda till återgång när kvinnan förtigit för mannen att hon vid vigseln väntade barn med annan än honom.

Enligt punkt 4 kan slutligen ena maken vinna återgång, om han blivit tvungen till äktenskapet. Särskilda bestämmelser om tvångets art har ansetts överflödiga. Det närmare bedömandet av vad som bör krävas i detta hänseende har överlämnats åt rätts- tillämpningen. Regeln gäller vare sig tvånget utövats av andra kontrahenten eller av annan person.

Också i de fall som regleras i 3 5 gäller en preskriptionstid på sex månader. Denna räk- nas från den tidpunkt sådant tillstånd som avses i punkt 1 upphörde, maken fick kännedom om återgångsskäl enligt punkt 2 eller 3, eller han blev fri från i punkt 4 avsett tvång. Även i 3 5 stadgas en absolut tidsfrist på tre år från vigseln.

Om rättsverkningarna av återgång finns bestämmelseri 4—7 55.

I enlighet med den bakom reglerna i nya GB liggande uppfattningen att återgång är en form av upplösning av ett en gång uppkom- met äktenskap gäller som huvudregel enligt 4 5 första stycket att vad som är föreskrivet om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om återgångs rättsverk- ningar. Detta innebär att återgångsdomen inte äger tillbakaverkande kraft. Liksom efter äktenskapsskillnad består det genom giftermålet grundlagda svågerlaget, barnen förblir barn i äktenskapet och tredje man

lider ingen rubbning i den rätt han förvärvat mot makarna. Likställigheten mellan rätts- verkningarna av återgång och äktenskaps- skillnad sträcker sig emellertid ännu längre. Även den reglering av rättsförhållandena för framtiden som är en följd av att äktenskapet upphör, skall såvida inte annat är stadgat, ske med tillämpning av reglerna i 11 kap. Från huvudregeln i 45 stadgas undantagi 5—7 55.

Vid bodelning i anledning av äktenskaps- skillnad erhåller i regel vardera maken hälf- ten av makarnas behållna giftorättsgods. Då äktenskap återgår gäller däremot, i anslut- ning till tidigare gällande rätt, enligt 5 5 att vid bodelningen all egendom som envar av makarna ägde vid vigseln eller efteråt förvär- vat genom arv, gåva eller testamente skall anses som hans enskilda egendom. Härige- nom förhindras, att en make, som vid äktenskapets ingående förtigit ett honom bekant upplösande äktenskapshinder eller på annat sätt bedragit den andra maken till äktenskapet får deli den egendom som den andre har medfört i boet eller under äkten- skapet förvärvat på sätt som utesluter ge- mensamma insatser för förvärvet. Bestäm- melsen kan visserligen vara till nackdel för make som varit i god tro vid äktenskapets ingående men nackdelen kan kompenseras genom skadestånd enligt 65. Vad make förvärvat under äktenskapet på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente, t. ex. genom eget arbete och såsom avkastning av enskild egendom, skall delas enligt de regler som i allmänhet gäller för giftorättsgods. Den som påstår att den särskilda bodelnings— regeln skall tillämpas, har att styrka förut- sättningarna härför. Detta kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt om återgången sker efter lång tids äktenskap.

Vid återgång liksom vid äktenskaps- skillnad kan ena maken bli skadestånds- skyldig gentemot den andra. Härom finns regler i 6 5. Förutsättningen för att make skall vara skadeståndsskyldig är att han vid vigseln haft kännedom om det förhållande som föranleder återgång. I första stycket stadgas att om återgång sker enligt 1 5 och

den ena maken var i god tro men inte den andre, har den godtroende rätt till skade- stånd. I andra stycket stadgas att om make vinner återgång enligt 2 5 första stycket eller 35 och om den omständighet som föran- ledde återgången var känd för andra maken vid vigseln, har den make på vars talan äktenskapet går åter rätt till skadestånd. Skadeståndet skall i båda fallen bestämmas efter vad som är skäligt med avseende på

makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter. Uppräkningen av för- utsättningarna för skadestånd är uttömman- de. I fråga om reglerna för hur skadeståndet skall bestämmas överensstämmer lagrummets avfattning med vad 11:24 innehåller om skadestånd efter äktenskapsskillnad. I båda fallen skall skadeståndet bestämmas efter vad med avseende på makarnas förmögen— hetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. Olikheter med avseende på den skada som skall ersättas kan dock uppstå. Så till exempel kan den särskilda bodelningsregeln i 5 5 vara till nackdel för den godtroende parten, och detta skall tagas i beaktande när skadeståndet bestämmes. Skadeståndet kan enligt tredje stycket sättas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall framställas i återgångsmålet. Om det försummas är rätten till skadestånd förlorad. Jämkning av avtal om skadestånd, som makarna träffat med hänsyn till återgången, kan emellertid påkal- las senare.

I motsats till vad som gäller vid äkten- skapsskillnad kan enligt 7 5 underhållsskyl- dighet inte komma ifråga efter äktenskapets upplösning genom återgång. Det har ansetts att ett äktenskap som går åter inte bör lämna efter sig några rättsverkningar i detta hän- seende under andra förutsättningar än dem som betingar skadeståndsskyldighet. En oskyldig makes underhållsbehov kan emeller- tid, i den mån den andre makens tillgångar och omständigheterna i övrigt medger, till- godoses genom ett skadestånd, som kan bestämmas att utgå periodiskt. En återgång enligt 2 eller 3 5 följer oftast kort tid efter vigseln och det har ansetts obilligt att en

godtroende make skulle kunna åläggas un- derhållsskyldighet i sådana fall. Ett kortva- rigt äktenskap kan inte heller antas grunda behov av underhåll på samma sätt som ett långvarigt. Vid återgång enligt 1 5 kan det lättare inträffa att upplösningen sker först efter en längre tids äktenskap, men i sådana fall har det ansetts stötande att låta äkten— skapet grunda underhållsskyldighet.

En ytterligare rättsverkan av återgång reglerades tidigare i 8 5, enligt vilken hustrun under vissa förhållanden kunde förbjudas att efter återgången bära mannens släktnamn. Numera återfinns reglerna härom i 1963 års namnlag. Enligt 15 5 tredje stycket nämnda lag förlorar hustrun vid återgång släktnamn som hon förvärvat genom äktenskapet och återförvärvar det släktnamn hon hade före äktenskapet. Om det föreligger synnerliga skäl, kan dock rätten tillåta att hon behåller mannens namn. Yrkande därom måste fram- ställas i återgångsprocessen. Synnerliga skäl kan föreligga om äktenskapet haft längre varaktighet och framförallt om i äktenskapet fötts barn som kommer att behålla faderns släktnamn.

Reglerna i 4—7 55 gäller för det fall att återgångsskäl görs gällande medan äkten- skapet ännu består. Eftersom återgång är en form för upplösning av äktenskap finns det inget utrymme för en återgång om äkten- skapet redan upplösts genom skillnad eller genom att make dött. Om äktenskapet upp- lösts genom döden kan emellertid i viss omfattning samma rättsverkningar inträda som skulle ha följt av en återgångsdom. Reglerna härom finns i 9—11 55. Motsätt- ningsvis framgår att då äktenskapet redan upplösts genom skillnad, man inte under några förhållanden kan påkalla tillämpning av återgångsreglerna. Skillnadsdomen inne— bär således en slutlig reglering av makarnas mellanhavanden.

[ 9 5 första stycket stadgas, att om äktenskap, som bort återgå enligt 1 5, dvs. på grund av ett publikt dirimerande hinder, upplöses genom ena makens död, skall vid bodelningen makarnas giftorättsgods delas ' som om återgång skett. Yrkande härom

måste framställas senast vid bodelningen. Eftersom båda makarna haft rätt att föra talan om återgång har både efterlevande make och annan dödsbodelägare rätt att påkalla återgångsdelning. Återgångsskälet måste ha förelegat ännu vid dödsfallet. Om sålunda någon som redan tidigare var gift ingått nytt äktenskap, men det tidigare äktenskapet upplösts före dödsfallet, kan regeln inte tillämpas.

För det fall att återgångsskäl enligt 2 eller 35 förelåg ges regler i 95 andra stycket. Befogenhet att påkalla återgångsdelning till- kommer då den efterlevande maken, om han vid dödsfallet ägde vinna återgång, och an- nan bodelägare, om den avlidne vid dödsfal- let hade sådan rätt. Som ytterligare förut- sättning för att annan bodelägare skall ha rätt att påkalla återgångsdelning gäller att den avlidne vid sin död förde talan om återgång eller intill sin död var förhindrad därifrån till följd av sinnessjukdom, sinnes- slöhet, sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd som utesluter rättslig handlingsför- måga. Den make som inte hade rätt att vinna återgång, eller om han är död, hans rättsinne- havare, har ingen rätt att påkalla tillämpning av återgångsdelning. Om mellan flera döds- bodelägare olika meningar uppstår huruvida återgångsdelning skall påkallas eller ej, skall dens mening gälla som yrkar sådan delning. Var och en av bodelägarna har rätt att framställa yrkande därom. Yrkande måste göras senast vid bodelningen.

Förutom rätt att yrka återgångsdelning har enligt 10 5 efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång, rätt att få skadestånd enligt reglerna i 6 5. På grund av skadeståndsrättens personliga natur har i detta fall den avlidne makens rättsinne- havare däremot inte fått någon rätt till skadestånd. Beträffande förutsättningarna för skadeståndsrätten gäller i tillämpliga de- lar detsamma som ifråga om rätten till återgångsdelning. Skadeståndsyrkandet mås- te framställas senast vid bodelningen.

] 11 5 ges slutligen en regel för det fall att tvegifte ägt rum och den omgifte dör innan återgång ägt rum. I sådant fall skall den rätt

till ersättning, pension eller annan ekono- misk förmån, som är tillagd efterlevande make, anses tillkomma maken i första äkten- skapet, om annat inte framgår av omständig- heterna.

Bestämmelserna om återgång i 10: 2 och 3 55 har direkt betydelse för stadgandet om olaga giftermål i BrB 7: 2. Enligt detta stadgande straffas för olaga giftermål den som gifter sig med någon som saknar rättslig handslingsförmåga till följd av sinnessjuk- dom, tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak. Olaga giftermål föreligger också om någon ingår äktenskap, som på yrkande av den andra maken kan dömas att återgå på grund av villfarelse eller svek. För samma brott dömes också den som tvingar annan till giftermål. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Enligt 6 5 får åtal inte väckas, om det inte för gärningen dömts till återgång av äktenskapet.

7.3. Familjelagssakkunniga

Under åren 1959—1970 uppgick antalet åter- gångsfall enligt den officiella statistiken till 29, dvs. i genomsnitt 2—3 fall om året. Återgångsreglerna måste således sägas ha mycket liten praktisk betydelse. Enligt våra direktiv bör övervägas om det finns behov av att behålla återgången som en speciell form för upplösning av äktenskap. Återgångsinstitutet har i gällande ordning två funktioner: det ger en form för upplös- ning av äktenskap vid särskilda fall av brister i förutsättningarna för dess ingående och det medför särskilda rättsverkningar, som skiljer sig från dem vid äktenskapsskillnad. Allmänt sett talar intresset av förenkling för att man bör eftersträva så enhetliga regler som möj- ligt för upplösningen och med avseende på dess rättsverkningar. Speciella regleringar bör behållas bara om de kan motiveras med sakliga skäl och svarar mot praktiskt beak- tansvärda behov. Bedömningen av återgångs- institutets berättigande måste därför ske mot bakgrunden av de upplösningsregler som gäller i allmänhet och de rättsverkningar som

är knutna till upplösning enligt dessa regler. Av betydelse blir härvid de reformer som nu föreslås i fråga om förutsättningarna för äktenskapsskillnad och rättsverkningarna därav. Vidare är reglerna för giftermålets ogiltighet av intresse. Ett alternativ till att hänföra återgångssituationerna under de van- liga upplösningsreglerna vid ett avskaffande av återgångsinstitutet erbjuder nämligen möj- ligheten att låta giftermålet bli utan verkan, när återgångsskäl enligt nuvarande ordning föreligger.

På skäl som utvecklats i kapitlet om äktenskapshindren föreslår vi att sinnessjuk- dom och sinnesslöhet upphör att vara äkten- skapshinder. För de mentalt sjuka och de sinnesslöa kommer därigenom den hittillsva- rande särbehandlingeni GB att upphöra. För dem kommer, liksom för alla, att gälla endast kravet på rättslig handlingsförmåga med avseende på den speciella rättshandling som ingående av äktenskap utgör. Till följd härav bortfaller anledningen att låta dessa tillstånd i och för sig grunda särskilda upp- lösningsmöjligheter eller annars föranleda särregler.

Med utgångspunkt i att återgångsinstitu- tet bör avskaffas skall beträffande övriga återgångsgrunder först övervägas om någon av dem är sådan att den lämpligen bör leda till att giftermålet blir utan verkan.

Vad beträffar tvegiftesfallen kan mot tanken att frånkänna det senare giftermålet alla rättsverkningar genom att göra det ogil- tigt anföras att åtminstone den ena parten och inte sällan kanske båda kan ha ingått äktenskapet i god tro. Såsom redan familje- rättskommittén framhöll kommer med det ökade folkutbytet mellan länderna antalet internationella äktenskap säkerligen att stiga, liksom antalet fall då nytt äktenskap ingås efter äktenskapsskillnad utomlands. Med hänsyn härtill och till den internationellrätts- liga regleringen i olika länder ökar riskerna för att nya äktenskap kommer till stånd efter äktenskapsskillnad som inte gäller häri riket.

I de fall, då det nya äktenskapet bestått lång tid och en faktisk gemenskap uppstått

mellan makarna innan tvegiftet upptäcks, finns otvivelaktigt sakligt-sett behov av den reglering av deras inbördes förhållanden som äktenskapslagstiftningen ger. Deras samlev- nad kan ha givit upphov till vittgående rättsförhållanden, som parterna själva och andra antagit vara reglerade med utgångs- punkt i att parterna är gifta med varandra, och de kan ha fått barn som fått den rättsliga ställningen av barn i äktenskapet. De olägenheter som i sådana fall skulle följa av att det senare äktenskapet skulle visa sig vara ogiltigt är enligt vår mening så allvarliga att vi redan på detta skäl inte kan förorda att tvegifte skall leda till ogiltighet av det senare giftermålet.

De anförda synpunkterna på konsekven- serna av ogiltighet gäller också när äktenskap ingåtts i strid mot gällande släktskapshinder. De fall som kan ha någon praktisk betydelse, nämligen äktenskap mellan halvsyskon, bort- faller visserligen, om sådana äktenskap enligt vårt förslag blir tillåtna efter dispens. Möjlig- heten kvarstår dock att äktenskap iundan- tagsfall kan komma till stånd trots att släktskapshinder föreligger. Även i dessa fall kan ena parten eller båda vara i god tro, liksom lång tid kan hinna förflyta innan rätta förhållandet upptäcks.

Vi anser därför att inget av de återgångs- fall som regleras av 1021 tvegifte och släktskapshinder bör hänföras till ogiltig- hetsfallen.

De återgångsfall som regleras i 10: 3 — bristande rättslig handlingsförmåga, misstag, vilseledande och tvång kännetecknas av dolda brister i viljeförklaringen vid ingåendet av äktenskapet. Utmärkande är också att bevisningen om bristens förhandenvaro är vansklig och att den som avgivit viljeförkla- ringen i efterhand kan acceptera dess rätts- verkningar. Bl. a. dessa omständigheter moti- verar de förhållandevis korta frister som nu gäller för att anställa återgångstalan i dessa fall. Bristen i viljeförklaringen kan i och för sig synas tala för att giftermålet blir ogiltigt. En sådan lösning skulle innebära att man på äktenskapsrättens område införde en mot- svarighet till de regler som inom förmögen—

hetsrätten kan göra en rättshandling ogiltig. Enligt vår mening utgör emellertid de starka personliga inslagen i den samlevnad, som äktenskapet hänför sig till, ett vägande skäl mot att jämställa giftermål med rättshand- lingar i allmänhet. Vidare bör från praktisk synpunkt beaktas att frågan om giftermålets ogiltighet på grund av dolda brister i vilje- förklaringen inte skulle kunna överlämnas till parternas eget avgörande, utan frågan skulle nödvändigtvis få prövas i rättegång. Make som ville bli fri från äktenskapet på något av de nu aktuella skälen skulle alltså ha att välja mellan rättegång, där han yrkade fastställande av att äktenskapet aldrig upp- kommit, och det vanliga skilsmässoförfaran- det. Om han skulle bortse från eventuella skillnader i rättsverkningar av det ena eller andra valet och bara ville få äktenskapet ur världen synes det givet att han skulle välja den utväg som enklast och snabbast ledde till det åsyftade resultatet. Utformningen av skilsmässoreglerna skulle därmed bli av bety- delse. Om dessa reformeras så att de särskil- da skillnadsgrunderna faller bort och det blir tillräckligt med makes yrkande om äkten- skapsskillnad och denna därjämte kan med- delas efter väsentligt kortare tid än nu, blir äktenskapsskillnaden otvivelaktigt en enklare utväg än en rättegång, i vilken maken måste styrka att hans till det yttre riktiga viljeför- klaring vid giftermålet var behäftad med så allvarliga dolda brister att den måste från- kännas verkan.

Det sagda — som tar sikte enbart på makes intresse av att bli fri från äktenskapet ger vid handen att det bör vara tillräckligt att skillnadsförfarandet, om det reformeras enligt vad som antytts, står till buds för den som på grund av brister i sin viljeförklaring inte vill vara bunden av giftermålet. Mot att låta bristerna göra giftermålet ogiltigt talar dessutom att denna linje skulle aktualisera också frågan om inte även andra maken, trots att han avgett en bindande viljeförkla— ring, borde kunna hävda giftermålets ogiltig- het. Regler om ogiltighet i dessa fall skulle vidare, liksom nuvarande regler om återgång, behöva förenas med bestämmelser om för-

hållandevis korta preskriptionstider för väckande av talan om ogiltighet, inte bara med hänsyn till bevissvårigheterna och ma- kes möjlighet att i efterhand godta giftermå- let utan också för att trygga den andra makens ställning. Ogiltighet skulle därmed bara kunna åberopas under en begränsad tid, varefter maken skulle vara hänvisad till det vanliga skillnadsförfarandet. Inte helleri de nu behandlade fallen anser vi följaktligen att något står att vinna genom en utökning av ogiltighetsfallen. Ogiltighet bör i överens- stämmelse med den sedan länge rådande uppfattningen förbehållas fall då fel före- kommit i förfarandet vid äktenskapets in- gående.

Om således enligt vår mening inte något av de nuvarande återgångsskälen bör leda till giftermålets ogiltighet återstår möjligheten att låta återgången som upplösningsform konsumeras av äktenskapsskillnaden. Refor— meras reglerna för äktenskapsskillnad på sätt som vi föreslår i kap. 9 — make kan alltid få äktenskapsskillnad utan att behöva visa nå- gon upplösningsgrund, skilsmässa kan erhål- las väsentligt snabbare än nu och vid tvegifte och när äktenskapet ingåtts trots släktskaps- hinder alltid omedelbart och med talerätt också för allmän åklagare — kan det knap- past finnas något behov av en särskild upplösningsordning för de nuvarande åter- gångssituationerna.

Återgången är emellertid nu förenad med särskilda rättsverkningar som skiljer sig från dem som gäller vid skilsmässa, främst i fråga om bodelning, skadestånd och underhålls- skyldighet. Ett avskaffande av återgångs- institutet och återgångsfallens inordnande under reglerna för äktenskapsskillnad och dess rättsverkningar aktualiserar därför frå- gan hur regleringen i dessa hänseenden bör ske. Redan lagberedningen diskuterade möj- ligheten att undvara återgångsinstitutet och låta makarna vara hänvisade till att vinna äktenskapsskillnad. Beredningen fann att detta kunde vara berättigat i den mån rättsverkningarna för framtiden borde be- stämmas i anslutning till reglerna om äkten- skapsskillnads rättsverkningar. Finner man

att det inte finns anledning att i återgångs- fallen ha andra rättsverkningar än när äkten- skap upplöses genom äktenskapsskillnad bortfaller också enligt vår mening behovet av ett särskilt återgångsinstitut.

