AD 1993 nr 146

Chefsjustitieombudsmannen C.E., Riksdagens ombudsmän

mot

Inspektören R.B. i Landskrona.

Överklagade beslutet. Landskrona tingsrätts beslut den 23 mars 1993 i mål T 473/92

I 16 kap. 2 § lagen om offentlig anställning (LOA) föreskrivs följande.

Vill en arbetstagare söka ändring i beslut enligt 7 kap. 3-5 eller 8-10§§, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 eller 2 § eller 13 kap. 2 § andra stycket, skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag då han fick ta del av beslutet.

7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän har följande lydelse.

Har myndighet meddelat beslut mot befattningshavare i ärende om tillämpningen av särskilda bestämmelser för tjänstemän i lag eller annan författning om disciplinansvar eller om avskedande eller avstängning från tjänsten på grund av brottslig gärning eller tjänsteförseelse, får ombudsman föra talan vid domstol om ändring i beslutet. Detsamma gäller i fråga om myndighets beslut i ärende om disciplinansvar mot den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen eller är veterinär eller krigsman samt i fråga om myndighets beslut i ärende om sådan behörighetsfråga som avses i 6 § tredje stycket. Närmare bestämmelser om sådan talan meddelas i lag eller annan författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen det allmänna som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om ombudsmannen har sökt ändring i beslutet.

Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej tillämpas i fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.

Genom beslut av Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd den 16 september 1992 ålades R.B. disciplinpåföljd i form av varning. I beslutet angavs bland annat att R.B., om han ville söka ändring i beslutet, skulle väcka talan inom fyra veckor från den dag då han tog del av beslutet,

Inom den angivna tiden väckte R.B. talan vid Landskrona tingsrätt, genom att den 20 oktober 1992 inge en skrift i vilken han angav sig själv som sökande samt anförde att han yrkade att tingsrätten skulle undanröja personalansvarsnämndens beslut. Vidare begärde R.B. anstånd med att inkomma med grunderna för ändringsyrkandet. I skriften angavs ingen motpart. Tingsrätten beviljade begärt anstånd.

Därefter, den 11 november 1992, inkom R.B. genom sitt ombud med en fullständig stämningsansökan i vilken Rikspolisstyrelsen angavs som R.B:s motpart. Tingsrätten utfärdade därefter stämning på "Rikspolisstyrelsen, Personalansvarsnämnden". I svaromål från Rikspolisstyrelsen, som inkom den 4 december 1992, angavs som R.B:s motpart "staten genom Rikspolisstyrelsen". Rikspolisstyrelsen bestred i svaromålet ändring av personalansvarsnämndens beslut om disciplinpåföljd.

Rikspolisstyrelsen inkom därefter den 15 december 1992 med en skrift i vilken angavs följande.

Staten genom Rikspolisstyrelsen är ej part i målet. Detta följer av 7 §, 2 st i Lag om ändring Lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän (SFS 1987:995). Där framgår att beslut som avses i 7 §, första stycket nämnda lag (disciplinansvar, avskedande eller avstängning) vilka har initierats genom anmälan från ombudsmannen och där den beslutet gäller sökt ändring i domstol, företräder ombudsmannen det allmänna som part i tvisten. Ombudsmannen har initierat föreliggande ärende.

Rikspolisstyrelsen avträder därmed från partsförhållandet i nämnda mål, varför målet avvisas från Rikspolisstyrelsens sida.