Rättsverkningarna av återgång skiljer sig från rättsverkningarna av hem- och äkten- skapsskillnad enligt nu gällande rätt i följan- de hänseenden. Bodelningen sker efter andra regler vid återgång än efter hem- och äkten- skapsskillnad. Medan vid skillnad makarnas giftorättsgods som regel skall delas lika mellan dem skall vid återgångsdelning sådan egendom som make ägde vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testa- mente över huvud taget inte ingå i bodel- ningen. Skadeståndsreglerna är med avseende på förutsättningarna för skadestånd olika avfattade i de båda fallen. Skadestånd vid återgång hänför sig till omständigheter vid giftermålet medan skadestånd vid äkten- skapsskillnad grundas på händelser under äktenskapet. Efter äktenskapsskillnad kan underhållsbidrag utgå till make som är i behov därav, medan underhållsskyldighet aldrig föreligger efter återgång. Det bör också anmärkas från områden utanför gifter- målsbalken att hustrun vid återgång förlorar det släktnamn hon fått genom giftermålet, såvida hon inte på grund av synnerliga skäl får rättens tillåtelse att behålla mannens namn. Sådan namnförlust inträder inte vid äktenskapsskillnad. Dom på återgång är vida- re en förutsättning för åtal för olaga gifter- mål enligt BrB 7 : 2.

När man skall bestämma vilka rättsverk- ningar på det ekonomiska området som skall tilläggas upplösningen av äktenskap synes den ganska självklara utgångspunkten böra vara att reglerna skall kunna beakta vilken grad av ekonomisk gemenskap som uppkom- mit mellan makarna. Har samlevnaden varat kort tid kan den inte ha hunnit utveckla sig till något djupare beroende i försörjningshän- seende eller till någon mera omfattande sammanblandning av den enes och den and- res egendom. Saklig grund för underhålls- skyldighet och likadelning av boet finns då inte. Vid långvarig samlevnad däremot kan

det inbördes ekonomiska beroendet och egendomsgemenskapen vara påtagliga. Rätt till underhåll vid behov och likadelning av boet kan då vara motiverade. Graden av ekonomiskt beroende och gemenskap hänger alltså samman med den faktiska situation, i vilken makarna levt. På vilken grund äkten- skapet upplöses är däremot från ekonomisk synpunkt ovidkommande. Sakligt sett finns det därför inte någon anledning att med avseende på de ekonomiska rättsverkningar- na ha skilda regler för det fall att äktenska- pet upplöses genom återgång av skäl, som nu kan föranleda sådan, och för det fall att det upplöses genom äktenskapsskillnad med annat bakomliggande motiv. De ekonomiska rättsverkningarna av upplösningen böri båda fallen bygga på graden av ekonomisk gemen- skap. Denna beaktas i fråga om frånskild makes rätt till underhåll men däremot inte när det gäller delningen av boet efter hem- eller äktenskapsskillnad, då likadelning av giftorättsgodset skall ske oavsett äktenska- pets varaktighet. Efter återgång kan å andra sidan underhållsskyldighet aldrig komma i fråga och för bodelningen gäller den speciella återgångsdelningen, vid vilken vad vardera maken hade vid giftermålet och därefter förvärvat genom arv, gåva och testamente behandlas som enskild egendom. Mot de nuvarande rättsverkningarna av återgång kan alltså riktas den kritiken att en ekonomisk utjämning mellan makarna genom underhåll och likadelning inte åstadkoms om åter- gången inträffar efter ett långvarigt äkten- skap med ekonomisk gemenskap. Och rätts- verkningarna av skilsmässa kan kritiseras i det hänseende att man inte gör avsteg från likadelningen av giftorättsgods, när äkten- skapet till följd av sin korta varaktighet inte lett till någon ekonomisk gemenskap av betydelse.

I våra direktiv aktualiseras emellertid en begränsning av giftorätten och det erinras om den ordning som gäller vid återgångsdel- ning. Frågan hur långt man skall gå vid en begränsning av giftorätten lämnas dock öp- pen, men det sägs att en mycket stark begränsning av giftorätten kan vara rimlig

De ekonomiska rättsverkningarna av äk- tenskap och dess upplösning kommer visser- ligen inte att behandlas i sin helhet förrän i ett följande utredningsskede. Vi förslår emel- lertid som närmare utvecklas i kap. 10 att redan nu en särskild bodelningsregel införs som gör det möjligt att avvika från huvud- regeln om likadelning av giftorättsgodset när äktenskapet till följd av kort varaktighet varit utan ekonomisk gemenskap av betydel- se. Vid bodelningen skall i sådana fall annan delningsgrund tillämpas som finnes skälig med hänsyn till vad makarna ägde vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Yrkande om avvikelse från likadelningsregeln skall kunna framställas av make vid bodelning i anled- ning av äktenskapsskillnad. Däremot anser vi det inte påkallat att, i analogi med vad som nu gäller vid återgång, låta regeln gälla även vid bodelning i anledning av makes död. Äktenskap, som återgår enligt gällande lag, upplöses sannolikt i de flesta fall efter relativt kort tid. Återgångsdelningen enligt nuvarande regler ger då ett sakligt sett riktigt resultat. Men samma resultat uppnås också om äktenskapet upplöses genom skilsmässa och bodelningen sker med tillämpning av den nu berörda delningsregeln. Och skulle ett äktenskap, där återgångsskäl enligt nuva- rande ordning föreligger, upplösas efter lång tid kan det otvivelaktigt finnas skäl för en likadelning av giftorättsgodset enligt vanliga regler efter äktenskapsskillnad. Med avseen— de på delningen av makarnas egendom anser vi följaktligen att de i allmänhet gällande bodelningsreglerna, om de reformeras enligt det sagda, bör ge ett riktigt resultat också vid upplösning av äktenskap genom äktenskaps— skillnad i sådana fall där återgång nu sker. Vi är medvetna om att den nu beskrivna ord— ningen inte rymmer någon motsvarighet till den nuvarande möjligheten enligt lO:9 att i vissa fall avvika från likadelningen av gifto- rättsgodset, när äktenskapet upplöses genom makes död innan återgång skett. Det torde emellertid här röra sig om en så sällan föreliggande situation att särregler härom

En särskild fråga är hur bodelning skall ske vid tvegifte om egendomsgemenskap funnits i båda äktenskapen. Frågan, som hittills överlämnats åt rättstillämpningen, synes inte påkalla någon omedelbar regle- ring. Den bör emellertid beaktas i samband med det fortsatta reformarbetet i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äkten- skap.

Skyldighet för make att utge skadestånd vid återgång bygger på att den omständighet, som innebär återgångsgrund, vid vigseln var känd för maken. Vid återgång på grund av tvegifte eller släktskapshinder kan skade- stånd inte tillerkännas make som kände till hindret. Den principiella grunden för skade- ståndet är enligt lagberedningen densamma som den som gäller för skadestånd vid skilsmässa. Avskaffas möjligheten till skade- stånd vid skilsmässa — vilket vi föreslår — finns det därför knappast skäl att behålla skadeståndsmöjlighet för de fall då äkten- skapet upplöses av orsak som nu utgör återgångsgrund. I den mån make tillskyndas förmögenhetsförlust genom bedrägeri eller tvång, som nu utgör återgångsgrund enligt 1013, torde för övrigt skadestånd kunna komma i fråga enligt allmänna regler. Och i den mån skadestånd vid återgång använts för att tillgodose den oskyldiga makens behov av 'bidrag till sitt underhåll synes den funktio-

nen av skadeståndet på ett bättre sätt kunna fullgöras av underhållsskyldighet enligt de regler som gäller vid skilsmässa.

Beträffande frågan om underhållsbidrag efter upplösning av äktenskap kan först konstateras att enligt våra direktiv utgångs- punkten för reformen bör vara att bidrag inte skall komma ifråga men att det knap- past kan bli möjligt att helt utesluta rätt till bidrag för frånskild make. Frågan vilken utformning underhållsreglerna bör ha i fram- tiden tillhör det fortsatta utredningsarbetet. I detta sammanhang är det därför bara av intresse att bedöma effekterna av att ersätta återgångens rättsverkningar i fråga om under— håll med de rättsverkningar som i samma hänseende inträder vid skilsmässa enligt gäl—

lande ordning, modifierad bara med hänsyn till att skuld till äktenskapets upplösning inte skall påverka underhållsrätten. Som förut sagts finns ingen underhållsskyldighet efter återgång. Efter skilsmässa däremot kan underhållsbidrag tillerkännas make under förutsättning att maken är i behov därav. Redan nu är dock praxis jämförelsevis rest- riktiv vid bedömningen av om behov förelig- ger.

Om den särskilda upplösningsformen åter- gång avskaffas och upplösning av äktenska- pet i de nuvarande återgångssituationerna i stället måste ske enligt reglerna för äkten- skapsskillnad inträder alltså en viss möjlighet att utdöma underhållsbidrag i fall, då det nu är uteslutet. En sådan effekt är i och för sig inte väl förenlig med den utgångspunkt som enligt.direktiven skall gälla för reformen i fråga om underhållsskyldighet efter skils- mässa. Effekten synes ändå kunna godtagas. Härför talar framför allt att rätten till underhåll är beroende på behov hos den berättigade. Om äktenskapet varat bara en kort tid —— något som torde vara det vanligas- te om bakom upplösningen ligger sådant skäl som idag kan föranleda återgång — bör ingen make ännu ha blivit ekonomiskt beroende av den andre i så hög grad att det kan anses föreligga behov av underhållsbidrag efter upplösningen. Å andra sidan är det obestrid- ligt att behov av bidrag kan finnas också i återgångsfallen. Detta observerades redan av lagberedningen, som anvisade möjligheten att i vissa fall använda skadeståndet för att täcka detta behov. Också familjerättskom- mittén framhöll att verkan av återgång kun- de bli alltför hård mot make, som inte haft vetskap om återgångsskälet, och pekade här- vid särskilt på att rätt till underhåll saknades. Kommittén ansåg, 'att i vissa fall, t. ex. om det döms till återgång efter längre tid på grund av tvegifte på mannens sida, hustrun borde kunna berättigas till underhåll.

Enligt vår mening finns det goda skäl att, så länge underhåll efter äktenskapsskillnad över huvud taget ifrågakommer, ha samma möjligheter till underhåll mellan förutva- rande makar oavsett orsaken till äktenska-

pets upplösning. Vi anser det därför innebära att man avhjälper en brist i nuvarande ordning, om underhållsbidrag kan komma i fråga i återgångsfallen enligt samma regler som vid skilsmässa, nämligen vid behov. Inte heller i detta hänseende skulle det alltså finnas några avgörande skäl mot att inordna återgångsfallen under de vanliga upplösnings- reglerna.

Stadgandet i BrB 7:2 är som nämnts tillämpligt endast om det dömts till återgång på viss grund. Straffrättskommittén överväg- de att inte i brottsbalken taga med någon bestämmelse som motsvarade äldre lags reg- ler om här avsedda förfaranden men stanna- de slutligen för att föreslå en bestämmelse om olaga giftermål, Departementschefen an- såg vid lagrådsremissen 1958 att det inte förelåg något praktiskt behov av en särskild kriminalisering av olaga giftermål eftersom den som tvingade annan till äktenskap kunde straffas för olaga tvång och även eljest de gärningar som omfattades av denna brotts- typ i de praktiskt tänkbara fallen torde ingå som led i annat kriminellt förfarande, t. ex. bedrägeri. Lagrådet framhöll emellertid att den omständigheten att gärningarna i viss utsträckning kunde beivras enligt andra lag- rum inte utgjorde tillräcklig anledning att upphäva en i och för sig ändamålsenlig reglering. På hemställan av lagrådet upptogs därför i brottsbalken en bestämmelse om olaga giftermål. Av det anförda framgår att olika meningar kan anföras i fråga om behovet av kriminalisering av de förfaranden som nu är straffbara som olaga giftermål. Den omständigheten att brottet nu bygger på förekomsten av återgångsinstitutet torde emellertid inte höra hindra en reform inom äktenskapsrätten, varigenom återgångsinsti- tutet avskaffas. Om så sker måste _följdänd- ringar vidtas i BrB 7: 2 och 6.

Som framgår av det sagda finner vi att det för svensk rätts del väl låter sig göra och är förenat med vissa fördelar att inordna de fall där återgång nu kan ske under de reformera- de reglerna för äktenskaps upplösning genom äktenskapsskillnad. Särregler är behövliga endast för vissa av de fall, där det nu kan

dömas till återgång, nämligen vid tvegifte och släktskapshinder. Det har emellertid ibland gjorts gällande att möjligheten att upplösa äktenskap genom återgång har bety- delse ur internationellrättslig synpunkt, t. ex. då ena maken enligt sitt hemlands lag inte kan få äktenskapsskillnad. Här kan erinras om den utvidgning av svensk dom— stols kompetens i internationella äktenskaps- mål som kommit till stånd genom lagen (196417 26) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall. I dessa fall, som såvitt nu är av intresse främst rör flyktingar och äktenskap, där upplysning saknas om andra maken lever eller var han vistas, skall enbart svensk lag tillämpas. I den mån make enligt nämnda lag erhåller exempelvis äkten— skapsskillnad här i riket i strid mot sitt hemlands lag kommer skilsmässan inte att bli gällande i hemlandet. Denna effekt är själv- fallet inte önskvärd men torde inte kunna helt undvikas. Vi anser inte att det ringa antal fall där en olikhet mellan svensk och utländsk rätt kan tänkas leda till att här meddelad äktenskapsskillnad imotsats till återgång inte blir gällande utomlands skall få hindra en ändamålsenlig reform av den svenska lagstiftningen på detta område. Det kan f. ö. anmärkas att svensk domstol kan döma till återgång, när utländsk rätt som har detta institut är tillämplig, även om det inte skulle finnas i svensk rätt. Vi föreslår alltså att återgångsinstitutet avskaffas.

I samband härmed bör stadgandet i 10:11 införasi 13 kap. som 13 b 5.

8. Medling och familjerådgivning

8.1 Historik

] äldre tider förekommande försök från samhällets sida att påverka makarna i deras inbördes förhållande präglades väsentligt av tidens restriktiva inställning till äktenskaps- skillnad som sådan. Redan innan det blivit fråga om att upplösa äktenskapet kunde samhället inskrida. Enligt 1686 års kyrkolag ägde sålunda prästerskapet ingripa när ”hat, vrede och bitterhet” uppkommit mellan makarna. Hjälpte varken "förmaningar, åt- varningar eller förlikningar vid högt vite” skulle prästen söka finna orsaken till oenig- heten mellan makarna ”och om endera eller bägge finnas brottsliga ställa dem för ögonen huru illa de av djävulen äro besnärda, att de träta och slitas med sitt eget kött och således fördärva sig själva inbördes”. Nästa steg var att instämma makarna till domkapitlet för rannsakning och förhör. Hjälpte inte heller det, hänsköts ärendet till världslig domstol, där makarna i första hand riskerade straff — stockstraff och spöslitning, böter och fängel- se och i andra hand kunde på en tid bli skilda ifrån varandra ”till umgänge, säng, bord och hemvist”. Detta var alltså ett slags separation såsom bestraffning. I sista hand stadgade kyrkolagen bannlysning.

Sökte någon av makarna äktenskapsskill- nad ålåg det enligt kyrkolagen biskop och domkapitel att söka förlika makarna. Miss- lyckades detta hänsköts frågan till världslig

domstol innan skillnadsfrågan avgjordes. Ef- tersom äktenskapsskillnad kunde vinnas bara på grund av ena makens brottsliga förfaran- de, skulle domstol först rannsaka och döma om själva gärningen.

I 1734 års lag stadgades varning och bötesstraff för oeniga makar samt en tids separation. l praxis förekom att Konungen därefter dispensvis meddelade skillnad i äktenskapet. Genom en förordning av år 1860 blev gången i stället den att makarna varnades först av kyrkoherden och därefter inför kyrkorådet. Sedan dömdes till ett års separation.

Det angivna förfarandet med varningar inför kyrkoherde och kyrkoråd kritiserades av lagberedningen, som uppgav att förfaran- det ofta kändes förödmjukande för makarna och givit anledning också till andra allvarliga anmärkningarl. Det ersattes därför genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning av medlingen. Detta institut överfördes sedermera till 1920 års GB.

8.2 Gällande rätt 8.2.1 Medling

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om tvist annars

1 LB 19135. 391

uppkommit, som stör sammanlevnaden mel- lan makarna (14: 1 första stycket). Enligt de före den 1 juli 1969 gällande bestämmelser- na kunde medling påkallas, förutom vid fall av Söndring, endast när tvist enligt vissa angivna lagrum i GB uppkommit, däribland främst ll:2 första stycket (hemskillnad på grund av grov försummelse eller kränkning från andra makens sida). Avsikten med föreskriften att medling kan påkallas när tvist uppkommit ”som stör sammanlevnaden mellan makarna” har varit att förbättra möjligheterna till medling på ett tidigt sta- dium, innan ett skilsmässoförfarande inför domstol ännu blivit aktuellt' .

Behörig att medla är, i den ordning lagen anger, präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd (14: 1 andra stycket). Sådan behörighet till- kommer också vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om makarna eller endera tillhör samfundet. Utöver dessa 5. k. kyrkliga medlare nämner lagen borgerlig medlare och denne är behörig att medla om han utsetts till medlare i den kommun, där makarna eller endera är bosatt. Behörighet att medla utan motsvarande begränsning till bosättningsorten tillkommer vidare sedan den 1 juli 1969 föreståndare för familjeråd- givningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskommun. Slutligen äger rätten i den ort, där makarna eller endera är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare, när skäl föreligger därtill (14: l tredje stycket).

Närmare bestämmelser om borgerlig med- lare finns i 1412. I varje kommun skall finnas minst en borgerlig medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl kan samma person förordnas till medlare för mer än en kom- mun. Borgerlig medlare utses av rätten för två kalenderår. Om medlare finnes inte vara lämplig för sitt uppdrag skall han entledigas. Avgår medlare före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall annan förord- nas för den återstående tiden. För borgerlig medlare skall finnas ersättare.

I vissa fall får äktenskapsmål inte upptas till prövning om inte medling ägt rum. Medlingen utgör då processförutsättning.

Det viktigaste fallet utgör mål om hemskill- nad enligt 1121 och 2 (15:8). Om ena maken underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller inte kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock utan hinder därav upptas, om andra maken inställt sig för medling. Man brukar för sådana fall säga att det räcker att ett försök till medling har gjorts. De andra fall då medling på sätt nu har sagts utgör processförutsättning är mål om underhållsskyldighet, såvida makarna inte på grund av söndring lever åtskilda, mål om ersättning för biträde som ena maken lämnat den andre i hans förvärvsverksamhet samt mål om avkastningen av egendom som ena maken överlämnat till den andres för- valtning(15:23).

I de fall då medling sålunda utgör processförutsättning men då bara försök till medling föregått kan rätten — utom i mål om hemskillnad efter gemensam ansökan bereda parterna nytt tillfälle till medling. Rätten utser i så fall lämplig person till medlare. Om make trots kallelse inte infin— ner sig inför medlaren eller om medling av annan orsak inte skett före utsatt tid, kan nytt anstånd för medling inte ges, såvida inte båda makarna begär det (15:9 och 23).

Medlaren äger kalla makarna att samman- komma inför medlaren (14: 3 första styck- et). Lagen föreskriver vidare att medlaren på lämpligt sätt skall göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna. Medlaren har ålagts tystnadsplikt rörande vad han erfarit vid medlingen och han får inte höras som vittne därom (14: 3 andra stycket).

Församlingspräst i svenska kyrkan åtnju- ter inte någon särskild ersättning för utförda medlingsuppdrag. Uppgiften anses ingå i hans tjänsteåligganden. Inte heller vigselför- rättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan har rätt till någon särskild ersättning för medling. Till borgerlig medlare däremot betalas ersättning av kommunen (1414 förs— ta stycket). Enligt kungörelsen (1969:122) om statsbidrag till medlingsverksamheten

1 Prop. l968:136 5.60 och 88

m. m. utgår statsbidrag till kommuns kostna- der för borgerlig medlare med ett årligt belopp, motsvarande hälften av kommunens utgifter för arvode till sådan medlare, dock högst med fyrtio kronor för varje medlings- ärende (1 5). När det gäller särskilt förord- nad medlare utgår ersättning av statsmedel (14: 4 andra stycket). Sådan medlare har rätt till ersättning med åttio kronor för uppdra- get (3 5 nyssnämnda kungörelse).

8.2.2 Familjerådgivning

Familjerådgivningsbyråer drivna av offent- ligrättsligt subjekt tillkom i början av l950-talet. De första byråerna drevs i kom- munal regi — t. ex. den av Stockholms stads barnavårdsnämnd inrättade familjerådgiv- ningsbyrån i Stockholm — men senare övertogs några av dessa och inrättades också nya av landstingskommun. För närvarande finns det i landet 7 byråer med kommunal och 25 byråer med landstingskommunal huvudman, sammanlagt alltså 32 rådgivnings- byråer. Ytterligare ett par byråer är planera- de och väntas bli inrättade inom den närmaste tiden.

Kommun eller landstingskommun är inte skyldig att anordna familjerådgivning men om de anordnat sådan har sedan den 1 januari 1961 statsbidrag kunnat erhållas till verksamheten. Enligt 1 5 kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning kan bidrag utgå till landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun. När särskilda skäl är därtill kan statsbidrag utgå också till familjerådgivning som försöksvis bedrivs av kommun tillhörande landstingskommun eller av enskild. Som allmänt villkor för statsbi- drag gäller att verksamheten skall vara anordnad enligt av socialstyrelsen godkänd plan och utövas vid öppen mottagning (2 5).

Enligt nyssnämnda kungörelse definieras familjerådgivning som rådgivning och be- handlingi samband med konfliktsituationeri äktenskap och familj samt upplysningsverk- samhet om samlevnadsproblem. Familjeråd-

givning kan också innefatta stöd och rådgiv- ning åt abortsökande kvinnor. Av de 32 byråer som finns för närvarande arbetar 27 enbart med familjerådgivning och 5 med båda familjerådgivning och abortrådgivning.

Vid familjerådgivningsbyråerna finns för- utom anställda familjerådgivare vissa specia- lister anknutna såsom konsulter. I allmänhet har byråerna tillgång till psykiatriker och gynekolog och vid ett flertal byråer även jurist och barnpsykiatriker eller barnpsyko- log. Konsulterna kan medverka i byråns arbete dels genom att stå till tjänst för rådfrågning och överläggning med familjeråd- givarna om de ärenden dessa handlägger, dels genom att efter remiss från familjerådgivarna själva ta emot de sökande.

Verksamheten vid familjerådgivnings- byråerna har i första hand ett förebyggande syfte: att i tid hjälpa de sökande tillrätta i deras olika relationer till omgivningen. Många söker för störningar i den äktenskapli- ga relationen men också andra samlevnads— problem blir föremål för behandling. Från familjerådgivningens sida söker man bearbeta den eller de sökandes sociala situation i dess helhet. Härvid kan det förekomma olika behandlingsformer såsom enskilda samtal, överläggningar med båda parter eller med flera familjemedlemmar och gruppterapi. Inte minst anses tillgången till konsulter ge förutsättningar för en bred bearbetning av problemen.

Vid sidan av de familjerådgivningsbyråer som drivs av kommun och landstingskom- mun finns ett antal byråer tillkomna på enskilt initiativ, vilka har församling, kyrklig samfällighet eller enskild sammanslutning såsom huvudman. I viss omfattning förekom- mer här ett samarbete mellan byråerna. Så kan nämnas att ett tiotal byråer med skilda huvudmän och med olika mått av kyrkligt och frikyrkligt inslag har ett gemensamt organ — Samarbetsorganet Sveriges kyrkliga och ekumeniska familjerådgivningsbyråer. Några av dessa byråer uppbär bidrag från kommun eller landstingskommun. Verksam- het bedrivs i huvudsak på samma sätt med familjerådgivare och konsulter och är i stort

sett inriktad på samma typ av familjerådgiv- ningsärenden bortsett från abortärenden — som vid de offentligt drivna byråerna.

För familjerådgivare gäller numera liksom för medlare viss begränsning av vittnesplikten. Enligt en lagändring, som träd- de i kraft den 1 januari 1970, får kuratorer vid familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun, landstingskommun, församling el- ler kyrklig samfällighet, eller deras biträden inte höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller dei samband därmed erfarit, om det inte är medgivet i lag eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill (RB 36: 5 andra stycket).

Socialstyrelsen, som på uppdrag av Kungl. Maj :t gjort en sammanställning och analys av erfarenheterna från verksamheten med för- söksvis anordnad familjerådgivning, har i skrivelse den 2 april 1969 anfört att starka skäl talar för att familjerådgivningen hålls skild från abortrådgivningen. l awaktan på att 1965 års abortkommitté slutförde sitt uppdrag ansåg styrelsen emellertid att för- söksverksamheten borde fortsätta enligt dit- tillsvarande principer.

1965 års abortkommitté, som i augusti 1971 slutfört sitt utredningsuppdrag, fram— håller i betänkandet ”Rätten till abort” (SOU 1971 :5 8) att den delar socialstyrelsens uppfattning angående familjerådgivnings- verksamheten.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1971 uppdragit åt socialutredningen, som redan enligt tidigare meddelade direktiv har att uppmärksamma familjerådgivningen i sam- band med vissa av sina uppgifter, att i anslutning till utredningsuppdraget lägga fram förslag rörande familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Vid uppdragets fullgörande skall utredningen utvärdera och beakta de erfarenheter som gjorts vid den försöksvis anordnade familje- rådgivningsverksamheten.

I våra direktiv uttalas att samhället bör medverka till att förebygga förhastade skils- mässor men att detta i princip bör ske med andra medel än restriktiva skilsmässoregler. Ett institut som kan tjäna som medel att motverka onödiga skilsmässor och som det enligt direktiven åligger oss att överväga utgör medlingen. Vid en omprövning av medlingsinstitutet är det naturligt att dess samband med familjerådgivningen observe- ras. Också det arbete som bedrivs inom familjerådgivningen kan allmänt sett tjäna syftet att motverka förhastade skilsmässor och gör det i synnerhet när anledningen till att makar sökt kontakt med familjerådgiv- ningen är just att de vill få en ordentlig genomlysning av konflikter som hotar att leda till en upplösning av familjen. Medlingens syfte anges vara att söka förlika makarna (143). Det övervägande antalet medlingar torde alltjämt vara sådana som företas därför att medling krävs för att erhålla hemskillnad. Kriteriet på att en medling nått lagens syfte kan därför sägas vara att makarna till följd av medlarens insatser underlåter att söka hemskillnad och i stället finner sig kunna fortsätta samman- levnaden. Otvivelaktigt förekommer sådana resultat av medlingsverksamheten. I vilken omfattning medlingen når sitt syfte är emellertid svårt att avgöra. Tillförlitliga undersökningar härav torde vara svåra att företaga. Man nödgas i stort sett lita till medlarnas egna bedömningar av resultatet av sin medlingsverksamhet. Det bör då å ena sidan beaktas att även om det vid medlings- tillfället förefaller som om makarna förso- nats, de senare kan ändra sig och söka äktenskapets upplösning, antingen med stöd av den tidigare medlingen eller efter ny medling företagen av annan medlare. Å andra sidan kan det inträffa att makar som efter verkställd medling tar ut hemskillnad senare ånyo upptar samlevnaden samt att detta helt eller till väsentlig del kan vara att tillskriva medlarens insatser. Även om ma- karna efter medlingen tagit ut hemskillnad

(___—___...—

kan medlingen alltså ha varit till hjälp för dem. En bedömning av medlingens effektivi- tet är därför synnerligen vansklig att före- taga.

Den kritik som riktats mot medlingen tar framför allt sikte på obligatoriet. Skyldig- heten att genomgå medling för att erhålla hemskillnad uppfattas enligt kritikerna som en inblandning från det allmännas sida i personliga angelägenheter. Tvånget till med- ling skapar därjämte hos makarna en negativ attityd som högst väsentligt motverkar syftet med medlingen. Äv__en om lagen numera nöjer sig med att kräva bara att försök till medling vidtagits, innebär detta dock att ena maken måste inställa sig personligen hos medlaren. Detta gäller också när andra ma- ken inte ens kunnat anträffas för kallelse till medlingen. Att medlingen utgör processför-l utsättning och alltså knutits till ett rättsligt ' förfarande mellan makarna anses vidare med- föra att medlingen oftast äger rum vid en alltför sen tidpunkt. När söndringen redan blivit så djupgående att makarna står i begrepp att söka hemskillnad är utsikterna att kunna förlika dem inte längre så stora. Mot medlingen anmärks också ibland att inte alla medlare är särskilt utbildade eller till- räckligt erfarna för sin uppgift med dess sociala och socialpsykologiska aspekter. Till- sammantagna leder de här återgivna kritiska synpunkterna till den ofta framförda upp- fattningen att medlingen utgör en tom for- malitet, en i sig betydelselös men för erhål- lande av hemskillnad tvungen åtgärd.

Denna uppfattning måste betecknas som alltför onyanserad mot bakgrunden av upp- giften att många medlare kunnat vara makar till hjälp, vare sig de fortsatt sin samlevnad eller upplöst äktenskapet. Medlingen är dock i sin nuvarande utformning förenad med negativa effekter. Framför allt rimmar det generella obligatoriet illa med den nutida synen på den enskilda individens förmåga att själv bedöma sin situation och handla ade- kvat med en avvägning mellan egna intressen och ansvar för närstående.

Familjerådgivningen regleras inte i gifter- målsbalken och är inte formellt knuten till

___—_ ...,—___

förfarandet i äktenskapsmål i vidare mån än att i balken såsom behörig att medla anges även föreståndare för familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskom- mun. Med familjerådgivning menas rådgiv- ning och behandling i samband med kon- fliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om samlevnadspro- bleml. Familjerådgivning kan också omfatta stöd och rådgivning åt abortsökande kvin- nor. Till familjerådgivningen får makarna vända sig helt frivilligt. De med medlingsobli- gatoriet förbundna nackdelarna föreligger alltså inte här. Familjerådgivningen söker vidare göra sina insatser på ett så tidigt stadium som möjligt. I viss utsträckning förekommer helt föräktenskaplig rådgivning. Familjerådgivningen begränsar sig inte till förhållandet mellan två makar eller blivande makar. Den tar, som redan antytts, sikte på samlevnadssituationen som sådan vare sig fråga är om äktenskap eller annan samlev- nadsform och beaktar den eller de sökandes hela familjesituation. De störningar som kan förekomma i familjen behöver inte vara att enbart härleda ur förhållandet mellan två makar, resp. samlevande man och kvinna, utan kan även gälla relationen till övriga familjemedlemmar, släktingar, arbets- kamrater osv. Denna helhetsbedömning un- derlättas av att till familjerådgivnings- byråerna är knutna särskilda experter, såsom psykologer, psykiatriker, gynekologer och jurister. Dessa kan verka som konsulter åt familjerådgivaren vid byrån eller, efter remiss från denne, själva sammanträffa med den eller de sökande.

Familjerådgivningens syfte, såvitt avser rådgivning åt makar som överväger att skiljas, är inte i första hand att söka förmå dem att fortsätta samlevnaden. Familjeråd- givaren torde snarast se det som sin uppgift att hjälpa makarna att få perspektiv på sin situation, underlätta förståelsen av denna och därpå själva komma fram till vad som är bäst för dem. Slutresultatet av rådgivningen

! Kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till för- söksvis anordnad familjerådgivning, 1 5.

kan därför mycket väl bli att makarna kommer överens om att skiljas.

En svårighet för familjerådgivningens del består i att i tid få dem som behöver och kan få hjälp att söka sig till rådgivningen. Familjerådgivningen har tillsammantaget allt- för små resurser för att dels kunna ta emot fler sökande, dels bedriva en effektiv upplys- ningsverksamhet. Det brister enligt vad som omvittnats alltjämt i allmänhetens kunskap om familjerådgivningens existens och dess mål och medel, trots att det bedrivs viss upplysningsverksamhet med bl.a. föredrag om verksamheten iskolor och föreningar.

Enligt vår mening erbjuder familjerådgiv- ningen genom sin organisatoriska uppbygg- nad och inriktningen av sin verksamhet det mest ändamålsenliga instrumentet när det gäller att förebygga förhastade skilsmässor. Den bredare diskussion och belysning av makarnas relationer på alla familjens funk— tionsområden som kan komma till stånd inom familjerådgivningens ram måste rimligt- vis kunna ge makarna större möjligheter än medlingen i dess nuvarande utformning att rätt bedöma sin situation. Vare sig makarna slutligen bestämmer sig för att fortsätta äktenskapet eller för att skiljas fyller familjerådgivningen en väsentlig funk- tion. I förra fallet gör den så genom att ge makarna den hjälp de behöver för att lösa den akuta konflikten och i bästa fall också för att i fortsättningen komma till rätta med senare motsättningar, i senare fallet genom att ge dem visshet om att den valda utvägen är den lämpligaste och förbereda dern inför upplösningen av samlevnaden eller äkten- skapet och de problem upplösningen för med sig.

Om familjerådgivningen skall träda i stål— let för medlingen uppkommer frågan om familjerådgivningen generellt eller i vissa fall möjligen bör vara obligatorisk. Att göra den obligatorisk i annat syfte än att förhindra förhastade skilsmässor kan därvid inte kom- ma ifråga. Detta syfte skulle leda till att obligatoriet skulle begränsas till de fall, där makarna förhastat sig i sitt beslut att upplösa äktenskapet. Om nämligen bakom beslutet

,,,]

ligger moget övervägande av båda eller av bara den ene, skulle familjerådgivningen inte ha någon funktion att fylla för att förhindra upplösningen. Det är emellertid praktiskt omöjligt att utforma ett så begränsat obliga- torium eftersom några yttre kriterier knap- past finns på vad som är förhastat och vad som är väl övervägt. En annan möjlighet vore att göra familjerådgivningen obligatorisk ba- ra i sådana fall där man alldeles särskilt bör söka motverka förhastade beslut, nämligen där det finns minderåriga barn. Något under- lag för antagandet att förhastande skulle vara vanligare vid upplösning av barnfamiljer än annars finns dock inte och inte heller här finns det några kriterier på förhastande.' Obligatoriet skulle därför trots sitt begrän— sade syfte — få göras generellt. Fördelen med ett sådant obligatorium skulle då vara att? man med säkerhet fångade in alla fall av =, ifrågasatt skilsmässa som kan betecknas som i förhastade, nackdelen att man tvingade också de fall där familjerådgivningen redan från början framstod som meningslös att underkasta sig förfarandet. Sådana fall skulle förekomma i stort antal. Sannolikt skulle de färga hela institutet och få familjerådgiv— ningen att för makarna framstå som en formalitet även i en del fall där de med en annan inställning skulle ha kunnat få hjälp att reda ut sin situation. Känslan av inbland- ning från det allmännas sida i de enskildas personliga förhållanden skulle vara kvar. Nackdelarna med ett obligatorium skulle alltså vara de från den nuvarande medlingen välkända. Även om ett generellt obligato- rium i vissa fall skulle kunna ha positiva effekter finner vi nackdelarna som är förena- de därmed vara så mycket större än fördelar- na att vi måste avvisa tanken att göra familjerådgivningen generellt obligatorisk. Och vi anser det som nyss sagts inte möjligt att — med utgångspunkt i graden av makar- nas eftertanke ange bara särskilda fall, då familjerådgivningen skulle vara obligatorisk. Vår ståndpunkt är därför att sådan rådgiv- ning alltid bör vara frivillig. Det förtroende som familjerådgivningen hittills byggt upp och den positiva attityd som den för närva-

rande möter hos allmänheten inte minst tack vare frivilligheten — skulle enligt vår mening allvarligt äventyras av varje slag av tvång till förfång också för den hjälp som familjerådgivningen lämnar utan samband med familjeupplösningar.

Att vi inte föreslår obligatorisk familje- rådgivning i något fall hindrar inte att vi anser det synnerligen angeläget att den kommunala och landstingskommunala famil— jerådgivningen byggs ut så att det blir tillgång därtill över hela landet. Den måste vidare få sådana resurser att den kan ägna sig också åt uppsökande verksamhet och erbju— da sin hjälp där den bedöms kunna vara till nytta. [ främsta rummet bör rådgivningen kunna vara till nytta i de fall där makarna har minderåriga barn och där det med hänsyn härtill kan antas vara särskilt angelä- get att makarna erhåller stöd och hjälp från familjerådgivningen. Men också i andra fall än där makarna har barn bör de beredas tillfälle till familjerådgivning. Den uppsökan de verksamheten kan i detta syfte underlätI tas genom exempelvis en sådan åtgärd som' att domstolarna underrättar familjerådgiv- ; ningsbyråerna om samtliga inkomna ansök- ningar om äktenskapsskillnad. Domstolarna bör åläggas sådan underrättelseskyldighet när familjerådgivningen byggts ut. Att underrät- telse utgår bör dock inte påverka handlägg- ningen vid domstol. Som vi närmare utveck- lar i kap. 9 föreslår vi att hemskillnadsinstitu— tet avskaffas och att i stället äktenskaps- skillnaden i vissa fall skall föregås av en betänketid, nämligen när makarna är oense om upplösningen eller de gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år. Under den rättsligt bestämda betänketiden, som föreslås bli sex månader, har familjerådgiv- ningsbyråerna möjlighet att söka kontakt med makarna och bereda dern tillfälle till rådgivning. Sådan uppsökande verksamhet från byråernas sida bör förekomma också när makarna föreslås få rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänketid. Famil- jerådgivningen har en mycket viktig funktion att fylla vare sig äktenskapet upplöses eller ej.

Utbyggnaden av familjerådgivningen så att den kan motsvara behoven torde av ekonomiska och andra skäl få bli en angelä- genhet på något längre sikt. Härvid måste frågan om verksamhetens förändring från frivillig till obligatorisk kommunal eller landstingskommunal uppgift tas upp i hela sin vidd. Frågan har nu aktualiserats genom tilläggsdirektiv till socialutredningen den 10 december 1971. Vi vill emellertid understry- ka det angelägna från vår synpunkt i att dessa frågor snarast blir lösta och att en utbyggnad av familjerådgivningen därefter, kommer till stånd inom en nära framtid. I 1 awaktan härpå finns det skäl att vid sidan av]. familjerådgivningen behålla medlingen såsom ; ett särskilt institut att anlitas frivilligt av makar som önskar det. På så sätt skulle en, mjukare övergång erhållas från nuvarande ordning och medlarnas verksamhet successivt kunna övergå på familjerådgivningen i takt med dess utbyggnad.

I samband med att medlingen förändras till ett frivilligt förfarande bör den innehålls-I, mässigt närmas till familjerådgivningen så-"ä som denna arbetar idag. Syftet med med-,] lingen liksom med familjerådgivningen böri vara att utjämna motsättningarna mellani makarna genom att hjälpa dem att nå framl till en djupare insikt om situationen och konsekvenserna av olika tänkbara lösningar på deras konflikt. Om upplösning av äkten- skapet är aktuell bör självfallet särskild uppmärksamhet ägnas åt att belysa möjlig- heterna att fortsätta det, men fortsatt äkten- skap bör inte nödvändigtvis vara den lösning som har företräde framför andra.

I och med att familjerådgivning och medling blir helt frivilliga för makarna kan det ifrågasättas om inte bestämmelser därom helt kan undvaras i GB. Bortsett från stadgandet om skyldighet för kommun att utge ersättning till borgerlig medlare, vilket måste upptas i författning antagen av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, skulle erfor- derliga bestämmelser kunna ges i administra- tiv ordning. Det är emellertid angeläget att kännedomen om möjligheterna till familje- rådgivning och medling blir allmänt spridd

och att makar som hamnar i en konfliktsi- tuation får anledning uppmärksamma dessa möjligheter. Från denna synpunkt får det därför anses vara av stor vikt att bestäm- melser om familjerådgivning och medling möter redan i GB. Av detta skäl föreslår vi att 14 kap. dels kompletteras med regler om familjerådgivning, dels att flera av de gällan- de föreskrifterna om medling bibehålls.

Eftersom familjerådgivning inte för närva- rande är någon obligatorisk verksamhet för någon huvudman kan lagen inte förklara att makar skall äga rätt till familjerådgivning utan får nöja sig med att erinra om familjerådgivningen. Vårt förslag förutsätter emellertid att familjerådgivningen i framti- den regleras såsom en uppgift för kommun eller landstingskommun och därvid får såda- na resurser att den så småningom kan helt ersätta medlingen. När så skett bör makars rätt att erhålla familjerådgivning uttryckligen slås fast i lagen.

Medlingsverksamheten under övergångs- skedet

När det gäller medlingen har behörighet att medla i lagen tillerkänts förutom förestån- dare för familjerådgivningsbyrå som drivs av kommun eller landstingskommun — kyrkliga och borgerliga medlare samt av rätten sär- skilt förordnade medlare. Eftersom medling- en blir en frivillig angelägenhet saknas anledning att i lag ge regler om behörigheten att medla. Makarna kan ju i princip vända sig till den som de har största förtroendet för, oavsett om vederbörande är särskilt utseddr att medla eller ej. I stället bör övervägas atti lagen ta upp bestämmelser om skyldighet att stå till tjänst som medlare. Sådana bestäm- melser skulle då tjäna syftet att säkerställa makarnas rätt att påkalla medling.