Utan föregående kontakt med någon av parterna utfärdade tingsrätten ny stämning, denna gång på "staten genom Riksdagens ombudsmän". Chefsjustitieombudsmannen C.E. anförde i skrift av den 22 januari 1993 bl.a. följande. Huvudregeln i arbetstvister på det statliga området är att det är statens arbetsgivarverk - eller myndighet som verket delegerat sina uppgifter till - som är arbetstagarens motpart. Beträffande beslut om disciplinansvar som tillkommit efter anmälan av en justitieombudsman gäller emellertid enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän särskilda regler. Om en befattningshavare har sökt ändring i ett beslut om disciplinansvar som tillkommit på detta sätt, företräder justitieombudsmannen enligt 7 § andra stycket nämnda lag det allmänna som befattningshavarens motpart i tvisten. Justitieombudsmannen har således i dessa sammanhang en- självständig partsställning. Han företräder ett allmänt intresse men däremot inte rättssubjektet staten, något som skulle vara en helt främmande uppgift för justitieombudsmannen med tanke på dennes konstitutionella särställning. Av den aktuella lagregeln följer vidare att justitieombudsmannens saklegitimation i arbetstvister av aktuellt slag är exklusiv. Tingsrätten har därför haft att avvisa talan eftersom den riktats mot annan än justitieombudsmannen. Tingsrätten har vidare förfarit felaktigt genom att självmant ändra partsställningen på svarandesidan och därtill utfärdat stämning på staten genom justitieombudsmannen, trots att staten saknat saklegitimation och trots att justitieombudsmannen, enligt vad som ovan anförts, inte kan företräda staten. Justitieombudsmannen menade sammanfattningsvis således att tingsrätten hade att avvisa R.B:s talan.

Sedan R.B. yttrat sig över vad justitieombudsmannen anfört meddelade tingsrätten det beslut som nu är föremål för arbetsdomstolens prövning. I beslutet angav tingsrätten följande.

BESLUT

R.B. har väckt talan med stöd av 16 kap. 2 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) och därvid angett Rikspolisstyrelsen som motpart, Han har yrkat att tingsrätten skall upphäva Rikspolisstyrelsens beslut den 16 september 1992 att tilldela honom varning.

R.B:s talan är att betrakta som riktad mot staten som arbetsgivare.

En talan enligt nämnda lagrum i LOA har karaktären av ett överklagande av arbetsgivarens beslut. Det framgår inte mot vem en sådan talan skall väckas men det torde framstå som klart att talan skall föras mot arbetsgivaren, d.v.s., staten för R.B:s del.

Av 7 § 2 st lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän framgår att vid talan av nu ifrågavarande slag skall staten ("det allmänna") företrädas av justitieombudsman som part. Enligt författningstexten skall således justitieombudsmannen företräda staten och inte enbart ett allmänt intresse. Detta hindrar inte att justitieombudsmannen processuellt kan uppträda som part; dock företräder han staten i denna egenskap. Enligt tingsrättens mening strider det således mot författningstexten att betrakta justitieombudsmannen som ett självständigt rättssubjekt som inte företräder staten.

Det föreligger mycket sällan någon tvekan om vem som skall upptas som motpart vid ett överklagande. För en arbetstagare som vill föra talan mot ett beslut om disciplinpåföljd måste det te sig naturligt att uppta arbetsgivaren som motpart. Det ter sig emellertid inte naturligt att av en arbetstagare kräva att han skall känna till innehållet i instruktionen för riksdagens ombudsmän och att han dessutom skall försöka sig på en tolkning av en dunkel författningstext. Det skulle därför framstå som uppenbart obilligt om R.B. skulle gå förlustig sin rätt att föra talan även om justitieombudsmannen skulle anses utgöra ett självständigt rättssubjekt som inte företräder staten.

På grund av det anförda finner tingsrätten inte skäl att avvisa R.B:s talan.

Chefsjustitieombudsmannen C.E. tsar anfört besvär över tingsrättens beslut och yrkat att beslutet undanröjs.

Till stöd för sin besvärstalan har justitieombudsmannen anfört bl.a. följande. Grovt rättegångsfel har förekommit vid tingsrätten genom att målet tagits upp trots att det förelegat rättegångshinder som tingsrätten självmant haft att beakta. Bristande saklegitimation skall föranleda att rätten självmant avvisar käromålet. Eftersom talan inte riktats mot justitieombudsmannen, som har exklusiv saklegitimation i denna tvist, hade tingsrätten bort avvisa käromålet.