De kyrkliga medlarna utgörs av präst i församling av svenska kyrkan, vars behörig- het dock förutsätter att makarna eller endera är kyrkobokförd i församlingen, samt vigsel- förrättare inom annat trossamfund än svens- ka kyrkan, om makarna eller endera tillhör

samfundet. Församlingspräst i svenska kyr- kan har på grund av sin tjänst skyldighet att medla, under det att behörigheten för präst eller pastor inom annat trossamfund än svenska kyrkan inte är förenad med sådan. skyldighet. Att nu ålägga de fria samfundens präster och pastorer skyldighet att medla kan inte gärna komma ifråga. Såvitt avser svenska kyrkans präster kan det ifrågasättas / om de redan på grund av tjänst som försam- lingspräst bör vara skyldiga att medla. En , regel om sådan skyldighet kan lätt ge intryck av att medlingen fortfarande är en i första hand kyrklig angelägenhet. Vägledande vid , utseendet av medlare bör i stället vara den enskildes personliga lämplighet för uppdra- get. Lämpligheten är självfallet beroende av vederbörandes villighet att medla och tilltro till sin förmåga att lämna hjälp i de personliga angelägenheter som det här är fråga om. Prästerna har i allmänhet förvärvat sådan erfarenhet att de är lämpliga såsom medlare och de torde i allmänhet också vara villiga att äta sig uppgiften men att, med bortseen- de från den enskilde prästens personliga kvalifikationer och inställning, generellt åläg- ga samtliga församlingspräster skyldighet att medla synes knappast lämpligt.

Vad nu sagts innebär ingen ändring i det förhållandet att rådgivning och hjälp i per- sonliga angelägenheter ingår i prästernas och pastorernas själavårdande uppgifter.

De borgerliga medlarna utses av rätten. ( De har alltså inte i något fall sin behörighet given direkt på grund av föreskrift i lag. Till grund för rättens förordnande av medlare brukar ligga ett förslag härom från kommun- fullmäktige. Borgerlig medlare utses för viss tid — två år och kan entledigas om han finnes inte vara lämplig för sitt uppdrag.

Det sätt på vilket de borgerliga medlarna utses bör enligt vår mening vara vägledande när medlingsinstitutet nu föreslås få en ändrad funktion. Samtliga medlare bör utses genom särskilt förordnande. En sådan ord- ', ning gör det möjligt att slopa den för den nutida uppfattningen främmande upp- delningen i kyrkliga och borgerliga medlare och i stället erhålla en enda i lag angiven

kategori av medlare. Det blir vidare möjligt att utse medlare på grund av deras personliga kvalifikationer för uppdraget och med beak- tande av deras villighet att äta sig den därmed följande skyldigheten att stå till tjänst som medlare. Vi förutsätter emellertid som givet att man vid förordnandet av medlare kommer att ta tillvara den stora erfarenhet av sådana uppdrag som finns representerad hos svenska kyrkans präster och hos befattningshavare i de särskilda trossamfunden. För varje kommun bör utses minst två medlare och en av dem bör vara förtrogen med religiösa föreställningar kring äktenskapet. Det är angeläget att även under den övergångstid som medlingen skall finnas tillgänglig vid sidan av familjerådgivningen ' säkra allmänhetens tillgång till ett rikt förgrenat och differentierat nät av medlare. Vi vill också, med hänsyn till de ofta framförda kraven på en förbättrad utbild-v ning av de borgerliga medlarna, understryka vikten av att medlarna erhåller en för deras uppdrag lämpad utbildning.

Den myndighet som utser borgerligai, medlare är enligt gällande ordning rätten. Medlarna utses för varje kommun med möjlighet att, om det är påkallat av särskilda skäl, förordna samma person till medlare för mer än en kommun.

Uppgiften att utse medlare kan med den av oss föreslagna ändringen av medlingsinsti- tutet sägas komma att ligga vid sidan av rättens övriga verksamhetsområden. Vi före- = slår att uppgiften att utse medlare i stället läggs på länsstyrelserna, vilka torde ha bättre förutsättningar än rätten att beakta intresset av samordning mellan organisationerna för familjerådgivningen och medlingen.

9. Hemskillnad och äktenskapsskillnad

9.1 Historik

Enligt den fornnordiska rätten torde mannen ha kunnat skilja sig från hustrun när han ville. I och med kristendomens införande begränsades emellertid de lagliga grunderna för äktenskapsskillnad. Enligt katolsk upp- fattning var äktenskapet ett sakrament och som sådant oupplösligt. Den kanoniska rät- ten medgav separation — ett slags upphävan- de av samlevnaden — men inte upplösning av de rättsliga banden. Helt vann den kanoniska rätten inte insteg på detta område och utvecklingen mot den kanoniska uppfatt- ningen avbröts genom reformationen. Från denna tid kunde äktenskapsskillnad erhållas på grund av hor och egenvilligt övergivande. Som enda i lag upptagna skillnadsgrunder kom dessa två att bestå i tre sekler.

Vid sidan av den lagliga vägen till äkten- skapsskillnad erbjöds så småningom också en annan, nämligen genom kunglig dispens. Denna väg, som saknade direkt stöd i lag, öppnades under 1600-talet samtidigt med att det karolinska enväldet framväxte. Dispens— givningen fortsatte även efter envåldstiden. Dispens meddelades till en början sparsamt, senare mer liberalt.

Genom en förordning av år 1810 utöka- des de lagligen reglerade skillnadsgrunderna. Förutom hor och egenvilligt övergivande nämndes landsförvisning, livstidsstraff, stämpling eller försåt mot andra makens liv

samt ”verklig galenskap, som efter säkra bevis oavbrutet fortfarit i fulla tre år, därest enligt behörig läkares intygande någon för- hoppning ej var om den vansinniges återstäl- lande till hälsan”. 1 förordningen erkändes vidare uttryckligen den kungliga dispensrät- ten. Denna var avsedd att utövas diskretio- närt. Som exempel på fall då dispens kunde meddelas angavs bl. a. grova brott men också när det hos båda makarna rådde sådan stridighet ilynne och tänkesätt som slutligen övergått till avsky och hat.

Förordningen gällde till dess den avlöstes av 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Denna lag inarbetades senare i GB, som ännu upptar dess skillnadsgrunderi huvudsak oförändrade.

9.2 Gällande rätt

GB 11 kap. inleds med tre paragrafer om hemskillnad och om äktenskapsskillnad efter hemskillnad (11:1—3). Därefter följer i tio paragrafer en uppräkning av de olika fall då äktenskapsskillnad kan meddelas utan före- gående hemskillnad (11:4—13). Denna upp- räkning den s.k. skilsmässokatalogen — utgör en motsvarighet till de i äldre rätt angivna skilsmässogrunderna. Bestämmelser- na om hemskillnad däremot var, när de antogs, en nyhet i svensk rätt.

Hemskillnad förutsätter rättens dom på

sådan skillnad. Hemskillnaden innebär att sammanlevnaden mellan makarna hävs men däremot inte att äktenskapet som sådant upplöses. Äktenskapet består alltjämt med de konsekvenser detta har i fråga om bl. a. underhållsskyldighet och trohetsplikt. Reg- lerna om hemskillnad har till huvudsakligt syfte att ge makarna tillfälle att överväga, om en ifrågasatt skilsmässa verkligen bör komma till stånd.1 Lagen kräver att makarna gör dessa överväganden var på sitt håll; återupptar de sammanlevnaden förfaller ver- kan av hemskillnadsdomen i personligt hän- seende (11:30). Har makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och har de inte heller därefter upptagit sammanlevna- den kan dom på äktenskapsskillnad erhållas (1113).

Är makarna ense om att inte fortsätta sammanlevnaden kan de utan att åberopa någon ytterligare grund härför erhålla rättens dom på hemskillnad (1111). Fram till den 1 juli 1969 måste makarna i sin ansökan ange att sammanlevnaden inte kunde fortsättas ”på grund av djup och varaktig söndring" men detta krav bortföll genom en lagändring som trädde i kraft nämnda dag. För att rätten skall äga upptaga målet till prövning fordras emellertid att medling eller i vart fall försök därtill ägt rum (1518).

Är det bara den ene av makarna som vill vinna hemskillnad fordras — utöver verk- ställd medling eller medlingsförsök att maken kan åberopa vissa grunder till stöd för sin talan. För det första kan han åberopa vissa försummelser eller kränkande förfaran- den från andra makens sida. Lagen anger här grov försummelse av plikten att försörja maken eller barnen eller eljest åsidosättande i märklig mån av plikterna mot dem samt vidare missbruk av rusgivande medel eller förande av ett lastbart liv (1112 första stycket). För det andra kan han åberopa att det på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna (11 1 2 andra stycket). Vare sig hemskillnad yrkas på grund av förfarande från den andra makens sida som innefattar skuld till sönd-

ringen eller på grund av djup och varaktig söndring har rätten möjlighet att vägra hem- skillnad, om det med hänsyn till den skill- nadssökande makens eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäli- gen kan fordras att han fortsätter samman- levnaden.

Äktenskapsskillnad efter föregående hem- skillnad kan yrkas av vardera maken. Det spelar härvidlag ingen roll på vilken grund eller på vems talan hemskillnaden meddela- des. Make har ovillkorligt rätt att få äkten- skapet upplöst om sammanlevnaden inte återupptagits. Vad som skall förstås med återupptagande av sammanlevnaden har i praxis varit föremål för ett flertal avgöran- den.2

] samband med dom på hemskillnad äger rätten på makes yrkande meddela makarna förbud vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra (15112). Sådant förordnande kan också ges genom proviso- riskt beslut (151 1 första stycket).

Äktenskapsskillnad utan föregående hem- skillnad kan erhållas på någon av de grunder som anges i den s.k. skilsmässokatalogen (1114—13). Den första grund som katalogen tar upp är den att makar utan dom på hemskillnad men på grund av söndring levat åtskilda sedan minst tre år (1114). Rätten kan dock vägra äktenskapsskillnad om en- dast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen inte böra upplösas på hans talan.

Egenvilligt övergivande under två år — dvs. att ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den — ger andra maken rätt att vinna skillnad iäktenskapet (1 1 15).

Är ena maken borta och vet maninte att han inom de tre sista åren varit vid liv, äger andra maken vinna äktenskapsskillnad (1116). Den omständigheten att ena maken är borta kan visserligen utgöra anledning för

1 LB 1913 s. 393 Se Beckman, Svensk familjerättspraxis, 41e uppl. s. 60 f.

andra maken att begära dödförklaring enligt reglerna i ÄB 25 kap. Efter dödförklaringen är andra maken oförhindrad gifta om sig men om den bortavarande sedermera finnes vara vid liv består det förra äktenskapet och utgör grund för återgång av det senare äktenskapet. Har maken erhållit äktenskaps- skillnad enligt 1116 är däremot det förra äktenskapet definitivt upplöst, även om det skulle visa sig att den bortavarande är i livet.

Tvegifte utgör inte bara grund för åter- gång av det senare av två äktenskap utan kan också av maken i det förra äktenskapet åberopas som grund för äktenskapsskillnad. Bestämmelser härom finns i 1117. Tidigare hade maken att väcka talan inom sex månader från det han fick kunskap om den nya vigseln. Denna preskriptionsregel upp- hörde att gälla den 1 juli 1969.

Har ena maken samlag eller annat köns- umgänge med annan än sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej samtyckt till gärningen (1118). Bestämmel- sen utgör motsvarigheten till äldre rätts stadganden om skillnad på grund av hor. Den blev genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1969, ändrad såtillvida att rätten inte ovillkorligen måste döma till äkten— skapsskillnad när de angivna förutsätt- ningarna föreligger. Finnes hänsyn till bar nens bästa eller andra särskilda skäl tala därför, kan rätten nämligen döma till hem- skillnad i stället för äktenskapsskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad. Lagrum- met upptar också en särskild preskriptions- regel. Talan skall sålunda väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om hand— lingen och senast inom tre år sedan den begicks.

Om make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstan- ke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bli smittad, äger denne erhålla äktenskapsskillnad (1119). Andra ma- ken får dock inte ha haft vetskap om faran. Talan skall väckas inom sex månader från det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara. Har maken inte blivit smittad

och är inte sjukdomen längre i smittosamt skede när talan väcks, får dock inte dömas till skillnad.

Gör ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens person, äger denne vinna äktenskapsskillnad (1 1:10). Detsamma gäller om make begår motsvaran- de brott mot barn, som står under andra makens eller båda makarnas vårdnad. lintet av dessa fall får det dock dömas till skillnad om hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt talar däremot. Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks.

Om ena maken döms till straff av viss svårhetsgrad, kan andra maken bli berättigad erhålla äktenskapsskillnad (11111). Så är fallet om ena maken döms till fängelse i tre år eller svårare straff. Är straffet fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller lyder domen på internering, äger rätten pröva om med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad skall medde- las. Detsamma gäller om utländsk domstol dömt maken till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. För straffdom får i intet fall skillnad äga mm, om andra maken varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill. Talan skall instämmas inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år sedan den föll.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, kan andra maken erhålla äktenskapsskillnad (11:12). Det krävs dock att rätten finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Slutligen upptas i den s.k. skilsmässo- katalogen det fallet att ena maken är sinnessjuk (11:13). Har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om det inte skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet. Har sjukdomen varat kortare tid, får det dömas till skillnad endast om det föreligger synnerliga skäl.

Den gällande lagstiftningen bygger på tanken att äktenskapet i princip skall vara ett livs- varigt förhållande. Teoretiskt stöd för denna tanke kan man finna i bl. a. den religiösa föreställningen om äktenskapet såsom en av Gud instiftad ordning, ett sakrament. Denna ordning får — enligt en strängare uttolkning människan själv inte upplösa; först genom ena makens död anses de äktenskapliga banden bli lösta och därefter står det den efterlevande fritt att ingå nytt äktenskap. Ett praktiskt skäl för tanken att äktenskapet skall vara livslångt har varit den sociala nödvändigheten av familjestabilitet såsom förutsättning för bl. a. barnens vård och fostran. Familjen har i detta hänseende utgjort en social och ekonomisk enhet av stor betydelse. Från samhällelig synpunkt har det därför ansetts önskvärt att förhindra familjeupplösningar.

Denna utgångspunkt för lagstiftningen har emellertid inte kunnat bli den helt avgörande. När den teoretiska principen skall tillämpas kommer den i konflikt med verk- ligheten. Man har då nödgats göra kompro- misser och erkänna att det finns fall där det framstår som fullt berättigat att samhället medger en upplösning av äktenskapet. Om sammanlevnaden i äktenskapet blivit defini- tivt spolierad framstår det som onödigt hårt att inte medge en upplösning av de rättsliga banden. Den valda utgångspunkten har då lett till att man fått närmare ange de fall då samhället godtar en upplösning. Den specifi- kation av upplösningsgrunder som lagen innehåller tar upp vissa kvalificerade misshäl- ligheter mellan makarna. Länge kunde äkten- skapet upplösas endast på någon av dessa grunder. Numera ger lagen makarna också andra möjligheter att nå en upplösning av äktenskapet.

] lagens reglering av upplösningsgrunderna kommer avvägningen mellan de motstridiga intressena till uttryck. Samhällets intresse av äktenskapets stabilitet står här emot de enskilda makarnas önskemål att kunna upp- lösa sådana äktenskap som är definitivt

spolierade. Den med stabilitetsintresset sam— manhängande strävan att undvika förhastade skilsmässor bryter sig mot önskan att inte försvåra utan underlätta själva upplösningen, när den ter sig oundviklig. Vidare kommer hänsynen till barnen i betraktande. Å ena sidan står deras behov av att familjen hålls samman, å andra sidan deras intresse av att komma bort från den konfliktladdade miljö som en tvångsvis sammanhållen familj kan erbjuda.

Upplösningen medför problem och intres- sekonflikter mellan makarna. Uppbrytningen av familjegemenskapen medför praktiskt ta- get alltid ökade levnadsomkostnader för parterna medan inga garantier finns för att deras resurser samtidigt kan ökas. Frågor av ekonomisk natur — om underhåll och om delning av gemensamma tillgångar — och om vårdnad om barn uppstår och måste lösas. Samhället tillhandahåller regler för att lösa sådana konflikter och ett processuellt förfa- rande härför. Vid utformningen av detta regelsystem har det skett en avvägning mel- lan intresset av att ha en ordning som medger en så smidig och för parterna smärt- fri upplösning som möjligt och samhällets intresse av stabilitet i äktenskapen. Sist- nämnda intresse kommer bl. a. till uttryck därigenom att i vissa fall medling och ett års hemskillnad måste föregå den slutliga upp- lösningen av äktenskapet. Det allmänna sö- ker vidare upprätthålla kontrollen över att en laglig grund för äktenskapets upplösning verkligen föreligger. Domstolen har sålunda att i princip obunden av makes medgivande pröva den åberopade grunden för äktenska- pets upplösning. Skillnadsgrunderna är enligt den rättsliga terminologin inte dispositiva.

Upplösningsreglerna 1 GB 11 kap. medger omedelbar skillnad i äktenskapet i vissa särskilt angivna fall, vilka huvudsakligen kännetecknas av tanken på ena makens skuld till den uppkomna situationen. Dessa grun— der i den s.k. skilsmässokatalogen upptari korthet egenvilligt övergivande (5 5), tvegifte (7 5), könsumgänge med annan än maken (8 5), utsättande av andra maken för fara att bli smittad av makens könssjukdom (95),

misshandel eller annat brott mot maken eller i vissa fall 'mot barn (10 5), dom till frihetsstraff (11 5) samt missbruk av rusgi- vande medel (12 5). I några fall kan lagen dock inte sägas lägga skulden på den ena av makarna, nämligen när frågan är om skillnad till följd av minst tre års särlevnad på grund av söndring (45), ena makens bortovaro utan att man vet att han inom de tre sista åren varit vid liv (6 5), samt sinnessjukdom hos ena maken (13 5).

Föreligger inte någon av de nu angivna särskilda grunderna för omedelbar skillnad i äktenskapet kan sådan vinnas först efter hemskillnad. Har makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och är sammanlevnaden inte heller därefter upp- tagen, skall på talan av endera dömas till äktenskapsskillnad (3 5). För dom på hem- skillnad har i princip krävts att djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna. Efter den lagändring, som trätt ikraft den 1 juli 1969, behöver emellertid makar, som är ense om att inte fortsätta sammanlevnaden, inte längre ange någon grund för upplösning av denna (] 5). Hemskillnad även på gemen- sam ansökan förutsätter emellertid enighet om att samlevnaden skall upphöra. Vill parterna fortsätta samlevnaden men inte i äktenskapets form står ingen legal möjlighet till buds för dem. Vill bara den ene erhålla dom på hemskillnad skall han visa att djup och varaktig söndring uppstått (25 andra stycket). Hemskillnad kan också erhållas av ena maken om den andra gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, om han annarsi märklig mån åsidosätter sina plikter mot dem, om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller om han för ett lastbart liv (2 5 första stycket).

Samhällets intresse av äktenskapets stabi- litet kommer på olika sätt till uttryck i den givna regleringen. Sålunda har hemskillnaden till syfte att ge makarna tid att pröva om förutsättningarna för sammanlevnaden i åk- tenskapet verkligen är spolierade. Äktenska- pet består forrnellt och flyttar makarna åter samman, förfaller verkan av hemskillnaden

såtillvida att domen på hemskillnad inte kan åberopas vid talan om äktenskapsskillnad. Såsom förutsättning för att rätten skall äga upptaga mål om hemskillnad gäller vidare att medling eller åtminstone försök därtill ägt rum. 1 andra fall än de där makarna gemensamt ansökt om hemskillnad äger rätten utse lämplig person till medlare, om inte medling redan ägt rum. Såväl när det gäller reglerna om hemskillnad bortsett från fall av gemensam ansökan — som reglerna om äktenskapsskillnad har den make som yrkar hem- eller äktenskaps- skillnad ofta ingen ovillkorlig rätt att få skillnad även om grund härför i och för sig visas föreligga. Rätten har i flera fall möjlig- het att ogilla makes yrkande om det ”med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter” kan fordras att han fortsätter sammanlevnaden eller att äktenskapet inte skall upplösas. Om ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl" talar därför, kan rätten vid talan om äkten- skapsskillnad enligt 1 118 döma till hemskill- nad i stället för äktenskapsskillnad eller, om dom på hemskillnad redan föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Hela systemet av upplösningsregler bygger på förutsättningen att det rättsliga äktenska- pet motsvaras av en faktisk familjebildning och att vägrad upplösning därför betyder fortsatt samlevnad mellan makarna. Inga medel står dock till förfogande för att hindra make från att lämna familjen; inte heller kan han hindras från att flytta samman med annan än andra maken, låt vara att det kan leda till ekonomiska påföljder för honom vid äktenskapets upplösning. ] den mån ett sådant handlande betraktas med ogillande från omgivningens sida kan det sociala trycket rent faktiskt avhålla från familjeupp- lösning och ny familjebildning så länge äktenskapet består. Men i det urbaniserade samhället, där Civilståndet mer och mer synes bli betraktat som en formalitet, blir lagreglema ofta verkningslösa med avseende på den faktiska familjesituationen. Den verkan som restriktiva upplösningsregler där kan få är framförallt att maken hindras från

att gifta om sig med den som han kanske redan bildat en ny familj med samt att rättsverkningarna av äktenskapet alltjämt består, innebärande bl. a. underhållsskyldig- het mot andra maken. Vidare är inom olika lagstiftningsområden utanför äktenskaps- rätten rättsverkningar knutna till äktenska- pet som rättslig form oberoende av om det motsvaras av någon faktisk familjebildning.

Kritik har i åtskilliga hänseenden riktats mot den gällande lagstiftningen. Såvitt avser principen att för upplösning kräva skuld hos ena maken kan det sägas generellt vara mycket svårt att fastställa om någon ochi så fall vem av makarna som bär skulden till att sammanlevnaden misslyckats. I den mån skulden, såsom i flertalet fall i gällande rätt, legalt fixeras vid någon mer påvisbar faktisk händelse eller omständighet — såsom otrohet och alkoholmissbruk — blir frågan lättare att handlägga rent processuellt sett. Man har emellertid framhållit att det kan ifrågasättas om den som sålunda utpekas som den skyldige verkligen alltid är den som djupare sett bär skulden till att situationen blivit som den är. Redan utpekandet av viss händelse som upplösningsgrund är ägnat att dramati- sera förhållandet mellan makarna, när ifråga- varande händelse inträffat, och kan medföra upplösning av en familj som annars kanske hade kunnat bestå. Att händelsen skall läggas fram för utomstående i samband med skils— mässoproceduren kan vara uppslitande för makarna och förvärra förhållandet mellan dem på sådant sätt att misshälligheter onö- digtvis kvarstår även efter upplösningen.

Angivandet av vissa skuldförhållanden så- som omedelbar grund för upplösning kan vidare medföra att makar, som är ense om att upplösa sitt äktenskap men inte vill avvakta hemskillnadsåret, ”arrangerar” en sådan grund. I vissa fall (1 1: 2 första stycket och l 1 : 5 ) saknar lagen fasta hållpunkter för bedömningen av skuldfrågan; denna bedöm- ning blir då beroende av de värderingar domstolen anlägger i fråga om vad som kan fordras eller får tolereras makar emellan. Skuldfrågans bedömning kan dessutom för närvarande få stor betydelse för följdfrågor

föranledda av upplösningen. Den som anses bära skulden kan bli skadeståndsskyldig gentemot andra maken och kan själv gå miste om underhållsbidrag som annars skulle ha utgått. Också frågan om vem av makarna som skall få vårdnaden om barnen kan i visst fall bli beroende av skuldbördans placering. Olika påföljder kan alltså drabba den make som utpekas som den till upplösningen skyldige.

Vid sidan om skuld hos ena maken godtar lagen söndring som grund för upplösning av äktenskapet. Söndringen skall vara "djup och varaktig”. Föreligger sådan söndring kan förutsättningarna för ett äktenskapligt sam- liv betraktas som definitivt spolierade. Ma- karna kan dock, som nämnts, inte erhålla skillnad i äktenskapet omedelbart utan först efter dom på hemskillnad och ett års särlevnad. Söndring som grund för upplös- ning beaktar inte den ena eller andra makens skuld till söndringen. Däremot kan det ofta förhålla sig så, att den händelse som ger ena maken rätt att kräva omedelbar skillnad på grund av andra makens skuld inträffat efter det söndring inträtt och till följd av denna. Söndringen kan i sådana fall sägas utgöra den djupare orsaken till upplösningen. Mot sönd- ringsprincipen kan inte riktas samma invänd- ning som mot skuldprincipen, nämligen att den ”dramatiserar” någon särskild händelse som inträffat mellan makarna och ger ett direkt motiv till upplösningen. Däremot kan det också vid upplösning på grund av söndring vara plågsamt för makarna att i skillnadsmålet behöva lägga fram sina mel- lanhavanden för utomstående. Det är kanske så i än högre grad när inte såsom vid skuldsituationerna bara viss händelse eller omständighet skall styrkas utan hela förhål- landet dem emellan är föremål för utredning. Med minst lika stor rätt kan också mot söndringsprincipen göras gällande att det är utomordentligt svårt för utomstående att bedöma om söndringen är djup och varaktig och förutsättningarna för fortsatt samlevnad alltså spolierade. När makarna är ense om att sådan söndring inträtt får deras uppgift härom godtagas. Den ståndpunkten har lagen

länge intagit och efter senaste lagändringen har man även slopat kravet på att makamai den gemensamma ansökan skall uppge att hemskillnad yrkas på grund av djup och varaktig söndring. Det räcker numera med att båda är ense om att upphäva samlevna- den. Man kan då fråga sig om inte också det fallet att bara den ene av makarna vill skiljas borde kunna godtagas såsom bevis om djup och varaktig söndring. Otvivelaktigt utgör redan makens åtgärd att söka hemskillnad ett mycket starkt indicium på djup och varaktig söndring. Erfordrades ingen ytterli- gare utredning skulle detta emellertid i realiteten innebära att man — i strid mot de grundläggande tankegångarna bakom nuva- rande ordning uppgav tanken på en samhällets kontroll över upplösningen och överlämnade åt envar av makarna att själv avgöra om grund för upplösning förelåg eller inte.

Redan de här antydda svårigheterna vid tillämpningen av de bakom gällande upplös- ningsregler liggande principerna ger anled- ning ifrågasätta dessa principers berättigande i lagstiftningen. Men frågan bör också ställas om samhället i fortsättningen alls bör upp- rätthålla ståndpunkten att äktenskap får upplösas bara i vissa fall. Våra direktiv anför att regler av denna konstruktion inte står i överensstämmelse med tanken på äktenska- pet som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer och att en konsekvent tillämpning av denna tanke krä- ver att lagstiftningen inte i någon situation tvingar en person att fortsätta att leva i ett äktenskap som han vill frigöra sig från. Nya skilsmässoregler måste enligt direktiven inne- bära vidgad frihet för makar att själva bestämma över sina levnadsförhållanden.

Som vi redan anfört i de inledande avsnitten delar vi uppfattningen att äkten- skapet bör vara en form för frivillig samlev- nad. Den ökade betydelse av frivilligheten i samlevnaden som utgör en av utgångspunk- terna för en reform av äktenskapslagstift- ningen medför givetvis konsekvenser för upplösningsreglemas del. När makes vilja att inte fortsätta äktenskapet alltid skall respek-

teras och vara det avgörande, blir det från lagstiftningens synpunkt utan betydelse vilka skäl han kan ha för sin vilja. Därav följer att specificerade skilsmässogrunder inte fyller någon funktion vid regleringen av förutsätt- ningarna för upplösning av äktenskap. Skils— mässogrunderna kan alltså utmönstras och ersättas med regler som bygger enbart på makes viljeförklaring att han önskar äkten- skapets upplösning.

Att makes vilja alltid skall respekteras innebär att man utgår från att det är omöjligt för utomstående att bedöma allva- ret och hållbarheten i de motiv make kan ha för upplösningen av familjegemenskapen. Hans viljeyttring måste därför godtas. Att så sker medför emellertid att också sådana skäl för äktenskapets upplösning, som inte alls hänför sig till brister i familjegemenskapen, blir godtagna. Viljeyttringen respekteras såle- des också i fall då en upplösning av samlevnaden inte är aktuell men makarna eller den ena av dem önskar att de övergår till att leva samman som ogifta, exempelvis för att undgå de rättsliga förpliktelser inbör- des som äktenskapet medför. Denna effekt överensstämmer med tanken att lagstiftning- en skall så långt möjligt vara neutral till samlevnadsformen.

Upplösningen av en familj och den rättsli- ga konsekvensen därav, upplösningen av äktenskapet, innebär en genomgripande och för familjemedlemmarna allvarlig händelse. Särskilt gäller detta när det finns minderåriga barn i familjen men också när den består av bara vuxna betyder familjeupplösningen en djupgående och ofta svår förändring i den enskildes liv. Det synes därför uppenbart, att endast den vilja till upplösning, som förelig- ger efter moget övervägande, bör respekteras och leda till skilsmässa. Med hänsyn såväl till familjemedlemmarnas egna intressen som till samhällets intresse av att motverka upp- komsten av sociala svårigheter som inte sällan blir en följd av familjeupplösningar bör förhastade skilsmässor i möjligaste mån förhindras. Med förhastande förstås härvid att den make som vill skiljas tagit ställning på ett sätt som han ångrar vid närmare

eftertanke. Hans beslut har alltså inte före- gåtts av en allsidig prövning av hans och de andra familjemedlemmarnas situation, vare sig det beror på oförmåga att se den i alla dess aspekter eller på överbetoning av de omständigheter som talar för upplösningen.

Som vi redan framhållit (3.4 och 8.3) är vi av den åsikten att samhället bör medverka till att förebygga förhastade skilsmässor och direktiven ålägger oss att närmare överväga dessa frågor. Eftersom det angivna syftet skall nås med andra medel än restriktiva skilsmässoregler kommer i detta samman- hang närmast medlingen och hemskillnads- institutet i betraktande.

Medling är f.n. processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. det får inte dömas till hemskillnad innan medling har ägt rum eller åtminstone ett medlingsförsök har gjorts. Det finns inga tillförlitliga uppgifter som utvisar i vilken omfattning medlingen bidra- git till att förhindra skilsmässor. Man kan räkna med att den i vissa fall varit av betydelse och positivt förändrat förhållandet mellan makarna. ] andra fall torde den bara ha haft den effekten att makarnas slutgiltiga beslut om att upplösa äktenskapet fattats vid en något senare tidpunkt än vad som annars hade blivit fallet. Genom medlarens insatser har makarna s. a. s. fått sig en extra betänke— tid. För många åter torde medlingen ha varit betydelselös. Medlingen har företagits först vid en tidpunkt då förhållandet mellan makarna redan så försämrats att den inte kunnat fylla sitt syfte. Medlingen har på detta sätt kommit att framstå som en tom formalitet.

Som vi närmare utvecklat i kap. 8 föreslår vi att medlingen i dess nuvarande form på sikt skall avskaffas och ersättas av en utbyggd familjerådgivning. Det är viktigt att denna familjerådgivning äger rum på ett stadium då makarna ännu är öppna för olika lösningar av sina problem, dvs. väsentligt tidigare än då det blivit aktuellt att ansöka om äktenskapets upplösning. Det är också viktigt att familjerådgivningen inte såsom medlingen i dess nuvarande form kommer att framstå som det första steget mot

skilsmässa. Givetvis kommer det att stå makarna fritt att söka familjerådgivning också på detta senare stadium. Något obliga- toriskt förfarande knutet till skilsmässo- proceduren skall det däremot inte vara. När medlingsobligatoriet avskaffas kommer det enligt vårt förslag alltså inte att ersättas av familjerådgivning såsom processförutsätt- ning. Familjerådgivningen blir helt frivillig.

Hemskillnadsinstitutet i nuvarande lag såsom medel att motverka förhastade skils- mässor avser att bereda makarna en betänke- tid, under vilken de får pröva på att leva åtskilda. Hemskillnad förutsätter särlevnad. Flyttar makarna åter samman förfaller hem- skillnaden. Många återupptar sammanlevna- den men i de flesta fall fullföljer de upplösningen av äktenskapet genom äkten- skapsskillnad efter hemskillnadsårets utgång.

Vi anser att en betänketid otvivelaktigt har en viktig funktion att fylla när det gäller att motverka förhastade skilsmässor. Den rättsliga reglering som getts betänketiden genom hemskillnadsinstitutet är emellertid förenad med vissa nackdelar. Mot gällande ordning kan kritik riktas i flera hänseenden. Generellt kan det hävdas att den innebär en fördröjning av upplösningen ialltför många fall, där utgången ändå är på förhand given, och att den speglar en misstro mot de enskilda människornas förmåga att oedöma sin situation och träffa det riktigaste avgö- randet.

Till en början måste hemskillnadstiden minst ett år anses vara en alltför lång tid, särskilt som makarna väl i allmänhet redan när hemskillnaden söks en tid diskuterat möjligheterna att fortsätta äktenskapet och de praktiska följderna av en upplösning av samlevnaden. ] sådana fall finns det inte anledning att föreskriva någon lång betänke- tid. Har makarna undantagsvis inte alls diskuterat frågorna lär å andra sidan betän- ketidens längd i och för sig vara av under- ordnad betydelse. Deras svårigheter att få kontakt med varandra måste då antas vara så djupgående att det finns små utsikter till en förbättrad relation. Betydelsefullare är då hur betänketiden utnyttjas. Några väsentliga

fördelar torde inte stå att vinna med en så lång betänketid som ett år. Den minsta tid som bör uppställas i syfte att avvärja ett förhastat beslut bör kunna göras väsentligt kortare utan att dess funktion såsom en betänketid för makarna går förlorad. En kortare men bättre utnyttjad tid — bl.a. genom möjlighet till familjerådgivning — bör kunna av makarna upplevas som mer me- ningsfull än den nuvarande hemskillnads- tiden.

En annan nackdel med nuvarande ordning är att hemskillnaden förfaller om makarna återupptar sammanlevnaden. Många gånger får detta till följd att makarna inte vill flytta samman igen fastän de är medvetna om att detta kanske innebär en möjlighet för dem att återupprätta familjegemenskapen. Försök till försoning under betänketiden motverkas. En bättre ordning synes vara att makarna under längre eller kortare tid kan återuppta sammanlevnaden utan att riskera att få börja hela förfarandet på nytt, om de slutligen skulle finna det bäst att upplösa äktenskapet. Intet bör heller hindra makarna från att under hela betänketiden fortfara att leva samman. För många kan just den omständigheten att betänketiden löper un- der samlevnaden vara ett skäl till eftertanke och hänsyn i relationerna till andra maken som förbättrar samlevnadsmöjlighetema. Samhället bör inte som villkor för skilsmäs— san kräva att makarna gestaltat sitt liv på visst sätt under betänketiden.

Med hemskillnadsinstitutet följer vidare en olägenhet som ligger mer på det psykolo- giska planet. För att hemskillnadstiden skall börja löpa krävs nämligen domstols dom på hemskillnad och till denna dom knyts förutom kravet på särlevnad, om domen skall kunna läggas till grund för äktenskaps- skillnad — ett flertal rättsverkningar av ekonomisk natur. Dessa rättsverkningar måste för makarna framstå som ett mer eller mindre definitivt steg mot upplösning av deras personliga och ekonomiska samhörig- het. Detta kan synas naturligt med tanke på att i flertalet fall domen på hemskillnad också följs av dom på äktenskapsskillnad.

Men syftet med hemskillnadstiden att utgöra en betänketid motverkas därigenom att makarna efter domen på hemskillnad kan få svårt att återuppta samlevnaden. Det steg som tagits uppfattas lätt av dem som ett alltför definitivt steg mot en slutlig upplös- ning. För att betänketiden rätt skall kunna fylla sin funktion att motverka förhastande är det önskvärt att dess början inte markeras så hårt som f.n. är fallet genom domstols dom på hemskillnad. Vidare bör så få rättsverkningar som möjligt i normalfallet vara knutna till betänketidens inträde.

Vad nu sagts berör de grundläggande elementen i det nuvarande hemskillnadsin- stitutet och ger enligt vår mening anledning att ompröva detta i dess helhet och söka en ordning där de angivna olägenheterna i möjligaste män kan undgås. Vi har härvid stannat för en ordning som innebär att man utmönstrar hemskillnadsinstitutet och har endast ett institut för upplösning — äkten- skapsskillnad — men i detta bygger in en betänketid, väsentligt kortare än det nuva- rande hemskillnadsåret och inte förenad med krav på särlevnad, för de fall då det är särskilt angeläget att motverka förhastande.

Det är givetvis svårt att med generella regler fånga in de fall där ett förhastande är sannolikt. Är makarna ense om familjeupp- lösningen kan det emellertid i allmänhet antagas att risken för att deras beslut är förhastat är förhållandevis ringa. Enigheten torde förutsätta att de gemensamt diskuterat situationen och därigenom fått denna belyst på ett allsidigt sätt. Eller också har de var för sig kommit till övertygelsen att äktenskapet bör upplösas. En betänketid kan då knappast tänkas innebära att de kommer att upptäcka nya komplikationer av upplösningen utan bara att de får tillfälle att pröva hållbarheten i de bedömningar de redan gjort. Detta kan knappast anses motivera en betänketid mot makarnas vilja. Är makarna däremot oense om upplösningen kan det tydas som ett tecken på att förutsättningar för fortsatt samlevnad kan finnas. [ vart fall ena maken bedömer ju situationen så och detta får anses vara tillräckligt skäl för att en betänketid bör

föregå upplösningen.

Det konstaterades nyss att upplösningen av en familj och av ett äktenskap innebär en genomgripande och för familjemedlemmarna allvarlig händelse, särskilt när det finns minderåriga barn i familjen. I sådana fall bör med hänsyn till barnen även en generellt sett liten risk för förhastande beaktas. När makarna gemensamt har vårdnaden om min- deråriga barn bör därför deras enighet om äktenskapets upplösning inte tilläggas den verkan att de omedelbart får äktenskaps- skillnad. Deras intresse av omedelbar upplös- ning bör få vika för intresset av att barnens ställning inte förändras genom att föräldrar— na handlar förhastat. En betänketid bör således alltid gälla i sådana fall. Med minder- åriga barn bör i detta sammanhang förstås barn under sexton års ålder.

En betänketid bör alltså föregå äkten- skapsskillnaden dels när bara ena maken vill skiljas, dels när makarna gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år, oavsett om de är eniga om att upplösa äktenskapet eller ej. Den betänketid som måste iakttas, bör vara väsentligt kortare än ett år. Också med hänsyn till att betänketidens inträde bör medföra så få verkningar som möjligt med avseende på rättsförhållandet i övrigt mellan makarna finns det skäl att göra den förhållandevis kort. Den omständigheten att äktenskapsskillnad efter hemskillnad innebär minst ett års särlevnad talar emellertid för att viss försiktighet nu bör iakttas vid över- gången till en ordning med en kortare tid såsom betänketid. Tiden bör vidare vara avpassad så att makarna hinner bli underrät- tade om möjligheten till familjerådgivning och hinner söka sådan rådgivning. Betänke- tiden skulle lämpligen kunna bestämmas till sex månader.

När det sägs att betänketid skall gälla om makarna gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år menas därmed den rättsliga vårdnaden och inte den faktiska. Att de gemensamt skall ha vårdnaden innebär vidare att fråga skall vara om barn i äktenskapet, varmed är jämställda adoptivbarn vare sig makarna adopterat barnet gemensamt eller

ena maken adopterat andra makens barn eller adoptivbarn. ] och för sig kunde det diskuteras att låta redan förekomsten av minderårigt barn i familjen medföra betänke- tid, även om barnet inte är makarnas gemensamma. Skulle man emellertid utvidga regeln utanför den grupp som makarnas gemensamma barn utgör, uppstår problemet att finna praktiskt tillämpbara kriterier på den faktiska samhörighet mellan båda ma- karna å ena och barnet å andra sidan som skulle utlösa betänketid. ] många fall torde svåra gränsdragningsfrågor uppkomma. Det är ändock i de fall då makarna gemensamt har den rättsliga vårdnaden om barn som de största praktiska problemen uppstår, vilka motiverar en betänketid. Motsvarande frågor uppkommer t. ex. inte om den ena av makarna redan har vårdnaden ensam elleri de undantagsfall då vårdnaden tillagts en särskilt förordnad förmyndare.