Vidare har rättegångsfel enligt justitieombudsmannen jämväl förekommit genom att tingsrätten, sedan det uppmärksammats att Rikspolisstyrelsen inte var behörig att vara part i målet, på eget initiativ och på grundval av den ursprungliga stämningsansökningen utfärdat stämning på staten genom Riksdagens ombudsmän. Detta förfarande har enligt justitieombudsmannen i realiteten inneburit att tingsrätten bytt ut den av käranden angivna svarandeparten mot en annan part och dessutom till en part som saknat saklegitimation - staten - samt tillagt justitieombudsmannen en roll som företrädare för staten som denne inte kan inneha.

R.B. har bestritt ändring av tingsrättens beslut.

Skäl

Regleringen i 16 kap. 2 § LOA och 7 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän innebär i förevarande fall att arbetstagare som vill ha ändring i beslut om disciplinpåföljd, som meddelats av myndighet efter anmälan av justitieombudsman, inom fyra veckor från delfående av beslutet skall väcka talan enligt arbetstvistlagen. Talan skall riktas mot justitieombudsmannen och inte mot den myndighet som meddelat beslutet.

Av lagregleringen framgår vidare att justitieombudsmannen, såsom företrädare för det allmänna, är ensam behörig att vara arbetstagarens motpart i tvisten. Justitieombudsmannen har s.k. exklusiv saklegitimation eller talerätt. Justitieombudsmannen företräder i tvister av detta slag inte staten utan "det allmänna". Användandet av detta uttryck i lagtexten får ses i ljuset av justitieombudsmannens uppgift att tillvarata den enskildes intresse av en lagenlig och korrekt behandling från de offentliga organens sida. Det vore oförenligt med denna uppgift att justitieombudsmannen förde något av dessa organs talan i en tvist vid domstol. Justitieombudsmannens partsställning i tvister av aktuellt slag har således till syfte att ge ombudsmannen möjlighet att agera i och bevaka den process som kan bli en följd av att en av honom utförd granskning lett till exempelvis åläggande av disciplinpåföljd.

Tingsrättens åtgärder att utfärda stämning på Rikspolisstyrelsen och därefter på staten har inneburit rättegångsfel. Båda dessa parter har saknat saklegitimation och brister i detta hänseende skulle tingsrätten enligt 34 kap. 1 § rättegångsbalken självmant ha beaktat. Vidare har rättegångsfel förekommit genom att tingsrätten självmant ändrat partsställningen på svarandesidan i tvisten. Något stöd för en sådan åtgärd har inte funnits.

Vad övrigt gäller tingsrättens handläggning gör arbetsdomstolen följande bedömning. Genom personalansvarsnämndens beslut, vilket ingavs av R.B. som en bilaga till dennes första inlaga, fick tingsrätten kännedom om att beslutet tillkommit efter anmälan av justitieombudsman. Tingsrätten hade därmed kännedom om de omständigheter som medförde att endast justitieombudsman lagligen kunde vara R.B:s motpart och att följaktligen alla andra rättssubjekt saknade saklegitimation. När tingsrätten därefter den 11 november 1992 mottog R.B:s kompletterande inlaga, i vilken Rikspolisstyrelsen angavs som motpart, hade det - i detta särpräglade fall där det direkt av lagen framgår att endast justitieombudsmannen har saklegitimation - ålegat tingsrätten att lämna R.B. upplysning om innebörden av regleringen i 7 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän samt att bereda denne tillfälle att ange om han i stället önskade rikta sin talan mot justitieombudsman.

Tingsrätten har, såsom framgått av redogörelsen ovan, brustit i sina åligganden i detta avseende, vilket även det måste anses utgöra rättegångsfel. Mot bakgrund av vad som sålunda anförts finner arbetsdomstolen att det överklagade beslutet bör undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten som har att efterhöra om R.B., med den kännedom om innehållet i 7 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän som denne nu torde ha, i stället önskar rikta sin talan mot justitieombudsman. Ger R.B. därvid besked att han önskar att så sker, har tingsrätten att utfärda stämning på justitieombudsman.

Slut

Med undanröjande av Landskrona tingsrätts beslut den 23 mars 1993 i mål T 473/92, återförvisar arbetsdomstolen målet till tingsrätten för erforderlig behandling.

Beslut 1993-09-29, målnummer B-67-1993

Ledamöter: Hans Stark, Ola Bengtson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Anders Jansson Eka