Den ordning vi föreslår innebär samman- fattningsvis följande. Den principiella ut— gångspunkten blir frivilligheten, dvs. ingen av makarna kan i något fall tvingas att vara bunden av ett äktenskap, som han vill frigöra sig från. För att motverka förhastade skils- mässor skall emellertid en rättsligt bestämd betänketid föregå upplösningen i vissa fall, då följderna av ett oöverlagt handlande kan drabba annan familjemedlem än den som förhastat sig. Är båda makarna ense om att genast upplösa äktenskapet och har de inte gemensamt vårdnaden om barn under sexton år, får de en ovillkorlig rätt till omedelbar äktenskapsskillnad, vare sig de upplöser samlevnaden eller vill övergå till att leva samman såsom ogifta. Är det däremot bara den ena av makarna som vill skiljas eller har de gemensamt vårdnaden om barn under sexton år skall en betänketid föregå äkten- skapsskillnaden.

Vi föreslår vidare att betänketiden skall bestämmas till sex månader samt börja löpa den dag makarna gjorde gemensam ansökan eller av enamaken gjord ansökan delgavs den andra. Rätten skall alltså inte behöva medde- la dom eller beslut för att betänketiden skall börja löpa, och automatiska verkningar därav

på makarnas inbördes rättsförhållanden i övrigt skall undvikas. Något krav på särlev- nad under betänketiden skall inte uppställas. När betänketiden löpt ut skall make, som då vill upplösa äktenskapet, ge detta till känna genom att hos rätten framställa särskilt yrkande om äktenskapsskillnad. Andra ma- ken skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Maken får därmed också möjlighet att framställa anspråk i frågor som samman- hänger med äktenskapets upplösning. Sedan yttrande kommit in till rätten eller tiden för yttrande utgått kan rätten meddela dom på äktenskapsskillnad. Frågan om det inledda skillnadsförfarandet skall leda till äktenska- pets upplösning eller ej bör inte få hållas svävande hur lång tid som helst efter betänketidens utgång. Det skulle kunna innebära en mycket svår press på den make, som inte vill ha äktenskapet upplöst. Vi föreslår därför att talan om äkten- skapsskillnad skall förfalla, om den inte fullföljs av endera maken inom ett år från betänketidens början.

I vissa fall kan det redan när betänketiden börjar löpa finnas behov av rättens besluti frågor som uppkommer om makarna hävt samlevnaden eller avser att göra detta. Om makarna inte själva kan lösa exempelvis vårdnads— och underhållsfrågor som uppstår och måste lösas redan under betänketiden, bör make liksom f.n. i samband med att talan om hem- eller äktenskapsskillnad väcks kunna begära interimistiskt beslut därom. Också bör liksom hittills förbud för ena maken att besöka den andra under betänke- tiden kunna meddelas på särskilt yrkande.

Den möjlighet som make nu har enligt 11 : 17 att i viss utsträckning till betryggande av sin rätt få den andres giftorättsgods satt under särskild vård och förvaltning intill dess bodelning skett bör också få sin motsvarig- het i den nya ordningen. Enligt praxisl kan sådant avskiljande nu ske först sedan det dömts till hemskillnad eller äktenskapsskill- nad. Syftet med bestämmelsen bör i den nya ordningen tillgodoses genom att redan väckandet av talan om äktenskapsskillnad får öppna möjligheten att förordna om särskild

Några undantag synes böra göras från den föreslagna regeln om betänketid. Om makar— na redan under avsevärd tid faktiskt levat åtskilda kan en betänketid knappast ha någon funktion att fylla. I gällande rätt medges omedelbar äktenskapsskillnad när makar på grund av söndring lever åtskilda sedan minst tre år (1114). Något krav på att särlevnaden beror av söndring bör inte uppställas; den faktiska särlevnaden torde tillräckligt tydligt visa att äktenskapet bara är en formalitet för makarna. Däremot synes den gällande tidsgränsen vid tre är lämplig. Lever makar åtskilda sedan minst tre är, bör alltså på talan av endera maken kunna dömas till äktenskapsskillnad utan föregående be- tänketid. Med denna avfattning kommer regeln att täcka också en annan grund för omedelbar äktenskapsskillnad enligt gällande rätt, nämligen ena makens bortovaro utan att man vet att han inom de tre sista åren varit vid liv (1116). Någon särregel för detta fall erfordras därför inte.

Ett annat undantag från kravet på betän- ketid bör göras för tvegifte. En tvegiftes- situation bör så snabbt som möjligt bringas att upphöra, eftersom äktenskapets regel- system slår helt fel vid tvegifte. Enligt gällande rätt har vid tvegifte maken i det första äktenskapet rätt att få omedelbar äktenskapsskillnad (1117). Denna rätt bör inte begränsas genom krav på betänketid. Som vi utvecklat i kap. 7 föreslår vi att återgångsinstitutet avskaffas och att make i motsvarande fall i stället får begära äkten— skapsskillnad. Också maken i det andra äktenskapet, som nu kan föra talan om återgång (1011), bör kunna erhålla äkten- skapsskillnad utan föregående betänketid. Någon anledning att uppställa krav på betänketid om det är den make som gjort sig skyldig till tvegifte som vill upplösa ettdera äktenskapet finns inte heller.

Ett annat fall där återgång nu kan erhållas men enligt vårt förslag i stället äktenskaps- skillnad bör kunna meddelas utan föregåen- de betänketid är när äktenskap ingåtts trots ' NJA 1921 s. 146

att indispensabelt släktskapshinder förelegat. ] detta fall, liksom när vid tvegifte fråga är om upplösning av det senare av två äkten- skap, bör även allmän åklagare kunna föra talan om äktenskapets upplösning.

Mot den föreslagna ordningen med betän- ketid utan krav på särlevnad kan invändas att den gör det möjligt för ena maken att inleda skillnadsförfarande för att utöva påtryckning i ett eller annat syfte på den andra maken men utan avsikt att häva samlevnaden eller bringa äktenskapet till upplösning. Den som inleder förfarandet öppnar emellertid där- med möjlighet för den andra maken att, om barn inte finns, redan under betänketiden och annars efter dennas utgång få omedelbar äktenskapsskillnad genom att gå med på skilsmässa. Denna effekt av att talan väcks bör avhålla från missbruk av upplösningsreg- lerna.

Det kan vidare hävdas att den föreslagna ordningen i en del fall kan komma att verka hård mot den make som enligt någon nu gällande skilsmässogrund äger få omedelbar äktenskapsskillnad på grund av andra ma- kens skuld. Ofta kan den förstnämnde maken känna sig djupt kränkt genom den andres beteende och hysa en stark önskan att med omedelbar verkan få bryta alla band med denne. I våra direktiv framförs tanken att' komplettera en huvudregel om äkten- skapsskillnad först efter hemskillnad med en möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad på yrkande av bara den ena maken, när omständigheterna visar att söndringen mel- lan makarna är så djupgående att äkten- skapet är definitivt spolierat och en betänke- tid därför ter sig meningslös.

En väsentlig fördel med vårt förslag är emellertid enligt vår mening att man tar bort varje anledning för makarna att i skillnads- förfarandet gå in på hur förhållandet mellan dem gestaltat sig. Såväl de omständigheter som utlöser betänketiden — oenighet om upplösningen, gemensam vårdnad om barn under sexton år — som de förhållanden, vilka medger undantag från regeln om betänketid, är lätt konstaterbara objektiva fakta. Någon bedömning från rättens sida av samlevnadens

karaktär eller ena makens beteende mot den andra aktualiseras därför inte. Om make däremot skulle kunna undgå betänketid genom att styrka djupet av söndringen skulle make även framdeles ibland ha ett intresse av att i skillnadsförfarandet dra fram hur förhållandet mellan makarna varit med allt vad detta medför av risk för ökad bitterhet mellan dem. Rätten skulle också tvingas bedöma deras personliga förhållanden. Med en betänketid som är så kort som sex månader kan den föreslagna ordningen inte anses bli alltför hård ens i det fall då ena maken grovt förgått sig mot den andra och sedan i trakasseringssyfte motsätter sig äk- tenskapsskillnad. De undantagsfall som det här rör sig om synes därför inte motivera något avsteg från regeln om betänketid. Anmärkas bör f. ö. att äktenskapets bestånd under betänketiden ju inte innebär något tvång att leva samman med maken och heller inte utgör hinder för att uppta samlevnad med annan person.

Med den här föreslagna ordningen följer att ett flertal ändringar måste vidtagas i det avsnitt av nuvarande GB 11 kap. som innehåller bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen mellan makar vid upplösningen (11114—29). Dessa ändringar behandlas i nästa kapitel.

10. Vissa ändringar i fråga om de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap

10.1 Följdändringi GB 5 kap.

Enligt GB 51 7 åligger det make, när makarna lever åtskilda på grund av söndring, att ändock bidraga till andra makens underhåll enligt de i 512 angivna grunderna. Det innebär att om ena maken inte kan själv svara för det underhåll som är tillbörligt med hänsyn till båda makarnas villkor, den andra maken är skyldig att efter sin förmåga bidra till underhållet. Om ena maken huvudsakli- gen bär skulden till sammanlevnadens hävan- de, får dock andra maken inte förpliktas utge bidrag till hans underhåll, om inte synnerliga skäl är därtill.

Som framgått tidigare (3.3) har vi tagit den ståndpunkten att ena makens skuld till sammanlevnadens hävande eller till äktenska- pets upplösning inte längre bör tillmätas någon rättslig betydelse. Underhållsbidraget har en ekonomisk funktion och för denna är det ovidkommande om ena eller andra maken kan lastas för familjeupplösningen. Undantaget i 5: 7 för det fall att ena maken bär skulden bör därför utgå.

10.2 Följdändringar i GB 11 kap.

Med hänsyn till att enligt vårt förslag institutet hemskillnad försvinner skall i 11 kap. till en början de regler som enbart reglerar verkan av hemskillnad utgå. Så är

fallet med regeln i 225 som gäller bodel— ningen efter hemskillnad och 25 5 som avser rätten till underhåll. I kapitlet finns vidare ett flertal regler som vid äktenskapsskillnad ger påföljder i ekonomiskt hänseende av ena makens skuld och som enligt vårt tidigare ståndpunktstagande bör utgå. Detta gäller 23 5 andra stycket jämfört med 22 5 om rätt för den kränkte maken att vid bodelningen av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring även om därigenom den andres lott skulle lida inskränkning. Samma är förhållandet med skadeståndsregeln i 24 5, som ger den kränkte maken rätt till skadestånd ”efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsför- hållanden och övriga omständigheter prövas skäligt”.

I 26 5, som reglerar rätten till underhåll efter äktenskapsskillnad, finns i likhet med underhållsregeln i 517 en undantagsbestäm- melse, enligt vilken underhållsbidrag inte må tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Också den speciella påföljden av skuld bör utgå.

] anslutning till underhållsregeln i 26 5 — 14 5 i vårt förslag vill vi framhålla följande. ] avbidan på den större reformen i fråga om äktenskapets ekonomiska rättsverk- ningar skall fortfarande vid underhållsfrågans avgörande vara vägledande ena makens be- hov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, å

ena, och andra makens förmåga att utge sådant bidrag, å andra sidan. Genom att hemskillnadsinstitutet utmönstras kommer den särskilda, mot den underhållsberättigade mer generösa regeln om underhåll under hemskillnadstiden att falla bort (25 5). En- ligt denna gäller samma grunder för under- håll som under bestående samlevnad i äkten— skapet. Enligt vårt förslag skall ivissa fall en betänketid föregå upplösningen av äkten- skapet. Under betänketiden och intill dess det dömts till äktenskapsskillnad består fortfarande äktenskapet, varför under denna tid kommer att gälla samma regler om underhåll som under bestående äktenskap. 1 den mån makarna under betänketiden lever åtskilda kan därför den ene jämlikt GB 5: 7 och 15:24 åläggas att utge bidrag till den andres underhåll. Betänketidens minimum föreslås emellertid bli väsentligt kortare än minimum för den nuvarande hemskillnads- tiden och när enligt vårt förslag betänketid inte skall föregå äktenskapsskillnaden, sker övergången från den ena underhållsregeln till den andra i många fall väsentligt kortare tid efter familjeupplösningen än enligt nuvaran- de ordning. Ofta använder den bidragsberät- tigade maken hemskillnadstiden till att för- bereda sig för att bli självförsörjande och söka skaffa sig egna utkomstmöjligheter. Det högre underhållet under hemskillnadstiden har således i många fall möjliggjort en mjuk övergång till en annan ekonomisk standard än under familjens bestånd. Möjligheten att för tiden närmast efter äktenskapsskillnaden tillägga make ett högre bidrag, som sedan avtrappas eller helt försvinner alltefter ma— kens möjligheter att själv försörja sig, ryms emellertid också inom den i 145 i vårt förslag upptagna regeln om underhåll efter äktenskapsskillnad. Den möjligheten bör i det praktiska rättslivet utnyttjas så att tillämpningen av de nya upplösningsreglerna inte leder till att den ekonomiskt svagare parten får sämre försörjning än med nuvaran- de ordning under omställningen i anslutning till familjeupplösningen.

För närvarande gäller att all egendom som make förvärvar efter det hemskillnad vunnits

är hans enskilda (14 5). Domen på hemskill- nad hindrar alltså uppkomsten av giftorätt i den egendom som därefter förvärvas. Detta gäller också i det fall att hemskillnaden förfaller genom att makarna åter flyttar samman (305). Makar som efter dom på hemskillnad önskar fortsätta äktenskapet och som vill ha full giftorättsgemenskap också för framtiden måste därför för närva- rande återinföra giftorätt genom äktenskaps- förord.

Med den nu föreslagna ordningen, där äktenskapsskillnad kan meddelas antingen omedelbart efter ansökan eller efter en betänketid, kan man tänka sig olika lösning- ar på frågan om upphörande av giftorättsge- menskapen i nyförvärvad egendom. Enligt en lösning skulle giftorättsgemenskapen kunna bestå till dess dom på äktenskapsskillnad meddelats. Enligt en annan kunde gemen- skapen brytas när talan om äktenskapsskill- nad väcks, vilket skulle kunna anses närmast motsvara vad som nu gäller vid hemskill- nad. Eftersom de flesta ansökningar om upplösning av äktenskap i praktiken också leder till äktenskapsskillnad synes det princi- piellt riktigast att giftorättsgemenskapen bryts redan i och med att talan om äktenskapsskillnad väcks. Det förefaller emellertid samtidigt angeläget att undgå motsvarigheten till de olägenheter som den för makarna i många fall okända verkan av hemskillnadsdomen får för framtiden när äktenskapet består och sammanlevnaden återupptas. Denna fråga ökar i betydelse genom att enligt vårt förslag. makarna kan leva samman under betänketiden. Också den omständigheten påkallar uppmärksamhet att ' talan om äktenskapsskillnad enligt värt för-

slag förfaller om den inte fullföljs genom särskilt yrkande inom viss tid efter den föreskrivna betänketidens utgång.

Efter övervägande av för- och nackdelar med olika lösningar har vi funnit övervägan- de skäl tala för den ordningen att giftorätts- gemenskapen upphör i nyförvärvad egendom med verkan från den dag talan väcktes under förutsättning att det sedermera döms till äktenskapsskillnad med anledning av den

väckta talan. Förfallet talan återinträder giftorätten i full utsträckning. Giftorätten kan sägas vara villkorlig i den egendom makarna förvärvar under betänketiden och som sådan förenad med de rådighetsin- skränkningar som gäller för giftorättsgods. Syftet med denna ordning är att i möjligaste mån undvika att redan ansökningen om äktenskapsskillnad, när sådan skall föregås av betänketid, får sådana rättsverkningar att den för makarna framstår som ett definitivt steg mot upplösningen av gemenskapen. Med hänsyn till att makarna kan leva samman under betänketiden anser vi att giftorätten bör gälla fullt ut också om ena maken avlider under betänketiden. Skulle reglerna differen- tieras på denna punkt tvingades man in på en bedömning av frågan om makarna samman- levt under betänketiden eller ej. Som vi i annat sammanhang funnit bör man undvika sådana avgöranden.

Den här förordade lösningen ansluter till den regel familjerättskommitte'n föreslog för det fall att talan om hemskillnad väckts (l 1: 14 i kommitténs förslag). Kommitténs regel om den latenta giftorätten skulle dock gälla bara för tiden till dess det dömts till hemskillnad. Vår regel får större räckvidd genom att betänketiden kan vara upp till ett år från det talan väcktes.

Den föreslagna regeln har vi tagit upp som 6 5. Den bör omfatta också det fall att det döms till boskillnad under betänketiden. Med beaktande härav har den fått avfattning- en att all egendom, som make förvärvar efter det talan om äktenskapsskillnad väckts, skall vara hans enskilda, om det döms till äkten— skapsskillnad eller till boskillnad på talan som väckts innan talan om äktenskapsskill- nad förfallit.

När det gäller möjligheten att ställa makes giftorättsgods under särskild vård och för- valtning till betryggande av andra makens rätt vid blivande bodelning anser vi, som redan anmärkts i avsnitt 9.3, att möjligheten till avskiljande bör inträda redan vid väckan-' det av talan om äktenskapsskillnad. Motsva- righeten till 17 å i 11 kap. i nuvarande lydelse har med denna sakliga ändring uppta-

gits som 9 5.

10.3 Följdändringar i GB 13 kap.

Till följd av att återgångs- och hemskillnads- instituten enligt vårt förslag skall avskaffas skall också bodelningsreglerna jämkas eller utgå i den mån de syftar på bodelning i anledning av äktenskaps återgång och hem- skillnad (1—3 och 10 åå). Som vi funnit vid behandlingen av återgångsinstitutet bör be— stämmelserna i nuvarande GB 10:11 flyttas över till 13. kap. De återfinns som en ny paragraf i kapitlet, 13 b &.

Borttagandet av de speciella bestämmelser i 1 1 kap. som knyter vissa rättsverkningar till ena makens skuld till upplösningen får också konsekvenser för bodelningsreglernas vid- kommande. Hänvisningarna till bestämmel- serna om rätt vid äktenskapsskillnad för den kränkte maken att efter rättens förordnande vid bodelningen av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören (3 5) och att erhålla skadestånd (10 5) skall till följd därav utgå. Genom den ändrade paragrafföljden i 11 kap. skall vidare hänvisningen i 13:10 till underhållsbidrag av engångskaraktär enligt nuvarande 11: 26 avse 11: 14 i vårt förslag.

Att de speciella reglerna om återgång tas bort skulle med i övrigt oförändrade regleri 13 kap. innebära att makar, vars äktenskap enligt nuvarande regler skall upplösas genom återgång men enligt vårt förslag kan upplösas bara genom äktenskapsskillnad, inte längre skulle få boet delat enligt reglerna för s.k. återgångsdelning. Sådan delning innebär att vid bodelningen så skall anses, som om den egendom en var av makarna hade vid vigseln eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente varit hans enskilda. Denna egen- dom behandlas alltså enligt gällande ordning vid bodelningen inte såsom annan egendom som omfattas av andra makens giftorätt. Egendom som även iåtergångsfallen omfat— tas av giftorätten och alltså skall ingå i bodelningen och i princip delas lika mellan makarna är däremot egendom som under

äktenskapets bestånd förvärvats på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente, exempelvis sparade förvärvsinkomster eller med sådana inkomster förvärvad egendom. Skulle nu de vanliga bodelningsreglerna bli helt tillämpliga skulle all egendom i princip ingå i bodelningen och delas lika. Undantag skulle enligt vanliga regler gälla bara när annat följer av äktenskapsförord eller sär- skild föreskrift vid gåva eller testamente. Vad som sagts nu skulle komma att gälla också vid bodelning i anledning av ena makens död i de fall där den efterlevande maken eller annan bodelägare enligt hittills gällande regler ägt yrka återgångsdelning. Återgångsdelningen kan innebära att ena maken går från bodelningen med väsentligt större tillgångar än om likadelning av makar- nas giftorättsgods ägt rum. Detta ansåg lagberedningen kunna lända till nackdel för make, som varit i god tro vid äktenskapets ingående, och det syntes beredningen särskilt hårt för sådana fall, då andra maken handlat svikligt. En ekonomisk utjämning kunde emellertid enligt beredningens mening ske genom 'att den oskyldiga parten tillerkändes skadestånd enligt de regler härom som beredningen samtidigt föreslog'. Skade- ståndsreglerna i GB 1016 och 10 är alltså bl. a. tänkta såsom ett möjligt korrektiv mot obilliga verkningar av en återgångsdelning. Motsvarande korrektiv mot obilliga verk- ningar av bodelning anses skadeståndsregeln i nuvarande GB 11:24 utgöra vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Här är emellertid regeln tänkt att motverka obilliga verkningar av en likadelning. Regeln kräver för sin tillämpning att skillnaden skett på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre. Av betydelse vid utmätande av skadestånd är enligt förarbe- tena _ förutom skillnadsanledningens art och graden av skuld hos den vållande parten ”skilsmässans inverkan på den ersättnings- berättigades framtidsutsikter, makarnas lev- nadsvillkor och sociala ställning samt, sär- skilt då äktenskapet bestått allenast kortare tid, de förhållanden, vari den oskyldiga maken levat före sitt giftermål, och den

utsträckning, vari vardera infört egendom i boet”2. En förutsättning för att skadestånds- regeln skall kunna tjäna som korrektiv mot ett obilligt bodelningsresultat är att den såsom oskyldig betraktade maken infört större delen av makarnas giftorättsgods i boet. Skadeståndet kan då utmätas så, ”att det innefattar jämväl gottgörelse för förlust, som till följd av den genom skillnaden förorsakade bodelningen drabbar den kränk- ta makens införda förmögenhet”?

Regler som direkt syftar till att undgå obilliga verkningar av likadelningen finns i de finska, danska och norska äktenskapslagarna. Den finska lagen föreskriver sålunda, att vid äktenskapsskillnad på grund av hor eller annan därmed jämförlig otuktig handling eller eljest i följd av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt andra maken, rätten må på dennes yrkande upphäva eller inskränka den skyldiges rätt att vid bodel- ning i Finland benämnd avvittring på grund av giftorätt erhålla egendom, som tillhör andra maken. Motsvarande gäller vid awittring med anledning av hemskillnads- dom, som vunnits på talan av andra maken4.

I den danska lagen anknyter en allmän regel om avvikelse från likadelning — s.k. ”skaevdeling" till återgångsdelningen.s Regeln är tillämplig vid bodelning (skifte) i anledning av hemskillnad (separation), äk- tenskapsskillnad (skilsmisse) eller boskillnad (bosondring). Den kräver till en början att en av makarna fört in den väsentligaste delen av "faellesboet" på det sätt som konstituerar rätten till återgångsdelning —— vid äktenska- pets ingående införd eller sedermera genom arv eller gåva förvärvad egendom samt egen- dom som tillförts ”faellesboet” från makens enskilda egendom (saereje). Vidare krävs att en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet varit kortvarigt och utan ekonomisk gemenskap lL131913 5.347 2 LB 1913 s. 441 3 Westring s. 225 4 Finska äktenskapslagen den 13 juni 1929 785 sista stycket 5 Danska lagen den 30 november 1874 om skifte av dedsbo og faellesbo m.v. & 69 a, efter 1963 års ändringar

av betydelse. Föreligger de nu angivna förut- sättningarna kan på makes yrkande bestäm- mas att delningen skall ske som vid åter— gångsdelning ”i det omfång, dette findes begrundet”. Med de citerade orden är avsik- ten att utmärka att man kan avvika från likadelningen maximalt så att resultatet blir detsamma som om återgångsdelning ägt rum. Ingenting hindrar således att makes rätt att från likadelningen undantaga egendom så- som enskild görs mer begränsad eller ut- tryckligen anges gälla endast viss egendom.l

Också den norska lagens regel om avvikel- se från likadelning anknyter till återgångsdel- ning. Återgångsdelning skall bl. a. äga rum på yrkande av make, som vinner äktenskaps- skillnad på grund av andra makens äkten- skapsbrott, om till följd av äktenskaps- brottet föds barn som enligt lag är arvsbe- rättigat efter den skyldiga maken och lever när skillnadstalan väcks.2 Även eljest ”når hertil finnes grunn” kan vid hemskillnad (separasjon) eller äktenskapsskillnad (skils- misse) på ena makens begäran bestämmas, att återgångsdelning skall äga rum.3 Regeln är tänkt att vara tillämplig bl. a. om äkten- skapet varit kortvarigt och den ena maken har fört in i boet väsentligt större förmögen- het än den andra.4

Familjerättskommitte'n, som i sitt förslag behöll återgångsinstitutet, upptog en regel som i likhet med den danska och den norska öppnade möjlighet att också efter annan upplösning än återgång göra en återgångsdel- ning.S Sådan delning skulle sålunda kunna göras vid bodelning i anledning av boskill- nad, hem- eller äktenskapsskillnad, däremot ej i anledning av ena makens död. Återgångs- delning skulle företrädesvis tillämpas, om äktenskapet varat kortare tid än fem år när talan väcktes och i övrigt bara på grund av synnerliga skäl. Enligt förslaget skulle åter- gångsdelning kunna tillämpas också i jämkad form. Vid remissbehandlingen ställde sig de flesta remissinstanser positiva till de föreslag- na nya möjligheterna till återgångsdelning.

Den närmare utformningen av de ekono- miska rättsverkningarna av äktenskapet skall vi ta upp i den kommande delen av vårt

utredningsarbete. Detta arbete kan vi inte nu föregripa genom någon ingående översyn av bodelningsreglerna. Den försiktighet som sålunda är påkallad när det gäller eventuella ingrepp i det ekonomiska regelsystemet får emellertid inte hindra att vi söker motverka olägenheter som annars skulle kunna uppstå till följd av att redan i förevarande del av utredningsarbetet vissa rättsinstitut ut- mönstras. Borttagandet av skadeståndspåfölj- den vid äktenskapsskillnad och av möjlighe- ten till återgångsdelning motiverar enligt vår mening att en regel införs som under vissa förutsättningar medger en avvikelse från likadelningsprincipen. Följden skulle annars bli att under en mellanperiod, till dess också översynen av de ekonomiska rättsverkningar- na är avslutad, likadelningsprincipen skulle bli allenarådande, något som skulle stå i strid med den uppfattning som kommer till synes i våra direktiv. Direktiven, som förutser en begränsning av giftorätten i framtiden, pekar dels på återgångsdelningen som en tänkbar bodelningsordning för alla äktenskap, dels på att skäl i allt fall finns för en mycket stark begränsning av giftorätten, när äktenskapet upplöses efter kort tid. En jämkningsregel som ligger inom ramen för de angivna riktlinjerna bör kunna såsom ett provisorium införas nu utan att den förestående översy- nen av de ekonomiska rättsverkningarna därigenom kan anses föregripen.

En jämkningsregel anser vi nu böra begränsas till det fall där en avvikelse från likadelning synes mest angelägen, nämligen när ett äktenskap upplöses genom äkten- skapsskillnad och någon ekonomisk gemen- skap av betydelse inte hunnit uppkomma, därför att äktenskapet varat kort tid.

Frågan om avvikelse från likadelnings- regeln innefattar två delfrågor, den ena när avvikelse skall kunna ske och den andra hur avvikelsen skall ske eller m.a.o. vilken del-

1 Ernst Andersen, Familjeret, 3: e udg. Köpen- _ hamn 1971 5.183 f. * Norska lagen den 31 maj 1918 om indgaaelse og oplosing av egteskap & 54 tredje stycket Nyssnämnda lag 5 54 fjärde stycket 5 Arnholm, Privatrett IV, Oslo 1969 s. 162. GB 13: 3 2 mom. i kommitténs förslag, SOU 1964: 35 s. 248 ff.

ningsgrund som skall tillämpas när giftorätts- godset inte skall delas lika. Vad beträffar den första delfrågan har redan sagts att avvikelse bör få ske bara när vid upplösning genom äktenskapsskillnad någon faktisk ekonomisk integration av betydelse på grund av äkten- skapets kortvarighet ännu inte inträtt. Det kan emellertid övervägas att uppställa ytterli- gare villkor för avvikelse från likadelnings— regeln och alltså trots avsaknaden av ekonomisk integration av betydelse i äkten- skapet slå vakt om gemenskapstanken. Detta skulle kunna ske genom krav på att en likadelning skulle framstå som uppenbart obillig. Frågan uppkommer då vad som skall beaktas vid bedömningen av likadelningens obillighet vid sidan av graden av ekonomisk gemenskap. Med den principiella utgångs- punkten att inga rättsverkningar skall knytas till skuld måste makarnas personliga förhål- landen till varandra och orsakerna till äkten- skapsskillnaden lämnas utanför bedömning- en; denna måste uteslutande hänföra sig till deras ekonomiska förhållanden. Närmast till hands ligger då att relatera obilligheten till makarnas förmögenhetsförhållanden och un- derhållsskyldighet eller med andra ord till deras ekonomiska och sociala situation i dess helhet. Härvid skulle också makes tillgångar i enskild egendom beaktas.

Om avvikelse medges bara om likadel- ningen framstår som uppenbart obillig med hänsyn till frånvaron av ekonomisk gemen- skap av betydelse och till makarnas förmö- genhetsförhållanden och underhållsskyldig- het måste den delningsgrund, som skall träda i stället för likadelningen rimligen vara en sådan grund, som korrigerar obilligheten. Om denna framför allt beror på förekomsten av enskild egendom på ena makens sida kommerjämkningen, även om den sker inom ramen för giftorättsgodset, att i själva verket dra in den enskilda egendomens värde i bodelningen. Härvidlag skulle avvikelsen skil- ja sig avsevärt från vad som nu gäller i fråga om återgångsdelning, där delningsgrunden tillhandahålls av tidpunkten och sättet för makarnas förvärv av tillgångarna, dvs. krite— rier på att egendomen inte är ett resultat av

makarnas gemensamma insatser. Restriktivi- tet vid medgivandet till jämkning skulle alltså förenas med stor frihet vid själva jämkningen.

Med den nu skisserade lösningen med små möjligheter till jämkning skulle man bara i ett mycket begränsat hänseende föregripa den kommande översynen av de ekonomiska rättsverkningarna. Vidare skulle likadelnings- principens företräde även vid upplösningen av äktenskap utan ekonomisk gemenskap av betydelse alltjämt bli klart markerad. Genom den friare bedömningen vid jämkning kunde å andra sidan nås en i det enskilda fallet socialt sett skäligare utgång av bodelningen än vid en återgångsdelning. Hänsyn skulle kunna tas till sådana omständigheter som att ena maken har enskild egendom till stort värde, underhållsskyldighet mot icke gemen- samma bam o.dyl.

En annan tänkbar lösning är att man ställer sig välvilligare i fråga om förutsätt- ningarna för att företaga jämkning men i fråga om jämkningsgrunden ansluter sig närmare till de principer som uppbär den nuvarande återgångsdelningen. Själva jämk- ningen skulle alltså få ske inom snävare gränser än enligt den nyss diskuterade lösningen.

Denna lösning skulle innebära att man vid upplösning av äktenskap, där någon ekono- misk gemenskap av betydelse inte uppkom- mit mellan makarna till följd av att äkten- skapet varat kort tid, beaktade det sätt varpå egendomen förvärvats. Vid jämkning skulle hänsyn tas till i vilken omfattning vardera maken infört tillgångari boet vid giftermålet eller senare förvärvat egendom genom arv, gåva eller testamente. I enlighet med de tankegångar som uppbär återgångsdelningen skulle ekonomisk gemenskap däremot regel- mässigt förutsättas föreligga beträffande egendom som make under äktenskapets bestånd förvärvat på annat sätt än genom arv, gåva eller testamente.

När det gäller den förra lösningen kan möjligheten att beakta makarnas totala eko- nomiska situation i många fall vara en fördel. Låter man vardera makens totala ekonomis-

ka situation komma i beaktande innebär det emellertid i realiteten att jämkning — dvs. awikelse från den såsom huvudregel upp- ställda principen om likadelning av gifto- rättsgodset — kan komma att uppfattas som ett instrument för att utjämna en ekonomisk ojämlikhet mellan makarna, grundat mer på tanken om en ekonomisk samhörighet än på självständighet. 1 den mån man beaktar makes innehav av enskild egendom och underhållsbörda ger lösningen — även om jämkning skulle vara en undantagsföreteelse — på sitt sätt rentav uttryck för en större ekonomisk gemenskap mellan makarna än nuvarande regler.

Genom den senare lösningen, som inte med jämkningen syftar längre än till att vardera maken i stort sett skall lämna äktenskapet med den egendom han fört in i boet, fullföljs mer konsekvent tanken på makarnas ekonomiska självständighet. Möj- ligheten att ”skilja sig till pengar” skulle dessutom med denna lösning undgås lättare än om jämkning skulle få ske bara i undantagsfall. Genom att anknyta jämkning- en till det sätt på vilket egendomen förvär- vats ges en objektivt konstaterbar grund som lättare än den totala bedömningen enligt den förra lösningen kan tillämpas av makarna själva vid bodelningen. Viss risk torde också finnas för att den förra lösningens krav på ”obillighet” för att jämkning skall få ske kan bidra till att bevara tanken att ena makens skuld till upplösningen fortfarande skulle kunna beaktas.

Vid valet mellan de båda lösningarna finner vi att de största fördelarna är förenade med den senare lösningen, dvs. den som ger större möjlighet till jämkning men låter jämkningen ske inom ramen för vad vardera maken infört i boet. Även om den förra lösningen genom sin undantagskaraktär i högre grad undviker att föregripa översynen av de ekonomiska rättsverkningarna, står den senare genom sin utformning i bättre över- ensstämmelse med direktiven. Vi föreslår därför en jämkningsregel grundad på denna lösning.

Den föreslagna jämkningsregeln bör lämp-

ligen tas upp i GB 1313, avfattad såsom ett undantag från den i lagrummet stadgade likadelningsprincipen. Regeln bör utsäga att, om bodelningen sker med anledning av äktenskapsskillnad och ekonomisk gemen- skap av betydelse inte uppkommit mellan makarna till följd av att äktenskapet varat kort tid, skall, på yrkande av endera maken, i likadelningens ställe träda delning efter annan grund som finnes skälig med hänsyn till vad makarna hade vid giftermålet eller därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente.

Jämkningsregeln synes inte behöva föran- leda ytterligare ändringar i 13 kap. Det bör emellertid anmärkas att 14 få genom införan- det av en jämkningsregel får en i viss mån ändrad innebörd. Enligt l4å svarar make, som vid bodelningen eftergivit vad enligt bestämmelserna i kapitlet tillkommer ho- nom, för vissa andra makens skulder intill värdet av vad han fått för mycket. Han kan undgå betalningsansvar om han kan visa att andra maken efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Lagrummet bygger på tanken att avvikelse från hälftendelningen utgör ett avtal av gåvokaraktär, vilket kan kränka borgenärernas rätt. När nu till följd av den föreslagna jämkningsregeln hälften— delningen kommer att kunna frångås innebär det emellertid inte att make som genom jämkningen får mindre än hälften efterger sin rätt. Också jämkningen kommer att ske såsom det sägsi 14 5 — "enligt bestämmel- serna i detta kap”. Vi vill understryka att jämkning enligt vårt förslag kan ske bara vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Risken finns alltså inte att makar under bestående äktenskap kan efter boskillnad till skada för borgenärerna begagna sig av jämk- ningsregeln vid bodelningen.

] l Processuella frågor

1 1.1 Gällande rätt

GB 15 kap. innehåller vissa bestämmelser om rättegången. Kapitlet är indelat i skilda avsnitt med rubrikerna ”Äktenskapsmål” (1—14åå), ”Boskillnadsmål" (15—21 åå), ”Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål" (23—28 55) samt ”Gemensamma bestämmelser" (29—32 55).

Till äktenskapsmål räknas dels mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, dels mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad (1 5). I äktenskapsmål väcks i princip talan genom ansökan om stämning. Undantag från kravet på stämning föreligger när båda makarna vill erhålla hemskillnad enligt 11: 1 eller äktenskaps- skillnad enligt 11:3 eller 4, dvs.. efter hem- skillnad eller tre års särlevnad på grund av söndring.

Regler om behörig domstol finns i 4 &. Stämningsmål upptas av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Har han inte hemvist inorn riket, hör målet till rätten i den ort där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de inte här haft sådant, där käranden har sitt hemvist. Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, är den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt hem- vist. Finns inte behörig domstol enligt de nu

återgivna reglerna, upptas målet av Stock- holms tingsrätt. Har ena maken väckt talan mot andra maken vid behörig domstol, kan denne alltid väcka talan mot den förre till gemensam handläggning vid samma domstol (4 & första stycket).

För ansökningsmål ges en särskild forum- regel. Ansökan om hemskillnad eller äkten- skapsskillnad skall göras hos den rätt som enligt vad tidigare sagts är laga domstol i mål mot båda makarna (4 & andra stycket).

Fråga om återgång eller äktenskaps- skillnad för brott kan alltid väckas vid den rätt, där mål om ansvar för brottet är anhängigt (4 & tredje stycket).

När makarna gjort gemensam ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, kan rätten utan huvudförhandling omedelbart företa målet till avgörande (5 5). Avser ansökningen äktenskapsskillnad krävs dock att parternas inställelse inte finnes vara behövlig för målets utredning.

Mål om hemskillnad får enligt 85 inte upptas, om inte det visas att medling ägt rum. Har make underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse, skall målet dock upptas, om andra maken inställt sig för medling. 1 9 & ges ytterligare regler för den händelse medling ej föregått.

Förs talan om återgång av äktenskap eller äktenskapsskillnad på grund av makes sinnes- sjukdom eller sinnesslöhet, får det inte

dömas till återgång eller skillnad på angiven grund, om inte läkarintyg angående sjuk— domen företetts (10 å). Närmare bestämmel- ser om sådant intyg utfärdas av Kungl. Maj:t.1

1 mål om återgång av äktenskap, hem- skillnad eller äktenskapsskillnad kan rätten meddela interimistiskt förordnande om sam- manlevnadens hävande och om underhåll samt även förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra. Förordnandet förutsätter yrkande därom och gäller längst till dess laga kraft ägande dom föreligger (11 5 första stycket). Vid förordnande om sammanlevnadens hä- vande kan rätten också bestämma, vem av makarna som skall sitta kvar i hemmet till dess bodelning sker (115 andra stycket). Interimistiskt förordnande kan meddelas utan huvudförhandling men andra maken skall dessförinnan beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. När målet avgörs prövar rätten om åtgärden skall bestå (11 & tredje stycket). Beslut som innefattar interimistiskt förordnande går omedelbart i verkställighet men kan återkallas när som helst (1 l & fjärde stycket).

Besöksförbud vid vite som nyss nämnts kan meddelas redan när rätten dömer till hemskillnad (12 å).

Underrättelse om beviljad hemskillnad skall insändas till äktenskapsregistret (14 5).

1 det första avsnittet, om äktenskapsmål, finns ytterligare några bestämmelser som inte berörts närmare ovan, nämligen 25 (angående tvist huruvida man och kvinna äri äktenskap förenade med varandra), 3 5 (om talerätt i äktenskapsmål för förmyndare för sinnessjuk eller sinnesslö) samt öå (om förordnande att äktenskapsmål skall hand- läggas inom stängda dörrar).

Såvitt angår de övriga avsnitten, som i huvudsak anknyter till GB:s bestämmelser om de ekonomiska rättsverkningarna av äktenskap, kan nämnas att i 235 ges en föreskrift om medling i vissa mål av ekono- misk natur. Detta gäller dels mål om underhåll under samlevnad i bestående äk- tenskap, dels mål angående fråga som avsesi

8: 6 (ersättning till ena maken för biträdei andra makens förvärvsverksamhet) och 7 (avkastningen av egendom som ena maken överlämnat till den andres förvaltning).

1 1.2 Familjelagssakkunniga

De ändrade regler för upplösning av äkten- skap som vi föreslår föranleder följdändringar i GB 15 kap. De bestämmelser som handlar om återgång och om hemskillnad skall sålunda utgå. Till följd härav kommer några paragrafer att helt bortfalla (12 och 14 55), under det att några endast behöver jämkas, då de skall kvarstå i den mån de innehåller bestämmelser också om annat än återgång och hemskillnad (l, 4, 11 och 24 55). Bestämmelsen i 105 om utredningen i mål om äktenskapsskillnad på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet skall dock utgå. Att medlingsobligatoriet avskaffas in- nebär vidare att de paragrafer som reglerar medlingen såsom processförutsättning skall upphävas. Detta gäller medlingen som pro- cessförutsättning såväl i hemskillnadsmål (8 och 9 55) som i mål angående underhåll under samlevnad i bestående äktenskap och de andra mål av ekonomisk natur där kravet på medling för närvarande gäller (23 5). De sakliga ändringarna i kapitlet begränsar sig i övrigt huvudsakligen till det första avsnittet, om äktenskapsmål. I övriga delar blir änd- ringarna i övervägande grad av redaktionell natur.

Enligt vårt förslag skall i stället för de nuvarande instituten återgång, hemskillnad och äktenskapsskillnad träda ett enda insti- tut för upplösning av äktenskap, äktenskaps- skillnad. Den grundläggande principen vid utformandet av de nya skillnadsreglerna har varit att makes vilja att upplösa äktenskapet skall respekteras. Såtillvida begränsas dock hänsynstagandet till denna vilja att en betänketid i vissa fall skall föregå äkten- skapsskillnaden (11: 3). Så är enligt vårt förslag fallet när makarna inte är eniga om

1 Kungörelsen (1969:120) om läkarintyg för äkten- skaps ingående eller upplösning

upplösningen eller när de gemensamt har vårdnaden om barn under sexton år. Äkten- skapsskillnad meddelas efter betänketidens utgång, men först på särskilt yrkande som av endera maken framställs efter betänketidens utgång. Har sådant yrkande inte framställts senast ett år från betänketidens början, är talan om äktenskapsskillnad förfallen.

Av principen om hänsynstagandet till makes vilja till upplösningen följer att några specificerade skilsmässogrunder inte längre uppställs. Vissa omständigheter som f. n. utgör grund för upplösning av äktenskap återfinns emellertid i reglerna i 11:4 och 5 i vårt förslag, dock inte såsom skillnads- grunder utan enbart som omständigheter som medför att det kan dömas till äkten- skapsskillnad utan att betänketid, som an- nars skulle gälla, skall iakttas. Dessa omstän- digheter är att makarna lever åtskilda sedan minst tre år resp. att äktenskapet ingåtts i strid mot indispensabelt släktskapshinder eller mot hindret bestående äktenskap. Men inte i något fall är upplösningsreglerna så konstruerade att rätten behöver utreda hur förhållandena i äktenskapet gestaltat sig.

Det här anförda ger anledning ompröva hela förfarandet i mål om äktenskapsskill- nad. Det kan inte längre anses nödvändigt att såsom huvudregel kräva att talan väcks genom ansökan om stämning. De innehålls- mässiga krav och de formföreskrifter som gäller för en ansökan om stämning har varit befogade när rätten enligt nuvarande ordning haft att pröva om någon av de i gällande rätt uppställda skilsmässogrunderna förelegat. Vad rätten nu har att pröva blir endast om betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden eller ej. De omständigheter som det härvidlag blir fråga om att utreda bör utan olägenhet kunna prövas i ett enklare förfarande.

Vårt system bygger på — vilket redan framgått av vår redogörelse för reglerna om äktenskapsskillnad i vårt förslag — att makes talan om äktenskapsskillnad alltid kan väckas genom ansökan. I förhållande till gällande rätt innebär detta att ansökan blir tillräcklig inte bara när makarna är ense om upplösningen utan också när bara ena maken

vill ha äktenskapsskillnad. Denna ordning ligger i linje med vår strävan att avdramati- sera skillnadsmålen och att genom att knyta så få rättsverkningar som möjligt till betän- ketiden undvika att inledandet av ett skill- nadsförfarande framstår som ett mera av- görande steg mot äktenskapets upplösning än det är avsett att vara när betänketid skall löpa. Äktenskapsmål som skall anhängig- göras genom ansökan om stämning blir alltså enligt vårt förslag bara mål vari allmän åklagare för talan om äktenskapsskillnad (l l :5) och mål där tvisten är huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra.

Över ansökan om äktenskapsskillnad som gjorts endast av ena maken bör andra maken beredas tillfälle att avge yttrande. Det kan exempelvis bli aktuellt för denne att begära interimistiskt förordnande om levnadens hävande, om vårdnad, underhåll, rätt att kvarsitta i hemmet och besöksför- bud. Skall betänketid föregå äktenskaps- skillnaden, bör underrättelse utgå till makar— na om när betänketiden börjat löpa. Under- rättelsen — varom erforderliga bestämmelser torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t — bör också ange vilken dag i 11: 3 angivet särskilt yrkande tidigast kan framställas samt vilken dag talan om äktenskapsskillnad förfaller, om sådant yrkande inte dessförinnan fram- ställts. Även över det särskilda yrkandet bör andra maken beredas tillfälle att avge yttran- de. Dels bör det inte komma som en överraskning för denne att dom på äkten- skapsskillnad meddelats, dels kan han ha intresse av att i samband med äktenskaps- skillnadsdomen få exempelvis vårdnads— och underhållsfrågor reglerade. Makarna kan också under betänketiden ha träffat avtal i sådan fråga och make kan vilja få avtalet fastställt i samband med den slutliga upplös- ningen. Inte heller kan det uteslutas att make kan vilja göra invändning om att yrkandet inte framställts i behörig ordning eller anföra annat av formell natur.

Rätten har för närvarande möjlighet att företaga mål om äktenskapsskillnad till avgö- rande utan huvudförhandling, när makarna

samman-

.ort gemensam ansökan. Den lättnad i handläggningen som detta innebär är stor. Rättegången blir, när möjligheten utnyttjas, helt skriftlig. Finner rätten anledning därtill kan den dock kalla makarna till muntlig förhandling. När domstolens handläggning av skillnadsmål enligt vårt förslag generellt kommer att förenklas såtillvida att utredning om skälen till skillnaden aldrig skall ske, bör det i sådana fall också alltid bli möjligt att meddela dom på äktenskapsskillnad utan föregående huvudförhandling.

När ansökan om äktenskapsskillnad ingi- vits till rätten och denna funnit sig vara behörig upptaga målet, skall rätten utreda huruvida betänketid skall föregå äktenskaps- skillnaden eller ej. Avser ansökningen äkten- skapsskillnad utan föregående betänketid kan det uppstå tvekan om rätt härtill föreligger. Rätten kan exempelvis finna det osäkert om makarna är ense om upplös- ningen, om tre års särlevnad blivit tillfreds- ställande utredd eller om ena maken redan tidigare är gift. I sådana fall skall normalt sökanden föreläggas att avhjälpa bristerna, och när så skett kan handläggningen fort- sätta. Om den tid som åtgår för komplette- ring av de ingivna handlingarna blir lång, kan det tänkas att dom på äktenskapsskillnad kommer att kunna meddelas först efter en tid som uppgår till eller överstiger betänke- tiden, trots att i verkligheten de faktiska föfutsättningama för omedelbar äkten- skapsskillnad hela tiden förelegat. Drar pröv- ningen av ansökningen på detta sätt ut på tiden, kunde det ha varit fördelaktigare för sökanden om målet från början handlagts så som när betänketid skall föregå äkten- skapsskillnaden. I många fall kanske sökan- den föredrar att söka äktenskapsskillnad som skall föregås av en betänketid hellre än att prestera viss utredning till stöd för att betänketid lagligen inte erfordras.

För att undvika de olägenheter som på detta sätt kan uppstå föreslår vi en regel som säger, att målet i fall där nyss angiven tveksamhet råder skall handläggas så som när betänketid skall föregå äktenskapsskillnaden, så länge annat ej visats. Detta innebär att

ansökan som gjorts av ena maken oavsett behovet av komplettering i angivet hänseen- de alltid skall delges andra maken samt att betänketid börjar löpa från delgivningsdagen eller, när båda makarna söker skillnaden, från dagen då den gemensamma ansökningen .ordes. Sökanden får alltså tillgodoräkna sig den tid som löper såsom betänketid. Vill sökanden förebringa den utredning som krävs för omedelbar äktenskapsskillnad kan han när som helst under betänketiden göra detta och genast få äktenskapet upplöst. Vill han i stället övergå till den andra ordningen med föregående betänketid, kan han utan att behöva vidta ytterligare åtgärder avvakta betänketidens utgång och därefter framställa särskilt yrkande enligt 11:3 i vårt förslag. Den regel som vi här redogjort för återfinnsi 5 & tredje stycket ivårt förslag.

Vårt förslag till ändrade handlägg- ningsregler gäller bara mål om äkten— skapsskillnad. Såvitt avser förfarandet i mål om underhåll och andra ekonomiska frågor enligt GB har vi i förevarande del av utredningsarbetet saknat anledning göra någon översyn och åsyftar där ingen ändring i den ordning som gäller enligt lag eller utbildats i praxis. Mål enligt FB om vårdnad och underhåll till barn är också mål som vanligtvis aktualiseras i samband med upplös- ning av äktenskap. Sådana mål brukar handläggas gemensamt med skillnadsmålet. Detta skall kunna ske också med vår ordning. När talan om äktenskapsskillnad förs samtidigt med talan i annat mål av angivet slag och målen förekommer till gemensam handläggning, torde det därför ibland kunna visa sig mest praktiskt att också skillnadsfrågan handläggs och avgörs efter muntlig förhandling. När det nya förfarandet i skillnadsmål skall anpassas till vad som gäller för övriga mål, som vanligtvis förekommer till gemensam handläggning med skillnadsmålet, är nämligen att beakta att vårt förslag bara innebär en möjlighet för rätten att handlägga skillnadsmålen i förenk— lad form. Även om skillnadsfrågan handläggs gemensamt med frågor som skall avgöras i ordinär väg torde det emellertid i skillnads-

delen i allmänhet knappast bli fråga om att förebringa utredning i egentlig mening. Den praktiska anledningen till gemensam hand- läggning av målen torde vanligtvis vara den, att vissa frågor — i vart fall genom interimis- tiskt förordnande — bör avgöras samtidigt med skillnadsfrågan. Såvitt avser vårdnads- mål är rätten dessutom skyldig att meddela förordnande angående vårdnaden om barnen när den dömer till äktenskapsskillnad (FB 6: 7 andra stycket).

Om make samtidigt med ansökan om äktenskapsskillnad vill väcka talan om rätt till underhåll av andra maken torde det också enligt den nya ordningen oftast vara praktiskt att ansökningen om äktenskaps- skillnad tas upp i stämningsansökningen avseende underhållet. Ingenting hindrar se- dan att rätten om förutsättningar härföri övrigt föreligger, exempelvis när skillnaden medges av andra maken och de inte har minderåriga barn, och så finnes lämpligt — meddelar dom på äktenskapsskillnad utan huvudförhandling och fortsätter handlägg- ningen av underhållsdelen. Vill maken dröja med att yrka underhåll kan talan därom väckas vid en senare tidpunkt och de båda målen då eventuellt företas till gemensam handläggning.

Har ena maken ingivit ansökan om äkten- skapsskillnad kan andra maken i sin tur väcka talan om underhåll för egen del. 1 den mån sådan talan för närvarande kan väckas utan stämning bör det också med vår ordning vara möjligt att godta samma förfa- rande. Som tidigare framhållits åsyftas här- vidlag inte med vårt förslag någon ändring av gällande rätt sådan den utbildats i praxis.1

Det bör i detta sammanhang fram- hållas att den make som ingett ansökan om äktenskapsskillnad kan återkalla sin talan och det såväl under betänketiden som efter dess utgång. Allmänna processuella regler i indispositiva tvistemål blir alltjämt tillämp- liga på målet när annat inte följer av reglerna iGB.

När talan förfallit skall skillnadsmålet avskrivas. Vårt förslag innebär att äktenska- pets fulla rättsverkningar åter inträder när

talan förfaller. Av ll:6 i förslaget följer sålunda att giftorätt — bortsett från det fall att ansökan om boskillnad getts in under betänketiden — åter gäller i full utsträckning, såvida annat inte var fallet redan innan talan väcktes. Det synes med den ordning som förslaget sålunda innehåller mest förenligt att rätten redan när den meddelar det interimistiska beslutet begränsar dettas giltig- het i tiden så att det upphör att gälla — inte bara som nu är brukligt när laga kraft ägande dom föreligger eller annat förordnas utan också när talan förfaller.

Också mål om vårdnad och underhåll torde i regel komma att avskrivas efter återkallelse när talan om äktenskapsskillnad förfallit. Undantagsvis kan emellertid situa- tionen tänkas vara den att makarna lever åtskilda utan att någon av dem anser sig ha intresse av att upplösa äktenskapet. I sådant fall kan make tänkas vilja fullfölja vårdnads- och underhållsfrågorna med stöd av de be- stämmelser härom som gäller när makar under bestående äktenskap lever åtskilda på grund av söndring (FB 6:7 och 7:2 samt GB 517). Den make som väckt talan om vårdnad och underhåll saknar då anledning att åter- kalla sin talan. I stället får handläggningen av dessa frågor fortsättas.

Förfaller talan om äktenskapsskillnad, vil- ket alltså sker om ingen av makarna fram- ställt särskilt yrkande inom den föreskrivna tiden, bör vardera maken bära sina rätte- gångskostnader avseende skillnadsfrågan. Äk- tenskapet består då med sin ekonomiska gemenskap och det är mot den bakgrunden inte antagligt att makarna har rättegångs- kostnadsanspråk mot varandra. Att ingende- ra fullföljt upplösningsförfarandet kan jäm- ställas med att de förlikts. ] den mån rättegångskostnader överhuvudtaget uppstår med den föreslagna ordningen för erhållande av äktenskapsskillnad torde de f. ö. komma att bli obetydliga. Anmärkas bör att bestäm- melserna i RB 18: 5 andra stycket om parts rätt till ersättning för rättegångskostnader, när mål avskrivs, inte kan anses tillämpliga

' Jfr NJA 1970 s. 504

när mål avskrivs på grund av att talan förfallit. I fråga om vårdnad och underhåll är dock de allmänna bestämmelserna fortfaran- de tillämpliga.

12. Vårdnaden om barn

12.1 Gällande rätt

Vårdnaden om barn innefattar en plikt för vårdnadshavaren att sörja för barnets person och att ge det sorgfällig uppfostran. Barnet skall erhålla uppehälle och utbildning efter vad som är tillbörligt med hänsyn till föräldrarnas villkor, barnets egna tillgångar och barnets anlag (FB 612). I vårdnaden ingår vidare plikten att utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter (FB 6: 3 första stycket). Vårdnaden om barn upphör när barnet fyllt 20 år eller ingått äktenskap (FB 6: 1 och 12). I viss utsträck- ning har barnet redan före 20-årsåldern getts behörighet att bestämma i några för vård- nadsfrågan viktiga hänseenden, såsom beträf- fande bostad och arbete (FB 613 andra stycket och 4).

I vårdnaden ingår befogenhet och plikt att, i den omfattning lagen anger, besluta i barnets personliga angelägenheter. Vårdnads- havaren kan därvid besluta att lämna den rent faktiska vården till annan, exempelvis fosterföräldrar. Därigenom sker ingen änd- ring i vårdnadshavarens bestämmanderätt för barnet. Det i lagen använda begreppet vårdnad är alltså inte identiskt med den faktiska vården. Vårdnadshavaren kan återta den faktiska vården om barnet, om han finner det lämpligt.

För barn i äktenskap är föräldrarna

gemensamt vårdnadshavare (FB 611). Be- stämmanderätten tillkommer alltså dem bå- da i förening. Om en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är hindrad att deltaga i beslut rörande vårdna- den, vilket inte utan olägenhet kan upp- skjutas, får bestämmanderätten utövas av den andre; denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det (FB 615). Vid längre tids för- hinder för den ene av föräldrarna eller om den ene gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid vårdnadens utövande, är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv, kan rätten på ansökan av den andre förordna att vårdnaden skall tillkomma endast denne. Sådant förordnande kan ges också på ansö- kan av barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Är båda föräldrarna för längre tid förhindrade att deltaga i vårdnaden eller har båda gjort sig skyldiga till någon nyss angiven försum- melse, kan rätten överflytta vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare (FB 616). Reglerna om föräldrarnas gemensamma vårdnad om barn i äktenskap bygger på förutsättningen att de lever tillsammans. Upplöses familjegemenskapen skall enligt FB 6:7 rätten förordna vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnen eller, om inte alla barnen bör stå under den enes vårdnad,

hur de skall fördelas mellan föräldrarna. Dömer rätten till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äkten- skapsskillnad skall den självmant förordna om vårdnaden om barnen. Redan den om— ständigheten att föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring kan utlösa sådant förord- nande, men härför krävs ansökan av endera.

[ FB 6:7 ges också vissa riktlinjer för rättens avgörande av vårdnadsfrågan. Är föräldrarna ense om hur vårdnaden om barnen skall fördelas mellan dem, skall rätten meddela beslut i överensstämmelse därmed, såvida det inte är uppenbart stri- dande mot barnets bästa. Är föräldrarna inte ense, skall rätten bestämma ”efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt”. Är föräldrarna lika skickade att ha vårdnaden om barnen skall rätten ta hänsyn till om endera huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande. Den andre skall då vara närmast till att få vårdnaden. Finner rätten det vara med hänsyn till barnens bästa uppenbart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskild förordnad förmyndare.

När vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer föräldrarna gemensamt och den ene dör, blir den efterlevande ensam vård- nadshavare direkt på grund av lag (FB 618). Har vårdnaden vid upplösning av äktenska— pet eller i följd av särlevnad tillagts den ene och dör denne, krävs rättens förordnande för den andre att utöva vårdnaden. Sådant förordnande skall ges, såvida inte vårdnaden med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros ät särskilt förordnad förmyndare. Motsvarande gäller om den av föräldrarna som ensam har vårdnaden blir för längre tid förhindrad att utöva vårdnaden eller gör sig skyldig till sådan grov försummelse som kan föranleda att vårdnaden under bestående sammanlevnad tillerkänns den andre. (FB 619).

För barn utom äktenskap gäller enligt FB 6112 att det står under moderns vårdnad. Är föräldrarna ense om att fadern i stället skall ha vårdnaden, skall han på anmälan förord- nas av rätten att överta Vårdnaden om

barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern inte vara lämplig att utöva vårdna— den eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern eller barnavårdsmannen eller på an- mälan av allmän åklagare eller barnavårds- nämnd överflytta vårdnaden på fadern eller särskilt förordnad förmyndare.

Vare sig fråga är om barn i eller utom äktenskap gäller att fader eller moder, som är skild från vårdnaden, inte får betagas tillfälle till umgänge med barnet, om inte särskilda omständigheter föranleder därtill. Kan överenskommelse inte träffas med vård- nadshavaren, är det rättens sak att bestämma om umgängesrätten (FB 6:10).

Av rätten meddelade beslut ivårdnadsfrå- gor kan omprövas när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det (FB 611 3).

Vårdnaden är att skilja från förmynder- skapet, vilket avser förvaltningen av barnets egendom, till den del denna inte tillkommer barnet självt eller annan, samt befogenheten att företräda barnet i andra angelägenheter än som rör dess person. 1 lagen har de båda funktionerna emellertid i princip kopplats samman. För underårigt barn i äktenskap är sålunda enligt huvudregeln föräldrarna ge- mensamt förmyndare (FB 111 1 första stycket) och för barn utom äktenskap är modern förmyndare (FB 1112 första punk- ten). Förordnas att vårdnaden om barn i äktenskap skall tillkomma endast den ene av föräldrarna eller överflyttas vårdnaden om barn utom äktenskap på fadern, blir den sålunda utsedde vårdnadshavaren också en- sam förmyndare (FB 11: 1 andra stycket och 2 andra punkten). Man brukar i samman- hanget tala om föräldrars legala förmynder- skap. Också en legal förmyndare kan entledi- gas, om han prövas vara olämplig såsom förmyndare (FB 1119). Om rätten i sådant fall inte förordnar att även vårdnaden skall överflyttas på den särskilt förordnade för- myndaren, kommer vårdnaden och förmyn- derskapet att fortsättningsvis utövas av olika personer1 . Motsvarande gäller om en av flera särskilt förordnade förmyndare endast skall 1 Jfr Walin, Kommentar till föräldrabalken, 2:a uppl. 1971 s. 224.

ha vårdnaden om barnet och befriats från skyldigheten att delta i handhavandet av barnets övriga angelägenheter (FB 131 8 and- ra stycket andra punkten). Lagen ger större möjlighet att låta förmynderskapet utövas gemensamt än vårdnaden. Endast föräldrar till barn i äktenskap kan utöva vårdnaden gemensamt och, som nyss framhållits, bygger lagens reglering härvid på förutsättningen att föräldrarna sammanlever.

Det s.k. giftomannaskapet i GB 212 är också knutet till vårdnadshavaren. Samtycke till underårigs giftermål skall lämnas av föräldrarna. Är den ene utan del i vårdnaden, är emellertid den andres samtycke tillfyllest. Har ingen av föräldrarna vårdnaden skall samtycke lämnas av förmyndaren.

12.2. Familjelagssakkunniga

De nu rådande skillnaderna när det gäller faderns möjligheter att få vårdnaden om å ena sida